Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

av Helge Löfstedt I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvars­föreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan […]

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning



Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  


Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

——————-

Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 

Försvarsbesluten och deras konsekvenser

Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.

Försvarsbesluten 1925 och 1936

1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.

Försvarsbeslutet 1942

Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.

Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)

Försvarsbeslutet 1948

En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.

Försvarsbeslutet 1958

Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)

Försvarsbeslutet 1963

I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.

Försvarsbeslutet 1968

Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.

Försvarsbeslutet 1972

Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.

Försvarsbeslutet 1977

Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).

Försvarsbeslutet 1982

Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.

Försvarsbeslutet 1987

Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.

Försvarsbeslutet 1992

Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.

Försvarsbeslutet 1996

Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.

Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”

Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.

Försvarsbeslutet 2004

Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.

Odenberg går – Tolgfors tar över

Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.

Försvarsbeslutet 2009

Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).

Enveckas-försvaret…

Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.

Analys och slutsatser

Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.

Figur 1 Analysmodell

I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 

Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas


Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper
——————————-

Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 


Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?

Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.



Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser

Systemets undermåliga förmåga?


Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.


                              
ArtE 740 med 2D-antenn
ArtE 740 med 3D-antenn

Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad – ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.

Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?


Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.

Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?


Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.

Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.

Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder? 


Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.

Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon


Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.

Avslutande ord


Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant

——————————

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:


”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”


Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland

/ Skipper

Kängor till soldater

Med anledning av Stefan Olssons gästkrönika med rubriken ”Inga vinterkängor till soldaterna” i dagens Norrköpings Tidningar och som även kommenterats på sociala media vill jag lämna följande kommentarer och förtydliganden. Tyvärr har Försvarsmakten vissa brister vad gäller tillgången på personlig utrusning. … Continue reading

ArtE 740 – en toppmodern sensors uppgång och fall



Det här inlägget kommer att avhandla det avvecklingsbeslut som har drabbat det toppmoderna radar och eldledningssystemet ArtE 740, något som jag noterat att Kristdemokraternas Mikael Oskarsson har  uppmärksammat och ifrågasatt genom en interpellation till försvarsministern. Men innan jag ska gå in på detaljer runt detta så tänkte jag inleda med att sätta detta beslut i ett sammanhang. 

Ända sedan ryska påsken, långfredagen 2013, då Ryssland övande kärnvapenanfall mot Sverige så har alla varit överens om att svensk försvarsförmåga måste öka. Ingen har varit emot, inte ens vänstern och miljöpartiet. Denna enighet växte till nya propotioner efter att Ryssland gick in med militär trupp och tog Krim från Ukraina. I arbetet med det nya försvarsbeslutet fortsatte denna enighet. Ingen nämnde avveckling. Folkpartiet har dessutom gett uttryck för att det borde läggas ett förbud mot att avveckla fullt fungerande försvarsmateriel.

Artilleriradarenhet ArtE 740

Innan försvarsbeslutet 2000 slog sönder stora delar av vårt försvar så planerade dåvarande Kustartilleriet för att anskaffa en toppmodern radar och eldledningsplattform. Utvecklingsarbetet ledde fram till ArtE 740. Ett terränggående fordon, som snabbt kunde förflyttas, snabbt kunde grupperas, och som skulle ha ett toppmodernt radar och ledningssystem för att kunna leverera mål till diverse system inom Marinen. Tung Kustrobot RBS-15, Sjöfrontsartilleri 12/80, RBS-17. Dessutom så skulle det kunna leverera måldata in i Marinens samlade sjölägesbild vilket gjorde att robotbärande fartyg skulle kunna nyttja mållägen från en ArtE 740 i framskjutet läge, exempelvis på Gotland.

Radarn är en PS-740, en radar i Ericsons giraffe-serie. Samtida med den toppmoderna UndE 23 i svenska luftvärnet och PS-201 som sitter på våra Viskykorvetter. Således ett mycket kompetent och toppmodernt system.

Men sedan kom försvarsbeslutet 2000 och raderade ut både tung kustrobot och sjöfrontsartilleri 12/80. Kustartilleriet omorganiserades till Amfibiekåren och målbilden var då att sätta upp Amfibiebrigad 2004. I denna vision hade ArtE 740 fortfarande sin plats. På Försvarsmaktens webbsida skriver man fortfarande idag (2015-10-25) följande:

Artilleriradarenhet 740 bygger på den nya generationen av spaningsradar och kan med hög precision skilja mellan såväl stora och små mål som vattenkaskader. 

Den här enheten utgör kärnan i amfibiebrigadens spanings- och ledningssystem för spaning mot mål både i luften och på vattenytan. Den har också möjlighet att samverka med sensorer som ingår i andra typer av förband. 

Radarsystemet monteras i splitterskyddade terrängfordon, och kännetecknas av den höga rörligheten i kombination med starkt skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.


Systemet färdigställdes. Fem fordon med radar byggdes av industrin och levererades till FMV. Jag har inte sett någon kostnad för systemet, men med tanke på dess moderna radar- och ledningssystem samt kringutrustning så lär det inte ha varit särskilt billigt att anskaffa.

Men tyvärr kom ett nytt katastrofalt försvarsbeslut, och amfibiebrigaden blev aldrig uppsatt. Det blev bara ett stort luftslott som aldrig kunde uppnås på grund av försvarsavvecklingen. Nu återstod endast en enda amfibiebataljon som dessutom började omorganiseras mot markoperativ rörlighet.

Den nylevererade och toppmoderna ArtE 740 blev således en udda fågel i det allt mer internationaliserade försvaret. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med systemet, det fanns inget förband att leverera systemet till och det förblev således stående under FMV rådighet. Men systemet har hela tiden tagits väl omhand av kvalificerad personal och är enligt uppgift fortfarande i näst intill nyskick.


Pendeln svänger igen. Från internationellt till nationellt fokus.

Nu svänger pendeln tillbaka. Georgien, Ryska Påsken och Krim tillsammans med rysk upprustning, ruska beredskapsövningar och ett nytt kallt krig i vårt närområde gör att det nationella försvaret snabbt hamnar i fokus igen. Men nu är det mesta man skulle behöva tyvärr avvecklat.

Många politiker efterfrågar kutrobotar och kustartilleri igen. Ett axplock.

Försvarsminister Peter Hultqvist, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 3 december 2014:

Utöver detta bör man även pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot.

Motion till riksdagen: 2014/15:3094 av Jan Björklund m.fl. (FP)

En nationell, svensk försvarsförmåga måste också bygga på att hindra en motståndare från att stiga iland. Med ett brohuvud blir angriparen väsentligt svårare att handskas med. Folkpartiet anser därför att vid en eventuell extra anskaffning av haubitsar till det svenska försvaret bör en del av dessa tilldelas marinen som kustartilleri. Moderna haubitsar med dito granater har idag förmåga att bekämpa mål på avsevärda avstånd. Tillsammans med tung kustrobot kommer de att verka starkt avhållande mot försök till landstigningar på svensk kust.

När Försvarsmakten senare får uppdraget att inkomma med underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015 så tar man särskilt upp detta. Men man är av någon outgrundlig anledning inte alls positiva. Man ser mest problem med detta förslag. Men extra intressant blir det när  man använder motargument så som att ett kustrobotsystem skulle kräva ledning, samband och sensorer….

Införandet av ett kustrobotsystem skulle innebära att förbandet blir ett singulärförband vilket försvårar samordning med annan verksamhet. Därtill krävs utöver robotsystemet som sådant även nya krav på ledning och samband, sensorer och skydd. Den personal som krävs för att driva förbandet behöver därutöver tas från andra krigsförband för att bibehålla en neutral per- sonalmängd i Försvarsmakten. Försvarsmaktens bedömning är att fokus bör vara att förstärka försvaret av Gotland och att detta kan lösas på andra sätt, exempelvis genom ökad närvaro i området.

Ett toppmodernt system i förråd

Vad Försvarsmakten helt tycks ha glömt bort när man svarar regeringen, är att man faktiskt förfogar över precis det man använder som argument mot en återanskaffning av ett kustrobotsystem.

De fem förrådsställda och toppmoderna ArtE 740 är ett enhetsfordon med:
– En toppmodern sensor med radarn PS-740
– Har ett inbyggt ledningssystem SAAB Safir
– Har alla standardiserade marina sambandslösningar för att bara kunna jacka in i befintligt nät
– Fordonet är dessutom splitterskyddat

En ArtE 740 kan således skapa målläge genom egen radar, bearbeta målläget i det inbyggda ledningssystemet, och distribuera målläget, antingen in i den gemensamma marina lägesbilden eller direkt till vapenbärare så som fartyg, eller till det av politikerna efterfrågade kustrobotbatteriet via olika sambandslösningar.

Enligt Wikipedia är fordonen utrustade med ledningssystemet Safir tillverkat av SAAB, kommunikation via 8000-format, all marin standardutrustning så som kommunikationssystem ISIS, Ra180, Ra611, Ra812, modem typ HARRIS, DT135, DT143, POS samt marinens televäxel 500.

Radarn finns i två olika utföranden 2D och 3D.

Leasing till Australien

Då Försvarsmakten inte hade behov av systemet under den strategiska time-outen, så leasade FMV ut ett (möjligen två) av Försvarsmaktens fordon ut till Australien som använde systemen i Afghanistan.

Fordonet anlände till Afghanistan i december 2010 och har nyttjats för övervakning av luftrummet runt bas.

Leased from Sweden, the Giraffe 740 is the title of the distinctive Counter Rocket Artillery and Mortar (C-RAM) radar system that has been providing a reliable indirect fire warning to Multi-National Base Tarin Kot since December 2010.

Australien ansåg att systemet var så bra att man köpte ett eget motsvarande från SAAB, och när detta senare levererades så återlämnades Arte 740-systemet till FMV.

Avvecklingbeslut


I november 2012 fattade Försvarsmakten beslut om att ArtE 740 och övriga fordon av typen MOWAG PIRANHA 10X10 skulle totalavvecklas genom försäljning. Detta med motiveringen av att behovet av ArtE 740 har upphört i Försvarsmakten.


Detta sker således ganska exakt en månad innan ÖB deklarerar att Sverige endast kan försvaras på en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall.

Upphävande av avvecklingsbeslut

Drygt två år senare, närmare bestämt i maj 2015 så upphävs ovanstående avvecklingsbeslut. Som tur är har tydligen inte avvecklingen genomförts, och man kan nu hoppas på att insikten har kommit att det är en ytterst kvalificerad spanings och ledningsplattform det handlar om som år 2015 borde ha en given plats i ett försvar som åter går mot ett tydligt nationellt fokus.
Men upphävandet handlar om något helt annat.
Under 2014 har Försvarsmakten beställt nya telekrigsystem men saknar erforderliga bärare för denna materiel. Man har då kommit fram till att alternativet MOWAG PIRANHA, d.v.s fordonen som den toppmoderna ArtE 740 sitter på idag som den mest lämpliga och kostnadseffektiva lösningen.

Upphävandet av avvecklingsbeslutet rör således enbart fordonen. Radarsystem ArtE 740 skall demonteras och avvecklas. 

Sammanfattning

Det tycks i vissa fall inte alls finnas någon logik när det kommer till vårt försvar. Man skulle kunna tro att den enda handen inte alls vet vad den andra gör. Omvärldsläget försämras i stadig takt. Politikerna är överens om att försvarsförmågan måste öka, och samtidigt avvecklar Försvarsmakten fullt fungerande toppmodern materiel med motiveringen att det inte finns behov.
Men runt denna paradox ska man också vara väl medveten om att våra poltikar som talar om ökat hot och behovet av ökad försvarsförmåga inte alls vill betala, inte ens i närheten av vad ett någorlunda trovärdigt försvar kostar.
ÖB flaggade för att det finns stora brister i den så kallade basplattan. Standardfordon var en av de punkter som man tillsammans med så enkla saker som uniformer och ammunition pekade särskilt på. Men inte ens detta var våra politiker beredda att betala för när det senaste försvarsbeslutet fattades. Man betalade hälften av Försvarsmaktens minimikrav samtidigt som man ökade organisation och uppgifter. En omöjlig ekvation.
Försvarsmakten saknar så enkla saker som ett mindre antal fordon pga underfinansiering, och väljer att skrota ArtE 740 för att kunna använda på annat håll. Det är ytterst beklämmande särskilt då ja bedömer att själva bärarfordonet av ArtE 740 utgör max 20% av den totala anskaffningskostnaden av systemet. Resterande 80% går nu således till skrot. I grund och botten landar detta i underfinansiering.
Men det är ändå för mig obegripligt att Försvarsmakten ens övervägde att avveckla ArtE 740. Detta system hade precis som så många andra marina system kunnat leverera operativ effekt i både fred, kris och krig.
I fredstid som ”gapfiller” åt sjöinformationsbataljonen. Dvs placeras ut som mobil radar där den behövs som mest och bäst och leverera sjöläge in i det marina nätet. Detta har tidigare utprovats med framgång.
I kristid som mer permanent ersättare vid exempel sabotage av fasta anläggningar för att snabbt kunna återta förlorad förmåga i kritiska områden.
I krig för att leverera målläge till robotbärande fartyg och flygplan, för artilleri typ Archer och i framtiden möjligtvis också för det kustrobotbatteri som så många politiker har efterfrågat under flera år.

Men nu tycks denna möjlighet ha försvunnit för gott genom ett i mina ögon olyckligt avvecklingsbeslut, även om jag till del förstår hur Försvarsmakten ser på saken. Om ett kustrobotbatteri skall återanskaffas i en nära framtid, så kommer det precis som Försvarsmakten skrev i sitt svar inför försvarsbeslutet, att krävas anskaffning av sensorer och system för ledning och samband, d.v.s en ny motsvarighet till ArtE 740. 

Det sårbara samhället – vad hände med Totalförvaret?

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.

Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg – för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd – läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.

TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i ”Omfall EDMUND”. Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: ”Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet” och sedan (ännu värre!): ”Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt”.

På bild nr 2 står det ”ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit”.

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: ”En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till   berörda myndigheter”. Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet…

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig – utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Efter TIR-bilar och fisketrålare

Reflektion
Under 1980-talet diskuterades den TIR-registrerade lastbilstrafiken från Warszawapaktsländerna flitigt i Sverige, ett antal teorierlades fram kring dessa lastbilars verksamhet, vilket bl.a. kom att omfatta rekognosering, intransport av materiel för sabotageförband men även signalspaning.
Vad avser TIR-lastbilarnas trafik, så var fenomenet inget unikt för Sverige, vad som skede var en gradvis ökning av trafiken under 1970-talet i hela Europa, för att öka än mer under 1980-talet. Trafikökningen var möjlig, genom att de östliga transportfirmorna tog låga priser för transporterna, inom Europa och därmed kunde trafiken öka. Därmed fick underrättelsetjänsterna troligtvis en möjlighet, inom ramen för den ökade lastbilstrafiken, dölja inhämtningsoperationer utifrån den normalbild, som hade uppstått.
Bild 1. Signalspaning i lastbil (ur Sovjethotet mot Skandinavien.)
Den del av TIR-lastbils trafiken under 1980-talet som kan knytas till underrättelseverksamhet, syftade med hög sannolikhet till rekognosering i olika former. Då varje nation enligt TIR-konventionenhar rätt att genomföra stickprovs kontroller på TIR-registerade fordon. Den risktagning det skulle innebära att antingen genomföra signalspaning eller transportera in materiel för sabotageaktioner är för hög, utifrån möjligheten att visitera fordonen.
Vad som dock är intressent är teorierna kring signalspaning, då dessa fordon i mer än ett fall, påträffats längs med radiolänk stråk o.dyl. Frågan blir då kan man lösa och genomföra signalspaning på något mer ändamålsenligt vis i nutid, än att gömma signalspaningsutrustning i lastbilar? Först och främst, signalspaning genomförs längs våra gränser mer eller mindre kontinuerligt, antingen med luftfarkoster eller fartyg.
Respektive typ har sin fördel, luftfarkosterna kan fånga upp signaler på längre avstånd, då de har höjden till sin fördel, fartygen har en längre uthållighet då dessa kan verka längre i tid, än vad luftfarkosterna kan. Båda systemen har dock en avgörande begränsning, de är hänvisade till internationellt luftrum eller vatten, varvid dess position och avstånd kan omintetgöra en adekvat inhämtning. Likväl blir det svårt att kunna inhämta signaler från t.ex. radiolänk som har en mycket riktad sändning och därmed begränsat täckningsområde.
Ovanstående resonemang, var troligtvis en av bakgrunderna till teorin om markbaserad signalspaning i form av TIR-lastbilar. Dock har teknikutvecklingen sedan 1980-talet gått i ett rasande tempo, varvid markbaserad inhämtning av signalunderrättelser av främmande makt, mycket troligt kan genomförs på betydligt smidigare och riskfriare sätt, i dags datum.
En mycket enkel lösning som kan tillämpas för detta, är internet. Numera finns utrustningsom radioamatörer kan införskaffa för att kunna utöva sin hobby även om man t.ex. bor i en lägenhet, i en stadskärna. Tekniken bygger på att man placerar ut antenn, radio och fjärrstyrningsenhet på en plats, därefter utnyttjar man en internetanslutning och styr sin radio hemifrån via sin dator.
Systemet fungerar lika bra som en passiv mottagare, detta innebär att t.ex. radioamatörer kan ha egna nät med utsprida mottagare eller sändare över en större yta, och därmed förbättra sin möjlighet att sända eller mottaga meddelanden. Men detta system skulle lika väl kunna fungera för signalspaning av en främmande makt. Ponera att ett antal mottagare placeras ut av rekryterade ”radioamatörer” av en främmande makt.
Mottagare eller sensorer placeras ut längs radiolänk stråk, repeterstationer för flyg eller marintrafik eller i anslutning till försöksplatser för FMV motsv. Mottagarna eller sensorerna tar därefter in trafiken och vidarebefordrar detta till den främmande makten. Operationen är i princip riskfri och mycket svår för kontraspionage och signalspaningsorganisationer att upptäcka om den genomförs korrekt.
  Bild 2. Principskiss på markbaserad signalspaning i ett målland.
Tänker vi oss principiellt så bör följande system vara fullt möjligt, främmande makt placerar ut ett antal radiomottagare eller sensorer i mållandet. Trafiken tas därefter in från mottagarna till en centralpunkt i mållandet, troligtvis är antalet mottagare inom ett målland och centralpunkter sektionerade, d.v.s. en centralpunkt har ett begränsat antal mottagare, för att begränsa skadeutfall vid upptäckt.
Vid den centrala punkten krypteras därefter trafiken och den delas upp och skickas vidare till ett flertalet andra länder som ett antal ”paket, troligtvis genom ”tunnelteknik”. Väl i dessa länder skickas trafiken vidare till den främmande makt som bedrivit signalspaning inom mållandets gränser. På detta sätt så försvåras upptäckt av trafiken, den döljs i den övriga internettrafiken som ett ”bakgrundsbrus”.
Om nu detta genomförs har jag absolut ingen aning om, men det var en tanke som kom upp i samband med en djupdykning inför ett senare blogginlägg, kring främmande makts olika former av underrättelseoperationer i slutskedet av det kalla kriget på svenskt territorium. Principiellt bör det som sagt vara, fullt möjligt att genomföra.
Stort tack till @uascan på Twitter för att reda ut ett antal tekniska frågar och titel på inlägget.

Have a good one! // Jägarchefen

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Brandbekämpning sommaren 2015?


I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar sina helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att ”det inte var ett möjligt alternativ”, vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser
Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 
Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.
Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal vid helikopterflottiljen.
————-

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att ”ett begränsat antal Hkp 16-besättningar” ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet  med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.

—————-
Vi kan då konstatera ett antal faktorer:
– Försvarsmakten gör sig nu av med sina Hkp 10 som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta, men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) nedgår.
– Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdrag att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder.
– Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker bygga upp en begränsad förmåga till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.
Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren tre inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!

Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället

Fritt spelrum


Ledarskapsforskaren Mats Alvesson vid Lunds Universitet skrev igår en mycket intressant artikel i fredagens DN. Titeln på artikeln var ”Värdegrunder ett surrogat för verkliga förbättringar”. I går kunde vi på ett 30-tal olika svenska webbsidor läsa TT-artikeln ”Försvaret satsar på jämställd design”. Dessa båda ämnen avser jag diskutera i detta inlägg.

Efter att ha läst detta inlägg så kommer säkerligen några av er läsare försöka hävda att jag är en aktiv motståndare till både värdegrundsarbete och jämställdhet. Anledningen är att vissa enbart läser in det man vill läsa och bortser från helheten. Därför vill jag redan innan jag går vidare, tydligt påpeka att så inte är fallet. Värdegrund och jämställdhet är givetvis viktiga saker, framför allt är det något som ska vara något självklart och en naturlig del i vårt samhälle. Men vi måste samtidigt våga diskutera dessa frågor utan att den som lyfter frågan ur ett granskande perspektiv ska stämplas som motståndare. Jag upplever tyvärr att få vill diskutera frågorna med risk för att få denna stämpel, därför har man lämnat walk over i debatten, och gett en liten grupp människor som ser detta som den allra viktigaste, och i visa fall enda frågan, mer eller mindre fritt spelrum.


För att börja med värdegrunden.
Det är troligtvis fler än jag som känner igen oss i forskarens beskrivningar.  Ingen kan säga att en god värdegrund är något dåligt. Dessutom vill alla ha en väl fungerande arbetsplats där alla är respekterade. Problemet blir att värdegrundsfrågorna i värsta fall kan ta fokus från det en organisation är satt att åstadkomma.

Vi bli helt enkelt så måna om att göra saker rätt, så att vi glömmer bort att göra rätt saker. Det blir som Alvesson uttrycker det.

I bästa fall är det här meningslöst och tas endast på allvar av de som har betalt för att hålla på med värdegrundsprat eller känner självkänslan boostas av att upprepa fina ord ….  I sämsta fall tas det här på stort allvar och en hel del energi går åt. Tjusigt värdegrundsprat kan sedan fungera som ett surrogat för en bra praktik. 

I Försvarsmakten har det så länge jag vet förekommit olika projekt, som ofta har fått oanade resurser till förfogande. Deltagandet i olika utbildningsinsatser har allt som oftast varit obligatoriskt och gått före huvudtjänst. Ingen verksamhet har varit viktigare än det ”aktuella projektet”. Särskilda handläggare har ofta utsetts vid varje militärt förband inom respektive projekt. Jag upplever många av dessa projekt som trenddrivna, och det har inte bara handlat om värdegrundsrelaterade frågor.

Det har varit projekt Q, där alla skulle gå Q-kurser och utbildningar. Q stod för kvalité och vi skulle genom omfattande utbildningsinsatser och obligatoriska samlingar öka kvalitén i Försvarsmakten. Vi införde särskilda Q-handläggare vid förbanden. Detta har vad jag vet runnit ut i sanden som så mycket annat. Om kvalitén i Försvarsmakten blev så mycket bättre av detta omfattande projekt låter jag vara osagt.

Ett tag var VHL ett modeord. Vi skulle införa verksamhetsledningssystem i Försvarsmakten, och jag tror till och med vi fick särskilda dataprogram för ändamålet. Ingen fråga var viktigare än VHL-frågan. Det genomfördes även här omfattande utbildningsinsatser och särskilda VHL-handläggare tillsattes. Vi fick uppgiften att ta fram processbeskrivningar för i princip allt. Från ax till limpa var devisen. Det lades ner mycket tid på detta under något år. Man kan fråga sig såhär i efterhand hur mycket effekt detta arbete gav, och hur många som idag använder alla dessa processbeskrivningar i sitt dagliga arbete?
Det finns givetvis betydligt fler sådana projekt, och jag kommer givetvis inte ihåg alla. Det kanske ni läsare gör, men det har handlat om allt från mångfaldsprojekt till bikupor och en rad andra obligatorium som där och då var viktigare än allt annat.
Det som är slående med detta framträder tydligt när man pratar med vänner som jobbar inom andra statliga myndigheter och de som arbetar i civila yrken. Då konstaterar jag varje gång att Försvarsmakten medvetet, eller omedvetet alltid har eftersträvat att vara bäst i klassen när det kommer till att göra saker rätt. Det känns tyvärr ibland som att vi glömt ställa frågan huruvida vi verkligen gör rätt saker. Anledningen kan vara att de som brinner för frågorna har utsetts till projektledare, och fått ett ovanligt stort spelrum. Order har gått ut till förbanden att detta är viktigt och framför allt obligatoriskt, och ingen har tagit på sig rollen som djävulens advokat och antagit en kritiskt granskande hållning och ställt frågan om det här verkligen är viktigt? Viktigare än att göra andra saker kopplat till kärnverksamheten?
Apropå kärnverksamheten. I mitten av 00-talet blev jag själv intervjuad inom ramen för ett av alla dessa projekt, jag kommer inte ihåg vilket. Intervjun handlade om frågan vad som är Försvarsmaktens kärnverksamhet. Vid det aktuella tillfället så befann vi oss mitt i den strategiska time-outen där Försvarsmakten var mitt uppe i någon typ av identitetskris, där alla försökte finna sin plats i det nya försvaret. Intervjuaren, från någon inhyrd konsultfirma, ville få det till att någon av dessa projekt (minns inte vilket) utgjorde en del av kärnverksamheten. Själv hävdade jag att Försvarsmaktens kärnverksamhet är att försvara Sverige, och att vår förmåga att kunna föra den väpnade striden är det centrala, och att allt annat måste vara betraktas som sidoverksamhet alternativt stödverksamhet. När filmen sedan klipptes samman och distribuerades ut (till en ny obligatorisk samling där den skulle visas) så framställdes mitt uttalande (underförstått) som ett dåligt exempel, och att jag hade en felaktig syn på vad kärnverksamhet var.
Vad vill jag då säga men mitt resonemang? Jag anser att vissa saker, av olika anledningar, har tillåtits få ett mycket stort och helt fritt spelutrymme. Av någon outgrundlig anledning har vi alltid hamnat i ett läge där vi ska bli bäst i klassen, och löpa linan hela vägen ut vid varje nytt projekt. Ofta tror jag det har handlat om områden där chefer är rädda för att att säga ”vi drar det här projektet eller frågan till den här nivån, men sedan stannar vi”. Min personliga uppfattning är att varje enskild aktivitet som inte har direkt bärighet mot ökad försvarsförmåga måste vägas på vågen två gånger. I många fall kommer det visa sig efter en andra kontroll vara nödvändigt, medan andra saker kommer att fastna i filtret och väljas bort. ÖB har sedan förra året tillsatt Kommendör Claes Lundin med uppdraget att analysera och hitta alla märkliga egenhändigt skapade regelverk i syfte att underlätta och förenkla arbetet i Försvarsmakten. Det här är en föredömlig åtgärd som dessutom skapar förtroende. Men för att göra en liknelse med en av Gröna Lunds populära aktiviteter. För varje grön groda som bankas ner och ger poäng, så dyker det upp minst två nya.

Ett annat ämne som får ett mycket stort utrymme är genderfrågan. Ingen kan säga att den på något sätt skulle vara oviktig. Men samtidigt är det ett ämne där jag tror få chefer vågar sätta några gränser för hur mycket utrymme frågan kan få.


I Försvarsmakten vilar genderfrågan på FN-resolutionen 1325. I resolutionen uttrycker säkerhetsrådet sin oro över att civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, utgör det stora flertalet av dem som är mest utsatta vid väpnade konflikter.
I Försvarsmakten har man sedan några år tillbaka inrättat ett eget Gendercentrum som arbetar med dessa frågor på heltid. Det är till och med ett nordiskt gendercentrum.
Utöver detta så gick nyligen ett direktiv ut till alla Försvarsmaktens förband att en särskild genderhandläggare (Gender Focal Point) ska utses på varje förbandsenhet i Försvarsmakten som ska bevaka att genderfrågan omhändertas och implementeras i all verksamhet, övning och insats. 
Tillsammans med detta har en order gått ut som säger att samtliga övningar och insatser i Försvarsmakten skall genomföras med ett genderperspektiv (GENUS SMART) , med det menas att resolution 1325 skall införlivas i övningen samt att ett antal moment ska återspegla situationer där kvinnor görs till måltavlor. Se checklista som skickats ut från HKV här nedan.
Nyligen kunde vi läsa en artikel på Försvarsmaktens webbsida som gjorde gällande att ”Genderperspektivet är en del av försvarsförmågan”. Det har även talats om att resolution 1325 (utbildning i gender) ska bli ett obligatoriskt ämne på Försvarshögskolan från och med nästa år.
Trots att jag anser att genderperspektivet är viktig, särskilt vid militära insatser i länder där kvinnor utsätts för ett enormt förtryck så anser jag att det har gått för långt när det ställs krav på att alla övningar ska innehålla moment där kvinnor görs till särskilda måltavlor? Hur appliceras detta på ubåtsjaktövningar, luftstrid och när stridsvagnar möts i terrängen?

Bloggaren Cornucopia har skrivit ett vasst blogginlägg i den här frågan.

Ett annat ämne som också fått mycket luft under vingarna är jämställdhetsfrågan, som inte ska förväxlas med gender. I dagens TT-nyhet kunde vi utläsa att ”Försvaret satsar på jämställd design”
Att det inte finns personlig utrustning så som vissa klädesplagg och kroppskydd anpassat för kvinnor är självklart bedrövligt trots att vi har haft kvinnor i Försvarsmakten i väldigt många år. Sådant bör vara grundläggande!
Men att gå så långt som att det ska finnas utrustning som passar alla är enligt min uppfattning att gå för långt. För frågan är exakt den, hur långt ska man tillåtas gå inom detta området? Ska vi anpassa JAS-flygplan, stridsfordon och annan materiel för personer som är 2,10 långa? Eller ska vi bygga om fartygsbryggor och byta ut stolarna på grund av att vi har personer som är för korta för att se ut genom frontrutan?

I artikeln påtalas bland mycket annat att ”Vi har tält som är svåra att staga upp för dem som är under 172 centimeter”. Vidare påtalas att vapen ska ses över och göras lättare i syfte att passa de som har andra fysiska förutsättningar.

I intervjun framgår att inom fem år ska all ny utrustning som försvaret beställer av FMV ha anpassats. – Det är en rättighetsfråga. 

Frågan är om vi verkligen gör rätt saker då? Ska Försvarsmakten verkligen anpassas för att passa alla – exakt?

Eller är det så att man precis som vid antagning till pilotyrket ska ställa vissa krav på olika delmått istället? Är det en rättighet att vara hur lång, hur kort eller hur svag som helst och ändå ha rätt till en befattning i Försvarsmakten? Ska det vara en rättighet att alla ska kunna nå, och sätta upp tältstaget själv?  Eller kan man kanske stå på tältlådan eller be någon längre kamrat om hjälp?

Jag upplever att dessa frågor får väldigt stort utrymme, och att kraven ibland blir orimliga? Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leverera försvarsförmåga!

Jag är inte heller säker på att det är av godo att anpassa all utrustning. Att ha mindre ryggsäckar och mindre vattenflaskor, lättare vapen och hjälmar, eller att ha anpassad materiel för varje individ kommer dessutom att kosta stora summor pengar. Då måste man också fråga sig om det är relevant ur ett kostnadspespektiv för att ”det är en rättighetsfråga”? Lägger vi pengarna på rätt saker?

Vi kan konstatera att Försvarsmakten inte har lyckats rekrytera den mängd kvinnor som hade varit av godo för försvaret, men jag tror inte anpassningar i form av sänkta krav och lättare utrustning för kvinnor är rätt väg att gå. I US Army är kraven samma för män som för kvinnor och dessutom högre ställda än i Sverige. US Air Force har 19% anställda kvinnor och väldigt mycket högre fyskrav än oss. Således ligger nog problemet någon annanstans än att altting måste vara anpassat.

För att sammanfatta det hela, och som jag skrivit tidigare. Jag tror vi är så måna om att göra saker rätt, så vi glömmer bort att göra rätt saker. Värdegrund, gender och jämställdhet är alla viktiga frågor som ska vara en naturlig del av vår vardag. Men jag upplever som rubriken säger att det inom dessa frågor finns ett fritt spelrum utan tydligt definierad gräns vänster och gräns höger. I dag verkar ingen förutom handläggarna vilja dryfta dessa frågor i öppna diskussioner för att inte riskera att bli stämplad som motståndare till dessa frågor.

April April, och lite till…



En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:

– Konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.
– Att det gamla ”Marinflyget” skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart. 
– Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.
– Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

– Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…

– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke. 

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. 🙂
————————–
Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!
Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.
Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva. 
Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen.  Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt. 
Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.
Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.
Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist
– ”Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?” av Niklas ”Skipper” Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

Gästinlägg: Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Debatten och försvarslogistik fortsätter och här kommer ytterligare ett gästinlägg från användarperspektivet eller i det här fallet perspektivet som fartygschef. Debattören den här gången är ingen mindre än ”Skipper”, men den här gången som fartygschefen Niklas Wiklund.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef

Gästinlägg: Ursäkta röran, vi bygger om!

Här kommer det fjärde gästinlägget i den pågående debatten om försvarslogistiken. Tidigare inlägg:

– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––

Ursäkta röran, vi bygger om!

Jag har deltagit i den debatt som uppstod på Twitter om Omdaning försvarslogistik och hur framförallt verksamhetsövergångar till FSV påverkar Försvarsmakten. Det har tidigare publicerats tre gästinlägg på denna blogg och även jag vill ta chansen att ge min syn. Jag instämmer i det mesta som @DDrilog säger i sitt gästinlägg och kommer här snudda vid delvis samma punkter.
Jag vill dock inleda med att säga att det är glädjande att både chefen för FSV och Försvarslogistikchefen deltar i debatten och ger sin syn via blogginlägg. Jag har haft mailväxling med Tomas Salzmann och även om jag inte håller med om hans svar så har han svarat utförligt på mina frågor. Han har även tagit initiativ till att vi ska träffas IRL vilket uppskattas.

Bakgrund
Sedan 2013 pågår en stor förändring av försvarslogistiken. Stora delar av den bakre logistiken har förts över från Försvarsmakten till FMV, där de nu finns i enheten FSV (förråd, service och verkstäder). Dessutom har huvudelen av FM resurser för driftstyrning av befintliga materielsystem samt kravställning på nya materielsystem förts över till FMV. Tanken är att FMV ska ta ett helhetsansvar från materielinköp, via nyttjande, till avveckling. På något sätt ska detta bli effektivare och det ska årligen spara 760 miljoner/år. Dessa pengar ska gå tillbaka till Försvarsmaktens förbandsverksamhet. Detta är naturligtvis lovvärt och jag välkomnar ekonomiska förstärkningar till förbandsverksamheten. Precis som Engewall säger så beror många av dagens problem inom logistiken på tidigare felbeslut och nedprioriteringar och är inte knutna till Omdaning försvarslogistik. Jag kommer beröra båda sakerna och påstår att så kallade effektiviseringar ofta leder till suboptimering och att arbetsuppgifter och kostnader i stor utsträckning bara flyttas, samt hur utvecklingen på området påverkar vår förmåga vid kris/krig. Jag har tidigare delvis berört detta i ett annat gästinlägg hos Cornucopia.

Materielanskaffning
Anskaffning av nya materielsystem ingår normalt inte i begreppet logistik men har nu i och med FMV utvidgade ansvar bakats in i det delvis nya begreppet försvarslogistik, förkortat FLOG. Anskaffning av materielsystem är FMV kärnverksamhet, men det som nu är nytt är att de flesta som tidigare var FM kravställare mot FMV, Materielsystemansvariga vid HKV och Teknikkontor/Materielsystemkontor, nu också förts över till FMV! Jag har i mitt jobb regelbundet kontakt med ett antal av dessa som numera tillhör FMV och de allra flesta är frustrerade och kan inte själva förklara hur detta ska fungera. Försvarslogistikchefen skriver i sitt inlägg att FM ska definiera behov och ställa krav på FMV som sen ska lösa dessa. Exakt hur detta ska gå till och vem som kontrollerar så att FM får materiel som uppfyller våra behov är, åtminstone för mig, fortfarande höljt i dunkel. Delar fullt ut uppfattningen att FM behöver bli bättre på detta, men vem ska göra det när många av de som tidigare gjort det nu flyttats över till FMV?

Övertro till civila lösningar
Under den så kallade ”strategiska time-outen” fanns en tro på att det ”inom överskådlig framtid” inte skulle finnas några militära hot mot Sverige. Därför var det lockande att snegla på den utveckling som skett inom den civila logistiken. Vi avvecklade den spridda mobiliseringsprincipen, begrepp som just-in-time och centrallager poppade upp. Det man då missar är att det finns en väsentlig skillnad mellan civil och militär logistik och det är hotbilden. I den moderna asymmetriska krigföringen är logistikförband och depåer särskilt utsatta. Vi har dessutom gjort den potentiella fienden tjänsten att samla våra resurser på ett fåtal platser. Vem skyddar Försvarsmaktens centrallager i Arboga vid skymningsläge? Vid mobilisering ska det i princip tömmas och all materiel ska ut till förbanden. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi definierat en kritisk sårbarhet.

En annan effekt av just-in-time-tänket är att snabbköpen på förråden till stor del försvann. Där kunde man förr snabbt få tag på de förbrukningsartiklar som man erfarenhetsmässigt visste går åt, allt från blyertspennor till arbetshandskar. Snabbköpen togs bort, lager var fult och band kapital. Istället skulle var och en beställa detta i IT-systemet PRIO med motivet att alla kan ju handla på nätet idag. Alla som använt PRIO/handla inser att den webshop som använt detta system snabbt hade gått i konkurs. Gränssnittet är inte användarvänligt och man vet inte intuitivt hur man ska göra. Detta är inget problem om man är administratör som ofta jobbar i systemet, då lär man sig. Men när man som vanlig användare några gånger om året ska in och beställa något tar det orimligt mycket tid. Dessutom är det inte leverans dagen efter. Konsekvensen blev att alla byggde upp egna lager på kompanier och avdelningar. Med andra ord gav effektiviseringen möjligtvis en besparing på ett ställe men orsakade merarbete och band kapital på många andra ställen i organisationen. Precis tvärt emot intensionen. Tyvärr finns det många liknande exempel.

FUS
Om jag backar bandet ett antal år så fanns vid mitt förband en kundmottagning i anslutning till verkstaden. Den var en del av mitt förband och hit gick brukare från hela garnisonen för att bland annat lämna in sitt fordon på besiktning eller reparation. Deras uppgift var att företräda kunden gentemot arbetsledningen på verkstaden, prioritera, skriva beställningar och kontrollera utförda jobb. Man var kort sagt kundens representant som såg till att verkstaden utförde det de skulle i rätt tid. Detta arbete utfördes av två personer och verkstaden till hörde då FMLOG men fanns inom samma myndighet, Försvarsmakten. Dessa tjänster fördes över till FUS (Främre underhållsstöd) som var en del av FMLOG och man dubblerade personalstyrkan eftersom man fick vissa ytterligare arbetsuppgifter. 2013 fördes huvudelen av personalen (återigen utökade) över till FSV, men chefen och hans ställföreträdare blev kvar i FM! Nu vid nyår skulle hela verksamheten föras över till FSV och kallas LKY (Lokal kundyta). Nu har inte FM och FMV lyckats komma överens om hur detta ska fungera så därför är införandet skjutet till 31/1. Vi vet som sagt inte hur detta kommer bli men tanken är alltså att FSV på något sätt lägger beställning till sig själva. Vem som blir ”kravställare” på FSV och håller tummen i ögat på dem är oklart. Antingen får alla brukare företräda sig själva eller så får förbanden åter sätta samman en funktion för detta, synd bara att personalraderna förts över till FMV….

FSV ekonomiska modell
De tidigare gästinläggen har till största delen handlat om FSV verkstadsdrift och deras ekonomiska modell. Jag håller med om att det här funnits viss effektiviseringspotential, men jag undrar hur man mäter sin effektivisering. Salzmann, som har ett civilt ekonomiskt perspektiv, säger att man ökat sin debiteringsgrad. Det betyder att kunden direkt betalar för en större del av mekanikern totala arbetstid. FSV är ju intäktsfinansierat så kunden betalar ju ändå i slutändan hela mekanikerns lön, det kommer ju inte pengar någon annanstans ifrån. När jag frågar hur mycket man producerat svarar man hur många timmar man jobbat. Det är inte svar på frågan! Jag som kund är intresserad vilken uteffekt verkstaden ger mina förband. Här finns kärnan i problemet. FSV fokus är på att i ekonomiskt avseende effektivisera sin produktion. Det ska gå att fakturera så mycket som möjligt ur så få personer som möjligt. Det finns inget bra sätt att mäta hur mycket en verkstad producerat och framförallt inte om det är tillräckligt för att möta förbandens behov. För att hålla debiteringsgraden hög anpassar sig verkstaden så att de alltid har fullt upp. Min fråga blir: hur ska vi kunna hantera ökad verksamhet vid förbanden eller i värsta fall en mobilisering? Lägg därtill att det finns ca 1000 fordon inom försvarsmakten som står i repkö och har ett reparationsbehov.

Krigets krav
Jag har vid flera tillfällen, nu senast förra veckan till Tomas Salzmann, ställt frågorna: Vilken uppgift har verkstäderna under och efter mobilisering? Vilken planering finns för detta? Det finns idag inget svar på den första frågan. På den andra finns det ett svar, tyvärr är det ingen. I princip alla specialverktyg till FM materielsystem tillhör FM och behövs i FM insatsorganisation. Det innebär att vid en mobilisering kan FSV verkstäder inte reparera FM materiel längre. Anskaffning finns inte heller med i de nya materielprojekt jag är inblandad i. FSV anger att ska man anskaffa detta måste det belasta FM låneram i Riksgälden och då minska utrymmet för FM materielanskaffningar.

Folkrätt
Som tidigare sagts flyttades stora delar av FM bakre logistik över till FMV 2013. Detta innebär i praktiken att det nu är den civila myndigheten FMV som lagerhåller FM förnödenheter på bakre nivån. Vissa hävdar att detta inte är något nytt, FM har alltid fått sina förnödenheter från civila leverantörer. Det är förvisso sant, FM har varken egna oljekällor eller potatisåkrar. Utan att vara folkrättsexpert hävdar jag ändå att det är en stor skillnad på detta område. ICA:s centrallager kan knappast betraktas som ett militärt mål för att de levererar mat till FM. Däremot råder det nog inga tvivel om att FMCL som den civila myndigheten FMV driver är ett militärt mål. Vilket folkrättsligt skydd har de som arbetar där? Det samma gäller FSV:s verkstäder som oftast ligger inom garnisonsområden. Dessa går enligt min mening inte jämföra folkrättsligt med civila företag som underhåller militär materiel som en del av sin verksamhet.

PRIO
Under 2014 fördes vissa mindre delar av förnödenhetsförsörjningen över i affärssystemet PRIO. Med början i maj 2015 och tidsförskjutet under ca 1,5 år kommer i princip all logistik inom FM och FSV lyftas över i PRIO. Det sägs vara en av de största datamigreringarna som gjort till ett SAP-system. Många har, med rätta, farhågor om hur detta kommer bli. Den information jag hittills fått tyder på att man lärt sig av tidigare misstag och jag tror att själva införandet kommer gå bra men det kommer självklart att märkas när det sker nedstängningar och när över 5000 personer ska gå utbildning. Det intressanta blir inte i första hand hur gränssnittet är utformat utan vad man kommer kunna göra och vem som ska göra det. Det vill säga vilka verksamhetsregler och arbetsmetoder som införs med systemet. Mer info är på gång men det verkar som att även här läggs ett större ansvar på den enskilde. Risken är alltså att vi inom logistiken går mot samma utveckling som bland annat plutonchefer upplever, att man fastnar vid datorn med administration. Jag hoppas jag har fel!

Basplatta
Det går nästan inte att uttala sig om Försvarsmakten idag utan att tala om den så kallade ”basplattan”. Detta nya modeord har mig veterligen inte definierats ordentligt. De flesta är dock överens om att det försvarsministern och ÖB menar är att få grundläggande saker att fungera, sådant som redan borde fungera. Jag menar att detta är mycket viktigt, MEN får inte misstas för en förmågeutveckling. Basplattan kommer förbättra vår förmåga, men bara till en nivå vi redan borde haft. En av de saker som nämnts i sammanhanget är tillgången till reservdelar. Jag kan ta två konkreta exempel. Ett är de nya bildförstärkarna. Dessa har nu funnits i bruk ett tag och slits precis som all annan utrustning när den används. Problemet är när det inte finns reservdelar att tillgå. När reservdelar inte levereras och tvingas vi återkalla utrustningar från brukare för att kunna dela ut till andra som är högre prioriterade. Ett annat exempel är införandet av den nya bandvagnen, Bv 410. Detta system är under införande och de första vagnarna har nu rullat i ca ett år vid mitt förband. Tillsammans med den första omgången införskaffades ett initialt behov av reservdelar. Resterande behov skulle hanteras senare. Nu står vi med stora brister på så enkla saker som blinkersglas och backspeglar för ingen hade tänkt på att det sker körskador.

Avslutning
Om nu någon tolkar detta inlägg som ett påhopp på Tomas Salzmann eller övriga som arbetar inom försvarslogistiken så är det inte min mening. Jag vet att de allra flesta gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra. Arbetsuppgifter flyttas bara och utförs istället av många som tillsammans gör det sämre. Detta verkar vara sjuka i all offentlig förvaltning just nu. Läs gärna detta debattinlägg.
En tillnyktring håller nu på att ske. Det var glädjande att höra försvarsministern under försvarsföretagsdagarna i december säga: Fredstida rationalitet kan inte vara utgångspunkten för logistikförsörjningen. Logistikförsörjningen måste fungera vid alla typer av kris och konfliktsituationer. Även Försvarslogistikchefens inlägg talar om återtag av förlorad kompetens och förmåga. Det är bra, det första som krävs för en förändring är insikt om ”sjukdomsläget”. Ser med viss tillförsikt framtiden an. Vi är ganska många som välkomnar dessa förändringar och är villiga att arbeta i en ny riktning. Till och med snabbköpen verkar nu vara på väg tillbaka, nu under namnet säkerhetslager! Men det finns mycket att göra, även på detta område. Jag anser att det nu är dags att pendeln börjar svänga tillbaka ordentligt. Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?

Mattias Lagerqvist
@MaLagerqvist

PS
Delvis off-topic men jag kan inte låta bli. Följande nyhet låg 150126 på FMV:s hemsidas förstasida. Man kan här lätt få intrycket att FMV bygger en Camp i Mali. Det är inte riktigt den bild jag har eller som förmedlas på Malibloggen. Det är sant att FMV har ansvaret och det finns förvisso sex personer från FMV på plats tillsammans med de 125 från MALI00. Jag hoppas inte detta ska ses som ett lyckat exempel på Omdaning försvarslogistik, där FMV är ansvariga men FM får göra jobbet.
DS