Sökresultat för: stridsvagn gotland

Glädjeämnen och bekymmer i säkerhets- och försvarspolitiken

av Göran Frisk   Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet.  Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten […]

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning
Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.
Analys
Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.
Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1
   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.
Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.
Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7
Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10
USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12
Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.
Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.
Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.
Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar ”förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan.”14
Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: ”Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier.”15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.
Vidare kan vi även läsa att: ”Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt.”16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.
Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.
Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.
Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.
Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, ”Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas.” samt ”En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde.”17
Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.
Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, ”Besökte på denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete.”19
Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.
Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.
Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, Submarine–Launched Ballistic Missile).20
  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21
Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22
En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.
  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.
Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.
I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.
Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.
Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett ”bastionsförsvar” för dess andraslagsförmåga.
Sett till ”bastionförsvaret” så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för ”bastionförsvaret”.
Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.
Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.
Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.
Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.
Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.
Slutsatser
Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.
Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.
Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)
Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

–          Vad står det i propositionen om armén

–          Några kommentarer till vissa av förslagen

–          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

–          En extra skyttebataljon.

–          Organisera en luftburen bataljon.

–          Två brigadspaningskompanier.

–          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

–          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

–          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

–          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

–          Brobandvagnar.

–          Ökad pansarvärnsförmåga.

–          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

–          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

–          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

–          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
–          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

–          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

–          ett centralförråd Arboga,

–          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

–          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

–          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

–          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

–          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

–          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

Regeringens försvarspolitiska proposition (1)

Regeringen släppte i fredags sin försvarspolitiska inriktningsproposition 2014/15: ”Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020”.

Detta inlägg är ett första försök att analysera och kommentera de delar som berör Försvarsmaktens personalförsörjning i dess olika dimensioner. Inlägget kommer däremot inte att i sak kommentera det faktum att den aviserade ökningen av anslagen är alldeles för liten och dessutom till sin natur är ”baktung” – det vill säga huvuddelen av ökningarna faller ut i slutet av perioden.

Regeringen skriver redan på sidan 2 att det ska tillsättas en statlig utredning för att ”se hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning kan uppnås”. Det börjar bli ganska många utredningar i detta ämne – först kom pliktutredningen, sedan kom den Rolénska utredningen, sedan kom Ryding-Bergs utredning och nu ska en ny utredning tillsättas: alla i samma ämne, nämligen en långsiktigt hållbar personalförsörjning.

Ett system för långsiktigt hållbar försörjning med kvinnor och män till totalförsvaret finns redan. Systemet brukar benämnas totalförsvarsplikt. 

Men det kanske är någon annan mer kreativ variant som regeringen ser framför sig?

På sidan 10 redovisas en lång rad förbättringar som sägs vara en följd av överenskommelsen. Det är dock signifikativt att regeringen erkänner att av de drygt 10 mdr kr man förstärker anslaget med under de fem åren så tas genast 1,7 mdr kr tillbaka i form av ökade arbetsgivaravgifter för unga samt ändrade avkastningskrav på Fortifikationsverket. 10,2 minus 1,7 är lika med 8,5!

En motoriserad skyttebataljon tillförs och den nuvarande lätta skyttebataljonen ska tydligen bli ännu lättare för att kunna vara ”lufttransportabel”. Med tanke på 7. lätta skyttebataljonens nuvarande fordonspark är det annars lätt att säga att den inte är speciellt ”marktransportabel” heller. Men – varifrån ska personalen till en ytterligare manöverbataljon komma och varifrån ska 113 ytterligare pansarterrängbilar samt all annan bataljonsmateriel komma? Hela föreslaget känns lite som ett sätt att visa politisk vilja utan att vilja se konsekvenserna av viljeyttringen.

Den aviserade Stridsgrupp Gotland låter ju bra men när man inser att den ska bestå av två kompanier (ett stående mekaniserat kompani samt ett stridsvagnskompani som är ett kontraktsförband) så känns det som en så kallad ”vanttumme” i form av kraftigt reducerad bataljon. Vad ska personalen komma ifrån, regeringen? De gotländska stridsvagnarna saknar ju idag helt ”egen” personal och något ledigt mekaniserat kompani finns inte heller. Bostäder, övningsområden, verkstäder och annat? Ni har ju sålt av hela den militära infrastrukturen på Gotland förutom skjutfältet och Gotlandsgruppen!

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav” (sidan 12). 

Denna blogg har ansett detta länge – det verkar fullständigt orealistiskt att vissa delar av Försvarsmakten ska kunna åka på semester om regeringen beslutar om höjd beredskap. Vi pratar alltså om stabs- och produktionsdelarna i alla organisationsenheter. Jag ser fram emot en snabb förändring av detta så att i princip all kontinuerligt tjänstgörande personal blir krigsplacerad. Därutöver ska självklart lägst kombattantutbildning genomföras.

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter att lösa vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav. Krigsförbanden består av stående förband, kontraktsförband och hemvärnsförband. Utöver krigsförbanden finns det en förbandsreserv och en personalreserv” (sidan 13).

Nu talar regeringen oväntat tydligt om vilka tre typer av krigsförband som vi ska ha, vilket är bra. Det är många som undrat om det fortfarande finns stående förband respektive kontraktsförband, men det har regeringen nu svarat på.

Det är också intressant att läsa att det ska finnas en personalreserv. Om denna har man kunnat läsa under många år men huruvida den egentligen existerar är mer oklart. Vem ansvarar för den, hur definieras den, hur stor är den, vad är kriterierna för att räknas till den? Denna blogg kan i detta avseende komma med ett tips – låt ej krigsplacerade reservofficerare ingå i personalreserven.

Vi rör oss nu till personalförsörjningsavsnittet på sidan 18: 

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal, (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten. Dessa har tidigare genomfört värnplikttjänstgöring eller har avslutat sin anställning i Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Nja, detta var ganska bra skrivet och det gläder denna blogg att beskrivningen blev så bra – framför allt att man inte glömt bort de krigsplacerade civila arbetstagarna.

Det man kan fundera över är om det verkligen är korrekt att de som endast är krigsplacerade är ”gruppbefäl, soldater och sjömän” – vad jag känner till är detta helt fel eftersom våra KB-värnpliktiga även kunde erhålla högre tjänstegrad än dagens sergeanter (gårdagens furirer). Jag tror också att det är mycket oklokt att blanda det numera väletablerade uttrycket ”anställda gruppbefäl, soldater och sjömän” (med den lika vedertagna förkortningen GSS) med andra typer av gruppbefäl, soldater och sjömän som inte är anställda. Krigsplacerade totalförsvarspliktiga är vad det handlar om. På liknande sätt bör det undvikas att använda GSS-akronymen om personal i hemvärnet.

Längre ner på samma sida blir det ännu värre:

”Beroendet av krigsplacerad pliktpersonal i vissa av krigsförbanden kommer att kvarstå under hela försvarsinriktningsperioden och även därefter. Därför införs en ny personalkategori. Den består av ej anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt och benämns GSS/P.”

Nejnejnej! Blanda inte ihop GSS-benämningen med krigsplacerad pliktpersonal!  Akronymen GSS betyder dessutom att man är anställd för kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring – då kan man inte hitta på något som man kallar GSS/P bara för att det ska se ballt ut. Gör om och gör rätt. Läs gärna vad den aktuella förordningen säger om saken.

Ännu längre ner på samma sida (19 kommer följande:

”Ett väl fungerande reservofficerssystem är av stor betydelse för krigsförbanden och för folkförankringen av det militära försvaret. Reservofficerssystemet ska användas på befattningar som i första hand kräver tjänstgöring vid repetitionsövningar, aktivering eller mobilisering. Reservofficerare är liksom tidvis tjänstgörande, gruppbefäl soldater och sjömän ett kostnadseffektivt sätt att bemanna krigsförbanden med militär personal. Styrande för reservofficerssystemet ska vara krigsförbandens behov av militär kompetens. Grundutbildning av taktiska reservofficerare ska ske som en kortare inomverksutbildning för dem som redan har eller kommer att skaffa sig en civil högskoleutbildning. Detta är den säkraste och minst resurskrävande vägen att snabbt stärka reservofficerssystemet. Denna utbildning bör påbörjas snarast.”

Denna blogg har många gånger pekat på hur illa reservofficerssystemet fortfarande fungerar och vilken potential systemet egentligen har. I grunden tycker jag därför att regeringen funderar i rätt banor.

Men – det är ett tecken på tidspress eller dålig kunskap att i en proposition hitta på nya benämningar. Det finns vad jag inget som heter ”taktiska reservofficerare” utan det som regeringen antagligen menar är tidvis tjänstgörande officerare – det vill säga de reservofficerare som innehar tjänstegrader för officerare. Man kan också raljera lite och fråga vad de som inte är taktiska reservofficerare är – otaktiska reservofficerare kanske?

Vi hoppar till sidan 86 där regeringen skriver följande:

”Regeringens bedömning: En ny personalkategori bestående av icke anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt bör införas i personalförsörjningssystemet. En utredning bör tillsättas med syfte att föreslå hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning för totalförsvaret kan säkerställas.”

Detta är för mig spontant helt obegripligt. Det finns en av regeringen utgiven förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Denna förordning är ”basplattan” i den militära personalförsörjningen.

Förordningen reglerar bland annat följande:

”6. Totalförsvarspliktig
personal                        Totalförsvarspliktiga som
                                enligt lagen (1994:1809) om
                                totalförsvarsplikt har skrivits
                                in eller krigsplacerats för
                                tjänstgöring i Försvarsmakten
                                och som inte tillhör någon av
                                grupperna under 1–5.”

Jajamän, här finns alltså redan den personalgrupp som, vad jag förstår, man diskuterar i propositionen. Lägg märke till den sista meningen i förordningstexten – man kan alltså inte räknas som ”totalförsvarspliktig personal” om man tillhör någon av personalgrupperna 1-5 (yrkesofficerare, reservofficerare, anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, officersaspiranter samt rekryter). Den sjätte personalgruppen blir alltså så väl avgränsad som den rimligen kan vara.

Det finns behov att överse och förbättra många aspekter av hur den militära personalförsörjningen ändras med ett ökat inslag av pliktpersonal, men helt utan regelverk står riket uppenbarligen inte.

Det kan hända att jag återkommer med ett inlägg till om propositionen.

GMY

Sinuhe


Regeringens förslag till inriktning av Försvarsmakten

av Herman Fältström   Det finns många positiva men minst lika många negativa signaler i den nu presenterade försvarspropositionen. Positivt Ubåtsjaktförmågan är viktig för att bl.a. upprätthålla den territoriella integriteten. Genom utökad övningsverksamhet förbättras förmågan att jaga ubåt. Modifieringen av sju bevakningsbåtar som utrustas med antiubåtsgranatkastare och att fyra byggs om till bojbåtar skapar fler plattformar för ubåtsjakt jämfört […]

Snabbanalys av försvarspropositionen

Det inledande intrycket ger vid handen att propositionen innebär ett trendbrott åt det positivare hållet, MEN det betyder inte för den skull att det enbart är positivt.

Regeringen pekar på en rad ”satsningar”, men vid närmare granskning är dessa i princip samtliga av vidmakthållande art och inte något som egentligen stärker försvarsförmågan.

Vadå, inte stärker försvarsförmågan, undrar säkert många. Nej, försvarsförmåga eller snarare operativ förmåga kan endast mätas relativt motståndare och inte historiskt gentemot den egna förmågan. Det är inte intressant om den framtida organisationen är bättre än den egna var för 5 år sedan om den dimensionerande motståndarens förmåga idag är flera gånger bättre än den var för 5 år sedan.

De flesta åtgärder som redovisas i propositionen är av vidmakthållandeart. Att ersätta 60 år gamla luftvärnssystem med ett modernare system är inte att öka förmågan utan att vidmakthålla den och anpassa den till rådande teknologiska utveckling med fjärrstridsmedel. Därtill saknas fortfarande förmågan att påverka de avståndsstridsmedel de flesta bedömare är överens om kommer att inleda ett konventionellt militärt angrepp eller hot om militärt angrepp (påverkan). Att förlänga livslängden på vissa korvetter och ett antal bevakningsbåtar är inte att höja någon förmåga utan ett försök till att vidmakthålla tidigare förmåga. En ökning av den operativa förmågan hade varit att tillföra nya förmågor som t.ex. luftvärnsrobotar eller nya sjömålsrobotar.

Det största ljuset i tunneln är den återetablerade permanenta militära närvaron på Gotland och tillförseln av reguljära arméförband på ön, samt ambitionen att förlänga den militära grundutbildningen så att utbildade kan krigsplaceras enligt lagen om totalförsvarsplikt. ”Att vara först” är en fundamental regel i militärt tänkande och för svensk del är det av högsta vikt att vara först på Gotland. Det ökar insatsen för motståndaren för att kunna uppnå samma mål och när nu överenskommelsen med Alliansen (-1) innebär att det blir ett fast anställt mekaniserat skyttekompani och ett kontraktsanställt stridsvagnskompani på ön istället för bara det mekaniserade skyttekompaniet i Regeringens ursprungliga förslag, är detta en stor förbättring. Det innebär att motståndaren ska sätta in två bataljoner för att vara trygg i sin framgång, för att tidigare kunnat nöja sig med betydligt mindre förband. Tyvärr tar det några år innan åtgärderna förverkligas.

Att krigsplacera tidigare värnpliktig personal och repetitionsutbilda dem är åtgärder som på kort sikt påbörjar ett återtagande av tidigare förlorade förmågor i det svenska försvaret. En mer komplett grundutbildning av rekryter motsvarande 9-12 månader istället för 3 månader, ger goda möjligheter att krigsplacera dem på ett vettigt sätt. Här gäller det dock att Försvarsmaktens övriga organisation och personalstruktur kan understödja detta och där är jag orolig för att så inte blir fallet.

Det som de flesta förmodligen missat är de mycket långtgående skrivningarna om försvarssamarbete där referenserna till FN-stadgans artikel 51 (kollektivt självförsvar) avseende samarbetet med Finland, är betydligt mer djupgående än vad som tidigare omtalats:

”Samarbetet med Finland omfattar även planering och förberedelser för hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.” 

Jag diskuterade och visade tidigare i veckan formuleringen i försvarsöverenskommelsen för finska officerare, och de blev mycket överraskade. Att formuleringen inte uppmärksammats i svenska media borde förvåna eftersom det här blir ett omfattande säkerhetspolitiskt åtagande för Sverige.

Slutsatsen blir alltså att innehållet i försvarspropositionen innebär ett visst trendbrott, men att det mer handlar om ett försök till vidmakthållande av nuvarande förmåga, än en ökning av den relativa operativa effekten. Det bekymrar.

Inget mer, inget mindre

Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg ”säkerhetsrådet” idag.

Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.              

Allan Widman

Trender och utvecklingar – En analys av 2015

Sammanfattning
I skrivande stund, 141207, så pågår och har sedan i fredags, 141205, den sk ”Ryska Adventen” pågått i Östersjöregionen, detta inlägg kommer försöka bedöma händelseutvecklingen under främst kvartal (KV) I och II under 2015. Vilken form av händelseutveckling kan vi se framför oss? Bedömt kommer vi se en försämrad säkerhetssituation mellan Ryssland och Väst (EU och NATO) varav konfliktytan kommer vara mellan Ryssland och NATO. En hög sannolikhet råder under KV II för incidenter och/eller mindre skärmytslingar mellan NATO och Ryssland om nuvarande händelseutveckling fortgår. En låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i Östersjöregionen är mycket trolig vid slutet av KV II 2015. Bedömt kan liknande negativ säkerhetspolitiska utveckling som skede under 2013 i Östersjöregionen ske under KV II även i Barentsregionen.
Ur ett Svenskt perspektiv som militärt alliansfri stat inklämd mellan två antagonister, Ryssland och NATO, så kommer det krävas ett tydligt framdrivningsprogram av de egna säkerhetspolitiska medlen om en låst förkonfliktsituation uppstår mellan Ryssland och NATO under 2015. Detta för att ej bli ett offer för påtryckningar. Tillförsel av ytterligare ekonomiska medel till Försvarsmakten som möjliggör ett framdrivningsprogram för att nå god till hög operativ effekt med de innestående förband som finns här och nu är ett måste.
Analys
Allmänt.I en djuplodande artikel av Reuters, 141125, så framkommer det att de tyska diplomaterna känner att man tömt ut alla möjligheter att resonera dels med Putin dels med Ryssland, varpå man erkänner att man ser framför sig en lång låst konfliktmellan Väst och Ryssland i ett säkerhetspolitiskt tillstånd liknande det kalla krigeti. Tyskland är det land som har främst utvecklade handelsrelationer med Ryssland av medlemsländerna i den Europeiska Unionen (EU)ii, likväl får Tyskland ses som den diplomatiska och ekonomiska motorn/stormakten i EUiii. Tyskland kommer trots denna resignation hålla dörren öppen för diplomatiska samtal med Ryssland.
Tysklands Utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, anser även att NATO och Ryssland måste ha sambandsmedel mellan sig så att man kan dels kontrollera uppgifter dels minska riskerna för eskalering i händelse av incidenter. Risken för incidenter har markant ökat i och med den markanta ökningen av Rysk flyg- samt fartygsverksamhet runt om i Europaiv, vilket visades tydligt utanför Norges kust då ett ryskt jaktplan, MIG-31, plötsligt lägger sig framför ett norskt F-16 plan, varpå piloten är tvungen att vidta undanmanöverv.
Storbritanniens Utrikesminister, Philip Hammond, är mycket oroad över vad han anser är ett mycket aggressivt ryskt agerande mot brittiskt luftrum av Ryssland. I Slutet av november har NATO incidentberedskap varit tvungen att lyfta cirka 400 gånger under 2014, vilket är 50% mer än under 2013, pga av Rysk flygaktivitet i anslutning till dess luftrum, detta beror oftast pga att Ryska flygplan, flyger utan färdplan ej transponder påslagen samt svarar ej på civila flygledares anrop. Utöver detta säger sig NATO även uppleva en ökad marin aktivitet, vilket även visat sig i Östersjönvi.
Rysslands syn på väst å andra sidan är att man försöker försvaga och isolera, med en ny järnridå, Ryssland. Där retoriken förefaller vara att varje gång Ryssland har börjat bli starkt så försöker Väst att kväva det. Detta sker bl a genom påverkan av den ryska inrikespolitiken dvs man påverkar Ryssland inifrån. Den rådande bilden förefaller vara att man genom denna påverkan skall försöka uppnå en splittring likt i forna Jugoslavien, således ett sönderfall av Ryssland inifrån. För att visa sin styrka, möta detta hot, förefaller den ryska metoden vara att tala om sina väpnade styrkor som en stridsbered och mycket kvalitativ organisation som är beredd på att möta de hot som de kan ställas inför.vii
NATO oro över den markant ökade ryska verksamheten dels på internationellt vatten dels i internationellt luftrum är något som Ryssland ej förnekar att man genomförviii. Däremot så säger varken NATO eller Ryssland vad det är de ryska marin- och luftstridskrafterna övar. Detta kan jämföras med den mest kända ryska övningen på internationellt luftrum, som visade sig vara en angreppsövning mot Sverigeix, den sk ”Ryska Påsken”, enligt obekräftade uppgifter var det en insats med kärnvapenxman simulerade mot svenska mål.
Det intressanta med det Ryska agerandet är att man kan få uppfattningen att detta övningsmönster är, som kommer bli tydligare längre fram i inlägget, en omvänd psykologisk operation, likt den USA genomförde mot Sovjetunionen under 1981-83 som ledde fram till den Sovjetiska underrättelseoperationen RYaN, Raketno-yadernoye napadeniye, mellan 1981-84xi. Väst med NATO förefaller vara lika oroad nu, som Sovjetunionen var då.
Dessa utspel rörande den säkerhetspolitiska situationen, bör ses som den definitivaspiken i kistan för den säkerhetspolitiska ordningen efter 1991 i Europa, oaktat vad som än händer i konflikten mellan EU, NATO, Ryssland och Ukraina. Kommer vi inte se en återgång till den tidigare Europeiska säkerhetspolitiska ordningen som varit, förtroendekapitalet länderna och organisationerna emellan är förbrukat. Men vad kan vi förvänta oss och vad kan vi se på kort sikt och hur påverkar det de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland situation?
Rysk militärutvecklingen. Rysslands Försvarsminister, SergejShoigu, delgav den 1 December 2014, årsredovisning för den genomförda verksamheten hos de Ryska Väpnade Styrkorna i stora drag. I huvudsak skall de väpnade styrkorna uppnått de satta målen för 2014 vad avser utbildningsståndpunkt, eg. krigsduglighet(KDU), tillförseln av ny materiel skall även i huvudsak ha genomförts enligt planxii.
Under 2015 har man för avsikt att öva på en hög nivåmed de Väpnade Styrkorna, bedömt något som 2014 års övningsverksamhet har möjliggjortxiii. Den föreslagna budget för de Ryska Väpnade Styrkorna mellan 2015-17 är av bruttonationalprodukten (BNP) för 2015 – 4.2%, för 2016 – 3,7% och för 2017 – 3.6%, under 2014 avdelades 3.4% av BNP. Ser man till den federala budgeten så innebär detta att man kommer avsätta för de väpnade styrkorna under 2015 – 21.2%, under 2016 – 19.6% och under 2017 – 19.9% av budgetenxiv. Denna budget möjliggöra övningsverksamhet i en änstörre omfattning än 2014 års budget medgav.
Vad avser övningsverksamhet under 2015, har viss information redan framkommit. De under 2013-14 genomförda beredskapskontrollerna kommerfortsätta under 2015. Totalt sett kommer man genomföra över 4 000 övningar under 2015, vilket skall jämföras med de cirka 3 000 övningar som genomfördes under 2014. Det kommande årets, 2015, strategiska övning, Center, genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Denna skall enligt utsago genomföras på flertalet platser samtidigt i Ryssland och i utlandetxv. Utöver dessa övningar kommer man hålla ett flertal övningar inom ramen för CSTO, Collective Security Treaty Organization, samt en (1) större övning inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitrysslandxvi.
Bedömt kommer man nå de uppsatta målen även under 2015 trots en stundande recession i den ryska ekonominxviidels har man tydligt demonstrerat viljan att driva igenom det påbörjade rustningsprogrammetxviiidels har Ryssland fortfarande en stor valutareserv som förefaller säkras upp med stora guldinköp under 2014 och en mycket låg statsskuld, varvid man bedömt kan tänkas utnyttja valutareserven för att nå rustningsmålen intill 2020xix.
Utöver de renodlade militära övningarna som börjar visa på en god till hög rysk förmåga att föra väpnad strid mot en reguljär motståndare samt ett rustningsprogramm förefaller nå uppsatta målsättningar vid 2020, finns ytterligare två (2) faktorer som bör belysas avseende den ryska militära utvecklingen. Den första (1) faktorn är det nya mönstret sedan 2014 att samhällets beslutande organ för att möjliggöra den väpnade striden i en allt högre omfattning inkluderas i de större övningarna, lägg därtill den mycket stora civilförsvarsövningen som genomfördes under KV III 2014, så ser man en vilja att förbereda samhället för svåra påfrestningar.
Den andra (2) faktorn man bör ta hänsyn till är den Ryska försvarsministerns uttalande att han vill utbilda samtligaryska guvernörer i mobiliseringsförberedelser samt hur deras region skall ledas i händelse/tider av mobilisering. Detta skall även gälla för chefer inom federala myndigheter. Utbildningen skall genomföras vid den ryska Generalstabsakademin. För att genomföra denna verksamhet krävs dock ett presidentdekret vilket Shoigu har anhållit omxx.
Bedömt kommer de uppsatta målen för de väpnande styrkorna under 2015 att uppnås. En ökad grad av förberedelser av det civila samhället för dels mobilisering dels krig kommer bedömt genomföras under 2015 i Ryssland. Vad som blir oroväckande med denna trend är att man förefaller förbereda det civila samhället för en väpnad konflikt, således kommer en omfattande konfliktförberedelse över hela ytan genomföras under 2015 i Ryssland.
NATO militärutveckling. NATO, North Atlantic Treaty Organization, har under de senaste två decennierna främst varit inriktad på lågintensiv krigföring inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarande internationella insatser. Dessa har främst genomförts mot sönderfallande stater. Detta har fått organisationen att gå ifrån att vara inriktad på högintensiv väpnad strid mot en reguljär motståndare, till väpnad strid mot oftast en irreguljär motståndarexxi.
Denna inriktning har även gjort att medlemsländerna gradvis sedan 1992 har minskat sina försvarsutgifter samt skurit ned på de förband som man tidigare bedömde vara nödvändiga för att möta ett angrepp från Warszawapakten. Under perioden har t ex NATO ledningsstruktur minskat från 22,000 till 9,000 individer antalet stridsvagnar har minskat från 33,000 till 7,000. Investeringar har skjutits fram på tiden och övningsverksamheten har nedgått markantxxii.
Ser man då till övningar så blir detta tydligt då man t ex under Steadfast Jazz 2013, vilket NATO ser som den största övningen sedan 2006, då övningen omfattade enbart ca 6,000 man varav 3,000 var stridande personal resterande 3,000 var stabspersonal som genomförde stabstjänstövning inom ramen för Steadfast Jazz samt 40 luftfarkoster samt 15 örlogsfartygxxiii. Vilket då kan jämföras med Zapad’13 som med alla sidoövningar som pågick parallellt uppgick till som minst 70,000 man, den föranmälda siffran till OSCE var 22,300 man, och visade prov på god till hög förmåga i att genomföra mekaniserad strid med understöd av luftstridskrafter samt landstigningsföretag med understöd av luftstridskrafterxxiv.
Här är då det vanliga argumentet att NATO har en högre förmåga m m vilket gör att man kan göra ”mer med mindre”, kvalitet före kvantitet o dyl, detta förefaller ej vara ett gångbart argument längre för NATO, utifrån NATO Generalsekreterares, Jens Stoltenberg, uttalande, 141124, ”We cannot do morewith less indefinitely”. Detta uttalande stärks utav att han påtalar att det ej längre går att skära i försvarssektorn utan en seriös upprustning krävs av NATO medlemsländerna för att kunna möta de hot man ställs införxxv. Något som även medlemsländerna enades om vid Toppmötet i Wales, September 2014, då samtliga medlemsländerna enades om att avbryta alla neddragningar i dess försvarsbudgetar och inom en tio (10) års period möta upp 2% kravet av BNP till försvarsutgifterxxvi.
Vid samma toppmöte enades man om att sätta upp en ny snabbinsatsstyrka med hög beredskap, denna styrka skall kunna vara på plats inom dagar från det att en möjlig konflikt uppståttxxvii. Denna styrka skall vara upprättad i slutet av 2016 och vara en brigadstridsgrupp i storleksordningen upptill 5,000 man. Intill dess kommer man upprätta en ”övergångsstyrka” som kommer bestå av cirka 3-4,000 man. Den slutliga snabbinsatsstyrkan bedömer man kommer upprätthållas med rotationsbasis på ett år mellan medlemsländerna. Bedömt kommer dess stridande delar bemannas främst av de Europeiska länderna medan de stödjande delarna kommer bemannas av USAxxviii.
Övergången till den ”Post Krimska” verkligheten förefaller bli en mycket svår och lång process för NATO, då dess fokusering på lågintensiv krigföring mot främst en irreguljär motståndare har gjort dem mycket svaga i att klara av högintensiv krigföring mot en reguljär motståndare. Några exempel är t ex avsaknad av förmåga att transportera större mängder pansarskyttefordon på järnväg, decennier sedan större kombinerade övningar genomföras, decennier sedan politiska beslutfattare övadesxxix. Kort och gott det är cirka två decennier sedan NATO övades och genomförde verksamhet på en rimlig nivå mot en reguljär motståndare i högintensiv krigföring.
Bedömt kommer det ta två (2) till fyra (4) år innan NATO som organisation har återfått en minsta godtagbar förmåga att genomföra högintensiv strid mot en reguljär motståndare. Förmågan att uppnå en god till hög förmåga är bedömt sex (6) till åtta (8) år bortom i tid. NATO processen kan liknas med den Svenska omställningsprocessen som genomförts, man har helt enkelt tappat och prioriterat bort förmågan till väpnad strid mot en högteknologisk reguljär motståndare.
Sverige och Finland. Den Svensk – Finska situationen är någorlunda likvärdig, dock skiljer den sig åt på punkten förmåga till väpnad strid mot en reguljär motståndare, där Finland har valt att bibehålla ett tröskelförsvar mot en reguljär motståndare, medan Sverige helt övergått till ett expeditionärt koncept för att främst kunna verka mot en motståndare i lågintensiv strid av irreguljär karaktärxxx.
Dock kommer inom en snar framtid Finlands situation vara snarlik den Sverige ställdes inför under början av 2000-talet, antingen höj försvarsbudgeten för att kunna bibehålla ett tröskelförsvar med modern utrustning eller minska storleken på den Försvarsmakt man har och tillför modern utrustning. Således har man även i Finland hamnat i en vägvalsituation. Finlands parlamentariska försvarsutredningsgrupp förespråkar dock en höjning av den finska försvarsbudgetenxxxi.
Sverige och Finland är som militärt alliansfria strategiskt viktiga för både Ryssland och NATO, givetvis av olika skäl. Ser vi till Ryssland handlar det främst om en övergripande faktor som bryts ned i två underfaktorer. Ryssland har ett strategiskt övertag så länge Sverige och Finland är militärt alliansfria i Östersjö- och Barentsregionen, vilket är de två underfaktorerna. Barentsregionenmed Arktis kommer på sikt bli Rysslands ekonomiska motor, Östersjöregionen är det område där dess export främst passerar ut viaxxxii.
NATO som organisation ser bedömt om Sverige och Finland förblir militärt alliansfria att de har sådan förmåga att de kan hävda och försvara sitt eget territorium. Därmed kan Ryssland inte utnyttja varken Sverige eller Finlands territorium som en språngbräda för att genomföra offensiva operationer mot något av de NATO anslutna länderna i Östersjö- eller Barentsregionen. Har inte Sverige eller Finland denna förmåga är det en faktor som NATO måste ta hänsyn till varvid en kraftsplittring uppstår och dess förmåga att försvara sina medlemmar i Sverige eller Finlands närområde nedgårxxxiii.
Således ligger det i Rysslands intresse att Sverige och Finland förblir militärt alliansfria, då detta utgör en kraftsplittring för NATO, vilket skulle underlätta Ryska militära operationer i händelse av en konflikt med NATO. Givetvis ligger det även i dess intresse att varken Sveriges eller Finlands militära förmåga ökar, då ett säkerhetsvakuum är att föredra för dem. Ur NATO perspektiv blir det givetvis tvärtom en ökad militär förmåga är att föredra för de två militärt alliansfria staterna, Sverige och Finland.
Det som skett i Östersjö- och Barentsregionen är att under 2014 har både Sverige och Finland blivit ”särskilda samarbetspartner” med NATO samt ingått ett värdlandsavtal med samma organisationxxxiv. Ur ett Svenskt hänseende skulle jag vilja påstå att vi nu har nått lika långt i vårt NATO samarbete som vi gjorde dolt under det kalla kriget, det enda Sverige inte har är en säkerhetsgaranti, vid händelse av ett angrepp mot Sverige skulle USA komma till vårt försvatxxxv.
Det som uppstått i Östersjöregionen är en ytterst instabil situation, denna situation beror på ett flertal faktorer. Dels möter Ryssland och NATO varandras gränser direkt i Östersjöregionen, frontlinjen i de retoriska konflikterna befinner sig där, varvid även de konkreta medlen möter varandra där. Dels har Finland och Sverige ett fördjupat NATO samarbete och avslutningsvis är Sverige och Finland militärt alliansfria. Denna kombination tillsammans gör att egentligen ingen av de involverade parterna vet vart man exakt har varandra i Östersjöregionen och Sverige samt Finland är de två stater som kommer bli mest utsatt för påtryckningar, .
Östersjöregionen.Rysslands President, Vladimir Putin, höll ett anförande inför Rysslands nationella säkerhetsråd, 140722, där han tydligt påtalar att varje form av styrkeuppbyggnad av NATO stridskrafter mot Ryssland kommer mötas upp, varav Östersjöregionen tas upp som en platsxxxvi. Östersjöregion förefaller således vara ett särskilt fokusområde för Ryssland, vilket i sig inte är märkligt för där möter NATO, EU och Rysslands landgränser varandra.
European Leadership Network (ENL), publicerade i November, 141110, en sammanställning på incidenter mellan Väst och Ryssland under 2014, utifrån en tregradig, gradering, högrisk incidenter, allvarligaincidenter, rutin incidenter. Högriskincidenter anser man är möjliga incidenter där sannolikheten för förluster och direkt militär konfrontation mellan Väst och Ryssland har förelegat. Allvarligaincidenter är sådana som har frångått tidigare mönster och har en mer aggressiv och provokativ prägel. Rutinincidenter är sådana som mer eller mindre faller innanför tidigare etablerat mönsterxxxvii.
Efter President Putins tal, 140722, kan man utifrån ENL sammanställning se i Östersjöregionen, en (1) högrisk incident (här vill man även tillskriva undervattenskränkningen i Stockholmsskärgård, denna inräknar jag ej mht att ingen nationalitetsbestämning genomförts av vem den kränkande staten var), tre (3) allvarligaincidenter och tre (8) rutin incidenter, vad avser rutin incidenterna är det över en längre period ett flertal incidenter, varav siffran åtta (8) blir något missvisandexxxviii. Således har vi i Östersjöregionen totalt tolv (12) incidenter som faller utanför normalbilden sedan slutet av Juli månad. Sett över hela 2014 enligt ENL har vi tjugofem (25), här är undervattenskräkningen i Stockholmsskärgård ej inräknad, incidenter i Östersjöregionenxxxix.
Ytterligare en indikator är mängden tillfällen som NATO luftstridskrafter, ur Baltic Air Policing Mission populärt benämnt BAP, tvingats gå upp för att genomföra identifiering av flyg, denna siffra kan dock vara missvisande då man identifierar flygplan utan transpondrar påslagna eller som avviker från sin föranmälda rutt i huvudsak rör det sig dock om oannonserade ryska flygningar utan transponder påslagenxl. Under 2010 genomförde man fyra (4) identifieringar, under 2011 trettiosju (37), under 2012 fyrtiofyra (44), under 2013 fyrtiosju (47). Enligt det lettiska Försvarsministeriet så har BAP under 2014 framtill och med vecka fyrtiosju (47) genomfört hundratolv (112) identifieringarxli. Mellan Januari och September 2014, genomförde BAP sextioåtta (68) identifieringarxlii.
Vad avser incidenter i Östersjöregionen har nära hälften inträffat efter President Putins uttalande om Östersjöregionen i slutet av Juli månad, avseende antalet tillfällen som NATO incidentberedskap har varit tvungen att lyfta under 2014 i Östersjöregionen så har vi nästan en tredubbling av antalet starter jämfört med 2013, samt nästan hälften av starterna är efter September månad, varvid vi kan nästan säkert förutsätta att över hälften av de 112 starter är genomförda efter President Putins tal i slutet av Juli. Likväl tyder detta även på en tredubbling av den ryska verksamheten med luftfarkoster över Östersjön sedan 2013. Vilket stärker bilden av att Östersjöregionen är ett tyngdpunktsområde för Ryssland.
Litauens President, DaliaGrybauskaitė, gjorde den 20 November 2014 ett uttalande om Ryssland i en lokal radiostation som fått relationerna mellan de två staterna att bli än mer nedkylda än vad de varit tidigare, hon ansåg att Ryssland var en ”terrorist stat” utifrån sitt agerande i Ukrainaxliii. Hennes uttalande kom att bemötas av det Ryska utrikesdepartements talesperson, Alexander Lukashevih, med att, ”hennes uttalande vida översteg de mest extrema från nationalistiska radikaler i Kiev”xliv. Det kom även föranleda att delar ur det kommunistiska partiet i Duman ville införa sanktioner och bryta de diplomatiska förbindelserna med Litauen som en konsekvensxlv.
Dagen efter, 141121, Grybauskaitė uttalande, införde Ryssland kraftiga restriktioner vid inpasseringarna till Ryssland, Kaliningrad Oblast, enligt Litauens inrikesminister, Saulius Skvernelis, tilläts mer eller mindre inga fordon med Litauiska registreringsskyltar in i Rysslandxlvi. Enligt den litauiska transportorganisationen, Linava, skall den ryska tullen erhållit instruktioner om noggrannare kontroll av litauiska fordon, på obestämd tid, med hänvisningen till att dessa fordon för in, ”olovliga embargo varor” från EU, till Rysslandxlvii. Detta kom att föranleda ett nytt uttalande från Grybauskaitė, 141125, då hon dels såg dessa restriktioner och det ryska uttalandet som en anklagelse mot hela EU dels såg Ryssland som en opålitlig handelspartner och ett opålitligt land. Varpå hon påkallade att EU skulle ta tag i den uppkomna problematiken med handeln mellan Ryssland och Litauenxlviii.
Kidnappningen av den Estniske säkerhetsofficeren, Eston Kohver, vid gränsen mellan Estland och Ryssland, får ses som ett av de mest anmärkningsvärda händelserna under 2014, som mycket väl hade kunnat eskalera till något markant större, vilket det troligtvis hade gjort om det just nu inte var så att det rörde sig om en säkerhets-/underrättelseofficer. Kring detta har jag skrivit tidigareoch det är något som jag bedömt som ett paradigmskifte i de öst/västliga relationerna och något som ENL bedömt som en händelse som mycket väl hade kunnat övergå till en militär konflikt. Händelsen visar tydligt på hur skör och infekterad relationerna mellan väst och öst just nu är i Östersjöregionen.
Den mest allvarliga kränkningen av NATO luftrum sedan kalla krigets avslut, har även skett i Östersjöregionen. Denna incident inträffade den 22 Oktober 2014, då ett Ryskt signalspaningsflygplan, IL-20, flög in över öarna Hiiumaa och Saaremaa vid den Estniska kusten. Intrånget varade cirka en (1) minut och rörde sig om ca 500 meterxlix. Detta kan då jämföras med den allvarligaste kränkningen av svenskt luftrum under de senaste åren som skedde i September 2014, då två (2) SU-24 kränkte svenskt luftrum ett antal kilometer innan de vek avl.
NATO har som en konsekvens av initialt händelserna på Krimhalvön därefter i Östra Ukraina tillfört dels ökade luftstridsresurser dels markförband till de Baltiska staterna och Polen. Ser man till mängden stridsflygplanlioch markstridsförbandliisom tillförts av NATO till området så är de i klart underläge mot de redan i fredstid grupperade Ryska förbanden som finns mot de Baltiska staternas gränsliii.
Detta axplock av incidenter återspeglar väl hur skör den säkerhetspolitiska situationen är just nu i Östersjöregionen, varje ord måste vägas tungt, ett felsteg och dammluckorna rent bildligt kommer öppnas och ingen vet vad vattenmassorna kan ställa till med. Detta blir än tydligare för de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Där Sveriges position vill jag påstå är merutsatt än Finlands. Med hänsyn till de svaga säkerhetspolitiska medlen Sverige besitter blir man ett mycket enkelt offer för påtryckningar, dolda såväl som öppna.
Med hänsyn till den markant ökade militära aktiviteten i Östersjöregionen, som uppstått som en konsekvens av först den initiala utvecklingen på Krimhalvön därefter i östra Ukraina. Förefaller den militära aktiviteten och den stundtals hätska retoriken mellan Ryssland och de Baltiska staterna öka. Då även en uttalad tyngdpunktscentrering i Östersjöregionen finns av Ryssland. Kommer detta innebära att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen kommer försämras under första kvartalet 2015. Vilket kan sluta med en låst förkonfliktsliknande situation under andra kvartalet 2015 mellan Ryssland och NATO.
Barentsregionen.Den 20 December 2001, inlämnade Ryssland en skrivelse till FN där man ville utöka sin ekonomiska zon i Arktisliv. Svaret Ryssland fick av FN Havsrättskommision, i mitten av 2002, var att åter inkomma med ytterligare forskningsunderlag som skulle kunna styrka en utökning av dess ekonomiska zonlv. Sedan 2007 har Ryssland genomfört ytterligare kartläggning av de havsryggar i Arktis som skulle kunna medge en ökning av dess ekonomiska zon i Arktislvi.
De olje- och naturgasreserver som finns i Barentsregionen samt den Ryska delen av Arktisk och vid en bedömd utökning av dess område, kommer utgöra Rysslands ekonomiska reserv i framtidenlvii. Eftersom istäcket i Arktis smälter så kommer dessa reserver öppna upp sig för exploatering, likväl kommer fartygstrafiken i regionen ökalviii. Utvinningen av dessa reserver är dock inte problemfri och av många bedömare ser man själva utvinningen som en kostsam och möjligt avskräckande verksamhetlix. Detta förefaller dock inte hindra Ryssland för att påbörja en exploatering av området, för att säkerställa sin ekonomiska säkerhet på sikt.
Det är vad ytterst den fördjupade kartläggningen handlar om av Arktis regionen av Ryssland. Oaktat om utfallet blir positivt eller negativt för Ryssland då de i början av 2015 kommer inlämna en ny skrivelse om utökning av sin ekonomiska zon, så kommer en kamp påbörjas inom Arktis om tillgången till de fossila bränslen som finns därlx. Lägger man då in det påbörjade återtagandet av militärförmåga i Barentsregionen samt Arktis av Ryssland, så är sannolikheten hög att det kommer bli en maktkamp med militära maktmedel i bakgrunden.
Från och med den 1 December 2014 upprättas ett nytt militärdistrikt (MD), dock kommer det ej benämnas som det men det har statusen som det, i Ryssland, det är Norra Strategiska Kommandot, kommer av mig benämnas MD N, detta distrikt kommer omfatta hela Arktis och bedömt den ryska delen av Barentsregionen. Stommen till detta distrikt kommer utgöras av Norra Flottanlxioch som minst de övriga förbandstyper som finns inom Murmanskområdet bedömt tillförs även förband från MD Väst, Central och Östlxii.
I och med införandet av ett nytt militärdistrikt har man aktivt påbörjat ett återtagande av sin militära närvara i det arktiska området under 2014. Som ett led i detta kommer man påbörja upprättandet av bl a tretton (13) flygfält (varav några rustas upp), tio (10) radarstationer, navigeringsfyrarlxiii. Utöver detta kommer sex (6) stycken mindre garnisonerar anläggas, varav platserna för tre har offentliggjorts, WRANGELS Ö, KAP SCHMIDT och AMDERMAlxiv, garnisonen vid WRANGELS Ö är operativlxv. Vad avser flygplatser som skall kunna utnyttjas för basering av stridsflyg är följande kända, ALYKEL, ANADYR, KOTELNY, ROGACHYOVA, TIKSI och VORKUTAlxvi.
Två (2) motoriserade brigader för Arktisk strid avser man sätta upp, detta har man talat om under ett antal år. Den ena brigaden skall vara stationerad i MURMANSK området och skall vara operativ under 2015, den andra brigaden skall vara operativ under 2016 och upprättas i YAMAL-NENETS området. Brigaderna skall ha översnöförmåga dels med bandvagnar dels med terrängskotrar. Utöver detta skall även brigaderna ha amfibisk förmågalxvii. För att möjliggöra detta förefaller man ha upprättat en utbildningsenhet, liknande Försvarsmaktens Vinterenhet (FMVE), vid Fjärran Österns Högre Militära Akademi i BLAGOVESHCHENSK. Under hösten 2014 utbildades de första trettio (30) instruktörerna i Arktisk krigföringlxviii.
En annan viktig indikator att man tillmäter Arktisk och Barentsregionen en väldigt strategisk betydelse är tillförseln av Rysslands mest moderna luftvärnssystem, ett (1) regemente S-400lxix. I dagsläget, 141126, finns totalt åtta (8) S-400 regementen i Ryssland. Varav fyra (4) runt Moskvalxx. Utöver tillförseln av kvalificerat luftvärn, uppger Rysslands Försvarsministerium att man innan 2014 utgång kommer ha full radar täckning över hela Arktis för att under 2015 kunna möta en motståndare både från norr och öster inom Arktisk regionenlxxi. Utöver radartäckningen, så har Ryssland utvecklat ett övervakningssystem för Arktis som skall täcka samtliga nivåer, ovan, på och under vattenytan. Punkter som nämnts i övervakningssystemet är NOVAJA ZEMLJA – FRANS JOSEFS LAND – NYSIBIRISKA ÖARNA – WRANGELS Ö. Bedömt är detta stödpunkter för systemet, vilket skall ha en räckvidd på cirka 300 km från respektive sensorpunktlxxii.
I Barentsregionen finns sedan tidigare följande luft- och markstridsförbandlxxiii:

FÖRBAND GRUPPERING
61. Avdelta Marininfanteribrigaden Sputnik/Pechenga
200. Avdelta Motoriseradebrigaden (blir Arktisk brigad) Pechenga
536. Kustartilleribrigaden Olenya Guba
420. Avdelta Marina Spetsnazbrigaden –
7050. Flyggruppen:

  • 73. Ubåtsjakts skvadronen (TU-142M/MR)
  • 279. Jaktflygsregementet (SU-33, SU-25)
  • 420. Blandade flygregementet
  • 830. Helikopterregmentet. (KA-27, KA-29, MI-8)
 Severomorsk
6964. Flyggruppen:

  • SU-24M, SU-24MP
 Monchegorsk
Vad avser Rysk flygaktivitet så har den gradvis ökat sedan 2009 i Barentshav samt Norska Havet, incidentrapportering från den Norska Försvarsmakten visar tydligt på detta, då man genomfört under, 2009 – 38 st, 2010 – 36 st, 2011 – 34 st, 2012 – 41 st, 2013 – 41 st, 141130 – 42 st identifieringar av Ryskt flyglxxiv. Mängden identifieringar är ej lika hög som i Östersjöregionen, dock rör det sig enbart om ett NATO land, Norge, samt Ryssland som främst genomför flygaktivitet i området, så utifrån detta bör man kunna bedöma den som relativt hög trots allt.
Således kan man inte säga att det pågår en militarisering av Arktis och Barentsregionen utan snarare ett återtagande av den tidigare förmågan som Sovjetunionen hade i regionen. Dock ser man till den avrustningen som genomfördes efter Sovjetunionens upplösning så kan man rent semantiskt säga att det är en militarisering av regionen i och med att den i stort saknat militärinfrastruktur en längre tid. Men det rör sig inte om stora mängder förband som flyttas/upprättas, som man kan förknippa ordet militarisering med.
Det påbörjade ryska återtagandet av militär förmåga i Arktisk kommer bedömt föranleda en ökad militär aktivitet under andra (II) kvartalet (KV) 2015, kopplat till väderförhållanden. Dels kommer en fortsatt rysk uppbyggnad av militära förmåga ske dels kommer bedömt västliga länder främst NATO anslutna att påbörja informationsinhämtning rörande Ryska sensor kedjor i Arktisk. Detta kommer bedömt från västlig sida innebär utnyttjande av örlogsfartyg samt signalspaningsflygplan i det arktiska området. Detta kommer bedömt svaras upp av Ryssland med egna örlogsfartyg i området samt uppföljning av signalspaningsflygplan med eget jaktflyg.
Varpå man bedömt under utgången av KV II och intagandet av KV III 2015, kommer märka att det skett en markant ökning av den militära aktiviteten i Barentsregionen samt Arktis. Denna aktivitet kommer troligtvis föranleda en ökad aktivitet även i andra områden, samt en liknande nedåtgående trend i säkerhetssituationen som uppstod under 2013 i Östersjöregionen.
Bedömt händelseförlopp. Den retoriska konflikten mellan de Baltiska staterna samt Ryssland kommer under KV I 2015 att eskalera. Den militära övningsverksamheten hos dels NATO dels Ryssland kommer bedömt även öka något under KV I i Östersjöregionen, främst utifrån att en ny årsbudget finns att tillgå vilket är högre hos båda parterna. Den retoriska konflikten samt den ökade övningsverksamheten hos båda parter kommer innebära en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget.
Under KV I eller II kan vi påräkna minst en beredskapskontroll inom MD V som är av större karaktär. Bedömt kommer denna beredskapskontroll sammanfalla med den beskrivna valideringsövningen av den första Arktiska brigaden. Detta kommer innebära dels tillförsel av förband till det arktiska kommandot dels övning inom andra delar av MD V troligtvis från St Petersburgs området i söder vidare norrut mot det Arktiska kommandot, således kommer Finland främst beröras av denna övning.
I Barentsregionen kommer bedömt en större övning genomförs, främst för att verifiera den nya arktiska brigadens förmåga, under slutet av KV I början KV II 2015, nästa sådant övningstillfälle kommer bedömt ej vara före slutet av KV IV 2015 vad avser snöförhållanden och andra klimatologiska förhållanden, vilket får ses som försent för en validering av brigadförmåga som skall vara intagen under 2015. Likväl kommer detta bedömt vara en konkret första övningstillfälle för det arktiska kommandot varvid både sjö och luftstridskrafter kommer deltaga, varvid slutet av I KV alternativt början II KV 2015 är det troligaste tillfället utifrån väderförhållanden.
Vid KV II ingående kommer bedömt en ökad underrättelseaktivitet, främst avseende informationsinhämtning, påbörjas i Barents- samt Arktisregionen. Oaktat utslag hos FN rörande den kommande Ryska propån om utökad ekonomisk zon så kommer den militära aktivitet öka efter detta hos båda parter, då detta är ett moment 22, den part som bedömer man kommer förlora områden kommer utöka sin forskning och försöka visa makt i området vilket kommer mötas upp hos den andra parten. Detta kommer föranleda ökad övningsverksamhet, utöver den bedömt redan planlagda i Barentsregionen.
Detta kommer resultera i ”spilleffekter” över till Östersjöregionen, där en redan hög övningsaktivitet råder, då verksamheten ökar i ett område brukar generellt aktiviteten öka i de övriga också, för att möta upp, detta kommer föranleda att i slutskedet av KV II 2015 kommer övningsverksamheten vara mycket hög i Östersjöregionen samt det finns en tydlig risk för att det säkerhetspolitiska läget har gått in i ett låst förkonfliktsskede likt under kalla kriget. Sannolikhet för skärmytslingar, likt kidnappningen av EstonKohver, får ses som hög längs den Baltisk-Ryska gränsen i slutet av KV II 2015. Sannolikheten för att en flygincident i den ”katt och råttalek” som just nu försiggår i Östersjön får även ses som hög redan under KV I 2015, men som trolig under KV II 2015.
Bedömt kommer vi under slutet av KV II eller inledningen av KV III 2015, få se en större landstigningsövning i Östersjöregionen utifrån det faktum att landstigningstonnage tillförts under KV IV 2014 och ytterligare tillförsel under 2015 till Östersjömarinen. Landstigningsövningen kommer troligtvis vara liknande den som genomfördes under Zapad’13 dvs samverkan mellan luftlandsättningsförband samt marininfanteri men i en större omfattning.
Denna landstigningsövning kommer troligtvis sammanfalla med 2015 års strategiska övning, Center, troligtvis kommer man öva förfarandet med styrketillförsel till de olika depåer som finns i övriga MD i Ryssland. Tyngdpunkt kommer troligtvis ligga inom MD V på denna styrketillförsel, utifrån det försämrade säkerhetspolitiska läget inom dess ”krigsteater”. Med hög sannolikhet kommer vi även få se en större mobiliseringsövning under denna övning. Då man bedömt vill validera de erfarenheter man drog under 2014 mobiliseringsövningar.
Dessa övningsmoment är troligtvis de större vi kommer få se från Rysk sida i vårt närområde, bortsett från normal övningsaktivitet som vi sett sedan ca 2012 i Östersjöregionen som de facto kan omfatta rätt stora övningar. Dessa övningar kommer troligtvis mötas upp från NATO med motövningar, bedömt kommer dessa ej sammanfalla i tid för att ej eskalera en situation.
Sammantaget kommer alla dessa övningar totalt sett öka den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen och troligtvis ge en låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i slutet av KV II 2015.
Vad avser fortsättningen (KV III-IV) av 2015 så blir händelseförloppet mer oklart men en trolig händelseutveckling om situationen i Ukraina ej har stabiliserats och en lösningar har nåtts, är att ökade sanktioner mot Ryssland kommer införas av dels USA dels EU. Vilket kommer kunna ge socioekonomiska spänningar inom Ryssland, vilket kan göra att händelseutvecklingen efter KV II 2015 blir mycket svår att bedöma och väldigt instabil både internt inom Ryssland och externt mot grannländerna till Ryssland.
Fortsätter dock oljepriset att sjunka samt sanktionerna kvarstår, så föreligger viss sannolikhet för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland under KV III eller IV 2015, då bedömt dessa faktorer påverkat den relativt stora medelklassen påtagligt i Ryssland. Här uppstår ett vägval för Ryssland antingen tillåta stora massprotester med den omöjliga händelseutveckling som kan uppstå till följd av det, eller slå ned protesterna. Den kommande militära doktrinen för Ryssland ger dock en fingervisning om hur man ser på den inrikespolitiska problematiken och att man bedömt med militära styrkedemonstrationer avser att slå ned en sådanlxxv. Kvarstår både sanktioner samt ett lågt oljepris vid utgången av KV IV 2015, så är sannolikheten medel till hög för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland som följd under KV I-II 2016.
Slutsatser
Generella slutsatser:
  1. Den militära aktiviteten kommer gradvis öka i Östersjöregionen under KV I 2015, för att tydligt öka under KV II för att under slutet av KV II början av KV III nå en maxpunkt under 2015 med hög till mycket hög militär aktivitet. Sannolikheten för incidenter får bedömas som hög till mycket hög under slutet av KV II i Östersjöregionen.
  2. Barentsregionen kommer bedömt under andra kvartalet 2015 bli nästa geostrategiska högriskområde där Väst och Ryssland kommer mötas, en liknande säkerhetspolitisk situation som Sverige stod inför under 1980-talet kommer uppstå, utifrån det faktum att vi är inkilad mellan två (2) för Väst och Ryssland strategiskt viktiga områden dels Östersjöområdet dels Barentsområdet.
Särskilda slutsatser för Sverige:
  • Den nu av riksdagen genomröstade budgeten medger för litet handlingsutrymme för Försvarsmakten att snabbt återta operativ förmåga vilket krävs utifrån ovanstående dels faktisk händelseutveckling dels bedömt kommande händelseutveckling under 2015. Ytterligare medel bör således tillföras under 2015 för att kunna öka övningsverksamheten för hela Försvarsmakten.
  • Minst bör de i Armén krigsplacerade värnpliktiga ur personalreserven inkallas för repetitionsutbildning samt krigsförbandsövning under Arméövning 15 för att kunna öva större förband samt höja den operativa förmågan på arméförbanden och framför allt medge praktisk övning och ej datoriserad för arméns chefer på samtliga nivåer.
  • Minst en beredskapsövning för armén inom ramen för den tillfälliga bataljonsstridsgruppen bör genomföras och omfatta tillförsel av förband till Gotland, denna bör genomföras under 2015 KV I-II, för att dels identifiera brister inom den egna organisation dels begränsat öva beredskapssteget ”Givakt!” för den högre ledningen, delar av riksledningen bör även ingå i denna beredskapskontroll.
Avslutningsvis detta är en bedömning, delar kanske inträffar, inget kanske inträffar eller allt kanske inträffar, att förutspå framtiden är oerhört svårt, framför allt i den snabba värld vi lever i idag, operationslinjerna är många och vilken som blir den som faller in är svårt att sia i.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning

Barentsobserver 1, 2, 3(Engelska)
Blomberg 1(Engelska)
Centre For Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)
Chatam House 1(Engelska)
CIA 1(Engelska)
DELFI 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)
Expressen 1, 2(Svenska)
Finlands Riksdag 1(Svenska)
Financial Times 1(Engelska)
FOI 1, 2(Svenska)
Forsvaret 1(Norska)
Förenta Nationerna 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Janes 1, 2(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Rysslands Röst 1(Svenska)
Russia Today 1(Engelska)
Ryska utrikesdepartementet 1(Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3
Stars And Stripes 1(Engelska)
The American Interest 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
European Leadership Network 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
Sputniknews 1, (Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Svenska)
Svt 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
UK Defence Committee 1(Engelska)
Verdens Gang 1(Norska)
Världsbanken 1(Engelska)
Holmström. Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Noter

i http://www.reuters.com/article/2014/11/25/us-ukraine-crisis-germany-insight-idUSKCN0J91EN20141125 Läst 141125
http://www.janes.com/article/46600/nato-approves-interim-rapid-response-force-for-2015 läst 141203
ii http://www.chathamhouse.org/expert/comment/16320 Läst 141125
iii Eellend, Johan. ASEK – Tysk utrikespolitik: Gamla sp&

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten


Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

 Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin ”satsning” på stridsvagn 122. En ”satsning” som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda ”rationaliseringarna” sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.

För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.

Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Ett perspektiv på nuet

Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att  reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med […]

Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?


”Vi har en ny normalbild – inte ett nytt kallt krig”

Syftet med detta inlägg är att utgöra en ögonöppnare för de som fortfarande inte har förstått vidden av den allvarliga omvärldsutvecklingen vi ser där Ryssland är huvudaktör. Fortfarande lever många i okunskap i tron om att den eviga freden är här trots att vi numera näst intill dagligen nås av nya rapporter från händelser som direkt eller indirekt kan kopplas till säkerheten i vår del av Europa. Läget i vårt närområde och relationerna mellan Ryssland och västvärlden är nu så pass förändrade i grunden att vi måste våga beskriva det nya läget på ett korrekt och sakligt sätt så att allvaret framkommer. Det här inlägget blir långt, men jag hoppas att du som läsare orkar hänga med till slutet eftersom det här förmodligen är det viktigaste som har skrivits på denna blogg hittills. 

Kallt krig – ett försök att definiera begreppet


Som rubriken skvallrar om så kommer det här inlägget handla om huruvida vi är på väg mot, eller rent av befinner oss i ett nytt kallt krig. Eller så har vi bara en ”ny normalbild”. För att kunna ta reda på detta så bör man försöka definiera vad begreppet ”kallt krig” innebär och koppla ett antal så kallade indikatorer till faktiska hädelser.

Begreppet ”kallt krig” har används på flera olika sätt. Det har dels använts som beteckning på en tidsperiod och dels som beteckning på ett tillstånd. Det är givetvis definitionen av ett tillstånd som är det intressanta i sammanhanget.

Inom forskningen runt detta ämne så har man använt ett antal indikatorer för att finna svaret på huruvida det råder ett kallt ”kallt krig”. Dessa är (men ska inte avgränsas till):
  • Är relationen mellan stater allmänt frostiga/dåliga?
  • Alla medel utom direkt fysiskt våld används?
  • Ömsesidiga kompromisser fungerar ej, istället tillämpas ensidiga tvångsåtgärder?
  • Psykologisk krigföring tillämpas?
  • Subversiv krigföring tillämpas?
  • Ekonomisk krigföring (sanktioner) tillämpas?
  • Omfattande retorik med kraftfulla slagord? 
  • Hot om våld och territoriella anspråk?
  • Aktioner och kupper?
  • Interventioner?
  • Militär upprustning? 
  • Militära allianser stärks? 
  • I vissa fall även begränsade lokala ”heta krig”?
Jag rekommenderar att du som läsare tar med dessa indikatorer i minnet när du fortsätter att läsa detta inlägg där fokus ligger på händelser som har skett under de senaste 3 åren med tyngdpunkt på vad som hänt under 2014. Men innan dess ska vi mer övergripande blicka tillbaka och titta på utvecklingen i Ryssland under en 10-årsperiod.


Övergripande utveckling i Ryssland 2005-2014

Nedanstående bild är producerad av Johan Wiktorin och återfinns i blogginlägget It´s Russia stupid. Den påvisar ett antal händelser och indikatorer som rimligtvis borde påverkat världens och Sveriges syn på Ryssland och som sammantaget rimligen borde ha genererat kraftfulla åtgärder rörande vår egen säkerhet och vårt försvar. Men så har ej skett!

Här nedan kommer jag att lista mer detaljerade händelser från de senaste tre åren. Vad vi kan konstatera är att antalet händelser och rapportering med direkt koppling till Ryssland ökar konstant.


Särskilda händelser fram till och med 2013 (ett urval)


September 2009
Ryssland genomförde övningen Zapad i Östersjön och spred därmed stor oro. Övningen blev en ögonöppnare och skapade ett stort orosmoln. Ryssland tog in landstigningstonnage i Östersjön som ej var föranmält och man drog ihop en stor mängd flygplan för luftlandsättning. Zapad innebar att Försvarsmakten tog det som fanns och genomförde en egen beredskapsövning på och runt Gotland vid samma tidpunkt. Här gick det sannolikt upp ett och annat ljus rörande Sveriges förmågor, planer och beredskap.

27 augusti 2010
Ryska ubåtar av Akula-klass har detekterats utanför marinbasen Faslane där den brittiska flottan baserar sina kärnvapenbestyckade kärnvapenubåtar. Man har en ny katt och råtta-lek där de kärnvapenbestyckade ubåtarna förföljs av ryska jaktubåtar. ”Russian submarines are hunting down British Vanguard boats in a return to Cold War tactics not seen for 25 years, Navy chiefs have warned.”


17 september 2012
Chefen för MUST berättar för SvD att man konstaterar en ökad signalspaning mot Sverige.

8 december 2012
SvD rapporterar om att SÄPO konstaterar ett ökat spionage mot Sverige. Ryssland är en av huvudaktörerna och Försvarsmaktens chefer informerades om läget. ”Ryssland är mest aktivt och har också flest kända spionfall under 2000-talet”.

30 december 2012
Den omtalade nyårsintervjun med ÖB där det framkommer att Sverige kan försvara sig i en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall. Begreppet ”enveckasförsvaret” myntas.


14 januari 2013
NATO deklarerar att man inte avser hjälpa Sverige vid ett eventuellt krig. ”Man kan inte vara utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger” sade Natochefen.


28 februari 2013
Vi ser en rysk informationsoperation där man gör parodi på det svenska enveckas-försvaret i en musikvideo till tonerna av den svenska gruppen Abbas låt Mamma Mia.


29 mars 2013
Ryssland övar kärnvapenanfall mot Svenska mål med strategiska bombflygplan at typen Tu-22 M3. En händelse som sedan blir känd som ”den ryska påsken” och kom att påverka svensk incidentberedskap.


11 april 2013
Det framkommer nu uppgifter om att den ryska militära upprustningen som omfattar ofattbara 5000 miljarder kronor nu accelereras. Det är de snabbinsatta förbanden som prioriteras. Man talar om att Putin nu ska kunna genomföra blixtattacker.

13 juli 2013
Ryssland genomför helt oväntat den största beredskapsövningen sedan kalla kriget. Omfattningen av övningen visade sig vara enorm där 160.000 man deltog och stora truppförflyttningar genomfördes över hela Ryssland.

9 september 2013
Ett ryskt signalspaningsfartyg (Fjodor Golovin) passerar för första gången på över 20 år i den smala rännan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland när det följer övningen Northern Coast där Sverige övar tillsammans med ett antal NATO-nationer. ”Från svensk sida har vi inte sett det här beteendet från Ryssland med signalspaningsfartyg väster om Gotland sedan det kalla kriget” säger marininspektören och konteramiralen Jan Thörnqvist till SvD.

16 september 2013
De ryska omfattande övningsverksamheten skapar stor oro i Baltikum. ”Vi lever inte i den eviga fredens värld. Nu har vi framför oss övningen Zapad 2013 (Väst 2013) där Ryssland ska öva invasion av de baltiska staterna” säger Estlands president Toomas Hendrik Ilves.

20 september 2013
Övningen Zapad-13 inleds och sammanfattas på ett eminent sätt av Jägarchefen. Man annonserade ett deltagande om 12.900 man men i själva verket blev det närmare 70.000 man. ”Storleken på övningsverksamheten är mycket överraskande och avviker kraftigt från de ryska förhandsbeskeden. Ryssland har gjort skumma saker. För att dölja omfattningen så genomfördes samtidigt med Zapad en rad andra övningar som i själva verket var samordnade med Zapad”


16 december 2013 
Enligt uppgifter så har Ryssland nu placerat ut taktiska markrobotar av typen Iskander i Kalinindgrad.  Huruvida detta stämmer är fortfarande något oklart. ”Iskander kan laddas både med konventionella vapen och kärnvapen. Roboten kan med sin troliga maxräckvidd på 500 kilometer nå Öland, Gotland och södra Sverige, ända upp till Stockholm, men också större delen av Polen och hela Baltikum.”


Händelser 2014 (ett urval)


14 januari
ÖB Sverker Göranson talar vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. När han talar om de förändrade säkerhetspolitiska läget och Ryssland så säger han att ”Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde.”


23 februari
Krimkrisen inleds, något som senare innebär att Ryssland annekterar hela Krim från Ukraina. Kriget mellan Ryssland och Ukraina blir senare ett faktum. Världen står handfallen inför en utveckling som ingen hade räknat med. Relationerna mellan Ryssland och Väst blir sämre än på väldigt många år. Detta blir starten till mycket av det som senare skall ske under året.

28 februari
Aftonbladets Anders Lindberg skriver ”Starta inte ett nytt kallt krig” ”Det viktigaste nu är att sänka konfliktnivån i området. Paralleller dras nu till Rysslands agerande i Georgienkriget 2008 när de i praktiken ockuperade regionerna Sydossetien och Abchazien. Skulle något liknande hända med Krim står vi inför en ny form av kallt krig.” Resultatet blev tyvärr precis så fast värre. Krim annekterades av Ryssland och ett krig pågår fortfarande i Ukraina.


3 mars
Ett SAS-flygplan som precis startat från Kastrup håller på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan sydväst om Skåne. Det ryska flygplanet flög utan transponder.

13 mars
DN rapporterar om stark oro i Estland trots medlemskap i både EU och NATO. ”Alla europeiska länder måste vara oroliga när Ryssland säger att man ska skydda ryssar i andra länder och använder vapen för att nå sina mål.”


7 april 
SÄPO bekräftar att Ryssland trappar upp spionaget mot Sverige. Ryssland har bland annat köpt in stora mängder med kartor över Sverige, något som inte kan ses som annat än krigsförberedelser.

Regeringen meddelar att Sverige tills vidare avstår från bilateralt samarbete med Ryssland. Planerade militära aktiviteter med Ryssland avbryts.

16 april
NATO aktiverar den stående minröjningsstyrkan NATO SNMCM Group 1 som deployeras till Östersjön och de baltiska staterna som ett led i att möta Rysslands aggressioner mot Ukraina och för att primärt visa solidaritet mot de baltiska medlemsstaterna som är mycket oroade över utvecklingen i Ryssland. Minröjningsstyrkan har dessförinnan under en tid legat i träda.


19 april
USA skickar trupp till Polen med anledningen av ryska aggressionen i Ukraina.


21 april
Forskaren Fabian Linde, Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet skriver i SvD om att vi nu ser den största motsättningen mellan väst och Ryssland sedan kalla kriget. Han skriver bland annat att ”Det är den största väst-öst-motsättningen sedan det kalla krigets dagar. Det är hög tid för EU-politiker att ta till sig detta och att ta det på allvar. Historien kommer att döma dem hårt om de försummar att göra så”.

24 april
Upprustning i Östersjön – men inget nytt kallt krig säger experter från Försvarshögskolan och SIPRI.  De tycker det inte är en rättvis beskrivning att kalla den nuvarande situationen för ett nytt kallt krig. Till skillnad från då finns nu inga två motstående pakter, forna Sovjetallierade stater har gått med i Nato”


28 april
USA riktar sanktioner mot Ryssland i syfte att få slut på konflikten i Ukraina. Ryssland reagerade starkt efter uttalandet. Den ryska vice utrikesministern Sergej Rjabkov uttryckte ilska och menade att Vita Huset ”tappat kontakt med verkligheten”.


29 april
NATO deklarerar att man nu tredubblar antalet flygplan ingående i den baltiska incidentberedskapen Baltic Air Policing som upprätthålls via ett stort antal NATO-länder från flygplatser i Baltikum och Polen.

30 april
Den svenska regeringen fattar ett unikt beslut om att tillåta NATOs flygande radar- och stridsledningsflygplan AWACS att genomföra transitflygningar över Sverige i syfte att förkorta flygtiden mellan Norge och Polen. Orsaken är Rysslands militära angrepp på Ukraina och den ökade militära aktiviteten i vårt närområde.

10 maj
”Kalla kriget är INTE tillbaka” säger ställföreträdande chefen för skånska regementet P 7 i en tidningsintervju.

Samma dag pekas Sverige ut som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president Toomas Hendrik Ilves som menar att ett oförsvarat Gotland oroar. Estland och andra EU-länder har framfört till den svenska försvarsberedningen att de vill se Sverige i NATO.

20 maj
Ryska flygplan kränker finskt luftrum över Finska Viken. Det var inte första gången och inte sista. Antalet kränkningar av finskt luftrum under året är omfattande!


6 juni
I samband med NATO-övningen BALTOPS planerar USA att skicka in strategiskt bombflyg av typen B-52 till Östersjön för att öva fällning av sjöminor. En helt unik företeelse som skall ses som en tydlig markering mot Ryssland.

9 juni
Ryssland påbörjar en omfattande motövning till de pågående NATO-övningarna BALTOPS och Sabre Strike som pågår i Östersjön. Ryskt flyg och fartyg är mycket närgångna. Den ryska övningen pågår under två veckor och omfattar bland annat landstigningsövningar. DN skriver om maktspelet på Östersjön samtidigt som SvD skriver om en kraftmätning.

14 juni
Ett ryskt flygplan av typen Su-24 kränker svenskt luftrum.

19 juni
Ytterligare en incident över Östersjön där ett civilt passagerarplan är nära att krocka med ett ryskt militärflygplan som ånyo flyger utan transponder över internationellt vatten i närheten av danskt och svenskt luftrum. Ett danskt F-16 som följde det ryska flygplanet skjuter facklor för att varna passagerarplanet.

20 juni (midsommarfton)
Svensk luftrum vid Gotland kränks (oavsiktligt) av polska Mig-29. Vad som framkom i media senare var att dessa flygplan ingick i NATOs incidentberedskap och anledningen till kränkningen var att de följde efter ryska stridsflygplan.

8 juli
Svenska flygvapenchefen Mikael Bydén berättar för SvD att inte på många år har Sveriges incidentberedskap tvingats starta jaktplan så ofta som under försommaren 2014. Ukrainakrisen och de stora militära övningarna kring Östersjön har tvingat upp Gripenplanen i luften i unik omfattning.

”För varje dag som gick var det höjda ögonbryn, det blev väldigt dynamiskt. Förutom att vi deltog i själva övningen så blir det också en hel del intressanta händelser och skeenden för vår incidentberedskap”

”Mängden starter med incidentjakt har ökat med nästan 50 procent jämfört med vad vi gjorde 2012. Vi gör markant mycket mer idag” säger Micael Bydén.


17 juli
Malaysian Airlines flight MH17 skjuts ned av ryskt luftvärn över Ukraina. Alla 298 personer ombord omkommer. Allt tyder på att det är ett luftvärnssystem av typen BUK som använts, och sannolikt opererats av ryska officerare.

18 juli
Ett amerikanskt signalspaningsflygplan kränker svenskt luftrum efter att ha blivit pålåsta av ryskt luftvärn och där även ryska jaktflygplan ska ha skickats upp mot det amerikanska flygplanet. Flygplanet av typen RC-135 flydde snabbaste vägen från området, vilket då skedde över Gotland. Detta var dagen efter att MH17 sköts ned av ryskt luftvärn.


31 juli
Regeringen deklarerar att ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland införs

4 augusti
The Cold War is back – skriver internationell press. ”The Cold War brinkmanship between Russia, NATO and the United States is back with military aircraft once again playing their deadly game of chicken in the skies.”

28 augusti
Finlands luftrum kränks för tredje gången på en vecka av ryska militära flygplan. Finland bedömer kränkningarna som avsiktliga.


2 september
I dag (11 oktober) rapporterar media i stor omfattning att det Finska forskningsfartyget Aranda har blivit uppvaktad av ryska örlogsfartyg och helikoptrar vid djupgraven ost Gotland.
I Expressen publiceras bilder på den ryska korvetten 532 Boiky av Stereguschyklass med ombordbaserad helikopter. Länkar: DN, SR, Finska YLE, Svenska YLE, HBL, Expressen. Även om det i sammanhanget saknar juridisk betydelse så framkommer det inte i media att detta kan ha ägt rum på svensk ekonomisk zon. Djupgraven ost Gotland ligger vid gränsen mellan svensk och lettisk ekonomisk zon.

5 september
En rysk insatsstyrka kidnappar den Estländska säkerhetspolisen Eston Kohver vid gränsen och för honom till Ryssland. ”Tajmningen tyder på att bortförandet av Eston Kohver, 43, var sanktionerat av Rysslands högsta ledning. Det sker när Estland precis haft besök av Barack Obama och i samband med Nato-toppmötet. Ryssland vill markera mot Estland: ”Ni är inte så trygga som Obama vill göra gällande” Kohver är än i dag (12 oktober) i rysk fångenskap.

11 september
Beslut om ytterligare utökade EU-sanktioner mot Ryssland

14 september
Rapporter om ryska TIR-lastbilar i Sverige som uppträder märkligt dyker upp. Ett fenomen vi sannolikt inte hört om sedan kalla kriget.

15 september
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmusen beskriver Ryssland och IS som huvudsakliga hot. ”Russia has trampled all the rules and commitments that have kept peace in Europe and beyond since the end of the Cold War”

16 september
President Obama deklarerar att USA modernisera hela sin kärnvapenarsenal. USA ska satsa 2000 miljarder kronor på detta. Allt ska uppgraderas, kärnladdningarna, missilerna, ubåtarna och bombflygplanen, antingen ska de moderniseras eller så ska det byggas nytt. Upprustningen är den största någonsin (enligt mätningar från 1950) och uppges vara en direkt följd av Rysslands invasion av Ukraina.


17 september
Två ryska attackflygplan at typen Su-24 genomför en avsiktlig kränkning av svenskt luftrum i närheten av Öland.

19 september
Ryssland startar en enorm militörövning med namnet Vostok 2014 med 100.000 deltagare inklusive strategiskt bombflyg. Man provskjuter bland annat den långräckviddiga markroboten Iskander M.

Samma dag kapar Ryssland ett Litauiskt fiskefartyg på internationellt vatten i Barents hav och bogserat in det till Murmansk. Litauen krävde frigivning av besättningen eftersom det var ett brott mot internationell rätt och alla regler.


21 september
Ryssland genomför förnyade flygningar över Östersjön med Tu-22, sannolikt övades anfall med långräckviddiga robotar. I stort sett samtlig incidentjakt runt om i Östersjön aktiverades.

22 september
Ryssland deklarerar genom vice premiärministern Dmitrij Rogozin att man tagit beslutet att modernisera hela sin kärnvapenarsenal. ”Ryssland har 1 800 kärnvapenspetsar. Det räcker inte anser Putin.”

23 september
Försvarsmakten genomför utökad verksamhet med korvetter till sjöss med anledning av det försämrade säkerhetsläget i närområdet. Regeringen skjuter till 100 miljoner för detta ändamål.



26 september
Pentagon uttrycker stor oro över de ryska flygningarna med kärnvapenbestyckade strategiska bombflygplan mot USA:s och Kanadas kust där incidentjakt flera gånger har fått gå upp och möta dessa flygplan. ”Tensions between the US and Russia may be at the highest level since the Cold War”


29 september
Danmark baserar stridsflygplan av typen F-16 på Grönland som ett svar på den ökade ryska aktiviteten runt Arktis

2 oktober
FRA och Försvarsmakten kan bekräfta att ryskt jaktflyg vid flera tillfällen under senaste halvåret har uppträtt på ett ovanligt närgånget sätt mot svenska signalspaningsflygplan. ”De har ett beteende som vi inte sett under tidigare år, det är helt klart tuffare flygningar nu. Som regeringen konstaterat fortsätter oron i vår del av världen att öka och att Ryssland agerar mycket mer aggressivt än tidigare” säger Anders Grenstad.

3 oktober
USA godkänner försäljning av 40 stycken AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missiles (JASSM) till Polen. Dessa robotar med över 370 kilometers är avsedda för Polens F-16. Robotarna är avsedda att förstöra prioriterade och lv-skyddade mål på fasta positioner.

4 oktober
Hela det ryska flygvapnet inklusive förband från Kaliningrad deltar i en fem dygn lång civilförsvarsövning. ”The air forces from Sakhalin to Kaliningrad are practicing emergency response,” Drobyshevsky said, specifying that the drill includes aerial engineer, nuclear, chemical and biological reconnaissance.

5 oktober
New York Times skriver med anledning av kidnappningen av Eston Kohver samt det förändrade läget. “It is clear that Russia did not accept the outcome of the Cold War. That is what all this is about,” Mr. Anders Fogh Rasmussen said, referring to a surge in tensions between Moscow and the West over Ukraine and other former Soviet territories. “This will last a long, long time.” 

7 oktober
Ett svensk rote JAS 39 Gripen orskar en ljudbang över Gotland, något som avviker från normalt uppträdande. ”Det var en skarp insats, och det är väl i princip det jag kan säga.” säger F 17 informatör till SR.

8 oktober
Amerikanska stridsvagnar och stridsfordon anländer till Estland. Det är en direkt följd av Natos beslut att ständigt ha trupper närvarande i Baltikum så länge det finns ett hot från Ryssland. ”De amerikanska trupperna är här i avskräckande syfte för att visa att Nato kan reagera snabbt på ett hot utifrån” säger Estlands försvarsminister Sven Mikser.

Samma dag aviserar Ryssland att man nu avser öka anslaget för ”informationskriget” med 41%. ”At a time when Russia’s image in Europe and the U.S. has sunk to extreme lows, the Kremlin has announced dramatic new plans to increase spending on foreign propaganda.”

USA deklarerar att man avser placera ut ett system för robotförsvar i Polen som svar på Rysslands utveckling av den markbaserade roboten R-500. Eftersom detta kommer att ske i närtid så kommer spänningarna i närområdet mest sannolikt att öka ytterligare. 

9 oktober
USA godkänner försäljning av 350 stycken pansarvärnsrobotar av typen FGM-148 Javelin till Estland.

Samma dag deklarerar den ryska försvarsministern Sergei Shoigu att Ryssland ska ta fram ett rymdbaserat varningssystem mot kärnvapenrobotar.

10 oktober
Marinens fartyg eskorterar Gotlandsfärjan där personal från AMF 1 finns ombord inom ramen för utökad verksamhet. ”I slutet av sommaren konstaterade Regeringen att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämrats. Som en direkt följd sköt man till 100 miljoner kronor till Försvarsmakten för att framför allt öka övningsverksamheten.”

Samtidigt kommer rapporter om beredskapsövningar med strategiska robotförband (kärnvapen) med ryska norra flottan.

11 oktober
Rappporter om oroligheter vid Estniska gränsen mot Ryssland vid väg 77.

12 oktober

Rysslandskännaren Vilhelm Konander skriver i DD om systemhotet från Ryssland.
”Det är dags att se sanningen i vitögat. Europa är i krig och Ukraina är första offret. Vi väcks till en verklighet med ett aggressivt och auktoritärt Ryssland, en tillintetgjord europeisk säkerhetsordning och folkrättens regler satta ur spel. Ett reaktionärt Ryssland riktar ett systemhot mot frihet, demokrati och rättvisa.”

Sammanfattning

Ovanstående tidslinje med händelser kopplade till Ryssland är bara ett axplock baserat på vad jag själv har sett i media. Det finns givetvis flera exempel, och jag kanske till och med har missat någon större händelse.

Vad man ska ta med sig är att detta är de saker som vi känner till genom öppna källor(!) Sannolikt finns det ett antal händelser som inte är kända av allmänheten och som det råder sekretess runt. Vad som är ännu värre är att det förmodligen sker saker som inte ens militära myndigheter känner till. Ett exempel på detta skulle kunna vara vad som händer under ytan.

När jag inför skrivandet av detta inlägg bad kollegan Wiseman om tips på händelser och indikatorer som pekar på att vi möjligen är på väg mot ett nytt kallt krig så fick jag svaret ”finns det någon indikator som tyder på motsatsen?”

Vad vi kan konstatera är att läget inte är nytt, förändringen startade redan för många år sedan men det är få som har haft förmågan att se detta, och det har i Sverige varit nästintill tabu att tala om ett eventuellt hot från Ryssland. Från regeringens håll och även från Försvarsmakten har man vid flera tillfällen tidigare talat om att man inte ser något hot mot Sverige under överskådlig tid. Oscar Jonsson doktorand i krigsvetenskap på Kings College skrev i sitt senaste inlägg att ”När Sveriges ledande politiker utesluter att det finns något militärt hot mot Sverige så gör man både sin egen analys en otjänst, men även visar man på en fantasibrist på gränsen till okunskap.”

Johan Wiktorin skrev den 6 juni mycket tänkvärt om paradigmen att ett ”angrepp på Sverige är osannolikt”.  Wiktorin menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige (under ryska påsken övade man så vitt vi vet bara mot Sverige) och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Slutsatser

Den inledande meningen som citeras först i detta inlägg uttalades av överbefälhavare Sverker Göranson i samband med ÖB chefsmöte för någon vecka sedan. Det är därmed Försvarsmaktens officiella budskap till alla chefer.

Min egen analys av detta ger vid hand att Försvarsmakten inte ska framstå som alarmistiska och bli den instans som genom att använda ord som ”kallt krig” driver på debatten om ett förändrat läge. Att deklarera att vi är på väg mot, eller rent av mitt inne i ett nytt kallt krig måste givetsvis komma från politiskt håll, inte från Försvarsmakten även om det är där den bästa och mest aktuella kunskapen finns.

Men oaktat detta, är det verkligen bara en ny normalbild vi ser framför oss när vi radar upp händelser på en tidslinje likt vad jag har gjort i detta inlägg? Ja, det är i dagsläget upp till var och en att bedöma själv.

I Sverige har vi fortfarande den unika förmånen att tillåtas yttra våra tankar som enskild individ. ÖB i egenskap av myndighetschef anser att vi har en ny normalbild samtidigt som sjömannen på korvetten HMS Malmö är av uppfattningen att kalla kriget är på väg tillbaka. ”Det är skarpare nu och ärligt så är Kalla kriget på väg tillbaka.” 

Vem som i slutändan får rätt kommer historikerna att få avgöra när böckerna om denna tidsperiod ska författas någon gång i framtiden. Men personligen så håller jag det inte för osannolikt att det rådande läget mycket väl kan passa in under Cygne Noir eller Svarta svanen-teorin.

Men det allra viktigaste är att våra politiker och vår regering får ta del av, och förstår allvaret. Detta oavsett om vi definierar händelserna och utvecklingen som en ny normalbild eller ett nytt kallt krig. Sverige måste se över sina säkerhetsgarantier och försvaret måste ses över. Försvarsberedningens slutsatser är i flera fall redan överspelade. I dag har vi en organisation som skapades för att i första hand kunna genomföra internationella insatser mot en gammal/lågteknologisk och föga organiserad motståndare.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget kan inte längre nonchaleras och måste tas på allvar!



Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 14 – Inga fel gjorda – Cirkulera!

Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första […]

Operation Gute?

Sammanfattning
Ryssland har mellan den 11-16 Augusti 2014, genomfört en strategisk luftlandsättningsövning tillsammans med Vitryska luftlandsättningsförband i Pskov Oblast – angränsade till Estland. Bedömt har luftlandsättningen varit inriktad mot att i ett inledande skede av en konflikt, ta två infallsportar inom ett begränsat geografiskt område. Bedömt har den tilltänkta motståndaren varit en svag som ej kan tillföras tyngre markstridsresurser innan den strategiska operationen är genomförd. Det vill säga att ryska markstridsförband alternativt tyngre utrustning har förts in via de två infallsportarna.
Analys
Mellan 11 – 16 Augusti 2014 genomförde Ryska luftlandsättningstrupperna (delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen) samt Vitryska luftlandsättningstrupper (SOF) en gemensam valideringsövning i Pskov Oblast. Övningens övergripande syfte var att ta/nedkämpa två (2) strategiskaplatser vid två (2) olika geografiska områden. Totalt luftlandsättes 2,600 man och tolv (12) större materielkollin (fordon).
Nyckelorden i denna övningen är validering samt strategiskt, något som gör övningen högintressant för alla underrättelsetjänster, samt övrig militär personal och civila som följer den Ryska militära utvecklingen. Dels prövar man förmågan dels i och med att det är på strategisk nivå förmågan prövas innebär det i praktiken att det är en luftlandsättning i ett inledningsskede av en konflikt som prövas vilket ökar sannolikheten att det är förmågan att lösa en planerad krigsuppgift som prövats.
Likväl har övningen syftat till att öva de högre stabsnivåerna vid genomförande av stora luftlandsättningar samt lösa strategiska uppgifter samt samverkan mellan de Vitryska och Ryska luftlandsättningstrupperna. Vikten av denna övning understryks i och med att Rysslands vice försvarsminister, generalöversten Yuriy Sadovenko, deltog i den aktiva fasen i övningen som varade mellan den 14-16 Augusti.
Vad som är mycket intressant är att de vitryska luftlandsättningstrupperna dels under Zapad’13 övade landstigning dvs hade en marininfanteriroll dels deltagit i denna övning med 76. Luftlandsättningsdivisionen och att man under vintern kommer öva tillsammans med ryska luftlandsättningstrupper norr polcirkeln. Detta tyder på att de vitryska luftlandsättningstrupperna har krigsuppgifter inom det västra militärdistriktet (MD V).
Luftlandsättningen understöddes med dryga trettiotalet (30) luftfarkoster varav femton (15) stycken var transportflygplan av typen IL-76. Resterande del har varit KA-52, MI-28, MI-24 och MI-8 helikoptrar samt SU-34 attackflygplan deltagit i övningen som understöd vid genomförandet av luftlandsättningen samt det efterföljande tagandet av de två (2) strategiska platserna. Det låga antalet understödjande attackhelikoptrar samt attackflygplan ökar sannolikheten att det är inledningsskedet av en konflikt som övats i och med att förbekämpning troligtvis utgått i detta fall dvs man har övat delar av ett strategiskt överfall.
Den huvudsakliga luftlandsättningen genomfördes med femton (15) stycken IL-76, utifrån lastkapacitet så är det drygt 2,000 soldater som kan luftlandsatt samtidigt, övriga delar är troligtvis säkringsdelar samt specialförbandsdelar som släppts i ett tidigare skede av övningen för att därmed validera förmågan i rekognosering, invisning och säkring av luftlandsättningsplatser för luftlandsättningstrupperna, likväl lösande av specialförbandsföretag.
Likväl luftlandsattes 2S25, 2S9, D-30 (artillerisystem) och Strela-10 (luftvärnssystem), detta var de tolv (12) materielkollin som luftlandsattes utöver de 2,600 manen. Således en kraftsamling till artilleri och luftvärn genomfördes vid övningen, vilket ger i hand att det troligtvis rör sig om två infallsportar man övat mot att ta (flygplats eller hamn) där man förutsätter att motståndaren ej kan kraftsamla eller ej förfogar över stridsfordon eller stridsvagnar i och med att pansarskyttefordon ej har luftlandsatts vilket i sådant fall skulle varit brukligt.
Detta innebär bedömt att fokus har varit att hålla dessa två strategiska platser vilket troligtvis har varit spelade infallsportar och med hjälp av artilleri och infanteri hålla infallsportarna. Detta ger i hand att det troligtvis är en svag motståndare utan tillgång till stridsfordon och/eller stridsvagnar som man övat mot och att tillförsel av dessa system hos motståndaren är något som ej kan ske i närtid (6-12 timmar) efter genomförd luftlandsättning.
Slutsatser
Övningen var enligt Ryska uppgifter en valideringsövning dels för att mäta förmågan hos förbanden (svensk benämning PersQ) dels bedömt en valideringsövning utifrån ett krigsfall. Vad som är intressant i denna övning är att man har övat på att nedkämpa/ta två (2) strategiska mål vid två (2) geografiskt oberoende platser, bedömt inom ett avgränsat geografiskt område. I och med att man validerat förmågan hos förbanden innebär detta att man i detta fall har övat mot en svag motståndare (en motståndare som har ytterst lite stridsfordon, stridsvagnar, artilleri och luftvärn) dvs enbart skytte strid i och med att man prioriterade att luftlandsätta enbart personal.
Detta ger att man bedömt övade på att ta två infallasportar för att i ett senare skede i en operation kunna föra in materiel antingen med flyg eller med fartyg alternativt båda systemen. I sig är detta inget nytt för VDV att öva att ta infallsportar likväl att utgöra en kraftsplittringsförmåga för att möjliggöra att ett anfall i en kraftsamlingsriktning lyckas. Dock har man tidigare övat dessa scenarion med betydligt mer fordon i och med att övningen var på strategisk nivå så innebär det även att det var ett agerande i ett inledningsskede av en konflikt man övade. Detta stärker hypotesen att det är en svag motståndare man övat mot. Likväl styrks hypotesen av det begränsade flygunderstödet för att genomföra luftlandsättningen, det är således dels i inledningsskedet av en konflikt dels som del av ett strategiskt överfall.
Detta är således i sig, till del, ett nytt agerande att i en större omfattning utnyttja enbart luftlandsättningsförbanden utan fordon dock historiskt är det inte nytt. Detta kan i sig vara en anpassning till att man ej har transportflygskapacitet i en större omfattning än, dock faller det på att man bedömt kommer misslyckas med denna typ av luftlandsättning om den genomförs mot en motståndare som snabbt kan kraftsamla mekaniserade förband mot den genomförda luftlandsättningen. Således är det man övat en validering i dels vilken förmåga förbanden har att ta två (2) infallsportar mot en svag motståndare dels inom ett geografiskt område där man bedömt ej kan kraftsamla mekaniserade förband i någon större omfattning och som framför allt inte kanpåverka den genomförda luftlandsättningen under minst 6-12 timmar vilket bör vara det troliga innan ytterligare understödsförband och fordon kan ses vara operativa på de aktuella platserna. Dock kan det varit en validering i luftlandsättning av stora mängder personal, men det faller i sig på att man ejhar den materiel som man organisatoriskt skall luftlandsätta vilket ger ett direkt missvisande värde på förbandets förmåga att luftlandsättas med fallskärm.
Således har vi en övning som genomförts mot ett begränsat geografiskt område där två infallsportar skall tas och motståndaren är svag där de ryska förbanden under minst 6-12 timmar skall kunna hålla platserna innan ytterligare utrustning tillförts till platserna och en utbrytning ur infallsportarna kan ske. Sett till Väst- och Östeuropa finns det ytterst få sådana platser. I Västeuropa skulle jag drifta mig till att säga att det enbart är Island och Gotland där en sådan luftlandsättning skulle kunna genomföras, där kraftsamlingen enbart är skyttetrupp, för att i ett senare skede kunna motta tyngre utrustning samt ytterligare förband och därmed utveckla anfallskraften. Likväl har de isländska ”självförsvarsstyrkorna” samt Gotlands Hemvärnsbataljon likvärdiga styrkeförhållanden, vilket bör sättas in i perspektivet i mängden övad trupp och rysk militärmatematik (operativa beräkningar).
Vad avser Island så är detta ett NATO land vilket skulle kunna innebära att man övat ett scenario där man i ett inledningsskede vid ett krig mot NATO tar den ytterst strategiskt placerade ön, för att därmed öka räckvidden på egna luftstridskrafter i Atlanten. Vad avser Gotland så är det i så fall ett krigsfall som övats innan en konflikt med NATO har utbrutit för att försvåra om inte omöjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna av NATO stridskrafter. Dock är Islands topografi och markförhållande direkt annorlunda än de som valideringsövningen genomfördes i således blir återigen förmågan att lösa en direkt uppgift missvisande om man skulle övat mot Isländska förhållanden.
Således blir slutsatsen att man övat samt validerat förmågan i att ta två (2) infallsportar inom ett begränsat geografiskt område mot en svag motståndare där ingen styrketillförsel kan genomföras med mekaniserade förband inom 6-12 timmar. För att därefter utveckla anfallskraften vidare då styrketillförsel genomförts i geografiskt liknande förhållanden som finns i Pskov Oblast således Mellan- och Centraleuropeiska förhållanden. Om det är Gotland man övat mot låter jag vara osagt, det får du som läsare av detta inlägg själv bedöma.
Oaktat så visar detta på att man har höjt sin förmåga markant med luftlandsättningstrupperna, vad man nu saknar är förmågan att luftlandsätta stora mängder materiel parallellt med att skyttesoldater luftlandsätts med fallskärm, likt 1980-talets förmåga. Detta avhjälps dock under de närmsta åren när ytterligare transportflygsresurser tillförs de väpnade styrkorna. 
Likväl visar detta på att med nuvarande omvärldsutveckling krävs en tydlig uppryckning av den svenska luftförsvarsförmågan och då talar vi inte om tillförsel av RB 70 till hemvärnsbataljoner utan tillförsel av kvalificerade luftvärnsresurser samt en ökning av luftvärnsbataljonerna och framför allt en förhandslagring av luftvärnsresurser vid strategiskt känsliga platser så att dessa ej behöver förflyttas från t ex Halmstad till strategiska platser såsom Gotland. 
Återigen blir det tydligt att omvärldsutvecklingen och Rysslands förmåga till kvalificerad väpnad strid har sprungit ifrån till och med de vildaste analyserna som gjordes för några år sedan, oaktat vilket parti och sammanslutning som vinner valet om dryga månaden så kommer de få ett försvars- och säkerhetspolitiskt problem att ta i tu med som bör placeras mycket högt upp på dagordningen, för det är inte en nedrustningen eller förmågeminskning som sker hos Ryssland och NATO i vårt direkta närområde just nu utan en markantökning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysk Krigskonst, Försvarhögskolan 2005, Lars Ulfving

Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer – korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?

Inför utgivningen av det senaste numret av Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) tidskrift i sjöväsendet (TiS) fick jag erbjudandet att skriva en artikel och ge min syn på sakernas tillstånd inför försvarsberedningens rapport. Sagt och gjort, i senaste numret (nummer 1 2014) som ramlade ner i brevlådorna tidigare i veckan finns min artikel publicerad. Jag väljer att återpublicera den här på bloggen så att ni som ännu inte är prenumeranter får möjlighet att läsa och kommentera. För övrigt så rekommenderar jag alla att prenumerera på tidskriften för enbart 250:-årligen. Här finns många läsvärda artiklar.

/ Skipper
——————————-


Vår omvärld förändras snabbt. Ryssland har genom ett oerhört välplanerat strategiskt överfall annekterat hela Krim som man nu anser är en del av Ryssland. Detta utan att avlossa ett enda skott. Exakt hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut kan nog ingen förutspå. För svenskt vidkommande så har försvarsberedningen med anledning av denna utveckling fått förlängd tid på sig att slutföra sin rapport till regeringen som nu ska överlämnas den 15 maj. Ett och ett halvt års politiskt arbete som syftar till att förbereda ett nytt försvarsbeslut är därmed snart till ända. Detta försvarsbeslut kommer att bli helt avgörande för försvarets framtid och kommer på ett betydligt mer avgörande sätt än tidigare påverka svensk framtida säkerhet. Varför det förhåller sig så ska jag i den här artikeln försöka belysa genom att ta avstampet i det aktuella läget i Försvarsmakten.

För den som har läst sin militärteori så är treenigheten ett bekant begrepp. Här menar Carl von Clausewitz att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar tre delar som är helt beroende av varandra. Kriget kräver stöd från folket. Det kräver den politiska maktens tydliga motiv, och det kräver att militärenaccepterar uppgiften att strida. En treenighet som i teorin var mer tillämpbar under 1800-talet, men som fortfarande symboliserar faktorer för att ”kriget” ska fungera.

Om man analyserar den ena av Clausewitz tre avgörande delar, den strikt militära, så kan man lätt identifiera och skapa en ny underliggande treenighet av de faktorer som krävs för att ett försvar ska fungera och anses vara stridsdugligt. Dessa tre är Personal – ett fungerande försvar kräver rätt mängd personal med rätt utbildning. Materiel – utan rätt materiel i tillräcklig numerär så är försvaret ej operativt relevant. Övning – Om inte ett försvar får möjlighet att öva sin personal och materiel så kommer någon försvarsförmåga inte att åstadkommas.

Clausewitz poäng med treenighetsteorin är att om man tar bort något av de tre benen så menar han att kriget ej kommer att fungera. I min egenkonstruerade underliggande treenighet hävdar jag på samma sätt att vårt försvar inte kommer att fungera utan att de tre delarna – personal, materiel och övning harmoniserar med varandra.

Med denna militära treenighet för ögonen så kan vi idag konstatera att Sveriges försvar har omfattande problem! Det värsta i sammanhanget är att det inte bara är ett av dessa tre avgörande områden som felar. Försvarsmakten har stora problem inom alla dessa tre områden – samtidigt.

Den primära orsaken till dessa problem är en omfattande underfinansiering av försvaret, något som tillåtits pågå under så pass lång tid att effekterna nu börjar bli så svåra att försvarsförmågan kan ifrågasättas. Försvaret befinner sig till synes mitt i en pågående systemkollaps som bara kan hävas om mycket kraftfulla politiska åtgärder vidtas, och det måste ske nu. Av den anledningen kommer försvarsberedningens rapport och det påföljande försvarsbeslutet under 2015 bli helt avgörande för framtiden. Men hur står det då till med den militära treenigheten omfattande personal, materiel och övningar? Är det verkligen så problematiskt som inledningen målar upp?

Personalfrågan

Försvarsminister Karin Enström framhäver ofta personalreformens förträfflighet och deklarerar gärna att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”. Trots det så är personalproblematiken stor och kan primärt härledas till två huvudsakliga områden. Problemen med att rekrytera rätt och behålla personalen inom kategorin GSS är det ena. Det andra är att Försvarsmaktens organisation ständigt krymper, och fortsätter krympa genom politiska reduceringar som har sitt ursprung i en ständigt minskad försvarsekonomi.

Omsättningstakten inom kategorin GSS (Gruppbefäl, Soldater, Sjömän) är för hög. Dels beroende på avhopp under och efter genomförd GMU, men även personal i tjänst på förbanden slutar för tidigt. Man stannar helt enkelt inte i Försvarsmakten under så lång tid som systemet är konstruerat för och som de ekonomiska beräkningarna är baserade på. Detta framgår tydligt om man studerar Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 där det framgår att de årliga avgångarna från kategorin GSS/K är hela 20% årligen. Avhoppen medför även ökade kostnader. Tittar man på Försvarsmakten totalt så saknades vid årsskiftet ca hälften av alla GSS som ingår i insatsorganisationen. Detta är en stor anledning till att IO 14 inte på långa vägar är färdigbemannad. Prognosen på när organisationen kan vara intagen sträcker sig nu till någonstans runt 2023.

I samband med den senaste omstruktureringen 2012 ströks ett stort antal rader främst ur basorganisationen vilket innebär att man reducerade personal på skolor och inom stödverksamheten. Men reducerade man Försvarsmaktens uppgifter i samma omfattning? Svaret är nej, och det här innebär att problemet landar hos insatsförbanden som får fler bemanningsuppdrag istället för att basorganisationen fick behålla sina personalrader. Det innebär i praktiken att insatsförbanden dräneras på personal och att stolar gapar tomma. För en fartygsbesättning blir detta ohållbart i längden då en fartygschef sällan eller aldrig får möjlighet att öva hela sin besättning samtidigt. Förutsättningen för att uppnå hög stridsduglighet reduceras därmed avsevärt.

Ovanpå detta ska vi addera det senaste politiska katastrofbeslutet RB5 som Försvarsmakten erhöll förra året. Något som i Försvarsmakten benämns FM Org 18 och som innebär att regeringen tvingar Försvarsmakten att minska personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen. Officerare och specialistofficerare ska reduceras med 1 000-1200. Civilanställda reduceras med 550-750 och GSS reduceras med 500-700 befattningar. Totalt ska alltså 2050-2650 befattningar tas bort utan att uppgifterna reduceras. Ett uppdrag som ska vara slutfört innan 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser för rikets försvarsförmåga. När försvarsministern då hävdar att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och att regeringen genom sin reform stärker försvarsförmågan så undrar åtminstone jag hur ekvationen går ihop?

Materielproblematiken

Den andra helt avgörande delen i den ”militära treenigheten” är försvarsmaterielen.  Utan materiel av rätt kvalité och i rätt omfattning kommer försvaret inte att fungera, det torde för TiS kompetenta läsekrets vara en självklarhet. Men så ser inte verkligheten ut, för även här kan vi återfinna stora problemområden, kanske ännu större än runt personalfrågan. Det ena och kanske det mest konkreta problemet är att det saknas materiel för att den av riksdag och regering beställda IO 14 ska kunna sättas upp och fungera. Det andra är att den konstanta reduceringen av försvarsanslaget leder till att numerären avseende kvalificerad materiel konstant minskar. Ett tredje handlar om försenade materielleveranser och förmågeglapp. För Marinen finns även ett fjärde problem som berör förhållandet till försvarsindustrin.

Det saknas i dag långt över 30 miljarder för att kunna förnya den allt mer åldrande försvarsmaterielen genom att antingen modifiera eller omsätta. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att regeringen har beslutat om anskaffning av JAS 39E utan att skjuta till de pengar som krävs. I stället tvingas Försvarsmakten att omfördela inom materielanslaget vilket innebär att många planerade projekt får strykas eller reduceras. Under den kommande 10-årsperioden har FMV lagt utvecklingsbeställningar på Gripen E till SAAB på 13,2 miljarder. Tillkommer gör själva ombyggnadsarbetet av 60 stycken flygplan från version C till E som beräknas kosta ytterligare ca 47 miljarder. För detta skjuter regeringen till den i sammanhanget symboliska summan 220 miljoner per år under en tioårsperiod, totalt 2,2 miljarder. Alla kostnader som överskrider denna summa får alltså ”tas inom ram” och därmed uppstår katastrofala undanträngningseffekter som påverkar övrig materielanskaffning.

I dessa reduceringar har Marinen tagit mest stryk. Om man studerar Försvarsmaktens långsiktiga materielplan kan man konstatera att samtliga planerade marina nybyggnadsprojekt inte bara flyttats framåt, de har försvunnit helt och hållet vilket innebär att det fram till 2023 inte finns ett enda nybyggnadsprojekt kvar. Som exempel är både de planerade stödfartygen såväl som de planerade ytstridsfartygen nu helt strukna ur materielplanen. Fortsätter de så här är förutsättningarna för en Marin efter 2030 mycket dåliga!

Den andra delen av materielproblematiken har direkt koppling till den samlade försvarsförmågan. Det handlar om att numerären av kvalificerad materiel för strid mot en högteknologisk motståndare konstant sjunker på grund av politisk underfinansiering. Antalet stridsflygplan kommer att sjunka från nuvarande 100 till 60 i samband med övergången till JAS 39E. Antalet artilleripjäser har halverats, från 48 till 24 när man nu går från Haubits 77/B till Archer. Antalet stridsvagnar av typen Strv 122 Leopard kommer att minska från nuvarande 120 till enbart 42(!) i samband med regeringsbeslutad renovering. En renovering som dessutom ser ut att bli ytterligare reducerad då industriofferterna överstiger den befintliga kostnadsramen för projektet. Stridsfordon 90 går samma öde till mötes då maximalt 65% av den totala numerären kommer att renoveras. Detta är bara några exempel.

Att alla dessa projekt av regeringen har beskrivits som att man ”genomför stora satsningar på Försvarsmakten” är skrämmande! Numerären och därmed försvarsförmågan reduceras samtidigt som kostnaderna måste tas inom befintlig ram utan några ekonomiska tillskott. Jag hävdar att regeringen far med grov osanning runt sina så kallade satsningar.

Den tredje delen berör försenade materielprojekt. För Marinens del är förmågeglappet som uppstått inom ubåtsjakt det kanske mest påtagliga. Att sista ”pinget” från en svensk ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) skedde 2005 och nästa ping från en fullt ut sjöoperativ svensk helikopter förhoppningsvis kommer att höras någon gång runt 2020 är mycket olyckligt för att inte tala om oansvarigt. Här har regeringen och Försvarsmakten ett delat ansvar att bära. I praktiken innebär det här inte bara att luftburen ubåtsjaktförmåga har gått om intet, det innebär även att våra egna ubåtar inte kommer att ha haft regelbunden tillgång till en kvalificerad motpart under cirka femton års tid. Vad detta innebär kan läsaren själv fundera över. 

Den fjärde delen som har drabbat Marinen är kopplat till stora problem med försvarsindustrin. Inte nog med att alla planerade marina nybyggnadsprojekt har fått stryka på foten så har även beslutade och finansierade sådana också hamnat i kläm. Att FMV sagt upp samarbetet med Kockums innebär att A26 nu är i farozonen. Det innebär även att den planerade halvtidsmodifieringen av två Gotlandsubåtar inte kan genomföras som planerat. Svensk ubåtsförmåga efter 2020 är därmed mycket osäker även om Saab kommit in som en ny spelare på planen. Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning. I ett värsta scenario kommer den samlade styrkan av svenska ytstridsfartyg i en nära framtid att kunna sammanfattas till fem Visbykorvetter, samtliga utan kvalificerat robotluftvärn. En ohållbar och ovärdig situation!

Övnings- och finansieringsproblematiken

Som om inte ovanstående eländesbeskrivningar rörande personal och materiel vore nog så finns det även problem kopplat till finansieringen av förbandsanslaget och därmed möjligheten till fler och mer kvalificerade övningar.

De ekonomiska problemen måste vid det här laget anses vara klarlagda för alla berörda parter. Men sakernas tillstånd måste även fortsättningsvis beskrivas som de är – varken mer eller mindre. Här finns fortfarande en hel del att jobba på internt inom Försvarsmakten där fler chefer borde ta sitt ansvar och kliva fram och förklara det faktiska läget utan omskrivningar.

Även om regeringen i år skjutit till några hundra miljoner till förbandsanslaget, den omtalade ”putsen i marginalen” så räcker det inte på långa vägar. Detta beror på att kostnadsökningen för löner och annat överstiger ökningen av anslaget. Detta har för innevarande år inneburit att förbandens rörliga verksamhetsmedel avsett för övningar m.m. har reducerats med 144 miljoner jämfört med föregående år i stället för att öka. Vi ser därför att flera övningar under 2014 har fått strykas bort. Den här utvecklingen har ÖB Sverker Göranson sedan länge varnat för och konsekvenserna av en ständigt underfinansierad försvarsbudget blir nu väldigt påtagliga.

När Försvarsmakten nu lämnar in budgetunderlaget för 2015 till regeringen beskriver man det prekära läget så här.

Mot bakgrund av detta är konsekvenserna av prolongerade anslagsramar så omfattande för den operativa förmågan att det innebär att Försvarsmaktens uppgifter måste ses över. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Sverige har i dag den lägsta försvarsbudgeten i Norden sett till andel av BNP. Vi är i dag nere på rekordlåga 1,15% medan de övriga länderna ligger på 1,4-1,5% en nivå som vi själva låg på innan nuvarande regering tillträdde 2006. I praktiken innebär det att anslaget har sjunkit med 3% under samma tidsperiod. Det brukar som bekant ofta talas om att regeringen satsar på försvaret. Ovanstående siffror vittnar dessvärre om något helt annat.

Ett första steg för att få försvaret på fötterna igen, vilket innebär att finansiera materielberget, lösa personalsituationen samt öva organisationen är att succesivt öka anslagsnivån i den takt Försvarsmakten kan omsätta den. Ett första delmål borde vara att återgå till den anslagsnivå som gällde 2006 d.v.s 1,4% av BNP. Detta skulle i praktiken innebära en anslagsökning om 9 miljarder jämfört med i dag.  Därefter måste en fortsatt översyn ske för att balansera svensk försvarsförmåga mot det säkerhetspolitiska läget.

Säkerhetspolitiskt läge och utveckling

Genom att ta med sig ovanstående tre omfattande problemområden när man tittar på den säkerhetspolitiska utvecklingen som nu sker, och där Ryssland är en stor aktör, så kan man inte bli annat än orolig.

När försvarsberedning lämnade ifrån sig omvärldsanalysen i juni 2013 Vägval i en globaliserad värld så slog beredningen fast att ” Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå”. Den som följt den militära utvecklingen i Ryssland vet att begreppet låg nivå är mycket missvisande och bör i stället tillskrivas den som krävt att skrivningen ska finnas med i rapporten.

Att det är Ryssland som är den dimensionerande faktorn för svensk försvars- och säkerhetspolitik borde för alla vara en självklarhet. Ett sundhetstecken är dock att svenska politiker alldeles nyligen svängt i frågan och menar att försvaret ska byggas inifrån och ut, och att försvaret av Sverige börjar i Sverige jämfört med vad som deklarerades i samband med försvarsbeslutet 2004. Då började av någon outgrundlig anledning försvaret av Sverige i Afghanistan.

Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin, upphovsman till minnesramsan GUBBE har genom denna påvisat ett antal indikatorer som rimligtvis borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och korrigeringar av försvarspolitiken. GUBBE innefattar: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot. Allt kopplat till händelser och utveckling i Ryssland. Till denna minnesramsa skall det nu även tillfogas ett U för Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Således GUUBBE.

Inför det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 hade försvarsberedningen i sin andra rapport Säkerhet i samverkantagit fram det numera välkända ”lackmustestet”.

”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.”

Att Ryssland kort därefter gick in i Georgien har som bekant inte påverkat regeringens syn på Ryssland nämnvärt mer än att man enligt försvarsministern ”följer utvecklingen noga”. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tog det hela ytterligare ett steg när hon efter en av försvarsberedningens resor till Ryssland skrev ”Samtal med ryska försvar- o utrikesministrar fortsätter; tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Att detta var en felaktig bedömning är ingen underdrift med hänsyn till vad som nu händer i Ukraina.

Till detta skall läggas att även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen redan innan Ryssland gick in i Ukraina, uttryckte stor oro över president Putins agerande. Under sitt tal vid säkerhetskonferensen i München för någon månad sedan menade han att Ryssland placerar ut offensiva kryssningsrobotar Iskander i Kaliningrad och att man beskriver Natos defensiva robotförsvar som ett hot mot Ryssland.

Rikets säkerhet i försvarsberedningens händer?

Något försvarsberedningen förhoppningsvis redan tagit ställning till är huruvida det ska krävas fler alarmerande omvärldsindikatorer för att en förändring i synsättet på svensk försvars- och säkerhetspolitik ska ske? Eller är det hela så enkelt att det trots allt, ånyo kommer att vara ekonomin som allenarådande får styra över Sveriges säkerhet? Ansvaret vilar just nu tungt på försvarsberedningens axlar.

Men hur ser då egentligen uppdraget från regeringen till försvarsberedningen ut, eller om man kokar ner det, från försvarsministern och moderaten Karin Enström till försvarsberedningens ordförande och moderaten Cecilia Widegren?

Försvarsberedningen ska analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009 … Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas … Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader.

Försvarsberedningen får således inte förutsättningslöst titta på vilket försvar Sverige verkligen behöver. Istället är styrningen att den inriktningen som beslutades 2009 ska fullföljas. Detta innebär begränsningar i hur arbetet kan bedrivas och vilka förslag som kan presenteras.  Dagens insatsorganisation är primärt dimensionerad för internationella insatser och inte försvaret av Sverige. Att pågående utveckling i Ukraina och Rysslands alltmer aggressiva förhållningssätt trots allt måste tillåtas påverka försvarsberedningens slutsatser borde vara självklart. Allt annat är ohållbart.

Att ÖB trots omvärldsutvecklingen vidhåller att den nuvarande organisationen IO 14 är operativt relevant förbättrar inte oddsen för att den nyvunna politiska viljan till förstärkningar ska hörsammas fullt ut. ÖB är, förvisso med all rätt, orolig för fortsatt underfinansiering om man ånyo ska förändra strukturen. Men ett försvar som primärt är en expeditionskår för mindre insatser utomlands kan omöjligt vara operativt relevant när läget i vårt omedelbara närområde nu försämras. I synnerhet inte när det kommer till vår egen förbandsnumerär och inte minst till logistiken.

Omedelbara åtgärder!

Det positiva i sammanhanget är som sagt att regeringsföreträdare i sitt uppvaknande med anledning av Rysslands agerande har öppnat upp för större anslagsförstärkningar. Det är givetvis positivt. Men man skulle även kunna vidta vissa omedelbara åtgärder för att lösa de mest akuta problemen.

Ett sådant måste vara att snarast upphäva RB5 och därmed FM Org 18. Att i dessa tider fortsätta reducera Försvarsmaktens personal är en katastrof och omöjliggör förutsättningar för att skapa en ökad försvarsförmåga jämfört med i dag. Ett annan omedelbar åtgärd borde vara ett beslut om att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till förbandsverksamheten så att förbanden kan öva i den omfattning som krävs och således snabbare öka förmågan.  

Vilka åtgärder krävs då på längre sikt?

Trots begränsningar i försvarsberedningens uppdrag så får man ändå hoppas på att man ser på försvaret i ett större perspektiv än att enbart fullfölja tidigare inriktningsbeslut. Här bör ett starkt skalförsvar vara en ledstjärna för försvarsberedningen. Skalförsvarsidén syftar till att en motståndare inte ska få sätta sin fot på svensk mark utan hållas på avstånd och neutraliseras redan i luften eller på havet. Ett starkt skalförsvar har dessutom den stora fördelen att det fungerar krigsavhållande. Ett sådant skalförsvar måste omfatta en stark marin, ett starkt flygvapen och tillförsel av kvalificerat luftvärn i alla dess former.

För Marinens del måste tyngdpunkten ligga på ubåtsförmågan, en utökad numerär av mindre robotbestyckade ytstridsfartyg med ubåtsjaktförmåga samt återinförande av rörliga kustrobotbatterier med sjömålsbekämpande förmåga på stora avstånd. Sensorer för spaning och målinmätning är något man lätt glömmer bort varför fler helikoptrar måste göras sjöoperativa och dedikeras till Marinen. Numerären av flygburen radar (motsv ASC 890) måste även den utökas för att kunna bidra till att långräckviddiga sjömålsrobotar kan nyttjas optimalt. Detta sammantaget skulle skala upp den marina försvarsförmågan rejält. Även minröjningskapaciteten bör ökas för att kunna hålla vitala hamnar öppna.

I detta sammanhang måste man även nämna Gotland. Försvaret av Sveriges kanske mest strategiska område måste åtgärdas. Den primära anledningen är att en angripare inte ska kunna nyttja ön för att placera ut egna långräckviddiga vapensystem. Detta skulle omöjliggöra för Nato tillföra förstärkningar i Östersjön för skydd av ex. Polen och Baltikum. Gotland utgör en strategisk plats att basera långräckviddigt luftvärn, kryssningsrobotar samt sjömålsrobotar, därför är det Sverige som ska göra det och därmed omöjliggöra det för någon annan.

Sammanfattning

Det kan möjligen tyckas att beskrivningen av läget i Försvarsmakten målas i mörka färger. Men saken är den att om vi inte identifierar alla våra brister och är ärliga mot oss själva så kan vi heller aldrig komma till rätta med problemen. Men trots att det i dagsläget finns alltför få ljuspunkter i den nära framtiden finns fortfarande den viktigaste av alla förutsättningar – Försvarsmaktens personal, den kanske mest lojala kategorin av personal man kan finna! Det framgår till och med i det senaste budgetunderlaget där Försvarsmakten skriver ”Försvarsmakten löser ställda uppgifter nationellt och i insatsområdena med god kvalitet, mycket beroende på medarbetarnas

gedigna kunskaper och stora engagemang”.

Det finns fortfarande väldigt många som både vill och kan bidra till att få Försvarsmakten på fötter igen, men det kräver primärt att riksdag och regering gör sin hemläxa samt att försvarsberedningens rekommendationer taktar mot omvärldsläget.

Låt oss hoppas att försvarsberedningen har identifierat alla brister som nu måste åtgärdas och redovisar ett trovärdig finansieringsförslag för att lösa problemen. Låt oss även hoppas att ÖB och Försvarsmakten inser att IO 14 måste justeras. Tyvärr fick försvarsberedningen inte utreda ett medlemskap i Nato, men det är en annan given förutsättning för att skapa trovärdighet som förhoppningsvis utreds snarast i ett parallellspår.  

Trots det finns det ändå en uppenbar risk att försvarsberedningens rapport och rekommendationer kommer att bli en urvattnad kompromiss. Beredningens arbete präglas tyvärr av partipolitik. Objektiviteten riskerar därmed att bli inskränkt i en inte ringa omfattning trots att det finns ett antal experter med i beredningen. I slutändan är det de politiskt tillsatta ledamöterna som ska signera rapporten och i efterhand kunna hävda att man fått gehör för det egna partiets hjärtefrågor.

Trots ovanstående risk så får vi hoppas att beredningens ledamöter när allt kommer till kritan kastar partipolitiken åt sidan. Den här gången är slutrapporten alldeles för viktig för att präglas av partipolitik och kommer att bli helt central för vår framtida säkerhet. Försvarsberedningens ordförande har i samband med att frågor har ställts runt arbetet sagt att man arbetar efter devisen ”uppgift först, därefter utgift”. Regeringen kan inte fortsätta med att först ge en summa pengar och därefter se vilket försvar vi får. Den här gången måste tågordningen vara den omvända.


Den militära treenigheten kräver balans för att ett försvar ska fungera. Personal, materiel och övning är helt centralt för vår försvarsförmåga och här råder det i dag brister inom samtliga områden. Försvarsberedningen är det politiska organ som genom en klok rapport med tillhörande finansieringsförslag kan råda bot på dessa omfattande problem. Försvarsberedningen måste dessutom sätta in vårt försvar i en säkerhetspolitisk kontext där vi i dag ser en mycket oroande omvärldsutveckling och ett allt mer aggressivt Ryssland. Utöver detta måste en försvarsidé presenteras som ger oss ett trovärdigt försvar och därmed en trovärdig säkerhetspolitik. Låt oss därför hoppas på att rapporten blir vändpunkten och starten på en återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga.

Den oövade armén

För två månader sedan gjorde Wiseman en större granskning av Flygvapnets kompetensskuld (här del 2 i serien). Det var förstås ingen rolig läsning, och jag har sedan dess haft en not uppsatt om att göra en motsvarande för armén, eller rättare sagt markstridskrafterna, när den nya årsredovisningen skulle komma i slutet av februari. Ukraina kom […]

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer. Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för […]