FM materielanskaffning – Del 2 – Armén

Pansarterrängbil 360 Foto: Försvarsmakten


Följande information är uteslutande baserat på Försvarsmaktens öppna dokument rörande  materielförsörjning, regleringsbrev samt budgetunderlag. Materielplanen omfattar perioden 2014-2021 och revideras årligen. Efter att föregående års materielplan har reviderats så har materielprojekt både försvunnit och tillkommit. Försvarsmaktens redovisar inte förändringar utan enbart aktuell plan. I detta inlägg kommer jag att avhandla materiel till armén samt även försöka redovisa förändringar jämfört med föregående års plan.

Allmänt

I Försvarsmaktens underlag presenteras ej anskaffningar som är av hemlig karaktär. Inte heller redovisas anskaffning som kommer att genomföras genom att FMV utlöser redan upphandlade optioner eller genom avrop inom ram för redan upphandlade ramavtal. Kostnaderna som redovisas här nedan är den högst angivna i kostnadsspannet för varje projekt. Detta för att kunna göra relevanta jämförelser i kommande delar.

Alla uppgifter är hämtade från Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks öppna dokument.

Materielprojekt som är strukna jämfört med föregående års plan

Uppgifterna baseras på en jämförelse mellan föregående års materielplan och nu gällande plan, vilket utgör den enda öppna spårbarheten kopplat till varje enskilt projekt. I planerad anskaffning avseende materiel till armén är nedanstående materiel struken alternativt förskjuten till perioden bortom 2021.
  •  Omsättning av lätt ammunitionsröjningsrobot vilket omfattade 40 st lätt amröjrobot samt 20 st amröj-röntgenutrustning som var planerad att anskaffas 2018 med leverans 2019-2020 till en bedömd kostnad av max 200 miljoner kronor.
  • Anskaffning av specialfordon för tung last vilket omfattade fordon som skulle kunna transportera otymplig materiel upp till 50 ton. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016 till en bedömd kostnad av max 60 miljoner kronor.
  • Omsättning av IED-fordon omfattade en omsättning av 10 st insatsfordon med min och skyddsförmåga liknande de fordon som redan finns i insatsorganisationen. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016-2018 till en bedömd kostnad av max 70 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning soldat vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade 1000 st av vardera bildförstärkare, laserpekare/vapenlampa samt satser märkutrustning IR. Den förstnämnda batchen omfattade 1500 av varje produkt. Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2016 med leverans 2017-2019 till en bedömd kostnad av max 105 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning grupp/pluton vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade
    • 200 st lätta IRV-sikten
    • 200 st medeltunga IRV-sikten
    • 60 st IRV-obsutr.
    • 150 st skottställningsutrustningar
    • 3 omgångar prov & försök materiel.
      • Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2018 med leverans 2019-2021 till en bedömd kostnad av max 325 miljoner kronor. 


Nytillkomna projekt i årets materielplan

Armén har i årets materielplan fått in ett större antal nya materielprojekt som ej fanns med i föregående plan.
Det enskilt största, och kanske viktigaste är att anskaffning av en ny medelräckviddig luftvärnsrobot som ersättare för den antika Robot 97 Hawk (50-talsprodukt) äntligen kommit in i planen. Detta är kanske ett av de enskilt viktigaste materielprojekten i hela den reviderade materielplanen, och något som direkt eller indirekt påverkar hela Försvarsmakten. Det finns dock smolk även i den här bägaren då det framgår att systemet inte ska anskaffas till båda de nuvarande lv-bataljonerna utan enbart till ”minst en bataljon”. Kostnaden bedöms till max 3 miljarder kronor. Kontrakt under  2016 och leverans i perioden 2018-2023.
Ett annat relativt stort projekt som tillkommit är anskaffning av broläggare utgående från Strv 121 chassi. 1x26m bro samt 2x14m bro skall ingå till respektive broläggare. Hur många broläggare som omfattas av projektet framgår ej. Kostnaden är uppskattad till 400 miljoner och kontrakt skall tecknas under 2015 med leverans under perioden 2016-2018.
Ett annat mindre projekt som tillkommit är omsättning av mini-UAV till en kostnad av 70 miljoner med planerad beställning 2017 och leverans under 2019. Vilken UAV som ska omsättas framgår ej, men bedömt är det SUAV Falken som i dag är anskaffad i 48 st exemplar som ska omsättas.
I övrigt har man gjort stora satsningar på övningsmateriel till skjutbanor m.m. inkluderat ett antal fasta och mobila gruppträningsanläggningar, mobila skjutbanor, fallmål till målsystem 2010 ska anskaffas. Utöver detta ska även BT-systemet (BT46) omsättas. Allt samman till en kostnad om max 200 miljoner kronor. Även en renovering av Ksp 58 har tillkommit i planen.

Övriga planerade anskaffningar som kräver regeringsbeslut

Armén har utöver ovanstående förändringar i planen ett stort antal projekt som kräver regeringsbeslut, något som krävs för all materielanskaffning för projekt som överstiger 200 miljoner kronor. Enligt källor som arbetar med detta dagligen vid en annan myndighet så har det visat sig att denna styrning från riksdagen har satt så många käppar i hjulet, framför allt genom att det försenat så många materielprojekt, att man tvingats till genvägar som inneburit att man delat upp vissa projekt för att komma under den ekonomiska gränsen. Detta har i sin tur inneburit ökade kostnader på grund av mindre volymer. Ett typexempel på hur byråkratin hämmar rationell anskaffning.   
Ett av de mer kända planerade anskaffningarna är den stora ”satsningen” på att renovera ett antal stridsvagnar, som i praktiken blev en halvering av stridsvagnsbeståndet till kostnaden av 1000 miljoner i det projekt som benämns RENO Strv 122 steg 1 och 2, ett projekt som blev väldigt omtalat då Cecilia Widegren presenterade denna satsning. Beslutet fattades av regeringen den 16 maj innevarande år.

Ett annat projekt som regeringen inte fattat beslut om ännu är det näst mest kostsamma i materielplanen Det handlar om renoveringen av ett antal stridsfordon 90. Detta projekt benämns RENO Strf 90 Steg 1 och 2 har en prislapp på hela 2200 miljoner kronor vilket innebär att 365 st stridsfordon 90 kommer att renoveras. Detta innebär ånyo en kraftfull reducering i numerär av de totalt 549 vagnar som Försvarsmakten förfogar över i dag. Det skulle innebära att endast 66% av beståndet renoveras. Beställning av denna renovering planeras att läggas nästa år. Utöver detta tillkommer Anskaffning av ledningssytemet SLB till dessa stridsvagnar och stridsfordon till ytterligare en kostnad av 300 miljoner.

Andra kostsamma planerade materielprojekt som kräver framtida regeringsbelsut.

  • Omsättning av 100 stycken (finns i dag 380 st) patrullbilar TGB 16 ”Galten” till en kostnad av 500 miljoner.
  • Omsättning av 80 stycken splitterskyddade rullflakterrängbilar till kostnaden 450 miljoner
  • Anskaffning av 25.000 eldhandvapen som ersättare för vissa vapen i Ak5-familjen samt Ak4B till kostnaden 450 miljoner.
  • Anskaffning av ledningsmoduler för lätta fordon till kostnaden 200 miljoner.
  • Fortsatt fordonsomsättning i hemvärdet till kostnaden 220 miljoner.
  • Omsättning av APF sambandsplattform till kostanden 200 miljoner.

Utöver detta finns en stor mängd projekt som understiger 200 miljoner kronor. Dessa redovisas inte här.

Övriga projekt under anskaffning och avveckling

Utöver redovisade projekt finns ett antal där upphandling, projektering, tillverkning eller leverans pågår. Dessa projekt återfinns ej i liggande materielplan då ekonomiska medel redan är avsatta och där regeringen redan fattat beslut. De större projekten är.

  • Korträckviddig lv-robot – Rb 98
  • Splitterskyddad bandvagn – Bv 410 (100 st)
  • Artillerisystem – Archer (24 st)
  • Splitterskyddade hjulfordon – Pansarterrängbil 360 (113 st) 

Samtidigt som anskaffning sker pågår också avveckling av andra system utan ersättare. En av de viktigare som bör nämnas är avvecklingen av pansavärnsroboten 56B Bill. Vidare reduceras antalet bandvagnar och viss annan materiel.

Slutsatser

Arméns planerade materielanskaffning för perioden 2014-2012 uppgår till totalt 9708 miljoner kronor (9,7 miljarder). Då har man förvisso ”trollat bort” materiel som placerats under kategorierna ledning och logistik, något jag avser återkomma till i ett kommande inlägg. Materielanskaffning som är hemlig redovisas ej i materielplanen varför ett visst mörkertal rörande siffrorna möjligen kan förekomma.

9,7 miljarder kronor kan tyckas vara mycket pengar beroende på vilket synsätt man har. men i själva verket är det inte i närheten av vad som skulle krävas för att utrusta beställd insatsorganisation IO14. I Försvarsmaktens perspektivstudie har man nu svart på vitt klargjort att IO14 inte kan förverkligas med nuvarande anslagsnivå, men ännu har ingen politiker reagerat på dessa fakta.

Hur mycket ökad försvarsförmåga får vi då för dessa 9,7 miljarder kronor?

Min bedömning av läget är att vi tråkigt nog inte alls ökar försvarsförmågan med dessa miljardinvesteringar, jag vill till och med gå så långt att jag påstår att försvarsförmågan i flera fall reduceras, och i bästa fall enbart vidmakthåller förmågan på nuvarande låga nivå. Endast två av ovanstående projekt ökar försvarsförmågan jämfört med nuvarande nivå enligt min bedömning.

Dessa påståenden kräver givetvis en förklaring.

De projekt som bedöms kommer att öka försvarsförmågan är primärt anskaffningen av ett nytt medelräckviddigt luftvärnsrobotsystem som ersättare till Rb 97 Hawk. Detta är även den mest kritiska förmågan i dag. Dessvärre avser anskaffningen enbart materiel till en (1) av nuvarande två lv-bataljoner. Vilket på sikt innebär reducerad förmåga då Hawk totalavvecklas. Systemet kommer att kompletteras med det kortäckviddiga systemet som bygger på flygvapnets IR-robot IRIS-T. Bedömningen är att detta kommer att innebära smalare med färre eldenheter men däremot vassare med modern teknik. Men när det kommer till luftvärn så är numerär också kvalité, något som ej kan förringas.

Anskaffning av brobandvagnar för att förbättra arméns broläggningförmåga får också ses som en viss förmågeökning, även om numerären är liten. I övrigt handlar mer eller mindre samtliga övriga projekt att man omsätter gammal materiel till ny av olika anledningar. Det kan vara av anledningar som personsäkerhet, ökade driftskostnader p.g.a. åldersigen materiel eller att det helt enkelt saknas reservdelar. I andra fall renoverar man enbart befintlig materiel.

Antalet artilleripjäser halveras jämfört med tidigare numerär (som redan då var i minsta laget) samtidigt som de förvisso blir betydligt bättre än sin föregångare tillsammans med förbättrad ammunition (excalibur).

Vi kan också de tecken på att det är först nu ”långtbortistandoktrinen” slår igenom materiellt när de splitterskyddade hjulfordonen Patgb 360 levereras till P7. Ett fordon som primärt var tänkt att nyttjas vid internationella insatser. När nu omvärldsläget förändras och det nationella försvaret åter igen prioriteras kommer dessa hjulfordon möjligen att begränsade förmågan jämfört med banddrivna stridsfordon anpassade för svensk terräng?

Sammanfattning

Symtomatiskt för många projekt i liggande materielplan för armén är att den totala numerären minskar då endast delmängder av totalen omsätts alternativt renoveras. Detta innebär i praktiken att förmågan på sikt kommer att reduceras. Det är framför allt på grund av den sistnämnda faktorn jag vill påstå att miljardsatsningar på dessa projekt i praktiken kan leda till reducerad försvarsförmåga sett över en längre tid hur konstigt det än kan låta.

För arméns del handlar materielplanen primärt om att hålla liv i det som redan finns. Anskaffningarna kommer i väldigt liten del att förbättra förmågan. Inte inom något område kommer numerären att ökas. Om den politiska ambition är att uppnå ”en-veckasförsvaret” kommer det att krävas ett kraftigt utökat försvarsanslag.  

Tidigare delar i serien:
Del 1 – Inledning

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Hej Matematik! – Om rustningsekvationer och minnesramsor

I helgen har det varit två intressanta inlägg hos vardera Oscar Jonsson och Jägarchefen som förtjänar ytterligare kommentarer. Oscars artikel handlar om huruvida Sveriges strategiska läge är bättre än någonsin, föranlett av en kort Twitterkonversation som han hade med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Denna dialog sprang ur kommentarer kring det Riksting som Kristdemokraterna hade i […]

Zapad’13

Denna analys kommer främst beröra de Ryska stridskrafternas deltagande i övning Zapad’13. Anledningen till denna begränsning är främst av storlekskaraktär analysen består av tio (10) stycken A4 sidor. Skulle även de Vitryska stridskrafterna berörts mer ingående än vad de gör just nu så skulle analysen svält och därav blivit för stor för att vara ett blogginlägg. Likt tidigare analyser bygger denna enbart öppna källor och har ingen anknytning med Försvarsmakten eller annan statlig eller icke statlig verksamhet. Således detta är mina egna bedömningar kring vad som genomförts. Med hänsyn till omfattningen av inlägget är det fullt möjligt att felaktigheter kan ha smygit sig in någonstans.
Analys
Allmänt.Övning Zapad’13 genomfördes mellan den 20 och 26 September 2013. Det officiella övningsscenariot har varit att Vitryssland är utsatt för infiltration av extremistgrupper med syftet att genomföra terroraktioner samt destabilisera situationen i Vitryssland. Extremistgrupperna får stöd i form av transporter, vapen och annan militär utrustning av en extern aktör. För att stabilisera situationen i Vitryssland väljer Ryssland att utnyttja sina väpnade styrkor för att förhindra fortsatt infiltration och att nedkämpa extremistgrupperna. Således det man säger är att man har övat mot en irreguljär motståndare liknande det Ryssland själv gör i Tjetjenien eller vad väst gör i Afghanistan. Vad vi i väst kallar upprorsbekämpning d v s COIN (Counterinsurgency)
Det som sas först var att övning Zapad’13 skulle genomföras på fem stycken platser i både Ryssland och Vitryssland. I Vitryssland har man övat vid Brestskom, Gozhskom och Obuz-Lesnovskom. I Ryssland har man övat vid Khmelovka och Pravdinskiyi Kaliningrad Oblast. Därefter tillkom övningar inom Leningradoch Pskov regionen i övningen. Bedömt kan man även påräkna att övningarna som Norra Flottan har genomfört i Barents hav samt Karahavet och vid Mellanhalvön som övningsområde för Zapad’13 trots att man sagt att dessa övningar ej ingått vilket mantidigare sa skulle ingå. Således har man övat över stora delar av MD V yta som angränsar mot väst. Det enda område som inte berörts i någon större utsträckning av Zapad’13 är Finland dock så berördes de kraftigare under Zapad’09. Huvuddelen av koncentrationen av styrkorna har varit mot dels Baltikum dels Polen. En mindre del har varit mot Norge.

Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13.

Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).

Enligt Krasnaja Zvezda skall antalet deltagande i Vitryssland och Ryssland i övning Zapad’13 bestått av över 22,000 soldater, 450 pansarskyttefordon, 80 stridsvagnar, 50 artilleripjäser, 90 luftfarkoster (helikoptrar och flygplan) samt 10 fartyg ur Östersjöflottan. Därefter bör man lägga till Norra Flottans övning som omfattade 2,500 soldater och sjömän samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon av olika slag. Samt inrikesministeriet initiala deltagande med 20,000 man. Detta ger en total numerär på deltagandet i övning Zapad’13 på 44,500 man. Väl över de först annonserade 12,900 soldaterna. Även om man tar bort Norra Flottan så har man en numerär på cirka 42,000 man.
På övningens sista dag följde dels Rysslands President Vladimir Putin dels Vitrysslands President Alexander Lukashenko övningen. President Putin har även uttalat sig om övningen. Han säger att övningen har visat att Ryska och Vitryska förband kan lösa uppgifter tillsammans och att man är på god väg att uppnå fullständigt interoperabilitet.
En annan viktig del i övningen har dels varit att pröva ny utrustning för de väpnade styrkorna. Detta har varierat ifrån sambandssystem till obemannade flygande farkoster (UAV). Delshar även det integrerade ledningssystemet för Ryssland samt Vitryssland prövats men även de väpnade styrkornas ledningssystem. Försvarsministern Sergei Shoigu påtalade innan övningen att ledningssystems egentliga funktionalitet endast kan prövas under större övningar för att få ett korrekt värde på dem.
Förberedelser.De första tågen med Ryska förband anlände till Vitryssland den 130903. De Ryska förbanden ilastade vid dels Moskva delsvid Nizhny Novgorod. Totalt flyttades 2,520 ryska soldater via järnväg och det omfattade tjugo (20) stycken tågset för att förflytta förbandens utrustning till Vitryssland. Förbanden som flyttades med tåg från Ryssland till Vitryssland var delar ur 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamandivisionen) samt delar ur 9. Mekaniserade brigaden och ledningsdelar ur 20. Armén. Förbanden flyttades till övningsfälten vid Brest och Gozhsky vilket kom att utgöra utgångsläge för övningen för förbanden.
I andra riktningen förflyttades delar ur 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden från Vitebsk i Vitryssland till Leningrad regionen i Ryssland. Både förbanden ses som specialförband i Vitryssland. Väl på plats erhölls grundläggande utbildning för att kunna lasta och förflytta sig med landstigningsfartyg. Förbanden kom att ilasta landstigningsfartyg den 130912 för att genomföra en två dagars förflyttning över Östersjön till Kaliningrad Oblast.
När väl de Ryska och Vitryska förbanden var på plats inom respektive övningsregion kom förövning att genomföras. Till exempel 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden kom att genomföra förövning i transport med svävare för att kunna deltaga fullt ut i övningen i ett senare skede. Likväl har artilleriförband i Vitryssland övat indirekt bekämpning för att kunna deltaga fullt ut i övningen när den väl startar.
Som ett led i förberedelseskedet genomfördes med början från 130917 en beredskapskontroll av inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man mobiliserade skall ha uppgått till ca 20,000 soldater med tillhörande materiel. Den uppgift inrikestrupperna löste inom ramen för Zapad’13 var att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa.
Likväl kom man under förberedelseskedet att utvärdera Transportministeriet samt Energiministeriets förfaranden under tilltransporten av förbanden till Vitryssland från Ryssland. Detta för att kunna effektivisera arbetet samt förbättra transporter o dyl i händelse av en väpnad konflikt. Man gick även igenom planer o dyl.
Två saker sticker ut främst i förberedelseskedet av övning Zapad. Den första som sticker ut är att man från Vitryskt och Ryskt håll väljer att använda 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden som marininfanteri. Detta tyder på dels en förmågehöjning av de Vitryska förbanden dels ger det Ryssland en förmågehöjning i Östersjöregionen inom ramen för CSTO i och med att det enbart är 336. Marininfanteribrigaden som räknas som renodlat marininfanteri. Detta ger att man nu har ökat sin förmåga att genomföra amfibiska operationer i Östersjön.
Den andra saken som sticker ut markant är beredskapskontrollen av inrikesministeriets trupper. Känt sedan tidigare är att dessa förband har främst två uppgifter i händelse av krig. Dels att skydda mobiliseringen av de väpnade styrkorna i det initiala skedet av en konflikt delsskydda det s k bakre området i händelse av krig. Detta är det område där logistik-, stabsförband m m kommer vara grupperad. Det man främst skall agera mot är jägar- och specialförband dvs vara vad som i svensk nomenklatur benämns antijägarförband. Dessa förbandstyper kategoriseras i två slag delsmer konventionella som främst agerar larmstyrka delsde som med hjälp av tekniska och biologiska sensorer (hund) aktivt söker och nedkämpar jägar- och specialförband. Att man väljer att öva dessa förband och det förförandet tyder på tvåsaker antingen övade man för det initiala agerandet i händelse av en konflikt eller det senare skedet av en konflikt.
Marinen.Ur Östersjöflottan skall tio (10) större fartyg deltagit enligt uppgift. Följande fartyg omnämnts som deltagande i övningen, Kaliningrad, Georgiy Pobedonosets (Ropucha I), Azov, Korolev (Ropucha II) och Mordoviya (Zubr). Likväl har följande andra fartyg deltagit Jagaren Nastojtjivyj(Projekt 956) och korvetterna Boikiy, Soobrazitelnyyoch Steregushchiy (Projekt 20380).
Östersjöflottan har bl a övat manövrering i förband, likväl har man övat sambandstjänst samt åtgärder vid skadatskepp. Likväl har Östersjöflottans ytstridsfartyg övat sjömålsbekämpning dels med sjömålsrobotar dels med fartygsartilleri för att bekämpa en irreguljär motståndare som försöker landsätta personal på kust. Enligt uppgift skall den irreguljära motståndarens fartyg ej kunnat nå kusten utan nedkämpats på avstånd av 10 km från den.
Vid genomförandet av landstigningen den 130926 i Kaliningrad så understödde samtliga deltagande ytstridsfartyg samtliga deltagande landstigningsfartygs landstigning. Understödet genomfördes genom artilleribekämpning av markmål från fartygen. Likväl utnyttjades landstigningsfartygens egen beväpning för att nedkämpa markmål i anslutning till landstigningsområdet.
Landstigningarna genomfördes dels av Ryska marininfanteriet som genomfört landstigningsövningar med landstigningsfartyg dels de Vitryska styrkorna har utnyttjat svävare för att genomföra landstigning. De landstigningar som delsdet Ryska marininfanteriet genomfört dels de Vitryska specialförbanden genomfört syftade till att enligt den officiella rapportering att nedkämpa terrorister som belägrat samhällen. De Vitryska och Ryska trupperna som landsteg genomförde således strid i bebyggelse övningar efter landstigningarna och nedkämpade terrorister. Enkomt för detta så hade man upprättat bebyggelse med ca 50 byggnader av olika sort för att kunna öva detta fördelat på två områden.
Norra flottanhar varit indelad i fem (5) stycken uppdragsanpassade sjöstyrkor med olika typer fartyg (ytstridsfartyg och ubåtar) utifrån givna uppgifter. Övningarna har genomförts delsi Barents hav dels i Karahavet. Totalt har 2,500 soldater och sjömän övats samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon deltagit i Norra flottans övningar. Stundtals har Norra flottan genomfört sina övningar under mycket svåra förhållanden med vindstyrkor upp till 18 m/s och hård sjö.
En intressant sak i Norra Flottans övning är att hangarfartyget Admiral Kuznetsovkom att utlöpa 130919 från Severomorsk. Fartyget skall deltaga i Norra flottans övningar i Barents hav området. Den 130921 kom ytterligare 20 ytstridsfartyg samt ubåtar utlöpa för att förflytta sig till sina respektive övningsområden. Under sin förflyttning till sina respektive övningsområden kommer fartygen öva sambandstjänst, luftförsvar samt ubåtsjakt.
Norra Flottan har bl a genomfört ubåtsjaktövningar dels med de två stora ubåtsjaktfartygen Severomorskoch Admiral Levchenko dels med understöd av ubåtsjaktflygplan i form av II-38 och TU-142. Ubåtsjaktövningen genomfördes enligt följande mönster inledningsvislokalisera, därefter följa ubåten för inmätning av måldata för att slutligen nedkämpa ubåten. Utöver detta har man övat manövrering i fartygsformationer samt räddningsinsatser.
Vid Norra Flottan har enligt vad som officiellt rapporterats, två (2) stycken ubåtar deltagit i övningarna som genomförts där. Dessa har övat att bekämpa fartygsgrupperna som deltagit i övningen dels med torpeder dels med robotar. Likväl kan man förutsätta att fartygsgrupperna har utnyttjat dessa två (2) ubåtar för att öva ubåtsjakt.
Ubåtsjaktfartyget ViceadmiralKulakov (Projekt 1155) deltog även i Norra flottans övningar och då i Barentshav. Fartyget anslöt till övningarna som del av ett slutskede under dess långseglats som påbörjades 130511. Fartyget har övat dels sjömålsbekämpning med sitt fartygsartilleri dels luft- och robotmålsbekämpning med sitt luftvärn. Fartyget har väl löst den uppgiften på avstånd mellan 2 och 10 kilometer från fartyget.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat moment som bl a åtgärder mot luftangrepp, förflyttning genom kontaminerat område av massförstörelsevapen. Likväl har man även övat sig i fältarbetstjänst såsom förflyttning genom minfält, maskering av fordon samt grupperingsplatser och iordningställande av värnsystem.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat rörligt försvar mot landstigning dels i Titovka dels i Shary. Utrustning som utnyttjades vid det rörliga försvaret av kustremsan var T-72, BM-21, 2S3, 9M111 Fagot samt diverse handeldvapen likväl hade man flygunderstöd av SU-24. Detta genomfördes som skarpskjutningar mot en fiktiv motståndare. Likväl så understödde luftlandsättningstrupperna vid försvaret av kusten.
I Kaliningrad Oblast hade flottans ingenjörstrupper placerat ut mer än 5 ton s k ”effekter” för att skapa en så realistisk stridsmiljö som möjligt för dels de Ryska trupperna dels de Vitryska trupperna som deltog i övningsmomenten där. Effekterna har utnyttjas för att simulera artilleribeskjutning från hav mot land samt flygunderstöd.
Vad avser sjöstridskrafterna är vissa saker mycket intressanta. Dels så övar man med samtliga tre nya korvetterna i Östersjöflottan av klassen Steregushchiy. Dessa korvetterna är mycket liknade Visby korvetterna och skall ha till del viss smygförmåga. Dels så hävdar man att man genomför strid mot en irreguljär motståndare med sjöstridskrafterna. Mig veterligen har man än inte börjat skjuta sjömålsrobotar mot t ex piraterna utanför Somalias kust eller för den delen de mer radikala elementen som finns bland olika terrororganisationer. Likväl har jag mycket svårt att se en irreguljär motståndare som kräver sådan förbekämpning som genomfördes vid landstigningen i Kaliningrad Oblast och vad som inte jag nämner är att denna irreguljära motståndare även förfogade över attackflyg.
Likväl är det mycket intressant att man med Norra Flottans övning inte ger något form av svepskäl att man övar mot en irreguljär motståndare utan där säger man tydligt att man övar mot en reguljär motståndare. Detta kopplat till uttalanden om att det är lugnt i Arktis, lugnar definitivt inte mig med dels denna övning som man genomfört dels med att man håller på att aktivera en f d flygbas för att kunna återuppta patrulleringar o dyl i Arktis. Återigen uttalanden som går stick i stäv med praktiskt handlande. Samt en Svensk syn på att vi litar blint på vad Ryssland säger. Retorik och Realpolitik är två vitt skilda saker.
Flygvapnet.Ytterst lite har skrivits om luftstridskrafternas agerande under Zapad’13 dock så såg vi att under månaderna innan Zapad’13 har de varit mycket aktiva. Bedömt kommer mer information rörande dess agerande under övningen komma de närmsta dagarna/veckorna.
Norra flottans marinflyg genomförde den 130925, 15 stycken flygföretag. Luftfarkoster som utnyttjades under företagen var IL-38, IL-20, SU-33, TU-142, SU-25, KA-27 och MI-8. Flygföretagen omfattade flygunderstöd av sjöstridskrafterna men även agerande som motståndare och genomföra luftangrepp mot fartygsgrupperna.
14. Jaktflygregementet baserad i Kursk flygandes MIG-29 SMT har under övningen löst luftförsvarsuppgifter. Förbandet har övat på att nedkämpa bombflyg som har haft eskort av jaktflyg. Förbandet har även övat åtgärder vid luftrobotattack dels genom undanmanövrer delsgenom utnyttjade av skenmål såsom värmefacklor. Kurvstrid har även genomförts under övningen. Totalt genomförde 14. Jaktflygregmentet 35 företag under övningen.
Flygtrafiken försenades likväl i Moskvas flygzon när skede två påbörjades av övning Zapad’13. Det ryska luftfartsverket la in begränsningar när flygplan kunde lyfta samt landa på grund av ökat flygaktivitet från det ryska flygvapnet under övningens genomförande.
Utöver detta går det att läsa i rapporteringen om markstridskrafternas strid att man erhållit dels understöd av attackflyg dels understöd av attackhelikoptrar. Så bedömt har man satsat på att öva samverkan med markstridskrafterna under Zapad’13 därav kanske en mindre rapportering då man inte genomfört en renodlad luftstridsövningen.
En intressant aspekt som inte berörs här med senare under markstridskrafterna är att man utnyttjat UAV för att leda in luftstridskrafterna. Således kan man nu med hjälp av fjärrspaningshjälpmedel såsom UAV leda in attackflyg. Detta tycker jag personligen tar udden i all form av relevans kring uttalanden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå.
Armén.Vad avser markstridskrafterna har följande förband nämnts som deltagande i den officiella rapporteringen 7. Mekaniserade brigaden, 25. Mekaniserade brigaden, 138. Mekaniserade gardesregementet, 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamanskaja divisionen), 338. Marininfanteribrigaden, 98. Luftlandsättningsdivisionen samt delar ur 20. Armén (stab). Fler förband kan ha deltagit som ej jag har noterat. Likväl är det ej fullständiga förband som övats utan delar av förbanden.

Bild 2. Nu kända deltagande förband/förbandstyper från Rysk sida i Övning Zapad’13.
Bataljonsövningar har genomförts med delar av 138. och 25. mekaniserade brigaden i Leningrad och Pskov regionen ingående i MD V. Ingående övningsmoment för bataljonerna har varit att genomföra förflyttning genom områden med hot från jägarförband, åtgärder vid luftangrepp samt förflyttning genom terräng som blivit belagd med kemiska stridsmedel. Samt strid mot en irreguljär motståndare.
138. Mekaniserade brigaden genomförde bl a ett övningsmoment som omfattade områdesspaning efter motståndaren i syfte att lokalisera honom. Efter upptäckt av den irreguljära motståndaren så genomfördes anfall mot honom med understöd av arméflyg för att nedkämpa honom. Under detta moment så deltog 700 soldater och 200 typer av fordon samt 10 st attackhelikoptrar.
Likväl så genomförde deltagande bataljoner ur 25. Mekaniserade brigaden i Pskov regionen övningsmoment med dels motoriserat infanteri dels med stridsvagnar som understöds av artillerield. Syftet med striden var att nedkämpa ”terrorister”. Förbandet hade understöd av attackflyg vid striden. Totalt deltog vid momentet cirka 500 man, 60 st fordon, artilleripjäser m m samt 8 stycken flygplan.
Under övningen genomfördes en tillämpad stridsskjutning med markrobot- och raketartilleriförband vid Luga i Leningrad regionen. System som utnyttjades av markrobot typ var Iskander, Point och Tochka-U samt av raketartilleri var Smerch. Enligt uppgift skall man ej haft några svårigheter att träffa målen som var 10-talet kilometer ifrån avfyringsplatsen. Likväl skall man ha utnyttjat egen tillverkade obemannade luftfarkoster för verkansverifiering. Detta skall även ha genomförts utan problem.
Vitryska och Ryska trupper har även utnyttjat UAV system för att lokalisera motståndaren i syfte att nedkämpa honom. När väl motståndaren hade lokaliserats nedkämpades dessa med arméflygsresurser i form av helikoptrar MI-24 och MI-8. Eldledning genomfördes ej direkt till flygande förband utan via förbandets ledningsplats vidare till arméflygsenheterna.
Avseende utnyttjande av UAV för de ryska artilleriförbanden så meddelade de väpnade styrkorna att man har lyckats öka hastigheten från målupptäckt till granater i målet dvs bekämpningsförloppet med 1.5 till 2 gånger med utnyttjande av UAV systemet GARNET-2. UAV systemen som utnyttjats har även skyddats av luftvärnssystemet BUK för att dessa ej skall kunna påverkas vid inhämtande av information.
Vitryska territorialförband har även övats under Zapad’13. Dessa förband har främst övats i fyra huvudpunkter, skydda samhällsviktigainstallationer, säkerställa undantagstillståndet, störa jägar- och specialförband samt nedkämpajägar- och specialförband. Som ett exempel på samhällsviktiga installationer nämns gasstationer.
Under övningen har man även kallat in 1,500 krigsplacerade civila ur 138. Mekaniserade gardesregementet stationerad i Kamenka i Leningrad distriktet. Åldern på de inkallade var upp till 45 år gammal och huvuddelen av personalen som kallades in var boende i Boksitogorsk, Vsevolozhsk, Vyborg och St. Petersburg. Syftet med inkallelsen av de krigsplacerade var att kontrollera mobiliseringssystemet delsde civila samhällets åtaganden dels de väpnade styrkornas förmåga att hantera inkallade samt statusen på de krigsplacerade genom enklare övningar.
Televapenförband har även utnyttjas under övningen i syfte att främst lokalisera den irreguljära motståndaren för att därefter kunna nedkämpa honom. Likväl har larmstyrkor utnyttjas i syfte att kunna snabbt förflyttas mot platser där motståndaren har lokaliserats samt särskilda förband har även varit avdela för att kunna nedkämpa motståndaren.
Likväl har man övat fältarbetstjänst inom Kaliningrad Oblast. De Ryska och Vitryska förbanden har övat att röja mineringar såväl i vatten som på land samt oskadliggöra stormhinder och vidta fältarbetsåtgärder för att förflytta sig över naturliga hinder.
Tamanskaja divisionen genomförde även under övning Zapad’13 sin första egentligt stora övningen efter det att divisionen återuppsattes i år (2013). Divisionen deltog med cirka 500 man i Vitryssland under övningen. Under övningen har man bl a genomfört en längre taktisk förflyttning på 300 km mellan övningsområden samt bekämpat irreguljära motståndare.
20. Arméns ledningsförband har övats under Zapad’13. Detta är den arméstab som operativt lett förbanden under övningen. Stabens fältgruppering har varit uppbyggd kring tre delar. En ledningsdel en sambandsdel och stödlag. Samtliga delar i staben är rörliga och kan under kort tid upprättas eller brytas. Enligt uppgift skall man kunna verka i alla typer av miljöer med den utrustning man är tilldelad. Likväl har man övat under dygnets samtliga timmar med staben, således har man inte tagit någon form av övningspaus. Generalmajor Alexander Lapin uttalade sig i Röda Stjärnan kring detta, fritt översatt, ” Det arbetsschema vi har medger inte måltidsuppehåll m h t under krig så ger motståndaren en inte något uppehåll för måltider, sömn eller hygien”. Samma Generalmajor uttalar sig även om graden kring samövning, ” Vi kan se under denna övning att de Vitryska och Ryska förbanden integreras i en högre omfattning än de tidigare övningarna såsom Zapad’09 och dess efterföljare”.
En intressant sak som tas upp under övningen är utnyttjandet av sambandsmedel för de Vitryska arméförbanden. Man väljer att betona att enbart med säkra och tillförlitliga sambandsmedel kan man utöva ledning och därmed kan de väpnade styrkorna slå de s k terroristerna. En överste Yuri Pilischik uttalar sig rörande sambandet, ”Vi genomför åtgärder för att dels dölja våra radiosignaler dels skydda dem mot motståndarens televapeninsatser”. Likväl påtalar man den höga skyddsgraden man har på sitt samband, ”Även om terroristerna skulle kunna fånga vår signal så skulle det ta dem år att dekryptera meddelandet”.
För att skydda särskilt viktiga områden med tillhörande objekt har arméförbanden utnyttjat videoövervakningssystem med mörkerkapacitet samt rörelsesensorer. Likväl har man utnyttjat mer traditionella skyddsmedel såsom mineringar, larmminor, patrullslingor med oregelbundna patrulltider samt utnyttjat hundpatruller för skyddet.
En avslutande men mycket intressant sak som belyses är att man under övning Zapad’13 har övat på hur man skall genomdriva och upprätthålla ett undantagstillstånd på Vitryskt territorium som en del i övningen.
Återigen man använder en retorik om att man strider mot en irreguljär motståndare men retoriken faller på eget grepp. Man utnyttjar t ex inte Iskander robotar mot en irreguljär motståndare. Det krävs inget större trafikskydd på sina sambandsmedel mot en irreguljär motståndare, visst det finns exempel på att t ex Hizbollah har lyckats genomföra televapeninsatser mot Israel men det har varit i ytterst begränsad omfattning. Likväl så talar man vid vissa tillfällen om en motståndare som ej låter irreguljär när man läser intervjuer från övningen.
Likväl så strider man inte i de stora förbandsklossar som man har öppet rapporterat om att man har stridit i mot en ireguljär motståndare. Visst man använder pansarskyttefordon o dyl t ex i Afghanistan för att strida mot den irreguljära motståndaren där men vanligtvis inte i samverkan med stridsvagnar, attackhelikoptrar, attackflyg och med understöd av artilleri. Själva essensen i den irreguljära motståndaren taktik är att genomföra eldöverfall, överfall o dyl och inte möta sin motståndare i större förband för då vet han att han blir slagen.
Den främsta intressanta aspekten man tar upp är återigen utnyttjandet av obemannade flygande farkoster (UAV) för att genomföra indirekt bekämpning. Dels med artilleri dels med markrobotar och slutligen med attackflyg och attackhelikoptrar. I Sverige saknar vi just nu denna förmåga helt och hållet. Försök gjordes med UAV systemet Ugglan kring detta. Men Ugglan är mig veterligen nedlagd och vi har endast falken just nu vilket ur min synvinkel är en UAV på stridsteknisk nivå inte taktisk. Att man även lyckats förbättra bekämpningsförloppet med indirekta bekämpningsmetoder upptill 1.5 – 2 gånger är även illavarslande. Återigen relevansen i uttalanden om lågnivå hos de ryska väpnade styrkorna faller.
Likväl är det intressant att man väljer att göra en stickprovskontroll på mobiliseringssystemet under övningen, detta tyder även på att det ej var en övning mot en irreguljär motståndare som genomfördes.
Likväl tas mycket rapportering upp kring markstridskrafternas utnyttjande mot diversionsförband. Jag har avsiktligt valt att inte belysa detta så mycket i inlägget utan funderar snarare på att göra ett separat inlägg kring just detta och vilka följdverkningar det får för våra Svenska jägarförband. Men mycket intressant information har kommit ur den officiella rapporteringen från övningen.
Logistik.Delar av reparationsbataljonen ur MD V underhållsbrigad har funnits på plats i Vitryssland. Reparationsförbanden har delsansvarat för att genomföra skarpa reparationer på utrustningen under övningen dels har renodlad övning i reparation genomförts. Likväl har drivmedels- och ammunitionsförband funnits på plats för att öva underhållskedjan.
Övad trupp från Ryssland som befunnit sig i Vitryssland har förlagts i tältläger. Armétält av modell M-10 och M-30 har utnyttjas, totalt har cirka 200 tält slagits upp. I tältlägren har hygienfaciliteter, klädtvätt, möjlighet till att se på Rysk Tv, frisering m m funnits.
Enbart livsmedelsförsörjningen för de ryska trupperna i Vitryssland har omfattat cirka 100 ton av råvaror, vilket 60 soldater ansvaret för att iordningställa till mat för den övade personalen. För att kunna genomföra detta har man haft cirka 100 olika utrustningsdetaljer såsom kokvagn CEPI-150, kokbil PAK-200 och bakvagn PCB-0,4 till sitt förfogande. Den övade personalen har erhållit tre varma mål mat om dagen från underhållsförbanden. Maten har tillagats vid åtta (8) stycken underhållsplatser.
Östersjöflottan har upprättat ett antal kvalificerade vårdinrättningar för omhändertagande av skada, bedömt av ROLE 1 karaktär enligt NATO nomenklatur. Totalt har mer än 100 st läkare och sjuksköterskor deltagit i övningen. Likväl har psykologer funnits på plats för att kunna övervaka och främja moralen hos trupperna men även genomföra avlastningssamtal. Likväl skall man undersöka hur truppen reagerar på de stridsliknande förhållandena som man försöker återskapa under övningen varvid psykologerna skall dra slutsatser som kan implementeras i den fortsatta utbildningen av soldater inom de ryska väpnade styrkorna.
Under övningen har man även prövat och utnyttjat automatiserade system för att förbättra logistikflödet för de väpnade styrkorna. Genom att dels ta hänsyn till vilken verksamhet som genomförs dels hur många soldater som finns i förbanden som systemet omfattar beräknas hur mycket råvaror t ex för förpläggnadstjänsten som måste föras fram. För strid så beräknar systemet fram t ex hur mycket ammunition som måste flyttas fram till de stridande förbanden och vid vilka tidpunkter för att förbanden skall kunna lösa sina stridsuppgifter.
Likväl har man i de väpnade styrkorna övergått till att utnyttja briketter för värmning samt utnyttjande i t ex eldade ugnar, något som man väljer att belysa i rapporteringen från övningen. Man beskriver bl a åtgång i Vitryssland för de Ryska förbanden till ca 100 ton briketter för övningens genomförande. Likväl påtalar man även vinsterna med utnyttjandet, sex (6) gånger mindre aska och en betydligt högre värme koefficient istället för utnyttjande av traditionell ved eldning.
För att höja anda och moral hade man bl a vid övningsfältet Khmelevka i Kaliningrad Oblast upprättat ett mobilt kapell för de ryska marininfanteriet. Likväl hade man mindre varianter ombord på korvetten Soobrazitelnyyoch landstigningsfartyget Kaliningrad.
Fältartister i de Ryska Väpnade styrkorna kom att genomföra över 20 framträdanden under Zapad’13. Främst har inhemska sånger dels från andra världskriget dels från senare tid då främst populära sådana har framförts. Fältartisterna har förflyttat sig mellan de olika övningsplatserna enligt mottot att vi kommer till förbanden och inte vice versa. Exempel på artister som har framträtt är AnastasiaArtemova, Vadim Panfilov, MaryGavriliouk, Tatiana Ozhiganova, KseniaBelova och Artem Lee. På övningens sista dag genomfördes ett större framträdande av fältartisterna vid Khmelevka övningsfält i Kaliningrad Oblast.
Under övningen har man även övat marketenteritjänst i fält. Vid markententeriet har man dels kunna införskaffa mat, dryck, godis, tobak o dyl delshar man även kunna införskaffa materiella saker såsom uniformsdetaljer och persedlar, böcker o dyl. Detta övningsmoment var ett försök inför införandet av marketenteriet i fält i de Ryska väpnande styrkorna.
Vad som är intressant rörande logistik organisationen är att man mer och mer verkar övergå till en datoriserad sådan. Det vill säga man låter automatiserade program styra det logistiska flödet till och från striderna. Detta har sina styrkor och svagheter men helt klart med övriga lednings- och stödsystem så kan det göra att man får ett helt klart bättre läge än sin motståndare. Återigen återstår det att se hur väl det fungerar m h t till de egna rapporterade bristerna kring sina ledningssystem.
Likväl kan man konstatera som man gjorde tidigare i sommar rörande logistik organisationen vid beredskapskontrollen i MD Ö är att Ryssland verkar ha en fungerande sådan. Sedan kan man genom att titta bakåt se att man övat många av momenten under sommaren vad avser både förläggningsbyggen, sjukvårdstjänst m m. Men återigen logistikorganisationen verkar fungera och för att ha en väl fungerande armé krävs det att man har en mycket väl fungerande logistik organisation bakom den.
Sammanfattning
Vad är det då som har övats mellan den 20 och 26 September? På ytan och officiellt från Ryskt håll kommer man bedömt från och med nu och för all framtid hävda att man har övat strid mot en irreguljär motståndare s k upprorsbekämpning. Men som vi sett genom inläggets gång faller detta på eget grepp kring den egna rapporteringen från övningen och hur man de facto effektivt väljer att bekämpa en irreguljär motståndare. Med risk för att låta som en Ryssofob så kommer jag säga vad jag tror har övats under dessa dagar i anslutning till Baltikum och Polens gränser, det finns en möjlig avvikelse i agerandet i Vitryssland som jag även kommer att beskriva.
Bedömt det vi har fått se är hur man skulle gå tillväga vid försämrade relationer mellan Öst och Väst alternativt hur man skulle gå tillväga vid ett från Ryssland bedömt möjligt angrepp från NATO.
Bedömt så har man med två brigader övat anfall in i de Baltiska staterna med understöd av markrobotförband. Bedömt genom att initialt utnyttja markrobotarna för att slå ut operativa och strategiska mål. För att därefter följa på med markstridsförbanden in i de Baltiska staterna. Agerandet i Vitryssland tyder antingen på att man övat på hur man skall hindra NATO från att tränga in i Vitryssland. Således kan detta tyda på att man har gjort bedömningen att antingen NATO sviktar inom organisationen rörande artikel 5 kring dess baltiska medlemmar eller att man gör bedömningen att man hinner ta de Baltiska staterna innan NATO hinner reagera och även förhindra att konflikten kan utvecklas. Men att de delar ur de två brigaderna som övade i Leningrad och Pskov regionen inte övade strid mot en irreguljär motståndare är tydligt.
En annan möjlighet kring agerandet i Vitryssland är att man har övat hur man skall agera i de bakre områdena i händelsen av en väpnad konflikt. Exempel för detta finns i avhemligade rapporter från USA på ett flertal övningar som Sovjetunionen valde att genomföra med stor numerär under 60-,70-, och 1980-talet för att enkomt öva den organisationen och hur man skulle bekämpa jägar- och specialförband som man bedömde skulle agera i ens bakre områden. Dels genom direkta stridsinsatser dels genom att organisera motståndsrörelser inom det Sovjetiska territoriet. Återigen så har jag mycket svårt att tro att man har övat på att bekämpa en irreguljär motståndare i Vitryssland agerandet från de Ryska och Vitryska styrkorna tyder på allt annat än detta.
Det landstigningsmoment som genomfördes i Östersjön var bedömt av taktisk karaktär dvs man genomförde en kringgång eller omfattning med hjälp av marininfanteri. Det var således ej av operativ karaktär, främst utifrån den lilla numerär som genomförde landstigningen. Dock skall man väl ha klart för sig att den numerär som landsteg bedömt översteg vad vi själva har på Gotland just nu. Likväl återigen så är det ytterst få irreguljära om någon sådan motståndare som har förmågan att genomföra mineringar och effektiv försvarsstrid mot en landstigande motståndare likväl har tillgång till luftstridskrafter som genomför anfall mot landstigningen. Således var det bedömt ingen irreguljär motståndare man stred mot vid genomförandet av landstigningen i Kaliningrad.
Norra flottans övning gör jag bedömning var hur man skulle agera i vid försämrade relationer mellan Öst och Väst samt hur man de facto skulle försvara kustområden mot en möjlig landstigning. Vad som är intressant vid denna övning var att man valde att genomföra förstärkningsåtgärder med luftlandsättningstrupperna. Detta tyder på att man planerat för sådana åtgärder och man väljer nu att pröva systemet. Likväl återigen här är det ingen strid mot en irreguljär motståndare. För ingen irreguljär motståndare mig veterligen besitter landstigningstonage av den kalibern som kräver ca 2,000 man från att hindra vid landstigning.
Återigen vill jag poängtera att jag bedömer risken för en konflikt i vårt närområde som liten. Att man övar för krig med sina väpnade styrkor är fullt naturligt. Dock så måste man alltid noggrant följa utvecklingen i sitt egna närområde. Att Ryssland börjar bli allt mer aggressiv dels i sin utrikespolitik delsi sin säkerhetspolitik är mycket tydligt. Sommaren har varit full av sådana utspel. Många har inte ens renderat i en notis i svensk riksmedia och då har de skett på andra sidan Östersjön mot de Baltiska staterna. Återigen utvecklingen är mycket oroväckande dels kring den Ryska upprustningen dels kring dess repressiva inrikespolitik och dess aggressiva utrikespolitik. Det Svenska säkerhetsetablissemanget måste någon gång våga ta bort skygglapparna och se fakta i vitögat.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 130930: Kommer försöka lägga in bilder under dagen till inlägget. Även tack till @nHenrikJ på Twitter för att påtala att jag hade lyckats förtränga Örnen som de facto är taktisk UAV återstår bara artilleripjäserna.

Källor
Jamestown Foundation 1
Krasnaja Zvezda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39(Ryska)

Fortsatt tystnad

Fortfarande har inget hörts från Regeringen eller Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren avseende den mycket stora ryska övning som genomförts under veckan. En övning som helt vänder upp och ner på många av de uttalanden Regeringen tidigare gjort och delar av Försvarsberedningens rapport.

Helt tyst är det dock inte. Det sänds på andra kanaler. Cecilia Widegren har idag en debattartikel i GT där hon beskriver hur ”Regeringen satsar 122 miljoner kr på förvaret i Västsverige”. Vad dessa 122 mkr handlar om är en renovering och anpassning av flygplatsområdet i Karlsborg. Karlsborg hade fram till mitten av 90-talet en flygflottilj då den lades ned. Flygplatsen har sedan funnits kvar för att möjliggöra transport av framförallt fallskärmsjägarförbanden och specialförbanden och senare även den luftburna bataljonen och för flygning med UAV. (För övrigt avvecklas den luftburna bataljonen under innevarande år för att uppgå i manöverbataljon lätt tillsammans med enheter ur Livgardet. Debattartikeln ger inte riktigt den bilden)

Liksom övriga flygflottiljer och militära flygplatser har det under de gångna decennierna ackumulerats stora behov av renoveringen av infrastrukturen. I Ronneby har det handlat om hangarer och ett nytt flygledartorn där det i år hade gått så långt att lokalerna inom kort hade blivit obrukbara enligt lag. I Luleå har det handlat om renovering och utbyggnad av en transportplatta för att bland annat kunna ta emot de transportflygplan som försvaret numera är beroende av för sin rörlighet.

Detta är investeringar som Förvarsmakten i flera år budgeterat för, men där Regeringen ej fattat beslut. Resultatet har då blivit att pengar årligen återlämnats till statskassan – en klar vinst för Finansdepartementet. Förvisso har Försvarsmakten ofta fått tillbaka delar av anslaget längre fram i tiden, men likväl blir resultatet ett lägre försvarsanslag. Samtidigt får Försvarsmakten år efter år budgetera för samma renovering samtidigt som verksamheten blir lidande liksom andra budgetposter får skjutas på framtiden. Resultatet av renoveringarna och tillbyggnaderna blir ju som Widegren skriver i sin debattartikel att ”nu kan det övas och utbildas mer och fler verksamheter”. Hade inte Regeringen väntat med att fatta beslut om redan budgeterade investeringarna hade dessa fördelar kunnat nås för flera år sedan.

Frågan blir då, är det satsningar som Regeringen genomför när det handlar om projekt som i flera i år budgeteras inom redan angiven ram?

Vad avser det sista stycket i debattartikeln blir det skäl att återkomma senare. Vi får tydligen också fortsätta vänta på att få höra Regeringens och Försvarsberedningens åsikter om hur den stora ryska övningen ska anses påverka försvarspolitiken.

Amatörer pratar om stridsteknik proffs pratar om logistik

Analys
Analysen kommer vara indelad i sex (6) ämnesområden, Allmänt, Sjöstridskrafterna, Luftstridskrafterna, Markstridskrafterna, Logistik samt Diplomati. Detta för att kunna erhålla en högre grad av läsbarhet och spårbarhet. Sammanfattning i slutet kommer likväl vara uppdelad enligt de sex underrubrikerna. Att observera är att detta är en initial analys av beredskapskontrollen, jag kommer återkomma rörande den vid rekapitulering av 3.kv övningsverksamhet.
Likt tidigare analyser på denna blogg vill jag poängtera att detta är en analys gjord på öppen information samt det är hur jag ser på det. Således är det ej knutet till varken Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke statlig verksamhet. Jag kommer ej heller beröra allt som skett under övningen. Denna analys omfattar åtta (8) A4 sidor, däremot har jag nog material för uppemot 20 sidor, men att lägga ut allt detta på en blogg fyller inget syfte, redan denna mängd talar på storleken av övningen. Således är det bort skalat övningsmoment o dyl och jag har valt att belysa visa saker.
Allmänt.Under fredag kvällen (130712) beordrade President Vladimir Putin Försvarsminister Sergei Shoigu att genomföra en beredskapskontroll i det östra och centrala militärdistriktet (MD Ö och MD C). Övningen skulle påbörjas under den tidiga lördagsnatten, dvs order gick ut under fredagskvällen samt larm gick ut till förbanden under sena fredagskvällen tidig lördag. Särskilt fokus skulle läggas vid genomförande av förflyttning av stora militära förband, underhållstjänst, sjukvårdstjänst samt ubåtsräddningsinsatser.
Att delar av MD C markförband kom att deltaga i denna beredskapsövning bör nog ses ur ljuset att vissa av dessa förband fick mycket dåliga värderingar utifrån den första beredskapskontrollen som genomfördes. Samt att mest troligt är även delar av förbanden inom MD C är predestinerad att genomföra förflyttning till MD Ö i händelse av en konflikt i detta område m h t att MD Ö enbart omfattar 26 st brigader inom olika funktioner.
Inledningsvis kom rapporteringen göra gällande att övningen skulle omfatta 80,000 soldater cirka 1,000 stridsvagnar och stridsfordon, 130 luftfarkoster av olika typer samt cirka 70 fartyg ur Stilla Havsflottan. Detta uppgavs under natten mot lördag (130713). För att därefterunder morgonen (130713) ändras till att antalet soldater skulle nu uppgå till 160,000 stycken, fortfarande samma mängd fordon, luftfarkoster samt fartyg. För att slutligen måndagen (130715) omfatta 5,000 stridsvagnar och stridsfordon i övrigt samma uppgifter enligt lördagen.
Beredskapskontrollen har varit indelad i tre (3) stycken skeden. Skede 1 var tilltransport och förberedelser, kan liknas med ett mobiliseringsskede dvs förbanden förflyttas till koncentrationsområden där förberedelser för strid genomförs. Detta skede varade mellan 130713 intill 130715. Skede 2har innehållit stridsövningar d v s vid ett riktigt väpnat angrepp försvars och anfallsstrid genomförs detta skede varade mellan 130715-17. Slutligen skede 3 vilket är att likställa med en demobilisering (återtransport till ordinarie grupperingsplatser) av förbanden vilket varade mellan 130717-20.
Beredskapskontrollen har likheter med en klassisk mobiliseringsövning. Det vill säga att inledningsvis genomför man inryckning/förflyttning till koncentrationsområden. Därefter genomför man inskjutning, kontroll/repetition av grundläggande kunskaper. Därefter genomförs stridsövningar. Slutligen demobilisering av förbanden.
Redan halvvägs in i övningen ansåg President Vladimir Putin att övningen var med beröm godkänd hur förbanden hade löst sina uppgifter. Samt han berömde den höga stridsberedskapen på förbanden. Han valde att noggrant poängtera att förbanden ej varit förberedda på detta och att det är en sak att prövas på sitt eget övningsfält kontra dessa prövningar som de utsätts för nu under realistiskaförhållanden. Detta var ingen utbildningssituation utan en fullt tillämpad övningen enligt honom. Dock så påtalade han att övningen är inte över förän förbanden är åter sin utgångsgruppering. Han påtalade även att att de Ryska väpnade styrkorka skall vara stolt över sig själv och vad de åstadkommit.
Sjöstridskrafterna.Totalt sett har cirka 70 olika typer av fartyg ur Stilla Havsflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Övningar har genomförts i Japanska havet och Ochotska sjön. Ingående typer av fartyg har varit kryssare, jagare, robotbåtarlandstigningsfartyg, underhållsfartyg m m.
Huvdsaklingen har rapporteringen varit kring följande fartyg Kryssaren Varyag (Slava), Jagarna Bystryy (Sovremennyy), Marsalk Shaposhnikov (Udaloy I), Admiral Vinogradov (Udaloy I) och landstigningsfartygenOslyabya (Ropucha I) och Nikolay Vilkov (Alligator).
Ingående övningsmoment för flottan har varit artillerieldgivning, luftförsvar, ubåtsjakt, minjakt, manövreringar, skadehantering och antipirat operationer. Ubåtsjakten har även genomförts i samarbete med marinflyget.
Vad avser eldgivningmed fartygsartilleri skall samtliga blivit godkända samt kryssaren Varyag erhöll högsta betyg. Likväl skall förbanden blivit godkända på ubåtsjakt uppgiften. Bekämpning av luftmålmed artilleri har även genomförts av flottan. Resultaten skall även där ha varit tillfylles enligt rapporteringen.
Att notera är att under den senare delen av beredskapskontrollen skall det ha varit mycket hårt väder som flottenheterna övades under. Det har rapporteras om stormstyrka samt även dålig sikt, trots detta har förbanden fortsatt öva. Detta tyder på att de ej har en låg nivå i sjömanskap, vilket skulle varit fallet om de ej övat mycket, än mindre handhavande av egen materiel under sådana förhållanden.
Dessa förmågor liknar de som övades under beredskapsövning 2 med Svarta havsflottan dock med tillägget antipiratoperationer. Således kan man förutsätta att detta är basförmågor som den Ryska flottan skall besitta över tiden.
Stilla Havsflottans bassäkerhetsförband har även övat antisabotage uppgifter mot specialförband. Uppgiften var att nedkämpa fientliga attackdykare i hamnbassäng samt kontrollera efter sabotage samt sprängladdningar på såväl fartyg som atomdrivna ubåtar. Denna uppgift har de löst väl enligt rapporteringen.
Avseende utnyttjandet av bassäkerhetsförband under beredskapskontrollen finns en intressant notis för cirka 2 veckor sedan att vid Stilla havsflottan satte man upp ett nytt säkerhetsförband just för att skydda sina flottinstallationer. Om det var det förbandet som nu prövades eller om det var något av de ordinarie marina spetsnaz förbanden skall jag låta vara osagt. Men att man tar seriöst på skyddet av sina flottinstallationer mot special-/jägarförband är tydligt. Men bedömt lär de ordinarie marina spetsnaz förbanden utnyttjas som B styrka för att öka realismen men även att de skulle prövas i att genomföra DA (Direct Action) insats mot flottinstallationer.
Luftstridskrafterna.Flygstridskrafterna har i huvudsak utnyttjas ur 3. PVO. Stridsflyg som utnyttjas har varit SU-24, SU-24MR, SU-25 ,SU-27SM, MIG-31. Övrigt flyg som nyttjas är även IL-20 samt IL-76. Helikoptrar som utnyttjas har varit MI-8, MI-24 och KA-52. TU-95MS ur det strategiska bombflyget har även utnyttjas samt TU-142 och II-38 ur marinflyget.
SU-27 ur 3. PVO har bl a genomfört bl a skydd av fartygs formationer mot luftangrepp, orienteringsövningar över hav, samt havsövervakning i syfte att lokalisera fartyg och objekt. Man har även skyddat tilltransporter samt omgrupperingar över land mot luftangrepp. Samt genomfört understöd med luftförsvar vid landstigning.
Marinflyget har även varit aktivt, som tidigare nämnts har det genomförts samövning avseende ubåtsjakt med Stilla Havsflottan. Flygplanstyper som varit aktiva vid dessa moment är TU-142 samt II-38, dessa skall ha löst sina uppgifter.
Attackflyg samt attackhelikoptrar har även övat samverkan och attack mot markmål. Vid ett tillfälle genomförde 14 SU-25 samt 8 MI-24 ett gemensamt luftangrepp mot en tänkt motståndare. 800 raketer avfyrades samt 30 flygbomber släpptes, resultatet skall enligt övningsledningen varit tillfyllest.
Likt beredskapsövning två i mars, så höjdes även beredskapen på det strategiska bombflyget under denna övning. Den 13 juli gick man upp i full stridsberedskap med de långräckviddiga TU-95MS flygplanen och påbörjade förberedelser för att genomföra stridsuppdrag. Vilket kan tyda på att i händelse av väpnad strid i något av militärdistrikten kommer det strategiska bombflyget utgöra flankskydd i de övriga riktningarna.
En uppgiften det strategiska bombflyget erhöll var att genomföra s k strategisk avskräckning, denna skall ha genomförts över Japanska och Ochotska havet. För att skydda TU-95MS bombplanen utnyttjades sju (7) stycken SU-27SM.
Vid detta tillfälle utnyttjades en rote TU-95MS som flugit i anslutning till Japanskt territorium, längs de japanska öarna från söder djup intill Hokkaido. De Japanska självförsvarsstyrkorna kom att skicka upp sin incidentberedskap. Japanskt luftrum kränktes ej av denna flygning. Likväl kom det Sydkorenska flygvapnet skicka upp sin incidentberedskap för att följa förflyttningen av roten då dessa höll på att kränka Sydkorenskt luftförsvarsområde.
Vid ytterliggare ett tillfälle utnyttjades fyra (4) stycken TU-95MS för att understödja med Stilla Havsflottan med att finna motståndarens fartyg. Detta skall också ha genomförts över det Japanska havet. Denna flygning skall ha genomförts utan intermesson och över internationellt vatten uppger man.
En intressant sak som påtalas vid ett flertal tillfällen är att man genomför samverkan med Stilla Havsflottan. Dels utnyttjas marinflyget dels utnyttjas de ordinarie luftstridskrafterna och det strategiska bombflyget för att bekämpa motståndarens fartyg. Detta tyder på att man kan lösa sina ordinarie uppgifter och har tagit steget längre för att kunna samverka med de andra försvarsgrenarna för att erhålla en högre operativ uteffekt. Likväl så faller samverkan in med markstridskrafterna in inom samma område där. Således kan man dra slutsatsen att luftstridskrafterna ej har en låg nivå utan de behärskar väl sina grundläggande förmågar och kan utan förvarning/förövning genomföra understöd av andra försvarsgrenars strid såsom markstrid.
Markstridskrafterna.Ur markstridskrafterna skall följande arméer deltagit 5, 26, 29, 35 och 36, jag kommer inte fördjupa mig i vilka brigader som deltagit. Dels är troligtvis inte alla redovisade dels blir det för omfattande text för att bli läsbart. Ett antal moment kommer belysas för att ej göra redovisningen för stor.
De ingående enheterna genomförde sina grundläggande prov ingående i beredskapskontrollen vid 17 stycken övningsfält. Det som prövades var bl a skjutning, körteknik och eldledning. Övningen i rörlig försvarsstrid med mekaniserade förband har även genomförts.
103. Robotbrigaden utrustad med Tochka-U har bl a genomfört grupperingsövningar. Vad avser grupperingsövningarna omfattade de gruppera samt skyddaoch försvara grupperingsplatsen mot markförband. Skenmaterial utnyttjades även för att upprätta falska grupperingsplatser. Således förutsätter man åtminstone inom MD Ö att jägarförband kan tänkas agera i de bakre områdena och ha markrobotförbanden som mål. Samt att skenmål finns för att förvilla luftstridskrafter.
En ledningsbrigad och en logistikbrigaden genomförde fordonsmarsch under två dagar till sitt övningsområde, totalt förflyttade sig ca 400 fordon. Likväl har en motoriserade brigaden genomfört fordonsmarsch till sitt övningsområde där förflytta de ca 300 fordon. Detta tyder på en hög vilja att pröva förmågan att genomföra längre förflyttningar med reglementerad utrustning på ordinarie fordon. Detta kopplat till underhållsorganisationen som är tidigare beskriven visar på att man har en god förmåga att flytta förband inom MD.
En enhet ur 1. Mobila NBC Brigaden i MD C förflyttades över 8 000 km till MD Ö för att där sammansättas till en tillfällig enhet med delar ur 16. NBC Brigaden ur MD Ö. Enheten har genomfört sanneringsuppgifter efter ROTA (Release Other Than Attack). Vad som är intressant är att enheten ur 1 Mobila Brigaden genomförde först en 100 km förflyttning till Engels flygbas, därefter ilastade de 10 stycken transportflygplan (fordon av typen RHM-6, samt mobila laboratorier o dyl ilastades.) av typen IL 76 för att landa in vid Ussuriysk. Där sattes enheten ihop med delar ur 16. NBC Brigaden för att därefter genomföra en 80 km marsch till Sibirtsevo för att ur marschgrupperingen påbörja sanerings- och indikeringsuppgifter. Detta tyder på en hög förmåga hos dessa förband.
Delar ur 83. luftlandsättningsbrigaden genomförde ilastning vid flygfälten i Ussuriysk och Vladivostok 130713. Totalt utnyttjas 20 stycken transportflygplan av typ IL-76 för transporten, 50 stycken fordon ilastades. Därefter genomfördes förflyttning till luftlandsättningsområde över ön Sakhalin, där även luftlandsättning genomfördes. Syftet med övningsmomentet var att öva strid i okänd terräng. Bedömt genomfördes luftlandsättning med reducerad fallskärmsjägarbataljon i området. Två saker är mycket intressanta rörande denna luftlandsättning dels att den genomförs på en ö dels att den genomförs mycket nära Japanskt territorium och Japan gör även territoriella anspråk på del av ön, ett mycket tydligt budskap skickades med denna luftlandsättning.
På grund av starka vindar kom man att avbryta en luftlandsättning med två förstärka fallskärmsjägarkompanier över övningsfältet Tsugol 130717. Enligt uppgift var det President Vladimir Putin som avbröt övningsmomentet han ansåg att det ej var värt risken att genomför mht skador.
Under beredskapskontrollen har även fyra (4) stycken UAV system utnyttjas/prövas för att genomföra informationsinhämtning och därmed utgöra beslutsunderlag för högre chefer. Dessa kom sedan att utnyttjas i stridens förande.
Armén har även övat i samverkan med luftstridskrafterna vid ett övningsmoment vid övningsfältet i Tsugol övade samtidigt över 3,000 skyttesoldater med över 200 stridsvagnar samt stridsfordon samt SU-25 och MI-24 som understöd i striden. UAV utnyttjades även vid detta tillfälle för att bedömt möjliggöra beslutsunderlag för högre chef i striden. Bedömt var det en reducerad mekaniserad brigad som övades mht soldatantalet kontra mängden som skall vara i de nya brigaderna enligt reformeringsplanerna. Vad som är intressant med detta är att de verkar återtagit sådant kompetens att de utan förövning kan genomföra anfallsstrid med understöd av flygstridskrafter samt att UAV aktiv används i stridens förande.
Markstridsförbanden har bedömt återtagit en stor förmåga avseende förmåga till egen rörlighet samt de erhåller understöd av en väl fungerande logistiks organisation för att möjliggöra denna. Främst avseende långa förflyttningar över upprepade dygn. Markstridsförbanden har även erhållit så pass hög nivå att det utan förövning/förvarning kan genomföra strid i brigads ram med understöd av luftstridskrafter. Detta tyder på en hög förmåga till att genomföra mekaniserad strid. Ett mycket intressant inslag är utnyttjandet av UAV i stridens genomförande. Bedömt har det utnyttjas för ledning av indirekta bekämpning samt lägesuppdateringar för att möjliggöra ledning av brigadens verksamhet.
Logistik.För tilltransport av arméförbanden utnyttjades det upptill 700 stycken järnvägsvagnar och 50 lokomotiv för att möjliggöra styrketillväxten inom området. Likväl upprättades ett stort antal stödpunkter för att kunna genomföra tankning, avhjälpande underhåll o dyl enbart för styrketillväxten som genomfördes med fordonstransport. Ett flertal logistikbaser upprättades under övningen med möjlighet att genomföra reparationer, förnödenhetsförsörjning m m. Således finns ett tydligt ”tänk” kring hur underhållstjänsten skall genomföras. Samt det är även tydligt att förbanden har god förmåga på detta för hur rapporteringen har genomförts verkar underhållstjänsten ha fungerat klanderfritt.
Totalt sett har fyra (4) stycken underhållsbrigader försett den övade personal med olika former av underhållstjänster, allt från drivmedel till förnödenheter. En intressant del är att man påtalar att samtliga deltagare i övningen får lagad mat och som ett exempel kring förnödenhetsförsörjningen är att man bakar upp mot 50 ton bröd per dygn för att förse de 160 000 soldaterna. Således har man en väl fungerande förnödenhetsförsörjningsorganisation liknande den som svenska Försvarsmakten tidigare hade.
Enbart logistikförbanden under övningen kom att uppgå till 19 000 soldater. Logistikförbanden kom att lägga upp underhåll för 10 dygns verksamhet utan ersättning. En av de viktigare uppgifterna för logistik förbanden var att säkerställa att arméförbanden kunde utgångsgruppera vid de 17 stycken övningsfälten där övningen genomfördes.
Halvvägs in i övningen hade transportflyget genomfört över 200 flyguppdrag och förflyttat mer än 10 000 soldater, 930 ton materiel och 482 fordon, containrar o dyl. Totalt har 28 IL-76 varit involverad i transporten, de har tillfälligt sammansatts till en transportenheten. Flygplanen har tagits från baserna i Taganrog, Pskov och Tver. Observera att mängden soldater tyder på att fler flygplanstyper eller chartat civil flyg måste varit i anspråkstaget för trupptransporterna.
Vid frambaseringen av förbanden och underhåll har järnvägstrupperna förflyttat sig med en hastighet av cirka 800-1000 km per dygn. Detta skall jämföras mot det reglementerade 650 km per dygn. Enligt Försvarsministeriet så beror ökningen i förflyttningshastighet på att man har förbättrat av- och pålastningsförmågan vid järnvägsstationerna.Detta är mycket intressant information för det kräver en revidering kring hur snabbt Ryssland kan frambasera trupper. Att transportsystemet skall vara uppbyggt på likadant sätt mot MD V är högst troligt.
Järnvägstrupperna upprättade även en 200 meter lång pontonbro för att möjliggöra förflyttning över floden Zeya, pontonbron utnyttjades även ”skarpt” i den regelrätta förflyttningen på järnväg. Runt bron skyddade skytteförband förbindelsen mot jägarförband samt luftvärnsförband skyddade mot luftangrepp. Således ett agerande enligt Sovjet doktrinärt uppträdande. Mycket av rapporteringen känns igen från dels HSTORM 3 samt KavR Jgrp/Jplut hur Sovjetunionens förband skulle agera rörande underhållstjänsten i de bakre områdena.
Det blev mycket skriverier kring att lufttransporterna försenades över 10 timmar vid ett flygfält. Detta berodde på ej inkörda rutiner, där den civila flygplatsen ansåg att flygvapnet skulle betala startavgift, medan flygvapnet ej ansåg det. Detta föranledde ett rätt stort ramaskri hos Försvarsministern. För att råda bot på den problematik som uppstod med förseningen för militära transportplan från flygplatsen, så skall metoder utvecklas som möjliggöra att de väpnade styrkorna skall kunna lyfta utan att behöva betala i förväg vid beredskapskontroller. Detta har jag uppfattat hos vissa i rapporteringen är ett tecken på att det är en lågnivå, man skall ha klart för sig att detta hade likaväl kunnat vara i Sverige eller något annat Västeuropeiskt land detta hade uppstått. Så jag anser att det övriga i logistikredovisningen tyder på allt annat än en låg nivå rörande transporttjänsten hos de Väpnande styrkorna i Ryssland.
Diplomati.Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skall man några timmar innan beredskapskontrollen påbörjades informerat randstaterna i Fjärran Östern om den stundande beredskapskontrollen. Kina kom att erhålla en fördjupad information rörande övningen iom att man har särskilda avtal mellan staterna. Han påtalade även att man hade informerat OSSE om detta, trots att området som övningen genomförs i ej beröras av dess avtal.
Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skulle inga negativa reaktioner framförts vid mötet mellan honom och de inbjudna försvarsattachéerna under måndagen 130715. Enligt honom övervakar man även reaktionerna i Europa och så långt har de inte märkt av några negativa strömningar kring beredskapskontrollen. Dock framförande han även att vissa nationer verkade mer intresserade och följde mer noggrant vad som händer under övningen, utan att fördjupa sig något mer i den frågan. Han påtalade även att Försvarsattachéerna objektiv bör meddela sina chefer om vad som sker vid övningen och vilken information de har erhållit under sin genomgång.
Ytterligare har även Anatoly Antonov uttalat sig under samma intervju att de skall försöka bli mer transparenta/öppna kring sådana här övningar som kring den genomförandet av reformen av de väpnade styrkorna. Enligt honom så upplever han att randstaterna ställer sig frågande kring den omfattande reformen och övningarna som genomförs, vilket han säger är förståeligt, men ger inte någon djupare förklaring.
Vidare har Anatoly Antonov förklarat att denna beredskapskontroll ej är ett sätt att spänna och visa musklerna för omvärlden. Den syftar enbart till att pröva stridsvärdet hos de väpnande styrkorna samt förbättra stridsberedskapen hos dem. För att göra övningen än mer transparent påtalar han även att media fortlöpande får information rörande den samt att media finns på plats vid övningen.
Sammanfattning
Allmänt.Vad är det då som har övats? Myntet har ju två sidor säger man ju, så bör man även se på den här övningen. Dels kan de Ryska väpnade styrkorna övat hur man skall agera i händelse av ett överraskande angrepp mot MD Ö dels kan de övat förfarandet för att själva snabbt mobilisera trupper för att därefter själva genomföra ett angrepp, antingen offensivt eller preventivt om man fått indikationer på att man inom närtid (läs inom 24 timmar) kan bli utsatt för ett angrepp. Förfarandet är detsamma.
Att man skall se beredskapskontrollen som ett politiskt budskap det tror jag. Sen vem det kan vara riktat mot skall jag låta vara osagt för det kan vara omvärlden som helhet. Att man vill visa att man återfått militär styrka igen och bör räknas som en global aktör. Det kan givetvis även vara för att visa en eller ett antal nationer inom regionen att man snabbt kan mobilisera stora styrkor. Ryssarna själva känner av en hotbild inom regionen sannt eller falskt skall jag låta vara osagt för det är ens egen omvärlds bild som formar det.
Skall man nu gå på den allmänna rapporteringen så verkar denna övningen har fungerat mycket bra. Likväl som President Vladimir Putin sa med beröm godkänt. Det man måste ha klart för sig är storheten i den här övningen. Nu tror jag personligen inte att det var 160,000 man igång samtidigt men någonstans kring 100 – 120,000 kan det sannolikt varit. Trots det är detta ofantligt stora mängder trupp som övas samtidigt. Att starta det från noll och få allt att fungera mer eller mindre under 24 timmar är god förmåga i mina ögon, jag skall inte säga hög men mycket god är den.

Det man skall ha klart för sig är dock att materielmässigt ligger de fortfarande till del i lä jämfört med västerländska stridskrafter. Men västerländska stridskrafter kan ha världens bästa ledningssystem, underrättelsesystem o dyl för att kunna gå mot motståndarens svagheter för att vinna striden, men har man inte tillräcklig mängd stridskrafter så spelar det ingen roll. Ryssland har mängden och de håller även på att med kraft modernisera sin materiel. Får de ordning på sin materiel enligt tidsplan kommer de ha en hög förmåga inom 3-6 år.
Tidigare under våren vid de föregående beredskapskontrollerna varnade jag för att Ryssland hade förmåga att snabbt sätta upp stora mängder trupp, då gjorde jag själv bedömningen att de rätt snabbt skulle kunna dra samman i runda slängar 20 000 – 30 000 man. Det de har visat prov på nu översteg vida mina bedömningar. Man måste ta detta på allvarinom det svenska försvars- och säkerhetsetablismanget och rent politiskt. Återigen jag påstår inte att vi riskerar att bli utsatt för ett isolerat angrepp men, vi är ej medlem i någon militärallians, vi har en klart underdimensionerad Försvarsmakt för nationellt försvar och därmed blir vi ett lätt offerför påtryckningar.
Varför har vi då inte sett något liknande inom MD V, C eller S. Min bedömning är att de skulle mycket väl kunna genomföra något liknande men Wiendokumentet sätter käppar i hjulet för dem avseende storleken på övningen. Styrkekorrelationen mellan MD Ö och MD V talar för det, enbart inom MD V finns 36 brigader med bättre materiel status än vad de inom MD Ö har är min uppfattning utifrån OSINT.
Sjöstridskrafterna.Sjöstridskrafterna genomförde samma övningsmoment som vid beredskapskontroll 2 i mars månad inom MD S. Resultaten verkar utifrån rapporteringen vara likartade. Sjöstridskrafterna där fick gott betyg likväl har FOI gett Svarta Havsflottan gott betyg i tidigare rapporter. Enbart utifrån mediarapporteringen som finns att tillgå bör de således ligga på en likartad nivå. Slutsaten blir att de håller en hög nivå inom Stilla Havsflottan.
Luftstridskrafterna.Dels har luftstridskrafterna mer än väl lyckats genomföra en stor logistik operation för att få denna operation att fungera. Men de har även visat att de kan samverka med de två övriga arenorna på ett gott sätt. Detta tyder som jag tidigare skrev att de mer än väl behärskar sin egen verksamhet och därmed genomföra understödjande operationer med övriga stridskrafter.
Markstridskrafterna.Man har klart visat att man kan strida i åtminstone reducerad brigadsram med understöd av luftstridskrafter och utnyttjande av UAV i striden. Den komplexitet som detta innebär tyder på att man helt klart har rest sig från 90-talets lågvattennivåer till att man befinner sig med markstridskrafterna på en god nivå, inte hög men det är materiella saker som de själva har identifierat och påbörjat en moderniserings process.
En annan intressant faktor som givetvis värmer i ens jägarhjärta är att framför allt inom den ryska armén tar man åtminstone inom MD Ö hotet om jägarförband på allvar. Det är vid ett flertal tillfällen det nämnts i artiklar att man upprättat skydd bakom frontlinjen för att kunna påverka förband så att de ej kan störa den egna verksamheten. Nu till saken hör ju att den österländska krigskonsten som tillämpas av randstaterna till MD Ö är full av vad vi skulle definiera som stridsteknik som jägarförband utnyttjar, utan att det för den delen behöver vara jägarförband som utnyttjas. Men randstaterna har även ett stort antal jägarliknande förband. Hur man gör t ex i MD V om man tar hotet om jägarförband där på lika stort allvar skall jag vara osagt, men jag håller det för troligt, vilket återigen bekräftar gamla sanningar som står i våra numera upphävda reglementen för jägarförband.
Logistik.Rent logistikmässigt verkar de ha en mycket fungerande organisation för att snabbt förflytta trupper, något som de själva även väljer att påtala. Dels kan de förflytta sig med egna resurser och underhållsförbanden upprättar tankplatser delskan järnvägstrupperna och transportflyget snabbt förflytta stora mängder trupp. Detta har även identifierats under de tidigare beredskapskontrollerna. Bedömt har de lika stor kapacitet att förflytta förband i västlig riktning m h t den tidigare upprättade infrastrukturen innan Sovjetunionens sammanbrott samt att infrastrukturen generellt är bättre i de västliga delarna av Ryssland.
Detta är även den i särklass viktigaste indikatorn på att de fått ordning på de Väpnade styrkorna, logistik organisation verkar fungera klanderfritt. Man kan ha världens bästa förband men de kommer stå stilla om inte logistiken fungerar så enkelt är det, något som oftast glöms bort. Vilket Kungliga krigsvetenskaps akademin mer än tydligt poängterade rörande IO 14 under våren 2013.
Diplomati.En aspekt som måste belysas avseende den här beredskapsövningen men även detidigare är att de får ett mycket stortmediautrymme i Ryssland, vilket är ett sätt att visa öppenhet enligt dem själva. Det är näst intill så att man kan följa övningsförloppet på minutbasis. Ur ett OSINT sammanhang är detta mycket bra, men man kan få känslan stundtals att man försöker piska upp en stämning inom landet att det finns en tydlig hotbild mot dem. Därav visar man sin militära styrka, något som även OSW har kommenterat i sin rapport rörande de tidigare beredskapsövningarna.
Slutsats.Sammantaget Rysslands väpnade styrkor har ej en låg nivå som vissa vill påskina. De har en god förmåga att lösa uppgifter inom samtliga arenor är min uppfattning, vilket denna övning mer än väl har bevisat, att hävda annat är att i mina ögon vara naiv och blunda för sanning. Men de har ej en hög nivå.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Man underkuvar opposition på olika sätt, man inför lagstiftningar som skall minska utländska icke statliga organisationer möjlighet till att få en demokratisk utveckling inom landet. Oppositionella fängslas, oftast på lösa grunder. Man väljer att skära ned på vård, skola och omsorg markant, man riskerar även den intellektuella utvecklingen i landet med neddragningarna allt för att accelerera den militära upprustningen. Detta är indikatorer man ej kan blunda för, framför allt den demokratiska utvecklingen.
Vi riskerar inte att bli utsatt för ett väpnat angrepp av Ryssland, men vi måste seriöst börja se över vart vi står och det måste gå snabbt. För vi är en randstat till en stormakt. Har vi inte en egen stabil säkerhetsstruktur så kommer vi för eller senare vara tvungen att vika oss i frågor som vi ej bör vika oss i.
Ett lästips är länken till OSW genomgång rörande de senaste beredskapskontrollerna som har genomförts, den uppfattar jag som personligen mycket saklig och adekvat i ämnet.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, (Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
OSIMINT 1
FLOT 1
Aftonbladet 1
SR Studio ett 1
ABC News 1
OSW 1

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.


Your browser does not support iframes.

Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.

Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.

Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora ”huvudet” rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.

Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.

Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt ”huvud” för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)

Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.

Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.

Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv

Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Framtidens luftförsvar – teknikens betydelse

Med de långa ledtider som utveckling av en krigföringsförmåga kräver, så måste Försvarsmakten och regeringen ständigt hänga med i den tekniska utvecklingen och försöka dra slutsatser vad det innebär för utövandet av militär makt. Vad ska vi satsa på? Vad kommer omvärlden att satsa på? Vad passar oss, vårt sätt att tänka? Vad är acceptabelt […]

Franska Vitboken

Frankrike släppte förra veckan sin senaste vitbok kring dess försvarsmakts reform och strategiska prioriteringar. Den tidigare släpptes 2008 innan eurokrisen hade slagit till och EU:s Gemensamma Säkerhets- & Försvarspolitik (GSFP) fortfarande var vid fullt liv. Frankrikes strategiska inriktning och förmåga är … Läs mer

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till […]

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är ”billigare och bättre” att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael ”Duke” Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.

Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot

Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV – Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen ”drönare”).

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet ”obemannat” fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI – Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.


Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.


  


Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.


RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.

RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.


 

 


En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 ”Phantom II” hade i sina första modeller ingen intern kanon. ”Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt”. Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 ”Sidewinder” och AIM-7 ”Sparrow”. Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

Här och nu

Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.

Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?

Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).

I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).

I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).

I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet ”Vietnamization”. D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)

De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta ”fel” sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.

Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. ”You got the watches, we got the time” är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.

Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.

Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är ”här och nu” som gäller?

Nagorno-Karabach – en pyrande konflikt

Av Oscar Jonsson, konfliktvetare Under 2013 möter Nagorno-Karabach konflikten utmaningar som riskerar att eskalera den lågintensiva konflikten till ett fullskaligt krig. Sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach slutade 1994 har stridigheter vid kontaktlinjen och krigshetsande retorik hört till normalbilden. Tre oroande skeenden som bör uppmärksammas under 2013 är: öppnandet av Stepanakert-flygplatsen i […]