Glöm inte våra krigsveteraner

av David Lindén   Svenska Röda Korset har sedan 1985 hjälpt människor som utsatts för tortyr och traumatiska upplevelser i krig. I dag beräknas 180 000 människor i Sverige ha upplevt tortyr och siffran stiger i takt med flyktingmottagandet. Att Röda Korset nu öppnar ytterligare ett behandlingscentrum för tortyroffer i Gamlestaden i Göteborg är därför […]

Mårran lämnar efter sig frusen mark, Ryssland frusna konflikter

av René Nyberg   Den finska och svenska säkerhetspolitiska debatten åtskiljer sig igen markant. Det behöver inte vara oroväckande, men bör noteras speciellt när somliga i Sverige tycks som det kan uttryckas ”jump the Russian guns”. I Tyskland utdelas årligen en utmärkelse med den underbara beteckningen ”Orden wider den tierischen Ernst”. FNBs biträdande chefredaktör Minna […]

Efterlysning: Försvarspolitiker sökes

av Annika Nordgren Christensen   I dagarna presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet Fragment, institutets 63:e forskarantologi som bygger på den nationella SOM-undersökningen från hösten 2014. I kapitlet Skärpt försvarsdebatt – Nato, Ryssland och försvarsutgifter skriver Ulf Bjereld och Karl Ydén fram slutsatsen att den svenska opinionen i försvars- och säkerhetspolitiska frågor uppvisar två stora förändringar […]

Europa – en balansakt signerad Metternich

av David Lindén   Prins Klemens von Metternich (1773-1859) är en av Europas främsta statsmän genom tiderna. Men också den mest kritiserade. Som det habsburgska imperiets utrikesminister 1809-1848 – nästan ett halvsekel – var han en av Europas verkliga organisatörer, och vi lever än idag med hans strukturer. Detta trots två världskrig, och det är […]

Veteranstöd i praktiken

Vid lunchtid uppmärksammades jag genom en tweet av David Lindén, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, på att veteranstödföreningen Veteran Rapid Reaction, VRR sökte stöd för en sjuk veteran med skulder hos kronofogden, där en försäljning av veteranens hus var nära förestående. Veteranen i fråga med tiotalet missioner bakom sig hade utöver ohälsan råkat i ekonomiskt trångmål utan att hans få kvarlevande släktingar visste om det. Kronofogden kände till VRR och hade rått en systerdotter att söka stöd där. Skulden hos kronofogden låg på 84 000 kr och på endast 4 h hade över 84 000 kr samlats in till veteranen, via appellen på VRR:s Facebooksida. Under kvällen hade summan nått över 145 000 kr genom att informationen flitigt delats i sociala medier och att frivilliga satt in pengar på VRR konto. Sannolikt stiger summan ytterligare när plusgiro-inbetalningarna kommer in under morgondagen.

Detta är veteranstöd i praktiken och visar på viljan att stötta veteranerna. Tyvärr visar det samtidigt också på luckorna i vårt sociala skyddsnät.

För er som önskar att bidra till VRR:s insamling håller den öppet till kl 08.00 imorgon bitti, den 17 juni.

Kärnvapenretorik

Sammanfattning
En återgång till ett retoriskt utnyttjande av kärnvapen, kärnvapenretorik, förefaller vara i antågande. Likväl utnyttjande av kärnvapen som ett påtryckningsmedel för att påvisa sin rätt att agera i sakfrågor. Avsaknaden av säkerhetsmekanismer på lägra nivåer, kan ge snabba kedjereaktioner vid incidenter d.v.s. incidenter växer okontrollerbart i storlek. Detta kan snabbt, sprida sig till att omfatta andra geografiska områden, men även andra vapentyper, såsom kärnvapen, vid en incident som ej omfattar dessa. Sammantaget ger återkomsten av kärnvapenretorik samt avsaknaden av adekvata säkerhetsmekanismer på läger nivåer, en mycket instabil säkerhetssituation, betydligt instabilare än under det kalla kriget. Likväl börjar vi troligtvis närma oss ett slut i eskaleringen, i och med att kärnvapenretorik återigen förefaller vara på intågande, mellan Ryssland och Väst och en mer låst situation kommer uppstå.
Analys
Bild 1. Faktorer som gett upphov till kärnvapenretorik.
Under en stor del av det andra kvartalet (KV II) 2015, har en retorisk ändring skett mellan främst USA å ena sidan och Ryssland å andra sidan, den retoriska ändringen har varit att kärnvapenretoriken än en gång har aktualiserats. En retorik och en säkerhetspolitisk kursändring som vi inte sett sedan de mörkare perioderna under det kalla kriget, såsom under första halvan av 1980-talet i Europa. Denna säkerhetspolitiska kursändring förefaller bygga på tre (3) orsakssamband, 1) INF, 2) BMD, 3) Krimhalvön.
Det första (1) delen i orsakssambandet är enligt USA, Rysslands brott mot INF-avtalet med utvecklandet av en långräckviddig markbaserad kryssningsrobot, mest troligt till Iskander systemet,1å andra sidan hävdar Ryssland att USA bryter mot INF avtalet till del genom utvecklingen av BMD (Ballistic Missile Defence).2Rykten om utveckling av en markbaserad kryssningsrobot i Ryssland, som skall bryta mot INF-avtalet, har cirkulerat en lång tid sedan 00-talet.
Ingen öppen information finns dock som kan styrka utvecklingen av en markbaserade robot som de facto bryter mot INF-avtalet. Likväl så är det inte förrän i Juni 2014, som man officiellt från USA sida har framlagt ett klagomål mot Ryssland vilket återupprepas även 2015, att de brutit mot INF-avtalet genom att utveckla en ejtillåten markbaserad kryssningsrobot. Härvid kan vi förutsätta att adekvata underrättelser rörande prestandan kring den aktuella robotmodellen inte fanns förrän 2012-13.
Vad klagomålet kring avtalsbrottet avser, är bedömt en robotmodell som benämns R-500 till Iskander systemet, R-500 är en utveckling av den ubåtsbaserade kryssningsroboten 3M10 som hade en räckvidd på 2600 km. Denna robotmodell avvecklades m.h.t. INF-avtalet.3 Enligt ej bekräftade uppgifter som framkom under 2014 så skall R-500 ha en räckvidd på cirka 2000 km,4vilket korrelerar väldigt väl mot 3M10 räckvidd. Obekräftade uppgifter gör även gällande att utvecklingsarbetet med R-500 var färdigt i slutet av 2010, samt sex (6) stycken långräckviddiga kryssningsrobotar av den aktuella modellen skall även då varit producerade.5
  Bild 2. Iskander fredsgrupperingar längs Rysslands västra landgräns
  med 500 km robot räckvidd.
22
Att USA tar situationen på allvar, visar på att det måste finnas en substans i uppgifterna kring utveckling av en landbaserad långräckviddig kryssningsrobot från rysk sida. Detta accentueras ffa. med att USA, överväger som ett alternativ, frambasering av egna landbaserade kryssningsrobotar till Europa.6 Detta har även givit upphov till tankegångar om att USA återigen skall basera kärnvapenbestyckade missiler på brittisk mark.7
Således har vi fått en situation där utvecklingen av en långräckviddig kryssningsrobot med trolig förmåga att bära kärnvapen, övriga robottyper i Iskander systemet har den möjligheten, har gett upphov till förslag om att, återigen frambasera markbaserade robotar med kärnvapen på Europeisk mark. Vi har alltså hamnat i en liknande situation som uppstod under slutet av 1970-talet som gav upphov till det s.k. ”dubbelbeslutet” d.v.s. utplacering av dels medeldistansrobotar dels kryssningsrobotar. Vilket var ett svar på Sovjetunionens utplacering av SS-20.8
Då USA nu förefaller ta situationen på sådant allvar, så uppstår ett antal följdfrågor utifrån USA reaktion. De mest naturliga frågeställningarna blir, har Ryssland i det dolda tillverkat R-500 eller nu påbörjat tillverkning? Om tillverkning har genomförts i det dolda har man då påbörjat förbandsomsättning av robotmodellen ute på Iskander markrobotbrigaderna? Eller har man genomfört en frambasering av Iskander system i det dolda till Kaliningrad Oblast? Ett svar på dessa frågor lär vi inte få i närtid, men troligtvis är det någon av de fyra frågeställningarna som har orsakat USA nuvarande reaktion.
Den andra (2) delen är dels USA utveckling av BMD-system dels NATO utveckling av BMD-system,9 detta har Ryssland dels sett som ett hot mot deras förmåga att verka med kärnvapen dels att BMD utvecklingen är riktad mot dem.10 NATO och USA å andra sidan hävdar att systemet är ett skydd mot stater eller organisationer som på sikt kan erhålla långräckviddig ballistisk förmåga med enstaka missiler, vilket utgjorde skälet till att USA valde att bryta ABM-avtalet som undertecknades med Sovjetunionen 1972.11
Ser man dock till uppbyggnaden av det BMD system som just nu sker så är det ytterst begränsat, under 2015 kommer en aktiv del att upprättas i Rumänien, 2018 en del i Polen. Utöver detta så finns ett antal AEGIS kryssare i Europa med BMD kapacitet.12 Så utifrån den faktiska BMD kapaciteten så är det enbart mot enstakamissiler, på nära håll, man kan och kommer kunna verka mot. Här bör även påpekas att ryska luftvärnssystem såsom S-400 och den kommande S-500 har förmåga att verka mot ballistiska mål.13Likväl skulle NATO och USA, BMD förmåga, aldrig kunna stoppa den volym av både stridsspetsar och ballistiska missiler som Ryssland förfogar över. Det de facto USA och NATO BMD förmåga kan utgöra ett signifikant hot mot Rysk förmåga, är bekämpning av dess rymdförmåga i form av satelliter.14
USA och NATO utveckling av sin BMD förmåga, förefaller agerat som en form av katalysator för markrobotsystemet Iskander, ofta har Iskander systemet utnyttjats som ett påtryckningsmedel av Ryssland för att vissa sitt missnöje med BMD, främst vad avser frambasering till Kaliningrad Oblast, där de med sin ordinarie markrobot kan nå stora delar av Polen samt del av Tyskland.15 I dagsläget förefaller markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast vara den som sist erhåller Iskander systemet då införandet skall vara klart 2018,16vilket visar på att man fortfarande vill bibehålla möjligheten från Rysk sida att utnyttja systemet som ett politiskt spelkort så länge det går.17
Ur perspektivet att utnyttja Iskander systemet mot BMD, så krävs en frambasering av systemet, något som tidigare talats om från Rysk sida. Det geografiska område som nämnts är Kaliningrad Oblast, där även frambasering genomförts två (2) gånger, inom ramen för beredskapskontroller. Dock har verkan mot BMD systemet i Rumänien ej nämnts något i debatten, teoretiskt skulle Ryssland kunna lösa detta genom en frambasering av Iskander till de styrkor de har Transnistrien, detta skulle dock försvåras av OSSE övervakning som sker i Moldavien, vilket troligtvis är varför detta inte nämnts i debatten. Frambasering på Krimhalvön skulle kunna medge räckvidd med nu officiellt kända uppgifter på verkans avstånd för Iskander, men är precis vid gränsvärden.
Vad som även skett är i kölvattnet av BMD utvecklingen är hot vad avser utnyttjande av kärnvapen. Danmark meddelande under 2014, att man avsåg bidra med radarkapacitet till NATO BMD, genom att placera det på något eller några av sina örlogsfartyg. Detta kom att föranleda att Rysslands ambassadör i Danmark, i en intervju i Jyllands-Posten, publicerad 21MAR2015, förklarade att detta skulle göra de Danska örlogsfartygen till legitima mål för Ryska kärnvapen.18
Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, sa även under den internationella konferensen för säkerhet i Moskva 16-17APR2015, att stater som ej har kärnvapen, men baserar BMD förmåga på sitt territorium, blir mål för prioriterade åtgärder,19vad det exakt innebär förklarades ej djupare, dock kan vi dra slutsatsen av utspelet, Rysslands ambassadör i Danmark gjorde, att utnyttjande av kärnvapen är den troliga kontexten som åsyftades.
Den tredje(3) och sista delen är Rysslands annektering av Krimhalvön, som förefaller givit upphov till kärnvapenretorik vid minst ett bekräftat tillfälle och ett obekräftat tillfälle. Att den ryska militära operationen på Krimhalvön skulle ge upphov till ett försämrat säkerhetspolitiskt var givet, dock att en återgång till kärnvapenretorik skulle ske, var det nog färre som trodde.
Rysslands President, Vladimir Putin, var beredd under den militära operation på Krimhalvön, att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i larmberedskap.20 Innebörden av detta, försätta kärnvapenstyrkorna i larmberedskap d.v.s. vara beredd med omedelbart varsel skrida till verk, innebär att man troligtvis vidtog åtgärder för att möjliggöra intagande av larmberedskap. Vilket bör ha uppfattas av västliga underrättelsetjänster, varvid en tydlig signaleffekt bör ha uppnåtts från rysk sida, med innebörden blanda er ej i detta.
Obekräftade uppgifter gör även gällande att, Ryska militärer i ett möte med Amerikanska statstjänstemän, klargjort att varje försök att försöka återta Krimhalvön från Ryssland kommer mötas upp våldsamt även med kärnvapen.21 Här får man förutsätta att det som åsyftas från Rysk sida, är ett försök av västliga stater att återta Krimhalvön.
Således har vi haft två parallella säkerhetspolitiska linjer som utvecklats sedan Ryssland startade den militära operationen på Krimhalvön. Den ena linjen har varit den synliga och mycket tydliga försämringen i relationerna mellan Väst och Ryssland. Den andra linjen har gradvis, men sakta men säkert utvecklats i bakgrunden, för att nu under det andra kvartalet 2015 visa sig, kärnvapenretoriken.
Dock är det en ohälsosam samverkan mellan tre områden, INF-avtalet, BMDutveckling och Krimhalvön som skapat den dolda linjen, som utvecklats i bakgrunden, bakom den synliga försämringen mellan Väst och Ryssland. Så vad alla hoppades skulle vara något som var dolt i bakgrunden sedan det kalla krigets slut, kärnvapenhotet och dess retorik, förefaller nu återigen vara en realitet i relationerna mellan stater.
Vad som är en avgörande skillnad mellan det kalla kriget och dagens konflikt mellan Väst och Ryssland som vi ser, är att mekanismerna för att förhindra att en incident går överstyr, ej längre finns. Förbindelselänken mellan Rysslands President och USA President, finns fortfarande kvar, detta förefaller dock vara det enda, dock när en incident når dessa två beslutsfattare kan skeden redan påbörjats som ej går att stoppa.22
Den största sannolikheten för att en konflikt uppstår mellan Ryssland och Väst idag, är troligtvis en incident som skapar en snabb kedjereaktion som lokala befälhavare svarar på. Utan mekanismer som möjliggör en snabb kontakt på lägre nivåer, så kommer en sådan konflikt snabbt accelerera. Då kärnvapenretoriken återigen förefaller vara under uppsegling, så kan en sådan kedjereaktion ge ett väldigt dåligt utfall i slutändan.
Slutsatser
Är då kärnvapenretoriken på väg tillbaka? Onekligen förefaller det vara så, då USA överväger att återigen frambasera markbaserade kärnvapenbärande robotsystem på Europeisk mark, som en konsekvens av den nu rådande utveckling. Det innebär återigen ett paradigm skifte i den säkerhetspolitiska utvecklingen, i en mycket negativ riktning. En utveckling som vi inte sett sedan de mörkaste partiet av det kalla kriget under inledningen 1980-talet.
Det farliga i situationen om kärnvapenretoriken återigen kommer bli en maktfaktor är avsaknaden av säkerhetsmekanismer, det kalla kriget var en gradvis uppbyggnad av själva ”konflikten”, parterna gick om vart annat i teknikutveckling m.m. vilket gav upphov till olika former av oskrivna regler. Denna gång förefaller vi kastas snabbt in i en rad olika säkerhetsprövningar, i ett rasande tempo, utan varken säkerhetsmekanismer eller regler.
Introduceringen av kärnvapenretoriken i dagens konflikt mellan Väst och Ryssland, kan dock medföra, att ett visst form av ramverk uppstår. För oaktat spänningarna mellan parterna, så är alla nyktert medvetna om att en konflikt mellan Ryssland och Väst, med kärnvapen, kommer ingen vinna. Detta i sig kan medföra att eskaleringen mellan Väst och Ryssland stagnerar och en låst situation uppstår mellan parterna.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
AP 1, 2(Engelska)
Air Power Australia 1 (Engelska)
BBC 1, 2 (Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Military Today 1 (Engelska)
NATO 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
RT 1, 2, 3(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1 (Engelska)
Sputniknews 1(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
The Christian Science Monitor 1(Engelska)
The Telegraph 1, 2(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
U.S. Department of State 1, 2(Engelska)
U.S. Department of Defence 1, 2(Engelska)
Wikileaks 1(Engelska)
Slutnoter
1U.S. Department of State. Adherence to and Compliance with Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2014. Sid. 8-10
8Larsson, Tor. Arbman, Gunnar. Tidningen Framsyn Nr 1. 2004. Sid 28

Mot väpnad konflikt II

Av Johan Wiktorin, avdelning I För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet. Så här blev resultatet av den genomgången: I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats […]

Tempohöjning

Reflektion
Under den gångna veckan har bitvisa resultat, successivt kommit ut från de Ryska väpnande styrkorna, rörande resultaten från vinterövningsperioden. Inledningsvis bör nämnas att de ryska väpnade styrkorna indelar verksamhetsåreti en vinterövningsperiod (1 December t.o.m. 31 Maj) och en sommarövningsperiod (1 Juni t.o.m. 30 November).
Totalthar de väpnade styrkorna (Mark-, Flyg-, Sjö-, Luftlandsättnings- och Kärnvapenförband) genomfört över 2,000 olika former av övningar, under 2015 års vinterövningsperiod, utspritt på över 130 olika platser i Ryssland, storleken på de olika övningarna har varierat från små (i Ryska mått mätt) till väldigt stora. De bilaterala övningarna har även ökat med 45% jämfört med tidigare, häri ligger troligtvis en ökning inom ramen för CSTO.
Ser vi till vårt närområde så har Östersjömarinenhaft över 760 sjödygn och genomfört över 150 olika former av stridsövningar under denna vinterövningsperiod, man har även genomfört över 20 stycken stabstjänstövningar. Marinflygetinom Östersjömarinen har har totalt flugit över 1,000 flygtimmar varav 1/3 har varit i mörker.
Vad avser markstridskrafternaså har man inom det västra militärdistriktet (MD V) genomfört över 300 övningar, luftstridskrafterna inom MD V har totalt flugit över 18,500 flygtimmar, luftlandsättningstrupperna inom MD V har genomfört över 7,000 fallskärmshopp (häri inräknas troligtvis även Marininfanteriets luftburna delar samt Spetsnazförbanden).
Nu vid starten av sommarövningsperioden så har man även utannonserat en ökningi övningsverksamheten med 1,5 gånger utifrån vinterövningsperiodens resultat, vilket är en relativt anmärkningsvärd ökning, då man kommer passera de totala uppsatta övningsmålen för 2015 med 50% om man lyckas genomföra detta. För 2015 har man utannonseratatt man skulle genomföra cirka 4,000 övningar med de väpnade styrkorna, detta skulle innebära att man kommer genomföra dryga 6,000 övningar under 2015 med de nya målsättningarna.
Huvuddelen av sommarövningsperiodens inledande övningsverksamhet kommer troligtvis inriktas mot de två (2) stora övningarna som genomförs i september 2015, den ena är den årliga strategiska övningen för militärdistrikten som i år genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Detta kommer troligtvis binda upp förband ur det östra och sydliga militärdistriktet (MD Ö och MD S) och en mindre del av MD V.
För MD V inriktas troligtvis övningsverksamheten mot den bilaterala försvarsövningen med Vitryssland inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitryssland. En teoretisk möjlighet är att man övar förstärkningsåtgärder under MD C övning, då det ses som Rysslands strategiska reserv, genom att flytta förband från MD C till MD V övning med Vitryssland.
Vän av ordning ställer sig då frågan, kommer man kunna genomföra en ökning av övningsverksamheten? Hade frågan ställts ifjol så hade jag varit tveksam inför ett sådant uttalande som de nu kommit med, men ser man till utgiftsfördelningar så omsatte försvarssektorn i Ryssland under första kvartalet2015, 9% av BNP. Detta gör att denna ökning i övningsverksamhet är fullt möjlig om de vidmakthåller samma utgiftstempo för försvarssektorn.
Vad som dock är oroväckande i denna ökande övningsverksamhet och markant ökade försvarsutgifter hos Ryssland, är dels att man tydligt hänvisar den ökade övningsverksamheten till de säkerhetspolitiska spänningarna mot Väst och i synnerhet mot NATO, dels att en sådan ökning som vi nu ser i övningsverksamheten dels den genomförda dels den utannonserade ökningen. Historisktskulle varje larmklocka slagit igång vi denna utannonsering, då det skulle sett som en tydlig ökning av förbandens operativaförmåga och därmed kunnat ses som en förberedelse till angrepp.
Ovanstående resonemang bör ses som en klar möjlighet att vi nu vid utgången av kvartal två (2), 2015, går in i en betydligt mer spändsäkerhetspolitisk situation mellan Väst och Ryssland, i vad som mest troligt kommer kunna liknas med en låst förkonfliktsituation.
Have a good one! // Jägarchefen

Efter TIR-bilar och fisketrålare

Reflektion
Under 1980-talet diskuterades den TIR-registrerade lastbilstrafiken från Warszawapaktsländerna flitigt i Sverige, ett antal teorierlades fram kring dessa lastbilars verksamhet, vilket bl.a. kom att omfatta rekognosering, intransport av materiel för sabotageförband men även signalspaning.
Vad avser TIR-lastbilarnas trafik, så var fenomenet inget unikt för Sverige, vad som skede var en gradvis ökning av trafiken under 1970-talet i hela Europa, för att öka än mer under 1980-talet. Trafikökningen var möjlig, genom att de östliga transportfirmorna tog låga priser för transporterna, inom Europa och därmed kunde trafiken öka. Därmed fick underrättelsetjänsterna troligtvis en möjlighet, inom ramen för den ökade lastbilstrafiken, dölja inhämtningsoperationer utifrån den normalbild, som hade uppstått.
Bild 1. Signalspaning i lastbil (ur Sovjethotet mot Skandinavien.)
Den del av TIR-lastbils trafiken under 1980-talet som kan knytas till underrättelseverksamhet, syftade med hög sannolikhet till rekognosering i olika former. Då varje nation enligt TIR-konventionenhar rätt att genomföra stickprovs kontroller på TIR-registerade fordon. Den risktagning det skulle innebära att antingen genomföra signalspaning eller transportera in materiel för sabotageaktioner är för hög, utifrån möjligheten att visitera fordonen.
Vad som dock är intressent är teorierna kring signalspaning, då dessa fordon i mer än ett fall, påträffats längs med radiolänk stråk o.dyl. Frågan blir då kan man lösa och genomföra signalspaning på något mer ändamålsenligt vis i nutid, än att gömma signalspaningsutrustning i lastbilar? Först och främst, signalspaning genomförs längs våra gränser mer eller mindre kontinuerligt, antingen med luftfarkoster eller fartyg.
Respektive typ har sin fördel, luftfarkosterna kan fånga upp signaler på längre avstånd, då de har höjden till sin fördel, fartygen har en längre uthållighet då dessa kan verka längre i tid, än vad luftfarkosterna kan. Båda systemen har dock en avgörande begränsning, de är hänvisade till internationellt luftrum eller vatten, varvid dess position och avstånd kan omintetgöra en adekvat inhämtning. Likväl blir det svårt att kunna inhämta signaler från t.ex. radiolänk som har en mycket riktad sändning och därmed begränsat täckningsområde.
Ovanstående resonemang, var troligtvis en av bakgrunderna till teorin om markbaserad signalspaning i form av TIR-lastbilar. Dock har teknikutvecklingen sedan 1980-talet gått i ett rasande tempo, varvid markbaserad inhämtning av signalunderrättelser av främmande makt, mycket troligt kan genomförs på betydligt smidigare och riskfriare sätt, i dags datum.
En mycket enkel lösning som kan tillämpas för detta, är internet. Numera finns utrustningsom radioamatörer kan införskaffa för att kunna utöva sin hobby även om man t.ex. bor i en lägenhet, i en stadskärna. Tekniken bygger på att man placerar ut antenn, radio och fjärrstyrningsenhet på en plats, därefter utnyttjar man en internetanslutning och styr sin radio hemifrån via sin dator.
Systemet fungerar lika bra som en passiv mottagare, detta innebär att t.ex. radioamatörer kan ha egna nät med utsprida mottagare eller sändare över en större yta, och därmed förbättra sin möjlighet att sända eller mottaga meddelanden. Men detta system skulle lika väl kunna fungera för signalspaning av en främmande makt. Ponera att ett antal mottagare placeras ut av rekryterade ”radioamatörer” av en främmande makt.
Mottagare eller sensorer placeras ut längs radiolänk stråk, repeterstationer för flyg eller marintrafik eller i anslutning till försöksplatser för FMV motsv. Mottagarna eller sensorerna tar därefter in trafiken och vidarebefordrar detta till den främmande makten. Operationen är i princip riskfri och mycket svår för kontraspionage och signalspaningsorganisationer att upptäcka om den genomförs korrekt.
  Bild 2. Principskiss på markbaserad signalspaning i ett målland.
Tänker vi oss principiellt så bör följande system vara fullt möjligt, främmande makt placerar ut ett antal radiomottagare eller sensorer i mållandet. Trafiken tas därefter in från mottagarna till en centralpunkt i mållandet, troligtvis är antalet mottagare inom ett målland och centralpunkter sektionerade, d.v.s. en centralpunkt har ett begränsat antal mottagare, för att begränsa skadeutfall vid upptäckt.
Vid den centrala punkten krypteras därefter trafiken och den delas upp och skickas vidare till ett flertalet andra länder som ett antal ”paket, troligtvis genom ”tunnelteknik”. Väl i dessa länder skickas trafiken vidare till den främmande makt som bedrivit signalspaning inom mållandets gränser. På detta sätt så försvåras upptäckt av trafiken, den döljs i den övriga internettrafiken som ett ”bakgrundsbrus”.
Om nu detta genomförs har jag absolut ingen aning om, men det var en tanke som kom upp i samband med en djupdykning inför ett senare blogginlägg, kring främmande makts olika former av underrättelseoperationer i slutskedet av det kalla kriget på svenskt territorium. Principiellt bör det som sagt vara, fullt möjligt att genomföra.
Stort tack till @uascan på Twitter för att reda ut ett antal tekniska frågar och titel på inlägget.

Have a good one! // Jägarchefen

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Plikten tillbaka?

Regeringen beslutade under slutet av år 2014 att återinföra plikten att som totalförsvarspliktig genomföra repetitionsutbildning. Den första omgången med totalförsvarspliktiga kommer att med plikt som grund genomföra repetitionsutbildning kommande höst (cirka 400 personer med tyngdpunkten på P 4, I 19 och Amf 1).

Avsikten med beslutet var främst att öka möjligheterna för Försvarsmakten att genomföra repetitionsutbildning med hela krigsförband, dvs. med både anställd, frivillig och totalförsvarspliktig personal.

Det som kan anas runt hörnet är att komplettera den frivilliga grundutbildningen med personer som även genomför grundutbildningen inom ramen för värnplikten. En utbildningsomgång om cirka 9 månader kan alltså om några år innehålla både rekryter som vill genomföra utbildningen och totalförsvarspliktiga som inte vill.

Värnplikt är inte detsamma som totalförsvarsplikt. Totalförsvarsplikten omfattar alla som är skrivna i i Sverige och är mellan 16 och 70 år gamla (alltså även personer som inte är svenska medborgare).

Värnplikt och civilplikt är något helt annat. Dessa plikter omfattar endast svenska medborgare i åldersspannet 19-47 år. Förutom en övergripande plikt att mönstra består dessa båda plikter vardera av fyra ”delplikter”:
  • Plikten att genomföra grundutbildning 
  • Plikten att genomföra repetitionsutbildning
  • Plikten att genomföra beredskapstjänst
  • Plikten att genomföra krigstjänst
Ett omfattande regelverk finns i olika författningar, där den viktigaste är lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt.

Jag tänker nedan försöka teckna ett troligt scenario som är tänkt att beskriva vägen från dagens situation till en ny situation där vi har unga kvinnor och män som genomför militär grundutbildning (i detta inlägg hädanefter förkortat till MGU) med totalförsvarsplikten som grund.

Den första inryckningen till MGU om 4-12 månader är planerad att ske runt halvårsskiftet år 2016. Merparten av rekryterna kommer att genomföra cirka 9 månaders utbildning. Det exakta utseendet av MGU är inte beslutat än, så vissa förändringar kommer säkert att ske.

En stor osäkerhet är hur attraktiv MGU kommer att vara för de blivande rekryterna.

Det som ur rekrytens perspektiv kanske kan sägas vara en försämring är att befattnings- och förbandsutbildningsskedet (BFU) om cirka 6 månader idag genomförs inom ramen för en anställning, dvs. med månadslön och arbetstidsreglering. När MGU är införd genomförs detta skede som rekryt, dvs. med månadsersättning om cirka 4 500 kr och utan arbetstidsreglering. Regeringen har därutöver också aviserat att man vill införa en utbildningspremie. På plussidan finns möjligen att detta kanske inte spelar någon stor roll för en ung människa – man har ju redan siktet inställt på en relation med Försvarsmakten och sex månader med lägre inkomst kanske inte spelar så stor roll.

Frågan är hur unga kvinnor och män kommer att reagera inför dessa förändrade villkor.

Denna bloggs gissning är att förändringen totalt sett för Försvarsmakten kommer att medföra fördelar. Utbildningen kan bedrivas med en helt annan intensitet om rekryterna inte är arbetstidsreglerade. För blivande officersaspiranter planeras 12 månaders utbildning innan kursstart på utbildning till yrkes- eller reservofficer. Detta är en mycket stor förbättring jämfört med dagens GMU + FOK.

Det finns dock tecken i skyn som tyder på att intresset från kvinnor att genomgå MGU kommer att minska jämfört med dagens trots allt ganska goda siffror rörande andelen kvinnor på GMU.

Försvarsmakten har idag egentligen inga problem att rekrytera blivande GSS/K, förutom inom vissa särskilda arbetsområden. Utmaningen kommer att bli att öka rekryteringen från andra målgrupper än ”unga spänningssökare” samtidigt som man kan anta att den längre grundutbildningen i sig kommer att minska benägenheten från andra målgrupper att söka. Det är också så att andelen kvinnor kan komma att minska eftersom kvinnor har en lägre representation inom gruppen ”unga spänningssökare” än inom andra definierade målgrupper. Det finns också tecken som tyder på att kvinnor kan ha viss reservation gentemot utsikten att bo på logement under nio månader.

En särskild fråga är rekryteringen av blivande GSS/T och hemvärnsmän.

Beträffande GSS/T så är det ju så att det lite grann är kommunicerande rör mellan personalgruppen ”totalförsvarspliktig personal” och personalkategorin GSS/T såtillvida att dessa till stor del kommer att bemanna liknande befattningar, främst i kontraktsförbanden. Ett för litet inflöde av blivande GSS/T skulle alltså rent principiellt kunna kompenseras med att man återinför plikten att genomföra grundutbildning samt sedan helt sonika krigsplacerar de totalförsvarspliktiga som genomgått MGU med godkänt resultat. Plikten att delta i repetitionsutbildning finns ju redan.

Rekryteringen av blivande GSS/T har ju de facto inte uppnått olika måltal. Denna bloggs åsikt är dock att det fortfarande finns möjlighet att använda olika rekryteringsverktyg bättre – det handlar om att skapa ökad samhällelig förståelse och kunskap om systemet med tidvis tjänstgörande personal. Tyvärr har jag ännu aldrig sett någon kampanj som särskilt adresserar denna fråga. Normen på svensk arbetsmarknad är ju att man har ett arbete och inte två. Försvarsmaktens rekrytering har historiskt varit helt fokuserad på blivande GSS/K.

Beträffande hemvärnsmän så ter det sig inte sannolikt att med totalförsvarsplikten som grund tvinga unga kvinnor och män att genomföra MGU för att sedan tvinga dem till hemvärnet med krigsplacering där.  Hemvärnet bygger på frivillighet och har alltid gjort. Att ändra denna gamla princip innebär ett helt nytt hemvärn.

Ska man fundera på ett troligt scenario rörande införande av användning av totalförsvarsplikt för att  tvinga kvinnor och män att delta i MGU så kan man alltså tänka sig något enligt följande.
  1. Den nya grundutbildningen startar sommaren år 2016.
  2. Antalet utbildningsplatser fylls men andelen kvinnor minskar samtidigt som andelen som vill bli GSS/T också blir lägre än Försvarsmaktens måltal.
  3. Resultatet utvärderas efter genomförd första utbildningsomgång, dvs. efter sommaren år 2017.
  4. En aktivering av plikten att delta i grundutbildning sker någon gång under 2017-2018.
  5. Första inryckning av totalförsvarspliktiga till grundutbildning sker sommaren 2019.
  6. Första krigsplaceringar kan ske sommaren 2020.
Denna bloggs slutsats är att effekten kommer för sent. 

Att öka intresset för en anställning som GSS/T parat med användning av nya verktyg för att rekrytera kvinnor kommer att ge bättre och snabbare effekt.

GMY

Sinuhe

Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet


Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi


Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.

Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

Alliansfri vs neutral på två minuter

Det har för mig blivit klart att vissa i vårt avlånga land har lite otur med att hålla isär alliansfri och neutral samt huruvida Sverige är det ena eller det andra. Nedan är vad varje medborgare bör veta. Neutral Låt oss börja med neutral eftersom det är enklast. Först, man kan inte vara neutral om det inte…

48 Timmar

Reflektion

Litauens President, Dalia Grybauskaitė, uttaladesig den 27MAR15 att de baltiska staterna måste vara beredd att försvara sig själva för att få stöd av NATO. Tesen i hennes resonemang är att de baltiska staterna, ej kan kräva av dess allierade att de skall offra sig till deras försvar, om man själva inte är villig att offra sig.

Den 13MAJ15 publicerade tidningen politico en artikelsom beskriver hur de Baltiska staterna tillsammans med Polen mer och mer börjat se till sin egen förmåga. Främst för att kunna hålla ut intill dess att allierad hjälp kommer. Som ett exempel kan ses när de baltiska staterna samt Polen begärde en ökningav luftstridskrafter som en konsekvens av konflikten i Ukraina under 2014 tog det nästan fyra (4) dygn för dessa flygplan att ombasera.
Den Amerikanska tankesmedjan RAND Corporation, har i ett bedömandekommit fram till att de Baltiska staterna, i huvudsak kan ockuperas inom 48 timmar vid ett Ryskt angrepp. Då ter sig fyra (4) dygn som en väldigt lång tid. Likväl skall man komma ihåg att NATO nya snabbinsatsstyrka, Very High ReadinessJoint Task Force, skall kunna påbörja förflyttning till ett operationsområde 48 timmer efter det order givits.
Hur man skall lyckas lösa frågan rörande konsensus beslut inom NATO generalförsamling som krävs för aktiveringav förbandet inom dessa 48 timmar återstår även att se, risken är att man hamnar i en efterhandssituation då ett verkligt hot uppenbarar sig. Då dagens konflikter har ett långsamt smygande inträde och sedan ett kort men våldsamt genomförande.
Tidsförhållandena arbetar ej till NATO fördel utifrån det perspektivet. Likväl måste man ha sådana tydliga indikationer på att ett angrepp är nära förestående, att man väljer att påbörja aktiverande av VJTF för att ej hamna i en efterhandssituation. Vad avser indikationer så förefaller den västliga underrättelseförmågan i dagsläget vara oförmögen att tyda det ryska agerandet, då NATO ett flertal gånger överraskatsav rysk övningsverksamhet.
Vid ett möte mellan NATO Generalsekreterare, Jens Stoltenberg, och Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, så framfördeNATO Generalsekreterare en önskan om att Ryssland skulle bli mer transparent i sitt övningsagerande och avbryta de omfattande beredskapskontroller som har genomförts sedan 2013. Troligtvis är det dessa beredskapskontroller som NATO har haft svårigheter att erhålla förvarning om genom sin underrättelsetjänst.
Som ett exempel kan nämnas den s.k. ”Ryska Adventen” där Litauen höjde sin militära beredskapmedan övriga NATO länder ej gjorde det, vilket visar på hur differentierad underrättelsebilden inom NATO medlemsländerna förefaller vara. Så att tyda dessa beredskapskontroller som Ryssland genomför är mycket svårt.
De Baltiska staterna utgör NATO svaga flank, dels p.g.a. sin militära svaghet dels p.g.a. sin geografiska utformning. Om försvaret av de Baltiska staterna skall genomföras på ett seriöst sätt, kommer det kräva stationering på permanent basis av större förbandsenheter i Baltikum av NATO. Något som även RAND påtalar, som minst krävs en brigadstridsgrupp, för att skapa en tröskeleffekt.
Utifrån de ovannämnda tidsförhållandena blir det förståeligt att NATO generalsekreterare lyfter frågan rörande de s.k. beredskapskontroller som Ryssland genomför. Ser man till de av Ryssland genomförda beredskapskontrollerna fr.o.m. 2013 och framåt, så har förbanden normalt inom 24 timmar förflyttat sig till koncentrationsområden, därefter mellan 36-48 timmar senare påbörjat själva övningsmomenten.
Beredskapskontrollen kan liknas med ett trafikljus. De första 24 timmarna kommer ligga inom normalbild, förband larmas i olika skeden och kommer förflytta sig till olika koncentrationsområden, inom de första 12 timmar, samt genomföra olika förberedelser, vid denna punkt kommer grundövningar genomföras, vilket kan likställas med färdiga till strid, något som även faller inom normalbilden.
De nästkommande 12 timmar brukar normalt sett omfatta förflyttning till den egentliga övningsterrängen, beroende på hur man väljer att utgångsgruppera sina förband så kan detta antingen falla inom eller utom den tidigare normalbilden, d.v.s. finns det övningsfält i områden förband förflyttar sig mot. Detta kan liknas med gult ljus, man kan köra med då finns även risken att krocka.
Utifrån förbandens gruppering och verksamhet så är de efter 36 timmar anfallsberedda, då går det tydligt att uttyda vilka intentioner man kan ha, antingen i form av ett angrepp eller en styrkedemonstration, i någon av de baltiska staternas närområde eller Baltikum som helhet. Detta område kan liknas med rött ljus, kör man mot det så blir det oftast en trafikolycka.
Vad som förefaller skett ett antal gånger är att NATO har överraskats av de ryska beredskapsövningarna d.v.s. innan man påbörjat dem har man inte erhållit några indikationer. Vid ett angrepp, om en beredskapskontroll utnyttjas som maskering för det, kommer ett antal grundförmågor behövas. Ser man till larmskeden o.dyl. brukar bilden vara relativt klar efter ca 12 timmar vilka förband som ingår i beredskapskontrollen.
Korrelerar denna bild mot, vad man kan förmoda NATO har, en checklista kring vilka förmågor och förband som bör ingå vid ett angrepp mot de Baltiska staterna, så bör vissa åtgärder vidtas, dock är det tidigast efter 24h timmar som några säkra indikationer kan finnas på att ett angrepp är förestående. Likväl är det inte heller rimligt att de går upp i beredskap för att t.ex. förflytta VJTF vid varje beredskapskontroll inom MD V, något som även Ryssland är fullt medvetna om.
Om vi antar att en order ges om att påbörja ilastning av VJTF efter de första 12 timmarna, utifrån att förbandssammansättning korrelerar mot ett angrepp. Så är förbanden mest troligt inte förflyttningsbara förrän tidigast efter 24 timmar från det att order givits, utifrån att transportflyg måste koncentreras till flygplatser, likväl skall materiel flyttas och lastas. I princip skulle detta innebära att förflyttningen påbörjas när angreppet påbörjas d.v.s. en efterhandssituation har uppstått.
Utifrån ovanstående resonemang blir det väldigt förståeligt varför de Baltiska staterna samt Polen ökar sin egen förmåga, så länge NATO förband ej är stationerade permanent främst i de Baltiska staterna kommer NATO vara i en efterhandssituation i händelse av ett angrepp. En konflikt mellan Ryssland och NATO kring Baltikum avgörs på olika plan inom 48 timmar.
För NATO krävs det att man 48 timmar innan t.ex. en rysk beredskapskontroll som kan vara inriktad mot ett angrepp har erhållit sådana indikationer på att ett angrepp är förestående så de kan aktivera VJTF. För Ryssland handlar det om att kunna maskera sina intentioner i 36 – 48 timmar innan. För de Baltiska staterna handlar det om att i händelse av ett angrepp påbörjas att kunna hålla ut längre än i 48 timmar så NATO förstärkningar kan komma.
Have a good one! // Jägarchefen

Med lögnen som vapen

Av Johan Wiktorin, avdelning I Tyvärr kunde jag konstatera igår kväll att element ur Korridoren till Kaliningrad ger sig tillkänna. TV 4 hade ett inslag med en rysk ”analytiker” som ville se Gotland neutralt eller avmilitariserat. Precis som Fyrans kommentator Stefan Borg sade efteråt, så var det Kremls röst vi hörde. Till och med självaste […]

Underrättelseunderläge

Reflektion
AmandaWollstad Twittrade förtjänstfullt i helgen från Försvars och Säkerhetsakademins seminarier vid Försvarshögskolan. Några av dessa Tweet fångade min uppmärksamhet ffa. kopplat till ett tidigare inläggjag skrev, där jag beskrev ett underrättelseunderläge som NATO underrättelsestrukturer hamnat i gentemot Ryssland, vilket i praktiken även blir ett operativt övertag för Ryssland.
FRA överdirektör, Christina Malm, tillsammans med dess presstalesman, Fredrik Wallin, gav två uppseendeväckande uttalanden. Det ena var att FRA som organisation i dagsläget ej är dimensioneradför den dygnet runt verksamhet som krävs utifrån det nya säkerhetsläget. Det andra anmärkningsvärda uttalandet var att de senaste årens utveckling har förvånatFRA d.v.s. man såg inte den negativa säkerhetsutvecklingen komma.
Den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, erhåller en budgetpå cirka 740,000 tkr, vilket fördelas ut på verksamheten genom ett hemligt beslut, dock är MUST verksamhet mycket omfattande. FRA budgetär nästan 900,000 tkr, dess verksamhet är även relativt omfattande, men är i huvudsak inriktad mot inhämtning d.v.s. finna information som kan utnyttjas i analyser och därmed ge en underrättelsebild. Ser vi således till budgetanslag så är FRA vår främsta källa för att skapa en underrättelsebild och därmed en förvarning kring vad som sker i vårt närområde.
Att FRA är duktiga på sin verksamhet råder det ingatvivel om, dock blir det en mycket olustig situation som uppstår när vår främsta myndighet som syftar till att genomföra inhämtning, anmäler offentligt, vilket i sig är mycket bra. Att man ej har resurser och därmed förmåga att kunna genomföra inhämtning dygnet runt utifrån den nya säkerhetsbilden som uppstått. Det man även bör ha klart för sig är att det kan, och kommer troligtvis, bli än mer spänt, vilket innebär att resurserna kommer vara än mer underdimensionerad för att kunna leverera information till analytiker och därmed bedömanden till dels totalförsvaret dels våra folkvalda, att fatta adekvata beslut utifrån.
Under hela det kalla kriget var det underrättelsetjänsten, FRA och dåvarande MUST, som skulle kunna leverera en sådan korrekt bild som möjligt så att vi skulle kunna tillämpa en tröskeleffekt utifrån utvecklingen i vårt närområde. Efter det kalla krigets slut och med den strategiska timeouten, så sa man att underrättelsetjänsten, MUST och FRA, skulle kunna ge en sådan förvarning så ett återtagande skulle kunna genomföras om omvärldsutvecklingen gick i en negativ riktning.
Utifrån FRA uttalande så kan vi nog relativt säkert fastställa att vi i Sverige, likt NATO, har ett underrättelseunderlägekring utveckling i vårt närområde. Underrättelsetjänsten är och förblir den mest vitala delen som måste fungera för ett militärt alliansfritt land som Sverige. Den brist som nu förefaller blottlagts i offentligheten måste snabbt åtgärdas, för som truppspanarnas devis säger ”utan spaning ingenaning”.
Nästa del som fattade min uppmärksamhet var SÄPO Generaldirektör, AndersThornberg, delgivning i sig var det inga nyheter han delgav utan det mesta har delgivits i 2013 och 2014 årsrapporter för säkerhetspolisen. Däremot nämnde han att Rysslands underrättelsetjänst, oklart om det var GRU eller SVR som åsyftades, hade blivit skickligarejämfört med tidigare.
GRU och dåvarande KGB utrikesspionage, nuvarande SVR, var under det kalla kriget en skicklig motståndare, det råder det inga tvivel om, då de lyckades med en relativt omfattande infiltration i de flesta västländerna, ffa. de som var markant ”hårdare” än Sverige. Kan man då konstatera att de blivit skickligare d.v.s. ändrat sitt ”modus operandi” och förändrat sitt ”tradecraft” så är situationen komplicerad.
Främst utifrån att huvuddelen av de västliga säkerhetstjänsterna ejhar sitt huvudfokus på kontraspionage utan kontraterrorism. Kontraspionage är en mycket personalkrävande verksamhet d.v.s. det krävs mycket personal för att kunna följa misstänkt underrättelsepersonal för att få ett genombrott i sin inhämtning och det är tidskrävande verksamhet. Det i sig skulle kunna innebära att den verksamhet man de facto har detekterat enbart kan vara toppen av ett isberg.
Totalt sett ger detta en väldigt dyster bild med dels ett underrättelseunderläge dels ett möjligt kontraspionage underläge. Vilket som jag tidigare nämnt måste åtgärdas omgående, för att säkerställa dels en korrekt omvärldsanalys är möjlig dels kunna fatta korrekta beslut utifrån denna omvärldsanalys.

Have a good one! // Jägarchefen

Ubåtsjakt i SVT:s guldgruva



SVT har lagt till en hel del intressanta klipp från tidigare ubåtsjakter i sitt öppna arkiv. Här finns även en hel del intressanta granskande program om ubåtskränkningarna. Här nedan tipsar jag om det mest intressanta.


Ubåt U137 på grund 1981
Sändes 5 november 1981 | Längd 6 min 44 sek

Presskonferens från riksdagshuset där statsminister Thorbjörn Fälldin (Centerpartiet) tillsammans med utrikesminister Ola Ullsten (Folkpartiet) tillkännager att den utanför Karlskrona grundstötta sovjetiska ubåten U137 är bestyckad med kärnvapenladdade robotar. Ur Rapport 1981-11-05.

Reportage: Ubåtsjakten i Karlskrona
Sändes 28 februari 1984 | Längd 18 min

Reportage från programmet Magasinet om Ubåtsjakten i Karlskrona 1984.
Reporter: Lennart Anebäck.

Ubåtsjakten i Karlskrona 1984
Saknar sändningsdatum | Längd 35 min

Diverse nyhetsinslag om ubåtsjakten i Karlskrona 1984.

Rapport 1984-02-16: Patrullbåtar, helikoptrar. Intervju med försvarsstabschef Bror Stefenson.
Aktuellt 1984-02-16: Intervju med Bror Stefenson, försvarsstabschef.
Aktuellt 1984-02-19: Bilder från det avspärrade området.

Aktuellt 1984-02-23: Aktuellts reportagebil stoppas av militär.
Aktuellt 1984-02-27: Direktrapport från reporter Mats Weiland.
Rapport 1984-02-27: Patrullbåtar, helikopter. Intervju med kommendörkapten Gunnar Rasmusson.
Aktuellt 1984-02-28: Intervjuer med ögonvittnet Jan Nordström och pressofficer Evert Dahlén.
Rapport 1984-02-28: Kvällspostens förstasida. Intervju med lektor Peter Gerhard.
Aktuellt 1984-02-29: Den fjärrstyrda undervattenskameran Sjöugglan.
Aktuellt 1984-03-01: Främmande grodmän skymtade?
Aktuellt 1984-03-01: Försvarsstaben bekräftar att främmande grodmän troligen varit på Almö.
Aktuellt 1984-03-03: Nyfikna åskådare:
Aktuellt 1984-03-04: Jakten inne i ett intensivt skede.
Aktuellt 1984-03-05: Intervju med partiledare Ulf Adelsohn (m).
Rapport 1984-03-06: Intervju med statsminister Olof Palme (s).
Aktuellt 1984-03-06: Larm om tre okända dykare på Tromtö.
Rapport 1984-03-21: Utrikesdebatt. Uttalanden av partiledarna Ulf Adelsohn (m), Thorbjörn Fälldin (c), utrikesminister Lennart Bodström (s) och partiledare Lars Werner (vpk). Kommentar av Olle Stenholm.
Rapport 1984-05-04: Intervju med ÖB Lennart Ljung.

Reportrarna – Det hemliga ubåtskriget

Sändes 22 september 1996 | Längd 59 min
Samhällsmagasin. Programledare: Bo Holmström. Kvällens ämne: Ryska ubåtar i svenska vatten.

Medverkande:
Velerjan Asejev
Veniamin Bunin
Paul Beaver
Bengt Gustafsson
Willhelm Carlstedt
Lennart Öström
Sten Ramberg
Ingvar Svensson
Mats Cambré

Reportrar:
Jonas Olsson
Bo Holmström

Reportrarna – De hemliga vapnen (med nuvarande marinchefen vid 33.30)
Sändes 5 november 1996 | Längd 58 min

Enligt ryska ubåtsmän placerade sovjetiska ubåtar under det kalla krigets dagar ut fjärrstyrda minor och torpeder i främmande länders vatten, bland annat i Sverige.

Programledare: Bo Holmström
Reporter: Jonas Olsson

Medverkande:
Sergeij (före detta sovjetisk ubåtsofficer)
Vladimir (före detta sovjetisk marinofficer)
Bengt Gustafsson (före detta överbefälhavare)
Valerjan Asejev (före detta sovjetisk kommendör)
Paul Ström (projektledare FOA)
Ola Tunander (freds- och konfliktforskare)
Eugen Charysczak (kommendörkapten)
Karl Andersson (före detta kommendörkapten)
Anders Björck (m – före detta försvarsminister)
Frank Rosenius (amiral kustflottan)



Dilemma – Säsong 3 Avsnitt 2 av 5: Ubåt 137
Sändes 29 april 1998 | Längd 48 min

Arkivtext: Diskussion kring ett hypotetiskt händelseförlopp. Programledare: Carl Hamilton. Kvällens ämne: Ubåt 137.

Medverkande:
Lennart Daléus
Mona Sahlin
Bertil Torekull

Striptease – Caspar Weinberger
Sändes 7 mars 2000 | Längd 14 min

Caspar Weinberger, USA:s försvarsminister 1981-1987, intervjuas av Jonas Olsson i ”Striptease” 2000-03-07 om uppgifterna om att det var NATO-ubåtar som opererade i svenska farvatten under 1980- och 1990-talen.

Striptease11/4 2000Sändes 11 april 2000 | Längd 58 min

Granskande magasin. Programledare: Thomas Lundkvist. Kvällens ämnen: Uppföljning av uppgifterna om att NATO-ubåtar opererade i svenska vatten under 1980- och 1990-talet. Osmo Vallo-fallet, Kosovo, och ny information angående polisens biljakter.

NATO-ubåtar.
Medverkande:
Caspar Weinberger, fd försvarsminister USA
Göran Persson (s), statsminister
Owe Wiktorin
Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap
Björn von Sydow (s), försvarsminister
Sir Keith Speed, marinminister 1979-81, försvarsutskottet 1983-87
Paul Beaver
Stefan Eriksson, reporter
Jonas Olsson, reporter

Aktuellt: Ubåtar
Sändes 15 november 2001 | Längd 5 min 18 sek

Det var fel att peka ut Sovjetunionen för ubåtkränkningarna, NATO:s ubåtar hade lika starka motiv att operera i den svenska skärgården. Det menade regeringens utredare Rolf Ekéus idag, och han riktade samtidigt skarp kritik mot den tidigare moderatledaren Carl Bildts agerande.

Medverkande:
Sven Andersson (s), försvarsminister (ur ”Rapport” 1983)
Carl Bildt (m), ledamot ubåtskommissionen (ur ”Rapport” 1983)
Rolf Ekéus, ubåtdutredare
Sir Keith Speed, fd marinminister Storbritannien
Paul Beaver, talesman Janes
Jonas Olsson, reporter

Strilaren II 2015-05-11 21:17:00

Nja, inte ens S.W nappade på gästinlägget (vi befinner oss nu bortom bottenplattan, medaljer och kalorier i Mali). Därför publiceras, som utlovat, lite indicier som varit införda i BLT:

I förförra veckan pågick övningar i ubåtsjakt runt den svenska kusten. Efter den underrättelseoperation som genomfördes i höstas finns det naturligtvis alla skäl att för Försvarsmakten att på nytt öva förmågan att detektera och bekämpa främmande undervattensverksamhet på svenska vatten.

Att vi för första gången med säkerhet kunde slå fast att Sverige kränkts av främmande makt är också skälet till att försvarsöverenskommelsen tar upp ubåtsjakt under en särskild rubrik. Från regeringens sida vill man ge sken av att det sker en verklig satsning på området.

Begränsad livstidsförlängning av två korvetter och satsningar på fasta sensorer är bra investeringar. Liksom ombyggnad av bevakningsbåtar till bojbåtar. Mot bakgrund av sistnämnda förslag kan man dock tycka att det då var onödigt att så sent som i januari i år just avveckla en befintlig bojbåt. Sammantaget är åtgärderna ändå av rätt begränsad betydelse för den kvalitativa förmågehöjningen.

Mer iögonenfallande är regeringens beslut att skjuta upp torpeden till vår kommande ubåtsjaktshelikopter, Helikopter 14, på nästa försvarsbeslutsperiod. Motivet är ju att man inte tror på möjligheterna att integrera ett sådant vapen på plattformen. Helikopter 14 är också ett sorgebarn. Den beställdes 2001 och skulle varit slutlevererad till försvaret 2008. Nu siktar man på att de fem sjöoperativa exemplaren av helikoptern, som Sverige beställt, ska var fullt ut operativa vid slutet av detta årtionde.

Regeringens beslut att avstå från ubåtsjaktstorpeden innebär att vi också i framtiden kommer sakna möjlighet att bekämpa främmande ubåtar från luften. Detta, tillsammans med att vi inte heller kan söka med sonar från luften på flera år, är en helt avgörande brist i ubåtsjaktsförmågan.

När svårigheterna att bereda svenska soldater i Afghanistan medicinsk evakuering var som störst fattade den förra regeringen beslut om anskaffning av den amerikanska helikoptern, Black Hawk. 18 månader efter att det politiska beslutet fattats flög dessa helikoptrar i Afghanistan. Ifråga om snabbhet betraktas detta som något av ett rekord i anskaffning av militära helikoptrar.

Black Hawk har en sjöoperativ motsvarighet som även utvecklats för ubåtsjakt, Sea Hawk. Folkpartiet liberalerna gör bedömningen att anskaffning av denna helikopter är den snabbaste och billigaste vägen till en fullgod svensk förmåga på området.

I veckan har SvD rapporterat om otydligheter i den handbok Försvarsmakten använder för att bland annat bestämma om när och hur svensk militär får använda verkanseld mot främmande makt som kränker vårt territorium. Och lika viktigt som det är att ha förmåga att kunna bekämpa en främmande ubåt, är ju att veta de rättsliga villkoren för en sådan bekämpning.

Utan att gå in på några detaljer finns det delar i handboken som – med hänvisning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – synes begränsa möjligheterna till våldsutövning, mer än vad som framgår av författningstexten. Chefsjuristen på Försvarsmaktens Högkvarter uppger att myndigheten diskuterar innehållet i handboken med sina ”uppdragsgivare”.

För några månader sedan uttalade utrikesminister, Margot Wallström (S), att svenskarna var ”rädda för Ryssland”. Den ryske presidenten, Vladimir Putin, uppskattade säkert det uttalandet, och redan på den grunden var det därför djupt olämpligt av vår högsta utrikespolitiska företrädare. Men om delar av regeringen känner en sådan rädsla kan man naturligtvis heller inte utesluta att den färgar av sig i den förda politiken och på dialogen med de statliga myndigheterna.

Det finns starka skäl för regeringen att nu överväga alternativa möjligheter att skyndsamt förstärka Sveriges förmåga att freda våra vatten och ge tydliga signaler om att den som kränker oss kommer att utsättas för vår vapenmakt.