Sökresultat för: finland

Ukraina – Tre döende patienter

Senaste dygnen kring Ukraina har inneburit fortsatt spänning. Ryssland fortsätter att demonstrera militär makt i form av övningar och styrketillförsel. Vissa uppgifter gör gällande att ryskt flyg finns på vitryska baser, och då har konflikten krupit ytterligare lite närmare moder Svea. Den ukrainske premiärministern har under dagen besökt Vita Huset och dessa ständiga ryssar verkar […]

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer. Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för […]

”Skräcksoldaternas” holografiska sikten

Efter åtta sekunder skymtar en soldat med ett holografiskt sikte, efter en minut ytterligare en gång.

I dagens Aftonbladet citeras jag en hel del och brödtexten med mig är i stort sett bra men några saker behöver kommenteras. Till att börja med ordet ”skräcksoldater” i pappersupplagans rubrik. Minns inte att jag någonsin sett detta ord förut, har inte yttrat det och det återfinns inte heller i brödtexten.

Rubriksättarna, särskilt på kvällstidningarna, älskar att hitta på rubriker som anknyter till människans grundläggande känslor. Men på plussidan har väl svenska språket nu begåvats med ett nytt ord. Skämt åsido vill jag härmed be alla ryska läsare om ursäkt att jag inte krävde att få vetorätt över rubriken. När jag ändå håller på och kommunicerar med er, kära vänner i Moskva, så vill jag passa på att tacka för premiärminister Medvedevs besked via ITAR-TASS idag om att ryskt medborgarskap skall kunna utvidgas till rysktalande på territorier som tidigare tillhört det Ryska imperiet. Att Finland därmed innefattas är klart, men hur blir det med oss rysktalande i norra Sverige, tillhörde vi Ryssland för kort tid (1809) för att vara berättigade att få ryskt medborgarskap?

Men, för att återvända till Aftonbladets artikel så är det två saker till som behöver kommenteras. Bilden i papperstidningen är inte vald av mig och visar därför inte det av mig flera gånger omtalade holografiska sikte som i kombination med uniformen och kevlarhjälmen för luftburna trupper är ett tydligt belägg för spetsnaz (jag tror att pappersbilden har eller kommer att bytas ut i nätversionen av artikeln).

Hur detta holografiska sikte ser ut i närbild framgår av bilden på sidan 143 i boken Ryska elitförband och det syns även på sidan 161 och bokens baksida. Samma sikte på Krim i nutid syns i klippet ovan och ännu tydligare på denna stillbild.

Sist men inte minst kan ett citat av mig i slutet missförstås, det om psykologisk krigföring. Ryska psykologiska operationer på Krim faller helt naturligt inom ramen för 22. spetsnaz-gardesbrigadens ansvar, eftersom man har en egen psyops-enhet (för mer om brigaden se boken). Men psyops riktad mot väst sköts nog bara i begränsad mån av brigadpersonal (västjournalister på plats skulle kunna vara ett undantag).

I övrigt är väl dagens stor nyhet (hittills) att det nu om bara tio dagar blir en folkomröstning på Krim och att Krims parlament redan idag begärt att Rysslands president skall ”inleda proceduren” för att formellt tillåta Krim att uppgå i Ryska federationen.

Ukraina – Strategisk kommunikation och icke-kinetska attacker mot Sverige

Tempot har gått ned något i Ukraina, men med farliga underliggande spänningar kvar, i synnerhet stora truppförbandsrörelser utanför Ukrainas östra gräns. Ryssland underblåser bedömt demonstrationer i nyckelstäder i södra och östra delarna av landet, för att vid behov skaffa sig en förevändning för att skydda ryssar i dessa städer. Om Ryssland skulle gå in, så […]

Beredskapskontroll vs "Krimkrisen"

Reflektion
Detta inlägg kring vad jag vill benämna ”Krimkrisen” får bli ett av karaktären reflektion, ett större inlägg kring beredskapskontrollen kommer under närmsta dagen med koppling till vad det innebär/inneburit för den nuvarande händelseutvecklingen i Ukraina.
Vad jag kan uppleva saknas i den Svenska debatten för tillfället är kopplingen mellan den s k beredskapskontrollen och vad som händer i Ukraina. Inledningsvis genomfördes rapportering kring den, men detta har mattas av fullständigt och fokus ligger totalt på vad som sker i Ukraina och främst Krimhalvön. Med all rätt, jag säger inte att vi skall bortse från vad som händer där, men det som möjliggör att Ryssland kan agera som de gör just nu, är i mångt och mycket denna s k beredskapskontroll.
Bedömt har Ryssland cirka 80,000 – 100,000 man på krigsfot just nu inom MD V och MD C, siffran 150,000 är bedömt överdriven om man ser till rapporteringen kring reducerade brigader som har ställts på krigsfot så siffran 80 – 100,000 är bedömt mer rättvisande. Dock skall man ha klart för sig att det är en ansenlig mängd personal och materiel. De förband som är satta på krigsfot inom MD V har tryckts västerut och söderut således dels mot Finland och Baltikum dels mot Ukraina. Förbanden genomförde inledningsvis under de två första dygnen åtgärder för att erhålla högsta stridsberedskap därefter har diverse stridsövningar genomförts. Särskilt att beakta är att CBRN förbanden har genomfört övningar av ROTA karaktär, vilket kan tyda på att man räknar med att genomföra SIB (Strid I Bebyggelse).
Således när beredskapsövningen avslutas imorgon (140303) officiellt är dessa förband samövade och har övat bedömt specifika moment som krävs i händelse av att man väljer att gå vidare i Ukraina mot vad som kan bli en mer väpnad konflikt. Parallellt med detta har NATO och ej militärallians anslutna länder i Europa agerat ”tafatt”, det är riktigt att ej öka spänningarna genom att genomföra drastiska beredskapshöjningar, men selektiva bör har genomförts, nu är Västeuropa i efterhand.
Likväl skall man ta i beaktande att de ryska luftstridskrafterna är utgångsgrupperade vid krigsflygbaser samt ett stort antal hålls flygande över tiden genom lufttankning, bedömt för att undgå bekämpning i händelse av angrepp mot bassystemen samt för att snabbt kunna genomföra insatser i händelse av att t ex signalspaningsflygplan blir för närgångna m m.
Vad avser marinstridskrafterna i Östersjön så uppträder just nu en stridsgrupp (3 st) av den senaste typen korvetter ur Projekt 20380 klassen, likväl en (1) ubåtsjaktgrupp samt en (1) minröjningsgrupp. Det kan vara fler fartyg som ligger till havs ur Östersjöflottan dock är dessa bekräftade via OSINT. Således framförallt en slagkraftig ytstridsgrupp som ligger ute till havs just nu. Likväl är 336. Marininfanteribrigaden satt i högsta stridsberedskap och skall enligt uppgift även ilastat del av förbandet i landstigningsfartyg.
Således har vi en ansenlig mängd förband inom det västra militärdistriktet som är satt på krigsfot och har haft möjlighet till samövning under ett antal dagar för att höja sitt stridsvärde dvs möjliggöra att de kan lösa uppgifter mer effektivt i väpnade strid, likt hur vårt eget mobiliseringssystem tidigare var uppbyggt.
Således vad innebär då denna beredskapskontroll, För det första det innebär att Rysslands västra flank i mångt och mycket är säkrad, en ansenlig mängd förband är satt på krigsfot och har samövat att lösa stridsuppgifter. Detta möjliggör dels att de är en påtryckningsfaktor, Västeuropa kommer passa sig för att öka spänningarna genom att själva genomföra selektiva beredskapshöjningar dels möjliggör det att Ryssland själva skapar sig handlingsfrihet genom detta. Med handlingsfrihet avser jag här att man kan agera mer offensivt dels retoriskt delspraktiskt mot Ukraina.
För det andra det har ökat Rysslands egen förmåga att genomföra offensiva stridsföretag mot Ukraina. Ukrainas krigsmakt är ej vad man kan tro den är om man tittar enbart på förband och antal stridsfordon m m. Den är illa samövad och därmed saknar den förmåga att genomföra väpnad strid effektivt. Således har de Ryska förbanden haft möjlighet under drygt en vecka att höja sitt eget stridsvärde och därmed möjliggöra egen strid mot en väpnad motståndare. Vilket i sig också gör att de möjliggör handlingsfrihet. Förbanden kanske bara måste flyttas närmre Ukrainas gräns för att att den sittande Regeringen skall ge vika.
För det tredjeskulle det vara så att denna konflikt trappas upp till det otänkbara (vilket inget tyder på just nu vill jag poängtera), dvs en öppen väpnad konflikt mellan Ryssland och Västeuropa, så kommer Ryssland mycket snabbt kunna säkra dels Baltikum delsGotland vilket skulle försvåra NATO stridsinsatser markant i hela dess nordöstra flank. Detta i sig är också en signaleffekt utåt från Ryssland mot Västeuropa, vilket bedömt ingen av de västliga underrättelsetjänsterna har bortsett från.
Dessa tre  faktorer i sig gör att Västeuropa samt USA kommer och har intagit en passiv inställning till själva konflikten i Ukraina. Nu är detta en av många faktorer till varför de intagit en passiv inställning men det är en mycket tungt vägande sådan. Således att benämna detta som en beredskapskontroll är en ordvits, en direkt mobiliseringsåtgärd från Rysk sida är det bättre att kalla den, samt ett säkerhetspolitiskt påtryckningsmedel för att påtvinga en motståndare sin vilja.
Således slutsatsen blir tappa inte fokus på vad som sker i vårt eget närområde just nu, för det är klart oroväckande att en sådan ansenlig mängd personal och materiel är satt på krigsfot i symbios med den övriga händelseutvecklingen i Ukraina. Likväl det som kan te sig vara en s k beredskapskontroll kan mycket väl vara startskottet till något helt annat. Som jag skrev på Twitter för några dagar sedan, om detta hade varit för 30 år sedan hade grundorganisationen (GRO) intagit beredskapssteget ”Givakt” omedelbart i händelse av något liknande.
Have a good one! // Jägarchefen

Dags att höja tröskeln – del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)

I gårdagens inledande inlägg om att skapa tröskelförmåga lovade jag att del 1 skulle avhandla förmågan att neka en motståndare det luftherravälde denne behöver för att genomföra operationer såväl i luften som på havsytan. Det är en förmåga som kommer att kunna åstadkommas med Gripens nya radarjaktrobot Meteor som levereras inom något år. För att man ska förstå vilken tröskelförmåga Meteor medför krävs det att man har vissa grundläggande kunskaper.

Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab

Grunder BVR-strid*
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.

BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.

Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).

Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.

Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid


Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.

För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.

Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.

Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet

Efter att ha avfyrat roboten svänger flygplanet till vänster vänster så att målet precis kan behållas inom radarns sökområde i syfte att minska närmandehastigheten och därigenom öka avståndet till motståndaren och dennes vapen vid egen robots träff. Motståndaren har precis nått så nära att denne kan avfyra sin robot.

Det vänstra flygplanets robots målsökare har nu nått ett avstånd där den själv kan låsa på målet, medan målet fortsatt måste hålla kurs mot det vänstra flygplanet om bekämpningen ska kunna fullföljas. Resultatet blir att det högra flygplanet blir bekämpat

Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.

I det här fallet har flygplanet till höger agerat på varning från sin varnare och valt att fly undan det vänstra flygplanets robot. Länkningen av måldata till högra flygplanets robot går därmed förlorad och den kommer inte att hitta sitt mål. Det vänstra flygplanet kan därmed fortsätta framåt och har ett övertag inför framtiden. Detta är också ett exempel på hur en ”pusher” kan nyttjas.

Lägg också märke till att det vänstra flygplanet ej längre kan bekämpa det högra då skjutavstånd mot ett flyende mål är betydligt kortare än för ett kommande mål
Efter att ha svängt undan för den första roboten försöker nu det högra flygplanet åter ge sig in i striden. Det vänstra flygplanet skjutavstånd växer därmed åter ut och en robot kan därmed åter skjutas vilket görs med framförhållning i syfte att ge bästa möjliga prestanda. Det högra flygplanet måste fortsätta sin vänstersväng för att dess radars sökvolym ska omfatta det vänstra flygplanet. Detta skulle innebära en manöver rakt in i roboten samtidigt som det vänstra flygplanets robot då kommer att ha öppnat sin målsökare och det vänstra flygplanet kan fly, lämpligtvis med en högersväng då detta skulle försvåra än mer


Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.

Lastalternativ av jaktrobotar för Su-35 som nyligen börjat levereras och kommer att vara ryggraden i ryska flygvapnet under 2020-talet. 8 st AA-10c kan bäras. RVV-AE är en aktiv rysk radarjaktrobot, men med inte alltför imponerande räckvidd. Bild: KnAAPO



Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.

Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.

Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.

Meteor

När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.

Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.

Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.

För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.

Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.

Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.

Sidmonterad AESA-radar som kompletterar den framåtvända radarn i nosen. Med dessa tre radarelement kommer PAK-FA att ha radartäckning i hela den främre hemisfären och förmodligen lite till. Enligt vissa uppgifter på nätet finns även element riktade bakåt. Utöver detta lär lågfrekventa radarelement finnas i vingarnas framkanter för att upptäcka andra stealth-flygplan.


Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.

Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.

Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.

Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.

Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.

För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.

*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset


Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.

Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?


Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel,  men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.


Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

– Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer – inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg – utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som ”satsningar”.

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.


2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.


3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med ”professionella och kompetenta soldater”(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.


4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då ”långtbortistandoktrinen” var påtaglig under den strategiska ”time-outen”. Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?


5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som ”officer sluta som byråkrat” i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.


6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige. 

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som ”satsningar”.
I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.


Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser. 

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett ”bondetåg” likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.
Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir. 

Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir ”påhoppad” är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

Fallskärmsjägare och nyttig atlas

Detta är en trailer för den engelska versionen, den svenska har givetvis svensk text.

Vill bara slå ett slag för två nyheter med anknytning till både Normandie och Norden. En av dem har man direkt nytta av.

Har du varit i Normandie eller ska dit så bör du inte missa den nya och svenskproducerade dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som erbjuds i senaste Pennan & Svärdet. Till skillnad från många amerikanska dokumentärer så kommer här både den allierade och tyska sidan till tals. Fokus ligger på sexton veteraner som intervjuats av Michael Johansson från Luleå. Särskilt intressanta är intervjuerna med fallskärmsjägarna och inte minst Alexander Uhlig, se ovan, som även var med vid Narvik 1940.

Det andra erbjudandet är ytterst prisvärt och är referensverket Historisk atlas över andra världskriget. Den kostar via SMB bara 98,- förutsatt att man köper någon annan bok eller film ur samma nummer av Pennan & Svärdet. Undervisar man i historia, skriver i ämnet eller spelar strategispel är detta en bok man har stor nytta av. Vi som bor i Norden har inte glömts bort utan både Finland och Norge har egna kartor och förutom kartor ingår en hel del foton och texter som sammanfattar olika slag och skeenden. Inte bara en atlas alltså.

Försvarets förmåga är inte tillräcklig

Igår var det dags för Folk och Försvars seminarium om försvarets förmåga med fullsatt lokal. Mitt anförande hittar du här (Nedre klippet vid c:a 41.30). Bildspelet i pdf hittar du här. Försvaret av Sverige börjar utanför Sverige med internationella samarbeten och insatser av olika slag. Utformningen av våra väpnade styrkor sker däremot med närområdet som […]

Folk & Försvar: Är försvarsförmågan tillräcklig?

Under dagen höll Folk & Försvar ännu ett intressant och viktigt seminarium som en direkt uppföljning på det tidigare med fokus på förmågan inom respektive försvarsgren, men hur tänkte man från Folk & Försvars sida när Magnus Christiansson valdes ut för att analysera den marina förmågan? Här kommer en kort sammanfattning med mina egna kommentarer.


Analys Flygvapnet
Efter att Lars Ekeman gick igenom samma typ av bilder som vi sett vid tidigare tillfällen fick de tre olika försvarsgrenarna en genomgång av tre olika utvalda herrar. Först ut var Stefan Ring som gick igenom Flygvapnet. Han tryckte på det uppdämda behovet av medel- och långräckvidigt luftvärn och lyfte fram det för mig hutlöst korkade exemplet från den förra försvarsberedningen där man föreslog att man skulle avveckla RB-97, ett system som trots antik status behölls. Annars hade Sverige i dag stått helt utan luftvärnsförmåga. RBS-70 i all ära.

Ring visade också på behovet av offensiva attackvapen likt vad Finland nu anskaffar. Stefan Ring påpekade även att det saknas ett ”system av system tänk” något man inom Flygvapnet tidigare varit mycket duktiga på, och som varit en naturlig del. Ring menade att systemtänket mer eller mindre har försvunnit och att detta är något som måste åtgärdas, något jag helt instämmer i.


Analys Armén
Överste Jan Mörtberg från FHS presenterade därefter sin analys av arméns förmågor och brister och även han pekade på bristen av ”system av system”. Funktionsförbanden artilleri, ingenjörer och luftvärn har som bekant nått en kritisk massa som dessutom är skilda från de förband så att gemensamma övningar blir mer eller mindre omöjliga utan omfattande transporter.

Han pekade även på den bristande ekonomin, och avsaknad av övningar i högre förband. Kända men bekymmersamma fakta. Jan Mörtberg påpekade även på det faktum att inget av försvarsbesluten har blivit genomförda, vilket gör att man inte kan ta avstamp i något konkret vi nya förändringar.


Analys Marinen
Sen var det analysen av Marinens förmågor som skulle presenteras av Magnus Christiansson(?)
och nu undrar jag Folk & Försvar, hur tänkte ni här? Att Magnus har oerhört mycket att tillföra i en debatt om försvar och säkerhet råder det inga tvivel om. han har många gånger tidigare visat på att han briljerar i ämnet. Men att sätta Magnus på att analysera Marinen är ett feltänk av stora mått, och jag anser till och med att det för Marinens del var oerhört orättvist då de övriga två försvarsgrenarna p.g.a. att det var rätt personer som gjorde analysen erhöll mer sakliga och konkreta analyser med kopplingar till just försvarsförmågan och dess brister.

Marinen erhöll därför ingen djupare förmågeanalys då Christiansson ägnade mer än halva sin tid åt att ställa den retoriska frågan ”Vad är försvar”? Intressant, men tyvärr fel fokus den här gången. Därefter visade han några av CM bilder från förra seminariet och pekade på några få men förvisso viktiga detaljer, men någon analys av marina förmågor blev det tyvärr inte mer än att det möjligen inte finns någon marin alls bortom 2025 om inte materiel tillförs snarast.

Johan Wiktorin
Därefter var det dags för alltid lika intressanta Johan Wiktorin. Han visade på vad omvärldsbedömningen måte utgå från. Nämligen kombinationen av kapacitet (långsam), vilja (snabb) och tillfälle. Något att ta med sig!

Han visade också på ett tydligt exempel där en avsaknad av ett systemtänkande kan få ödesdigra konsekvenser. Exemplet på att ta bort en komponent, i Wiktorins exempel- ubåtsjakthelikoptrar, så innebär det inte bara att vi kommer att sakna luftburen ubåtsjakt. Det innebär också att våra ubåtar  inte kommer att bli rätt övade. Då kan man fråga sig när en svensk ubåt senast hade en aktiv sonar från en svensk ubåtsjakthelikopter mot sig? Det korrekta svaret är 2006, d.v.s. hela åtta år sedan! Resterande analys får läsaren göra själv på egen hand.


Jan Salestrand
Salestrand höll ett mycket bra anförande. Frågan jag ställer mig är varför ÖB själv allt mer sällan framträder i sammanhang som dessa? Men man kanske vill spara på honom till större forum, och kanske också hålla honom från att tvingas kritisera politisk nivå mer än vad som är nyttigt för relationerna?

Jan Salestrand berömde Wiktorins anförande och analys, vilket är ett gott betyg till Johan. Mycket av detta framgår även i Försvarsmaktens egen perspektivplanering. Salestrand pekade även på att Försvarsmakten med nuvarande ekonomi inte kommer att kunna möta ett begränsat väpnat angrepp på längre sikt. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Mellan raderna kunde det dock tydligt utläsas att Försvarsmakten anser att nuvarande läge är katastrofalt, men framförde det ändå på ett professionellt sätt.

Efterföljande debatt
I efterföljande debatt deltog i panelen Allan Widman, Anna-Lena Sörensson, Johan Forsell och Peter Rådberg. En hel del bra frågor från publiken ställdes till panelen.

Intressant var att höra Sörensson anklaga Moderaterna för skönmålning och att Johan Forssell i sin tur beskrev satsningarna. Att likt försvarsministern nu även Johan Forssell tar upp bestyckningen av Visbykorvetter med sjömålsrobotar som en satsning och en ökning av försvarsförmågan gör mig uppriktigt arg. Vi har gått från 30 robotbärare till fem under en 10-årsperiod. Det som Forssell glömmer att säga är att den robot som nu – ett tiotal år för sent – monteras på Visbykorvetter är exakt samma robot som vi förfogat över sedan slutet av 90-talet, samt att den inom några år faller för åldersttrecket nämns inte med ett ord.

Försvarshögskolans Eva Haldén, som alltid ställer knivskarpa frågor grillade politikerna med frågan vad de anser att de har för ansvar när det konstateras att IO14 inte kan genomföras? Några konkreta svar fick hon tyvärr inte.

Officersförbundets Daniel Skoglund ställde en annan viktig fråga, den som berör hur man avser förhålla sig till att försvarsreformen nu inte kan genomföras i en prolongerad ekonomi. Den som svarade mest ärligt på denna var Anna-Lena Sörensson, som konstaterade att en ökning av försvarsanslaget ska manglas i partiet och därefter vägas av mot vård, skola och omsorg m.m. Av just den anledningen är jag rädd för att vi i framtiden istället för att få se en ökning av anslaget, istället kommer att få se en reducerad ambitionsnivå.

I slutet tyckte jag mig se och höra Magnus Haglund? Han (om det nu var han) var nog i tanken inte med på samma seminarium som övriga deltagare utan valde att ha ett eget seminarium med helt andra frågeställningar än de rubricerade, något som Lars Ekeman tack och lov avstyrde snabbt.

Sammanfattning
Mer än detta avser jag inte skriva just nu. Seminariet rekommenderas att se via Folk & Försvars webbsida. Orkar man inte se allt så prioritera då följande punkter i programmet.
1. Jan Salestrand
2. Johan Wiktorin
3. Den efterföljande debatten

Seminariet var intressant, men det är egentligen helt otroligt att alla inblandade parter ändå lyckades undvika att svara ett konkret JA eller NEJ på seminariets huvudfråga huruvida vår försvarsförmåga är tillräcklig.

För övrigt skall tilläggas att Peter Hultqvist (s) i dag har KU-anmält regeringen för sitt sätt att hantera försvarsreformen.

Inför Marinstridsdagarna

Bild: Försvarsmakten


I morgon startar årets upplaga av Marinstridsdagarna där stora delar av Marinens personal samlas under tre dagar för att träffas och lyssna till föreläsningar. Den första dagen är gemensam för alla medan de efterföljande går längre ner i detaljer inom varje skrå i Marinen. Jag ska i detta korta inlägg skriva ned vad jag personligen anser bör dryftas i det större perspektivet.

Inför framtiden är min förhoppning att en del av marinstridsdagarna ska bli Marinens motsvarighet till Folk & Försvars rikskonferens där intressanta anföranden för Marinen aktuella ämnen efterföljs av paneldebatter med åhörarnas aktiva deltagande. Det hade gjort ett redan bra arrangemang ännu bättre.

Vissa saker i årets program är mer intressanta än andra. Marinchefens och marintaktisk chefs inledning är helt central och borde ges betydligt mer tid kan jag tycka. Det finns oerhört många viktiga frågor som bör dryftas, diskuteras och debatteras. Jag ska ge några exempel på vad jag anser bör tas upp inom områdena materiel, personal och verksamhet och där till kopplad ekonomi. Om inte denna gång, så i framtiden. För problemen lär nog tyvärr bestå ytterligare en tid.

Men inledningsvis vill jag ge marinchefen Jan Thörnqvist en eloge för att han i en intervju med Expressen för en dryg vecka sedan officiellt har officiellt deklarerat oro inför framtiden. Bra!


Ilskan pyr i leden
Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist, S:

– Det var länge så att vi hade ett helt orimligt spänningsförhållande mellan försvarsmaktens ledning och försvarsdepartementet. Det var negativt för Sverige och kommenterades i andra länder, det var synnerligen anmärkningsvärt,. 

När statsminister Fredrik Reinfeldt åker till Folk och försvar, som startar i Sälen i morgon, pyr ilskan ännu i försvarsleden.

– Många i försvarsmakten tycker att ÖB har vikt ner sig i och med att han fått en mer foglig ton. Även om det utåt råder viss vapenvila har regeringen samtidigt tagit beslut om att man ska spara en halv miljard på minskade lönekostnader. Det har irriterat många inom försvaret, säger en källa.

Oroad över framtiden
Chefen för marinen, Jan Thörnqvist är oroad: 

– Vi jobbar för att utveckla marinen för framtiden. Men där har vi väldigt stora osäkerheter delvis med tanke på ekonomi. Och de prioriteringar man gör här, och på försvarsdepartementets sida.

– Det är fler än jag som med all rätt är oroliga för framtiden.


Med detta i bakhuvudet får man nog ändå anse att bottenplattan är lagd, och att det är här en seriös och nödvändig debatt med fokus på Marinens framtid bör ta sitt avstamp. Detta oavsett om Marinens personal och Marinchefen har ringa påverkansmöjlighet på sakernas tillstånd.


Materiel

Säga vad man vill, men det är inom materielområdet Marinen inom en mycket snar framtid har de absolut största problemen. Exemplen är många.

– Ubåtsanskaffningen avseende A26 har avstannat. Varför vi har hamnat i denna situation är sannolikt inte känt av alla och behöver förklaras. Vilka blir konsekvenserna för Marinen om man inte finner lösningar och kan genomföra anskaffningen?

– På fartygssidan har samtliga marina nybyggnadsprojekt strukits ur materielplanen. Det gäller stödfartyg som i framtiden skulle ersätta de äldre fartygen HMS Trossö och HMS Carlskrona. Det gäller även anskaffning av nya framtida ytstridsfartyg. Båda dessa projekt återfanns i den långsiktiga materielplanen som sträckte sig fram till 2020. I den senaste som sträcker sig fram till 2021 finns således inga marina nybyggnadsprojekt kvar. Hur kommer detta att påverka Marinen och dess operativa förmåga i framtiden?

– I det korta perspektivet är det lika illa. Regeringen fattar inte nödvändiga beslut för att de två vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ska kunna realiseras. Inte heller tas beslut för att möjliggöra för att Marinen efter 2014 (innevarande år) ska kunna innehålla riksdagens beslut om att hålla sju korvetter i insatsorganisationen. Konsekvenserna runt detta närtida problem bör definitivt dryftas.  

– Om inte ovanstående beslut kommer, vad gör vi då? Kommer man att lägga pengar på att vidmakthålla de gamla fartygen ytterligare en tid. Kommer den 40 år gamla HMS Jägaren att få fira sin 50 årsdag, och är det möjligt att vidmakthålla BevB 80 om inte beslut om vedettbåtar kommer? Frågorna är många.


Personal

Kopplat till avsaknad av beslut om modifiering/ombyggnad av fartyg, hur ska förbanden kunna planera sin personal om man inte ens vet vilka fartyg man har att spela med i den nära framtiden?

Bemanningen av Marinens insatsförband. Det kan behöva diskuteras hur Marinen har hamnat i en situation där det gapar tomt på så många stolar på insatsförbanden p.g.a. att man tvingas skicka individer på bemanningsuppdrag i basorganisationen. Det finns många kloka synpunkter på hur situationen skulle kunna förbättras genom att man gör saker lite annorlunda.

De väntade konsekvenserna av regeringsbeslut 5 (FM Org 18) måste kommuniceras på bred front. Vad innebär detta för Marinen – konkret? Vilka delar/funktioner ska tas bort, och vem ska göra det jobbet istället? Innebär det ytterligare tomma stolar på fartygen?


Verksamhet (Ekonomi)

Hur ska förbanden kunna planera verksamhet i framtiden om man inte vet vilka spelkort (fartyg) man har att spela med?

Hur ska personalen kunna behållas, i synnerhet GSS i en krympande ekonomi och därmed reducerad verksamhet till sjöss? 2014 blir kärvt, och framtiden ser än mer bister ut.

Hur påverkas den operativa nationella förmågan om förbanden inte tillåts att öva i tillräcklig omfattning, i synnerhet om man inte tillåts göra det i en nationell kontext (SWENEX) med nationella insatsregler och procedurer i samverkan med varandra, med helikoptrar och stridsflygplan?

Vad är det påbörjade marina samarbetet med Finland avsett att leda till? Hur ser vägen framåt ut vad avseende interoperabilitet mellan två icke NATO-nationer som inte har samma insatsregler, metodik, system och krypton m.m. Sådana ”detaljer” måste redas ut om det hela inte ska sluta i PFP-verksamhet anno 90-tal.

Sammanfattning

Till synes finns det många frågor att diskutera och belysa inom Marinen. Det är givetvis också som så att ingen kan förvänta sig att Marinens högre chefer ensamma ska sitta på alla svar, därav så behövs det ett deltagande av flera nyckelpersoner i ett större forum. Det vore också välgörande om man i den Marina debatten kunde benämna problem som problem, och utmaningar som utmaningar. Att blanda begreppen felaktigt är enbart vilseledande.

Marinstridsdagarna är ett ovärderligt forum som inbjuder till oändliga möjligheter att diskutera de verkligt viktiga frågorna. Detaljer i all ära, dessa är också viktiga. Men det är sällan, eller rättare sagt aldrig det ges möjlighet att förklara storheterna. Oavsett om det handlar om saker som Marinen med dess chefer själva inte kan påverka så behövs forumet för att skapa förståelse och medvetenhet om sakernas tillstånd inom hela Marinen. 

Försvarssamarbeten i fina ord kontra verkligt utfall


I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.


På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.

Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.

Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.

Men hur har det nordiska försvarssamarbetet fungerat hittills? Har det varit så framgångsrikt som riksdag och regering hoppas på? Hur ser det ut inom materielområdet där man har hoppats på stora hemtagningar avseende så kallade effektiviseringsvinster? Låt oss titta bakåt och se vad som egentligen har hänt.

Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp ”det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO” som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.

Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.



NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.

Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.

Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet.  Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.

Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland  i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.

Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.

AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.

TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.

Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.

Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.

Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.

Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.

Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.

När man hör sådant från personer med insyn så börjar man verkligen undra hur det är ställt på vårt materielverk och hos tillverkaren. Har man tagit sig vatten över huvudet?

Som lök på laxen har denna gemensamma upphandling fått andra följdeffekter för Sverige och Försvarsmakten. I samband med affären tvingades Sverige till motköp, något som är rutin vid affärer likt denna. Problemet är att Sverige tvingades att anskaffa vapenstation 01 – PROTECTOR från norska Kongsberg utan en konkurrensutsatt upphandling. Det fjärrstyrda vapensystemet ska placeras på Archer, Pansarterrängbil 360 och Galten. Det är tyvärr få som anser att Protector är det bästa tänkbara systemet på marknaden. Många med sakkunskap förespråkar istället Bofors LEMUR eller SAABs TRACKFIRE. Det här är ytterligare en faktor som direkt påverkar användaren Försvarsmakten i negativ bemärkelse då man inte får möjligheten att själv välja system.

Att samarbetet runt Archer går i graven är inte bra för Sverige och i synnerhet inte för Försvarsmakten. För vem kommer att få betala för de tjugofyra pjäser som Norge nu inte köper?  SvD rapporterar att Norge nu är bereda att förhandla om ekonomin, men det finns inget som utesluter att även Försvarsmakten kommer att drabbas negativt av detta när det kommer till ekonomin runt driftskostnader, direkt eller indirekt. Försvarsmakten kommer nu tillsammans med FMV att utreda konsekvenserna av ett havererat samarbete.
Lastbilar
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.

När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en ”veteranbilsflotta.  Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.

Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att ”detta är en bättre lösning” som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt. 

En person med insyn säger att.

I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.

Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.

Så här är reaktionerna på detta från samma person.

Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.

En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen. 

Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.


NORDEFCO och andra samarbeten

SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens  önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.

Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.

Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att ”hitta samarbetsområden” inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.

Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm – minst sagt.

Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.


Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.

Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.

För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.

Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.

När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.


Media: SvD, SvD, SvD,


WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Folk & Försvar 2014 – Dag 3



Så var då Folk & Försvar 2014 avslutat för den här gången. Eftersom jag tidigare har utlovat ett inlägg från den tredje och sista dagen får jag hålla löftet och summera även om det blir några dagar sent. Den sista dagen präglades av renodlad försvarspolitik vilket var mycket intressant att ta del av.

Försvarsminister Karin Enström var inledningstalare och lade således grunden för dagen med sitt tal. Karin Enström har fått utstå mycket kritik från den här bloggen, men den här gången vill jag ge hennes anförande ett förhållandevis gott betyg om man ser det isolerat. Möjligen har den massiva kritiken från alla håll haft viss påverkan på ministern om att inte skönmåla läget inom Försvarsmakten. Givetvis så framkom det som vanligt att regeringen genomför satsningar på försvaret och försvarsförmågan var som vanligt god, men det var inte lika frustrerande att lyssna på som intervjun i radions P1 från tidigare i veckan. Även om själva talet får godkänt så kom ministen inte med några nyheter i sitt tal, snarare tvärt om.

Karin Enström trampade under sitt tal rejält i klaveret vid ett tillfälle. Detta då hon raljerade över alla de som kritiserar regeringens försvarsreform och att försvarsförmågan är låg. Ministern påstod att dessa uttryck var ”ett hån mot personalen”. Något hon uttryckte stor ilska över.

Det Karin Enström uppenbart inte har koll på är att kritiken ute på förbanden inte riktas mot de som försöker beskriva reformen och försvarsförmågan, exempelvis ÖB (fram till januari 2013). Den massiva kritiken riktas istället åt ett helt annat håll, exakt var den riktas behövs knappast beskrivas närmare.

På det större planet när det kommer till regeringens försvarspolitik så har det nu gått så långt att ministern nu helt öppet kritiseras av såväl Mikael Odenberg som Anders Björck – båda två tidigare moderata försvarsministrar. Detta måste vara helt unikt inom svensk politik i modern tid.

I intervjun från samma dag med Expressens Niklas Svensson så blev försvarsministern rejäl grillad, och på frågan hur hon ställer sig till riksrevisionens rapport så framgick det att hon inte delade slutsatserna i rapporten och att de gör fel bedömning ”Vi hade mätt på ett annat sätt” säger försvarsministern. I samma intervju säger Karin Enström också att när hon besöker Marinens fartyg så möter hon fartygschefer som säger att ”Vi når upp till en förmåga som vi aldrig skulle kunna nå med värnpliktiga”. Av det sistnämnda drar jag en slutsats. Politiker kommer alltid att ta med sig citat från förbandsbesök som stödjer och bekräftar den egna politiken, i det här fallet personalförsörjningsreformen. För det andra så måste man fråga sig om ministern avser förmågan på den enskilda sjömannen eller förmågan som helhet. Det är nämligen två helt skilda saker.


Nästa talare var ÖB Sverker Göranson

ÖB gör som vanligt ett bra framträdande. Han är lugn, trygg och påläst. Han har dessutom en mycket god förmåga att lätta upp stämningen i lokalen. Det som däremot är alldeles uppenbart, och blev tydligt redan i Almedalen i somras, är att ÖB bytt taktik och blivit mer återhållsam i sin kritik. Den sker nu på annat sätt. I andra forum och i dokument som perspektivplaneringen etc.

Problemet blir att ÖB vid en snabb anblick uppfattas som han bytt ståndpunkt och backat i sina ekonomiska krav på regeringen för att kunna sätta upp en fungerande försvarsmakt. Att myndigheten Försvarsmakten närmar sig regeringen är i grunden positivt, men det är olyckligt att man som ÖB i vissa fall gör, pekar på att att läget inom Försvarsmakten är gott. Sannolikt har Försvarsmakten bestämt sig för att enbart utgå från vad man verkligen är ålagda att lösa för uppgifter och inte fokusera på vilket försvar Sverige de facto skulle behöva. Tittar man enbart på ålagda uppgifter blir bilden givetvis något ljusare. Men om ”hela Sverige ska försvaras” bör debatten och beskrivningen av läget se ut på ett helt annat sätt.

Även om rekryteringen når sina mål så blir detta helt obsolet om man inte lyckas behålla personalen. Det är detta som borde mätas och diskuteras – inget annat. Att regeringen reducerar Försvarsmaktens i numerär (stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, fartyg – listan kan göras lång) nämndes inte över huvud taget. Att 2014 ser ut att bli ett mycket kärvt år ekonomiskt och övningsmässigt borde ÖB tryckt på hårdare. Att man är ålagda att reducera personal genom regeringsbeslut 5 togs inte upp i någon större omfattning.

Sammanfattar man ÖB och hans tal så framstår läget i Försvarsmakten som relativt gott. Jag känner inte igen mig i den uppmålade bilden, och jag tror få andra gör det. Den senaste temperaturmätningen FM VIND tyder även den på något helt annat än att allt är gott. Detta tog förvisso ÖB upp som ett problem man nu avser att hantera vilket är bra och nödvändigt.

Att ÖB inte pratar problem, utan lägger fokus på det som är bra och det som fungerar kan inte bero på annat än att han vill gjuta mod i personalen och minska klyftan mellan Försvarsmakten och regeringen. Det är en bra ambition, men den har också vissa baksidor då personalen idag är mycket upplysta och har en bättre förståelse för helheten än vad man kanske hade för 5-10 år sedan.    

Därefter var det försvarspolitikernas tur att tycka till

Peter Hultqvist var i den skaran först ut. han tryckte som vanligt, och helt korrekt på att skönmålningen av läget inom Försvarsmakten måste upphöra. Han ville inte säga något om några ekonomiska ökningar av försvarsanslaget utan ville invänta försvarsberedningens rapport där man just nu jobbar med underlag som direkt påverkar den framtida ekonomin.

Precis som Peter Hultqvist gjorde argumenterade vänstern genom Torbjörn Björlund mot ett NATO-medlemskap. Vänstern har däremot aviserat kraftfulla anslagsökningar. Märkligt och oväntat vid en första anblick. Men min analys ger vid hand att detta är ett sätt att förhindra ett eventuellt NATO-medelmskap. För vänstern är ett Alliansfritt Sverige mycket viktigare än att man tvingas skjuta till mer pengar till försvaret. Märkligt kan tyckas, men helt i linje med vänsterpolitiken.

Centerns Staffan Danielsson höll ett bra tal där han konstaterade en mängd oroväckande fakta som framkommit i försvarsdebatten och i försvarsmaktens dokument. Staffan är saklig och påläst men radar enligt normalrutin ett antal fakta, men uttrycker alltför sällan sin egen åsikt om vad och hur saker borde åtgärdas. Min analys ger vid hand är att Staffan personligen vill åtgärda det prekära tillståndet, men att han inte har partiets mandat att uttala sig i konkreta termer av anslagsökningar. (även om han berörde det under frågestunden). Minns historien att det var just Centern som inför bildandet av Alliansen var det parti som mest av alla drev på att försvarsanslaget skulle minskas!

Sverigedemokraternas Mikael Jansson var inte rädd för att prata om ett ökat försvarsanslag vilket är glädjande i dessa tider. Problemet med Sverigedemokraterna är att man fortfarande tror att det nordiska försvarssamarbetet ska fungera och är mot NATO. Det förstnämnda är som bekant problematiskt. Det andra är Sverigedemokraternas akilleshäl. Vänder man i den frågan kommer SD att bli en tung spelare inom försvarsområdet.

Även kristdemokraternas Mikael Oskarsson höll ett bra tal och framstår nu allt mer som de gamla Moderaterna. Här är man konkret och efterlyser mer öppenhet runt problemen i försvaret och ett mer nationellt fokus. Att Oskarsson pekar på vikten av luftvärn är mycket vitaliserande. Kristdemokraterna tillsammans med Folkpartiet står i försvarspolitiken nu mycket långt ifrån Moderaterna, det är alldeles uppenbart.

Peter Rådbergs tal innehöll inget av större intresse, och inget nytt, varför det inte kommenteras närmare.

Folkpartiets Allan Widman höll det mest udda talet genom att peka på alla brister som måste åtgärdas tillsammans med en mängd konstateranden. Allt uttalat i korta meningar eller enbart enstaka ord. Detta måste ses då det inte går att förklara på ett begripligt sätt.

Försvarsberedningens Cecilia Widegren och Johan Wiktorin

Cecilia Widegren berättade om försvarsberedningens arbete. Det var tyvärr slätstruket och intetsägande. Vilket parti Widegren tillhör råder det ingen tvivel om ens när hon uttrycker sig i rollen som ordförande i försvarsberedningen. Jag är inte säker på att alla ledamöter skriver under på alla beskrivningar. Jag bedömer att det kommer att krävas många kompromisser för att samtliga ledamöter ska kunna skriva på beredningens rapport och stå bakom den. Jag bedömer det även som att den kommer att innehålla åtskilliga reservationer.

Senare på dagen var det tur för Johan Wiktorin att ge sin syn på sakernas tillstånd. Som vanligt mycket bra, i synnerhet det förslag till anslagsökning i en stigande trappa som successivt ska stämmas av mot det säkerhetspolitiska läget. Ett bra exempel på ett finansieringsalternativ som flera av riksdagens partier bör kunna skriva under på. Detta då förslaget får en konkret och direkt förankring i verkligheten. Jag rekommenderar att alla tittar på just Johan Wiktorins anförande.


Man kan mycket kortfattat sammanställa det som framkommit under konferensen så här..

Moderaterna inkluderat statsminister och försvarsminister anser att allt är väl. Försvarsförmågan stärks, man satsar på försvaret och försvarsreformen går riktigt bra. En bild som få delar med Moderaterna.

Försvarsmakten har i sin tur förändrat sin retorik när man nu närmat sig regeringen och uttrycker sig mer försiktigt. Att ÖB samtidigt påpekar att det enbart är Stockholm som skall (och kan?) försvaras inom ramen för det en-veckasförsvar som aldrig kommer att kunna uppnås tyder på vad man egentligen anser om den faktiska försvarsförmågan – men det säger man inte längre lika öppet som tidigare.

Socialdemokraterna anser att läget är bekymmersamt, men vill inte utfästa några anslagsökningar. Vänstern vill förvånansvärt öka anslaget, Miljöpartiet vill minska anslaget. Här blir ett trovärdigt regeringsalternativ och en överenskommelse inom försvarspolitiken ett rejält problem efter nästa val.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och till viss del även Centern anser att utvecklingen i Ryssland är oroväckande och att anslagsökningar behövs! Här står man långt från Moderaterna varför en framtida eventuell uppgörelse ser mycket svårartad ut.

Sverigedemokraterna vill som bekant öka anslaget kraftfullt. Hamnar man i en vågmästarroll efter valet kan partiet få stor påverkan även inom försvarspolitiken. Men hur det blir med den saken återstår som sagt att se.

Sammanfattning

Med förra årets något slätstrukna konferens i minnet så har jag inför denna konferens önskat mer spets i arrangemanget genom att uppmuntra till debatt och inte bara torra anföranden. Jag vill verkligen ge arrangören en eloge för att man genom ett mer smakfullt program och en professionell moderator i egenskap av Pernilla Ström tillsett att det så har blivit. Huruvida man från Folk & Försvars sida har tagit intryck av åsikterna från denna blogg låter jag vara osagt. Det vore förmätet att tro det. Men jag är som sagt mycket positivt överraskad och hoppas på en fortsättning på samma spår inför nästa års konferens.

Tack Folk & Försvar för en väl genomförd konferens som verkligen väckt försvarsfrågan till liv igen. Nu är det upp till oss andra att hålla debatten vid liv fram till Almedalen där försvarsfrågan ånyo kommer att hamna i fokus. Lita på det!

Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 2

Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media
SvD – Därför är krisen för försvaret så djup
SvD Brännpunkt – Karin Enström & Carl Haglund: Nu fördjupar vi samarbetet
SvD Ledare – Claes Arvidsson: Lika hård som ett löskokt ägg
SvD – Mer försvarssamarbete med Finland
SvD – ÖB: Rubba inte försvarsreformen
SvD – Folkpartiet vill skapa ny värnplikt
DN – Mest uppseendeväckande är att V vill höja försvarsanslaget
DN – Folk & Försvar: Frapperande dålig stämning
DN – MP tänker inte stoppa JAS affären
DN – S skjuter besluten framför sig
Expressen – Carl Bildt ger sig in i debatten om försvaret
Expressen – Allan Widman stöttar kritiken mot försvaret
Expressen – Anders Björcks hårda kritik mot Karin Enström
Expressen – Rödgröna sprickan i försvarsfrågorna
Expressen TV – Sprickan i Alliansen över försvarsfrågan
Expressen TV – Karin Enströms svar på den hårda kritiken
Aftonbladet – Reinfeldt sågas av egen ex-minister
Aftonbladet – Anders Lindberg: Svenska soldater ska nog inte bara sparka grus
Aftonbladet – Anders Linberg: På Folk & Försvar har redan regeringen avgått
Aftonbladet – Anders Linberg: Elefanten i rummet är värnplikt
Aftonbladet TV: Karin Enström
Aftonbladet TV: Wiseman
Aftonbladet debatt: Johan Forssell
BLT – När försvaret blev en slagpåse
BLT – Löfvén är bakbunden
BLT – Låt inte nostalgin styra
VLT – Kan Sverige försvaras
UNT – Många skäl till Allianser
YLE – Samarbete ett mantra på försvarskonferens
SVT – Norskt beslut försvårar NATO-samarbete
SVT – Karin Enström: Vi fortsätter stärka försvarsförmågan
SVT – Reaktioner på Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarsministern och ÖB
SVT – Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarspolitiken en plåga för Reinfeldt
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT – De egna leden (Mikael Odenberg) kritiserar försvarspolitiken
TV4 – Vänsterpartiet vill återinföra värnplikt – vilket får starkt stöd i mätningar
TV4 – Sammanfattning av Folk & Försvar
TV4 – Försvarsministerns tal vid Folk & Försvar (Se talet!)
TV4 – Fler säker sig till försvaret
DT TV – Så vill Peter Hultqvist forma försvaret
Dala Demokraten – Hultqvist föreslår webbmönstring
DI – Odenbergs sågning får stöd i Alliansen
Ny Teknik – Archer dröjer till 2015
SR – ÖB varnar för förändringar av försvaret
SR – Studio ett: Anders Björck & Mikael Odenberg

Bloggar
Wiseman
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Allan Widman
Rolf K Nilsson
Cecilia Widegren
Sjätte mannen
PJ Anders Linder

Försvarsmakten videblogg
ÖB
ÖB (Anförande)
C PROD (Anders Silwer)
C MUST (Gunnar Karlsson)

Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare ”littorals”, ”brown waters”).

Resonemanget bygger på följande antaganden:

  • Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
  • Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
  • Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
  • Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 

Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:

  1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
  2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
  3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
  4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.

En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:

  • Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
    • Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
    • Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
    • Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
    • Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
    • Passiva sonarbojar.

Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.

    • Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
    • Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
    • Talkrypto för telefoni.
  • Framdrivning:
    • Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
  • Vapensystem:
    • Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
    • Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
    • Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
    • Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
  • Övrigt:
    • För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
    • Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
      • Chef
      • 2x Vaktchefer
      • 2x Ledningssystemoperatör
      • 2x Radar/stridsledningsoperatör
      • 2x Ubåtsjaktofficer
      • 2x HMS/passiv sonaroperatör
      • 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
      • 3x Maskinister, inkl Chief
      • 3x Systemtekniker
      • 2x Kockar/sjukvårdare
      • 2x Manöverofficerare
      • 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare

Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

    Folk & Försvar 2014 – Dag 2



    Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag – en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.

    Stefan Löfvén inledde dagen – men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, – Stödja försvarsindustrin – Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

    Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

    Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen – att ”återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna”. Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

    I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för ”regeringens svar på Lucky Luke – den mest triggerhappy vi har i regeringen”.

    PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter  med Göran Hägglund som humorist. ”Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt” sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna….

    Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar – framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret ”i de stängda rummen vi inte har tillträde till” så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

    Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till ”pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut” genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och ”som skulle vara Rysslands högsta dröm”. Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

    Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

    För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste… Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

    Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med  luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest – ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

    För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet – gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

    Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt! 

    Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

    Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

    Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl – att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

    För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att ”Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen”. Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

    Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
    Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen…


    Skipper under Folk & Försvar
    Folk & Försvar – Dag 1
    Det är (m)otigt för regeringen nu
    Helt om!
    Inför Folk & Försvar

    Folk & Försvar
    Program
    Sändningar i efterhand
    Debattartikel

    Media:
    SvD – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
    SvD – Utbrett tvivel på försvarspolitiken
    SvD – Populism eller realism runt försvaret?
    DN – Splittring hos de rödgröna om JAS
    DN – Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
    DN – Björklund vill återinföra värnplikt
    DN – Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
    DN – Logiken talar för NATO
    Expressen – Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
    Expressen – Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
    Expressen – KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
    Expressen TV – Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
    Expressen TV – Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
    Expressen TV – Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
    Expressen TV – Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
    Aftonbladet TV – Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
    Aftonbladet TV – Sverige med i NATO senast 2020
    Aftonbladet TV – Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
    Aftonbladet TV – Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
    Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
    Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
    Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
    Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
    Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
    SR – Försvaret i fokus
    SR – Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
    SR – Löfvén vill göra om Sveriges försvar
    SR – Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
    SR Studio 1 – Försvarspolitik och samhällets säkerhet
    Frivärld – Statsministern spänner hästen efter vagnen
    GP – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
    Sydsvenskan – Det krävs två för tango
    SVT – Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
    SVT – Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
    SVT – Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
    SVT – Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
    SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
    SVT Agenda – Intervju med Karin Enström (39.00)
    SVT Forum – Intervju med Peter Hultqvist
    TV4 – Lågt förtroende för Sveriges försvar
    TV4 – Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
    DT – Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna – och med vem?
    DT – Han tippas som nästa försvarsminister
    DT – Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
    BLT Ledare – Paret som vill vara en familj
    Arbetarbladet – Folk utan försvar
    Helagotland – Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
    ST – Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
    HBL – Inget parti vinner val på försvaret
    NyTeknik – Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
    Riksdag & Departement – Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

    Försvarsmakten:
    Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
    Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

    Bloggar:
    Wiseman
    APOW
    Åsa Lindestam
    Stefan Löfvén
    Lantvärnet
    Carl Bildt

    Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

    Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

    Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

    Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

    Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

    Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

    De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

    Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

    Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

    Sändningarna från Rikskonferensen