Folk & Försvar 2014 – Dag 1



Första dagen på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är till ända. Inga direkta överraskningar eller politiska utspel utöver det väntade. Dock har det ändå varit en intressant att följa debatten, i synnerhet att lyssna till statsminister Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö.

Jag avser inte skiva något längre inlägg om dagen. Istället har jag samlat de mest intressanta artiklarna och blogginläggen här nedan. Länkar till Folk & Försvar sändningar återfinns också här.

Kort sammanfattat kan jag konstatera att det som väckt mest uppmärksamhet är Fredrik Reinfeldts syn på försvarspolitiken och utvecklingen i vårt närområde (läs Ryssland). Inte på något sätt divergerade statsministern från den bild som av Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl. målat upp rörande den lyckade försvarspolitiken signerat Moderaterna. De enda som fortfarande verkar hålla med Moderaterna om att regeringen stärker svensk försvarsförmåga är Moderaterna själva. Ryssland avfärdades av Reinfeldt på flera sätt, bland annat använde han Open Skies-avtalet som ett exempel på ett svenskt försvarssamarbete med Ryssland, vilket givetvis inte är helt korrekt.

I kvällens SVT Agenda så grillas försvarsminister Karin Enström av SVT:s Mats Knutsson med kritik mot just detta – huruvida regeringen veklingen stärker försvarsförmågan eller inte och om hur lyckade de nordiska samarbetena verkligen är och tog upp haveriet med Archer m.m.

Lika väntat så framförde försvarsminister Karin Enström sina standardfraser om att Alliansregeringen på olika sätt stärker försvaret , att försvarsförmågan i dag är bättre än 2006 och att man nu genomför satsningar på försvaret. Intet nytt under solen med andra ord. Frågan är hur många anställda i Försvarsmakten som känner igen sig i den beskrivningen? Varje gång man ser och hör vår försvarsminister så kan man inte låta bli att fundera på huruvida hon själv tror på det hon säger, eller om det är plikten och lojaliteten mot ”partiet” som går före de egna åsikterna?

I morgon fortsätter rikskonferensen där Stefan Löfven(s) och Jan Björklund(fp) inleder. Den riktigt intressanta dagen blir dock på tisdag.

Avslutningsvis en eloge till Folk & Försvar för en bra rikskonferens med betydligt mer spets i debatten och frågorna än föregående år. Detta beror till stor del på den briljanta moderatorn Pernilla Ström.

Här nedan återfinns länkar till artiklar och inlägg från dagen….


Skipper under Folk & Försvar
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Dåligt betyg till försvarspolitiken
SvD – Finskt intresse av starkt svenskt försvar
SvD – Reinfeldt: Militärt hot osannolikt
SvD – Försvaret har blivit svagare
SvD – Stockholm ska prioriteras under krig
SvD – Experter sågar försvarssamarbete
SvD – S & M vill hålla försvaret hemma
SvD – Analys: Ska bli intressant att se reaktionerna i Sälen
SvD – ÖB i intervju: Stockholm ska prioriteras vid militärt hot
DN – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
DN – Dåligt betyg till försvarspolitiken
Aftonbladet: Lena Mellin – Försvarsdebatten är infekterad
Aftonbladet: Försvarsministern sågar MP:s utspel
Aftonbladet: Miljöpartiet kräver fredskårled av EU
Aftonbladet: Reinfeldt om den ryska upprustningen
Aftonbladet: Reinfeldt – Militärt hot osannolikt
Expressen: TV från Folk & Försvar
Expressen: Dåligt betyg till försvarspolitiken
Expressen: Övade med kärnvapen mot svenska mål
Expressen – ÖB: Läsarna ska inte vara oroliga
DI – Reinfeldt ger NATO kalla handen
SVT – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
SVT – Försvaret fortsatt huvudvärk för Reinfeldt
SVT – Finsk expert: Svenskt försvar avskräckande exempel (Se inslaget!)
SVT – Salonius-Pasternak – Tvivlet på svensk försvarsförmåga ökar (Se inslaget!)
TV4 – NATO-frågan vinns inte med feltryckning i riksdagen
TV4 – Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige
TV4 – Försvaret har blivit svagare
TV4 – (m) försvarsutspel kritiseras
SR – Godmorgon världen – Försvaret i går, idag, i morgon (Lyssna!)
SR – Reinfeldt försvarade sin försvarspolitik
SR – Svenskarna mer positiva till NATO
SR – Nordiskt försvarsarbete döms ut av experter
HD Ledare – Kriget om hotbilden

Försvarsmakten:
Videoblogg: Infodir
Videoblogg: ÖB
Videoblogg: C INS

Bloggar:
Försvar & Säkerhet
Wiseman
Wiseman
Sjätte mannen
Staffan Danielsson
Johan Westerholm
James Mashiri
Rolf K Nilsson
Åsa Lindestam
Annicka Engblom
Cornucopia?
Johan Forssell

Övrigt:
MSB Pressmedelande om förtroende för svensk försvarspolitik

Norge ointresserat av gemensam nordisk incidentberedskap

Ekot följer upp sin rapportering från i morse om att ”experter sågar flygsamarbetet” (gemensam nordisk incidentberedskap) med att under kvällen berätta att Norge inte är intresserat av gemensam nordisk incidentberedskap. Gemensam incidentberedskap har varit en central fråga för den nuvarande försvarsberedningen, där man i sin rapport från i somras såg detta som en arbetslinje för det nordiska samarbetet.

Den norska inställningen förvånar inte ett dugg. Det finns en rad anledningar till varför konceptet med gemensam nordisk incidentberedskap är orealistiskt vilka jag har beskrivit såväl under våren som hösten (Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga). Den av Norge anförda orsaken i Ekots intervju är bara en av flera.

”Att skydda Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter och inget Sverige kan delta i.

– I dag är luftövervakning en central och integrerad del av Natos kärnfunktion. Det är en fungerande lösning som legat till grund för Natosamarbetet i årtionden och det fungerar bra för Norge i dag, säger Audun Halvorsen, som är politisk rådgivare till norska försvarsministern.”

Detta ska man bära i åtanke för den svenska ”Islandsinsatsen” där avsikten ursprungligen var att tillsammans med Finland och Norge hålla incidentberedskap på Island under en rotation (3 månader). Efter missnöje från vissa NATO-länder ändrades inriktningen till ”övning” istället varvid Norge kommer att stå för incidentberedskapen under hela rotationen.

Som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte det i Sälen förra året:

”Det är viktigt att förstå, och det tror jag alla i Sverige förstår, att det självklart är skillnad om man är medlem eller inte medlem. Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger”

Det gäller tydligen åt andra hållet också.

SvD

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [1]



På söndag drar årets största och kanske(?) bästa försvarspolitiska arrangemang igång, nämligen den årliga rikskonferensen i Sälen arrangerat av Folk & Försvar. Inför detta arrangemang tänker jag skriva ett antal inlägg och ge min syn på vad som bör debatteras.

Folk & Försvar är ett politiskt obundet förbund som verkar för att främja debatten om svensk säkerhetspolitik och Sveriges försvar. Första konferensen hölls redan 1939, d.v.s. det år andra världskriget bröt ut. Sedan 1993 har man arrangerat den numera mycket välkända och välbesökta rikskonferensen på Högfjällshotellet i Sälen.

Att vi gått in i det numera välkända ”supervalåret” märks även i detta sammanhang då såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som oppositionsledaren Stefan Löfvén kommer att gästa årets rikskonferens. Angående statsministerns och oppositionsledarens deltagande så blir det ju nästan lite tragikomiskt att konstatera att senast de besökte rikskonferensen var 2010. Av en ren händelse var som bekant även 2010 ett valår. Av en annan ren händelse så gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt så sent som i dag på eftermiddagen ett uppkommet förbandsbesök på Berga och bl.a. 4. Sjöstridsflottiljen. Man behöver inte vara raketforskare för att konstatera att detta plötsliga besök givetvis har att göra med det kommande deltagandet i Sälen. 
Statsministern, eller rättare sagt hans rådgivare räknar givetvis att det tidigare uttalandet om ”försvaret som ett särintresse”  ligger minister till last. Att då kunna värja sig genom att antyda att han engagerar sig i försvaret och att han besöker förband och har en god dialog med anställda är givetvis ett smart grepp. Han kommer efter detta förbandsbesök även att kunna referera till sina samtal med anställda sjömän (GSS/K) om den mycket lyckade försvarsreformen utan att fara med osanning, och då syftar jag inte på själva försvarsreformen utan samtalen. På söndag klockan 12:35 får vi facit när statsministern inledningstalar under rubriken ”Sverige i en globaliserad värld”. Extra intressant blir det att se och höra huruvida statsministern kommer att beröra närområdet och den negativa demokratiutvecklingen i Ryssland som sker parallellt med en enorm militär upprustning.
En av de mer intressanta punkterna i programmet blir att höra de olika partiernas säkerhetspolitik ett valår som detta. Nu måste man bekänna färg! Jag konstaterar mycket glädjande att det är en av mina favoriter Annika Nordgren Christensen som tillsammans med en annan favorit PJ Anders Linder, nu chefredaktör på Axess – tidigare SvD, som kommer att reflektera över vad partiledarna säger. Hoppas på betydligt mer spets vid denna rikskonferens än den tidigare.
Att Finlands president talar under konferensens första dag blir lika intressant att höra på som under förra årets konferens då NATO:s Anders Fogh Rasmussen talade. Att Finland har en annan inställning till försvarsfrågan än vad Sverige har, och har haft under nuvarande och tidigare regeringar är ingen hemlighet. Frågan är hur konkret och frispråkig Sauli Niinistö tillåter sig vara i detta sammanhang när han ska tala under rubriken ”Finlands prioriteringar”. Förhoppningsvis drar han paralleller till Sveriges prioriteringar, eller rättare sagt avsaknad av prioriteringar när det kommer till försvarsfrågan.

Söndagen avslutas med en annan intressant paneldebatt, nämligen om makt & medier där bl.a. Wiseman och Erik Lagersten deltager. 

Är man intresserad av den konkreta försvarsfrågan så är tisdagen den mest intressanta dagen då försvarsminister Karin Enström ska tala under den inte så överraskande rubriken ”Så stärker vi försvarsförmågan och samhällets beredskap”. Detta följs upp av ÖB Sverker Göranson, försvarsutskottets ledamöter samt allas vår försvarsberedare Cecilia Widegren som ska prata just om försvarsberedningens arbete. Efter detta följer Johan Wiktorin upp med att ge sin syn på sakernas tillstånd under rubriken ”perspektiv på framtidens försvar” något jag har mycket stora förväntningar på. Förväntningar som än så länge alltid har infriats när Johan har talat hos Folk & Försvar.
I morgon kommer ett nytt inlägg inför rikskonferensen där jag ger min syn på vad jag anser bör debatteras inom ramen för programmet.

För ytterligare läsning inför konferensen så har Wismans tidigare serie PROLOG nu återpublicerats på Frivärld magasin genom ett mycket bra initiativ av Stefan Olsson. Den sista delen är dessutom nyskriven. Måsteläsning! 

Torbjörn Björlund (V): Det kommer att kosta att vara alliansfria

Intervjun med Vänsterpartiets försvarspolitiske talesperson Torbjörn Björlund avslutar vår serie om partiernas politik. Jag vill tacka samtliga talespersoner för att de har gett läsarna möjlighet att informera sig om de olika ståndpunkterna. – Vad är Vänsterpatriets försvars- och säkerhetspolitik? Vi har format vår försvarspolitik under de senaste två till tre åren utifrån några hållpunkter. Det […]

Fem ytstridsfartyg hos Östersjöns största strandägare?

Som bekant väntar Försvarsmakten på regeringens beslut om modifiering av korvetterna ”Gävle” och ”Sundsvall” till moderniserad korvett samt systerfartygen ”Göteborg” och ”Kalmar” till patrullfartyg. Det har spekulerats i att beslutet skjuts upp för att statskassan ska få tillbaka de medel som Försvarsmakten budgeterar för modifieringarna, eller att regeringen tycker att det räcker bra med fem Visbykorvetter inom ytstridsflottan.

Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.

Signalerna om ytterligare minskning av antalet enheter i flottan har väckt oro även hos mig. Detta blogginlägg försöker reda ut varför, helt enkelt ett försök att beskriva problematiken med endast fem till sju korvetter i flottan. Slutligen föreslår jag en alternativ strategi för att kunna fortsätta anskaffa fartyg i en ekonomi utan avsevärda anslagshöjningar.

I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): 

Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.

Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:

”Försvarsmakten ska förebygga och hantera konflikter och krig. Enskilt eller tillsammans med andra länder, myndigheter och organisationer ska Försvarsmakten kunna:

• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.


• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.

• Vid behov stödja övriga samhället.

Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

• Till största del utgöras av stående förband.”

Lite kallt krig-nostalgi.

Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda.

Underlägsenhet i vapenporté kompenserades med annan kvalité, främst ledningsförmåga, ett självständigt agerande (uppdragstaktik) och samordnade insatser. Dessutom tillkom ett attackflyg med avsevärd numerär spritt över krigsbaser och hopp om eget luftherravälde över egna basområden. Basområdena skyddades av kustartilleriets spärrbataljoner. Kustartilleriet hade egen långräckviddig sjömålsbekämpande förmåga genom Robot 15KA och långskjutande artilleri.
Högkonfliktstrid med fem korvetter

När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.

Vidare medför en (för) liten numerär problem redan i fredsverksamheten.

Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.

Några kommentarer:

Personalförsörjning av marinens olika funktioner med endast fem ytstridsskrov blir ansträngd. När högvakt, egen utbildning, bemanningsuppdrag, GMU-instruktörsförstärkning och annat kräver kommenderingar försvinner stora delar av den kompetens som finns inom ytstridsfartygens olika funktioner. Ju färre fartyg, desto större procentandel. Konsekvenserna av detta har beskrivits av Riksrevisionen.

Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, ”chiefar”, systemtekniska officerare och så vidare.

Hur bygger man (efter successiva försvarspolitiska beslut) upp en förmåga som är så tunn personellt om omvärldsläget anses försämras? Jämför gärna med den stora ansträngning som krävdes för att bygga upp ubåtsskyddsförmågan mellan 1980 och de första åren av 90-talet. Detta med en avsevärt större personalram än dagens.

För fördjupning i och perspektiv på svårigheterna att operera en mycket liten flotta rekommenderas ”Assessment on the proposals for a Scottish Defence Force” på bloggen The Pinstriped line.

Framtidens fartygsanskaffning?

För att vara operativt relevant måste varje förband tillföras modern materiel. Detta är inte unikt för marinen. I foldern Marinens utveckling redovisar Marininspektören sin syn på marinen idag och i framtiden:

”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”

Med tanke på tecknen på politisk ovilja att mönstra fler än fem korvetter börjar realismen i att fartyg, större än Visby, skall beställas av regeringen kännas låg. Kam Engevall beskriver ju också svårigheten att skapa acceptans för de tidskrävande projekt som flera nya, egenutvecklade ytstridsfartyg skulle innebära. Förhoppningsvis kan en förbättrad anskaffningsprocess med kortare leveranstid enligt de premisser som han beskriver förändra detta. Tillsammans med en ökad politisk ambition på materielområdet kan de större fartyg som Marininspektören beskriver komma att bli verklighet. Om inte så blir fallet kunde ett alternativ vara att minska storleken och komplexiteten på de fartyg vi önskar anskaffa.

Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.

Jag har en tid funderat på om vägen inte vore mer framkomlig om man siktade på enklare fartyg men ökad numerär. Närmare bestämt patrullfartyg (med början snarast med modifiering av Göteborg/Kalmar) och därefter en modern plattform utvecklad för undervattensövervakning och –strid. Undervattenskompetensen framhålls ofta som en unik svensk förmåga. Varför inte underblåsa detta faktum med en dedikerad plattform?

I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.

Årskrönika 2013



Ännu en gång är det nyårsafton och det är nu dags att sammanfatta årets som gått. Om man som jag gör skriver om försvarsfrågor och försvarspolitik så har 2013 minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt. Likt tidigare år avser jag här nedan sammanfatta vad som hänt under det gångna året med fokus på vad som avhandlats här på bloggen.

Det kan vara på sin plats att påminna om att förra året avslutades med att SvD:s Mikael Holmström publicerade den fortfarande mycket omtalade och fortfarande högst relevanta nyårsintervjun med ÖB Sverker Göransson – Försvars med tidsgräns – där ”avslöjandet” om det nu vida omtalade en-veckasförsvaret har präglat hela året, och kommer så att göra även under nästa år. Med detta i bakhuvudet ger vi oss då ut på en resa genom året som gått.


Januari

Ett av de första inläggen jag skrev på det nya året avhandlade avgiften för statsflyget, och den mycket märkliga styrning som Försvarsmakten erhåller runt detta. Ett ämne som ska bli mycket intressant att bevaka för under 2014.

Jag skrev tidigt under året även en serie i tre delar under namnet ”Marinen efter FB-04” där sviterna efter den så kallade internationaliseringshysterin slog till på allvar. Allt som berörde det nationella försvaret ansågs värdelöst och förlegat, och allt nytt som handlade om att kunna ingå i en internationell styrka prioriterades högst och allena. Läs gärna Del 1, 2 och 3. Det är viktigt att ej glömma historien och att inte gör om samma misstag ännu en gång.

Ganska snart började sviterna efter ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret att visa sig. Jag skrev även en artikel på Newsmill i ämnet. Det blev ett oerhört tryck i media efter uttalandet och jag har samlat majoriteten av de viktiga artiklarna här.

Den 13 januari drog årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens igång. Jag sammanfattade varje dag i ett eget inlägg. För den intresserade så kan man läsa om dag 1, 2 och 3 i efterhand. Tyvärr har rikskonferensen en tendens att bli alltför slätstruken och utan spets i debatten. Att försvarsminister får hålla ett längre anförande om regeringens förträffliga försvarspolitik och försvarsreform utan efterföljande debatt är för mig fortfarande en gåta. Ska rikskonferensen tillföra något till försvarsdebatten måste det bli mer av just debatt och mindre av monolog.

ÖB blev som bekant hastigt sjuk, anledningen till detta mycket hastiga insjuknande spekuleras det fortfarande än i dag om. Ett insjuknande som ledde till en längre sjukskrivning för utbrändhet. Stödet för ÖB blev massivt. En Facebookgrupp startades upp och fick på kort tid många tusentals medlemmar som alla ville visa sitt stöd för ÖB, och för att han tog bladet från munnen och förklarade för allmänheten om det svåra läget i Försvarsmakten. Här började chefsåklagaren Tomas Lindstrand engagera sig i ämnet, något jag skrev om i en ny artikel på Newsmill och som sedan följdes upp med både ett och två inlägg.

Som om inte alla eländesbeskrivningar var nog, så avslöjade SR i mitten av januari att rekryteringen till officersyrket haltade betänkligt. En viktig del i ett fungerande försvar är givetvis rekrytering till alla kategorier, något som uppenbart är mycket svårt i samband med avskaffande av värnplikten, och lättare lär det inte bli när ladorna med f.d. värnpliktiga är tömda.

Ett positivt besked som tyvärr även är negativt var beslutet om anskaffningen av JAS 39E till Flygvapnet. Beslutet kom den 17 januari. Det här är en i raden av regeringens så kallade satsningar som i praktiken (nästintill) blev en halvering. Det tidigare beslutet om att Flygvapnet ska bestå av 100 flygplan revs nu upp, och istället kommer det endast att bli 60 stycken JAS 39E med något förbättrad prestanda. Försvarsmakten har tidigare redovisat att en sådan låg numerär måste kompletteras med en större mängd markbaserat luftvärn, men lyssning på den frekvensen verkar inte vara inställd hos regeringen.

I januari började media spekulera runt försvarsbloggarna samt dess påverkan i försvarsdebatten. Både SR och Expressen gjorde reportage i ämnet med huvudfokus på den största – Wisemans Wisdoms.

Man kan konstatera att januari blev en mycket intensiv månad när det kommer till debatten om försvarsfrågan.

Februari

Februari gick i ”särintressets” tecken efter att statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerat att försvaret är ett särintresse, något jag skrev om på Newsmill under rubriken ”Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten”.

På det mer jordnära planet skrev jag ett inlägg om att Visbykorvetternas sonarsystem redan nu innan alla fem fartyg är operativa har nått ”end of life”. Ett tydligt tecken på hur illa hela Visbyprojektet är skött från början till slut.

I slutet av månaden började förtroendet för regeringens försvarspolitik att urholkas på allvar. Mikael Holmström avslöjde innan Försvarsmaktens svar på RB7 kom, att det saknades 4 miljarder årligen i försvarsanslaget för att kunna inta beordrad insatsorganisation IO14 något jag avhandlade i inlägget ”En Försvarsmakt i fritt fall”, och som följdes upp av inlägget ”En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse” i samband med att Försvarsmakten överlämnade svaret på RB7 där man pekade på brister i finansieringen, något som försvarsministern blev mycket upprörd över och hävdade var ”fel svar”.

Det var även i februari som man i Ryssland gjorde en parodi på det svenska försvaret genom en musikvideo.

Mars

I mars påbörjade jag en serie av inlägg med namnet ”Under Ytan” som skulle komma att avhandla historiska ubåtskränkningar och ubåtsjakt i svenska vatten. Ambitionen var att gå i mål med detta projekt som kommer att omfatta ett 30-tal inlägg. Tyvärr har enbart fem inlägg blivit skrivna än så länge med anledning av att betydligt viktigare ämnen fått företräde. Jag avser dock fortsätta med dessa inlägg under 2014 när tid finns. De fem första inläggen kan läsas här.
I mitten av mars tog den pågående ”konflikten” mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ny fart. Detta efter att försvarsministern gett Försvarsmakten i uppdrag att sänka personalkostnaderna med 500 mkr/årligen genom RB5, det som senare kom att utmynna i FM Org 18 som jag avhandlade på Newsmill. Detta renderade i två ytterligare inlägg med rubrikerna ”En uppgiven försvarsmakt” och ”vi befinner oss mitt i systemkollapsen”. Det sistnämnda med anledning av att Cecilia Widegren (m) trots alla tidigare alarmerande rapporter om försvarsförmågan och stora brister i ekonomin deklarerade att ”försvarsreformen stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år”.

I slutet av mars var ÖB tillbaka efter sin sjukskrivning, och sällan har en överbefälhavare erhållit sådant omfattande stöd från alla anställda i Försvarsmakten.
Mars månad avslutades med att riksrevisionen presenterade sin rapport ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband”, en mycket välkommen rapport som bekräftar det man från Marinen och Flygvapnet länge hävdat, en rapport som sannolikt inte blev särskilt populär på försvarsdepartementet.

April  

Första inlägget i april avhandlade försvarsmaktens helikoptrar, och det faktum att Hkp 4 avvecklades långt innan vi kommer att erhålla en fullt ut sjöoperativ Hkp 14. 

I april startades även ME03 upp inom ramen för Operation Atalanta.

I mitten av månaden skrev jag ett inlägg riktad direkt till försvarsminister Karin Enström, ett inlägg jag förvisso inte förväntade mig något svar på, men som däremot blev läst av många. Strax därefter kommer det även fram att riksdagen riktar skarp kritik mot genomförandegruppens arbete. Detta på grund av att man inte informerat riksdagens försvarsutskott i tillräcklig omfattning. 
Sen kom påskhelgen….
Här blossade årets största och mest omfattande debatt upp i något som blev rikskänt under namnet ”ryska påsken”. Det var återigen SvD och Mikael Holmström som avslöjande att det under påskhelgen hade genomförts ett ryskt flygföretag mot mål i Sverige. Det mest anmärkningsvärda var att man oanmält flugit i svensk FIR. I media gick man hårt åt Försvarsmakten då man inte hade någon incidentberedkap med jaktflyg att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Här finns mina samlade inlägg rörande ryska påsken att läsa. 
April avslutades med en längre intervju med chefen för 3.Sjöstridslottiljen.

Maj

Maj inleddes med en partiledardebatt i SVT där försvarsfrågan något förvånansvärt, men helt nödvändigt debatterades. Jan Björklund gick ut hårt vilket fick till följd att inte ens Fredrik Reinfeldt kunde backa utan lovade ökade anslag till försvaret. Hur det blir med det, och vilken nivå det handlar om återstår att se. Men bara någon dag senare gick statsministern ut och deklarerade att ”Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium.”

I mitten av månaden gick regeringen ut med budskapet att man skulle tillsätta en utredning som skulle se över hur regeringen kan utöka styrningen av försvarsmaterielinköp. Något som kan komma att utmynna i samma elände som genomförandegruppen skapade 2008 då man till synes godtyckligt strök ett antal viktiga materielprojekt.

Månaden avslutades med att en debatt tog fart som avhandlade det förväntade innehållet i försvarsberedningens första rapport. Den så kallade omvärldsanalysen.

Juni

Den första juni släpptes då äntligen försvarsberedningens rapport. En 249 sidor lång rapport som blev uppmärksammad från många håll, och inte minst på försvarsbloggarna. Många var givetvis mycket intresserade av vad som skulle skrivas om Ryssland. Ånyo kunde man här läsa att ”Ryssland rustar från en låg nivå”.  


I början av månaden rapporterade SvD om att Försvarsmakten nu jagade läckor med anledning av att vissa detaljer runt ”ryska påsken” kommit till allmän kännedom. Som ett brev på posten kom sedan en anmälan från Försvarsmakten där man anmälde SvD och SVT för att ha publicerat dessa uppgifter.

I mitten av maj kom nästa pinsamhet, debatten om rikspjäsen. Här blev det för allmänheten känt att Sverige endast förfogande över en enda artilleripjäs, som dessutom tillhörde FMV. Archerprojektet är ytterligare en i raden av satsningar som blev till en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer.

I slutet av juni drog Almedalenveckan igång. En vecka som innehöll mycket försvarspolitik och debatt om försvaret. Detta renderade i hela 14 inlägg som finns samlade här. Det mest uppmärksammade under veckan var tyvärr den kraftfullt förändrade retorik från ÖB:s sida. Sverker Göranson höll en betydligt lägre profil här än tidigare och några ny utspel kom inte. Här kan man ana en viss koppling till att Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård lämnade sin tjänst ungefär samtidigt.

Juli

Almedalen dominerade inledningen av juli, men en annan stor nyhet var även den att Sverige tog steget in i ett fördjupat samarbete med NATO i och med att man tog beslutet att ansluta sig till NRF efter att Socialdemokraterna sagt ja till detta.

Den 10 juli togs även beslutet att modifiera den femte och sista korvetten av Visbyklass till version 5. En helt nödvändig beställning för att få RBS-15 kapacitet på alla fem fartyg i serien.

I mitten av juli, mitt i semestertider, genomförde Ryssland den största militära övningen sedan kalla kriget med 160.000 man i det östra militärområdet. Det tog flera dagar innan svensk media noterade detta. Än mindre så kom det några kommentarer från svenska politiker då man tidigare sagt att allt som har med Ryssland att göra utgår från en låg nivå…

Något som inte svensk media, och inte heller försvarsberedningen har tagit upp i sin rapport är det utökade rysk-kinesiska militära samarbetet som nu växer sig allt starkare. Om detta skrev jag ett inlägg i anslutning till den ryska storövningen.

Augusti

I början av augusti skrev jag det näst mest lästa inlägget på bloggen sedan starten. Inlägget med namnet ”Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122” avhandlade regeringens så kallade satsning på att renovera ett mindre antal stridsvagnar, närmare bestämt endast 42 av det totala antalet 120 stridsvagnar. Detta inlägg följdes upp med ytterligare ett inlägg om fortsatt desinformation i ämnet. Ett inlägg som också blev läst av väldigt många.

I augusti skrev gästskribenterna SeaBear och Boatswain gästinlägg som även dessa blev lästa av många då båda inläggen avhandlade regeringens och moderaternas mycket märkliga hantering av försvarsfrågan, något som bara eskalerat under året.

I mitten av augusti kom Försvarsmaktens delårsrapport där man konstaterar att övningsverksamheten under innevarande år måste reduceras p.g.a. ekonomin. Något Försvarsmakten tidigare sagt inte skulle inträffa förrän 2015. Nu kom detta som en kalldusch betydligt tidigare.

I slutet av månaden redovisade Försvarsmakten svaret på RB5 vilket i praktiken innebär att 15% av personalen ska bort. Detta samtidigt som vi inte ens kan nå upp till den av regeringen beslutade IO14. Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar.  Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar.  GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar. Om detta skrev jag ett inlägg som blev det tredje mest lästa på bloggen sedan starten.

September

September inleddes på ett minsta sagt märkligt sätt när Aftonbladet slog på stora trumman och deklarerade att Marinen är på väg att läggas ned. Något som Jan Salestrand kort därefter kunde dementera i ett gästinlägg här på bloggen.

I september bestämde jag mig för att försöka sätta frågan om marinens fartygsbestånd på agendan, något som senare skulle visa sig få genomslag ända in i riksdagens kammare. Det hela grundade sig i att regeringen inte fattades några beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad av korvetter till vedettbåtar, något som är en förutsättning för att Marinen ska kunna lösa ålagda uppgifter.

Jag skrev denna månad även ett inlägg om den marinblå vapenarsenalen, ett inlägg som avhandlade framtida förmågeglapp rörande vapen i marinen om inga nyanskaffningar och beställningar läggs inom en snar framtid.

I slutet av månaden påbörjade jag en serie av inlägg om Försvarsmaktens materielanskaffning, något som jag inte hunnit med att slutföra p.g.a. många andra och mer aktuella ämnen att bevaka. Även denna serie ska slutföras i början av 2014.

Oktober

Oktober månad visade sig bli den månad med flest besök på bloggen sedan starten med närmare 100.000 besök under en och samma månad.

Den här månaden fortsatte våra försvarspolitiker att debattera försvarsfrågan. Men nu började allt i stället att handla om vilka som bedriver den minst dåliga försvarspolitiken istället för att diskutera vilka som har den mest trovärdiga. Försvarsminister Karin Enström tyckte att partikollegan och den långt tidigare företrädaren på posten Anders Björck skulle ”veta hut” efter att han kritiserat Moderaternas nuvarande försvarspolitik.

Nu ramlade även försvarsmakten perspektivplan in. Det olyckliga var att Försvarsmakten inte alls redovisade vilka ekonomiska medel som krävs för att sätta upp beordrad IO14. Istället utgick man från en prononcerad ekonomi, och förklarade vilka konsekvenser detta skulle få. Bland annat så konstaterade man att IO14 aldrig skulle gå att realisera. En annan märklig skrivning var att Försvarsmakten föreslog att man skulle satsa på kvalité framför kvantitet. En skrivning jag fortfarande vänder mig starkt emot, då vi i dag helt saknar kvantitet. Det går inte att skära mer än vad man redan har gjort, något jag även tog upp i ett senare inlägg!

Strax därefter började även konsekvenserna  av RB5 = FM Org 18 att realiseras på förbanden.

Jag skrev även ett mycket uppmärksammat förslag om hur man med relativt enkla medel skulle kunna tillföra ett kustrobotbatteri på Gotland. Jag hävdar fortfarande att det är luftvärn och kustrobotbatteri som behövs på Gotland. Stridsvagnar är fel häst att satsa på.

I mitten av månaden rasade halva Sverige när Marinens musikkår ånyo var nedläggningshotad. Jag värnar självklart om denna musikkår, men när debatten runt försvaret enbart väcks av att en musikkår är hotad, och inte när rikets försvarsförmåga är under skamgränsen, ja då blir man både trött och uppgiven.

I slutet av oktober tog kampen för ett regeringsbeslut rörande marinens fartyg fart igen genom att Peter Jeppsson skrev ställde en skriftlig fråga till försvarsministern angående ombyggnaden av Göteborg/Kalmar till vedettbåtar. Svaret kom den 30 oktober. Ett svar som inte var något svar utan avhandlade helt andra saker än själva kärnfrågan.

Det sista inlägget denna månad var ett mycket uppskattat gästinlägg signerat KÖMS ordförande Thomas Engevall med anledning av bloggens 3-årsjubileum.

November

I november fortsatte kampen om att försöka sätta den mycket viktiga frågan om marinens framtida fartygsbestånd på agendan. Peter Jeppsson (s) ställde en ny skriftlig fråga till försvarsminister Enström, nu om modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Frågan rörde när regeringen avser ta beslutet? Svaret som kom var som väntat ett ”icke-svar”. Det som nu är nytt är att ministern tar sig friheten att tolka inriktningsbeslutet från 2009 lite som det passar, och levererar den mycket oroväckande signalen att riksdagen inte har fattat något beslut om antalet korvetter i insatsorganisationen. Något som går stick i stäv mot den sammanfattning av beslutet som fortfarande återfinns på riksdagens webbsida.

I november kom även frågan upp rörande en eventuell ny marin insats under 2014. Även det marina samarbetet med Finland debatterades under månaden med anledning av att Finland deltog i den marina övningen SWENEX 13-2 och att ambitionen på sikt är att sätta upp en gemensam Task Group med Finland. Något som följdes upp med ett gästinlägg om urspårade försvarssamarbeten.

Frågan om framtidstro var högaktuell med anledning av FM Org 18 och kommande nedskärningar.

November avslutades med att den finska ledande försvarsdebattören Charly Salonius-Pasternak skrev en artikel där han helt korrekt riktade skarp kritik mot regeringens försvarspolitik.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”


December

December inleddes med att Marinen debatterades hos Folk & Försvar där bland annat marininspektör  Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin deltog. Den sistnämnda satte som vanligt fingret på vilka problem Marinen står inför och redan befinner sig mitt i. Ett sevärt seminarium för den intresserade.

Kampen om fartyg till marinen fortsatte genom Peter Jeppsson(s) ända in i riksdagens kammare genom en interpellationsdebatt. Om detta skrev jag ett inlägg den 9 december under rubriken ”Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?” vilket är det i särklass mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Precis som rubriken signalerar så kom det mycket, mycket oroande signaler från debatten då ministern sa följande….

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

Det verkar helt enkelt inte bättre än att så länge Moderaterna styr över försvarspolitiken så kommer några beslut om modifiering i syfte att kunna hålla sju korvetter operativa inte att komma från regeringen. En katastrof för Marinen och för vår försvarsförmåga! Några dagar senare gick Högkvarteret ut och kommenterade situationen genom C LEDS, Jan Salestrand.

Slutligen kom så även riksrevisionens rapport som mer eller mindre sågade svensk försvarsförmåga, möjligheten att sätta up IO14 samt regeringens styrning av försvarspolitiken. Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!
Bottennoteringen under året blev dock ändå OFOG som valde att röja identiteten på min vän och kollega Wiseman. Kommentarer runt detta är överflödiga.

Det sista inlägget för året avhandlade det faktum att regeringen tillsatt en mycket stor mängd utredningar under året som i praktiken skall utreda samtliga viktiga delar av Försvarsmakten. Personal, materiel och inriktning för försvaret.

Till december skall också läggas den olyckliga lastbilsupphandlingen samt det havererade materielsamarbetet med Norge där Archersamarbetet totalhavererat. Norge drog sig ur affären och Sverige står som ensam köpare. Vem som får betala för Norges 24 pjäser står skrivet i stjärnorna, men man kan ju alltid gissa vem som får Svarte Petter i hand när allt är klart….

Sammanfattning

Ovanstående var enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2013 så kan man konstatera att försvarsdebatten under det gångna året haft ett konstant flöde med ständigt nya ämnen, högt som lågt. Mest bekymmersamt är givetvis regeringens diametralt skilda syn på sakernas tillstånd jämfört med hur personalen inom Försvarsmakten upplever sin vardag. En annan mycket bekymmersam del är de ständiga återkommande skönmålningar från regeringens sida när ”satsningar” som ”stärker försvarsförmågan” i själva verket blir till halveringar och ytterligare utarmning av det lilla försvar som finns kvar.

Nästa år i mars månad presenteras försvarsberedningens rapport. Något som garanterat kommer att utgöra grund för en fortsatt debatt. Realist som man är så tror jag inte ett ögonblick på att Försvarsmakten kommer att erhålla de ekonomiska förstärkningar som krävs för att sätta upp en organisation som är utbildad och utrustad för att utgör en tillräcklig försvarsförmåga.

Utöver detta är det även valår, något som indirekt även kommer ett påverka försvarspolitiken.

När jag sammanfattar året för egen del kan jag konstatera att det skrivits exakt 200 inlägg här på bloggen under 2013 och antalet besök har passerat 1,1 miljoner. Jag noterar i sammanhanget att vänsterextremisterna OFOG i samband med sitt uthängande av Wiseman ansåg att det var viktigt att röja identiteten med motivering att det måste ligga betydligt fler än en bara person bakom bloggen. Detta baserat på mängden inlägg som producerats under ett år. Som en referens hade man Mikael Holmström på SvD som under året producerat 94 texter på en heltidstjänst.

Twitter har fortfarande varit en framgång och ett mycket bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser. Under året har över 1000 nya följare tillkommit och är nu närmare 1600.

Förhoppningsvis finns kraft och engagemang att fortsätta skriva även under nästa år trots all motvind.

Ett särskilt tack för allt meningsfullt utbyte under året vill jag särskilt rikta till Wiseman, Johan Wiktorin samt gästskribenterna ”Boatswain” och ”Seabear”. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förtjänar även han ett särskilt omnämnande för sitt sätt att ytterligare öka öppenheten inom Försvarsmakten under det gångna året vilket i sin tur öppnar upp för en debatt där fler försvarsanställda kan deltaga.

Avslutningsvis vill jag önska alla er läsare ett riktigt…


GOTT NYTT ÅR!


Se tidigare årskrönikor här.

Kampen om Arktis

Sammanfattning
En kamp pågår just nu mellan de Arktiska staterna för att utöka sitt territoriella område för att därmed kunna exploatera de naturtillgångar som finns dolda under den Arktiska isen. Kampen förs just nu med diplomatiska medel, men en tydlig svängning har skett under främst 2012-13 hos Ryssland att börja betrakta det Arktiska området som vitalt för dess nationella säkerhet. Varvid ett tydligt fokus även skett på att öka den militära förmågan hos Ryssland i Arktis. Denna förmåga verkar forceras fram för att även den kunna nå de övriga rustningsmål som är satta för 2020. För Svenskt vidkommande är det vitalt att följa utvecklingen men även ta den på allvar, det har skett en gradvis ökning av den militära förmågan i norra Ryssland, medan en gradvis sänkning har skett av den Svenska, där inte ens teknik övertag kan spela in.
Analys
Allmänt.Den geografiska utbredningen av arktisk omfattar cirka 6% av jordens totala yta. Ca 1/3 av Arktis omfattas av land, 1/3 av vatten samt 1/3 omfattas av kontinentalsocklar, således består ca 2/3 av Arktis enbart av vatten. Forskning har visat att uppvärmningen i Golfströmmen är cirka 6°C högre än för 2,000 år sedan. Detta kommer på sikt minska istäcket i Arktis. Minskningen av isen ökar uppvärmningen genom att vattnet och framträngande mark absorberar värmen och därmed värmer upp vattnet som i sin tur ökar issmältningen. Detta kommer möjliggöra åtkomst åt tidigare dolda områden.
Vad avser resurser i Arktis är det främst två stycken resurser som är framträdande, dels naturtillgångar dels möjligheten till att effektivisera transporter med fartyg. Vad som är styrande för att få tillgång till båda dessa resurser är i grunden issmältningen i Arktis. Desto mer isarna smälter dessa större sannolikhet till att få denna tillgång. Således är det detta ytterst den nuvarande kampen om Arktis handlar om, att initialt innan isarna har smält utöka sitt eget territorium för att därefter kunna påbörja exploatering av det.
Sex (6) länder kan göra territoriella anspråk på Arktis dessa är, Island, Ryssland, Danmark, USA, Kanada och Norge. Dock så inräknas även Sverige och Finland till den Arktiska regionen men utan territoriella anspråk. Vad avser territoriella anspråk har Danmark, Norge, Kanada, Island, Ryssland och USA i dagsläget territoriell rätt till 200 nautiska mil (370 km) utifrån dess kust. Inom denna zon kan verksamhet för ekonomisk vinst genomföras. För att kunna utöka denna rätt måste man kunna påvisa att kontinentalsockeln som sträcker sig ut från sitt fasta land är en naturlig förlängning och givetvis att den sträcker sig utanför dessa 200 nautiska mil.
Samtliga länder som har möjlighet att genomföra territoriella anspråk i Arktisk har i varierande omfattning genomfört detta. De territoriella anspråken avser främst möjligheten att kunna få rätten att kunna utvinna de naturresurser som bedöms finnas i området.
I September 2010 kom Ryssland och Norge överens om att dela upp ett omdiskuterat område norr om Kolahalvön och den Norska kusten. Området omfattade totalt 175,000 kvadratkilometer. Inledningsvis (1970) kom konflikten att handla om fiskerättigheter för att därefter övergå till gas och olja. Både länderna hade olika territoriella anspråk varvid en kompromiss nåddes och man kom att dela upp området i hälften till respektive nation.
Den 131209 meddelade Kanadas Utrikesminister John Baird att man gjort territoriellt anspråk på en stor del av Arktis samt Nordpolen, dock kan själva Nordpolen ej tillhöra någon stat enligt en tidigare antagen Förenta Nationerna (FN) konvention. Ett preliminärt anspråk var ifyllt för att skickas till Förenta Nationerna och en fördjupad skulle skickas in senare. Detta anspråk är bedömt något som kan orsaka spänningar mellan främst Ryssland och Danmark.
Ryssland inlämnade 2001 en ansökan till FN om att utöka sitt område i Arktis, FN biföll ej den ansökan då man ansåg att de vetenskapliga bevisen var för låga. I slutet av 2013 eller i början av 2014 har Ryssland för avsikt att åter inlämna en ansökan till FN, denna ansökan kommer bedömt omfatta att få genomföra en utökning med 1,2 miljoner kvadratkilometer i Arktis.
Ryssland är i dagsläget det land som främst accelererat sin planering, förberedelser och påbörjande av exploatering i Arktis. 131018 Meddelande man från officiellt ryskt håll att man planerar att investera cirka 2 biljoner rubel i ett riktat program för att utveckla den Ryska delen av den Arktiska regionen. Denna satsning är en konsekvens av den globala uppvärmningen och därmed minskningen av havsisens utbredning i Arktis och därmed möjligheterna som öppnas för en exploatering av Arktis.
Således i grund och botten handlar den nuvarande diplomatiska kampen i Arktis om att tillförskansa sig landområden för att möjliggöra en exploatering som skall kunna ge ekonomiska vinster, en modern form av guldrusch. I grunden ligger nationalstaterna som försöker säkerställa sin egen ekonomiska säkerhet. Utifrån de territoriella anspråken och retoriken som skett kring dessa kan man se att det är främst Kanada och Ryssland som har en strävan av att utöka sina områden.
Sjöfart.Del av Arktisfrågan handlar om möjligheten till att effektivt genomföra transporter på sjön av varor mellan Väst och Öst och vice versa. Tre möjliga farleder finns för detta 1) Nordostpassagen2) Nordvästpassagen och 3) Nordpolsleden. De tre farlederna har varierande tillgänglighet under året, generellt sett är det som bäst under September månad varje år.
Nordostpassagen är den farled som i dagsläget är mest intressant för sjöfartstrafik. Detta beror på att delar av leden är isfri året om och hela leden är isfri under sensommaren, vilket tillika är den tidpunkt som leden används för genomfart. Nordostpassagen går från Nordkap, via Barents Hav, via Kara-sundet in i Karahavet och går där längs med Sibiriens kust. Leden slutar vid Berings sund och ansluter där till Berings hav och Stilla havet. Leden går i huvudsak delsgenom ryskt territorialhav dels genom rysk exklusiv ekonomisk zon (EEZ).
Nordvästpassagengår längs Grönlands västkust och vidare västerut via den Kanadensiska skärgården, därefter via den Kanadensiska nordkusten genom Beuforthavet samt via USA:s kust norr om Alaska innan den når fram till Berings sund där leden löper ut i Berings hav och Stilla havet. Leden går genom Danskt, Kanadensiskt och Amerikanskt territorialhav samt EEZ. Nordvästpassagen är enbart öppen en kortare del av året och då enbart för fartyg med isgående kapacitet.
Nordpolsrutten är enbart en tänkt farled som kan tänkas utnyttjas när issmältningen nått sådan grad att den öppnas. I dagsläget kan man ej garantera genomfört. Fördelen om den någon gång i framtiden skulle kunna medge kommersiell trafik är att det är den av de tre möjliga farlederna den kortaste.
Under 2013 har trafiken ökat markant längs Nordostpassagen, dock skall man ha klart för sig att trafiken i sig är blygsam. Under 2013 har 270 fartyg sökt tillstånd att passera vilket skall jämföras med 2012 med 46 fartyg. Så procentuellt är ökningen markant men ej i totalmängd.
Naturtillgångarna.Olje- och naturgasfält finns redan i Arktis. Dock har isen och de långa transportavstånden gjort utvinningen av dessa naturtillgångar olönsamma. Dock med de generellt sett stigande oljepriserna och smältningen av havsisen i Arktisk förändrar drastiskt förhållningssättet till utvinningen av naturresurserna i området.
De tekniska utmaningarna för att kunna genomföra dels oljeutvinning dels naturgasutvinning är stora m h t de förutsättningar som råder vid Arktis. Dock så bedömer man att tekniska lösningar kommer gå att göra för att kunna påbörja utvining i de nya områdena som öppnas med isens smältning. Men kostnaden för dessa kan bli så pass höga så att det ej blir lönsamt att genomföra utvinning av naturtillgångarna.
De Arktiska områdena bedöms ha enorma outnyttjade naturtillgångar ca 13% av världens oupptäckta oljemängder samt 30% av den oupptäckta naturgasen bedöms finnas där. Huvuddelen av oljefyndigheterna bedöms ligga på Amerikanskt territorium och huvuddelen av gasfyndigheternapå Ryskt territorium. Fyndigheterna finns i huvudsak längs kusterna, på mindre än 500 m djup, på kontinentalsocklarna.
Forskare har gjort bedömningen att oljefyndigheterna i Arktis ej kommer förändra balansen mellan de oljeproducerande nationerna, fyndigheterna är för små för det kontra de som finns i andra delar av världen. För att exemplifiera det så är den totala oljetillgången inom Arktis ungefär den samlade oljeproduktionen i världen för drygt tre (3) år. Således ej en stor energireserv. Dock de stora naturgasfyndigheterna som finns i Arktis kan komma att väga tungt enligt forskarna, vilket som tidigare nämnts bedöms omfatta ca 1/3 av världens samlade tillgångar.
Upplevd hotbild. Rysslands President Vladimir Putinuttalande sig 2010, då som Premiärminister kring Arktis, där han ej såg ett ”Arktiskt Krig” som en möjlighet utan att meningsskiljaktigheter skulle lösas på ett civiliserat sätt mellan staterna. Likväl uttalade sig Rysslands Utrikesminister Sergei Lavrov 2011, där han säger att han ej ser det som troligt att det kommer kunna ske några stridigheter kring de naturresurser som finns i Arktis och kalla detta för provokationer. Utan meningsskiljaktigheter kring Arktis skall lösas med politiska och juridiska medel. Dock så har en förändring i inställningen skett. President Vladimir Putin uttalade sig under V350 till media och förklarade att Rysslands militära närvaro i Arktis krävs för att kunna skydda dess intressen mot möjliga hot frånUSA.
I Februari 2013 meddelade Generalstabschefen i Ryssland General Valeriy Gerasimovatt dels så kommer hotbilden mot Ryssland ökat signifikant intill 2030 dels så förutser man att krigs-/stridshandlingar kommer uppstå kring naturresurser vid denna tidpunkt. Vad som förutses är en kamp mellan de större/ledande nationer i världen kring bränsle- och andra energiresurser samt markområden för en allt ökande befolkningsmängd likväl att vissa områden kan bli obeboeliga.
Enligt Vice premiärminister Dimitri Rogozin så riskerar Ryssland att förlora sin suveränitet vid mitten av 2000-talet (att jämföra med Generalstabschefens V. Gerasimov uttalande) om man ej bejakar de nationella intressena i Arktis redan idag. Enligt Rogozin måste Ryssland tydligt definiera vad som är Rysslands intressen i Arktis och vidden av dessa. Det som Rogozinser som de nationella intresset är de naturresurser som finns i området, likväl är de dessa som kampen kommer vara kring, förlorar Ryssland det så förlorar man även sin suveränitet enligt Rogozin. Han gör även bedömningen att kampen om naturresurserna i Arktis kommer kunna ta sig ytterst ociviliserade former.
Rogozinhar även beskrivet en möjlig hotbild mot Rysslands intresse i Arktis. Den hotbild han ser framför sig är att andra nationer som har ekonomiska intressen i Arktis kan genomföra sabotage mot Rysslands olje- och gasproduktion i området. Enligt Rogozinmåste Ryssland kunna möta detta hot såväl under ytan som ovan. Han påtalar även att Ryssland saknar resurserna för detta idag.
En annan faktor som även Rogozin berör är den han påtalar om att NATO under en längre tid påtalat att man skall förstärka sina marina resurser i Arktis och som han säger under förevändningen att skydda sjöfarten i området. Det som oroar Ryssland med detta är att det mycket väl kan vara NATO örlogsfartyg som genomför patrulleringen delsi Barens Regionen dels längs Nordostpassagen som är utrustad med missilförsvar. Detta skulle försvåra t ex de strategiska robotstyrkorna förmåga att kunna verka.
Vad som är intressant är att jämföra uttalandena. Något har skett mellan 2010 intill dagens datum där Ryssland upplever än mer ökad konkurrenssituation kring Arktis och som tydligt kan ta sig formen av att militära maktmedel kan tänkas utnyttjas. Att Rogozin kan vara en frispråkig aktör är ett känt faktum varvid man kritiskt måste syna hans uttalanden. Dock så är han en av de ledande figurerna i bakgrunden som får stort genomslag. Men vad som är anmärkningsvärt är att Generalstabschefen går ut med ett sådant tydligt uttalande, det bör innebära att synen är sanktionerad från den högre politiska ledningen.
I sak kan man hålla med den Ryska bedömningen att risken för konflikter kommer öka desto mer t ex oljereserverna töms ut varvid oljan kommer bli en hårdvaluta. Dock är frågan om inte trycket i de västliga länder dvs hos dess medborgare då kommer driva fram/på alternativa lösningar till att möjliggöra energi utvinning ur andra källor kontra att gå i en konflikt. Vad som dock kan leda fram till en konflikt är om teknikvinningarna ej går framåt i lika snabbt tempo som t ex utnyttjandet av fordon o dyl med fossila bränslen i utvecklingsländerna. Då ökar kravet på att säkerställa tillgången till de fossila bränslena.
Det man dock måste ta i beaktande är att detta verkar vara en av de främsta strategiska planeringarna som man arbetar utefter i Ryssland. Det vill säga att skydda Rysslands råvaruresurser i Arktis. Vilket sätter Sverige och framför allt dess norra del i en än mer strategisk situation. Därav är det mycket intressant att se hur nu det dels uttalat sker en tyngdpunktsförskjutning mot Arktis från Rysk sida på alla plan dels den stagnation i Svensk försvars- och säkerhetspolitik som skett och hur man nu skall möta upp denna tyngdpunktsförskjutning från Rysk sida.
Militär uppbyggnad. Utgångspunkten för den nuvarande militära utvecklingen i Arktis från Rysk sida, tas ur FOI studie från 2008, Arktis – strategiska frågor i en region i förändring. Den pekar på fyra punkter för att nå en ökad tillgänglighet i Arktis för Rysslands väpnade styrkor. 1) Modernisering av baskomplexet på Kolahalvön samt större militär närvaro där. 2) Utökad patrullering i Arktis och Nordatlanten med ubåtar, ytfartyg och flyg. 3) Utbyggnad av övervakningssystem, för spårning av USA/NATO till havs, i luften och i rymden samt 4) Möjlig gruppering av framtida ryska missilförsvarssystem. 
President Vladimir Putin delgav den 131210 beslut till de Ryska Väpnade styrkorna att öka sin närvaro i Arktis samt förbättra den militära infrastrukturen i regionen, varav han särskilt betonade det sistnämnda i sitt beslut. Likväl som vicepremiärminister Dmitry Rogozin har påtalat att det ligger i Rysslands nationella säkerhet att öka sin militära närvaro i Arktis för att skydda de ekonomiska intressen som finns där, likväl att det är av geopolitisk karaktär.
Rysslands väpnade styrkor är dock ej förberedda för att genomföra väpnad strid i Arktis, något som en statligt framtagen rapport från november 2013 framhäver. Där man bl a lyfter fram att de förband som finns i den Arktiska regionen är för dåligt utbildad och saknar adekvat utrustning för att kunna strida i denna miljö. 
Grunden i all modern krigföring är att ha ett informationsövertag för att kunna dispositionerna sina stridskrafter klokt likväl för att kunna slå mot en motståndare effektivt. Detta har bedömt Ryssland tagit fasta på när man nu börjat bygga upp dels långräckviddig radar för att kunna upptäcka ballistiska robotar dels flygspaningsradar i Arktis. 
Den radar som håller på att upprättas för att kunna medge förvarning om ett strategiskt robotangrepp mot Ryssland i Arktis, byggs vid staden Vorkuta i Komi Oblast strax norr polcirkeln. Radarn har en räckvidd på cirka 6,000 km och ingår i ett återtag för att upprätta nya förvarningsradar och täppa igen de ”radarluckor” som uppstod vid Sovjetunionens sönderfall. I Sveriges närområde finns två stycken Voronezh radar en (1) Voronezh-M i Leningrad Oblast och en (1) Voronezh-DM i Kaliningrad Oblast.
Likväl kommer man upprätta radartäckning med obemannade luftförsvarsradar i Arktis. Radartypen skall enligt Vicebefälhavaren för det Ryska luftförsvaret Generalmajor Kirill Makarov vara framtagen specifikt för den Arktiska regionen. Likväl påtalade han att regionen kräver en mycket väl fungerade radartäckning för att dels skydda mot lufthot dels robothot. Likväl skall televapenförband eller förmågar har utplacerats i Arktis i närtid.
Den Ryska flottan påbörjade en ökning i sin aktivitet under 2010 i Arktis. En ökad patrullering med dels ytfartyg dels ubåtar. Den Ryska Flottans återtagande av Arktis började i September 2013, när man proklamerade att man numera hade återkommit för evigt till Arktis. Vad som föranledde detta uttalande var en flottövning som genomfördes omkring Novossibirsk i de östra delarna av Laptevhavet. Två år innan hade den Ryska flottan genomfört en liknande övning dock inte med ett tydligt uttalande att man skulle säkerställa en bestående flottnärvaro i Arktis.
Vad som även särskilt skall noteras med denna flottövning var att stora delar av ledningen för Norra Flottan var med på den. Samt att det framhävs att övningen tillika var rekognosering för att möjliggöra en planering som medger att Norra flottan kontinuerligt skall kunna genomföra patrullering med fartyg i området. Vad som kan vara av historiskt intresse rörande denna rekognosering är att de vatten som den genomfördes i ej har haft någon officiell närvaro av örlogsfartyg sedan 1942.
Likväl har Försvarsminister Sergei Shoigu delget att man skall skapa en enhet med örlogsfartyg som har isbrytningskapacitet under 2014. Denna enhet skall skydda och möjliggöra fartygstrafik längs nordostpassagen. Likväl uttalade sig Vicepremiärminister Dimitry Rogozin den 131220 att Ryssland var tvungen att öka sin närvaro i Arktis med örlogsfartyg för att skydda sina ekonomiska intressen. Likväl anser han att man måste öka koordineringen med sin ekonomiska planering i Arktis mot fartygsbyggandet för att kunna möta NATO närvaro i regionen. Under första kvartalet 2014 kommer ett möte ske för att diskutera uppbyggandet av fartygsvarv i den östra delen av Arktis. I detta möte kommer man försöka integrera Gazprom och Rosneft i fartygsbyggandet. Likväl kommer FSB tillföras fyra nya fartyg för att kunna säkerställa bevakningen av gränsområdena i Arktis.
Under 2013 har Ryssland påbörjat restaurerande av totalt sju (7) stycken flygfält i Arktis som varit outnyttjade och låtits förfalla sedan Sovjetunionen upplöstes. Innan 2013 års utgång skall även kontrakt skrivits med civila entreprenörer för att påbörja restaurerande av ytterligare två (2) flygfält. Således under 2014 genomförs restaurering av nio (9) flygfält varav vissa bedömt även kommer vara färdigställda för att kunna utnyttjas.
I Februari 2013 meddelade de Ryska Väpnade styrkorna att man kontinuerligt börjat patrullera Arktis med Norra Flottans marinflyg. Patrullringen genomförs över Norra ishavet och längs nordostpassagen. En uppgift som patrullringen fyller är att följa upp packisen längs nordostpassagen för att kunna assistera civil fartygstrafik i dess förflyttning. Det strategiska bombflyget har sedan 2007 genomfört patrullringar över Arktis som ett led i den strategiska avskräcknings förmågan. 
Som ett led i förstärkningen av de Ryska väpnande styrkorna i Arktis regionen tillförde man 2012, MIG-31. En intressant sak som man påtalade när man delgav denna information var att MIG-31 kommer vara stommen i missilförsvaret i Arktis. Man påtalade att MIG-31 har förmågan att bekämpa kryssningsrobotar. Likväl så kommer en moderniserad variant av luftvärnssystemet Pantsir-S (Pantsir-SM) anpassas för arktiska förhållanden utöver de övriga moderniseringar som skall genomföras.
På juldagen 2013 meddelades även att de Ryska väpnade styrkorna skulle tillföras en särskilt anpassad variant av transporthelikoptern Mi-8 för arktiska förhållanden. Vilket bl a skulle omfatta en kraftfullare motor, avisningssystem, skidor för landning i snö och myrmark. Likväl påtalade man att uppvärmningssystemet i helikoptern byggde på teknologi som utnyttjas i rymdfarkoster.
Under 2011 meddelade de Ryska väpnade styrkorna att man skulle upprätta två (2) renodlade arktiska brigader i Pechenga på Kolahalvön. Brigadtypen skulle uppgå till drygt 8,000 man och vara anpassad dels vad avser utrustning dels taktiskt för arktiska förhållanden. Som grund för denna brigadtyp har Ryssland studerat Svenska, Norska och Finska erfarenheter. Denna plan har dock flyttas mer och mer framåt i tiden och nu uppges 2015 vara den tidpunkt då man kommer ha en (1) renodlad motoriserad brigad för arktisk krigföring. Denna brigad skall även till del ha luftburen förmåga.
Enligt vissa uppgifter är det den 200. Mekaniserade brigaden som skall omvandlas till en arktisk brigad. Utöver denna brigad finns en (1) marininfanteribrigad (61.), det är dock oklart om denna skall omvandlas till arktisk brigad eller om en ny brigad skall sättas upp för att lösa denna uppgift. Både den mekaniserade brigaden och marininfanteribrigaden har förmåga att verka i vintermiljö dock ej de mer krävande förhållanden som det arktiska klimatet ställer på både människa och utrustning. Spetsnazförbanden i den norra delen av MD V har under 2013 även påbörjat utbildning för att kunna verka i Arktiskt klimat. 
Ovan är några exempel på den resursförstärkning som har genomförts och genomförs i den Ryska Arktis regionen för att förstärka möjligheten att försvara den. Vad som är intressant är när man spårar från 2008 intill dags datum är att denna förstärkning främst har påbörjats under 2012 samt med kraft under 2013. Under 2013 kan man nästan få uppfattningen att man påbörjat ett forcerat program för att snabbare öka förmågan i Arktis. 
Återgår vi till det FOI angav som faktorer för att öka tillgängligheten i Arktis för Rysslands väpnade styrkor så ser vi att man har uppnått många av målsättningarna som de anger. Vad som är oroväckande är den forcering som påbörjats, en gradvis resursförstärkning hade varit mer förståelig dvs allt efter hand som möjligheterna att utvinna naturresurserna så tillförman förmågar, nu forcerar man fram en resursförstärkning. Detta i sig kan föda en onödig rustningsspiral, samt frågan är vad är det man måste forcera fram resursförstärkningen mot?

Slutsatser
Att det pågår en kamp kring Arktis är tydligt, den kampen handlar ytterst om att dra en ekonomisk vinning främst vad avser fossila bränslen. Vad som dock är oroväckande i denna kamp som pågår just nu är Rysslands uttalanden kring en tydligt upplevd hotbild, vissa av uttalandena kan man bortse ifrån som irrelevant retorik. Men slår man samman delsden militära ledningens uttalanden dels den högsta politiska ledningen. Så framträder en tydlig rädsla från Rysk sida om att tappa möjligheten att säkerställa sin nationella säkerhet.
Den kamp som pågår är i dagsläget inte en kamp mellan t ex NATO och Ryssland, EU och Ryssland utan mellan enskilda nationalstater. Vad man dock måste ha i beaktande är att vissa av staterna är med i EU vissa i NATO eller båda organisationerna. Således finns en grundplatta och viss form av säkerhet för de stater som är med i dessa samarbetsorganisationer som även kan möjliggöra att de kan ta ut svängarna i sin retorik och till del sitt agerande. Att Ryssland mycket väl kan sätta likhetstecken mellan enskild nationalstat och samarbetsorganisation är fullt möjligt, jag har dock ej uppfattat att så är fallet just nu kring kampen om Arktis. Möjligheten finns dock att så kan ske, sker detta kommer bedömt hastigheten i spiralen som pekar på än mer frostigare relationer mellan Väst och Ryssland att öka.
Ryssland har en ambitiös plan för att dels möjliggöra en exploatering av Arktis dels skydda denna exploatering och i förläggningen dess utvinning av naturtillgångar. Vad som är oroväckande ur ett Svenskt perspektiv är att man inte verkar ta detta på något större allvar. Att en gradvis ökning av den militära förmågan har skett i Arktis regionen är tydlig samt att en tydlig uppbyggnad av nya förmågor genomförs är också tydlig. Således kommer Norra Sverige återigen bli ett strategiskt viktigt område likt det var under det kalla kriget. Rysslands planer för Arktis ligger just nu sex (6) år bort i tiden. I Sverige talar vi om ett 10-års återtagande vid förändringar av vår omvärldssituation. Just nu ökar den militära förmågan från Ryssland dels i vårt norra område dels i vårt södra område. Tydligare förändring i vår omvärldssituation än detta kan ej fås, lägg då ihop detta med en högre grad av nationella strömningar och tydligt repressiv lagstiftning mot reformvänliga krafter, HBQT personer samt oliktänkande i Ryssland så blir bilden som framträder än mer oroväckande.
Att säga att det pågår en militarisering av Arktis är felaktigt, däremot sker en förmågeuppbyggnad efter 15-20 års förfall sedan Sovjetunionens kollaps. Så ser man det rent statistiskt så ökar militariseringen men det handlar snarare om en återgång till den mängd styrkor som fanns under Sovjetunionens tid. Dock återigen så är vårt nuvarande försvar av de Norra delarna anpassade till det förmågeglapp som uppstod efter Sovjetunionens fall, inte till vad som kommer finnas inom bedömt sex (6) år. Återigen för att utnyttja ett populärt ord så kan Sverige orsaka ett säkerhetsvakuum och då i den Norra delen om man inte beaktar den upprustning som trots allt sker.
Hava a good one! // Jägarchefen
Källor
Barents Observer 1, 2(Engelska)
BBC 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2, 3, 4 (Svenska)
FOI 1, 2, (Svenska)
Förenta Nationerna 1(Engelska)
Geology 1, 2(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22(Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
Sveriges Radio 1, 2, 3, 4 (Svenska)
The Guardian 1, 2 (Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)

I Skuggan av Mellanöstern Del 3

Sammanfattning
Ryssland har under hösten och förvintern 2013 stärkt sin maktposition genom sitt agerande mot Ukraina. Man har mer eller mindre fritt fått agera med diverse påtryckningsmedel utan någon konsekvens ifrån de västliga makterna. Detta i sin tur har bedömt lett till en ökad möjlighet till ytterligare spänningar mellan väst och öst och en rejäl möjlighet finns nu för om situationen eskalerar än mer genom olika ageranden från öst och väst att en återgång till ett förhållande liknande under det kalla kriget kan uppstå. Utifrån detta blir Sverige ytterst sårbart som angränsande land till Ryssland, utifrån våra nuvarande möjligheter till att kunna motstå yttre påverkan och framför allt kunna svara mot en yttre påverkan.
Analys
Allmänt.Under hösten har jag beskrivit händelseutvecklingen i Ukraina och försökt påvisa vad som skett i skymundan främst för den västliga allmänheten och i dess förläggning vilken påverkan detta kan ha på Sverige. Varför är då det som sker/skett i Ukraina viktigt? Två faktorer påverkar detta främst dels Ryssland och dess President Vladimir Putins önskan och strävan om att skapa den Euroasiska Unionen. Dels den Europeiska expansionen österut och i dess förlängningen även kanske ett utökande av medlemsländer i NATO.
Således handlar utgången om Ukrainas öde ytterst om vilket ekonomiskt maktblock de skall tillhöra. Ideologiskt ligger självklart Ukraina närmare Ryssland med dels dess kultur dels arvet efter Sovjetunionens kollaps avseende rättsväsende o dyl. Ett krav som EU ställt på Ukraina är införandet av ett mer västerländskt synsätt på t ex rättsväsendet, vilket skulle ändra den ideologiska basen. Dock ser jag ideologi som underordnad i detta, det handlar ytterst om ekonomiska sfärer.
Vad avser den Euroasiska unionen handlar det om att förena ekonomier, rättsväsendesamt tulltjänster och genomföra militär koordinering länder mellan. Det man vill förena är de stater som erhöll självständighet efter Sovjetunionens kollaps och som Putin själv ser som den störstaGeopolitiska katastrofen under den 20 århundradet. Den Euroasiska unionen ser Putin som en motpol till EU, Kina och USA. Den Tullunion som Ryssland, Kazakstan och Vitryssland ingick 2010 och som man även nu vill att Ukraina skall gå med i är själva grunden för den Euroasiska Unionen. För att den Euroasiska Unionen skall kunna realiseras krävs det att Ukraina är en del av den.
Rent ideologiskt så finns en grundplatta för den Euroasiska Unionen. AlexanderDugin är den ledande teoretikern bakom den av Kremls ideologer anpassade ideologin för den Euroasiska Unionen. Man vänder sig mot den rådanda liberala postmoderniteten, såsom feminism, multikulturalismen m m. Man har samlat pusselbitar från olika traditioner och tidsperioder och skapat en radikalkonservativ kulturmodell, som skall vara en motpol mot den liberala kulturmodellen. USA är i dag den stat som sprider den liberala världsbilden och därmed är man även per definition antiamerikan och man ser att det enbart är Ryssland och den Euroasiska unionen som har förmågan att sprida en annan världsbild än den liberala. Det är ur detta perspektiv man bör sätta in Hillary Clintons uttalande från December 2012, “There is a move to re-Sovietise the region, It’s not going to be called that. It’s going to be called a customs union, it will be called Eurasian Union and all of that, But let’s make no mistake about it. We know what the goal is and we are trying to figure out effective ways to slow down or prevent it.”
Vad avser en expansion av NATO österut så har Ryssland kraftigt motsatt sig detta och motsätter sig det. Grunden för Ryssland är fortfarande att ha buffertstater i sin hand mellan en presumtiv motståndare och sig själva. Dessa buffertstater ser man helst är politiskt och ekonomiskt svaga. Att Ryssland är har denna syn till att skapa och ha en buffertzon mellan sig och en presumtiv motståndare, grundlades efter Andra världskriget och har fortlevt hela tiden efter det. Grunden i synsättet är att inget nytt krig skall utkämpas på rysk mark utifrån de förluster materiellt och personellt som uppstod under Andra världskriget. Likväl så gäller detta inte enbart NATO utan även EU med dess Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Således ligger det i Rysslands intresse att varken EU eller NATO utvidgar mer än vad som har skett mot Rysslands gränser.
Således Ukrainas roll är avgörande i den kommande Euroasiska unionen, vilket gör att President Vladimir Putin ej kommer släppa in varken EU eller NATO i dess ”bakgård”. Likväl så är grundfundamentet i den nya framträdande ideologin för den Ryska makteliten klart antiamerikanskt och klart antiliberalistiskt, vilket ger än mer ”vatten på kvarnen” att förhindra en expansion av t ex EU mot Rysslands landgräns. Likväl bör man se vissa av de lagar och den våg av nationalism som sveper över Ryssland just nu ur perspektivet kring den ideologiska bas som finns för den Euroasiska unionen. Likväl bör man se Hillary Clintons uttalande från december 2012 som en skarp varning till främst Europa, men Ryssland kan likväl ha tolkat det som startskottet för ett nytt Kallt krig.
Påtryckningarna.Ryssland har utsatt Ukraina under sommaren, hösten och förvintern 2013 för synliga och mindre synliga påtryckningar. Påtryckningarna har bestått i allt från mer eller mindre öppna hot till direkta åtgärder till enligt obekräftade uppgifter mer eller mindre subversiv verksamhet mot Ukrainska intressen. Detta var det som fick vågskålen i slutändan att tippa över för Ukrainas politiker att orientera sig mot Ryssland och inte den Europeiska Unionen.
Den första indikationen som kom på att Ryssland genomförde påverkan av Ukrainas inre förhållanden kom under början av Juli månad 2013 när obekräftade uppgifter började cirkulera att Ryssland börjat påverka den Ryska delen i Ukraina genom olika grupperingar att destabilisera situationen inom vissa områden. Vad syftet med destabiliseringen kan ha varit är oklart vissa teorier finns men inget bekräftat, vilket hör till med subversiv verksamhet, man vill kunna förneka all kännedom om det.
Det första riktiga tecknet på att påtryckningsmedel skulle utnyttjas mot Ukraina kom den 29 Juli 2013 när den Ryska hälsoinspektören meddelade att man infört ett importstop på choklad och andra sötsaker från den Ukrainska godistillverkaren Roshen. Enligt den Ryska hälsoinspektören så hade konsumentorganisationen Rospotrebnadzor upptäckt höga halter av benzopyrene i mjölkchoklad. Dock är det ett känt faktum att Ryssland utnyttjat hälsoskäl för att straffa grannländer då dessa ej valt att gå Rysslands väg i olika frågor såsom importförbud mot Moldaviskt och Georgiskt vin, likväl som Ukrainsk ost vid tidigare tillfällen.
Den tydligaste påtryckningen som Ukraina var utsatt för var den ”handelsblockad” som genomfördes mellan den 14 och 20 Augusti 2013 från Ryssland. Ryssland genomförde noggranna tullkontroller av alla varor som transporterades från Ukraina in i Ryssland dels med hjulfordon dels på järnväg. Detta kom att föranleda stora förseningar på att få in varor i Ryssland. I grunden handlade denna konflikt om att påvisa för Ukraina vad som kan hända om frihandelsavtalet skulle undertecknas.
I slutskedet av upptakten till EU toppmöte i Vilnius kom Ryssland således att sätta in själva stöten mot Ukraina där man förklarade att man skulle införa ett importstop på varor från Ukraina. Särskilt från östra Ukraina där dels huvuddelen av den Ukrainska industrin finns dels den ryska majoriteten finns och denna del är likväl mer orienterad mot Ryssland är västra Ukraina. Detta skulle om hotet verkställts föranleda stor arbetslöshet och stora ekonomiska förluster för Ukraina.
Således kan vi se att det under hela sensommaren, hösten och förvintern aktivt genomförs påtryckningar och påverkan från Ryssland mot Ukraina. Detta är ett axplock av exempel fler finns, framför allt vad avser påverkan från partier, rådgivare till den sittande regeringen i frågan avseende valet mellan Ryssland eller den Europeiska Unionen. Vad som är intressant i detta är att all denna information har funnits tillgänglig på internet och mycket av informationen har även rapporteras av större internationella nyhetsbyråer.
Vad som är beklämmande i allt detta är att Väst stått helt handfallna det är inte förrän nu som en opinion har vänts mot Ryssland kring vad Ukraina har utsatts för, lika handfallna var väst mot Rysslands ”handelskrig” som pågick under en dryg månad under hösten 2013 mot Litauen. Det enda Väst nu gör mot Ryssland genom att ej besvara detta ”offensiva” agerande är att stärka deras syn på att väst är försvagat och Ryssland är starkare, vilket på sikt kan rubba den säkerhetspolitiska balansen.
Utfallet.Det som framkommit i dagsläget är tre tydliga ”stöd” till Ukraina som kommer ges från Ryssland 1) Köp av Ukrainska statsobligationer för femton (15) miljarder dollar 2) en signifikant sänkning av gaspriset med en tredjedel och 3) Ett hävande av de importförbud som funnits samt beställningar från Ukrainsk industri. Utöver dessa tre mest tydliga ”stöd” så skall totalt fjorton (14) bilaterala avtal undertecknats mellan Ryssland och Ukraina, av dessa har inga än kommit ut vad det kan avhandla dock förekommer rykten kring dessa varav några kommer beskrivas nedan.
Det köp av Ukrainska statsobligationer som Ryssland genomför är för Ukraina ej förmånliga, det ger dem ett kortsiktigt ekonomiskt stöd, men köpet Ryssland genomför är på två åriga obligationer med en avkastning på fem (5) procent. Således det Ryssland gör är ej att ge ett bidrag utan ej kredit som Ukraina kommer tvingas att återbetala till Ryssland.
Vad avser reduceringenav gaspriset så kommer det läggas på en kostnad av 268.50 dollar per 1,000 kubikmeter kontra 400.00 dollar, dock är detta inte någon större eftergift från Rysslands sida utan detta är det faktiska marknadspriset för gasen. Dock kommer kostnaden markant nedgå för industri och vanliga konsumenter av gas. Likväl kommer prisnivån på gasen att förhandlas om varje kvartal.
Importsanktionernasom Ryssland infört på Ukrainska varor såsom godis, järnvägsvagnar o dyl hävs. Detta i sig är positivt för den Ukrainska industrin som försöker sälja varor på den Ryska marknade dock så blir det i bästa fall en återgång till den tidigare exporten som tillfälligt stoppats. Vad avser exportstöd så har Ryssland gjort avsiktsförklaring att genomföra inköp av större transportflygplan, fartyg och samarbete med raketutveckling. Dock så är detta också likt tidigare stöd en mindre chimär mht att den Ukrainska industrin upprättades under Sovjettiden och för att den skall fungera krävs ett samarbete i grund och botten med Ryssland.
Vad avser rykten som cirkulerar avseende eftergifter mot Ryssland så finns obekräftade uppgifter om att Ukraina skall ha övergett del av kontrollen av sina gaspipelines till Ryssland. Likväl finns det obekräftade uppgifter om ett avtal rörande byggandet av en bro eller tunnel vid Kertjsundet, vilket är det sund som förbinder Svarta Havet i söder med Azovska sjön i norr, likväl går gränsen mellan Ukraina och Ryssland längs sundet.
Den största eftergiften Ukraina dock genomför är att man nu tydligt mer och mer vallas in i Rysslands fålla. Den demokratiseringsprocess som var själva grunden för att Ukraina skulle få etablera ett frihandelsavtal med EU avbryts, varvid framför allt reformeringen av det juridiska systemet av Ukraina var en hörnsten. Härvid kvarstannar Ukraina i en repressiv inrikespolitik och risken är överhängande att man mer och mer antar de av Ryssland klart odemokratiska lagar för att utestänga dels oliktänkande dels organisationer som verkar för demokratiseringsprocesser.
Vad man kan se avseende Rysslands s k ekonomiska stöd till Ukraina är att det ej är något stöd. Man ger Ukraina ett relativt omfattande ekonomiskt paket för att på kort sikt rädda den ekonomiska situation, som dock senare måste återbetalas till Ryssland. Likväl skall man sätta detta i perspektivet, vad gör Ryssland om Ukraina ej har möjligheten att återbetala och vilka eftergifter måste då Ukraina genomföra? Samt Ukrainas ekonomi styrs nu i stor utsträckning av Ryssland. Likväl i och med att ytterst lite har framkommit avseende Ukrainas eftergifter mot Ryssland så finns möjligheten att i dessa avtal, klausuler finns nedtecknade som bakbinder Ukraina än mer om återbetalningar ej kan genomföras.
Utifrån att ytterst lite fortfarande framkommit rörande de övriga billaterala avtalen mellan Ryssland och Ukraina finns risken att Ukraina kan ha genomfört långtgående eftergifter mot Ryssland. I och med att situationen varit sådan mellan Ryssland och Ukraina varit sådan sedan 2010 att Ukraina kategoriskt motsatt sig alla framstötar från Ryssland. Varvid nu när man hamnat i en beroende ställning kan ha genomfört stora eftergifter mot ett Ryssland som agerat mycket offensivt under hela hösten.
Slutsatser
I Dagens Nyheter i dag (131222) publicerades en artikel av Finlands President Sauli Niinistö där han påtalade att avståndet mellan Ryssland och Väst ökar. Något som varit tydligt under hela detta år och till del under 2012 också. Grunden till detta bedömer jag dels är att Rysslands ledning märker att de är starkare än vad de varit tidigare således vågar man agera. Dels har man bedömt även gjort analysen att USA möjlighet till påverkan har minskat i Europa vilket gör att man tar större risker och väljer att påverka i en större omfattning.
Detta gör att Ryssland väljer att föra en mer aggressiv utrikespolitik enligt gammalt maner. Något som vi i Väst verkar ha glömt hur det gamla Sovjetunionen agerade som. Detta om man vill kalla det kulturella arv hur man väljer att föra sin utrikespolitik har inte försvunnit, vilket är rätt naivt från oss i väst att förutsätta att bara för Sovjetunionen gick under så skall Ryssland välja en västerländsk väg. Det är ur ljuset av detta man även bör se den ideologi som ligger till grund för den Euroasiska Unionen. Förnedringen som bl a President Vladimir Putin väljer att kalla den största Geopolitiska katastrofen under det tjugonde århundradet dvs Sovjetunionens kollaps skall nu suddas ut, med ett nytt starkare Ryssland.
Ur min horisont är detta den första tydliga kraftmätningen mellan Väst och Ryssland. I vilket mina ögon Ryssland gick vinnande ur, även om Ryssland enligt vissa bedömare kan vara på väg att tappa momentet rent ekonomiskt och att äventyret med Ukraina kan ”åderlåta” Ryssland så är det inte så att Ryssland väljer att ge bort pengar till Ukraina utan de skall enkelt sagt ha tillbaka varje öre de väljer att ge för stunden. Vilket gör dem till en vinnare. Likväl så fick de stopp på den Europeiska utvidgningen, vilket de mest troligt kommer lyckas med även i Moldavien mht att de där har agerat än mer offensivt och bl a enligt vissa bedömare övertagit hela banksystemet vilket gör Moldavien mycket sårbart just nu för några som helst utsvävningar. Likväl agerandet mot Litauen under hösten gör tydligt att man ej räds att agera mot dels ett NATO land dels ett EU land som även vid tidpunkten för handelsblockaden var EU ordförande land.
Således det vi har just nu är ett Ryssland som inte räds för att agera offensivt utrikespolitiskt, vilket hela höstens agerande inom den för Ryssland angränsande Europeiska zonen visar. Kommer då detta agerande att fortsätta under 2014? Jag gör bedömningen att så är fallet, de har märkt att Väst inte agerat tillräckligt kraftfullt mot dessa händelser vilket gör att man stärkt sitt eget förtroende.
Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Spänningarna kommer öka mellan Väst och Ryssland om man fortsätter detta aggressiva agerande. För eller senare kommer Ryssland mest troligt och mindre troligt Väst trampa på en ”öm” tå vilket gör att en återgång till ett mer kalla kriget liknade förhållande uppstår. Vi är inte just där än, men det är tydligare än någonsin att en rejäl möjlighet finns att en återgång till det förhållandet kan ske.
Vilka konsekvenser kan då detta få för Sverige i förlängningen? En intressant sak som tas upp i PERP 2013 av Försvarsmakten är att man påtalar att Sverige kan komma i en ökad utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar samt utnyttjande av stridskrafter för att understryka dessa hot. Vad vi har fått bevittna mot Ukraina är just påtryckningar som Ryssland är beredd att genomföra. Likväl räds man inte att genomföra dessa mot ett NATO land som för tillfället även var EU ordförande land dvs Litauen.
Att man nu som Sverige har en minimalistisk Försvarsmakt (dock ej Försvarsmaktens fel på intet sätt, myndigheten har varit mycket tydlig mot regering och riksdag vilka konsekvenser vägvalen kan innebära) har ett sådant grannland i sitt närområde som de facto utövar diverse påtryckningar mot sina grannländer, bör sända tydliga larm signaler till både regering och riksdag. Likväl är Sverige ejanslutit till någon militärallians vilket gör oss än mer påverkansbar, ingen kommer till vår undsättning om de själva ej vill det. Vilket område som påverkan kan ske kring är mycket tydligt det är det mest strategiskt viktiga området i hela Östersjön nämligen Gotland. Dels militärt för Ryssland dels ekonomiskt m h t Nord Stream.
Detta inlägg avslutar i Skuggan av Mellanöstern serien, pga att inlägget vuxit under tiden har jag valt att skala bort delar ur det framför allt ett avsnitt kring det ”propaganda krig” som genomförts mellan Väst och Ryssland mht demonstrationerna i Ryssland. Detta tycker jag dock bevakats på ett relativt adekvat sätt av media i Sverige.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1, 2(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Interfax 1(Ryska)
FT.com 1(Engelska)
The Lithuania Tribune 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
The Foreign Policy 1(Engelska)
OSW 1, 2, 3(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Radio Free Europe 1(Engelska)

Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den ”ryska påsken” några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i ”försvarsbeslutet” (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla ”antingen eller” som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

”Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*”

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten ”Frivilliga soldater istället för plikt” som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.

Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt ”wag the dog”-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.

Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som ”ryska påsken”.

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.

SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp

*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering


Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

”Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund”


Det är lätt att instämma med Haglund.

Mikael Jansson (sd): IO 14 genomförd 2030

Serien med intervjuer av samtliga försvarspolitiska talespersoner fortsätter. Denna gång med Mikael Jansson (sd). Serien avslutas med Vänsterpartiet andra veckan i januari. – Vad är Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik? Den handlar om landets fortlevnad och bestånd. Sverige ska finnas och bestå i framtiden och ha självständighet. Säkerhetspolitik är viktigt, vi har haft ett par världskrig […]

Neutralitetsbegreppet

I svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt är neutralitetsbegreppet ständigt återkommande. Detta är intressant men också förledande. Detta då neutralitet inte längre utgör en central grund för Sveriges aktuella säkerhetspolitik. Detta är ingen värdering av politiska ställningstaganden utan ett konstaterande att … Continue reading

Korridoren till Kaliningrad i tryck

Idag gick Korridoren till Kaliningrad i tryck. I jämförelse med följetongen är framförallt prologen omarbetad och ett avsnitt om Finland tillagt. Korridoren till Kalingrad ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademin med försäljningsstart onsdagen 18/12. Mer information om beställningsförfarande kommer på Akademins hemsida fredag 13/12. Omslag: Image courtesy of MODIS Rapid Response Project at NASA/GSFC

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.


Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6SvD, 2, 3, 4Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Ett knakande nordiskt samarbete (uppdaterat 10/12 07.00)

”Två länder men ett artillerisystem” är en vision som nu fallit.

Foto Försvarsmakten


Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.

Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.

Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.

Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.

Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.

Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.

Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.

Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.

Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.

FMV pressmeddelande
SR S: Ett bakslag för det nordiska samarbetet

Uppdatering 7/12 11.15: Norge vill nu ha tillbaka 550 miljoner NOK som man satsat i Archer-projektet. Att det här kommer att bli dyrt för såväl de svenska skattebetalarna som Försvarsmakten, råder det inga tvivel om.

Fler norska länkar: Aftenposten, VGAN
Sociala media: Cornucopia

Uppdatering 10/12: SvD Näringsliv uppmärksammar turerna kring lastbilsupphandlingen i samband med Archer.

”I Stalins skugga” och ”Stella Polaris”

Trailer för ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow.

Finlands oerhört dramatiska historia i krigets slutskede och de första åren EFTER andra världskriget, som var mer dramatiska än vad de flesta känner till – det är fokus för den mycket välgjorda dokumentären ”I Stalins skugga” som just visats för första gången på SVT.

En till chans att se ”I Stalins skugga” på TV kommer, närmare bestämt på SVT2 på söndag den 8 dec 2013 kl 08.00. Under de närmaste 30 dagarna kan man i Sverige även se dokumentären via dator på SVT Play, här en direktlänk. I filmen figurerar operation ”Stella Polaris”, som SR nyligen hade en P3 dokumentär om som jag bidrog till en smula. Mer info om minnesmärket över Stella Polaris som syns i filmen finns här, längst ner på sidan.

Gun-boat diplomacy in the Baltic Sea Region?

By Karlis Neretnieks, MG (Ret), Chairman Dept I Russia Today we see rapidly increasing Russian capabilities to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It has implications for most of Russia´s neighbours, […]

Att vara chef för ett särintresse



Än en gång ifrågasätts Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet, och än en gång kritiseras regeringens försvarspolitik från andra länder. Försvarsminister Karin Enström svarar än en gång så som hon alltid gör, oavsett vilken fråga som ställs att regeringen både ökar försvarsförmågan och ökar försvarsanslaget. Det här är inte bara ett stort problem ur ett strikt försvarspolitiskt och militärt perspektiv. Den här farsen börjar också bli riktigt pinsam.

Den här gången är det en av Finlands ledande försvarsdebattörer Charly Salonius-Pasternak som fullkomligt sågar sveriges försvarspolitik med fotknölarna.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”

Han konstaterar även att Sverige har blivit en konsument av säkerhet istället för att bidraga med regional säkerhet. Det är hård men i mina ögon rättvis kritik som Salonius-Pasternak kommer med.
Försvarsminister Enström ger en helt annan bild och påstår som vanligt att läget är det helt motsatta, d.v.s. att Sverige istället stärker försvarsförmågan och ökar anslaget. Vidare far ministern med grov osanning då hon hävdar att Försvarsmakten ska stödja Island med luftövervakning(!) Så är inte fallet, eftersom detta stoppades av andra NATO-länder och där en planerad insats istället blev en övning. Detta är givetvis inte på något sätt okänt för vår försvarsminister.

Den stora frågan är då varför vår försvarsminister gång på gång far med osanning, och varför fortsätter den ständiga skönmålningen av ett mycket svårt läge när det kommer till finansieringen av den egeninitierade försvarsreformen och därmed Sveriges försvarsförmåga?
En sak kan vi slå fast, Karin Enström är inte korkad. Jag har vid ett flertal tillfällen, långt innan hon blev försvarsminister lyssnat till hennes åsikter om försvaret och dess behov av utveckling efter en lång tid av socialdemokratiskt vanstyre och förbandsnedläggningar. Då tyckte jag att Enström var en kvinna med sunda åsikter. Som officer i nu nedlagda Kustartilleriet så vet Karin Enström vad det hela handlar om, och hon vet innerst inne hur illa ställt det är med vår försvarsförmåga. Fru Enström har inte erhållit ett ämbete som hon är novis inom, till skillnad från många tidigare ministrar. Leni Björklund är ett närtida exempel. Nej, Karin Enström har till skillnad från flera av sina företrädare god förståelse för sitt politikområde. Men ändå har det blivit så oerhört fel! Varför frågar sig då vän av ordning?
Det finns sannolikt inget givet svar på den frågan, men en sak är klar. Försvarsministern har att hantera ett politikområde som inte på något sätt ligger i statsminister Reinfeldts intressesfär. Minns benämningen ”särintresse”. På försvarspolitiken vinner man heller inte några val på i ett samhälle där kunskapen runt försvar, säkerhet och omvärldsutveckling ligger på en skrämmande låg nivå.
Karin Enström är alldeles uppenbart helt bakbunden av statsminister Reinfeldt och hans prioriteringar. Försvarsdepartementet är ett av de minsta och alldeles uppenbart ett av de lägst prioriterade departementen av regeringen Reinfeldt. De gånger försvarspolitiken hamnar i fokus så är det när något pinsamt har hänt, i likhet med ryska påsken. Försvarsområdet ska ”hanteras”  av någon som statsministern kan lita på gör sitt jobb utan att göra en ny ”Odenbergare”. Samma sak var prioriterat när Cecilia Widegren fick uppdraget att leda försvarsberedningen.
I detta sammanhang måste man påminna sig om att det var just av den här anledningen som Mikael Odenberg avgick. Han kunde inte sitta tyst och se på när finansministern styrde över försvar- och säkerhet genom ekonomiska reduceringar och strukna materielprojekt. Odenberg köpte inte detta, och efter hans abrupta avhopp från posten som försvarsminister blev det således viktigt för statsministern med någon extremlojal på posten. Såväl Tolgfors som Enström är lojala moderater som gör sitt jobb utan att ifrågasätta det egna partiets prioriteringar. Det är just detta vi nu ser och hör när Karin Enström styr över vår försvarspolitik på ett sätt som man inte trodde moderater skulle kunna göra.
Genom att läsa, titta och lyssna på intervjuer med ministern ända sedan hon tillträdde så är det samma svar som levereras oavsett vad frågan handlar om, och oavsett vilken kritik som riktas mot försvarspolitiken. Regeringen satsar, regeringen stärker försvarsförmågan och regeringen ökar anslagen. Toppnoteringen hittills är ändå i SR P1 för drygt ett år sedan där det blev riktigt pinsamt. Även Johan Wiktorins färska intervju med ministern blev pinsam. När han ställer frågan vilket som är det sämsta beslut Moderaterna bidragit till i regeringsställning blir svaret på denna konkreta fråga istället vilka bra saker regeringen gjort? Ja, då rinner den sista droppen av trovärdigheten ut i sanden.
Karin Enström har till synes valt den politiska karriären framför att ta kampen för ett fungerande försvar. Jag tror att Karin Enström efter nästa val, då hon med största sannolikhet får lämna sitt ämbete kommer att få svårt att se sina före detta kollegor i Försvarsmakten i ögonen. För när vi i framtiden kommer att se tillbaka på vad de nya moderaterna åstadkom med försvarspolitiken mellan åren 2006 och 2014 så kommer vi att minnas perioden som en smärre katastrof i likhet med vad socialdemokraterna bidrog till, men i en annan tappning där man istället vägrade vidta nödvändiga åtgärder i takt med att omvärldsläget förändrades.
  
Media: SvD, YLE

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

”Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet”

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.

Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

”- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

– Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder – helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg.”

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser ”luftövervakning” över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften ”luftrumsövervakning” är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om ”luftrumsövervakning”.

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

Finska synpunkter kring breven om NATO

Av Stefan Forss, filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin För snart 20 år sedan blev det aktuellt för mig att tänka på inträdesanförandet till KKrVA. Att det skulle komma att handla om försvarssamarbete i Norden var självklart. Min utgångspunkt var att den finska synen på […]