Det sjätte brevet om NATO

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne. Johan, Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten […]

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten



Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga – den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

——————————————–


Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över. 

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.

Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;

1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare. 
SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).
2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.
Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns. 

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.


Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den ”incidentbas” för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.

Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).

En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?

Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.

Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!

Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands ”särskilda säkerhetspolitiska naturer” försvårar i Norden.

Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
Cecilia Widegren
Anders Hansson
Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att ”experter sågar flygsamarbetet” (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Försvarets resa mot ett nytt försvarsbeslut – våga vara tydlig

Abstract This article takes it´s starting-point in the rift between the Government and the military concerning the future development of our Armed Forces. The defence decision from 2009 is no longer achievable according to a report from the defence Headquarter. This article argues that both parties must change attitudes – due to  limited funding, the […]

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete



Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina ”slutövningen” SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

– Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett ”tillskott” där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Klart bakåt?

Försvarsberedningen kom så äntligen till Baltikum. Under två dagar besöktes både Riga och Tallin. Såväl parlamentariker som regeringsföreträdare för länderna hade två råd till Sverige som ständigt upprepades; gå med i Nato och försvara Gotland.

Ett svenskt, och även finländskt, Natomedlemskap skulle förvisso gynna de baltiska länderna. Det strategiska djupet skulle öka, liksom säkerhetsnettot i alliansen. Samtidigt skulle balterna bli mer seniora medlemmar. Ingen vill vara sist, eller i detta fall, näst sist in.

Ett militärt försvar av Gotland ligger också i baltiskt intresse. Ända sedan den ryska påsken har försvarsministrar från andra sidan Östersjön varnat för att grannen i öster vill kunna skära av dem och hindra undsättning. Och så är det naturligtvis att den osänkbara ”luftförsvarskryssaren” Gotland har stor, potentiell betydelse för samtliga aktörer i norra Europa.

Man kan med fog säga att de ”råd” som våra baltiska grannar gav försvarsberedningen var högst egoistiska. Det hindrar emellertid inte att även svensk säkerhet skulle stärkas om vi följde dem. Till detta lär vi återkomma.

I övrigt finns det mycket gott att förtälja om utvecklingen i österled. Denna vecka tar Steadfast Jazz ordentlig fart, med viss svensk medverkan. Den 1 januari får även Lettland euron som valuta och inom kort lär Litauen följa efter.

Kanske allra viktigast de kommande veckorna blir vilken väg Ukraina väljer politiskt och ekonomiskt. EU lockar med ett frihandels- och associeringsavtal och Putin med den euroasiatiska tullunionen. Vid toppmötet i Vilnius i slutet av månaden faller av allt att döma avgörandet. Om Ukraina väljer Europa måste Julia Timoshenko släppas fri, vallagarna liberaliseras och de ryska påtryckningarna uthärdas.

Till de handelsrestriktioner som Putin redan lagt på Ukraina lär med all säkerhet också höjda gaspriser fogas – när vintern väl kommer. EU bör nu fundera på hur landet – på samma sätt som Moldavien – kan hjälpas när trycket från Ryssland ökas.

Ukrainas befolkning uppgår till över fyrtio miljoner och landets yta är större än Tysklands. Vladimir Putins makt och inflytande beror inte så lite på vilket val som detta land nu gör.  

Allan Widman

 

   

Är verkligen internationella insatser välbetalda?

I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.

Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?

Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.

Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?

För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:

Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr

Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr

– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.

Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?

Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?

Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.

Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.

Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.

Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.

Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än ”samlad ersättning” åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.

Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns […]

Handling ger konsekvens…

Reflektion

Idag meddelade Regeringen att det finns ett formellt beslut på att det blir Svenskt deltagande i NRF (Nato Response Force) samt ett deltagande i NRF övning Steadfast Jazz i November månad 2013 enligt tidigare uppgifter skulle man deltaga med stabsofficerare vilket även nu NATO bekräftar.
I sig är detta positivt, all form av samövning är bra för Försvarsmakten ur min horisont. Detta ur det helt krassa konstaterandet att vi har inte tillräckligt med förband för att kunna försvara vårt land än mindre vår 270 mil långa kust. Därav krävs det samövning för att smörja upp samarbete, lednings och lydnadsförhållanden m m. Allt för att i händelse av en konflikt kunna samarbeta med andra nationer.
Men denna handling kommer bedömt leda till någon form av respons eller kalla det konsekvens om man vill från Ryssland. Finland har sedan 2009 deltagit i NRF vilket de facto har knyt dem närmre till NATO än vad Sverige varit. Att nu även Sverige aktivt påbörjar deltagande i NRF gör att vi även knyts närmre till organisationen. Således ger det att Östersjön ur Rysk synvinkel bedömt kommer ses som ett NATO innanhav.
Bedömt det vi kommer få se, är att den övningsverksamhet som varit på en tydligt uppåtgående trend kan bli än mer aktiv för att skicka ett tydligt budskap främst riktat mot Sverige. Samt politiska utspel från den Ryska statsledningen. Vän av ordning ställer sig då frågan kan inte det här slå tillbaka på dem själva om de gör det? Jo det är helt riktigt men se på hur de agerat mot t ex Ukraina och Moldavien rörande undertecknandet av frihandelsavtal med EU. Alla är rörande eniga om att detta enbart stärker dessa två nationers vilja att ansluta sig till det, men trots det så fortsätter man.
Vad beror detta på då? Min bedömning kulturella skillnader i hur vi väljer att se på olika saker. Så pass enkelt är det och det vi ur ett svenskt utrikes- och säkerhetspolitiskt agerande ser som normalt går stick i stäv med hur Ryssland ser på saker och ting inom den sfären. Att Ryssland vill vara en stormakt och åtnjuta den respekten det inger råder det inget tvivel om. Betänk bara på hur situationen har förändrats. Hade man ställt frågan om Ryssland skulle agera unisont med t ex USA linjer i slutändan rörande säkerhetspolitiska frågar för 4 år sedan hade de flesta sagt ja. Nu är situationen annorlunda se bara på hur Ryssland agerade senast i Syrienkonflikten. Alla var mer eller mindre säkra på att något skulle ske, ja det gjorde det men Ryssland omkullkastade alla planer, detta har gett dem vatten på kvarnen för att kunna agera mer självständigt.
Likväl agerar man mer aggressivt nu, se bara på den senaste ”handelskonflikten” mellan Litauen och Ryssland. Officiellt rör det sig om handel, men skrapar man på ytan så ser man tydligt att det hela handlar om att försöka påverka främst Ukraina och Moldavien till att ej underteckna frihandelsavtalet med EU. Att man då väljer att gå på så hårt mot dels ett NATO land dels just nu EU ordförande land tyder på att man inte är rädd för att agera än mindre leva upp till det man lovar.
Vilket leder mig fram till själva essensen av detta reflektionsinlägg. Om ni följt bloggen så vet ni att jag tidigare har refererat till Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande i Juni 2013 där han förklarar att om Sverige och Finland ansluts närmre till NATO eller blir NATO medlemmar så kommer detta kräva någon form av respons från Ryssland. Ja nu har Sverige tagit ytterligare ett steg närmre NATO…
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Reuters 1
Regeringskansliet 1

Staffan Danielsson (c) – Ser motiv att diskutera en höjning av anslaget

Vi fortsätter intervjua de försvarspolitiska talespersonerna i samband med deras respektive kongresser etc. Intervjun gjordes före Försvarsmakten lämnade in sin perspektivplan. – Vad är centerns försvars- och säkerhetspolitik? Centern är ju en del av alliansen. Vi har ju samarbetat med socialdemokraterna på 90-talet och en bit in på 2000-talet, så vi har aldrig reserverat oss […]

Perspektivplanen – Det är mycket nu!


Aldrig tidigare har väl Försvarsmaktens senaste kampanj träffat så rätt. Försvarsmaktens ständiga kamp med att få verksamhet, rekrytering och nödvändig materielanskaffning att bära mot den beordrade insatsorganisationen IO14 samtidigt som beställaren, d.v.s. regering och riksdag inte tillser att de ekonomiska förutsättningarna finns. Detta samtidigt som man bombarderar myndigheten med nya krav på utredningar och omfattande svar på regeringsbeslut. Man kan minst sagt konstatera att – det är mycket nu!

Den ständiga turbulensen runt Försvarsmakten de senaste åren har nu tyvärr blivit vardagsmat. Omstruktureringar, nedskärningar, krav på personalreduceringar, uttalanden om att en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, avsaknad av ekonomi för att öva m.fl. händelser har alla bidragit till att det som verkligen är en politisk bomb, inte alls fått den uppmärksamhet man hade förväntat. Jag talar givetvis om Försvarsmaktens perspektivplan som förra veckan överlämnades till regeringen, ett dokument som innehåller politisk dynamit som rimligtvis borde innebära en omfattande debatt på riksnivå i såväl media som inom politiken. Men ingen reaktion kan skönjas då endast närmast sörjande försvarsbloggar samt Folk & Försvar har uppmärksammat innehållet. En i mina ögon mycket skrämmande utveckling!

Ämnet har som bekant tidigare avhandlats på ett föredömligt sätt av Annika Nordgren Christensen samt Johan Wiktorin, men även i ett gästinlägg på den här bloggen. Men det vore trots detta mer eller mindre tjänstefel om inte även undertecknad avhandlade detta ämne som indirekt, på ett mycket konkret sätt handlar om Försvarsmaktens framtid då prespektivplanen kommer att utgöra en viktig grund för försvarsberedningens rekommendationer inför det kommande försvarsbeslutet. Jag avser inte att analysera skrivningarna i detalj, utan kommer istället att försöka angripa dokumentet på ett annat sätt och ge min syn kopplat till Försvarsmaktens rekommendationer. Uppdraget till Försvarsmakten återfinns i regleringsbrevet för den som är intresserad av fördjupning.

Något som har kritiserats från flera olika håll är varför Försvarsmakten uteslutande byggt hela perspektivplaneringen med utgångspunkt tagen i en prolongerad ekonomi, d.v.s att man har utgått från att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag i framtiden. Detta är något jag själv har funderat över under den gångna veckan. Det andra alternativet hade givetvis varit att utgå från prolongerade uppgifter. D.v.s. vad skulle krävs för att Försvarsmakten ska lösa sina nuvarande uppgifter även i framtiden. Detta kopplat mot bedömd omvärldsutveckling.

I stället för att bara spekulera om anledningen så har jag under dagen fört en dialog med Försvarsmakten för att få svar på frågan om huruvida utgångspunkten rörande en prolongerad ekonomi var en styrning från Försvarsdepartementet eller om det var ett eget val, och i så fall varför? Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förklarade det hela så här.

Försvarsmakten har i flera underlag till regeringen redovisat svar och analyser kring långsiktig ekonomi bland annat genom det så kallade RB7-underlaget. För att sätta ett tydligt fokus på uppgiftsställningar och vilken förmåga Försvarsmakten skulle kunna ha i framtiden har därför antagandet om prolongerad ekonomi utgjort en grund för arbetet. Perspektivstudien utgår från regeringens bedömning om ekonomin i BP14 liksom dagens säkerhetspolitiska doktrin.

Genom denna modell utgör resonemang kring vägval, alternativ samt uppgifter i framtiden det centrala i studien. På så sätt kan försvarsberedningen och regeringen i sitt arbete först fokusera på, med perspektivstudien som grund, vilket säkerhetspolitiskt instrument Försvarsmakten ska och behöver utgöra i perioden, för att därefter som konsekvens därav kunna resonera kring ekonomi.

Med facit i hand, har jag till del omvärderat min uppfattning. Som vissa läsare kanske minns mottogs Försvarsmaktens svar på RB7 inte med några större ovationer från Försvarsdepartementet och Karin Enström, det renderade i det som senare skulle bli RB5. Försvarsministern mer eller mindre totalsågade svaret på RB7 med motivering ”fel svar” då Försvarsmakten i sitt underlag tydligt hade förklarat att det saknades 4 miljarder/år för att uppnå IO14 någonstans bortom 2020. Det felaktiga svaret bestod med andra ord i att man tagit med parametern utökat försvarsanslag, något som sedan straffades genom ett förnyat uppdrag i RB5 som i praktiken att Försvarsmakten tvingas att reducera personal med upp till 15%. Karin Enström uttalade efter svaret på RB7 följande kritik mot Försvarsmaktens metod.

När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.
– Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Det kärva läget mellan försvarsdepartement och Försvarsmaktens ledning ska enligt uppgifter ha varit kärv efter denna rapport, så av den anledning är min personliga bedömning att Försvarsmakten bytt taktik, och således i stället fokuserat på att beskriva alla brister som onekligen kommer att uppstå vid en prolongerad ekonomi, en uppgift jag anser att man i det stora hela lyckats bra med.


Jag avser fortsättningsvis i detta inlägg fokusera på Försvarsmaktens egna rekommendationer som redovisades av Jan Salestrand under Folk & Försvars senaste seminarium kopplat till perspektivplanen. 

Närområdet i fokus

Försvarsmakten är på den här punkten oerhört tydliga. Vid en prolongerad ekonomi måste Försvarsmakten uteslutande fokusera på det nationella försvaret när det kommer till materielanskaffning, utbildning och övningar. Pengarna räcker helt enkelt inte till ”både och”. Man säger dock att FM trots detta skulle kunna använda förband och materiel i tillämpbara delar då det passar även i fortsättningen, men att anskaffa materiel dedikerat för internationella insatser kommer inte ekonomin att medge.

Här anser jag att man är helt rätt ute. Det finns i dag både förband och materiel som i stor grad är mer anpassade för internationella insatser än för det nationella försvaret. Detta är en konsekvens av att pendeln slog i det ena ytterläget och nu med full kraft är på väg tillbaka. Personligen har jag hela tiden hävdat att steget mot en fullständig internationalisering och ignorans av det nationella försvaret var fel väg att gå. De vinster vi har erhållit är den partiella interoperabiliteten med NATO, detta ska dock inte förringas på något sätt då det kan bli helt avgörande i framtiden, mer om detta senare.

Kvalitét före kvantitet

Här gör Försvarsmakten ett generalfel i mina ögon. Utgångsläget har ingen kvantitet! Alternativet borde i stället benämnas kniv i stället för osthyvel, för det är här vi landar. Det är förmågebredden som försvinner och inte kvantiteten i det som redan i dag får betraktas som ett demonstratorförsvar i singular. 
Att Försvarsmakten redan nu tvingas reducera numerär har vi tydligt fått svart på vitt bara genom att titta i materielplanen, men trots detta får vi ändå ingen ökad kvalitet. Den omtalade stridsvagnsrenoveringen och anskaffningen av JAS 39E är tydliga exempel på hur numerären mer eller mindre halveras samtidigt som kvalitén inte ökar i motsvarande omfattning.
På den här punkten blir det därför svårt att se hur man ska kunna erhålla större kvalité utan att genomföra omfattande förbandsnedläggningar. Till detta kommer att Försvarsmakten även anser att nya förmågor behövs inom cyber och rymd, något som blir för långt att avhandla i detta inlägg.
Något man även måste beakta att kvaliteten i vissa fall kan tillskrivas värdet noll, om kvantiteten underskrider kritiskt värde. Detta är en mycket svår balansgång. 

Hög tröskeleffekt

Här har vi sprängstoff! Utan att darra på manschetten deklarerar Jan Salestrand att Försvarsmakten rekommenderar en hög tröskeleffekt som ska vara stabiliserande i fred och kris, och som ska ge en tidsrespit i händelse av krig. ”Det ska kosta/svida för en angripare”. För den som inte kan läsa mellan raderna så talar Försvarsmakten om ett skalförsvar. I praktiken skulle detta innebära (min tolkning) att man då måste satsa alla kort på Flygvapnet, Marinen och markbaserat luftvärn samtidigt som övriga Armén mer eller mindre avvecklas.
Det här är givetvis oerhört kontroversiellt, och det är sannolikt också därför man inte uttrycker det så konkret i perspektivstudien. Men för att öka den önskvärda tröskeleffekten kräver en prolongerad ekonomi kraftfulla åtgärder i form av att minska kostnaderna på annat håll. Att prioritera något innebär alltid att man måste välja bort något i den andra änden.

Samarbeten inom Norden

På den här punkten anser jag att Försvarsmakten är så pass tydliga man kan vara utan att trampa i det politiska klaveret. Detta är nämligen kärnan i hela perspektivplanen om det nu har undgått någon. Att sätta rubriken ”samarbeten inom norden” skall dekrypteras och tydas som NATO. Allt annat är att lura sig själv.
Försvarsmakten pekar på Rysslands förmågeuppbyggnad (ej hot), minskade försvarsutgifter i Europa samt att USA flyttar fokus till Asien. Detta sammantaget innebär att vi blir allt mer utelämnade till att ta hand om oss själva. Av den anledningen pekar Försvarsmakten på solidaritetsklausulen som i dag tyvärr är helt ensidig. Sverige utlovar militärt stöd till andra, men har inga som helst garantier för att kunna få stöd från någon annan.
Fösvarsmakten är mycket tydliga på den här punkten – Inget alternativ löser uppgiften att ensam försvara Sverige. Man är också tydliga med att när man tar bort förmågor måste någon annan lösa den uppgiften.
Sammantaget innebär detta att försvaret måste ske tillsammans med någon annan, precis som regering och riksdag tidigare deklarerat. Men vem är det som ska komma till undsättning? NATO inkluderat Norge och Danmark har deklarerat att man inte kommer att komma till undsättning och Finland har inte resurser. Lösningen heter då NATO – till del ska tilläggas. För precis som Johan Wiktorin så pedagogiskt påvisade under Folk & Försvars seminarium om Flygvapnet så har det här uppstått ett ”logiskt tankeglapp”. För vem är det som egentligen ska komma till vår hjälp om alla våra nordiska grannar också är indragna i konflikten, vilket är högst sannolikt? Här är hjälp från övriga NATO det enda logiska. Inte ens Sverigedemokraternas generösa försvarsanslag kommer att kunna skapa ett försvar som på eget hand kan försvara Sverige.
Försvarsmakten genom Jan Salestrand är mycket tydliga med att vi inte längre kan låtsas att vi kommer att få hjälp bara för att vi övar tillsammans, delar materiel och utbildningar. I dag har vi inga garantier.
I stället påvisar Salestrand att handlar det om att KONKRETISERA SAMARBETEN genom förbereda operationer och försvarsplanering och möjlighet till gemensam ledning av stridskrafter, men konstaterar samtidigt att för detta finns ingen politisk vilja.
Det finns som alla förstår bara en given lösning på detta, och den stavas NATO även om Försvarsmakten mycket skickligt undviker att nämna den vid namn. 

Bidra till politisk handlingsfrihet

Detta är inget jag avser kommentera, då detta utgör en av grundstenarna för en trovärdig säkerhetspolitik. Utan ett trovärdigt försvar krymper den politiska handlingsfriheten.

Nya förmågor behövs

Här talar man bland annat om rymd- och cyberområdet. Detta blir som sagts tidigare för omfattande att kommentera. Se gärna Jan Salestrands förklaringar till detta under seminariet i sändningen här nedan.

Balans mellan uppgift och medel

Försvarsmakten menar att detta är av största vikt efter kommande försvarsbeslut. Att som nu beställa en insatsorganisation som inte är finansierad har uteslutande inneburit problem och konflikter. Här kan man bara hoppas att Försvarsmaktens önskan tas på fullt allvar.
Det hela handlar om att man antingen måste ta bort uppgifter, något som Försvarsmakten inte kan göra själva, eller att tillföra medel. I perspektivplanen har Försvarsmakten till del förklarat vad man inte kommer att kunna göra samt vilka begränsningar som kommer att finnas i uppgiftens lösande.

Att de tredan från början finns en balans mellan uppgift och utgift kommer på sikt även att leda till ett bättre klimat mellan myndigheten Försvarsmakten och Regeringen. 

oOo

Sammanfattningsvis  anser jag att Försvarsmakten varit tydliga. Den enda skarpa kritiken jag har är den olyckliga formuleringen om att reducera kvantiteten till förmån för kvalitet. Problemet är att vi redan innan helt saknar någon kvantitet. En stor konsekvens av detta är att Sverige i ännu högre grad kommer att bli beroende av andra och där den enda trovärdiga lösningen är NATO.
Min bedömning är att vi ännu ej nått botten i den systemkollaps jag länge hävdat att vi befinner oss mitt uppe i. Jag ser perspektivplanerinen och Försvarsmaktens tydliga uttalanden om att IO14 aldrig kommer att uppnås som ett mycket tråkigt men tydligt kvitto på just detta.
En annan fråga är när denna i mina ögon politiska dynamit kommer upp till debatt i riksmedia? Men det är kanske så att det är viktigare att bevaka vem som kommer att åka ur Idol på lördag… 
I kommande inlägg kommer jag ånyo att ta upp det socialdemokraterna och vad detta skulle innebära för försvarpolitiken vid ett eventuellt regeringsskifte då det kommit fram nya uppgifter både i skrift och vid kontakt med partiföreträdare.
Kampen går vidare!

Zapad’13

Denna analys kommer främst beröra de Ryska stridskrafternas deltagande i övning Zapad’13. Anledningen till denna begränsning är främst av storlekskaraktär analysen består av tio (10) stycken A4 sidor. Skulle även de Vitryska stridskrafterna berörts mer ingående än vad de gör just nu så skulle analysen svält och därav blivit för stor för att vara ett blogginlägg. Likt tidigare analyser bygger denna enbart öppna källor och har ingen anknytning med Försvarsmakten eller annan statlig eller icke statlig verksamhet. Således detta är mina egna bedömningar kring vad som genomförts. Med hänsyn till omfattningen av inlägget är det fullt möjligt att felaktigheter kan ha smygit sig in någonstans.
Analys
Allmänt.Övning Zapad’13 genomfördes mellan den 20 och 26 September 2013. Det officiella övningsscenariot har varit att Vitryssland är utsatt för infiltration av extremistgrupper med syftet att genomföra terroraktioner samt destabilisera situationen i Vitryssland. Extremistgrupperna får stöd i form av transporter, vapen och annan militär utrustning av en extern aktör. För att stabilisera situationen i Vitryssland väljer Ryssland att utnyttja sina väpnade styrkor för att förhindra fortsatt infiltration och att nedkämpa extremistgrupperna. Således det man säger är att man har övat mot en irreguljär motståndare liknande det Ryssland själv gör i Tjetjenien eller vad väst gör i Afghanistan. Vad vi i väst kallar upprorsbekämpning d v s COIN (Counterinsurgency)
Det som sas först var att övning Zapad’13 skulle genomföras på fem stycken platser i både Ryssland och Vitryssland. I Vitryssland har man övat vid Brestskom, Gozhskom och Obuz-Lesnovskom. I Ryssland har man övat vid Khmelovka och Pravdinskiyi Kaliningrad Oblast. Därefter tillkom övningar inom Leningradoch Pskov regionen i övningen. Bedömt kan man även påräkna att övningarna som Norra Flottan har genomfört i Barents hav samt Karahavet och vid Mellanhalvön som övningsområde för Zapad’13 trots att man sagt att dessa övningar ej ingått vilket mantidigare sa skulle ingå. Således har man övat över stora delar av MD V yta som angränsar mot väst. Det enda område som inte berörts i någon större utsträckning av Zapad’13 är Finland dock så berördes de kraftigare under Zapad’09. Huvuddelen av koncentrationen av styrkorna har varit mot dels Baltikum dels Polen. En mindre del har varit mot Norge.

Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13.

Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).

Enligt Krasnaja Zvezda skall antalet deltagande i Vitryssland och Ryssland i övning Zapad’13 bestått av över 22,000 soldater, 450 pansarskyttefordon, 80 stridsvagnar, 50 artilleripjäser, 90 luftfarkoster (helikoptrar och flygplan) samt 10 fartyg ur Östersjöflottan. Därefter bör man lägga till Norra Flottans övning som omfattade 2,500 soldater och sjömän samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon av olika slag. Samt inrikesministeriet initiala deltagande med 20,000 man. Detta ger en total numerär på deltagandet i övning Zapad’13 på 44,500 man. Väl över de först annonserade 12,900 soldaterna. Även om man tar bort Norra Flottan så har man en numerär på cirka 42,000 man.
På övningens sista dag följde dels Rysslands President Vladimir Putin dels Vitrysslands President Alexander Lukashenko övningen. President Putin har även uttalat sig om övningen. Han säger att övningen har visat att Ryska och Vitryska förband kan lösa uppgifter tillsammans och att man är på god väg att uppnå fullständigt interoperabilitet.
En annan viktig del i övningen har dels varit att pröva ny utrustning för de väpnade styrkorna. Detta har varierat ifrån sambandssystem till obemannade flygande farkoster (UAV). Delshar även det integrerade ledningssystemet för Ryssland samt Vitryssland prövats men även de väpnade styrkornas ledningssystem. Försvarsministern Sergei Shoigu påtalade innan övningen att ledningssystems egentliga funktionalitet endast kan prövas under större övningar för att få ett korrekt värde på dem.
Förberedelser.De första tågen med Ryska förband anlände till Vitryssland den 130903. De Ryska förbanden ilastade vid dels Moskva delsvid Nizhny Novgorod. Totalt flyttades 2,520 ryska soldater via järnväg och det omfattade tjugo (20) stycken tågset för att förflytta förbandens utrustning till Vitryssland. Förbanden som flyttades med tåg från Ryssland till Vitryssland var delar ur 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamandivisionen) samt delar ur 9. Mekaniserade brigaden och ledningsdelar ur 20. Armén. Förbanden flyttades till övningsfälten vid Brest och Gozhsky vilket kom att utgöra utgångsläge för övningen för förbanden.
I andra riktningen förflyttades delar ur 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden från Vitebsk i Vitryssland till Leningrad regionen i Ryssland. Både förbanden ses som specialförband i Vitryssland. Väl på plats erhölls grundläggande utbildning för att kunna lasta och förflytta sig med landstigningsfartyg. Förbanden kom att ilasta landstigningsfartyg den 130912 för att genomföra en två dagars förflyttning över Östersjön till Kaliningrad Oblast.
När väl de Ryska och Vitryska förbanden var på plats inom respektive övningsregion kom förövning att genomföras. Till exempel 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden kom att genomföra förövning i transport med svävare för att kunna deltaga fullt ut i övningen i ett senare skede. Likväl har artilleriförband i Vitryssland övat indirekt bekämpning för att kunna deltaga fullt ut i övningen när den väl startar.
Som ett led i förberedelseskedet genomfördes med början från 130917 en beredskapskontroll av inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man mobiliserade skall ha uppgått till ca 20,000 soldater med tillhörande materiel. Den uppgift inrikestrupperna löste inom ramen för Zapad’13 var att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa.
Likväl kom man under förberedelseskedet att utvärdera Transportministeriet samt Energiministeriets förfaranden under tilltransporten av förbanden till Vitryssland från Ryssland. Detta för att kunna effektivisera arbetet samt förbättra transporter o dyl i händelse av en väpnad konflikt. Man gick även igenom planer o dyl.
Två saker sticker ut främst i förberedelseskedet av övning Zapad. Den första som sticker ut är att man från Vitryskt och Ryskt håll väljer att använda 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden som marininfanteri. Detta tyder på dels en förmågehöjning av de Vitryska förbanden dels ger det Ryssland en förmågehöjning i Östersjöregionen inom ramen för CSTO i och med att det enbart är 336. Marininfanteribrigaden som räknas som renodlat marininfanteri. Detta ger att man nu har ökat sin förmåga att genomföra amfibiska operationer i Östersjön.
Den andra saken som sticker ut markant är beredskapskontrollen av inrikesministeriets trupper. Känt sedan tidigare är att dessa förband har främst två uppgifter i händelse av krig. Dels att skydda mobiliseringen av de väpnade styrkorna i det initiala skedet av en konflikt delsskydda det s k bakre området i händelse av krig. Detta är det område där logistik-, stabsförband m m kommer vara grupperad. Det man främst skall agera mot är jägar- och specialförband dvs vara vad som i svensk nomenklatur benämns antijägarförband. Dessa förbandstyper kategoriseras i två slag delsmer konventionella som främst agerar larmstyrka delsde som med hjälp av tekniska och biologiska sensorer (hund) aktivt söker och nedkämpar jägar- och specialförband. Att man väljer att öva dessa förband och det förförandet tyder på tvåsaker antingen övade man för det initiala agerandet i händelse av en konflikt eller det senare skedet av en konflikt.
Marinen.Ur Östersjöflottan skall tio (10) större fartyg deltagit enligt uppgift. Följande fartyg omnämnts som deltagande i övningen, Kaliningrad, Georgiy Pobedonosets (Ropucha I), Azov, Korolev (Ropucha II) och Mordoviya (Zubr). Likväl har följande andra fartyg deltagit Jagaren Nastojtjivyj(Projekt 956) och korvetterna Boikiy, Soobrazitelnyyoch Steregushchiy (Projekt 20380).
Östersjöflottan har bl a övat manövrering i förband, likväl har man övat sambandstjänst samt åtgärder vid skadatskepp. Likväl har Östersjöflottans ytstridsfartyg övat sjömålsbekämpning dels med sjömålsrobotar dels med fartygsartilleri för att bekämpa en irreguljär motståndare som försöker landsätta personal på kust. Enligt uppgift skall den irreguljära motståndarens fartyg ej kunnat nå kusten utan nedkämpats på avstånd av 10 km från den.
Vid genomförandet av landstigningen den 130926 i Kaliningrad så understödde samtliga deltagande ytstridsfartyg samtliga deltagande landstigningsfartygs landstigning. Understödet genomfördes genom artilleribekämpning av markmål från fartygen. Likväl utnyttjades landstigningsfartygens egen beväpning för att nedkämpa markmål i anslutning till landstigningsområdet.
Landstigningarna genomfördes dels av Ryska marininfanteriet som genomfört landstigningsövningar med landstigningsfartyg dels de Vitryska styrkorna har utnyttjat svävare för att genomföra landstigning. De landstigningar som delsdet Ryska marininfanteriet genomfört dels de Vitryska specialförbanden genomfört syftade till att enligt den officiella rapportering att nedkämpa terrorister som belägrat samhällen. De Vitryska och Ryska trupperna som landsteg genomförde således strid i bebyggelse övningar efter landstigningarna och nedkämpade terrorister. Enkomt för detta så hade man upprättat bebyggelse med ca 50 byggnader av olika sort för att kunna öva detta fördelat på två områden.
Norra flottanhar varit indelad i fem (5) stycken uppdragsanpassade sjöstyrkor med olika typer fartyg (ytstridsfartyg och ubåtar) utifrån givna uppgifter. Övningarna har genomförts delsi Barents hav dels i Karahavet. Totalt har 2,500 soldater och sjömän övats samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon deltagit i Norra flottans övningar. Stundtals har Norra flottan genomfört sina övningar under mycket svåra förhållanden med vindstyrkor upp till 18 m/s och hård sjö.
En intressant sak i Norra Flottans övning är att hangarfartyget Admiral Kuznetsovkom att utlöpa 130919 från Severomorsk. Fartyget skall deltaga i Norra flottans övningar i Barents hav området. Den 130921 kom ytterligare 20 ytstridsfartyg samt ubåtar utlöpa för att förflytta sig till sina respektive övningsområden. Under sin förflyttning till sina respektive övningsområden kommer fartygen öva sambandstjänst, luftförsvar samt ubåtsjakt.
Norra Flottan har bl a genomfört ubåtsjaktövningar dels med de två stora ubåtsjaktfartygen Severomorskoch Admiral Levchenko dels med understöd av ubåtsjaktflygplan i form av II-38 och TU-142. Ubåtsjaktövningen genomfördes enligt följande mönster inledningsvislokalisera, därefter följa ubåten för inmätning av måldata för att slutligen nedkämpa ubåten. Utöver detta har man övat manövrering i fartygsformationer samt räddningsinsatser.
Vid Norra Flottan har enligt vad som officiellt rapporterats, två (2) stycken ubåtar deltagit i övningarna som genomförts där. Dessa har övat att bekämpa fartygsgrupperna som deltagit i övningen dels med torpeder dels med robotar. Likväl kan man förutsätta att fartygsgrupperna har utnyttjat dessa två (2) ubåtar för att öva ubåtsjakt.
Ubåtsjaktfartyget ViceadmiralKulakov (Projekt 1155) deltog även i Norra flottans övningar och då i Barentshav. Fartyget anslöt till övningarna som del av ett slutskede under dess långseglats som påbörjades 130511. Fartyget har övat dels sjömålsbekämpning med sitt fartygsartilleri dels luft- och robotmålsbekämpning med sitt luftvärn. Fartyget har väl löst den uppgiften på avstånd mellan 2 och 10 kilometer från fartyget.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat moment som bl a åtgärder mot luftangrepp, förflyttning genom kontaminerat område av massförstörelsevapen. Likväl har man även övat sig i fältarbetstjänst såsom förflyttning genom minfält, maskering av fordon samt grupperingsplatser och iordningställande av värnsystem.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat rörligt försvar mot landstigning dels i Titovka dels i Shary. Utrustning som utnyttjades vid det rörliga försvaret av kustremsan var T-72, BM-21, 2S3, 9M111 Fagot samt diverse handeldvapen likväl hade man flygunderstöd av SU-24. Detta genomfördes som skarpskjutningar mot en fiktiv motståndare. Likväl så understödde luftlandsättningstrupperna vid försvaret av kusten.
I Kaliningrad Oblast hade flottans ingenjörstrupper placerat ut mer än 5 ton s k ”effekter” för att skapa en så realistisk stridsmiljö som möjligt för dels de Ryska trupperna dels de Vitryska trupperna som deltog i övningsmomenten där. Effekterna har utnyttjas för att simulera artilleribeskjutning från hav mot land samt flygunderstöd.
Vad avser sjöstridskrafterna är vissa saker mycket intressanta. Dels så övar man med samtliga tre nya korvetterna i Östersjöflottan av klassen Steregushchiy. Dessa korvetterna är mycket liknade Visby korvetterna och skall ha till del viss smygförmåga. Dels så hävdar man att man genomför strid mot en irreguljär motståndare med sjöstridskrafterna. Mig veterligen har man än inte börjat skjuta sjömålsrobotar mot t ex piraterna utanför Somalias kust eller för den delen de mer radikala elementen som finns bland olika terrororganisationer. Likväl har jag mycket svårt att se en irreguljär motståndare som kräver sådan förbekämpning som genomfördes vid landstigningen i Kaliningrad Oblast och vad som inte jag nämner är att denna irreguljära motståndare även förfogade över attackflyg.
Likväl är det mycket intressant att man med Norra Flottans övning inte ger något form av svepskäl att man övar mot en irreguljär motståndare utan där säger man tydligt att man övar mot en reguljär motståndare. Detta kopplat till uttalanden om att det är lugnt i Arktis, lugnar definitivt inte mig med dels denna övning som man genomfört dels med att man håller på att aktivera en f d flygbas för att kunna återuppta patrulleringar o dyl i Arktis. Återigen uttalanden som går stick i stäv med praktiskt handlande. Samt en Svensk syn på att vi litar blint på vad Ryssland säger. Retorik och Realpolitik är två vitt skilda saker.
Flygvapnet.Ytterst lite har skrivits om luftstridskrafternas agerande under Zapad’13 dock så såg vi att under månaderna innan Zapad’13 har de varit mycket aktiva. Bedömt kommer mer information rörande dess agerande under övningen komma de närmsta dagarna/veckorna.
Norra flottans marinflyg genomförde den 130925, 15 stycken flygföretag. Luftfarkoster som utnyttjades under företagen var IL-38, IL-20, SU-33, TU-142, SU-25, KA-27 och MI-8. Flygföretagen omfattade flygunderstöd av sjöstridskrafterna men även agerande som motståndare och genomföra luftangrepp mot fartygsgrupperna.
14. Jaktflygregementet baserad i Kursk flygandes MIG-29 SMT har under övningen löst luftförsvarsuppgifter. Förbandet har övat på att nedkämpa bombflyg som har haft eskort av jaktflyg. Förbandet har även övat åtgärder vid luftrobotattack dels genom undanmanövrer delsgenom utnyttjade av skenmål såsom värmefacklor. Kurvstrid har även genomförts under övningen. Totalt genomförde 14. Jaktflygregmentet 35 företag under övningen.
Flygtrafiken försenades likväl i Moskvas flygzon när skede två påbörjades av övning Zapad’13. Det ryska luftfartsverket la in begränsningar när flygplan kunde lyfta samt landa på grund av ökat flygaktivitet från det ryska flygvapnet under övningens genomförande.
Utöver detta går det att läsa i rapporteringen om markstridskrafternas strid att man erhållit dels understöd av attackflyg dels understöd av attackhelikoptrar. Så bedömt har man satsat på att öva samverkan med markstridskrafterna under Zapad’13 därav kanske en mindre rapportering då man inte genomfört en renodlad luftstridsövningen.
En intressant aspekt som inte berörs här med senare under markstridskrafterna är att man utnyttjat UAV för att leda in luftstridskrafterna. Således kan man nu med hjälp av fjärrspaningshjälpmedel såsom UAV leda in attackflyg. Detta tycker jag personligen tar udden i all form av relevans kring uttalanden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå.
Armén.Vad avser markstridskrafterna har följande förband nämnts som deltagande i den officiella rapporteringen 7. Mekaniserade brigaden, 25. Mekaniserade brigaden, 138. Mekaniserade gardesregementet, 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamanskaja divisionen), 338. Marininfanteribrigaden, 98. Luftlandsättningsdivisionen samt delar ur 20. Armén (stab). Fler förband kan ha deltagit som ej jag har noterat. Likväl är det ej fullständiga förband som övats utan delar av förbanden.

Bild 2. Nu kända deltagande förband/förbandstyper från Rysk sida i Övning Zapad’13.
Bataljonsövningar har genomförts med delar av 138. och 25. mekaniserade brigaden i Leningrad och Pskov regionen ingående i MD V. Ingående övningsmoment för bataljonerna har varit att genomföra förflyttning genom områden med hot från jägarförband, åtgärder vid luftangrepp samt förflyttning genom terräng som blivit belagd med kemiska stridsmedel. Samt strid mot en irreguljär motståndare.
138. Mekaniserade brigaden genomförde bl a ett övningsmoment som omfattade områdesspaning efter motståndaren i syfte att lokalisera honom. Efter upptäckt av den irreguljära motståndaren så genomfördes anfall mot honom med understöd av arméflyg för att nedkämpa honom. Under detta moment så deltog 700 soldater och 200 typer av fordon samt 10 st attackhelikoptrar.
Likväl så genomförde deltagande bataljoner ur 25. Mekaniserade brigaden i Pskov regionen övningsmoment med dels motoriserat infanteri dels med stridsvagnar som understöds av artillerield. Syftet med striden var att nedkämpa ”terrorister”. Förbandet hade understöd av attackflyg vid striden. Totalt deltog vid momentet cirka 500 man, 60 st fordon, artilleripjäser m m samt 8 stycken flygplan.
Under övningen genomfördes en tillämpad stridsskjutning med markrobot- och raketartilleriförband vid Luga i Leningrad regionen. System som utnyttjades av markrobot typ var Iskander, Point och Tochka-U samt av raketartilleri var Smerch. Enligt uppgift skall man ej haft några svårigheter att träffa målen som var 10-talet kilometer ifrån avfyringsplatsen. Likväl skall man ha utnyttjat egen tillverkade obemannade luftfarkoster för verkansverifiering. Detta skall även ha genomförts utan problem.
Vitryska och Ryska trupper har även utnyttjat UAV system för att lokalisera motståndaren i syfte att nedkämpa honom. När väl motståndaren hade lokaliserats nedkämpades dessa med arméflygsresurser i form av helikoptrar MI-24 och MI-8. Eldledning genomfördes ej direkt till flygande förband utan via förbandets ledningsplats vidare till arméflygsenheterna.
Avseende utnyttjande av UAV för de ryska artilleriförbanden så meddelade de väpnade styrkorna att man har lyckats öka hastigheten från målupptäckt till granater i målet dvs bekämpningsförloppet med 1.5 till 2 gånger med utnyttjande av UAV systemet GARNET-2. UAV systemen som utnyttjats har även skyddats av luftvärnssystemet BUK för att dessa ej skall kunna påverkas vid inhämtande av information.
Vitryska territorialförband har även övats under Zapad’13. Dessa förband har främst övats i fyra huvudpunkter, skydda samhällsviktigainstallationer, säkerställa undantagstillståndet, störa jägar- och specialförband samt nedkämpajägar- och specialförband. Som ett exempel på samhällsviktiga installationer nämns gasstationer.
Under övningen har man även kallat in 1,500 krigsplacerade civila ur 138. Mekaniserade gardesregementet stationerad i Kamenka i Leningrad distriktet. Åldern på de inkallade var upp till 45 år gammal och huvuddelen av personalen som kallades in var boende i Boksitogorsk, Vsevolozhsk, Vyborg och St. Petersburg. Syftet med inkallelsen av de krigsplacerade var att kontrollera mobiliseringssystemet delsde civila samhällets åtaganden dels de väpnade styrkornas förmåga att hantera inkallade samt statusen på de krigsplacerade genom enklare övningar.
Televapenförband har även utnyttjas under övningen i syfte att främst lokalisera den irreguljära motståndaren för att därefter kunna nedkämpa honom. Likväl har larmstyrkor utnyttjas i syfte att kunna snabbt förflyttas mot platser där motståndaren har lokaliserats samt särskilda förband har även varit avdela för att kunna nedkämpa motståndaren.
Likväl har man övat fältarbetstjänst inom Kaliningrad Oblast. De Ryska och Vitryska förbanden har övat att röja mineringar såväl i vatten som på land samt oskadliggöra stormhinder och vidta fältarbetsåtgärder för att förflytta sig över naturliga hinder.
Tamanskaja divisionen genomförde även under övning Zapad’13 sin första egentligt stora övningen efter det att divisionen återuppsattes i år (2013). Divisionen deltog med cirka 500 man i Vitryssland under övningen. Under övningen har man bl a genomfört en längre taktisk förflyttning på 300 km mellan övningsområden samt bekämpat irreguljära motståndare.
20. Arméns ledningsförband har övats under Zapad’13. Detta är den arméstab som operativt lett förbanden under övningen. Stabens fältgruppering har varit uppbyggd kring tre delar. En ledningsdel en sambandsdel och stödlag. Samtliga delar i staben är rörliga och kan under kort tid upprättas eller brytas. Enligt uppgift skall man kunna verka i alla typer av miljöer med den utrustning man är tilldelad. Likväl har man övat under dygnets samtliga timmar med staben, således har man inte tagit någon form av övningspaus. Generalmajor Alexander Lapin uttalade sig i Röda Stjärnan kring detta, fritt översatt, ” Det arbetsschema vi har medger inte måltidsuppehåll m h t under krig så ger motståndaren en inte något uppehåll för måltider, sömn eller hygien”. Samma Generalmajor uttalar sig även om graden kring samövning, ” Vi kan se under denna övning att de Vitryska och Ryska förbanden integreras i en högre omfattning än de tidigare övningarna såsom Zapad’09 och dess efterföljare”.
En intressant sak som tas upp under övningen är utnyttjandet av sambandsmedel för de Vitryska arméförbanden. Man väljer att betona att enbart med säkra och tillförlitliga sambandsmedel kan man utöva ledning och därmed kan de väpnade styrkorna slå de s k terroristerna. En överste Yuri Pilischik uttalar sig rörande sambandet, ”Vi genomför åtgärder för att dels dölja våra radiosignaler dels skydda dem mot motståndarens televapeninsatser”. Likväl påtalar man den höga skyddsgraden man har på sitt samband, ”Även om terroristerna skulle kunna fånga vår signal så skulle det ta dem år att dekryptera meddelandet”.
För att skydda särskilt viktiga områden med tillhörande objekt har arméförbanden utnyttjat videoövervakningssystem med mörkerkapacitet samt rörelsesensorer. Likväl har man utnyttjat mer traditionella skyddsmedel såsom mineringar, larmminor, patrullslingor med oregelbundna patrulltider samt utnyttjat hundpatruller för skyddet.
En avslutande men mycket intressant sak som belyses är att man under övning Zapad’13 har övat på hur man skall genomdriva och upprätthålla ett undantagstillstånd på Vitryskt territorium som en del i övningen.
Återigen man använder en retorik om att man strider mot en irreguljär motståndare men retoriken faller på eget grepp. Man utnyttjar t ex inte Iskander robotar mot en irreguljär motståndare. Det krävs inget större trafikskydd på sina sambandsmedel mot en irreguljär motståndare, visst det finns exempel på att t ex Hizbollah har lyckats genomföra televapeninsatser mot Israel men det har varit i ytterst begränsad omfattning. Likväl så talar man vid vissa tillfällen om en motståndare som ej låter irreguljär när man läser intervjuer från övningen.
Likväl så strider man inte i de stora förbandsklossar som man har öppet rapporterat om att man har stridit i mot en ireguljär motståndare. Visst man använder pansarskyttefordon o dyl t ex i Afghanistan för att strida mot den irreguljära motståndaren där men vanligtvis inte i samverkan med stridsvagnar, attackhelikoptrar, attackflyg och med understöd av artilleri. Själva essensen i den irreguljära motståndaren taktik är att genomföra eldöverfall, överfall o dyl och inte möta sin motståndare i större förband för då vet han att han blir slagen.
Den främsta intressanta aspekten man tar upp är återigen utnyttjandet av obemannade flygande farkoster (UAV) för att genomföra indirekt bekämpning. Dels med artilleri dels med markrobotar och slutligen med attackflyg och attackhelikoptrar. I Sverige saknar vi just nu denna förmåga helt och hållet. Försök gjordes med UAV systemet Ugglan kring detta. Men Ugglan är mig veterligen nedlagd och vi har endast falken just nu vilket ur min synvinkel är en UAV på stridsteknisk nivå inte taktisk. Att man även lyckats förbättra bekämpningsförloppet med indirekta bekämpningsmetoder upptill 1.5 – 2 gånger är även illavarslande. Återigen relevansen i uttalanden om lågnivå hos de ryska väpnade styrkorna faller.
Likväl är det intressant att man väljer att göra en stickprovskontroll på mobiliseringssystemet under övningen, detta tyder även på att det ej var en övning mot en irreguljär motståndare som genomfördes.
Likväl tas mycket rapportering upp kring markstridskrafternas utnyttjande mot diversionsförband. Jag har avsiktligt valt att inte belysa detta så mycket i inlägget utan funderar snarare på att göra ett separat inlägg kring just detta och vilka följdverkningar det får för våra Svenska jägarförband. Men mycket intressant information har kommit ur den officiella rapporteringen från övningen.
Logistik.Delar av reparationsbataljonen ur MD V underhållsbrigad har funnits på plats i Vitryssland. Reparationsförbanden har delsansvarat för att genomföra skarpa reparationer på utrustningen under övningen dels har renodlad övning i reparation genomförts. Likväl har drivmedels- och ammunitionsförband funnits på plats för att öva underhållskedjan.
Övad trupp från Ryssland som befunnit sig i Vitryssland har förlagts i tältläger. Armétält av modell M-10 och M-30 har utnyttjas, totalt har cirka 200 tält slagits upp. I tältlägren har hygienfaciliteter, klädtvätt, möjlighet till att se på Rysk Tv, frisering m m funnits.
Enbart livsmedelsförsörjningen för de ryska trupperna i Vitryssland har omfattat cirka 100 ton av råvaror, vilket 60 soldater ansvaret för att iordningställa till mat för den övade personalen. För att kunna genomföra detta har man haft cirka 100 olika utrustningsdetaljer såsom kokvagn CEPI-150, kokbil PAK-200 och bakvagn PCB-0,4 till sitt förfogande. Den övade personalen har erhållit tre varma mål mat om dagen från underhållsförbanden. Maten har tillagats vid åtta (8) stycken underhållsplatser.
Östersjöflottan har upprättat ett antal kvalificerade vårdinrättningar för omhändertagande av skada, bedömt av ROLE 1 karaktär enligt NATO nomenklatur. Totalt har mer än 100 st läkare och sjuksköterskor deltagit i övningen. Likväl har psykologer funnits på plats för att kunna övervaka och främja moralen hos trupperna men även genomföra avlastningssamtal. Likväl skall man undersöka hur truppen reagerar på de stridsliknande förhållandena som man försöker återskapa under övningen varvid psykologerna skall dra slutsatser som kan implementeras i den fortsatta utbildningen av soldater inom de ryska väpnade styrkorna.
Under övningen har man även prövat och utnyttjat automatiserade system för att förbättra logistikflödet för de väpnade styrkorna. Genom att dels ta hänsyn till vilken verksamhet som genomförs dels hur många soldater som finns i förbanden som systemet omfattar beräknas hur mycket råvaror t ex för förpläggnadstjänsten som måste föras fram. För strid så beräknar systemet fram t ex hur mycket ammunition som måste flyttas fram till de stridande förbanden och vid vilka tidpunkter för att förbanden skall kunna lösa sina stridsuppgifter.
Likväl har man i de väpnade styrkorna övergått till att utnyttja briketter för värmning samt utnyttjande i t ex eldade ugnar, något som man väljer att belysa i rapporteringen från övningen. Man beskriver bl a åtgång i Vitryssland för de Ryska förbanden till ca 100 ton briketter för övningens genomförande. Likväl påtalar man även vinsterna med utnyttjandet, sex (6) gånger mindre aska och en betydligt högre värme koefficient istället för utnyttjande av traditionell ved eldning.
För att höja anda och moral hade man bl a vid övningsfältet Khmelevka i Kaliningrad Oblast upprättat ett mobilt kapell för de ryska marininfanteriet. Likväl hade man mindre varianter ombord på korvetten Soobrazitelnyyoch landstigningsfartyget Kaliningrad.
Fältartister i de Ryska Väpnade styrkorna kom att genomföra över 20 framträdanden under Zapad’13. Främst har inhemska sånger dels från andra världskriget dels från senare tid då främst populära sådana har framförts. Fältartisterna har förflyttat sig mellan de olika övningsplatserna enligt mottot att vi kommer till förbanden och inte vice versa. Exempel på artister som har framträtt är AnastasiaArtemova, Vadim Panfilov, MaryGavriliouk, Tatiana Ozhiganova, KseniaBelova och Artem Lee. På övningens sista dag genomfördes ett större framträdande av fältartisterna vid Khmelevka övningsfält i Kaliningrad Oblast.
Under övningen har man även övat marketenteritjänst i fält. Vid markententeriet har man dels kunna införskaffa mat, dryck, godis, tobak o dyl delshar man även kunna införskaffa materiella saker såsom uniformsdetaljer och persedlar, böcker o dyl. Detta övningsmoment var ett försök inför införandet av marketenteriet i fält i de Ryska väpnande styrkorna.
Vad som är intressant rörande logistik organisationen är att man mer och mer verkar övergå till en datoriserad sådan. Det vill säga man låter automatiserade program styra det logistiska flödet till och från striderna. Detta har sina styrkor och svagheter men helt klart med övriga lednings- och stödsystem så kan det göra att man får ett helt klart bättre läge än sin motståndare. Återigen återstår det att se hur väl det fungerar m h t till de egna rapporterade bristerna kring sina ledningssystem.
Likväl kan man konstatera som man gjorde tidigare i sommar rörande logistik organisationen vid beredskapskontrollen i MD Ö är att Ryssland verkar ha en fungerande sådan. Sedan kan man genom att titta bakåt se att man övat många av momenten under sommaren vad avser både förläggningsbyggen, sjukvårdstjänst m m. Men återigen logistikorganisationen verkar fungera och för att ha en väl fungerande armé krävs det att man har en mycket väl fungerande logistik organisation bakom den.
Sammanfattning
Vad är det då som har övats mellan den 20 och 26 September? På ytan och officiellt från Ryskt håll kommer man bedömt från och med nu och för all framtid hävda att man har övat strid mot en irreguljär motståndare s k upprorsbekämpning. Men som vi sett genom inläggets gång faller detta på eget grepp kring den egna rapporteringen från övningen och hur man de facto effektivt väljer att bekämpa en irreguljär motståndare. Med risk för att låta som en Ryssofob så kommer jag säga vad jag tror har övats under dessa dagar i anslutning till Baltikum och Polens gränser, det finns en möjlig avvikelse i agerandet i Vitryssland som jag även kommer att beskriva.
Bedömt det vi har fått se är hur man skulle gå tillväga vid försämrade relationer mellan Öst och Väst alternativt hur man skulle gå tillväga vid ett från Ryssland bedömt möjligt angrepp från NATO.
Bedömt så har man med två brigader övat anfall in i de Baltiska staterna med understöd av markrobotförband. Bedömt genom att initialt utnyttja markrobotarna för att slå ut operativa och strategiska mål. För att därefter följa på med markstridsförbanden in i de Baltiska staterna. Agerandet i Vitryssland tyder antingen på att man övat på hur man skall hindra NATO från att tränga in i Vitryssland. Således kan detta tyda på att man har gjort bedömningen att antingen NATO sviktar inom organisationen rörande artikel 5 kring dess baltiska medlemmar eller att man gör bedömningen att man hinner ta de Baltiska staterna innan NATO hinner reagera och även förhindra att konflikten kan utvecklas. Men att de delar ur de två brigaderna som övade i Leningrad och Pskov regionen inte övade strid mot en irreguljär motståndare är tydligt.
En annan möjlighet kring agerandet i Vitryssland är att man har övat hur man skall agera i de bakre områdena i händelsen av en väpnad konflikt. Exempel för detta finns i avhemligade rapporter från USA på ett flertal övningar som Sovjetunionen valde att genomföra med stor numerär under 60-,70-, och 1980-talet för att enkomt öva den organisationen och hur man skulle bekämpa jägar- och specialförband som man bedömde skulle agera i ens bakre områden. Dels genom direkta stridsinsatser dels genom att organisera motståndsrörelser inom det Sovjetiska territoriet. Återigen så har jag mycket svårt att tro att man har övat på att bekämpa en irreguljär motståndare i Vitryssland agerandet från de Ryska och Vitryska styrkorna tyder på allt annat än detta.
Det landstigningsmoment som genomfördes i Östersjön var bedömt av taktisk karaktär dvs man genomförde en kringgång eller omfattning med hjälp av marininfanteri. Det var således ej av operativ karaktär, främst utifrån den lilla numerär som genomförde landstigningen. Dock skall man väl ha klart för sig att den numerär som landsteg bedömt översteg vad vi själva har på Gotland just nu. Likväl återigen så är det ytterst få irreguljära om någon sådan motståndare som har förmågan att genomföra mineringar och effektiv försvarsstrid mot en landstigande motståndare likväl har tillgång till luftstridskrafter som genomför anfall mot landstigningen. Således var det bedömt ingen irreguljär motståndare man stred mot vid genomförandet av landstigningen i Kaliningrad.
Norra flottans övning gör jag bedömning var hur man skulle agera i vid försämrade relationer mellan Öst och Väst samt hur man de facto skulle försvara kustområden mot en möjlig landstigning. Vad som är intressant vid denna övning var att man valde att genomföra förstärkningsåtgärder med luftlandsättningstrupperna. Detta tyder på att man planerat för sådana åtgärder och man väljer nu att pröva systemet. Likväl återigen här är det ingen strid mot en irreguljär motståndare. För ingen irreguljär motståndare mig veterligen besitter landstigningstonage av den kalibern som kräver ca 2,000 man från att hindra vid landstigning.
Återigen vill jag poängtera att jag bedömer risken för en konflikt i vårt närområde som liten. Att man övar för krig med sina väpnade styrkor är fullt naturligt. Dock så måste man alltid noggrant följa utvecklingen i sitt egna närområde. Att Ryssland börjar bli allt mer aggressiv dels i sin utrikespolitik delsi sin säkerhetspolitik är mycket tydligt. Sommaren har varit full av sådana utspel. Många har inte ens renderat i en notis i svensk riksmedia och då har de skett på andra sidan Östersjön mot de Baltiska staterna. Återigen utvecklingen är mycket oroväckande dels kring den Ryska upprustningen dels kring dess repressiva inrikespolitik och dess aggressiva utrikespolitik. Det Svenska säkerhetsetablissemanget måste någon gång våga ta bort skygglapparna och se fakta i vitögat.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 130930: Kommer försöka lägga in bilder under dagen till inlägget. Även tack till @nHenrikJ på Twitter för att påtala att jag hade lyckats förtränga Örnen som de facto är taktisk UAV återstår bara artilleripjäserna.

Källor
Jamestown Foundation 1
Krasnaja Zvezda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39(Ryska)

Vindkantring?

Reflektion
Gårdagens skräll i form av inlämnade motioner måste nog Vänsterpartiet stå för, hade aldrig någonsin trott att de skulle lämna in en sådan motion avseende värnpliktens återinförande men ack så man kan missta sig. Den bör läsas innan man fortsätter läsa inlägget.
Denna motions inlämnade är dels intressant ur ett Svenskt perspektiv dels ur ett Finländskt perspektiv där man nu försöker genomföra en namninsamling för att folkomrösta för värnpliktens avskaffande. Således i Sverige har vi prövat ett yrkesförsvar och fler och fler röster höjer sig nu för att det inte var så klokt och genomtänkt beslut som fattades. Där håller jag verkligen med Peter Hultqvist (S) som ofta belyser att det var med tre rösters marginal man valde att avskaffa värnplikten i Sverige.
Att situationen håller på att rämna inser nog de flesta seriösa bedömarna. När man i och med FM Org 13 arbetet valt att placera ut samtlig personal som på sikt skulle behövas för IO 14 intagande på aktuella placeringar vilket de facto ledde till uppsägningar av personal. För att ett halvår senare få besparingskrav på 500 miljoner kronor enligt RB5 på de faktiska lönekostnaderna så börjar man ju undra. Har man ens från Regering och Riksdagens sida reflekterat över att fast anställd personal skall ha lön och tillägg för sitt arbete kontra ersättning som de värnpliktiga hade?
Hade man gjort någon form av seriös analys av situationen hade man valt att titta på Norge som de facto valt att ha en mellan lösning delsvärnplikt dels stående förband i form av Brigad Nord. Den personalomsättning som t ex man har i Norge på vissa förband är hög och detta var något som även flaggades upp från Norskt håll till delar av den Svenska Försvarsmakten.
Jag skulle vilja drifta mig till att säga att Sverige har inte den ”socioekonomiska” situationen som gynnar ett yrkesförsvar vilket t ex man har i Storbritannien eller Förenta staterna. Vi har dels ingen utpräglad underklass dels rent populationsmässigt talar Sveriges befolkningsmängd emot en frivillighet för att kunna bemanna en Försvarsmakt. Att vi nu har till del ett stort inflöde kontras av ett nästan lika stort utflöde. Jag gör bedömningen att vi inom några år om vi fortsätter på inslagen väg kommer se att en soldat arbetar cirka 2 år.
Till detta skall då läggas att det tar cirka 15-18 månader (tidsreglerad personal) efter GMU att få in soldaten som en duglig medarbetare i sin enhet det som tog cirka 10-15 månader (ej tidsreglerad personal) med värnpliktiga beroende på befattning. Att beakta dock med värnpliktiga var att man ”skapade” krigsförband nu är det enskilda befattningshavare främst som utbildas. När då de två åren gått så anser sig individen mättad på det ”militära livet” och han väljer att fortsätta ute i det ”civila livet”. För han har i grunden en hög utbildningsnivå och anser i de främsta fallen att lönen inte motsvarar arbetet som ställs på han.
Är detta system då ekonomiskt? Det har jag mycket svårt att se, vissa främst från Alliansen hävdar att värnpliktssystemet ej var ekonomiskt vi utbildade t ex stridsfordonsbesättningar på löpande band. Ja det är helt rätt men de utbildades mot ett krigsförband visst som inte var stående, men om vi lyckades under t ex 1980-talet ha krigsförband med mobiliseringstider på 8 timmar så har jag mycket svårt att se att vi inte skulle kunna återgå till ett sådant system som de facto dels gynnar försvarsförmågan delsär realiserbart. Dagens yrkesförsvar är ur min horisont inte genomförbart och vi har bara sett början på det nu, det lär inte bli bättre.
Förhoppningsvis manar nu Vänsterpartiets motion till en ökad debatt kring vilken riktning Försvarsmakten skall ta och framför allt vilken Säkerhetspolitisk målsättning skall vi ha med den, för det börjar bli mer och mer svarta moln på himmlen som man snart inte kommer kunna undgå. Hur som haver bedömer jag att man har reflekterat över situationen som Försvarsmakten befinner sig i och väljer de facto att lägga fram ett förslag för att råda någon form av bot på den. All heder till er, trots att jag inte sympatiserar med ert parti så glädjs jag oerhört kring detta. Främst för att någon verkar tagit till sig vad som sägs i debatten.
Sen kan man ju om man vill vara lite konspiratorisk, fundera på om Socialdemokraterna börjat applicera liknande metoder som Alliansen. Det vill säga man låter ett av de mindre partierna i ens sammanslutning pröva att lägga fram ett förslag för att se hur det mottas och därefter arbetar utifrån det.
Motsätter jag mig nu yrkesförsvaret? Nej det gör jag inte, men jag tyckte vi var på väg mot en fungerande svensk lösning i slutet av 2000-talet. Många av förbanden hade s k registerförband i olika grader av insatstid. Det hade varit mycket enkelt att växla upp dessa till ett s k R10 förband. Fortfarande bibehållit en bas av värnpliktiga för att dels bemanna krigsförbanden dels dessa registerförband och framför allt skulle det utgjort en god rekryteringsgrund för officerskadern. Den rekryteringsproblematiken tänker jag inte bemöda mig att skriva om men det förtjänar definitivt ett inlägg kring våra två nya skolsystem.
Att det nu i Finland höjs röster på att man bör skrota värnplikten skrämmer mig oerhört. Ur en liberal synvinkel kan jag förstå det. Men se på Sverige vi har en befolkningsmängd på cirka 9,5 miljoner medan Finland har en befolkningsmängd på cirka 5,4 miljoner dvs vi är nästan dubbelt så stor i Sverige och har rekryteringsproblem till vårt rätt minimala yrkesförsvar. Sen visst vi får ramar kring hur många vi får anställa varje år, men jag har då inte sett någon större folksamling utanför kasernvakten kring dels individer som vill få anställning dels nyinrykta.
Nu gör jag bedömningen att man i Finland åtminstone initialt d v s de första fem (5) åren skulle klara av rekryteringen, främst för sitt historiska arv från dels Vinterkriget dels Fortsättningskriget och dess situation senare under VSB (Vänskaps och Biståndspakten). Med detta menar jag att det fortfarande finns släktingar o dyl som kan berätta om krigets fasor som gör att man känner en plikt mot sitt land att man ej vill att det skall återupprepas. Men sen då, när dessa kämpar tynar bort, vad händer då? Bedömt blir rekryterings problemen likartade som i Sverige, men konsekvenserna blir bedömt större m h t populationsmängden och därmed förmågan att bemanna krigsförbanden.
Detta lilla inlägg får bli tillika helgens inlägg för fokus ligger just nu på att följa Zapad’13, just nu består den kommande analysen av övningen av tre (3) A4 sidor, så förhoppningsvis kommer det ett läsvärt inlägg kring övningen i slutet av nästa vecka. För övrigt har bloggen nu passerat 100,000 sidvisningar sedan April, det trodde jag aldrig när jag startade det här. Tackar alla er läsare som tar er tid att läsa kring ens funderingar. Synd bara att man inte valde att sätta dit besöksräknaren på en gång.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Riksdagen 1
YLE 1

Smert sjpionam

Detta inlägg handlar inte så mycket om pågående händelseutvecklingar som kan påverka Sverige utan mer om något som pågått under en längre tid på andra sidan Östersjön. Där man de facto lever med en helt annan realitet trots att det enbart skiljer ett innanhav mellan oss. Detta inlägg bör mana till eftertänksamhet för detta är saker som de facto har inträffat, frågan är bara i vilken grad har liknande saker inträffat i vårt eget land och hur har det kanske påverkat skeden och beslut?
Analys
Estland.De Ryska inhämtningsoperationerna i Estland fokuserar främst på tre områden dels NATO Cyberförsvarscenter dels NATO försvarsplaner för de Baltiska staterna dvs OP Guardian Eagle samthur NATO och väst genomför inhämtnings operationer mot Ryssland samt Ryska intressen. Detta kommer av att Estland är tydligt integrerat i NATO underrättelsesfär. Tre kände spionfall finns i dagsläget, Vladimir Veitman 2013, AlekseiDressen 2012 och Hermann Simm 2009.
Enligt den estniska säkerhetstjänsten skall de ryska underrättelseorganen vara mycket aktiva i rekryteringsförsök mot personer som jobbar inom delssäkerhetstjänsten dels försvarsmakten. Huvuddelen av rekryteringsförsöken misslyckas, främst genom att individen som man försöker rekrytera anmäler detta till säkerhetstjänsten. Men bedömt finns det som nedan bevisar ett mörkertal, alla anmäler inte och blir därmed mer eller mindre snärjd in i spioneri.
I början av Augusti 2013 greps för spionage Vladimir Veitman en Estnisk underrättelseofficer för att ha spionerat för Rysslands räkning. Enligt uppgift så skall han ej ha kunnat utlämna dokument som berör EU eller NATO. Dock skall han ha överlämnat sekretessbelagda dokument som berör Estland. Veitman arbetade tidigare för KGB under Sovjeteran. Veitman arbetade med tekniska metoder för inhämtning samt utplacering av teknisk utrustning för att genomföra själva inhämtningen. Dock så var han aldrig delaktig i själva inhämtningen, planeringen av inhämtning eller bearbetningen av den inhämtade informationen.
Aleksei Dressen arbetade mellan 1993 och 2012 inom den Estniska säkerhetstjänsten. Han rekryterades av FSB 2001 och av den avdelning där som arbetar med att infiltrera och påverka motståndarens kontraspionage. Likväl kom hans fru Viktoria Dressen bli involverad i spionaget då som kurir. Hans drivkraft var pengar vilket FSB utnyttjade för att kunna rekrytera honom. Dressen arbetade främst mot rysktalande subversiva grupperingar i Estland. Han greps tillsammans med sin fru när de skulle flyga till Ryssland. På sig hade frun en minnessticka med hemliga handlingar, som bedömt skulle överlämnas till FSB.
Den hittills största ryska spionen i Estland som har avslöjats är Hermann Simm. Simm arbetade på det Estniska försvarsdepartementet och handlade säkerhetsfrågor. Han rekryterades 1995 av SVR. Han arbetade under Sovjeteran som KGB officer och hade överstes grad. Han kom att avslöja cirka 400 EU och NATO dokument som berörde främst sambandssystem, kontraspionage och försvarsplaner. Samt 3,294 sekretessbelagda estniska dokument. Hans dåliga engelska skall tydligen ha hindrat honom från att göra avslöja fler/större hemligheter från EU/NATO. Vid en kontraspionage konferens i Holland 2006, skall information rörande kända och misstänkta personer som då spionerade för Rysslands räkning inom NATO ha delats ut samt namn på s k dubbelagenter. Detta kan nog ses som Simm största underrättelsebedrift, denna information gick hela vägen upp till Ryssland President Vladimir Putin. Informationen skall även ”skakat” om den ryska underrättelse- och säkerhetsstrukturen.
Enligt uppgift skall han ha varit den spion som orsakatmest skada genom NATO hela historia. Hans drivkraft skall ha varit att han hade velat återfå sin överstes grad i KGB. Han kom att avslöjas genom att hans handläggare försökte rekrytera en annan källa i ett annat land. Dock så larmade han kontraspionaget i sitt hemland varvid handläggaren kom att läggas under bevakning och Simm fotograferades med honom. Han grepps 2009 således spionerade han för SVR under 14 år. Utöver dessa gripna spioner tillkommer ett antal utvisade Ryska diplomater för spioneri dvs i praktiken handledning av spioner.
En svaghet i den Estniska säkerhetsstrukturen var att man blev så nödga tvingad att anställa in f d KGB personal när Estland blev ett fritt land. Givetvis lär man gjort bedömningen att de var säkra, men som visat med två av de tre kända fallen så gick man åter till sin gamla arbetsgivare. Detta var även något som den Västtyska underrättelsetjänsten fick erfara i sina tidiga dagar då man blev kraftigt infiltrerad av dåvarande Sovjetunionen.
Lettland.Enligt Lettlands säkerhetstjänst fokuserar främmande makt (de har ej som Estland och Litauen pekat ut Ryssland som den främsta aktören utan utnyttjar istället begreppet främmande makt) sin inhämtning inom fem områden. Dessa fem är Lettlands inrikespolitik, dess utrikespolitik, dess ekonomiska situation, försvars- och säkerhetsstruktur samt vetenskapliga framsteg.
De utländska underrättelseofficerarna i Lettland arbetar i huvudsak i skydd av diplomatisk immunitet främst som attachéer motsv. Huvudsakliga inhämtningsmetoden är genom källdrivning dvs att man har en personlig kontakt med en källa som lämnar uppgifter till en. Likväl genomförs inhämtning genom öppen information som därefter analyseras.
Dock så pekar den Lettiska säkerhetstjänsten ut Ryssland officiellt för att genom propaganda samt andra metoder försöka påverka opinionen samt den politiska situationen i Lettland. Detta genomförs främst genom att man försöker arbeta med de ryska minoriteterna i landet samt genom tv program förvanska fakta så att dessa passar ens agenda.
Enligt uppgift har man identifierat cirka 50 misstänkta ryska spioner som är aktiva i Lettland. Informationen rörande dessa individer skall också vara överlämnad till allierade med Lettland. Vissa av dessa individer skall även finnas inom den Lettiska säkerhetstjänsten, varför ingen har gripits är bedömt pga att man ej har återigen hundraprocentiga bevis för spionaget.
Lettland har genom åren utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisning till att de utgjort ett hot mot Lettlands säkerhet. Bedömt har dessa varit involverad i olovlig underrättelseinhämtning dock så har dessa diplomatisk immunitet varvid de ej kan arresteras utan enbart utvisas ur landet.
Den första utvisningen genomfördes 2004, då en rysk diplomat skall ha försökt tillförskansa sig hemlig information rörande NATO, detta skede en månad efter Lettland hade fått medlemskap i NATO. 2008 Utvisades även en Rysk diplomat under förevändningen att han utgjorde ett hot mot Lettlands säkerhet. Likaså 2009 utvisades en Rysk diplomat som enligt uppgift skall ha försökt planera ett mord på Georgiens President Saakashvili, när han var placerad i Georgien mellan 2000 och 2004. 2012 blev två ryska medborgare stämplad som person non grata i Lettland, dessa skall ha gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet i Lettland.
Jag har inte funnit några kända spionfall såsom i Estland, detta kan bero på att man ej har någon hundraprocentig bevisning utan att man istället väljer att isolera dessa individer så att de ej kan komma åt känslig information eller att man istället ger dem falsk information för att genomföra en desinformationsoperation.
Likväl så väljer inte Lettland att peka ut Ryssland som det land som främst genomför underrättelseoperationer inom dess gränser. Dock kan man genom andra källor och genom att man öppet väljer att peka ut Ryssland som en nation som genomför informationsoperationer mot Lettland, dra slutsatsen att det är Ryssland de främst åsyftar som den främmande makten som genomför underrättelseoperationer på dess mark.
Litauen.Enligt den Litauiska säkerhetstjänsten är främmande makt främst intresserad av två saker. Det första är att man är intresserad av den Litauiska energiförsörjningen och investeringar/projekt inom detta område. Det andra området är informationsflödet och att kunna påverka det. Påverkan sker främst genom s k ”soft power”.
I huvudsak är det två länder som agerar offensivt med sina underrättelsetjänster i Litauen. Det är dels Ryssland dels Vitryssland. Inhämtningen genomförs dels genom teknisk inhämtning inom Litauen dels genom kontakttagande med individer som besitter sekretessbelagd information som man kan utnyttja. I vissa fall har även operationer genomförts för att påverka beslutsfattande inom dels den Litauiska regeringen dels inom den privata sektorn.
Ryssland är med dess underrättelseorgan det mest aggressiva landet i Litauen. Enligt uppgift skall Ryssland även försökt och försöker skapa spänningar mellan de olika etniska grupperingarna som finns i Litauen. Vilket ytterst syftar till att skapa missnöje med hur Litauen hanterar situationen för dessa grupperingar.
Både Ryssland och Vitryssland bedöms använda främst operatörer med täckbefattning som journalister i Litauen. Ett exempel på detta är när ett Tv bolag ville ackreditera 15 st personer för ett tillfälle. Likväl så genomförs ingen större kontroll av just journalister, det som krävs för ackreditering i Litauen är ett pass, resedokument samt intyg att man arbetar som journalist vid ett nyhetsbolag.
Litauen likt Lettland utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisningen till att de genomfört spioneri inom Lettland. 2004 utvisade man dels den Ryska militärattachén dels två andra diplomater med hänvisningen till spioneri. 2006 utvisade man återigen en Rysk diplomat för spioneri. Likväl 2009 utvisade man även en diplomat återigen med hänvisningen till spioneri.
Jag har inte funnit några exempel på gripna spioner som har offentliggjorts såsom i Estland, dock så håller jag det inte för otroligt att man har kännedom om spioner som man isolerat pga en ej hundraprocentig bevisningsgrad. Vad som är intressant här är att man påtalar att man är utsatt för sk ”soft power” kontra t ex i Estland där man ser mer klassisk subversiv verksamhet kombinerad med renodlad underrättelseverksamhet.
Sammanfattning
Vad vi kan se bara av denna lilla genomgång av vad som sker på andra sidan Östersjön är att de Ryska underrättelseorganen är mycket aktiva i delsinhämtningsoperationer mot respektive land samt mot EU och NATO. Dels att man inte drar sig för att genomföra både ”hard power” och ”soft power” insatser mot respektive land för att kunna påverka dem i en för Ryssland mer gynnsam riktning.
Vad som även är intressant är att det är en tydlig skillnad i vilket modus operandi man väljer för respektive land. Detta i sig är inget revolutionerande, man gör alltid en analys kring en mängd faktorer innan man fastställer vilket tillvägagångssätt man skall ha, men tydligheten blir likväl slående t ex i Litauen utnyttjar man journalister i en större omfattning medan i t ex Lettland är det attachéer man utnyttjar.
Att det främst är NATO och EU sekretessbelagd information som man är intresserad av från Ryskt håll är mycket enkelt att förstå. Har man kännedom om denna är det mycket lätt att kunna få en större uteffekt. Likväl finns i de Baltiska staterna en rekryteringsgrund som är mer gynnsam för att få tillgång till sådan information kontra t ex i Sverige eller Danmark. Med detta åsyftar jag att dessa länders historia dvs de var en del av Sovjetunionen så att informationen finns bedömt oftast sedan tidigare kring de ledande individerna lagrad så att man har redan ”hållhakar” på dem.
Är det då någon skillnad i Sverige? Tveksamt, skillnaden är bedömt i Sverige att vi har ett annat synsätt på hur vi skall bemöta spionaget. Med detta menar jag att kontraspionaget jobbar mer preventivt dels möter man upp hotet i ett tidigt skede dels sektionerar man individer man bedömer som troliga spioner från att få tillgång till känslig information. Varvid det sällan blir tidningsrubriker kring spionage i Sverige.

Varför väljer man då detta tillvägagångssätt? Främst för att få hundraprocentigt hållbara bevis i en rättegång som berör spionage är mycket, mycket svårt. Själva syftet med spionage är just att undgå upptäckt och tillförskansa sig ett övertag. Detta gör att bevisen oftast bygger på indicier, sen kan man ha tur såsom i Wennerström fallet då man lyckas få tag på bevis såsom filmrullar med hemliga handlingar på vindsbotten.
Men vad vi i Sverige måste börja förstå är återigen att bilderna på sjukna fartyg där man dragit ur ”bottenpluggen” på är sedan länge förbi. Ryssland är aktiv på alla fronter. Varav underrättelsefronten är bedömt en sådan där intensiteten enbart markant sjönk under Rysslands lågvattenmärke under 90-talet.
Kontentan av detta inlägg är återigen att den låga nivån som man oftast hänvisar till är ur min horisont enbart en illusion och önsketänkande för att man själv skall kunna somna varje kväll med ett rent samvete. Vad som är farligt är att man t ex i Baltikum från Ryskt håll väljer att utnyttja både ”hard power” och ”soft power” för att påverka dessa länder. Det man måste betänka är att dessa tre länder är med i både NATO och EU, vad är då Ryssland inte beredd att göra mot ej NATO anslutna länder såsom Sverige och Finland om intressena hamnar på kollisionskurs?
Ps
Tack Lars Gyllenhaal för att rätta min Ryska 🙂
Ds
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Baltic News Network 1, 2
BBC 1
CNN 1
Der Spiegel 1
Estonia Public Broadcasting 1
Euobserver 1, 2, 3, 4
Kaitsepolitseiamet (Estniska säkerhetstjänsten) 1
Lettiska säkerhetstjänsten (Satvermes Aizsardzibas Birojs) 1
Ministry of Foreign Affairs of the republic of Latvia 1
Pravda 1
RIA Novosti 1
The Baltic Times 1
The Interpeter 1
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5
Voice of America 1

Vilse i OODA-loopen

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act. Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på […]

I skuggan av Mellanöstern del 2

Analys
Allmänt.Under den gångna veckan har vi kunnat läsa hur Armenien har meddelat att man kommer ansluta sig till den Ryska tullunionen som på sikt syftar till att integreras i den Euroasiska unionen. Likväl har EU krävt svar från Armenien kring dess anslutande till tullunionen. Att Armenien skulle kunna vara med i båda är föga troligt, realpolitiken fick ge vika för en möjlig Europeisk anslutning.
Carl Bildt uttalade sig även i veckan rörande situationen med Ukraina, Moldavien, Armenien och Georgien. Det han uttalade sig kring var att de utsätts för kraftiga påtryckningar från Ryssland att avbryta sitt Västliga samarbete och därmed knytas närmre Ryssland och i förlängningen dess Euroasiska union. Detta är mycket bra för det visar för Ryssland att nu är gränsen nåd för vad väst tolererar.
Varför är då dessa länder som ligger så pass långt från oss i Sverige viktiga för vår händelseutveckling? Samt vad har delsRyssland för intresse av dem dels den Europiska unionen för intresse av dem? Samtliga tre frågeställningar är mångfacetterade och dubbelbottnade men förhoppningsvis lyckas jag reda ut delar av det.
Å ena sidan vad detta främst handlar om ur Rysk synvinkel är att man vill begränsa de västliga staternas inflytande och dess samarbetsorganisationer i dess närområde, då främst den Europeiska Unionen och NATO. Ser man till fördelningen av länderna kring dess närområde börjar de bli färre och färre som ej är anslutna till någon eller både av dessa sammanslutningar, varvid Ryssland agerar mer och mer offensivt för att dessa länder ej skall ingå i någon av dessa sammanslutningar.

Bild 1. Fördelning avseende EU och NATO anslutna länder i Rysslands närområde.

Å andra sidan handlar det om för den Europeiska unionen att stärka sina medlemsländer ekonomi genom att öppna upp nya marknader i t ex Ukraina, Moldavien och Georgien. Att något av dessa tre länder kommer anslutas till NATO finner jag föga troligt. Med tanke på reaktionen Premiärminister Dmitry Medvedev gav i Juni 2013, kring vad som skulle ske om Finland eller Sverige blev medlem i NATO. Så skall man betänka vilka åtgärder man kan tänkas vidta, för att förhindra ett NATO medlemskap för en nation som man har en gemensam gräns med.
Likväl är det en fråga om NATO vill ha med fler Östeuropeiska länder. Med tanke på hur Tyskland ställde sig till framtagandet av försvarsplaneringen för Polen och Baltikum efter Georgienkriget 2008. Så ger det en fingervisning om att nu när Ryssland är starkare att man delskan vara splittrad inom organisation dels inte vill störa relationerna med Ryssland kring en sådan fråga.
Likväl i och med att Sveriges ekonomi är så pass integrerad med resterande Europeiska länder är det tydligt att Sverige tjänar på att ett frihandelsavtal utvecklas med de östliga länderna. Dock har vi mer eller mindre Ryssland som grannland vilket gör att vi hamnar inom dess intressesfär. Vilket med all tydligt visades ifjol när den ryske generalstabschefen gav sin syn på Sverige och Finland. Således som vi kommer se längre fram i inlägget så utövas tydliga och kraftiga påtryckningar från Rysk sida mot dess grannländer. I och med att vi ligger de facto i Rysslands intresesfär så bedömer jag att vi inte är fredade på något sätt mot dessa, infinner sig bara tillfället/händelse så kommer Ryssland börja utöva påtryckningar även mot oss.
Således kan vi redan här se att Sverige som nation i högsta grad påverkas utav Rysslands nuvarande utrikespolitik. Under hela kalla kriget visste Ryssland vart man hade Sverige dvs i den västliga sfären. Sverige var där öst och väst möttes. Nu har man den forna motståndaren NATO direkt vid sin gräns. Skulle Sverige och/eller Finland gå med i NATO så kommer Östersjön de facto bli ett innanhav som kontrolleras av NATO vilket skulle försvåra t ex Ryska flottrörelser markant, detta är något man vill undvika och bedömt till varje pris.
Likväl kommer hela Rysslands västliga landgräns vara angränsande till NATO om Finland går med. Detta är bedömt något man kommer ha mycket svårt att acceptera. Således om vi påverkades av Sovjetunionen under det kalla kriget så kommer vi påverkas i än större grad av Ryssland i vår post kalla kriget era. Främst för att Ryssland historiskt alltid har strävat efter att vidga sina landgränser eller utnyttja buffertstater för att skydda ”moderlandet”.
Moldavien.Är ett av Europas fattigaste länder som ligger mellan Ukraina och Rumänien. Landet är kraftigt beroende av import av rysk energi i form av gas. Det viktigaste exportlandet av egen producerade varor är Ryssland dess viktigaste importpartner är Ukraina medan Ryssland där är rankad som trea totalt sett, bortsett från energi behovet.
Landet har främst två stora politiska grupperingar dels ett kommunistiskt parti delsett samlingsparti bestående av tre partier som är väst orienterat. Det kommunistiska partiet är det enskilt största partiet. Under första halvan av 2013 har landet upplevt en politisk instabilitet. Den sittande regeringen blev i Mars 2013 misstroendeförklarad delsav kommunisterna dels av vänsterorienterade delar i samlingspartiet.
Beroendet av importen av energi är något som Ryssland är fullt medveten om samt att Moldavien försöker få sina energi behov mer västorienterad. Det har till och med gått så långt att Rysslands biträdande premiärminister Dmitry Rogozin har (121116) bett Moldavien att avstå från EU s k tredje energipaket i och med att Ryssland motsätter sig ett mer västorienterat energiberoende.
I slutet av Augusti 2013 (130826) meddelade man att man skall ansluta sig till det Europeiska distributionsnät för gas. Detta för att bryta sitt beroende från sin nuvarande enda gasleverantör dvs Ryssland. Detta kommer möjliggöra för Moldavien att täcka cirka en tredjedel av dess energibehov. Detta bedöms vara klart vid tredje/fjärde kvartalet 2014.
Dmitry Rogozin Rysslands vice Premiärminister uttalade sig vid ett statsbesök (130902-3) i Moldavien rörande samarbeten med EU. Vad han syftade på var att det kunde resultera i att man skulle kunna utsättas för liknande åtgärder som Ukraina med uttalandet ”Energileveranser är viktiga vid vinterns antågande. Jag hoppas att ni inte kommer frysa”. Om ni kommer ihåg så var det samma man som uttalande sig i Januari i år rörande sjösättningen av en ny robotubåt på Twitter med kommentaren ”Skaka borgare! Ni är färdiga!”.
Dock är detta kring gasleveranserna enbart en del i den uppblossade konflikten mellan Moldavien och Ryssland rörande dess närmande mot EU. Öster om floden Dnestr finns utbrytarrepubliken Transnistrien. Detta område består i huvudsak av en slavisk majoritet (Ukrainare och Ryssar). Ryssland har haft militär trupp där sedan 1991. Vid samma statsbesök uttalade sig även Dimitry Rogozin kring det området. Han sade att ”Moldavien kommer förlora Transnistrien om man fortsätter att närma sig den Europeiska unionen”. Likväl hotade man med att införa handelsbegränsningar mellan Ryssland och Moldavien om man valde att fortsätta på en inslagna vägen mot ett frihandelsavtal med EU.
Att beakta med Moldavien är att Ryssland har militär trupp i utbrytarrepubliken Transnistrien. Styrkan utgörs av en styrka på cirka 1,200 man i en fredsbevarande styrka och ungefär lika stor mängd trupp för bevakning av vapen- och ammunitionsförråd i området, den totala numerären uppges vara cirka 2,500 soldater med tillhörande utrustning i området.
Utnyttjar en vice Premiärminister en sådan retorik mot en annan suverän nation är det läge att börja dra öronen åt sig. Oaktat om han inte tänkte sig för eller menade det så visar detta tydligt på vad Ryssland är beredd att genomföra och hur man är beredd att behandla andra suveräna nationer. En liknelse är den försupne Boris Jeltsin ingen tog han riktigt på allvar men man var tvungen att förhålla sig seriöst till han för han hade koderna till kärnvapnen. Nu börjar en stor del av de viktigare beslutsfattarna i den styrande ”trojkan” i Ryssland uppvisa ett mer och mer aggressivt förhållningssätt till omvärlden, då är det även dags att Västvärlden börjar reagera.
Ukraina.Återigen likt Moldavien så har Ukraina för avsikt att underteckna frihandelsavtal med EU i November 2013. Konflikten som uppstod i Augusti kräver inga djupare beskrivningar dels har media belyst den dels finns ett långt inlägg kring det här på bloggen.
Vad som skett sedan konflikten är att i slutet av Augusti, meddelade Ukraina att man vill komma fram till en lösning med dess handel till och från Ryssland. Det man har förslagit från Ukrainsk sida är att man skall utveckla ett separat avtal som bygger på principerna från världshandelsorganisationen (WTO). Dock så påtalade man i samma andetag att Ukrainas strävan att få igenom sitt frihandelsavtal med EU kommer fortsätta så att detta kan undertecknas i November 2013.
I början av September (130903) så uppmanade Ukrainas President sitt parlament att driva på utvecklingen kring de nödvändiga lagar, förordningar o dyl som krävs för att uppnå den status som EU ställer på Ukraina för att få kunna ingå ett frihandelsavtal med dem.
Återigen har Ryssland påtalat för Ukraina att man kan få billigare gas om man väljer att gå med i den Rysk ledda tullunionen. Något som President Viktor Yanukovich ansåg var ”förnedrande” att under sådana premisser gå med på.
Den stora ”klon” i hela frihandelsavtalet är dock President Viktor Yanukovich fängslade politiska rival och Ukrainas f d Premiärminister Yulia Tymoshenko. EU ställer som krav på Ukraina att hon skall friges något som Yanukovich säger att han ej har befogenhet att genomföra, men gör anspelningar om en möjlig lagförändring som skulle kunna möjliggöra detta.
Friger inte President Viktor Yanukovich, Tymoshenko så kommer bedömt inte EU underteckna något frihandelsavtal med Ukraina. Yanukovich vet även att Tymoshenko är en säker rival som kan få bort han från makten vid President valen 2015 i Ukraina. Därav är det delsfrihandelsavtalet med EU som står på spel dels hans fortsatta position som President i Ukraina.

Bild 2. Ungefärlig språklig fördeling i Ukraina.

Utöver det synliga som sker avseende handelskonflikten så finns det indikationer på att Ryssland försöker påverka de Rysstalande regionerna i Ukraina d v s dess östra och södra delar samt Krimhalvöntill att opponera mot det tänkta frihandelsavtalet med EU. Likväl så försöker det Ukrainska kommunistpartiet att genomföra en namninsamling där man försöker nå upp till 4 miljoner undertecknade för att möjliggöra en folkomröstning (3 miljoner undertecknade är kravet) kring frihandelsavtalet.
Att konflikten mellan Ukraina och Ryssland kommer eskalera under hösten kring delsEU frihandelsavtal dels tullunionen är mycket troligt. Men precis som många poängterar så kan mycket väl President Viktor Yanukovich eget agerande kring Tymoshenko spela Ryssland i händerna. Att EU kommer vika på denna fråga är föga troligt dels så kommer de tappa allt förtroendekapital kring begreppet ”Rule of law” dels skulle det spela Ryssland rätt i händerna att kunna utnyttja då frågor kring mänskliga rättigheter kommer upp.
En annan faktor som man måste fråga sig är, kommer den Ukrainska industrin med dess ”oligarker” ställa upp på frihandelsavtalet, det är de facto dessa som kommer förlora pengar på att Ryssland mer eller mindre stänger sin gräns. För att EU kommer kunna täcka det export glapp som uppstår av Ukrainska varor på ett sådant agerande är inte troligt, så att Ryssland kommer mobilisera dessa i sin kampanj under hösten för att spoliera frihandelsavtalet är mycket troligt.
Georgien.Likt de tidigare länderna strävar man efter att underteckna ett frihandelsavtal med EU i november 2013. Dock så strävar även Georgien efter ett NATO medlemskap, något som Ryssland kraftigt opponerar sig mot.
Premiärminister Bidzina Ivanishvili gjorde i början av September ett uttalande kring den Euroasiska unionen att den mycket väl skulle kunna vara något för Georgien om den låg i dess strategiska intresse. Detta uttalande kom att utlösa en storm av protester i Georgien som efter kriget 2008 mot Ryssland inte har goda förbindelser med dem samt inte ser med blida ögon på Ryssland dels på grund av kriget 2008 delspå grund av behandlingen av dem under Sovjettiden.
Ett exempel på hur man ser på dels Ryssland delsSovjettiden är förstörelsen av Stalin monument i Georgien. Bara under 2013 har tre stycken monument förstörts. Något som rapporteras i Ryssland och definitivt kan tänkas utnyttjas mot Georgien likt flytten av krigsmonumentet i Estland som orsakade delskravaller dels bedömt en elektronisk attack mot Estland pga flytten av statyn.
Att trycket på Georgien att dels gå med i tullunionen dels den Euroasiska unionen kommer öka är tydligt detta främst pga Armeniens deltagande i tullunionen. I och med att Armenien är avskuren från Ryssland så fyller tullunionen föga effekt m h t att de två enda transportmedlen som kan utnyttjas just nu är flyg och fartyg.
Här skall dock beaktas att relationerna mellan Ryssland och Georgien är mycket frostiga och att man skall kunna underkuva Georgien med hot o dyl liknade det t ex Moldavien har fått höra den senaste veckan är föga troligt. Ryssland har så sett inget effektivt vapen mot Georgien.
Att Georgien strävar efter att blidka de västliga samarbetsorganisationerna EU och NATO är tydligt man har genomfört en lång rad reformer för att uppnå de västliga kraven. Dock så har de en lång väg kvar att vandra fortfarande inom politiken samt hos befolkningen innan främst dessa västliga värderingar även tillämpas.
Det finns även en begynnande och mycket oroväckande utveckling i Georgien. Nationalistiska tongångar och ”äldre” moraliska värderingar har fått ett starkt fotfäste under de senaste åren, främst för att den Georgiska befolkningen har fått en lägre rädsla för statsmakten. Detta har gett Georgiens ortodoxa kyrka en ökad möjlighet att utöva politisk makt. Ett exempel på detta är när prästerskapet mobiliserade människor mot en HBQT demonstration för dessas rättigheter detta kom att sluta i ett upplopp .
Likväl blossade det upp på den Georgiska landsbygden en konflikt rörande upprättandet av en minaret vid en moské. Där de lokalt styrande hävdade att importen av byggnadsmaterial samt dess upprättande var illegalt. Detta kom att leda till demonstrationer från dels muslimerna dels konservativa ortodoxa grupperingar. De styrande kom inte att ingripa på något sätt varvid Patriarken för den Georgisk Ortodoxa kyrkan Ilia II kom att genomföra förhandlingar för att lugna stämningarna och tongångarna med vilket han lyckades. Vad som är intressant är då att Patriarken går in och löser en konflikt som definitivt statsmakten bör ha löst, samt att därmed har kyrkan fått en politisk maktfaktor.
Således likt Ukraina kan det vara så att Georgien trots stora försök, att nå upp till de krav som EU ställer på dem för att ingå ett frihandelsavtal gör självmål och spelar i slutändan kanske Ryssland i händerna. Dock är det inte troligt att man i närtid skulle gå med i varken tullunionen eller den Euroasiska unionen främst pga de ”frostiga” relationerna som råder sedan 2008 års krig mellan Ryssland och Georgien. Den avgörande punkten är här snarare hur utvecklingen mot ett NATO medlemskap går för Georgien. Där kommer Ryssland bedömt inte ge vika och med Medvedev uttalande från 2011 att man genom kriget 2008 hejdade en NATO expansion i området i minnet så bör man inte förvånas om det kan bli hårda åtgärder mot Georgien från Ryskt håll när man börjar närma sig ett medlemskap.

Sammanfattning

Således det vi kan se är att alla tre nationer har en stark strävan att inlemma sig själv i den västliga sfären. För dem handlar det mångt och mycket om att skapa sig en säkerhet mot Ryssland. Därmed inte sagt att de inte skulle kunna ansluta sig till Rysslands inviter med tullunion och den Euroasiska unionen. Ensam är inte stark i det här fallet, men strävan för dem är EU, men uppnår man inte det skulle jag inte bli förvånad om man väljer Rysslands alternativet främst för att inte ekonomiskt hamna i kölvattnet.
Dock så kan vi även se att man har problem till att leva upp till de krav som ställs på dem då främst avseende vad vi i väst anser är sunda värderingar. Detta kan bli en ”show stopper” för dem. Att EU kan tänkas ta bort några av kraven kan vara troligt men de stora och viktiga t ex ”Rule of law” är bedömt inget man kommer vika sig på. Då infinner sig frågan kan man lyckas ro iland detta innan November med en extern part dvs Ryssland som påverkar från sidan att så ej skall bli fallet?
Ur en Rysk synvinkel skulle bedömt ett inlemmande i den västliga sfären innebära att man försvagas markant dels på det ekonomiska planet. Dels ur deras synvinkel så skulle dess säkerhetssituation även försämras. Dock en faktor som man definitivt måste ta i beaktande är att denna aggressiva utrikespolitik kan mycket väl göra att man även förlorar ”slaget”. Under sommaren har det uppkommit indikationer på att Ryssland genomför subversiv verksamhet främst i Ukraina för att erhålla en bättre position, vilket kan tyda på att man utnyttjar sin underrättelsetjänst fullt ut för att försvåra en anslutning till den västliga sfären.
Ur en Europeisk synvinkel om Ryssland lyckas med denna aggressiv utrikespolitik att lemma in länderna i sin ”fålla”. Så kommer bedömt västvärlden bli försvagad och Ryssland har fått vatten på kvarn för sin aggressiva utrikespolitik. Med försvagad menar jag här att Ryssland har fått börja återta Sovjetunionens forna satellitstater och därmed successivt börjat återskapa sin buffertzon. Detta innebär inte att jag tycker att t ex EU skall ge vika på frågor som ”Rule of law” utan jag höjer snarare ett varnande finger att det här kan bli en förlust affär hur vi än vrider och vänder på det. Men EU bör utnyttja sina resurser under de närmsta månaderna i en större omfattning för att försöka påverka dessa länder i en sundare riktning.
Den stora frågan som uppstår är EU beredd att ta denna ”konflikt” med Ryssland rörande frihandelsavtalet och har man styrkan för det? Ser man till den ekonomiska utvecklingen inom EU just nu så är det en ekonomisk kris som fortgår. Arbetslösheten framförallt bland unga inom EU är hög, varav det är främst de nordiska länderna som klarat sig bäst. Detta ger i retur att befolkningen inom EU nationerna bedömt har svårt att se hur en ”konflikt” med Ryssland rörande dessa stater skall hjälpa dem till en bättre tillvaro, därav kan EU sakna den folkliga förankring som krävs för att driva en hård linje mot Ryssland.
Likväl tar inte EU ”konflikten” så kommer bedömt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) få sig en ordentlig törn och EU förtroendekapital i sådana frågor kommer falla oerhört. Varav EU ej kommer ses som en trovärdig spelare på den internationella arenan i dessa frågor. Likväl kommer nog situationen uppstå inom EU om det är värt att fortsätta med en östlig expansion av unionen. Detta ger också som en del att Sveriges situation försämras i och med att vi bygger upp en stor del av vår säkerhetspolitik kring just EU och därav blir detta en avgörande fråga för Sverige i slutändan och vår säkerhetspolitiska situation.
Vad man i Sverige måste börja reflektera över är att man verkar vara beredd att gå mycket långt i Ryssland för att driva igenom sin vilja nu, det är inte det svaga Ryssland som man såg under 90-talet. Utan dess förmåga och vilja har ökat markant under hela 00-talet för att verkligen bli en faktor nu under 10-talet. Om man då som grannland till en sådan makt tror sig kunna klara sig undan tror man fel, speciellt om man ej har de säkerhetspolitiska instrumenten som krävs för att hävda sig.
Vad detta kan innebär för Sverige och Finland med ett ökat nordiskt samarbete samt ett tydligare närmande mot NATO kan man enbart sia om. Men utifrån hur Ryssland agerat mot sina grannländer i en sådan egentligen ur vår horisont trivial fråga som ett frihandelsavtal bör höja ett varnande finger inom den svenska säkerhetspolitiska strukturen. Hur Ryssland kan tänkas agera mot oss i händelse av ett än tydligare närmande mot NATO. Dock så behöver det enbart inte vara en sådan fråga de kan tänkas utnyttja påtryckningar mot endera land. Således har vi inte de säkerhetspolitiska instrumenten att kunna värja oss, där en välfungerande och väl avvägd Försvarsmakt utgör en hörnsten är vi sårbara.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
The Baltimore Sun 1,
Natural Gas Europe 1
Russia Today 1, 2,
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
NATO 1
EU 1
The Economist 1
EUISS 1, 2, 3
BBC 1
YLE 1
Spiegel Online 1
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5
CIA World Factbook 1, 2, 3,
Globalsecurity 1
EU Observer 1
SvD 1, 2,
OSW 1, 2, 3

Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.