Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Försvarsberedningen påbörjar sitt arbete

Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.

För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.

En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.

I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.

Georgienkriget

Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.

Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.

Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.

Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.

Den baltiska huvudvärken

Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.

Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.

Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.

Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.

De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en ”mycket låg nivå”. Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.

Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.

Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.

För svensk del

Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.

Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.

President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.

Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.

I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.

Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg.

SvD

Pågår Kalla Kriget 2.0?

Efter en del minskad aktivitet på bloggen av anledningar som snart blir uppenbara kommer här en recension av Mats Johanssons bok ”Kalla Kriget 2.0 – Ryssland Rustar”. Boken är en samling sammanknutna mindre essäer som bl.a. avhandlar: Kalla Kriget, Georgien-kriget, rysk utrikes- och intrikespolitik, rysk ekonomi, mänskliga rättigheter, och Sveriges säkerhetspolitik vis-á-vis Ryssland. Bokens största förtjänst, som … … Läs mer

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Foto: Wikipedia Commons

Många svenskar lever i tron om att ubåtskränkningar är och var något som hörde till 80-talet. En förklaring till varför många tror att det förhåller sig på det sättet kan självklart härledas till den sovjetiska ubåten U-137, eller S-363 vilken var hennes riktiga beteckning, som grundstötte i Karlskrona hösten 1981. Året därefter tittade hela världen på TV när svenska marinen jagade ubåtar på Hårsfjärden. 

Det är kanske därför inte så konstigt att ubåtskränkningar uppfattas som något som skedde enbart under 80-talet. Men så ligger det alltså inte till då undervattenskränkningarna startade långt tidigare än så. För att göra ett avstamp i serien av inlägg om främmande ubåtar i svenska vatten så kan det vara på sin plats att börja med en kort resumé rörande ubåtsutvecklingen och att titta på vilka länder som redan under det tidiga 1900-talet opererade med ubåtar i Östersjön.

Sverige
Maskindrivna ubåtar för militära syften har funnits sedan slutet av 1800-talet. Sveriges första ubåt HMS Hajen som finns bevarad än i dag på Marinmuseum, konstruerades redan 1904. Kostnaden för Hajen var då 400.000:- vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ungefär 20 miljoner kronor. Sverige var således förhållandevis tidigt ute med att operera ubåtar i militärt syfte. Hajen användes fram till 1919 i svenska flottan då hon avrustades. Hon blev startskottet för svensk ubåtsutveckling som fortsatt fram till i dag.

Den första svenska ubåten Hajen bevarad på Marinmuseum i Karlskrona
Foto: Wikipedia commons

Tyskland
Tysklands första ubåt i militär tjänst var ubåten U-1 som levererades till Kaiserliche Marine år 1906 d.v.s. ungefär samtidigt som Sverige anskaffade ubåten Hajen. Tyskland är den nation som sett över tiden byggt och förfogat över flest ubåtar i världen. Under tiden före och under det första världskriget byggdes ca 380 tyska ubåtar.

Den första tyska ubåten U-1 sjösatt 1906
Foto: Wikipedia commons

Under första världskriget (1914-1918) utgjorde ubåtarna ett dödligt hot och i synnerhet de tyska ubåtarna sänkte åtskilliga brittiska handelsfartyg i Nordsjön. Det finns siffror som säger att de tyska ubåtarna sänkte närmare 5000 handelsfartyg under kriget.

Senare under det andra världskriget (1939-1945) och ”slaget om Atlanten” så sänkte tyska ubåtar 2775 fartyg trots att man vid krigets början endast förfogade över ett femtiotal ubåtar. Men under kriget producerade Tyskland över tusen ubåtar. Den exakta siffran ligger enligt uppgift på 1250 ubåtar, en helt osannolik numerär som kan ställas i paritet mot svenska flottan som totalt sett förfogat över 75 ubåtar sedna första ubåten Hajen. Men de tyska ubåtarna under andra världskriget var enligt uppgift av dålig kvalité och ca 750 av dessa sänktes av de allierade.


Ryssland och Sovjetunionen
Rysslands första ubåt var Delfin som byggdes 1902 i St Petersburg. Man köpte även tidigt ett antal ubåtar från Tyskland (Karp-klassen). Dessa ubåtar var avsedda att användas i det Rysk-Japanska kriget 1904-1905 men hann aldrig levereras och skeppades i stället med tåg till Svarta havsflottan där de användes.

Den första ryskbyggda ubåten Delfin
Foto: Wikipedia commons

De första ubåtarna tillverkade för Sovjetunionens räkning var Dekabrist-klassen där den första i serien om sex ubåtar blev operativ 1928.

Främmande ubåtar i svenska vatten under det andra världskriget
Den svenska järnmalmen var livsviktig för Nazitysklands krigsindustri och Sverige stod för hälften av behovet av järnmalm. Att stoppa dessa transporter var därför högt prioriterat av både Storbrittanien och Ryssland. I Östersjön attackerades fartygen av ryssarna och i Nordsjön av britterna. Sjutton svenska fartyg ska enligt uppgifter ha gått till botten på grund av ubåtarna. Bland annat malmfartygen Luleå, Liljevalch, Ada Gorthon, Margareta och Bengt Sture. Svenska folket insåg vad malmen betydde för tyskarna. Men regeringen och riksdagen ansåg att de hade det demokratiska uppdraget att hålla landet utanför kriget och klara försörjningen av landet, därför lät man transporterna och exporten fortsätta.

De sovjetiska ubåtarna i Östersjön opererade främst från Öland i söder till Oxelösund i norr vilket med stor sannolikhet innebar att de med jämna mellanrum vistades på svenska vatten. Något större hot från den svenska örlogsflottan fanns åtminstode inte under inledningen av kriget. Helikoptrar för ubåtsjakt (Hkp 1) tillfördes Marinen först 1958 och flottan hade vid krigsutbrottet enbart sex jagare och sex ubåtar att användas för att skydda sjöfarten mot främmande ubåtar som därför kunde känna sig relativt ohotade i svenska vatten. Några fregatter fanns inte alls. Det finns onekligen vissa likheter med dagens numerär av kvalificerade fartyg.


Kränkningar i Östersjön
Att de Sovjetiska ubåtar befanns sig i direkt anslutning till svenska vatten fick vi sommaren 1999 då ett dykteam fann ubåten S4 av sovjetisk S-klass utanför Öland. En konstaterarad kränkning kan man tycka. Men nu förhåller det sig så att svenskt territorialvatten som nu omfattar 12 distansminuter räknat från baslinjen vid tiden då ubåten sänktes, enbart omfattade 4 distansminuter. En utökning av Sveriges gräns trädde i kraft långt senare. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Ett absolut bevis på att de sovjetiska ubåtarna kränkte svenskt vatten fick vi då Anders Jallai med sitt dykteam ett år tidigare 1998 fann en likadan ubåt ur S-klassen, närmare bestämt S7 som ligger på svenskt vatten utanför Söderarm i Stockholms norra skärgård.

S7 sänktes av en finsk ubåt genom torpedanfall när hon gick i ytläge den 21 oktober 1941. Dessförinnan hade sovjetiska ubåten den 9 juli 1942 torpederades ångfartyget Margareta vid Arkösund och den 11 juli sänktes fartyget Luleå utanför Västervik i en konvoj bestående av 29 fartyg från Sverige, Tyskland, Finland och Holland. Varken av Margareta och Luleå påträffades så sent som under mitten av 90-talet.

Man har även funnit vraket efter ubåten S2 i Ålands hav 2009 och ubåten S6 upptäcktes så sent som hösten 2012 av Försvarsmakten sydost om Öland.

Ytterligare bevis för att de sovjetiska ubåtarna uppträdde i svenska vatten är sänkningarna av Ada Gorthon som torpederades utanför Öland, CF Liljevalch som torpederades utanför Västervik och fartyget Venersborg som 1944 torpederades utanför Utklippan. En man från Venersborg räddades då han tagit sig upp på ett skär i Blekingeskärgården. De andra besättningsmännen hade drunknat eller frusit ihjäl.

Kränkningar på västkusten 
På västkusten var det av naturliga skäl de tyska ubåtarna som regelbundet kränkte svenska vatten.

Att tyska ubåtar gick in på vissa ställen för batteriladdning under natten, eller för reparation är ganska känt bland ortsbefolkningen men är däremot inte officiellt erkänt. Ibland lär de ha legat så länge att delar av besättningen dristade sig att gå på lokal danstillställning. Händelsen lär ha slutat med länsmans ingripande.

Ubåtar från flera håll kränkte som beskrivits tidigare regelmässigt svenska vatten under andra världskriget. Några kända exempel på av England sänkta båtar på Svenskt vatten. Antares, Amasis, Fridenau, Wigbert,V1507 (ombyggd valfångare). De två första sänkningarna gjordes av ”Sunfish”. De tre sista sänktes av ”Triton”. Vid ett av tillfällena ovan höll en ”mobb” i Lysekil på att slå ihjäl delar av den räddade besättningen.

Från brittiska arkiv kan konstateras att man fortfarande, på olika sätt, vill  mörka vad som egentligen hände. Fejkade loggböcker från kryssaren HMS Frobisher som bildbevisligen ligger i Gullmarsfjorden, men enligt loggboken befinner sig på andra sidan jordklotet! I början av 1940 ville tyskarna säkra malmtransporten från Narvik och britterna ville stoppa den. Tyska lastfartyg som var på väg mot Oslo vid anfallet mot Norge, sänktes utanför Lysekil av brittiska ubåten Sunfish den 9-10 april 1940. Officiellt var de lastade med stenkol, men i verkligheten hade åtminstone Antares krigsmateriel ombord. Uppgifter om trupper gömda under ett lager kol i lastrummet på Amasis har inte kunnat bekräftas.
(Stort tack till ”TD” för hjälpen med texten i denna del)

Sammanfattning
Att det frekvent förekom ubåtar vid den här tiden är alldeles uppenbart. Såväl sovjetiska som tyska och brittiska ubåtar både kränkte svenska vatten och sänkte ett stort antal fartyg på och runt svenskt vatten i Östesjön och på Västerhavet.

I nästa del kommer vi att lämna tiden för de båda världskrigen och ta ett raskt steg till efterkrigstiden vilket gör studierna av ubåtskränkningar i svenska vatten ännu mer intressanta. Där kommer en mycket intressant händelse att presenteras som varken är omtalad eller omskriven i något större sammanhang och därför är den väl värd att lyfta fram. Mer om detta i det kommande inlägget i serien ”Under Ytan”.

Extraläsning om polska ubåtar
Ytterligare intressant läsning är historien om de tre polska ubåtarna som 1939 internerades utanför Mariefred i sjön Mälaren! Det var ubåtarna Sęp och Ryś som hade skadats i strid med tyska marinen direkt vid krigsutbrottet och den tredje ubåten Żbik som läckte in vatten. Dessa ubåtar tog sig frivilligt till Sverige via Landsort och Sandhamn för att söka skydd. Ubåtarna och besättningarna hölls internerade i Mälaren ända fram till krigsslutet 1945 då de släpptes. Stora delar av besättningarna stannade i Sverige. Läs mer här och här.

Källmateriel:

Internet
Försvarsmakten 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
Expressen 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
SvD 2009-06-09 Minsprända sovjetiska ubåten S2 funnen i Ålandshav.
Aftonbladet 1 2 1999-08-13 Ubåten S4 återfunnen utanför Öland.
Aftonbladet 2 3 1998-07-31 Ubåten S7 funnen på svenskt vatten av Ander Jallai
Aftonbladet 2 3 1998-08-01 S7 fortsättning
Jallai – Ubåt S7

Tryckta källor
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog

DN-artikel idag "Sverige tjänar på att delta i militärövningar" s.10

Jan Joel Andersson från UI kommenterar Sveriges vilja att ha goda relationer med USA. Varför Sverige ska ha goda relationer kommenteras enligt följande.

”Han (Jan Joel – KS anm.) jämför med Finland, som är ganska tydliga med att man vill ha goda kontakter med Washington om någonting händer som hotar Finlands säkerhet.
-För Sverige verkar det vara nog att vara en uppskattad partner och att få vara med. Men att vi är goda vänner innebär inte alltid att vi har gemensamma intressen, säger Jan Joel Andersson

Vad kan jag säga? Jag har alltid tyckt att Jan Joel uttrycker sig klart, koncist och klokt – så också denna gång.

KlartSkepp! – – . .

Syftet med ”Russia attacks Sweden”

Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.

Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet ”Yesterday Live”.

Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.

När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten ”Den för uppenbara frågan” ur vilken jag citerar:

”Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett ”invasionshot” eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer ”komplex, gränslös och oförutsägbar” än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla.”

(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)

Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.

Tack för tipset om videon, Ulf!

En försvarsmakt i fritt fall!

Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med ”vad var det vi sa”. I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget…

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå ”nödvändiga organisationsförändringar” för att  komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet ”när skiten träffar fläkten” kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat ”en-veckasförsvar” är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.

Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som ”en-veckasförsvaret” handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att ”Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar” De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.

Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?
Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett ”en-veckasförsvar” bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av ”en-veckasförsvaret” kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.
Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!

Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.

F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar

Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226: 
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel

Inga norska resurser att avvara Sverige

I Sälen i början av januari meddelade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att Sverige inte automatiskt kan förvänta sig att få militär hjälp från NATO i händelse av en konflikt i närområdet som berör Sverige. En fråga som aktualiserats med anledning av ÖB:s uttalande vid nyår om ”en-veckasförsvaret” år 2019, då Sverige efter att under en vecka ha värjt sig mot ett begränsat militärt angrepp måste få utländskt militärt stöd.

Några veckor senare meddelades från finskt håll att Finland inte har några militära resurser att avvara Sverige i händelse av en konflikt i närområdet. Ett naturligt uttalande då Finland har en omfattande landgräns mot det troligaste säkerhetspolitiska hotet i närområdet.

Idag kom så samma besked från Norge. Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen meddelar i SR Ekot att Norge inte har något försvar som är dimensionerat för att bistå grannländerna militärt.

Låt oss börja med att konstatera att en väpnad konflikt med Ryssland ter sig föga trolig. Likväl är detta det nationella scenariot norsk försvars- och säkerhetspolitik har att ta höjd för. Hur världen utvecklas på 5-10 års sikt är omöjligt att sia om.

Strøm-Erichsens fastställande  är egentligen inte så konstigt. Om Norge mot förmodan inledningsvis inte skulle vara direkt inblandat i en konflikt i närområdet, skulle landet ändå befinna sig i precis samma situation som Sverige gjorde då Norge angreps av Tyskland 9 april 1940: Varje uns av militär förmåga åtgår till att freda det egna territoriet i den händelse ett angrepp kommer.

Norges geografiska läge är sådant att man i det närmaste kan avgränsa sig från den södra landsdelen, då denna i hög grad redan är avklarad genom tysk och dansk förmåga i Öresund, samtidigt som Östersjömarinens förmåga kraftigt nedgått sedan det Kalla Kriget. Luftvägen är heller ej framkomlig, inte minst tack vare Sveriges geografiska utsträckning.

Intressantast för norsk del är således landets nordligaste delar, till vilka de militära mark- och flygförbanden alltmer koncentrerats sedan decennier. Huvuddelen av de norska markstridskrafterna organiseras inom Brigade Nord med centrum kring Bardufoss (grön rektangel). Det norska flygvapnets stridsflyg utgörs idag av två divisioner F-16 på Bodø och en division på Ørlandet. När F-35 ersätter F-16 kommer Bodø att utgå som bas och istället blir Ørlandet huvudflygbas och Evenes en framskjuten bas för incidentberedskap och förstärkning. (Blå linje norr om Norge utgör NATO:s intresse av att hindra marin- och flygstridskrafternas tillträde till Atlanten)

Det norska försvaret är dimensionerat för att utgöra NATO:s nordliga broms och ej mer än så. Förhållandevis små markstridskrafter beräknas kunna föra en framgångsrik fördröjningsstrid i den starkt kanaliserande och väglösa norska terrängen till dess förstärkningar från andra NATO-länder kan nå fram, vilket också regelbundet förövas. De senaste åren har detta skett i form av övningsserien Cold Response.

Alla svenska förhoppningar om att något grannland ska sköta det svenska försvaret är förgäves. Det finns idag inget europeiskt land som har den kapaciteten att man både kan sköta sitt eget försvar och någon annans samtidigt som det egna territoriet riskerar att beröras av en konflikt.

Däremot som synes av kartan är de nordiska länderna mycket beroende av varandra i sin försvarsplanering, även om ingen formell sådan kan ske då Sverige och Finland än så länge avser hålla sig utanför NATO. Norges och därmed NATO:s fördröjningsstrid är förgäves såvida inte Sverige och Finland håller sina respektive områden och det bör vara i skenet av detta man ska uttolka vikten av ett nordiskt försvarssamarbete. Alla nordiska länder kommer att beröras av en regional konflikt. Ingen kommer dock att ha någon reell förmåga att stötta någon annan annat än med flyg- eller möjligtvis marinstridskrafter. Läget kräver därför att respektive land håller sig med en så pass god försvarsförmåga att grannländerna ej behöver oroa sig för att man inte ska ta ansvar för sin del av det nordiska försvarspusslet. Förhoppningsvis är det också ovanstående tolkning försvarsminister Karin Enström refererar till i sitt uttalande i Ekot. Det framstår dock som om hon trots allt tror att Norge kommer att skynda till svensk hjälp för att täcka upp för de svenska bristerna.

Såväl Anders Fogh Rasmussens tidigare uttalande, såväl som Anne-Grete Strøm-Erichsens uttalande idag kan tolkas som att man inom NATO anser att det är dags för Sverige att bestämma sig för om man fortsatt ska stå utanför NATO eller om det inte är dags att ansöka om medlemskap.

Frågan kvarstår dock än så länge för svensk och även finsk del – vem ansvarar för förstärkningen när den vid det här laget världsberömda veckan år 2019 har gått?

Läs även om de omfattande försvarsneddragningarna som Frankrike sannolikt står inför. Det är bekymrande både ur ett europeiskt såväl som ett globalt perspektiv.

Bloggar: Peter Hammarberg, Johan Westerholm
Media: Exp, VG, Db

Norge, Norge, det är ett ruttet land……

Först klarar NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Sälen ut att någon automatisk hjälp från NATO var inte att räkna med om Sverige med sitt enveckasförsvar skulle utsättas för några militära hot eller rent av angrepp. Enligt det flesta föll därmed den svenska solidaritetsdoktrinen platt till marken och vi stod där med ändan bar, hänvisade till våra […]

När Tjelvar och elden lämnade ön, stridsvagnarna på Gotland del 4

”..Gutland fann allra först en man, som hette Tjelvar. Då Gutland var bundet av mörka makter, så att den på dagen sjönk (i havet), och om natten var den uppe. Men denne man bar först av alla eld till landet och sedan sjönk det aldrig”

Citerat ur Gutasagan

Detta är det fjärde av fem inlägg (här finner du  123 ) som syftar till att påvisa att stridsvagnarna på Gotland är en politisk parkering snarare än ett militärt dito. Detta påvisas genom, dels presentera samt att använda stridens grundelement som ett enkelt analysredskap för att kunna tolka och värdera huruvida en sammansättning av ett militärt förband är tillfredställande eller inte. Till dig med förförståelse, jag är medveten att exemplet är lite endimensionellt, och flera aspekter kan behöva läggas till för att en total och flerdimensionell förklaring.

Gutland, eller Gotland som vi idag benämner ön har i dagarna blivit föremål för debatt i försvarspolitiken. Exempelvis vill Jan Björklund vill placera ett luftvärn av nyare modell på ön. En ö som är strategiskt belägen i Östersjön, en ö som i militära sammanhang ibland benäms som ”Östersjöns hangarfartyg”. Det ligger mycket i det påståeendet, eftersom om man kontrollerar Gotland och kan placera flygplan där, likt ett hangarfartyg, kontrollerar man hela Östersjön.  Detta genom att man kan använda flygstridskrafterna från Skåne till Baltikum och upp till Finland.

Gotland är en viktig, om inte den viktigaste platsen att försvara i hela landet ur en säkerhetspolitisk aspekt. Säkerhetspolitiskt måste vi kunna hävda vårt territorium om så krävs, med militära medel. Det första en fiende försöker att göra är att minimera vår möjlighet att hävda vårt territorium, och det är rimligt att anta Gotland står högt upp på dennes lista.

Björklund säger: ”..En isolerad framstöt mot Sverige är orealistisk, men i ett upphetsat läge kan Sverige och svenskt territorium beröras.”

Vilka aktörerna är som kan skapa ett upphetsat läge lämnar jag för stunden. Men i östlig riktning finner vi ett konstant ostabilt lågtryck ur ett politiskt perspektiv.

Till Björklunds uttalande bör även vissa sakliga klargöranden göras:

1) Ett uttalande som Björklunds kan leda till en motion i riksdagen.
2) En motion kan diskuteras, analyseras och kritiseras av andra partier.
3) En motion kan bifallas, eller nekas.
4) En bifallen motion behöver nödvänligtvis inte ha samma direkta innebörd som den motionen som lämnades in. I detta fall kan exempelvis val av vapen, och dess antal vara ett exempel.
5) Efter en bifallen motion skall beslutet implementeras i Försvarsmaktens materialplan, finansieringen måste vara klar, och sedan skall vapnet upphandlas. 

Sammanfattningsvis tar detta en väldigt lång tid, och kan genom trösklandet bli ganska tandlöst när det skall driftsättas.

En motion som har trösklats färdigt är beslutet att placera 14 stridsvagnar på Gotland. Just siffran är lite skakig men, efter en snabb googling handlar det om mellan 12-14 stycken.

Detta var färdigt genom inriktningsbeslutet som togs för försvarsmakten 2009. Inriktningsbeslutet gäller för åren 2010 – 2014. I den föranledande propositionen ”Ett användbart försvar” går att läsa,

Sid 11: ”..På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett

stridsvagnskompani för att underlätta tidig tillgång till tung materiel”

Och i regeringsbeslutet från 2010 går det att läsa:
 
Sid 3-4:  ”..Stridsvagnskompanierna ska organiseras utanför manöverbataljonerna och förberedas för att normalt förstärka vissa på förhand utpekade manöverbataljoner, men ska även kunna förstärka andra förband vid behov. På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett stridsvagnskompani.”

Observera att det handlar enbart om Stridsvagnar.  För den oinsatte, för den utan förförståelse, låter detta natuligtvis som ett väldigt bra beslut, då stridsvagnarna finns på Gotland, ön som är så strategiskt viktig.

Men själva stridsvagnen är bara en del i ett större s.k. vapensystem. Ordet vapensystem refererar till att själva vapnet, stridsvagnen utgör basen, men är beroende av stödfunktioner för att kunna användas. Alla dessa funktioner bildar tillsammans ett vapensystem.  Stridsvagnen behöver exempelvis tankbilar, ammunitionstransporter, och en så kallad ”bärgningsvagn”. Detta är en specialstridsvagn som har utrustning för att bogsera och dra loss en stridsvagn.

För att lägga till en ytterligare ”dimension” till detta behövs ytterligare vapensystem som samverkar med stridvagnssystemet i själva striden. Även s.k. förmågor måste finnas, en förmåga är förutsättningen för att ett vapensystem ens skall kunna användas. Exempel på en förmåga är en spaning och underrättelseenhet, denna förmåga använder i sin tur olika vapensystem för att genomföra sin uppgift.

Exempel på hur en kombination av ett modernt armeförband kan se ut, när de olika vapensystemen och förmågorna,  är integrerade:

  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepasrade sådana.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.

Nu närmar vi oss slutklämmen, men du som har hängt med den början förstår nog på ett ungefär hur stridens grundelement kan kopplas ihop med de militära förutsättningarna som enbart ett gäng stridsvagnar faktiskt ger.  Det är även här ett antal antaganden kring konfliktypen som dessa skall verka inom kommer in i bilden,  för att verkligen konkretisera det hela.

Stay tuned!

/HW

Karelen, Lappland och en viss fallskärmsjägare

”Into the White” utspelar sig i norska fjällen och är en av månadens mycket sevärda förmånsfilmer. Svensk text ingår.

Idag är det exakt tjugo år sedan Barentsregionen grundades, i vilken våra två nordligaste län ingår. Regionen inger fortfarande hopp om en bättre framtid i norr men orostecknen blir tyvärr fler då Barents Observer senast igår kunde berätta att regionen nu, för första gången sen Sovjets fall, får fler kärnvapen.

Som av en händelse handlar både månadens premiebok och förmånsfilmer i SMB om när regionen var i fullt krig. Boken Bakom Röda arméns linjer handlar om fjärrpatrull Hokki, Finlands största luftlandsättningsoperation under kriget, i Norra Karelen. Jag har bara just börjat läsa den men kan konstatera att den innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder och hittills imponerar.

”Nödlandning i Lappland” är månadens förmånsfilm och är kort sagt ett måste om man är intresserad av flyg, flygvrak och fallskärmsjägare i Norden. Det är en enda tysk fallskärmsjägare som är med i de nutida avsnitten, Alexander Uhlig, men icke desto mindre är det högintressant. Uhlig stred nämligen mot min gode vän Jan Danielsen, svensk frivillig från K 3, på norska Kuberget vid Narvik. I filmen intervjuas både Uhlig och Danielsen och vi får se vad som finns kvar av andra världskriget på marken i både Norge och Sverige. Inte mindre än 327 utländska flygplan damp ner enbart på svensk mark under kriget. I Lappland finns det ännu en del rester av dem… Filmen är alltså en utmärkt förberedelse inför en resa till det mest relevanta området dvs. Abisko-Narvik.

Spelfilmen ”Into the White” (se trailern ovan), som man får på köpet med ”Nödlandning i Lappland”, har jag sett och jag tycker att det är en av de mest välgjorda spelfilmerna som finns om andra världskriget i Norden. Fokus är dock inte på strid utan samarbete!

F.ö. skriver DN nu om den ökade marina satsning som denna blogg nyligen tog upp. Men nu heter det enligt president Putin att det under de kommande åren blir ”över hundra nya krigsfartyg och ubåtar i skilda klasser”. Det stämmer inte riktigt med förra veckans besked men om man slår ihop örlogsfartyg med understödsfartyg kan siffran stämma. Kommentar, Skipper?

UPPDATERING 12:55
DN-artikeln om den marina upprustningen har inte publicerats i pappersupplagan igår eller idag.

Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk

Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken […]

Att ta emot eller ge militär hjälp

Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 –15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.

Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.

Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.

Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:

Avsikt – Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.

Förmåga – Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.

Tillfälle – Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.

Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) – Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:

Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.”




Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna? 


Se även Wiseman

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 7)

Idag presenterades statsrådets redogörelse i Finland avseende säkerhets- och försvarspolitiken. En diger läsning för den intresserade, och ett måste för Försvarsberedningens ledamöter.

”Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal.”

kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.

På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.

Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.

År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 – 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.


Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:

Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten.”


och på sidan 41:



”Tyngdpunkten hos Rysslands vapenmakt och andra väpnade trupper ligger i Nordkaukasien och i strategiskt viktiga kärnområden såsom kring Moskva samt Fjärran Östern. Enligt försvarssystemet flyttas trupperna vid behov i enlighet

med det militära tyngdpunktsområdet. Truppförflyttningar är i Ryssland en integrerad del av de väpnade styrkornas strategiska övningar




Det är en beskrivning som jag delar. Det södra strategiska kommandot är just nu det viktigaste för Ryssland, inte minst med tanke på spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan som jag berört tidigare liksom Dagestan. Men, omvärlden gör klokt i att inte bortse från just förmågan till att skifta tyngdpunkt. Inte minst excellerar Ryssland när det gäller järnvägstransporter. Vidare har Finland klart identifierat den ryska avsikten att rusta upp krigsmakten kraftigt. Prioriterade områden anges som kärnvapen, rymd- och flygresurser.


Redogörelsen innehåller också ett avsnitt om krigföringens utvecklig, där det betonas att gränserna mellan politisk påtryckning och krigföring blir mer diffusa. Mycket sker enligt rapporten i informations- och cybermiljön. Vidare skriver man:



”Inom de militära kapaciteterna betonas underrättelse- och övervakningssystemen, flygvapnets och marinens kapacitet samt specialtrupperna.”



, vilket är en liknande slutsats som Storbritannien dragit nyligen.


Arktis har naturligtvis ett särskilt avsnitt, där Ryssland bedöms motverka Kinas och NATO:s närvaro i området. Det finska statsrådet bedömer intressant nog att en väpnad konflikt i Arktis är osannolik.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma att Finland nu mycket tydligt uttrycker att landet eftersträvar ett omfattande bilateralt samarbete med USA. Världen har förändrats mycket sedan VSB-pakten.


SvD



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 4 (militär oförutsägbarhet)

Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.

Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.

För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.

För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

”at least 9,000 troops, including support troops, or
– at least 250 battle tanks, or
– at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
– at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
 if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division.”

Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

Ömsesidighet

I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.
 
Allan Widman   

Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?


Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?
Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 
Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL
Arméstridskrafterna
·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.
·        
·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.
·        
Marinstridskrafter
·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·        
·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Flygstridskrafter
·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.
·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.
För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.
Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.
Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.
Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.
I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.
Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.
Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”
Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.
J.K Nilsson

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.
 
Allan Widman