Sökresultat för: sis

Expertutfrågningen 3/3: Bo Waldemarsson

Året börjar närma sig sitt slut, och så även denna serie med frågor till politiker och experter. Det är nu dags för den tredje och sista delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Sist ut blir en representant från Flygvapnet i egenskap av generalmajor Bo Waldemarsson som har en mycket bred bakgrund från både Försvarsmakten och Försvarsdepartementet.

Bo Waldemarsson har en bakgrund som stridsledningsofficer (radarjaktledare) i Flygvapnet. Han var inledningsvis placerad vid F 12 i Kalmar från 1973, men  sedermera överfört till F 17 i Kallinge vid F 12 nedläggning. Efter (dåvarande) MHS chefskurs har Waldemarsson tjänstgjort på olika befattningar i Försvarsstaben med huvudsysselsättning programplanering med ett avbrott för bataljonschefstjänst vid F 17.

Waldemarsson har genomfört utbildning vid Air War College i Alabama, USA 1994-95 och blev därefter stabschef och sedan kommandochef för Mellersta Flygkommandot. Efter denna tjänstgöring blev han chef för planeringsstaben i HKV. Efter tjänst inom Försvarsmakten gick Waldemarsson över till försvarsdepartementet som departementsråd och stf chef för enheten för säkerhetspolitik och internationella relationer. Därefter blev han chef för Mellersta Militärdistriktet. Tjänstgöringen avslutades som försvarsattaché i Washington DC och därefter som rådgivare åt försvarsministern i exportfrågor vad gäller flygmateriel.

Bo Waldemarsson var ordförande i KKrVA avdelning för Luftkrigsvetenskap 2012-2014 och är numera andre styresman i akademien.

Som kuriosa kan nämnas att Waldemarsson egentligen är flottist (En gång flottist, alltid flottist / Skipper) då han genomförde sin 15 månaders värnpliktstjänst i Flottan och muckade som telemästare med huvudsaklig tjänstgöring som teletekniker på kustspaningsradar.

Nu över till frågorna.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?


Nej! IO 14 grundar sig på helt andra förutsättningar och med ett större fokus på internationella insatser än övervakning och försvar av eget territorium. Det är omöjligt att bedriva någon försvarsoperation värd namnet med den otillräckliga numerär av förband som IO 14 innebär. Dessutom jobbar FM ännu minst 5-8 år med att uppfylla IO 14 och de målsättningar man gav 2009 medan Ryssland kontinuerligt fortsätter att utveckla sin krigsmakt och ändra sitt beteende.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?


Skall målsättningen vara att försvara Sverige mot ett militärt angrepp eller ens upprätthålla integritetsskydd i ett krisläge är det helt otillräckligt. Vår studie i KKrVA visar att hela flottans samlade resurser skulle åtgå för att bedriva ett försvar värt namnet i enbart ett operationsområde, exemplevis Stockholmsområdet. Skall vi dessutom kunna agera mot en angripare eller mot kränkningar och militära provokationer i andra delar av landet behövs en större numerär. Vi borde kunna upprätthålla försvar även för Södra Östersjön och på Västkusten. För att nå de här målen skulle jag bedöma ur ett marint lekmannaperspektiv att det skulle behövas ytterligare 7-8 kvalificerade ytstridsfartyg, ytterligare 3-4 ubåtar och ytterligare en amfibiebataljon.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

I en krigssituation skulle jag bedöma att vi behöver ha en grupp – fyra flygplan – i luften så gott som kontinuerligt i tre operationsområden, Övre Norrland, Mälardalsområdet och N Östersjön samt södra Sverige. Det skulle då krävas ca 12 flygplan per område (fyra insatta, fyra i beredskap/klargöring, fyra i bakre underhåll. För att i en krigssituation nå en uthållighet i luftförsvaret på 2 – 3 veckor bedömer jag att man totalt behöver ha en numerär på 90-100 flygplan.

Sedan skall man vara medveten om att detta förutsätter att man har ett basskydd värt namnet både på marken och i form av lv. Detta saknas i dag. Vi har inte heller längre möjlighet till någon nämnvärd spridning då stora delar av krigsbassystemet är avvecklat. Naturligtvis måste även personalstrukturen vad avser piloter, tekniker, stridsledare mm stå i paritet till flygplannumerären.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Den militära närvaron på ön måste förstärkas. Men nedläggningen av regementena har gjort att ett återupprättande av fredstida förband permanent baserade på ön ter sig orealistiskt. Detta kan lösas på olika sätt. Enklast är att de blå försvarsgrenarna regelbundet har tillfällig basering av fartygs- och flygförband på ön. En tillfällig basering som i princip kan vara H24 eller näst intill. Närvaron på marken kan förstärkas genom att arméförband och amfibiebataljon(erna) förlägger utbildning och övningar till ön. 

När vi förhoppningsvis skaffat oss lång- eller medelräckviddigt luftvärn bör grupperingsplatser för dessa vara förberedda på ön för att man i ett skärpt läge skulle kunna basera sådant lv på Gotland. Ett långräckviddigt kvalificerat lv på Gotland skulle avsevärt begränsa en eventuell angripares rörelsefrihet i Östersjön.

Men Gotland är svårförsvarat i alla händelser sedan vi har avrustat ön på stående förband.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Så länge vi står alliansfria förväntar jag mig att ingen kommer att hjälpa oss. NATO har varit tydliga, är man inte med kan man inte räkna med hjälp i första taget. Och är vi utsatta för aggression har nog NATO egna problem i Baltikum och S Östersjön. Norge har ju också deklarerat att NATO är deras prioritet och samma gäller för Danmark. Finland lär nog i ett skarpt läge precis som de baltiska staterna ha nog av sin egen situation.

Sedan måste man komma ihåg att om vi skall kunna ta emot någon substantiell organiserad hjälp så krävs det omfattande förberedelser i fred. Basområden och skydd för dessa är en viktig faktor. Hur vi skall genomföra en operation tillsammans med de som hjälper oss kräver också noga genomtänkt planering i förväg. Vem leder var och vad? Samordning, ansvarsförhållanden, samverkan med civila delar mm.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?


Egentligen har det inte så mycket med opinionsläget att göra som vissa partier söker gömma sig bakom. Det är väl den säkerhetspolitiska situationen och vår faktiska förmåga att klara oss själva som är avgörande. En bred utredning av frågan har också ett upplysande och utbildande syfte och måste presentera för- och nackdelar och konsekvenser av olika handlingsvägar. Det är klart att det underlättar om det finns en tydlig opinion för en anslutning men bara att det nu finns en viss övervikt för anslutning borde vara tillräckligt. 

Om man antar att hälften av de osäkra väger över till endera sidan så är det i alla fall tämligen jämt mellan för och emot och då borde det finnas alla skäl att belysa frågan ytterligare. Den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsmaktens förmåga motiverar redan att frågan utreds.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Att Försvarsmakten får en långsiktig realistisk inriktning som inte tar avstamp i FB 09 och IO 14 utan baseras på den faktiska säkerhetspolitiska situationen och med det, ett ramtillskott som inte bara är kosmetika utan både i närtid och på sikt motsvarar kraven. Med detta sagt tror jag inte ett sådant omtag är möjligt att åstadkomma till i vår utan här måste man nog göra ett omtag i försvarsberedningen eller på annat sätt. (Min fetmarkering / Skipper)

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

2 % av BNP är ett minimum om vi skall fortsätta att vara alliansfria.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Det är helt ur fas med utvecklingen och borde vara upprivet för länge sedan.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

En väldigt svår fråga där jag inte har så mycket kunskap. Men jag anser att vi bör kunna upprätthålla ett försvar mot ett angrepp i ca 2-3 veckor. Har svårt satt tro att en krigssituation i Europa har längre tidsutsträckt, en lösning av ena eller andra slaget bör ha kommit till stång under den tiden. Följaktligen tror jag att vi behöver ha en uthållighet mot ett totalavbrott på ungefär samma tid, dvs ca 3 veckor.

Ansvaret ligger ytterst hos regeringen att med lagar ålägga myndigheter att bygga upp lager mm för en sådan uthållighet. Under regeringen är det väl närmast – med min kunskap – MSB som skall se till att det blir utfört.

——————-

Jag vill härmed tacka Bo för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. Jag vill även passa på att tacka Karlis och Peter för de övriga expertsvaren och givetvis alla politiker för att ni ställde upp och gav er syn på frågorna.

Jag konstaterar att det divergerar kraftfullt mellan politikernas och experternas svar vilket är djupt olyckligt.

Endast svaren från SD representant kan någorlunda jämföras med experternas när det kommer till ambitionsnivå. Huruvida de stora skillnaderna bottnar i okunskap alternativt oförmåga at se det allvarliga läge vi befinner oss i låter jag vara osagt. Klart är dock att det krävs betydligt större åtgärder än vad den samlade politikerskaran anser.


Decemberöverenskommelsen


När statsminister Stefan Löfven i dag på morgonen kallade till presskonferens så var det primärt för att annonsera att det inte kommer att blir något extraval den 22 mars som tidigare annonserat. Efter att regeringen och allianspartierna i all hemlighet har genomfört överläggningar och funnit vissa överenskommelser om formerna för hur att kunna regera med en minoritetsregering, så har de sex partierna tillsammans även pekat ut tre områden där man vill se breda politiska överenskommelser.

Sida vid sida med statsministern stod samtliga alliansledare och Miljöpartiets båda språkrör, och det var något överraskande miljöpartiets Åsa Romson som hade fått uppgiften att nämna vilka områden som överenskommelserna omfattade, kollegan Gustav Fridolin hade fått uppgiften – att vara tyst.

Det första området av de tre som omnämndes var försvars- och säkerhetspolitiken, men några detaljer runt denna överenskommelse fick vi inte ta del av, så frågan är då vad partierna ser framför sig?

Inom området försvar och säkerhet så är det egentligen två huvudsakliga punkter där man inte alls har varit eniga. Inom säkerhetspolitiken så är det givetvis frågan om NATO och inom försvarspolitiken så är det finansieringen och därmed ambitionsnivåerna för vårt försvar. När det kommer till Natofrågan så är det högst osannolikt att man ens har diskuterat ämnet eftersom de båda regeringspartierna klart och tydligt har deklarerat att ett medlemskap i Nato är helt uteslutet. I den frågan får man troligtvis ett tyst stöd av Centerpartiets som inte kommit längre än att man eventuellt kan tänka sig att utreda ett medlemskap. Enbart Folkpartiet och Moderaterna har öppet förespråkat detta.

Då återstår således frågan om försvarets framtida finansiering, och här finns som bekant en hel del problemområden att hantera. Inom regeringen så har Miljöpartiet tidigare aviserat att man vill sänka försvarsanslaget med mångmiljardbelopp, men de tvingades överge den linjen vid regeringsbildningen i september. Allianspartierna lade i våras fram ett långsiktigt finansieringsförslag där en succesiv ökning av försvarsanslaget skulle ske, men den märkbara ökningen kommer inte förrän runt 2023 då anslaget skulle ha ökat med 5,5 miljarder.

När försvarsberedningen den 9 maj inför sin slutrapport skulle komma överens om finansieringen så ville Socialdemokraterna som enda parti öka på Alliansens bud med ytterligare 900 miljoner från 2018, något som Moderaterna genom Cecilia Widegren bemötte med motbudet 75 miljoner och därmed var förhandlingarna över eftersom ambitionsnivåerna var allt för olika.

Inom Alliansen har dock Folkpartiet och Kristdemokraterna stuckit ut, åtminstone i debatten. Både Jan Björklund och Göran Hägglund har vid flertalet tillfällen deklarerat att det krävs kraftåtgärder i syfte att öka försvarsförmågan med anledning av det försämrade omvärldsläget. Men med sex riksdagspartier, alla med olika ambitionsnivåer rörande försvarsfrågan så är förmodligen ingenting klart på långa vägar. Min bedömning är att man inte har berört ämnet över huvudtaget ännu, utan inväntar arbetet med propositionen inför det kommande försvarsbeslutet.

I det underlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen den 16 december så konstaterar ÖB att försvarets förmåga är för låg. Försvarsmakten konstaterar också att ambitionsförändringarna från försvarsberedningen kräver ett betydligt större ekonomiskt utrymme för att kunna genomföras. Flera partier, däribland Folkpartiet anser redan nu att dessa ambitionsökningar är för lågt satta.

Men när de sex partierna genom Åsa Romson deklarerar att ”ett försämrat och försvårat säkerhetspolitiskt läge understryker vikten av samverkan kring försvar- och säkerhetspolitik” så betyder det förhoppningsvis någonting även i praktiken. Eftersom Natofrågan med stor sannolikhet kan uteslutas så återstår då enbart frågan om att öka försvarsanslaget och därmed öka försvarsförmågan. 

För att möta de faktiska behoven som omvärldsläget ovillkorligen dikterar så måste denna sexpartiöverenskommelse innebära miljard- och inte miljonbelopp i anslagsökning, och det redan nu, men absolut senast från 2016. Vågar vi hoppas på att trenden som inneburit åratal av nedskärningar inom försvaret nu på väg att brytas genom dagens besked?


Uppdaterat: Med anledningen av att det under kvällen har kommit uppgifter att Ryssland har mobiliserat militära enheter i Kaliningradområdet så finns det all anledning att se över finansieringen redan nu, så tillvida att det inte redan är för sent. 

Expertutfrågningen 2/3: Peter Nordbeck

I dag på annandag jul är det dags för andra delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Det är dags för en representant från Marinen, och det är inte vem som helst. Viceamiral Peter Nordbeck, tidigare Marinchef levererar dagens svar.

Peter Nordbeck är född 1938 i Grängesberg. och läste till officer vid Kungliga Sjökrigsskolan 1957-1960 och har därefter haft en rad befattningar i Kustflottan. Mellan 1974-1975 studerade han vid Naval War College och tjänstgjorde därefter på marinstaben och försvarsstaben. 1988-1991 var han stabschef för Södra militärområdet och 1992 blev han chef över ÖB:s planeringsledning i Försvarsstaben. Efter utnämningen till viceamiral tjänstgjorde han som Försvarsstabschef 1993-1994 och därefter som Marinchef mellan 1994-1998 och han var därmed också den sista marinchefen med fulla befogenheter inom sitt ämbete.

Nordbecks sjökommenderingar omfattade bland annat fartygschef på patrullbåt 1973, divisionschef 1981 och flottiljchef 1986-1988. Som kuriosa kan nämnas att Nordbeck var förste fartygschef på HMS Jägaren under hennes provturer 1973 då hon var prototyp inför anskaffningen av patrullbåtar typ Hugin. HMS Jägaren finns fortfarande kvar i tjänst i Marinen trots att hennes efterföljande systrar ur patrullbåtsserien avvecklades för 10 år sedan, d.v.s. alldeles för tidigt.

Nordbeck är hedersledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. 2013 tilldelades Nordbeck H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band med orden ”För framstående insatser inom svenskt militärväsende”.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Svaret är NEJ. Motivet till mitt ställningstagande finns att läsa i ettt arbete, som jag tillsammans med Gmj Jörn Beckman (A) och Öv 1 Göran Tode (Fv) genomförde i Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) vintern 2013. ”Det operativa dilemmat”.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Svaret är NEJ. Motivet för detta svar återfinns i samma dokument, som jag refererade till i svaret på fråga 1.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Denna fråga kan inte besvaras med annat än ”tillräckligt”. Men vad som är tillräckligt beror på situationen i stort.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Enligt min mening måste det skapas en tröskel som förhoppningsvis är så hög att ingen vill angripa Gotland. Jag bedömer att en godtagbar tröskel kunde skapas genom att vi i Grundorganisationen utbildar en Mek B, en Lv Bat och ett Krb batt på Gotland. En sådan organisation måste tillföras personal från fastlandet. All tung materiel måste dock vara förrådsställd på Gotland. När krisen kommer kan vi få mycket svårt att stärka försvaret av Gotland.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Hela solidaritetstanken är enligt min mening felaktig. Se ”Det operativa dilemmat”.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Någon procentsats kan inte anges. Jag tycker det finns all anledning att utreda vilka villkor som bör uppfyllas innan vi söker medlemskap..

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Jag anser att vi bör vara medlemmar i NATO. Men innan vi söker medlemskap bör vi tänkt igenom vilka konsekvevenser en sådan ansökan kan leda till. För mig är det inte otroligt att Ryssland reagerar snabbt och besätter Gotland för att därmed blockera/försvåra NATO möjligheter att stödja de baltiska staterna. Med dessa tankar i botten anser jag att en substansiell förstärkning av Gotlands försvar är det mest angelägna. På den marina sidan anser jag att vi måste skapa en marin som kan verka på ett trovärdigt sätt och samtidigt i Östersjön och i Västerhavet. Nuvarande marin är för liten för att delas – vi kan bara agera sammanhållet inom ett havsområde. Jag undrar om regeringen tänkt igenom hur de skall säkra importsjöfarten på västkusten och samtidigt skydda kustsjöfart i Östersjön. Ett verkligt dilemma.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

”How much is enough” är en fråga som ej kan besvaras. Om försvaret genom sin styrka verkar krigsavhållande vet vi aldrig om det hade räckt med ett lite mindre försvar. Däremot kan det visa sig att vi satsade för lite om vi i en militär konflikt underkastas angripares villkor. Är friheten och vår territoriella integritet hotad finns det ingen gräns för hur mycket vi bör satsa. 

Nu finns det inget omedelbart hot och det är omöjligt att gradera risken för att ett sådant uppstår inom förutserbar framtid. Vad som är förutserbar framtid kan man ha många olika uppfattningar om. Personligen skulle jag inte våga sträcka denna tidslinjal längre än 1 år. I alla händelser kan kriser och angreppshot upppstå långt snabbare än det tar att vidta några substansiella förstärkningar av försvarets styrka. Man kan därför inte variera försvarets organisatoriska styrka i takt med tillfälliga svängningar i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Den miljön har en tendens att kunna förändras mycket snabbt. Det finns många historiska exempel på mycket snabba förändringar.
Statsmakterna måste dock finna en för väljarna acceptabel nivå för nationens ”försäkringspremie”. När jag jobbade med dessa frågor avsatte vi ca 2,8 % av BNP. Jag tyckte och tycker det var en rimlig miniminivå. Är dock inte säker på att folket skulle acceptera en sådan nivå nu. Befolkningen har genom regeringarna sedan Berlinmurens fall invaggats i en tro att inget farligt kan hända. Med min grundsyn om att vi bör ansluta oss till NATO borde ett första förstärkningsstöd inriktas mot att försäkringspreimien bör uppgå till NATO rekommendation om 2 % av BNP. Den nivån bör uppnås inom en kort tidsrymd – högst fem år.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Är frågan inte överspelad. Alla inser att kravet var helt vettlöst. Jag såg och ser det som ett riktigt bottennapp av alliansregeringen.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Det går inte att ange en sådan gräns. Petroliumindustrin har i lag ålagts att idag hålla sextio dygns uthållighet avseende petroliumprodukter inom landet samt ytterligare 30 dygn lagerhållning utanför landet. Avseende dagligvaror finns inga regler. Uppskattningsvis har vi inom det segmentet ca 3 dygns uthållighet. Läget avseende lagerhållning av strategiska insatsvaror för vår basindustri är för mig obekant men torde inte uppgå till mer än en vecka. 

Hela denna viktiga fråga är helt avförd från den försvarspolitiska debatten. ÖCB är nedlagt och MSB sysslar inte med frågan. Alla studier kring frågan om samhällets försörjningsberedskap är döda. Se bifogad artikel.

——————-

Jag vill härmed tacka Peter för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer det avslutande inlägget, men då med svaren från en generalmajor i Flygvapnet.


Medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget

Tidigare i veckan framkom det att holländsk åklagare har fotografier som ska visa på rökplymer efter luftvärnsrobotskott från Snizhnetrakten i östra Ukraina mot MH17. Sannolikt föranledde detta att man i Ryssland i veckan drog igång en ny omfattande desinformationskampanj kring MH17. Förra gången använde man sig av ett fejkat satellitfoto som lätt kunde skjutas i sank vid en grundläggande granskning. Den här gången säger man sig ha ett vittne från en ukrainsk flygbas som sett en ukrainska Su-25 lyfta den 17 juli med bl.a. R-60 jaktrobotar i lasten för att senare komma tillbaka utan dessa robotar. Vittnet fortsätter sedan med att berätta vem piloten var. Detta ska enligt Komsomolskaja Pravda utgöra bevis för att MH17 sköts ned av en ukrainsk Su-25. Knappast något som skulle hålla i en rättegång, men det duger utmärkt som desinformation där receptet är att ta något som påminner om sanningen, lägga till en egen version som inte ens behöver förefalla vara helt sann, men som ändå skapar tillräckligt mycket brus och tvivel runt sanningen. Mest beklagligt och något som påvisar just lucka 23 i WW julkalender (Dagens brist på ett psykologiskt försvar) är att Dagens Nyheter nu juldagskväll ogenerat kör Komsomolskaja Pravdas story, vilket jag återkommer till i slutet av inlägget.

Som stridspilot kan jag nämligen helt och hållet avfärda Komsomolskaja Pravdas uppgifter bara baserat på Su-25 och R-60. Lite grundläggande fakta.

Su-25 vid flyguställning. På robotbalken längst ut på varje vinge kan hängas en R-60

Su-25
Su-25 är ett attackflygplan från 70-talet avsett för bekämpning av framförallt stridsvagnar och andra mål bland motståndarens markförband och därför aerodynamiskt och motormässigt optimerat för flygning på lägsta höjd. Flygplanet kan ses som en motsvarighet till den amerikanska A-10 med huvuduppgift markunderstöd. Det är alltså inget jaktflygplan avsett att skjuta ner andra flygplan med och den enda jaktbeväpningen utgörs av två jaktrobotar R-60 för självförsvar mot jaktflygplan och helikoptrar. Som attackflygplan saknar det också radar och har därför ingen möjlighet att upptäcka andra flygplan annat än med pilotens ögon och eventuellt genom invisning av med radio. På grund av dess uppgifter för markunderstöd är flygplanet också kraftigt bepansrat som skydd mot luftvärnseld, vilket ytterligare försämrar flygegenskaperna på högre höjder. På tillverkaren Sukhoi:s hemsida kan man läsa att tjänstetopphöjden för Su-25 är 7 km utan vapenlast – en höjd man förmodligen efter viss kamp skulle kunna nå med begränsad vapenlast. Toppfarten utan vapenlast anges till M0.82. Toppfarten anges av flygplanstillverkare som den fart flygplanet inte får passera. Detta är särskilt viktigt för underljudsflygplan eftersom de aerodynamiska förändringarna i olika fartspektra är mycket större i underljudsfart än vad de är när ljudhastigheten är passerad. I regel nås också bara en toppfart i underljud genom dykning såvida man inte har mycket starka motor i förhållande till flygplanets vikt. Det har inte Su-25. Min bedömning är att med vapenlast ligger Su-25 toppfart i planflykt någonstans runt M0.7 och det är en fart man då når i lägre höjdspann.

Jaktrobot R-60. IR-målsökaren avsedd för spektrat 3-5 µm syns tydligt i nosen


R-60
R-60 är en sovjetisk jaktrobot från 70-talet, med modifiering av målsökare i början av 80-talet och det är den modifierade som kommer att avhandlas här eftersom de äldre robotarna inte finns kvar. Roboten har en kyld IR-målsökare av äldre generation, vilket ger den en mycket begränsad förmåga att låsa på mål i framsektor (ca 20 gr framför rak sida anges på ryska öppna sidor) och roboten är istället begränsad till att låsa på mål i baksektorn där motorutblåset är mer tydligt (IR-målsökare ser värmen i ett mål). Prestanda för R-60 målsökare är därmed inget man behöver bekymra sig över i framsektor som motståndare, särskilt inte om man sitter i flygplan med dubbelströmsmotorer (det första fläktsteget i motorn låter en stor mängd av luften passera utanför brännkammaren och den agerar därmed även som kylning) och än mindre om man dessutom använder ett lågt motorpådrag. Vad som skiljer R-60 från de flesta andra jaktrobotar är dess vikt. Den är i jämförelse ytterst lätt med sina 45 kg, men den låga vikten gör samtidigt att dess stridsdel är oerhört lätt – endast 3,5 kg med funktionen continuos-rod (kan ses som ett expanderande kedjelod avsett att såga sönder en flygplansmotor eller vinge). Som jämförelse kan nämnas att en robot 98 IRIS-T som fyller samma funktion på en JAS 39 väger drygt 90 kg och har en stridsdel på mer än 10 kg. Räckviddsmässigt motsvarar R-60 andra korthållsjaktrobotar från 70-talet med ca 3-5 km praktisk skottvidd. Denna ökas vid hög fart, hög höjd och kommande mål med högt motorpådrag till möjligtvis det dubbla, medan den i baksektor och fart motsvarande målets behöver avfyras från ca 1 km håll uppskattar jag. R-60 är med andra ord en högst medioker jaktrobot och dess enda styrka ligger egentligen i dess mycket korta inre skjutavstånd och möjlighet till avfyring under hög egen belastning, vilket gör den lämplig för användning i kurvstrid med andra jaktflygplan där också den lilla stridsdelen kan komma till sin rätt.

Möjligheterna för en Su-25 att skjuta ned MH17
MH17 var en tvåmotorig Boeing 777 som vid tiden för nedskjutningen befann sig på en höjd av 33 000 fot (ca 10 km) och en fart av Mach 0.82, enligt den preliminära haverirapporten baserad på uppgifter från det kraschsäkra minnet. Båda motorerna gick på marschvarvtal. Vädret vid platsen för nedskjutningen var molnigt med ett heltäckande molntäcke som sträckte sig från relativt låg höjd upp till 10 000 fot. Man hade nyss kommit ut ur ett område där molnen sträckte sig upp till de höjder där MH17 färdades och sannolikt också med åskmoln eftersom MH17 begärde kursändring just på grund av molnigheten. Öster om haveriplatsen fanns också ett större område med tjocka moln. Från normal flygning gick det på ett ögonblick till MH17 hade brutits sönder i två större delar och ingen reaktion från cockpit har kunnat identifieras vare sig på radioinspelningar eller i de kraschsäkra minnena.

Möjligheterna att med en R-60 träffa MH17 skulle bedömt kräva ett anfall i baksektor eller på sin höjd kl 4-5/7-8 för att robotens målsökare skulle få låsning. Denna målvinkel innebär för ett flygplan som saknar fartöverskott att avfyringsavståndet blir mycket kort, sannolikt ner till en kilometer i baksektor ut till två kilometer vid större dragning åt sidan. För att placera sig i denna vinkel skulle det skjutande flygplanet behöva anflyga framifrån och därefter genomföra ett kurvanfall, vilket samtidigt skulle innebära en fartförlust. Skulle man lyckas skrämma upp en Su-25 på den höjd MH17 flög på skulle den redan i planflykt ha mycket låg fart till följd av sin aerodynamik och sina motorer. Att genomför en sväng för kurvanfall skulle förmodligen göra att man samtidigt tappade flygläget och jag bedömer det som överhuvudtaget inte genomförbart.

Skulle nu någon mot all fysisk rim och reson ändå ha lyckats ta sig till ett läge där en Su-25 hade kunnat avlossa en jaktrobot R-60 mot MH17 hade roboten sökt sig mot någon av de två heta punkterna på MH17, nämligen motorerna. Robotens stridsladdning hade varit nog för att slå ut en motor och eventuellt också vingen, men inte mer än så. Den hade inte gett det snabba haveriförlopp som var fallet med MH17. Den preliminära bedömningen från haveriutredarna var att haveriet initierade av att MH17 träffades i cockpit och främre delen av en stor mängd små föremål i hög hastighet vilka sedan fick flygplanet att brytas sönder i luften. Det är varken skador som åstadkoms av en R-60 eller ett område R-60 söker sig mot. Däremot skulle de vara typiska för en BUK luftvärnsrobot som har en stridsdel på 70 kg med en mycket stor mängd förfragmenterade splitter – avsedd att nå verkan mot stora bombflygplan och även kryssningsrobotar trots nära miss.

Tittar man tillbaka historiskt finns det faktiskt minst två fall där R-60 skjutits mot civila flygplan. Det första exemplet är en 4-motorig Boeing 707 från Korean Airlines där flygplanet flugit vilse in över Sovjetunionen och där besköts av sovjetiska jaktflygplan. En av två avfyrade R-60 träffade och slog av en vingspets. Piloterna lyckades därefter nödlanda flygplanet på en frusen sjö efter länge ha sökt efter en flygplats. 

Korean Air Lines 902 efter nödlandning på en frusen sjö på Kolahalvön. Yttersta delen av vänster vinge saknas efter att ha träffats av en R-60


Det andra exemplet är en businessjet med den botswanske presidenten som träffades av en R-60 avfyrad från en angolansk Mig-23 varvid högermotorn slogs ut. Även här lyckades man nödlanda flygplanet. Det är som synes ingen större kraft i en R-60, men tillräcklig för att bekämpa andra stridsflygplan.

Botswanske presidentens Bae 125 efter träff av en R-60

Med andra ord kan man därigenom helt avfärda den senaste ryska utsagan om hur MH17 sköts ned bara utifrån uppgifterna att det skulle handla om en Su-25 beväpnad med R-60 jaktrobotar.

Varför denna desinformation?
Varför har man då valt att basera desinformationen på en Su-25? I det här fallet är det en fortsättning på uppgifter från den ryska generalstaben i somras där man plötsligt sade att man inte kunnat detektera några ukrainska luftvärnsrobotskott, men att man hade radaruppgifter som pekade på en Su-25 som skulle ha varit i närheten av MH17. Dessa uppgifter synade jag redan i somras och uppgifterna är inte mer trovärdiga de som nu släppts. Desinformationen syftar heller inte alltid till att presentera en version som framstår som sann, utan i lika hög grad att få målgruppen att börja ifrågasätta sanningshalten i all information som presenteras – även den korrekta.

Den senaste kampanjen var från början inte riktad mot extern publik är min bedömning eftersom den inte skedde i form av ett samordnat släpp i ryska nationella media och de kanaler som är avsedda för internationell publik. De nådde dock dit så småningom, men har inte följts upp lika hårt som tidigare versioner. För den inhemska publiken är MH17 tacksam att referera och att upprätthålla en statlig version. Långt över 90 % av den ryska befolkningen hämtar sina nyheter från statliga tv-kanaler enligt Levada-institutets undersökningar. Endast 1 % av befolkningen surfar på det internationella internet och där innebär också språket en grundläggande barriär. Skulle någon vilja söka sig mer information om MH17 kommer man inte att skriva in MH17 på yandex.ru eller google.ru, utan боинг
(Boeing) eftersom det är så händelsen kallas i ryska media. De sökträffar man får upp då är antingen den ryska statliga versionen av händelseförloppet eller också träffar rent generellt om flygplanstillverkaren Boeing och dess flygplan. Bidragande till namnvalet för händelsen är säkert också att bokstaven H inte finns på ryska, vilket ju också gör det svårare att söka.


Tyvärr noterade jag nu på kvällen att Dagens Nyheter fallit för den ryska desinformationen och publicerat en artikel baserat på informationen som Komsomolskaja Pravda spridit. Anledningen till DN:s publicering är förmodligen att brittiska The Guardian publicerat en liknande artikel. Tyvärr har detta flera gånger tidigare använts som ursäkt när svenska tidningar vidarebefordrat propagandaartiklar: ”Tidningen XX har ju skrivit om det och vi tog vår information därifrån”. Tyvärr duger inte det som ursäkt för att inte göra sin källkritik, särskilt inte när det handlar om ren och skär desinformation. Bara för att en annan tidning begår ett stort misstag så friar det inte en själv. Så länge som man inte själv värderar informationen och tydligt skriver att det handlar om desinformation så bidrar man också till målsättningen med desinformationen – att diskreditera sanningen genom att prestera alternativa versioner av den. Till slut får man målgruppen att tvivla på alla versioner. Något som passar rätt bra om det någon dag framkommer bevis på att det var just en rysk BUK luftvärnsrobot som sköt ner MH17. Varför skulle det vara sant när det inte var sant att det var en ukrainsk Su-25?

Som påpekat i inledningen så framstår bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige mycket tydligt när informationskriget rasar runt omkring oss och DN:s publicering är bara ytterligare ett i raden av exempel på detta.

Uppdatering 23.45: Den ursprungliga DN-artikeln har nu reviderats. Vissa nya uppgifter har lagts till, The Guardian har slopats som källa till förmån för AFP. Samtidigt har artikeln också tagits bort från förstasidan.

Expertutfrågningen 1/3: Karlis Neretnieks



Under december har jag som ni läsare känner till genomfört en utfrågning av våra nio nya politiker i försvarsutskottet. Svaren har varit minst sagt varierande och som komplement till svaren från politikerna, som på de flesta håll inte hunnit erhålla någon större kunskap inom området så kommer jag i tre uppföljande inlägg ställa samma fråga till tre mycket insatta och kompetenta officerare. Först ut blir generalmajor Karlis Neretnieks med bakgrund i Armén.

Försvarsfrågan är komplex, och det är givetvis inte lätt för en politiker som är helt ny inom sitt område att förstå allting. Det här är också svagheten i vårt politiska system enligt min mening. Som ett exempel, från att ha jobbat som undersköterska hela sitt yrkesliv ska man helt plötsligt hantera frågor som rör rikets säkerhet och förväntas göra det från dag ett.

Med anledning av att det politiska systemet fungerar på det viset så riskerar försvarsutskottet att bli en utbildningsplats för politiker rörande försvarsfrågor. Det är måhända bra i vissa avseenden, men när säkerhetsläget förändras som det gör och vi har det allvarligaste läget i vårt närområde sedan kalla kriget är det ytterst olyckligt att mer än halva utskottet har fått nya ledamöter som först ska utbildas och därefter sätta sig in i den stora mängd frågor och områden som utskottet har att hantera.

För att ge lite perspektiv, och för att hjälpa dessa nya politiker på traven så avser jag i kommande inlägg genomföra en riktad utbildningsinsats genom att ställa samma frågor till tre pensionerade officerare med bakgrund i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Först ut blir Karlis Neretnieks med lång erfarenhet inom området. 

Karlis Neretnieks är född 1949 i Mölndal men har Lettisk bakgrund. Neretnieks startade sin karriär inom pansartrupperna där han blev fänrik vid Södermanlands regemente 1971. Han har genomfört stabsofficerskurs vid Hærens Stabsskole Oslo 1978-79. Mellan åren 1985-1987 var han chef för Arméstabens taktikavdelning 1985-87 för att sedan bli bataljonschef vid Södermanlands regemente. 1992-93 blev han Överste och regementschef på P18 och även chef för Gotlandsbrigaden. 1997 blev Neretnieks operationsledare vid Mellersta militärområdesstaben och året senare utsågs han till rektor för Försvarshögskolan och befordrades då till generalmajor. Han stannade vid Försvarshögskolan fram till  2002 och därefter blev Neretnieks totalförsvarsrådgivare för Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet där han tjänstgjorde fram till 2004.

Neretnieks är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989 där han är mycket aktiv och han har nyligen även startat sin egen försvarsblogg som är ytterst läsvärd. Men nu över till frågor och svar.

—————



Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Jag tycker inte om uttrycket ”operativt relevant”. Det säger väldigt lite. Relevant betyder enligt ordlista: ”av betydelse, betydelsefullt”. FM kommer alltid vara av betydelse i stort sett oberoende hur liten eller stor den är, eller hur angriparen ser ut. Precis som en (1) brandbil alltid kommer att vara ”operativt relevant”, på ett eller annat sätt, oberoende om branden är stor eller liten. Något kommer den att kunna uträtta. Den kommer i alla fall sällan att vara irrelevant. Problemet är att om uttrycket inte ges en tydligare definition så är det i det närmaste omöjligt att bedöma om det motsvarar mina förväntningar på vad brandkåren skall klara. Måste jag eventuellt köpa en brandbil till? Tyvärr använder en del debattörer utsagan att FM är ”operativt relevant” till att hävda att allt är frid och fröjd och att det därför inte krävs några åtgärder.

Mitt svar på frågan blir därför något mer exakt. Jag anser att IO 14 inom överskådlig tid varken kommer att ha rätt utformning eller tillräcklig volym för att t ex göra det trovärdigt att vi kan hindra Ryssland att ”låna” en mindre del av Sverige, kopplat till en kris eller konflikt i Baltikum. Därmed inte sagt att FM kommer vara irrelevant i en sådan situation, men operationsavsikten i ett sådant läge måste bli en annan än att avvärja angreppet, t ex bädda för hjälp, också en ”operativt relevant” uppgift.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Nej. Minimikravet bör vara att marinen ska kunna agera i minst två områden samtidigt. T ex ubåtsjakt på Västkusten samtidigt som den genomför insatser i Östersjön. Förutom att antalet stridsfartyg är för litet så kommer minröjnings- och basresurser att vara klart gränssättande.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?


Antalet flygplan är för litet. Tillgängligheten är aldrig 100 %, det blir också förluster, de kan behövas i fler landsändar samtidigt mm. Men även om antalet flygplan ökade drastiskt skulle det inte lösa problemen. Befintliga plan måste bl a kunna skyddas på marken med kvalificerat luftvärn och genom utspridning. Därför bör det eftersträvas en mix av fler flygplan, kanske sammanlagt ca 100, kvalificerat luftvärn och ett utbyggt krigsbassystem.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Försvaret av Gotland är en försvarsmaktsgemensam angelägenhet. För att hindra ett ”kuppanfall” krävs en ständig närvaro av kvalificerade markstridsförband. Det skulle framtvinga en större resursinsats hos angriparen, vilket i sin tur skulle ge sjö- och luftstridskrafter bättre möjligheter att verka, samt också binda delar av en angripares kvalificerade resurser. Kvalificerat luftvärn och kustrobotar på ön skulle dessutom bidra kraftigt till försvaret av fastlandet, bl a öka marinens och flygvapnets operationsfrihet, och inte minst öka Natos möjligheter att genomföra insatser till skydd av Baltikum.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?


Det enda land som har några substantiella resurser som skulle kunna agera i Östersjöregionen är USA, främst då med flygstridskrafter. Även denna resurs är dock begränsad, speciellt i tidiga skeden av en konflikt. Möjligtvis kan man också tänka sig att de polska och tyska marinerna kan bidra till skyddet av Sverige i vissa situationer. Här kommer dock Nato stå inför ett svårt avvägningsproblem. I första hand hjälpa sina allierade, d v s Baltikum, eller att understödja Sverige. Resurserna är inte oändliga. Det kan dock hända att hjälp till Sverige är en förutsättning för att kunna stödja Baltikum, t ex om något vitalt område i Sverige tagits av Ryssland. Att räkna med tidig hjälp är en farlig planeringsförutsättning. Min slutsats blir därför, bädda för hjälp men vi måste se till att vi har tillräcklig egen förmåga för att inte snabbt bli utslagna eller mycket tidigt förlora sådana delar av vårt territorium som skulle försvåra mottagandet av hjälp.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Frågan bör utredas nu. Opinionssiffrorna har här mindre betydelse. De kan ju ändras av utredningsresultatet, när väljarna ges möjlighet att granska argumenten för och emot.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Höjd operativ förmåga i närtid. Det borde t ex innefatta repetitionsövningar med krigsplacerad personal, anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag samt beredskapskontroller för att kontrollera hur väl systemet fungerar och för att få organisationen ”upp på tå”.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

För ett år sedan hade jag sagt ca 1,5 % (ungefär som våra nordiska grannländer), nu lutar jag nog åt närmare 2 %. ”Rimligt” är dock ett svårt mått. Ska det ses som en bedömning av vad jag tror riksdag och regering kan anse vara rimligt, eller det som krävs för att skapa rimlig försvarseffekt för att förhoppningsvis avskräcka från angrepp? Jag har valt det senare.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett av de största problemen som FM brottas med idag är bristen på bemannade förband för att kunna bedriva mer komplexa övningar. Alla åtgärder som leder till en minskad personalvolym är därför av ondo.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Här bör man skilja på det enskilda hushållet och landet som helhet. Det kommer med största sannolikhet ta ganska lång tid innan det går att skapa en fungerande ”nödförsörjning” i samhällets regi. D v s ransonering, styra företagen till att leverera där behovet är störst etc. Enskilda hushåll borde därför ha målsättningen att klara sig minst en vecka med vad som finns hemma hos var och en. Vid en allvarlig kris är det sannolikt i kortaste laget då väldigt lite är förberett när det gäller ”nödförsörjning”, det kommer att ta tid att organisera en sådan. För samhället som helhet borde uthålligheten vara minst en månad, helst längre, t ex genom att berörda företag åläggs lagringsskyldighet (i Sverige) av en del varor, t ex vissa hållbara livsmedel, vissa drivmedel, etc. Det borde finnas en ”Samhällssäkerhetsmyndighet”, med tydliga mandat, som har det övergripande ansvaret för att lämpliga åtgärder vidtas, idag saknas detta.


——————-

Jag vill härmed tacka Karlis för att han ställde upp och levererade kloka svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer samma frågor, men då med svaren från en viceamiral från Marinen.


Julkalender 2014: Lucka 23 – Det psykologiska försvaret

Inom ramen för det gamla Totalförsvaret fanns utöver det militära försvaret och det ekonomiska försvaret, även det psykologiska försvaret. I den krigsorganisation som fanns under slutet av det kalla kriget och början av 90-talet, var detta en väl utbyggd organisation som syftade till motverka fiendens propaganda och samtidigt trygga svenska medborgares möjligheter till nyheter även under krigsförhållanden. Det i sig en nog så viktig uppgift.

Det brukar heta när man talar om det ”gamla” försvaret och tiden för det Kalla Kriget att ”då var det enkelt”. Fienden kom från öster och Europa var tydligt uppdelat mellan väst och öst med en järnridå i mitten. Frågar man dem som var med när det begav sig så var inte framtiden mycket mer säker då än vad vi upplever den idag. Osäkerheterna var desamma då. När det gäller det psykologiska försvaret så var det faktiskt enklare i den bemärkelse att de medel som nyttjades i informationsoperationer var mer lätthanterliga. Tidningar, radio och tv stod för informationsflödet. Det gjorde att folk visste vad som var en autentisk tidning. Programledare och journalister i radio hade kända röster och i tv var deras ansikten också kända. Detta ledde naturligtvis till att många av landets journalister också var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret och att Sveriges Radio och Sveriges Television utgjorde mycket viktiga delar av Totalförsvaret. Så viktiga att man till och med hade egna bergrum för sin verksamhet i krig, bland annat ett bergrum i den ytterst hemliga högkvarterszonenen i Bergslagen. Ett bergrum som för övrigt förra året såldes för andra gången sedan dess avveckling ur krigsorganisationen.

För avvecklades gjordes även det psykologiska försvaret till största delen. Sista övningen med det psykologiska försvaret skedde 1997, därefter kom påbud att avbryta övningsverksamheten eftersom det var 5-10 års förvarning innan en situation åter kunde uppstå där man behövde en dylik organisation. 2008 lades resterna av Styrelsen för Psykologiskt Försvar ned och ansvaret övertogs av den nya Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. Vad MSB gör inom den verksamheten går att läsa på dess webbplats. Ett av områdena som MSB helt enligt instruktion har lagt ingen till lite arbete på är just det psykologiska försvaret i händelse av höjd beredskap eller krig. Istället har fokus varit på samhällsstörningar orsakade av naturen eller interna samhällsstörningar. På den militära sidan finns en mycket liten del kvar av den tidigare organisationen och då i form av Informationsstaben. Den är dock en dvärg i jämförelse med den krigsorganisation som det psykologiska försvaret tidigare hade om ca 1000 personer, spridda i allt från en central nivå ner till lokala avdelningar i försvarsområdena.

En av orsakerna till det psykologiska försvaret uppsättande var erfarenheter från andra världskriget. Efter kriget tillsattes en utredning för att se hur staten bäst skulle kunna motverka fiendens propaganda och samtidigt få egen information och man kan konstatera att vi åter befinner oss i samma läge. Just nu rasar runt omkring oss ett kraftigt informationskrig, där vi i Sverige både berörs av det och ibland utgör såväl slagträ som mål för det. Samtidigt är landet så gott som oförberett på detta informationskrig och även de som känner till den gamla typen av informationskrigföring är oförberedda på hur krigföringen nu kan genomföras med hjälp av internet och sociala medier. Det innebär möjligheter och hastigheter som tidigare var otänkbara när det gäller att få ut ett budskap. Det är naturligtvis ockupationen och annekteringen av Krim samt kriget i Ukraina som jag tänker på, men dessa har i sin tur även gett ringar på vattnet i vårt eget närområde och Sverige genom höstens ubåtsjakt och nu senast incidenten mellan Cimber och en rysk IL-20.

Här blir vi själva utsatta för infomrationskrigföringen och den biter bra när man inte är medveten. Det första exemplet utgörs av statsminister Fredrik Reinfeldts första uttalande om Krim att det i viss mån kunde vara förståeligt att Ryssland kände oro för en rysk minoritet. Ett uttalande som var som hämtat direkt ur det ryska narrativet som centrerades just runt förföljelser av ryssar på Krim. Ett liknande men mer närliggande exempel är utrikesminister Margot Wallström som i en intervju sade att det var vanligt att Sverige och NATO också flög utan tillslagna transpondrar i civilt luftrum. En uppgift som dessförinnan inte förekommit någonstans utom i ryska uttalanden och som därtill motsagts av Försvarsmakten. Wallströms uttalande har sedan dess använts flera gånger i ryska media. Ett tredje exempel är något som många gör sig skyldiga till, omedvetet precis som de första två exemplen. Man talar ofta om NATO-utvidgning när det gäller att Estland, Lettland, Litauen, Polen med flera gått med i NATO. Också detta är ett narrativ som har sitt ursprung i den ryska bilden. I själva verket handlar det om att respektive land har valt att ansluta sig. Det är skillnad på om en process är driven av en central makt eller lokalt. Här är det enskilda stater som sökt sin trygghet i en försvarsallians.

Som av en ödets ironi hade Jakob Ljungman den 17 juli en debattartikel i SvD om bristen på ett modernt psykologiskt försvar, det vill säga samma dag som en av tidernas största desinformationsoperationer någonsin drogs igång för att fria Ryssland från att ha skjutit ner MH17. En operation som fortfarande pågår och blossar upp då och då när nya fakta framkommer i utredningen om MH17, nu senast denna vecka i och med att det framkommit att holländsk åklagare har foton som ska utvisa rökspåret efter en luftvärnrobot som avfyrats mot MH17. En rysk tidning (under statlig kontroll som tyvärr nästan alla idag) publicerar då en intervju med en person som säger sig ha sett en ukrainsk Su-25 starta med jaktrobot R-60 hängd och komma hem utan. Nu är ju en sådan utsaga ingenting som skulle kunna hålla i rätten, men det är heller inte syftet utan att såsom all desinformation så tvivel om annan information. För den som har goda kunskaper i luftstrid framstår hela utsagan som patetisk. Får jag tid över ska skriva ett separat inlägg om det senaste ryska narrativet för det belyser väldigt bra hur desinformationen fungerar – och hur enkel den kan vara att syna. Se tills vidare detta inlägg från i somras när jag synade det narrativ som då sändes ut av den ryska generalstaben.

En styrka med det tidigare psykologiska försvaret var dess fredstida övningsverksamhet där man följde aktuella sändningar i omvärlden och analyserade propaganda. I och med att större delen av de krigsplacerade var journalister själva gav det också en god kunskap på redaktioner runtom i landet. Något liknande saknas närmast helt idag, även om ett fåtal journalister är aktiva inom Försvarsutbildarna.

Det finns oerhört mycket att lära från den pågående konflikten i Ukraina och där är informationskrigföringen en stor del av det hela. För just det psykologiska försvaret är det mycket viktigt att studera hur bägge sidor sett till att nå ut till världsopinionen och hur man nyttjat sociala media, både för att få fram egen information och desinformation, men också för att med ”judo” vända motståndarens desinformation mot honom genom dekonstruera den. En särskild tanke bör ägnas just målgruppen för vår information. Den är inte längre bara den egna befolkningen, utan måste i lika hög grad i detta tidevarv var den globala opinionen. Här är det viktigt vilket språk man för fram sitt budskap på och att budskapet är anpassat till målgruppen. Som de flesta svenska vet när de tänker efter så är svenska inte ett världsspråk utan talas av ca 10 miljoner människor och förstås av kanske 20 miljoner. Vill man nå ut globalt är det engelska som gäller. Att fundera på är därför hur mycket av våra nyhetssändningar och hur många av våra tidningar som finns på engelska. De som finns – är de svenska eller drivs de av någon annan? Finns det inte kvalitativa nyhetssajter etablerade redan idag på engelska kan man heller aldrig begära att människor i andra länder ska kunna bedöma om en påstådd svensk nyhetssajt verkligen är svensk eller i själva verket uppsatt av vår motståndare.

Lucka 23 är en av de absolut viktigaste att täcka, inte minst om Sverige fortsatt ska ha den utgångspunkten att stöd utifrån ska sökas först när det behövs. Ämnet informationskrigföring och psykologiskt försvar är så omfattande, mångfacetterat och viktigt att det skulle kunna ägnas en hel inläggsserie.

Lästips
Min artikel i Expressen om informationskrigföring. Ger grunderna i hur detta nyttjas i samtida krigföring
Minnesskriften för Styrelsen för Psykologiskt Försvar
SPF rapport om vilseledning på internet. Läs t.ex. om hur Bahnhof i slutet av 90-talet med en falsk nyhetsbyrå lurade världen att Pol Pot flytt till Sverige

Premiär hos SvD och avveckling av bevakningsbåtar

I morgondagens pappersupplaga av SvD skriver jag min första kolumn. Det känns riktigt bra att försvarsfrågan äntligen har fått ta plats i riksmedia, och på regelbunden basis. Nu är vi tre försvarsbloggare som skriver hos tre av de största dagstidningarna i Sverige. Undertecknad hos Svenska Dagbladet fredagar jämna veckor, Wiseman hos Expressen på söndagar udda veckor, och Johan Wiktorin skriver hos Dagens Industri på måndagar var tredje vecka.

Det här är givetvis mycket bra för försvarsdebatten då vi genom de nya kanalerna kan nå ut till en helt annan läsekrets och en betydligt större sådan, än enbart till de ”redan frälsta” som läser försvarsbloggarna.

I dagens upplaga av SvD publicerades en intervju med undertecknad och under kvällen publicerade min första kolumn på webben med den något udda rubriken ”Lyssna inte på Göran Persson”.

Sjätte mannen var inte sen att snappa upp just detta i sin lucköppning i Fejkbook-kalendern.

Avveckling av bevakningsbåtar

Senare på dagen blev jag uppringd av SvD igen som ville ha kommentarer till sin artikel rörande den planerade avvecklingen av Marinens bevakningsbåtar typ 80 som SVT rapporterade om i gårdagens nyhetssändningar.

SVT såg helt korrekt ett samband mellan ubåtsjaktförmågan och och fartygsbeståndet. Avvecklar man fartyg med ubåtsjaktförmåga så kommer den otvivelaktigt att nedgå. I synnerhet när det totala beståndet av fartyg redan från början är mycket litet, och extra påtagligt blir det när inga nya fartyg är planerade som ersättare.

Personligen anser jag att det är ytterst olyckligt att den här typen av självstympning effektueras. Jag har som jag svarar SvD i intervjun, full förståelse för att det inte går att köra med fartyg om man varken har pengar eller personal precis som marinchefen påpekar. Men det rimmar ändå mycket illa med det budskap som Statsministern, Försvarsministern och Överbefälhavaren levererande den 14 november i samband med presskonferensen då resultatet från Operation Örnen presenterades.

Statsminister Stefan Löfven var ovanligt tydligt och uttalade i sitt anförande att ubåtsjaktförmågan ska stärkas, inte reduceras. ”Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras”

Vi får hoppas att SVT uppgifter om ett totalavvecklingsbeslut, d.v.s skrotning/försäljning är felaktigt. Allt för många gånger har nödvändig materiel avvecklats i förtid. Vi får hoppas att någon klok individ sätter stopp för denna avveckling och att ekonomiska medel tillförs så att vi kan stärka försvarsförmågan vilket även inkluderar ubåtsjaktförmågan.

Julkalender 2014: Lucka 21 – Krigsbasorganisationen

JAS 39A på krigsbas vintertid. Spridd gruppering längs vägar i området för att försvåra anfall från luften

En av de mest märkbara reduktionerna i försvarsbesluten under 00-talet var avvecklingen av Flygvapnets krigsflygbaser. Från att på 90-talet ha haft 24 basbataljoner, återstod efter försvarsbeslutet 2004 endast två med avsikt att bli en enda. I försvarsbeslutet 2004 lades därtill de sista kvarvarande krigsbaserna ner. Istället skulle JAS-divisionerna i händelse av höjd beredskap vara kvar på sina ordinarie fredsflottiljer. Två av de gamla krigsbaserna, Jokkmokk och Hagshult behölls som övningsbaser för att i första hand kunna öva basbataljonerna. Basbataljonerna som sådana genomgick också en stor omvandling. Från att tidigare ha varit kolosser på över 2000 personer kom de senare att innehålla långt färre än 1000 personer. Samtidigt skulle varje bataljon gå från att betjäna en bas till att betjäna flera. Nu skulle basbataljonen istället jacka in i ett internationellt koncept där man i insatsområdet inte skulle behöva stå för alla förmågor själv, utan de skulle lösas av andra aktörer inom ramen för insatsen. De förmågor i basbataljonen som huvudsakligen varit inriktade på hotbilden i det nationella försvaret, såsom t.ex. markförsvar, reducerades kraftigt när en sådan hotbild inte längre var dimensionerande. En annan förmåga var flygfältingenjörerna som på några få timmar skulle kunna få en bombad startbana i flygbart skick.

I och med Georgienkriget blev det alltmer uppenbart att det i försvarsbeslutet 2004 antagna konceptet inte längre var giltigt. Likväl lyckades man dock aldrig häva den pågående processen att avveckla krigsbaserna. Så sent som 2011 höll man på för fullt med att riva upp infrastrukturen på de kvarvarande krigsbaser som man då visste att man egentligen åter behövde. Några pengar fanns dock inte att avbryta processen och heller inga möjligheter att återta den tidigare typen av basorganisation. Istället fick man inrikta sig på att i högre grad nyttja civila flygfält som framtida krigsbaser om Flygvapnet åter skulle behöva spridas för skydd. Här uppstod dock en rad problem i och med att dessa flygplatser inte hade en infrastruktur avsedd för militära ändamål. Var placeras ammunitionen när de förråd som tidigare funnits avvecklats? Vilka skydd finns för personal och viktig materiel? Hur sprids flygplanen på en bas för inte samtliga slås ut vid luftangrepp? Om flygplan och materiel sprids – hur ska de då försvaras på marken mot specialförband? Hur ska man sköta kommunikationen när allt kablage rivits upp? På tidigare militära flygplatser hade det tidigare funnits lösning på detta. Så icke på civila flygplatser. Avvecklingsorganisationen hade varit nitisk.

I dagsläget är Försvarsmaktens förslag till politikerna att lägga ned basbataljonerna och göra om de 4+2 JAS-divisionerna till 3 större divisioner, där vardera F 7, F 17 och F 21 ska ha en division. Som framgår av Försvarsmaktens underlag utgår divisionerna och basbataljonerna som krigsförband och ersätts av flottiljen som krigsförband istället i syfte att redan 2016 inta den organisation som ska användas när Flygvapnet om drygt 10 år består av 60 JAS 39E. I transformationen, som är påkallad av regeringsbeslut 5/2013, reduceras också antalet personer i varje krigsförband, vilket kommer att göra det än svårare bedriva verksamheten.

I den nya organisationen ingår 4 flottiljer och 1 helikopterflottilj. Den fjärde flottiljen utgörs av Luftstridsskolan i Uppsala, som trots sin nedläggning i försvarsbeslutet 2000 fortfarande utgör den viktigaste krigsbasen med dess närhet till Stockholm. Med tanke på organisationen och att man nu ska vända till ett nytt blad kan man ju ställa sig frågan varför man inte tänkte utanför boxen och placerade en fjärde division på just Uppsala/Ärna, då denna bas kommer att vara den viktigaste i såväl ett skymningsläge som i krig och därtill har mycket av den infrastruktur som krävs, t.ex. en berghangar.

Beklagansvärt är att planerna på att göra om Ärna till civil flygplats och därtill anlägga civila köpcentrum i nordöstra delen av området. Dessa planer har sitt ursprung i just försvarsbeslutet 2004 när man inte längre såg ett behov av militärt flyg på Ärna och istället ville att en civil aktör skulle ta över driften. Nu har omvärldsläget och behovet svängt och inte osannolikt kommer man om planerna förverkligas att skapa sig en stor mängd problem vad avser buller och handlingsfrihet när basen nyttjas till militär flygverksamhet.

Det största problemet man skapat sig genom försvarsbesluten utöver nedläggningen av krigsbaserna är bemanningen av desamma. Skär man i bemanningen får det ofelbart en och samma konsekens, nämligen lösandet av Flygvapnets huvuduppgift: Att hålla flygplan i luften så ofta och så länge som möjligt. Detta oavsett om det handlar om piloter, flygtekniker eller den personal som ska hålla igång basen. Där man tidigare hade ett stort fokus på skydd av baserna med upp till 6 närskyddsplutoner, 2 flygbasjägarplutoner och därutöver också hemvärn, är man idag nere på någon enstaka flygbassäkpluton och därutöver vad det lokala hemvärnet kan ställa upp med. Bekymrande, när man betänker att den motståndare man har att möta i skarpt läge är fiendens högst utbildade, nämligen specialförbanden. Det finns dock lösningar för den som vill. Kan man kanske skriva avtal med lokala entreprenörer att de krigsplaceras för att sköta reparationerna på en bas? Kan markförsvaret tillföras mindre ”drönare” för att hjälpa till med spaningen? Kan man återuppta planerna från 90-talet på att tillföra markförsvaret granatkastare i understödet av deras strid?

Oavsett lösning är det med krigsbasorganisationen som med allt annat i julkalendern. Den korta horisonten när besluten en gång fattades, blir mycket kostsam när det visar sig att den framtid man intecknat inte infann sig. Oavsett vilken lösning man väljer kommer att kosta pengar att ha en förmåga och alternativen att inte bekosta detta eller att skjuta besluten på framtiden innebär bara oförmåga och ökad sårbarhet för yttre påtryckningar.

 I inlägget skulle även ha kunnat nämnas krigsbasorganisationen för helikopterförbanden och inte minst för Flottan. Det kan garanteras att luckorna inte är mindre där.

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de ”nya” i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Gästinlägg: Språkbruk i Marinen



Dags att publicera ytterligare ett inlägg, och den här gången är det en återkommande gästskribent i egenskap av SeaBear som skriver.


Ämnet för det här inlägget är något annorlunda eftersom det inte handlar om de vanligt  förekommande ämnena så som försvarsanslaget, materiel eller om personal. Det handlar i stället om en så pass enkel sak som språkbruket i Försvarsmakten, och i det här fallet Marinen. Språkbruket har den senaste tiden varit föremål för en hel del diskussioner, och vad kan då vara bättre än att diskutera ämnet och låta personalen i Försvarsmakten komma till tals.


Efter att ha läst och funderat över slutsatsen i inlägget så kan jag inget annat göra än att instämma!  

/ Skipper

——————-

Anyone for english? Eller ska vi ta det på ren svenska…

Ämnet för detta inlägg kommer avhandla något som tyckas vara av karaktären ”smaksak”. Men enligt min uppfattning är detta en fråga som är långt mycket viktigare än vad många tycks tro. Ibland måste vi se förbi vad var och en föredrar och istället försöka se till verksamhetens bästa.

Det hela handlar om huruvida vi ska nyttja svenska eller engelska som orderspråk i den svenska marinen.

Efter att under ca 20 års tid samövat och opererat tillsammans med andra nationer inom ramen för internationella övningar och insatser, har vi långsamt anpassat allt från reglementen, orderverk och sättet att uttrycka oss. Det har varit en naturlig väg att gå då internationella insatser styrt agendan och kraven på interoperabilitet därmed ökat.

Men är kravet på interoperabilitet lika med krav på att nyttja det engelska språket? Interoperabilitet är i min värld förmågan för system att samverka. Detta kan handla om system där vi kan utbyta information, gemensamma mallar och orderverk, till del använda gemensamma reglementen och i viss omfattning nyttja samma procedurer. I nästan alla delar handlar det om förmågan att kommunicera, vilket enligt min mening är en grundbult i interoperabiliteten. Denna grundbult tar sig ofta uttryck i tal eller skrift, varför det då blir viktigt att behärska det engelska språket.

Svensken i allmänhet är bra på engelska! Vi håller jämfört många NATO-nationer en hög kvalité i det engelska språket och vi har således en god grund för vår interoperabilitet. Vi har goda förutsättningar att samverka med andra nationer ur ett språkligt perspektiv, medan ”hårda” system som kan samverka fortfarande lämnar övrigt att önska.

Av ovanstående kan man lätt förledas tro att det engelska språket är en självklarhet att använda för inte underminera vår förmåga att samverka med andra nationer. Men man kan också vända på resonemanget och säga att vi naturligt har, och alltid kommer ha, en tillräcklig förmåga till denna språkliga samverkan.

Men om vi nu är så bra på engelskan, kan vi väl lika gärna nyttja den även inom ramen för våra nationella övningar och insatser?

Där är mitt entydiga svar nej! Ytterst av den enkla anledningen att den verksamhet som marinen bedriver är alldeles för viktig för att inte tillgodose fullständig förståelse och bästa möjliga effektivitet. Hur bra vi än är på engelska så kommer få av oss behärska engelskan bättre än svenskan. Om vi använder svenskan som orderspråk kommer vi naturligtvis ha lättare att läsa, skriva, och viktigast av allt – förstå. När vi läser och skriver på svenska får vi alltså effekter såsom:

– Att man läser och förstår snabbare och med mindre utrymme för tvetydigheter.

– Att man skriver snabbare och med en väsentligt bättre precision i språket.

– Att vi genom precisionen i språket också kan bli mer kortfattade och koncisa.

Vill vi verkligen tumma på förståelsen och öka risken för tvetydligheter? Vill vi att våra medarbetare och operatörer ska behöva lägga extra tid på sitt skrivande, bara för att man måste bearbeta den språkliga dimensionen? Oavsett vad vi föredrar för språk tror jag vi alla kan skriva under på att svaret på dessa frågor är nej. Jag vill mena att utifrån ovanstående strecksatser och frågeställningar kommer svenskan säkerställa det vi önskar medan engelskan riskerar äventyra det.

Utgångspunkter för vidare diskussion

När man funderar över vad språkvalet kan påverka kommer jag fram till en kärna som utgörs av tre punkter som bör beaktas. Jag anser att när man diskuterar marinens orderspråk bör man koncentrera sig till följande:


· Förståelse

· Effektivitet

· Interoperabilitet

Det handlar om människor som kommunicerar i en skarp militär verksamhet. Vilka krav ställer vi på detta egentligen?

Förståelsen är kanske den viktigaste punkten där tydlighet, enkelhet och språklig precision är ledord. Utan förståelse är kommunikationen mellan människor inte värt någonting, och därför måste fullständig förståelse alltid eftersträvas. Att inte kunna tyda eller formulera sig utan minsta tvetydigheter i de situationer som kan uppstå där militärt våld SKALL eller EJ SKALL brukas är inte acceptabelt. Vi har en verksamhet som vid extrema situationer är beroende av medarbetarnas ryggmärgsbeteenden. Modersmålet sitter i ryggmärgen och vi ska inte skapa filter som begränsar eller skapar hinder för detta.

Effektivitet bör vara ett nyckelord i all militär verksamhet. Att inte eftersträva maximal effektivitet i vår kommunikation är att stjäla effekt från något annat. Man bör lägga kraft på rätt saker, och då måste allt som stjäl tid och energi ses över. Här kan man se effekter i allt från förberedande orderskrivning, till ren stridsledning i realtid där ordrar och rapporter skall produceras – skickas – tas emot – tolkas – för att sedan leda till någon form av handling. Effektivitet når man genom att göra rätt saker, man gör det enkelt och man gör det snabbt. För att åstadkomma detta är språket en viktig del och där svenskan i vårt fall är vida överlägsen engelskan. Har vi råd att inte eftersträva effektivitet och enkelhet, har vi råd att inte optimera vår beslutscykel, har vi råd att inte handla i tid!?

Interoperabilitet är av stor vikt för att samordna våra egna stridskrafter med andras. Kommunikationen mellan oss och andra måste säkerställas, men ur perspektivet interoperabilitet handlar det om tillräcklighet. Det handlar inte om att göra allting likadant, utan alla har sina nationella procedurer utöver den gemensamma standarden. Interoperabiliteten säkerställs av att vi brukar samma orderverk och till del samma reglementen och procedurer som våra tänkta allierade. Språket är som jag skrivit en viktig parameter, men kravet på språklig förmåga bör ses som en tröskel vi skall överstiga. Den tröskeln är vi redan långt över, och den kan tillgodoses genom återkommande internationella övningar där engelskan naturligt blir orderspråket. I händelse av skarpa multinationellt samordnade insatser är jag övertygad om att vi kommer kunna hantera språket och samverkan med andra nationer. Det är inte oviktigt. Men, interoperabiliteten får inte diktera kraven för våra nationella behov och inskränka vår förmåga att ytterst försvara vårt land.

Därför bör vi eftersträva fullständig förståelse, maximal effektivitet och tillräcklig interoperabilitet. När vi fortsätter våra resonemang kring vilket orderspråk vi ska använda i Marinen hoppas jag att detta beaktas.

Dags att bryta vår svenska trendkänslighet


Vi svenskar har en tendens att vara väldigt trendkänsliga, och vi värderar sällan våra egna kvalitéer. Vi ser ofta upp till hur marina enheter från andra nationer gör(läs NATO), och tror med traditionell svensk flathet att, de gör rätt – vi gör fel! 

Under femton års tid har vi nu anpassat oss efter dessa intryck, vilket i många avseenden är bra, men det har i vissa fall gått för långt! Vi måste inse att vi inte är NATO-medlemmar, vi är inte betjänta av alla delar i vår nationella kontext och vi måste våga bryta ut de delar som vi inte anser passa oss. En sådan del är just språket. Man brukar ju prata om att pendeln svänger med åren, och nu håller pendeln tydligt på att svänga tillbaka till ett mer nationellt präglat försvar. 
Vi har börjat återta förmågan till territoriell integritet och förmågan att möta väpnat angrepp. Dessa uppgifter är de svåraste vi har att hantera, och i dessa uppgifter står vi formellt ensamma. Vad vore då mer naturligt än att nyttja det svenska språket!

// SeaBear

Sverige har flyttat

Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är – för att uttrycka det mycket milt – inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som ”inte setts sedan det kalla krigets dagar”. TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning – de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut (”…planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?

Politikerutfrågningen 9/9: Mattias Ottosson (s)

Så var det äntligen dags för det sista inlägget av nio i utfrågningen av de nya riksdagsledamöterna i försvarsutskottet. 10 frågor har ställts och besvarats med olika grad av engagemang och innehåll. Sista ledamoten ut blir Mattias Ottosson från Socialdemokraterna.

Mattias Ottosson är född 1971 och är bosatt i Norrköping. Ottosson valdes in i riksdagen i samband med valet 2014 och har tidigare varit kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Norrköping från 2001 fram till 2010. Sedan 2013 är han även ordinarie ledamot i den socialdemokratiska partistyrelsen.

I samband med att han fick en plats i riksdagen sa han i en intervju med NT att han gärna jobbar med utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor när det blev tal om i vilket utskott han helst önskar. I intervjun säger han också att han vill föreslå mer pengar till försvaret.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Situationen i närområdet har kraftigt försämrats och försämras. Med anledning av detta bör kapaciteten i det svenska försvaret och dess förmåga ökas.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Jag tycker att numerären bör ökas något, men viktigast är nog bemanningen. Det behövs fler sjömän för att utöka uthållighet vid skarpa lägen.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Kan inte ge någon exakt siffra, men jag anser att svenskt stridsflyg är av mycket stor betydelse vid försvaret av svenskt territorium. Antalet bör ökas något, men viktigast även här är bemanningen. Det måste finnas tillräckligt med resurser för att säkerställa uthålligheten. Det gäller även utbyggnad av markservice och övriga funktioner.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Tycker det viktigaste är att ha strategiska flygplats och hamnar i bra skick, som kan användas vid övning och skarpt läge. Fast personal behövs för att sköta underhåll under fredstid samt sköta Tofta som är av stor betydelse.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Tycker det är viktigt att värdlandsavtalet med Nato nyttjas. Ser också ett gärna ett utökat samarbete med Finland.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Tycker Bertelmans utredning är bra, men kommer inte till samma slutsats som han gör. Anser att Sverige inte bör ha fullt medlemskap i Nato, men att samverkan är bra.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Personalfrågan och att kapaciteten i det svenska försvaret ökas.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Bör mätas i kapacitet och inte kronor.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett beslut som tagits före min tid,men läget i omvärlden gör att man nog bör titta på det. Möjligheten finns ju i samband med försvarsbeslutet under våren.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Kan inte ge någon exakt siffra, men den är för dålig idag och bör förbättras. MSB har ansvar, men frivilligorganisationer är också av stor betydelse.

——————-

Därmed tackar jag Mattias Ottosson (s) för svaren.

Men det tar inte slut här. Det kommer inom kort tre uppföljande utfrågningar. Men i stället för att låta våra folkvalda politiker som i sammanhanget är amatörer inom ämnet så kommer jag nu att ställa samma frågor till tre stycken proffs som har jobbat med försvarsfrågorna ett helt yrkesliv. Vilka dessa tre personer är får bli en senare överraskning.  

Politikerutfrågningen 8/9: Jakop Dalunde (mp)



Vi är framme vid den näst sista delen i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Turen har nu kommit till Jakop Dalunde som från och med hösten har ersatt den tidigare representanten Peter Rådberg. 

Jakop Dalunde är född 1984 i Stockholm och är riksdagsledamot sedan valet 2014. Han är ersättare i riksdagen för Per Olsson. Dalunde var 2008–2011 språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Maria Ferm och han har tidigare även arbetat på Miljöpartiets riksdagskansli. Tidigare har Dalunde främst arbetat med frågor om klimat, mänskliga rättigheter och global utveckling.

—————


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Försvarsmakten arbetar utifrån den idag fram till och med nästa försvarsinriktningsperiod tar sin början och Miljöpartiet gör ingen annan bedömning än ÖB:s vad gäller övergripande inriktning. Miljöpartiet förväntar sig att Högkvarteret ger oss politiker signaler ifall Försvarsmakten inte klarar sina uppgifter enligt gällande försvarsbeslut. MP väntar nu på Försvarsmaktens underlag till inriktningsbeslutet, vilket snart blir offentligt, innan vi tar ställning.
Miljöpartiet står bakom IO 14:s fokus på ett snabbt gripbart, rörligt försvar, och menar att största problemet med IO 14 är personalförsöjningen. Med detta sagt kommer vi självklart ta med den senaste tidens säkerhetspolitiska utveckling i arbetet med 2015 års inriktningsproposition.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Igen så vill jag framhålla att det är Försvarsmakten som besitter den militärstrategiska kompetensen att bedöma detta. Riksdagen förlitar sig på att Försvarsmakten ger oss nödvändig information som möjliggör politiska beslut, där det sedan är upp till oss att väga olika intressen och perspektiv mot varandra.

Som en övergripande ståndpunkt kan jag dock säga att vi i dagsläget föredrar satsningar på personal för att förstärka uthålligheten i försvaret, framför nya stora materielprojekt som äter upp alltför mycket av försvarsanslaget.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Det enkla svaret är ju att det beror på de händelser man ska möta, och jag värjer mig något mot resonemang om enskilda plattformar eller exakt antal stridsflygplan eftersom Försvarsmaktens samlade förmåga bygger på ett system som hänger ihop. När det gäller stridsflyget handlar det t.ex. om tillgänglighet, som i sin tur beror på underhåll, reservdelar, flygförare etc.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

ÖB återupprepade nyligen att han inte vill se en återmilitärisering av Gotland. Från Miljöpartiets sida har vi inte någon anledning att göra någon annan bedömning än Försvarsmakten. Dock så vill vi stärka hemvärnet på Gotland, öka lagerkapaciteten och möjligheten att transportera dit förnödenheter, trupp och materiel.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Enligt en enig försvarsberedning föreligger inget direkt riktat militärt hot mot Sverige. Sedan dess har det dock skett förändringar i säkerhetsläget kring östersjön och östra Europa. Få bedömare – inklusive Försvarsmakten – tror trots detta att risken för ett militärt angrepp mot Sverige har ökat. Dock är det högre risk för incidenter och konflikter i närområdet, som också kan inbegripa militära medel. Vi ser ingen anledning att göra en annan bedömning och detta ingår naturligtvis som en faktor i arbetet med inriktningspropositionen. 

MP stödjer det Nordiska försvarssamarbetet och bejakar ett allt närmare samarbete mellan Finland och Sverige. Majoriteten i försvarsberedningen ville inte ändra Sveriges militära alliansfrihet. Det faktum att FP och nu även M driver frågan, efter många år i regeringsställning, visar att omsorgen om breda och blocköverskridande beslut i så viktiga frågor som Sveriges säkerhetspolitiska vägval, främst vilar på regeringen.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Sverige ska stå militärt alliansfritt och Miljöpartiet ser fortsatt ingen anledning att utreda ett svenskt NATO-medlemskap. Detta ställningstagande utgår ifrån vår säkerhetspolitiska analys, inte opinionsläget.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Personalförsörjningen. Vid sidan av det så är också samhällets samlade motståndskraft viktig, som exempelvis mot cyberattacker och psy-ops.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Vi står bakom det försvarsanslag som finns i den rödgröna regeringens budget.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Min generella uppfattning är att det är olyckligt med beslut som inte är en del av en helhet. Vi har naturligtvis noterat att Försvarsmakten på ett tydligt sätt har sagt att det helt enkelt är omöjligt att genomföra hela besparingen. Detta kommer vara en av de viktigaste delarna att lusläsa i myndighetens underlag inför inriktningsbeslutet.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Med tanke på att vi byggt in oss i ett ”just-in-time-samhälle” där det börjar bli tomt i livsmedelsbutikerna efter bara två-tre dagar, så ser jag det som en stor uppgift framöver att stärka respektive bygga upp hela kedjan från samhällets krishanteringsförmåga till civilt försvar. Miljöpartiet har sedan förra mandatperioden lagt ner mycket tid på att uppmärksamma hur sårbart vårt samhälle har blivit.

Långsiktigt är klimatanpassning viktigt – då uppvärmningen av vårt klimat riskerar att slå ut infrastruktur som kan lamslå samhällen, livsmedelsförsörjning och även stora distributionsvägar för industrin och flöden till våra större städer. Men klimatförändringarnas effekter har också en viktig säkerhetspolitisk dimension, vilket vi som bekant redan har sett i konflikter.

——————-

Därmed tackar jag Jakop Dalunde för svaren. I morgon publicerar jag det sista inlägget i utfrågningen och då med svaren från Mattias Ottosson (s).

Julkalender 2014: Lucka 17 – samhällsberedskap

Det här en lucka i julkalendern med potential till rejäl lucköppning, nämligen den bristande samhällsberedskapen. I tisdags publicerade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap en rapport om hur det civila försvaret kan utvecklas och stärkas. Myndigheten fick i somras fick uppgiften att beskriva hur myndigheter och andra aktörer kan utveckla planeringen för det civila försvaret i händelse av krig och hur uppgifterna ska kunna lösas uthålligt.

I sin rapport kommer MSB fram till några smärre förbättringspunkter för att Sverige ska vara bättre rustat att möta en konflikt som berör det egna territoriet.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Allvarligt talat, så visar rapporten på den fullständiga genomklappningen som det civila försvaret upplevt sedan mitten av 90-talet. Om det militära försvaret har drabbats hårt av försvarsomställningen, så är det bara förnamnet när det gäller det civila försvaret. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom detta hade föga användbarhet i de internationella insatser som var huvudfokus fram till härom året.

Punkt 1-4 tror jag inte att man behöver säga så mycket om utan att de flesta känner väl till. Vad avser befolkningsskydd (skyddsrum) fanns tidigare krav på att sådana skulle upprättas i samband med nybyggnationer. Detta utgick dock efter det kalla krigets slut och idag är det upp till byggherren om denne vill bygga in skyddsrum vid nybyggnationer. Vad avser skyddsutrustning (kläder och skyddsmasker) fanns för drygt tio år sedan sådan utrustning till hela den svenska befolkningen. Idag är allt noggrant avvecklat.

Den sista punkten var den största och allvarligaste läxan från första världskriget och som Sverige återupplevde under andra världskriget, men då i mindre grad tack vare erfarenheterna från första världskriget och förberedda åtgärder. ”Vår beredskap är god”, uttryckte statsminister Per-Albin Hansson när det andra världskriget bröt ut, och när det gällde försörjningsberedskapen hade han täckning för uttalandet. Erfarenheterna från världskrigen levde i starkt minne i Sverige under hela det kalla kriget, men i och med Sveriges EG-medlemskap 1994 bedömde den dåvarande regeringen att problemet hade utgått eftersom handelsflöden nu alltid skulle fungera. Tyvärr finns idag ingen garanti för sådant, då sjötransportflödet är alltför lätt att avbryta och Sverige är fullkomligt beroende av framförallt hamnarna på Västkusten. Eftersom Sverige idag endast till ca 50 % är självförsörjande och ingen leverantör har några egentliga lager utom det som redan ligger på hyllorna eller rullar på vägarna mot hyllorna, handar det om en dag innan det är tomt i butikerna och ytterligare en dryg vecka innan landet har helt slut på mat om försörjningen skärs av. Jag tror inte jag behöver orda så mycket om läget för läkemedel och drivmedel.

Låt oss hoppas att vi slipper öppna denna lucka på riktigt.

Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar

Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.

En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.

Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.

Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.

Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.

Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.

Julkalender 2014: Lucka 13 – Hydrofonbojfartyg

Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.

Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas ”med andra medel än militära” enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).

På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.

De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.

2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.

Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken ”Omöjlig Ubåt” av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.

*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som ”passiv och aktiv hydrofon”, där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

Gästblogg av Bruce Acker: Sweden, why do you hate Canada so?

Jag har härmed nöjet att publicera följande text, om den inte helt logiska svenska NATO-linjen, av Bruce Acker, fd amerikansk försvarsattaché, nuvarande Senior Consultant, Rote Consulting: Sweden, you really need to find strategies to defeat your Hockey fixation with Canada.  It has now clearly become a serious foreign policy barrier and threatens your nation’s security. I […]

Julkalender 2014: Lucka 10 – Antiubåtsgranater

Under 80-talet ökade den främmande undervattensverksamheten i svenska vatten markant och därmed kraven på att genomföra ubåtsjakt. Ursprungligen var insatsreglerna sådan att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Marinen saknade vid den här vapensystem med graderad verkan. De sjunkbomber, antiubåtsraketer, torpeder och minor som fanns att tillgå var alla att betrakta som sänkande vapen, anskaffade för att nå erforderlig verkan i krig. Projektering påbörjades därför för ett vapensystem som skulle ha sådan verkan att det kunde tvinga en ubåt till ytan vid träff.

Resultatet blev antiubåtsgranaten ELMA som med riktad sprängverkan skulle kunna slå ett litet hål på ubåtens bägge skrov och därmed tvinga ubåten att inte ytläge. Granaterna skulle avfyras i salva och täcka ett större område med förhoppningen att någon skulle träffa ubåten. En fördel utöver yttäckningen var att det bekämpande fartyget ej behövde färdas över ubåten för att släppa sjunkbomber utan granaterna kunde skjutas några hundra meter. Systemet kom sedan att användas från 1985. Redan i början av 90-talet efter att insatsreglerna ändrats till att medge verkanseld utan att tvinga till ytläge, beställdes en modifiering av systemet med tyngre granater för att medge sänkning. Senare skedde även modifiering med rörliga granatkastare liksom helikoptermonterade fällarsystem.

Under 00-talet avvecklades dock ELMA-systemet eftersom behovet ansågs ha utgått. Redan från början hade ett liknande, men mer avancerat system planerats för Visby-korvetterna. Den största skillnaden var utöver att granaterna i Alecto-systemet var större, även att de var målsökande. Redan i mitten av 00-talet ströks dock Alecto från anskaffningsplanen eftersom de operativa behoven minskat och ekonomin tillät inte en anskaffning. Det råder inget större tvivel om att såväl ELMA som Alecto hade kommit väl till pass nu när ubåtsjakt åter är högaktuellt.

Informationsfilm om ASW-601, en av de sista versionerna av ELMA-systemet

Trender och utvecklingar – En analys av 2015

Sammanfattning
I skrivande stund, 141207, så pågår och har sedan i fredags, 141205, den sk ”Ryska Adventen” pågått i Östersjöregionen, detta inlägg kommer försöka bedöma händelseutvecklingen under främst kvartal (KV) I och II under 2015. Vilken form av händelseutveckling kan vi se framför oss? Bedömt kommer vi se en försämrad säkerhetssituation mellan Ryssland och Väst (EU och NATO) varav konfliktytan kommer vara mellan Ryssland och NATO. En hög sannolikhet råder under KV II för incidenter och/eller mindre skärmytslingar mellan NATO och Ryssland om nuvarande händelseutveckling fortgår. En låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i Östersjöregionen är mycket trolig vid slutet av KV II 2015. Bedömt kan liknande negativ säkerhetspolitiska utveckling som skede under 2013 i Östersjöregionen ske under KV II även i Barentsregionen.
Ur ett Svenskt perspektiv som militärt alliansfri stat inklämd mellan två antagonister, Ryssland och NATO, så kommer det krävas ett tydligt framdrivningsprogram av de egna säkerhetspolitiska medlen om en låst förkonfliktsituation uppstår mellan Ryssland och NATO under 2015. Detta för att ej bli ett offer för påtryckningar. Tillförsel av ytterligare ekonomiska medel till Försvarsmakten som möjliggör ett framdrivningsprogram för att nå god till hög operativ effekt med de innestående förband som finns här och nu är ett måste.
Analys
Allmänt.I en djuplodande artikel av Reuters, 141125, så framkommer det att de tyska diplomaterna känner att man tömt ut alla möjligheter att resonera dels med Putin dels med Ryssland, varpå man erkänner att man ser framför sig en lång låst konfliktmellan Väst och Ryssland i ett säkerhetspolitiskt tillstånd liknande det kalla krigeti. Tyskland är det land som har främst utvecklade handelsrelationer med Ryssland av medlemsländerna i den Europeiska Unionen (EU)ii, likväl får Tyskland ses som den diplomatiska och ekonomiska motorn/stormakten i EUiii. Tyskland kommer trots denna resignation hålla dörren öppen för diplomatiska samtal med Ryssland.
Tysklands Utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, anser även att NATO och Ryssland måste ha sambandsmedel mellan sig så att man kan dels kontrollera uppgifter dels minska riskerna för eskalering i händelse av incidenter. Risken för incidenter har markant ökat i och med den markanta ökningen av Rysk flyg- samt fartygsverksamhet runt om i Europaiv, vilket visades tydligt utanför Norges kust då ett ryskt jaktplan, MIG-31, plötsligt lägger sig framför ett norskt F-16 plan, varpå piloten är tvungen att vidta undanmanöverv.
Storbritanniens Utrikesminister, Philip Hammond, är mycket oroad över vad han anser är ett mycket aggressivt ryskt agerande mot brittiskt luftrum av Ryssland. I Slutet av november har NATO incidentberedskap varit tvungen att lyfta cirka 400 gånger under 2014, vilket är 50% mer än under 2013, pga av Rysk flygaktivitet i anslutning till dess luftrum, detta beror oftast pga att Ryska flygplan, flyger utan färdplan ej transponder påslagen samt svarar ej på civila flygledares anrop. Utöver detta säger sig NATO även uppleva en ökad marin aktivitet, vilket även visat sig i Östersjönvi.
Rysslands syn på väst å andra sidan är att man försöker försvaga och isolera, med en ny järnridå, Ryssland. Där retoriken förefaller vara att varje gång Ryssland har börjat bli starkt så försöker Väst att kväva det. Detta sker bl a genom påverkan av den ryska inrikespolitiken dvs man påverkar Ryssland inifrån. Den rådande bilden förefaller vara att man genom denna påverkan skall försöka uppnå en splittring likt i forna Jugoslavien, således ett sönderfall av Ryssland inifrån. För att visa sin styrka, möta detta hot, förefaller den ryska metoden vara att tala om sina väpnade styrkor som en stridsbered och mycket kvalitativ organisation som är beredd på att möta de hot som de kan ställas inför.vii
NATO oro över den markant ökade ryska verksamheten dels på internationellt vatten dels i internationellt luftrum är något som Ryssland ej förnekar att man genomförviii. Däremot så säger varken NATO eller Ryssland vad det är de ryska marin- och luftstridskrafterna övar. Detta kan jämföras med den mest kända ryska övningen på internationellt luftrum, som visade sig vara en angreppsövning mot Sverigeix, den sk ”Ryska Påsken”, enligt obekräftade uppgifter var det en insats med kärnvapenxman simulerade mot svenska mål.
Det intressanta med det Ryska agerandet är att man kan få uppfattningen att detta övningsmönster är, som kommer bli tydligare längre fram i inlägget, en omvänd psykologisk operation, likt den USA genomförde mot Sovjetunionen under 1981-83 som ledde fram till den Sovjetiska underrättelseoperationen RYaN, Raketno-yadernoye napadeniye, mellan 1981-84xi. Väst med NATO förefaller vara lika oroad nu, som Sovjetunionen var då.
Dessa utspel rörande den säkerhetspolitiska situationen, bör ses som den definitivaspiken i kistan för den säkerhetspolitiska ordningen efter 1991 i Europa, oaktat vad som än händer i konflikten mellan EU, NATO, Ryssland och Ukraina. Kommer vi inte se en återgång till den tidigare Europeiska säkerhetspolitiska ordningen som varit, förtroendekapitalet länderna och organisationerna emellan är förbrukat. Men vad kan vi förvänta oss och vad kan vi se på kort sikt och hur påverkar det de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland situation?
Rysk militärutvecklingen. Rysslands Försvarsminister, SergejShoigu, delgav den 1 December 2014, årsredovisning för den genomförda verksamheten hos de Ryska Väpnade Styrkorna i stora drag. I huvudsak skall de väpnade styrkorna uppnått de satta målen för 2014 vad avser utbildningsståndpunkt, eg. krigsduglighet(KDU), tillförseln av ny materiel skall även i huvudsak ha genomförts enligt planxii.
Under 2015 har man för avsikt att öva på en hög nivåmed de Väpnade Styrkorna, bedömt något som 2014 års övningsverksamhet har möjliggjortxiii. Den föreslagna budget för de Ryska Väpnade Styrkorna mellan 2015-17 är av bruttonationalprodukten (BNP) för 2015 – 4.2%, för 2016 – 3,7% och för 2017 – 3.6%, under 2014 avdelades 3.4% av BNP. Ser man till den federala budgeten så innebär detta att man kommer avsätta för de väpnade styrkorna under 2015 – 21.2%, under 2016 – 19.6% och under 2017 – 19.9% av budgetenxiv. Denna budget möjliggöra övningsverksamhet i en änstörre omfattning än 2014 års budget medgav.
Vad avser övningsverksamhet under 2015, har viss information redan framkommit. De under 2013-14 genomförda beredskapskontrollerna kommerfortsätta under 2015. Totalt sett kommer man genomföra över 4 000 övningar under 2015, vilket skall jämföras med de cirka 3 000 övningar som genomfördes under 2014. Det kommande årets, 2015, strategiska övning, Center, genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Denna skall enligt utsago genomföras på flertalet platser samtidigt i Ryssland och i utlandetxv. Utöver dessa övningar kommer man hålla ett flertal övningar inom ramen för CSTO, Collective Security Treaty Organization, samt en (1) större övning inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitrysslandxvi.
Bedömt kommer man nå de uppsatta målen även under 2015 trots en stundande recession i den ryska ekonominxviidels har man tydligt demonstrerat viljan att driva igenom det påbörjade rustningsprogrammetxviiidels har Ryssland fortfarande en stor valutareserv som förefaller säkras upp med stora guldinköp under 2014 och en mycket låg statsskuld, varvid man bedömt kan tänkas utnyttja valutareserven för att nå rustningsmålen intill 2020xix.
Utöver de renodlade militära övningarna som börjar visa på en god till hög rysk förmåga att föra väpnad strid mot en reguljär motståndare samt ett rustningsprogramm förefaller nå uppsatta målsättningar vid 2020, finns ytterligare två (2) faktorer som bör belysas avseende den ryska militära utvecklingen. Den första (1) faktorn är det nya mönstret sedan 2014 att samhällets beslutande organ för att möjliggöra den väpnade striden i en allt högre omfattning inkluderas i de större övningarna, lägg därtill den mycket stora civilförsvarsövningen som genomfördes under KV III 2014, så ser man en vilja att förbereda samhället för svåra påfrestningar.
Den andra (2) faktorn man bör ta hänsyn till är den Ryska försvarsministerns uttalande att han vill utbilda samtligaryska guvernörer i mobiliseringsförberedelser samt hur deras region skall ledas i händelse/tider av mobilisering. Detta skall även gälla för chefer inom federala myndigheter. Utbildningen skall genomföras vid den ryska Generalstabsakademin. För att genomföra denna verksamhet krävs dock ett presidentdekret vilket Shoigu har anhållit omxx.
Bedömt kommer de uppsatta målen för de väpnande styrkorna under 2015 att uppnås. En ökad grad av förberedelser av det civila samhället för dels mobilisering dels krig kommer bedömt genomföras under 2015 i Ryssland. Vad som blir oroväckande med denna trend är att man förefaller förbereda det civila samhället för en väpnad konflikt, således kommer en omfattande konfliktförberedelse över hela ytan genomföras under 2015 i Ryssland.
NATO militärutveckling. NATO, North Atlantic Treaty Organization, har under de senaste två decennierna främst varit inriktad på lågintensiv krigföring inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarande internationella insatser. Dessa har främst genomförts mot sönderfallande stater. Detta har fått organisationen att gå ifrån att vara inriktad på högintensiv väpnad strid mot en reguljär motståndare, till väpnad strid mot oftast en irreguljär motståndarexxi.
Denna inriktning har även gjort att medlemsländerna gradvis sedan 1992 har minskat sina försvarsutgifter samt skurit ned på de förband som man tidigare bedömde vara nödvändiga för att möta ett angrepp från Warszawapakten. Under perioden har t ex NATO ledningsstruktur minskat från 22,000 till 9,000 individer antalet stridsvagnar har minskat från 33,000 till 7,000. Investeringar har skjutits fram på tiden och övningsverksamheten har nedgått markantxxii.
Ser man då till övningar så blir detta tydligt då man t ex under Steadfast Jazz 2013, vilket NATO ser som den största övningen sedan 2006, då övningen omfattade enbart ca 6,000 man varav 3,000 var stridande personal resterande 3,000 var stabspersonal som genomförde stabstjänstövning inom ramen för Steadfast Jazz samt 40 luftfarkoster samt 15 örlogsfartygxxiii. Vilket då kan jämföras med Zapad’13 som med alla sidoövningar som pågick parallellt uppgick till som minst 70,000 man, den föranmälda siffran till OSCE var 22,300 man, och visade prov på god till hög förmåga i att genomföra mekaniserad strid med understöd av luftstridskrafter samt landstigningsföretag med understöd av luftstridskrafterxxiv.
Här är då det vanliga argumentet att NATO har en högre förmåga m m vilket gör att man kan göra ”mer med mindre”, kvalitet före kvantitet o dyl, detta förefaller ej vara ett gångbart argument längre för NATO, utifrån NATO Generalsekreterares, Jens Stoltenberg, uttalande, 141124, ”We cannot do morewith less indefinitely”. Detta uttalande stärks utav att han påtalar att det ej längre går att skära i försvarssektorn utan en seriös upprustning krävs av NATO medlemsländerna för att kunna möta de hot man ställs införxxv. Något som även medlemsländerna enades om vid Toppmötet i Wales, September 2014, då samtliga medlemsländerna enades om att avbryta alla neddragningar i dess försvarsbudgetar och inom en tio (10) års period möta upp 2% kravet av BNP till försvarsutgifterxxvi.
Vid samma toppmöte enades man om att sätta upp en ny snabbinsatsstyrka med hög beredskap, denna styrka skall kunna vara på plats inom dagar från det att en möjlig konflikt uppståttxxvii. Denna styrka skall vara upprättad i slutet av 2016 och vara en brigadstridsgrupp i storleksordningen upptill 5,000 man. Intill dess kommer man upprätta en ”övergångsstyrka” som kommer bestå av cirka 3-4,000 man. Den slutliga snabbinsatsstyrkan bedömer man kommer upprätthållas med rotationsbasis på ett år mellan medlemsländerna. Bedömt kommer dess stridande delar bemannas främst av de Europeiska länderna medan de stödjande delarna kommer bemannas av USAxxviii.
Övergången till den ”Post Krimska” verkligheten förefaller bli en mycket svår och lång process för NATO, då dess fokusering på lågintensiv krigföring mot främst en irreguljär motståndare har gjort dem mycket svaga i att klara av högintensiv krigföring mot en reguljär motståndare. Några exempel är t ex avsaknad av förmåga att transportera större mängder pansarskyttefordon på järnväg, decennier sedan större kombinerade övningar genomföras, decennier sedan politiska beslutfattare övadesxxix. Kort och gott det är cirka två decennier sedan NATO övades och genomförde verksamhet på en rimlig nivå mot en reguljär motståndare i högintensiv krigföring.
Bedömt kommer det ta två (2) till fyra (4) år innan NATO som organisation har återfått en minsta godtagbar förmåga att genomföra högintensiv strid mot en reguljär motståndare. Förmågan att uppnå en god till hög förmåga är bedömt sex (6) till åtta (8) år bortom i tid. NATO processen kan liknas med den Svenska omställningsprocessen som genomförts, man har helt enkelt tappat och prioriterat bort förmågan till väpnad strid mot en högteknologisk reguljär motståndare.
Sverige och Finland. Den Svensk – Finska situationen är någorlunda likvärdig, dock skiljer den sig åt på punkten förmåga till väpnad strid mot en reguljär motståndare, där Finland har valt att bibehålla ett tröskelförsvar mot en reguljär motståndare, medan Sverige helt övergått till ett expeditionärt koncept för att främst kunna verka mot en motståndare i lågintensiv strid av irreguljär karaktärxxx.
Dock kommer inom en snar framtid Finlands situation vara snarlik den Sverige ställdes inför under början av 2000-talet, antingen höj försvarsbudgeten för att kunna bibehålla ett tröskelförsvar med modern utrustning eller minska storleken på den Försvarsmakt man har och tillför modern utrustning. Således har man även i Finland hamnat i en vägvalsituation. Finlands parlamentariska försvarsutredningsgrupp förespråkar dock en höjning av den finska försvarsbudgetenxxxi.
Sverige och Finland är som militärt alliansfria strategiskt viktiga för både Ryssland och NATO, givetvis av olika skäl. Ser vi till Ryssland handlar det främst om en övergripande faktor som bryts ned i två underfaktorer. Ryssland har ett strategiskt övertag så länge Sverige och Finland är militärt alliansfria i Östersjö- och Barentsregionen, vilket är de två underfaktorerna. Barentsregionenmed Arktis kommer på sikt bli Rysslands ekonomiska motor, Östersjöregionen är det område där dess export främst passerar ut viaxxxii.
NATO som organisation ser bedömt om Sverige och Finland förblir militärt alliansfria att de har sådan förmåga att de kan hävda och försvara sitt eget territorium. Därmed kan Ryssland inte utnyttja varken Sverige eller Finlands territorium som en språngbräda för att genomföra offensiva operationer mot något av de NATO anslutna länderna i Östersjö- eller Barentsregionen. Har inte Sverige eller Finland denna förmåga är det en faktor som NATO måste ta hänsyn till varvid en kraftsplittring uppstår och dess förmåga att försvara sina medlemmar i Sverige eller Finlands närområde nedgårxxxiii.
Således ligger det i Rysslands intresse att Sverige och Finland förblir militärt alliansfria, då detta utgör en kraftsplittring för NATO, vilket skulle underlätta Ryska militära operationer i händelse av en konflikt med NATO. Givetvis ligger det även i dess intresse att varken Sveriges eller Finlands militära förmåga ökar, då ett säkerhetsvakuum är att föredra för dem. Ur NATO perspektiv blir det givetvis tvärtom en ökad militär förmåga är att föredra för de två militärt alliansfria staterna, Sverige och Finland.
Det som skett i Östersjö- och Barentsregionen är att under 2014 har både Sverige och Finland blivit ”särskilda samarbetspartner” med NATO samt ingått ett värdlandsavtal med samma organisationxxxiv. Ur ett Svenskt hänseende skulle jag vilja påstå att vi nu har nått lika långt i vårt NATO samarbete som vi gjorde dolt under det kalla kriget, det enda Sverige inte har är en säkerhetsgaranti, vid händelse av ett angrepp mot Sverige skulle USA komma till vårt försvatxxxv.
Det som uppstått i Östersjöregionen är en ytterst instabil situation, denna situation beror på ett flertal faktorer. Dels möter Ryssland och NATO varandras gränser direkt i Östersjöregionen, frontlinjen i de retoriska konflikterna befinner sig där, varvid även de konkreta medlen möter varandra där. Dels har Finland och Sverige ett fördjupat NATO samarbete och avslutningsvis är Sverige och Finland militärt alliansfria. Denna kombination tillsammans gör att egentligen ingen av de involverade parterna vet vart man exakt har varandra i Östersjöregionen och Sverige samt Finland är de två stater som kommer bli mest utsatt för påtryckningar, .
Östersjöregionen.Rysslands President, Vladimir Putin, höll ett anförande inför Rysslands nationella säkerhetsråd, 140722, där han tydligt påtalar att varje form av styrkeuppbyggnad av NATO stridskrafter mot Ryssland kommer mötas upp, varav Östersjöregionen tas upp som en platsxxxvi. Östersjöregion förefaller således vara ett särskilt fokusområde för Ryssland, vilket i sig inte är märkligt för där möter NATO, EU och Rysslands landgränser varandra.
European Leadership Network (ENL), publicerade i November, 141110, en sammanställning på incidenter mellan Väst och Ryssland under 2014, utifrån en tregradig, gradering, högrisk incidenter, allvarligaincidenter, rutin incidenter. Högriskincidenter anser man är möjliga incidenter där sannolikheten för förluster och direkt militär konfrontation mellan Väst och Ryssland har förelegat. Allvarligaincidenter är sådana som har frångått tidigare mönster och har en mer aggressiv och provokativ prägel. Rutinincidenter är sådana som mer eller mindre faller innanför tidigare etablerat mönsterxxxvii.
Efter President Putins tal, 140722, kan man utifrån ENL sammanställning se i Östersjöregionen, en (1) högrisk incident (här vill man även tillskriva undervattenskränkningen i Stockholmsskärgård, denna inräknar jag ej mht att ingen nationalitetsbestämning genomförts av vem den kränkande staten var), tre (3) allvarligaincidenter och tre (8) rutin incidenter, vad avser rutin incidenterna är det över en längre period ett flertal incidenter, varav siffran åtta (8) blir något missvisandexxxviii. Således har vi i Östersjöregionen totalt tolv (12) incidenter som faller utanför normalbilden sedan slutet av Juli månad. Sett över hela 2014 enligt ENL har vi tjugofem (25), här är undervattenskräkningen i Stockholmsskärgård ej inräknad, incidenter i Östersjöregionenxxxix.
Ytterligare en indikator är mängden tillfällen som NATO luftstridskrafter, ur Baltic Air Policing Mission populärt benämnt BAP, tvingats gå upp för att genomföra identifiering av flyg, denna siffra kan dock vara missvisande då man identifierar flygplan utan transpondrar påslagna eller som avviker från sin föranmälda rutt i huvudsak rör det sig dock om oannonserade ryska flygningar utan transponder påslagenxl. Under 2010 genomförde man fyra (4) identifieringar, under 2011 trettiosju (37), under 2012 fyrtiofyra (44), under 2013 fyrtiosju (47). Enligt det lettiska Försvarsministeriet så har BAP under 2014 framtill och med vecka fyrtiosju (47) genomfört hundratolv (112) identifieringarxli. Mellan Januari och September 2014, genomförde BAP sextioåtta (68) identifieringarxlii.
Vad avser incidenter i Östersjöregionen har nära hälften inträffat efter President Putins uttalande om Östersjöregionen i slutet av Juli månad, avseende antalet tillfällen som NATO incidentberedskap har varit tvungen att lyfta under 2014 i Östersjöregionen så har vi nästan en tredubbling av antalet starter jämfört med 2013, samt nästan hälften av starterna är efter September månad, varvid vi kan nästan säkert förutsätta att över hälften av de 112 starter är genomförda efter President Putins tal i slutet av Juli. Likväl tyder detta även på en tredubbling av den ryska verksamheten med luftfarkoster över Östersjön sedan 2013. Vilket stärker bilden av att Östersjöregionen är ett tyngdpunktsområde för Ryssland.
Litauens President, DaliaGrybauskaitė, gjorde den 20 November 2014 ett uttalande om Ryssland i en lokal radiostation som fått relationerna mellan de två staterna att bli än mer nedkylda än vad de varit tidigare, hon ansåg att Ryssland var en ”terrorist stat” utifrån sitt agerande i Ukrainaxliii. Hennes uttalande kom att bemötas av det Ryska utrikesdepartements talesperson, Alexander Lukashevih, med att, ”hennes uttalande vida översteg de mest extrema från nationalistiska radikaler i Kiev”xliv. Det kom även föranleda att delar ur det kommunistiska partiet i Duman ville införa sanktioner och bryta de diplomatiska förbindelserna med Litauen som en konsekvensxlv.
Dagen efter, 141121, Grybauskaitė uttalande, införde Ryssland kraftiga restriktioner vid inpasseringarna till Ryssland, Kaliningrad Oblast, enligt Litauens inrikesminister, Saulius Skvernelis, tilläts mer eller mindre inga fordon med Litauiska registreringsskyltar in i Rysslandxlvi. Enligt den litauiska transportorganisationen, Linava, skall den ryska tullen erhållit instruktioner om noggrannare kontroll av litauiska fordon, på obestämd tid, med hänvisningen till att dessa fordon för in, ”olovliga embargo varor” från EU, till Rysslandxlvii. Detta kom att föranleda ett nytt uttalande från Grybauskaitė, 141125, då hon dels såg dessa restriktioner och det ryska uttalandet som en anklagelse mot hela EU dels såg Ryssland som en opålitlig handelspartner och ett opålitligt land. Varpå hon påkallade att EU skulle ta tag i den uppkomna problematiken med handeln mellan Ryssland och Litauenxlviii.
Kidnappningen av den Estniske säkerhetsofficeren, Eston Kohver, vid gränsen mellan Estland och Ryssland, får ses som ett av de mest anmärkningsvärda händelserna under 2014, som mycket väl hade kunnat eskalera till något markant större, vilket det troligtvis hade gjort om det just nu inte var så att det rörde sig om en säkerhets-/underrättelseofficer. Kring detta har jag skrivit tidigareoch det är något som jag bedömt som ett paradigmskifte i de öst/västliga relationerna och något som ENL bedömt som en händelse som mycket väl hade kunnat övergå till en militär konflikt. Händelsen visar tydligt på hur skör och infekterad relationerna mellan väst och öst just nu är i Östersjöregionen.
Den mest allvarliga kränkningen av NATO luftrum sedan kalla krigets avslut, har även skett i Östersjöregionen. Denna incident inträffade den 22 Oktober 2014, då ett Ryskt signalspaningsflygplan, IL-20, flög in över öarna Hiiumaa och Saaremaa vid den Estniska kusten. Intrånget varade cirka en (1) minut och rörde sig om ca 500 meterxlix. Detta kan då jämföras med den allvarligaste kränkningen av svenskt luftrum under de senaste åren som skedde i September 2014, då två (2) SU-24 kränkte svenskt luftrum ett antal kilometer innan de vek avl.
NATO har som en konsekvens av initialt händelserna på Krimhalvön därefter i Östra Ukraina tillfört dels ökade luftstridsresurser dels markförband till de Baltiska staterna och Polen. Ser man till mängden stridsflygplanlioch markstridsförbandliisom tillförts av NATO till området så är de i klart underläge mot de redan i fredstid grupperade Ryska förbanden som finns mot de Baltiska staternas gränsliii.
Detta axplock av incidenter återspeglar väl hur skör den säkerhetspolitiska situationen är just nu i Östersjöregionen, varje ord måste vägas tungt, ett felsteg och dammluckorna rent bildligt kommer öppnas och ingen vet vad vattenmassorna kan ställa till med. Detta blir än tydligare för de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Där Sveriges position vill jag påstå är merutsatt än Finlands. Med hänsyn till de svaga säkerhetspolitiska medlen Sverige besitter blir man ett mycket enkelt offer för påtryckningar, dolda såväl som öppna.
Med hänsyn till den markant ökade militära aktiviteten i Östersjöregionen, som uppstått som en konsekvens av först den initiala utvecklingen på Krimhalvön därefter i östra Ukraina. Förefaller den militära aktiviteten och den stundtals hätska retoriken mellan Ryssland och de Baltiska staterna öka. Då även en uttalad tyngdpunktscentrering i Östersjöregionen finns av Ryssland. Kommer detta innebära att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen kommer försämras under första kvartalet 2015. Vilket kan sluta med en låst förkonfliktsliknande situation under andra kvartalet 2015 mellan Ryssland och NATO.
Barentsregionen.Den 20 December 2001, inlämnade Ryssland en skrivelse till FN där man ville utöka sin ekonomiska zon i Arktisliv. Svaret Ryssland fick av FN Havsrättskommision, i mitten av 2002, var att åter inkomma med ytterligare forskningsunderlag som skulle kunna styrka en utökning av dess ekonomiska zonlv. Sedan 2007 har Ryssland genomfört ytterligare kartläggning av de havsryggar i Arktis som skulle kunna medge en ökning av dess ekonomiska zon i Arktislvi.
De olje- och naturgasreserver som finns i Barentsregionen samt den Ryska delen av Arktisk och vid en bedömd utökning av dess område, kommer utgöra Rysslands ekonomiska reserv i framtidenlvii. Eftersom istäcket i Arktis smälter så kommer dessa reserver öppna upp sig för exploatering, likväl kommer fartygstrafiken i regionen ökalviii. Utvinningen av dessa reserver är dock inte problemfri och av många bedömare ser man själva utvinningen som en kostsam och möjligt avskräckande verksamhetlix. Detta förefaller dock inte hindra Ryssland för att påbörja en exploatering av området, för att säkerställa sin ekonomiska säkerhet på sikt.
Det är vad ytterst den fördjupade kartläggningen handlar om av Arktis regionen av Ryssland. Oaktat om utfallet blir positivt eller negativt för Ryssland då de i början av 2015 kommer inlämna en ny skrivelse om utökning av sin ekonomiska zon, så kommer en kamp påbörjas inom Arktis om tillgången till de fossila bränslen som finns därlx. Lägger man då in det påbörjade återtagandet av militärförmåga i Barentsregionen samt Arktis av Ryssland, så är sannolikheten hög att det kommer bli en maktkamp med militära maktmedel i bakgrunden.
Från och med den 1 December 2014 upprättas ett nytt militärdistrikt (MD), dock kommer det ej benämnas som det men det har statusen som det, i Ryssland, det är Norra Strategiska Kommandot, kommer av mig benämnas MD N, detta distrikt kommer omfatta hela Arktis och bedömt den ryska delen av Barentsregionen. Stommen till detta distrikt kommer utgöras av Norra Flottanlxioch som minst de övriga förbandstyper som finns inom Murmanskområdet bedömt tillförs även förband från MD Väst, Central och Östlxii.
I och med införandet av ett nytt militärdistrikt har man aktivt påbörjat ett återtagande av sin militära närvara i det arktiska området under 2014. Som ett led i detta kommer man påbörja upprättandet av bl a tretton (13) flygfält (varav några rustas upp), tio (10) radarstationer, navigeringsfyrarlxiii. Utöver detta kommer sex (6) stycken mindre garnisonerar anläggas, varav platserna för tre har offentliggjorts, WRANGELS Ö, KAP SCHMIDT och AMDERMAlxiv, garnisonen vid WRANGELS Ö är operativlxv. Vad avser flygplatser som skall kunna utnyttjas för basering av stridsflyg är följande kända, ALYKEL, ANADYR, KOTELNY, ROGACHYOVA, TIKSI och VORKUTAlxvi.
Två (2) motoriserade brigader för Arktisk strid avser man sätta upp, detta har man talat om under ett antal år. Den ena brigaden skall vara stationerad i MURMANSK området och skall vara operativ under 2015, den andra brigaden skall vara operativ under 2016 och upprättas i YAMAL-NENETS området. Brigaderna skall ha översnöförmåga dels med bandvagnar dels med terrängskotrar. Utöver detta skall även brigaderna ha amfibisk förmågalxvii. För att möjliggöra detta förefaller man ha upprättat en utbildningsenhet, liknande Försvarsmaktens Vinterenhet (FMVE), vid Fjärran Österns Högre Militära Akademi i BLAGOVESHCHENSK. Under hösten 2014 utbildades de första trettio (30) instruktörerna i Arktisk krigföringlxviii.
En annan viktig indikator att man tillmäter Arktisk och Barentsregionen en väldigt strategisk betydelse är tillförseln av Rysslands mest moderna luftvärnssystem, ett (1) regemente S-400lxix. I dagsläget, 141126, finns totalt åtta (8) S-400 regementen i Ryssland. Varav fyra (4) runt Moskvalxx. Utöver tillförseln av kvalificerat luftvärn, uppger Rysslands Försvarsministerium att man innan 2014 utgång kommer ha full radar täckning över hela Arktis för att under 2015 kunna möta en motståndare både från norr och öster inom Arktisk regionenlxxi. Utöver radartäckningen, så har Ryssland utvecklat ett övervakningssystem för Arktis som skall täcka samtliga nivåer, ovan, på och under vattenytan. Punkter som nämnts i övervakningssystemet är NOVAJA ZEMLJA – FRANS JOSEFS LAND – NYSIBIRISKA ÖARNA – WRANGELS Ö. Bedömt är detta stödpunkter för systemet, vilket skall ha en räckvidd på cirka 300 km från respektive sensorpunktlxxii.
I Barentsregionen finns sedan tidigare följande luft- och markstridsförbandlxxiii:

FÖRBAND GRUPPERING
61. Avdelta Marininfanteribrigaden Sputnik/Pechenga
200. Avdelta Motoriseradebrigaden (blir Arktisk brigad) Pechenga
536. Kustartilleribrigaden Olenya Guba
420. Avdelta Marina Spetsnazbrigaden –
7050. Flyggruppen:

  • 73. Ubåtsjakts skvadronen (TU-142M/MR)
  • 279. Jaktflygsregementet (SU-33, SU-25)
  • 420. Blandade flygregementet
  • 830. Helikopterregmentet. (KA-27, KA-29, MI-8)
 Severomorsk
6964. Flyggruppen:

  • SU-24M, SU-24MP
 Monchegorsk
Vad avser Rysk flygaktivitet så har den gradvis ökat sedan 2009 i Barentshav samt Norska Havet, incidentrapportering från den Norska Försvarsmakten visar tydligt på detta, då man genomfört under, 2009 – 38 st, 2010 – 36 st, 2011 – 34 st, 2012 – 41 st, 2013 – 41 st, 141130 – 42 st identifieringar av Ryskt flyglxxiv. Mängden identifieringar är ej lika hög som i Östersjöregionen, dock rör det sig enbart om ett NATO land, Norge, samt Ryssland som främst genomför flygaktivitet i området, så utifrån detta bör man kunna bedöma den som relativt hög trots allt.
Således kan man inte säga att det pågår en militarisering av Arktis och Barentsregionen utan snarare ett återtagande av den tidigare förmågan som Sovjetunionen hade i regionen. Dock ser man till den avrustningen som genomfördes efter Sovjetunionens upplösning så kan man rent semantiskt säga att det är en militarisering av regionen i och med att den i stort saknat militärinfrastruktur en längre tid. Men det rör sig inte om stora mängder förband som flyttas/upprättas, som man kan förknippa ordet militarisering med.
Det påbörjade ryska återtagandet av militär förmåga i Arktisk kommer bedömt föranleda en ökad militär aktivitet under andra (II) kvartalet (KV) 2015, kopplat till väderförhållanden. Dels kommer en fortsatt rysk uppbyggnad av militära förmåga ske dels kommer bedömt västliga länder främst NATO anslutna att påbörja informationsinhämtning rörande Ryska sensor kedjor i Arktisk. Detta kommer bedömt från västlig sida innebär utnyttjande av örlogsfartyg samt signalspaningsflygplan i det arktiska området. Detta kommer bedömt svaras upp av Ryssland med egna örlogsfartyg i området samt uppföljning av signalspaningsflygplan med eget jaktflyg.
Varpå man bedömt under utgången av KV II och intagandet av KV III 2015, kommer märka att det skett en markant ökning av den militära aktiviteten i Barentsregionen samt Arktis. Denna aktivitet kommer troligtvis föranleda en ökad aktivitet även i andra områden, samt en liknande nedåtgående trend i säkerhetssituationen som uppstod under 2013 i Östersjöregionen.
Bedömt händelseförlopp. Den retoriska konflikten mellan de Baltiska staterna samt Ryssland kommer under KV I 2015 att eskalera. Den militära övningsverksamheten hos dels NATO dels Ryssland kommer bedömt även öka något under KV I i Östersjöregionen, främst utifrån att en ny årsbudget finns att tillgå vilket är högre hos båda parterna. Den retoriska konflikten samt den ökade övningsverksamheten hos båda parter kommer innebära en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget.
Under KV I eller II kan vi påräkna minst en beredskapskontroll inom MD V som är av större karaktär. Bedömt kommer denna beredskapskontroll sammanfalla med den beskrivna valideringsövningen av den första Arktiska brigaden. Detta kommer innebära dels tillförsel av förband till det arktiska kommandot dels övning inom andra delar av MD V troligtvis från St Petersburgs området i söder vidare norrut mot det Arktiska kommandot, således kommer Finland främst beröras av denna övning.
I Barentsregionen kommer bedömt en större övning genomförs, främst för att verifiera den nya arktiska brigadens förmåga, under slutet av KV I början KV II 2015, nästa sådant övningstillfälle kommer bedömt ej vara före slutet av KV IV 2015 vad avser snöförhållanden och andra klimatologiska förhållanden, vilket får ses som försent för en validering av brigadförmåga som skall vara intagen under 2015. Likväl kommer detta bedömt vara en konkret första övningstillfälle för det arktiska kommandot varvid både sjö och luftstridskrafter kommer deltaga, varvid slutet av I KV alternativt början II KV 2015 är det troligaste tillfället utifrån väderförhållanden.
Vid KV II ingående kommer bedömt en ökad underrättelseaktivitet, främst avseende informationsinhämtning, påbörjas i Barents- samt Arktisregionen. Oaktat utslag hos FN rörande den kommande Ryska propån om utökad ekonomisk zon så kommer den militära aktivitet öka efter detta hos båda parter, då detta är ett moment 22, den part som bedömer man kommer förlora områden kommer utöka sin forskning och försöka visa makt i området vilket kommer mötas upp hos den andra parten. Detta kommer föranleda ökad övningsverksamhet, utöver den bedömt redan planlagda i Barentsregionen.
Detta kommer resultera i ”spilleffekter” över till Östersjöregionen, där en redan hög övningsaktivitet råder, då verksamheten ökar i ett område brukar generellt aktiviteten öka i de övriga också, för att möta upp, detta kommer föranleda att i slutskedet av KV II 2015 kommer övningsverksamheten vara mycket hög i Östersjöregionen samt det finns en tydlig risk för att det säkerhetspolitiska läget har gått in i ett låst förkonfliktsskede likt under kalla kriget. Sannolikhet för skärmytslingar, likt kidnappningen av EstonKohver, får ses som hög längs den Baltisk-Ryska gränsen i slutet av KV II 2015. Sannolikheten för att en flygincident i den ”katt och råttalek” som just nu försiggår i Östersjön får även ses som hög redan under KV I 2015, men som trolig under KV II 2015.
Bedömt kommer vi under slutet av KV II eller inledningen av KV III 2015, få se en större landstigningsövning i Östersjöregionen utifrån det faktum att landstigningstonnage tillförts under KV IV 2014 och ytterligare tillförsel under 2015 till Östersjömarinen. Landstigningsövningen kommer troligtvis vara liknande den som genomfördes under Zapad’13 dvs samverkan mellan luftlandsättningsförband samt marininfanteri men i en större omfattning.
Denna landstigningsövning kommer troligtvis sammanfalla med 2015 års strategiska övning, Center, troligtvis kommer man öva förfarandet med styrketillförsel till de olika depåer som finns i övriga MD i Ryssland. Tyngdpunkt kommer troligtvis ligga inom MD V på denna styrketillförsel, utifrån det försämrade säkerhetspolitiska läget inom dess ”krigsteater”. Med hög sannolikhet kommer vi även få se en större mobiliseringsövning under denna övning. Då man bedömt vill validera de erfarenheter man drog under 2014 mobiliseringsövningar.
Dessa övningsmoment är troligtvis de större vi kommer få se från Rysk sida i vårt närområde, bortsett från normal övningsaktivitet som vi sett sedan ca 2012 i Östersjöregionen som de facto kan omfatta rätt stora övningar. Dessa övningar kommer troligtvis mötas upp från NATO med motövningar, bedömt kommer dessa ej sammanfalla i tid för att ej eskalera en situation.
Sammantaget kommer alla dessa övningar totalt sett öka den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen och troligtvis ge en låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i slutet av KV II 2015.
Vad avser fortsättningen (KV III-IV) av 2015 så blir händelseförloppet mer oklart men en trolig händelseutveckling om situationen i Ukraina ej har stabiliserats och en lösningar har nåtts, är att ökade sanktioner mot Ryssland kommer införas av dels USA dels EU. Vilket kommer kunna ge socioekonomiska spänningar inom Ryssland, vilket kan göra att händelseutvecklingen efter KV II 2015 blir mycket svår att bedöma och väldigt instabil både internt inom Ryssland och externt mot grannländerna till Ryssland.
Fortsätter dock oljepriset att sjunka samt sanktionerna kvarstår, så föreligger viss sannolikhet för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland under KV III eller IV 2015, då bedömt dessa faktorer påverkat den relativt stora medelklassen påtagligt i Ryssland. Här uppstår ett vägval för Ryssland antingen tillåta stora massprotester med den omöjliga händelseutveckling som kan uppstå till följd av det, eller slå ned protesterna. Den kommande militära doktrinen för Ryssland ger dock en fingervisning om hur man ser på den inrikespolitiska problematiken och att man bedömt med militära styrkedemonstrationer avser att slå ned en sådanlxxv. Kvarstår både sanktioner samt ett lågt oljepris vid utgången av KV IV 2015, så är sannolikheten medel till hög för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland som följd under KV I-II 2016.
Slutsatser
Generella slutsatser:
  1. Den militära aktiviteten kommer gradvis öka i Östersjöregionen under KV I 2015, för att tydligt öka under KV II för att under slutet av KV II början av KV III nå en maxpunkt under 2015 med hög till mycket hög militär aktivitet. Sannolikheten för incidenter får bedömas som hög till mycket hög under slutet av KV II i Östersjöregionen.
  2. Barentsregionen kommer bedömt under andra kvartalet 2015 bli nästa geostrategiska högriskområde där Väst och Ryssland kommer mötas, en liknande säkerhetspolitisk situation som Sverige stod inför under 1980-talet kommer uppstå, utifrån det faktum att vi är inkilad mellan två (2) för Väst och Ryssland strategiskt viktiga områden dels Östersjöområdet dels Barentsområdet.
Särskilda slutsatser för Sverige:
  • Den nu av riksdagen genomröstade budgeten medger för litet handlingsutrymme för Försvarsmakten att snabbt återta operativ förmåga vilket krävs utifrån ovanstående dels faktisk händelseutveckling dels bedömt kommande händelseutveckling under 2015. Ytterligare medel bör således tillföras under 2015 för att kunna öka övningsverksamheten för hela Försvarsmakten.
  • Minst bör de i Armén krigsplacerade värnpliktiga ur personalreserven inkallas för repetitionsutbildning samt krigsförbandsövning under Arméövning 15 för att kunna öva större förband samt höja den operativa förmågan på arméförbanden och framför allt medge praktisk övning och ej datoriserad för arméns chefer på samtliga nivåer.
  • Minst en beredskapsövning för armén inom ramen för den tillfälliga bataljonsstridsgruppen bör genomföras och omfatta tillförsel av förband till Gotland, denna bör genomföras under 2015 KV I-II, för att dels identifiera brister inom den egna organisation dels begränsat öva beredskapssteget ”Givakt!” för den högre ledningen, delar av riksledningen bör även ingå i denna beredskapskontroll.
Avslutningsvis detta är en bedömning, delar kanske inträffar, inget kanske inträffar eller allt kanske inträffar, att förutspå framtiden är oerhört svårt, framför allt i den snabba värld vi lever i idag, operationslinjerna är många och vilken som blir den som faller in är svårt att sia i.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning

Barentsobserver 1, 2, 3(Engelska)
Blomberg 1(Engelska)
Centre For Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)
Chatam House 1(Engelska)
CIA 1(Engelska)
DELFI 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)
Expressen 1, 2(Svenska)
Finlands Riksdag 1(Svenska)
Financial Times 1(Engelska)
FOI 1, 2(Svenska)
Forsvaret 1(Norska)
Förenta Nationerna 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Janes 1, 2(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Rysslands Röst 1(Svenska)
Russia Today 1(Engelska)
Ryska utrikesdepartementet 1(Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3
Stars And Stripes 1(Engelska)
The American Interest 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
European Leadership Network 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)
Sputniknews 1, (Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Svenska)
Svt 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
UK Defence Committee 1(Engelska)
Verdens Gang 1(Norska)
Världsbanken 1(Engelska)
Holmström. Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Noter

i http://www.reuters.com/article/2014/11/25/us-ukraine-crisis-germany-insight-idUSKCN0J91EN20141125 Läst 141125
http://www.janes.com/article/46600/nato-approves-interim-rapid-response-force-for-2015 läst 141203
ii http://www.chathamhouse.org/expert/comment/16320 Läst 141125
iii Eellend, Johan. ASEK – Tysk utrikespolitik: Gamla sp&