Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.

Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies


Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.



Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?


Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

Hej Matematik! – Tödde och Mödde i 2009-försvaret

På onsdagseftermiddagen verkar det ha hänt någonting allvarligt som vi vanliga inte vet om. Regeringspartierna hade under tisdagen presenterat sitt valmanifest, med ökning av försvarsanslaget (s. 125-126). Det var dock inte ryska övningsanfall mot Sverige som fick partiledarna att redan igår ändra sig och tillföra ytterligare 300 MSEK till Försvarsmakten i en debattartikel i DN, […]

Försvaret tar plats i valrörelsen

I den sista (!) uppförsbacken mot valdagen gör allianspartierna ett litet ryck och lägger in ytterligare 300 MSEK/år i perioden 2015-2018 enligt morgonens artikel på DN Debatt. Det är tydligt att försvarsfrågan börjar röra på sig i väljarkåren, om än lite sent. Det är också en styrka att regeringspartierna lämnar ett gemensamt besked i frågan, […]

Ett krig i Europa (uppdaterat 31/8 06.10)

Larmet ska inte utlösas 
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträng,att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande. Det är också på detta sätt vi ska se nattens utspel från Kreml. Ett utspel där president Putin uppmanade milisen i sydöstra Ukraina (i själva verket ryska styrkor) att öppna för ukrainska förband som inringats där att dra sig ur genom en ”humanitär korridor”. Utspelet var sannolikt också tajmat till att presenteras först efter president Obamas rätt intetsägande tal i går kväll. Återigen appellerar Putin till dem i väst som fortfarande vill greppa ett sista halmstrå, medan den faktiska händelseutvecklingen fortsatt kommer att gå en annan väg. Att skapa förvirring i beslutsprocessen är ett mycket effektivt verktyg.

Vad gäller de militära insatserna har man i Ryssland varit mycket noggrann med att inte utlösa den i väst efter invasionen av Krim höjda larmberedskapen för militära aktioner. När den västerländska kritiken blivit tillräckligt stark mot ryska truppsammandragningar längs den ukrainska gränsen, har man helt sonika dragit tillbaka de förband man förnekat funnits där och lite senare upprepat proceduren igen. På detta sätt har man framkallat något av en ”Peter och vargen”-effekt av den västliga retoriken. Under våren tillfördes därför östra Ukraina endast frivillig personal och utan tyngre materiel. Under början av sommaren fördes de första tre stridsvagnarna över gränsen, vilket visade att detta inte var tillräckligt för att utlösa några starkare reaktioner i väst, då det hette att rebellerna tagit över stridsvagnar från ukrainska förråd. Under sommaren fortsatte så tillförseln av tyngre materiel i allt större skala, men i så pass låg grad att det inte utlöste några kraftigare reaktioner i en västvärld som inte ville inse situationen. Ett mycket smart tillvägagångssätt som jag och Oscar Jonsson analyserat i tidigare inlägg under sommaren.

Det enda bakslaget har varit nedskjutningen av Malaysian Airways MH17, som innebar att fokus i för hög grad kom att vändas mot situationen i östra Ukraina. En fokus som annars låg på situationerna i Gaza, Syrien och Ebolautbrottet i västra Afrika. Här kunde ukrainska armén utnyttja situationen till att intensifiera sin offensiv och ta tillbaka stora landområden då det blev tillfälligt avbrott i de ryska förstärkningarna. Samtidigt lyckades den ryska propagandaapparaten till stor del diskreditera den information som pekade ut Ryssland som ansvarigt för nedskjutningen. Den ukrainska offensiven öppnade dock dörren för en möjlighet att spela ut kortet om en förestående humanitär katastrof i östra Ukraina, med möjligheten att ryska fredsbevarande styrkor skulle kunna avhjälpa detta. Förslaget vann dock inget stöd i FN:s Säkerhetsråd.

Konvoj 

Istället lanserade Ryssland en ”humanitär” hjälpkonvoj till östra Ukraina. Av förståeliga skäl motsatte sig Ukraina detta, men gick så småningom med på att släppa in hjälpen om denna lastades om till andra fordon innan gränspassage och eskorterades av Röda Korset. Inspektionen av de ryska lastbilarna visade att många var närmast tomma så när på några få mjölsäckar. Ryssland valde också att köra in konvojen i Ukraina utan bistånd av Röda Korset och på en helt annan plats än den som motvilligt godkänts av Ukraina. Här börjar egentligen det intressanta.

Efter att hjälpkonvojen korsat gränsen satte den kurs på industristaden Lugansk i östra Ukraina, vilken Ryssland utpekat som i stor nöd. I bl.a. Lugansk lastades lastbilarna återigen av utan internationell övervakning, men återvände inte direkt och definitivt inte tomma. Istället påbörjades en extraktion av delar av den för Rysslandkritiska ukrainska krigsindustrin. Under den tid som den ryska konvojen spenderade i östra Ukraina lastades maskineri, delar och produkter från bl.a. en fabrik i Donetsk som tillverkar radar- och telekrigssystem, en fabrik som tillverkar delar till några av de ryska kärnvapenrobotsystemen samt den fabrik som är den enda i f d Sovjetunionen som tillverkar turbinblad till flygmotorer och därtill andra kritiska komponenter till flygmotorer. Dessa industrier är arv från det gamla Sovjetunionen efter vars upplösning industrier kommit att ligga i olika länder, varvid Ryssland till stora delar varit tvunget att importera krigsmateriel till sin upprustning. Konstigt nog höll Ukraina igång exporten av krigsmateriel till Ryssland ända till juni då president Poroshenko beordrade att den skulle avbrytas. President Putin yttrade tidigare under våren att Ryssland inom ett år skulle ha ersatt bortfallet av krigsmaterielimport med egen produktionen. Ett uttalande som förkastades av internationella bedömare. Det var nog dock få som då gissade sig till att plundring skulle vara ett led i detta. Återigen var det en mycket skickligt genomförd operation, genomförd framför näsan på såväl den ukrainska regeringen som resten av världen. I veckor hade Ryssland berättat om denna hjälpkonvoj man vill genomföra till stöd för de nödlidande och hur de hemska ukrainarna försökte förhindra det. Ett snilledrag som innebar vinst för Ryssland på alla plan. Ukraina tvingades rätta sig efter den ryska viljan och man kunde därtill genomföra uthämtningen av krigsmateriel/industri. Inte omöjligt en av världens skickligast genomförda operationer, väl i klass med Glomar Explorer. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utlovade under början av veckan också att en ny ”hjälpkonvoj” snart ska skickas.

Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik
En andra front 
I helgen kom rapporter om stora ryska trupprörelser över gränsen in på ukrainskt territorium och för första gången tillfångatogs under förra veckan personal från ryska reguljära förband. Samtidigt upptäcktes också gravar i Ukraina för soldater från det ryska elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov (en gång i tiden tillmätt så stort värde att svensk beredskap justerades utefter var divisionschefen befann sig). Veckan innan hade också brittiska journalister rapporterat egna observationer om reguljära ryska mekaniserade förband som korsade gränsen in i Ukraina. Under början av denna vecka kom ytterligare rapporter om att stora förband korsat gränsen och att hårda strider stod längs kusten till Azovska sjön, varvid det blev uppenbart att Ryssland öppnat en ny front i kriget.
Denna andra front i söder längs Azovska sjön bedömer jag ha som mål att öppna en landkorridor från Ryssland till Krim. Krim är sedan annekteringen en rysk logistisk huvudvärk då området ej är självförsörjande på el, vatten och livsmedel. Även här har Ryssland offentliggjort en plan bl.a. byggandet av en bro över Kerch-sundet. Detta är dock ett projekt som beräknas ta minst 5 år. Tills dess är försörjningen av Krim mycket osäker och egentligen beroende av ukrainsk välvilja. Sålunda lär det stå högt upp på den ryska agendan att trygga Krims försörjning.


Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina
I förrgår kom uppgifter om att ett hemligt möte mellan USA och Ryssland hade hållits i Finland under sommaren för att diskutera en lösning på Ukraina-krisen (även bekräftat från finska myndigheter). Bland de krav som Ryssland lagt fram återfinns också just tryggandet av det ukrainsk-ryska försvarsindustrisamarbetet och försörjningstrygghet för Krim. Jag bedömer också dessa som två av de övergripande strategiska målen med de ryska operationerna i östra Ukraina, liksom att hålla Ukraina utanför NATO (återfinns indirekt i kraven som framfördes i Finland). Bidragande mål är även tryggande av rysk basering i sydvästlig operationsriktning, stärkande av nationell självkänsla och ett försvagande av EU. Troligast bedömer jag är att Ryssland nu fortsätter de militära operationerna längs med Azovska sjöns nordkust med tillägg av ytterligare viss geografisk massa som senare vid ett förhandlingsbord kan lämnas tillbaka medan man behåller en korridor, eventuellt i form av en frusen konflikt med ”ryska fredsbevarare” på marken. Farligast vore fortsatta operationer västerut för att upprätta Novorossija, men det folkliga stödet i Ukraina för något sådant är lågt, varvid det skulle binda stora ryska styrkor för att upprätthålla detta. Besvärande är dock att president Putin i natt talade i termer av Novorossija, vilket han inte gjort förut. För ukrainsk del är frågan när och om man ska utlysa allmän mobilisering. En sådan skulle drabba den redan mycket hårt ansträngda ukrainska ekonomin, vilket sannolikt bidragit till att ett sådant beslut aldrig fattats, trots många förespråkare.

Man ska vidare bära i åtanke att den ukrainska operationen i sig endast är en delmålsättning för Ryssland i ett längre perspektiv (Rekommenderar läsning av min inläggsserie Strategiska Realiteter 1-4 från 2012).

Oviljan att acceptera situationen
Putin har haft initiativet hela vägen sedan invasionen av Krim i början av mars och inte tappat det för ett ögonblick. Inte ens i samband med MH17. Man kan därtill konstatera att de västliga sanktionerna inte ger någon effekt. De hårdare sanktioner som effektuerades efter MH17 var man redan förberedd på i Ryssland och kunde snabbt tillämpa egna motsanktioner som vid första anblicken tedde sig som riktade mot den egna befolkningen. I själva verket har dessa matimportsanktioner visat sig effektiva i att splittra viljan i EU, då man i Ryssland helt korrekt analyserat att EU:s jordbrukspolitik, med en överproduktion som kräver avsättning i andra länder, är en av unionens stora svagheter. Sverige är visserligen inte direkt drabbat av sanktionerna, men kommer att drabbas indirekt när andra europeiska jordbruksvaror nu ska avsättas till låga priser inom unionen. Redan nu protesterar bönder i södra Europa mot de sanktioner mot Ryssland som orsakat motsanktioner, vilka i sin tur gör att böndernas inkomster är i fara. Den västerländska oviljan att tillämpa hårdare sanktioner bevisar återigen att det handelsutbyte som liberal säkerhetspolitik utpekat som krigsavhållande, snarast istället visat sig vara ett hinder för effektiva sanktioner mot en aktör som väljer att inte spela enligt den västerländska regelboken.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hör till dem som fortsatt greppar efter det sista halmstrået genom att under eftermiddagen i radio säga att situationen nu är så nära krig man kan komma. För de flesta står det dock fullständigt klart att det nu utspelas ett krig mellan Ryssland och Ukraina och att förlusterna på bägge sidor är kraftigt stigande. ”Premiärministern” i ”Folkrepubliken Donetsk” meddelade idag att hans styrkor har stöd av 3000 ryska soldater. De ryska soldatmödrarna, en intresseorganisation skapad ur Tjetjenienkrigets fasor för ryska soldater, beräknar att Ryssland har ca 15 000 man insatta i Ukraina. Av dessa beräknar man att ca 400 nu har stupat, sårats eller saknas – bara ur de ryska förband som tagit från sydvästra Ryssland. De ryska militära operationerna i Ukraina har nu också tagit sig in i vissa ryska media, bl.a. tv-kanalen Dozdj (regn) som kartlagt ryska soldatgravar, samt tidningen Vedomosti som på ledarplats kräver svar om vilka militära operationer Ryssland just nu genomför i Ukraina.

Hemma i Sverige sker nu över tiden en viss tillnyktring bland svenska politiker som börjat förstå att Europaåterigen går en dyster framtid till mötes. Flera partier börjar nu tala om att återinföraen värnplikt, men att vidta den för stunden absolut viktigaste åtgärden – att omedelbart tillföra Försvarsmakten pengar för att öva, är det ingen som vågar sig på. Den enda ljuspunkten är regeringens beslut om att underteckna ett värdlandsavtal med NATO, men detta måste sedan tröskas igenom Riksdagen där bl.a. Vänsterpartiet lovat motsätta sig avtalet. Hade regeringen agerat tidigare, hade ett riksdagsbeslut redan kunnat vara färdigt innan valet, istället för att man nu ska riskera att Socialdemokraterna ska behöva göra upp frågan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vad vi än tycker om utvecklingen just nu bör det påminnas om att Försvarsmakten enligt försvarsbeslutet 2009 behöver upp till 6 månaders förvarning för att höja sin beredskap. Hade regeringen beslutat om höjd beredskap vid invasionen av Krim hade Försvarsmakten kunnat ha den intagen till på måndag. Man kan inte annat än beklaga att det var det systemet som beställdes, men så var det också billigare än reell förmåga. Frågan är dock vilken signal som ska vara tillräckligt kraftig för att föranleda en beredskapshöjning, men samtidigt tillräckligt ofarlig för att ge 6 månader tills operationer i svenskt närområde påbörjas?

Likaså bör man också ställa sig frågan hur en insatsorganisation beställd 2009 ur en numerär och grundorganisation för endast internationella insatser beställd 2004 och därtill inte fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet (om finansiering tillförs), kan vara fortsatt operativt relevant i ett Europa som nu upplever ett mellanstatligt krig, där angriparen dessutom är ett av våra grannländer.

Som en påminnelse om vårt geografiska läge, vill jag påpeka att det från Stockholm är närmare till Kiev än till Bryssel.



Uppdatering 11.30: Det ryska justitiedepartementet har nu beslutat att organisationen för de ryska soldatmödrarna, ska listas som ”utländska agent”. Ett öde som de nu delar med i stort sett alla andra NGO:er och organisationer för mänskliga rättigheter i Ryssland. De ryska soldatmödrarna har en mycket stark ställning i Ryssland och är en kraft som Kreml hittills undvikit att stöta sig. Organisationen har sedan sin tillkomst 1989 slagits för de ryska soldaternas rättigheter och har blivit mest känd för sitt arbete under det första Tjetjenienkriget, samt kampen mot dedovsjtjina, den kraftiga penalismen inom de ryska väpnade styrkorna. Det torde vara uppenbart att dagens beslut har att göra med organisationens uttalanden angående de ryska styrkorna och operationerna i östra Ukraina.

Läs mer om de ryska soldatmödrarna på Östgruppen blogg för mänskliga rättigheter i Ryssland

Uppdatering 13.00: Från presidentens råd för mänskliga rättigheter (i Ryssland) kommer uppgifter att vid en och samma händelse i mitten av augusti stupade 100 ryska soldater, sedan den kolonn man färdades i träffades av ukrainskt raketartilleri. Vi får se om Kreml framgent anser sig behöva ett råd för mänskliga rättigheter.



 Uppdatering 30/1 22.50: Till ny ”utrikesminister” för EU valdes idag Federica Mogherini, en vänsterpolitiker från Italien som säger sig tro på mer dialog med Ryssland. Italien har hittills varit ett av EU-länderna som varit minst positiv till sanktioner mot Ryssland. EU är nu ikväll också fortsatt oenigt till hur utökade sanktioner mot Ryssland ska se ut. Uppenbarligen fungerar söndra och härska lika utmärkt som alltid. 

Uppdatering 31/8 06.10: Peter Woodarski har idag en mycket bra ledare i DN där han konstaterar att det pågår ett krig i Europa och att detta måste ta större plats i valrörelsen. Jag Instämmer till fullo. Att det de facto pågår ett krig i Europa måste bli en större fråga i valrörelsen. Detta är inte ett snabbt övergående fenomen utan tyvärr bara början på ett nytt och oönskat skede i historien. Det måste värderas in att här är angriparen och det land som gör allt för att underblåsa konflikten ett av Sveriges grannländer, liksom att tyngdpunkten i framtiden kommer att utgöras av vårt omedelbara närområde, vare sig man avser Östersjön (kort sikt), eller Arktis (lång sikt). Vilket parti som är bäst skickat att hantera detta och förbereda Sverige för en sådan framtid, måste bli en central fråga för väljarna. 



Fördubbling av Rysslands största elitstyrka

Fördubblingen av ryska VDV är historiskt stor. Här ett av den nya generationens VDV-fordon som kan fällas med fallskärm, BMD-4M.

Den ryska statliga nyhetsbyrån ITAR-TASS har nu uppgett både på engelska och på ryska att landets största elitstyrka, luftlandsättningstrupperna VDV, ska fördubblas i numerär. Men alla förändringar framgår inte av den ryska textversionen.

Av bägge textversionerna framgår att VDV kraftigt ska växa så att man 2019 är dubbelt så stora som idag. Man siktar på att 2019 ha en personalstyrka om 72,000 man. Är det många? Det är fler personer än vad som ingår i flera europeiska staters väpnade styrkor, exempelvis Sveriges.

Vad som inte framgår av den engelska textversionen men däremot av den ryska är att VDV före 2025 ska ha mottagit 2500 fallskärmsfällningsbara pansarbandvagnar (pbv) modell Rakusjka och 1500 BMD-4M som är ett mellanting mellan en pbv och en lätt stridsvagn (100 mm kanon och 30 mm automatkanon). Av tidigare artikel på ryska framgår också att redan i år levereras ett par hundra moderniserade BMD-2. I ytterligare en nylig artikel på ryska kan man läsa att VDV under nästa år kommer att öva i större skala i Arktis och då även för första gången med kollegor från Belarus (Vitryssland). Man har samövat flera gånger men då inte i Arktis.

Vi författare av boken Ryska elitförband, alltså Joakim von Braun och jag, kan inte på rak arm dra oss till minnes när en liknande utökning av ryska elitstyrkor gjorts efter andra världskriget. Det är dock helt klart en historiskt stor ökning. Men inte bara ökningen förvånar oss utan även den brådska man uppenbarligen har.

Man kan också notera att ryska medier är duktiga på att kommunicera om VDV men att man inte berättar lika utförligt om den minst lika intressanta utvecklingen inom den ryska marinens spetsnaz, alltså specialförband. Därmed inte sagt att man är tyst om dem, men det är intressant att notera att nyheterna om marin spetsnaz släpps så gott som enbart på ryska och har en annan karaktär. De släpps antagligen mest i rekryteringssyfte. Här följer ett klipp om den nya undervattensautomatkarbinen ADS.

Utvecklingen av ADS, som sedan ifjol tillförs spetsnazförband. Man kan här notera att flera operatörer bär amerikanska uniformer eller kamouflagemönster.

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.
I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.

För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.

Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.

I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.

Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.

En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.

Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?

Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.

Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.

Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:

I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning
När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.
Analys
Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.
Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.
Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.
Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.

Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.
Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.
Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.
Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.
Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.
NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.
Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.
Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13
Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.
Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.
Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.
I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.
Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.
I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.
Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.
Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.
Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.
Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.
Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.
Slutsatser
När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.
Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.
Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.
Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.
Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1(Svenska)
Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)
Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska) 
FOI 1, 2, 3(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
MSB 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)
Yle 1(Svenska)

Den oövade armén

För två månader sedan gjorde Wiseman en större granskning av Flygvapnets kompetensskuld (här del 2 i serien). Det var förstås ingen rolig läsning, och jag har sedan dess haft en not uppsatt om att göra en motsvarande för armén, eller rättare sagt markstridskrafterna, när den nya årsredovisningen skulle komma i slutet av februari. Ukraina kom […]

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer. Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för […]

Militärgeografi vs Strategiskt värde

Reflektion
Allmänt.Först och främst så vill jag säga att jag bedömer inte risken för en konflikt mellan Sverige och Ryssland som trolig i dagsläget, dock så skall vår Försvarsmakt ha en konfliktdämpande effekt samt möjliggöra att vi har en säkerhetspolitisk frihet att kunna agera utefter vår egen vilja, därvid har vi en Försvarsmakt likväl som att vi måste titta på de hot som finns i vårt närområde. Anledningen till detta inlägg är ett för mig lite kryptiskt uttalande av Sven Hirdman i Svt Forum idag, där han ansåg att Ryssland ej såg Sverige som ett strategiskt objekt. Nu är det svårt att avgöra exakt vad han menade med detta och i vilken kontext han avsåg det, dock så ser jag lite annorlunda på saken åtminstone på ett område bör Ryssland se på Sverige strategiskt. Nu bemöter jag inte på något sätt Sven Hirdmans uttalande i och med jag har svårt att se i vilken kontext han avsåg det utan jag försöker enbart nyansera bilden något, likväl har jag full respekt för hans Rysslands kunskaper.
Väl och ofta när den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska diskussionen kommer igång i Sverige så landar den in kring hotbilden från Ryssland. I sak rätt, ser man till vårt närområde så är det just nu enbart Ryssland som genomför en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik och gjort det under ett flertal år, således att hotbilden kring just Ryssland blir normerande faller för mig som ett klart faktum. Däremot divergerar uppfattningarna kraftfullt kring varför en spänd situation eller ett väpnat angrepp mot Sverige skulle kunna ske från Rysslands sida.
Att Ryssland skulle genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige faller på sin orimlighet, Sverige som nation har ytterst få strategiska tillgångar, definitivt inga sådana som Ryssland saknar. Således ett Ryskt angrepp mot Sverige kräver antingen att A) En större konflikt mellan Ryssland och NATO har inträffat eller B) Risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO är överhängande varvid Ryssland väljer att säkerställa sin egen position genom ett isolerat angrepp mot Sverige. Således det är bedömt de två krigsfall där Sverige och Ryssland kan hamna i strid med varandra. Observera nu att fall B är ett isolerat angrepp mot Sverige men det är avhängt en negativ omvärldsutveckling mellan Ryssland och NATO länderna. Således vad är det då som gör att Ryssland skulle genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det benämns militärgeografi dvs geografin och terrängen utifrån ett militärt syfte eller ändamål.
Ser man då till Sveriges geografiska läge vilket kommer vara konstant, så finns det i dagsläget tre (3) geografiska områden som kan få strategisk betydelse för Ryssland i händelse av en konflikt med antingen något land eller part i Västeuropa. Område A) Nordligaste Sverigesom en del av Nordkalotten B) Gotland och avslutningsvis C) Östersjöutloppet. Samtliga dessa tre geografiska positioner har historiskt även varit av strategisk betydelse för olika parter. Dock har den bakomliggande orsaken till varför det varit strategiskt viktigt, skiftat genom tidens gång.
Inledningsvis då dessa tre geografiska punkter är identifierade så skulle jag göra bedömningen att Punkt B, är högst trolig vid ett isolerat angrepp dvs krigsfall B, detta för att dels säkerställa sitt eget läge dels visa NATO att man menar allvar, vilket i sig skulle kunna deeskalera en konflikt mellan Ryssland och NATO, dock är Sverige förloraren i denna deeskalering. Punkt A och C är bedömt enbart troliga vid en fullständig konflikt mellan Ryssland och NATO dock återigen så dras Sverige in i denna konflikt oaktat vårt ställningstagande mht att militärgeografin dikterar att så blir fallet.
Område A. Varför blir då Norra Sverige militärgeografiskt ett område av strategiskt värde för Ryssland i händelse av en konflikt med NATO. Av två anledningar blir detta område det pga dels Rysslands andraslagsförmåga delsRysslands ekonomiska intressen i Barens Hav. Vad avser andraslagsförmågan så utnyttjar Ryssland främst Barens Hav samt delar av Arktis för att hålla den dold. För att skydda den mot NATO jaktubåtar och ubåtsjaktresurser krävs det att Ryssland förnekar NATO möjligheten att verka med dessa resurser där. Härvid krävs det att del av Norge besätts, i norra Norge finns det militärgeografiskt hindrande Lyngepasset. Två sätt finns att passera detta om det är hindrande, vilket det bedömt kommer vara i en konflikt mellan Ryssland och NATO. Antingen genom en amfibisk kringgångsrörelse eller en kringgångsrörelse genom Sverige. Amfibisk operation är fullt möjlig men alla amfibiska operationer är stora risktaganden varvid risktagandet rent taktiskt och operativt att gå igenom Sverige är lägre dock blir konsekvensen om Sverige innan det ej är en stridande part i konflikten så får Ryssland ytterligare en motståndare vilket på det strategiska planet blir en riskfaktor. Likväl för att skydda dels sina ekonomiska tillgångar dels den militära infrastrukturen i Murmanskområdet krävs det att man förnekar NATO möjligheten att kunna verka där. Det enklaste sättet för detta är att återigen besätta delar av Norge för att tvinga NATO stridskrafter att få ett längre avstånd till detta område. Varvid det tidigare resonemanget kring att skydda andraslagsförmågan blir giltig.
Område B. Gotlands strategiska läge har avhandlats förtjänstfullt av Johan Wiktorin så jag kommer inte ge mig in i några djupare förklaringar, dock belysa det. Behärskar man Gotland kan man dels med robotsystem (mark, sjö, luft) dels med luftstridskrafter. Således kan man basera dessa system på Gotland förnekar man en motståndare att säkert kunna genomföra sjö eller luftförflyttning i Östersjön. Likväl när man väl har tagit Gotland kommer man bedömt säkerställa att man har en slagkraftig och i huvudsak autonom stridsgrupp baserad på Gotland mht försörjnings- och förstärkningsproblematiken som uppstår i en konfliktsituation samt enbart problematiken att försörja militära förband på en Ö. Dock kommer det bedömt vara mycket svårare att återta Gotland om inte omöjligt mht problematiken en amfibisk operation innebär, för att återta Gotland luftleds bedömer jag till svårt om inte omöjligt.
Område C.Östersjöutloppet är strategiskt viktigt ur två hänseenden dels att förneka förstärkning av NATO sjöstridskrafter in i Östersjön dels möjliggöra att delar av Östersjöflottan kan löpa ut i Norska havet för att förstärka Norra Flottan eller att Norra Flottan kan förstärka Östersjöflottan. Detta görs främst med hjälp av dels luftstridskrafter dels med sjörobotsystem. Således genom att stänga Östersjöutloppet så gör man Östersjön till ett sant innanhav och de sjöstridskrafter som finns inom Östersjön är de som kommer kunna verka där varvid utgången för båda parter dvs NATO och Ryssland blir oviss initialt. Om Ryssland dock lyckas med operationen att säkra Östersjöutloppet ökar chanserna att kunna tillföra förstärkningar ifrån Norra Flottan och utgången kan tippas över till Rysslands favör.
Slutsatser.Således att bortse från Sveriges militärgeografi gör att man bortser från ett under minst två (2) decennium framåt strategiskt värde. Dock så är detta strategiska värde avhängt av att en konflikt uppstår mellan två parter dvs Ryssland och NATO, vilket i dagsläget förefaller osannolikt, dock med den nuvarande omvärldsutvecklingen så kan vi mycket väl stå i en situation med två militära block (NATO vs CSTO) mot varandra och två ekonomiska block (Euroasiska Unionen vs Europeiska Unionen) mot varandra inom en snar framtid om inte spiralen vänder till en mer uppåtgående trend kontra nedåtgående som nu är fallet. Blir så fallet att vi hamnar i denna block situation blir det strategiska värdet av dessa tre militärgeografiska platser än mer konstant, kontra en mer avspänd omvärldssituation.
Avslutningsvis vill jag bara återigen säga att jag bedömer konfliktrisken mellan Sverige och Ryssland samt Ryssland och NATO som mycket låg. Det ovanstående är bedömt vad som sker i händelse av en konflikt, därmed inte sagt att en konflikt är förestående.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1(06:42:00)

Beredskapskontroll 140226 – 0303 – "I Skuggan av Krimkrisen"

Likt tidigare analyser av denna typ vill jag poängtera att denna bygger på öppna uppgifter enligt de som redovisas i källorna, likväl är den på inget sätt knyten till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet. Under dagen (140304) kommer ytterligare förbandsbilder på ingående förband i beredskapskontrollen att tillföras, jag vill poängtera att dessa är de förband man kan finna information om i öppna källor, som deltagit i beredskapskontrollen, ytterligare förband kan mycket väl ha deltagit, dock är numerären i beredskapskontrollen bedömd utifrån de nu kända förband som har deltagit.
Sammanfattning
Mellan 140226-0303 genomförde de Ryska väpnande styrkorna i MD V och MD C en beredskapskontroll. Samtliga försvarsgrenar förefaller ha deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har genomförts i två (2) steg, steg ett (1) omfattande intagande av högsta stridsberedskap, steg två (2) omfattade typförbandsövningar. Förbanden inom MD V bedöms ha en hög marschberedskap och därmed också en högre stridsberedskap utifrån de moment som genomförts. Likväl bedöms del av förbanden inom MD V ha en mycket hög förmåga att lösa kvalificerade stridsuppgifter med ont om tid till förfogande.
Analys
Allmänt.Klockan 14:00 140226 beordrade Rysslands President Vladimir Putin att en beredskapskontroll skulle genomföras inom MD V samt MD C. Inom MD V skulle enheter ur 6. och 20. Armékåren kontrolleras samt inom MD C enheter ur 2. Armékåren. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att säkerställa att stridskrafterna har förmåga att snabbt kunna möta ett uppkommet hot mot Rysslands nationella säkerhet. Likväl skulle antiterror operationer samt stöd till civila samhället övas. Övningen genomfördes mellan 140226 – 140303 och samtliga förband skall senast vara åter sin utgångsgruppering 140307.
Mark-, Sjö- och luftstridskrafter har deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har varit indelad i två (2) skeden. Skede ett (1) var mellan 140226-27 vilket omfattade att förbanden skulle utgångsgruppera till koncentrationsområden, likväl som krigsbaser. Väl på plats där skulle förbanden vidta sådana åtgärder att de kunde inta högsta stridsberedskap. Skede två (2) var mellan 140227-0303 vilket omfattade stridsövningar utifrån respektive förbandstyp, understödsförbanden har stött de stridande förbanden.
Ryssland anmälde att upptill 150,000 man skulle prövas i beredskapskontrollen, 80 fartyg, 90 stridsflygplan, över 120 helikoptrar samt cirka 880 pansarskyttefordon och stridsvagnar skulle även delta i beredskapskontrollen. Ryssland har även varit noga att påtala att man följer de regler som är uppsatta enligt 2011 års Wiendokument. Likväl skall man ha meddelat sina grannländer avseende beredskapskontrollen likväl skall dessa även erhållit en mer detaljerad information avseende vilka förband, uppgifter m m som övats. Likväl skall även OSCE blivit informerad om beredskapskontrollen samt vissa utländska försvarsattachéer skall även blivit inbjudna att följa beredskapskontrollen. Detta sammantaget anser man från Ryskt håll visar på stor öppenhet avseende verksamheten samt visar på att den ej är riktad mot någon specifik part eller nation.
Vad avser utnyttjandet av beredskapskontroller börjar dessa nu bli en rutin för de Ryska väpnade styrkorna, likväl är detta i sig en motivationsfaktor till förbandscheferna att säkerställa och genomdriva utbildning av sina förband, så att de kan lösa de mest troliga uppgifterna de kan ställas inför som ett minimum inför en beredskapskontroll. Detta gör att förbanden håller en högre kvalitet.
Bild 1. Identifierade markstridsförband.

Mark.Arméförband i bl a Arktis, Kaliningrad, Samara, Leningrad, Pskov, Kursk, Voronezh, Lipetsk och andra områden har omfattas av beredskapskontrollen. Det första steget i beredskapskontrollen har varit att säkerställa att ingående förband intagit högsta stridsberedskap inom dess anvisade koncentrationsområden. Förflyttning har genomförts både med hjälp av järnväg samt som landsvägsmarsch av ingående arméförband.

76. Gardesluftlandsättningsdivisionen i Pskov omfattades även av beredskapskontrollen. När kontrollen påbörjades ansatte de delar av divisionen utmarsch till koncentrationsflygfält. För att där påbörja förflyttning till Leningrad Oblast. Totalt utnyttjades sextio (60) stycken helikoptrar (MI-8, MI-24, MI-26) och cirka tjugo (20) stycken IL-76 för att förflytta förbandet och dess materiel från Pskov till övningsområdena i Leningrad Oblast.
Norra Flottans avdelta mekaniserade brigad omfattades även av beredskapskontrollen, med över 500 man dvs en bataljon. Förbandet har övat rörlig försvarsstrid i kustmiljö mot en landstigande motståndare. Förbandet har utnyttjat indirekt bekämpning dvs artilleri och granatkastare i försvarsstriden. Likväl har man även övat rädföretag samt förbandet har prövats i fältarbetstjänst (maskering och skydd) under beredskapskontrollen.
Avdelta ingenjörsbrigaden i Nakhabino omfattades även av beredskapskontrollen. De delar i brigaden som omfattades av beredskapskontrollen genomförde en förflyttning på cirka 400 km från sin grupperingsplats till övningsterrängen. Övningsscenariot för ingenjörsbrigaden är att genomföra stöd till det civila samhället vid en naturkatastrof. Enligt övningsscenariot har det skett kraftigt regnfall som följts av nederbörd i form av två (2) meter snö. Härvid måste förbandet genomföra fältarbeten för att underlätta situationen.
Avdelta CBRN brigaden i Kursk omfattades även av beredskapskontrollen. Dessa har även genomfört en förflyttning på 400 km utifrån dess utgångsgruppering. Deras uppgift under beredskapskontrollen har varit att genomföra insatser inom ramen för stöd till civila samhället i händelse av naturkatastrof. De har även haft samma scenario som ingenjörsbrigaden, dock har de genomfört moment inom ramen för kemiska utsläpp som kan ske i händelse av naturkatastrofer.
Under de första timmarna genomförde militärpsykologer ett antal kontroller på soldater ur järnvägstrupperna för att utröna dess moral och inställning till den påbörjade beredskapskontrollen. En slutsats som militärpsykologerna dragit är att dessa beredskapskontroller skapar förbandsanda och höjer moralen på förbandet. Likväl kände de sig väl utbildade att ta sig an uppgifterna (80% av kontraktsanställda, 70% av värnpliktiga), detta berodde i hög grad på den höga professionalismen hos officerskåren enligt militärpsykologerna. Att beakta att Röda stjärnan gör gällande att denna form av psykisk stridsvärdes kontroll var mer omfattande än enbart Järnvägstrupperna.
Utöver psykiska undersökningar, har man genomfört psykiska förberedelser inför strid av den deltagande övningspersonalen. Respektive soldat ur deltagande markstridsförband i MD C har tilldelats en pamflett, där olika tekniker för att öka uppmärksamheten och effektiviteten samt minska de mentala spänningarna inför strid. Likväl har man för förbanden inom MD C vid de olika förläggningsplatserna tilldelat fälttidning, genomfört totalt fyra (4) stycken konserter, likväl har korum (fältgudstjänst) genomförts.
140303 Genomfördes ett mycket komplext övningsmoment i Kaliningrad Oblast där Sjö, Mark och luftstridskrafter samordnat i tid och rum genomförde strid mot en motståndare på marken. Vid det specifika övningsmomentet övades över 3,500 man, över 450 olika fordon (stridsvagn, pansarskyttefordon m m) och vapensystem (artilleri, raketartilleri m m) samtidigt exkluderat luft- och sjöstridskrafterna. Sjöstridskrafterna genomförde understöd med fartygsartilleri för markförband samtidigt som strid mot fientliga fartyg samt luftfarkoster genomfördes likväl genomfördes ubåtsjakt parallellt med detta. Luftstridskrafterna genomförde understöd av marktrupp. Egna markförband mekaniserat infanteri genomförde anfallsstrid med understöd av indirekt bekämpning (raketartilleri, granatkastare samt artilleri) mot den tilltänkta motståndaren.
140303 Genomfördes en samövning mellan 104. Luftburna regementet samt 138. Mekaniserade regementet vid Kirillovskiy övningsfält i Leningrad Oblast. Mer än 1,800 soldater deltog i övningsmomentet samt över 30 stycken T-72B3, 20 BMD-2, 4 SU-34, 1 SU-24MR1, 47 MI-8, 32 MI-24, 1 MI-26. Totalt utnyttjades vid övningsmomentet över 2,000 olika materielslag dvs artilleripjäser, raketartilleri m m. Övningen skulle inledes med att fallskärmstrupp luftlandsattes detta ströks dock i sista stund mht säkerheten, därefter luftlandsattes luftburen trupp med helikopter, därefter isolerades motståndaren för att slutligen slås.
Ur MD C har 15. och 23. Mekaniserade brigaden deltagit i beredskapskontrollen. Brigaderna har genomfört en 800 km lång förflyttning till sitt övningsområde. Likväl har IL-76 utnyttjas för att förflytta särskild materiel för de bägge brigaderna till övningsområdet. Totalt har cirka 300 fordon genomfört landsvägsförflyttning till övningsområdet. Brigaderna har förflyttats till övningsområde i Samara Oblast, dock gör vissa uppgifter gällande att brigaderna befinner sig vid Belgorod Oblast dvs nära Ukrainas gräns.
Det är nu tydligt att de två (2) till tre (3) senaste åren med intensiv övningsverksamhet har börjat ge frukt, framför allt verkar man kunna leda större förband obehindrat och i samverkan med andra försvarsgrenar. Detta i sig visar på att de Ryska markstridskrafterna har en mellan till hög nivå, vad visa förband saknar är dock modern materiel, dock skall detta i huvudsak vara avhjälpt till 2020 då den nuvarande försvarsreformen skall vara avklarad. Dock rent truppföringsmässigt besitter cheferna förmågan att föra befälet över större förband och lösa komplexa stridsuppgifter.
Luft.Arméflyget har övat med över 80 stridshelikoptrar av typen MI-24 och MI-8. Vid beredskapskontrollens början spred dessa enheter ut sig på ett avstånd upptill 500 km från dess ursprungsgrupperingar till krigsbaser. Dessa enheter kommer utöver den taktiska förflyttningen som genomfördes öva moment såsom flygräddning och strid mot markmål, i okänd övningsterräng.
Jaktflyget inom MD V spred ut sig till krigsflygbaser när beredskapskontrollen påbörjades. Jaktflyg lastade beredskapslast och genomförde kontinuerlig patrullering i det egna luftrummet där bl a lufttankningsförmågan övades mot IL-78. Likväl har luftförsvarsuppgiften därmed övats genom att kontinuerligt ha jaktflyg i luften.
Likväl har jaktflyg övat att identifiera och nedtvinga flygplan som utsätter det Ryska luftrummet för kränkning. Övningsmoment avseende detta som prövades var att en TU-134 lyfte från Moskva mot Voronezh, när planet lyft så fick det order om att ändra flygrutten mot flygbasen Besovets i Karelen, transponder slogs även av. Jaktflyg (SU-27) lyfte från flygbasen i Besovets för att identifiera det flygplan som närmade sig flygbasen, så gjordes samt planet tvingades även ned till flygbasen under eskort.
Likväl har man över Barens hav övat lufttankning med fem (5) stycken IL-78 som lufttankade sex (6) stycken MIG-31. MIG-31 Förbandet kom från flygbasen vid Monchegorsk samt IL-78 från flygbasen vid Olenegorsk. Utöver detta har MIG-31 förbandet genomfört luftstridsövningar över Barens hav, motståndaren har varit ur Marinflyget som kommit från flygbasen i Severomorsk.
Jaktflyg skall även ha genomfört eskort av strategiskt bombflyg under beredskapskontrollen. Bombflyget bestod av TU-95MS, varvid jaktflyget skyddade dess anflygning mot sitt mål. Luftstrid skall ha övats under själva eskort momentet. Luftstriden genomfördes på ett sådant sätt att eskorten nedkämpade motståndaren på gränsen av valt vapensystems räckvidd.
Vad avser luftstridskrafterna har dessa övat enligt gängse rutin dvs jaktuppgifter samt understöd av markförband. Vad som är intressant att notera är att man valde att genomföra en taktisk förflyttning med 104. Luftburna regementet ur 76. Luftlandssättningsdivisionen från Pskov till Leningrad Oblast med hjälp av helikopter. Detta visar på att luftlandsättningsförbanden är och förblir Rysslands främsta snabbinsatsförband mht de korta tidsförhållandena detta genomfördes under. Likväl måste man börja ta hänsyn kring detta i sin egen beredskapsplanering i angränsande länder till Ryssland.
Bild 2. Identifierade sjöstridskrafter.
Sjö.Totalt har cirka 80 olika typer av fartyg ur Norra Flottan och Östersjöflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Fartygen har satts samman i behovssammansatta enheter, utifrån de uppgifter som skall lösas. Övningsmoment som genomförts har varit skyddstjänstövning på fartygen, ubåtsjakt, luftförsvar, strid mot sjömål samt eskortering. Marininfanteriförband har övat landstigning samt kustförsvarsförband har övat rörligt försvar mot en landstigande motståndare. En tyngdpunkt har varit på att utvärdera ledningsmetodiken av sjöstridskrafterna under hela beredskapskontrollen.
Inom Norra Flottan har marinflyget övat ubåtsjakt i samverkan med sjöstridskrafter i Barens hav. Ubåtsjaktflygplanen av typslag II-38 och TU-142 samt ubåtsjakthelikopter av typslag KA-27PL har utnyttjas för att lokalisera ubåt. Samverkan mellan de luftburna ubåtsjaktdelarna och sjögående delarna har genomförts. De sjögående delarna har bestått av ubåtsjaktfartygen Snezhnogorsk och Brest. Ubåtsjaktövningen genomfördes stundtals under mycket svåra förhållanden. Lokaliserings och bekämpnings förfarandet har varit att ubåtsjaktflygplanen har fällt sonarbojar för att få indikation på vart ubåten är, därefter vid indikation har ubåtsjakthelikoptern lokaliserat och därefter har bekämpning genomförts med fartygen. Motståndaren de har jagat har varit en (1) atomubåt ur Norra Flottan.
Marininfanteriet i Norra Flottan har även övat landstigning mot oförsvarad kust i mörker vid GRYAZNAYA, från landstigningsfartyget AleksandrOtrakovskiy. Enheten som övades var luftlandsättningskompaniet ur marininfanteriregementet med över 100 soldater och 15 BTR-80. När beredskapskontrollen påbörjades avmarscherade kompaniet till mötesplats med landstigningsfartyget där genomfördes ilastning och avtransport till övningsområdet med landstigningsfartyget.
Inom Östersjöflottan har man utnyttjat en stridsgruppen med tre (3) Projekt 20380 korvetter, Soobrazitel’nyy, Boykiy och Steregushchiy. Likväl har minsveparna Aleksey Sobolev och BT-212 utnyttjas likväl som ubåtsjaktfartygen Kalmykiya och Aleksin. Övningsmoment som genomförts har bl a varit ubåtsjakt och minsvepning. Samverkan mellan ubåtsjaktfartygen samt ubåtsjakthelikopter av typen KA-27PL har även genomförts.
Likväl har man inom Östersjöflottan genomfört antipiratoperationer. Scenariot har varit att ett Ryskt fartyg har övertagits av pirater, varvid Östersjöflottan skall frita det. För att genomföra detta har helikoptrar (KA-27 and KA-27PS) utnyttjas likväl som ytstridsfartyg. För att få piraterna att släppa fartyget utnyttjade man inledningsvis finkalibrig eld från helikoptrarna därefter utnyttjas tung kulspruta och 30 mm AKAN från ytstridsfartygen varvid piraterna slutligen gav upp.
Vad avser sjöstridskrafterna så har dessa enligt tidigare beredskapskontroller genomfört likartade övningsmoment. Vad som sticker ut i denna beredskapskontroll är Östersjöflottans understöd av markstridskrafter från havet. I och med att detta har övats under en beredskapskontroll bör man kunna se att man återigen har börjat tillmäta amfibisk förmåga en hög grad av prioritering. Dock är det bedömt taktisk sådan dvs att man skall kunna understödja en kringgångsrörelse till havs med markstridsförband och ej operativ eller strategisk landstigningsförmåga man har som prioritering.
Ledning.Stor vikt har lagts på att utöva ledning av både luft, sjö och markstridskrafterna samt att ledningen har utövats på militärdistriktsnivå av de tre Försvarsgrenarna. Likväl har utövandet av ledningen inom de olika försvarsgrenarna ned på lägre nivåer även varit av vikt att pröva och utvärdera under beredskapskontrollen.
Signaltrupperna har upprättat digital kommunikation mellan de olika förbanden så att ledningen skall kunna utövas av dem. Det som upprättades var ett autonomt sambandsnät byggt i flera lager som band samman samtliga enheter både fältgrupperade och inomhusgrupperade över hela det västra militärdistriktet. Sambandssystemet knöt samman så väl mark, sjö som luft. Detta möjliggjorde att man på militärdistriktsnivå snabbt och enkelt kunde få information rörande de övande förbanden och grafiskt enkelt åskådliggjort.
Likväl påtalar man hur väl det nya logistikledningssystemet har fungerat, systemet tar in värden från samtliga enheter som är anslutna till nätverket och därmed genomförs beräkningar på hur mycket underhåll som måste flyttas fram, från de bakre underhållsförbanden. Fördelen med detta system är att det dels ej blir ett överskott som trycks fram dels så kan man kraftsamla underhållet till de punkter som är i mest behov av det. Varvid en effektiv ledning av underhållstjänsten kan skapas.
Logistik. Vad avser transporttjänst så skall cirka tolv (12) ton materiel och cirka 5,000 soldater ha genomfört lufttransport. Järnvägstransport har även genomförts av olika förband till sina koncentrationsområden, omfattningen av dessa är i dagsläget (130304) ej kända likväl bedöms till del fartyg även ha utnyttjas för att genomföra transport, likväl där är omfattningen ej heller känd i dagsläget (130304). För att koordinera landsvägsmarscherna har över tjugo (20) stycken trafikregleringsplatser upprättas samt över tio (10) stycken uppsamlingsplatser för att effektivt kunna genomföra förbandens förflyttning.
Normal underhållstjänst har genomförts inom brigadstrukturerna hos markstridsförbanden. Det vill säga, reparations-, drivmedels, ammunitions- och förplägnadstjänst har utövas. En sak som belyses är att trots privatiseringen av t ex förplägnadstjänsten på kasern så fungerar den i fält enligt biträdande Försvarsminister General Dmitriy Bulgakov.
Likväl vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna så verkar detta fungerat mycket bättre än under sommarens beredskapskontroll inom MD Ö då man hade stora problem att koordinera verksamheten mot de civila flygplatserna. Under denna beredskapskontroll poängterar man att t ex tankning av flygplan fungerar utan problem vid dessa flygplatser nu. Vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna i övrigt så har dessa genomförts inom ramen för egen struktur vid krigsflygbaserna.
Under beredskapskontrollen har även förmågan att deployera fältsjukhus övats. Inledningsvis genomfördes en landsvägsmarsch från Podolsk till militära flygfältet i Chkalovskiy. För att där ilasta fordon och personal i sex (6) stycken IL-76. Därefter genomfördes flygtransport till Arkhangelsk Oblast, där ytterligare fordonsmarsch genomfördes. För att slutligen upprätta fältsjukhuset. Fältsjukhuset har förmåga att kunna behandla 100 st patienter och ingår i ett snabbdeployeringskoncept vad avser sjukvård för de Ryska väpnade styrkorna.
Slutsatser avseende beredskapskontroll
Vad avser styrkeantalet 150,000 man som man anmält in bör detta ses som det absoluta taket man hade avseende övad personal. En mer rättvisande siffra bör ha varit att man övat någonstans kring 30,000 – 60,000 soldater om man ser till antalet reducerade markstridsförband o dyl som utnyttjas under övningen. Likväl så blir detta en reducering av den bedömning jag gjort tidigare i antalet soldater som övats. Dock skall man särskilt beakta att detta är en ansenlig mängd materiel och soldater som omedelbart har ställts på krigsfot och nästintill direkt ur marschgruppering har påbörjat lösande av stridsuppgifter. Således tyder det på att man inom MD V har en hög beredskap på sina stridskrafter för att kunna möta ett hot.
Efter ett (1) års genomförande av beredskapskontroller kan man nu identifiera några huvudmoment som man väljer att kontrollera och därmed säkerställa att förbanden har miniminivå inom, detta är att jämställa t ex vid strid med de tidigare Grundläggande StridsSituationer (GSS) som BrigR A serien gav gällande. Vad avser markstridsförbandenär dessa, längre förflyttning (400 – 800 km), strid ur marschgruppering, fältarbeten för egen överlevnad (maskering och skyddsvärn) och rörlig försvarsstrid (vad som förefaller vara antingen luftlandsatt eller landstigande motståndare). För sjöstridskrafterna omfattar de skyddstjänst, ubåtsjakt, strid mot luftmål samt strid mot sjömål. För luftstridskrafternaomfattar det dels jaktuppgift delsmarkunderstödsuppgift (CAS).
Vad som är mest intressant under denna beredskapskontroll är övningsmomentet som genomfördes i Kaliningrad Oblast 140303, där sjö, mark och luftstridskrafter koordinerat i tid och rum stred mot samma mål och under komplexa förhållanden. Detta tyder på att förbanden numera har en hög nivå vad avser ledning och förmåga till väpnad strid med ont om tid till förberedelser. Att samtidigt i tid och rum kunna koordinera dessa tre arénor kräver en hög förmåga främst avseende ledning och vad som är utslagsgivande är att detta är under en beredskapskontroll. Således kan man tillskriva åtminstone de deltagande enheterna under detta moment en hög nivå.
Ett intressant moment är genomförandet av kontroll av deltagarnas psykiska stridsvärde direkt vid påbörjande av beredskapskontrollen för att utröna på vilken nivå det låg. Samt därefter efterföljande åtgärder för att höja detta samt bibehålla om det låg på en hög nivå. Mig veterligen är detta första gången man har gett deltagarna fälttidningen genomfört fältkonserter med fältartister under en beredskapskontroll, att man genomför det under t ex Zapad eller motsv övning är självklart mht övningens längd totalt sett, men en beredskapskontroll har i Ryska mått mätt enbart varit ca fem (5) dagar lång. Detta kan tyda på att man tillsätter ett högre värde av dessa förberedelser för förbanden inför strid.
Under 2013 i MD V genomfördes flertalet övningar avseende lufttankningsförmåga för luftstridskrafterna. Detta har övats fullt ut under beredskapskontrollen och inom hela MD V. Enligt rapporterna verkar detta ha förflyttit mycket väl, varvid man kan dra slutsatsen att luftstridskrafterna utan tvekan numera besitter denna förmåga och på en bred front. Således möjliggör detta en högre uthållighet samt aktionsradie hos de Ryska luftstridskrafterna inom MD V.
Vad avser sjöstridskrafterna verkar ubåtsjakt varit huvudfokus hos både Norra Flottan samt Östersjöflottan under denna beredskapskontroll. Vad avser detta bör man kunna dra slutsatsen att man inom den Ryska Flottan har uppmärksammat ett tydligt hot från ubåtsvapnet och vidtar åtgärder för att aktivt kunna möta det. Mest troligt utifrån att detta utgör en utmärkt inhämtningsplattform i underrättelsearbetet samt att man således även haft indikationer på att sådan verksamhet genomförts dels i Östersjön delsi Barens hav mot ryska intressen.
Vad avser ledningsförmåga verkar man nu tillslut lyckats komma tillrätta med de problem man hade under 2013 med sitt nya ledningssystem. Likväl har man tillmätt ledning av de olika stridskrafterna en stor vikt, vilket man även gjort vid de tidigare beredskapskontrollerna. Således vad avser ledning blir slutsatsen att man tagit steget in i en modern ledningsförmåga. Vad avser logistik har det återigen visats att man besitter en relativt god förmåga för att kunna genomföra förflyttningar av förband längre sträckor och väl på plats underhålla dessa förband, vilket i sig ej är en nyhet utan det visade sig med all tydlighet under beredskapskontrollen i MD Ö 2013.
Slutsatser avseende Ukraina
Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen vad avser Ukrainas läge:
  • I och med att den s k beredskapskontrollen har fått genomföras utan yttre friktioner, har Ryssland under som minst sex (6) dagars tid haft möjlighet att höja sina förbandsstridsvärde avsevärt. Detta gör att de förband som deltagit i beredskapskontrollen helt klart är lämpade för att utnyttjas vid skarp väpnad strid mot en motståndare. Likväl har man bedömt även haft möjlighet att öva mot sina respektive första hands uppgifter i händelse av ett angrepp, varvid dessa är förövade och därmed har man drastiskt ökad sannolikheten att lyckas med sin strid. Således har man till del lyckats maskera sina egentliga förberedelser under förevändningen beredskapskontroll.
  • I och med att beredskapskontrollen skall vara avslutad 140303 och förbanden senast åter 140307 vid sin utgångsgruppering utifrån vad som har blivit anmält från det Ryska Försvarsministeriet så kommer en ansenlig mängd förband påbörja förflyttningar. Denna förflyttningsrörelse möjliggör för Ryssland att maskera åtminstone till del förbandsrörelser mot Ukraina, likväl kommer en ansenlig mängd transportflyg vara i luften vilket även möjliggör att t ex insättande av luftlandsättningsförband initialt kan maskeras som förbandsrörelser utifrån en återmarsch.
  • En klart oroväckande punkt är att man dels har mätt förbandens psykiska stridsvärde vid beredskapskontrollens påbörjande dels att man framför allt genomfört åtminstone vid förbanden från MD C som bedömt är framgrupperade mot Ukrainas landgräns, psykiska förberedelser inför strid. Detta bör ses som en tydlig indikator att man förbereder förbanden för skarp väpnad strid.
Således övergår den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina till väpnad strid bedömer jag att de Ryska förbanden som deltagit i beredskapskontrollen och om de utnyttjas i ett angrepp har goda möjligheter att lyckas vid genomförandet av sin strid åtminstone vad avser lösandet av sina första hands uppgifter. Likväl har förbanden haft relativt lång tid på sig att bygga upp förbandsanda och därmed anda och moral för lösandet av sin uppgift vilket i sig är en nyckel till framgång vid all form av väpnad strid.
Slutsatser avseende eget närområde
Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen avseende eget närområde kopplat till den nuvarande utvecklingen i Ukraina:
  • Vad avser markstridskrafter inom eget närområde så befinner sig bedömt en förstärkt luftburen bataljon i Leningrad Oblast som är samövad samt transporthelikoptrar finns baserade i anslutning till förbandets grupperingsområde. Detta möjliggör för Ryssland att snabbt insätta ett rörligt förband utifrån helikoptrarnas räckvidd och därmed etablera ett brohuvud. Den luftburna bataljonen bedöms ha högt stridsvärde. Till del består materielen av äldre sort.
  • Likväl finns bedömt en reducerad brigadstridsgrupp i Kaliningrad Oblast vilket är samövad och antingen kan transporteras sjöledes för att insättas eller genom markförflyttning kan insättas. Den reducerade brigadstridsgruppen bedöms ha ett högt stridsvärde. Dock består materielen av äldre sort. Avseende stridsvärde på övriga markstridskrafter som ingått i beredskapskontrollen är det svårt att bedömma ett korrekt stridsvärde, varvid jag undviker detta dock bedömer jag det ej som högt.
  • Vad avser sjöstridskrafter finns minst en (1) stridsgrupp om tre (3) korvetter ur Projekt 20380 klassen i Östersjön, likväl finns en (1) ubåtsjaktgrupp samt en (1) minröjningsgrupp. Detta möjliggör som minst eskort av begränsad mängd landstigningsfartyg samt begränsade åtgärder tillfälliga sjömineringar som kan upprättas. Ser man grupperna som en samlad sjöstridsgrupp bedöms den vara relativt samövad åtminstone vad avser ubåtsjakt insatser samt till del eskortering.
  • Vad avser luftstridskrafterna var de 140303 fortfarande baserade på krigsflygbaser samt del av dessa var kontinuerligt luftburna med hjälp av lufttankningsförmåga. Jaktinsatser samt markinsatser har övats likväl eskort av strategiskt bombflyg. Vad avser de luftstridskrafter som deltagit i beredskapskontrollen bör man kunna bedöma att dessa förband har ett högt stridsvärde, vad avser övriga luftstridskrafter som ej deltagit bör dessa bedömas till en lägre skala dock ej låg.
Således finns det i vårt eget närområde just nu en ansenlig mängd samövade förband på samtliga arenor. Utifrån händelseutvecklingen kan dessa utnyttjas dels offensivt dels defensivt. Ett offensivt utnyttjande skulle innebära att det är någon form av väpnade strid. Det defensiva utnyttjandet är att möjliggöra egen (Ryssland) handlingsfrihet i någon riktning främst rörande situationen i Ukraina. Det sistnämnde alternativt är det jag bedömer som troligt. Ryssland vill ha någon form av maktfaktor vänd mot väst för att möjliggöra att man kan slutföra sin insats i Ukraina. NATO artikel 5 står som en tydlig stopplinje för Ryssland varvid man själv garderar sig för att ej bli utsatt för några påtryckningar men man kommer bedömt ej utmana NATO eller Västeuropa förutom retoriskt. Dock skall man ej negligera möjligheten till att man har egen handlingsfrihet att offensivt snabbt kunna genomföra en begränsad styrkeinsats mot något mål för att själv försätta sig i en mer gynnsam position, dock bedömer jag denna sannolikhet som låg mht tidigare resonemang avseende främst Artikel 5.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23(Ryska)
Röda Stjärnan 1, 2 (Ryska)
OSW 1(Engelska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Tvzvezda 1, 2(Ryska)

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  



Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion ”Flytt av helikopterflottiljen till Kallax”med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.
Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 
Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.


Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret ”läs motionen”. Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.
Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.
Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?
En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.
Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?
Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, ”Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan”, undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till ”några dussin” är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige – tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.

Gästinlägg: Everybody is building ships and boats



Publicerar i dag ett gästinlägg, eller rättare sagt ett tal signerat flottiljamiral Thomas Engevall som han höll i egenskap som KÖMS ordförande den 15 november på Etnografiska museet på KÖMS 242:a högtidssammanträde där ÖB Sverker Göranson var hedersgäst.

Anledningen till att detta tal återpubliceras här på bloggen är att det även ska ses som Thomas bidrag till försvarsdebatten med anledning av att det efterfrågas åsikter från chefer. I sitt tal tar Thomas upp ett antal intressanta aspekter värda att beakta och se över. 

Samtidigt vill jag passa på att gratulera Thomas till utnämningen (1 januari 2014) som försvarslogistikchef och därmed även konteramiral. Grattis Thomas!

/ Skipper

———————–

General, gäster från systerakademier, pristagare, ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Bob Dylan, en i Kungl. Örlogsmannasällskapet rätt sällan spelad kompositör, skrev 1967 en av mina favoritlåtar som Manfred Manns Earth Band gjorde odödlig 10 år senare. Den inleds med texten: “Everybody is building ships and boats” och var namngiven efter eskimån Mighty Quinn. Fartygsbyggnad och Arktis, två mycket aktuella ämnen för ett anförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Medan det kalla och mörka Arktis är hetare än någonsin är fartygsbyggnad, speciellt svensk marin sådan, en verksamhet i avsomnande.

Så kan vi inte ha det så värst många år till. Vi måste snarast möjligt åter bli en del av alla dem som bygger skepp och båtar – eller i vart fall låter bygga dem.

Hur då? – kan man fråga sig, inte minst i skenet av den mycket ansträngda situation som försvarets materielanslag befinner sig i och som Överbefälhavaren alldeles nyss berörde.

Det finns en rad perspektiv man kan väga in i det svaret men jag tänkte hålla mig vid två av perspektiven, ekonomi och kompetens.

Det är lika bra att börja med ekonomin. Utan pengar är det svårt att skaffa sig eller behålla och utveckla en örlogsflotta. Gustav den första, mer känd som Gustav Vasa, skaffade sig sin svenska flotta på kredit år 1522 med hjälp av ett lån på tio tunnor silver. Att bygga sin flotta med hjälp av lån är dock en metod som inte längre låter sig göras.

Avancerade örlogsfartyg, som ubåtar, korvetter, fregatter och minröjningsfartyg är dyra, mycket dyra. En ubåt kostar 3-4 miljarder stycket, en korvett 2-3, en fregatt kanske 5-6 och ett modernt minröjningsfartyg ca en miljard per styck att anskaffa.

Dagens svenska flotta skulle med en enkel matematik betinga ett nyanskaffningsvärde om ca 50 miljarder kronor. Kostnaden för uppgraderingar och vidmakthållande under fartygens livslängd, 25-30 år, tillkommer med ett lika stort belopp och lägger vi dessutom till kostnader för amfibie- och vapensystem så landar vi in i en totalkostnad på ca 120 miljarder på 30 år, eller kort sagt 4 miljarder per år.

Omsatt i tunnor silver, för att jämföra med Gustav Vasas tid så motsvaras 4 miljarder av inte mindre än 450 tunnor silver.

Det samlade anslaget för anskaffning och vidmakthållande för Försvarsmakten 2014 är enligt budgetpropositionen knappa 16 miljarder. En fjärdedel av det beloppet skulle således krävas för att hålla en marin av dagens omfattning och modernitet över tiden.

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet kan jag tycka att det inte skulle vara helt omöjligt att avdela denna fjärdedel. Men, det finns fler viljor och behov och totalt sett går ekvationen på materielsidan, precis som ÖB berörde nyss, inte ihop vilket leder till att svåra val i realiteten väntar.

Att förmå riksdagen att avdela betydligt mer pengar till materielanslagen för att täcka de totala merbehoven, som också uppgår till ca 4 miljarder per år, kan var och en fundera på realismen i. Min slutsats är tämligen klar. Även om ett tillskott möjligen skulle kunna komma till, så kommer det att vara en bra bit kvar till nivån 4 miljarder.

Jag tror också, att det är ett önsketänkande med marina förtecken, att våra politiker skulle förvandla Försvarsmakten till ett skalförvar och satsa huvuddelen av medlen på marinen och flyget, såsom en artikel föreslår i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2013.

Politikerna, och det svenska folket, vill ha sin armé, sitt flygvapen och sin marin. Men frågan är om man egentligen är beredd att betala den fulla kostnaden för detta.

I Kungl. Örlogsmannasällskapets stadgars första paragraf anges att vårt syfte är att ”följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Det behöver vi göra tydligare än idag så att det svenska folket bättre förstår de marina uppgifterna oberoende av konfliktnivå i hela skalan fred-kris-krig. På så vis kan även de folkvalda förmås att satsa tillräckliga resurser på ett tillräckligt tydligt sätt så att vi totalt sett hamnar på en anständig nivå för alla våra stridskrafter, armé, flyg och marin, oberoende av konfliktnivå.

Men inte bara totalekonomin över 30-årsperspektivet är intressant. Minst lika intressant är med vilken stabilitet medlen fördelar sig över åren och hur de används. Snabba kast, där verksamhet ena år är inne i planen och andra året är ute, för att därefter komma in igen i en ny skepnad, är förödande och knäcker alla försök till en långsiktig strategi. Det går också att få bättre uteffekt över tiden med en stabil och något lägre ekonomisk nivå, än en totalt sett högre och men ryckig.

Med stabilitet blir även andra förutsättningar uppfyllda för att kunna ingå i skaran som de som is building ships and boats, vilket leder över till kompetensperspektivet.

Kompetens är alltid viktigt, men i en pressad ekonomi är kompetens helt avgörande för ett lyckat resultat. Kompetenskravet är dessutom helt oberoende av anskaffningsstrategi.

Det spelar ingen roll om fartyg anskaffas genom riktade utvecklingsbeställningar till svenska varv och industrier eller om mer färdigutvecklade fartyg anskaffas från utländska varv.

Försvarsmakten med FMV och FOI måste i alla lägen ha en sådan kompetens som gör att de:

  • Förstår vad som behövs i framtida konfliktmiljöer. 
  • Kan omsätta denna förståelse i relevanta krav. 
  • Kan värdera marknadens befintliga och framtida lösningar relativt dessa krav. 
  • Inför och vid beställning, förstår vad som kan fås, vad som fås men också vad som inte fås. 
  • Kan använda det som anskaffas så effektivt som möjligt. 

När det gäller utföraren, varv och andra leverantörer, måste de ha en sådan kompetens att de:

  • Förstår och kan omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt. 
  • Ha egen, (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat. 
  • Leverera produkter i tid med fullgott resultat till beställarna och leverera ett ekonomiskt sunt resultat till sina ägare. 

Denna kompetens är inget man enkelt skakar fram ur rockärmen den dagen den behövs. Den måste vårdas. Den måste utvecklas. Den behöver stabilitet. Jag är också helt övertygad om att det enda sätt man kan göra detta på är att tillräckligt många ingenjörer, officerare och ekonomer faktiskt ägnar sig åt denna verksamhet på daglig basis.

Precis som i alla andra delar av försvaret, och i all verksamhet, kan man inte bli riktigt bra på något om man aldrig gör det på riktigt. Att tro att man med framgång skulle kunna genomföra plutons anfall i en reell insats, om man aldrig genomfört en stridsskjutning med skarp ammunition, är naivt.

Vi måste därför hitta sätt att, även när ekonomin sätter begränsningar i vad vi kan göra, löpande jobba med frågorna, operativt/taktiskt, tekniskt och kommersiellt.

En form av lagtempo där ubåtar och ytfartyg med amfibiesystem växeldrar kan vara en del av en sådan lösning. Med andra ord, då anskaffning/byggnation sker av ubåtar (A26 kan man hoppas på i närtid) så ges ytfartygsflottan uppgraderingar. Men, samtidigt studeras nästa generations ytstridsfartyg till en nivå som gör att när ubåtarna är levererade ytstridsfartygen kommit så långt att de kan gå in i konstruktions- och byggnationsfas, samtidigt som då något äldre ubåtar kan ges nödvändiga uppgraderingar.

På det viset kan en kärna av kompetens (operativ/taktisk, teknisk och kommersiell) alltid vara fullt sysselsatt med intressanta och inspirerande uppgifter även om man får finna sig i att verka såväl på som under ytan över tid.

Men sedan gäller det att få fram dessa individer också. Här behövs ett rejält omtag jämfört med idag då rekrytering och vidareutveckling av denna typ av nyckelpersonal lämnar mycket i övrigt att önska. Denna fråga äger Försvarsmakten tillsammans med FMV själva och möjligheterna är således obegränsade.

Men man måste våga tänka nytt, vilket inte alltid lätt i den av hävd konservativa marinen och när kraven på likriktning inom hela personalområdet i Försvarsmakten blir något för höga.

Några åtgärder som jag menar skulle kunna bidra till att kunna skapa en tillräcklig kritisk massa av kompetent personal är att;

  • Marinen överger idén om att alla framtida officerare (OF) ska kunna köra båt och därmed ges formell nautisk kompetens. Alla officerare i flygvapnet flyger inte flygplan och alla arméofficerare kör inte stridsvagn heller, även om det säkert är kul. Knappt hälften av marinens officerare borde i stället läsa teknisk profil i sin officersutbildning och på det viset bredda officerskårens totala kompetensbas och kunna se teknikens och taktikens samspelsmöjligheter redan som fänrikar och inte få denna kompetens som 40-åringar efter Försvarshögskolans chefsutbildning. 
  • Rekryteringen av mariningenjörer, dvs. officerare med civilingenjörskompetens, måste återstartas till någon nivå, säg två till tre om året. Nu är det sju-åtta år sedan någon rekryterades. I närtid finns det rätt gott om specialistofficerare och officerare, men även reservofficerare, som på eget bevåg läst in en civilingenjörsexamen som kan rekryteras snabbt och utan egentlig kostnad. 
  • De specialistofficerare som når de högre nivåerna, förvaltare och flottilj/regements-förvaltare måste tas omhand och kunna utnyttjas för avancerade roller även ur ett materielförsörjningsperspektiv, inom Försvarsmakten men också inom FMV. 
  • Vi bör ta tillbaka en gammalt traditionell metod inom den militära sfären, nämligen att i avsaknad av egna krig skicka ut våra officerare till andras konflikter i modifierad form. Med andra ord, vi bör utnyttja våra internationella kontaktnät för att få in personal, civil som militär från både Försvarsmakten och FMV i utländska projekt för att behålla och utveckla vår kompetens den vägen. 
  • Vi ska inte glömma bort våra sjömän och soldater. En sjöman som lämnar och därefter skaffar sig en adekvat teknisk/ekonomisk utbildning bör vi kunna ta tillbaka, antingen som civilanställd eller som specialistofficer/officer när den dagen kommer. Det borde också gå att hitta konstruktiva lösningar för deltidstjänstgörande soldater och sjömän kopplat till de marina delarna av försvarsindustrin, precis som börjat ske på andra ställen, exempelvis med IBM vad gäller IT-personal. 
  • Slutligen, även akademierna, i detta fall främst, men inte enbart, Kungl. Örlogsmannasällskapet, skulle kunna användas som oberoende ”think tanks”. Det är bara att titta sig omkring i salen för att se vilken kompetens som finns att nyttja, till en bråkdel av den kostnad som understundom faktureras av vissa konsultföretag med före detta officerare som anställda. 

Även dessa metoder behöver en stabilitet för att ge långsiktiga resultat.

Kungliga Örlogsmannasällskapet, som grundades 1771, har under sin 242-åriga existens sett ett antal upp-och nedgångar i svensk marin förmåga. En nedgång i denna förmåga är i dagsläget helt fel väg att gå i skenet av omvärldsutvecklingen med bland annat;

  • Sveriges stora beroende av sjöfarten för vårt välstånd. 
  • Den ökande handeln och sjötrafiken i Östersjön. 
  • Ett alltmer auktoritärt Ryssland. 

En fortsatt klok och konstruktiv argumentation kring vilka förutsättningar detta kräver, kombinerat med att tydliggöra den marina arenans förutsättningar och användbarhet i alla konfliktnivåer är ett bra sätt att bädda för framtiden. Där har vi alla ett ansvar.

Som skeppsbyggnadsingenjör anser jag att stabilitet är den grundläggande faktorn på vilket allt annat vilar.

Utan stabilitet kan man bara hoppas på att likt Wasa, ett av de sämsta skepp vi för övrigt byggt i detta land, bli placerad på ett snyggt museum efter några hundra år i gyttjan. På museum hör vi inte hemma på länge än, denna kväll undantagen.

Och likt kretsen kring eskimån Mighty Quinn gäller det därför att åter komma in i skaran som; Is building ships and boats.

En slutlig stabilitetåtgärd, lika från år till år, genom seklerna som gått, och genom sekler som skall komma, är att avsluta detta tal med att beordra Marinens musikkår med att spela Kungliga Flottans Defileringsmarsch!

/ Thomas Engevall, KÖMS Ordförande

Putin drar upp framtiden

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

ÖB och spetsnaz

Sveriges ÖB i Murmansk på Zvezda-kanalen.

Två nyheter som svenska medier hittills inte tagit upp är ÖB Sverker Göransons visit i Ryssland denna vecka, trots att det är hans första i landet, samt att Ryssland idag firat den nationella spetsnaz-dagen.

Man får söka sig till Försvarsmaktens hemsida eller den ryska militärkanalen Zvezda (se klippet ovan) för att få ta del av ÖB-besöket i Ryssland. Formuleringarna om besöket skiljer sig åt en del. En nyckelformulering i Zvezdas skildring av det rysksvenska militära toppmötet var ”med gemensamma krafter stå emot terroristhotet”. Försvarsmakten sammanfattar besöket så här: ”Huvudfokus under resan har legat på erfarenhetsutbyte kring Sveriges respektive Rysslands försvarsreform, samt möjligheter till fördjupat samarbete mellan Sverige och Ryssland särskilt vad gäller maritim säkerhet i Östersjön och Arktis.”

Vad gäller att stå emot terrorister och diversanter (jägarsoldater/operatörer) så handlade ett av dagens ryska TV-reportage om spetsnaz om det. Som framgår av min och Joakim von Brauns bok Ryska elitförband införde president Putin 2006 en särskild minnesdag för de väpnade styrkornas spetsnaz-förband den 24 oktober – till minne av att Sovjets dåvarande försvarsminister den 24 oktober 1950 skapade de första spetsnaz-förbanden av modernt snitt. Sedan 2006 är det därför också naturligt nog extra uppmärksamhet på spetsnaz i ryska medier just denna dag. Klippet nedan sändes idag och visar några nyheter inom spetsnaz.

Mer ansiktsmasker verkar vara en trend inom spetsnaz.

I klippet syns ett nytt PDSS-förband, ett marint förband mot terrorister och diversanter som också benämns som spetsnaz (i detta fall inom stillahavsflottan). Man tänker enligt reportaget införa hästar bland sina vanliga transportmedel och har därför nyligen infört ridutbildning, med viss civil assistans.

Låt oss så avsluta med ett annat spetsnaz-klipp från idag som visar spetsnaz inom armén:

Som sagt, masktrend.

Det rör sig om ett ospecificerat spetsnaz-förband i Tambovområdet. Men med hjälp av Ryska elitförband kan man räkna ut att det torde röra sig om den 16. spetsnaz-brigaden.

Ett rop på hjälp

Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på […]

Zapad’13

Denna analys kommer främst beröra de Ryska stridskrafternas deltagande i övning Zapad’13. Anledningen till denna begränsning är främst av storlekskaraktär analysen består av tio (10) stycken A4 sidor. Skulle även de Vitryska stridskrafterna berörts mer ingående än vad de gör just nu så skulle analysen svält och därav blivit för stor för att vara ett blogginlägg. Likt tidigare analyser bygger denna enbart öppna källor och har ingen anknytning med Försvarsmakten eller annan statlig eller icke statlig verksamhet. Således detta är mina egna bedömningar kring vad som genomförts. Med hänsyn till omfattningen av inlägget är det fullt möjligt att felaktigheter kan ha smygit sig in någonstans.
Analys
Allmänt.Övning Zapad’13 genomfördes mellan den 20 och 26 September 2013. Det officiella övningsscenariot har varit att Vitryssland är utsatt för infiltration av extremistgrupper med syftet att genomföra terroraktioner samt destabilisera situationen i Vitryssland. Extremistgrupperna får stöd i form av transporter, vapen och annan militär utrustning av en extern aktör. För att stabilisera situationen i Vitryssland väljer Ryssland att utnyttja sina väpnade styrkor för att förhindra fortsatt infiltration och att nedkämpa extremistgrupperna. Således det man säger är att man har övat mot en irreguljär motståndare liknande det Ryssland själv gör i Tjetjenien eller vad väst gör i Afghanistan. Vad vi i väst kallar upprorsbekämpning d v s COIN (Counterinsurgency)
Det som sas först var att övning Zapad’13 skulle genomföras på fem stycken platser i både Ryssland och Vitryssland. I Vitryssland har man övat vid Brestskom, Gozhskom och Obuz-Lesnovskom. I Ryssland har man övat vid Khmelovka och Pravdinskiyi Kaliningrad Oblast. Därefter tillkom övningar inom Leningradoch Pskov regionen i övningen. Bedömt kan man även påräkna att övningarna som Norra Flottan har genomfört i Barents hav samt Karahavet och vid Mellanhalvön som övningsområde för Zapad’13 trots att man sagt att dessa övningar ej ingått vilket mantidigare sa skulle ingå. Således har man övat över stora delar av MD V yta som angränsar mot väst. Det enda område som inte berörts i någon större utsträckning av Zapad’13 är Finland dock så berördes de kraftigare under Zapad’09. Huvuddelen av koncentrationen av styrkorna har varit mot dels Baltikum dels Polen. En mindre del har varit mot Norge.

Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13.

Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).

Enligt Krasnaja Zvezda skall antalet deltagande i Vitryssland och Ryssland i övning Zapad’13 bestått av över 22,000 soldater, 450 pansarskyttefordon, 80 stridsvagnar, 50 artilleripjäser, 90 luftfarkoster (helikoptrar och flygplan) samt 10 fartyg ur Östersjöflottan. Därefter bör man lägga till Norra Flottans övning som omfattade 2,500 soldater och sjömän samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon av olika slag. Samt inrikesministeriet initiala deltagande med 20,000 man. Detta ger en total numerär på deltagandet i övning Zapad’13 på 44,500 man. Väl över de först annonserade 12,900 soldaterna. Även om man tar bort Norra Flottan så har man en numerär på cirka 42,000 man.
På övningens sista dag följde dels Rysslands President Vladimir Putin dels Vitrysslands President Alexander Lukashenko övningen. President Putin har även uttalat sig om övningen. Han säger att övningen har visat att Ryska och Vitryska förband kan lösa uppgifter tillsammans och att man är på god väg att uppnå fullständigt interoperabilitet.
En annan viktig del i övningen har dels varit att pröva ny utrustning för de väpnade styrkorna. Detta har varierat ifrån sambandssystem till obemannade flygande farkoster (UAV). Delshar även det integrerade ledningssystemet för Ryssland samt Vitryssland prövats men även de väpnade styrkornas ledningssystem. Försvarsministern Sergei Shoigu påtalade innan övningen att ledningssystems egentliga funktionalitet endast kan prövas under större övningar för att få ett korrekt värde på dem.
Förberedelser.De första tågen med Ryska förband anlände till Vitryssland den 130903. De Ryska förbanden ilastade vid dels Moskva delsvid Nizhny Novgorod. Totalt flyttades 2,520 ryska soldater via järnväg och det omfattade tjugo (20) stycken tågset för att förflytta förbandens utrustning till Vitryssland. Förbanden som flyttades med tåg från Ryssland till Vitryssland var delar ur 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamandivisionen) samt delar ur 9. Mekaniserade brigaden och ledningsdelar ur 20. Armén. Förbanden flyttades till övningsfälten vid Brest och Gozhsky vilket kom att utgöra utgångsläge för övningen för förbanden.
I andra riktningen förflyttades delar ur 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden från Vitebsk i Vitryssland till Leningrad regionen i Ryssland. Både förbanden ses som specialförband i Vitryssland. Väl på plats erhölls grundläggande utbildning för att kunna lasta och förflytta sig med landstigningsfartyg. Förbanden kom att ilasta landstigningsfartyg den 130912 för att genomföra en två dagars förflyttning över Östersjön till Kaliningrad Oblast.
När väl de Ryska och Vitryska förbanden var på plats inom respektive övningsregion kom förövning att genomföras. Till exempel 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden kom att genomföra förövning i transport med svävare för att kunna deltaga fullt ut i övningen i ett senare skede. Likväl har artilleriförband i Vitryssland övat indirekt bekämpning för att kunna deltaga fullt ut i övningen när den väl startar.
Som ett led i förberedelseskedet genomfördes med början från 130917 en beredskapskontroll av inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man mobiliserade skall ha uppgått till ca 20,000 soldater med tillhörande materiel. Den uppgift inrikestrupperna löste inom ramen för Zapad’13 var att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa.
Likväl kom man under förberedelseskedet att utvärdera Transportministeriet samt Energiministeriets förfaranden under tilltransporten av förbanden till Vitryssland från Ryssland. Detta för att kunna effektivisera arbetet samt förbättra transporter o dyl i händelse av en väpnad konflikt. Man gick även igenom planer o dyl.
Två saker sticker ut främst i förberedelseskedet av övning Zapad. Den första som sticker ut är att man från Vitryskt och Ryskt håll väljer att använda 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden som marininfanteri. Detta tyder på dels en förmågehöjning av de Vitryska förbanden dels ger det Ryssland en förmågehöjning i Östersjöregionen inom ramen för CSTO i och med att det enbart är 336. Marininfanteribrigaden som räknas som renodlat marininfanteri. Detta ger att man nu har ökat sin förmåga att genomföra amfibiska operationer i Östersjön.
Den andra saken som sticker ut markant är beredskapskontrollen av inrikesministeriets trupper. Känt sedan tidigare är att dessa förband har främst två uppgifter i händelse av krig. Dels att skydda mobiliseringen av de väpnade styrkorna i det initiala skedet av en konflikt delsskydda det s k bakre området i händelse av krig. Detta är det område där logistik-, stabsförband m m kommer vara grupperad. Det man främst skall agera mot är jägar- och specialförband dvs vara vad som i svensk nomenklatur benämns antijägarförband. Dessa förbandstyper kategoriseras i två slag delsmer konventionella som främst agerar larmstyrka delsde som med hjälp av tekniska och biologiska sensorer (hund) aktivt söker och nedkämpar jägar- och specialförband. Att man väljer att öva dessa förband och det förförandet tyder på tvåsaker antingen övade man för det initiala agerandet i händelse av en konflikt eller det senare skedet av en konflikt.
Marinen.Ur Östersjöflottan skall tio (10) större fartyg deltagit enligt uppgift. Följande fartyg omnämnts som deltagande i övningen, Kaliningrad, Georgiy Pobedonosets (Ropucha I), Azov, Korolev (Ropucha II) och Mordoviya (Zubr). Likväl har följande andra fartyg deltagit Jagaren Nastojtjivyj(Projekt 956) och korvetterna Boikiy, Soobrazitelnyyoch Steregushchiy (Projekt 20380).
Östersjöflottan har bl a övat manövrering i förband, likväl har man övat sambandstjänst samt åtgärder vid skadatskepp. Likväl har Östersjöflottans ytstridsfartyg övat sjömålsbekämpning dels med sjömålsrobotar dels med fartygsartilleri för att bekämpa en irreguljär motståndare som försöker landsätta personal på kust. Enligt uppgift skall den irreguljära motståndarens fartyg ej kunnat nå kusten utan nedkämpats på avstånd av 10 km från den.
Vid genomförandet av landstigningen den 130926 i Kaliningrad så understödde samtliga deltagande ytstridsfartyg samtliga deltagande landstigningsfartygs landstigning. Understödet genomfördes genom artilleribekämpning av markmål från fartygen. Likväl utnyttjades landstigningsfartygens egen beväpning för att nedkämpa markmål i anslutning till landstigningsområdet.
Landstigningarna genomfördes dels av Ryska marininfanteriet som genomfört landstigningsövningar med landstigningsfartyg dels de Vitryska styrkorna har utnyttjat svävare för att genomföra landstigning. De landstigningar som delsdet Ryska marininfanteriet genomfört dels de Vitryska specialförbanden genomfört syftade till att enligt den officiella rapportering att nedkämpa terrorister som belägrat samhällen. De Vitryska och Ryska trupperna som landsteg genomförde således strid i bebyggelse övningar efter landstigningarna och nedkämpade terrorister. Enkomt för detta så hade man upprättat bebyggelse med ca 50 byggnader av olika sort för att kunna öva detta fördelat på två områden.
Norra flottanhar varit indelad i fem (5) stycken uppdragsanpassade sjöstyrkor med olika typer fartyg (ytstridsfartyg och ubåtar) utifrån givna uppgifter. Övningarna har genomförts delsi Barents hav dels i Karahavet. Totalt har 2,500 soldater och sjömän övats samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon deltagit i Norra flottans övningar. Stundtals har Norra flottan genomfört sina övningar under mycket svåra förhållanden med vindstyrkor upp till 18 m/s och hård sjö.
En intressant sak i Norra Flottans övning är att hangarfartyget Admiral Kuznetsovkom att utlöpa 130919 från Severomorsk. Fartyget skall deltaga i Norra flottans övningar i Barents hav området. Den 130921 kom ytterligare 20 ytstridsfartyg samt ubåtar utlöpa för att förflytta sig till sina respektive övningsområden. Under sin förflyttning till sina respektive övningsområden kommer fartygen öva sambandstjänst, luftförsvar samt ubåtsjakt.
Norra Flottan har bl a genomfört ubåtsjaktövningar dels med de två stora ubåtsjaktfartygen Severomorskoch Admiral Levchenko dels med understöd av ubåtsjaktflygplan i form av II-38 och TU-142. Ubåtsjaktövningen genomfördes enligt följande mönster inledningsvislokalisera, därefter följa ubåten för inmätning av måldata för att slutligen nedkämpa ubåten. Utöver detta har man övat manövrering i fartygsformationer samt räddningsinsatser.
Vid Norra Flottan har enligt vad som officiellt rapporterats, två (2) stycken ubåtar deltagit i övningarna som genomförts där. Dessa har övat att bekämpa fartygsgrupperna som deltagit i övningen dels med torpeder dels med robotar. Likväl kan man förutsätta att fartygsgrupperna har utnyttjat dessa två (2) ubåtar för att öva ubåtsjakt.
Ubåtsjaktfartyget ViceadmiralKulakov (Projekt 1155) deltog även i Norra flottans övningar och då i Barentshav. Fartyget anslöt till övningarna som del av ett slutskede under dess långseglats som påbörjades 130511. Fartyget har övat dels sjömålsbekämpning med sitt fartygsartilleri dels luft- och robotmålsbekämpning med sitt luftvärn. Fartyget har väl löst den uppgiften på avstånd mellan 2 och 10 kilometer från fartyget.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat moment som bl a åtgärder mot luftangrepp, förflyttning genom kontaminerat område av massförstörelsevapen. Likväl har man även övat sig i fältarbetstjänst såsom förflyttning genom minfält, maskering av fordon samt grupperingsplatser och iordningställande av värnsystem.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat rörligt försvar mot landstigning dels i Titovka dels i Shary. Utrustning som utnyttjades vid det rörliga försvaret av kustremsan var T-72, BM-21, 2S3, 9M111 Fagot samt diverse handeldvapen likväl hade man flygunderstöd av SU-24. Detta genomfördes som skarpskjutningar mot en fiktiv motståndare. Likväl så understödde luftlandsättningstrupperna vid försvaret av kusten.
I Kaliningrad Oblast hade flottans ingenjörstrupper placerat ut mer än 5 ton s k ”effekter” för att skapa en så realistisk stridsmiljö som möjligt för dels de Ryska trupperna dels de Vitryska trupperna som deltog i övningsmomenten där. Effekterna har utnyttjas för att simulera artilleribeskjutning från hav mot land samt flygunderstöd.
Vad avser sjöstridskrafterna är vissa saker mycket intressanta. Dels så övar man med samtliga tre nya korvetterna i Östersjöflottan av klassen Steregushchiy. Dessa korvetterna är mycket liknade Visby korvetterna och skall ha till del viss smygförmåga. Dels så hävdar man att man genomför strid mot en irreguljär motståndare med sjöstridskrafterna. Mig veterligen har man än inte börjat skjuta sjömålsrobotar mot t ex piraterna utanför Somalias kust eller för den delen de mer radikala elementen som finns bland olika terrororganisationer. Likväl har jag mycket svårt att se en irreguljär motståndare som kräver sådan förbekämpning som genomfördes vid landstigningen i Kaliningrad Oblast och vad som inte jag nämner är att denna irreguljära motståndare även förfogade över attackflyg.
Likväl är det mycket intressant att man med Norra Flottans övning inte ger något form av svepskäl att man övar mot en irreguljär motståndare utan där säger man tydligt att man övar mot en reguljär motståndare. Detta kopplat till uttalanden om att det är lugnt i Arktis, lugnar definitivt inte mig med dels denna övning som man genomfört dels med att man håller på att aktivera en f d flygbas för att kunna återuppta patrulleringar o dyl i Arktis. Återigen uttalanden som går stick i stäv med praktiskt handlande. Samt en Svensk syn på att vi litar blint på vad Ryssland säger. Retorik och Realpolitik är två vitt skilda saker.
Flygvapnet.Ytterst lite har skrivits om luftstridskrafternas agerande under Zapad’13 dock så såg vi att under månaderna innan Zapad’13 har de varit mycket aktiva. Bedömt kommer mer information rörande dess agerande under övningen komma de närmsta dagarna/veckorna.
Norra flottans marinflyg genomförde den 130925, 15 stycken flygföretag. Luftfarkoster som utnyttjades under företagen var IL-38, IL-20, SU-33, TU-142, SU-25, KA-27 och MI-8. Flygföretagen omfattade flygunderstöd av sjöstridskrafterna men även agerande som motståndare och genomföra luftangrepp mot fartygsgrupperna.
14. Jaktflygregementet baserad i Kursk flygandes MIG-29 SMT har under övningen löst luftförsvarsuppgifter. Förbandet har övat på att nedkämpa bombflyg som har haft eskort av jaktflyg. Förbandet har även övat åtgärder vid luftrobotattack dels genom undanmanövrer delsgenom utnyttjade av skenmål såsom värmefacklor. Kurvstrid har även genomförts under övningen. Totalt genomförde 14. Jaktflygregmentet 35 företag under övningen.
Flygtrafiken försenades likväl i Moskvas flygzon när skede två påbörjades av övning Zapad’13. Det ryska luftfartsverket la in begränsningar när flygplan kunde lyfta samt landa på grund av ökat flygaktivitet från det ryska flygvapnet under övningens genomförande.
Utöver detta går det att läsa i rapporteringen om markstridskrafternas strid att man erhållit dels understöd av attackflyg dels understöd av attackhelikoptrar. Så bedömt har man satsat på att öva samverkan med markstridskrafterna under Zapad’13 därav kanske en mindre rapportering då man inte genomfört en renodlad luftstridsövningen.
En intressant aspekt som inte berörs här med senare under markstridskrafterna är att man utnyttjat UAV för att leda in luftstridskrafterna. Således kan man nu med hjälp av fjärrspaningshjälpmedel såsom UAV leda in attackflyg. Detta tycker jag personligen tar udden i all form av relevans kring uttalanden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå.
Armén.Vad avser markstridskrafterna har följande förband nämnts som deltagande i den officiella rapporteringen 7. Mekaniserade brigaden, 25. Mekaniserade brigaden, 138. Mekaniserade gardesregementet, 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamanskaja divisionen), 338. Marininfanteribrigaden, 98. Luftlandsättningsdivisionen samt delar ur 20. Armén (stab). Fler förband kan ha deltagit som ej jag har noterat. Likväl är det ej fullständiga förband som övats utan delar av förbanden.

Bild 2. Nu kända deltagande förband/förbandstyper från Rysk sida i Övning Zapad’13.
Bataljonsövningar har genomförts med delar av 138. och 25. mekaniserade brigaden i Leningrad och Pskov regionen ingående i MD V. Ingående övningsmoment för bataljonerna har varit att genomföra förflyttning genom områden med hot från jägarförband, åtgärder vid luftangrepp samt förflyttning genom terräng som blivit belagd med kemiska stridsmedel. Samt strid mot en irreguljär motståndare.
138. Mekaniserade brigaden genomförde bl a ett övningsmoment som omfattade områdesspaning efter motståndaren i syfte att lokalisera honom. Efter upptäckt av den irreguljära motståndaren så genomfördes anfall mot honom med understöd av arméflyg för att nedkämpa honom. Under detta moment så deltog 700 soldater och 200 typer av fordon samt 10 st attackhelikoptrar.
Likväl så genomförde deltagande bataljoner ur 25. Mekaniserade brigaden i Pskov regionen övningsmoment med dels motoriserat infanteri dels med stridsvagnar som understöds av artillerield. Syftet med striden var att nedkämpa ”terrorister”. Förbandet hade understöd av attackflyg vid striden. Totalt deltog vid momentet cirka 500 man, 60 st fordon, artilleripjäser m m samt 8 stycken flygplan.
Under övningen genomfördes en tillämpad stridsskjutning med markrobot- och raketartilleriförband vid Luga i Leningrad regionen. System som utnyttjades av markrobot typ var Iskander, Point och Tochka-U samt av raketartilleri var Smerch. Enligt uppgift skall man ej haft några svårigheter att träffa målen som var 10-talet kilometer ifrån avfyringsplatsen. Likväl skall man ha utnyttjat egen tillverkade obemannade luftfarkoster för verkansverifiering. Detta skall även ha genomförts utan problem.
Vitryska och Ryska trupper har även utnyttjat UAV system för att lokalisera motståndaren i syfte att nedkämpa honom. När väl motståndaren hade lokaliserats nedkämpades dessa med arméflygsresurser i form av helikoptrar MI-24 och MI-8. Eldledning genomfördes ej direkt till flygande förband utan via förbandets ledningsplats vidare till arméflygsenheterna.
Avseende utnyttjande av UAV för de ryska artilleriförbanden så meddelade de väpnade styrkorna att man har lyckats öka hastigheten från målupptäckt till granater i målet dvs bekämpningsförloppet med 1.5 till 2 gånger med utnyttjande av UAV systemet GARNET-2. UAV systemen som utnyttjats har även skyddats av luftvärnssystemet BUK för att dessa ej skall kunna påverkas vid inhämtande av information.
Vitryska territorialförband har även övats under Zapad’13. Dessa förband har främst övats i fyra huvudpunkter, skydda samhällsviktigainstallationer, säkerställa undantagstillståndet, störa jägar- och specialförband samt nedkämpajägar- och specialförband. Som ett exempel på samhällsviktiga installationer nämns gasstationer.
Under övningen har man även kallat in 1,500 krigsplacerade civila ur 138. Mekaniserade gardesregementet stationerad i Kamenka i Leningrad distriktet. Åldern på de inkallade var upp till 45 år gammal och huvuddelen av personalen som kallades in var boende i Boksitogorsk, Vsevolozhsk, Vyborg och St. Petersburg. Syftet med inkallelsen av de krigsplacerade var att kontrollera mobiliseringssystemet delsde civila samhällets åtaganden dels de väpnade styrkornas förmåga att hantera inkallade samt statusen på de krigsplacerade genom enklare övningar.
Televapenförband har även utnyttjas under övningen i syfte att främst lokalisera den irreguljära motståndaren för att därefter kunna nedkämpa honom. Likväl har larmstyrkor utnyttjas i syfte att kunna snabbt förflyttas mot platser där motståndaren har lokaliserats samt särskilda förband har även varit avdela för att kunna nedkämpa motståndaren.
Likväl har man övat fältarbetstjänst inom Kaliningrad Oblast. De Ryska och Vitryska förbanden har övat att röja mineringar såväl i vatten som på land samt oskadliggöra stormhinder och vidta fältarbetsåtgärder för att förflytta sig över naturliga hinder.
Tamanskaja divisionen genomförde även under övning Zapad’13 sin första egentligt stora övningen efter det att divisionen återuppsattes i år (2013). Divisionen deltog med cirka 500 man i Vitryssland under övningen. Under övningen har man bl a genomfört en längre taktisk förflyttning på 300 km mellan övningsområden samt bekämpat irreguljära motståndare.
20. Arméns ledningsförband har övats under Zapad’13. Detta är den arméstab som operativt lett förbanden under övningen. Stabens fältgruppering har varit uppbyggd kring tre delar. En ledningsdel en sambandsdel och stödlag. Samtliga delar i staben är rörliga och kan under kort tid upprättas eller brytas. Enligt uppgift skall man kunna verka i alla typer av miljöer med den utrustning man är tilldelad. Likväl har man övat under dygnets samtliga timmar med staben, således har man inte tagit någon form av övningspaus. Generalmajor Alexander Lapin uttalade sig i Röda Stjärnan kring detta, fritt översatt, ” Det arbetsschema vi har medger inte måltidsuppehåll m h t under krig så ger motståndaren en inte något uppehåll för måltider, sömn eller hygien”. Samma Generalmajor uttalar sig även om graden kring samövning, ” Vi kan se under denna övning att de Vitryska och Ryska förbanden integreras i en högre omfattning än de tidigare övningarna såsom Zapad’09 och dess efterföljare”.
En intressant sak som tas upp under övningen är utnyttjandet av sambandsmedel för de Vitryska arméförbanden. Man väljer att betona att enbart med säkra och tillförlitliga sambandsmedel kan man utöva ledning och därmed kan de väpnade styrkorna slå de s k terroristerna. En överste Yuri Pilischik uttalar sig rörande sambandet, ”Vi genomför åtgärder för att dels dölja våra radiosignaler dels skydda dem mot motståndarens televapeninsatser”. Likväl påtalar man den höga skyddsgraden man har på sitt samband, ”Även om terroristerna skulle kunna fånga vår signal så skulle det ta dem år att dekryptera meddelandet”.
För att skydda särskilt viktiga områden med tillhörande objekt har arméförbanden utnyttjat videoövervakningssystem med mörkerkapacitet samt rörelsesensorer. Likväl har man utnyttjat mer traditionella skyddsmedel såsom mineringar, larmminor, patrullslingor med oregelbundna patrulltider samt utnyttjat hundpatruller för skyddet.
En avslutande men mycket intressant sak som belyses är att man under övning Zapad’13 har övat på hur man skall genomdriva och upprätthålla ett undantagstillstånd på Vitryskt territorium som en del i övningen.
Återigen man använder en retorik om att man strider mot en irreguljär motståndare men retoriken faller på eget grepp. Man utnyttjar t ex inte Iskander robotar mot en irreguljär motståndare. Det krävs inget större trafikskydd på sina sambandsmedel mot en irreguljär motståndare, visst det finns exempel på att t ex Hizbollah har lyckats genomföra televapeninsatser mot Israel men det har varit i ytterst begränsad omfattning. Likväl så talar man vid vissa tillfällen om en motståndare som ej låter irreguljär när man läser intervjuer från övningen.
Likväl så strider man inte i de stora förbandsklossar som man har öppet rapporterat om att man har stridit i mot en ireguljär motståndare. Visst man använder pansarskyttefordon o dyl t ex i Afghanistan för att strida mot den irreguljära motståndaren där men vanligtvis inte i samverkan med stridsvagnar, attackhelikoptrar, attackflyg och med understöd av artilleri. Själva essensen i den irreguljära motståndaren taktik är att genomföra eldöverfall, överfall o dyl och inte möta sin motståndare i större förband för då vet han att han blir slagen.
Den främsta intressanta aspekten man tar upp är återigen utnyttjandet av obemannade flygande farkoster (UAV) för att genomföra indirekt bekämpning. Dels med artilleri dels med markrobotar och slutligen med attackflyg och attackhelikoptrar. I Sverige saknar vi just nu denna förmåga helt och hållet. Försök gjordes med UAV systemet Ugglan kring detta. Men Ugglan är mig veterligen nedlagd och vi har endast falken just nu vilket ur min synvinkel är en UAV på stridsteknisk nivå inte taktisk. Att man även lyckats förbättra bekämpningsförloppet med indirekta bekämpningsmetoder upptill 1.5 – 2 gånger är även illavarslande. Återigen relevansen i uttalanden om lågnivå hos de ryska väpnade styrkorna faller.
Likväl är det intressant att man väljer att göra en stickprovskontroll på mobiliseringssystemet under övningen, detta tyder även på att det ej var en övning mot en irreguljär motståndare som genomfördes.
Likväl tas mycket rapportering upp kring markstridskrafternas utnyttjande mot diversionsförband. Jag har avsiktligt valt att inte belysa detta så mycket i inlägget utan funderar snarare på att göra ett separat inlägg kring just detta och vilka följdverkningar det får för våra Svenska jägarförband. Men mycket intressant information har kommit ur den officiella rapporteringen från övningen.
Logistik.Delar av reparationsbataljonen ur MD V underhållsbrigad har funnits på plats i Vitryssland. Reparationsförbanden har delsansvarat för att genomföra skarpa reparationer på utrustningen under övningen dels har renodlad övning i reparation genomförts. Likväl har drivmedels- och ammunitionsförband funnits på plats för att öva underhållskedjan.
Övad trupp från Ryssland som befunnit sig i Vitryssland har förlagts i tältläger. Armétält av modell M-10 och M-30 har utnyttjas, totalt har cirka 200 tält slagits upp. I tältlägren har hygienfaciliteter, klädtvätt, möjlighet till att se på Rysk Tv, frisering m m funnits.
Enbart livsmedelsförsörjningen för de ryska trupperna i Vitryssland har omfattat cirka 100 ton av råvaror, vilket 60 soldater ansvaret för att iordningställa till mat för den övade personalen. För att kunna genomföra detta har man haft cirka 100 olika utrustningsdetaljer såsom kokvagn CEPI-150, kokbil PAK-200 och bakvagn PCB-0,4 till sitt förfogande. Den övade personalen har erhållit tre varma mål mat om dagen från underhållsförbanden. Maten har tillagats vid åtta (8) stycken underhållsplatser.
Östersjöflottan har upprättat ett antal kvalificerade vårdinrättningar för omhändertagande av skada, bedömt av ROLE 1 karaktär enligt NATO nomenklatur. Totalt har mer än 100 st läkare och sjuksköterskor deltagit i övningen. Likväl har psykologer funnits på plats för att kunna övervaka och främja moralen hos trupperna men även genomföra avlastningssamtal. Likväl skall man undersöka hur truppen reagerar på de stridsliknande förhållandena som man försöker återskapa under övningen varvid psykologerna skall dra slutsatser som kan implementeras i den fortsatta utbildningen av soldater inom de ryska väpnade styrkorna.
Under övningen har man även prövat och utnyttjat automatiserade system för att förbättra logistikflödet för de väpnade styrkorna. Genom att dels ta hänsyn till vilken verksamhet som genomförs dels hur många soldater som finns i förbanden som systemet omfattar beräknas hur mycket råvaror t ex för förpläggnadstjänsten som måste föras fram. För strid så beräknar systemet fram t ex hur mycket ammunition som måste flyttas fram till de stridande förbanden och vid vilka tidpunkter för att förbanden skall kunna lösa sina stridsuppgifter.
Likväl har man i de väpnade styrkorna övergått till att utnyttja briketter för värmning samt utnyttjande i t ex eldade ugnar, något som man väljer att belysa i rapporteringen från övningen. Man beskriver bl a åtgång i Vitryssland för de Ryska förbanden till ca 100 ton briketter för övningens genomförande. Likväl påtalar man även vinsterna med utnyttjandet, sex (6) gånger mindre aska och en betydligt högre värme koefficient istället för utnyttjande av traditionell ved eldning.
För att höja anda och moral hade man bl a vid övningsfältet Khmelevka i Kaliningrad Oblast upprättat ett mobilt kapell för de ryska marininfanteriet. Likväl hade man mindre varianter ombord på korvetten Soobrazitelnyyoch landstigningsfartyget Kaliningrad.
Fältartister i de Ryska Väpnade styrkorna kom att genomföra över 20 framträdanden under Zapad’13. Främst har inhemska sånger dels från andra världskriget dels från senare tid då främst populära sådana har framförts. Fältartisterna har förflyttat sig mellan de olika övningsplatserna enligt mottot att vi kommer till förbanden och inte vice versa. Exempel på artister som har framträtt är AnastasiaArtemova, Vadim Panfilov, MaryGavriliouk, Tatiana Ozhiganova, KseniaBelova och Artem Lee. På övningens sista dag genomfördes ett större framträdande av fältartisterna vid Khmelevka övningsfält i Kaliningrad Oblast.
Under övningen har man även övat marketenteritjänst i fält. Vid markententeriet har man dels kunna införskaffa mat, dryck, godis, tobak o dyl delshar man även kunna införskaffa materiella saker såsom uniformsdetaljer och persedlar, böcker o dyl. Detta övningsmoment var ett försök inför införandet av marketenteriet i fält i de Ryska väpnande styrkorna.
Vad som är intressant rörande logistik organisationen är att man mer och mer verkar övergå till en datoriserad sådan. Det vill säga man låter automatiserade program styra det logistiska flödet till och från striderna. Detta har sina styrkor och svagheter men helt klart med övriga lednings- och stödsystem så kan det göra att man får ett helt klart bättre läge än sin motståndare. Återigen återstår det att se hur väl det fungerar m h t till de egna rapporterade bristerna kring sina ledningssystem.
Likväl kan man konstatera som man gjorde tidigare i sommar rörande logistik organisationen vid beredskapskontrollen i MD Ö är att Ryssland verkar ha en fungerande sådan. Sedan kan man genom att titta bakåt se att man övat många av momenten under sommaren vad avser både förläggningsbyggen, sjukvårdstjänst m m. Men återigen logistikorganisationen verkar fungera och för att ha en väl fungerande armé krävs det att man har en mycket väl fungerande logistik organisation bakom den.
Sammanfattning
Vad är det då som har övats mellan den 20 och 26 September? På ytan och officiellt från Ryskt håll kommer man bedömt från och med nu och för all framtid hävda att man har övat strid mot en irreguljär motståndare s k upprorsbekämpning. Men som vi sett genom inläggets gång faller detta på eget grepp kring den egna rapporteringen från övningen och hur man de facto effektivt väljer att bekämpa en irreguljär motståndare. Med risk för att låta som en Ryssofob så kommer jag säga vad jag tror har övats under dessa dagar i anslutning till Baltikum och Polens gränser, det finns en möjlig avvikelse i agerandet i Vitryssland som jag även kommer att beskriva.
Bedömt det vi har fått se är hur man skulle gå tillväga vid försämrade relationer mellan Öst och Väst alternativt hur man skulle gå tillväga vid ett från Ryssland bedömt möjligt angrepp från NATO.
Bedömt så har man med två brigader övat anfall in i de Baltiska staterna med understöd av markrobotförband. Bedömt genom att initialt utnyttja markrobotarna för att slå ut operativa och strategiska mål. För att därefter följa på med markstridsförbanden in i de Baltiska staterna. Agerandet i Vitryssland tyder antingen på att man övat på hur man skall hindra NATO från att tränga in i Vitryssland. Således kan detta tyda på att man har gjort bedömningen att antingen NATO sviktar inom organisationen rörande artikel 5 kring dess baltiska medlemmar eller att man gör bedömningen att man hinner ta de Baltiska staterna innan NATO hinner reagera och även förhindra att konflikten kan utvecklas. Men att de delar ur de två brigaderna som övade i Leningrad och Pskov regionen inte övade strid mot en irreguljär motståndare är tydligt.
En annan möjlighet kring agerandet i Vitryssland är att man har övat hur man skall agera i de bakre områdena i händelsen av en väpnad konflikt. Exempel för detta finns i avhemligade rapporter från USA på ett flertal övningar som Sovjetunionen valde att genomföra med stor numerär under 60-,70-, och 1980-talet för att enkomt öva den organisationen och hur man skulle bekämpa jägar- och specialförband som man bedömde skulle agera i ens bakre områden. Dels genom direkta stridsinsatser dels genom att organisera motståndsrörelser inom det Sovjetiska territoriet. Återigen så har jag mycket svårt att tro att man har övat på att bekämpa en irreguljär motståndare i Vitryssland agerandet från de Ryska och Vitryska styrkorna tyder på allt annat än detta.
Det landstigningsmoment som genomfördes i Östersjön var bedömt av taktisk karaktär dvs man genomförde en kringgång eller omfattning med hjälp av marininfanteri. Det var således ej av operativ karaktär, främst utifrån den lilla numerär som genomförde landstigningen. Dock skall man väl ha klart för sig att den numerär som landsteg bedömt översteg vad vi själva har på Gotland just nu. Likväl återigen så är det ytterst få irreguljära om någon sådan motståndare som har förmågan att genomföra mineringar och effektiv försvarsstrid mot en landstigande motståndare likväl har tillgång till luftstridskrafter som genomför anfall mot landstigningen. Således var det bedömt ingen irreguljär motståndare man stred mot vid genomförandet av landstigningen i Kaliningrad.
Norra flottans övning gör jag bedömning var hur man skulle agera i vid försämrade relationer mellan Öst och Väst samt hur man de facto skulle försvara kustområden mot en möjlig landstigning. Vad som är intressant vid denna övning var att man valde att genomföra förstärkningsåtgärder med luftlandsättningstrupperna. Detta tyder på att man planerat för sådana åtgärder och man väljer nu att pröva systemet. Likväl återigen här är det ingen strid mot en irreguljär motståndare. För ingen irreguljär motståndare mig veterligen besitter landstigningstonage av den kalibern som kräver ca 2,000 man från att hindra vid landstigning.
Återigen vill jag poängtera att jag bedömer risken för en konflikt i vårt närområde som liten. Att man övar för krig med sina väpnade styrkor är fullt naturligt. Dock så måste man alltid noggrant följa utvecklingen i sitt egna närområde. Att Ryssland börjar bli allt mer aggressiv dels i sin utrikespolitik delsi sin säkerhetspolitik är mycket tydligt. Sommaren har varit full av sådana utspel. Många har inte ens renderat i en notis i svensk riksmedia och då har de skett på andra sidan Östersjön mot de Baltiska staterna. Återigen utvecklingen är mycket oroväckande dels kring den Ryska upprustningen dels kring dess repressiva inrikespolitik och dess aggressiva utrikespolitik. Det Svenska säkerhetsetablissemanget måste någon gång våga ta bort skygglapparna och se fakta i vitögat.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 130930: Kommer försöka lägga in bilder under dagen till inlägget. Även tack till @nHenrikJ på Twitter för att påtala att jag hade lyckats förtränga Örnen som de facto är taktisk UAV återstår bara artilleripjäserna.

Källor
Jamestown Foundation 1
Krasnaja Zvezda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39(Ryska)