Sökresultat för: Arktis

Prolog Zapad-2017 Del 1 – Förberedelser

Sammanfattning
Förberedelserna inför övning Zapad-2017, genomförs i det västra militärdistriktet (MD V), kommer sannolikt påbörjas i slutet av kvartal 1 (KV I) d.v.s. mars månad. Därefter kommer övningsintensiteten gradvis öka, intill September månad då övningen sannolikt genomförs, en stor del av den ryska övningsbudgeten kommer troligtvis allokeras till MD V. Ett flertal förband (ny upprättade) och förmågor(bl.a. avreglingsförmåga) kommer sannolikt valideras under övningen. Övningen har potential att bli den största Zapad övningen sedan 1980-talet i mängden soldater som deltar. Övningen kommer sannolikt inneha ett scenario med högintensiv strid gentemot en högteknologisk motståndare.
Detta är det första av två inlägg som kommer avhandla förberedelserna inför Zapad-2017, det andra inlägget kommer publiceras i Juli månad då det sannolikt framkommit mer information avseende övningens utformning.
Analys
Under den gångna veckan, V703, delgav det ryska västra militärdistriktet (MD V), antalet övningar som avses genomföras under 2017. Antalet övningar uppgavs vara kring 2,000 stycken.1 Som jämförelse, så skall de ryska väpnande styrkorna totalt genomfört 3,360 övningar under 2016 varav 1,250 var stridskraftsgemensamma övningar.2 Planen för MD V under fjolåret (2016), enligt Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu, förefaller varit att genomföra över 800 övningar samt 300 beredskapskontroller.3 Detta skulle i sådant fall innebära att övningsverksamheten inom MD V ökas 2,5 gånger under 2017.
Målsättning för 2016 vad avser beredskapskontrollerna förefaller man ej uppnått, då MD V rapporterat 170 stycken genomförda beredskapskontroller under 2016.4 I sammanhanget är det dock intressant att notera mängden beredskapskontroller inom det södra militärdistriktet (MD S), där fjolårets strategiska övning Kavkaz-2016 genomfördes, uppgår till 180 stycken för 2016.5Inom det östra militärdistriktet (MD Ö) genomfördes över 150 beredskapskontroller på högre nivå.6 För det centrala militärdistriktet (MD C) samt det norra förefaller det ryska försvarsministeriet ej publicerat några uppgifter avseende mängden beredskapskontroller som genomförts under 2016. Således är det trots allt en relativt jämn fördelning i övningsverksamheten mellan de olika militärdistrikten.
Inledningsvis är det på plats, återigen, att före ett resonemang kring mängden övningar som de facto genomförs av de ryska väpnade styrkorna, samt av vilken karaktär, för siffrorna kan, dels te sig små, dels te sig överväldigande. Exempelvis anmäldes det under inledningen av 2016 att MD V skulle genomföra cirka 300 beredskapskontroller, lite mer än hälften av detta genomfördes visar det sig i slutändan. Vilket är en viktig faktor att ta med sig, ofta är det stor diskrepans mellan vad som sägs och vad som de facto genomförs. I vissa fall kan det vara mindre övningar eller färre övningsdeltagare än vad som sägs, men även i vissa fall kan det även vara fler, där Zapad-2013 kanske är det bästa exemplet, på det sistnämnda.7 Således det krävs en hög grad av granskning då övningssiffror betraktas och i slutändan blir det en bedömningsfråga kring vad som kan vara rimligt/troligt.
Vid ett möte den 29NOV2016 i det ryska nationella ledningscentret med Rysslands försvarsminister, diskuterades hur stridsvärdet hos förbanden i den västra strategiska riktningen, d.v.s. MD V, kunde ökas. Inom ramen för detta berördes bl.a. de två nyupprättade mekaniserade divisionerna i MD V, som ett exempel.8 Vid ett annat tal den 18JAN2017 påtalades vikten av att öka den operativa effekten hos de ryska väpnande styrkorna under 2017, här påtalades särskilt att man skulle utgå från de dragna erfarenheterna bl.a. från den, fortsatt pågående, militära operationen i Syrien.9 I den västliga strategiska riktningen, har under de senaste två åren en stridsvagnsarmé (1. Stridsvagnsarmén) upprättats samt ytterligare två divisioner (3. och 144. Motoriserade divisionen), utöver det har ytterligare två divisioner upprättats en i MD C (90. Stridsvagnsdivisionen) samt en i MD S (150. Mekaniserade divisionen).10 Därtill har tre brigader inom MD S sammanslagits till att bilda en division (42. Mekaniserade divisionen) samt ytterligare ett stridsvagnsregemente har upprättats som tillförts 1. stridsvagnsarmén.11Således har det under de senaste två åren skapats fyra nya divisioner en hel stridsvagnsarmé samt ett stridsvagnsregemente, mer eller mindre från grunden.
Ur det perspektivet blir det förståeligt att den operativa effekten måste ökas, då en så pass stor förbandsmassa har upprättats under de senaste 18-24 månaderna, främst i den västliga strategiska riktningen. Det innebär även i förlängningen att Zapad-2017 sannolikt kommer bli en övning där ett stort antal förband samt förbandsledningar kommer valideras. I sak skulle det, kunna, innebära att en större mängd övningstid, d.v.s. ekonomiska medel, allokeras MD V under 2017, i syfte att säkerställa dessa förbands måluppfyllnad, vid en sannolik validering. Därtill om den operativa effekten skall ökas utifrån den stora mängden nya förband som upprättats, kommer det krävas mycket övning. Vilket i sak skulle kunna förklara den dramatiska ökningen i övningsverksamhet för MD V under 2017.
Ryssland har givit uttryck för att den nu påbörjade stationeringen av NATO rotationsstyrkor i de baltiska staterna samt Polen, som ett led i att skapa en s.k. ”snubbeltråd” gentemot ett presumtivt ryskt agerande, utgör ett hot mot Rysslands nationella säkerhet.12Totalt rör det sig om cirka 4,000 soldater, från ett antal NATO länder, fördelade på fyra stycken bataljonsstridsgrupper dels i de tre baltiska staterna, dels i Polen.13 Detta hot, upplevt eller icke, mot den nationella säkerheten förefaller Ryssland tagit fasta på i utvecklandet av scenariot för Zapad-2017. Enligt Rysslands Försvarsminister, skall scenariot utvecklas utifrån NATO ökade aktivitet längs med Rysslands och Belarus gräns.14Således innebär det, sannolikt, ett scenario som omfattar högintensiv strid med stridskraftsgemensamma operationer mot en högteknologisk motståndare.
I denna kontext blir det mycket intressant att notera den dramatisktökade mängden järnvägstransporter med militärmateriel till Belarus från Ryssland under 2017, av totalt 5,625 öppet inhandlade godsvagnar för militärtransporter skall 4,162 stycken gå till Belarus, vilket kan jämföras gentemot det av västerländsk media bevakade Kaliningrad Oblast, som enbart har 50 stycken under 2017.15Detta skall jämföras gentemot 2013, då den förra Zapad övningen genomfördes, då upphandlades 200 stycken godsvagnar för transport till Belarus. I sammanhanget så skall det även beaktas att detta är öppen inhandling, vissa transporter behöver ej redovisas öppet, varvid mängden militära godstransporter till Belarus under 2017 kan vara högre.16 Tilläggas är att utifrån den äldre ryska divisionsstrukturen, skulle det krävas 3,224 godsvagnar för att förflytta en hel mekaniserad division.17
Enligt en rysk militär analytiker, Pavel Felgenhauer, så finns möjligheten att Zapad-2017 kan bli större än fjolårets strategiska övning18 som omfattade 125,000 soldater och 97,000 civila befattningshavare.19 Dock skall man vara mycket försiktig med att bygga en analys kring enbart en källa i detta fallet Felgenhauer, han kan mycket väl ha rätt, men i skrivande stund, 22JAN2017, förefaller det enbart vara han som hävdar att storleken på Zapad-2017 kan överstiga fjolårets strategiska övning. Zapad-2013 bedöms omfattat cirka 70 – 90,000 deltagare, utifrån alla parallella övningar som genomfördes, samt om inrikesministeriets trupper även skall inräknas.20 Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, gör bedömningen att Ryssland längs en strategisk axel under en stridskraftsgemensam operation sannolikt kommer utnyttja 150,000 soldater. Totalt kan Ryssland, sannolikt, i dagsläget leda och genomföra militära operationer i två strategiska axlar och samtidigt bibehålla en reserv.21
Utifrån Felgenhauers uppgifter och FOI resonemang, så skulle det i sådant fall innebära om Zapad-2017 överstiger Kavkaz-2016 i deltagande personal, att övningen i sådant fall skulle kunna uppgå till 150,000 deltagande soldater fördelat på olika stridskrafter. Huruvida det är sannolikt eller ej, går i dagsläget ej att bedöma utifrån bristen på tillgängliga källor. Vad som dock är sannolikt är att Zapad-2017 kommer bli större än vad Zapad-2013 var m.h.t. den omfattande mängden materiel som förefaller ska transporteras till Belarus under detta år. Därtill den ökade mängden förband som upprättats inom MD V samt förmågor som tillförts sedan 2013, samt en trolig ökning i övningstid.
Under 2014 förefaller den totala mängden övningar för de ryska väpnande styrkorna varit cirka 3,500 stycken,22 för 2015 har inga siffror hittats för hela året, däremot hade man vid tidpunkten för det årets strategiska övning, Tsentr-2015 uppnått cirka 2,000 övningar23 och för 2016 var övningsmängden 3,360 övningar.24 För både 2015 och 2016 hade de ryska väpnade styrkorna målsättningen att genomföra cirka 4,000 övningar,25 således kan vi anta att den totala övningsmängden under 2015 var någonstans mellan 3,000 och 3,500 stycken. Således bör ett rimligt antagande vara att man likväl under 2017 kommer genomföra cirka 3,000 – 3,500 övningar. Utifrån detta antagande är det ej sannolikt att MD V kommer tilldelas närmare 2/3 (2,000 av cirka 3,000 övningar) av den totala övningsbudgeten under 2017 och de övriga fyra militärdistrikten resterande del. Däremot är MD V sannolikt koncentrationsdistrikt under 2017 m.h.t. årets strategiska övning samt den stora mängden nyupprättade förband.
Utgår vi från siffran 800 övningar för 2016, så torde en rimlig fördelning av övningsverksamhet till MD V under 2017 bli någonstans mellan 1,200 – 1,500 övningar d.v.s. mellan 35-45% av den totala övningstiden kraftsamlas till MD V. Detta utifrån att distriktet dels har årets strategiska övning, dels har ett flertal nyupprättade förband där den operativa effekten måste ökas och sannolikt valideras under Zapad-2017. Därtill så kan det påräknas utifrån de tidigare årens beredskapskontroller och de mönster som där framträtt, att minst två stycken större sådana kontroller kommer genomföras inom MD V.
Övningsverksamheten inom MD V kommer sannolikt öka under mars månad och kraftigt intensifieras under Juni-Juli månad för att förbereda förbanden inför Zapad-2017.26 Detta följer mönstret från de tidigare strategiska övningarna sedan ett flertal år tillbaka. Själva övningen kommer sannolikt genomföras under September månad likt de tidigare strategiska övningarna.27 Storleken på övningen kan återigen diskuteras, utgår vi från att Zapad-2013 omfattade cirka 70,000 övningsdeltagare med alla parallella övningar, så torde Zapad-2017 kunna uppgå till 100,000 deltagare. Därtill så förefaller Belarus kunna bli ett fokus övningsområde, med hänsyn till den stora mängd militär materiel som kommer kunna bli aktuellt att transportera dit.
Vad avser transporttjänsten till Belarus har huvudfokus kring den debatt som förts i huvudsak cirkulerat kring möjligheten om hela eller delar av 1. pansararmén kommer förflyttas. Beroende på vad som skall övas så kan de mycket väl transporteras med hjälp av tungtransportförband, något som doktrinärt även skulle vara mer korrekt m.h.t. avstånden.28 Det skulle lika väl kunna röra sig om att utnyttja förband ur MD C som förefaller utgöra Rysslands strategiska reserv och möjlig andra echelong.29Där skulle även de doktrinära avstånden för en omfattande järnvägstransport stämma. Varvid den större stabstjänstövningen med både 41. samt 2. Armén inom MD C, under Augusti månad 2017, blir av intresse.30 Då det skulle kunna innebära att den övningen får en fortsättning in under september i form av förflyttning av förband till övningsområdet för Zapad-2017.
Slutsats
Övning Zapad-2017 kommer sannolikt innehålla ett scenario som omfattar högintensivstrid gentemot en högteknologisk motståndare. Övningen kommer sannolikt genomföras i mitten av September. Övningen kommer sannolikt omfatta stora delar av den västra strategiska riktningen d.v.s. som minst den Belarusiska, Baltiska, Karelska och Arktiska operationsriktningen, på motsvarande sätt som under Zapad-2013, dock med en trolig tyngdpunkt i den Belarusiska operationsriktningen. Troligtvis kommer övningen bli större än Zapad-2013 d.v.s. det finns en möjlighet att uppemot 100,000 – 150,000 soldater kommer övas, där den lägre siffran är den sannolika. En möjlighet finns även att tillförsel av reservförband övas från andra militärdistrikt, då främst MD C.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Belarus Digest 1, 2(Engelska)
Cable News Network 1(Engelska)
Deutsche Welle 1(Engelska)
Federalnoye Kaznacheystvo 1(Ryska)
IHS Jane’s 1, 2(Engelska)
Reuters 1. 2(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11(Ryska)
Rysslands President 1(Engelska)
Sputnik 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3(Engelska)
Vedomosti 1(Ryska)
Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.
Slutnoter
1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 2 tys. ucheniy razlichnogo masshtaba proydut v ZVO v 2017 godu. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12108601@egNews(Hämtad 2017-01-22)
2President of Russia. Expanded meeting of the Defence Ministry Board. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53571(Hämtad 2017-01-22)
3RIA Novosti. Shoygu: okolo 300 vnezapnykh proverok provedut v ZVO v 2016 godu. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160325/1396810214.html(Hämtad 2017-01-22)
4Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V 2016 godu soyedineniya i chasti Zapadnogo voyennogo okruga boleye 170 raz podnimalis’ po trevoge. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12106788@egNews(Hämtad 2017-01-22)
5Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Yuzhnom voyennom okruge v 2016 godu provedeno okolo 180 vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12107695@egNews(Hämtad 2017-01-22)
6Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V 2017 godu praktika vnezapnykh proverok voysk i sil VVO budet prodolzhena. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12106652@egNews(Hämtad 2017-01-22)
7Zdanavičius, Liudas (Red). Czekaj, Matthew (Red). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise: Lessons for Baltic Regional Security. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. s. 5.
8Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony. 2016. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12105017@egNews(Hämtad 2017-01-22)
IHS Jane’s Defence Weekly. Novichkov, Nikolai. Larrinaga, Nicholas de. Russia to create two extra army divisions to counter NATO. 2016. http://www.janes.com/article/60038/russia-to-create-two-extra-army-divisions-to-counter-nato(Hämtad 2017-01-22)
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony Rossii otkryl operativno-mobilizatsionnyy sbor rukovodyashchego sostava Vooruzhennykh Sil. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108644@egNews(Hämtad 2017-01-22)
10Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ekipazhi vossozdannoy 90-y tankovoy divizii TSVO nachali podgotovku k tankovomu biatlonu. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108273@egNews(Hämtad 2017-01-22)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony proinspektiroval khod obustroystva 150-y motostrelkovoy divizii YUVO v Rostovskoy oblasti. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108737@egNews(Hämtad 2017-01-22)
RIA Novosti. Dve novyye divizii ZVO i YUVO polnost’yu obustroyat v maye 2017 goda. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20161111/1481182101.html(Hämtad 2017-01-22)
Vedomosti. Aleksey Nikolskiy. Pentagon zapodozril Rossiyu v podgotovke vtorzheniya na Ukrainu. 2016. http://www.vedomosti.ru/newspaper/articles/2016/08/18/653689-vtorzhenie-ne-pervoi-svezhesti(Hämtad 2017-01-22)
IHS Jane’s Defence Weekly. Novichkov, Nikolai. Russia completes reformation of 1st Guards Tank Army. 2016. http://www.janes.com/article/57828/russia-completes-reformation-of-1st-guards-tank-army(Hämtad 2017-01-22)
11Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Tankisty vossozdannoy 42-y motostrelkovoy divizii YUVO v Chechne pristupili k zanyatiyam po boyevoy podgotovke. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12108102@egNews(Hämtad 2017-01-22)
Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskovskoy oblasti sformirovan novyy tankovyy polk – preyemnik legendarnogo soyedineniya vremon Velikoy Otechestvennoy voyny. 2016. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12106724@egNews(Hämtad 2017-01-22)
12The Guardian. MacAskill, Ewen. Russia says US troops arriving in Poland pose threat to its security. 2017. https://www.theguardian.com/us-news/2017/jan/12/doubts-over-biggest-us-deployment-in-europe-since-cold-war-under-trump(Hämtad 2017-01-22)
Cable News Network. Smith-Spark, Laura. Shubert, Atika. Poland welcomes thousands of US troops in NATO show of force. 2017. http://edition.cnn.com/2017/01/14/europe/poland-us-troops-nato-welcome/(Hämtad 2017-01-22)
13Reuters. Nitschke, Stephane. U.S. tanks, equipment arrives for NATO exercises in eastern Europe. 2017. http://www.reuters.com/article/us-nato-russia-idUSKBN14Q1VC(Hämtad 2017-01-22)
14TASS. Russian defense minister says Moscow forced to take measures in response to NATO buildup. 2016. http://tass.com/politics/910178(Hämtad 2017-01-22)
15Federalnoye Kaznacheystvo. Izveshcheniye o provedenii elektronnogo auktsiona. 2016. http://www.zakupki.gov.ru/epz/order/notice/printForm/view.html?printFormId=29137923(Hämtad 2017-01-22)
16Belarus Digest. Sivitski, Arseni. Will Russia Occupy Belarus In 2017. 2016. http://belarusdigest.com/story/will-russia-occupy-belarus-2017-28101(Hämtad 2017-01-22)
17Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005. s. 212.
18Deutsche Welle. Petrowskaja, Galina. Moscow flexes its muscles as Minsk keeps silent. 2016. http://www.dw.com/en/moscow-flexes-its-muscles-as-minsk-keeps-silent/a-36757443(Hämtad 2017-01-22)
19TASS. Defense minister says nearly 100,000 civilians took part in Caucasus-2016 drills. 2016. http://tass.com/defense/900850(Hämtad 2017-01-22)
20Zdanavičius, Liudas (Red). Czekaj, Matthew (Red). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise: Lessons for Baltic Regional Security. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. s. 51-52.
Norberg, Johan. Training to fight: Russia’s major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015. s. 37-38.
21Persson, Gudrun (red). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2016. s. 84, 92.
22TASS. Russian troops conduct some 2,000 tactical drills in 2015 — defense minister. 2015. http://tass.com/defense/824472(Hämtad 2017-01-22)
23Ibid.
24President of Russia. Expanded meeting of the Defence Ministry Board. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53571(Hämtad 2017-01-22)
25Reuters. Russia to carry out large-scale military drills in 2015. 2014. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-russia-drills-idUSKCN0JF29W20141201(Hämtad 2017-01-22)
Sputnik. Russian Army to Hold Some 4,000 Military Exercises in 2016. 2015. https://sputniknews.com/russia/201512111031607235-2016-drills-russia/(Hämtad 2017-01-22)
26Zdanavičius, Liudas (Red). Czekaj, Matthew (Red). Russia’s Zapad 2013 Military Exercise: Lessons for Baltic Regional Security. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2015. s. 17, 28-29.
27Norberg, Johan. Training to fight: Russia’s major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015. s. 23-24, 65, 67, 69, 73.
28Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005. s. 212.
29Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013. s. 52

30Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V 2016 uchebnom godu v 41-y armii TSVO provedeno svyshe 300 takticheskikh ucheniy i trenirovok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12107845@egNews(Hämtad 2017-01-22)

I Skuggan Av Gotland Del 2 – Ingångsvärden

Sammanfattning

Det militärstrategiska värdet av norra Sverige samt Nordkalotten har ökat, sannolikt är det högre än under det s.k. kalla kriget. Sett till en konfliktsituation mellan Ryssland och NATO, kan utgången vid en konflikt på längre sikt mellan de båda antagonisterna avgöras i inom det geografiska operationsområdet. Således intar norra Sverige samt Nordkalotten en särställning som ett av de viktigaste militärstrategiska områdena i den nuvarande kraftmätningen som pågår.

Analys

I Sverige diskuteras oftast ett militärstrategiskt viktigt område – Gotland, trots Sverige i dagsläget har minst fem,1Norra Sverige, Mälardalsregionen, Gotland, Öresund samt Göteborgsregionen. I det förra inlägget, belystes Norra Sverige i generella termer, detta inlägg kommer fokusera på och förklara de bakomliggande faktorerna, eller om man så vill ingångsvärdena, till varför Norra Sverigesstrategiska vikt har ökat och kommer öka, i takt med ett sannolikt försämrat omvärldsläge.

Tre övergripande faktorer framträder tydligt, som i sin tur går att bryta ned till ett flertal underfaktorer, till varför Norra Sverige börjar inta en strategiskt viktig position. Den första faktorn är den förändrade ryska marina doktrinen. Den andra faktorn är den, sannolikt, med förmågor snart upprättade ryska avreglingszonen i södra Östersjön. Den tredje och avslutande faktorn är den ryska arktiska fokuseringen. Här skall tilläggas att detta skall läsas ur perspektivet av ett konfliktscenario, mellan Ryssland och NATO, med snabbt uppkommit händelseförlopp. Såsom en incident, som eskalerar vid en sedan tidigare kraftigt försämrad säkerhetssituation, vilket får ses som det sannolikaste scenariot.

Den första faktorn, d.v.s. den ryska maritima doktrinen fastställdes av Rysslands President, Vladimir Putin, den 26JUL2015.2 I det dokumentet går det att uttyda vissa inriktningar som kommer påverka norra Sverige. Varav det är två geografiska områden, som främst utgör denna påverkan. Det ena området är Arktis det andra området är Atlanten. Där Atlanten förefaller, i dokumentet, inneha en högre prioritet, när områden rangordnas i olika text stycken. NATO:s ökade aktivitet längs med Rysslands gräns och närområde anges som en direkt konsekvens till fokusering på Atlanten.3

I händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO kommer Atlanten bli direkt avgörande för NATO, för att erhålla förstärkningar från Nordamerika, då det får anses som sannolikt att Europa i dagsläget ej har den mängd förband som krävs för att effektivt kunna försvara de baltiska staterna och Polen.4 Sannolikt är det den ryska Norra marinen (NM) som har till uppgift att agera i Atlanten, en uppgift de även hade under det kalla kriget.5 För att kunna påverka dessa transporter krävs det att NM ostört/obehindrat kan ta sig ut i Atlanten.

För att Ryssland skall kunna påverka NATO i Atlanten blir det för dem synnerligen viktigt att direkt eller indirekt utöva kontroll över delar av norra Norge, Björnön, Svalbard samt Island, därtill neutralisera de delar av SOSUS systemet som ligger utlagda i Barents hav, Norska havet samt i det s.k. GIUK-N gapet.6 På motsvarande sätt blir det viktigt för NATO att kunna utnyttja dess tekniska inhämtningssystem men även de tidigare nämnda terrängområdena.

Indirekt kommer detta innebära att både den svenska och finska delen av Nordkalotten blir synnerligen intressant för både NATO och Ryssland. Detta terrängområde angränsar till, för de båda parterna, ett sannolikt operationsområde, vilket gör den svenska och finska terrängen till ett intresseområde. I sammanhanget bör ett uttalande av den norska försvarsministerns beaktas. Försvarsministern påtalar att Ryssland i dagsläget innehar förmågan att markant  påverka NATO flottrörelser i Norska havet, detta inverkar sannolikt även negativ på NATO förmågan att hindra NM förflyttning ut i Atlanten.7

Ur ett logistik perspektiv skulle det sannolikt underlätta för NATO att genomföra förflyttningar över både svenskt och finländskt territorium till Finnmarksområdet, då infrastrukturen är mer utbyggd på den svenska och finska sidan. Vid flygtransport skulle förflyttningssträckan minskas och därmed tidsåtgången från t.ex. södra och mellersta Norge, till Finnmarksområdet. På motsvarande sätt borde även en markoperativ transport av förband gå snabbare över svenskt och finländskt territorium till Finnmarksområdet, som minst öppnar det upp ytterligare en framryckningsaxel vid en markoperativ transport, vilket ökar framryckningshastighet och minskar sårbarhet. Det ingångna värdlandsavtalet med NATO, möjliggör som bekant sådana förflyttningar.8

Nästa faktor som ökar den strategiska vikten av norra Sverige, utgörs av den snart upprättade ryska avreglingszonen i södra Östersjön.9 Ett intressant fenomen som uppstår med avreglingszoner, men sällan berörs, är den s.k. ”kanaliseringseffekten”.10Vad en avreglingszon i södra Östersjön gör, förutom att stänga ett område, är kort och gott att den tvingar en opponent i en annan riktning och vidta andra åtgärder, vilket även kan göra en opponent mer gripbar. Vad avser verkansavstånd o.dyl. får det anses som sannolikt att den ryska avreglingszonen startar strax öster om Bornholm och där täcker in båda sidor av Östersjön.11Den ryska avreglingszonen skulle även kunna förstärkas med sjömineringar, utlagda med flygplan och ubåtar,12 främst norr och söder om Öresund.

Vad avser tillförda förband som genomför sjötransport, från främst Nordamerika, så tvingas dessa antingen genomföra truppförstärkningar norr eller söder om Östersjön till de baltiska staterna, därtill får det anses vara tveksamt att de skulle gå in i vad som förefaller vara en enklare rysk maritim avreglingszon i Norska havet och där genomföra urlastning. I det nordliga alternativet får det anses som sannolikt att urlastning sker i Göteborgshamn m.h.t. dess kapacitet,13 och förbanden förflyttas därefter över svenskt territorium. Slutligen genomförs sjötransport över norra Östersjön till de baltiska staterna. Ett sydligt alternativ innebär sannolikt urlastning i hamnar vid Nordsjökusten och förbanden förflyttar sig via Tyskland och Polen in i de baltiska staterna, därtill torde den snart förhandslagrade amerikanska brigaden i Nederländerna,14förflyttas på detta vis, där personalen sannolikt flygs in.

Ett avslutande tredje alternativ är att man flyger in stora delar av personalen för den förhandslagarade Marine Expeditionary Brigade (MEB) i Tröndelag och därefter genomför en marktransport genom Sverige därefter sjötransport till de baltiska staterna, vilket viss information som framkommit kan tyda på.15Därtill kan namnet på den förstärkningsdel som numera är stationerad i Norge från marinkåren indikera att dess operationsområde är betydligt större än enbart Norge, vilket det var under det kalla kriget.16 Detta alternativet ökar den strategiska vikten av Norra Sverige, då främst av mellersta Norrland. Då det kommer ligga i både NATO och Rysslands intresse att antingen skydda respektive påverka den förhandslagrade MEB:en i Tröndelag. Därtill får det ses som sannolikt att delar ur denna MEB kommer utnyttjas för att förstärka norra Norge varvid den första faktorn träder in.

Oaktat valet av alternativ så kommer transporterna bli gripbara, då de i huvudsak kommer kanaliseras till ett fåtal väg- och järnvägsalternativ. Där insatser med kryssningsrobotar, flygangrepp eller sabotageförband gentemot sårbara punkter kraftigt kan försena transporterna, utöver den redan ökade tiden då förstärkningarna ej kan förflyttas direkt till de baltiska staterna. Således kan man inte enbart se en avreglingszon ur en luft- och sjödimension utan markdimensionen måste även beaktas, då det dramatiskt kan utöka den faktiska räckvidden på en avreglingszon.

En annan underfaktor vilket får ses som trolig i dagsläget, är att Östersjömarinen (ÖM) med sin huvuddel enbart kommer verka Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. Detta utifrån det faktum att Ryssland ej genomfört någon omfattande övningsverksamhet i Atlanten med ÖM. Därtill medger, sannolikt, inte storleken på ÖM att de kan delas i två separata strategiska riktningar, såsom Östersjön och Atlanten.17Troligtvis kommer ÖM agera i södra och norra Östersjön för att där, dels skapa ytterligare en dimension i avreglingszonen, dels påverka de redan befintliga NATO flottförbanden som finns i Östersjön, samt möjliga överskeppningsföretag till Baltikum från svenskt territorium. Därmed blir det än viktigare att NM kan förflytta sig säkert ut i Atlanten.

Den tredje och avslutande faktorn är Rysslands fokusering kring Arktis, här kommer enbart den militära dimensionen och i den västra delen av Arktis beröras. Denna faktor består av två underfaktorer. Den ena är att skydda det s.k. bastionområdet, den andra är att skydda Ryssland gentemot fjärrstridsmedel som kan tänkas komma över norra Ryssland mot mål i västra och mellersta Ryssland.

Det s.k. bastionområdet förefaller fortfarande utgöra ett centralt tänkande i Ryssland, möjligt ännu viktigare nu än under det kalla kriget.18 Bastionområdet utgör det område i Barents hav där en huvuddel av de ryska ballistiskt kärnvapenbärande ubåtarna kommer befinna sig, i händelse av en väpnad konflikt. Bastionområdet utgörs dels av ett fördröjningsområde, dels av ett hindraområde gentemot NATO. Fördröjningsområdet kan enkelt beskrivas som det Norska havet och hindraområdet Barents hav. I fördröjningsområdet skall NATO flott- och flygstridskrafter påverkas och i hindraområdet skall de stoppas. Syftet med detta är att skydda de kärnvapenbärande ubåtarna, men även skydda viktig infrastruktur för dessa, såsom långräckviddig förvarningsradar o.dyl.19 Detta innebär att en stor del av Nordkalotten utgör ett intresseområde för Ryssland, i syfte att kunna genomföra denna strategi.

Skyddet gentemot fjärrstridsmedel som kan tänkas förflytta sig över norra Ryssland, har accentueras på senare tid.20Detta hot förefaller främst mötas med uppbyggnad av  sensorkedjor och till del med kvalificerat luftvärn. Detta i sig är ingen avgörande faktor till att det strategiska värdet av norra Sverige ökar. Dock ligger det som en underfaktor tillsammans med de tyngre faktorerna och övriga underfaktorer som skapar en helhetsbild kring en ökad strategisk vikt av norra Sverige, och troligtvis en än större strategisk vikt på medellång sikt. En annan stödjande underfaktor som indikerar en ökad strategisk vikt, är vad som förefaller vara en ökad informationsinhämtning i norra Sverige av främmande makt/makter.21

För att rekapitulera, Sverige utsätts för ett strategiskt korstryck, både från norr och söder som ökar den strategiska vikten av Norra Sverige och främst delen av Nordkalotten. Den ryska Norra marinens behov av att kunna påverka sjöförbindelserna i Atlanten samt försvara det s.k. bastionområdet i Barents hav och vice versa NATO behov av att kunna skydda och påverka de två tidigare nämnda delarna, ökar den strategiska vikten av området.

I dagsläget har USA två förrådsställda enheter i Europa, inom närtid en pansarbrigad i Nederländerna samt en MEB i Norge. Detta är vad USA snabbt kan stödja NATO med i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt. Vilket även ökar den strategiska vikten av sjöförbindelserna över Atlanten mellan Nordamerika och Europa. För NATO utgör det sannolikt en ödesfråga om förband kan överföras från Nordamerika och för Ryssland att kunna påverka dessa transporter över Atlanten.

Den största förbandsenheten är MEB:en i Norge på närmre 15,000 man totalt. Detta gör att MEB:en blir ett tyngdpunktsförband, för att kunna insättas snabbt i Europa samt norra Norge, därmed ökar även den strategiska vikten av mellersta Norrland. Avreglingszonen i södra Östersjön ökar Norra Sveriges strategiska vikt, då kanaliseringseffekten sannolikt tvingar NATO till att utnyttja MEB:en för att förstärka de baltiska staterna.

Avslutningsvis utgör den ökade ryska fokuseringen, t.om. högre än under det kalla kriget, på bastionområdet att den strategiska vikten kring Nordkalotten nu blivit än högre än under det kalla kriget. Sammantaget utgör dessa tre faktorer en tydlig indikering på att den strategiska vikten av Nordkalotten i dagsläget har blivit än högre än under det kalla kriget. Båda antagonister har begränsat med resurser i händelse av en konflikt varvid vikten att optimera sina förutsättningar för att kunna lyckas kommer vara avgörande. Därmed sätts även Nordkalotten i ett särskilt viktigt perspektiv, för att kunna skapa dessa förutsättningar för båda parter blir det geografiska området synnerligen viktigt. Slutligen så innebär det att den strategiska vikten av vad som benämns norra Sverige i militärstrategiska sammanhang har ökat väldigt mycket och tydligt.

Slutsats

En väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO kan i mångt komma att avgöras i den nordligaste delen av norra Europa. Den avgörande faktorn är hastighet i förflyttning av förband, vilket kommer avgöra vem som kan påverka vem och därmed försegla utgången i händelse av en väpnad konflikt. Sverige och Finland som är placerad mitt emellan två antagonister kommer sannolikt ej kunna stå utanför en sådan kraftmätning. Således samma strategiska förhållanden som råder i södra Östersjön råder nu i Nordkalotten d.v.s. i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO kommer övriga stater dras in i den. Utifrån de faktorer som tagits upp får det ses som sannolikt att en konflikt som startar i södra Östersjön, samtidigt kommer sprida sig till Nordkalotten. Dock kan utgången i södra Östersjön till del eller helt avgöras kring utgången på Nordkalotten.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Air, Space & Cyber Conference 1 (Engelska)

Aldrimer 1, 2 (Norska)

Center for Strategic and International Studies 1 (Engelska)

Deutsche Welle 1 (Engelska)

Foreign Affairs 1 (Engelska)

Försvarsmaten 1 (Svenska)

Globalsecurity 1 (Engelska)

Göteborgs Hamn AB 1 (Svenska)

Navy Recognition 1 (Engelska)

Reuters 1 (Engelska)

RIA Novosti 1 (Ryska)

Russia Beyond The Headlines 1 (Engelska)

Rysslands President 1, 2 (Engelska, Ryska)

Stars and Stripes 1 (Engelska)

Stratfor 1 (Engelska)

Sveriges radio 1 (Svenska)

Sveriges Television 1, 2, 3, 4(Svenska)

The Telegraph 1 (Engelska)

The Guardian 1 (Engelska)

U.S. Army 1 (Engelska)

US Mission to NATO 1 (Engelska)

YLE 1 (Svenska)

Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015.

Hobson, Rolf. Kristiansen, Tom. Navies in northern waters 1721-2000. London: Frank Cass, 2004.

Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok

Petersen, Phillip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Arlington: Office of Net Assessment, 2014.

Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004, E-bok.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.

Wiśniewska, Iwona et al. Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, E-bok.

Slutnoter

1 Försvarsmakten. Grundevik, Berndt. Arméutveckling – Debatt om nationellt försvar. 2011. http://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/10/10/armeutveckling-%E2%80%93-debatt-om-nationellt-forsvar/ (Hämtad 2017-01-17)

2 President of Russia. Russian Federation Marine Doctrine. 2015. http://en.kremlin.ru/events/president/news/50060 (Hämtad 2017-01-17)

3 Prezident Rossiyskoy Federatsii. Morskaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2015. s. 19-20.

The Telegraph. Oliphant, Roland. Putin eyes Russian strength in Atlantic and Arctic in new naval doctrine. 2015. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11765101/Putin-eyes-Russian-strength-in-Atlantic-and-Arctic-in-new-naval-doctrine.html (Hämtad 2017-01-17)

Deutsche Welle. Russian navy to focus on energy-rich Arctic, Atlantic oceans. 2015. http://www.dw.com/en/russian-navy-to-focus-on-energy-rich-arctic-atlantic-oceans/a-18609091 (Hämtad 2017-01-17)

4 Air, Space & Cyber Conference. Lessons from EUCOM. 2016. http://secure.afa.org/events/Conference/2016/recordings/Monday-155pm-Breedlove.asp (Hämtad 2017-01-17)

Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/ (Hämtad 2017-01-17)

The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2011. https://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-baltics (Hämtad 2017-01-17)

5 Hobson, Rolf. Kristiansen, Tom. Navies in northern waters 1721-2000. London: Frank Cass, 2004, s. 276

6 Petersen, Phillip A. The Northwestern TVD in Soviet Operational Strategic Planning. Arlington: Office of Net Assessment, 2014, s. 15-16, 18.

Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, s. 167, 180-181,

Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004, E-bok, s. 21-22, 172.

Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3137, 3160.

7 Reuters. Shalal, Andrea. Stone, Mike. Norway urges Trump to issue predictable, clear policy on Russia. 2016. http://www.reuters.com/article/us-norway-russia-nato-idUSKBN13R2RA (Hämtad 2017-01-17)

8 YLE. Lindström, Lukas. Haglund: Finland ingår Natoavtal nästa vecka. 2014. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/27/haglund-finland-ingar-natoavtal-nasta-vecka (Hämtad 2017-01-17)

Sveriges radio. Holmström, Patrik. Värdlandsavtalet röstades igenom i riksdagen. 2016. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6440241 (Hämtad 2017-01-17)

9 Wiśniewska, Iwona et al. Kaliningrad Oblast 2016 The society, economy and army. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016, E-bok, s. 17-18.

10 Stratfor. The Importance of Area Denial in War. 2016. https://www.stratfor.com/analysis/importance-area-denial-war (Hämtad 2017-01-17)

11 Center for Strategic and International Studies. Williams, Ian. The Russia – NATO A2AD Environment. 2017. https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/ (Hämtad 2017-01-14)

Globalsecurity. Project 877/636 Kilo. 2011. http://www.globalsecurity.org/military/world/russia/877-specs.htm (Hämtad 2017-01-17)

13 Göteborgs Hamn AB. Om Göteborgs hamn. 2017. https://www.goteborgshamn.se/om-hamnen/omgoteborgshamn/ (Hämtad 2017-01-17)

14 U.S. Army. McDonald, Jacob. Prepositioned equipment site officially opens in Netherlands. 2016. https://www.army.mil/article/179831/prepositioned_equipment_site_officially_opens_in_netherlands (Hämtad 2017-01-17)

15 Foreign Affairs. Neubauer, Sigurd. The Plan to Deploy U.S. Troops to Norway. 2016. https://www.foreignaffairs.com/articles/norway/2016-11-09/plan-deploy-us-troops-norway (Hämtad 2017-01-17)

Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/ (Hämtad 2017-01-17)

16 Stars and Stripes. Vandiver, John. US Marine force in Norway to eye Arctic and beyond. 2017. http://www.stripes.com/news/us-marine-force-in-norway-to-eye-arctic-and-beyond-1.447697 (Hämtad 2017-01-17)

US Mission to NATO. Twitter inlägg, Januari 10, 2017, 14:52, https://twitter.com/USNATO/status/818817899934679041

17 Kontinuerlig uppföljning av det ryska försvarsministeriets nyhetsrapportering, http://function.mil.ru/news_page/country.htm

Russian Ships. Russian Navy 2016. 2016. http://russianships.info/eng/today/ (Hämtad 2017-01-17)

18 Reuters. Shalal, Andrea. Stone, Mike. Norway urges Trump to issue predictable, clear policy on Russia. 2016. http://www.reuters.com/article/us-norway-russia-nato-idUSKBN13R2RA (Hämtad 2017-01-17)

19 Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20-21.

20 RIA Novosti. Dlya chego amerikanskiye bombardirovshchiki V-52 letayut vdol’ rossiyskoy Arktiki. 2016. https://ria.ru/analytics/20160809/1473914972.html (Hämtad 2017-01-17)

Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. Russia expands its presence in the Arctic. 2016. http://rbth.com/defence/2016/12/26/russia-expands-its-presence-in-the-arctic_668653 (Hämtad 2017-01-17)

21 Sveriges Television. Larsson, Erica. Misstänkt kartläggning av norrbottnisk infrastruktur. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-norrbottnisk-infrastruktur (Hämtad 2017-01-17)

Sveriges Television. Larsson, Erica. Kiruna kommun skärper säkerheten. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kiruna-kommun-skarper-sakerheten (Hämtad 2017-01-17)

Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Liebermann, Andreas. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige (Hämtad 2017-01-17)

Sveriges Television. Larsson, Erica. Jones, Linda. Misstänkt kartläggning av akutsjukvård – rapporterad till SÄPO. 2017. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-kartlaggning-av-akutsjukvard-rapporterad-till-sapo(Hämtad 2017-01-17)

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning ”på gränsen Norge-Ryssland”. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen ”vid gränsen” och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen – det som påstods ha hänt – och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: ”Nordlig pivot?”.

Nordlig pivot?

Reflektion
Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.
Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.
För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.
I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.
Bild 2. ”Bastionkonceptet”.
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. ”bastionkonceptet”. Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar ”bastionkonceptet” ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.
Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, ”I Skuggan av Gotland Del 1 – Kontexten”, maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.
Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare ”bastionkonceptet” som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Replik till Sten Tolgfors

av Mats Bergquist Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag […]

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    ——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”


[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Den mörknande framtid är vår

av Lars Wedin Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För […]

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten ”Säkerhet i ny tid” släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis – se FOI-rapporten ”Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering”.

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet ”SCHWEDEN” på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.

På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat – och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.

Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en ”bostadsställning” med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.

Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

Operationsriktningar

Reflektion
Enligt den Litauiskasäkerhetstjänsten, förefaller 6. och 20. Armén samt 1. Pansararmén i dagsläget erhållit predestinerade operationsriktningar. Den 6. Armén förefaller ha den Baltiska och Karelska operationsriktningen, den 20. Armén har den Ukrainska operationsriktningen samt 1. Pansararmén har den Belarusiska operationsriktningen. Utöver dessa fyra operationsriktningar så skall det enligt den Estniskaunderrättelsetjänsten finnas ytterligare två (2) operationsriktningar, totalt sex (6) operationsriktningar inom det västra militärdistriktet (MD V), dessa operationsriktningar är sedan indelade i taktiska riktningar.
Bild 1. Arméers operationsriktningar inom MD V.
Utifrån den 11. Armékårens återupprättande i Kaliningrad Oblast, så ligger det nära till hand att förutsätta att en (1) av de kvarvarande två (2) operationsriktningarna åtminstone har Kaliningrad som utgångspunkt, dock torde den vara statisk då förbanden inom Kaliningrad Oblast i huvudsak kan tänkas utnyttjas för försvar och då främst av Östersjömarinens (ÖM) basering. Utifrån detta resonemang torde den avslutande operationsriktningen för MD V i sådant fall vara en Arktisk sådan, troligtvis innefattande norra Finland, norra Sverige och norra Norge då det traditionellt betraktats som ett sammanhängande geografiskt område, samt Arktis.
Med ovanstående fakta och slutsatser ligger det nära till hand att förutsätta att man inom den Arktiska operationsriktningen, som i grunden ligger inom den norra strategiska riktningen, som i praktiken handhas av Norra marinen, borde ytterligare en armé eller armékår upprättas, för att administrativt förenkla den Arktiska operationsriktningen, då de övriga operationsriktningarna de facto har en armé eller armékår. Dock vill jag påpeka att antagandet, från min sida, avseende MD V arktiska operationsriktning kan vara fel, då som ovan beskrivs ligger den Norra strategiska riktningen under Norra marinens ansvar, under ett tag så benämndes det även som ett militärdistrikt av det Ryska Försvarsministeriets pressinformation, oaktat så borde rent logiskt en armé upprättas inom Norra marinen, då man nu återupprättat 11. Armékåren i Kaliningrad oblast.
Bild 2. Tillförsel av förband till MD V.

I sammanhanget bör man noteramöjligheten avseende de två (2) motoriserade brigader som förefaller förflyttats från det centrala militärdistriktet (MD C) under kvartal (KV) I-II 2016 till MD V. De två (2) brigaderna det rör sig om är 23. Motoriserade brigaden från Samara i Samara oblast som förflyttas till Valujki i Belgorod oblast samt 28. motoriserade brigaden från Jekaterinburg i Sverdlovsk oblast som förflyttas till Klintsy i Brjansk oblast. Den ryske presidentens talesman, Dmitrij Peskov, förefallerförneka att 28. motoriserade brigaden har förflyttats.

Särskilt bör man notera att de båda brigaderna hamnar inom 20. Arméns operationsriktning, vilket i praktiken skulle innebära att det är den förstärkning som tidigare uttalats. Den 20. Armén tömdes i stort sett på förband då 1. Pansararmén upprättadesunder 2015, det som då sades var att förband skulle tillförasför att återupprätta 20. Armén, vilket detta skulle kunna vara en tydlig indikator på. Intressant i sammanhanget är att man förefaller ”åderlåta” MD C vilket setts som den strategiskareserven samt den andra echelongen i händelse av en väpnad konflikt.
Sett till upprättandetav de två (2) divisionerna inom MD V under 2016 som det varit en relativt omfattande rapportering kring, så förefaller åtminstone en upprättasinom den 20. Arméns operationsriktning, den andra utifrån sin placering förefaller hamna inom 1. Pansararméns operationsriktning. Detta tillsammans med de tillförda brigaderna, skulle i praktiken innebära att den 20. Armén i slutet av 2016 till del är återupprättad och har förband som är utgångsgrupperad för att kunna lösa uppgifter gentemot den Ukrainska operationsriktningen.
Vad som dock blir en motsägelse, är att de två (2) tillkommande divisionerna skall ses som en motvikt gentemot NATO enligt mediarapportering. Deras nuvarande placeringar därtill dess troliga operationsriktningar utifrån dess placeringar, innebär på intet sätt någon motvikt. I dagsläget är det 6. Armén och 11. Armékåren som de facto har sina operationsriktningar direkt i anslutning till NATO anslutna länder, bedömt, de minsta arméerna. Vilket blir väldigt motsägelsefullt, då man från rysk sida förefaller försöka åtminstone utåt sett gentemot massmedia och sin egen befolkning visa på att man nu tar krafttag gentemot NATO.
Givetvis kan 1. Pansararmén förstärka den 6. Arméns operationsriktning, dock så förefaller det onekligen vara så att 1. Pansararmén skall förstärka Belarus i händelse av en konflikt, därtill placeras ytterligare en (1) division i dess operationsriktning. Vilket i praktiken gör att den armé som borde förstärkas, d.v.s. 6. Armén, just nu förefaller ha det största operationsområdet men minst förband att agera med, därtill har man de facto den fysiska gränsen gentemot NATO, som mest troligt kommer förstärkas med förband under KV III-IV 2016 samt KV I 2017.
Bild 3. Möjliga operationsriktningar inom MD V.

Om man nu från rysk sida ser framför sig en västlig aggression, så torde det mest logiska varit att förstärka den 6. Arméns operationsriktning, och inte som nu, tilldela dem det största operationsområdet, med ytterst begränsade resurser, det man de facto just nu förefaller skapa är ett ”förbandsvakuum” inom det operationsområdet. Dock tror jag inte att den ryska Generalstaben är så ”blinda” att de förbisett detta, utan det måste finnas ett tungt vägande skäl till det. Skälen till detta kan vara många och skulle kräva relativt stor textmängd att utveckla, utan just nu får ni läsare nöja er med det konstaterandet.

Avslutningsvis för att återkoppla till operationsriktningar, det är tillika kraftsamlingsriktningar, således beroende på vart förband placeras, eller för den delen tillfälligt tillförs, så går det då även att utläsa vilken tyngdpunkt Ryssland för tillfället ser och kommer agera i med olika metoder. Inom MD V förefaller tyngdpunkten, just nu, ligga i Sydvästlig och Sydlig riktning.
Have a good one! // Jägarchefen

Guld för uteliv och överlevnad

Författaren Lars Fält är grundaren av Försvarsmaktens överlevnadsskola.

Ray Mears skriver i förordet till Lars Fälts Uteliv på sommaren: ”Vi har båda färdats till öde trakter i Arktis och haft privilegiet att under perioder få leva med naturfolk. Men det som förenar oss allra mest är övertygelsen att traditionella kunskaper och färdigheter bara kan utvärderas genom att testas under långfärder.”

Uteliv på sommaren är dock inte bara guld för den avancerade vandraren utan här har Lars samlat decennier av både grundläggande och vidareutvecklande kunnande om uteliv i Norden sommartid. Lars ger även goda råd om kläder, knivar, kartläsning, kanoting med mera. Allt illustrerat av särskilt framtagna färgillustrationer av den enastående Alf Lannerbäck, plus färgfoton.

Insprängt i texten finns många rön om både gammal och ny teknik och hur vi människor brukar reagera i olika situationer.

Det är en förmån att få ta del av så här välformulerat kunnande. Det här är en bok som varje vandrare och soldat borde få njuta av. Uteliv på sommaren finns i senaste numret av Pennan & Svärdet.

Strategisk kommunikation?

Reflektion
Under förgående vecka, 614, publicerades en intressant artikeli The Sunday Times, 10APR2016, som bör betraktas ur perspektivet strategisk kommunikation. Artikeln i fråga belyser, att det brittiska ubåtsvapnet skall återuppta sin patrullering med attackubåtar i Arktis. Då även under dess istäcke, något som avbröts efter en olycka ombord på HMS Tireless, 2007, då två sjömän förolyckades vid en explosion. Den nämnda ubåten genomförde, vid olyckstillfället, en patrull under istäcket i Arktis, ytterligare en sjöman skadades allvarligt i olyckan.
Två (2) brittiska sjöofficerare har som ett led i återtagandet av patrulleringsförmågan, utbildats av den Amerikanska flottan, då agerande i dessa förhållanden skiljer sig markant från att agera i öppet hav. Konteramiral John Weale, chef över det brittiska ubåtsvapnet, menar på att denna utbildning som genomförts, är ett viktigt steg för att det brittiska ubåtsvapnet skall kunna återta förmågan att strida under den isbelagda ytan i Arktis, en förmåga som man förefaller avsagt sig, sedan olyckan ombord HMS Tireless.
Den Amerikanska aktiviteten med ubåtar i Arktis förefaller även ökatsedan2014, något som kraftigt nedgick sedan det kalla krigets avslutat, dock förefaller den ej avbrutits på något sätt, liknande det brittiska avbrytandet av patrulleringar under istäcket. Intressant i sammanhanget är att det brittiska avbrytandet av patrulleringar under det arktiska istäcket, visar på hur snabbt en förmåga förloras, trots att verksamheten enbart varit avbruten under 9 år, så krävs extern utbildning. Något som är värt att reflektera över, då det kommer till den svenska Försvarsmakten och de återtagande som kan krävas där, såsom brigadstrid.
Varför är det då intressant att belysa att brittiska attackubåtar skall återuppta patrulleringen under det arktiska istäcket? Det är intressant ur två (2) perspektiv. För det första, den enda antagonist till Storbritannien som genomför patrullering under det Arktiska istäcket är Ryssland. De patrullerar främst där, med dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, den Norra Marinen skall enligt uppgift, DEC2015, förfoga över sju (7) stycken sådana. Vilket innebär att USA och Storbritannien, troligtvis återupptagit den maritima strategin från 1980-talet, som innebar att attackubåtar ständigt skuggade de strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, för att kunna sänka dessa vid inledningen av en konflikt, d.v.s. frånta motståndaren dess andraslagsförmåga.
En sådan strategi kan givetvis vara både eskalerande och/eller deeskalerande. Eskalerande kan strategin bli på det sättet att en konventionell konflikt kan övergå till nukleär, då den ena parten inser att dess nukleära paritet gentemot sin motståndare håller på att gå om intet, då dess andraslagsförmåga försvinner. Deesklarande kan den vara utifrån motsvarande resonemang, saknas andraslagsförmåga så övergår kanske inte en konventionell konflikt till en nukleär, då en viktig komponent vid en sådan konflikt saknas d.v.s. andraslagsförmåga.
För det andra, så är det intressant att notera att utifrån den troliga återgången till 1980-talets strategi, så blir det en tydlig indikation bland de övriga, som berörts i tidigare inlägg, att det säkerhetspolitiska läget är allt annat än gott. Då det är sedan länge känt att Ryssland främst patrullerar under det Arktiska istäcket med dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar. Så blir Storbritanniens återtagande av förmågan, för att kunna strida i den miljön med sina attackubåtar, en tydlig indikator att man inte håller det för otroligt att en väpnad konflikt kan uppstå mellan å ena sidan NATO och å andra sidan Ryssland. Hade man inte trott att det var en faktisk möjlighet, hade man, bedömt, ej valt att genomföra ett återtagande av denna förmåga.
Således vad är det man säger, indirekt, med att man väljer att återuppta patrullering under det Arktiska istäcket med attackubåtar d.v.s. den s.k. signaleffekten? Det man säger är det som berörts ovan, en återgång till 1980-talets strategi d.v.s. ”vi kommer omedelbart sänka era strategiskt kärnvapenbärande ubåtar vid inledningen av en konflikt” således strategisk kommunikation. Därtill visar det även på att man ser en konflikt som fullt möjlig och man börjar nu gardera sig för det.
Have a good one! // Jägarchefen

Mot Väpnad Konflikt IV

Av Johan Wiktorin, avdelning I Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan. ——————- Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det […]

Det går fort i säkerhetspolitik

Reflektion
En rad negativa utvecklingslinjer utvecklar sig just nu i större och mindre omfattning. Sedan tidigare har vi de negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjerna med dels Ukraina dels Östersjöregionen mellan Väst å ena sida och Ryssland å andra sidan. Till del kan även skönjas en negativ säkerhetspolitisk utveckling kring Arktis- och Barentsregionen.
Bild 1. Negativa säkerhetspolitiska utvecklingslinjer.
Till detta kan nu ytterligare två (2) negativa utvecklingslinjer skönjas. Den första är intressekonflikten över vilket tillvägagångssätt man skall ha gentemot IS i Syrien, där de västliga länderna ser ett förhållningssätt och Ryssland ser ett annat. Detta förefaller nu sköljas över till Turkiet, där ett mer ”handgripligt” agerande förefaller ske mellan Väst och Ryssland, i vad som verkar utvecklas till en liknande ”katt och råtta” lek som skett över Östersjön mellan västliga och ryska flygstridskrafter.
Den andra, negativa utvecklingslinjen, är det negativa vitryska beskedet kring stationering av ryska flygstridskrafter i Vitryssland. Särskilt intressant att notera är Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, uttalandei frågan, som dels berör om Ryssland ser negativt på ett försök till normaliserade relationer mellan Väst och Vitryssland dels att man i Vitryssland måste vara beredd på möjliga provokationer. Något som berörts i ett tidigare inlägg.
Ser vi då till intressekonflikten över Syrien, så har vi i dagsläget en västlig koalition, som samordnat inom sin koalition, genomför luftangrepp, därtill tillkommer Ryssland som genomför egna luftangrepp. Ingensamordning sker i dagsläget mellan dessa luftangrepp, så redan här finns en friktionsyta, som skulle kunna innebära att man av misstag påverkarden ena eller andra partens styrkor. Därtill så förefaller ett antal incidenterinträffat mellan både ryska och syriska luftstridskrafter gentemot Turkiet. Både Turkiet och Syrien har under de senaste åren skjutit ned luftfarkoster för varandra, varpå man får anse att de ej har några betänkligheter på att utnyttja vapenmakt mot en part som antingen uppträder aggressivt eller kränker dess territorium. Tröskeln är således låg för att tillgripa vapenmakt.
Redan här ser man att möjligheten till att en situation där risken att vapenmakt kan tänkas utnyttjas, är hög till mycket hög. Vilket kan jämförs med de incidenter som varit i Östersjön, som varit farliga men där ingen av parterna historiskt i närtid utnyttjat vapenmakt mot varandra, vilket ger en viss dämpande effekt. Därtill bör man beakta att Storbritannien, Frankrike, Förenta Staterna och Ryssland är kärnvapenmakter, samt samtliga genomför väpnande aktioner över Syrien, vilket gör att insatserna även blir högre i denna ”katt och råtta lek”, med hänsyn till den kärnvapenretoriksom utvecklats under det senaste året.
Vad avser Vitryssland så må de dels ingå i den Eurasiska unionen med Ryssland dels ingå i en union med Ryssland, men det negativa beskedet till den ryska flygbasen kommer troligtvis ses negativt av Ryssland. En möjlighet är att Lukasjenko, inför det vitryska valet, genomför en taktisk manöver, genom att säga, att man motsätter sig en bas, för att efter valet, gå med på en rysk flygbas, något hans uttalandefaktiskt ger en viss fingervisning om. Vilket skulle kunna vara fullt möjligt mtp. de tidigare turer som varit mellan Ryssland och Vitryssland rörande främst militära samarbeten.
Lukasjenko, kan sägas genomfört ett ”dubbelspel” mot Ryssland och de Västliga länderna sedan ett tag tillbaka, något som Kreml med hög sannolikhet tagitnotis om, så skulle det ej vara en taktisk manöver av Lukasjenko inför valet kring flygbasen, så riskerar han betydligt mer än att bara säga nej till Ryssland. Vitryssland ses som en interageraddel av Ryssland, vilket märks t.ex. avseende luftförsvaret, så finns, de facto, möjligheten att Ryssland kommer sätta ”hårt mot hårt”, denna gång, mot Lukasjenko. Ett västligt ”närmande” skulle vara markant mer känsligt vad avser Vitryssland än vad det var kring Ukraina. Framför allt då det säkerhetspolitiska läget är markant sämre nu, än vad det var innan konflikten i Ukraina uppstod.
Bild 2. Geografiska områden med negativ säkerhetspolitisk
utveckling mellan Väst och Ryssland.
Därtill så skall vi även ta i beaktande det redan dåliga säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen men även kring Ukraina, så förefaller det börja ”pyra” runt Rysslands närområde, dels i olika säkerhetspolitiska frågor dels i en farlig och avancerad ”katt och råtta” lek mellan vad som förefaller vara två antagonister.
Det går nu väldigt fort i det säkerhetspolitiska spelet, för fort, för att vara hälsosamt i säkerhetspolitiska sammanhang, med en allt hårdnande retorik mellan två antagonister, som samtidigt genomför väpnande aktioner utan samordning inom ett och samma luftrum, så kan saker och ting, snabbt göra att man tappar kontrollen över händelseutvecklingen och automatiserade förfaranden tar vid. Framför allt då det gäller stridskrafter som genomför operationer, varpå en allvarlig incident kan inträffa, som kan ge en lavinartad negativ utveckling.
Avslutningsvis, Syrien är högintressant just nu, men man får inte tappa fokus, varken Väst eller Ryssland har släppt garden vid de andra områdena där en negativ utvecklingslinje finns. Med den snabba utvecklingen som sker just nu, så kan något snabbt hända vid andra geografiska platser.
Have a good one! // Jägarchefen

One ping only…

Reflektion
Bild 1. Bedömt område för upptäckt av system enligt HS.
Få saker förefaller, ”kittla” det mänskliga sinnet, så mycket som undervattensverksamhet, något som nyhetsrapportering kring fyndet, av en rysk ubåt från första världskriget, visar på. En intressant nyhet, inom samma ämnesområde, som dök upp lika snabbt som den försvann, var upptäckten, av vad som förefaller vara ett hydrofonsystem utlagt i Finländsk ekonomisk zon som tidningen Helsingin Sanomat (HS) rapporteradeom den 11JUN2015. Upptäckten genomfördes vid prospektering för utläggning av en telekommunikationskabel.
Sveriges innehav av ett fast hydrofonsystem, SOSUS, (System 4), är sedan tidigare känt och klarlagt av bl.a. programmetReportrarna (50:06), men även Mikael Holmströmi sin bok ”Den dolda alliansen” och även kommenteratav Konteramiral (PA) Göran R. Wallén som var militär expert i den senaste statliga utredningen, SOU2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan, rörande ubåtskränkningar av svenskt vatten. Likväl har det förekommit uppgifteratt Finland, samtidigt som Sverige, skall ha erhållit ett liknande system av USA.
Bild 2. Principuppbyggnad av Amerikanska SOSUS systemet.
Värdet av ett SOSUS system, utlagt i Östersjön, har diskuterats flitigt, då det främst är ett system som utnyttjar”ljudtunnlar” som uppstår i de stora haven, därmed även gör att man kan höra ljud, över stora avstånd. Sovjetiskt spionage gjorde även att, SOSUS systemets, verkningsgrad nedgick kraftigt, vilket kom att föranleda en vidareutvecklingav systemet. Denna vidareutveckling blev sensorkedjor som främst kunde detektera undervattensfarkoster i dess omedelbara närhet, således ett liknande system, men mer avancerat, än det, den svenska marinen hade utlagtvid Mälsten, vid tidpunkten för ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.
Ryssland har haft och innehar givetvis liknande system som det amerikanska SOSUS, 2014, kunde man läsa att hydrofonsystem för detektering av under- och övervattensfarkoster skulle placeras ut i Barentshav, som ett led i den Arktiska strategin. Systemet förefaller vara”MGK-608E”, detta system förefaller vara anpassat för verkan i anslutning till kust, som längst 200 km ut i havet. Sett till Barents hav och Arktis är detta avstånd förståeligt, då störande istäcken blir mer och mer troligt desto längre ut från kust man kommer, vilket kommer försvåra och i vissa fall omöjliggöra inhämtning med hydrofonsystem.
Finlands utnyttjande av system för detektering av undervattensverksamhet, kommenteradessenast under den rapporterade ubåtsjakten (APR2015), där man från finsk sida, klarlade att man vid samtliga djuprännor som en undervattensfarkost kan tänkas utnyttjas, har system för detektering utplacerad. Den finländska undervattenstopografin, begränsar kraftigt undervattensfarkosters möjligheter till förflyttning, vilket möjliggör utplacering av en sådan sensorkedja d.v.s. det rör ej stora områden.
Huruvida det nu är ett hydrofonsystem, för detektering av bl.a. ubåtar man har funnit, har inte framkommit, men en intressant sak som kan noteras är att själva dragningen av kommunikationskabeln, har fått ändras ett antal gånger innan upptäckten gjordes. Utifrån direktiv av den Finska Försvarsmakten, vilket kan berott på deras egna utlagda system. Detta bör begränsa sannolikheten att det är finska sensorsystem som upptäckts.
Legitimiteten i utplacering av sensorsystem i en annan stats ekonomiska zon kan givetvis även diskuteras, havsrättenstipulerar att en annan stat har rätt att lägga ut undervattensledningar/-rör i en annan stats ekonomiska zon, ett sensorsystem är i princip en ledning, om än att man då kanske ”töjer” på skrivelserna. Utplacering av sensorsystem på internationellt vatten eller i en annan stats ekonomiska zon, blir således fullt tillåtet enligt nu gällande internationell rätt. Så i grunden är den nu över två (2) månader gamla nyheten, i sig inget häpnadsväckande, men vad den, återigen, främst visar på, är att Östersjön i sig, inte är ett så ”lugnt” geografiskt område rent säkerhetspolitiskt, som kanske många dels tror dels försöker ge sken av.
Bild 3. Område för Rysk provtursverksamhet med ubåtar.
Båda parter, Ryssland och NATO, i Östersjön har intresse av att utplacera hydrofonsystem för att följa undervattensrörelser. Ser man till de delgivna punkterna, så är placeringen gynnsam för båda parter. Ryssland som ofta genomför provtursverksamhet med nya ubåtar öster om Gotland, kan tänkas vilja ha kännedom om västliga ubåtars rörelser i området samt om någon västlig ubåt är på väg in i Finska viken. NATO å andra sidan kan tänkas vilja ha kännedom om ryska ubåtsrörelser ut ur den Finska viken, samt i Östersjön.
Återigen är detta i sig inget häpnadsväckande, men lägger man samman bilden med dels förhandslagringav försvarsmateriel i de baltiska staterna dels en ökad rysk militarisering av det västra militärdistriktet – från en redan hög nivå skall sägas, så visar detta fynd av ett hydrofonsystem tillsammans med de övriga delarna på en tydlig militarisering av Östersjöregionen som helhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Är den kokta grodan stekt?

Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.

Är det så? Ingen kan säga helt säkert men vi har i detta syfte gjort en sammanställning över händelser den senaste veckan som ganska väl passar in i våra tankegångar bakom Omfall Edmund – med andra ord utvecklingen bakom ett antagonistiskt hot från en angripare som döljer sin verksamhet bakom subversion, sabotage och informationsoperationer.
Vi kan inte låta bli att flina åt likheterna med vår favoritbok ”Anfall mot Sverige” nu när t om sovjet-kramarna Schori, Theorin och Wechselman åter givit sig in i debatten. Just detta torde vara det enklaste sättet för våra kritiker att avfärda oss. Vi är kvar i ett gammalt Kalla kriget-tänk och kanske är det till och med så att vi längtar till det gamla invasionsförsvaret?
Inget kan vara mer fel, vi behöver INTE återskapa massarméer och världens fjärde största flygvapen. Däremot måste begreppen civilförsvar och totalförsvar återuppfinnas. Det måste finnas nivåer ovanför Försvarsmakten men under regeringsnivån för samordning av myndigheter och näringslivets aktörer och den måste återfinnas på regional och lokal nivå. Mer om det i vår kommande Totalförsvarsstudie.
Är då den kokta grodan stekt? Närmar vi oss Omfall Edmund? Avgör själv:
 

Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde

Den 14 augusti blir en soldat från Göta Trängregemente i Skövde knivskuren av två för honom okända personer. Han var vid tillfället iförd svensk militär uniform s.k. fältuniform (grönspräcklig).

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/forsvarsanstalld-knivskuren-i-skara

Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.

Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.

Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.

Den 14 augusti sjönk oljeterminerna till den lägsta nivån på 6,5 år och oljepriset var under 42 USD/fat tidvis under eftermiddagen.

http://www.wsj.com/articles/oil-prices-slide-to-6-year-low-1439524809?mod=e2tw

Den 13 augusti fick utrikesminister Lavrov ett oväntat vredesutbrott på den Saudiske utrikesministern Adel al-Jubeir. Detta säger enligt Rysslands-kännare en del om tillståndet i Rysslands högsta ledning.

Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:

Ovanstående kan ha kopplingar till den förestående försäljningen av Iskander-robotar:
http://www.themoscowtimes.com/business/article/russias-iskander-missile-could-have-first-foreign-buyer-in-saudi-arabia/527833.html

Den 13 augusti avslöjar Jamestown foundation att två Tjetjenska bataljoner slåss på Ukrainsk sida mot den ryska invasionen. Detta är ett svårt bakslag för regimen i Kreml som ju stoltserat med att ha Tjetjenerna, främst genom deras ledare Ramsan Kadyrov, på sin sida.

Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.

http://tass.ru/en/russia/814207

Den 13 augusti påbörjas en större flottövning i Östersjön. Man övar samordning sjö/luft och avslutar med landstigning och amfibiestrid mot stranden i Khemelvka, något man bör kunna i sömnen vid det här laget.

Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.

Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.

http://www.europeanleadershipnetwork.org/anatomy-of-a-russian-exercise_2914.html

Den 12 augusti skriver Foreign Policy om två ryska aktörer som på ett närmast generande sätt misslyckas med att föreställa och imitera (!) två CIA-agenter som är i färd med att planera nedskjutningen av MH17. Skrattvarning!

Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.

Den 12 augusti exploderar en byggnad invid institutionen för kärnfysik i Protvino, strax utanför Moskva.

http://podrobnosti.ua/2052172-v-podmoskove-vzorvalsja-institut-jadernoj-fiziki.html

Den 12 augusti upptäcks en läcka från Skatteverket där plötsligt fullständiga personnummer (10 siffror) finns att tillgå på websiten www.merinfo.se. Även personer med skyddad identitet kan hittas, med fullständigt personnummer och adress etc. Detta är mindre lyckat för försvaret mtp alla underrättelseofficerare på MUST och FRA samt operatörer på SOG som har skyddade identiteter. Vi på Reservofficers-bloggen samt några andra personer drog igång en larmkedja och under kvällen täpptes hålet igen. En som uppmärksammade problemet var pensionerade generalen Karlis Neretnieks.

Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.

Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…

Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.

http://hbl.fi/nyheter/2015-08-13/766378/haftiga-strider-trots-vapenvila

Den ökände ryske agenten Igor Strelkov skriver på Twitter att striden börjat, Ukraina skall falla: https://twitter.com/strelkov_info/status/631572393539051525

Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?

Den 9 augusti detonerar en handgranat i Malmö. Det är den senaste i en rad explosioner orsakade av handgranater som tagits in till Sverige från det forna Jugoslavien. Svenska media beskriver det som en del av det ökande gängvåldet. 23-25 juli detonerade handgranater tre dygn i rad.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21233605.ab

Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.

http://sputniknews.com/europe/20150814/1025744250.html

http://klops.ru/news/proisshestviya/115003-smi-zhiteli-zapada-ustali-ot-klishe-navyazannogo-v-otnoshenii-rossii

http://deutsche-wirtschafts-nachrichten.de/2015/08/13/us-historiker-die-usa-zerstoeren-europa-2/

Den 7 augusti meddelar ryska statskontrollerade media att den ryska krigsmakten avser att omvandla Arktis till någon form av NBF-paradis som med hjälp av drönare och satelliter skall övervakas 24/7/365. Detta bör endast ses som en del av informationskriget snarare än att man faktiskt förverkligar planerna. Sådana system kostar som bekant en del. Sverige försökte införa något liknande för 10-15 år sedan. (NBF = Nätverksbaserat försvar, googla gärna)

Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.

”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap

Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda ”megaövning” för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara ”världens största militärövning”. Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning… Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: ”38,000 soldater i rysk övning i Arktis”. Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör ”researchen” indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen – bägge uppgav att marsövningen ”bara” omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära – varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt ”provocerande nära” agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen ”Tsentr-2015”. Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars…

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning
Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.
Analys
Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.
Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1
   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.
Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.
Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7
Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10
USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12
Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.
Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.
Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.
Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar ”förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan.”14
Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: ”Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier.”15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.
Vidare kan vi även läsa att: ”Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt.”16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.
Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.
Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.
Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.
Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, ”Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas.” samt ”En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde.”17
Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.
Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, ”Besökte på denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete.”19
Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.
Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.
Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, Submarine–Launched Ballistic Missile).20
  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21
Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22
En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.
  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.
Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.
I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.
Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.
Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett ”bastionsförsvar” för dess andraslagsförmåga.
Sett till ”bastionförsvaret” så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för ”bastionförsvaret”.
Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.
Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.
Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.
Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.
Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.
Slutsatser
Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.
Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.
Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)
Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

 

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).
Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    ——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund
Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar
Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning
Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,
2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,
3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,
4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,
5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,
6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder
Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.
Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”

[1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.