Sökresultat för ”göteborg” – Sida 4

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges […]

Gästinlägg: Dansk helikopter bästa lösningen för patienten

Foto: Sjöfartsverket

I samband med helgens händelse med en MEDEVAC utanför Göteborg som genomfördes av en helikopter från danska flygvapnet istället för Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg så efterfrågande jag en replik i syfte att få en saklig debatt i ärendet.

Anledningen till detta är att Sjöfartsverkets ledning har fattat ett beslut om att enbart svara på frågor som man anser är myndighetsutövning. Sjöfartsverket anser Sjö- och Flygräddningen inte är myndighetsutövning vilket innebär att man således inte svarar på detaljerade frågor runt den verksamheten, vilket jag anser är olyckligt och leder till utebliven transparens runt den livsviktiga funktionen.

Däremot har befälhavaren på Lifeguard 002 förtjänstfullt kontaktat mig, varav jag har erbjudit att publicera ett gästinlägg här på bloggen runt det aktuella ärendet, vilket kan läsas här nedan.

/ Skipper

———————————

Artikeln i Expressen och de spekulationer den medfört, ger som jag ser det en starkt vinklad bild av händelseförloppet och de beslut som fattades.

Jag tjänstgjorde som befälhavare på SAR helikoptern Lifeguard 002 kvällen den 16/12. I samband med en begäran om en MEDEVAC från fartyget M/S Color Fantasy, föreslog vi att JRCC parallellt skulle undersöka om dansk SAR kunde evakuera patienten. Detta på grund av underkylt duggregn, samt att sikt och molnbas på Säve underskred aktuella startminima (VFR-mörker). Över Danmark och havsområdet var vädret klart.

Dansk SAR kunde snabbt lösa transporten i klart väder och gå direkt till sjukhus, i mina ögon blev det den bästa lösningen för patienten.

Ralf Zander
Befälhavare LG 002

PS: Sverige har tecknat bilaterala avtal med våra grannländer. Respektive räddningscentral skall utvärdera vilka resurser som bäst kan lösa en uppkommen situation. Det är därför inte ovanligt att SAR-helikoptrar genomför uppdrag över nationsgränserna eller i annan nations räddningsregion.

Det psykologiska försvarets lackmustest

av Jacob Fritzson Sveriges förmåga att motstå påverkansoperationer utgår i hög grad från media. Övningen Aurora är sen några månader slut och har bidragit till att öka försvarets förmåga. I sin helhet blev övningen lyckad och bidrog till, om man följer sociala medier, att sprida en positiv bild av försvaret och dess verksamhet. Personligen tror jag […]

Köpet av Patriot – några tankar

av Lars Wedin Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten. Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito. Det finns, har jag förstått, de som hävdar att […]

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form. Vägen från […]

Inre och yttre hot mot Sverige

av Göran Frisk För närvarande har Sverige ett antal konflikter som vi inte har löst och är långt ifrån att lösa. Här peka på de viktigaste liksom ges några förslag till lösning. I förslagen finns också en del synpunkter på dåligt fungerande organisationer i vårt land. Konflikterna understöds både inifrån landet av militanta grupper men […]

Torped!

En av de största grupperna i det norska och svenska samhället som aktivt deltog i andra världskriget är också en av de minst kända – krigsseglarna. Deras arbete – att frakta vapen och bränsle etc – visade sig vara minst lika farligt som soldaternas. En del av dem bemannade även vapen mot angripande flyg och ubåtar.

Om dessa män och enstaka kvinnor har det dock bara skrivits en bråkdel så mycket som det skrivits om andra världskrigets ”vanliga” krigare. Därför är det särskilt glädjande att det nyligen utkommit en ny bok i ämnet, Torpedo på babord! av Björn K. Sagdahl. Här får man följa bröderna John och Erling Bakkmyr, två tvillingbröder som blev krigsseglare och upplevde ovanligt mycket prövningar – eller vad sägs om 48 dygn på en flotte utrustad bara för några dagars nödsituation…

John Bakkemyr angreps inte bara till havs utan även i brittiska hamnar och kunde vittna om de tyska Stuka-störtbombarnas skräckinjagande ljud, han sade om det att ”Det var nästan värre än själva bombnedslagen”.

När man idag spekulerar över om tyskarna egentligen hade någon chans mot de allierade så bör man betänka att deras ubåtar och flyg under en rätt lång tid krigade om kontrollen över Atlanten – de bedrev till och med operationer i Karibiska havet. Utan vapenhjälpen över Atlanten hade både britterna och senare Röda armén haft fullständigt andra förutsättningar och världshistorien hade högst sannolikt utfallit rätt annorlunda.

Hur stor roll den norska handelsflottan – med inte så få svenska sjömän – spelade för de allierade går nästan inte att överdriva. Få känner idag till att när det såg som mörkast ut för britterna så var drygt hälften av tankfartygen till öriket norska.
Svenska sjömän figurerar ibland i boken, i samband med sänkningen 1941 av Göteborgsfartyget Rydboholm. Ytterst ansvarig för den sänkningen var ubåtsesset Günther Prien.

Torpedo på babord! är en viktig bok – en bok som understryker och tydliggör krigsseglarnas roll under andra världskriget. Ja, boken är på norska – men för den intresserade svensken är detta inget problem (den är inte på nynorska utan den för svenska läsare mer begripliga norskan, alltså bokmål).

Våldsinriktad politisk extremism

av Björn Körlof Nordiska motståndsrörelsen, NMR, är en högerextrem nordisk militant nazistisk organisation. Foto: Peter Isotalo, Wikimedia Commons. Den moderna rättsstaten bärs bl a upp av ett fundament som innebär att medborgarna i princip inte tillåts beväpna sig privat för att möta våldsverkare. Det är istället staten som, främst genom polismakten, har monopol på att utnyttja […]

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två […]

Strategiskt självmål

av Lars Wedin Tyvärr saknas det inte ämnen att ta upp i denna blogg. Ett axplock på tänkbara ämnen följer nedan. Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med […]

Mot Väpnad Konflikt VIII

Då är det dags (lite försenat) för en ny uppdatering i serien som startade 25. september 2014. För nytillkomna läsare sedvanliga förbehåll. Jag vet inte allt som händer, jag vet inte exakt hur parterna tolkar detta, jag vet inte var jag skulle starta på axeln, utan det är trenden som är den viktiga slutsatsen i […]

Besegra terroristerna

av Göran Frisk Det katastrofscenario som beskrivs nedan kommer förhoppningsvis inte att hända. Ganska säkert kan ävenledes förutskickas att det inte blir verklighet eftersom ett visst specifikt scenario ytterst sällan inträffar. Men likartade katastrofer kan drabba vårt land varmed det beskrivna och liknande mardrömsscenarier tjänar syftet att väcka medvetandet, att skapa en beredskap hos riksledningen […]

Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv

Sammanfattning

Sannolikt utnyttjades både moderfartyg men även moderubåtar för att genomföra in- och uttransport av de genomförande delarna, för inträngningsoperationerna på inre vatten vid Höga Kusten och Härnösand. Fyra troliga motivbilder finns för genomförandet av dessa inträngningar, den första är kustflottans basområde, den andra är inhämtning mot prov och försöksverksamhet, den tredje är påverkan/skydd av svenska och NATO förberedelser i Trondheims området och den fjärde är påverkan av kustnära förbandsrörelser i nordlig och sydlig riktning i händelse av en väpnad konflikt. Sannolikt har tyngdpunkten varierat med tiden, i de fyra olika motivbilderna, från 1950-talet och framåt. I huvudsak torde det övergripande syftet utgjort operativa krigsförberedelser.

Analys

Inledning.I detta andra inlägg avseende främmande undervattensverksamhet vid Höga Kusten och Härnösand, kommer metoder för transporten till och från det aktuella området beröras. Motivbild kommer även beröras kring varför området kan ha varit av intresse för främmande makt/-er (kommer härefter benämnas som motståndare, då det de facto genomfördes vapeninsatser mot den eller de som genomförde dessa inträngningar).

Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen.

Metod.Två metoder får anses stått till buds för motståndaren att in- och uttransportera de genomförande delarna för inträngningsoperationerna längs Höga Kusten och Härnösand, dessa är moderubåt och moderfartyg. Vilket den uppmärksammade ubåtsjakten vid Sundsvall i slutet av april och inledningen av maj månad 1983, kan indikera på. Kustbevakning kom redan den 23APR1983 rapportera att en inpassage av ubåt skett i Bottenhavet. Vid fyren Grundkallen kom även en del av den hydrofonbojgrupp som utnyttjats under Hårsfjärden upprättats, i samband med ubåtsjakten i Sundsvall. Detta system kom indikera en ubåtspassage den 08MAJ1983, av en ubåt med två propellrar.¹

Problematiken var dock att enbart en hydrofon förefaller utnyttjas, varvid någon riktningsbestämning ej gick att genomföra. Således kan det varit in- eller utpassage till Bottenhavet som spelades in, sannolikt rörde det sig om en utpassage. Vad som dock är anmärkningsvärt är att informationen om inpassagen ej kom till kännedom för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN), förrän den 28APR1983, dagen innan inkom de första visuella observationerna från allmänheten. I utvärderingen av ubåtsjakten, kom det framföras kritik avseende operationssekretessen, då uppgiften avseende inpassagen till Bottenhavet hade spridits inom en för stor krets.²

Vad avser kritiken avseende operationssekretessen kring inpassagen blir den dock något malplacerad. Då det inom Kustbevakningen torde varit ett relativt stort antal individer, från enskilt fartyg vidare in i ledningscentraler till samverkanspersonal, som känt till den innan den ens nåde Försvarsmakten. Varvid det kan vara mer troligt att det är hydrofonupptagningen på utpassagen som spridits till en för stor krets. Då det avseende den, finns en tydlig vinst av att ej skapa kännedom om att inhämtningsutrustning placerades ut vid kanaliserande terräng, såsom Ålandsförträngningen. Vilket blir ett viktigt utgångsvärde att ta fasta på.

Vad som dock blir intressant avseende metod, är observationen av vad som enligt analysgruppen bedöms vara en miniubåt, utanför Ulvön den 17MAJ1983. Analysgruppen kom fastställa, att vid Sundsvall mellan den 26-27APR1983 och 6-7MAJ1983 uppträdde en ubåt och en miniubåt.³Härvid blir ett troligt antagande att den miniubåt som agerade vid Sundsvall även transporterades med en moderubåt. Då inga fler inspelningar förefaller finnas på passage vid Grundkallen under den aktuella tidpunkten, så blir det även troligt att den miniubåt som siktades vid Ulvön, 17MAJ1983, åtminstone uttransporterades med ett moderfartyg.

Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken.

Vad avser metoder blir det hela än mer intrikat under sommaren 1986, då det amerikanska hydrofonsystemet SOSUS placeras ut i södra Kvarken. Enligt kommendör av 1. graden Nils-Ove Jansson (PA), skall detta system ej registrerat några säkra kontakter på främmande ubåtar under tiden det var i operativ drift. Vilket är väldigt intressant information mtp. den hydrofonupptagning som genomfördes vid Brämön, 1988 av en ubåt, men även övriga ubåtsincidenter,⁴ de måste s.a.s. tagit sig dit på något sätt. Huruvida avsaknaden av säkra kontakter med System-4 är en konsekvens av att kunskap om det tidigare systemet vid Grundkallen spridits till motståndaren, som genomfört inträngningsoperationerna är oklart.

Fick motståndaren dock kännedom om det första systemet vid Grundkallen, kan det tvingat fram en taktikanpassning då de måste förutsätta i sin planering att området övervakades. Denna anpassning kan ha genomförts på tre sätt. Antingen övergick man helt till att utnyttja moderfartyg, alternativt kan det genomförts förflyttning med moderubåtar i skydd av andra fartygsrörelser,⁵ och avslutningsvis byte av transportväg. Givetvis är en kombination av metoderna även möjlig.

Bild 3. Öregrundsleden.

Vad avser byte av transportväg för att undgå System-4, skulle det kunna inneburit att utnyttja den s.k. Öregrundsledenmtp. den verksamhet som förefaller skett där under 1980-talet och tidigare.⁶ Denna hypotes grundar sig på uppgiften att System-4, skall fungerat mycket bristfälligt i de säregna förhållanden som råder i Östersjön.⁷ Vilket skulle kunna inneburit att upptäcktsavståndet varit relativt kort med systemet, varvid Öregrundsleden skulle kunna vara en möjlig transportväg för ubåt, för att undgå Ålandsförträngningen, där systemet sannolikt var placerat.

Här är det även möjligt att ett moderfartyg kan inväntat en ubåt i/vid Öregrundsleden och där tagit upp den, för att på så sätt kunna undvika System-4. Dock skulle det i sådant fall innebära att det rört sig om en miniubåt. Öregrundsleden får anses vara relativt vältrafikerad samt för grund för att genomföra en dold transportrörelse med moderubåt, varvid det antingen genomfördes upphämtning med moderfartyg norr, mitt i eller söder Öregrundsleden, alternativt söder Öregrundsleden med moderubåt.

Utnyttjandet av enbart miniubåtar med en lång förflyttningssträcka torde dock minska uthålligheten och tiden i det faktiska operationsområdet. Varpå moderfartyg i anslutning till operationsområdet får anses vara mer realistiskt. Dock torde ett och samma fartyg i anslutning till operationsområdet väcka uppmärksamhet, varpå en mer dold möjlighet böra vara att utnyttja ett flertal moderfartyg som trafikerar förbi det faktiska operationsområdet under den aktuella tidsrymden, under en till synes legitim förevändningen. Dock skapar det problem med att akut kunna avbryta en pågående operation, då det ej går att påbörja urnästling med omedelbar verkan. Ett sätt att kringgå den problematiken kan vara att ha ett antal förutbestämda upphämtningsplatser, längs med den tänkta urnästlingsvägen som passeras av moderfartygen.

I den s.k. ÖB rapporten från 1987 kan man dock få uppfattningen att en transportrörelse genomfördes med ubåt längs Norrlandskusten, som var riktad mot Övre Norrlands militärområde (MILO ÖN), under 1987.⁸ Därtill framgår det att motståndaren bedöms inneha förmåga att passera egna fasta spaningssystem.⁹Vilket troligtvis i fallet kring System-4 skulle kunna vara att motståndaren utnyttjat någon av de många fartygsrörelserna till och från Bottenhavet för att skyla sin egen ljudbild.¹⁰En annan metod, på samma tema, skulle kunna vara att motståndaren avsiktligt koordinerar ”civila” fartygsrörelser för att passa sina inträngningsoperationer, för att skapa en ljudbild som ubåtsljudet skall kunna döljas i. Givetvis finns fortfarande möjligheten med Öregrundsleden för moderubåt, dock innebär det en risktagning då den sannolikt måste visa både torn och skrov under del av tiden.

Således får det anses troligt att både moderubåtar och moderfartyg utnyttjats av motståndaren för att genomföra in- och uttransport inför inträngningsoperationer. Troligtvis har även metoderna utnyttjats var för sig och i kombination, för att öka flexibiliteten samt operationssekretessen, men även försvåra våra åtgärder för kunna påverka motståndarens ageranden. Troligtvis har även andra metoder utnyttjats för att dölja transportrörelser med moderubåt utöver den ovanstående beskriva metod.

Motiv.Fyra troliga motivbilder får anses finns till kränkningarna kring Höga Kusten och Härnösand. Den första är rekognosering samt krigsförberedelser mot kustflottans baseringsområde. Den andraär inhämtning mot den testverksamhet som Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit och bedriver i det aktuella området. Det tredjeär förberedelser för att antingen kunna skydda eller påverka det amerikanska marinkårsförbandet i Tröndelag, samt den svenska planering som fanns avseende Trondheim. Den fjärde och avslutande motivbilden är påverkan av svenska förbandsrörelser antingen i nordlig eller sydlig riktning.

Rekognosering samt förberedelser mot kustflottans basområde, berördes till del i det föregående inlägget.¹¹ Detta torde dels, innefattat att finna de olika förtöjningsplatserna med tillhörande infrastruktur såsom sambandssystem, dels pröva olika metoders lämplighet för att kunna genomföra operationer mot det aktuella området, således en form av skarpt tillämpad övningsverksamhet kan även tillämpats. Inom ramen för rekognosering kan det även innefattat utplacering av inhämtningssystem.¹² Sett till den säkerhetspolitiska situation som rådde under 1980-talet,¹³torde detta varit en av de mer troliga motivbilderna till inträngningsoperationerna vid Härnösand och Höga Kusten.

Vad avser FMV prov och försöksverksamhet i Härnösand¹⁴kan det varit ett fullt rimligt motiv för den främmande undervattensverksamheten i området. De både supermakterna USA och Sovjetunionen förefaller under den aktuella tidsperioden besuttit personal, materiel och kunskap för att genomföra både inhämtning mot materielförsök men även återtagande av utrustning efter materielförsök, med hjälp av undervattenssystem.¹⁵Vad som dock förefaller vara något svårt är att nå klarhet när exakt i tid, prov och försöksverksamhet påbörjats utanför Härnösand. Utifrån samtal förefaller dock verksamhet bedrivits under 1980-talet men även före det.

Med tanke på hur pass kvalificerade robotsystem Sverige lyckats producera,¹⁶ torde det finnas ett stort underrättelsevärde i att, dels kartlägga de prov som genomförts, dels försöka samla upp rester från den materiel som prövats. Att svenska materielförsök med robotsystem tilldrog sig uppmärksamhet, är känt. Vid planerade provskjutningar med robotsystem i Augusti 1962, utanför Gotland, närmare bestämt norr om Fårö, fick svenska jagare både radar- och hydrofonkontakt med en främmande ubåt, varvid vapeninsats med sjukbomber genomfördes. Intressant vid denna incident var att ubåten väljer att gå mot två av de tre jagarna vid den första vapeninsatsen, vid den andra går den ut mot internationell vatten.¹⁷

Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området.

Den Amerikanska marinkårens förhandslagring i Tröndelag, Norge, får även anses vara en trolig motivbild för kränkningarna. Vid en mottagning på den sovjetiska ambassaden i oktober 1980, skall den sovjetiska ambassadören, Michail Jakovlev, framfört ett väldigt tydligt budskap till den då sittande Överbefälhavaren, General Lennart Ljung, om att denna förhandslagring ökade riskerna att Sovjetunionen genom Sverige kunde behöva rikta militära angrepp mot Tröndelagsområdet vid en väpnad konflikt. Denna konversation kom att nedtecknas av Överbefälhavaren och delges, dels Regeringen, dels underrättelsetjänsten. Utöver förhandslagringen som i sig skapade handlingsfrihet, så utgjorde den geografiska placeringen av förhandslagringen att en hög grad av handlingsfrihet uppnåddes, avseende hur förbandet sedan kunde förflyttas.¹⁸

I ett tidigare skede så är även den svenska reservhamn som byggdes upp i Trondheim, samt förvaring av petroleumprodukter samt torrvaror av intresse. Då det mer eller mindre kom att bli den tilltänkte livlinan sjöledes in till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen, då det ej ansågs troligt att kunna ta emot fartygstransporter på västkusten.¹⁹Anläggningen kom att vara i svenskt ägo intill 1987, då den avyttrades.²⁰ Denna förnödenhetslina torde även ökat det militärstrategiska värdet av mellersta Norrland, då de intransporterade varorna som skulle fördelas ut från Trondheim, i huvudsak torde ha passerat igenom Jämtland och Västernorrland i sydlig eller nordlig riktning. Vilket även kan förklara den möjliga Sovjetiska krigsplanering från 1960-talet som f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustavsson, berör. Planeringen innebar att en maritim landstigning skulle genomföras i Sundsvall-Härnösands området, som därefter skulle ta djup intill Trondheim. Vilket skulle innebär att både Norge och Sverige skars av, men även svensk försörjning.²¹

Sammantaget finns det en obruten kedja från mitten av 1950-talet (vilket sammanfaller med den första rapporterade kränkning mot kustflottans basområde), med Trondheim-Tröndelag, som innebär att det mellersta Norrland utgör ett militärstrategiskt viktigt område, utöver kustflottans basområde, som skulle kunna föranleda kränkningar i syfte att genomföra krigsförberedelser. Inledningsvis var det för Sveriges försörjning i händelse av en väpnad konflikt skulle fördelas ut i landet via det området. Denna svenska planering torde dock börjat tappa värde under 1970-talet maa. den Norra Marinens ökade förmåga. I ett senare skede, kom det att bli ett geografiskt område som kunde utnyttjas för att påverka NATO förmåga till väpnad strid maa. förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigaden.

Påverka förbandsrörelser, avser främst kunna påverka mobilisering av stridskrafterna i MILO ÖN. Över hälften av personalen ingående i förbanden för försvaret av MILO ÖN, skulle tillföras från främst Mälardalsregionen.²² Förflyttningen av all personal, ej boende i området, till MILO ÖN bedömdes ta cirka 10 dygn under goda förhållanden, skulle friktioner uppstå kom tiden öka.²³ Jägar- och lokalförsvarsförband blev indelade i två omgångar en A- och B-omgång. A-omgången var lokalrekryterad och B-omgången skulle mobilisera i Mälardalen och där tillföras personlig utrustning för att flygas upp under mobiliseringens andra eller tredje dygn.²⁴

I sammanhanget är det även viktigt att belysa problematiken avseende det östra militärområdet (MILO Ö). Där en tydlig risk fanns att Stockholm och delar av Mälardalen, skulle inneslutas genom sabotage och luftlandsättningar, vilket kunde hindra förflyttningarna ut ur Stockholm.²⁵ Varvid den planerade förbandsmängden som skulle kunna tillföras MILO ÖN, kunde bli betydligt lägre än vad som förutsattes.

En huvuddel av personalen som skulle tillföras, kan man förutsätta skulle transporteras med hjälp av järnväg till MILO ÖN, i händelse av mobilisering. Förmågan att då kunna påverka järnvägstransporter men även landsvägstransporter, som kunde förutsättas skulle ta vid i händelse av bruten järnvägsförbindelse,²⁶ får anses vara viktig. Problematiken i MILO Ö var att ett strategiskt överfall kunde omkullkasta mobiliseringen, ett strategiskt överfall mot MILO ÖN, bedömdes som mindre troligt, men indirekt kunde det påverkas markant genom att slå av förbindelserna i t.ex. mellersta Norrland i de älvdalar som vägar och järnväg passerade genom, samt med enkla medel innesluta Stockholmsregionen där en ansenlig mängd värnpliktiga fanns.

Diskussion.Hur kan då ett företag riktat mot Härnösand och Höga Kusten sett ut? De genomförande delarna har transporterats med moderubåt eller moderfartyg genom Bottenhavet till Härnösandsområdet. Antingen söder eller norr om Hemsön. Skall någon form av rekognosering genomföras gentemot Gustavsviksbasen eller Hemsö fästnings östra eller nordliga delar, finns totalt fyra möjliga inträngningsleder att utnyttja. Med dessa inträningsleder finns även en möjlighet att genomföra omläggning av förflyttningen, djup intill Hornön, där numera Höga Kusten bron är placerad.

Bild 5. Möjliga inträngningsleder.

Givetvis kan de genomförande delarna släppts betydligt mer söder eller norr om Härnösand för att genomföra sitt uppdrag. Dock minskar uthålligheten med ett sådant förfarande, varvid tiden som krävs för uppgiftens lösande måste vara i paritet med förflyttningssträckan. Härvid blir det troligt att i en majoritet av fallen, har uppgiftslösningen påbörjats och avslutats i anslutning till det aktuella området där uppgiften skall lösas. Men som en taktikanpassning samt för att försvåra vår kunskapsuppbyggnad, validering och falsifiering, av uppdragsprofil är det ett troligt antagande att motståndaren även kan agerat så.

Sett till den aktuella tidsperioden, så torde i en majoritet av fallen den främmande undervattensverksamheten utgjort operativa krigsförberedelser, antingen i form av rekognosering, övning och/eller utplacering av materiel eller system för att kunna lösa krigsuppgifter. Varvid det är motivbild 1, 3 och 4 som får anses vara de troligaste. Vilken eller vilka av dessa tre motivbilder som är mest sannolik är desto svårare att utpeka.

Dock, kopplat till den främmande undervattensverksamhetens art, får det anses mer sannolikt att det är motivbild 1 samt ett kustnära alternativ av motivbild 3 och 4 som är sannolik. Sannolikheten att sabotagegrupper hade kunnat förflytta sig längre inåt landet från kusten för att t.ex. påverka svensk underhållstrafik från Trondheim eller amerikanska marinkårsförbandsrörelser inne på svenskt territorium får anses mindre sannolikt. Däremot att påverka sensorkedjan längs med den svenska kusten för motivbild 3 och broförbindelser längs med kusten i motivbild 4 får anses högst sannolikt, ur ett Sovjetiskt perspektiv.

Kopplat till den Sovjetiske ambassadörens uttalande, skulle det även kunna finnas ett västerländskt intresse i motivbild 3, det vill säga i syfte att försvara förråden i Tröndelag agera på svenskt territorium. Dock får det snarare anses vara i ett sådant skede att det aktuella området i sådant fall blivit ockuperat av Sovjetiska stridskrafter, varvid man i sådant fall antingen skulle kunna påverka sovjetiska marina stridskrafter som baserats i området eller marina förbandstransporter till området och/eller understödja den organiserade motståndsrörelsen och/eller jägarförband i området.

Slutsats

I det föregående inlägget, gick det att konstatera att med hög sannolikhet har undervattensverksamhet bedrivits vid Härnösand och Höga Kusten men även till del in i Ångermanälven. I detta inlägg, går det att konstatera ett antal möjliga metoder för in- och uttransport av de genomförande delarna för dessa operationer. Att fastslå vilken metod som nyttjats mer eller mindre får anses vara svårt, på samma sätt som det är svårt att se vilken motivbild som är mer trolig än någon annan. Sannolikt är det en kombination, både vad avser utnyttjade metoder men även motivbilder, där vissa varit mer tongivande vid vissa tidpunkter och andra vid andra tidpunkter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Military Studies Office 1(Engelska)

Försvarets Materielverk 1(Svenska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Riksdagen 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.

Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987.

Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.

Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Slutnoter

¹SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 161, 167.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 19, 34-35.

²Ibid.

³SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.

Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

⁴Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat (Hämtad 2017-07-18)

Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

⁵Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 34.

⁶Ibid. s. 37-39, 174-175.

Mystiska u-båtar utanför Öregrund. Svenska Dagbladet. 1938-07-09.

Intensiv ubåtsjakt efter ännu ett larm. Svenska Dagbladet. 1982-07-30.

Spaningarna fortsätter. Svenska Dagbladet. 1982-07-31.

Periskop iakttogs vid Öregrund. Svenska Dagbladet. 1985-07-10.

Främmande miniubåt avlyssnad. Svenska Dagbladet. 1986-12-31.

⁷Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 536.

⁸Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 6.

⁹Ibid. s. 22.

¹⁰Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 33-34.

¹¹Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)

¹²Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 174 no. 3 (2010): s. 219-220.

¹³Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 5.

¹⁴Försvarets Materielverk. Provplats Härnösand. 2017. http://fmv.episerverhosting.com/sv/Verksamhet/Test-och-Evaluering/Provplatser/Vidsel—ny/Harnosand/(Hämtad 2017-07-18)

¹⁵Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 159.

Foreign Military Studies Office. Russian Media Discuss Role Of Hydronauts. 2013. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201308/Russia_09.html(Hämtad 2017-07-18)

Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, s. 187, 221.

¹⁶Motion 1984/85:2426. Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-for-att-bibehalla-en-svensk-utvecklande_G8022426(Hämtad 2017-07-18)

¹⁷Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 171 no. 1 (2007): s. 35-36.

¹⁸Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 251-252, 451.

¹⁹SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. s. 132-133.

²⁰Dalsjö, Robert. Life-line lost : the rise and fall of ”neutral” Sweden’s secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 235.

²¹Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 53-55.

²²Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.

²³Gustafsson, Bengt. Det ”kalla kriget”: några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 32.

²⁴Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.

²⁵Ibid. s. 122, 237, 242.

²⁶Ibid. s. 61.

²⁷Ibid. s. 241.

Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna

Sammanfattning

Främmande makt/-er förefaller från minst 1955 intill dags datum genomfört militära operationer med undervattenssystem, dels längs Höga Kusten, dels in i Ångermanälven. Det övergripande syftet, under det kalla kriget, får anses vara att genomföra operativ inhämtning samt operativa förberedelser för att kunna verka mot kustflottans baseringsområde. Den eller de kränkande makterna förefaller fokuserat sin verksamhet under våren samt hösten i det aktuella området. Den kränkande makten har sannolikt använt både dykarfarkoster, miniubåtar samt konventionella ubåtar i sin verksamhet.

Analys

Detta inledande inlägg, om tre stycken, kommer beskriva historisk kränkningsbild kring Härnösandsområdet i huvudsak och till del Höga Kusten. Inlägg nummer två kommer fokusera på motivbilder samt möjliga metoder, det avslutande tredje inlägget kommer fokusera på möjligheter i nutid för att verksamheten fortskrider och varför den gör det i sådant fall, det inlägget kommer även utgöra en del av det avslutande inlägget avseende den ökade militärstrategiska vikten av mellersta och norra Norrland. Det övergripande syftet är att öka kunskapen kring hur en eller flera kränkande makt/-er kan tänkas agera och varför man kan vara beredd att ta stora risker redan i fredstid.

Vi befinner oss just nu i den period, kvartal 3, där observationer och rapportering avseende, eventuell, främmande undervattensverksamhet är som högst. Historiskt under perioden 1981-1994 inkom cirka 5% under kvartal (KV) I, 30% under kvartal KV II, 50% under KV III och avslutningsvis 15% under KV IV, sett till hela Sverige. Detta mönster förefaller fortfarande vara aktuellt, utifrån uttalanden av Försvarsmakten.¹

För att belysa vissa faktorer som kan ligga till grund, för varför en eller flera främmande makt/-er kan tänkas kränka svenskt inre vatten, kommer jag utnyttja Västernorrland som ett exempel, jag har i ett antal tidigare inlägg belyst hur det område varit utsatt för främmande undervattensverksamhet. Därmed finns det ett värde i att belysa det mer ingående. Därtill, sett till rapporter och mediabevakning är det området mindre uppmärksammat, varvid det är lättare att filtrera information. Däremot kan bevekelsegrunderna till varför området kränkts bli svagare, än om t.ex. Stockholms skärgård utnyttjas som exempel.

Vid 1914 års försvarsbeslut fastställdes att en örlogs-/bas/depå skulle upprättas vid Ångermanälvens mynning, närmare bestämt vid Gustavsvik. Vid beslutstillfället hade kustflottan örlogsbas vid Karlskrona samt Stockholm, vilket bedömdes för litet maa. den långa svenska kusten, det fattades även beslut om att upprätta en örlogsbas i Göteborg.² Samtidigt fattades även beslut om att anlägga Hemsö fästning. Fästningsarbetet kom att påbörjas 1916, men arbetet kom att avbrytas 1918 i.o.m. Finlands frigörelse från Ryssland, beslutet om att upprätta en kustartillerikår kom även att upphävas, 1925. Vid 1925 och 1936 års försvarsbeslut kom de delar av fästningen som var färdigbyggd placeras i materielreserven, för att aktiveras 1939 i och med andra världskrigets utbrott, 1942 kom även ett kustartilleridetachement för bemanningen av fästningen organiseras.³

Bild 1. Gustavsviksbasen samt Hemsö fästning.

Under andra världskriget kom även Fårösundsbasen att anläggas.⁴Ytterligare baser kom även upprättas efter andra världskriget slut. De som tillkom under det kalla kriget var, Öregrundsbasen, Gräddöbasen, Saxarbasen, Ingaröbasen, Södertörnsbasen, Orrbasen och Gullmarsbasen. Dock kvarstod Gustavsviksbasen (Hemsöbasen/Härnösandsbasen) som enskild örlogsbas för kustflottan i norra Sverige.⁵ Detta ger en motivbild till varför främmande makt/-er skulle kunna tänkas ha ett operativt inhämtningsintresse, av detta geografiska område. Då den enda örlogsbasen för norra Sverige fanns där, som därtill skyddades av, en av Sveriges största kustartilleri anläggningar.

Den 19JUL1955, förefaller den första möjliga ubåtsobservationen genomförts i anslutning till Gustavsviks örlogs-/bas/depå i Ångermanälven. Två individer observerade ett mörkt föremål, som kan ha varit ett ubåtstorn, som rörde sig i nordlig riktning. Försvarsstaben bedömde vittnesuppgifterna som för vaga, för att kunna fastställa om det de facto hade varit en ubåt eller ej i området.⁶ Detta år, 1955, var även det år då ett flertal observationer gjordes av möjliga ubåtar, längs den svenska kusten. Det var även detta år, som sannolikt, de första miniubåtsobservationerna genomfördes längs svensk kust, i september respektive november, vilket i sammanhanget blir intressant.⁷

Bild 2. Geografiskt område för Ramvik, Veda och Hornö.

Detta förefaller vara den enda observationen fram till 1980-talet som går att finna kring Västernorrland, därmed inte sagt att det inte finns andra omnämnda som ej digitaliserats, eller går att finna med andra sökord, än de som använts. Däremot så omnämns i 1983 års ubåtsutredning, att mellan 1962-79 skall tre sannolika och 13 möjliga kränkningar skett inom Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN).⁸ Ett annat viktigt ingångsvärde att ta med sig i de kommande beskrivningarna kring den främmande undervattensverksamhet, är att erfarenhetsvärdet från 1980-talets kränkningar var att det inkom från allmänheten cirka 100 rapporter per år, i MILO NN, avseende möjlig främmande undervattensverksamhet.⁹

Vid den större ubåtsjakten i Sundsvall under slutet av april och inledningen av maj månad 1983,¹⁰ inkom även rapporter från Härnösandsområdet. Den 04MAJ1984 observerades vid Veda en möjlig ubåt vid platsen för färjeläget mellan Veda och Hornö.¹¹I sammanhanget är det intressant att notera en senare observation vid Ulvön den 17MAJ1983, då två fritidsfiskare från Köpmanholmen observerade en ubåt som bröt vattenytan med sitt torn, bara några meter från deras egen båt. Händelsen kom omedelbart att rapporteras till Marinen som insatte en helikopter mot platsen, dock blev spaningarna resultatlösa. Denna observation kom dock att bedömas som en säker ubåt alternativt miniubåt i den efterföljande analysen av incidenten.¹²

Bild 3. Geografiskt område för Norafjärden.

Den 29AUG1984 observerade skepparen på färjan mellan Hornö och Veda vad han ansåg vara en ubåt, under kvällen kom även ubåtsnät läggas ut vid in-/utloppet till Norafjärden, en till två bevakningsbåtar kom även befinna sig i fjärden, det kom även läggas ut ytterligare ett ubåtsnät tre dagar senare, parallellt med det sedan tidigare utlagda nätet. Marinen hade innan denna observation genomfört en krigsförbandsövning i området.¹³Inhämtning med soldater på land, riktad mot Norafjärdan förefaller även genomförts.¹⁴ Den 04SEP1984 kom bevakningen i området trappas ned, viss form av bevakning kom fortsatt bibehållas, sannolikt kring Norafjärden.¹⁵

Besättningen på en norsk segelbåt skall den 31MAJ1986 observerat vad de ansåg vara ett periskop utanför Härnösand. De skall även tagit fotografier av föremålet, vid observationstillfället var sjön lugn och det var soligt. Vid analys av bilderna framkom inget av marint intresse enligt Försvarsmakten, dock kom Försvarsmakten fortsatt att utreda deras iakttagelser, vad slutsatsen blev har ej gått att finna i den öppna rapporteringen. Möjligtvis är det dock denna observation som omnämns i SOU utredningen från 1995, i sådant fall är den klassificerad som sannolik ubåt, då den i tid samt geografiskt område förefaller överinstämma.¹⁶

I mitten av december 1987 upptäckte dykare ur kustbevakningen avvikande bottenavtryck men även spår efter larvfötter skall ha upptäckts i Gånsvik, de skall även fotograferat och filmat dessa spår. Marinen kom att påbörja en undersökning, syftandes till att fastställa om det rört sig om främmande undervattensverksamhet. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) kom även anlita en egen dykare för att undersöka botten, enligt denna dykare så skall bottenavtrycken kunnat härröra från en dragandes bojsten, några avtryck av larvfötter upptäcktes ej av den av TT anlitade dykaren.¹⁷

Den 23APR1988 skall civilpersoner uppfattat ett periskop under rörelse och en s.k. vattenplog som skapades av rörelsen. Observationen skedde någon kilometer ut från kusten. Ytterligare en observation genomfördes samma dag vid Husum. Försvarsmakten kom, dels kalla in kustbevakningen, dels sätta in Hemvärn för att försöka identifiera ytterligare tecken på främmande undervattensverksamhet. Några ytterligare observationer kom ej att genomföras, varvid bevakningen avvecklades efter några dagar.¹⁸

Bild 4. Geografiskt område för Härnön.

Under den av SVT rapporterade ubåtsjakten vid Brämön i Augusti månad 1988,¹⁹ förefaller även möjlig undervattensverksamhet genomförts utanför Härnön, fiskebåten Tärnö skall ha kolliderat med ett föremål 19AUG1988. Likaså observerades även en s.k. “valrygg” vid Ramvik, i Ångermanälven den 23AUG1988. I slutet av samma dygn, 23AUG1988, erhålls även en hydrofonkontakt vid Älandsfjärden som inledningsvis bedöms som möjlig ubåt. Denna hydrofonkontakt kom sedan klassificeras som ett troligt drivande hydronfonmål d.v.s. ett mål för hydrofoner att upptäcka, som normalt placeras fast på botten.²⁰

Därefter förefaller det ej skett någon offentlig rapportering avseende främmande undervattensverksamhet, förrän i november 1996. Marinen förefaller då genomfört någon form av ubåtsskyddsverksamhet kring Härnösand. Huruvida det var ett naturligt fenomen eller möjlig främmande undervattensverksamhet har ej gått att klarlägga, utifrån den öppna rapporteringen.²¹

Efter 1996 verkar det råda ett tomrum med rapportering intill 2014, när Operation Örnen genomfördes i Stockholms Skärgård,²²vad avser möjlig främmande undervattensverksamhet vid nedre Norrland. I samband med Operationen Örnen, uttalar sig säkerhetskonsulten och författaren Joakim von Braun att han fått se uppgifter om möjlig främmande undervattensverksamhet, bl.a. utanför Sundsvall. När Sundsvalls Tidning frågar Försvarsmakten om von Brauns uppgifter, meddelar de att de ej kan bekräfta någon kränkning. Enligt von Braun så skall det skett antingen 2012 eller 2013.²³

Bild 5. Område utvisande Gammellandet.

Nästa tillfälle som eventuell främmande undervattensverksamhet tas upp, är 2015, då en observation inrapporteras. Uppgiftslämnaren skall, dels genomfört en observation 2014 då ett ubåtsliknande föremål skall ha dykt, dels skall vederbörande den 25JUL2015, observerat vågbildning samt hur en silverstrimma bildats av något. Båda dessa observationer genomfördes vid Gammellandet.²⁴

Som en konsekvens av medierapporteringen kring dessa två observationer, framkommer ytterligare en observation, denna skall ha genomförts den 03JUL2015. Vid denna observation finns det, dels en filmsekvens av hur något orsakar svallvågor och beskrivs som ett stim med 20 sälar som rör sig i hög fart, dels beskrivs av båtföraren hur ekolodet plötsligt visar grunt vatten, där det enligt sjökortet skall vara ca 30 meter djupt. Detta skede i Vålångersviken.²⁵

Således, går det inledningsvis att konstatera, det finns ett flertal observationer vid Härnösand men även en bit in i Ångermanälven. Vid första anblick av dessa uppgifter kan det te sig något fantasifullt att man skulle kunna/våga gå in med en ubåt i en älv. Varvid det blir av värde att kontrollera sjökortet över det aktuella området, för att falsifiera eller validera om det är teoretiskt möjligt. För detta utnyttjas sjöfartsverkets öppna karttjänstsom går att tillgå över internet.

Begränsningen längs Ångermanälven kommer vara till Gustavsvik. Utanför Härnösand ligger maxdjupet på cirka 100 meter. Vid kontroll av de utmärkta farlederna till Gustavsvik i Ångermanälven så varierar djupet som mest till 106 meter och som minst 11 meter, längs de farleder som finns till Gustavsvik. Dock finns oftast djupare områden precis bredvid där farleden är utmärkt. Vad avser bredd så är den minsta bredden cirka 150-200 meter.²⁶

Vad avser minsta operationsdjup torde det vara någonstans kring totalt 30-40 meter för en större diselelektrisk ubåt (motsvarande den tyska 212 eller den svenska Gotlands klassen). Detta utifrån behovet av 12 meter vatten ovan och under ubåten, samt dess egen höjd.²⁷Detta djup går givetvis att minska, detta innebär givetvis en högre risktagning för upptäckt. För en miniubåt torde minsta operationsdjup, minst, kunna halveras jämfört med en större diselelektrisk ubåt.

En viktig faktor att beakta blir även ubåtens längd för att kunna manövrera i områden med begränsat utrymme, såsom skärgårdar, fjordar och älvmynningar. De diselelektriska ubåtarna har ett övertag då det gäller att manövrera i trängre områden jmf med t.ex. de större reaktordrivna attackubåtarna.²⁸Miniubåtar har givetvis ett än större övertag då det kommer till att manövrera i områden med begränsat utrymme m.h.t. dess begränsade längd.

Bild 6. Sammanställning av observationer kring Härnösand.

Sett till de djupförhållanden där främmande undervattensverksamhet genomförts, som framkommit i de öppet redovisade ubåtsjakterna och observationerna under 1980-talet längs med Sveriges kust, får det ses som fullt rimligt att en miniubåt och/eller dykarfarkoster kan agerat i Ångermanälven och definitivt längs med kustområdet vid Härnösand.²⁹ Vad avser en större konventionell ubåt får det även ses som definitivt att den kan agerat längs med kustområdet vid Härnösand, men även en bit in längs Ångermanälven.

Vad avser s.k. falsklarmsproblematik, finns det ett antal faktorer som måste beaktas ffa. avseende de utflöden till Bottenhavet som finns i det aktuella området och vad de kan medföra. I området finns fyra vattendrag, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälvenoch Moälven. Samtliga fyra vattendrag för med sig mängder av föremål under vårfloden. Därtill förs stockar sedan tidigare flottning i älvarna med sig nedström och kan ge upphov till falsklarm.³⁰

Därutöver torde vårfloden kunna skapa gynnsamma förutsättningar för att skapa en negativ miljö för ubåtsjakt ffa. med passiva system.³¹Dock medför även vårfloden problem för en inkräktare, då det torde vara relativt kraftiga strömmar som försvårar, dels förflyttning, dels eventuellt undervattensarbete/-rekognosering. Större mängder sand o.dyl. torde även transporteras under vårfloden, men även under övrig tid, varvid svårigheter kan skapas för en inkräktare.

Sett till den rapporterade verksamheten, så är fördelningen utifrån månader enligt följande, April månad ett tillfälle, Maj månad tre tillfällen, Juli månad två tillfällen, Augusti månad två tillfällen, November och December ett tillfälle. Utifrån den fördelningen så förefaller den eller de kränkande makterna utnyttja vårfloden samt det sämre vädret under höst och vinter månaderna som skydd, för sin verksamhet. De två tillfällena i Juli månad sticker dock ut.

Slutsats

Således får det anses tekniskt och teoretiskt möjligt att agera med dykarfarkost, miniubåt och konventionell ubåt utanför det aktuella området kring Härnösand, samt in i del av Ångermanälven upptill Gustavsvik. Den eller de kränkande makterna förefaller agerat i huvudsak under våren samt höst och tidig vinter. Troligtvis för att under våren kunna dölja sin verksamhet i samband med vårfloden och under hösten samt tidig vinter då det råder mindre aktivitet och människor tenderar hålla sig inomhus i större omfattning maa. väderförhållanden.

Främmande makts/-ers verksamhet förefaller pågått sedan minst 1955 intill dags datum. I huvudsak torde verksamheten varit inriktad mot Kustflottans basområde samt Hemsö fästning. Dock kan ett flertal andra motivbilder finnas, för den genomförda verksamheten. Framförallt om verksamheten fortfarande fortskrider, så måste andra motivbilder finnas, då Hemsö fästning samt kustflottans basområde i det aktuella geografiska området får anses vara avvecklat maa. den omriktning som Försvarsmakten genomförde under inledningen av 2000-talet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allehanda 1, 2(Svenska)

Forum navale 1(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Försvarets Forum 1(Svenska)

Nationalencyklopedin 1, 2(Svenska)

Sundsvalls tidning 1(Svenska)

Sveriges Television 1(Svenska)

Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988.

Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): 16-21.

Slutnoter

¹SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 35-36.

²Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt.Forum navale. no. 12 (1954): 20.

³Nationalencyklopedin. Härnösands kustartilleriregemente. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/härnösands-kustartilleriregemente(Hämtad 2017-07–13)

Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2017-07-13)

Försvarsmakten. Norrlandskustens marinkommando med Härnösands kustartilleriregemente. http://web.archive.org/web/19981212031041/http://www.mkn.mil.se/(Hämtad 1998-12-12)

⁴Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt. Forum navale. no. 12 (1954): 20.

⁵Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014, s. 148 (karta utvisande svenska örlogsbaser).

⁶Osäkra uppgifter om ubåtstorn. Svenska Dagbladet. 1955-07-28

⁷Främmande ubåt siktades vid Utö Spaning förgäves. Svenska Dagbladet. 1955-07-17.

Fyra värnpliktiga såg ny okänd ubåt från berg på Utö. Svenska Dagbladet. 1955-08-04.

Larm vid Gotland lots gjorde skiss. Svenska Dagbladet. 1955-08-10.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.

⁸SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. s. 87-89.

⁹Ubåtsövning blev plötsligt allvar. Tidningarnas Telegrambyrå. 1987-12-22.

¹⁰SOU 2001:85. PerspektivpåUbåtsfrågan. s. 161-168.

¹¹Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1983-05-05 17:51.

¹²Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-05-20 15:01.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.

¹³Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-01 18:09.

¹⁴Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-02 18:09.

¹⁵’Ubåt?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-04.

¹⁶Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 121 ord).

Ubåt. Tidningarnas Telegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 80 ord).

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 180.

¹⁷Dykare undersöker bottenspår utanför Härnösand. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-18.

’Mystiska ubåtsspåren – bara från bojsten?’. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-22.

¹⁸Det var en främmande ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1988-04-27.

¹⁹Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat(Hämtad 2017-07-13)

²⁰Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988, s. 4, 6.

²¹Peter Carlberg. Fortsatt spaning efter misstänkt ubåt. SvenskaDagbladet. 1996-12-11.

²²Enander, Dag. 8 dagar i oktober. FörsvaretsForum. no 6 (2014): 24-28.

²³Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvall(2017-04-14)

²⁴Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaret(Hämtad 2017-07-13)

²⁵Allehanda. Leffler, Klas. ’Nytt tips: Är det här en ubåt på fjärden?’. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/nytt-tips-ar-det-har-en-ubat-pa-fjarden(Hämtad 2017-04-14)

²⁶Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets karttjänster. 2017. http://www.sjofartsverket.se/sv/Snabblankar/Kartviewers/Se-pa-sjokort-/(Hämtad 2017-07-13)

²⁷Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): s. 17.

²⁸Ibid. s. 18-19.

²⁹Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 14-117.

³⁰SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 165.

³¹Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 88.

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.

Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.

För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Med lastfartyg till operationsområdet

Sammanfattning

Från det andra världskriget in i vår samtid förefaller vad som utåt sett är civila handelsfartyg, utnyttjas som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag. Östtyskland förefaller under det kalla kriget innehaft ett system för genomförandet av maritima specialförbandsföretag gentemot Sverige. Systemet omfattade både personal, fartyg och stödnätverk. Troligtvis ökade intensiteten i inhämtning under den första halvan av 1980-talet då Östtyskland fick överta uppgifter som var predestinerad Polen. Sannolikt utnyttjar den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium motsvarande metoder, då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget intill våra dagar avseende utnyttjandet av civila fartyg som moderskepp.

Analys

Utnyttjandet av vad som tillsynes är civila fartyg inom ramen för specialförbandsföretag är ingen ny företeelse. Det italienska maritima specialförbandet Decima Flottiglia Mezzid’Assalto, torde varit de första att arbeta med denna form av teknik. Det hela kom att börja med ett Italienskt tankfartyg, Olterra, som vid Italiens inträde i andra världskriget kom att befinnas sig vid Gibraltarbukten. För att förhindra att skeppet skulle falla i brittiska händer, kom kapten köra fartyget på grund inne på spanskt territorialvatten, en bit ifrån Algeciras hamn.¹

Decima MAS kom utforma en plan som innebar att ett rykte skulle spridas ut att fartyget skulle återställas och säljas, för att kunna få fartyget i hamn och kunna bygga om det till en flytande operationsbas. Under tiden som fartyget bogserades in i hamn och länspumpades samt gjordes flytande, kom en styrka ur Decima MAS genomföra en utbildning i hur sjömän agera på fartyg i hamn o.dyl. för att ej agera avvikande från normalbilden. Denna styrka hade till uppgift att ta sig in i Spanien för att påbörja modifieringsarbetet av Olterra.²

Fartyget kom att modifieras på sådant sätt att i fören, kom ett utrymme inredas för att förvara dykarfarkoster och annan utrustning, samt ett vattenfyllt utrymme kom att skapas. För att dolt kunna slussa in och ut dykarfarkosterna kom en lucka om 1,5 x 2,5 m skapas under vattenlinjen, till det vattenfyllda utrymmet. En observationsplats upprättades även på fartyget, för att kunna följa fartygstrafiken. Den specifika utrustningen för att kunna genomföra de marina företagen, kom att smugglas in från Italien, väl på fartyget kom dykarfarkosterna att monteras ihop, totalt kom sex fartyg skadas av de totalt tre företagen som genomfördes, mellan 1942 och 1943 från Olterra.³

Trots att fartyget låg direkt i anslutning till det brittiska konsulatet i Algeciras hamn, kom operationen ej avslöjas förrän efter Italien kapitulerat för de allierade.⁴ Slutsatsen som går att dra av detta är, utnyttjandet av lastfartyg var okonventionellt och därmed något oväntat som skapade en möjlighet att, dels genomföra inhämtning, dels lösa stridsuppgifter från. Därutöver får det antas att utbildningen som syftade till att kunna agera som sjömän, utgjorde en del i att operationssekretessen kunde bibehållas. En viktig faktor att ta i beaktande, är att framgångsrika koncept tenderar att fortleva och kopieras.

Hur såg det då ut under det kalla kriget? Inleder vi med de västligaländerna finns det förvånansvärt lite publicerat kring möjliga fartyg. Den som förefaller gjort de större efterforskningarna kring möjliga västliga fartyg som agerar moderskepp för miniubåtar och/eller dykeriverksamhet är den svenske forskaren Ola Tunader vid PRIO i Oslo, Norge. Utöver en rad renodlade västliga örlogsfartyg som skulle kunna agera moderskepp,⁵ tar han även upp möjligheten att tre civila amerikanska tankfartyg (Mormacsky, Mormacsun och Mormacstar) skulle kunna vara möjliga moderskepp för marina specialförbandsoperationer.⁶ Därutöver belyser han även att Italien, åtminstone under 1980-talet, skall innehaft förmågan att genomföra dolda transporter av dykare och undervattensfarkoster på civila fartyg.⁷

Vad avser Warszawapakten, tar Tunander upp ett antal örlogsfartygsom skulle kunnat fungera som moderskepp för undervattensverksamhet.⁸ Av dessa örlogsfartyg får projekt 1823/1824 MUNA, anses vara det mest intressanta fartyget, bland örlogsfartygen. Ett fartyg som Överstelöjtnant (PA) PerAndersson belyser i en artikel i tidskrift isjöväsendet. Detta fartyg hade/har möjlighet att bära både dykare men även dykarfarkoster i form av minst Triton 1 och 2 men även Sirena. I ett lastalternativ kunde det medföras tre (3) Triton 1, sex Protej (dykartransporthjälpmedel) och 18 dykare. I ett annat lastalternativ kunde det medföras en (1) Triton 2, fyra Sirena (dykartransporthjälpmedel) och 14 dykare.⁹ För att urlasta dykfarkosterna Triton 1 och 2, förefaller de varit tvungna att använda sig av en lyftkran på fartyget,¹⁰ således fanns ingen större sluss för att dolt utplacera större dykarfarkoster. I sammanhanget är det intressant att notera att Projekt 1823/1824 MUNA, förefaller vara benämnt som ammunitionstransportfartyg.¹¹

Sovjetunionen och Warszawapakten, förefaller även haft ett antal olika ”civila” fartygstyper under 1980-talet som kunde agera moderskepp för dykare och minst dykarfarkoster. Enligt Kommendör 1. graden Nils–OveJansson, skall sovjetiska handelsfartyg av Volgobalt-, Voltgoneft- och Baltijsk-klass agerat moderskepp för marina specialförbandsföretag, under 1980-talet. Vissa av dessa fartyg skall varit utrustade med dolda utslussningsmöjligheter. De fartyg som ej hade denna möjlighet skall ha utnyttjat sin däckskran för att sjösätta dykarfarkoster. Vilket var ett moment som innebar att farkosten lytes upp från fartygets inre ut i vattnet. Detta skall enbart tagit några minuter att genomföra.¹²

En väldigt intressant sak att notera i sammanhanget är uppgifterna rörande möjlig östtysk rekognosering i svenska vatten och av försvarsanläggningar. I en tidningsintervju avseende detta påtalar General Bengt Gustafsson att det från inledningen av 80-talet och intill 1987 förekommit indikationer på undervattensverksamhet i Öresund och Västkusten. Där det ej gått att klarlägga vilken stat som genomförde den. Däremot skall agerandet varit snarlikt det som dokumenterats på Östkusten.¹³ Detta blir synnerligen intressant då det nu i efterhand är känt att Östtyskland övertog uppgiften från Polen under inledningen av 1980-talet avseende operationer mot Danmark i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.¹⁴ Något som sannolikt var avhängt på den sociala oro som rådde i Polen under inledningen av 1980-talet.¹⁵

I boken War plans and alliances inthe Cold War, berörs denna operationsplanering som inledningsvis skall ha varit en gemensam sovjetisk – polsk – östtysk operation. I operationsplaneringen bedömde Warszawapakten att det skulle åtgå cirka tre divisioner för att ta Själland och cirka fyra divisioner för att ta Jylland. Varav operationen mot Själland skulle genomföras som en kombinerad luftlandsättnings- och amfibisk operation, medan den mot Jylland skulle genomföras som en markoperation.¹⁶ För Warszawapaktens marinstridskrafter, var syftet att, dels att nedkämpa NATO marinstridskrafter i västra Östersjön, dels ta sig ut till Nordsjön.¹⁷ I de planer som berörs, de som framkommit, i War plans and alliances in theCold War förefaller Sverige ej omfattas, vid en övning 1974påtalas även vikten att Sverige bibehåller sin neutralitet i händelse av en konflikt mellan Warszawapakten och NATO. Däremot var NATO bedömning sådan att i händelse av en konflikt kunde svenskt territorium tänkas ockuperas av Warszawapakten för att möjliggöra en utbrytning till Nordsjön genom Öresund.¹⁸Den bedömningen kan troligtvis baserats på andra planer som t.ex. den Sovjetiska generalstaben producerat.

Det östtyska marina specialförbandet, Kampfschwimmerkommando 18(KSK-18), förefaller bl.a. haft uppgiften att göra kustartillerianläggningen på Langeland, Danmark, obrukbar i händelse av en väpnad konflikt.¹⁹Utöver den uppgiften förefaller även förbandet genomfört rekognosering av svenska hamnar och i fred utlagda sjömineringar.²⁰Förbandet skall ha utnyttjat både vanliga men även ombyggda handelsfartyg, med dolda slussar, för att transporteras in till Sverige och ut. Rekognoseringarna skall genomförts företrädesvis längs med Skånes och Hallands kust. Vad som även är intressant att notera är att dessa östtyska dykare, när de inte löste uppgifter agerade som vanliga sjömän ombord på fartygen d.v.s. de gömdes ej undan på något sätt.²¹

I boken Stasi: Östtysklands hemliga polis, framkommer ytterligare intressanta uppgifter avseende östtysk dykeriverksamhet. Enligt uppgifterna i boken, skall den östtyska underrättelsetjänsten, även haft egna utbildade dykare. Dessa fanns inom ramen för vad som skulle kunna beskrivas som underrättelsetjänstens egna specialförband. Detta förband skulle kunna verka mot högvärdiga mål, dels materiella, dels personella. Till detta förband förefaller även ett stödnätverk byggts upp där de skulle agera. De individer som ingick i detta nätverk skulle, dels kunna genomföra rekognosering av olika mål för förbandet, dels kunna ansvara för stödpunkter d.v.s. upplag där materiel förvarades. Vissa av dessa individer skulle även kunna ingå eller självständigt lösa stridsuppgifter. Förbandet och verksamheten förefaller byggts upp utifrån motsvarande sovjetisk verksamhet.²²

Det är nu det hela börja bli komplext. Enligt Olof Frånstedt, tidigare chef för kontraspionaget inom den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO), skall underrättelseinhämtning längs Skånes syd- och västkust genomförts av Polen. Där de enligt honom skall ha rekognoserat samtliga kustartillerianläggningar, därtill rekognoserat lämpliga vikar och bukter för landstigning.²³Polen förefaller varit delaktig i åtminstone en, planlagd, offensiv operation som innefattade svenskt territorium, vilket framkommit utifrån handlingar vid en genomförd övning 1954, där det antingen var Sovjetiska eller Polska förband som skulle ta delar av Skåne.²⁴

I detta sammanhang blir det intressant att belysa fyndet av en östtysk radiosändare för underrättelsepersonal på svenskt territorium, något jag belyst i tidigare inlägg. I slutet av 1960-talet fick SÄPO kännedom att en radiosändare fanns gömd i/vid Höganäs, varvid de påbörjade övervakning av platsen där den låg gömd. Då ingen uppenbarade sig vid platsen, så fattades beslutet om att gräva upp och beslagta radiosändaren, troligtvis hade operatören för radiosändaren fått kännedom om att platsen bevakades.²⁵Detta blir särskilt intressant utifrån vad som nu är känt avseende östtyska stödnätverk och vikten Warszawapakten satte på att kunna ta sig ut till Nordsjön.

Med vad som nu är känt, att både den svenska och danska kustförsvarsplaneringen var tätt sammanflätad i Öresund, ökar komplexiteten än mer. I boken Den dolda alliansen, framgår det att svensk och dansk sjöminering var synkroniserad d.v.s. där den svenska slutade, tog den danska vid och vice versa. Därutöver var eldområdena för de svenska och danska kustartilleriet överlappande i Öresund, vilket skulle skapat stora svårigheter för Warszawapakten att ta sig igenom. Vad som blir än mer intressant är att de sammanflätade sjömineringarna, förefaller den östtyska underrättelsetjänsten redan känt till 1961.²⁶

Sett till de kända planerna, var minröjning av sjömineringarna av yttersta vikt i både Stora Bält och Öresund för att möjliggöra att Warszawapaktens marinstridskrafter skulle kunna ta sig ut i Nordsjön. Tanken var att kunna skapa en smal passage genom mineringarna.²⁷ Således kan uttalandet av den östtyske marinchefen, Admiral Wilhelm Ehm, vid övningen 1974 blir förståeligt, att strävan var att Sverige skulle vara neutralt vid en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.²⁸ Detta utifrån den problematik som skulle uppstå om även Sverige blev indragen i konflikten skulle bli stor, då både eldområden från artilleri, som kunde bekämpa minröjningsfartygen, samt sjömineringarna överlappade varandra. Varvid möjligheten att nå ut med sjöstridskrafter till Nordsjön via Öresund skulle bli mycket svår.

Således, Warszawapakten hoppades på att Sverige skulle förbli neutral i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten. Alla med någon insyn i, eller varit delaktig i, operativ och strategisk militärplanering, vet att s.k. omfall d.v.s. vad gör vi om utgången inte blir som vi tänkt oss alltid omhändertas. Detta går att jämföra med det hemliga svenska västsamarbetet under det kalla kriget. Om utgången för Warszawapakten ej hade blivit som de hoppades, hade de varit tvungen att ha en alternativ plan (omfall), varvid inhämtning för denna alternativa plan, med hög sannolikhet, torde ha genomförts och kontinuerligt uppdaterats, för att vara i fas med förändringar.

På vilket sätt har då detta bäring mot vår samtid? Öresund är ett av de utpekade militärstrategiskt viktiga områdena i Sverige. Sannolikt har det också blivit än viktigare, utifrån att Ryssland under juni månad deklarerat att Östersjömarinen återtagit uppgifter i Atlanten. Varvid vikten av att kunna förflytta sig ut ur Östersjön i kris eller krig återigen blir en viktig faktor för Ryssland, därmed blir återigen Öresund likt under det kalla kriget ett särskilt viktigt geografiskt område.

Därtill kan det, sannolikt, förutsättas att den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium, utnyttjar vad som utåt sett är civila handelsfartyg, men dessa fartyg kan även agera moderfartyg för undervattensverksamhet. Då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget, in igenom hela det kalla kriget och sannolikt in i vår samtid.

Slutsats

Östtyskland förefaller under de kalla kriget innehaft ett system för genomförande av marina specialförbandsföretag i fred, kris och krig. Det vill säga, personal fanns utbildad för att kunna genomföra inhämtning i fred och påverkan i kris och krig. Plattformar fanns för att dolt kunna in- och uttransportera personalen då de skulle genomföra sin verksamhet. Därutöver fanns stödpersonal som i fred kunde stödja urnästling av personalen om den ordinarie uttransporten ej kunde utnyttjas och i kris samt krig stödja de med materiel samt hålla de dolda.

Troligtvis var detta system uppövat i Öresundsregionen d.v.s. rekognosering genomfördes i fredstid och stödfunktioner övades för att i händelse av en väpnad konflikt kunna lösa uppgifter mot fördefinierade mål. Troligtvis ökade denna verksamhet under det försämrade säkerhetsläget vid de inledande åren av 1980-talet. Därtill ökade sannolikt verksamheten p.g.a. att Östtyskland övertog krigsuppgifter av Polen, då den sociala situationen kraftigt försämrades under inledningen av 1980-talet i Polen. Varvid nya mål sannolikt var tvungen att rekognoseras samt kontinuerligt genomföras kontroll av, för att notera förändringar.

Då det förefaller finnas en obruten linje avseende utnyttjandet av civila handelsfartyg som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag, får det förutsättas att den/de främmande makt/-er som genomföra inhämtning mot Sverige utnyttjar denna metod. Metoden i sig torde vara betydligt mer riskfri samt inneha en högre uthållighet än utnyttjandet av ubåtar för in- och uttransport av personal och stödfarkoster.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Russian Ships 1(Engelska)

The Telegraph 1(Engelska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.

Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005.

Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999.

Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok.

Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987.

Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009.

Slutnoter

¹Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987s. 151.

²Ibid. s. 151-152.

³Ibid. s. 152-153.

Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999, s. 28.

⁴Ibid.

⁵Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009, s. 278-279, 283-284, 290.

⁶Ibid. s. 280.

⁷Ibid. s. 292.

⁸Ibid. s. 287-289.

⁹Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 181 no. 3 (2010): s. 217-218.

¹⁰Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 90.

¹¹Russian Ships. Project 1823. 2017. http://russianships.info/eng/support/project_1823.htm (Hämtad 2017-07-02)

¹²Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 188.

¹³Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)

¹⁴Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 34.

¹⁵The Telegraph. Day, Matthew. Poland remembers 30th anniversary of martial law declared to crush Solidarity. 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/8954069/Poland-remembers-30th-anniversary-of-martial-law-declared-to-crush-Solidarity.html(Hämtad 2017-07-02)

¹⁶Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 110, 113.

¹⁷Ibid. s. 102-103.

¹⁸Ibid. 102.

¹⁹Ibid. s. 113.

Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013, s. 202.

²⁰Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)

²¹Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 128.

²²Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 248-253.

²³Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 193-194.

²⁴Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005, s. 637.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 1.

²⁵Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 204.

²⁶Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 499, 501, 503, 511.

²⁷Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 103.

²⁸Ibid. s. 102.

En Bild i Moskva

Reflektion

Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll ett anförande vid den årliga säkerhetskonferensen i Moskva den 26-27APR2017. Där han bl.a. berörde hur NATO:s åtgärder/förberedelser för att kunna förstärka dess östra flank påverkade den ryska säkerheten. I en av hans bilder, som visades under anförandet, utvisas både svenskt och finskt territorium som en del NATO:s åtgärder. Således ser Ryssland svenskt och finskt territorium som en förlängd del av NATO, huruvida de ser det som en integrerad del av NATO, får vara osagt. I den ryska militärstrategiskadoktrinen från 2014 och i den nationellasäkerhetsstrategin från 2015 utpekas NATO som ett hot mot Rysslands säkerhet.

Då det kommer till svenskt territorium och svenska förhållanden, är detta inget nytt. I ett flertal svenska böcker som publicerats under 2000-talet, framgår det tydligt att Sovjetunionen under en stor del av det kalla kriget såg Sverige mer eller mindre som en inofficiell NATO medlem. Varpå den nuvarande ryska synen på Sverige som en del av NATO, blir föga förvånansvärt, då Sverige i dagsläget, dels är ett av fem länder med utökade möjligheter till samarbete, dels undertecknat värdlandsavtalmed NATO, samt den tidigare synen kring Sverige och NATO under det kalla kriget får anses ligga kvar i det ryska tänkandet.

Vad som dock blir mer förvånansvärt är synen på Finland att de skulle vara en förlängd del av NATO. Finland har likt Sverige undertecknat värdlandsavtalmed NATO 2014, samt erhållit utökade möjligheter till samarbete. Ur det perspektivet kan det bli förståeligt. Men Finland och Ryssland, uttalar sig då och då om det särskilda förhållande som råder mellan länderna. Den ryske Generalstabschefens bild, blir ur det perspektivet något malplacerade, då den indirekt säger att Ryssland ser Finland som ett hot. Därtill är det väldigt intressant att notera den nyligen uppflammande säkerhetspolitiska debatten i Finland, rörande vilket stödsom kan tänkas ges i händelse av en konflikt i Finlands närområde. Då det sätts i kontexten med den ryske generalstabschefens bild.

Bild 1. Möjlig NATO basering enl. Ryssland.

Vad visade då den ryske Generalstabschefens bild, vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva? Den visade fyra stycken geografiska områden, samt ett möjligt sammanhängande understöds-/baseringsområde. På svenskt territorium utvisades, vid västkusten vad som förefaller vara Varberg eller Halmstads hamn som en understödjande plats för marina förmågor. Vid östkusten utvisas vad som förefaller vara Gävle hamn, som en understödjande plats för marina förmågor. Därtill förefaller den utvisa Sundsvall som en understödjande plats för luft förmåga, därmed Midlanda flygplats. Avslutningsvis på finskt territorium förefaller den utvisa Vasa som en understödjande plats för marin förmåga, samt Kauhava en understödjande plats för luft förmåga. Det sammanhängande understödsområdet som utvisades var vad som förefaller vara Gävle – Sundsvall – Vasa – Kauhava.

I mångt handlar detta om signalpolitik. Ryssland uppvisar sitt missnöje gentemot det svenska och finska säkerhetssamarbetet med NATO. Där en tanke kan vara att Ryssland på detta sätt vill försöka skapa ett tryck mot samarbetet så det avbryts eller minskas. Ett annat alternativ kan vara att man skickar ett budskap, ”Vi vet vad ni förbereder och vi vill att ni skall veta att vi vet det”. Varpå de på det sättet försöker försvåra förberedelser och/eller säkerhetssamarbete.

Inleder vi med den svenska västkusten, är det inte okänt att området är vitalt, dels för införsel av förnödenheter till Sverige både i fred och krig, dels för möjlig styrketillförsel i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, något som berörts tidigare på denna blogg. Dock har huvudfokus på debatten varit kring Göteborgs hamn, givetvis finns möjligheten att lägessymbolen på Gerasimovs bild är felplacerad och egentligen skall visa Göteborg kontra Varberg eller Halmstad. Dock skulle det vara logiskt att ej utnyttja Göteborgs hamn, för basering av marina förmågor eller införsel av förband. Utifrån det faktum att Göteborgs hamn fortsatt kommer vara viktig för införsel av förnödenheter även i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, varvid andra hamnar kan vara mer lämpliga utnyttja för militära förmågor.

Därefter blir det särskilt intressant att notera dels Gävle hamn, dels Sundsvall – Vasa – Kauhava grupperingen. Inleder vi med Gävle hamn, så kan det tänkas vara en möjlig utskeppningshamn för den förhandslagrade marinkårsbrigaden i Norge, närmare bestämt i Tröndelagsregionen som kan tänkas skeppas ut därifrån till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det kan även vara basering för marina stridskrafter från Finland och/eller NATO länder, som skall kunna verka i norra Östersjön. Utnyttjandet av Midlanda flygplats får snarare ses som troligt att det avser basering av jakt- och attackflyg. Då det ej får kan anses troligt att USA skulle flyga ut personal därifrån kontra utnyttja flygfält i Tröndelagsregionen, för att förflytta delar av den amerikanska marinkårsbrigaden. Möjligtvis kan det även vara basering av finskaluftstridskrafter på svenskt territorium som utvisas.

Slutligen och vad som dock sticker ut något, är att Vasa skulle utgöra ett marint grupperingsområde för NATO samt vad som förefaller vara Kauhava som understödjande plats för luft förmåga.. Här är det möjligt att det i sådant fall utgör gruppering av marina stridskrafter från Sverige eller NATO länder som omgrupperar och utnyttjar Bottenhavet och Vasa som ett skyddat basområde för att kunna påverka norra Östersjön och Finska viken. Vad som dock får ses något anmärkningsvärt är att inga flygfält i södra eller mellersta Sverige är utmarkerade eller t.ex. Örlogsbasen i Karlskrona. Tar man i beaktande, den numera relativt kända studien av RANDhur ett ryskt angrepp skulle kunna te sig mot de baltiska staterna, så var den tydlig med att flygfält i mellersta Sverige skulle vara tvungen att utnyttjas av NATO, för försvaret av de baltiska staterna.

Här kan det antas att Ryssland anser sig inneha förmågan, att med olika stridsmedel och metoder kunna påverka södra och mellersta Sverige i sådan utsträckning att de ej ser området som ett hot, i händelse av basering med NATO stridskrafter. Kontra de områden som utvisades på Gerasimovs bild, som eventuellt ej kan påverkas i lika stor utsträckning, varvid de då markeras som möjliga stöd- och/eller baseringsområden, eg. utgör ett hot mot den ryska säkerheten.

Härvid blir ombaseringenav de två Bujan-M korvetterna från Svartahavs Marinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM) under hösten 2016 särskilt intressant att notera. Då det de facto innebär att de av Ryssland utpekade områdena på västkusten och norra delen av östkusten kan påverkas med långräckviddiga kryssningsrobotar (Kalibr), utan att andra staters territorium kränks i händelse av en väpnad konflikt, vilket hade varit fallet om t.ex. den förmågan hade utnyttjats av den Norra Marinen (NM).

Vad som i sammanhanget även blir intressant är Sveriges Radios uppgifterfrån tidigare i år, 2017, rörande ökad kartläggning av befattningshavare i Jämtlands länsstyrelse, med koppling mot totalförsvaret. Hur situationen är i Västernorrland finns det inga uppgifter om, men här kan det antas är likvärdigt med uppgifterna från Jämtland, då det geografiska området, måste ses som ett sammanhängande operationsområde, med anledning av Tröndelagsförådden.

Mellersta Norrland, förefaller de facto utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Ryssland varvid det indirekt kommer utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige. Således, från att tidigare haft fem militärstrategiskt viktiga områden har nu Sverige, minst, sex stycken. Det aktualiserar även behovet avseende en ökning av den svenska Försvarsmakten, då vi nu med all tydlighet har ett stridskraftsunderskott, i förhållande till antalet militärstrategiskt viktiga områden.

Två andra förklaringsmodeller går även att frambringa. Den ena innebär att Gerasimovs bild enbart visar konceptuellt att Ryssland ser framför sig att en hamn på väst- respektive östkusten samt ett flygfält kommer utnyttjas på svenskt territorium. Vad som talar emot detta är de övriga uppgifterna som redovisas kring t.ex. de baltiska staterna och de resurser NATO tillfört där. Den andra förklaringsmodellen är att det hela utgör vilseledning, i syfte att få oss att felfokusera på felaktiga geografiska områden. Vilket skulle kunna vara en möjlighet t.ex. på västkusten, dock får det ses som mindre troligt på östkusten maa. Tröndelagsförådden i Norge. Varpå den inledande genomgång kan ses som den mest troliga.

Avslutningsvis är detta inget nytt för de som följt inläggen på denna blogg. Då jag under två års tid pekat på indikatorer som visat att mellersta Norrland varit på väg att bli ett militärstrategiskt viktigt område, något som nu får anses vara bevisat iom. den ryske generalstabschefens bild.

Vilka slutsatser kan då dras av Gerasimovs bild:

Ryssland anser att NATO utgör ett hot mot deras säkerhet i dess doktriner. I och med utpekandet av ett antal geografiska platser på svenskt och finskt territorium som möjliga understödjande områden för NATO, innebär detta att även Ryssland ser Sverige samt Finland som ett hot.
En tydlig militärstrategisk signal har skickats från den ryska militära ledningen, därmed även den politiska nivån, gentemot Sverige och Finland.
Ytterligare ett område, mellersta Norrland, får anses utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige.
En diskussion måste inledas kring vikten av detta militärstrategiskt viktiga område, på politisk nivå. Då det mer eller mindre råder samma säkerhetsvakuum där som på Gotland innan tillförseln av militära förband på permanent basis genomfördes.

Have a good one! // Jägarchefen

Marina specialförbandsföretag – En översikt

Reflektion

Allmänt.Detta inlägg kommer generellt belysa marina specialförbandsföretag d.v.s. dess steg/faser. Då taktik och teknik i huvudsak, dels historiskt, dels i nutid är desamma för de flesta specialförband tillhörande högteknologiska väpnade styrkor runt om i världen, går vissa generaliseringar att genomföra. I ett nästkommande inlägg kommer en hypotetisk fallstudie genomföras kring ett begränsat geografiskt avsnitt av svensk kust, för att mer praktiskt belysa hur olika företagsprofiler kan se ut, utifrån ett antal rapporterade observationer. Nedanstående information bygger helt på källor som finns tillgängliga på internet eller i bokform, den litteratur som används är från perioden kalla kriget, trots nyare finns att tillgå. Inlägget kommer vara generellt beskrivet.

Då det kommer till marina specialförbandsföretag är en viktig faktor att beakta att cirka 70% av jordens yta består av hav. Vilket innebär att in- och uttransport samt in- och urnästling för att lösa uppgifter på land, från havet får anses vara en mycket viktig metod för specialförband att behärska. Sverige har en cirka 270 mil lång kust, vilket även är en av Europas längsta kustremsor. En huvuddel av befolkningscentrumen samt industri o.dyl. är placerad längs med den svenska kusten.

Sverige får även anses inneha ett utvecklat sensorsystem för upptäckt av luftfarkoster samt större ytfartyg, medan mindre ytfartyg och ubåtar fortsatt i stor utsträckning, dolt kan utnyttjas. Sammantaget gör detta, sett till Sveriges geografiska utformning att marina specialförbandsföretag utgör en synnerligen effektiv metod att tillämpa, ffa. kopplat till Sveriges begränsade bredd samt kraftsamling av befolkningscentrum och annan viktig infrastruktur längs med väst- och östkusten, om man vill genomföra inhämtning i fred eller offensiva företag vid en väpnad konflikt.

Bild 1. Faser i marint specialförbandsföretag.

Ett marint specialförbandsföretag kan schematiskt brytas ned till tio stycken steg/faser, om en uppgift skall lösas på land. Dessa tio steg/faser är, planering, intransport, innästling, landstigning, inmarsch, lösande av uppgift, utmarsch, sjösättning/nedstigning, urnästling, uttransport. Skall uppgiften lösas under vattnet genomförs ej landstigning/sjösättning samt inmarsch/utmarsch, varvid det enbart är sex stycken steg som genomförs.

Planering.Under planeringssteget genomförs dels en omfattande planering, dels materielförberedelser samt oftast fullständiga förövningar, syftande till att säkerställa framgång vid uppgiftens lösande. Viktiga delområden i planeringsfasen är att fastställa hur in-/uttransporten samt in-/urnästlingen skall genomföras. Vilket i grund och botten utgör den marina komponenten. Utöver detta är styrande faktorer likt vilken annan uppgiftslösning som helst d.v.s. Uppgiften, Tiden, Terrängen-Väder-Sikt, Truppen, Motståndaren och Civilläge.

Vad som kan defineras som kritiska faser, som planeringen särskilt måste beakta är övergången från intransport till innästling och landstigning och vice versa vid sjösättning/nedstigning, urnästling och uttransport. Dessa faser innehåller ett flertal kritiska moment som kan omintetgöra hela specialförbandsföretaget.

In-/uttransport.Beroende på om det är fred eller krig, finns ett antal olika metoder som specialförbandet kan tillämpa i större eller mindre omfattning beroende på situation. Generiskt kan dock följande medel ses som styrande: luftfarkost, fartyg och ubåt. Luftfarkost kan vara civil eller militär och flygplan eller helikopter. Fartyg kan vara civilt eller militärt och stort eller mindre. Ubåt kan vara konventionell eller miniubåt. Detta steg kan även vara kombinerat, såsom att del av intransporten genomförs med helikopter till ett fartyg eller ubåt, där omlastas specialförbandet till fartyget eller ubåten och fortsätter sin intransport. Detta genomförs oftast vid plötsligt uppkomna operationer.

Oaktat kommer specialförbandets intransport komma till en brytpunkt där en mer dold förflyttning måste påbörjas, denna punkt kommer hädanefter benämnas som omlastningspunkt, detta är även ett beslutstillfälle om operationen skall fortgå eller ej d.v.s. har motståndaren påbörjat ett agerande som kan röja operationen, föreligger det stora risker p.g.a. vädret m.m. För att öka operationssäkerheten används, oftast, inte samma omlastningspunkt vid in- och uttransporten, transportmedel kan även variera t.ex. ett fartyg kan utnyttjas för intransporten medan ubåt utnyttjas för uttransporten osv. Det kritiska momentet i denna fas är när själva omlastningen genomförs t.ex. om en patrull utnyttjar kajaker för att bli upphämtad med ubåt osv.

Bild 2. Exempel på in-/urnästling.

In-/urnästling.Vid omlastningspunkten påbörjas eller avslutas in-/urnästling för specialförbandet. Här har specialförbandet ett antal olika metoder att tillgå för att genomföra sin in-/urnästling. Generellt kan dock följande fem kategorier ses som vanligast, ytsimning, dykning, motorbåt, kajak eller dykfarkost. På samma sätt som att omlastningspunkten varieras vid in-/uttransport så skall in-/urnästlingsväg aldrig vara densamma, då detta kan medföra att specialförbandet går in i ett bakhåll. En styrande faktor blir specialförbandets stridsvärde, då de kommer exponeras för väta m.m. kan dess stridsvärde snabbt nedgå, varvid dels längden på in-/urnästlingen dels metoden anpassas utifrån hur påverkat stridsvärdet kommer bli.

Vägvalet från omlastningspunkten under in-/urnästlingen läggs även på sådant sätt att optisk och elektronisk upptäckt minimeras i största möjliga mån. Den svenska skärgården får här ses som ett exemplariskt geografiskt område att kunna utnyttja, då mängden öar, kraftigt försvårar elektronisk och optisk upptäckt. Dock utgör det även navigatoriska svårigheter då det krävs flertalet riktningsändringar o.dyl. som kan försvåra in-/urnästling.

Landstigning/Sjösättning-Nedstigning.Landstigning/Sjösättning-Nedstigning påbörjas på ett säkert avstånd från stranden, oftast utanför praktiskt skjutavstånd från eldhandvapen, med att en mindre del förflyttar sig mot land/stranden för att rekognosera och säkerställa att platsen är öde. Därefter ansluter resterande del av förbandet. Mottagningskommitté kan även utnyttjas från t.ex. stödnätverk, dessa signalerar då till förbandet avseende status på platsen. På land skall det finnas minst finnas två olika marschvägar till och från landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatsen så att förbandet dolt kan komma till och från det. Platsen i övrigt skall även vara insynsskyddad i största möjliga mån, så förbandet kan arbeta dolt.

Förbandet planerar även för alternativa landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatser. Detta kan givetvis medföra ett antal problem, om inte samtlig utrustning medförs, eller göms i upplag längre in på land, om utrustning lämnas vid en landstigningsplats som sedan ej kan brukas p.g.a. att den är röjd/upptäckt. Dessa alternativa landstignings-/sjösättningsplatser bör placeras, om det är möjligt, inom bredden för de minst två olika in-/ och utmarschvägarna från landstignings-/sjösättningsplatsen.

Skall materiel kvarlämnas så skall den även vara lämplig för upplagstjänst antingen på land eller i vattnet med de faktorer som påverkar detta. Landstignings- och sjösättningsplats kan givetvis vara olika om förbandet medför all utrustning, detta kräver dock att det enbart är en kortare sträcka som förbandet kommer förflytta sig på land. Utnyttjas kajaker eller mindre motorbåtar, kan dessa gömmas i skrevor o.dyl. eller sänkas i vattnet. Dykfarkoster har även förmågan att lämnas på botten för att sedan bemannas igen av personalen alternativt att dessa enbart utnyttjas vid in-/urnästlingen och återgår till en moderfarkost för att sedan utnyttjas vid upphämtning av specialförbandet.

Bild 3. Exempel på in- och utmarsch.

In-/Utmarsch.På samma sätt som in-/urnästlingen till sjöss skall kunna genomföras med minst en ordinarie och en alternativ väg, byggs in- och utmarschen för förbandet upp på motsvarande sätt. Man skall kunna genomföra marschomläggning under tiden mellan de två planerade vägarna i syfte att kunna parera uppkomna problem, utan att större tidsförluster uppstår. Oftast indelas marschvägen i risker d.v.s. hur hög sannolikhet det råder för upptäckt eller strid och därmed att man t.ex. måste anpassa marschhastighet eller vidta andra marschtekniska åtgärder såsom passiva eller aktiva åtgärder mot förföljande.

Exempel på företag i fredstid. Specialförbandet erhåller uppgiften 2-4 veckor innan operationen skall påbörjas. Företaget planeras och förövas så realistiskt som möjligt och i snarlik terräng som där uppgiften skall lösas, om möjligt används fullständiga tidsförhållanden. Förbandet ilastar en civil segelbåt som nyttjas för intransporten och agerar civilklädda, utrustningen göms i särskilt tillverkade gömslen på segelbåten. I skydd av mörkret når segelbåten omlastningspunkten, fyra operatörer ilastar med dykutrustning samt transporthjälpmedel. Förbandet rör sig mot landstigningsplatsen, hitom landstigningsplatsen döljs transporthjälpmedlet i vattnet, därefter tar sig förbandet i land. Förbandet förflyttar sig inåt land och löser en rekognoseringsuppgift. Därefter förflyttar de sig åter ut till sjösättnings-/nedstigningsplatsen och tar sig med hjälp av transporthjälpmedlet vidare ut till en ny omlastningspunkt där ett utåt sett civilt fiskefartyg ligger till sjöss och ilastar detta fartyg för att därefter uttransporteras ur operationsområdet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1965.

Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C:

Department of The Army. 1971.

Department of The Army. FM 100-2-2 THE SOVIET ARMY: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C: Department of The Army. 1984.

Department of The Army.. TC 31-29 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1988.

Department of The Army. TC 31-25 Special Forces Waterborne Operations. Washington D.C: Department of The Army. 1988.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet

Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från ”papperet”):

– 1 amfibiebataljon

– 1 bevakningsbåtskompani

– 7 korvetter

– 2 patrullfartyg

– 4 ubåtar

– 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand” något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.

Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet – så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv ”NATO-kravet”) om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%

1991 : 2,5%

1997 : 2%

2004 : 1,5%

Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln ”Ekonomisk kris för marinen” från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken ”Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985” vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.

Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att ”Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten”. Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att ”Vi klarar inte längre att försvara våra kuster” och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)

Om man ansåg att marinen – och indirekt vårt svenska försvar – var i kris 1983 så är det ingenting mot läget idag.

Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade ”talespersoner” med utarbetade ”talpunkter” på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta – och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.

För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon ”quick fix” för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker – varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder ”in-house”.

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

– Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att…)

– Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

– Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten…)

– Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar.

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:

– Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019

– Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021

– Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar

– Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).

Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!

I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa.

Nyheter – Förband, skolor och centra

Amfibieregementet (AMF 1)Artilleriregementet (A 9)Blekinge flygflottilj (F 17)Fjärde sjöstridsflottiljen (4.sjöstrflj)Första ubåtsflottiljen (1.ubflj)Försvarsmaktens HR-centrum (FM HRC)Försvarsmaktens logistik (FMLOG)Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)Försvarsmaktens telekommunikations- och informationssystemförband (FMTIS)Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum (FMUndSäkC)Försvarsmedicincentrum (FömedC)Göta ingenjörregemente (Ing 2)Helikopterflottiljen (Hkpflj)Hemvärnets stridsskola (HvSS)Högkvarteret (HKV)Ledningsregementet (LedR)Livgardet (LG)Livregementets husarer (K 3)Luftstridsskolan (LSS)Luftvärnsregementet (Lv 6)Marinbasen (MarinB)Markstridsskolan (MSS)Militärhögskolan Halmstad (MHS H)Militärhögskolan Karlberg (MHS K)Norrbottens flygflottilj (F 21)Norrbottens …

Fortsätt läsa ”Nyheter – Förband, skolor och centra”