Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”

Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.

IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades.  (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?

Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.

Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.

Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.



Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.


Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.

IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.

Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan DanielssonPeter Hammarberg

En dam gör inget schackparti

Under pågående Ukraina-kris har det inte saknats politiker, debattörer, twittrare och andra som samlats under stridsropet ”Försvara Gotland!”. Man menar bland annat att det åter ska finnas grundutbildningsförband på ön. Många vill också se kustartilleri, kustrobot eller luftvärnsrobotar permanent grupperade i Östersjön. Mycket av det här är lätt att sympatisera med men det riskerar att bli en lätt poäng utan att det är rationellt ekonomiskt eller operativt. ÖB har ju visat måttlig entusiasm inför denna plötsliga uppställning bakom en ny Gotlandsbrigad, förmodligen för att han ser riskerna med att bryta om den underfinansierade IO14 mot något annat ännu mer underfinansierat. Det är ju också så att eventuella förband på Gotland måste skyddas genom system av system. Exempelvis måste markstridskrafter skydda ett luftvärnsförband eller ett sjömålsbekämpande förband.

Jag spelade schack med min son igår och det slog mig hur spelpjäserna kompletterar varandra så att den starkaste pjäsen ensamt inte kan uträtta så mycket som en bra uppställning av de mindre starka pjäserna. ”Damerna” Aster 30, Patriot, permanent flygdetachement, kustartilleri eller pansarregemente i Visby är stora satsningar som i sig vore användbara men kanske inte är rätt väg att gå. Om mindre kostsamma bönder, springare och löpare står rätt och inte offras i ett inledningsskede kan vi uppnå en avsevärd tröskeleffekt. Jag bedömer dock att de kostsamma luftvärnssystemen är helt nödvändiga för detta, varför jag återkommer till detta.

Expressens Anna Dahlberg skriver i mitt tycke bra saker om nationellt försvar av främst Gotland kontra den enligt henne enda rimliga vägen; återförsäkring via ett Nato-medlemskap. Ett fyndigt citat som återkastar skuggor på försvarsbesluten 2000 och 2004 är ”armén består av små utspridda öar i en sista salut för regionalpolitiken”.

Vidare, ett mycket viktigt stycke: ”Den enda som försöker hålla emot kursändringen är pikant nog ÖB själv, Sverker Göranson. Det kan bero på att han inser några fundamentala sanningar. Någon miljard extra hit eller dit gör inget nationellt försvar. Om vi på allvar ska bygga upp en trovärdig egen försvarsförmåga handlar det om tiotals miljarder i höjda försvarsanslag. Det finns ingen som helst politisk beredskap för detta. Den vägen är för alltid stängd. Uppgiften handlar därför om att bygga säkerhet tillsammans med andra, det vill säga i praktiken med Nato. De fromma förhoppningarna om att Norden eller EU skulle erbjuda alternativa vägar framåt är vid det här laget grusade.”

Detta fångar kärnan i problematiken. Politiskt skulle en satsning på en miljard årligen verka handlingskraftigt och sannolikt medge något vasst vapensystem på fem till tio års sikt som bevis för detta. Problemet är att ett luftvärnsrobotsystem inte är en ny försvarsdoktrin, och den nuvarande doktrinen (ingen formell allians, försvara en plats åt gången i hela riket med egen organisation)  ärligt talat känns rätt överspelad. Som bekant är ju materielunderskottet klart större än att kunna åtgärdas med ett begränsat ekonomiskt tillskott.

Operativt rörliga styrkor till lands, sjöss och i luften som kan användas i samverkan med Nato, inom och utom riket bör vara det vi bygger för framtiden. Dessa kan användas över ytan för att möta en regional kris, eller expeditionärt i exempelvis våra grannländer eller krishärdar i fjärran länder.

Att bryta om i grundorganisationen genom att flytta förband till Gotland ser jag som förödande för möjligheterna att behålla den kompetens som finns i försvarsmakten. Kompetens som är helt avgörande om vi ska kunna växa i en ekonomi med högre ambition. Tidigare flyttar av förband visar entydigt på svårigheter att få huvuddelen av personalen att flytta med. Det bör således undvikas in i det sista. Eventuella förändringar bör med andra ord vara nyuppsättningar av förband på befintliga garnisonsorter (ekonomiska och operativa samverkansvinster) eller nedläggning av ej operativt relevanta förband, i den mån sådana återstår.

Kort sagt vill jag satsa på att återta en del av den redundans som fanns inbyggt i det gamla militära och civila försvaret.

Några förslag:

  • För att hantera hotet från fjärrbekämpningsmedel måste luftvärnssystem med kapacitet att skydda civil och militär infrastruktur och förband anskaffas. Ett Nato-medlemskap kan överbrygga den tidsperiod som kommer krävas för att finansiera och förbandssätta detta.
  • Förstärk samhällets redundans mot påfrestningar. IT-säkerhet, energi- och livsmedelsförsörjning och annat kan inte helt bygga på det som är bäst ur marknadsekonomisk synvinkel. Detta är nödvändigt också för försvarsmakten.
  • Säkra förmåga till operativ rörlighet för de förband vi disponerar. Detta kräver både verkan, skydd och rörlighet och kan exempelvis omfatta bromateriel samt sjö-, mark- och lufttransportresurser. Utökade baseringsmöjligheter eller skydd för flygvapnet är ett annat exempel.
  • Tillåt försvarsmakten att öka personalramen så att insatspersonal kan verka i högre grad i sin ordinarie befattning. Mycket tid går till stödverksamhet som vakttjänst vid slott och kasernvakt samt instruktörstjänst som innebär frånvaro från ordinarie övnings- och insatsverksamhet.
  • Riktade avgångsåtgärder för äldre officerare kan underlätta övergången till IO14 genom att frigöra lönemedel till yngre personal, men kostar, och måste få kosta, pengar.
  • Påbörja omedelbart planering för att ta emot och stödja västliga stridskrafter (Nato).
  • Ledande politiker kan visa ledarskap och påbörja opinionsbildning för att på ett par års sikt kunna ansöka om Nato-medlemskap med tillräckligt stöd av folket. Om vi varit med i Nato hade våra politiska och militära ledare sammanträtt med 28 allierade under denna kris.

Sammanfattningsvis är detta inte de mest spektakulära satsningarna, men förtjänar enligt min mening både övervägande och finansiering.

Uppdaterat 14-03-09 kl 22.13: För tydlighetens skull ska inte ovanstående tolkas som att Gotland inte är helt centralt för vår territoriella integritet, och även för operationer i östersjöområdet. Dock tror jag inte på idén att sätta upp stående förband på en plats som försvarsmakten i det närmaste lämnat.


Uppdaterat 14-03-10 kl 21.38: Generalmajor Karlis Neretnieks skriver för Kungl Krigsvetenskapsakademien. Måste-läsning.

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor. Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen […]

Gästinlägg: Gaz



Vad som sig tidigare i Monrovia tilldragit haver

I Monrovia i Liberia steg för länge sedan en förhoppningsfull yngling iland. Likt en grekisk havsgud, brunbränd, sexpacket på plats och med ett blont hårsvall lämnar han fartyget som ligger i hamnen för att lasta malm från landets gruvor, för vidare transport till Dagenham där Ford hade sin engelska bilfabrik. Förmodligen bidrog just denna fabrik till Fords dåliga rykte. Bl.a. tillverkades här Ford Escort, som i folkmun snabbt döptes om till Ford Eskrot. Fabriken stängdes 2002, varvid en kvalitetshöjning kunde förmärkas av den som fortsatte att köra fordbilar.

Med säkra steg styr sjöman Sumatra mot No Go Area, där han så småningom kommer i slang med en norsk kvinna. Hon är telegrafist på ett norskt fartyg i hamnen och inte alls avogt inställd till brunbrända svenskar med sexpacket på plats och ett blont hårsvall och inte helt olik Poseidon själv. Som redan då handlingskraftig och initiativrik sjöman hamnade vi i hennes hytt för en liten tête-à-tête. Likt en ninja smög jag sedan iland tidigt om morgonen, för det var stark konkurens ombord om den unga nymfetens gunst och det är inte i alla sammanhang en svensk sjöman är väl sedd. Oskadd tog jag mig ombord på eget fartyg.

Detta var min första och enda kontakt med ett norskt Höegh-fartyg. Även utan min medverkan går det sedan länge utmärkt för norsk sjöfart, till skillnad från svensk, likaledes utan min medverkan. Bra går det också för Höegh. Hur det går för den norska telegrafisten vet jag inte, men jag hoppas att jag efterlämnade ett gott intryck av svensk förmåga och kompetens.


Flytande naturgas

Jag återkommer strax till Höegh-rederiet men först vill jag berätta lite om flytande naturgas. Naturgas är världens tredje viktigaste energislag. För att kunna transporteras i bulk långa distanser eller för att ”komma runt” det omfattande nätet (grid) av fasta pipelines kan man kyla gasen till ca 160 grader Celsius. Den är då i flytande form och volymen på vätskan är ungefär 640 gånger mindre än motsvarande volym av gasen och kan sedan lastas på specialbyggda fartyg, s.k LNG-fartyg (liquefied natural gas). Fartygen fungerar sedan som ”flytande pipelines”. För att sedan kunna använda gasen i mottagarlandet krävs en anläggning för ”återgasning” av vätskan, en s.k. LNG regasification unit.

I mars i år finns det totalt 367 LNG-fartyg och 105 fartyg i orderböckerna vid olika varv. En riktig tillväxtbranch, helt enkelt.

Litauen och LNG

Förra året betalade Litauen 15 % mer för gasen från Ryssland än övriga europeiska länder gjorde i snitt enligt EU. Endast Bulgarien betalade mer för gasen än Litauen, för där har ryska Gazprom så gott som monopol. På nyårsaftonen 2009 stängdes den sista reaktorn på Ignalina kärnkraftverk efter krav från EU, vilket gjorde Litauen väldigt beroende av rysk gas.

Detta inlägg började ombord på ett av Höegh-rederiets fartyg och nu återvänder vi till Höegh. Rederiet har beställt fyra FSRU (Floating Storage Regasification Unit) för återgasning av LNG. Det första chartras ut till Litauen av Höegh och beräknas ankomma till Klaipeda från Sydkorea i november i år. När Klaipedos Nafta fått igång anläggningen kommer man att kunna hantera 11 miljoner kubikmeter gas om dagen. Detta är 25 % mer än Litauens behov.

Poängen

Fartyget heter Independence finurligt nog och det man blir oberoende av är ryska gasleveranser. USA och Norge har nämnts som gasleverantörer.

Här öppnar sig nya perspektiv. Ta av EU:s överdimensionerade jordbruksstöd och överför resurser till FSRU för Rumänien, Bulgarien m.fl. fattiga och Gazprom-beroende EU-länder. Så mycket effektivare och billigare än att skicka olika EU-bidrag. Detta är dessutom mycket effektivare än de handelsbojkotter som vissa ropar efter i samband med ukrainakrisen och här utöver höjer det inte friktionen mellan civilisationerna.

Beställer man sedan dessa FSRU från något krisande varv i sydeuropa så blir effekten dubbel.

/Sumatra

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer. Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för […]

”Skräcksoldaternas” holografiska sikten

Efter åtta sekunder skymtar en soldat med ett holografiskt sikte, efter en minut ytterligare en gång.

I dagens Aftonbladet citeras jag en hel del och brödtexten med mig är i stort sett bra men några saker behöver kommenteras. Till att börja med ordet ”skräcksoldater” i pappersupplagans rubrik. Minns inte att jag någonsin sett detta ord förut, har inte yttrat det och det återfinns inte heller i brödtexten.

Rubriksättarna, särskilt på kvällstidningarna, älskar att hitta på rubriker som anknyter till människans grundläggande känslor. Men på plussidan har väl svenska språket nu begåvats med ett nytt ord. Skämt åsido vill jag härmed be alla ryska läsare om ursäkt att jag inte krävde att få vetorätt över rubriken. När jag ändå håller på och kommunicerar med er, kära vänner i Moskva, så vill jag passa på att tacka för premiärminister Medvedevs besked via ITAR-TASS idag om att ryskt medborgarskap skall kunna utvidgas till rysktalande på territorier som tidigare tillhört det Ryska imperiet. Att Finland därmed innefattas är klart, men hur blir det med oss rysktalande i norra Sverige, tillhörde vi Ryssland för kort tid (1809) för att vara berättigade att få ryskt medborgarskap?

Men, för att återvända till Aftonbladets artikel så är det två saker till som behöver kommenteras. Bilden i papperstidningen är inte vald av mig och visar därför inte det av mig flera gånger omtalade holografiska sikte som i kombination med uniformen och kevlarhjälmen för luftburna trupper är ett tydligt belägg för spetsnaz (jag tror att pappersbilden har eller kommer att bytas ut i nätversionen av artikeln).

Hur detta holografiska sikte ser ut i närbild framgår av bilden på sidan 143 i boken Ryska elitförband och det syns även på sidan 161 och bokens baksida. Samma sikte på Krim i nutid syns i klippet ovan och ännu tydligare på denna stillbild.

Sist men inte minst kan ett citat av mig i slutet missförstås, det om psykologisk krigföring. Ryska psykologiska operationer på Krim faller helt naturligt inom ramen för 22. spetsnaz-gardesbrigadens ansvar, eftersom man har en egen psyops-enhet (för mer om brigaden se boken). Men psyops riktad mot väst sköts nog bara i begränsad mån av brigadpersonal (västjournalister på plats skulle kunna vara ett undantag).

I övrigt är väl dagens stor nyhet (hittills) att det nu om bara tio dagar blir en folkomröstning på Krim och att Krims parlament redan idag begärt att Rysslands president skall ”inleda proceduren” för att formellt tillåta Krim att uppgå i Ryska federationen.

Militärgeografi vs Strategiskt värde

Reflektion
Allmänt.Först och främst så vill jag säga att jag bedömer inte risken för en konflikt mellan Sverige och Ryssland som trolig i dagsläget, dock så skall vår Försvarsmakt ha en konfliktdämpande effekt samt möjliggöra att vi har en säkerhetspolitisk frihet att kunna agera utefter vår egen vilja, därvid har vi en Försvarsmakt likväl som att vi måste titta på de hot som finns i vårt närområde. Anledningen till detta inlägg är ett för mig lite kryptiskt uttalande av Sven Hirdman i Svt Forum idag, där han ansåg att Ryssland ej såg Sverige som ett strategiskt objekt. Nu är det svårt att avgöra exakt vad han menade med detta och i vilken kontext han avsåg det, dock så ser jag lite annorlunda på saken åtminstone på ett område bör Ryssland se på Sverige strategiskt. Nu bemöter jag inte på något sätt Sven Hirdmans uttalande i och med jag har svårt att se i vilken kontext han avsåg det utan jag försöker enbart nyansera bilden något, likväl har jag full respekt för hans Rysslands kunskaper.
Väl och ofta när den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska diskussionen kommer igång i Sverige så landar den in kring hotbilden från Ryssland. I sak rätt, ser man till vårt närområde så är det just nu enbart Ryssland som genomför en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik och gjort det under ett flertal år, således att hotbilden kring just Ryssland blir normerande faller för mig som ett klart faktum. Däremot divergerar uppfattningarna kraftfullt kring varför en spänd situation eller ett väpnat angrepp mot Sverige skulle kunna ske från Rysslands sida.
Att Ryssland skulle genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige faller på sin orimlighet, Sverige som nation har ytterst få strategiska tillgångar, definitivt inga sådana som Ryssland saknar. Således ett Ryskt angrepp mot Sverige kräver antingen att A) En större konflikt mellan Ryssland och NATO har inträffat eller B) Risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO är överhängande varvid Ryssland väljer att säkerställa sin egen position genom ett isolerat angrepp mot Sverige. Således det är bedömt de två krigsfall där Sverige och Ryssland kan hamna i strid med varandra. Observera nu att fall B är ett isolerat angrepp mot Sverige men det är avhängt en negativ omvärldsutveckling mellan Ryssland och NATO länderna. Således vad är det då som gör att Ryssland skulle genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det benämns militärgeografi dvs geografin och terrängen utifrån ett militärt syfte eller ändamål.
Ser man då till Sveriges geografiska läge vilket kommer vara konstant, så finns det i dagsläget tre (3) geografiska områden som kan få strategisk betydelse för Ryssland i händelse av en konflikt med antingen något land eller part i Västeuropa. Område A) Nordligaste Sverigesom en del av Nordkalotten B) Gotland och avslutningsvis C) Östersjöutloppet. Samtliga dessa tre geografiska positioner har historiskt även varit av strategisk betydelse för olika parter. Dock har den bakomliggande orsaken till varför det varit strategiskt viktigt, skiftat genom tidens gång.
Inledningsvis då dessa tre geografiska punkter är identifierade så skulle jag göra bedömningen att Punkt B, är högst trolig vid ett isolerat angrepp dvs krigsfall B, detta för att dels säkerställa sitt eget läge dels visa NATO att man menar allvar, vilket i sig skulle kunna deeskalera en konflikt mellan Ryssland och NATO, dock är Sverige förloraren i denna deeskalering. Punkt A och C är bedömt enbart troliga vid en fullständig konflikt mellan Ryssland och NATO dock återigen så dras Sverige in i denna konflikt oaktat vårt ställningstagande mht att militärgeografin dikterar att så blir fallet.
Område A. Varför blir då Norra Sverige militärgeografiskt ett område av strategiskt värde för Ryssland i händelse av en konflikt med NATO. Av två anledningar blir detta område det pga dels Rysslands andraslagsförmåga delsRysslands ekonomiska intressen i Barens Hav. Vad avser andraslagsförmågan så utnyttjar Ryssland främst Barens Hav samt delar av Arktis för att hålla den dold. För att skydda den mot NATO jaktubåtar och ubåtsjaktresurser krävs det att Ryssland förnekar NATO möjligheten att verka med dessa resurser där. Härvid krävs det att del av Norge besätts, i norra Norge finns det militärgeografiskt hindrande Lyngepasset. Två sätt finns att passera detta om det är hindrande, vilket det bedömt kommer vara i en konflikt mellan Ryssland och NATO. Antingen genom en amfibisk kringgångsrörelse eller en kringgångsrörelse genom Sverige. Amfibisk operation är fullt möjlig men alla amfibiska operationer är stora risktaganden varvid risktagandet rent taktiskt och operativt att gå igenom Sverige är lägre dock blir konsekvensen om Sverige innan det ej är en stridande part i konflikten så får Ryssland ytterligare en motståndare vilket på det strategiska planet blir en riskfaktor. Likväl för att skydda dels sina ekonomiska tillgångar dels den militära infrastrukturen i Murmanskområdet krävs det att man förnekar NATO möjligheten att kunna verka där. Det enklaste sättet för detta är att återigen besätta delar av Norge för att tvinga NATO stridskrafter att få ett längre avstånd till detta område. Varvid det tidigare resonemanget kring att skydda andraslagsförmågan blir giltig.
Område B. Gotlands strategiska läge har avhandlats förtjänstfullt av Johan Wiktorin så jag kommer inte ge mig in i några djupare förklaringar, dock belysa det. Behärskar man Gotland kan man dels med robotsystem (mark, sjö, luft) dels med luftstridskrafter. Således kan man basera dessa system på Gotland förnekar man en motståndare att säkert kunna genomföra sjö eller luftförflyttning i Östersjön. Likväl när man väl har tagit Gotland kommer man bedömt säkerställa att man har en slagkraftig och i huvudsak autonom stridsgrupp baserad på Gotland mht försörjnings- och förstärkningsproblematiken som uppstår i en konfliktsituation samt enbart problematiken att försörja militära förband på en Ö. Dock kommer det bedömt vara mycket svårare att återta Gotland om inte omöjligt mht problematiken en amfibisk operation innebär, för att återta Gotland luftleds bedömer jag till svårt om inte omöjligt.
Område C.Östersjöutloppet är strategiskt viktigt ur två hänseenden dels att förneka förstärkning av NATO sjöstridskrafter in i Östersjön dels möjliggöra att delar av Östersjöflottan kan löpa ut i Norska havet för att förstärka Norra Flottan eller att Norra Flottan kan förstärka Östersjöflottan. Detta görs främst med hjälp av dels luftstridskrafter dels med sjörobotsystem. Således genom att stänga Östersjöutloppet så gör man Östersjön till ett sant innanhav och de sjöstridskrafter som finns inom Östersjön är de som kommer kunna verka där varvid utgången för båda parter dvs NATO och Ryssland blir oviss initialt. Om Ryssland dock lyckas med operationen att säkra Östersjöutloppet ökar chanserna att kunna tillföra förstärkningar ifrån Norra Flottan och utgången kan tippas över till Rysslands favör.
Slutsatser.Således att bortse från Sveriges militärgeografi gör att man bortser från ett under minst två (2) decennium framåt strategiskt värde. Dock så är detta strategiska värde avhängt av att en konflikt uppstår mellan två parter dvs Ryssland och NATO, vilket i dagsläget förefaller osannolikt, dock med den nuvarande omvärldsutvecklingen så kan vi mycket väl stå i en situation med två militära block (NATO vs CSTO) mot varandra och två ekonomiska block (Euroasiska Unionen vs Europeiska Unionen) mot varandra inom en snar framtid om inte spiralen vänder till en mer uppåtgående trend kontra nedåtgående som nu är fallet. Blir så fallet att vi hamnar i denna block situation blir det strategiska värdet av dessa tre militärgeografiska platser än mer konstant, kontra en mer avspänd omvärldssituation.
Avslutningsvis vill jag bara återigen säga att jag bedömer konfliktrisken mellan Sverige och Ryssland samt Ryssland och NATO som mycket låg. Det ovanstående är bedömt vad som sker i händelse av en konflikt, därmed inte sagt att en konflikt är förestående.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1(06:42:00)

Spetsnaz på Krim

De ”mystiska” soldaternas varningsskott. De skjutande är ryska soldater men exakt förbandstillhörighet oklar.

Under gårdagen avlossades de första skotten – av ”okända” trupper mot obeväpnad ukrainsk flygvapenpersonal. Tack och lov bara varningsskott. Den ukrainska militären har nu släppt uppgifter om vilka de ryska förbanden på Krim är, bland annat ingår en spetsnaz-brigad.

President Putin talade igår länge inför ryskspråkiga journalister. Han sade bland annat att de trupper som belägrat respektive intagit ukrainska baser med mera inte är ryska, utan ”lokala självförsvarsstyrkor”. Han sade även att Ukrainas militära styrkor på Krim nu helt ”är i Krimbefolkningens händer”.

Jag har kontrollerat vad Putin sade och har gått igenom hans framträdande i skrift, bild och ljud. Kort sagt stämmer svenska och andra mediers rapportering om Putins besynnerliga påståenden.

Var och en kan dock lätt konstatera att betydande mängder ukrainsk militär på Krim, sannolikt flertalet, inte har bytt sida. Alla som känner den moderna ryska militären kan av tusentals bilder och filmklipp tagna på flera platser även se att det inte bara är de omärkta ryska uniformerna (av senaste modell) som kommer från den ryska armén, utan även kevlarhjälmarna, automatvapnen och holografiska sikten stämmer in helt på ryska styrkor. En av hjälmtyperna finns enbart inom ryska elitförband, modellen 6B26.

Lägg därtill de fordon som det nu kommit ut allt fler bilder av, och särskilt då den pansarbil som syns på många bilder och i klippet ovan, GAZ ”Tigr” från Ryssland. Fordonet ifråga finns i den aktuella regionen enbart i rysk tjänst. Närmsta andra land som har GAZ ”Tigr” är Armenien.

Att en betydande andel, sannolikt det absoluta flertalet, av de ”lokala självförsvarsstyrkorna” kommer från Rysslands väpnade styrkor, till stor del från ryska elitförband, är kalla fakta. Av uniformer och utrustning går det att se att många ryska soldater är från luftburna förband och marininfanteriet. Ukrainas militär har nu också släppt uppgifter om mer exakt vilka förband som tillförts de ryska styrkor som helt legitimt fanns på Krim sedan tidigare. Enligt dessa uppgifter rör det sig om den 31:a luftburna brigaden ur VDV, den 18:e mekaniserade brigaden (pansar) och den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden.

Vi författare av boken Ryska elitförband anser att de ukrainska uppgifterna är sannolika, både på grundval av alla bilder och filmklipp och de utpekade förbandens karaktär. Den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden råkar vara en av de brigader som Joakim von Braun och jag beskriver mer ingående i vår bok (s. 67-68). Den är kort sagt särskilt stridserfaren – hade på sovjetisk tid personal i både Angola och Afghanistan. På senare år har den stridit i Tjetjenien och Georgien. Som vi skriver i boken ingår i denna brigad även en grupp för psykologiska operationer.

Frågan man nu verkligen kan ställa sig är varför Rysslands president och ryska statsmedier fortsätter att desinformera om soldaternas nationalitet. För det andra, existerar fortfarande möjligheten för Ryssland att dra sig tillbaka till utgångsläget, om man nu skulle önska göra det? Förtroendet mellan de ryska och ukrainska styrkorna på Krim måste vara så gott som omöjligt att återupprätta, och därmed kommer en av parterna att inom kort försvinna, på ett eller annat sätt. Att den ryska parten helt skulle försvinna från Krim är fullständigt otänkbart av en lång rad skäl.

För att återvända till Kremls insisterande på att kalla sina egna trupper för ”lokala självförsvarsstyrkor” skrev igår Johan Wiktorin en extremt läsvärd lägesanalys och särskilt dessa ord i den tog jag till mig: ”Tänk om det var detta som han ville förmedla? Vem vill utmana en galning med kärnvapen?” Det är en möjlig tolkning av de till synes utomjordiska uttalandena. Men hur rationellt är det egentligen att vilja projicera en bild av att man är irrationell? Är det inte irrationellt?

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Beredskapskontroll 140226 – 0303 – "I Skuggan av Krimkrisen"

Likt tidigare analyser av denna typ vill jag poängtera att denna bygger på öppna uppgifter enligt de som redovisas i källorna, likväl är den på inget sätt knyten till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet. Under dagen (140304) kommer ytterligare förbandsbilder på ingående förband i beredskapskontrollen att tillföras, jag vill poängtera att dessa är de förband man kan finna information om i öppna källor, som deltagit i beredskapskontrollen, ytterligare förband kan mycket väl ha deltagit, dock är numerären i beredskapskontrollen bedömd utifrån de nu kända förband som har deltagit.
Sammanfattning
Mellan 140226-0303 genomförde de Ryska väpnande styrkorna i MD V och MD C en beredskapskontroll. Samtliga försvarsgrenar förefaller ha deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har genomförts i två (2) steg, steg ett (1) omfattande intagande av högsta stridsberedskap, steg två (2) omfattade typförbandsövningar. Förbanden inom MD V bedöms ha en hög marschberedskap och därmed också en högre stridsberedskap utifrån de moment som genomförts. Likväl bedöms del av förbanden inom MD V ha en mycket hög förmåga att lösa kvalificerade stridsuppgifter med ont om tid till förfogande.
Analys
Allmänt.Klockan 14:00 140226 beordrade Rysslands President Vladimir Putin att en beredskapskontroll skulle genomföras inom MD V samt MD C. Inom MD V skulle enheter ur 6. och 20. Armékåren kontrolleras samt inom MD C enheter ur 2. Armékåren. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att säkerställa att stridskrafterna har förmåga att snabbt kunna möta ett uppkommet hot mot Rysslands nationella säkerhet. Likväl skulle antiterror operationer samt stöd till civila samhället övas. Övningen genomfördes mellan 140226 – 140303 och samtliga förband skall senast vara åter sin utgångsgruppering 140307.
Mark-, Sjö- och luftstridskrafter har deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har varit indelad i två (2) skeden. Skede ett (1) var mellan 140226-27 vilket omfattade att förbanden skulle utgångsgruppera till koncentrationsområden, likväl som krigsbaser. Väl på plats där skulle förbanden vidta sådana åtgärder att de kunde inta högsta stridsberedskap. Skede två (2) var mellan 140227-0303 vilket omfattade stridsövningar utifrån respektive förbandstyp, understödsförbanden har stött de stridande förbanden.
Ryssland anmälde att upptill 150,000 man skulle prövas i beredskapskontrollen, 80 fartyg, 90 stridsflygplan, över 120 helikoptrar samt cirka 880 pansarskyttefordon och stridsvagnar skulle även delta i beredskapskontrollen. Ryssland har även varit noga att påtala att man följer de regler som är uppsatta enligt 2011 års Wiendokument. Likväl skall man ha meddelat sina grannländer avseende beredskapskontrollen likväl skall dessa även erhållit en mer detaljerad information avseende vilka förband, uppgifter m m som övats. Likväl skall även OSCE blivit informerad om beredskapskontrollen samt vissa utländska försvarsattachéer skall även blivit inbjudna att följa beredskapskontrollen. Detta sammantaget anser man från Ryskt håll visar på stor öppenhet avseende verksamheten samt visar på att den ej är riktad mot någon specifik part eller nation.
Vad avser utnyttjandet av beredskapskontroller börjar dessa nu bli en rutin för de Ryska väpnade styrkorna, likväl är detta i sig en motivationsfaktor till förbandscheferna att säkerställa och genomdriva utbildning av sina förband, så att de kan lösa de mest troliga uppgifterna de kan ställas inför som ett minimum inför en beredskapskontroll. Detta gör att förbanden håller en högre kvalitet.
Bild 1. Identifierade markstridsförband.

Mark.Arméförband i bl a Arktis, Kaliningrad, Samara, Leningrad, Pskov, Kursk, Voronezh, Lipetsk och andra områden har omfattas av beredskapskontrollen. Det första steget i beredskapskontrollen har varit att säkerställa att ingående förband intagit högsta stridsberedskap inom dess anvisade koncentrationsområden. Förflyttning har genomförts både med hjälp av järnväg samt som landsvägsmarsch av ingående arméförband.

76. Gardesluftlandsättningsdivisionen i Pskov omfattades även av beredskapskontrollen. När kontrollen påbörjades ansatte de delar av divisionen utmarsch till koncentrationsflygfält. För att där påbörja förflyttning till Leningrad Oblast. Totalt utnyttjades sextio (60) stycken helikoptrar (MI-8, MI-24, MI-26) och cirka tjugo (20) stycken IL-76 för att förflytta förbandet och dess materiel från Pskov till övningsområdena i Leningrad Oblast.
Norra Flottans avdelta mekaniserade brigad omfattades även av beredskapskontrollen, med över 500 man dvs en bataljon. Förbandet har övat rörlig försvarsstrid i kustmiljö mot en landstigande motståndare. Förbandet har utnyttjat indirekt bekämpning dvs artilleri och granatkastare i försvarsstriden. Likväl har man även övat rädföretag samt förbandet har prövats i fältarbetstjänst (maskering och skydd) under beredskapskontrollen.
Avdelta ingenjörsbrigaden i Nakhabino omfattades även av beredskapskontrollen. De delar i brigaden som omfattades av beredskapskontrollen genomförde en förflyttning på cirka 400 km från sin grupperingsplats till övningsterrängen. Övningsscenariot för ingenjörsbrigaden är att genomföra stöd till det civila samhället vid en naturkatastrof. Enligt övningsscenariot har det skett kraftigt regnfall som följts av nederbörd i form av två (2) meter snö. Härvid måste förbandet genomföra fältarbeten för att underlätta situationen.
Avdelta CBRN brigaden i Kursk omfattades även av beredskapskontrollen. Dessa har även genomfört en förflyttning på 400 km utifrån dess utgångsgruppering. Deras uppgift under beredskapskontrollen har varit att genomföra insatser inom ramen för stöd till civila samhället i händelse av naturkatastrof. De har även haft samma scenario som ingenjörsbrigaden, dock har de genomfört moment inom ramen för kemiska utsläpp som kan ske i händelse av naturkatastrofer.
Under de första timmarna genomförde militärpsykologer ett antal kontroller på soldater ur järnvägstrupperna för att utröna dess moral och inställning till den påbörjade beredskapskontrollen. En slutsats som militärpsykologerna dragit är att dessa beredskapskontroller skapar förbandsanda och höjer moralen på förbandet. Likväl kände de sig väl utbildade att ta sig an uppgifterna (80% av kontraktsanställda, 70% av värnpliktiga), detta berodde i hög grad på den höga professionalismen hos officerskåren enligt militärpsykologerna. Att beakta att Röda stjärnan gör gällande att denna form av psykisk stridsvärdes kontroll var mer omfattande än enbart Järnvägstrupperna.
Utöver psykiska undersökningar, har man genomfört psykiska förberedelser inför strid av den deltagande övningspersonalen. Respektive soldat ur deltagande markstridsförband i MD C har tilldelats en pamflett, där olika tekniker för att öka uppmärksamheten och effektiviteten samt minska de mentala spänningarna inför strid. Likväl har man för förbanden inom MD C vid de olika förläggningsplatserna tilldelat fälttidning, genomfört totalt fyra (4) stycken konserter, likväl har korum (fältgudstjänst) genomförts.
140303 Genomfördes ett mycket komplext övningsmoment i Kaliningrad Oblast där Sjö, Mark och luftstridskrafter samordnat i tid och rum genomförde strid mot en motståndare på marken. Vid det specifika övningsmomentet övades över 3,500 man, över 450 olika fordon (stridsvagn, pansarskyttefordon m m) och vapensystem (artilleri, raketartilleri m m) samtidigt exkluderat luft- och sjöstridskrafterna. Sjöstridskrafterna genomförde understöd med fartygsartilleri för markförband samtidigt som strid mot fientliga fartyg samt luftfarkoster genomfördes likväl genomfördes ubåtsjakt parallellt med detta. Luftstridskrafterna genomförde understöd av marktrupp. Egna markförband mekaniserat infanteri genomförde anfallsstrid med understöd av indirekt bekämpning (raketartilleri, granatkastare samt artilleri) mot den tilltänkta motståndaren.
140303 Genomfördes en samövning mellan 104. Luftburna regementet samt 138. Mekaniserade regementet vid Kirillovskiy övningsfält i Leningrad Oblast. Mer än 1,800 soldater deltog i övningsmomentet samt över 30 stycken T-72B3, 20 BMD-2, 4 SU-34, 1 SU-24MR1, 47 MI-8, 32 MI-24, 1 MI-26. Totalt utnyttjades vid övningsmomentet över 2,000 olika materielslag dvs artilleripjäser, raketartilleri m m. Övningen skulle inledes med att fallskärmstrupp luftlandsattes detta ströks dock i sista stund mht säkerheten, därefter luftlandsattes luftburen trupp med helikopter, därefter isolerades motståndaren för att slutligen slås.
Ur MD C har 15. och 23. Mekaniserade brigaden deltagit i beredskapskontrollen. Brigaderna har genomfört en 800 km lång förflyttning till sitt övningsområde. Likväl har IL-76 utnyttjas för att förflytta särskild materiel för de bägge brigaderna till övningsområdet. Totalt har cirka 300 fordon genomfört landsvägsförflyttning till övningsområdet. Brigaderna har förflyttats till övningsområde i Samara Oblast, dock gör vissa uppgifter gällande att brigaderna befinner sig vid Belgorod Oblast dvs nära Ukrainas gräns.
Det är nu tydligt att de två (2) till tre (3) senaste åren med intensiv övningsverksamhet har börjat ge frukt, framför allt verkar man kunna leda större förband obehindrat och i samverkan med andra försvarsgrenar. Detta i sig visar på att de Ryska markstridskrafterna har en mellan till hög nivå, vad visa förband saknar är dock modern materiel, dock skall detta i huvudsak vara avhjälpt till 2020 då den nuvarande försvarsreformen skall vara avklarad. Dock rent truppföringsmässigt besitter cheferna förmågan att föra befälet över större förband och lösa komplexa stridsuppgifter.
Luft.Arméflyget har övat med över 80 stridshelikoptrar av typen MI-24 och MI-8. Vid beredskapskontrollens början spred dessa enheter ut sig på ett avstånd upptill 500 km från dess ursprungsgrupperingar till krigsbaser. Dessa enheter kommer utöver den taktiska förflyttningen som genomfördes öva moment såsom flygräddning och strid mot markmål, i okänd övningsterräng.
Jaktflyget inom MD V spred ut sig till krigsflygbaser när beredskapskontrollen påbörjades. Jaktflyg lastade beredskapslast och genomförde kontinuerlig patrullering i det egna luftrummet där bl a lufttankningsförmågan övades mot IL-78. Likväl har luftförsvarsuppgiften därmed övats genom att kontinuerligt ha jaktflyg i luften.
Likväl har jaktflyg övat att identifiera och nedtvinga flygplan som utsätter det Ryska luftrummet för kränkning. Övningsmoment avseende detta som prövades var att en TU-134 lyfte från Moskva mot Voronezh, när planet lyft så fick det order om att ändra flygrutten mot flygbasen Besovets i Karelen, transponder slogs även av. Jaktflyg (SU-27) lyfte från flygbasen i Besovets för att identifiera det flygplan som närmade sig flygbasen, så gjordes samt planet tvingades även ned till flygbasen under eskort.
Likväl har man över Barens hav övat lufttankning med fem (5) stycken IL-78 som lufttankade sex (6) stycken MIG-31. MIG-31 Förbandet kom från flygbasen vid Monchegorsk samt IL-78 från flygbasen vid Olenegorsk. Utöver detta har MIG-31 förbandet genomfört luftstridsövningar över Barens hav, motståndaren har varit ur Marinflyget som kommit från flygbasen i Severomorsk.
Jaktflyg skall även ha genomfört eskort av strategiskt bombflyg under beredskapskontrollen. Bombflyget bestod av TU-95MS, varvid jaktflyget skyddade dess anflygning mot sitt mål. Luftstrid skall ha övats under själva eskort momentet. Luftstriden genomfördes på ett sådant sätt att eskorten nedkämpade motståndaren på gränsen av valt vapensystems räckvidd.
Vad avser luftstridskrafterna har dessa övat enligt gängse rutin dvs jaktuppgifter samt understöd av markförband. Vad som är intressant att notera är att man valde att genomföra en taktisk förflyttning med 104. Luftburna regementet ur 76. Luftlandssättningsdivisionen från Pskov till Leningrad Oblast med hjälp av helikopter. Detta visar på att luftlandsättningsförbanden är och förblir Rysslands främsta snabbinsatsförband mht de korta tidsförhållandena detta genomfördes under. Likväl måste man börja ta hänsyn kring detta i sin egen beredskapsplanering i angränsande länder till Ryssland.
Bild 2. Identifierade sjöstridskrafter.
Sjö.Totalt har cirka 80 olika typer av fartyg ur Norra Flottan och Östersjöflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Fartygen har satts samman i behovssammansatta enheter, utifrån de uppgifter som skall lösas. Övningsmoment som genomförts har varit skyddstjänstövning på fartygen, ubåtsjakt, luftförsvar, strid mot sjömål samt eskortering. Marininfanteriförband har övat landstigning samt kustförsvarsförband har övat rörligt försvar mot en landstigande motståndare. En tyngdpunkt har varit på att utvärdera ledningsmetodiken av sjöstridskrafterna under hela beredskapskontrollen.
Inom Norra Flottan har marinflyget övat ubåtsjakt i samverkan med sjöstridskrafter i Barens hav. Ubåtsjaktflygplanen av typslag II-38 och TU-142 samt ubåtsjakthelikopter av typslag KA-27PL har utnyttjas för att lokalisera ubåt. Samverkan mellan de luftburna ubåtsjaktdelarna och sjögående delarna har genomförts. De sjögående delarna har bestått av ubåtsjaktfartygen Snezhnogorsk och Brest. Ubåtsjaktövningen genomfördes stundtals under mycket svåra förhållanden. Lokaliserings och bekämpnings förfarandet har varit att ubåtsjaktflygplanen har fällt sonarbojar för att få indikation på vart ubåten är, därefter vid indikation har ubåtsjakthelikoptern lokaliserat och därefter har bekämpning genomförts med fartygen. Motståndaren de har jagat har varit en (1) atomubåt ur Norra Flottan.
Marininfanteriet i Norra Flottan har även övat landstigning mot oförsvarad kust i mörker vid GRYAZNAYA, från landstigningsfartyget AleksandrOtrakovskiy. Enheten som övades var luftlandsättningskompaniet ur marininfanteriregementet med över 100 soldater och 15 BTR-80. När beredskapskontrollen påbörjades avmarscherade kompaniet till mötesplats med landstigningsfartyget där genomfördes ilastning och avtransport till övningsområdet med landstigningsfartyget.
Inom Östersjöflottan har man utnyttjat en stridsgruppen med tre (3) Projekt 20380 korvetter, Soobrazitel’nyy, Boykiy och Steregushchiy. Likväl har minsveparna Aleksey Sobolev och BT-212 utnyttjas likväl som ubåtsjaktfartygen Kalmykiya och Aleksin. Övningsmoment som genomförts har bl a varit ubåtsjakt och minsvepning. Samverkan mellan ubåtsjaktfartygen samt ubåtsjakthelikopter av typen KA-27PL har även genomförts.
Likväl har man inom Östersjöflottan genomfört antipiratoperationer. Scenariot har varit att ett Ryskt fartyg har övertagits av pirater, varvid Östersjöflottan skall frita det. För att genomföra detta har helikoptrar (KA-27 and KA-27PS) utnyttjas likväl som ytstridsfartyg. För att få piraterna att släppa fartyget utnyttjade man inledningsvis finkalibrig eld från helikoptrarna därefter utnyttjas tung kulspruta och 30 mm AKAN från ytstridsfartygen varvid piraterna slutligen gav upp.
Vad avser sjöstridskrafterna så har dessa enligt tidigare beredskapskontroller genomfört likartade övningsmoment. Vad som sticker ut i denna beredskapskontroll är Östersjöflottans understöd av markstridskrafter från havet. I och med att detta har övats under en beredskapskontroll bör man kunna se att man återigen har börjat tillmäta amfibisk förmåga en hög grad av prioritering. Dock är det bedömt taktisk sådan dvs att man skall kunna understödja en kringgångsrörelse till havs med markstridsförband och ej operativ eller strategisk landstigningsförmåga man har som prioritering.
Ledning.Stor vikt har lagts på att utöva ledning av både luft, sjö och markstridskrafterna samt att ledningen har utövats på militärdistriktsnivå av de tre Försvarsgrenarna. Likväl har utövandet av ledningen inom de olika försvarsgrenarna ned på lägre nivåer även varit av vikt att pröva och utvärdera under beredskapskontrollen.
Signaltrupperna har upprättat digital kommunikation mellan de olika förbanden så att ledningen skall kunna utövas av dem. Det som upprättades var ett autonomt sambandsnät byggt i flera lager som band samman samtliga enheter både fältgrupperade och inomhusgrupperade över hela det västra militärdistriktet. Sambandssystemet knöt samman så väl mark, sjö som luft. Detta möjliggjorde att man på militärdistriktsnivå snabbt och enkelt kunde få information rörande de övande förbanden och grafiskt enkelt åskådliggjort.
Likväl påtalar man hur väl det nya logistikledningssystemet har fungerat, systemet tar in värden från samtliga enheter som är anslutna till nätverket och därmed genomförs beräkningar på hur mycket underhåll som måste flyttas fram, från de bakre underhållsförbanden. Fördelen med detta system är att det dels ej blir ett överskott som trycks fram dels så kan man kraftsamla underhållet till de punkter som är i mest behov av det. Varvid en effektiv ledning av underhållstjänsten kan skapas.
Logistik. Vad avser transporttjänst så skall cirka tolv (12) ton materiel och cirka 5,000 soldater ha genomfört lufttransport. Järnvägstransport har även genomförts av olika förband till sina koncentrationsområden, omfattningen av dessa är i dagsläget (130304) ej kända likväl bedöms till del fartyg även ha utnyttjas för att genomföra transport, likväl där är omfattningen ej heller känd i dagsläget (130304). För att koordinera landsvägsmarscherna har över tjugo (20) stycken trafikregleringsplatser upprättas samt över tio (10) stycken uppsamlingsplatser för att effektivt kunna genomföra förbandens förflyttning.
Normal underhållstjänst har genomförts inom brigadstrukturerna hos markstridsförbanden. Det vill säga, reparations-, drivmedels, ammunitions- och förplägnadstjänst har utövas. En sak som belyses är att trots privatiseringen av t ex förplägnadstjänsten på kasern så fungerar den i fält enligt biträdande Försvarsminister General Dmitriy Bulgakov.
Likväl vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna så verkar detta fungerat mycket bättre än under sommarens beredskapskontroll inom MD Ö då man hade stora problem att koordinera verksamheten mot de civila flygplatserna. Under denna beredskapskontroll poängterar man att t ex tankning av flygplan fungerar utan problem vid dessa flygplatser nu. Vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna i övrigt så har dessa genomförts inom ramen för egen struktur vid krigsflygbaserna.
Under beredskapskontrollen har även förmågan att deployera fältsjukhus övats. Inledningsvis genomfördes en landsvägsmarsch från Podolsk till militära flygfältet i Chkalovskiy. För att där ilasta fordon och personal i sex (6) stycken IL-76. Därefter genomfördes flygtransport till Arkhangelsk Oblast, där ytterligare fordonsmarsch genomfördes. För att slutligen upprätta fältsjukhuset. Fältsjukhuset har förmåga att kunna behandla 100 st patienter och ingår i ett snabbdeployeringskoncept vad avser sjukvård för de Ryska väpnade styrkorna.
Slutsatser avseende beredskapskontroll
Vad avser styrkeantalet 150,000 man som man anmält in bör detta ses som det absoluta taket man hade avseende övad personal. En mer rättvisande siffra bör ha varit att man övat någonstans kring 30,000 – 60,000 soldater om man ser till antalet reducerade markstridsförband o dyl som utnyttjas under övningen. Likväl så blir detta en reducering av den bedömning jag gjort tidigare i antalet soldater som övats. Dock skall man särskilt beakta att detta är en ansenlig mängd materiel och soldater som omedelbart har ställts på krigsfot och nästintill direkt ur marschgruppering har påbörjat lösande av stridsuppgifter. Således tyder det på att man inom MD V har en hög beredskap på sina stridskrafter för att kunna möta ett hot.
Efter ett (1) års genomförande av beredskapskontroller kan man nu identifiera några huvudmoment som man väljer att kontrollera och därmed säkerställa att förbanden har miniminivå inom, detta är att jämställa t ex vid strid med de tidigare Grundläggande StridsSituationer (GSS) som BrigR A serien gav gällande. Vad avser markstridsförbandenär dessa, längre förflyttning (400 – 800 km), strid ur marschgruppering, fältarbeten för egen överlevnad (maskering och skyddsvärn) och rörlig försvarsstrid (vad som förefaller vara antingen luftlandsatt eller landstigande motståndare). För sjöstridskrafterna omfattar de skyddstjänst, ubåtsjakt, strid mot luftmål samt strid mot sjömål. För luftstridskrafternaomfattar det dels jaktuppgift delsmarkunderstödsuppgift (CAS).
Vad som är mest intressant under denna beredskapskontroll är övningsmomentet som genomfördes i Kaliningrad Oblast 140303, där sjö, mark och luftstridskrafter koordinerat i tid och rum stred mot samma mål och under komplexa förhållanden. Detta tyder på att förbanden numera har en hög nivå vad avser ledning och förmåga till väpnad strid med ont om tid till förberedelser. Att samtidigt i tid och rum kunna koordinera dessa tre arénor kräver en hög förmåga främst avseende ledning och vad som är utslagsgivande är att detta är under en beredskapskontroll. Således kan man tillskriva åtminstone de deltagande enheterna under detta moment en hög nivå.
Ett intressant moment är genomförandet av kontroll av deltagarnas psykiska stridsvärde direkt vid påbörjande av beredskapskontrollen för att utröna på vilken nivå det låg. Samt därefter efterföljande åtgärder för att höja detta samt bibehålla om det låg på en hög nivå. Mig veterligen är detta första gången man har gett deltagarna fälttidningen genomfört fältkonserter med fältartister under en beredskapskontroll, att man genomför det under t ex Zapad eller motsv övning är självklart mht övningens längd totalt sett, men en beredskapskontroll har i Ryska mått mätt enbart varit ca fem (5) dagar lång. Detta kan tyda på att man tillsätter ett högre värde av dessa förberedelser för förbanden inför strid.
Under 2013 i MD V genomfördes flertalet övningar avseende lufttankningsförmåga för luftstridskrafterna. Detta har övats fullt ut under beredskapskontrollen och inom hela MD V. Enligt rapporterna verkar detta ha förflyttit mycket väl, varvid man kan dra slutsatsen att luftstridskrafterna utan tvekan numera besitter denna förmåga och på en bred front. Således möjliggör detta en högre uthållighet samt aktionsradie hos de Ryska luftstridskrafterna inom MD V.
Vad avser sjöstridskrafterna verkar ubåtsjakt varit huvudfokus hos både Norra Flottan samt Östersjöflottan under denna beredskapskontroll. Vad avser detta bör man kunna dra slutsatsen att man inom den Ryska Flottan har uppmärksammat ett tydligt hot från ubåtsvapnet och vidtar åtgärder för att aktivt kunna möta det. Mest troligt utifrån att detta utgör en utmärkt inhämtningsplattform i underrättelsearbetet samt att man således även haft indikationer på att sådan verksamhet genomförts dels i Östersjön delsi Barens hav mot ryska intressen.
Vad avser ledningsförmåga verkar man nu tillslut lyckats komma tillrätta med de problem man hade under 2013 med sitt nya ledningssystem. Likväl har man tillmätt ledning av de olika stridskrafterna en stor vikt, vilket man även gjort vid de tidigare beredskapskontrollerna. Således vad avser ledning blir slutsatsen att man tagit steget in i en modern ledningsförmåga. Vad avser logistik har det återigen visats att man besitter en relativt god förmåga för att kunna genomföra förflyttningar av förband längre sträckor och väl på plats underhålla dessa förband, vilket i sig ej är en nyhet utan det visade sig med all tydlighet under beredskapskontrollen i MD Ö 2013.
Slutsatser avseende Ukraina
Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen vad avser Ukrainas läge:
  • I och med att den s k beredskapskontrollen har fått genomföras utan yttre friktioner, har Ryssland under som minst sex (6) dagars tid haft möjlighet att höja sina förbandsstridsvärde avsevärt. Detta gör att de förband som deltagit i beredskapskontrollen helt klart är lämpade för att utnyttjas vid skarp väpnad strid mot en motståndare. Likväl har man bedömt även haft möjlighet att öva mot sina respektive första hands uppgifter i händelse av ett angrepp, varvid dessa är förövade och därmed har man drastiskt ökad sannolikheten att lyckas med sin strid. Således har man till del lyckats maskera sina egentliga förberedelser under förevändningen beredskapskontroll.
  • I och med att beredskapskontrollen skall vara avslutad 140303 och förbanden senast åter 140307 vid sin utgångsgruppering utifrån vad som har blivit anmält från det Ryska Försvarsministeriet så kommer en ansenlig mängd förband påbörja förflyttningar. Denna förflyttningsrörelse möjliggör för Ryssland att maskera åtminstone till del förbandsrörelser mot Ukraina, likväl kommer en ansenlig mängd transportflyg vara i luften vilket även möjliggör att t ex insättande av luftlandsättningsförband initialt kan maskeras som förbandsrörelser utifrån en återmarsch.
  • En klart oroväckande punkt är att man dels har mätt förbandens psykiska stridsvärde vid beredskapskontrollens påbörjande dels att man framför allt genomfört åtminstone vid förbanden från MD C som bedömt är framgrupperade mot Ukrainas landgräns, psykiska förberedelser inför strid. Detta bör ses som en tydlig indikator att man förbereder förbanden för skarp väpnad strid.
Således övergår den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina till väpnad strid bedömer jag att de Ryska förbanden som deltagit i beredskapskontrollen och om de utnyttjas i ett angrepp har goda möjligheter att lyckas vid genomförandet av sin strid åtminstone vad avser lösandet av sina första hands uppgifter. Likväl har förbanden haft relativt lång tid på sig att bygga upp förbandsanda och därmed anda och moral för lösandet av sin uppgift vilket i sig är en nyckel till framgång vid all form av väpnad strid.
Slutsatser avseende eget närområde
Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen avseende eget närområde kopplat till den nuvarande utvecklingen i Ukraina:
  • Vad avser markstridskrafter inom eget närområde så befinner sig bedömt en förstärkt luftburen bataljon i Leningrad Oblast som är samövad samt transporthelikoptrar finns baserade i anslutning till förbandets grupperingsområde. Detta möjliggör för Ryssland att snabbt insätta ett rörligt förband utifrån helikoptrarnas räckvidd och därmed etablera ett brohuvud. Den luftburna bataljonen bedöms ha högt stridsvärde. Till del består materielen av äldre sort.
  • Likväl finns bedömt en reducerad brigadstridsgrupp i Kaliningrad Oblast vilket är samövad och antingen kan transporteras sjöledes för att insättas eller genom markförflyttning kan insättas. Den reducerade brigadstridsgruppen bedöms ha ett högt stridsvärde. Dock består materielen av äldre sort. Avseende stridsvärde på övriga markstridskrafter som ingått i beredskapskontrollen är det svårt att bedömma ett korrekt stridsvärde, varvid jag undviker detta dock bedömer jag det ej som högt.
  • Vad avser sjöstridskrafter finns minst en (1) stridsgrupp om tre (3) korvetter ur Projekt 20380 klassen i Östersjön, likväl finns en (1) ubåtsjaktgrupp samt en (1) minröjningsgrupp. Detta möjliggör som minst eskort av begränsad mängd landstigningsfartyg samt begränsade åtgärder tillfälliga sjömineringar som kan upprättas. Ser man grupperna som en samlad sjöstridsgrupp bedöms den vara relativt samövad åtminstone vad avser ubåtsjakt insatser samt till del eskortering.
  • Vad avser luftstridskrafterna var de 140303 fortfarande baserade på krigsflygbaser samt del av dessa var kontinuerligt luftburna med hjälp av lufttankningsförmåga. Jaktinsatser samt markinsatser har övats likväl eskort av strategiskt bombflyg. Vad avser de luftstridskrafter som deltagit i beredskapskontrollen bör man kunna bedöma att dessa förband har ett högt stridsvärde, vad avser övriga luftstridskrafter som ej deltagit bör dessa bedömas till en lägre skala dock ej låg.
Således finns det i vårt eget närområde just nu en ansenlig mängd samövade förband på samtliga arenor. Utifrån händelseutvecklingen kan dessa utnyttjas dels offensivt dels defensivt. Ett offensivt utnyttjande skulle innebära att det är någon form av väpnade strid. Det defensiva utnyttjandet är att möjliggöra egen (Ryssland) handlingsfrihet i någon riktning främst rörande situationen i Ukraina. Det sistnämnde alternativt är det jag bedömer som troligt. Ryssland vill ha någon form av maktfaktor vänd mot väst för att möjliggöra att man kan slutföra sin insats i Ukraina. NATO artikel 5 står som en tydlig stopplinje för Ryssland varvid man själv garderar sig för att ej bli utsatt för några påtryckningar men man kommer bedömt ej utmana NATO eller Västeuropa förutom retoriskt. Dock skall man ej negligera möjligheten till att man har egen handlingsfrihet att offensivt snabbt kunna genomföra en begränsad styrkeinsats mot något mål för att själv försätta sig i en mer gynnsam position, dock bedömer jag denna sannolikhet som låg mht tidigare resonemang avseende främst Artikel 5.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23(Ryska)
Röda Stjärnan 1, 2 (Ryska)
OSW 1(Engelska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Tvzvezda 1, 2(Ryska)

Räddat från Newsmill: Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp


Då nyhetssidan NEWSMILL till synes helt har avvecklats och att webbsidan numera även ligger nere så har jag under kvällen försökt rädda mina artiklar som jag under de senaste åren skrivit på den platsen. Dessa artiklar kommer jag att återpublicera här på egen bloggplatsen.

Med anledningen av den pågående utvecklingen i Ukraina så är det intressant att blicka tillbaka på den egna synen på Ryssland. Återkommer senare med ett inlägg om händelser kopplat till utvecklingen i Ukraina 

Nedanstående artikel skrev jag på Newsmill den 25 juni 2012.

SKIPPER OM FÖRSVARSPOLITIKEN

Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Publicerad: 2012-07-25 07:07, Uppdaterad: 2012-08-09 21:08

Officer: Försvarsdebatten tenderar att fastna i detaljfrågor som JAS Gripen. Vad vi främst bör debattera är den allra mest grundläggande frågan – klarar vi att försvara vårt land?


Att kunna hävda sitt territorium och vid behov kunna försvara sitt folk mot ett väpnat angrepp är grundläggande förutsättningar för en stat. Detta bör således vara den högsta och övergripande militära målsättningen för alla stater som förfogar över en försvarsmakt, så även för Sverige.

Den pågående försvarsdebatten tenderar att ofta fastna i detaljfrågor så som ”madrassdebatten”, frågor om personal och materielsystem. Att detta är viktiga saker att debattera råder det inget tvivel om, men fråga är om inte gemene försvarsdebattör i allmänhet, och den politiska nivån i synnerhet, bör lyfta blicken med jämna mellanrum och ställa sig frågan: klarar Sverige ett väpnat angrepp?

Att Försvarsmakten i första hand skall vara dimensionerad för att kunna möta ett väpnat angrepp på hemmaplan är nog de flesta rörande överrens om. I andra hand ska Försvarsmakten, om den politiska viljan och behovet finns, även kunna verka utanför Sveriges gränser i samverkan med andra.

Men när den primära uppgiften tenderar till att bli sekundär, om ens det, så måste man reagera. När försvarspolitiker utan tveka svarar JA på frågeställningen ”klarar Sverige ett väpnat angrepp?” blir man minst sagt förvånad, till och med förfärad. ÖB har ända sedan 2008 tydligt deklarerat att Sveriges förmåga att möta det väpnade angreppet börjar begränsas. Då var Håkan Syrén ÖB och Sten Tolgfors försvarsminister. Sedan dess har ytterligare nedmontering av förmågor skett och det faktum att man övergått till ett yrkesförsvar har inte på något sätt ökat förmågan till att möta det väpnade angreppet. Möjligen har det blivit lättare att skicka förband på så kallade ”långtbortistan-insatser”.

Under årets Almedalsvecka tydliggjorde ÖB åter igen, den här gången Sverker Göransson, på ett mycket konkret och begripligt sätt att försvarsanslaget efter 2015 måste ökas om ens nuvarande (låga) nivå på Försvarsmaktens kapacitet ska kunna bibehållas. I annat fall kommer avveckling av hela försvarsgrenar (armén, marinen eller flygvapnet) att vara ett tvunget grepp. Hamnar man i ett sådant läge kommer Sverige definitivt inte att kunna möta ett väpnat angrepp.

Även andra personer med djup kompetens i ämnet är ännu tydligare än vad ÖB kan vara utan att tvingas lämna sin post. Generalmajor Karlis Neretnieks, f.d. rektor vid Försvarshögskolan och rådgivare vid Försvarsdepartementet, hävdade nyligen i en SVT-intervju att försvarsförmågan i allmänhet är mer eller mindre obefintlig och att det numera helt demilitariserade och oförsvarade Gotland skulle falla inom sex timmar(!).

Samtidigt som många är oroliga för ovanstående faktum och kritiska till den försvarspolitik hävdar nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) att Östersjön är ett fredligt hav och att länderna i vårt närområde minskar sina försvarsutgifter och att Rysslands försvarsreform mycket påminner om Sveriges men i större omfattning. Ja, det sista var åtminstone helt rätt. Ryssland avser att satsa 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna de närmaste åren. Man deklarerade dessutom alldeles nyligen att man ökar försvarsbudgeten med 25,8% nästa år. Det fredliga Östersjön patrullerades under den gångna veckan av ryskt strategiskt bombflyg (Tu22) med kryssningsrobotar. Något som Ryssland dessutom är väldigt noga med att deklarera öppet i media.

Något som inte Karin Enström skyltar med, är det faktum att Sveriges försvarsanslag i förhållande till BNP är det lägsta i Norden med sina 1,2%. Det innebär en halvering sedan 1996. Till detta faktum ska tilläggas att Sverige som bekant är alliansfritt vilket ställer ytterligare krav på egen förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Oavsett nuvarande alliansfrihet kommer inte Sverige ensamt att kunna kasta en angripare tillbaka ut i havet. Det handlar om att kunna stå emot det initiala angreppet och fördröja luftlandsättning och överskeppning till dess att hjälp från ”någon annan” förhoppningsvis anländer.

En av få positiva saker avseende den politiska inriktningen av Försvarsmakten är det tydligt uttalade närområdesperspektivet som ska gälla för marinen och flygvapnet. Detta måste dessutom omsättas i praktiskt handlande där försvarsmaterielanskaffningar, personalförsörjning och övningar måste möta den inriktningen. Våra Visbykorvetter saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Flygplansflottan måste inom ett antal år uppgraderas i syfte att kunna stå i paritet till vad som utvecklas för annat land i vårt närområde.

För ÖB krav på utökade försvarsanslag bortom 2015 i syfte att kunna omsätta försvarsmateriel visar politikerna ringa intresse för. En uppgradering av flygplansflottan, av media kallad Super-Gripen, eller E/F kommer att kräva medel utöver det ordinarie försvarsanslaget. Till detta har redan finansminister Anders Borg sagt nej till, vilket bekräftats i TV av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Sista hoppet för att möjligen kunna återta viss förmåga till att möta ett väpnat angrepp får sättas till den kommande försvarsberedningen som ska ledas av Cecilia Widegren (M). Resultatet av den utredningen kommer att vara helt avgörande för Försvarsmaktens, och således Sveriges framtida försvarsförmåga. Vågar man hoppas på att utredningen därefter leder till att närområdesperspektivet förstärks ytterligare, att Gotland åter får stående förband och att en större satsning på såväl markbaserade som sjöburna luftvärnssystem genomförs, samt att det är definitivt slut med tiden av förbandsnedläggningar?

Det dimensionerande för Försvarsmakten måste vara den militära kapaciteten som finns i vårt närområde, inte den nuvarande viljan att använda den. Som bekant utökas kapaciteten nu i en nästintill oöverskådlig omfattning. Militär kapacitet tar åratal att bygga upp, samtidigt som en vilja kan förändras över en natt. Kommer försvarsberedningen att ta hänsyn till detta? Låt oss åtminstone hoppas!

Krisen i Ukraina måste få konsekvenser för svenskt försvar

Den ryska interventionen i Ukraina är definitivt oacceptabel. Det ryska agerandet strider mot folkrätten. Beslutet i det ryska federationsrådet som gick mycket snabbt och ger president Putin mandat att agera militärt i hela Ukraina påminner oss alla om mentaliteten under det kalla kriget.
Beslutet i federationsrådet motiverades bl a med att ryska minoriteter ska skyddas. Signalen till de baltiska republikerna som också har rysktalande befolkning är inte positiv. För svensk del kan vi notera att militär makt används i ett land som gränsar till våra grannländer.
Självklart måste detta få konsekvenser i den försvarsberedning som nu arbetar. Den säkerhetspolitiska analysen om allvaret och målmedvetenheten bakom den ryska upprustningen och även viljan att använda förmågan i det egna närområdet måste skärpas. Det som nu sker påverkar Sveriges och Nordens säkerhetsmiljö.
Det som sker i Ukraina visar också vikten av att värna stabiliteten i Östersjöområdet. Vikten av vårt krav på en högre svensk militär närvaro på Gotland understryks nu ytterligare. Vid en eventuell krissituation har Gotland en mycket stor strategisk betydelse. Detta måste nu försvarsberedningen som ska vara klar med sitt arbete den sista mars ta till sig.
Tyvärr så utvecklas vår närmiljö i mörkare konturer än vi alla hoppats på. Visst måste alla diplomatiska möjligheter för att kyla ned situationen i Ukraina tas i anspråk. Men vi måste också inse att Ryssland under Putin rustar upp och har för avsikt att använda sin militära förmåga när det anses gagna landets intressen. Vi har sett det tidigare i Georgien och nu i Ukraina.
Andra bloggar om:

Gästinlägg: Ringar på vattnet och en klump i magen



Det rasar en kris i östra Europa och vi beskådar en situation som vi inte varit i närheten av på mycket länge. Senast vi såg något motsvarande var det på Balkan, men det finns en väsentlig skillnad denna gång då det är Ryssland som utövar aggressionen. Vi hade ju lagt kalla krigets dagar bakom oss och säkerheten i Europa och dess närområde tolkades av vissa som säker och orubblig.

Men hur säkert är det egentligen?! Just nu gräver krisen i Ukraina ett djupt dike mellan öst och väst, och vi börjar se frukten av det vissa av oss länge befarat. Ryssland har under de senaste åren gått mot ett allt frostigare förhållande till väst, och man kan i vissa fall se tendenser till vad som kan ses som proxykrigföring, dvs att de indirekt gäckar väst. Ett exempel på detta var oviljan att agera mot Syrien och Assadregimen. Putin har utan tvekan ambitioner att återta en stormaktsposition och kommer sannolikt inte ge efter om det innebär en försvagning. Men hur långt är Putin villig att driva konflikten, är vi på väg mot ett krig, och vad blir följderna av detta i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att säga, men man måste nog ändå våga förstå att konflikter skapar ställningstaganden, ställningstaganden skapar motsättningar, och motsättningar kan skapa fler konflikter….och så sprider sig ringarna på vattnet! Vi får inte blunda inför detta och vara så naiva att vi gör antaganden att vi i fredliga Sverige aldrig kommer att påverkas.

Men det är just precis dessa antaganden våra politiker gör. Försvarsberedningens rapport från 2013 pekar visserligen på en oro för utvecklingen i Ryssland sedan Putin kom till makten, och man konstaterar att Ryssland med alla till buds stående medel kommer eftersträva och upprätthålla en stormaktsposition. Man ser detta, man oroas inför detta faktum men man avfärdar riskerna!

Vi lever i ett av världens mest gynnsamma områden. Vi har god ekonomi, levnadsstandard och miljö, och vi har levt i fred i 200 år. Detta är ju i grunden positivt, men det för oss också in i en villfarelse att vi är immuna mot framtida kriser och konflikter. Det är enligt min mening en farlig tanke, och vi riskerar att stå inför en konflikt utan att ha de rätta verktygen gripbara!

Det är många som skriver om krisen i Ukraina nu, och likaså om paralleller till våra baltiska vänner på andra sidan östersjön. Men jag vill ändå relatera till detta exempel och påpeka att det faktiskt är möjligt (gud förbjude!) att samma sak händer där. Det kan handla om ryska minoriteter som vädrar morgonluft av en utveckling som den i Ukraina. Det kan vara av energi och geopolitiska skäl där Baltikum fortfarande har en beroendeställning mot Ryssland. Man kan även tänka sig att Ryssland i sin misstänksamhet mot väst vill säkerställa tillgänglighet till handelsvägar och försörjning i väst, samt sörja för framtida militär handlingsfrihet. Glöm inte bort att ryska hamnar i östersjöområdet består av två ”flaskhalsar” varav den ena en enklav. Om jag hade dessa förutsättningar, och misstänkte att någon skulle vilja påverka eller skära av mina hamnar hade jag varit allt annat än nöjd! Inte helt osannolikt att Ryssland skulle välja att agera om diket mellan öst och väst fördjupades, och vilka skulle då bli trampade av den ryska björnens tassar!

Att Sverige skulle hamna i en direkt konflikt är kanske osannolikt. Däremot är sannolikheten inte obefintlig att vi indirekt dras in i en konflikt då vi har historiskt starka band till de baltiska staterna, och dessutom en solidaritetsklausul att förhålla oss till. Med den deklaration vi gjort där kommer vi inte stå passiva och vända våra vänner ryggen. En kris eller krigssituation i vår del av Europa skulle påverka oss, och vår neutralitet är ingenting värd då vi med solidaritetsklausulen lovat bort oss till snudd på samtliga NATO-länder. Inget ont i detta, Sverige bör också ta del i ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa!

Men om vi skulle hamna i ett prekärt läge, där vi direkt eller indirekt engageras i en konflikt i vårt närområde, vad skulle vi då göra? Räcker det med god svensk diplomati? Har vi ett försvar dimensionerat för att hantera en sådan situation? 

Diplomati i all ära, och den ska vara vårt förstahandsalternativ. Men vi måste också inse att vissa (läs Ryssland) inte tänker som vi vill att de ska tänka. De pratar inte samma språk som oss när vi diskuterar rätt eller fel, det är bara att titta på vad som händer nu och likaså när Syrien diskuterades i FN säkerhetsråd. Vi har olika kultur och synsätt och vi kommer sällan eller aldrig kunna pådyvla dem vårt sätt att betrakta saker. Vi ser nu tydligt att det ryska sättet att spänna musklerna innefattar militära maktmedel, prioriteringen är inte att ta förhandlingarna kring bordet. Man ska inte glömma bort att även om diplomati anses vara första valet för att lösa en konflikt, får man sällan tillräcklig tyngd i diplomatin utan uppbackning av militär förmåga. Vi måste kunna sätta emot, och om de drar sina vapen måste tröskeln av vår försvarsförmåga vara så hög att de överväger fortsatt diplomatisk lösning. De ska tvingas inse det – inte vi! För oss är den lösningen redan en övertygelse!

Våra försvarspolitiker måste förstå att vår säkerhet inte är för given, att freden inte är oändlig och att politiska floskler inte räcker för att upprätthålla den. Jag har senaste dagarna följt twittrande från ett antal moderater som uttrycker fördömanden och hänvisar till brott mot folkrätten och FN-stadgan och att Ryssland måste visa respekt mot Ukraina osv. Jag håller med dem i allt, men det är inte dessa självklarheter vi behöver höra eftersom vi svenska ”twitterföljare” redan tycker likadant. Om Putin mot förmodan skulle läsa deras twitter skulle han skita fullkomligt i dem. För Putin, han tycker INTE likadant!

Vad som däremot vore önskvärt är att dessa istället för att twittra politiska floskler, kavlade upp ärmarna och tog sig en funderare på hur vi åstadkommer ett försvar värt namnet, och som kan utgöra den efterfrågade tröskeleffekten. Jag vet att moderata försvarspolitiker framhåller att vi förbättrat beredskapen och ökat försvarsförmågan, och att nu vi skulle hantera en situation som denna bättre än för 8 år sedan.

För många av oss FM-anställda är vi inte i närheten av det ljus som försvarsminister Enström o Co ser. Men visst har vi förbättrat våra rutiner avseende beredskap, och med den försvarsreform vi genomgått får vi snabbare våra förband på fötter. Men vi har inte tillräcklig numerär av vare sig plattformar eller soldater/sjömän för att utgöra relevant effekt. Vi har inte all materiel och teknik som vore nödvändig för att inneha avgörande förmågor, och även om vi hade det måste man vara medveten om att teknik inte rakt av ersätter numerär.

Ibland får jag känslan att våra politiker tror att försvaret kan anpassas efterhand vår omvärld förändras, även i korta perspektiv. Nu är utvecklingen oroande i östra Europa, kanske kommer det påverka våra politikers syn och prioriteringar avseende försvars- och säkerhetspolitik. Men detta politikområde måste vara långsiktigt och inte bara reagera på enskilda händelser. Vi måste hålla en tillräcklig förmåga över tiden, och vi ser nu tydligt att ett par dagar räcker för att vända bilden av vår säkerhet ut och in. Inom andra politikområden agerar vi mestadels internt inom landet, vi äger alltid initiativet och kan anpassa och parera politiken efterhand utan att allt faller igenom. Vi kan nu konstatera att när det gäller försvar – och säkerhetspolitik äger vi inte initiativet och vi kommer inte hinna parera snabba förändringar i vårt säkerhetsläge.

Slutsatser

Efter de senaste dagarnas utveckling måste vi nu erkänna att säkerhetsläget i vårt närområde kan förändras mycket snabbt. Konflikter som inte direkt innefattar oss kan snabbt få följder som påverkar oss och vår egen säkerhet, detta får inte förringas. Vi måste ha de rätta verktygen att hantera sådana situationer, vilket är såväl professionell diplomati som relevanta militära maktmedel. Våra politiker måste få upp ögonen och inse att försvaret idag inte har tillräcklig förmåga. De måste inse att vi FM-anställda inte är försvarshypokondriker som inbillar oss att vi inte har tillräcklig förmåga, börja lyssna på oss istället!

Jag vill att Sverige ska ha en försäkring som garanterar vårt land och våra medborgare trygghet. Den försäkringen tecknar man inte per telefon och man gör det inte samma dag som krisen kommer.

Man hoppas nu att Ryssland och Putin ska lyssna på omvärlden och att situationen på Krim-halvön och övriga Ukraina svalnar. Ringarna på vattnet av denna konflikt hoppas jag inte når oss denna gång, för det vet jag inte om vi kan hantera.

Jag avslutar där med en klump i magen!
// SeaBear

———————————


Läs även detta viktig inlägg hos Wiseman om att inhämtning pågår. Måste läsas av alla försvarsanställda och alla som arbetar med svensk försvar och säkerhet på något sätt.


/ Skipper

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 8 – Boktipset

Utvecklingen kring Ukraina går i fortsatt högt tempo sedan gårdagens inlägg. Den avsatte presidenten Viktor Janukovitj höll en presskonferens i Ryssland, president Putin talade med de viktigaste europeiska ledarna i telefon och president Obama gjorde ett kort uttalande som omedelbart kritiserades för undfallenhet. Under tiden strömmade ryska förband in på Krimhalvön via havet och luften. […]

Dags att höja tröskeln – del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)

I gårdagens inledande inlägg om att skapa tröskelförmåga lovade jag att del 1 skulle avhandla förmågan att neka en motståndare det luftherravälde denne behöver för att genomföra operationer såväl i luften som på havsytan. Det är en förmåga som kommer att kunna åstadkommas med Gripens nya radarjaktrobot Meteor som levereras inom något år. För att man ska förstå vilken tröskelförmåga Meteor medför krävs det att man har vissa grundläggande kunskaper.

Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab


Grunder BVR-strid*
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.

BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.

Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).

Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.

Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid


Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.

För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.

Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.

Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet

Efter att ha avfyrat roboten svänger flygplanet till vänster vänster så att målet precis kan behållas inom radarns sökområde i syfte att minska närmandehastigheten och därigenom öka avståndet till motståndaren och dennes vapen vid egen robots träff. Motståndaren har precis nått så nära att denne kan avfyra sin robot.

Det vänstra flygplanets robots målsökare har nu nått ett avstånd där den själv kan låsa på målet, medan målet fortsatt måste hålla kurs mot det vänstra flygplanet om bekämpningen ska kunna fullföljas. Resultatet blir att det högra flygplanet blir bekämpat

Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.

I det här fallet har flygplanet till höger agerat på varning från sin varnare och valt att fly undan det vänstra flygplanets robot. Länkningen av måldata till högra flygplanets robot går därmed förlorad och den kommer inte att hitta sitt mål. Det vänstra flygplanet kan därmed fortsätta framåt och har ett övertag inför framtiden. Detta är också ett exempel på hur en ”pusher” kan nyttjas.

Lägg också märke till att det vänstra flygplanet ej längre kan bekämpa det högra då skjutavstånd mot ett flyende mål är betydligt kortare än för ett kommande mål

Efter att ha svängt undan för den första roboten försöker nu det högra flygplanet åter ge sig in i striden. Det vänstra flygplanet skjutavstånd växer därmed åter ut och en robot kan därmed åter skjutas vilket görs med framförhållning i syfte att ge bästa möjliga prestanda. Det högra flygplanet måste fortsätta sin vänstersväng för att dess radars sökvolym ska omfatta det vänstra flygplanet. Detta skulle innebära en manöver rakt in i roboten samtidigt som det vänstra flygplanets robot då kommer att ha öppnat sin målsökare och det vänstra flygplanet kan fly, lämpligtvis med en högersväng då detta skulle försvåra än mer


Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.

Lastalternativ av jaktrobotar för Su-35 som nyligen börjat levereras och kommer att vara ryggraden i ryska flygvapnet under 2020-talet. 8 st AA-10c kan bäras. RVV-AE är en aktiv rysk radarjaktrobot, men med inte alltför imponerande räckvidd. Bild: KnAAPO



Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.

Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.

Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.

Meteor

När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.

Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.

Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.

För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.

Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.

Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.

Sidmonterad AESA-radar som kompletterar den framåtvända radarn i nosen. Med dessa tre radarelement kommer PAK-FA att ha radartäckning i hela den främre hemisfären och förmodligen lite till. Enligt vissa uppgifter på nätet finns även element riktade bakåt. Utöver detta lär lågfrekventa radarelement finnas i vingarnas framkanter för att upptäcka andra stealth-flygplan.


Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.

Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.

Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.

Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.

Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.

För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.

*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset


Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?


Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

————————————-


”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland.” (Försvarsberedningen 2007)


I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver  så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer”. Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain

För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar. 

Ryssland och Omvärlden del 1 – Upptakten

Sammanfattning
Bedömt har Västerländska intressen kolliderat kraftigt med Ryska intressen från 2010 och framåt. För att under 2013 mer och mer öppet likna en öppen konflikt. Dock har vägen dit startat långt innan. Fyra (4) faktorer har främst varit drivande till att föra Väst och Ryssland till en retorisk och maktspels punkt med inslag av kalla kriget liknande händelser. Dessa fyra (4) är 1) USA missilförsvar, 2) NATO Utvidgning, 3) EU Utvidgning och 4) Utnyttjandet av ”Soft Power” från väst i Ryssland för att utöva påverkan. Bedömt har inte väst förutsett Rysslands agerande och att Ryssland tryckts mot en punkt där man tydligt anser att Väst är ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, där Rysslands inre säkerhetssfär påverkas av väst. Likväl har vi i Sverige även negligerat tydliga säkerhetspolitiska förändringar från Ryssland, vilket på sikt kan sätta Sveriges säkerhetspolitiska situation i trångmål.
Analys
Allmänt.Under 2013 och framför allt under de två sista kvartalen av 2013 har det ofta talats om världen är på väg in i ett nytt kallt krig mellan Öst (Ryssland och Kina) och Väst. Alla verkar haft en åsikt och alla verkar ha varit lika kluvna, å ena sidan de som hävdar att så är fallet och vi befinner oss redan i det, å andrasidan de som hävdar att så ej är fallet men dock med stundtals inslag av kalla kriget liknande agerande.
Vad som framförts som ett tyngre argument är att det ej är en kamp mellan ideologier såsom det var under det första kalla kriget mellan öst och väst där två -ismer mötes mot varandra. Två (2) faktorer kan peka på att detta stämmer. Den första faktorn är att den av Ryssland anpassade strategin efter andra världskriget att ha en buffert mellan sig och en presumtiv motståndare har fallerat. Detta innebär att i det här fallet väst och ur rysk synvinkel är detta EU och NATO angränsar mot Rysslands territorialgräns. Den andrafaktorn är att det är en kamp mellan ekonomiska maktblock å ena sidan EU å andra sidan Ryssland med dess Euroasiska union. Dock bör man ställa sig frågan om det återigen inte är två -isemer som står mot varandra. Å ena sidan den Ryska neo-eurasianismen å andra sidan den Västerländska Liberalismen. Där den ena -ismen vänder sig mot den Västerländska Liberalismen och allt vad den står för. Vad som är farligt i detta är att dessa tongångar råder hos den Ryska politiska eliten.
Några faktorer kan dock identifieras som varit styrande och lett Ryssland och dess omvärld mot den retoriska punkt vi nu befinner oss vid, där man talar om ett nytt kallt krig eller en omvärldssituation med inslag av kalla kriget liknande agerande. De tre tydligaste är 1) USAmissilförsvar 2) NATO utvidgning 3) EUutvidgning och 4) Utnyttjandeavsoftpower” (kommer ej beröras i detta inlägg utan ett senare) för att förändra det Ryska styrelseskicket. Dessa fyra har orsakat en händelseutveckling som jag bedömer att varken USA, NATO eller EU hade förutsett vid sitt initiala agerande.
Att Ryssland ser väst som ett hot exemplifieras tydligt av t ex Rysslands Försvarsministers Sergei Shoigu uttalande från September 2013 visar på. Där han tydligt pekar ut NATO som ett tydligt hot mot Rysslands säkerhet. Då främst avseende dels utbyggnad av NATO infrastruktur (läs missilförsvar) nära Ryssland dels NATO försök till utvidgning i anslutning till Rysslands gränser (läs Georgien och Ukraina). Likväl Rysslands President Vladimir Putins uttalande från Februari 2013, visar på att även han ser NATO som ett hot och då dess östliga expansion, mot Rysslands själva landgräns.
Således existerar ett antal faktorer för att skapa en konflikt mellan öst och väst som återigen kan ge en återgång till ett kallt krig. Utgången kan man enbart bedöma i dagsläget. Men den tydliga historiska kopplingen man gör i Ryssland att man vill återta det man förlorade vid Sovjetunionens kollaps samt hur man väljer att utmåla det västerländska agerandet mot Ryssland, möjliggör en spiral av händelser där hastigheten gradvis har ökat under framför allt 2013 som kan leda fram till ett nytt kallt krig.
EU Östliga expansion. Kollapsen av det kommunistiska systemet i Östeuropa samt Sovjetunionen kom att få påverkningar även för den Europeiska Gemenskapen (EG). Initialt handlade det om att ta hand om flyktingströmmar för Öst som sökte en bättre tillvaro i Västeuropa. Den första riktiga synliga påverkan var när Östtyskland upphörde som nationalstat och Tyskland blev åter en stat när Väst- och Östtyskland återförenandes och då även som en enad stat var medlem i EU.
I Februari 1992 kom EG att omformas genom Maastricht fördraget och bli den Europeiska Unionen (EU) dels togs beslut om en gemensam valuta delsvalde man att utforma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt rätts- och medlemsstaternas inrikespolitik kom knytas närmre till EU gemensamma målsättningar.
Detta är som EU själva säger en milstolpe i organisationens utveckling, varför är det då detta? Enkelt förklarat handlade den Europeiska Gemenskapen (EG) om att möjliggöra handel och genom handel undvika framtida konflikter på den europeiska kontinenten. Vad som sker med Maastricht fördraget är att EG blir EU och en tydligare maktfaktor med dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, man börjar spela på den globala arenan och kan mäta sig mot stormakter såsom USA och Ryssland inom arenor som traditionellt enbart berörts av nationalstater. Således ställs nu Ryssland inför två säkerhetspolitiska aktörer i dess närområde dels NATO delsEU.
I December 1997 kommer EU att påbörja medlemsförhandlingar med tio (10) länder (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Ungern) i Central- och Östeuropa. Förhandlingarna kom att pågå till 2004 av de tio ursprungliga länderna kom åtta (8) länder få medlemskap den 1 maj 2004, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. Vad avser de då åtta (8) nya medlemsländerna i EU var det med stora brister de togs med i unionen. Enligt EU gällande stadgar så skall inte så vara fallet, dock så valde man att negligera detta och anslöt länderna trots allt. Något som vissa medlemsländer höjde röster mot.
Anslutningen samt vägen till den av forna satellitstater till Sovjetunionen i EU kom att väcka oro i Ryssland rörande händelseutvecklingen. Vad avser ”klimatet” mellan Ryssland och EU strax innan anslutningen av de åtta (8) länderna, så låg de på en lika låg nivå som under de lägsta noteringar som uppmäts under Sovjettiden. Den Ryska oron för utvidgningen av EU 2004 kom främst att handla om de ekonomiska förluster detta skulle medföra m h t EU handelsregler med ej anslutna stater. Likväl kom detta att medföra att en ny mur mellan Ryssland och det nya Europa upprättats, likväl så projicerades en bild av att EU så Ryssland som en andra klassens stat som enbart stod för billig energi. Ett intressant faktum var att retoriken var hård främst mot NATO utvidgningen som genomfördes samtidigt men Rysslands största oros källa var trots allt under den aktuella tidpunkten EU utvidgning in i de forna satellitstaterna, som tidigare utgjort en tydlig buffertzon mellan Ryssland och Väst. Denna oro skall främst ses ur perspektivet kring oron för den ekonomiska utvecklingen för Ryssland. Ryssland hade vid den aktuella tidpunkten påbörjat en återhämtning efter 1998 års ekonomiska krasch.
Således fanns det en reell oro och motvilja kring den EU utvidgning som genomfördes 2004, dock så var Ryssland bedömt fortfarande så pass svagt vid denna tidpunkt att man enbart kunna genomföra retoriska åtgärder mot EU och Väst i frågan. Kontra det agerande som vi sett under 2013 mot EU och då främst kring det östeuropeiska samarbetet som EU genomfört för att upprätta frihandelsavtal med bl a Ukraina. Det agerandet har varit mer resolut samt uppvisat olika former av åtgärder inom både det mjuka och hårda spektrumet från Ryssland.
Den 1 Januari 2007 ansluts slutligen de två (2) sista länderna av de ursprungliga tio (10) som påbörjade sina medlemsförhandlingar 1997, Bulgarienoch Rumänien. Nästa stora milstolpe inom EU är undertecknandet av Lissabonfördraget av EU 27 medlemsländer i December 2007. Lissabonfördraget syftar till att dels göra EU mer demokratiskt, effektivt och transparent dels möjliggöra att unionen skall kunna möta t ex säkerhetspolitiska förändringar i en alltmer föränderlig omvärld.
Vad som tydligt kom att framgå vid den första utvidgningen av EU vid 2004 var att man från Ryskt håll särskilda på närområdet och nära utlandet. EU fick en tydlig fingervisning av Ryssland att man ej skulle tolerera en utvidgning av unionen i t ex Ukraina, Georgien och Moldavien dvs Rysslands direkta närområde.
Vad som händer runt den Europeiska Unionens (EU) gränser påverkar givetvis EU. Likväl måste EU arbeta för att uppnå en stabil omvärldsutveckling i dess närområde. För detta har EU främst två utvecklingsprogram delsEuropean Neigbourhood Policy (ENP) dels The Eastern Partnership (EaP). Likväl är det ett sätt för EU att kunna påverka situationen i dessa angränsande länder till att anta ett ofta mer västerländskt synsätt dvs kring demokrati, rättssäkerhet och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Som ett led i utvidgningen av EU 2004 kom man att skapa ENP. Tanken bakom ENP är att de angränsande länderna till EU ej skall uppleva att det bildas en mur mot dem. Utan att man genom avtal o dyl så skall man försöka harmonisera förhållandena mellan unionen och dessa länder, utan att för den skull att länderna blir fullvärdiga medlemmar i EU. EaP kom att påbörjas 2009 som dels ett EU projekt delsett projekt av enskilda EU anslutna länder. Det riktar sig mot Östeuropeiska länder som har ett intresse att närma sig EU och göra detta genom politiska, ekonomiska och kulturellavägar.
Ser man till Rysk misstro och ett kraftfullt agerande från Ryssland så är det, det Östeuropeiska samarbetsprojektet från EU sida som varit en nål i ögat för Ryssland. Där själva samarbetsprojektet hade lett fram till ett frihandelsavtal skulle undertecknas i November 2013. Detta frihandelsavtal skulle öppna upp för att på sikt medge medlemskap i EU för ett antal länder. Detta kom Ryssland att kraftigt motsätta sig under hela 2013. Vilket kom att föranleda två tydliga handelskonflikter dels mellan Ryssland och Ukraina delsmellan Ryssland och Litauen.
Sammanfattningsvis kan man se att Ryssland gradvis ökat sina egna insatser delsretoriskt dels genom faktiska handlingar mot EU desto närmre EU kommit Rysslands territorialgräns och därmed mer direkt kunna påverka Ryssland. Detta i sig är ju en del i det som lett fram till den mycket tragiska händelseutvecklingen som sker och skett i Ukraina under slutet av 2013 och början av 2014. Likväl måste man ta i beaktande att Ryssland ekonomiskt blivit starkare under hela perioden vilket möjliggjort att de främst från 2010 och framåt har kunnat vara mer aktiv i dess utrikes- och säkerhetspolitik på alla plan.
Dock så ser man bedömt ej EU som ett militärt hot, dock ett säkerhetspolitiskt sådant i och med att EU försöker införa ett västerländskt synsätt som ej rimmar väl med hur man i Ryssland och traditionellt dess satellitstater ser på rättssäkerhet m m. Detta innebär att den nuvarande regimens stabilitet kan omkullkastas om detta synsätt får ett ökat fotfäste, det är ur bl a denna synvinkel man bör se den s k ”agentlagen”. Den största hotet EU utgör mot Ryssland är ett ekonomiskt hot vilket skulle kunna omkullkasta Rysslands nuvarande ekonomiska situation som får betecknas som något stabil jämfört med hur den har sett ut tidigare. Detta vet Ryssland och man försöker påverka situationen så att EU planer omkullkastas.
NATO Östliga Expansion. Under det delade Tysklands och Sovjetunionens sista skälvande timmar, skede förhandlingar och ett spel i bakgrunden kring Försvarsalliansernas framtid dvs NATO och Warszawapakten. Ingen förutsatte att Warszawapakten skulle upphöra som allians i och med Tysklands återförenande och de fria valen som skedde i Sovjetunionens satellitstater.
Under det politiska spelet som skedde i bakgrunden kom Väst enligt Ryssland (dåvarande Sovjetunionen) att ge sken av att en utvidgning av NATO ej skulle ske. Dock så kom Väst ej ge några utfästelser kring att en expansion av NATO österut ej skulle samt inget nedtecknades rörande detta. Huvudfrågan kom att vara det delade Tysklands återförening samt hur ett medlemskap i NATO för ett enat Tyskland skulle hanteras. Dock så kom man i bakgrunden tala om att NATO ej skulle utvidgas in i Östeuropa, något som många Ryska politiker som var med under den aktuella tidpunkten nu vänder sig mot och tydligt hänvisar till för att påvisa att man ej kan lita på utfästelser som kommer från Väst.
I och med Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning kom många Östeuropeiska länder (främst de som varit satellitstater till Sovjetunionen) att söka sig mot NATO för att säkerställa dess egen säkerhet likväl för att integrera sig med resten av Europa och utvecklas till demokratiska stater. NATO kom inledningsvis att erbjuda dialog och partnerskap genom North Atlantic Cooperation Council (vilket kom att döpas om till Euro-Atlantic Partnership Council 1997) som grundades 1991.
Nyttan av att öppna upp NATO för fler medlemsländer debatterades flitigt under den första halvan av 1990-talet inom organisationen, 1994 gav NATO således beskedet att organisationen var öppen för att anslutna nya medlemmar. De som varit för en utvidgningen av organisationen såg det främst ur perspektivet att det skulle öka stabiliteten i Europa. De som var emot en utvidgningen av organisationen såg det främst utifrån perspektivet att man skulle skapa nya konfrontationslinjer och därmed skapa en instabilitet i Europa.
NATO kom 1995 att delge resultaten av en studie som genomförts kring en fortsatt utvidgning av organisation, slutsatsen av studien var att en fortsatt utvidgning av organisationen skulle öka stabiliteten och säkerheten inom hela det Euroatlantiska området. En utvidgning skulle tvinga länderna främst i Central- och Östeuropa att genomföra demokratiska reformer, införa civil och demokratisk kontroll över dess Försvarsmakter, skapa en anda och beteende som främjade samarbete mellan nationer samt troligtvis bidra till goda relationer till grannländer m m.
Studien pekade även på ett antal grundläggande faktorer som ett presumtivt nytt medlemsland för NATO var tvungen att uppfylla för att kunna upptas i gemenskapen. Dessa var, 1) ett fungerande demokratiskt politiskt system baserat på marknadsekonomi 2) en rättvis behandling av minoritetsgrupper 3) ett engagemang för fredliga lösningar i konflikter 4) förmågan och viljan att genomföra militära bidrag i NATO gemensamma operationer och 5) uppvisa ett engagemang för demokratiska civila-militära relationer och institutionella strukturer.
Exakt hur många länder som skulle anslutas vid den första omgången kom att debatteras flitigt inom organisationen, vissa europeiska stater kom att anse att en större mängd stater skulle anslutas medan USA ansåg att en mindre mängd stater var att föredra med optionen att senare ansluta fler stater. Det sistnämnda alternativet var det som kom att väljas. Vid NATO toppmöte i Madrid 1997 kom organisationen att erbjuda Tjeckien, Ungern och Polen att påbörja förhandlingar för en anslutning till organisationen. Dessa tre länder valdes ut för att de ansågs uppfylla kriterierna bäst utifrån den studie som redovisades 1995. Det vill säga de var etablerade demokratier, sågs ha goda relationer med sina grannländer samt de väpnade styrkorna stod under en effektiv civil kontroll. Tjeckien, Ungern och Polen kom att anslutas till NATO i Mars 1999 och därmed kom uppdelningen i Öst och Väst som grundlades vid Jaltakonferansen 1945 att upphöra.
Ryssland kom tydligt att reagera på att NATO valde att öppna upp för en utvidgning Österut in i Central- och Östeuropa. Detta kom föranleda att ett utrikespolitiskt konsensus kom att uppstå i den annars så splittrade ryska politiken, samtliga partier motsatte sig en utvidgning av NATO österut dock av olika skäl men den bindande punkten var att NATO skulle ej utvidga. Vad som kan ses avgörande för att retoriken dock höll sig sansad och att det ej skede några mer aktiva åtgärder från Rysk sida vid den första NATO utvidgningen är att denna utvidgningen enbart skulle ta sig in i Centraleuropa och ej ta sig direkt till den Ryska landgränsen. Vad som dock påtalas är risken för nationalistiska strömningar som NATO utvidgningen kan ge i Ryssland under den aktuella perioden. Det dock båda sidor påtalar är om t ex Baltikum kommer att anslutas till NATO så kommer bedömt retoriken vara en helt annan.
Således kan vi se att både inom NATO som organisation och från Ryssland fast det ett motstånd att släppa in nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Medan från dessa stater fanns det en tydlig vilja och strävan att komma in i organisationen för att ej ligga i ett säkerhetspolitiskt vakuum som de upplevde hade uppstått efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning. Att den Ryska motreaktionen blev så pass tam mot den första NATO utvidgningen berodde bedömt på två faktorer dels att utvidgningen kom ej att beröra den Ryska landgränsen bortsett från Kaliningrad Oblast dels var Ryssland mycket svagt vid den aktuella tidpunkten samt den Ryska ekonomins krasch 1998 kom bedömt även att försvaga dem än mer.
Nästa steg i NATO östliga utvidgning kom i April 1999 då man lanserar Membership Action Plan (MAP) som ett program för att hjälp länder att nå sin målsättning med att kunna upptas som fullvärdiga medlemmar i NATO. Sju (7) Östeuropeiska länder kom att ansöka om att ansluta sig till MAP detta var Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Kroatien kom ansluta sig till MAP 2002. På NATO toppmöte 2002 i Prag kom de sju (7) första MAP länderna att påbörja förhandlingar för en anslutning till NATO. Dessa sju (7) länder kom även att anslutas till NATO i Mars 2004.
Denna utvidgning av NATO kom mer direkt att beröra Rysslands gränser, dock uteblev en kraftfull respons mot NATO under själva upptakten till anslutningen, dock påtalade man från Rysk sida att man skulle ej tolerera att infrastruktur för NATO skulle byggas upp i anslutning till Rysslands gränser. Jämför man retoriken med den tidigare expansionen av NATO österut så kom denna att bli mer svag. Detta berodde i sig på att dels var Ryssland fortfarande militärt svagt dels var detta fortfarande i inledningsskedet av USA ”krig mot terrorn” vilket gjorde att Ryssland kunde åtnjuta en viss särställning med utbyte av information o dyl.
Dock så kom vid valen 2003 en stor mängd nationalister röstas in i Duman. Detta komma att märkas vid tidpunkten för anslutningen 2004, då man i Duman röstade igenom ett beslut på att om NATO fortsatte att ignorera Ryssland så skulle man vara tvungen att omvärdera sitt säkerhetspolitiska förhållningssätt. Detta beslut kom att stödjas av 305 ledamöter, 41 röstade mot förslaget medan 2 la ned sina röster. Detta skulle enligt beslutet kunna innebära att man skulle förstärka den Ryska truppnärvaron vid Rysslands gräns mot Baltstaterna samt öka mängden trupp i Kaliningrad Oblast. Likväl skulle man rekommendera regeringen att stärka Rysslands kärnvapenstyrkor. Således en betydligt tydligare respons än under själva upptakten till anslutningen av de sju (7) nya medlemsländerna och främst kopplat till att de Baltiska staterna anslöts som tidigare varit Sovjetiskt territorium. Dock var President Vladimir Putin mer nyanserad i sin kritik, han påtalade att man från Rysk sida ej godtog den nya utvidgningen av NATO men att det ej skulle få påverka Rysslands och NATO relationer.
Således det vi kan se vid denna andra östliga expansion av NATO är att i slutändan blir Rysslands reaktion relativt kraftfull, man börjar yttra sig om att man kommer förstärka dels de konventionella styrkorna västerut dels förstärka sina kärnvapenstyrkor. Denna reaktion beror bedömt dels på att en stor mängd nationalister tagit sig in i Duman dels på att NATO nu stod fysiskt vid Rysslands västliga landgräns. Likväl skulle en fortsatt expansion av NATO österut lägga sig direkt an mot Rysslands landgräns vilket skulle få Ryssland än mer omringad.
Nästa steg i NATO östliga expansion kom dels 2005 med fördjupade förhandlingar med Ukraina för ett eventuellt medlemskap dels 2006 med samma förhandlingar med Georgien för ett eventuellt medlemskap. Här kom Ryssland att genomföra ett betydligt kraftigare agerande. I fallet Georgien så kom det gå så långt att man valde att begränsa de diplomatiska förbindelserna, utvisa Georgiska medborgare m m. Detta kom i slutändan leda fram till det mycket korta kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Ryssland har efter detta krig tydligt aviserat att man ej kommer tolerera en anslutning av Georgien till NATO. Likväl vad avser Ukraina kom Rysslands retorik vara mycket mer kraftfull än under de tidigare förberedelserna till anslutning, bl a uttalade sig President Vladimir Putin att Ryska kärnvapen mycket väl skulle kunna bli riktade mot Ukraina om de valde att ansluta sig till NATO. Nu kom Ukraina att välja en annan väg då de 2010 valde att avstå från att ansluta sig till någon militär allians och antog ett alliansfritt förhållningssätt.
Således kan vi se att ju närmre NATO kom Rysslands fysiska landgräns desto tydligare och kraftfullare blev maktspråket från dess sida. Likväl dess fysiska agerande som kom att bli allt mer tydligt och aggressivt ju närmre man kom. Detta har nu lett till att bedömt NATO ej kommer fortsätta någon östlig expansion, man nåde sin gräns vid Georgien då Ryssland med all tydlighet visade vart dess gräns gick någonstans. Likväl så har graden av demokratisering i Ryssland avtagit i samma takt som NATO har utvidgats österut detta i sig kan även spela in i hur Ryssland har valt att agera.
Missilförsvaret. Vad avser utvecklingen av missilförsvar i Europa bör man se de detta ur två utvecklingslinjer dels den Amerikanska utvecklingen av missil försvar med främst nationellt intresse delsNATO utveckling av missilförsvar över Europa. Det som kommer beröras är NATO utveckling i och med att dessa två trots allt är mycket sammanvävda och i mångt och mycket samt i huvudsak är det amerikansk materiel som används av NATO vad avser detta system.
Vad avser NATO påbörjade organisationen utvecklingen av sitt missilförsvar under 1990-talet, då var det främst inriktat på att skydda insatta förband och kom som ett svar på den ökade oron att massförstörelsevapen med ballistiska missiler som bärare kunde komma på drift. Detta kom vid NATO toppmöte i Prag 2002 att få ytterligare en inriktning till att även kunna skydda medlemsländernas territorium och befolkning, således har NATO två stycken utvecklingslinjer på sitt missilförsvar ett för att kunna skydda insatta förband och ett för att kunna skydda medlemsländerna. 
NATO mobila missilförsvarssystem skall kunna nedkämpa ballistiska mål på såväl korta som mellan långa avstånd, dvs avstånd upptill 3,000 km, likväl skall mål kunna bekämpas på låg och hög höjd. Medlemsländerna skall bidra med sensorsystemen samt vapensystemen medan NATO kommer bidra med BMC3I (Battle management, Communications, Command and Controll and Intelligence) förmågan samt säkerställa att systemen kan interagera med varandra.
Ryssland har kontinuerligt sedan planerna på ett missilförsvar landsatts, motsatt sig dessa och sett dessa som riktad mot sig och ej t ex Iran som ofta utnyttjats som ett exempel. I sak har Ryssland rätt här om man ser till det Amerikanska missilförsvaret, länder såsom Iran m fl har i dagsläget ej förmågan att nå det Amerikanska fastlandet med ballistiska missiler dock kan allierade till USA såsom stater i Europa nås av dessa.
Ser man till konsekvenser så är det främst de Amerikanska planerna för missilförsvaret som har gett mest Ryska motreaktioner till skillnad mot NATO och EU utvidgningen och vilket på sikt kan göra säkerhetssituation i Europa mer instabil. Dels har Ryssland lämnat CFE avtalet som en konsekvens dels har de meddelat att de kan lämna START avtalet som en konsekvens.
Likväl har det lett till en tydlig utveckling främst hos de ledande politikerna i Ryssland att driva på utvecklingen för de Ryska kärnvapenstyrkorna att erhålla system som kan verka utan att bli påverkad av det tilltänkta missilförsvaret. Utvecklingen skall ses i ljuset av Dmitry Rogozin uttalande från April 2013, där han förklarade att Ryssland har löst problematiken med hur man kan penetrera missilförsvaret och därmed nå verkan mot avsett mål. Den metod som möjliggör detta kan vara det nyutvecklade ledningssystemet för Rysslands ballistiska missiler, Vozzvaniye, vilket möjliggör omriktning i realtid efter avfyring av missilen. Likväl är nyutvecklingen av RS-26 missilen som skall komplettera Topol-M och Yars missilerna anpassad mot att kunna förbigå missilförsvaret dels vad avser stridsspetsar delssjälva missilen. Denna missil typ kan även vara det man åsyftade var anpassat för att kunna förbigå missilförsvaret.
Utöver detta så är utnyttjandet av 9K720 Iskander (SS-26 Stone) i debatten ett tydligt tecken på den Ryska motviljan till missilförsvaret. Likväl att man från Rysk sida uttalat att man har för avsikt att utnyttja systemet för att nedkämpa infrastrukturen för missilförsvaret vid en konflikt. Detta kom att ställa sig på sin spets då den tyska tidningen Bild presenterade uppgifter att Iskander system skulle finnas i Kaliningrad Oblast. Några uppgifter som stödjer detta har än ej presenterats. Dock finns Iskander system i det Västra militärdistriktet vilket Ryssland själv öppet medger.
Likväl har effektiviteten av missilförsvaret ifrågasatts från Rysk sida delsdå man enligt uppgift enbart genomfört försök men antiroboten under så störningsfria förhållanden som möjligt dels då man enligt ryska uppgifter skall behöva minst fem (5) till sju (7) stycken SM-3 för att kunna nedkämpa en Topol-M missil, varav USA i dagsläget har trettio (30) stycken utpositionerad, tjugosex (26) stycken i Alaska och fyra (4) stycken i Kalifornien.
Återigen kan vi här se hur en sak som Väst anser är rätt dvs rätten till självförsvar mot t ex stater som kan komma att förfoga över ballistiska missiler med förmåga att bära kärnvapen och hur det ses av Ryssland som ett hot mot dess intressen. Det är självklart att NATO och USA missilförsvar ej har förmågan att i någon större omfattning kunna mäta sig mot Rysslands arsenal av ballistiska missiler, det kan Ryssland själv se, dock utnyttjas det av Ryssland som en hävstång att hävda att Väst motsätter sig Ryssland och skapar en instabil säkerhetspolitisk situation.
Slutsatser
Från och med att Ryssland som nation återuppstod efter Sovjetunionens kollaps har man haft en negativ inställning till dels EU dels NATO. Denna grundar sig bedömt på att båda organisationerna hotar Rysslands självbild som en stormakt dels på det ekonomiska planet dels på det militära planet. Ryssland har konsekvent motsatt sig båda organisationernas utvidgning.
Inledningsvis hotade varken EU eller NATO östliga utvidgningen ur Rysslands sinnesbild själva moderlandet, utan man trängde sig in i de forna satellitstaterna som utgjorde den tidigare bufferten mot Väst under Sovjettiden. Denna expansion österut bemöttes initialt enbart med retoriska protester. Att det enbart rörde sig om retoriska beror bedömt dels på att Ryssland var ekonomiskt svagt delsmilitärt svagt under perioden från 1990 intill 2004. Likväl var det inte förrän 2004 som de båda organisationerna stod vid Rysslands gräns.
Dock kom bedömt en brytpunkt 2004 när både NATO och EU nästan samtidigt utökade sin sfär genom att båda organisationerna nu låg direkt an mot Rysslands landgräns. Likväl visade båda organisationerna inga tecken på att hejda sin utvidgningen österut och därmed bedömt ur den Ryska sinnebilden än mer isolera Ryssland både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Likväl syns detta på Rysslands försvarsutgifter mellan åren 2004 och 2005 som tar ett rejält kliv uppåt för att därefter gradvis öka mycket markant till dagens nivåer som är mycket höga. Således kan man även se att en tydlig brytpunkt för det s k tioåriga återtagandet sker samtidigt som man nedmonterar det svenska totalförsvaret och börjar tala om återtagningsprincipen. Således principen kring återtagande skulle trätt i verket samtidigt som man lanserade den, vilket visar på svårigheten i att bedöma händelseutvecklingar på lång sikt och visar tydligt att en stabil och långsiktig säkerhetspolitik krävs för att kunna möta hot.
Likväl har de fyra punkterna som berörts i analysen dvs EU och NATO utvidgning, Missilförsvaret samt påverkan med ”Soft Power” gjort att Ryssland anser att de är under kraftig påverkan från Väst. Dock så har bedömt väst sett det hela som att man ej utsätter Ryssland för någon form av påverkan. Väst har således gravt missbedömt Ryssland, likväl bedömer jag att Väst har levt i tron att när väl Sovjetunionen föll så skulle ett västerländsk synsätt omfamnas av Ryssland och andra stater. Att sudda ut ett kulturellt arv görs ej över natt, således är den situation som vi nu bl a ser i Ukraina en konsekvens av ett i all välmening agerande från väst för att skapa en bättre situation som möter ett synsätt där allt som kommer från väst är av ondo. Således varje handling får en konsekvens i slutändan någonstans och ett västligt synsätt är ej lika med ett östligt synsätt på handlingen.
Således står nu väst i en brytpunkt kommer man låta de stater som finns kring Ryssland välja sin egen väg dvs att ansluta sig till EU och NATO om de så vill eller kommer man böja sig för det Ryska maktspråket. Böjer man sig för det Ryska maktspråket åsidosätter man grovt sina egna ideal och som dessa stater söker efter att få vara en del av. För i grunden handlar detta om att självständiga stater måste få välja sin egen väg, något som Ryssland i dagsläget ej medger då det kommer till de stater som angränsar dess territorialgräns. Risken för en eskalering av hela konflikten mellan öst och väst är tydlig, väljer väst att sätta hårt mot hårt mot Ryssland kommer Ryssland att öka insatsen, för deras självbild dels som stormakt dels deras egen suveränitet står på spel. Således finns grund ingredienserna för en modern tappning av ”Skotten i Sarajevo” på plats. Dock bedömer jag konfliktrisken som liten i dagsläget men under hela 2013 har vi sett att hastigheten i spiralen har ökat kraftigt, vilket ingen kan bortse ifrån, allt annat vore naivt och blåögt.
Vad man i Sverige nu måste ta ställning till är om det fortfarande är lugnt och stabilt i vårt närområde som motiverar en rätt medioker försvars- och säkerhetspolitik. Kan man inte göra kopplingen inom Försvarsberedning mellan vad som skett i Rysslands agerande mot dess grannländer under 2013 och dess upprustning är det mycket beklämmande, för just nu ser vi effekten av det i Ukraina där man genom en gradvis förmågeökning vågar ta sig oerhörda friheter, man litar på att dess Väpnade styrkor kan hantera en eskalering av situationen mot väst, för man bör göra liknelsen med revolterna under det kalla kriget som slogs ned av Sovjetunionen. Att man genomfört en s k beredskapskontroll är inget annat än ett sätt att säga till Väst lägg er inte i våra interna angelägenheter och se vår krigsmakt är redo att möta er om ni lägger er i.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
BBC 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14(Engelska)
CNN 1(Engelska)
Der Spiegel 1, 2(Engelska)
European Security Forum 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
Global Beat 1, 2(Engelska)
INSNEWS 1
NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
OECD 1
Radio Free Europe 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)
Russia Today 1, 2, 3(Engelska)
The European Union 1, 2, 3, 4(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Post 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
Svt 1, 2, 3(Svenska)
Svd 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)
Wall Street Journal 1(Engelska)