Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien

Det var ett oerhört glädjande besked som kom i onsdags kväll att Brasilien väljer att anskaffa 36 st JAS 39 NG. Affären öppnar därtill för ytterligare försäljning till Brasilien och är även en inköpsport för den sydamerikanska marknaden där bland andra Colombia tidigare visat intresse. Chile var tidigt intresserat av JAS 39, men kom istället att välja F-16.

Än är inte alla detaljer offentliggjorda eller ens klara. Mer och mer börjar dock komma fram. I intervjuer med brasilianska företrädare har framkommit att Brasilien har för avsikt att skydda OS 2016 med JAS 39 vilket ska lösas genom att få låna in JAS 39C/D. Man kommer även att ha möjlighet att sälja vidare lokalproducerade JAS 39. Det sistnämnda har även bekräftats av Saab idag.

Affärer av den här storleken innebär också motköp. Tidigare har 150 % motköp utlovats, men vad som är aktuell siffra idag är oklart. Motköp behöver i regel inte göras enbart i form av krigsmateriel utan kan även ske i andra former. Två motköp i form av krigsmateriel och som diskuterats tidigare är den kommande brasilianska transportflygplanet KC-390 som nämnts som en möjlig ersättare till Sveriges Tp 84 Hercules, samt skol- och lätta attackflygplanet (propeller) Super Tucano. Det sistnämnda komplicerar dock Schweiz-affären då även den kan innehålla svenska anskaffning av nytt skolflygplan. Det är hög tid. Nuvarande skolflygplan SK 60 räknas flyga fram till ca 2018.

Ersättaren till Tp 84 Hercules är en intressant fråga. Sedan beslutet om övergång till ett ”insatsförsvar” i första hand inriktat på internationella insatser år 2004, vilket innebar avveckling av stora delar av den svenska nationella militära logistiken, har Försvarsmaktens transportbehov ökat dramatiskt. Idag är Försvarsmakten helt beroende av snabba flygtransport för att överhuvudtaget kunna flytt den över landet vitt spridda organsiationen till en någorlunda effektiv slagordning och transportbehovet kommer bara att öka. Det nu beslutade nordiska samarbetet kring transportresurser kommer i första hand att avhjälpa detta behov i fredstida produktion. För mer läsning kring svenska flygtransportbehov hänvisar jag med varm hand till Observeraren.

Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga är just hur interimslösningen ska gå till den absolut mest intressanta aspekten. Flygvapnet är redan idag hårt pressat (även) på stridsflygsidan av flera skäl. Leveranstakten på JAS 39 C/D modifierade ur äldre JAS 39A/B skars ner för några år sedan för att låta Saab ha något att göra i väntan på kontrakt på exportorder eller JAS 39E. Samtidigt flyttades aldrig slutdatumet för användning av JAS 39A/B. Effekten blev då ett klassiskt förmågeglapp där man ej kunde kringgå det politiska beslutet att sluta flyga JAS 39A/B, medan långt ifrån alla JAS 39C/D var levererade varvid antalet JAS 39 i Flygvapnet sjönk dramatiskt från 140 till väl under 100.

Parallellt med detta har funnits de logistiska problemen i och med införandet av datasystemet PRIO och även svårigheter med att köpa in reservdelar och utbytesenheter. En fråga som FMV generaldirektör Lena Erixon adresserade på försvarsföretagsdagarna där hon beskrev hur en liten o-ring med lång leveranstid kunde få flyglan att stå på backen i månader. Dessa svårigheter förvärras även av att Sverige i exportkontrakten förbundit sig till att säkerställa en viss tillgänglighetsnivå hos exportkunderna, varvid leveranser av reservdelar prioriteras till exportkunderna över det svenska flygvapnet.

Situationen med få skrov kommer att förvärras då Regeringen i sitt kontrakt med Schweiz utlovat motsvarande en division JAS 39C/D att leasas av Schweiz från och med 2015 som interimslösning. Dessa kommer att tas ur det svenska flygvapnets flygplanpark, varvid svensk operativ förmåga kommer att nedgå med motsvarande antal. Samtidigt utbildas också utländska piloter precis som tidigare i Sverige, vilket tar i anspråk en icke oansenlig del av Flygvapnets flygtidstilldelning. När då flygtidstilldelningen sjunker på grund av Försvarsmaktens mycket ansträngda ekonomi är exportåtagandena fortsatt prioriterade.

Av ovanstående skäl är det så intressant att få reda på hur man avser lösa interimsflygplanen till Brasilien. En lösning vore att Saab förhandlar med Sydafrika om att få hyra sydafrikanska JAS 39, då landet för närvarande ej har råd att operera alla, och leasa ut dessa till Brasilien. Affären med Brasilien är liksom den med Sydafrika ej ”government-to-government” utan ett köp direkt från Saab. I fallet med Sydafrika innebar detta att piloterna utbildades av Saab och ej av Flygvapnet. Likväl blir det dock ansträngande för Försvarsmakten då Saab provflygarresurser kommer genom rekrytering från Försvarsmakten. Enligt Sveriges Radio och brasilianska media om förhandlingar med Sverige rörande interimslösning och försvarsminister Karin Enström ska lovat sin brasilianske motpart att landet kan flyga JAS 39 Gripen redan innan de första JAS 39NG levereras 2018. I Expressen heter det dock att ”varken försvarsmakten, försvarsexportmyndigheten eller Saab känner till något löfte om att Sverige ska låna ut Gripenplan”.

Det återstår att se vem som har rätt. Frågan har definitivt potential att bli en stötesten i kontraktet. Blir det så att Flygvapnet måste avsätta ytterligare en division JAS 39C/D för exportstöd blir den svenska operativa förmågan mycket allvarligt påverkad. Som lök på laxen talas det också om att Slovakien nu ska få hyra 6 st JAS 39C/D från Sverige (Gripen News). En ytterligare aspekt är naturligtvis hur ytterligare en order till Saab påverkar leveranstakten till Sverige respektive Schweiz då samtliga länder förväntar sig leverans från och med 2018.

I beslutet om JAS 39E hette det att Förvarsmakten absoluta minimumbehov av den mycket mer kapabla JAS 39E var 60 flygplan om dessa kompletterades med ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Risken är nu att man redan med JAS 39C/D ramlar ner mot dessa siffror, i ett allt sämre säkerhetspolitiskt läge där Flygvapnets utgör den största delen av svenskt skalförsvar och utan att något kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem finns att tillgå.

Här krävs det att man håller tungan i rätt mun och att väl avvägda bedömningar görs för att nå en lösning utan att göra avkall på svensk försvarsförmåga, men samtidigt ro i hamn den för Sverige och långsiktigt även för Flygvapnet mycket viktiga ordern.

Media: SvD, GP, DN, HD, AB
Bloggar: Gripen News, Observeraren

De sju vise männen som visade sig vara en Wiseman



Att kollegan Wisemans identitet på tisdagkvällen blev röjd av det anti-militariska nätverket Ofog är vid det här laget välkänt inom läsekretsen. Jag tänker i det här inlägget ge min egen syn på försvarsbloggandet och det som hänt. Det här inlägget är även mycket personligt till skillnad från det som annars brukar skrivas. Men även en arg försvarsbloggare kan i bland gå på gatan som en helt vanlig man och vara personlig, tro det eller ej. Här är en lite exposé med anledning av vad som har hänt kollegan Wiseman.


Redan innan jag startade den här bloggen 2010 så skrev jag ett antal gästinlägg hos Wiseman. När vi då hade mailkontakt så kunde jag efter ett antal mail mellan oss fram och tillbaka inte låta bli att ställa frågan, eller rättare sagt ett påstående. Jag frågade helt enkelt om Wiseman var den jag då trodde att han var, nämligen en stridspilot på F 21 med ett callsign som var alldeles för likt bloggens namn för att vara en slump. Wiseman svarade mig då att ”man ska inte tro på allt man hör” vilket är helt riktigt. Efteråt kände jag mig faktiskt lite dum, varför frågade jag om hans identitet? Jo, för att människan i grunden är en nyfiken varelse som gärna vill veta allt och lite till.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer fråga om en försvarsbloggares identitet, för jag insåg samtidigt att OM jag hade fått veta vem Wiseman var vid detta tillfälle, så hade vetskapen om hans identitet givetvis också fått den negativa effekten att jag varje gång han skrev något, så skulle jag väga in hans bakgrund och därmed försöka bedöma hans kunskap i ämnet. I dag är jag tacksam för att Wiseman behöll sin integritet vid detta tillfälle. Men att fundera över vem som låg bakom bloggen fortsatte jag självklart att göra, och jag var tillslut helt övertygad om att det knappast kunde vara den någon insnöad Top Gun kille med en kunskapsbredd som pitotröret är brett på en 39:a. Dessutom  långt uppe i smällkalla Luleå? Nej, det var inte han som skrev så mycket och så initierat om allt möjligt, högt som lågt.

Strax därefter valde jag att starta min egen blogg, den du just nu läser. Den stora anledning till detta var att ingen av de befintliga bloggarna enligt min mening täckte upp de marina frågorna och ifrågasatte tillkortakommanden på det sätt som gjordes inom Armén och Flygvapnet på övriga bloggar. Dessutom var jag rejält trött på hur Försvarsmakten hanterade vissa frågor, för vid den tiden var det inte granskningen av regeringens förehavanden som var det primära. Wiseman var en förebild, och jag tänkte att kan en så kan flera, och därmed var bloggen Skipper född.

Att vi försvarsbloggare kommunicerar med varandra utanför offentlighetens ljus är nog rätt underförstått. Med Wiseman har jag under årens lopp haft många givande konversationer om både högt och lågt rörande såväl yrket som försvarsbloggandet, politik och även rent privata saker. Men aldrig någon gång har Wiseman frågat om min identitet, och jag har aldrig frågat om hans sedan den där första gången. Wiseman blev då min okände vän som jag har suttit och ”pratat” med under många långa kvällar och nätter då vi båda suttit har och filat på inlägg på varit håll, i bland i samma ämne, men ofta i olika ämnen.  Wiseman blev pysventilen som man kunde dryfta saker med som få andra förstod, för det är fortfarande så att det är förvånansvärt få, inte ens inom Försvarsmakten som är särkilt insatta och engagerade i de övergripande och lite svårare frågorna med bärighet på försvarspolitiken. Man kan oftast sitt eget område och bryr sig inte så särskilt mycket om det där andra. Med Wiseman kunde man prata om vad som helst, för han var både intresserad och engagerad i ämnen högt som lågt. En av Wisemans stora styrkor är hans analytiska förmåga som tillsammans med förmågan att förklara svåra saker på ett begripligt sätt. Något han delar med en annan god vän, försvarsdebattören Johan Wiktorin.

En dag föreslog Wiseman att vi nog borde träffas – på riktigt. Vi bestämde att vi skulle träffas på ett hotell och äta en bit mat och möjligen skulle vi även dricka en öl eller två. Då började tankarna runt vem Wiseman egentligen är ta fart igen. Vem skulle jag nu träffa? Vem är Wiseman? Jag vet att jag hade en rätt tydlig bild i huvudet vem han förmodligen var. Jag hade målat upp bilden av Wiseman som överstelöjtnant, möjligen en överste som bodde i Stockholm. Han hade en centralt placerad tjänst i Högkvarteret, sannolikt på LEDS eller möjligen FTS. Han var 50+ med mångårig erfarenhet och han var av någon outgrundlig anledning även – kraftigt överviktigt.

Jag hade helt rätt – på en punkt – att Wiseman hade sin bakgrund i Flygvapnet. I övrigt var allt annat helt fel! För framför mig stod i stället Carl Bergqvist, den man som jag från allra första början trodde var Wiseman, men som jag sedan helt hade släppt. Jag vet nu i efterhand också vilka föreställningar Calle hade om vem det var han trodde han skulle träffa den där kvällen, men det kan vi ta en annan gång.

Vi hade ett så pass långt och intressant samtal att hela restaurangen hade tömts på folk p.g.a. att det var stängningsdags, helt utan att vi hade märkt det i våra diskussioner. Vi lämnade vårt bord, fortfarande involverade i någon diskussion, men helt utan en tanke på att man kanske borde betala för sig när man ätit och druckit på en restaurang….

Själv hann jag lämna stället och restaurangpersonalen fick i sista stund tag på Calle som dels fick stå för hela notan själv, och dels blev outtalat anklagad för att vi skulle försöka oss på en springnota. Något som givetvis inte var vår avsikt. Fördelen med denna smärre incident var att det nu fanns en anledning till att träffas för att bjuda igen, och på den vägen är det…

När det talas om försvarsbloggarna i fikarum och bland folk i allmänhet, så talas det mer eller mindre alltid om att det är flera personer som ligger bakom bloggarna . Jag har många gånger hört att personer både ”vet vilka” som ligger bakom med betoning på vilka, d.v.s. i plural.

Jag minns särskilt ett seminarium arrangerat av Försvarspolitisk Arena under Almedalenveckan i somras där Lars Ekeman (Folk & Försvar) sa att han var övertygad om att det ligger flera personer bakom Wiseman, ”för så mycket kan inte en enda person skriva med den kvalitén”. Jag har full respekt för den bedömningen Lars.

Jag vet nämligen hur mycket fritid det går åt att driva en blogg på den nivå Wiseman har gjort under många år. Det räcker inte enbart att vara allmänt begåvad och skrivkunnig. Det krävs att man följer försvarspolitik, media och händelser inom Försvarsmakten dagligen och att man läser många utredningar, rapporter, regleringsbrev, budgetpropositioner etc. Jag vill nästan dryfta mig till att påstå att Wiseman har haft två heltidsarbeten. Ett som han erhållit betalning för via Försvarsmakten, och ett som han gjort gratis för svenska folket i syfte att bedriva kvalificerad försvarsupplysning utan skönmålning.

Så tyvärr Lars Ekeman m.fl. Er bedömning var tyvärr helt fel. Wiseman var en person istället för sju vise män.  Wiseman agerade inte heller i försvarsindustrins eller någon annans ärende som vissa tycks tro.


I tisdags kväll fick jag ett meddelande från Wiseman med det korta innehållet ”Ofog har röjt min identitet, de går live ikväll”. Jag trodde först inte riktigt på det jag såg, men insåg snabbt allvaret i situationen. Varför? Hur? I vilket syfte, och så vidare…

Vi pratades vid senare på kvällen och jag insåg ganska snart att om någon mer står på tur att bli röjd av ofoget så är det sannolikt Skipper. Vi pratade så som officerare gör när det är krisläge. ”Motståndarens” syfte med operationen, hans troligaste och farligaste handlingsalternativ, omedelbara åtgärder, egna handlingsalternativ osv.

Någon timme senare låg avslöjandet ute på ofogarnas webbsida och syftet med deras avslöjande kunde utläsas, något som gjorde att saken hamnade i ett lite annat läge. Men inte förrän dagen efter när Mikael Holmström på SvD fick den första exklusiva intervjun med Wiseman så briserade bomben. Wiseman blev Carl Bergqvist med hela det försvarsengagerade etablissemanget, och Wiseman har själv valt att växla upp och gå ut med sin identitet på bred front. Något som kräver en viss styrka.

Jag tycker det var olyckligt att inte Calle själv fick välja tidpunkt för när han skulle ”kliva ut ur garderoben”. Just detta är något vi pratat om många gånger, där vi har vägt för- och nackdelar mot varandra. Det vi alltid landat i är att det sannolikt är bättre att det skrivna ordet får stå för sig själv utan att det ska färgas av vem som ligger bakom. Nu blev det inte så, och huruvida den här bloggen kommer att gå samma väg, självvalt eller p.g.a. att någon annan väljer väg återstår att se. Efter avslöjandet har även undertecknad blivit kontaktad av personer med en mycket oklar agenda, och där mycket pekar på att det syftar till att röja identiteten.

Men för Calles del så är det inget ont som inte samtidigt för något gott med sig. Carl Begqvist har blivit mycket varmt välkomnad från alla håll och kanter efter att han bryskt blev utkastad ur Wisemans garderob. Man kan konstatera att Ofogs inte riktigt uppnådde det outtalade syftet att tysta en försvarsbloggare. Det blev snarare tvärt om.


Det som Ofog faktiskt har gjort är att de gett Försvarsmakten en riktig ledare på ett silverfat som redan erhållit en slags hjältestatus inom Försvarsmakten! En ledare som har allt det som vi så länge efterfrågat. En officer med djup insikt i många ämnen. En officer som alltid säger vad han tycker, och som många nu ser upp till. Jag tror inte riktigt det var detta som ofoget hade hoppats på.

En annan fördel med allt detta är att Wiseman nu, om han vill, kan delta i debatten på flera sätt än genom bloggen. Vi har båda vid tidigare tillfällen erhållit erbjudanden att vara delaktiga vid seminarier arrangerade av Folk & Försvar samt Försvarspolitisk Arena. Undertecknad har även fått budet att nomineras till ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) den dagen jag träder fram, något som självklart man känner blygsam stolthet över. Men detta går givetvis inte så länge man enbart skriver under pseudonym. För Calles del både hoppas och tror jag att han nu tar dessa erbjudanden som kommer att komma som ett brev på posten, vilket på sikt kommer att bidra till att försvarsdebatten kommer att lyftas ytterligare ett snäpp.

Avslutningsvis vill jag rikta mig direkt till dig Carl Bergqvist. Du är, och har alltid varit en förebild och inspiratör i vår ”branch” som försvarsbloggare. Du har även blivit en mycket god vän, något som jag värderar mycket högt. Nedanstående filmklipp med två flygare som båda tillhör flottan får symbolisera det hela. Det bästa av två världar – stridsflygplan och fartyg?

Nu lägger vi i nästa växel och ökar. Ta hand om dig Carl!

Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!


Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret…. En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!

I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider. 

Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. ”Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion”. Tänkvärda ord!

En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.

Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg  
  
/ Skipper


—————————


Vad förväntas av den som givits det stora ansvaret att leda och förvalta en organisation eller verksamhet. Den frågan borde alla chefer i Försvarsmakten ställa sig, men i synnerhet de som är utvalda att vara våra främsta företrädare, i min värld förbandschefer och uppåt.

Att bli chefinnebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.

Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?

Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.

Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.


Vad innebär det då att ta hela ansvaret?  

Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsiktutanför dessa givna ramar. Om våra chefer inte gör det kommer vi aldrig kunna vinna opinion eller förståelse för våra verkliga behov. Det är vanligtvis inte cheferna som gör underverk ute i verksamheten, men de skall göra sitt bästa för att skapa förutsättningar för dessa underverk. För att göra det måste de våga ta ton och peka på vilka resurser (ekonomiska och materiella) som krävs, och vilka konsekvenserna blir om man inte får dem. Våga vara ärliga och uppriktiga med att vare sig förmågor, materielsystem eller numerär är så bra som vissa tycks tro, och som våra politiker återkommande hävdar. Den chef som vågar ta klivet upp i ringen och boxas för en framtida Marin kommer vinna stort förtroende. De som inte gör det kan tryggt fortsätta göra karriär, men till vilket pris och med vilket samvete?

Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!

Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris.  Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?


Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.


Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!

Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?

Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här. 
Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?
//SeaBear

————————–

Uppdatering:

Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.

Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler

Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen


/ Skipper

Kampen på och om Internet – Hobbes i skuggorna?

Efter förra veckans Uppdrag Granskning om vår kommunikationsspaning, så har debatten kring denna bedarrat en aning. Det har dock inte saknats intressanta artiklar, däribland debattartiklar av Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, och lektorn i folkrätt, Dr Mark Klamberg. Det finns en del gemensam mark hos de bägge när det gäller legitimiteten i FRA:s spaning om utrikes […]

Putin drar upp framtiden

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

The Silent Professionals

Efter varit kraftigt upptagen med ordinarie tjänstgöring de senaste veckorna så kommer här ett reflektionsinlägg kring den FRA debatt som uppstått i kölvattnet av Edward Snowdens läckta dokument som Uppdrag Granskning har fått tagit del av och som Svensk riksmedia har skrivit om under de senaste dagarna.
Att Sverige är ett av de ledande länderna i världen kring signalspaning är ett känt faktum sedan 1940-talet. Denna position stärktes under hela Kalla Kriget dels genom framgångar som FRA gjorde dels genom vår geografiska placering mot Sovjetunionen. Det underrättelsesamarbete som Uppdrag Granskning refererar till grundlades redan under 1950-talet något som belysts många gångar i Svensk litteratur, likväl har det fortsatt till dags datum, något som även Uppdrag Granskning visar på.
Således kombinationen att Sverige var/är oerhört duktig på signalspaning och att kunna inhämta värdefull information genom detta samt vår geografiska placering gjorde/gör att vi har en tydlig särställning inom det västliga underrättelsesamarbetet. Men själva grundbulten i hela diskussionen bör vara, varför har vi underrättelseförmågor och vad syftar de till, då faller vissa bitar av den senaste veckans rapportering kring främst FRA verksamhet bättre på plats och den ter sig inte för en utomstående som något främmande och skrämmande.
All form av underrättelsetjänst handlar om informationsinhämtning för att sedan kunna bearbeta information och därmed dra slutsatser av den dvs ta fram en produkt vilket är en underrättelse, vanligtvis bygger det i viss mån på någon form av bedömning dvs en analytisk gissning för man har aldrig hela bilden klar för sig. Arbetsgången är mångt och mycket liknade den jag själv tillämpar på de inlägg jag skriver här på bloggen.
Informationen kan inhämtas på ett flertal olika sätt t ex enbart genom öppna källor vilket är det vi försvarsbloggare använder oss av, nackdelen med sådan inhämtning är att vanligtvis får man ej tillgång till sekretessbelagd information varvid det kan vara svårt att dra några långtgående slutsatser framför allt långt fram i tiden. Ett annat sätt är att genomföra personbaserad inhämtning dvs man övertalar någon att överlämna hemlig information till en, eller en individ kommer med hemlig information till en. Ett annat sätt är att genomföra signalspaning och sedan, vanligtvis försöka dekryptera den inhämtade informationen antingen från etern eller från t ex fiberkabel.
Således ser man till informationsinhämtningen så syftar den ytterst till att tillförskansa sig ett övertag gentemot en annan. Vanligtvis involverar det att man får tillgång till hemlig information som en annan nation ej vill att man skall ha antingen genom t ex dekryptering eller genom överlämning av information. Att nu dekryptera information som en nation sänt i etern eller en källa överlämnat gör ju ej Sverige skyldig till någon form av lagbrott, källan har ju av sin egen fria vilja överlämnat information eller radiosignalen har kunnat tas in över t ex internationellt vatten.
Dock kan det ju vara så att den information man erhållit ställer följd frågor eller ett ökat informationsbehov varvid mer aktiva åtgärder krävs för att inhämta information, därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen och för att citera Runar Viksten ”Allt vad FRA gör i signalspaningsväg kräver domstolens tillstånd. Det FRA gör med stöd av ett inhämtat tillstånd är inte olovligt och kan följaktligen inte innebära brottet dataintrång.” avseende sk aktiv signalspaning. Själva grundbulten i informationsinhämtning och bearbetning av information är att vi skall ha ett övertag och därmed kunna anpassa vår utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik utifrån rådande omgivning. Detta kan kräva att man måste vidta mer aktiva åtgärder för att säkerställa detta, i visas ögon kan säkert detta te sig omoraliskt men så är verkligheten, att Sverige skulle vara ensam om att göra detta är naivt att tro, alla gör det, det handlar om att värna sina medborgare och sin nations väl. För att granska den genomförda verksamheten finns Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (SIUN).
Således kan man ställas inför att vara tvungen att genomföra omoraliska handlingar för att värna om helheten. Likväl som att en soldat i Afghanistan kan vara tvungen att nyttja våld för att genomdriva en handling bör man se möjligheten att en operatör vid FRA genomför intrång för att tillförskansa information som krävs för att värna Sveriges intressen ur ett utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt sammanhang.
Om nu så är fallet att intrång genomförs, genomför då FRA detta helt och hållet på eget bevåg? Nej, alla former information som inhämtas oaktat inom vilken arena det än må vara har en beställning, ett s k informationsbehov har uppstått hos t ex Försvarsmakten. Valet av metod för inhämtning måste dock vara proportionerligt med behovet. Således t ex om det är av synnerligen vikt för Sverige att man har en specifik information kan man tänkas gå väldigt långt för att tillförskansa sig denna. Här vägs både metoden för inhämtning in men även de risker detta medför, för all form av mer aktiv informationsinhämtning innebär risker för avslöjanden och om man är beredd att betala ”priset” för dessa risker.
Är det då något fel i detta? Här ligger vår egen moral och etik som en grundplatta, jag ser inget fel i detta, men så har jag aktivt valt att jobba inom Försvarsmakten dels för att värna om vår egen demokrati dels för att värna om andras liv och väl t ex vid internationella insatser. Är det så att denna information gör att Sverige som nation och dess medborgare får en tryggare tillvaro ser jag helt och hållet att det är värt det.
Att illegalt ta sig in i en dator för att inhämta information bör inte ses konstigare än de s k ”resenärer” vi skickade ut under hela kalla kriget bakom järnridån med specifika frågor som krävde svar som man inte kunde få på annat sätt än att aktivt inhämta information. Det vill säga fysiskt titta på platsen och dokumentera denna, eller inköpen av Sovjetisk materiel som såldes på den svarta marknaden under slutet av det kalla kriget för att kunna bedöma förmågan hos denna.
Sen om Uppdrag Gransknings uppgifter stämmer att Sverige och FRA har fått tillgång till verktyg som NSA använder för informationsinhämtning så ser jag heller inte detta som konstigt. Det skall jämföras med att Sverige fick tillgång till SOSUS system under 1980-talet då kallat i svenska handlingar System-4 och Ålandsspärren, för att kunna följa ubåtsrörelser i Östersjön. Vilket var ett av de mest tekniskt hemliga system som USA förfogade över då. Detta handlar ytterst om vår geografiska placering främst gentemot Ryssland vilket effektivt möjliggör för oss att inhämta information rörande dess förehavanden. Således inte att övervaka Sveriges medborgare och dess förehavanden i antingen etern eller på internet.
Sen återstår ju frågan hur FRA väljer att använda verktygen som upplåtits till dem. Därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen samt SIUN för att övervaka att det sker enligt de gällande lagar och förordningar som reglerar verksamheten.
Sen att inhämtning genomförs mot civila företag är rätt naturligt det fyller ett syfte för att forma vår säkerhetspolitik. Anledningen är enkel det handlar om att kunna upprätta en normalbild. Normalbilden handlar om att se förändringar som kan tyda på att ett angrepp är förstående dvs köps stora mängder av en viss materiel in, ändras tågtrafik osv. Det kan även syfte till att se om en förmågeskiftning genomförs dvs fokuserar man på något specifikt hos sina väpnade styrkor. Det handlar således inte om att dra ekonomisk vinning utan att följa trenderna och därmed även forma vår egen säkerhetspolitik. Likväl som att det kan handla om att få tillgång till information som ger en ett tekniskt övertag mot vapensystem, för man skall ha klart för sig att det är just civila företag som producerar försvarsmateriel.
Således jag har fullt förtroende för vad våra underrättelseorgan genomför och att det faller inom råmärkena för vad som är moraliskt försvarbart i vår demokrati. De finns till för att vara ett känselspröt så att vi aktivt skall kunna anpassa vår egen försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik gentemot vår omvärld. Vad som är synd är att dessa organ är ”The Silent Professionals” dvs de arbetar i skymundan hela tiden och kan aldrig få beröm offentligt för dess verksamhet, vanligtvis när den uppmärksammas är det operationer som gått felaktigt. Vi bör vara stolta över FRA bedrifter för det är de facto en av de viktigaste känselspröten vi har för att kunna anpassa vår beredskap och utveckling på sikt.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4
SIUN 1
Undom 1
Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström

Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?



Det går inte att tolka dagens interpellationsdebatt i riksdagen mellan försvarsminister Karin Enström (m) och ledamoten i försvarsutskottet Peter Jeppsson (s) på annat sätt än att Moderaterna på egen hand, helt utan riksdagens beslut, i praktiken kommer att reducera marinens bestånd av kvalificerade ytstridsfartyg till att endast omfatta fem stycken Visbykorvetter. Man gör det inte aktivt, utan istället genom att inte fatta de nödvändiga beslut som Försvarsmakten tvingats att anhålla om hos regeringen. Om detta realiseras är det ett enormt bakslag för vår försvarsförmåga, vår möjlighet att upprätthålla territoriell integritet och inte minst för marinens personal!
På Peter Jeppssons interpellationsfråga svarar försvarsministern följande (min fetstil).

Peter Jeppsson har frågat mig när beslut från regeringen avseende HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer samt när beslut från regeringen avseende HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer. 

I bakgrunden finns Försvarsmaktens hemställan till regeringen om att få bygga om korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar samt att få genomföra en generalöversyn och modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Framställningarna i dessa ärenden inkom till Regeringskansliet i mars i år. 

Den 30 oktober och den 13 november i år besvarade jag likartade frågor från Peter Jeppsson angående marinens personal- och rustningsplan (riksdagsfråga 2013/14:78) respektive modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100). Den 4 december besvarade jag ännu en likartad fråga från Åsa Lindestam angående behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel (riksdagsfråga 2013/14:153). 

Omsättningen av Försvarsmaktens materiel sker fortlöpande. Över tiden förändras därför den materiel som tillsammans med utbildad och övad personal utgör grundförutsättningen för effektiva förband. Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

I år och under nästa år levereras de fem beställda korvetterna av Visbyklass i version 5 med bland annat sjömålsrobot. Det innebär att marinstridskrafternas förmåga till ytstrid nu ökar. Efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag. Det, i kombination med fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga.

När regeringen har att ta ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas. Regeringen svarar inför riksdagen i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Först när förutsättningarna för ett beslut är uppfyllda fattar regeringen beslut.För att långsiktigt åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52).

I försvarsministern interpellationssvar finns en mängd felaktiga påståenden och ett budskap som inte uttalas i klartext, men som kan utläsas mellan raderna.

För det första hävdar försvarsminister Karin Enström ånyo att riksdagen inte har beslutat om numerären sju korvetter! Då är det åter igen tvunget att påminna försvarsministern och övriga intressenter om riksdagsbeslutet från den 16 juni 2009. Då fattade riksdagen beslutet rörande betänkandet ”2008/09:FöU10 försvarets inriktning”. När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (ett utdrag).

Försvarets nya inriktning (FöU10)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning. 

Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här. 

  • Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.

Karin Enström anser i nu efterhand att ”antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar”. Moderaterna anser således att ett enskilt riksdagsparti, i egenskap av att man styr över försvarsdepartementet – på eget bevåg – utan riksdagens medgivande – kan reducera antalet ytstridsfartyg jämfört med vad som beslutats i riksdagen. Därmed sätter den moderatledda regeringen våra möjligheter att upprätthålla den territoriella integriteten, och reducera försvarsförmågan på spel. Man kan nämligen inte genomföra kvalificerade övningar i tillräcklig omfattning om man med samma fem visbykorvetter som ska försvara Sverige och vår sjöfart samtidigt ska utgöra sjöbevakningsfartyg.

Det är mycket skrämmande att se och höra denna totala nonchalans mot det politiska systemet, mot övriga regeringspartier, mot ÖB:s och Försvarsmaktens budskap i tal och skrift som ex. PerP och inte minst mot svenska folket och vår säkerhet!

Inte nog med detta. Vi får ännu en gång ett kvitto på att våra politiker, i det här fallet försvarsministern är felinformerad i mycket viktiga frågor! Här måste högre chefer inom Försvarsmakten ta sitt ansvar och tala klarspråk utan omskrivningar av verkligheten när politiker besöker förbanden och när Försvarsmaktens högsta ledning informerar försvarsdepartementet.

Vem har informerat ministern om att försvarsförmågan ökar med införandet av visbykorvetter jämfört med övriga korvetter? Dessa fartyg har samma beväpning med gamla robotar och torpeder och i stort sett samma sensorer som övriga fartyg om än i något modernare tappning. Men att därifrån ta steget att påstå att ”förmågan till ytstrid nu ökar” är oerhört magstarkt! 

Inte blir det bättre av att ministern tillägger att ”fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga”.

När försvarsminister Enström sedan avslutar med påståendet om att ”efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag” så tar lögnen överhand, för inte ens de mest skönmålande cheferna inom Försvarsmakten kan ha påstått något sådant?
Peter Jeppson i sin tur konstaterade mycket riktigt att de uteblivna besluten i ärendet ”drastiskt kommer att försämra vår försvarsförmåga”. Han poängterade i sammanhanget även genomförandegruppens beslut från 2008 som innebar att ej bestycka dessa visbykorvetter med luftvärnsrobotar. Han konstaterar även att fortsatta icke-beslut i ärendet kommer att öka kostnaderna för dessa åtgärder.
Peter Jeppson vädjade även till ministern att om hon inte ville ge ett konket svar på frågan, att hon åtminstone borde ge alla försvarsanställda som lever i stor ovisshet ett konkret svar på frågan!
Enströms fortsatta icke-svar mynnade i stället ut i att beskriva alla satsningar regeringen gjort på Marinen genom att man tagit beslut om underhåll/modifiering av befinliga stridsbåtar, röjdykarfartyg samt att man utökat ramen för nytt signalspaningsfartyg.
Inte någon gång under debatten, när Peter Jeppsson mycket konkret framförde sin farhåga att han inte kan tolka försvarsministerns budskap på annat sätt än att hon är nöjd med att Marinen inom bara något år endast kommer att bestå fem ytstridsfartyg! 

Jag gör ingen annan tolkning än vad Jeppsson gör. Regeringen avser EJ att ta något beslut i frågan inom en nära framtid, och jag är högst tveksam, med anledning av ministerns hänvisning till den (helt felaktiga bild) hon erhållit rörande Visbykorvetternas förmågor samt det faktum att hon fortfarande hävdar att det inte finns ett riksdagsbeslut om sju korvetter i insatsorganisationen. 

Detta sammantaget ger en mycket tydlig bild som säger att något beslut om de fartyg som Marinen förväntar beslut om inte kommer att komma!

Det är nu hög tid att fler vaknar till liv och tar debatten. Det kan inte vara upp till en politiker och en försvarsbloggare att driva denna för marinen och för vårt nationella säkerhet mycket viktiga fråga!
Varför engagerar sig inte Folkpartiets Allan Widman och Kistdemokraternas Mikael Oscarsson? Båda två försvarspolitiker i regeringspartier som uttalat att man inte är nöjd med rådande låga nivå? Varför tar man inte den här debatten när Moderaterna genom dina icke-beslut kommer att reducera försvarsförmågan ytterligare? Varför är det knäpptyst från Moderaternas Annicka Engblom som annars alltid hävdat att hon värnar om Marinen? Där är det fortsatt knäpptyst så länge det inte handlar om musikkåren – något som är beklämmande och tarvar på trovärdigheten! Varför tar inte Sverigedemokraternas Mikael Jansson upp en högaktuell fråga som denna istället för att prata om att återupprätta kustartilleriregementen? 
Var är officersförbundet, som annars brukar vara duktiga på att bevaka viktiga frågor? Nu handlar det om Marinens framtid, och personalens tro på framtiden. Ta upp ämnet till debatt!
Varför tar inte media upp detta? Mikael Holmström (SvD) och Ewa Stenberg (DN) tillsammans med andra försvars- och säkerhetspolitiska reportrar borde rimligtvis bevaka ämnet. De enda som skrivit om det är Blekinge Läns Tidning. Fler borde göra samma sak, för utan debatt om detta så kommer regeringens nonchalans fortsätta, och snart står vi med en marin knappt värd namnet.
Sist men inte minst. Det är nu hög tid att försvarsmaktens högre chefer tar bladet från munnen och förklarar för regeringen vad avsaknad av dessa viktiga beslut kommer att innebära för vår försvarsförmåga. Inte minst för att visa för personalen att man tar frågan på största allvar.

Marinens nuvarande bestånd av ytfartyg för kvalificerad strid och havsövervakning omfattar idag sex bevakningsbåtar, en vedettbåt, två korvetter av göteborgsklass, två korvetter av stockholmsklass samt de två levererade visbykorvetter. Att genom icke-beslut stryka allt och endast behålla fem visbykorvetter är en reducering av ytfartygsflottan på drygt 60 procent! Detta skulle då blir en större reducering än FB-04. Är detta Moderaternas försvarspolitik?

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Wiseman
Se hela interpellationsdebatten mellan Försvarsminister Karin Enström och Peter Jeppsson här nedan. Hela debatten är ca 28 minuter lång men bör ses i sin helhet. Suzanne Svensson (s) deltar i debatten mellan 07.20 och 11.20 ett debattinlägg som tyvärr inte håller sig till sakfrågan varför den delen kan utelämnas.

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.


Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6SvD, 2, 3, 4Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Regeringens nonchalans av försvaret fortsätter



Fler riksdagsledamöter börjar nu engagera sig i den bekymmersamma situationen som den oansvariga moderatledda regeringen försätter Försvarsmakten i när det kommer till anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel som kräver regeringsbeslut. Den här gången är det ånyo en av socialdemokraternas representanter i försvarsutskottet, Åsa Lindestam, som ställer en ny skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström. 

Det är glädjande att riksdagsledamoten Lindestam verkar förstå problematiken runt dessa problem. Precis som Peter Jeppsson tidigare gjort så sätter dessa skriftliga frågor den press på försvarsministern som en enskild ledamot i det politiska systemet kan göra. Lite olyckligt i sammanhanget är det att Lindestam missförstått förhållandet med de sex bevakningsbåtar som hon tar upp i sin skriftliga fråga. Något som tyvärr bidrar till att frågan tappar lite av sin tyngd. De sex bevakningsbåtarna som Lindestam tror ska byggas om ska i själva verket avvecklas och ersättas av de två vedettbåtar som tyvärr inte alls tas upp i frågeställningen.
Det här visar ånyo på problematiken med vårt politiska system där enskilda riksdagsledamöter med en bakgrund väsensskild från försvarsområdet uppenbart har svårt att förstå de komplexa turerna och olika benämningar på saker och ting.
Oaktat detta är huvuddelen av frågan relevant och viktig! 

——————-

den 29 november

Fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

av Åsa Lindestam (S)

till försvarsminister Karin Enström (M)

Försvarsmakten och Försvarets materielverk har tillsammans utrett behov av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel. I den senaste budgeten och i Perspektivplanen finns bland annat beslut om att Sverige ska ha sju korvetter. I budgeten fanns summor angivna för att sätta i gång detta. Även ombyggnation av sex bevakningsbåtar finns med i både budget och PerP.

Försvarsmakten har prioriterat bland annat detta.

Om budgeten överstiger 200 miljoner kronor måste beslut fattas även av regeringen. Så är inte fallet. På fråga i försvarsutskottet fick vi veta att regeringen prövar detta, och stundtals säger regeringen nej till förslagen. Därmed blir material med tiden obrukbart och inte heller nyanskaffat.

Min fråga är:

Avser försvarsministern att snarast tillsammans med regeringen fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering?


——————–

Karin Enströms så kallade svar och den fortsatta nonchalans av Försvarsmaktens förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter man är ålagda av regeringen är skrämmande! Inte på något sätt svarar försvarsministern på den konkreta frågan som dock är något mer utvecklad än tidigare. Vad man kan utläsa mellan raderna i sista stycket är att något politiskt beslut inte ligger nära i tiden. Läs Karin Enströms svar här nedan.

———————

den 4 december

Svar på fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

Försvarsminister Karin Enström

Åsa Lindestam har frågat mig om jag avser att tillsammans med regeringen snarast fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering.

Den 13 november i år besvarade jag en likartad fråga från Peter Jeppsson angående modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100).

Visbykorvetterna är under leverans i version 5, vilket förbättrar den samlade förmågan till ytstrid. Regeringen har även fattat beslut om halvtidsmodifiering av röjdykfartygen Spårö och Sturkö samt stridsbåt 90. Vidare har regeringen utökat den ekonomiska ramen för anskaffningen av en ersättare till signalspaningsfartyget Orion.

Försvarsmakten har budgeterat för halvtidsmodifiering av två korvetter av Göteborgsklass och ombyggnation av ytterligare två till vedettbåtar. Försvarsmaktens budgetunderlag behandlar inte ombyggnation av sex bevakningsbåtar. Försvarsmaktens perspektivstudie berör inte någon av de ovan nämnda åtgärderna.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Försvarsmakten beslutat att myndigheten ska framställa om regeringens medgivande för beställning av objekt och verksamheter som medför ekonomiska bindningar över 200 miljoner kronor eller i övrigt är av strategiskt betydelse. Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.

Regeringen har sedan 2006 fattat beslut om betydande investeringar i Försvarsmaktens materiel för att säkerställa militär operativ förmåga. Regeringen tillsatte i maj 2013 även en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52). Syftet är att åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar samt öka möjligheterna för riksdagen och regeringen att fatta investeringsbeslut på strategisk nivå. Det är av stor betydelse att omsättningen av marinstridskrafternas materiel svarar mot den långsiktiga planeringen för marinens och Försvarsmaktens samlade behov.


—————-

Slutsatsen av ministerns otydliga svar är att några fartyg inte kommer att byggas om i närtid. Det verkar dessutom som man avser vänta på att utredningen avseende försvarsmaterielanskaffningen ska redovisas innan något beslut överhuvudtaget kan komma i fråga.
Detta kommer i praktiken innebära att marinens redan låga numerär av kvalificerade ytstridsfartyg kommer att sjunka ytterligare till att omfatta endast fem Visbykorvetter. Rikskorvett nummer 1,2,3,4 och 5. 
Det kommer även innebära att sex bevakningsbåtar av Bevakningbåt typ 80, vedettbåten HMS Jägaren samt korvetterna HMS Stockholm, HMS Malmö, HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer att avvecklas under 2015 utan att regeringen behagat att säkerställa dess ersättare.
Lägg där till turbulensen runt ubåtsaffären A26 som jag avser återkomma till i ett senare inlägg.
Är detta vad nuvarande regering benämner som en satsning? Ska hela Sverige med sin 240 mil långa kuststräcka försvaras med endast fem rikskorvetter?

Debatt om Marinen hos Folk & Försvar

I torsdags arrangerade Folk & Försvar ånyo ett mycket intressant seminarium i serien om försvarets effekt. I det avslutande seminariet var det Marinens tur. Talare var i nämnd ordning Magnus Christiansson från FHS, Marininspektören Jan Thörnqvist och avslutningsvis försvarsdebattören Johan Wiktorin från KKrVA. I detta inlägg avser jag att kort kommentera innehållet i detta intressanta seminarium.

Till att börja med kan jag ånyo konstatera att Folk & Försvar arrangerar intressanta seminarium. Bra jobbat! Vi får nu hoppas på att årets upplaga av Sälenkonferensen får samma spets, då just det arrangemanget helt saknat spets under de senaste upplagorna av konferensen. I år gästar till och med statsminister Reinfeldt. Även Cecilia Widegren kommer att skippa sin semesterresa för att vara på plats. Det vore mycket illa om dessa två får stå och mässa om Moderaternas förträffliga försvarspolitik utan att det blir någon efterföljande debatt med någon lämplig försvarsdebattör.

Men åter till ämnet, debatten om Marinen som hölls på plats i huvudstaden i torsdags.


Magnus Christiansson från FHS inledde med att återvända till den liggande propositionen ”Ett användbart försvar” där han gav sin syn på innehållet med fokus på de marina och maritima frågorna. För den som är insatt i ämnet var det inget nytt under solen som Christiansson kommenterade. Trots det var det ändå intressant att lyssna till. Det var särskilt intressant när Christiansson i slutet tog upp det faktum att Sveriges NATO-ambassadör i Bryssel, Veronica Wand-Danielsson under Pax Baltica uttryckte ”den svenska politiken sprider osäkerhet”. Detta är något som många av oss försvarsdebattörer påtalat länge samtidigt som alla moderatpolitiker konstant hävdar den raka motsatsen. Att någon i Wand -Danielssons ställning uttrycker så stark kritik mot Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste tas på allvar av våra regeringsföreträdare. Allt annat vore ytterst oansvarigt!


Därefter var det dags för marininspektören Jan Thörnqvist att hålla sitt anförande. Personligen är jag något kluven till anförandets innehåll och huvudsakliga budskap. I sak har inspektören helt rätt i allt han tog upp, men jag är lite förvånad att han inte i detta forum tog tillfället i akt att mer kraftfullt trycka på de stora problemområden som Marinen har att hantera, och som ser ännu värre ut i den nära framtiden.

Även om inspektören belyste det mesta i sitt anförande så talade han enbart kort om de stora problemen i termer av ”utmaningar” och valde istället att fokusera på det som fungerar bra. D.v.s den verksamhet som genomförs dagligen så som sjöövervakning, övningar tillsammans med andra, internationella insatser och att vi har kvalificerad materiel och välutbildad personal. Jag kan förstå om MI inte vill framstå som domedagsprofet, men samtidigt är målgruppen vid seminariet sådan att den primärt vill höra, och därefter debattera vad som måste förbättras.

MI konstaterade helt riktigt att Marinen i dag löser ställda uppgifter om man läser propositionen från 2008. Men det som MI i mina ögon sveper förbi alldeles för fort utan den nödvändiga fördjupningen är de kända och mycket stora problemen runt materielanskaffningen. Vi har stora problem, inte utmaningar med ubåtsordern A26 där osäkerheten runt projektet är mycket oroväckande. Det saknas som bekant också ett antal avgörande regeringsbeslut rörande vidmakthållande av fartyg och således indirekt den fysiska möjligheten att bibehålla nuvarande (redan alltför låga) numerär. Rörande personal kommer FM Org 18 på olika sätt att påverka Marinens förband. Kommer amfibiebataljonens samtliga kompanier att kunna behållas? Hur kommer antalet bemanningsuppdrag vid skolor att påverka uppfyllnaden av fartygsbesättningar? Hur ser ekonomin ut framöver för att kunna öva förbanden i den omfattning som krävs? Alla dessa frågor berörde inspektören förvisso, men för den som inte till fullo är insatt i ämnet, så blir bilden av det som förmedlades under huvudanförandet – att läget trots allt ändå är rätt OK.

MI visade även upp en bild av marinens insatsspektrum som är pedagogisk på det sättet att den påvisar en skalat spektrum där den övre röda skalan innebär väpnad strid.
I anslutning till detta påstår MI att ”med den till buds stående ekonomin har vi en marin som står väl upp mot den här miljön”. Men här anser jag att det saknas en avgörande parameter i sammanhanget, nämligen regeringens ambitionsnivå att ”hela Sverige skall försvaras”!

Angående den väpnade striden säger MI att ”vi kan det ganska väl” men att det i debatten låter det som att ”vi inte kan någonting”?
Där tror jag att MI tolkat budskapen i den aktiva debatten helt fel. Det som debatten ofta har handlat om att vi har skalat bort så stora avgörande delar, och att numerären nu är så låg vilket innebär att ett antal faktiska förmågeglapp uppstått samtidigt som vi enbart kan uppträda med kvalitet på en enda plats, vilket även togs upp i den slutliga debatten.

När vi i sammanhang som dessa debatterar Marinen måste man ställa sig vissa avgörande frågor om man ska få någon relevant uppfattning om hur det är ställt med vår marina försvarsförmåga! Exempelvis…

Hur stor del skärgård kan den enda amfibiebataljonen verka inom? Hur många farleder kan våra minröjningsfartyg hålla öppna över tiden? Hur stort kust-/havsområde kan våra ytattackfartyg försvara/verka inom över tiden? Hur stort operationsområde kan våra ubåtar verka i med optimal effekt? Hur ska våra marina förband luftförsvaras? Hur ska våra marina förband logistikförsörjas? Hur många geografiska platser kan Marinen verka på samtidigt med trovärdig effekt? Det finns givetvis fler frågor. Skulle svaren på dessa frågor skrivas här, så skulle man för att citera marininspektören ”få stora problem”. Men det är istället frågor som varje läsare själv bör fundera på.
Personligen hävdar jag att Marinens numerär är vår stora akilleshäl, och det är således den som bör åtgärdas omgående. Jag hävdar också, till skillnad från vad många i Försvarsmaktens högre chefsskikt vill påstå, att ”kompensera volym gör vi med hög kvalité”.


Slutligen var det dags för seminariets höjdpunkt där Johan Wiktorin, som oberoende försvarsdebattör skulle ge sin syn på Marinens effekt. Som vanligt mycket intressant och insiktsfullt!

Wiktorin inledde med att belysa inte bara de marina delarna, utan också de maritima delarna.  Här konstaterades det mycket riktigt att det efter att Hylanders maritimutredning redovisades – inte har hänt så särskilt mycket. Närmare bestämt ingenting, och det är olyckligt. Kustbevakningen har fartyg som mycket väl skulle lämpa sig för andra uppgifter än vad de har i dag, där en bättre samordning och bättre utbyte med enkla medel skulle kunna uppnås.

Vidare tog Wiktorin, precis som han gjort i övriga seminarier, sin utgångspunkt i de sex basförmågorna. Detta måste ses i del 2 här nedan, för här får Marinen inte något bra betyg alls.

Den enda förmågan där det blir grönt är UNDERRÄTTELSER där han anser att Marinen ligger väl framme. Förmågorna LEDNING och RÖRLIGHET får betyget gult = godkänt. Avseende ledning är det primärt system i samverkan (flyg-marin) som kan förbättras. Förmågorna SKYDD och VERKAN får betyget orange (godtagbart) primärt baserat på det undermåliga luftförsvaret där avsaknad av kvalificerat luftvärn är mycket bekymmersamt. Avseende verkan är flera avgörande system i slutet av sin livslängd vilket enligt Wiktorin sänker betyget.

Det mest problematiska blir UTHÅLLIGHET där betyget blir rött = ej godkänt. Här är det givetvis kopplat till den bristande numerären inom i stort sett alla områden. Kopplat till detta gör Wiktorin en mycket intressant iakttagelse när han återknyter till perspektivplaneringen.

”Vidareutveckling av IO14 medför så låga volymer att inte ens den territoriella integriteten kan upprätthållas vid systematiska kränkningar” (!)

Vi har där inte ens nuddat vid kriget, och inte ens vid en kris. Vi klarar enligt Försvarsmaktens perspektivplanering, vid en prononcerad ekonomi, inte ens av att hantera uppgifterna i djupaste fred.
När han sedan pekar på Försvarsmaktens eget förslag på lösning som innebär att

”…ytterligare minska volymerna till förmån för kvalité”?

Ja, då undrar man hur sakerna hänger ihop? Jag håller med Wiktorin i hans analys av läget. Detta måste dock ses i sin helhet för att få helhetsbilden, detta gäller för övrigt alla delar. Se seminariet här nedan!

I den slutliga diskussionen efter alla tre anföranden tog f.d. marinchefen Peter Nordbeck upp frågan om sjöfartsskyddet och skydd av hamnar. Något som kräver oerhört mycket resurser, och det faktum att det kräver att man finns på flera platser samtidigt. Han konstaterade där mycket kallt att Marinen endast kan verka i en riktning, antingen på ostkusten eller på västkusten, och att vi inte löser sjöfartskyddet med nuvarande numerär, något han senare fick medhåll i av Johan Wiktorin.

Avslutningsvis kan jag glädjande konstatera att MI under frågestunden blir mycket tydligt med problemen och deklarerar att han behöver politiska garantier för att kunna föra Marinen framåt och han uttrycker stor oro för materiel, ekonomi och personal efter 2017. Här växer Thörnqvist argumentation. Det är dock synd att inte den kraften kom fram redan under inledningsanförandet som mer blev till en allmän beskrivning av vad Marinen gör här och nu.

Sammanfattningsvis…

På den essentiella frågan huruvida Marinen kan lösa sina uppgifter och hantera kvalificerad strid blev det omedelbara svaret JA från både Magnus Christiansson, Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin! Något jag i stort håller med om. Men här har vi också det stora dilemmat! För precis som merparten av debattörerna (och ÖB) hävdar så är problemet att vi enbart klarar av kvalificerad strid i ett begränsat område under en begränsad tid. Exakt hur begränsat området är ska givetvis inte tas upp i detta forum, men det är detta problem som primärt måste komma fram i debatten. Marinens numerär behöver utökas, inte reduceras ytterligare!

När man egentligen borde göra annat

Egentligen var avsikten att författa ett inlägg om ett helt annat ämne, men ibland blir det ju inte som man tänkt sig. Nu fastnade jag istället på bland annat denna filmsnutt från sluttampen av Viggeneran, där slutanvändaren 1. division F 21, Akktu Stakki har förevigat sin sista krigsbasövning med Viggen. Det var också en av de sista gångerna Jokkmokksbasen användes innan den strategiska time-outen till fullo övertog Försvarsmakten. Rekommenderar även att man tar en titt på det föreslagna klippet ”Viggen Low Level Flying”, även om man någon begått helgerån och försökt lägga ny filmmusik över den gamla med mindre lyckat resultat. Det är kul att se att låsen på de gamla divisionsfilmsarkiven börjat lätta, även om det gör att man lätt fastnar framför Youtube fastän man egentligen tänkt sig att göra annat.

Gun-boat diplomacy in the Baltic Sea Region?

By Karlis Neretnieks, MG (Ret), Chairman Dept I Russia Today we see rapidly increasing Russian capabilities to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It has implications for most of Russia´s neighbours, […]

Att vara chef för ett särintresse



Än en gång ifrågasätts Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet, och än en gång kritiseras regeringens försvarspolitik från andra länder. Försvarsminister Karin Enström svarar än en gång så som hon alltid gör, oavsett vilken fråga som ställs att regeringen både ökar försvarsförmågan och ökar försvarsanslaget. Det här är inte bara ett stort problem ur ett strikt försvarspolitiskt och militärt perspektiv. Den här farsen börjar också bli riktigt pinsam.

Den här gången är det en av Finlands ledande försvarsdebattörer Charly Salonius-Pasternak som fullkomligt sågar sveriges försvarspolitik med fotknölarna.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”

Han konstaterar även att Sverige har blivit en konsument av säkerhet istället för att bidraga med regional säkerhet. Det är hård men i mina ögon rättvis kritik som Salonius-Pasternak kommer med.
Försvarsminister Enström ger en helt annan bild och påstår som vanligt att läget är det helt motsatta, d.v.s. att Sverige istället stärker försvarsförmågan och ökar anslaget. Vidare far ministern med grov osanning då hon hävdar att Försvarsmakten ska stödja Island med luftövervakning(!) Så är inte fallet, eftersom detta stoppades av andra NATO-länder och där en planerad insats istället blev en övning. Detta är givetvis inte på något sätt okänt för vår försvarsminister.

Den stora frågan är då varför vår försvarsminister gång på gång far med osanning, och varför fortsätter den ständiga skönmålningen av ett mycket svårt läge när det kommer till finansieringen av den egeninitierade försvarsreformen och därmed Sveriges försvarsförmåga?
En sak kan vi slå fast, Karin Enström är inte korkad. Jag har vid ett flertal tillfällen, långt innan hon blev försvarsminister lyssnat till hennes åsikter om försvaret och dess behov av utveckling efter en lång tid av socialdemokratiskt vanstyre och förbandsnedläggningar. Då tyckte jag att Enström var en kvinna med sunda åsikter. Som officer i nu nedlagda Kustartilleriet så vet Karin Enström vad det hela handlar om, och hon vet innerst inne hur illa ställt det är med vår försvarsförmåga. Fru Enström har inte erhållit ett ämbete som hon är novis inom, till skillnad från många tidigare ministrar. Leni Björklund är ett närtida exempel. Nej, Karin Enström har till skillnad från flera av sina företrädare god förståelse för sitt politikområde. Men ändå har det blivit så oerhört fel! Varför frågar sig då vän av ordning?
Det finns sannolikt inget givet svar på den frågan, men en sak är klar. Försvarsministern har att hantera ett politikområde som inte på något sätt ligger i statsminister Reinfeldts intressesfär. Minns benämningen ”särintresse”. På försvarspolitiken vinner man heller inte några val på i ett samhälle där kunskapen runt försvar, säkerhet och omvärldsutveckling ligger på en skrämmande låg nivå.
Karin Enström är alldeles uppenbart helt bakbunden av statsminister Reinfeldt och hans prioriteringar. Försvarsdepartementet är ett av de minsta och alldeles uppenbart ett av de lägst prioriterade departementen av regeringen Reinfeldt. De gånger försvarspolitiken hamnar i fokus så är det när något pinsamt har hänt, i likhet med ryska påsken. Försvarsområdet ska ”hanteras”  av någon som statsministern kan lita på gör sitt jobb utan att göra en ny ”Odenbergare”. Samma sak var prioriterat när Cecilia Widegren fick uppdraget att leda försvarsberedningen.
I detta sammanhang måste man påminna sig om att det var just av den här anledningen som Mikael Odenberg avgick. Han kunde inte sitta tyst och se på när finansministern styrde över försvar- och säkerhet genom ekonomiska reduceringar och strukna materielprojekt. Odenberg köpte inte detta, och efter hans abrupta avhopp från posten som försvarsminister blev det således viktigt för statsministern med någon extremlojal på posten. Såväl Tolgfors som Enström är lojala moderater som gör sitt jobb utan att ifrågasätta det egna partiets prioriteringar. Det är just detta vi nu ser och hör när Karin Enström styr över vår försvarspolitik på ett sätt som man inte trodde moderater skulle kunna göra.
Genom att läsa, titta och lyssna på intervjuer med ministern ända sedan hon tillträdde så är det samma svar som levereras oavsett vad frågan handlar om, och oavsett vilken kritik som riktas mot försvarspolitiken. Regeringen satsar, regeringen stärker försvarsförmågan och regeringen ökar anslagen. Toppnoteringen hittills är ändå i SR P1 för drygt ett år sedan där det blev riktigt pinsamt. Även Johan Wiktorins färska intervju med ministern blev pinsam. När han ställer frågan vilket som är det sämsta beslut Moderaterna bidragit till i regeringsställning blir svaret på denna konkreta fråga istället vilka bra saker regeringen gjort? Ja, då rinner den sista droppen av trovärdigheten ut i sanden.
Karin Enström har till synes valt den politiska karriären framför att ta kampen för ett fungerande försvar. Jag tror att Karin Enström efter nästa val, då hon med största sannolikhet får lämna sitt ämbete kommer att få svårt att se sina före detta kollegor i Försvarsmakten i ögonen. För när vi i framtiden kommer att se tillbaka på vad de nya moderaterna åstadkom med försvarspolitiken mellan åren 2006 och 2014 så kommer vi att minnas perioden som en smärre katastrof i likhet med vad socialdemokraterna bidrog till, men i en annan tappning där man istället vägrade vidta nödvändiga åtgärder i takt med att omvärldsläget förändrades.
  
Media: SvD, YLE

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

”Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet”

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.

Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

”- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

– Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder – helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg.”

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser ”luftövervakning” över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften ”luftrumsövervakning” är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om ”luftrumsövervakning”.

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

Vissa likheter

Om man har något intresse för säkerhetspolitik eller internationella relationer har man knappast kunnat undgå att missa att Kina förra veckan deklarerade en Air Defence Identification Zone* över internationellt hav och långt in i Japans motsvarande zon inklusive över den omstridda ö-gruppen Senkaku som varit i japansk ägo sedan 1895. Den kinesiska deklarationen har väckt ett närmast ramaskri i Ostasien och spätt på de redan ansträngda relationerna mellan bland andra Kina och Japan, men även med USA och Sydkorea. I Japan har antalet starter med jaktincidentberedskap ökat mycket kraftigt det senaste året och bara under juli till september genomfördes 80 starter mot kinesiska militära flygplan och UAV:er som flugit i närheten av de japanska öarna.

USA har reagerat kraftigt på det kinesiska inrättandet av en så vidsträckt ADIZ. Den tydligaste reaktionen hittills var att man i måndags lät två B-52 bombflygplan oanmält flyga genom den nyetablerade zonen utan att först informera de kinesiska militära myndigheterna i enlighet med de av Kina stipulerade reglerna. Kina valde dock att inte skicka upp några jaktflygplan för att möta de amerikanska flygplanen och har heller inte kommenterat händelsen. För närvarande stävar också en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp och japanska örlogsfartyg mot den av Kina proklamerade zonen.

Det torde framgå för alla inblandade att det amerikanska agerandet handlar om att visa musklerna i de internationella relationerna i området. Samtidigt kan man inte undgå att konstatera att det återigen finns vissa likheter med flygverksamhet som försigått i Östersjön de senaste åren, inte minst i påskas.

DN, 2, 3, 4Aft, SVT, USA Today

*En ADIZ etableras av vissa länder en bit ut i internationellt luftrum och inom egen flyginformationsregion för att kunna kontrollera och identifiera misstänkt flygtrafik. Runt USA existerar olika ADIZ långt utan territorialvattengränsen för att bland annat kunna stävja narkotikasmuggling. Det ursprungliga syftet var dock att kunna identifiera sovjetiska bombflygplan. Mer finns att läsa här om bland annat hur flygplan förväntas uppträda.

Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden. 

/ Skipper

——————————-

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda…

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Allan Widman (Fp): Försvarsmakten måste leverera insatsorganisationen – annars alternativa personalförsörjningsformer

– Vad är folkpartiets försvars- och säkerhetspolitik? Sammanfattningsvis går den ut på att Sverige behöver se om det egna huset i termer av en beprövad bekämpningsförmåga och en fungerande insatsorganisation. Det innehåller också i den andra vågskålen en fortsatt integration med demokratiska länder det gäller samarbetet kring säkerhetspolitik. Det uppenbara svaret för Folkpartiet är att […]