Frankrike, Tyskland och den europeiska samhörigheten

av Gunilla Herolf

När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till en person som skulle föra en mer traditionell fransk politik, bl a med en stark koppling till Tyskland.

Det är ingen överdrift att säga att det fransk-tyska samarbetet utgör grundbulten för EU. Utan försoningen mellan de två efter andra världskriget, de täta bilaterala kontakterna därefter och de två ländernas djupa engagemang i EU skulle Europa ha sett annorlunda ut. Ändå är Frankrike och Tyskland, ofta kallade EUs lokomotiv, i många avseenden olika varandra och de gemensamma EU-initiativen har ofta föregåtts av en hel del kompromissande. Framför allt förenas de av att EU och dess föregångare har varit betydelsefulla för att uppnå de nationella målen. Genom samarbetet med Frankrike blev Tyskland upptaget i det gemensamma europeiska samarbetet och för Frankrike har Tysklands och därefter andras medverkan i en rad projekt varit viktigt.

Bakom samarbetet mellan Frankrike och Tyskland har hela tiden funnits en underförstådd överenskommelse om att det måste finnas en viss jämvikt mellan de två. Sålunda kan de franska kärnvapnen och medlemskapet i FNs säkerhetsråd ses som balanserade av den tyska ekonomiska styrkan, men här finns också andra komponenter som Europaparlamentets placering i Strasbourg etc.

De senaste årens händelser har frestat på samarbetet, eftersom Frankrike halkat efter alltmer på det ekonomiska området, med svag tillväxt, budgetunderskott och hög arbetslöshet. Samtidigt framstår Tyskland mer och mer som Europas ledare. EUs krav på budgetdisciplin, som bl a Tyskland står bakom, har ibland lett till att hårda ord utväxlats mellan de två och Frankrike har deltagit i det sydeuropeiska samarbete som i hög grad haft sin udd riktad mot Tysklands ekonomiska politik.

Den nya situationen i Europa

Med populismens framfart, Brexit, och därefter valet av Donald Trump till president, har såväl Tyskland som Frankrike sett faran i att både EU och Nato blir försvagade. Beträffande EU såg man emellertid från fransk sida också att det nu skulle bli möjligt att få stöd för initiativ som Storbritannien var emot. Under hösten 2016 lade de två länderna därför fram ett förslag till fördjupat försvarssamarbete inom EU. Resultatet blev inte vad man hoppades. EU antog en uttunnad version av förslaget och även om processen går vidare syns få konkreta steg mot ett mer bindande samarbete.

Till osäkerheten i Europa har också de många valen under 2017 bidragit. Hittills har dock farhågorna inte besannats: Valet i Nederländerna under våren ledde inte som fruktat till en seger för populisten Geert Wilders och nu har populismen också förlorat kampen om den franska presidentposten. Även Tyskland har val under 2017, men risken för en populistseger är betydligt mindre. Alternative für Deutschland (AfD) samlar allt färre anhängare enligt opinionsundersökningarna och ligger nu ofta under 10 procent. Kampen står i stället mellan CDUs Angela Merkel och Socialdemokraterna under den nye kanslerskandidaten Martin Schulz.

Med Macron som fransk president ser det därmed ut som om EUs grundbult kan komma att fungera som tidigare. För Macron är EU-samarbetet centralt och han har under presidentvalskampanjen beskrivit EU-samarbetet som nödvändigt för Frankrike, eftersom det gör landet starkare. Under våren har han haft kontakter med såväl Angela Merkel som Martin Schulz, vilka har fallit väl ut.

Ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland behöver dock inte betyda ett konfliktfritt sådant. Macron kritiserar som många andra fransmän den tyska dominansen inom EU. När han talar om att genomföra strukturella reformer och skapa ordning i de franska finanserna lägger han också till en önskan om att Tyskland ska hjälpa Frankrike inför de krav som EU ställer på landet. På så vis kan Frankrike komma på fötter igen och jämvikten med Tyskland återställas. Därigenom återfår också, enligt Macron, det fransk-tyska samarbetet sin kraft som draglok för EU. Frågan är dock hur villiga tyskarna kommer att vara att förändra sin politik. I motsats till fransmännen anser de att den goda tyska ekonomin skapats genom tysk effektivitet snarare än av att man vunnit på att hålla lönerna nere. Det är för övrigt långt ifrån säkert att Macron som president kommer att ha kraften att genomföra de nödvändiga strukturförändringarna i Frankrike. Här beror mycket på de kommande parlamentsvalen. Ett annat stort frågetecken i relationen till Tyskland är hur detta land kommer att ställa sig till den politisering av eurosamarbetet som Macron vill genomföra.

På det säkerhetspolitiska området kommer det fransk-tyska samarbetet sannolikt att fortsätta som tidigare. Macrons åsikter tycks stämma väl överens med den nuvarande regeringens. Han vill vidmakthålla ett starkt transatlantiskt samarbete, såväl bilateralt som inom Nato, och hans politik gentemot Ryssland inbegriper fortsatta sanktioner så länge situationen i Ukraina är oförändrad. Macron vill emellertid inte låta Nato stå för all avskräckningspolitik och det fransk-tyska intresset för att utveckla den europeiska säkerhetspolitiska kapaciteten kommer därmed att fortsätta. Som tidigare kommer det att bli genom kompromisser. Frankrike har, förutom sina kärnvapen, också en betydligt större krigsmakt och en aktiv global politik. Tysklands militära styrka är mer begränsad och landet har också en mer återhållen politik, även om den under de senaste åren nu börjat förändras under försvarsminister Ursula von der Leyen.

Åt vilket håll går Europa?

Inom EU talas nu allmänt om en europeisk utveckling i olika hastigheter (multispeed Europe). En sådan plan har också utvecklats av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som beskriver den som möjlig att genomföra inom flera olika områden, t ex försvars- och euroområdena. Även Merkel, Stolz och Macron har ställt sig positiva. Hur denna typ av utveckling ska fungera är emellertid osäkert. Medan Macron har givit exempel på närmare samarbete inom eurogruppen har övriga politiker har varit mer vaga. Motiveringarna har varit många: behovet av en nystart inom EU, det faktum att EU delvis redan fungerar enligt denna princip (eurogruppen, Schengen etc), att vissa länder helt enkelt vill mer än andra osv. Ett uppenbart motiv är också att på detta sätt öka avståndet till de EU-medlemmar som inte längre delar den europeiska värdegrunden, framför allt Polen och Ungern. Att alla Visegradländer – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – bestämt avvisar planer på ett EU i flera hastigheter är givet med tanke på att de fruktar konsekvenserna för dem själva av detta.

Krisen för EU och Nato har också lett till en ökad åternationalisering, som visar sig i att europeiska länder i sitt agerande i stället för att relatera till EU eller Nato i första hand ser till vilka andra länder som man vill eller behöver samarbeta med. Ett exempel på detta är att Tyskland under det senaste halvåret har ingått en rad olika avtal med olika länder, en typ av samarbete som fått namnet variabel geometri. På samma sätt kan man se Emmanuel Macrons uttalande att Frankrike i framtiden vill samarbeta med Tyskland och Storbritannien när det gäller försvarsfrågor och ett ytterligare exempel är initiativet från Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland när de i höstas erbjöd sig att gemensamt stå för EUs militära ledarskap.

De ledare som förespråkar ett EU i flera hastigheter betonar ofta att deras förslag i slutändan avser att utveckla EU som sådant och att sammanhållningen mellan alla de 27 länderna är det övergripande målet. Givetvis är de medvetna om hur svårt det är att få den ekvationen att gå ihop, men de nya förslagen säger också en hel del om hur svårt dagens ledare upplever att det är att få hela det nu så splittrade EU att hålla samman och utvecklas gemensamt.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Strategins kostnader. Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK)

Av Jan Wickbom

Sverige är en självständig, alliansfri och demokratiskt styrd nation som skall försvaras av sina egna legala soldater. Ett angrepp är ett angrepp på det svenska folket – inte bara de som går på Drottninggatan. Det är vårt folk som skall försvara sig – inte våra fordon, fartyg och maskiner. Men hela folket kan inte underhållas (logistik) och alla kan inte beväpnas, utrustas och utbildas för att försvara sig och Sverige. Vi måste därför avdela en strategiskt användbar försvarsmakt (HK) med fyra element (mark-, sjö- och luft- samt cyber-element), som kan mobiliseras vid eller inför ett krigsutbrott.

Om en presumtiv motståndare, Ryssland, blir medveten om att angreppet kommer att möta en mobiliserad svensk försvarsmakt, torde han avstå från att angripa Sverige. Eller också försöker man inledningsvis att över havet och genom luften anfalla och ta för vår försvarsmakt viktiga platser, områden och logistikfunktioner över hela territoriet för att sedan kunna ockupera hela Sverige. Försvarsmakten måste därför ha hög, delvis stående, beredskap för vårt cyberförsvar och för våra sjö- och framför allt luftstridskrafter. Sveriges logistik måste stödjas av USA.

Försvarsmakten får så stor förmåga och så hög effekt som riksdagens försvarsanslag (strategins kostnader), rätt utnyttjat, medger.

Operativ förmåga och effekt

Om försvarsmakten är kostnadseffektivt organiserad, kan cyberförsvaret alltid styra försvarsmakten till bästa möjliga (förmåga och effekt) operationer. Cyberförsvaret avläser dygnsvis såväl det politiska som det militära läget på globen. Både Regering och Försvarsmakt har erforderlig handlingsfrihet.

Vi kan i dag börja organisera den politiska och militära förmåga som vi anser vara mest kostnadseffektiv. Detta förutsätter dock att Sveriges försvar (HK) kommer att organiseras som en alliansfri, självständig, kostnadseffektiv försvarsmakt. En försvarsmakt, den Hårda Kärnan (två hundra år gammal), är ingen variabel, vilket däremot den politiska och militära omvärlden är och förblir.

KV 21

Studien Krigsvetenskap i 21 århundradet synes hittills ha bedrivits bakvänt. Man har börjat med att beskriva angriparens, Rysslands, troligaste cyberrelaterade angreppsmetoder, taktik och operationskonst. Sedan fortsatt med att utforska vad som är våra politiska och militära största svagheter. Hittills (studien skall avslutas år 2018) har man sedan fastslagit att inriktningsbeslut 2015 måste tillföras mer pengar för att täcka dessa svagheter.

Sveriges Försvarsminister är nästan ensam om att påvisa hur inriktningsbeslut 2015 är olämpligt som utgångspunkt för den nödvändiga utvecklingen av en ny försvarsmakt.

Under vår mångåriga ”strategiska time out” synes all militär kunskap om vad försvarspolitik innebär ha försvunnit. Hur en försvarsmakt skall organiseras diskuteras inte. Nu talas och skrivs det bara om säkerhetspolitik och militära insatser. För säkerhets skull skall man anordna ”trösklar” i de områden där ryssarna kan väntas anfalla. Dessa trösklar består huvudsakligen av ”insatsförband”, det vill säga tekniskt högtstående förband ur alla försvarsgrenar. Om eller sedan dessa insatser/anfall misslyckats skall resterna av förbanden övergå till ”totalförsvar” och förhoppningsvis avlösas av Nato. Man har glömt den enskilde soldatens vedermödor. Vakna upp ! 

Studien KV21 skall nu fortsätta. Efter att inledningsvis konstatera att Sverige behöver en försvarsmakt (inte en krigsmakt) bör skisseras hur många värnpliktiga soldater vi årligen kan utbilda, beväpna, utrusta och sedan hålla krigsplacerade i 15 år. Därefter, eller samtidigt, bör en kostnadseffektiv försvars- och fredsorganisation med tre försvarsgrenar beskrivas. Till sist bör denna krigsvetenskapliga studie framläggas för Försvarsberedning 2018, där den skall budgeteras.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

En rysk ljusglimt?

av Jan Leijonhielm

Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär och kan i bästa fall innebära en ny faktor i rysk politik, detta av följande skäl:

Framför allt var sammansättningen annorlunda. Medan tidigare demonstrationer huvudsakligen bestod av medelålders ryssar som upplevt sovjeteran, gick en oväntat stor skara tonåringar och personer under 30 ut på gatorna. De representerade en mer orädd generation som i större utsträckning hämtar sin information från nätet, och upplever att de inte vill leva i en starkt korrumperad stat. Detta hjälpte nu inte, polis och FSB arresterade tusentals. Av detta märktes naturligtvis mycket lite i statskontrollerade media.

En annan faktor bestod i spridningen över landet. Även i mindre och mellanstora städer förekom stora protester. Dessutom deltog uppenbarligen en relativt stor andel arbetare i dessa städer, något som gör det besvärligt för regimen att skylla på förvillade och västinfluerade storstadsbor. Här gällde det kärnväljare.

En förklaring till storlek och sammansättning beror sannolikt på måltavlorna för demonstrationerna. Korruptionen är märkbar för alla samhällsklasser och i alla delar av landet. Dessutom är Medvedev genuint impopulär, ca 60 procent av befolkningen hyser inget förtroende för honom. Navalnys roll var däremot inte avgörande, endast en mindre del av befolkningen känner över huvud till honom och endast 5-7 procent skulle i dagsläget rösta på honom i ett presidentval, något Navalny dessutom inte formellt kan deltaga i, eftersom han fällts i domstol för uppenbart påhittade brott.

Att en yngre generation på ett för regimen mycket oväntat sätt visade intresse för politiken tyder på att ett paradigmskifte kan vara på väg. Yngre generationer har hittills varit påtagligt frånvarande i politiken, studenter inte minst. Då räknar jag inte in den s k Putinjugend (ry Nasji), Förenade Rysslands ungdomsförbund, som används som förebild på idoldyrkan och som instrument vid t ex ambassaddemonstrationer, aktioner mot ”landsförrädare” eller bokbål.

Förklaringen till den synbara apati som studenter och andra uppvisat beror i hög grad på att all form av opposition noteras av myndigheterna och ofta leder till stäckade tänkta karriärer inom statsförvaltning och risk för utestängning från universitet. Ett av de mest liberala universiteten, Europeiska Universitet i S:t Petersburgs hotas f n av stängning, regimen har funnit det alltför västvänligt och frispråkigt.

Vad är då utsikterna för fortsatta protestyttringar, eller någon effekt av dem? Dessvärre måste åtminstone de senare betraktas som ytterst begränsade. Putin et consortes hyser en närmast panisk skräck för Majdanliknande protester som skulle bli svårhanterliga och har under åren byggt upp ett stort antal skyddsmurar. Under demonstrationerna 2012 gick hundratusentals ut på gatorna mot det manipulerade presidentvalet. Resultatet blev magert: de som kunde identifieras har successivt åtalats, medan marschen mot en totalitär stat obekymrat fortsatte. Ja, lagstiftningen skärptes naturligtvis också på ett antal områden.

Om demonstrationerna skulle bli svårhanterliga, d v s om säkerhetsorganen inte hinner gripa alla eller tappar kontrollen, har de nu laglig rätt att använda vapen mot folkhopar, d v s skjuta skarpt mot obeväpnade (säkerligen skulle dock skjutvapen i efterhand upptäckas bland demonstranterna).

Det finns synbarligen små kryphål i lagen. Således kan man utan tillstånd utföra enmansdemonstration, men den som så gör kommer snabbt att finna att han/hon omgärdas av andra demonstranter som framstampats av myndigheterna och vips så grips personen av polis för olaglig demonstration. En variant består i att motdemonstranter plötsligt dyker upp och då måste den ensamme gripas av säkerhetsskäl. Demonstrationsrätten har även på andra sätt beskurits kraftigt genom lagstiftning, och nya lagar förbjuder kritik av myndighetspersoner eller skymfande av nationen.

Historiker som vågar ha kritiska synpunkter på t ex det kloka i att låta Leningrads befolkning under andra världskriget uthärda fruktansvärda lidanden avskedas. Eftersom annekteringen av Krim skedde genom ”demokratiska” val, och som skydd för den hotade ryska befolkningen, blir kritiker av den lagstridiga annekteringen brännmärkta som landsförrädare av lydiga media osv.

Mot bakgrund av att Putin nästa år sannolikt kommer att omväljas som president till 2024-inget annat tyder i dag på det, han ligger stadigt över 80 procent i opinions­undersökningar och tiden börjar bli för knapp för en kronprins att träda fram, så är det svårt att se hur opinionsyttringar av nämnda slag skulle kunna åstadkomma en förändrad politik. Det mesta talar dessvärre för en fortsättning av nuvarande trender i alltmer repressiv riktning, instrumenten för att bryta denna utveckling finns helt enkelt inte. Putins oväntade frånfälle, en palatskupp eller mycket stora, ihållande och landsomfattande demonstrationer kanske kan få denna profetia på skam. Det är dock föga troligt att vi i hans ställe skulle få se en liberal politiker med målet att skapa en modern stat på demokratisk grund. Någon valbar sådan finns ännu inte i sikte. Den ryska befolkningens intresse för en sådan stat ligger enligt opinionsundersökningar också tyvärr på en bottenplats sedan länge.

Demokrati blev under Jeltsin synonymt med kaos och fattigdom, sedan hjälper det inte att nästan halva befolkningen anser att landet är på fel väg, förkärleken för en stark ledare väger under alla omständigheter tyngre.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA:

Det värsta terrorscenariot

av Magnus Sjöland

Jag och många med mig ser att det värsta terrorscenariot är om en terrororganisation eller en galning kommer över kärnvapen eller radiologiska vapen.

Nu i dagarna ser vi detta hot från:

  • Nordkorea
  • IS

Detta inlägg handlar främst om IS och andra liknande terroristgrupper, men vi ser att sannolikheten för ett krig har ökat med Nordkorea som nästan varje vecka gör utspel, skickar iväg missiler eller testar kärnvapen. Detta för att visa sin makt och inflytande i världspolitiken?

ISIS har gjort flera utspel och skrivit att de kan köpa kärnvapen. Nu tror jag inte att de har förmågan att kunna hantera kärnvapen, men däremot är risken överhängande för att de börjar använda de mindre farliga smutsiga bomberna, bomber som när de exploderar sprider radioaktivitet i sitt närområde. En smutsig bomb räknas inte som ett massförstörelsevapen, men strålningen och de radioaktiva ämnena är farliga för de flesta levande organismer. Om en självmordsbombare använder sig av en smutsig bomb, blir det initialt samma skada som om bomben inte vore smutsig, men med en helt annan långtidseffekt.

De självmordsbombare vi ser idag tar ofta med sig någon i döden, och ibland blir många dödade och skadade. Nyhetsmedia rapporterar under några dagar, man sanerar snabbt området och redan efter en vecka så är nyhetsflödet någon annan stans och dådet sjunker snabbt bort ur folks medvetande. Nya världshändelser dyker upp, nya olyckor eller attentat sker i en aldrig sinande ström. Terroristerna önskar att deras dåd inte försvinner så snabbt i nyhetsflödena.

Smutsiga bomber är relativt enkla att tillverka och skulle passa en terroristorganisation perfekt. Vad man ofta är ute efter är en långtidseffekt, vilket man fick 11 september. De smutsiga bomberna skulle ge en enorm långtidseffekt, folk skulle bli rädda för att få cancer, handeln blir lidande, turismen går ner och det tar lång tid att sanera. Risken är stor att hela världsekonomin går ner om några sådana bomber detonerar samtidigt i några av världens största städer. Detta skulle ge en enorm effekt på våra moderna samhällen, många gånger större än alla terrordåden vi hittills har sett tillsammans.

Radioaktiva ämnen går illegalt att få tag på i området norr om Turkiet, Syrien, Iran och Irak, mycket kommer från före detta Sovjetrepubliker. När Sovjet kollapsade kunde man relativt ofta läsa i våra svenska tidningar om folk som smugglade in radioaktivt material långt in i Europa. De senaste 20 åren har USA och Ryssland hjälpts åt att stoppa smugglare och tillsammans med länderna i området norr och öster om Svartahavet har de tagit fast smugglare vid flera tillfällen de senaste åren. De har hittat ritningar på smutsiga bomber och lagt beslag på både anrikat och icke anrikat uran. Värdet på smuggelgodset har varit allt från någon miljon till flera miljarder kronor. Köpare anges vara bland annat islamistiska fundamentalister.

Vad kan vi göra i Sverige? Vad skulle hänt om mannen i lastbilen som körde in i Åhlens detonerat en smutsig bomb? Kan vi minska sannolikheten för att något sådant händer hos oss? Har vi adekvat saneringsutrustning? Har vi jodtabletter att dela ut? Har vi ett system som ser till att folk håller sig inne och kan överleva några veckor tills den värsta strålningen lagt sig? Kan vi stötta USA, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna att få stopp på smuggling och illegal handel av uran? Kan vi ändra de ekonomiska incitamenten för smugglarna? Kan vi minska intresset i Sverige för att ansluta sig till olika former av islamistisk fundamentalism?

  • Jag kan inte svara på alla dessa frågor, men jag anser att vi bör fortsatt stödja FN och dess organ IAEA:s ansträngningar med att hålla koll på kärnreaktorer och se till så att vi kan leva i en fredlig värld med en trygg energiproduktion.
  • Vi bör vara mer medvetna om att risken för smutsiga bomber har ökat. Både Obama och Trump har det senaste året varnat för att detta kan ske och USA lägger stora resurser på att minska risken för att smutsiga bomber tillverkas och används.
  • Vi bör se till att samöva och fundera på t ex vad som kunde hänt på Drottninggatan 7 april 2017 om även en smutsig bomb hade detonerat. En icke-smutsig bomb fanns ombord, som turligt nog inte exploderade. Mannen som körde lastbilen kom från Uzbekistan, en före detta Sovjetrepublik, som tampas med islamistiska fundamentalister, och som är en av världens största producenter av uran.
  • Se till att informera befolkningen om vad man skall göra om det blir en olycka så att de har möjlighet att överleva utan att behöva exponeras för stora doser av strålning.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning

Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.

Analys

Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1

Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.

Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4

Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6

En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7

Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9

Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.

Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.

Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.

Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.

Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.

Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.

Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.

Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.

Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.

Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.

Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.

Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.

Slutsats

Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Potomac Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2Interfax. Chislo batal'onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 - nachal'nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
3Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4Ibid.
5The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)
6International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal'onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 - nachal'nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos' zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)
10TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)
11TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)
12Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. 'Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?'. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)
14International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Gediget om ledarskap

Vad kan Nelson ha att säga till oss i dessa dagar?

"Konsekvenserna av god eller dålig ledning är extremt påtagliga i krig." Med detta till synes enkla konstaterande inleds den nya boken Att leda i svåra lägen. Boken är full av korta, värdefulla exempel på olika sorters ledarskap som kan appliceras inte bara militärt.

Att välja chef, prioriteringar, kraftsamling, utmattning, målstyrning, obekväma fakta och eviga sanningar. Alla dessa aspekter av ledarskap och många till finns med i boken och exemplifieras kort och effektivt med hjälp av bland annat Nelson, Rommel och MacArthur. Därtill kommer tänkvärda reflexioner från flera svenska civila chefer - kring hur exemplen på ledarskap är relevanta för ledare i nutiden - såväl civila som militära ledare.

Boken ifråga, Att leda i svåra lägen, är nu aktuell i Pennan & Svärdet och är författad av generalmajor Karlis Neretnieks, tidigare brigadchef, och överstelöjtnant Marco Smedberg, författare till bl a Militär ledning.

Ett mycket kort citat av generalmajor Anders Brännström känns smärtsamt korrekt vad gäller just svåra lägen: "Delad ledning är ingen ledning". Visst kan delad ledning fungera när allt är frid och fröjd, men när det ser ut att gå åt skogen är det nog som generalen säger...

För övrigt har filmen om den norska krigstida kungens ledarskap nu äntligen kommit till Sverige, "bara" ett halvår efter premiären i Norge. I Norge hette den "Kongens nei". I Sverige blev det "Kungens val" och den här TT-recensionen är visserligen positiv, men... : "I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet...". Man tar sig för pannan - hur står det till med historiekunskaperna på TT?

Replik till Ledamoten Rosenius inlägg 2017-03-20

Jonas Haggren

Jonas Haggren

av Jonas Haggren

Övergripande har Rosenius rätt i sina iakttagelser om att vi borde ha en bättre försvarseffekt och därmed ha en högre ambition. Rosenius argumenterar i den senare delen av sitt inlägg för detta men också för förändrad mix av förbandsstrukturer, volymer, ökad rörlighet m m. Där är vi inte nu.

MSD 16 är skriven utifrån ett realistiskt perspektiv och ska för Försvarsmaktens personal återspegla vad vi kan göra med det vi har här och nu (och ett par år in i framtiden). MSD 16 ska också sätta de militärstrategiska ambitionerna för försvarsplaneringen så att strategi, planer och resurser hänger ihop. Det betyder i sin förlängning att doktrin som företeelse inte ska inteckna eventuellt tillkommande resurser (nya förmågor och förband) i framtiden utan utgöra en fast grund för en rimlig militär strategi här och nu. Om det inte råder kongruens mellan strategi och resurser kan trovärdigheten för verksamheten allvarligt skadas.

Rosenius skriver att ordet möta ”inte förpliktigar till mycket” samt att begreppet undvika att förlora ”inte torde leda till initiativkraft”. I doktrinens konceptdel förklaras hur dessa begrepp tolkas; ”balans mellan offensivt och defensivt agerande, säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel.” Detta representerar en väl avvägd ambition för att kunna öka uthålligheten (för att öka den politiska handlingsfriheten och skapa utrymme för att få stöd). En högre ambition med de resurser som är tillgängliga kan starkt begränsa handlingsfriheten. Orden ”med alla till buds stående medel” syftar dels till att understryka att det är här och nu, med tillgängliga resurser som avses, dessutom att: vi ger aldrig upp. Det var länge sedan detta senast tydligt uttrycktes och har varit ÖB:s budskap till Försvarsmaktens personal och chefer.

I artikelns senare del diskuterar Rosenius om förbandstrukturer och volymer. De framtida övervägandena omhändertas i perspektivplaneringen som just analyserar bl a detta. Det betyder att om perspektiv­planeringens förslag blir verklighet i en framtid, så kan strategin möjligen ändras till en högre ambition, och därmed doktrinen och som konsekvens försvarsplaneringen revideras. Skillnaden mellan vad som uttrycks i doktrin respektive vad som övervägs i perspektivplaneringen borde Rosenius vara väl förtrogen med.

 
Författaren är konteramiral, chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning och ledamot av KKrVA.

Valborgsbetraktelse

nykterhetOmvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring totalförsvarsplanering. Men rullar det på, sakta men säkert, mot ökade försvarsanslag och högre totalförsvarsförmåga? Kanske. Men det är inte läge att luta sig tillbaka i den rådande välviljan. Använd den till att etablera en insikt om vikten av ökad motståndskraft över tid, oavsett dagsform i Kreml.

Regeringens nationella säkerhetsstrategi, januari 2017:

Sveriges frihet, fred och säkerhet ska värnas. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än denna.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S):

När det gäller totalförsvaret är det en förmåga med en rejäl förbättringspotential.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

Vi levde länge med en försvarsidé som byggde på att vi skulle ha tio års förvarning utifall att försvaret – civilt och militärt – behövde stärkas. Tanken var att politiken skulle trycka på knappen och finansiera tio år av förmågehöjande åtgärder när signaler om orostider nådde Sverige. Misstänksamheten mot denna konstruktion, inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter, kompenserades av en spridd föreställning om att teorin sannolikt inte skulle behöva testas i praktiken.

2007 skrev Försvarsberedningen att det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen är ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer och att Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren skulle ”definiera vår syn på Ryssland”. Vidare ansåg man att CFE-avtalet (avtalet om konventionella styrkor i Europa) ”är centralt” för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet.

Strax efter dessa formuleringar meddelade Ryssland att landet ämnade avbryta CFE. Sedan kom Georgienkriget 2008. Dåvarande chefen för MUST gick ut offentligt med varningsflagg 2012. 2014 skriver vi Ukraina.

blogg 6Så hur gick det egentligen med återtagningsdoktrinen?

Det blev faktiskt en politisk reaktion. Sammanfattningsvis skulle försvaret göra mer, med samma resurser. Fortsatta besparingsplaner avbröts och viss ominriktning skedde till nationella uppgifter vid sidan av det internationellt inriktade försvaret. Förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid skulle kunna mobilisera fortare – men det hela skulle ske ”i den takt ekonomin medgav”. Grundtanken – en 10-årig förmågehöjning som sakta men säkert skulle rulla på – blev helt ifrånsprungen av behov och förmåga som redan borde funnits på plats. Framförallt borde medel tillförts tidigare. Det som var en inbromsning borde istället ha varit reella tillskott kopplat till en uppdaterad säkerhetsstrategi (den första versionen kom år 2006) efter Georgien 2008.

Nu läser vi 2017 och 10 år har passerat sedan ”lackmustestet”. I försvarsinriktningsbeslutet 2015 ersattes fredsrationalitet med mantrat ”ökad operativ effekt i krigsförbanden”. Vikten av åtgärder för att täta luckor på basala områden (basplatta) framhölls, liksom ökat fokus på totalförsvar. Det skedde ett trendbrott vad gäller resurser och i vårändringsbudgeten 2017 tillfördes 500 miljoner kronor under innevarande år – något som är ganska exceptionellt med svensk försvarspolitiks mått mätt (1).

Det är bara det att vi är mitt i en ganska kraftig uppförsbacke och försvarsförmågan minskar relativt de vi mäter oss emot så länge vi är militärt alliansfria – inte i första hand för att vi sjunker, utan för att andra springer snabbare.

Ett av de största utmaningarna problemen på den militära sidan är fortsatt oförmåga att koppla diskussioner om materielsystem till vad som faktiskt krävs för att förbandssätta dem – både vad gäller personal och pengar. Den pågående materielutredningen (Fö 2016:02) kommer i februari 2018 blottlägga materielomsättningsbehov av episka dimensioner, samt hur lite av det samlade materielbehovet som kan omhändertas vid oförändrade ekonomiska ramar. Det blir en svår materia att hantera för politiken – särskilt ett valår – och innan dess ska dessutom budgeten för 2018 fram, med bibehållen sammanhållning i försvarsgruppen (2).

När det gäller civilt försvar råder numer både hög ambitionsnivå och vunnen insikt om behovet av totalförsvar, men glappet mellan nuvarande läge, resurser och behov är gigantiskt. På samma sätt som med materielutredningen kommer detta blottläggas i närtid, då Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redovisar del två i sitt gemensamma totalförsvarsarbete i juni. I rapporten redovisas en samlad bedömning av Försvarsmaktens behov av stöd från bevakningsansvariga myndigheter samt deras möjligheter att tillhandahålla detta. (Gulp!)

Även denna redovisning kommer att vara stark läsning för dem som tror att Försvarsmakten kan kriga om det civila samhället slås ut. Rapporten blir en viktig ingrediens i det delbetänkande om totalförsvaret som Försvarsberedningen arbetar med. Beredningens ordförande, Björn von Sydow, har sagt att delbetänkandet ”ska handla om hur det militära försvaret samverkar med civilsamhällets komponenter men också skyddet av medborgare, infrastruktur och cybermiljöer”.

I december 2016 skrev MSB ett brev till alla Sveriges kommuner för att informera om den planering för civilt försvar som har påbörjats hos ett antal statliga myndigheter. I brevet redogör MSB för den nuvarande inriktningen för kommunernas arbete, aviserar en framtida förändring av inriktningen, samt visar på exempel på åtgärder som kommunerna redan nu kan vidta kopplat till civilt försvar.

I januari landande motsvarande sändning hos landsting och regioner och alldeles nyligen uppdrog regeringen åt MSB att till december 2017 föreslå hur arbetet med krisberedskap och den återupptagna planeringen för det civila försvaret bör utvecklas inom kommuner och landsting, mot bakgrund av bestämmelserna i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och vid höjd beredskap (LEH).

I februari justerade försvarsutskottet ett betänkande (2016/17:FöU6) där man bland annat föreslår att Försvarsmakten i högre grad ska ingå i krisberedskapens strukturer innebärande att regeringen bör göra en översyn av stabernas funktioner och uppgifter så att de synkroniseras mot länsstyrelsernas. Vidare anser utskottet att staberna och länsstyrelserna ges i uppdrag att genomföra en integrerad planering för att säkerställa att försvarets resurser snabbt kan sättas in vid en civil kris. Utskottet bedömer vidare att det nuvarande regelverket för Försvarsmaktens stöd till samhället tolkas alltför restriktivt och leder till underutnyttjande av Sveriges samlade resurser. Utskottet anser därför att

regeringen bör göra en generell översyn av Försvarsmaktens stöd till samhället. I det sammanhanget bör även de rättsliga förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ses över.

Försvarsutskottet har också enats om att det är nödvändigt att ta reda på vilka funktioner som kräver krigsplacering. Utskottet anser att regeringen bör göra en samlad översyn av samordningen av civila och militära krigsplaceringar som ger förutsättningar för att återuppbygga det civila försvaret och totalförsvaret. Vidare har utskottet nyligen formulerat ytterligare tillkännagivande i betänkandet Samhällets krisberedskap (2016/17:FöU7), innebärande att regeringen ska göra en översyn av de konsekvenser som den resursbrist som lett till stabsläge vid flera sjukhus de senaste åren skulle få vid en extraordinär händelse med stor belastning på samhällets vårdresurser.

Läsaren ställer sig nu den relevanta frågan varför jag drar upp gamla lackmustest igen och radar upp totalförsvarsrelaterade åtgärder? Bear with me. Jag jobbar upp en poäng här.

Signalen från statsmakterna ut i riket är glasklar: Det säkerhetspolitiska läget kräver ökad försvarsförmåga och motståndskraft. Totalförsvaret är inte en tankeställare. Nu ska förmågan upp! Lika klar är signalen om tillskott i höstens budget för 2018.  Retorik ska följas av resurstilldelning.

Men betänk att allmänheten kanske har uppfattat att det var tio år sedan det säkerhetspolitiska läget förändrades. Tänk om folk börjar dra slutsatsen att all denna allvarstyngda retorik faktiskt inte har manifesterat sig i något militärt hot mot Sverige som man har uppfattat och känt av på riktigt? Talet om att vi är sent ute kan motsägas av att inget har hänt de senaste åren som bevisar just detta (aggressiv övningsverksamhet och kränkningar ledde för dessa individer inte till något och för övrigt har det meddelats att det är lugnare i närområdet igen).

Vi måste rimligen räkna med att de påverkansoperationer många ständigt varnar för och uppmärksammar, faktiskt får fäste och betyder något.

Anekdotisk bevisföring är tröttsam, men jag tror det betyder något att jag allt oftare vid totalförsvarsföredrag runt om i landet får frågan vad Putin vill oss egentligen, när inget har hänt sedan Krim. Kriget i Ukraina fortsätter visserligen, liksom inblandningen i olika konfliktområden i världen. Men Sverige? Skulle vi inte bygga upp försvaret mot Ryssland?

Som specialintresserad med egen stark oroskänsla över den säkerhetspolitiska utvecklingen kan man naturligtvis slita sitt hår över naiviteten och söka skydd hos likasinnade där man inte behöver börja från början i argumentationen. Men om vänner av ett starkt totalförsvar inte kan bidra till att omhänderta det generella stöd som i vida kretsar ännu så länge riktas till förmån för stärkt försvarsförmåga, befarar jag att luften kan gå ur den nyfunna samsynen om att det är rätt att satsa på försvaret. Till det tillkommer den mediala dramaturgin (om det länge har varit positivt, måste pendeln svänga). Stödet för försvaret kan gå upp i rök lika snabbt som en brasa på Valborg. I alla fall i länder som inte har varit i krig på väldigt länge.

En bov i dramat är talet om ”hot”. Hot förknippas ofta med något som ligger framåt i tiden och om det talas i tio år om ”ökat hot” gnisslas snart om ”vargen kommer”. Risken med att enbart koppla försvarsutgifter till hotbild (i alla fall bildligt talat) är att det enligt gammalt svenskt beprövat manér i förlängningen medger skadliga pendelrörelser i svensk försvarsförmåga. Det bör fokuseras mer på vad som pågår här och nu – vilket är ett fullt tillräckligt motiv för att öka totalförsvarsförmågan – samt hur det militära och civila är en helhet i svensk motståndskraft. Poängen bör vara att vi har dragit lärdom av den resa vi gjort sedan 2007. Efter sol kommer regn och kanske vice versa. Det vi lärt är att vi måste bygga en grundläggande förmåga som inte kopplas till hotbild utan till en svensk ambitionsnivå kopplad till svenska nationella intressen. Vad är rimligt att Sverige ska klara?

Min förhoppning är att Försvarsberedningen i sin mödosamma väg mot tidigare nämnda totalförsvarsrapport, liksom kommande rapporter inför nästa försvarsinriktningsbeslut, inriktas mot att definiera denna grundläggande och hotbildsoberoende totalförsvarsförmåga. Kring den behöver det inte utbryta strider om NATO-medlemskap eller annat, eftersom den behövs alldeles oavsett hur Sverige organiserar sig gentemot allianser.

Nästa förhoppning handlar om att kompetensförsörjning och systematisk ”uppfostran” av regeringskansli och riksdagen ska ses som en oundgänglig del i motståndskraften. Hur fostras, rekryteras och premieras individer som – i politiken, berörda myndigheter och verksamheter inom ramen för totalförsvaret – har ett operativt mindset? Om man ska gå från fredsrationalitet till operativ effekt handlar detta i högsta grad om de människor som bär ansvar. Vad gäller regeringskansli och riksdag tror jag att det vore förlösande om man tvingar in den nationella säkerhetsstrategin i såväl förberedelse av beslut som i motiveringen av dem. Varenda utredning, beredning av ett ärende samt yttrande från riksdagens utskott, ska ha med en analys av bedömda effekter utifrån svenska nationella intressen. Omöjligt? Nej om konsekvensbeskrivningar till exempel ska omfatta ekonomiska effekter och konsekvenser för jämställdheten, bör säkerhetsstrategin behandlas på samma sätt. På så vis lär sig Sverige sakta men säkert att säkerhet i vid bemärkelse inte är ett ämne som ibland uppträder vid sidan av andra, utan en kärna och ett slags filter genom vilket man analyserar mått och steg.

På den här bilden är det två personer som står lite i bakgrunden. Det är Svante Werger, kommunikationsdirektör på MSB, och brigadgeneral Urban Molin, chef för specialförbandsledningen i Försvarsmakten.föber 2017 Werger och Molin är myndigheternas experter i Försvarsberedningen. Vid sidan av ledamöterna och det hårt arbetande kansliet, är de extremt viktiga personer i Försvarssverige just nu. Jag vet hur avgörande experterna kan vara, särskilt om de har genomtänkta planer för sitt beredningsarbete. Att en del i dessa planer skulle vara en förmåga som inte fluktuerar med dagsformen i Kreml, är en nåd att stilla bedja om.

Glad Valborg, alla!

 

(1): Att ynka 10 miljoner kronor till ett område som framhålls som mycket viktigt av regeringen (motståndskraft mot informationskampanjer) trollas bort, är dock symptomatiskt för hur regeringskansliet fungerar när det är som sämst. Läs Patrik Oksanen.

(2): Den nuvarande inriktningsperioden hanteras i försvarsgruppen, där alla partier som står bakom beslutet ingår, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Försvarsberedningens uppdrag är att förbereda nästa försvarsbeslut (perioden 2021-25). I beredningen ingår representanter från alla partier i riksdagen.

Miniubåtar, Tetrarchs och kustjägare

Luftlandsättningsfordonet Tetrarch debuterade på Madagaskar.

Japanska miniubåtsattacker och debuten för den futuristiska Tetrarch - det är bara två av ingredienserna i den ytterst läsvärda artikeln om den brittiska invasionen 1942 av den Vichy-franska kolonin Madagaskar. Artikeln har i Militär Historia 5/2017 sällskap av tolv (!) sidor om de svenska kustjägarnas nu 60-åriga historia.

I samma nummer finns även den osannolika men sanna historien om fallskärmssoldaten Joe Beyrle, som tjänstgjorde i både 101st Airborne och Röda armén. Jag har tidigare läst två böcker på engelska om Beyrle, senast Behind Hitler´s Lines av Thomas H. Taylor. Detta är första gången som jag läser om Beyrle på svenska. Man kan alltså lugnt säga att amfibieoperationer och luftlandsättning figurerar i senaste numret av Militär Historia, liksom en stark "Han var med"-intervju som denna gång får mig att vilja bege mig till Wien.

I övrigt, vad gäller nutiden, noterar jag att allvarliga nyheter från Balkan nu kommer i tät följd och att mitt inlägg om läget på Balkan har renderat läsvärda kommentarer. Får man hoppas att det inte blir mer oroligt än så här - säväl på Balkan som kring Korea? Hopp är dock ingen strategi...

Sist men inte minst vill jag här rikta ett offentligt TACK! till alla kustjägare som på olika sätt bidrog till Lennart Westbergs och min gemensamma artikel om kustjägarna.

Intermediate Range Missiles – Back to the 1970s

by Stefan Forss [1]

It may be too late to save the INF Treaty, Brookings Senior Fellow, Ambassador Steven Pifer stated recently. “From bases in western Russia, nuclear-armed Russian SSC-8 GLCMs could target Helsinki, Stockholm, Copenhagen, Berlin, Vienna, Prague, Budapest, Rome, Athens, Ankara, and even Paris and London”, he wrote and suggested that Washington “should seek to raise the political heat on the Kremlin by making the missile an issue between Russia and the countries that the missile will threaten”.

The U.S. government is expected to formulate its position regarding this issue soon. “An American decision to withdraw from the treaty, known as the Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty, or I.N.F., would be disastrous”, The New York Times observed correctly on April 3, 2017.

The issue is, however, much more serious than just a treaty breach caused by an odd, yet to be disclosed Russian land-based long-range cruise missile. When bits and pieces are added together the full picture looks serious. Russia is, in fact restoring the capabilities that were lost after implementation of the INF Treaty, consisting of a complete battery of various ballistic and cruise missiles, while the West has practically nothing to counterbalance this asymmetry. Welcome back to the 1970s.

Consider the ballistic missile RS-26 Rubezh, which is expected to be declared operational anytime soon. After a failed first test in September 2011, the second test flight of this new missile took place in May 2012. It was successful. The missile apparently flew with a very light or empty payload from Plesetsk to Kamtchatka, 5,800 kilometers, I e to intercontinental range, which automatically defined the missile as an ICBM, covered by the New START Treaty. The following test in October 2012, was performed from Kapustin Yar to Sary Shagan over a distance of approximately 2,000 kilometers. This was the first public telltale signal of a possible diversion from a real intercontinental-range missile program towards the politically forbidden INF ground. However, being START accountable, the RS-26 evidently is not formally violating any treaty. All subsequent tests have been performed to medium range distances, indicating that the real operational purpose of this missile is sub-strategic.

In December 2013, the commander of the Strategic Rocket Forces, Lieutenant General Karakayev disclosed that RS-26 is built on the RS-24 Yars ICBM, but is substantially lighter. This indicated that Rubezh is a stripped version of Yars. The case of the old Pioner a.k.a. SS-20 Saber IRBM missile, a two-stage, stripped version of the Temp-S ICBM, came to mind. In March 2015, it was finally acknowledged that RS-26 Rubezh has fewer stages and shorter range than the RS-24 Yars ICBM. The missile is now also known by the name RS-26 Yars-M.

The RS-26 case shows to what lengths Russia is going to mask its real intentions in the INF field. Letting the missile fly once beyond the 5,500 kilometer ICBM range definition was a clever way to disguise its real intent to reintroduce an improved version of the INF flagship SS-20.

Russia’s wish to leave INF behind should not come as a surprise. It has been on the agenda since 2004. Much of the INF debate has, however, until recently been related to the Russian operational-tactical Iskander missile system, although the U.S. concerns about Russian INF violations have not so far focused on Iskander. Both the ballistic missiles and cruise missiles now operationally deployed side by side in Iskander-M brigades clearly have potential to fly to significantly longer ranges than the allowed 500 kilometers. The former commander of the Artillery and Rocket Forces, Colonel General Zaritsky, emphasized already in 2007 that the ballistic Iskander-M missile has potential to fly to 1,000 kilometer range without changes to the launcher. TASS reported in January 2017, that work on Iskander upgrades is planned to begin in the early 2020s. The (Ft. Leavenworth) Foreign Military Studies Office’s Operational Environment Watch reports about this in its March issue.

To assess the potential range of the Iskander cruise missile, one gets a clear indication just by comparing the lengths of that missile with the Kalibr-NK deployed with naval units and possibly being the missile attributed to SSC-8. The range of the latter is 2,000 kilometers or more, its length 8-8.5 meters as compared with the length of the 7+ meter long Iskander-K. In the first approximation, range is proportional to the length of the missile, the difference essentially being fuel tanks. With the same engine and fuel as the Kalibr-NK, Iskander-K definitely is able to fly well over 1,000 kilometers.

The SSC-8 launcher is slightly larger than the Iskander launcher, but with much the same general appearance. Distinguishing between the two would be essential from a verification perspective, but it is not easy, General Philip M. Breedlove pointed out in an interview in February. If both weapon types violate the INF Treaty, the ability to ascertain the distinction between the two loses relevance.

The questions about the SSC-8 launcher and its missile, however, remain unsolved. Kalibr is a good candidate for the missile. The launch tube needs to be about nine meters long. The Bastion-P launcher, usually attributed to Onyx/Yakhont anti-ship missiles, has the right size. Interestingly enough, IHS Jane’s 360 reported in November 2016 that Bastion-P had been deployed in Syria and that its P-800 Onyx missile also had a land-attack mode.

Bastion-P launcher. (Source: http://defencetalk.net/attachments/1-jpg.14577/). The launch tube is 8.9 meters long, big enough to accommodate Kalibr-NK cruise missiles.

Bastion-P launcher. (Source: http://defencetalk.net/attachments/1-jpg.14577/). The launch tube is 8.9 meters long, big enough to accommodate Kalibr-NK cruise missiles.

Iskander-K (foreground) and Iskander-M (background) launchers in Kaupustin Yar in June 2013. The launchers fire R-500 cruise missiles and 9M723 ballistic missiles, and are deployed with Iskander-M missile brigades. (Source: http://militaryrussia.ru/blog/topic-832.html)

R-500 cruise missile launch

R-500 cruise missile launch from Iskander-K launcher in Kapustin Yar in October 2016 (Source: http://militaryrussia.ru/blog/topic-832.html)

Be it as it may, arguing solely from an arms control perspective in the public debate leads astray. The big picture of Russia’s come back to the forbidden intermediate range missile category has profound political and military operational consequences, not experienced since the late 1970s.

The deterrence value of NATO fourth generation dual-capable fighter aircraft deployed in Europe is questionable. The Tornado and F-16 aircraft assigned for nuclear missions have a less than impressive capability to penetrate strongly defended air space. The only aircraft available which can perform such a mission and return safely is probably the U.S. B-2 strategic bomber.

An important additional fact is that all warheads assigned to the sea-launched nuclear Tomahawk (TLAM-N) missiles were dismantled in 2012.

After the Soviet Union began deploying ‘Euro-strategic’ SS-20 missiles in 1976, re-establishing equilibrium of military forces in Europe demanded a Western counterweight in theater nuclear forces, should arms control fail. German Chancellor Helmut Schmidt played a pivotal role in the internal deliberations with the U.S., British and French leaders, which led to the NATO dual-track decision in 1979 to develop, produce and deploy nuclear-tipped U.S. cruise and Pershing II missiles in Europe if the Soviet Union didn’t agree to negotiate reductions in this missile category. The Soviets didn’t yield and deployment eventually took place.

As the staggering nuclear sub-strategic asymmetry is building up, there is not very much that can be done to contain it. The INF Treaty is, however, extremely important as a symbol of responsible nuclear arms control. It is too precious to sacrifice. Deterrence will have to be achieved with other means. Talk about reintroducing land-based nuclear weapon systems in Europe lack credibility altogether. There is no appetite at all in Europe for such moves, and they would come all too late anyhow. Significant vulnerability will probably remain for several years.

The lifecycles of the Russian and U.S. nuclear weapons systems are essentially out of step at a time when prospects for further arms control measures are low. USA is only in the early stages of renewing its nuclear forces. The Defense Science Board and prominent nuclear weapons professionals have described necessary steps on how to preserve nuclear deterrence. Early introduction of the new variable yield B61-12 nuclear bomb is needed as Russia evidently emphasizes small yield nuclear weapons and has adopted a very dangerous doctrine of nuclear use to de-escalate armed conflicts.

Some argue that the B61-12 is dangerous because small yield nuclear weapons cause less collateral damage and are thereby more usable, thus lowering the nuclear threshold. The evident counter-argument is that non-usable nuclear weapons don’t contribute to deterrence. The threshold, however, remains very, very high.

One area, where the USA and NATO clearly have an advantage and a legitimate means to address the non-strategic nuclear disparity is missile defense. The US/NATO missile shield in Europe, known as the European Phased Adaptive Approach (EPAA), is worth strengthening, as it poses no threat to the Russian strategic nuclear deterrent. It is operationally necessary not only to defend against Iranian missiles but also to blunt the threat from Russia’s new dual-use land- and sea-based intermediate range missile systems.

 
The author is professor, a physicist and Adjunct Professor at the Finnish National Defence University. He is a former Chief Scientist at the Technical Research Centre of Finland and the Ministry for Foreign Affairs. The author is also a Fellow of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views presented are exclusively his own.

 


Note
[1] A shorter version of this article was published by the Atlantic Counsil Nato Source Blogg on 6 april 2017. http://www.atlanticcouncil.org/blogs/natosource/russia-s-new-intermediate-range-missiles-back-to-the-1970s).

Var smäller det härnäst?

Mörka moln över Ukraina och Korea, men det kokar även på Balkan.

Vanliga medier bevakar någorlunda de spända situationerna i Ukraina och på den koreanska halvön. Men jag frågar mig om de gör sitt jobb vad gäller läget på Balkan och vänder mig nu därför till er läsare som till skillnad från mig har tjänstgjort på Balkan.

Går Balkan mot krig igen? Det var inte så länge sedan jag tog upp den i mitt tycke mest läsvärda boken från 2016, som handlar om just Balkankrig. Med tanke på de många svenskar som likt Magnus Ernström har tjänstgjort där nere plus alla med släktband, skulle man väl kunna tycka att svensk mediebevakning av Balkans säkerhetspolitiska läge skulle vara rätt gedigen. Även om medierna tagit upp den folkomröstning om Republika Srpskas dag som rivit upp gamla sår, liksom tåget till Kosovo i serbiska flaggans färger och "Kosovo är Serbien" på 21 olika språk, så känns det som att bevakningen har luckor. Exempelvis att Srpska inte bara fått Kremls politiska stöd utan även utbildning av polisiära specialförband.

Lägger man ihop den politiska utvecklingen i Bosnien med Kremls polisiära och militära aktiviteter på flera ställen på Balkan, plus rysk modernisering av Serbiens pansar och flyg... samt en ökande upprustning bland flera folkgrupper på Balkan... därtill president Trumps oförmåga att skapa förtroende och lugn... EU:s oförmåga att locka till mer samarbete i regionen... ja, det kan väl inte resultera i någon direkt ljus prognos. Men, hur ser ni som har tjänstgjort på Balkan på det nuvarande läget?

Desinformation till husbehov

av Claes Arvidsson

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Björn von Sydow svarar Carl Björeman

av Björn von Sydow

Carl Björeman beskriver i sin artikel hur bl a försvaret och värnplikten utvecklades från slutet av 1990-talet till idag. Björeman framför också att jag skulle ha haft en negativ syn på värnplikt. Det stämmer inte.

Enligt Björeman innebar försvarsbeslutet 2000 starten på en händelseutveckling som slutade med att plikten lades vilande 2010. Retrospektivt kan man se det så men det var inte den politiska intentionen med besluten 2000/2001. Jag menar att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget. Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister. Försvarsbeslutet 2000 hade en balans mellan nationellt försvar och internationella insatser. Jag anser att den organisation som framgår av försvarsinriktningen 2000 var relevant då och jag menar att den strukturen, åtminstone på ett övergripande plan, skulle vara balanserad och relevant även idag med dagens omvärldsläge.

Att göra plikten vilande och övergå till en helt på frivillig grund rekryterad insatsorganisation beslutades 2009 med endast tre rösters marginal av den dåvarande borgerliga majoriteten i riksdagen. Socialdemokraterna röstade mot. Nuvarande regeringen beslutade kort efter tillträdet 2014 att aktivera en del av totalförsvarsplikten – skyldigheten att genomföra repetitionsutbildning – och 2017 beslutades att mönstring och grundutbildning med värnplikt skulle återinföras.

I de propositioner som lades fram till riksdagen 1999–2001 utgick jag och regeringen från att värnplikten fortsatt utgjorde grunden för försvarsmaktens personalförsörjning. Försvarsbeslutet 2000 omfattade organisatoriskt bl a sex brigadledningar, 16 mekaniserade bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt understödsförband m m. Med denna organisatoriska inriktning skulle fyra armébrigader kunna organiseras omedelbart efter mobilisering. Det skulle också skapas 12 markstridsbataljoner vilka tillsammans med ett relativt omfattande hemvärn och andra förband bildade de nationella skyddsstyrkorna. Till det kom bl a tre amfibiebataljoner, 12 ytstridsfartyg, fem ubåtar och sex Jas-divisioner. I propositionen 2001 föreslogs att ca 16000 totalförsvarspliktiga skulle fullgöra värnplikt åren 2003–2004 och därefter skulle intaget öka till 17-18000. Tillämpningen av plikten utgick från krigsförbandens behov och var en mer eller mindre uttalad kompromiss mellan tvång och frivillighet. De som var lämpliga och villiga skulle kallas in.

En viktig del i försvarsbeslutet 2000 var också förmågan till tillväxt det s k anpassningskonceptet. Det byggde på förberedda åtgärder bl a rekrytering och utbildning av officerare som möjliggjorde en utökning av antalet krigsförband vid behov. Organisationen skulle ha en inbyggd tillväxtpotential om bl a ytterligare två brigader, sex Jas-divisioner och två ubåtar m m.

Försvarets situation idag har många orsaker och regeringar med olika partifärg bär ett ansvar för att vi är där vi är. Jag har nu som ordförande i Försvarsberedningen att blicka framåt för att i bred politisk enighet skapa ett försvar av Sverige anpassat för de krav dagens säkerhetspolitiska läge kräver och som är relevant i framtiden. Jag ser framför mig att vi kommer att diskutera hur totalförsvaret och dagens krigsorganisation kan förstärkas. Jag ser också att vi på allvar måste diskutera hur de civila delarna av totalförsvaret ska organiseras och bemannas. Jag utgår från att totalförsvarsplikten kommer att vara en viktig komponent i detta.

 
Författaren är ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit Talman i Riksdagen samt försvarsminister.

ÖB-förslag hinder för värnplikt

av Carl Björeman [1]

    Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång och osäker framtid.

    Per Blomqvist, Överste 1 gr

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.

Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets forum nr 2/2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Den inriktning som ÖB avsåg hade han avslöjat inför centerpartiets ledning redan i december 1994 men han började först 1998 att argumentera öppet för denna. Vid ett möte 8 december 1994 mellan ÖB Owe Wiktorin och centerpartiets ledning var ÖB tydlig: ”lägg ner territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna”. (Erik A. Egervärn, riksdagsledamot, centerpartiet, Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28).

Försvarsbeslutet år 2000 innebar starten på en händelseutveckling som i väsentliga avseenden stämde med den inriktning som ÖB Wiktorin hade delgivit centerpartiets ledning 8 december 1994.

  • Avvecklingen av territorialförsvaret påbörjades.
  • Arméstridskrafterna minskades, brigaderna började avvecklas.
  • Satsning på JAS bekräftades.
  • Högkvarteret fick ökat inflytande.

FB 2000 innebar onekligen en triumf för ÖB Owe Wiktorin. Samtidigt avslöjar denne en negativ syn på värnplikt. Den ses som ett hinder för den inriktning som Wiktorin förordade. För Sveriges försvarsförmåga fick Wiktorins förslag katastrofala följder.

Grundorsaken till att ÖB Wiktorins förslag satte i gång en ödesdiger utveckling var att beslutsunderlaget från början saknade verklighetsförankring. Wilhelm Agrell skriver om denna brist: ”Att detta inte upplevdes som problematiskt, vare sig på den politiska nivån, i Försvarsmaktens ledning eller bland de civila myndigheter som samverkade med försvaret, måste i första hand förklaras med den hegemoni som föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning stegvis uppnått under perioden 1998–2004. Utifrån denna världsbild, som under några år blev en ny svensk ”överdoktrin”, framstod nationellt försvar som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 244).

”Överdoktrinen” vilseledde inte bara den högsta politiska och militära ledningen. I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild” föreslog 17 armégeneraler att värnpliktsförsvaret skulle ersättas, vad gäller armén, av en yrkesarmé om 20 000 anställda soldater. (Dagens Nyheter 2004-04-19). Artikeln vittnar enligt min mening om att skribenterna saknade erforderlig kunskap om Sveriges behov av försvarsförmåga och tillgång på till för denna anpassade försvarsresurser. De 17 generalernas artikel publicerades dessutom under en period då Sveriges försvarsförmåga var i förfall.

”Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar. – – – – det fanns ingen förbandsstruktur, ingen krigsplanläggning och ingen övningsverksamhet som ens avlägset liknade den Finland under samma period vidmakthållit.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 243-244).

”Försvarsbesluten 2000 och 2001 – – – – innebar en definitiv och irreversibel kursomläggning. Det ”gamla” försvaret, det förrådsställda och på jämförelsevis kort tid (dygn – veckor) mobiliseringsbara invasionsförsvaret, skulle utgå. I dess ställe fanns emellertid ingen ny Försvarsmakt ned samma konkreta utformning och strategiska inriktning.” (Agrell s. 167).

När riksdagen år 2009 fattade beslut om att värnplikten skulle bli vilande (enligt min bedömning lämnad att självdö) var det militära politiska läget ett helt än vad det lättsinnigt hade bedömts vara tio år tidigare. Det europeiska säkerhetssystemet var ingen fredsordning. Ryssland hade året innan, 2008, angripit Georgien. Den svenska ”överdoktrinen” var i perioden omkring 2009 vilseledande. Trots detta valde den politiska och militära ledningen att 2009 låta sig vägledas av överdoktrinens värnpliktsfientliga värderingar.

  •  I försvarsbudgeten var det nationella försvaret och värnplikten drastiskt nedvärderade. Högst prioriterade var flygvapnet och flygindustrin. Det var svårt att ändra denna ordning eftersom den byggde på den överenskommelse mellan SAAB och flygvapnet som innebar att flygvapnet ända sedan beredskapsåren lät sin flygplansomsättning styras av SAAB:s produktionsbehov. ÖB Wiktorins prioritering 8/12 1994 dominerade ännu 15 år senare. Internationella, fredsframtvingande insatser (med ÖB Hederstedt och ÖB Syrén som pådrivande aktörer) var högt prioriterat budgetmässigt. I en pressad försvarsbudget blev det inte mycket över till nationellt försvar och värnplikt. Hederstedt utfärdade under sin tid som ÖB (2000–2003) order som visade att han instämde i vad International Herald Tribune hade skrivit 7 april 1999: ”Värnplikt gör det svårare för nationerna att gå i krig” (min översättning).
  • Försvarsmaktens utbildningskapacitet skars ned kraftigt. När allmän värnplikt gällde utbildades huvuddelen av de värnpliktiga vid de av arméns regementen som huvudsakligen utbildade bataljoner och/eller kompanier för brigader. Ännu på 1990-talet fanns det cirka 40 sådana regementen. (Försvarets forum 1 juli 1994). År 2009 fanns i armén summa 8 regementen (Försvarsmakten i fickformat 2009, s. 18). Huvudparten av nedläggningarna – 18 regementen – bestämde i FB 2000, d v s då Björn von Sydow var försvarsminister och Owe Wiktorin var ÖB (Prop 1999/2000: 30, s. 60-61 och 74). 14 regementen lades ned efter beslut i FB 2002 och 2004, vilka beslut verkställdes under perioder då Björn von Sydow , Leni Björklund och Sten Tolgfors var försvarsministrar och Johan Hederstedt och Håkan Syrén var ÖB (Prop. 2001/02: 10, Prop 2004/05:5).

Mot ovan tecknad bakgrund fanns det omkring år 2009 starka skäl att utveckla värnplikt – selektiv eller allmän – men det fanns av ÖB initierade och av försvarsministrarna godkända budget och utbildningsmässiga hinder för en sådan utveckling, Försvarsministrarna och ÖB var under perioden 2000–2010 värnpliktens ”dödgrävare”.

Under perioden 2010–2017 har behovet av nationellt svenskt försvar, bemannat av värnpliktiga, ytterligare stärkts. Det militärpolitiska läget kring Östersjön har försämrats. Ryssland rustar upp, främst med typer av stridsmedel som snabbt kan slå ut Sveriges sårbara och dyrbara ”tröskelförsvar”, som saknar uthållighet. Men den svenska försvarspolitiken styrs i praktiken av order och prioriteringar av samma slag som på Wiktorins och von Sydows tid:

  • högteknologiska vapen är högst prioriterade (Svenska Dagbladet 2/2 2017, 27/4 2016, 11/ 2017).
  • ökade svenska internationella insatser, t ex i Irak (regeringskansliet 23/3 2017)
  • det finns inga tecken på att vare sig ÖB eller försvarsministern vågar föreslå en ökning av arméns utbildningskapacitet.

Den tidigare nämnde förre försvarsministern Björn von Sydow har utsetts till ordförande i försvarsberedningen. Om han skall kunna lägga fram förslag som gör det möjligt att återaktivera ett livskraftigt hemvärn krävs det att han med kraft tar klart avstånd från den negativa syn som han hade på funktionen när han var försvarsminister.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

 


Not
[1] Inlägget har tidigare varit infört på bloggen Alliansfriheten.se

Marina specialförbandsföretag – En översikt


Reflektion

Allmänt.Detta inlägg kommer generellt belysa marina specialförbandsföretag d.v.s. dess steg/faser. Då taktik och teknik i huvudsak, dels historiskt, dels i nutid är desamma för de flesta specialförband tillhörande högteknologiska väpnade styrkor runt om i världen, går vissa generaliseringar att genomföra. I ett nästkommande inlägg kommer en hypotetisk fallstudie genomföras kring ett begränsat geografiskt avsnitt av svensk kust, för att mer praktiskt belysa hur olika företagsprofiler kan se ut, utifrån ett antal rapporterade observationer. Nedanstående information bygger helt på källor som finns tillgängliga på internet eller i bokform, den litteratur som används är från perioden kalla kriget, trots nyare finns att tillgå. Inlägget kommer vara generellt beskrivet.

Då det kommer till marina specialförbandsföretag är en viktig faktor att beakta att cirka 70% av jordens yta består av hav. Vilket innebär att in- och uttransport samt in- och urnästling för att lösa uppgifter på land, från havet får anses vara en mycket viktig metod för specialförband att behärska. Sverige har en cirka 270 mil lång kust, vilket även är en av Europas längsta kustremsor. En huvuddel av befolkningscentrumen samt industri o.dyl. är placerad längs med den svenska kusten.

Sverige får även anses inneha ett utvecklat sensorsystem för upptäckt av luftfarkoster samt större ytfartyg, medan mindre ytfartyg och ubåtar fortsatt i stor utsträckning, dolt kan utnyttjas. Sammantaget gör detta, sett till Sveriges geografiska utformning att marina specialförbandsföretag utgör en synnerligen effektiv metod att tillämpa, ffa. kopplat till Sveriges begränsade bredd samt kraftsamling av befolkningscentrum och annan viktig infrastruktur längs med väst- och östkusten, om man vill genomföra inhämtning i fred eller offensiva företag vid en väpnad konflikt.

Bild 1. Faser i marint specialförbandsföretag.
Ett marint specialförbandsföretag kan schematiskt brytas ned till tio stycken steg/faser, om en uppgift skall lösas på land. Dessa tio steg/faser är, planering, intransport, innästling, landstigning, inmarsch, lösande av uppgift, utmarsch, sjösättning/nedstigning, urnästling, uttransport. Skall uppgiften lösas under vattnet genomförs ej landstigning/sjösättning samt inmarsch/utmarsch, varvid det enbart är sex stycken steg som genomförs.

Planering.Under planeringssteget genomförs dels en omfattande planering, dels materielförberedelser samt oftast fullständiga förövningar, syftande till att säkerställa framgång vid uppgiftens lösande. Viktiga delområden i planeringsfasen är att fastställa hur in-/uttransporten samt in-/urnästlingen skall genomföras. Vilket i grund och botten utgör den marina komponenten. Utöver detta är styrande faktorer likt vilken annan uppgiftslösning som helst d.v.s. Uppgiften, Tiden, Terrängen-Väder-Sikt, Truppen, Motståndaren och Civilläge.

Vad som kan defineras som kritiska faser, som planeringen särskilt måste beakta är övergången från intransport till innästling och landstigning och vice versa vid sjösättning/nedstigning, urnästling och uttransport. Dessa faser innehåller ett flertal kritiska moment som kan omintetgöra hela specialförbandsföretaget.

In-/uttransport.Beroende på om det är fred eller krig, finns ett antal olika metoder som specialförbandet kan tillämpa i större eller mindre omfattning beroende på situation. Generiskt kan dock följande medel ses som styrande: luftfarkost, fartyg och ubåt. Luftfarkost kan vara civil eller militär och flygplan eller helikopter. Fartyg kan vara civilt eller militärt och stort eller mindre. Ubåt kan vara konventionell eller miniubåt. Detta steg kan även vara kombinerat, såsom att del av intransporten genomförs med helikopter till ett fartyg eller ubåt, där omlastas specialförbandet till fartyget eller ubåten och fortsätter sin intransport. Detta genomförs oftast vid plötsligt uppkomna operationer.

Oaktat kommer specialförbandets intransport komma till en brytpunkt där en mer dold förflyttning måste påbörjas, denna punkt kommer hädanefter benämnas som omlastningspunkt, detta är även ett beslutstillfälle om operationen skall fortgå eller ej d.v.s. har motståndaren påbörjat ett agerande som kan röja operationen, föreligger det stora risker p.g.a. vädret m.m. För att öka operationssäkerheten används, oftast, inte samma omlastningspunkt vid in- och uttransporten, transportmedel kan även variera t.ex. ett fartyg kan utnyttjas för intransporten medan ubåt utnyttjas för uttransporten osv. Det kritiska momentet i denna fas är när själva omlastningen genomförs t.ex. om en patrull utnyttjar kajaker för att bli upphämtad med ubåt osv.

Bild 2. Exempel på in-/urnästling.
In-/urnästling.Vid omlastningspunkten påbörjas eller avslutas in-/urnästling för specialförbandet. Här har specialförbandet ett antal olika metoder att tillgå för att genomföra sin in-/urnästling. Generellt kan dock följande fem kategorier ses som vanligast, ytsimning, dykning, motorbåt, kajak eller dykfarkost. På samma sätt som att omlastningspunkten varieras vid in-/uttransport så skall in-/urnästlingsväg aldrig vara densamma, då detta kan medföra att specialförbandet går in i ett bakhåll. En styrande faktor blir specialförbandets stridsvärde, då de kommer exponeras för väta m.m. kan dess stridsvärde snabbt nedgå, varvid dels längden på in-/urnästlingen dels metoden anpassas utifrån hur påverkat stridsvärdet kommer bli.

Vägvalet från omlastningspunkten under in-/urnästlingen läggs även på sådant sätt att optisk och elektronisk upptäckt minimeras i största möjliga mån. Den svenska skärgården får här ses som ett exemplariskt geografiskt område att kunna utnyttja, då mängden öar, kraftigt försvårar elektronisk och optisk upptäckt. Dock utgör det även navigatoriska svårigheter då det krävs flertalet riktningsändringar o.dyl. som kan försvåra in-/urnästling.

Landstigning/Sjösättning-Nedstigning.Landstigning/Sjösättning-Nedstigning påbörjas på ett säkert avstånd från stranden, oftast utanför praktiskt skjutavstånd från eldhandvapen, med att en mindre del förflyttar sig mot land/stranden för att rekognosera och säkerställa att platsen är öde. Därefter ansluter resterande del av förbandet. Mottagningskommitté kan även utnyttjas från t.ex. stödnätverk, dessa signalerar då till förbandet avseende status på platsen. På land skall det finnas minst finnas två olika marschvägar till och från landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatsen så att förbandet dolt kan komma till och från det. Platsen i övrigt skall även vara insynsskyddad i största möjliga mån, så förbandet kan arbeta dolt.

Förbandet planerar även för alternativa landstignings-/sjösättnings-/nedstigningsplatser. Detta kan givetvis medföra ett antal problem, om inte samtlig utrustning medförs, eller göms i upplag längre in på land, om utrustning lämnas vid en landstigningsplats som sedan ej kan brukas p.g.a. att den är röjd/upptäckt. Dessa alternativa landstignings-/sjösättningsplatser bör placeras, om det är möjligt, inom bredden för de minst två olika in-/ och utmarschvägarna från landstignings-/sjösättningsplatsen.

Skall materiel kvarlämnas så skall den även vara lämplig för upplagstjänst antingen på land eller i vattnet med de faktorer som påverkar detta. Landstignings- och sjösättningsplats kan givetvis vara olika om förbandet medför all utrustning, detta kräver dock att det enbart är en kortare sträcka som förbandet kommer förflytta sig på land. Utnyttjas kajaker eller mindre motorbåtar, kan dessa gömmas i skrevor o.dyl. eller sänkas i vattnet. Dykfarkoster har även förmågan att lämnas på botten för att sedan bemannas igen av personalen alternativt att dessa enbart utnyttjas vid in-/urnästlingen och återgår till en moderfarkost för att sedan utnyttjas vid upphämtning av specialförbandet.

Bild 3. Exempel på in- och utmarsch.
In-/Utmarsch.På samma sätt som in-/urnästlingen till sjöss skall kunna genomföras med minst en ordinarie och en alternativ väg, byggs in- och utmarschen för förbandet upp på motsvarande sätt. Man skall kunna genomföra marschomläggning under tiden mellan de två planerade vägarna i syfte att kunna parera uppkomna problem, utan att större tidsförluster uppstår. Oftast indelas marschvägen i risker d.v.s. hur hög sannolikhet det råder för upptäckt eller strid och därmed att man t.ex. måste anpassa marschhastighet eller vidta andra marschtekniska åtgärder såsom passiva eller aktiva åtgärder mot förföljande.

Exempel på företag i fredstid. Specialförbandet erhåller uppgiften 2-4 veckor innan operationen skall påbörjas. Företaget planeras och förövas så realistiskt som möjligt och i snarlik terräng som där uppgiften skall lösas, om möjligt används fullständiga tidsförhållanden. Förbandet ilastar en civil segelbåt som nyttjas för intransporten och agerar civilklädda, utrustningen göms i särskilt tillverkade gömslen på segelbåten. I skydd av mörkret når segelbåten omlastningspunkten, fyra operatörer ilastar med dykutrustning samt transporthjälpmedel. Förbandet rör sig mot landstigningsplatsen, hitom landstigningsplatsen döljs transporthjälpmedlet i vattnet, därefter tar sig förbandet i land. Förbandet förflyttar sig inåt land och löser en rekognoseringsuppgift. Därefter förflyttar de sig åter ut till sjösättnings-/nedstigningsplatsen och tar sig med hjälp av transporthjälpmedlet vidare ut till en ny omlastningspunkt där ett utåt sett civilt fiskefartyg ligger till sjöss och ilastar detta fartyg för att därefter uttransporteras ur operationsområdet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1965.
Department of The Army. FM 31-20 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C:
Department of The Army. 1971.
Department of The Army. FM 100-2-2 THE SOVIET ARMY: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C: Department of The Army. 1984.
Department of The Army.. TC 31-29 Special Forces Operational Techniques. Washington D.C: Department of The Army. 1988.
Department of The Army. TC 31-25 Special Forces Waterborne Operations. Washington D.C: Department of The Army. 1988.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.


Med anledning av Pierre Schoris senaste debattartikel

Pierre Schori. Foto: Arild Wågen, Wikimedia Commons.   Sammanträde i Nato. Foto: Nato.
av Lars Holmqvist

I SvD torsdagen 30 mars återkommer Pierre Schori till frågan om ett svenskt Natomedlemskap, denna gång ur perspektivet att bistånd skapar mer hållbar säkerhet än Nato. Artikeln innehåller en hel del att förundra sig över.

Inledningsvis menar Schori att ”vi kan inte i vår säkerhetspolitik göra våra val utifrån ett snävt militärt perspektiv”. Det är nog korrekt men vem har uttryckt en annan uppfattning? När och var skedde i så fall det?

Svenska statens kostnader för säkerhetspolitiken skulle kunna beräknas som summan av vissa statliga Utgiftsområden: UO 5 (Internationell samverkan), UO 6 (Försvar och samhällets krisberedskap), UO7 (Internationellt bistånd) och UO 27 (Avgifter till EU). Summan av dessa år 2017 är budgeterade till 116,7 miljarder. Till detta kan man åtminstone räkna en del av U8, Migration om totalt 32,5 miljarder.

Kostnaderna för de ickemilitära delarna av säkerhetspolitiken överskrider alltså med god marginal kostnaderna för Försvarsmakten. Det finns visserligen skilda politiska uppfattningar om alla dessa utgiftsområden men vem förespråkar, med Schoris ord, en säkerhetspolitik med ”ett snävt militärt perspektiv”?

Som stöd för sin tes tar Pierre Schori upp en rapport från Försvarsmakten vilken han beskriver som ”hemligt dokument”. Men det handlar FM budgetunderlag för 2018 och är en offentlig handling. Inte hemligare än att den kan läsas på FM:s hemsida.

Han använder det förment hemliga dokumentet för att i en glidande text misskreditera generalerna Bydén och Gyllensporre. ”Våra två högsta militärer, som har en flerårig yrkes- eller utbildningserfarenhet i USA och båda har tjänstgjort i Afghanistan, ser på Nato rent militärt”. Som om gjorda erfarenheter från USA och Afghanistan på något vis skulle påverka deras omdöme och som om militärer förväntas göra bedömningar som inte har bäring på militära aspekter.

Sedan finner vi några exempel på ett besvärande, möjligen manipulativt språkbruk:

  • President Donald Trump nämns inte mindre än sju gånger (låt vara att vid ett av dessa tillfällen omnämns han som ”en tweetande Bagdad Bob i Vita huset”)
  • Mot bättre vetande gör Schori gällande att ”Med Sverige i Nato skulle vi löpa risken att bli indraget (i) Pentagons globala strategi – som Spanien, Danmark och England blev under Bushs illegala Irakkrig”. Naturligtvis vet Schori att Tyskland och andra Natoländer vid olika tillfällen har valt bort deltagande. Natomedlemmar har den rätten.
  • Insatsen i Afghanistan beskrivs som ett ”fiasko”. Nog finns det goda skäl för kritik, men varför sådana överord?
  • Två gånger omnämns Nato som ”kärnvapenalliansen”. Detta är ingen tillfällighet, utan ett försök att skapa och förstärka upplevelsen Nato = obehag. Men om Nato ska undvikas på grund av att enskilda medlemmar innehar kärnvapen, ska vi då även undvika FN, EU, EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) eller för den delen, Fransk-svenska Handelskammaren? Man bör även påminna sig om att en grundbult i dagens svenska säkerhetspolitik är bilaterala avtal med kärnvapenmakten USA, den s k transatlantiska länken.

Pierre Schori tycks skapa egna argument ”pro Nato”, över vilka han sedan kan göra sig lustig: ”Bland svenska Nato-anhängare verkar panik ha uppstått. I stället för eftertanke och besinning hävdar de att just på grund av att Trump blivit överbefälhavare i kärnvapenalliansen måste Sverige gå med i Nato. Då kan man utöva inflytande inifrån. Vilken planet lever de på?”

Texten förvånade mig då jag hittills helt har missat detta argument i debatten. Jag lade därför en hel del tid på att finna källan. Men kanske är jag oskicklig på att googla, eller så handlar det om en diskussion som inte har lämnat några som helst spår på internet. Eller så hittar Schori på.

De pro Nato-argument som jag dock har lyckats finna och som har någon som helst bäring på den nye presidenten är få och snarare av det slaget att Europa självt behöver ta ansvar för sin egen säkerhet om USA:s stöd skulle bli osäkert.

Svaret på Pierre Schoris retoriska fråga är nog ”inte på denna planet”.

För säkerhets skull nämns i artikeln två gånger det faktum att Rysslands militära utgifter är långt mindre än Västs. Lustigt att Schori här själv gör sig skyldig till att se frågan ur ”ett snävt militärt perspektiv”. Få eller ingen tror att ett möjligt framtida krig blir ett helt kinetiskt krig likt det vi övade inför innan muren föll. Det förefaller aningen underligt att Pierre Schori helt har missat de senaste årens diskussion om asymmetrisk krigföring och/eller fullspektrumkonflikt. Den typ av krigföring som i grunden handlar om att kompensera för egen relativ militär svaghet, till exempel Ryssland i relation till Väst.

Schori citerar uttalanden från Norge och Tyskland vilka han ser som exempel på en ”djärvare debatt” än den svenska. Intressant nog tycks debatten i dessa Natoländer inte vara tillräckligt djärv för att ge Schori chansen att välja citat där man ifrågasatt det egna Natomedlemskapet.

Det gemensamma Natomålet om 2% till militärt försvar, vilket medlemsstaterna enhälligt beslutade om i Wales 2014, tycks uppröra Pierre Schori. Han vill få detta till att ”De allierade krävs på mer pengar, som mestadels går till den amerikanska vapenindustrin”.

För svensk del menar Schori att ett 2%-mål enbart kan vara en följd av Natofrågan. Tanken på vad som krävs för att ett tiomiljonersfolk ska kunna skydda 450 000 km2, en av Europas längre kuststräckor och ett utsatt geopolitiskt läge, släpper Schori helt.

Pierre Schori:

”Målet efter murens fall var att skapa en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland och USA samt en utveckling av regionalt samarbete i Nordiska Rådet, Östersjörådet, kring Barents hav och Arktis. Så gäller än idag.

Ryssland är vår granne, ett land som västvärlden inte kan omvandla till att bli som vi, men som vi måste finna vägar att leva med. Alla människor önskar fred, också ryssarna.”

Målet är väl rimligt nog. Samtidigt vet vi att det är onåbart med mindre än att regeringen i Kreml accepterar och respekterar enskilda länders och folks val. Bäst vore om Rysslands härskare i själ och hjärta skulle vilja ställa sig bakom detta mål på samma sätt som demokratierna i Väst gör, men näst bäst är att de ändå på något sätt förmås att ställa sig bakom. Det lär inte ske utan att Väst ställer tydliga krav, krav som vilar på styrka.

Så småningom går Schoris artikel mot sitt slut:

”Trumperan, oavsett hur länge den varar, visar att Europa behöver en ny säkerhetsarkitektur, med målet att uppnå hållbar fred och en rättsbaserad internationell ordning.

I en sådan process är 1 procent av bistånd och internationell solidaritet bättre än 2 procent av Nato-påbjuden militär upprustning.”

Nej. På samma sätt som nyttig kost, motion och tillräcklig sömn inte kan skydda oss mot risker som blankslitna bildäck på ishala vägar eller gamla brandfarliga elledningar, så kan internationellt bistånd eller generös flyktingpolitik inte skydda oss mot cyberangrepp, desinformation eller mellanstatlig utpressning.

Pierre Schori försöker etablera som något slags ”sanning” att valet står mellan att vara en god aktör i det internationella samfundet och att upprätthålla en tillräcklig tröskel mot aggression. Denna motsättning är i grunden falsk och tjänar inget gott syfte.

Det är på alla sätt lovvärt att SvD låter båda sidor komma till tals i en fråga som är så pass viktig som Nato. Men debatten tillförs inget av värde genom inlägg som utgörs av halmgubbar (att skapa falska argument vilka man sedan ”bemöter”), vulgära formuleringar och retoriska finter. ”Nej till Nato”-sidan i debatten förtjänar bättre än så här.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Centrumpunkt?

Reflektion

Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.

Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.

Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.

Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besökaGotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.

Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.

Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.

Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.

Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.

Den andra dimensionen är den försämradesituationenmellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.

Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.

Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof

Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen in på mer stabiliserande banor. Även professorn vid Harvard, Graham Allison, har nyligen varnat för att relationen mellan USA och Kina är så spänd att risken för krig är hög.

Orsakerna är välkända. Den nordkoreanska regimens kärnvapenprogram och provokationerna med utskjutning av missiler i riktning mot Japan och över Sydkorea sätter den amerikanska trovärdigheten vad gäller skydd av dessa stater på sin spets. Blir Japan och Sydkorea gisslan i ett kärnvapengrepp från Nordkorea som inte USA kan förhindra destabiliseras hela Fjärran Österns säkerhetspolitiska struktur. Kan inte USA finna former för att bemästra det nordkoreanska hotet löper amerikansk trovärdighet också över hela den globala skalan risken att undergrävas. Ytterst kan inte USA hantera situationen på annat sätt än att självt garantera kärnvapeninsats, kanske t o m i ett tidigt skede. Den amerikanske utrikesministern har nyligen också varnat både Nordkorea och Kina för att det amerikanska tålamodet nu är mycket nära slutet.

En utveckling enligt ovan i Fjärran Östern skulle binda stora delar av kraften i den amerikanska militära potentialen dit, men också leda till att den, kanske något orutinerade, amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen måste ägna all tid och kraft åt hotet från Nordkorea och även Kina och åt att förhindra en okontrollerbar utveckling i området.

Det bör uppmärksammas att – förutom den självklara oron som i sig ligger i en militärt konfrontatorisk utveckling i Fjärran Östern – har dessa händelser också säkerhetspolitiska implikationer för Europa. För Ryssland har dess östliga och västliga hotbild – eller dess östliga och västliga möjligheter! – varit central ända sedan den imperialistiska expansionen tog sin början under 1700-talet. Antingen har hotbilden uppfattats som riskfylld med den innebörden att Ryssland skulle kunna tvingas in i ett tvåfrontskrig i väst och i öst samtidigt, något som präglade den sovjetiska statsledningens oro under inledningen till Andra Världskriget då Japan och Tyskland kom att uppfattas som två makter som skulle kunna hota Sovjet samtidigt. Men situationen har också i Moskva uppfattats som att den, komplementärt, kan ge möjligheter till långsiktiga säkerhetspolitiska vinster om Ryssland kan agera starkare i en riktning om dess motståndare blir bunden hårt i en annan.

Både Ryssland och USA har alltså östliga och västliga globala säkerhetspolitiska mönster att hantera och eftersom de är antagonistiska i olika avseenden kan en konfrontation i ett område som binder den ena vara till påtaglig fördel för den andra.

En allvarlig utveckling i Fjärran Östern som ställer USA:s trovärdighet och militära kapacitet på hårt prov och binder dess politiska och militära kapacitet för lång tid i denna riktning kan locka Ryssland att sätta USA på prov i en helt annan riktning, nämligen i Europa, om den ryska ledningen upplever att den kan agera mer fritt med ett USA som är hårt bundet på annat håll. Det kan ske på många sätt t ex genom att trappa upp konflikten i Ukraina till en högre militär nivå eller med mer intensifierad hybridkrigföring mot de baltiska staterna och ökat militärt hot mot dem för att testa NATOS politiska och militära sammanhållning. Att Sverige och Finland, som inte är paktbundna och därför kan upplevas som mindre riskfyllda att provocera, kan utsättas för allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i samband med en allvarlig militär och politisk kris eller urladdning i Fjärran Östern kan därför alls inte uteslutas. Tvärtom. Faran för långtgående globala effekter av krisen i Fjärran Östern får därför inte underskattas även för Europas och vår egen del.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Finns det fler rosa flamingos?


Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.



”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.


Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman
 
Foto: Lt S J Beadell, Imperial War Museum collections (Public Domain)

Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar helt utelämnats i vad som verkar vara ett medvetet ställningstagande att tona ner vapen och utrustning. En tro man främjar organisationen genom att undanhålla dess kärnverksamhet risker dock att bli kontraproduktiv.

 
Det finns inget fel i att lyfta fram människor som grunden för vår verksamhet – tvärt om! Det personliga mötet och mänskliga berättelser är effektiv i rekrytering eftersom de är enkla att relatera till. För vissa, liksom mig själv, kan det till och med vara detta som lockat till en yrkesbana som kanske inte annars skulle blivit vald. Att antalet ansökningar varit uppseendeväckande lågt till exempelvis officersutbildningen de senaste åren visar också att insatser behövs då många sannolikt helt enkelt inte känner till möjligheterna.

Däremot finns en risk med en marknadsföring som aktivt undviker att visa verksamhetens kärna och syfte. Risken är att den blir kontraproduktiv genom att den skapar felaktiga förväntningar, eller ger en bild som (med all respekt för scouterna) mer liknar ett avancerat scoutläger än militära förband som förbereder sig för att i väpnad strid möta alla angripare.

Den uppenbara faran med att bygga orimliga förväntningar är att de alltid leder till besvikelse hos individen eftersom upplevelsen per definition omöjligen kan möta förväntan, oaktat hur bra utbildningen är. Utöver detta gör orimliga förväntningar att individen svårligen kan bilda sig en realistisk uppfattning om den tjänst han eller hon söker sig till, och därmed mentalt förbereda sig för detta. Risken för felrekrytering och ökade avgångar blir då uppenbar.

Att det ryckt in vapenvägrare (om än tacksamt få) för att påbörja sin Grundläggande militära utbildning är ett symptom på när individer getts orimliga förväntningar. Vad de trodde att de skulle få göra kan bara individerna svara på, men att de ärligt talat inte trodde att de skulle vara tvungna att bära uniform eller hantera vapen är desto mer tydligt och understryker faran med att ge en alltför vinklad bild i rekryteringen. Individen har givetvis ett eget ansvar att söka information, och ibland så hör människor vad de vill höra. Men det är bara organisationen som kan ge en rättvisande bild av sin egen verksamhet och individers tendens för selektiv perception är faktiskt bara en ytterligare anledning att prioritera detta. Att ge orimliga eller sanerade bilder av verksamheten och dess krav tjänar ingen på.

Samtidigt som externt upphandlade rekryteringsfilmer kritiserats har ironiskt nog flera filmer från Pilotutbildningen, Säkerhetskompani Sjö och inte minst de filmer som producerats internt av Combat Camera fått stor uppskattning för att lyfta fram verksamheten på ett bra sätt.

Ett vanligt fel vid marknadsföring är för stark avsändarorientering: Att formulera budskapet utifrån vår egen position inom organisation och inte den tilltänkta målgruppen. Detta gör att interna filmer gjorda för de redan frälsta inte alltid är de bästa för rekrytering och man måste tolka reklamfilmer utifrån vem som är målgruppen. Men de är inte varandras motsatser och det går inte heller att automatiskt avfärda kritiker med att de ”inte är målgruppen”. Snarare är det viktigt att personal inom organisation känner att reklamen som ska locka deras blivande kollegor återspeglar den verksamhet de bedriver.

Det finns en inneboende fara med att använda civila marknadsföringsfirmor för myndigheters rekrytering. Som ordet ”marknad” antyder fungerar dessa teorier bäst för att maximera vinst genom att hitta ett optimalt sätt att sälja in en produkt eller tjänst till den tilltänkta målgruppen vilket maximerar försäljning. En bärande del i detta är att genom marknadsanalyser utveckla produkten eller tjänsten efter konsumentens behov för att kunna nå en så bred målgrupp som möjligt. Men en statlig myndighet ska inte anpassa sin verksamhet eller vrida bilden av densamma för att locka fler. Tvärtom skall Försvarsmakten och andra myndigheter stå fast i det uppdrag vi har och vara tydliga med detta i vår kommunikation utåt.

Man kan självklart argumentera att bilder från soldatens vardag eller en konflikt inte tilltalar alla, och att för mycket bilder på vapen och militär materiel kan avskräcka vissa. Men en rimlig följdfråga borde då vara om individer som inte tilltalas av bilder på försvarsmaktens kärnverksamhet verkligen är de vi vill rekrytera? Om någon individ på ett tidigt plan avgör att verksamheten inte är något för dem kan väl svaret vara så enkelt som att denne var bättre lämpad för en annan yrkesbana.

Det finns absolut militärer som inte förstår marknadsföring. Men just nu är jag långt mer orolig för de marknadsförare som inte förstår den militära professionen. Risken är att slagsidan i rekryteringen i värsta fall övergår i en kantring.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.