Försvarsbloggare

av Bo Richard Lundgren

När nu det civila försvaret skall byggas upp igen är det väsentligt att statsmakterna har en tydlig idé om hur kostnaderna för återuppbyggnad och vidmakthållande ska finansieras. Man kan rikta blickarna bakåt och hämta vägledning och inspiration från tidigare finansieringsmetoder, men det finns nu nya omständigheter som måste vägas in när man bygger upp ett mera modernt system.

Vi talar nu om en breddad hotbild med hybridkrigföring m m Vi vill också bygga upp en nygammal försörjningsberedskap. Det är då inte lika självklart att se på beredskapsåtgärder som enbart en uppgift för staten. Hot mot infrastruktur och försörjningsflöden samt sårbarhet i samhället är redan i fredstid en fråga för flera aktörer i samhället, inte minst näringslivet. Det handlar därför om att idag se på civilt försvar som åtgärder i ett bredare samhällsperspektiv och finna ändamålsenliga former för att finansiera dessa.

Andra länder har valt finansieringsformer som är annorlunda än våra. Finland har ett system där väsentliga kostnader ligger utanför statens budget. Försörjningsberedskapen finansieras i princip genom avgifter, lån, intern finansiering och tillgångar. Och på den statliga sidan får beredskapsåtgärderna bekostas av respektive ministerium och konkurrera med fredstida behov.

I Schweiz finns tuffa regler där c:a 300 lagringsskyldiga företag har pliktlagringsavtal med staten. Det totala värdet av lagren uppskattas till omkring fem miljarder CHF dvs. c:a 47 miljarder SEK (!). I Tyskland finns omfattande lager bl a av livsmedel. Lagringsplatserna drivs av privata företag som kontrakteras i offentliga upphandlingar. Alla dessa modeller för finansiering är väl värda att studera.

På civil sida har regeringen tillsatt fyra utredningar. Dessa skall sammanfattningsvis behandla civil ledning och samordning, näringslivets roll i totalförsvaret, krigssjukvård och psykologiskt försvar. De pågående eller planerade utredningarna har fått i uppdrag att även uppskatta och redovisa kostnader för de förslag de kan komma att lägga. Det är ingen djärv gissning att utgå från att den sammantagna notan för utredningarnas förslag kommer att handla om betydande summor.

Till yttermera visso ha försvarsministern i dagarna presenterat ett tilläggsdirektiv till Försvarsberedningen. Innebörden är i princip att beredningen skall vara återhållsam och ”realistisk” när det gäller ekonomiska satsningar. M a o kan vi förvänta oss en rejäl politisk batalj när det gäller försvarsekonomin.

Slutsatsen av det ovanstående är att två stora problem återstår att lösa.

Det ena problemet är hur tillräckligt mycket resurser ska kunna avsättas för att bygga upp ett nytt fungerande civilt försvar när man i huvudsak måste repliera på statliga medel som ska äskas i konkurrens med Försvarsmakten.

Det andra – mera långsiktiga problemet – är hur man ska kunna vidmakthålla ett civilt försvar på en rimlig nivå när de icke-militära hoten blir allt allvarligare och samhällsvecklingen går mot en ökad sårbarhet i såväl infrastruktursystem som försörjningsflöden.

Här skulle KKrVA kunna hjälpa till och initiera en nödvändig diskussion om hur breda totalförsvarslösningar skall finansieras i framtiden.

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

Helt oväntad var dock inte utvecklingen. Frankrike och Italien har en lång gemensam historia av såväl kriser som samarbete. Relationen har varit tät: många italienare utvandrade till Frankrike strax efter andra världskriget och handelsutbytet har ökat till att de två nu är varandras näst största handelspartner. Under det kalla kriget befann sig båda länderna i en situation där försvarsfrågor och det sovjetiska hotet utgjorde viktiga komponenter som förenade de två. Därefter har andra frågor fått större vikt.

Libyen och flyktingfrågan

Den akuta motsättningen mellan Frankrike och Italien har sina rötter i händelserna kring den arabiska våren år 2011 och berör såväl interventionen i Libyen i mars 2011 som händelser kring flyktingströmmarna under samma år. Frankrikes president Sarkozy var en av de ledande tillskyndarna till Libyeninterventionen, medan Italien var kritisk till den, eftersom man fruktade att den skulle leda till kaos. När det visade sig att Italien fick rätt blev den italienska kritiken mot Frankrike mycket hård. I mars 2011 blossade också en italiensk-fransk konflikt upp vid gränsen mellan de två länderna. Anledningen var att Italien, som hade tagit emot ett stort antal migranter efter oroligheterna i samband med den arabiska våren, också givit många av dem temporära visa. Frankrikes reaktion på detta var att införa gränskontroller, ett brott mot Schengenfördraget. Den franske presidenten Nicolas Sarkozy kritiserade samtidigt Italiens beslut att ge migranter temporära visa och flyktingar som försökte korsa gränsen blev rutinmässigt tillbakaskickade. Italien i sin tur anklagade Frankrike för att bryta mot Schengenreglerna och fick också stöd av kommissionären Cecilia Malmström. Tvisten löstes slutligen genom att Frankrike och Italien kom överens om att gemensamt patrullera längs den tunisiska kusten för att hindra migranter som ville söka sig till Europa.

Såväl Libyen som flyktingfrågan har fortsatt att spela en stor roll i relationen mellan de två länderna.  I Libyen, där ännu ingen har egen kontroll över hela landet, har Italien och Frankrike gjort olika val mellan de två rivaliserande regeringarna.

Italien stödjer den internationellt erkända regeringen i Tripoli och har ambitionen att bromsa migrationen till Europa som organiseras av människosmugglare. Avsikten är givetvis att minska pressen på Italien av flyktingar från Nordafrika. EU stödjer det avtal som slöts 2017 mellan Italien och Libyen och hjälper den libyska kustbevakningen med att stoppa båtar. Frankrike stödjer i stället krigsherren, generalmajor Khalifa Haftar i Benghazi, som kontrollerar den östra delen av Libyen. Tillsammans med honom har man prioriterat kampen mot terrorismen, som på grund av terroristattackerna mot Frankrike, ses som det viktigaste. Både Italien och Frankrike har oljeintressen i Libyen, Italien genom Eni och Frankrike genom Total. Italien, som före 2011 hade ett nära samarbete med Libyen, anklagar nu Frankrike för att inte ha något intresse av att stabilisera situationen utan i stället försöka ta över Italiens tidigare ställning i landet och därmed kontrollen över den libyska oljan.

Relationen mellan Frankrike och Italien försämrades genast när Italiens populistregering, sammansatt av Femstjärnerörelsen och Lega, tillträdde i slutet av maj 2018. President Macrons uttalande att populismens framgångar i Europa nu kunde jämföras med en spetälskeepidemi ledde till motanklagelser. Framför allt kopplades hans uttalanden ihop med den då aktuella situationen med Acquarius, ett fartyg med migranter som Italien vägrade låta anlöpa en italiensk hamn. När den franske presidenten hade givit Italien hård kritik för detta svarade Italien med att kalla honom hycklare, eftersom inte heller Frankrike ville ta emot fartyget. Italien påminde också om de tusentals flyktingar som Frankrike sänt tillbaka till Italien.

Konflikten kring Libyen och flyktingpolitiken har också lett till beskyllningar om ländernas tidigare kolonialpolitik och fortsatt sådan politik. Italienska uttalanden om att det egna landet i motsats till Frankrike inte hade något att skämmas för ledde till kommentarer från andra håll om den blodiga historia som båda länder har i Afrika och beträffande Italien inte minst i Libyen.

Beträffande dagens politik har den biträdande premiärministern och ledaren för Femstjärnerörelsen, Luigi di Maio, anklagat Frankrike för att tvinga fattiga afrikanska migranter att fly från sina hemländer genom att behandla dessa länder som de facto kolonier. Frankrike beskylls för att manipulera ekonomin i de 14 väst- och centralafrikanska länder som använder sig av CFA-francen som valuta. Frankrike sägs hindra deras ekonomiska utveckling och därigenom bidra till migrationen. Andra hävdar att denna valuta (som låst till euron och garanteras av Frankrike) också ger stabilitet och kontroll över inflationen för de fattiga länder som använder den. Det är för övrigt frivilligt att ansluta sig till den. Ett ytterligare motargument är att de flesta migranter som når Italien kommer från länder som inte använder CFA-francen.

Ekonomiska frågor

Också på det ekonomiska området har Italien och Frankrike hamnat i konfrontation med varandra. Framför allt har kritiken kommit från Italien och den har gällt Frankrikes mer expansiva ekonomiska politik. Landet anklagas bl a för att köpa upp italienska konkurrenter. Bland annat finns en oro att Frankrike ska ersätta Italien som leverantör av delar till den tyska bilindustrin.

Ett speciellt uppmärksammat fall har gällt den sammanslagning av två delvis statsägda företag, den italienska fartygstillverkaren Fincantieri och det franska STX-varvet. Avtalet, som skulle ge Fincantieri det större inflytandet, hade beslutats i februari 2018 men stoppades av president Macron. I början av mars 2019 förklarade den franske ekonomiministern Bruno Le Maire att sammanslagningen kommer att äga rum, men gav inga detaljer kring affären.

En annan aktuell fråga gäller en tunnel för höghastighetståg som planeras mellan Turin och Lyon. Arbetet har redan påbörjats och Frankrike, som nu har borrat 25 km in berget, är angeläget att fortsätta. Femstjärnerörelsen är däremot starkt emot tunnelbygget, eftersom Italien enligt deras beräkningar kommer att förlora mycket pengar på projektet.

Såväl Italien som Frankrike har en problematisk ekonomi som i båda fallen lett till problem med EU:s budgetregler. Situationen har inte förenat dem utan i stället ökat irritationen, eftersom Italien anser att Frankrike behandlats betydligt mildare i samma fråga. Under hösten 2018 underkändes Italiens budget av EU-kommissionen. Dels ansågs den bygga på orealistiska tillväxtsiffror, dels skulle den skapa ett alltför stort underskott i budgeten. Den italienska reaktionen var stark bl a med anklagelser från Matteo Salvinis sida att kommissionen angrep det italienska folket. Italien gjorde emellertid därefter vissa justeringar i sin budget som sedan antogs av kommissionen.

Gula västarna och den akuta krisen

Krisen kan sägas ha nått sin kulmen kring den 5 februari 2019 när Luigi Di Maio i samband med ett besök i Paris också träffade företrädare för Gula västarna. Femstjärnerörelsen upplever att Gula västarnas ideologi om direktdemokrati ligger nära deras egen och har önskat ett samarbete inför EU-valet. I Frankrike ses emellertid kontakten som riktad direkt mot president Macron med tanke på Gula västarnas attacker mot honom.

Mötet mellan Di Maio och företrädare för Gula västarna ledde till att president Macron den 7 februari kallade till sig den italienska ambassadören i Paris samt hemkallade den franske ambassadören i Rom för konsultationer. Det franska utrikesdepartementet förklarade i ett uttalande att anledningen var att Frankrike under flera månader utsatts för ”upprepade, grundlösa attacker och kränkande uttalanden” från de två italienska regeringspartierna. Man påpekade också att ett återkallande av en fransk Italienambassadör inte hade inträffat sedan andra världskriget.

Det franska utrikesdepartementet berörde också vad man såg som de italienska motiven.  Att länder har olika åsikter är en sak men att, som de italienska regeringsföreträdarna, manipulera relationen med sikte på att framgång i val var en annan, sades i uttalandet. Svaret från Matteo Salvini hölls emellertid i samma ton som tidigare. Han förklarade sig redo att föra samtal med president Macron om tre specifika ämnen: migranter vid den italiensk-franska gränsen, italienska terrorister som ”levde fritt” i Frankrike och italienska pendlare som varje dag fick uthärda flera timmars väntan i franska gränskontroller. Salvini påpekade också att hans enda mål var att försvara det italienska folkets intressen.

Den italienske presidenten Sergio Mattarella har varit besvärad över konflikten och i samtal mellan honom och president Macron har de två förklarat att Frankrike och Italien som grundarländer har ett speciellt ansvar för EU.  Företrädare för den italienska oppositionen har också påpekat att Frankrike stödde Italien när landet hotades av sanktioner beträffande budgeten för 2019. Likaså har företrädare för näringslivet i båda länderna varit intresserade av att dämpa konflikten, eftersom de inte vill att detta ska påverka deras samarbete.

Kulturell rivalitet

I denna atmosfär av ömsesidig misstro har även andra, till synes mindre, frågor fått temperaturen att stiga. En sådan gäller Louvrens önskan om att få låna verk av Leonardo da Vinci från Italien för att kunna visa dem i samband med 500-årsjubiléet av konstnärens död år 1519. I gengäld skulle Louvren låna ut verk av Raphael till motsvarande jubileum i Italien nästa år. År 2017 lovade den italienska regeringen att lånet skulle få äga rum, men detta är nu osäkert. Den nya kulturministern, Lucia Borgonzoni (Lega) har förklarat att det är otänkbart: Leonardo da Vinci var italienare, inte fransman och anknytningen till Frankrike består enbart i att han avled i detta land.

Ett återkommande tema i Italien är vad man uppfattar som fransk arrogans och bakom detta finns en långvarig kulturell rivalitet mellan de två länderna. Italien ser sig som arvtagare till det antika Rom, en roll som stärktes genom den italienska renässansen men anser också att Frankrike sedan lång tid försöker ta över denna roll. Att en hel del italienska verk fördes till Frankrike under Napoleons krig i Italien är heller inte glömt. Frågan är dock om sådana känslor kommer att avgöra frågan. En ytterligare faktor av betydelse är nämligen att enligt Uffizierna i Florens, där tavlorna nu finns, togs ett beslut år 2009 om att de tre verken är alltför sköra för att kunna tas från platsen.

Populismen och EU-valet

EU-valet i maj 2019 spelar också en roll i den fransk-italienska konflikten. Både Femstjärnerörelsen och Lega förväntar sig stora vinster i valet och kritiken mot Frankrike och fransk migrationspolitik är nu för båda partier ett viktigt medel. Under det år som gått sedan valet tycks det ha lönat sig att satsa på en hård politik i migrationsfrågor. Lega, som fokuserat på en sådan och som vid valet 2018 fick 18 procent av rösterna har nu fått ett övertag i opinionsundersökningarna jämfört med Femstjärnerörelsen som med tyngdpunkt på medborgarlön och direktdemokrati då fick 33 procent.

Ett annat område där Frankrike också är en given motståndare gäller den ideologiska kampen mot liberalismen. President Macron är här en idealisk motståndare för de två populistiska partierna eftersom han för många förkroppsligar det liberala Europa, en roll som Macron själv inte tycks ha något emot. För de populistiska partierna i Europa gäller emellertid ett brett internationellt samarbete inför valet. Utöver Femstjärnerörelsens kontakter med Gula västarna, som i januari bestämde sig för att ställa upp i valet, har Matteo Salvini etablerat samarbete med systerpartier och politiker i Ungern och Polen.

De två italienska partierna företräder emellertid inte samma politik i Europaparlamentet. Salvinis Lega ingår, liksom Marine Le Pens Nationell Samling, i Nationernas och friheternas Europa (Europe of Nations and Freedom, ENF). Di Maios Femstjärnerörelse hoppas nu att Gula västarna också ska ingå i partigruppen Frihet och direkt demokrati i Europa (Europe of Freedom and Direct Democracy, EFDD) eftersom man inte har någon partner sedan Nigel Farages UKIP upplösts.

Konsekvenser av den fransk-italienska konflikten

Att närstående europeiska länder har konflikter med varandra är inte ovanligt och inte heller att relationen mellan två jämstora länder kan inkludera en viss rivalitet. Ekonomiska konflikter som de som rör den libyska oljan, avtalet Fincantieri-STX och tunneln mellan Turin och Lyon är inte heller nya. Migrationsfrågan är däremot av ett annat slag. Italien har här, på grund av sitt geografiska läge, tvingats att ta en oproportionerligt stor börda som övriga europeiska länder i mycket liten utsträckning varit villiga att hjälpa landet med.

Den utlösande faktorn för den dramatiska försämringen av förhållandet mellan Italien och Frankrike var emellertid de politiska skiljaktigheterna och personliga motsättningarna mellan de två italienska regeringspartiernas ledare och president Macron.

Friktionerna mellan de två länderna har också betydelse för Italiens relationer till Tyskland. Sett ur italiensk synvinkel har Frankrike, på grund av sin nära relation till Tyskland, fått stort inflytande i Europa och har, liksom Tyskland, behandlats milt av EU-kommissionen då landet brutit mot eurozonens budgetregler. Det fransk-tyska Aachenfördraget (en förnyelse av Elyséefördraget av 1963) slöts i januari då relationerna mellan Italien och Frankrike var krisartade och innebar en konkret påminnelse om skillnaden mellan de fransk-tyska och fransk-italienska relationerna.

Frågan är nu om det finns en väg tillbaka till en mer positiv relation mellan de två. Italien och Frankrike har ju för inte så länge sedan varit viktiga partners. Så sent som under 2018 förberedde man det s k Quirinalfördraget mellan de två, enligt samma mönster som det fransk-tyska Elyséefördraget. Italien har också ingått i den grupp större länder – Italien, Frankrike, Spanien och Tyskland – som Frankrike gärna velat se som ledande i Europa efter Brexit.  De fyra har mötts vid flera tillfällen och bland annat enat sig om att föreslå ett Europa i flera hastigheter.

I det sammanhanget är det givetvis viktigt att tänka på att de två italienska regeringspartierna, som bl a framgår av deras olika politiska tillhörigheter inom Europaparlamentet, är olika varandra i flera avseenden. Det är långt ifrån säkert att de än en gång förenas i en regering, speciellt om ett av dem når stora framgångar. Inte heller president Macron och hans La République En Marche (LREM) kan vara säkra på att få behålla makten. Hur konstellationen av partier och personer kommer att se ut vid fransk-italienska regeringsmöten i framtiden är därför mycket osäkert. Det är sålunda inte orimligt att tänka sig en situation om inte alltför lång tid då Frankrike och Italien kommer att inse att de båda har mycket att vinna på att åter ta upp sitt nära samarbete och gräva fram det fördrag som 2018 förklarade att detta var två länder som ”naturligt hör ihop genom en exceptionell historisk, ekonomisk, kulturell och mänsklig närhet”.

Författaren är fil dr, forskare och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss och Stig Rydell

Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.^[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.^[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.^[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.^[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.^[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.^[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.^[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.^[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.^[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.^[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.^[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.^[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.^[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i NATO, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med NATO, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då NATO-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas.   I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller NATO, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt.  Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex NATO, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att NATO:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att NATO, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka NATO-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i NATO. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med NATO. Gränsytorna till NATO skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt NATO-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har ”Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53]  bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i NATO.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett NATO-medlemskap.

Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA. Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3] ”Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] ”EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.”  ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9] RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent NATO Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12] Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14] Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube, https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw 

[18] Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018, https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, NATO: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/NATO-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] ”NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] ”Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37] Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39] Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] ”Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] ”En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46] Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47]  ”Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] http://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland 

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] ”Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i NATO, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i NATO (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.

av Stefan Forss och Stig Rydell

Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.^[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.^[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.^[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.^[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.^[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.^[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.^[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.^[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.^[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.^[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.^[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.^[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.^[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i NATO, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med NATO, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då NATO-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas.   I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller NATO, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt.  Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex NATO, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att NATO:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att NATO, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka NATO-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i NATO. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med NATO. Gränsytorna till NATO skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt NATO-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har ”Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53]  bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i NATO.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett NATO-medlemskap.

Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA. Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3] ”Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] ”EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.”  ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9] RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent NATO Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12] Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14] Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube, https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw 

[18] Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018, https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, NATO: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/NATO-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] ”NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] ”Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37] Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39] Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] ”Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] ”En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46] Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47]  ”Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] http://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland 

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] ”Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i NATO, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i NATO (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.

av Tobias Christensson och Kristian Stenberg

Uttrycket ”never go full retard” är hämtat från den amerikanska komedin Tropic Thunder[1] där Kirk Lazarus, en av filmens huvudkaraktärer spelad av Robert Downey Jr, anför ett resonemang angående möjligheterna för en skådespelare att erhålla en Oscar genom att gestalta en intellektuellt funktionsnedsatt människa. Hans ståndpunkt är att ett sådant porträtt bör ske med viss balans likt exempelvis Tom Hanks i Forrest Gump eller som Dustin Hoffman i Rainman. Om skådespelaren däremot överspelar eller drar porträttet för långt riskerar han att missa huvudpoängen och därmed lämna Oscarsgalan tomhänt.

När en organisation står inför nya utmaningar och förutsättningar är det naturligt och kanske nödvändigt att söka förändring. För en statlig myndighet som Försvarsmakten är förändring och anpassning av organisationen stundtals avgörande för att hantera en förändrad omvärld, politiska styrningar och teknisk utveckling. En förändring behöver dock inte innebära att det blir bättre och det finns gott om exempel på organisationer vars förändringsiver snarare lett till sämre resultat. Professorerna Lee G Bolman och Terrence E Deal menar i boken ”Nya perspektiv på organisation och ledarskap” till och med att initiativ till förändring som kommer uppifrån och som är sprungna ur en rationell analys nästan alltid misslyckas. En förklaring till dessa misslyckande är att beslutsfattarna inte fullt förstår organisationsmiljön och därmed inte heller kan förutse konsekvenserna av sitt handlande[2].

Under författarnas tid i Försvarsmakten har vi bevittnat många förändringar både avseende organisation, utbildning, utrustning, taktik och metoder. De flesta i någon mån relevanta och, med sin tids perspektiv, motiverade. Det finns dessvärre också många exempel på det som Bolman och Deal beskriver som misslyckade och som i efterhand enbart kostade tid och pengar för organisationen. Baserat på egen erfarenhet tycker vi oss kunna skönja en tendens till att många förändringar ofta går för långt innan felaktigheter upptäcks och ånyo balanseras. En förklaring till detta kan vara vår hierarkiska struktur där varje chef agerar lojalt mot högre chefs beslut. I en slags iver att anamma det nya sker inte förändringen med balans utan dras istället till sitt ytterläge och får därmed större negativa konsekvenser än vad som hade varit nödvändigt.

Ett exempel på detta är konsekvenserna av Försvarsbeslutet 2000 som bland annat ledde till nedläggning av ett stort antal förband samt ett tydligt fokus mot det insatsfokuserade försvaret. Försvarsutskottet betonade i sitt betänkande att Försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser skulle prioriteras högt[3]. Vi gick således in i en tid där de förband som klarade sig valde att öva fredsbevarande metoder på dyrbar övningstid. Stridsvagnar och stridsfordon stod på tomgång under större övningar och väntade på att en chef skulle förhandla färdigt vid en illegal checkpoint, engelsk signalering infördes, benämningen ”fiende” ersattes med ”parterna” och soldater övades i fordonssök. Skjutning på längre avstånd än 150 meter utgick ur reglementet och ersattes med instinktivskytte från korta avstånd baserat på någon oklar erfarenhet från något insatsområde. Skjutning på länge avstånd återkom dock senare baserat på ytterligare erfarenheter från Afghanistan då detta hade visat sig värdefullt att behärska.

Med facit i hand var dessa prioriteringar och förändringar i utbildningen felaktiga. Grunden för vår verksamhet måste alltid vara den högintensiva väpnade striden och en rimlig åtgärd vore istället att fortsätta öva stridssätt och grundläggande stridssituationer för att sedan komplettera med stabiliserande metoder i anslutning till specifik insatsutbildning. Den politiska styrningen har förvisso angett tonen och prioriteringar men det är fortfarande upp till oss som myndighet och profession att hantera hur vi når målsättningarna. Efterhand balanserades emellertid förändringen och vi började återgå till fokus mot den väpnade striden trots stora internationella åtaganden. Skadan var dock i viss mån redan skedd och vi förlorade både tid och värdefulla kunskaper. Pendeln slog till ytterläge innan den balanserades, vi drog det för långt, vi överspelade, vi gick ”full retard”…

Nu är vi inne i en ny större förändringsfas och sedan försvarsbeslutet 2015 är fokus flyttat tillbaka till nationellt försvar av svenskt territorium med ökade ekonomiska anslag. Vi välkomnar pliktens återinförande och ser fram emot fler brigader och ökad numerär. Det finns emellertid en risk att vi på nytt låter dyrköpta erfarenheter gå förlorade. Våra förbands deltagande i internationella insatser och framförallt införandet av GSS/K har berikat Försvarsmakten och gjort att de senaste decennierna inte enbart varit förlorad tid.

Framtiden för GSS/K[4] är för oss oklart och det råder uppenbarligen delade meningar om konceptet inom Försvarsmaktens ledning. Anställningsformen med professionella soldater har naturligtvis nackdelar och innebär en högre kostnad jämfört med pliktade soldater. Det finns emellertid också en mängd fördelar och det är därför mycket viktigt att vi nu hittar ett läge där K-systemet kan överleva, utvecklas och kombineras med ökad värnpliktsutbildning. Vi får i denna förändringsiver inte glömma de tidigare välkända begränsningar som faktiskt finns med pliktade enheter i form av tillgänglighet men också till del begränsningar i kunskaper och färdigheter. De övergripande principer om användbara, tillgängliga och välövade förband som Försvarsmakten och våra politiker beskrivit sedan 2009[5] torde fortsatt vara giltiga även om fokuset numera är nationellt.

Vi har under flertalet år haft förmånen att få arbeta både med värnpliktiga och yrkessoldater. Känslan av stolthet när det värnpliktiga förbandet muckade var alltid påtaglig och man gladde sig över de utbildningsmålsättningar som soldaterna hade uppnått. I jämförelse med ett välövat GSS/K-förband blir dock skillnaderna tydliga. Ett förband med yrkesanställda soldater har en mångsidighet, en tillgänglighet och en professionalism som vida överstiger ett värnpliktsförband vilket naturligtvis inte är konstigt. Det tar längre tid att uppnå samma mål m h t arbetstidsuttag, det kostar mer pengar och det finns utmaningar i form av avslutade anställningar. Med rätt instrument och satsning är dock ett anställt förband betydligt farligare för fienden, mer gripbart och mer användbart än ett värnpliktsförband. Ur GSS/K soldaternas led har under de senaste åren också utbildats en stor mängd officerare med mycket goda kvalitéer. Nyutbildade officerare med bakgrund i ett GSS/K förband är direkt användbara, besitter oftast goda kunskaper och färdigheter och har stor förståelse för soldatlivets utmaningar.

Armén måste nu tydligt välja en inriktning för våra GSS/K-soldater. Principen bör vara kraftsamling i bataljon snarare än ”utsmetning” på förband och enheter. Högst effekt av de professionella soldaterna erhålls om funktionerna fungerar, att det finns stabskraft och kompetens inom de grundläggande förmågor som ingår i en bataljon. Först då kan vi till fullo hantera och öva det som är komplext exempelvis kombinerade vapen men också fungera inom en brigad som en del av system av system. Den motoriserade bataljonen är härvid också fortsättningsvis ett mycket lämpligt förband för detta ändamål. Förbandstypens styrkor i kombination med yrkesanställda soldater gör den mycket ändamålsenlig, både som en självständigt verkande bataljon men även inom ramen för brigaden.

Internationella insatser, operativa reserver och nationell beredskap kommer även fortsättningsvis att utgöra en del av våra arbetsuppgifter. De internationella insatserna är förvisso nedprioriterade men fyller fortsatt en viktig roll sett ur ett politiskt och strategiskt perspektiv. Vårt militärstrategiska koncept beskriver hur vi ”tillsammans med andra” ska vinna kriget.[6] Eftersom de ”andra” i nuläget inte är fastställda krävs vårdande och utvecklande relationer med EU, NATO och de nordiska länderna genom internationella övningar och internationella insatser. Dessa insatser och övningar måste kunna genomföras oberoende av utbildningscykeln för våra värnpliktsförband och på ett sätt som bibehåller vårt professionella anseende.

Det finns definitivt stora styrkor med det ”nya” värnpliktsförsvaret och ett fungerande GSS/K-system samt försörjningen av officersutbildningen är helt beroende av en fungerande och effektiv grundutbildning. Värnplikten och GSS/K måste kunna existera sida vid sida och formerna för att samordna de båda måste utvecklas. Låt inte förändringens vindar åter stöta pendeln till ytterläge med onödigt stora konsekvenser. Är det något de senaste decennierna lärt oss är det hur fort det går att riva ner kunskaper, strukturer och erfarenheter och hur komplicerat och kostsamt det är att återbygga. Låt inte GSS/K-systemet tyna bort och låt den motoriserade bataljonen bibehållas som ett professionellt förband med anställda soldater. Hög tillgänglighet, god rörlighet och god funktionalitet gör den motoriserade bataljonen lämplig som basplatta för både insatser och nationellt försvar inom brigaden. Never go full retard!

Tobias Christensson är major och ställföreträdande bataljonschef vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7. Kristian Stenberg är förvaltare och tjänstgör som bataljonsförvaltare vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7.

Noter
[1] Tropic Thunder (2008). [DVD], Ben Stiller, USA, DreamWorks/Paramount
[2] Bolman, Lee G. & Deal, Terrence E., Nya perspektiv på organisation och ledarskap, 5., [uppdaterade] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, sid 441
[3] Riksdagen, Försvarsutskottets betänkande 1999/2000: FöU2, sid 2
[4] Förkortning för kontinuerligt tjänstgörande gruppchefer, soldater och sjömän
[5] Beskrivs bland annat i: Regeringen, Ett användbart försvar – försvarspolitisk proposition 2008/09:140
[6] Militärstrategisk doktrin: MSD 16, Försvarsmakten, Stockholm, 2016, sid 54.

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl ryska som västerländska analytiker dragit slutsatsen att den ryska ekonomins stagnation kommer att bli långvarig och sannolikt få politiska konsekvenser för den ryska ledningen.

Dessa åsikter framförs bl a av Sergej Aleksasjenko, tidigare högt placerad ekonom i finansministeriet och statsbanken, i hans bok ”Putin´s Counterrevolution”. I denna konstaterar han att Putins politik lett till att landet idag, bl a till följd av Krimannekteringen och kriget i Ukraina med påföljande sanktioner, saknar nödvändiga utländska investeringar och inflöde av högteknologi och att effekterna på rysk ekonomi blir allt allvarligare.

Aleksasjenko medverkar även i en nyutkommen antologi under namnet ”The Russian Economy Under Putin” redigerad av Torbjörn Becker vid HHS och Susanne Oxenstierna vid FOI. De har lyckats samla ledande ryska och internationella experter till en bok som utgör den mest genomträngande och kompetenta analysen av rysk ekonomi som producerats under senare år. Den rekommenderas varmt för den som vill förstå hur rysk ekonomi fungerar, eller rättare sagt, inte fungerar.

Några av de viktigare slutsatserna: någon vilja att reformera den politiska ekonomin finns inte och det kommer att ta mycket lång tid att genomföra reformer, om de i framtiden skulle startas upp. Ryssland fortsätter vägen mot statskapitalism, korruption och stagnation. Tillväxten kommer att ligga kvar på låga tal, men någon stor risk för att ekonomin skall kollapsa föreligger inte-den har visat en betydande redundans, mycket tack vare den ryska befolkningens förmåga att uthärda sämre villkor. Det är också sällsynt att stater kollapsar på det sätt vi ser t ex Venezuela göra idag. Runt 40 procent av befolkningen upplever emellertid att de har fått det sämre under senare år. Vissa grupper, som pensionärer och lantbruksbefolkning har sedan länge haft en mycket låg levnadsstandard och ligger egentligen under fattigdomsgränsen, som emellanåt ändras statistiskt för att förbättra bilden. Detta utgör på sikt ett politiskt hot mot Putin.

En rad problem inom ekonomin tycks kroniska: produktiviteten är alldeles för låg, innovationsnivån likaså, landet borde ha minst 50 procent fler medelstora företag, korruptionen genomsyrar samhället och arbetskraften är otillräcklig. Ryssland saknar arbetskraftsreserver och den uppenbara lösningen är att höja pensionsåldern, något som visat sig politiskt närmast ogenomförbart. Det senaste försöket vållade massiva demonstrationer, något den politiska ledningen hyser stor skräck för. Braindrain till utlandet och snedvridning av högre utbildning spelar även en negativ roll. En effekt av det samhälle Putin skapat är att en alltför stor andel av begåvade studenter ägnar sig åt advokatyrket. Detta är den snabbaste vägen till välstånd, om man inte väljer att berika sig genom att välja den politiska banan.

Inom den militära sektorn fick den stagnerande ekonomin under många år inte genomslag. Trots krympande statsbudgetar har de starka lobbygrupperna i militär- och försvarsindustrisektorn lyckats med att bibehålla oförändrade anslag. Minskningarna har i stället skett inom utbildningsområdet, den sociala sektorn och sjukvården, tre områden där landet skulle behöva satsa rejält inför framtiden.  Detta skedde i överensstämmelse med den senaste Nationella Säkerhetsstrategin 2015, där försvaret av landet sattes som högsta prioritet, medan ekonomin, och då indirekt, befolkningens levnadsstandard, hamnade först på fjärde plats,

2017 ändrades bilden genom att budgetnivån kraftigt sänktes från över 5 till ca 3 procent av BNP. Förklaringarna är flera: Putin behövde balansera andra mäktiga intressegrupper och insåg sannolikt att effekterna i en svag tillväxtekonomi på utsatta områden kunde få negativa politiska konsekvenser. Dessutom har satsningen på den militära sektorn börjat visa positiva resultat, t ex i krigföringen i Syrien. Utvecklingen inom vissa områden, som t ex missilteknik skall dock behållas på nuvarande nivåer, något som Putin kraftigt underströk i sitt senaste tal till nationen, där hätska utfall och hot mot USA och väst blandades med en lång beskrivning av vilken förmåga offensiva vapensystem har eller får, allt inför en entusiastiskt applåderande publik. Bilden är alltför välbekant, Stalin, Hitler och Mao m fl diktatorer ler förmodligen igenkännande i sina gravar. Hotbilden av ett väst som planerar att angripa Ryssland underströks nyligen också av chefen för Generalstaben, Gerasimov, som hotade med att preventivt slå mot ett förväntat angrepp.

Mycket i denna bild är ett eko från den sovjetiska eran, då en kraftigt överdimensionerad militär sektor kom att utgöra en av de viktigaste faktorerna som bidrog till landets kollaps. Insikten om faran finns i ledande kretsar, t o m uttryckt av bl a premiärminister Medvedev och tidigare finansministern Kudrin, men det saknas en politisk vilja att implementera denna i dagens Ryssland.

Eftersom det finns få tecken på att seriösa ekonomiska och politiska reformer planeras (sådana måste också inledas med att förvandla ett rättslöst samhälle till en rättsstat) och Putin kontinuerligt avskedar liberala ekonomer, om de inte föredrar att avgå själva, ser framtiden mörk ut. Putin kan inte undgå att inse att hans popularitet minskar under rådande utveckling, befolkningen känner uppenbarligen av en sjunkande levnadsstandard. Eftersom allt fler tecken tyder på att en union med Belarus kan bli verklighet, kan en sådan dock rädda honom kvar vid makten i en ny statsbildning.

I ett positivt scenario väljer han att avbryta kriget mot Ukraina och satsa på att detta skall räcka för att några mer positivt inställda länder i EU som Ungern eller Italien kommer att spräcka enigheten om sanktionerna och öppna upp för investeringar och handel. I ett negativt väljer han att fortsätta den inslagna vägen, cementera hotbilden och stärka den militära förmågan. Dessvärre har Putins agerande hittills inneburit ökande inhemsk repression och utåtriktad aggression.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

Av Johan Althén

Kan en reformerad underrättelsetjänst höja tröskeleffekten? Klarar vi det kulturellt?

I dagens samhälle är det lätt att uppleva sig som översköljd av information – information som ofta visar sig var mer klickvänlig än korrekt. Fenomenet har många olika namn; fake news, desinformation, alternativa fakta och falsk information för att nämna några. Begreppen har lite olika innebörd, men de syftar till samma sak; att frånhålla mottagaren från och så tvivel kring sanningen. Samhället måste, för att kunna möta denna typ av information, samla alla sina resurser för att ge beslutsfattarna rätt sak, fakta. För om det svenska samhället har förmåga att möta detta på ett bra sätt kommer hela totalförsvarets tröskelförmåga att öka. Fler måste bidra till att beslutsfattare får korrekt information.

Underrättelsetjänst version 1.0

Enligt Försvarsmaktens Underrättelsereglemente är god kunskap om fienden och en väl fungerande underrättelsetjänst är en nödvändighet för att en chef framgångsrikt med få förluster, utifrån givna underrättelser, ska kunna planera och genomföra striden. Reglementet definierar underrättelser och underrättelsetjänst som: (Försvarsmakten 2010, s.9)

• En underrättelse är ”en produkt av bearbetning av information rörande icke egna fenomen som nationer, personer, organisationer och områden”.
• Underrättelsetjänst är den verksamhet som producerar underrättelser genom planering, inhämtning, bearbetning och delgivning. Underrättelsetjänst är även benämningen på den organisation som bedriver sådan verksamhet.

 
CIA:s chefsinspektör för massförstörelsevapen David Kay sammanfattar syftet med underrättelsetjänsten som: ”Wars are not won by intelligence. […] What intelligence really does when it works well is to help to avoid wars.”(Weiner 2008, s.574) Det handlar med andra ord om att, i tid, ge beslutsfattare rätt underlag för att fatta beslut som säkerställer framgång till en minimal kostnad.

En underrättelseorganisation måste använda sig av personal med stor historisk, kulturell och faktakunskap i många områden som exempelvis statskunskap, militär strategi och taktik, logistik, språk, ekonomi, juridik, informationsteknologi och kryptologi. (Försvarsmakten 2019) Allen W. Dulles trycker i sin bok The Craft of Intelligence på vikten av att underrättelsetjänsterna har en bred kunskap i många områden för att kunna förstå vad som händer.(Dulles 2006, s.59) En underrättelsetjänst måste kontinuerligt utveckla sig själv för att vara relevant.(Weiner 2008, s.543) Till det är trovärdigheten en grundfaktor för underrättelsetjänsten eller som den tidigare CIA-chefen Richard Helms uttryckte det: ”If we are not believed, we have no purpose.”(Weiner 2008, s.564)

Det kommer alltid att finnas felkällor. Främst för att underrättelser produceras av människor och människor gör fel. Eller uttryckt på ett annat sätt: En människa ska förstå en annan där den andra aktivt verkar för att dölja egen verksamhet. En ytterligare utmaning för en medarbetare i en underrättelseorganisation är att verka i en värld av lögner, desinformation samt manipulation och samtidigt behålla den egna värdegrunden intakt. (Weiner 2008, s.544, 555)

Martin Bang beskriver i sin doktorsavhandling Military Intelligence Analysis: Institutional Influence att en underrättelse ”[…] is bureaucratically produced as well as socially constructed and created in a distinct cultural context […]”.(Bang 2017, s.57) En underrättelseprodukt är med andra ord starkt influeras av dess skapares omgivning. En feltolkning, i en strävan att skapa meningsfullhet och sammanhang, av exempelvis kulturella sammanhang medför att organisationen missbedömer hela utvecklingen. (Weiner 2008, s.544; Försvarsmakten 2010, s.9) Även politiskt tryck kan framtvinga ett felaktigt resultat. Som i exemplet med Irak och massförstörelsevapnen. Underrättelsetjänsten drog för långt gångna slutsatser på, som det i efterhand visat sig, ett grunt informationsunderlag under stor politisk press. (Weiner 2008, s.562–574)

Allt går naturligtvis inte att förutse, utan ibland händer det oförutsedda. Den tidigare CIA-chefen George Tenet uttryckte det som: ”There will always be days where we have to race to catch up to events we did not foresee, not because somebody is asleep at the switch, but because what´s going on is so complicated.”(Weiner 2008, s.543) I inledningen på sin doktorsavhandling Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge beskriver Gunilla Eriksson debatten om varför underrättelsetjänsten har så svårt att träffa rätt.(Eriksson 2016, s.1)

Underrättelsetjänst version 2.0

Efter attackerna mot World Trade Center I New York den 11 september 2001 stod det med all önskvärd tydlighet klart i den efterföljande rapporten att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte hade förvarnat trots att de tillsammans hade haft tillgång till information som skulle kunnat förhindra att attacken blev framgångsrik för terroristerna. (National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004; Shane 2007)

En av de tydligaste slutsatserna var att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna skulle arbeta mer tillsammans, vilket egentligen inte var en ny tanke. (Weiner 2008, s.578) Till det borde även fler delar av det amerikanska samhället bidra till att säkra landet.(National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004, s.xvi, 399–428)

En idé om en amerikansk organisationsöverskridande underrättelsebaserad version av Wikipedia beskrevs i en uppsats, The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community (Andrus 2005), skriven av den CIA-anställde Calvin Andrus och i november 2005 publicerades Intellipedia på försök. Ett drygt halvår senare släpps tjänsten officiellt och blir en succé. Redan efter tre år har uppslagsverket över en miljon sidor och över 100 000 användare. (Central Intelligence Agency 2009) Tjänsten är numera en grundbult i de tekniska plattformarna för de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten.(Dreyfuss 2017)

Tjänsten är delad i olika nivåer beroende på individens behörighet där underrättelsepersonal har tillgång till hela tjänsten upp till top secret, i nivån under återfinns militär samt departementspersonal och på den lägsta nivån har extern personal såsom forskare tillgång till vissa delar av tjänsten.

Ett exempel på hur Intellipedia hjälpte den amerikanska underrättelsetjänsten var vid attackerna i Bombay 26 november 2008. Där kunde amerikanska analytiker från platser över hela världen tillsammans samtidigt i nära realtid bygga bilden av vad som hände utifrån ett flertal olika källor genom att uppdatera artikeln. (Central Intelligence Agency 2009)  En artikel som beslutsfattare i samma realtid kunde ta del av.

”Thanks to Intellipedia, our government now has a way to connect the dots fast and across agencies to make sure the chances are low that there is never another 9/11.” sa Director for National Intelligence admiral Dennis Blair när han delade ut medaljer till Intellipedias skapare.(Central Intelligence Agency 2009)

Det var inte bara wiki-tekniken som skulle komma att användas i den amerikanska satsningen. Även en intern Facebookvariant, bloggar och en rapportpubliceringstjänst med automatiserade läsförslag ur alla publicerade rapporter, från aktuella organisationer, kom att implementeras i det nya systemet. (Shane 2007) Med andra ord ny teknik i en gammal bransch där de stora nyheterna egentligen var samarbete och delning av information, från need-to-know till need-to-share. En av skaparna av Intellipedia, Don Burke, menar att implementeringen och användandet av Intellipedia handlar mer om kultur än teknik. (Ackerman 2007) Han påtalar även tre principer ligger till grund för att underrättelseorganisationerna ska kunna anamma den nya tekniken:

• Arbeta tematiskt, inte organisatoriskt
• Dela information så brett som möjligt
• Övertyga med fördelarna med det nya systemet

 
Martin Bang beskriver även i sin doktorsavhandling att att införande av nytt sätt att arbeta eller ny teknik måste ske i harmoni med sin organisation för att vara effektiv. (Bang 2017, s.57) Införandet av PRIO är ett exempel på detta inte implementerats på ett harmoniskt sätt.

Det handlar med andra ord om kultur. Underrättelsetjänst är av sin natur osäker vilket gör att de som tjänstgör kommer att känna press inför att stå till svars för sina bedömningar och hantering av information. Gunilla Eriksson beskriver i sin avhandling om kulturen vid MUST som “[..] aspects of the process are primarily structured within informal norms of how the analysts should act, thus creating a highly influential, informal social discursive practice that structures the action of the analysts”. (Eriksson 2016, s.192) System och arbetssätt måste hjälpa, inte stjälpa.

Självklart har implementeringen av det nya synsättet inte gått smärtfritt och flera röster höjdes inledningsvis mot att dela information på detta sätt. (Shane 2007) Att få flera insatser att arbeta mer tillsammans är inte en magisk lösning i sig. Det visade sig bland annat i USA där underrättelse- och säkerhetsorganisationernas interna problem inte löses med en bättre samordning efter 11 september. (Weiner 2008, s.578) Till detta finns det de som hävdar att terrorattacken 11 september inte hade förhindrats med dessa verktyg.(Shane 2007)

Det går inte att utelämna Wikileaks och läckorna från Irak, Afghanistan eller Edward Snowden för den delen heller i en artikel som denna. Wikileaks inledde sina publiceringar under 2010 efter att en enskild amerikansk soldat haft tillgång till stora mängder information från flera olika myndigheter. Efter läckorna höjdes röster mot need-to-share och att informationssäkerhet är grunden för nationens säkerhet. (Best & Jr. 2011, s.10–13)

Svensk framtid? En diskussion.

Efter att muren föll har arbetsområdet för underrättelsetjänsten breddats till att även omfatta bland annat hot från spridning av massförstörelsevapen, IT-hot, terrorism och inte minst påverkansoperationer. Dessa breddade hot utgörs numera inte enbart utav statliga eller statskontrollerade organisationer. Idag samarbetas det nationellt inom området underrättelse- och säkerhetstjänst mellan Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, Säkerhetspolisen, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Utöver det drivs en permanent arbetsgrupp, Nationellt Center för terrorhotbedömning, av Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten tillsammans med Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt.

Idag sker den svenska bearbetningen och delgivningen selektivt i specifika system med rigorösa säkerhetsrutiner. Tack vare detta har det ännu inte publicerats någon större läcka av svensk information på motsvarande Wikileaks. Men delgivning av information till rätt individer är utmanande. Samtidigt är detta det sätt som arbetet genomförts på under en längre tid där säkerhetsrutiner, arbetssätt och kultur ”sitter i väggarna”.

Det som talar för att den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten ska genomgå samma reform som den amerikanska är att vi är små och de resurser som hela det svenska samhället kan uppbringa måste samordnas i ett brett samarbete för att nå maximal effekt inom ramen för samhällets totalförsvar. Det handlar om att strömlinjeforma processen där myndigheter, lärosäten, organisationer och enstaka individer, med olika tillgång till sekretessbelagd och/eller öppen information, tillsammans tar fram beslutsunderlag inom ramen för ett totalförsvarssamarbete.

Det finns även uppenbara fördelar om en kraftig samordning kan ske mellan samtliga bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med kunskapscentra, då förloppen numera är snabba och inte tydligt gradvisa/successiva. Detta skulle möjligtvis även höja vår förmåga att snabbare kunna identifiera vad en motståndares inriktning är så att vi i tid kan skydda rätt kritiska sårbarhet i hela konfliktskalan och på andra sätt vara mer proaktiv. Slutligen går hela samhället mot att arbeta med flera stora och sammanstrålande informationsflöden där vi bör möta de nya generationerna av svenskar som vi i framtiden vill anställa.

Det som talar emot är självklart risken för läckor av både egen, men även information från tredje part vilket kan frysa framtida samarbeten och informationsutbyten. Utöver kommer det att krävas än mer kontroller samt uppföljning för att förhindra infiltration och otillbörlig tillgång till det då svenska smörgåsbordet av underrättelser – en svensk Snowden. Större datorsystem inkluderar fler användare vilket kan göra systemet sårbart.

Införandet av system PRIO har visat på att det blir allt annat än enkelt när ett tekniskt system uppbyggt kring nya arbetssätt och inte kompletterar eller förädlar befintliga. Risken är stor att ett nytt tekniskt system skapar nya, både oavsiktliga och ovälkomna, arbetssätt. Erfarenheten av införandet av system PRIO kommer troligen medföra att personal som påverkas av reformen och har erfarenhet av system PRIO kan komma att ställa sig misstänksamma till en ytterligare ett nytt större tekniskt system.

Klarar vi detta?

Om reformen genomförs har vi rent tekniskt alla förutsättningar att göra motsvarande lösning, om inte bättre och säkrare. Men klarar vi det kulturellt?

Författaren är major vid Arméns jägarbataljon.

Källor
Ackerman, R., 2007. Intellipedia Seeks Ultimate Information Sharing. SIGNAL Magazine. https://www.afcea.org/content/intellipedia-seeks-ultimate-information-sharing

Andrus, D., 2005. The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community. Studies in Intelligence, 49(3). https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract-id=755904

Bang, M., 2017. Military Intelligence Analysis: Institutional Influence. Doktorsavhandling. Finska Försvarshögskolan.

Best, R.A. & Jr., 2011. Intelligence Information: Need-To-Know Vs. Need-to-Share, Congressional Research Service.

Central Intelligence Agency, 2009. Intellipedia Gurus Win 2009 Homeland Security Medal. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/news-information/featured-story-archive/intellipedia-homeland-security-medal.html

Dreyfuss, E., 2017. The Wikipedia for Spies—And Where It Goes From Here. Wired. https://www.wired.com/2017/03/intellipedia-wikipedia-spies-much/

Dulles, A., 2006. The Craft of Intelligence America’s Legendary Spy Master on the Fundamentals of Intelligence Gathering for a Free World First edition., The Lyons Press.

Eriksson, G., 2016. Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge, Edinburgh University Press.

Försvarsmakten, 2010. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente, Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarsmakten, 2019. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/hogkvarteret/militara-underrattelse-och-sakerhetstjansten/

National Commission on Terrorist Attacks upon the United States, 2004. The 9/11 Commission Report: Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States, https://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf.

Shane, S., 2007. Logged In and Sharing Gossip, er, Intelligence. The New York Times. https://www.nytimes.com/2007/09/02/weekinreview/02shane.html

Weiner, T., 2008. Legacy of Ashes: The History of the CIA, Penguin Adult.

Av Lars Holmqvist

Enligt uppgifter i media har vi idag en Försvarsberedning som – faktiskt – nått enighet om att stärka det militära försvaret. Samtliga åtta riksdagspartier står alltså bakom. Rubriken i DN den 14 februari löd: ”Försvaret växer för första gången sedan 1970-talet”.

Det som hittills framkommit är i mångt och mycket en fråga om numerär; brigader, flygplan, fartyg och vapen vilket är positivt. Ingen tvekan torde råda om att dagens Försvarsmakt inte är tillräckligt stor.

Men inte alla hot kan mötas genom ökad numerär eller med mer militär materiel. Särskilt de hot som uppträder i gråzonen måste delvis hanteras på annat vis.

Vad är då Gråzonen?

Den har ofta beskrivits som en slags etapp i en linjär utveckling, något som ligger mellan fred och konflikt. Bilden behöver inte vara oriktig, men vi bör vara öppna för att den kan vara missledande.

Varje land har sina politiska mål, även motståndaren. Till sitt förfogande har denne olika verktyg, kinetiska och andra, för att nå uppsatta mål. Det finns knappast något självändamål med väpnad konflikt. Kan motståndaren nå sina politiska mål utan att behöva ta till öppet militärt våld så är det normalt att föredra.

Olika stater i vår omvärld kan ha en bild av konflikten som är en annan än vår egen. Vid varje tidpunkt råder konkurrens av olika slag mellan stater, konkurrens vilken betraktas som ett stadium av ständig konflikt, även om konfliktnivån är låg.

Nivån och intensiteten i konflikten och val av medel för att föra/styra/hantera konflikten bestäms av vad som bäst anses gynna det egna landet. Möjligheten att kunna förneka sin egen inblandning kan vara av betydelse. Först när gränsen för vad som går att förneka har passerats ligger konflikten i öppen dager.

Med utgångspunkt från idén om den konturlösa konflikten har jag gjort ett försök att konkretisera möjliga hot. I det följande har jag delat upp hotbilden i olika skeden för att få en struktur i presentationen. De skeden som valts är följande:

1. Nuläget
2. Bevakningsskedet – läget då hemvärnsförbandet kallas in p g a ökad oro i omvärlden
3. Skymningsläget. De sista 48-24 timmarna innan öppen konflikt bryter ut
4. Öppen konflikt.

Skedesindelningen ska alltså betraktas som schematisk. Det finns inga fastställda regler som den måste följa. Vi kan inte utesluta att konflikten går från skede 1 till skede 4 på ingen tid alls, att konflikten blir ytterst utdragen eller att den når vägs ände redan i skede 2 eller 3.

Skede 1. Nuläget

Ifråga om fred eller konflikt så finns en enkel regel. Fred mellan två aktörer råder bara om bägge är överens om saken. Skulle den ena parten anse att konflikt föreligger, då är det så. Med detta i åtanke kan man läsa hur SÄPO beskrev läget i januari 2019 i SvD:

”Underrättelsehotet mot myndigheter och verksamheter i Sverige är omfattande och målinriktat. Angriparna vill komma åt information som är vital för demokratins funktioner. Det kan handla om till exempel politiskt beslutsfattande, finansiell data som värdepapper och finansutveckling eller fakta om infrastruktur såsom elförsörjning och vattentäkter. Målet är inte alltid att använda informationen omedelbart, utan den kan användas i ett senare skede.”

(Understrykningarna är författarens)

Vidare nås vi av nyheter om sådant som inte riktigt passar in i bilden av fred. Exempelvis intrång på militärt område, återkommande strömavbrott, särskilt på Gotland, mordförsök (Skripal), liksom misstankar om valpåverkan i olika länder.

Vi är redan i konflikten även om dess konturer fortfarande är svåra att urskilja.

Skede 2. Bevakningsskedet

Enligt öppna källor ska Hemvärnsförband kunna lösa sina bevakningsuppgifter utan avlösning under tre månader. Bevakningsskedet är som tidigare nämnt något som kan gå över väldigt snabbt, men det kan också komma att dra ut på tiden. Exempel på sådant vi då kan stå inför är:

• Försök att skapa misstro mot Hemvärnet och vårt uppdrag. Vi har exemplet från Litauen vintern 2017 då ett falskt rykte uppstod att några soldater ur Bundeswehr, vilka var stationerade i landet enligt överenskommelsen om NATO Enhanced Forward Presence, hade våldtagit en flicka. Trots omfattande undersökningar från både litauisk och tysk sida lyckades man inte finna källan men som tur var genomskådades denna påverkanskampanj av den litauiska allmänheten.
• Genom diplomatiska kanaler och media kommer olika budskap att spridas, många motsägande. Motståndaren kommer antagligen inte att söka efter ett casus belli, snarare manipulera fram en ohållbar situation där skulden påstås ligga på svensk sida. Motståndarens syfte är att förmå oss att fatta politiska beslut som gynnar motståndaren, inte oss själva.
• Dold observation av oss och våra förehavanden som posteringars läge, styrka, beväpning, förläggningar, fordon som används, fordonsrutter, tidsförhållanden etcetera.
• Demonstrationer och provokationer som påverkar vår verksamhet i syfte att
  • Belasta vår organisation, en form av utnötning
  • Försvåra lösande av vår bevakningsuppgift
  • Studera hur vi reagerar, responstid m m
     
• Förberedelser inför motståndarens kommande angrepp (vapengömmor, förberedda sabotage, etc).
• Påverkanskampanjer riktade direkt mot soldater och anhöriga. I Donbass utsattes ukrainska soldater för påverkan via SMS, då hotfulla meddelanden sändes ut till ett stort antal soldater.

Skede 3. Skymningsläget

I skymningsläget kommer åtgärder att vidtas i syfte att vilseleda oss. Antagonisten  kommer att förbereda olika former av inpekning av fjärrstyrda vapen och Hemvärnet kommer att stressas, t ex genom skapande av trafikkaos och/eller civil oro, vilket kan få oss att tappa fokus.

De underrättelser om våra förband som motståndaren har kunnat samla in under skede 2 kommer nu till användning. Om vi har agerat slentrianmässigt och förutsägbart tidigare, så kan dessa underrättelser nu användas mot oss, annars inte.

Vi kan tyvärr inte utesluta att delar av media i detta skede kan utgöra en svårighet för oss. Angriparen kommer försöka att förvirra oss med falska ”fredstrevare”, löften eller hot. De delar av media som inte håller måttet kommer att sprida förvirringen vidare. Syftet kan vara att skapa osäkerhet om det berättigade i våra insatser, att förmå oss att släppa fokus från vår uppgift eller att sprida ren defaitism. Detta kan pågå åtminstone så länge som elen och telekommunikationerna fungerar.

Sabotage kommer att utföras både på lokal nivå och genom koordinerade attacker på kritisk infrastruktur, inklusive det som kan kallas ”electronic knockdown”.

Skede 4. Öppen konflikt

Det kan här finnas anledning att dra sig till minnes det första Irakkriget 1991, som inleddes med en massiv insats av amerikanska/allierade långdistansvapen. Krigets korta och ytterst våldsamma förlopp lär ha gjort stor intryck på ryska militära strateger.

”Det kontaktlösa kriget” innebär förenklat att kriget avgörs redan i förbekämpningen. Den angripnes civila och militära resurser förstörs, den angripne demoraliseras och vad som sedan återstår för angriparen är att med begränsad men tillräcklig truppinsats rensa kvarvarande motståndsfickor och så snabbt som möjligt proklamera ”seger”. Strategiskt överfall genom operativ chock, som vår MSD (MilitärStrategiska Doktrin) uttrycker saken.

Vad innebär detta för Hemvärnet?

I Skede 1

Vi bör utgå från att kartläggning av vår organisation genomförs av antagonisten, inte minst av nyckelpersonal och av de objekt vi är satta att skydda eller bevaka. Även informationspåverkan i syfte att påverka vår eller våra familjers stridsvilja kan förväntas.

Det ställer krav på vaksamhet mot kontaktförsök, ständigt källkritiskt tänkande, tala med våra familjer så att de förstår vad vår verksamhet går ut på, disciplin avseende smarta telefoner, sociala medier och uppträdande i övrigt.

I Skede 2

Etablera goda relationer med omgivningen i förebyggande syfte, säkerställ att såväl personal som omgivning är uppmärksamma på olika försök till provokation och vidmakthåll gott kamratstöd. Ingen soldat ska behöva vara ensam med oro eller grubbel.

Agera disciplinerat, oförutsägbart och utan slentrian, dvs. gör det svårare för motståndaren att få en bild av oss. Det vi gör – och inte gör – blir observerat.

I Skede 3

Släpp inte fokus på tilldelad uppgift, oavsett vad som sker i det omgivande samhället. Det är av vikt att civila myndigheter fullt ut förstår att hemvärnsförbandet på orten inte är att betrakta som en reservpolisstyrka, ett budskap vi bara kan nå fram med om det kommer på förhand. Innan skymningsläget.

Vidta möjliga åtgärder för att överleva det stundande angreppet. Skydd, utspridning av personal och materiel, täta byten av grupperingsplatser och dolt uppträdande när så är möjligt. Agera svårförutsägbart.

Säkerställ att förbandet fungerar (livsmedel, vatten, drivmedel etc) även om det omgivande samhället upphör att fungera.

I Skede 4

Förutsättningarna för att lösa tilldelad uppgift i Skede 4 skapar vi genom vårt agerande i de tidigare skeendena.

Det är min förhoppning att läsaren inte ser texten som något slags lista över ”vad som kommer att hända”. Ingen av oss vet något bestämt om den saken.

Det är snarare ett försök att genom exempel visa på vidden av den mix av militära och andra vapen som kan ingå i angriparens arsenal.

Gemensamt för många av dessa vapen är att den första och viktigaste försvarslinjen mot dem är kunskapen om och förståelse och därmed möjligheten att eliminera eller åtminstone hantera dem.

Om vi släpper illusionen av att en angripare kommer att agera enligt krigets lagar och drar slutsatser från detta så ökar vi dramatiskt vår egen förmåga att stå emot. Aningslöshet från vår sida är ingenting annat än en gåva till motståndaren.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Göran Frisk

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.