Tänk först, tala sen men Gotland, ja! Uppdat 111915

FP går återigen ut och profilerar sig som det försvarsvänliga alternativet i motsats till allianskollegorna C  och M. KD hoppar på och håller med. Är man cyniskt lagd kan man naturligtvis se det som ett försök från små partier till röstfiske i grumligt moderatvatten, men det ligger nog en hel del genuin oro för den […]

Exkurs om drönare och UAV:er

Uppdaterad 2013-02-11

Att krigföringens arenor är svåra att definiera helt och hållet är klart. Läs mer om krigföringens arenor i föregående inlägg här, den här exkursen kopplar till det inlägget.

Något som ställer till det ytterligare när det gäller de olika arenorna är UAV:er (unmanned aerial vehicle) som kallas populärt för ”drönare”, en försvenskning av det engelska ordet ”drone”. Det finns två huvudsakliga typer av dessa, beväpnade och obeväpnade. De obeväpnade används för övervakning och spaning.

Ännu kan man inte helt och hållet värdera hur dessa användandet av dessa typer av farkoster påverkar krigföringen under nutiden och framtiden. Men klart är att de bidrar i stor utsträckning möjligheten att föra krig i gråzoner, gråzoner mellan krig och fred. Detta ur både en politiskt och rent militärt perspektiv.

Just användandet av drönare är något som är väldigt omdebatterat i dagsläget, och man kan i princip påstå att denna typ av materiel ger en helt ny dimension i luftarenan. Debatten riktar sig dels mot ett politiskt perspektiv, – hur de används mot länder som inte är krigförande, exempelvis används amerikanska drönare i den samtida konflikten i Afghanistan mot enskilda ”insurgenter”(insurgent är engelska och betyder ungefär rebell eller bråkmakare) som uppehåller sig i Pakistan. Det är ett land som står utanför konflikten. Operationer genomförs även med dessa farkoster i Jemen samt andra delar av den arabiska halvön och i Afrika.

Samtidigt är dess inverkan på dagens och morgondagens krigföring är ett hett debattämne, inte minst ur perspektivet medel – motmedel, läs mer om just det här. En drönare kan dyka upp när som helst, och förberedelserna för att skicka upp en sådan är i regel mindre komplexa än att använda ett vanligt flygplan.

En drönare fjärrstyrs genom avancerade datorsystem, som möjliggör att själva ”piloten” kan vara i en annan världsdel än där den faktiskt används. Detta innebär då att den fysiska hanteringen, som att ladda vapen, tanka och bedriva allmänt underhåll kan genomföras av en tredje part, s.k.  ”contractors”. Det i sin tur ger detta helt nya möjligheter. I förlängningen innebär detta att man kan använda genomföra den fysiska hanteringen i en ”proxystat” (förklaring här) för att skicka upp drönaren. Genom detta blir kopplingen allt vagare till staten som faktiskt står bakom angreppet.

Samtidigt är den politiska risken att använda drönare för att ”uträtta” operationer i den militära gråzonen är natuligtvis betydligt mindre än att använda ett bemannat flygplan.
Detta leder till att ett användande av en drönare är mindre politiskt känsligt och kan därmed sänka den politiska tröskeln för våldsanvändning. Motmedlet blir då att vi måste ha en utökad övervakning och beredskap för att motverka detta.

Ett exempel på de extremt svåra politiska konsekvenserna en nedskjutning av ett bemannat spaningsflygplan kan U2 affären 1960 vara (http://en.wikipedia.org/wiki/1960_U-2_incident)
Historien skulle sannolikt upprepas på nästan exakt samma sätt om ett amerikansk bemannat flygplan skulle skjutas ner i exempelvis Iran idag.

Gråzonen blir ännu gråare och diffus när möjligheten att använda drönare i rena transportsyften skapas. Man kan genom detta försörja exempelvis rebeller, som slåss för ”rätt” syfte, med lättare vapen i ett område utan att någon som helst faktisk koppling kan göras till landet som ligger bakom, koppla detta gärna detta till resonemanget kring användandet av en proxystat ovan.
Jag avser belysa drönare/UAV:er i ett längre separat blogginlägg senare här i Betongblandarens försvarsupplysning. Men fram till dess lämnar jag lite lästips för den kunskapshungrige.

Boken ”War made new” av Max Boot

CNN Explains: U.S. drones – mycket läsvärt! Februari 2013
http://edition.cnn.com/2013/02/07/politics/drones-cnn-explains/index.html

Wikipedia ger en mer teknisk aspekt
http://en.wikipedia.org/wiki/Unmanned_aerial_vehicle

Ännu mer teknisk aspekt: How the Predator UAV Works
http://science.howstuffworks.com/predator.htm

Drones and spy planes over Africa and Arabian Peninsula – mycket aktuellt i samband med Frankrikes krig i Mali. Februari 2013.
http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/national-security/drones-and-spy-planes-over-Africa/index.html

Drönare i transportsyfte:

Amerikanska marinkårens nu operativa ”logistikdrönare”
http://www.flightglobal.com/news/articles/unmanned-k-max-operational-in-afghanistan-366340/

http://www.defenseindustrydaily.com/USMC-Looks-for-an-Unmanned-Cargo-Helicopter-06672/

http://defensetech.org/2012/08/07/marine-corps-extends-k-max-afghanistan-deployment-to-2013/

http://www.janes.com/events/exhibitions/farnborough-2012/news/july-11/Marines-K-MAX-UAS.aspx

Drönare i medicinskt syfte
http://www.scidev.net/en/new-technologies/news/idea-for-supply-chains-of-flying-drones-takes-off.html

Jag avslutar denna lilla exkurs om drönare med hälsningen ”…dont drone me bro!” 🙂
Något som framgår av det amerikanska senatsförhöret den sjätte februari med all tydlighet i youtubeklippet nedan:

/HW

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)


På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2012 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2012 enligt SIPRI (Guardian) och 2013 enligt officiella ryska uppgifter

Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.

Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2019 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2019 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2000 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.

Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.

Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.

Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4SvD, 2, 3, 4, 5Aft, 2SR, 2Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm


Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

En replik kring stridens grundelement

Inledningsvis vill jag ge ett stort tack för alla kommentarer. Det är ett bevis för mig att det finns människor som är engagerade!

Nu i efterhand kan jag erkänna att användandet av ordet ”absolut” och möjligtvis fundamental skapar ett annat budskap än vad jag vill förmedla.

Jag erkänner att jag är långt ifrån en expert på området, men jag har ett intresse för försvarsfrågor i stort, och framförallt, har jag en vilja att förklara dessa för människor med mindre insikt än mig själv. Därav föll valet på att göra en sådan enkel beskriving som det bara går. Och valet föll på att inte i första inlägget introducera läsaren för doktriner, reglementen samt närmast filosofiska resonemang om krigföring. Dessa är natuligtvis en en viktig del för att förstå en helhet för en yrkesman/kvinna inom försvarsmakten.

Den litteratur som jag har grundat resonemanget på är i huvudsak ”Stridens grunder” av Marco Smedberg, boken var åtminstone aktuell som kursmateriel på YOP 06-09.

Den faktiska innebörden av de olika elementen har jag hämtat ur ”Kunskapsrepresentation av doktriner och taktiskt uppträdande” som är länkad i inlägget, sidorna 30-31. Här citerar jag även följande: ”..Endast med ELD och RÖRELSE kan ett avgörande nås. Eld och rörelse samordnas för att åstadkomma största möjliga verkan. Ledning och underrättelsetjänst är viktiga förutsättningar
för att effektivt kunna utnyttja eld och rörelse.”

Min tolkning av detta var att ledning och underrättelsetjänst är en ”sekondär” faktor som i huvudsak kopplar till eld och rörelse. Dessa är natuligtvis viktiga faktorer för att förstå hur en militär operation principiellt bör bedrivas och framförallt lyckas. Min tanke var att beröra dessa aspekter i ett senare skede, då jag vill presentera detta så pedagogiskt jag bara kan.

Min tanke är i ett senare skede att tydligöra att ELD och RÖRELSE avgör striden, samtidigt som jag avser resonera lite kring MEDEL-MOTMEDEL

Men jag står fast vid att, när man har skalat av alla ”sekundära” faktorer,  återfinns tre grundelement för stridens genomförande som har hängt med sen tidernas begynnelse:

Förmågan att avge ELD
Förmågan att RÖRA sig
Förmågan att SKYDDA sig

Hur dessa bör vägas samman och balanseras beror natuligtvis på en mängd faktorer. Här kopplas de ”sekondära” delarna in, delar som utgör fundamentala grunder i exempelvis det nuvarande armereglementet.

Men i samband med att armereglementet nämns börjar vi tala om hur en militär doktrin skall operationaliseras på en operativ och taktisk nivå för att slå motståndaren med ett speciellt vapenslag. Detta samtidigt som taktikerna, och vissa i sammanhanget fundamentala grunder, förändras med tiden och tekniken.

Om man nämner allt detta i ett initialt inlägg som riktar sig i huvudsak till den som har ingen eller lite förförståelse, – då iallafall mitt slag redan förlorat. I värsta fall får vi genom detta en person mindre som har insikt om den stundtals katastrofala situationen inom försvarsmakten.

Det är just här jag ser min stora utmaning, att skapa balansen mellan en faktisk kontext där försvarsmakten finns idag, och en pedagogisk enkel framställning som alla kan förstå.

Kommentera gärna och kom med rättelser nu och i framtiden. Jag är bara en lekman i jämförelse med många av er som läser.

/HW

Uförsäljning

Förra sommaren besökte jag F 15 utanför Söderhamn. Då var fältet på väg att läggas ner. Nu verkar sagan nått sitt slut. Söderhamns kommun säljer ut flygfältet i bitar. Inflygningsljus, kommunikationsutrustning m.m.

Söderhamns flygplats är nedlagd och nu ska utrustningen bort. Den har kostat miljoner, men nu är den nästan värdelös, enligt kommunens tekniske chef Lars Stål som ansvarar för försäljningen. Nu har han börjat ta in anbud.

– Intresset är ganska stort, men intresset för att betala är ganska litet, konstaterar han.

Det är svårt att gissa marknadsvärdet på gammal flygutrustning, men kommunen gissar på högst 100 000 kronor sammanlagt.

Vill du bygga ett flygfält så är det nog världens tillfälle att få tag på det du behöver. Men med tanke på det icke existerande intresset att hålla infrastrukturen för svensk flygfart i trim, så lär köparna lysa med sin frånvaro.

EAA planerar att hålla sin årliga stora Fly-In på F 15 i samband med att F 15 Flygmuseum öppnar för säsongen och inviger sin simulator. Men frågan är vad som händer nu?

Vi får se om någon med mer visioner än Söderhamns kommun tar över driften. Med tanke på den planerade utbyggnaden av vindkraft längs Hälsingekusten så skulle ett lokalt flygfält kunna vara ett lyft för Söderhamn. Nu går troligtvis dessa möjligheter kommunen förbi och hamnar i Gävle eller Hudiksvall. Kanske ändå längre bort. Vare sig Gävle eller Hudiksvall har reguljärflyg. Närmaste reguljära flygplats är Arlanda eller Sundsvall.

Hmm. Man kanske skulle passa på och köpa ett inflygningsljus och placera vid garaget bara av nostalgiska skäl, på samma sätt som AIK-fansen lossade stolarna på gamla Råsunda?

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 1

”…Krig är blott fortsättningen av politiken med andra medel”

 Carl von Clausewitz, en känd militärteoretiker som dog år 1831, men verket ”Om kriget” läses fortfarande.   

Detta är ett relativt långt blogginlägg, som syftar till att ge läsaren en grundläggande insikt i militär verksamhet genom att beskriva stridens absoluta grundelement. Dessa grundelement är den absoluta grunden för all planering av militära operationer, materielutveckling, hur förband och militära enheter är sammansatta. De ligger även till grund för det handlingsunderlag, doktriner, som skapas för militära styrkor skall kunna agera strukturerat dels i ett planeringsskede men även i ett utförandeskede av en militär operation.

Att ha förförståelse för stridens grundelement är ett absolut måste för att kunna förstå innebörden av den nutida försvarsdebatten, en debatt som ofta kretsar kring försvarsmaktens förmåga att agera gentemot olika hot i vårt närområde, men även under exempelvis internationella insatser.

Att på ett enkelt sätt beskriva stridens grundelement med dagens vapenteknik och militära tillvägagångssätt är invecklat, men jag skall göra ett tappert försök. Detta sker genom att elementen kopplas till det omdebatterade beslutet att placera stridsvagnar på Gotland, och genom ett antal antaganden påvisas brister och fördelar kring detta med hjälp av stridens tre grundelement. Detta beskrivs i andra delen av detta inlägg.

Under hela mänsklighetens historia har krig och konfliker existerat. Utvecklingen har varit minst sagt enorm, från de första konflikterna kring revir som utspelades tusentals år före kristus, med stenar och andra tillhyggen som vapen, till dagens konflikter som ofta är mycket komplexa ur politiska, militära och tekniska aspekter. Människorna som försvarade sina revir för tusentals år sedan skulle aldrig förstå dagens konflikter, men märkligt nog så så har stridens absoluta grundelement varit bestående från den tiden till de konflikter vi idag utkämpar.

Stridens yttersta grundelement, tillika krigsvetenskapens, är samma idag som för tusentals år sedan. Dessa tre grundelement måste ständigt vägas samman och balanseras utefter de rådande förutsättningarna som skapas av fienden samt genom de egna resurserna. Om svagheter finns i ett grundelement kan detta kompenseras genom att de egna resurserna är starkare än motståndaren i ett eller två av de övriga elementen. Nedan beskrivs grundelementen i huvudsak ur ett modernt perspektiv

Stridens tre grundelement är:

  • Eld
  • Rörelse
  • Skydd

Eld

Eld utgörs av direkt eld eller indirekt eld. Direkt eld innebär att enheten eller soldaten ser vad denne skjuter på. Indirekt eld kan exempelvis vara granatkastare, artilleri eller missiler, som avfyras från en plats där man inte kan se fienden. Indirekt eld förutsätter att enheten, eller soldaten som avger denna har information om vart elden skall riktas, indirekt eld förutsätter därmed någon sorts samarbete med andra enheter för att kunna orsaka fienden skada. Eld kan även utgöras av exempelvis minor som är nergrävda sprängladdningar. Detta tar sig uttryck i den aktuella konflikten i Afghanistan genom s.k. IED´s (engelska för improvised explosive device – en helt eller delvis hemmagjord sprängladdning).

Elden skapar möjlighet att:

– Tillfoga fienden stora förluster så ett avgörande i den avgränsade striden kan nås, men elden kan även ge ett avgörande ur ett större perspektiv.

– Elden skapar möjlighet till egen förflyttning, i syfte för att nå fördelar gentemot fienden, en ”fördel” kan vara en förflyttning till ett område som är bättre för framtida aktioner gentemot fienden. Exempel på detta kan vara indirekt eld som avges från artilleri. Under tiden den egna indirekta elden pågår har fienden svårt att göra motstånd mot de egna förflyttningarna. Detta genom att fienden måste skydda sig mot den indirekta elden.

– Elden kan även tvinga fienden att förflytta sig, vilket kan ge framtida fördelar i striden för den egna sidan.

– Elden kan överraska fienden, och genom detta kan ett s.k. överraskningsmoment utnyttjas, något som innebär att exempelvis ett dödläge kan brytas. Exempel på ett dödläge kan vara när den egna sidan och fienden har jämförbara resurser att använda i striden. Då stannar striden ofta upp och ett ställningskrig uppstår. Första världskriget kan vara ett idealt exempel för detta. Resurser skall inte förväxlas med nummerärer i den moderna krigföringen, då exempelvis tekniska aspekter även spelar in.

– Elden kan även skapa försvårande omständigheter att agera för fienden, exempelvis genom att förändra sikt och terrängförhållanden. Detta kan ske genom att dimma och rök avfyras från den egna sidan, detta ger möjligheten till förflyttning eller försörjningsåtgärder till utsatta egna förband. En överlägsen eld från den egna sidan tvingar fienden att i huvudsak skydda manskap och materiel istället för att genomföra motåtgärder, som exempelvis att hindra en förflyttning.

Rörelse

Rörelse på slagfältet ger möjlighet till ett flexibelt och för fienden oberäkneligt uppträdande. Genom exempelvis användande av snabba transporter, exempelvis helikoptrar och transportplan kan enheter och förband helt eller delvis förflyttas snabbt för att utnyttja svagheter hos fienden. Historiskt sett kopplar snabb rörelse ofta till möjligheterna till överraskning. Ett tydligt exempel är Nazitysklands anfall mot Danmark och Norge 1940 när fallskärmsjägare användes för första gången i stor skala.

Men ett mer modernt exempel kan ses i den aktuella konflikten i Afghanistan när exempelvis amerikanska och polska förband genomför räder som genomförs nattetid i syfte för att gripa eller döda talibaner eller s.k. insurgenter (en försvenskning av det engelska ordet ”insurgent” som betyder ungefär ”bråkmakare” eller ”rebell”). Räderna sker nattetid och specialistsoldaterna flygs in med helikopter, en snabb transportmetod och fienden blir därmed utsatta för ett överraskningsmoment.  Exemplet återkommer nedan under rubriken skydd.

Rörelse ger alltså:

– Möjlighet att avge eld i rätt tid och mot rätt mål. Detta förutsätter natuligtvis att riktig information finns kring var fienden kommer uppehålla sig vid den specifika tidpunkten

– Möjlighet att undgå fiendens motattacker – jämför med ”hit and run teknik”.

– Utnyttja förmågan förbandets eller enhetens förmåga till rörelse för att utnyttja fiendens svagheter, exempelvis kan detta vara att överta områden när fienden växlar frontansvar (Om striden pågår under en längre period, runt 2-3 dagar eller mer, försöker man byta ut enheter i frontlinjen för att bibehålla stridsvärdet ur ett helhetsperspektiv)

– En genomtänkt taktik, som utnyttjar fiendens svagheter i kombination med den egna kapaciteten till rörlighet kan ge möjlighet att utmanövrera fienden. Med utmanövrering menas exempelvis att en snabb förflyttning ger möjlighet att anfalla fienden från flera håll. Detta innebär natuligtvis att stora krav ställs på förmågan att samordna de egna enheterna och förband.

Skydd

Möjligheten att skydda manskap och materiel mot fiendens eld i största möjliga utsträckning, är vitalt för att kunna föra en lyckad strid mot fienden. Natuligtvis är den ständiga strävan att kontrollera striden till egen fördel, något som har visat sig vara svårt. Ett gott skydd medger ett bibehållet stridsvärde (med stridsvärde menas att manskapets psykiska och fysiska hälsa bibehålls, samtidigt som materiel av alla typer bibehålls funktionsdugliga. Sammantaget är stridsvärde ett mått huruvuda enheten eller förbandet är stridsdugligt).   

Åtgärder för att skapa ett gott skydd kan exempelvis vara:

– Utspridning av manskap och materiel, som i samband med effektiv kamoflage kan i stor utsträckning försvåra fiendens spaningsförsök som i huvudsak sker på marken, i luften samt i rymden (genom sateliter), som sker i syfte för att genomföra effektiva attacker, samt att föruse motattacker.

– Att placera ut skenmål, dvs ”mockups” av  exempelvis stridsvagnar och annan typ av krigsmateriel som är gjorda av enkelt material exempelvis plywood. Tanken är att fienden skall skjuta på dessa istället för den riktiga materielen. Just denna lösning användes flitigt av Serbien under Kosovokriget 1999, under den NATO ledda flyginsatsen.

– Skenåtgärder, att icensätta ett agerande som egentligen är falskt. Detta kan även ses som en vilseledning.

– Skapa befästningar, dvs bunkrar som står emot fiendens beskjutningar.

– Använda bepansrade (splitterskyddade) fordon, och splitterskydd för manskapet. Detta kan vara en direkt bidragande orsak till ett bibehållet stridsvärde.

– En form av skydd kan vara att förbandet eller enheten har en hög rörelseförmåga, något som kan kompensera för mindre bepansrade fordon. Detta kan kopplas till en s.k. ”hit and run” taktik. Förbandets eller enhetens skydd är då den ständiga rörelsen.

– Eldkraft är natuligtvis ett skydd, exempelvis är ett starkt luftvärn som effektivt kan slå ut fiendens flygplan en god skyddsfaktor.

Utöver detta bör även följande nämnas,
– Skydd kan även skapas genom att terrängen och bebyggelse används på ett lämpligt sätt, dels i maskeringsyfte men även för att skapa skydd för materiel och personal. Trenden som kan ses under 2000-talet är att en krigförande part som inte har omfattande tekniska eller materiella resurser fokuserar striderna till städer. Exempel på detta är Libanonkriget 2006 och den mycket omtalade striden kring och i staden Fallujah, Irak 2004.

Väder och tid på dygnet kan också användas som fördel i skyddsyfte. Exempelvis har en enhet eller ett förband stora fördelar att agera nattetid mot en fiende som inte har den utrustning som krävs att föra krig efter mörkrets infall. Just förmåga till mörkerstrid blir en allt viktigare aspekt i den moderna krigföringen. Räderna som genomförs för att gripa eller döda fienden i den samtida konflikten i Afghanistan kan även exemplifiera hur mörkret används som skydd, specialissoldaterna är ofta ganska få och är relativt lätt beväpnade, men genom att alla soldaterna har mörkerhjälpmedel skapas ett övertag gentemot fienden. Det mest kända exemplet torde vara räden som dödade Osama bin Laden i maj 2011.

Sammanfattning

Inledningsvis vill jag försäkra alla er med förförståelse att jag ämnar att ta upp den fundamentala kopplingen mellan stridens grundelement och MEDEL-MOTMEDEL. Men då jag i huvudsak inriktar mig nu på att ge de som inte har samma insikt en ökad sådan så lämnar jag detta för stunden.

Stridens grundelement ELD-RÖRELSE-SKYDD förefaller vid första anblicken vara en enkel kombination av olika aspekter som är nödvänliga att ta hänsyn till vid en stridssituation. Men vid närmre eftertanke förefaller sambanden ytterst komplexa, speciellt när försök görs att applicera dessa på en riktig händelse. Uppenbart är att de olika aspekterna påverkar varandra samtidigt som en styrka i en aspekt kan kompensera brister i en annan. Exempelvis ger en stor eldkraft i kombination med en god rörelseförmåga ett minskat krav på skydd, eftersom rörelsen försvårar för fienden att skjuta tillbaka effektivt. Genom hög och samordnad eldkraft kan stora skador skapas hos fienden.

Omvänt ger en lägre rörlighet i kombination med stor eldkraft ett ökat krav på skydd för att nå samma effekt. Ett exempel på en lägre rörlighet kan ett stridsvagnsförband vara. Ett stridsvagnsförband behöver i en traditionell krigssituation,  när fiendens insats står i symmetri med den egna, en mängd stödenheter. Med symmetri menas att fienden förfogar över liknande typer av vapen, som exempelvis flygstridskrafter, infanteri samt artilleri.
Stödenheterna som ett stridsvagnsförband behöver för att de facto kunna genomföra strid under dessa förutsättningar är ett effektivt luftvärn, ett infanteri som skyddar stridsvagnarna och de underhållsenheter som följer dem. Exempel på underhållsenheter är exempelvis lastbilarna som transporterar bränsle till stridsvagnarna. Slutsatsen av detta är att ju mer skydd ett förband eller enhet behöver, ju mer resurser krävs för att enheten eller förbandet skall kunna bibehålla ett högt stridvärde.

Just detta skall jag återkomma till i del två, där skall jag försöka applicera stridens grundelement på den svenska regeringens beslut att parkera 15 stridsvagnar på Gotland innan 2014 är slut. Ett beslut som är tandlöst, och närmast kan kategoriseras att vara snarare en politisk parkering än ett militärt dito.

Mer läsning för den vetgirige:

Boken ”Om stridens grunder” – Marco Smedberg

Kunskapsrepresentation av doktriner och taktiskt uppträdande – Robert Suzic FOI rapport 2003
http://www.nada.kth.se/~rsu/FOI-R-0865.pdf

Eld och rörelse: en studie över motståndarens taktik i urban miljö – Edentoft, Patrik
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:278049/FULLTEXT01

/HW

Replik till ett försvarstal i fem akter (uppdaterat 8/2 07.00)

På sin blogg publicerade igår kväll den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte inte mindre än fem inlägg till förklaring och försvar för dennes tidigare blogginlägg om den svenska försvarsdebatten. Ett blogginlägg som gavs ett starkt rött ljus här på WW vid granskningen av den aktuella moderata försvarsretoriken.

Det är högst olyckligt att Schulte fått en rad hårda och osakliga kommentarer, men det gör det ändå inte lättare att förstå varför Schulte kategoriserar kritiken som ”arga vita män”.

Då Schulte presenterar fyra blogginlägg till sitt försvar så är det förmodligen enklast att avhandla dem ett i taget.

1. Referens till gammal statistik, vilket inte förändrar något i sak

Schulte har svår att förstå upprördheten över att hans referens till en site som har helt felaktiga siffror för det svenska försvaret och ursäktar sig med att försvarspolitik inte är hans område. På Twitter kom Schulte för några dagar sedan med en ursäkt för referensen till ”Global Firepower”:

Medger att tankesmedjan jag refererade till inte hade uppdaterade siffror. Det ligger ändå inte ångt från verkligheten.

Schulte väljer nu i dagens blogginlägg som referens för sitt resonemang att Sverige ligger på plats 31 enligt Wikipedia avseende försvarsutgifter och plats 18 ”per capita”. Vad Schulte underlåter att nämna är att denna Wikipedia-artikel endast listar 44 länder i världen vad gäller försvarsutgifter per capita.

Att ta upp försvarsutgifter i förhållande till BNP var tydligen inte lika intressant eftersom Sverige då placerar i den understa tredjedelen i världen. Likaså bör man även väga in vilken köpkraft respektive försvarsbudget för med sig. Hur ligger lönerna i respektive land? Vad kostar krigsmaterielen? En enkel jämförelse för det civila samhället är t ex Big Mac-indexet där 50 $ i januari 2012 gav 8 hamburgare i Sverige, 11 i USA, 19 i Ryssland och 30 i Indien. Tyvärr fungerar inte heller detta index fullt ut när det gäller att ta hänsyn till den lokala köpkraften.

”Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.”

Här borde Schulte ha nöjt sig med att konstatera att han inte är insatt i försvarspolitiken och därefter satt punkt. Som riksdagsman som med mycket hög svansföring ger sig in i ett politikområde måste han komma med väl underbyggda åsikter om han ska kunna tas på allvar. Det ovan listade citatet visar tyvärr på en svag förståelse för säkerhetspolitik, som inte heller förstärks av referensen till Wikis ekonomiska jämförelse (ursprungligen hämtad från SIPRI).

Inlägget avslutas med ett försvar för Schultes refererande till NATO:s PARP-rapport på Facebook:

”Jaha? Huvudfrågan här är huruvida inriktningsbesluten och den övergripande finansieringen av Sveriges försvar är adekvat eller inte och det anser NATO att den är. Sedan återstår implementering av den nya försvarorganisationen som givetvis tar tid.”

Jaha? Inte ett ord om att den organisation, eller snarare målbild, som NATO-utvärderingen avhandlar saknar nästan 40 mdr kr i finansiering?

Schulte sammanfattar:

”Sammantaget är försvaret inte i så dåligt skick som debatten förespeglar.”

Här blir man återigen något förvånad. Schulte verkar vara tillbaka i presens från att nyss ha befunnit sig vid år 2019. Var återfinns referensen till detta påstående om det är presens som gäller? Går Schulte återigen på mycket översiktliga siffror denna gång från Wikipedia? Om det återstår att finansiera nästan 40 mdr kr till den målbild NATO sett som rimlig, i vilket skick är då Försvarsmakten idag? Vad skulle försvaret vara i dåligt/bra skick gentemot för uppgift? Högst oklart. Det kanske visar sig i ett senare blogginlägg?

2. Försvaret, DN och särintressen

Inlägget är till stor del en dispyt mellan Schulte och DN som den förstnämnde anser har lagt orden i munnen på Fredrik Reinfeldt, i det här fallet orden om särintresse. Det här reder förmodligen Schulte och DN ut bäst själva. Redan att DN-journalisten bemödade sig att ge en kommentar på det förra inlägget tyder på att situationen är något utöver det vanliga.

Avseende särintressen verkar Schulte driva tesen att det är ”arga vita män” som särintresse som ”lobbar för mer resurser till försvaret som inte är motiverade ur ett allmänintresse”. Det är en form av kritik som blir svår att bemöta eftersom den dels är svepande och dels för att personer i befolkningen som har god erfarenhet av försvaret och försvarsfrågor till långt över 90 % är män, till följd av värnpliktssystemet och att försvaret först i början av 80-talet öppnades för kvinnor.

Vad som är allmänintresset enligt Schulte framgår inte i detta inlägg. Förmodligen är det samma som Schultes åsikt redovisat i det inledande inlägget i serien, nämligen att ”försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion” samt att ”vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper”.

Det blir skäl att återkomma till detta.

3. Tycker Fredrik Schulte detta av taktiska skäl?

Det är en fråga som Fredrik Schulte endast själv kan svara på och därför ointressant. Intressantare är de åsikter som Schulte uttryckt och de argument han framför.

4. Kommer ryssen?

Nej, svarar Schulte tvärsäkert och det är inte utan att man håller med. Problemet med den retorik Schulte anför och som även förts fram av statsministern, finansministern och många andra är att man tenderar att dela in konfliktskalan binärt. Antingen råder djupaste fred eller också är det en fullskalig invasion på gång.

Något invasionshot mot Sverige lär inte ha förekommit sedan andra världskriget. Däremot finns det en omfattande gråskala mellan dessa ytterligheter i användande av militär makt. Ett överanvänt historiskt citat är att krig är en förlängning av politiken med andra medel. Tyvärr gäller det inte bara krig utan även annat applicerande av militär makt. När USA placerar en extra hangarfartygsstridsgrupp i Persiska Viken är det inte primärt för att man avser inleda krigshandlingar. Ej heller så när Ryssland skickar en eskader till östra Medelhavet och farvattnen utanför Syrien eller när man i ett pressmeddelande går ut och berättar att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg med skarpa kryssningsrobotar.

När då Schulte klassar en rysk invasion som ett larvigt scenario så blir det just larvigt. Någonstans där hittar man också ett av de fundamentala problemen i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Vi anser i Sverige att vår militära närvaro i andra delar av världen bygger säkerhet och stabilitet just genom blotta närvaron. En åsikt som även Schulte verkar understödja att döma av hans prolog. Samtidigt är den svenska debatten fullkomligt blind för att samma resonemang lika gärna kan – och bör, appliceras på skeenden i vårt närområde. Internationella relationer är en komplex blandning av diplomatiska, ekonomiska, politiska och militära medel samt information. Det ”fair play” som vi är vana vid från nationella relationer, som t ex rättssamhället, inrikespolitik, osv, existerar i mindre grad i de internationella relationerna.

Hur den militära och säkerhetspolitiska utvecklingen ser ut i vårt närområde lär inte Schulte veta eftersom det inte står i Wikipedia och det är tyvärr inte heller information som allmänheten har tillgång till. Är det en konspiration? Nej, det handlar helt enkelt om att i Sverige råder försvarssekretess kring alla underrättelser som inhämtas även om de ”andra sidorna” är väl medvetna om den egna verksamheten och vår inhämtningsverksamhet. Detta försvårar ytterligare den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och lämnar öppet för just ”larvet” om invasionshot och gör det i det närmaste omöjligt att sakligt bemöta vissa påståenden.

Tyvärr är nog Schulte-historien ett symptom på även ett tredje problem i debatten och samhället, nämligen den allt sämre folkförankringen för Försvarsmakten. Försvarsmaktens informationsdirektör formulerade som en av ”utmaningarna” i att rekrytera i målgruppen ungdomar 18-25 att denna som helhet har mycket liten eller obefintlig kunskap om det som man inom Försvarsmakten tycker är självklara saker om Försvarsmaktens verksamhet, samt att den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer. Tyvärr gäller detta nog även riksdagsledamöter som gått i det närmaste direkt från gymnasiet till politiken.

Sammanfattningsvis: Schultes erfarenheter av Försvarsmakten, försvarspolitik och säkerhetspolitik verkar av de sex blogginläggen, Twitter och Facebook, bygga på a) Sajten Global Firepower b) Vad riksdagskollegor tycker och c) Wikipedia.
Schulte anser att försvaret inte är i så dåligt skick som debatten förespeglar, att det inte finns någon hotbild mot Sverige, men samtidigt att ”våra utlandstjänstgörande trupper … bör ha utrustning i världsklass”. Tre åsikter som är något svåra att få ihop.

Schulte var en av de riksdagsledamöter i Alliansen som i den stora debatten om FRA-lagen var emot denna, men som i slutändan ändå röstade för eftersom han ansåg att det gynnade partiet. Frågan är hur det ligger till i denna fråga där han verkar betydligt mindre påläst än när det gällde FRA.

Bloggar: Skipper, Magnus Redin

Uppdatering 8/2 07.00: Fredrik Schulte gjorde under gårdagen en pudel i de ovan nämnda frågorna. Att erkänna att man har haft fel är en stor handling.

Gästinlägg rekrytering: Replik från Försvarsmakten

Nedan följer en replik från Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten till det första inlägget i en serie om rekrytering.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vad håller vi på med?

En fråga för att travestera den kampanj som nu pågår. Försvarsmaktens marknadsföring väcker alltid mycket uppmärksamhet, dels för att det är just Försvarsmakten som är avsändare men också för att våra kampanjer sticker ut jämfört med andra företag och organisationer. Den senaste som går under namnet ”vad håller du på med?” har risats och rosats mer än någon annan kampanj tidigare. Kommentarerna har varit kraftiga på nätet som t.ex. ”MEN HUR I HELVETE FÖRSVARSMAKTENS JÄVLA REKLAM FÖRFÖLJER MIG T O M PÅ SPOTIFY ” till ”Folk får säga vad de vill om försvarsmakten, men deras nya reklam är fucking awsome!”.

Vad som sagts i den allmänna debatten har bland annat varit att den är kulturfientlig. Mycket av denna värdering ligger i betraktarens ögon och en inbyggd fördom om vad Försvarsmakten står för utan att bry sig om vad budskapet de facto är. Bland annat Fredrik Strage i DN och Alex Schulman i Aftonbladet har skrivit om detta och jag har bemött detta i tidningen Resumé. Pierre Schori i Aftonbladet menar att vi enbart vill rekrytera långtidsarbetslösa invandrare. Nu är det inte syftet med aktuell kampanj vilket jag strax ska återkomma till, men om så vore, vilka värderingar styr Schoris syn på Försvarsmakten och gruppen långtidsarbetslösa invandrare?

Vad gäller de interna reaktioner som är negativa har jag mer att fundera kring. Detta därför att en framgångsrik kampanj kräver interna ambassadörer. Det är därför viktigt att förklara vad marknadsföringen ska göra och vad den inte kan innehålla.

Först några grundförutsättningar:

  • Vi baserar våra kampanjer på noggranna studier av målgrupperna och kunskap om deras beteenden och attityder, 
  • Vi behöver för aktuell omgång med cirka 2 000 platser till den grundläggande militära utbildningen (GMU) mer än 12 000 ansökningar. För att få denna stora mängd ansökningar behöver ännu fler individer reflektera och överväga en ansökan och då är detta endast en omgång, 
  • De som bor nära ett förband är lättare att påverka men den stora gruppen individer som behöver beröras bor i områden utan synlig militär närvaro, 
  • Vi vet att åldersgruppen 18-25, som helhet, har liten eller ingen kunskap om Försvarsmakten. Med liten menas just det, mycket liten eller obefintlig kunskap om det som vi internt tycker är självklara saker om vår verksamhet, 
  • Den kunskap denna grupp uppfattar sig ha är baserad på amerikanska krigsfilmer, 
  • Vi är inte ett valbart alternativ idag, dvs. individen har inte övervägt, och kommer inte av sig själv att överväga, en tjänstgöring i Försvarsmakten, 
  • 18-19 åriga män är överrepresenterade bland de som ansöker eller blir nominerade till GMU, 
  • trots detta är denna volym män inte tillräcklig utan vi behöver kraftigt förändra intresset bland de som är 19-25 år och i synnerhet bland kvinnor, 
  • – i tillägg till volymskäl, men kanske ännu viktigare, blir Försvarsmakten en bättre organisation med en jämnare ålders- och könsfördelning, 
  • budskap som förstärker en fördom eller verkar främmande för stora grupper verkar avskräckande i den första kontakten, 
  • Hemvärnet har låg status i gruppen 25-35 som är huvudmålgrupp för rekrytering till detsamma. 

Hur ska då reklamen utformas, givet dessa grundfaktorer, och vår kunskap om att varje målgrupp, fördelat på ålder och kön, reagerar på olika budskap och innehåll?

Reklamens huvudsyfte är att väcka intresse, skapa nyfikenhet, förväntan eller ställa invanda föreställningar på ända. Först när denna nyfikenhet är väckt kan vi presentera vår verklighet och verksamhet på ett djupare sätt. Går vi ”rakt på” behåller vi gruppen 18-åriga killar och verkar avskräckande på huvuddelen av kvinnorna men även männen i ålderskategorin 19-25.

Mot detta kan ställas att många medarbetare har efterfrågat att vi ska visa verksamheten i vår reklam. – Visa bilder på stridsvagnar, båtar, flygplan eller skarpa bilder från Afghanistan. Varför visar vi inte detta, varför visar vi inte ”vår verklighet”? Det är riktigt men det är inte heller syftet. Det är nämligen nästa steg i kontakten med de stora grupper vi vill påverka vilka, som jag tidigare nämnt, saknar kunskap eller kanske rent av skräms av ”vår verklighet”. Om detta vore faktorer på marginalen skulle vi kunna göra på annat sätt men nu är det ”deras verklighet” vi ska förhålla oss till och inte vad vi själva tycker vore önskvärt. Först behöver vi på ett nästan metafysiskt plan prata om ansvar och grundläggande värderingar i livet, sedan kan vi närma oss det vi faktiskt gör i vårt dagliga värv. Så svårt och samtidigt så enkelt är det. Avståndet mellan vår och resten av samhällets vardag är idag mycket långt ifrån varandra och i synnerhet gäller detta yngre generationer.

När kommer då verkligheten in när vi ställt förväntningarna på ända om vad Försvarsmakten är? Det sker i nästa steg genom besök på vår hemsida eller annat ställe på Internet. Det är där vi ska visa det som då fördjupar. Saklig information, medryckande och förklarande filmer, beskrivande text, frågor och svar. En väl fungerande kampanj genererar cirka en miljon besök till vår hemsida. Där får de, som vi väckt intresse hos, se den breda bild som behövs. Ett upplägg med tuffa bilder och filmer i den första kontakten kanske ger en bråkdel av detta resultat och vi når inte våra mål. Därutöver verkar detta bildspråk initialt exkluderande då det i första hand beskriver traditionella manliga ideal. Så enkelt är det.

Nu har jag i detta resonemang enbart redovisat hur kampanjer och hemsida fungerar. I tillägg till detta kommer möjligheterna att faktiskt se, höra och känna på det vi är, fysiska möten och verkliga kontakter. Sådana möten kommer att vara avgörande på lokal nivå och utgöra en vital del i rekryteringen som komplement till de centrala kampanjer som driver volymen över hela riket. Jag har inte heller berört de organisatoriska eller kulturella förändringar som behövs för att möta och behålla en ny generation medarbetare med helt andra förväntningar och krav än de vi är uppvuxna med.

En del av kritiken har pekat på att i andra länder så fungerar det med ”combat” direkt. Först det första är jag inte så säker på att det fungerar då de flesta länder som marknadsför på det sättet har stora rekryteringsproblem. Men det viktigaste skälet är att varje land är kulturellt unikt. Riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD) menade på Twitter att norsk reklam som vädjar till känslan för Norge var bra reklam. Det är det säkert, men de som förespråkar en sådan reklam är förmodligen omedvetna om hur kraftigt synen på just nationalism och nationsidentitet skiljer Norge och Sverige åt. Det som funkar i andra länder kan således vara helt verkningslöst i Sverige. Om tonaliteten skall utgå från ett intresse för nationen krävs ett helt annat politiskt språkbruk där Försvarsmakten repetitivt och utan reservationer omnämns som den yttersta garantin för en självständig demokratisk stat.

Hur vill jag då förändra rekryteringskommunikationen? För det ska vi, då detta är en levande process. Idag löser den ett kortsiktigt volymbehov givet nuvarande förutsättningar och hur ska den förändras över tiden?

  • Vi ska så snart som möjligt, med erfarenhet och statistik, börja mer precist identifiera vad som ger effekt, fördelat på ålder, kön och region. I Kanada tog det fem år att få tillräckliga data för ett mer ”kirurgiskt” urval. 
  • På sikt ska kostnaderna och formerna för vår marknadsföring kunna förändras när vi är etablerade som arbetsgivare och ett valbart alternativ för kontinuerlig, tidvis eller frivillig tjänstgöring. 
  • Plattformsdokument som styr vår kommunikation ska vara tillgängliga för medarbetare och chefer för att utifrån kunskap och förståelse bidra till helheten. 
  • Att Försvarsmaktens medarbetare känner stolthet över kampanjerna då de vet att den ger avsedd effekt och inte känner besvikelse över att de inte är dokumentärer över den egna verksamheten. 
  • Stoltheten över det egna förbandet återspeglas genom filmer i andra sammanhang där syftet just är identitetsskapande.
  • Att hela Försvarsmaktens verksamhet återspeglas i den samlade kommunikationen, från tidigare försvarsgrensidentitet till alla uppgifter vi har. 
  • Att arbetet på förbanden baseras på unika kampanjer anpassade till lokala förhållanden tillsammans med mångfacetterad verksamhet och möjlighet till många fysiska möten. 


Det sista är viktigt då i många fall just detta kommer att vara den sista avgörande pusselbiten för 21-åriga Kevin eller 24-åriga Cecilia. Nyfikenheten har väckts av en central kampanj, de första frågorna har besvarats av hemsidan och viljan att ansöka finns efter ett möte med någon jämnårig soldat eller sjöman som stolt bär sin uniform.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör


DN

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)

Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.

Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.

Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.

Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.

Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.


Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att ”avvara en semesterresa för att ”wake up and smell the coffey”. Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

KS bibringade viss lärdom…

Statsministern talar om särintressen, ÖB är förlängt sjukskriven efter bandkrängning vid inbrytningspunkten, åklagare vet inte riktigt vad som gäller och frågar SÄPO och JK, försvarsmininstern svamlar i riksdagen och ledarsidorna i rikets tidningar har helt plötsligt upptäckt att vi (inte) har ett försvar och att det för(t)s en levande försvardebatt i bloggosfären. Allt detta samtidigt […]

Regeringen styr riket

Tage Erlander påstås en gång ha sagt att om man vill att något ska komma till allmän kännedom bör det hemligstämplas, om man tvärtom vill hålla det hemligt bör man berätta om det i Riksdagens kammare. Utifrån denna logik återges nedan min fråga om IO 14 till försvarsministern under gårdagens frågestund:

Anf. 46 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den 14 januari 2010 fattade regeringen ett beslut om inriktningen av Försvarsmakten. I det beslutet sägs att den nya insatsorganisationen ska vara utvecklad senast vid utgången av år 2014. Vid höjd beredskap ska samtliga förband då vara tillgängliga inom en vecka. Därtill anges att samtliga förband över tiden ska vara välövade samt kompletta i fråga om materiel och personal.

Försvarsmakten har inte anmält något behov av ökade anslag före utgången av år 2014, och min fråga till försvarsministern blir därför om hon bedömer att Försvarsmakten kommer att leverera en insatsorganisation i enlighet med regeringens beslut.

Anf. 47 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Tack även för denna fråga! Detta är en väldigt viktig del. Själva huvudsyftet med försvarsreformen är naturligtvis att få en ny insatsorganisation som fungerar och som är just det tillgängliga, flexibla och användbara försvar som vi efterlyser.

Det vi vet är att Försvarsmakten redan i dag har en bättre operativ förmåga än vad den hade 2006 när alliansregeringen tillträdde.

Det är en process och en planläggning utifrån Försvarsmaktens sida hur man ska kunna göra en uppfyllnad inte bara av personal och inte bara av materiel utan just det som skapar försvarsförmåga, nämligen en fungerande organisation. Då måste alla dessa delar – organisation, materiel och personal på plats – finnas färdiga. Det vi vet är att det på personalsidan med det nya systemet kommer att dröja några år efter 2014.

Anf. 48 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den nya insatsorganisationen är inte betydelselös. Det är den organisationen som enligt överbefälhavaren ska göra det möjligt att försvara landet under en vecka.

Nu får jag inte ett alldeles tydligt svar från försvarsministern på min fråga, men av det jag hör drar jag slutsatsen att det inte framstår som helt säkert att insatsorganisationen kommer att levereras i tid.

Då är min fråga naturligen: Vilka åtgärder är regeringen och försvarsministern beredda att vidta för att leverans ska ske?

Anf. 49 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Inte minst Allan Widman själv är väl medveten om bakgrunden till beslutet och genomförandet av beslutet. Det har varit viktigt att Försvarsmakten via olika typ av lagstiftning men också andra reformer som vi har gjort för att få resurser från stödverksamheter ska kunna omfördela dem till det som bygger förmåga. Det är naturligtvis insatsorganisationen.

När man byter personalförsörjningssystem tar det tid. Det kommer att ta tid att få full bemanning med det nya systemet. Om vi talar om fram till 2019 kommer insatsorganisationen till del att vara uppfylld, men det är då ur den värnpliktskull som fortfarande finns kvar.

Jag uppfattar att insatsorganisationen kommer att vara uppfylld, däremot inte med de nya verktygen, det vill säga personalförsörjningen, fullt ut.

Måndag hela veckan

Jag har skaffat ett hus på landet. Bor man på landet så måste man ha bil. Därför har jag givetvis två bilar. En Land Rover Defender 110 Pick-up och en Cooper Mini. En bra blandning av robust teknik modell 1948 och absolut körglädje modell 2002.

För två veckor sedan var det kraftigt underkylt regn när jag körde till jobbet i Land Rovern. Det var så illa att jag fick stanna tre gånger och skrapa rutan rent från is. Konsekvensen blev att jag kröp fram på vägen. Men i en nedförsbacke så fick jag trots det sladd. Vägverket har varit usla på att ploga i vinter och när man kommer med en Land Rover med terrängdäck så passar de inte riktigt i de vanliga bilspåren och bilen krängde till och ändrade riktning en smula. I kombination med noll friktion så bar det av ut i terrängen. En 2,5 ton tung fyrhjulsdriven jeep som fått sladd är inte det lättaste att få stopp på. En 50-km skylt gjorde sitt bästa, men den kapades rent av som en lie kapar högt gräs.

Till min stora förödmjukelse så fick differentialen sig en smäll och fyrhjulsdriften ville inte koppla in, så det blev bara att ringa bärgaren. Sedan fick jag sitta och vänta medan glada grannar passerade i sina fjoll-SUV:ar (givetvis med dubbdäck). Då jag enbart har bilen trafikförsäkrad så anmälde jag ingen skada till försäkringsbolaget, utan nöjde mig med att lämna in den på service för att fixa diffen och byta en lampa som fått sig en smäll. Döm om min förvåning när det några dagar senare ringer en person och vill ha ersättning för en 50-skylt! Att jag hade åkt av vägen som en konsekvens för usel vinterväghållning var inget motargument som höll.
(* suck *)

Igår så flyttade jag på min Land Rover och på den korta sträckan jag körde så dök det i mörkret upp ett rådjur mitt framför strålkastarna. Jag fick tvärbromsa och stannade ca 50 cm från rådjuret som nog inte förstod hur nära döden han varit. En halvtimme senare var jag ute och körde med Minin när rådjur nummer två dök upp och den här gången var inte marginalerna på vare sig min eller rådjurets sida. Matchen slutade 1-1. Buckla på bilen och ett rådjur som gått för att möta sina förfäder.
(* dubbelsuck *)

Bägge bilarna in på reparation inom två veckor. Bilmekanikerna i Linköping tycker om mig, men försäkringsbolaget lär inte sätta upp mig på listan över kunder som får julklappar i år. ”Den enes bröd, den andres död” som man brukar säga.

Men hur illa det än är så kan man glädja sig med att det finns alltid de som har det värre.

”Twenty-five years ago last June, the Spanish container ship Alraigo was steaming off the coast of Portugal on its way to Tenerife in the Canary Islands. Not far away, aboard the British aircraft carrier HMS Illustrious, which was participating in a NATO exercise, 25-year-old Sub-Lieutenant Ian “Soapy” Watson was preparing for his 14th sortie in the Sea Harrier vertical-takeoff-and-landing jet. Watson was paired with a more senior pilot in another Harrier and ordered to find a French aircraft carrier. Simulating combat conditions, the two departed under radio silence and with radar off. They split up when they reached their search area, climbed to assigned altitude, turned on their radar, and swept separate zones.

Search completed, Watson descended and headed to the point where he was to rejoin the flight leader. When the leader didn’t show, Watson relied on his inertial navigation system to get him back to the Illustrious. “I went through everything I had in the airplane to help me,” he said. “I tried the radio. I had the radar on. I squawked emergency. Absolutely nothing. There were no returns on the radar.”

Knowing that shipping lanes lay off the coast, Watson turned east. When his radar began showing a target, Watson turned toward it. At 50 miles out, running low on fuel, he was down to only a few minutes of flight time. At 12 miles, Watson caught sight of the Alraigo. His plan was to make sure the ship saw him and then eject.

With no way to communicate with the ship, Watson did a flyby “to get their attention.” As he flew alongside, Watson saw that some cargo containers formed essentially a deck, one similar to a landing pad he had used during training. “Well, I thought, in for a penny, in for a pound, and I landed the airplane on the containers.”

As Sea Harrier ZA 176 settled on the slick containers, it began sliding backward. Watson tried to retract the landing gear. The main gear dropped off the back edge of the container. A delivery van on the ship, en route to a florist shop in Tenerife, suffered a blow as the rear of the Sea Harrier hit the deck. The captain of the Alraigo refused to let the drop-in visitor throw him off schedule: The British government was informed that Watson and the jet would arrive in Tenerife in four days.”

Vad Watson tänkte på under de fyra dagarnas båtfärd till Kanarieöarna behöver man inte fundera särskilt mycket på. Besättningen serverade nog bara Gevalia på vägen och räknade sin andel av bärgningsersättningen som slutade på £500.000.

Behöver jag ens förtydliga att den 6 juni 1983 var en måndag?

Läs mer om ”The Alraigo Incident” i denna diskussionstråd samt i Flight Globals artikel från 1983.

Stay behind och Palmemordet

Ett militärt Palmemord utan prickskyttevapen, ljuddämpare och taktik?

I söndags publicerades debattartikeln ”Hemlig motståndsrörelse kopplas till Palmemordet” av den tidigare medlemmen av Palmekommissionen Inga-Britt Ahlenius. Kort därefter intervjuades jag av Expressen eftersom jag skrivit två böcker med koppling till denna ”motståndsrörelse”.

Rättare sagt nämligen motståndsrörelser. De var minst tre stycken i Sverige, vilket också framgår av Expressens intervju med mig. F.ö. framgår inte av artikeln att jag sade att det även i den statliga svenska motståndsrörelsen ingick några veteraner ur Waffen-SS (oklart hur länge). Men det kan var och en konstatera genom att gå till det näst sista kapitlet av min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig (se även kapitlets utförliga noter).

Jag uppskattade inte artikelns rubrik och ingress men står för mina egna ord i artikeln och nyckelordet skulle jag säga är ”osannolik”. Förutom min generella skepsis inför större konspirationer (de brukar inte hålla) finns det en sak till som gör att jag står för ”osannolik” vad gäller det så kallade militärspåret, ända till dess att något revolutionerande uppkommit. Det andra, som inte kom med i intervjun, är att jag finner det märkligt att en militär/paramilitär organisation skulle avstå från att använda både sprängmedel, prickskyttevapen, ljuddämpare och ett taktiskt tillvägagångssätt. Varför ha en omaskerad gärningsman så pass nära när man kunde haft en prickskytt med ljuddämpare på ett tak eller i en bil? Även om man på något sätt kunnat säkerställa att inga poliser var i närheten kunde ingen förutsäga antalet vanliga medborgare kring paret Palme, samt dessa medborgares reaktioner.

Själva skotten talar inte heller för någon militärt (special)utbildad. Det var två skott på nära håll, det dödande skottet i ryggen sköts på ett avstånd av ca 20 cm. Det andra skottet missade. Varför säkerställde inte gärningsmannen att det blev två träffar? Hur veta säkert att Olof Palme inte bar skyddsväst? Varför sköt gärningsmannen inte två skott mot huvudet?

Men skytten kanske inte var militärt (special)utbildad utan bara på något sätt anlitad av en organisation? Då undrar jag, skulle en militär/paramilitär organisation anlita en oerfaren/slarvig person och därmed både äventyra resultatet (ingen träff/enbart såra) och riskera att skytten åkte fast? Jag har bara svårt att tro det. Därmed inte sagt att det skulle vara uteslutet och, som jag säger i artikeln, ”Stay behind” i Sverige bör utredas.

Ett ”oseriöst” inlägg (uppdaterat 15.00)

Försvarsutskottsledamoten Hans Wallmark kommenterar i ett blogginlägg och en debattartikel i Barometern – Oskarshamns Tidningen, situationen i försvarsdebatten de senaste veckorna. Wallmark kommer fram till att i debatten finns de som är nyanserade och eftertänksamma, men också spekulationer, bristande seriositet och konspirationsteorier. Många var i alla fall de intressanta påståendena i blogginlägget vilka närapå samtliga leder till stor besvikelse och förvåning över den alternativa verklighet många moderata försvarspolitiker verkar leva i. Förmodligen är denna blogg en av de platser som ger utrymme för spekulationer, oseriösa inlägg och konspirationsteorier. Det är en åsikt man gärna får ha, men det finns ändå anledning att bemöta Wallmarks debattinlägg.

Att ÖB uttalar sig i media om att Försvarsmakten med intagen IO 14 kan försvara Sverige en vecka mot ett begränsat anfall, avfärdar Hans Wallmark som spekulationer. Det är sant. Att uttala sig om vad IO 14 år 2019 ska mäkta med är verkligen spekulationer eftersom ett antal grundförutsättningar för IO 14 i högsta grad hänger i luften:

Personalförsörjningen. Rekryteringen av kontinuerligt anställda soldater och sjömän har gått relativt bra. Däremot är de förtida avhoppen avsevärt högre än planen. Bredden, de tidvis tjänstgörande, är ett problemområde. Det räcker dock inte med soldater, utan det krävs officerare som leder förbanden, framförallt yngre eftersom Regeringsbeslut 7 innebär krav på en föryngring av officerskåren med därav följande lägre lönekostnader. Där är det en katastrof. Det är på tok för få sökande för att man ska kunna uppnå kvalitet. Detta är inte utmaningar. Det är allvarlig problem man med det snaraste måste komma till rätta med.

Verksamhetsbudgeten. Här saknas ca 1,5 mdr kr/år från 2015 för att organisationen ska kunna övas och vara insatsberedd år 2019.

Materielberget. I och med Regeringens underfinansiering av JAS 39E är det till 2019 numera drygt 30,5 mdr kr i materiel för IO 14 som saknar finansiering. Lägger man därtill en rad övriga kritiska system som var tänkta att omsättas till 2019 t ex långräckviddigt luftvärn, stiger kostnaderna kraftigt.

När ÖB uttalar sig om vad IO 14 år 2019 kan uträtta är det dock inga spekulationer utan i högsta grad grundat i mycket seriösa bedömningar. Vad som framförallt ska understrykas är att det är just denna förmåga som Wallmarks eget parti varit med om att beställa. Förvisso satt ju inte Wallmark i Försvarsutskottet när beställningen skedde utan i Kulturutskottet, vilket kan vara en ursäkt. Hans förvarsminister är dock som bekant nöjd med den förmågan, vilket väl även Wallmark borde vara i så fall?

Vidare är man tydligen oseriös om man påstår att Försvarsmakten i mångt och mycket hade en mycket hög förmåga under den tidsperiod som Wallmark nämner (1980- och 90-talen). Wallmark, som alla andra ”seriösa” debattörer, vet att detta ”huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten”.

Detta gällde förvisso i hög grad för den stora utfyllnaden i Försvarsmakten i form av lokalförsvarsförband och de äldre dubbleringsbrigader vars arv länge levde kvar i Armén. Dessa är i mångt och mycket upphov till uttrycket invasionsförsvarets pappersförband. Men, det var som sagt en företeelse som framförallt förekom inom Armén. Icke desto mindre fanns det även många uppfyllda och välutrustade förband i Armén, men de flesta beroende av tiden det skulle ta att mobilisera den värnpliktiga personalen.

Då är det lätt hänt att man glömmer bort de andra försvarsgrenarna. Där var det huvudsakligen insatsförmåga redan i fredsorganisationen. Ytstridsfartygen gick allt som oftast med skarpa sjömålsrobotar och motsvarande inom övriga system. Inom Flygvapnet kunde stridsflygdivisonerna påbörja lösandet av stridsuppgifter redan från hemmabasen och på timmar vara spridda på krigsbaserna för skydd och klargöring för nästa uppdrag. Var detta pappersförband? I så fall var det två hela försvarsgrenar som var lurade. Såväl materiel som vapen och personal såg mycket verkliga ut, men ska tydligen ha varit endast på pappret. Märk väl, det handlade dessutom om till stora delar värnpliktig personal.

Man kan dock hålla med Wallmark att mycket stora delar av den oreda som nu gäller i Försvarsmakten är orsakad av Socialdemokraterna. Det var socialdemokraterna som prompt ville hålla fast vid en fullständigt allmän värnplikt. Det var Socialdemokraterna som ledde såväl försvarsbesluten 96 som 00 och 04. Konstigt nog har samtliga dessa försvarsbeslut, liksom inriktningspropositionen 2009 avskaffat invasionsförsvaret. Får man tro Wallmark så avskaffas det fortfarande. Inte illa gjort att i så fall överleva fyra försvarsbeslut. Empiriskt så lär även försvarsbeslutet 2014 (numera 2015) avskaffa invasionsförsvaret.

Och visst har svensk försvarsförmåga stärkts under den senaste alliansregeringen. Den som påstår något annat far med grov osanning, men så ska man också veta att det påståendet är högst anpassningsbart och man började på ”en mycket låg nivå” för att travestera ett begrepp som bl a försvarsminister Karin Enström använder i tid och otid om Rysslands massiva upprustning. I det svenska fallet handlade om förband som på tre år skulle nå full bemanning, utbildningsnivå och utrustning. Vad det avser Ryssland kan vi ta i ett annat inlägg. Vad avser tungt och trögrörligt värnpliktsförsvar kontra 50 000 man med kort varsel, så får vi väl se vad resultatet blir 2019.

Wallmarks tredje påstående är ett av dessa påståenden som tyvärr inte går att bemöta med fakta eftersom man då kommer att göra sig skyldig till sekretessbrott. Däremot kan man instämma i Wallmarks beskrivning att en invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid. Så har också fallet varit sedan slutet av andra världskriget.

Försvarsförmåga måste vara ”här och nu” har vi fått lära oss av den moderata försvarspolitiken sedan dess förre försvarsministern myntade uttrycket i samband med Georgienkriget. Ser man på de siffror SIPRI redovisar för svensk vapenanskaffning ser man t ex att Sverige anskaffat 400 IRIS-T jaktrobotar till våra 100 JAS 39. Det är mindre än en fullast per flyglan. Liknande siffror står att återfinna inom andra områden när man går igenom SIPRIs tabeller. Frågan är då vad Wallmark och Moderaterna avser göra åt saken? Kommer det att anskaffas några nya radarjaktrobotar i tillräckligt antal för en förmåga ”här och nu”? Hur blir det med det långräckviddiga luftvärnet? Eller broläggningsfordonen? Det ska också bli mycket intressant att se Regeringens krafttag inom områdena terrorism och cyberattacker. Likaså de klimatrelaterade riskerna. När får vi t ex se polis och militär personal samöva försvar mot ett allvarligt terrorangrepp, liknande vad Norge nyss upplevt?

Ju mer man funderar på det hela, särskilt med tanke på ÖBs i början nämnda ”spekulationer” och Regeringens ovilja till finansiering – känns inte IO 14 i mångt och mycket som blott en pappersprodukt? En spekulation, naturligtvis. Dock högst seriös.

Pappfigur från Armémuseum. Numera avvecklad. Kan ha varit del av invasionsförsvaret

SvD, HD (där Wallmark och Enström idag har en debattartikel), Kristianstadsbladet (Bo Pellnäs ”spekulerar oseriöst”?), Gefle Dagblad


Uppdatering 15.00: Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sig nu för första gången om de gångna veckornas försvarsdebatt och uttalar att ”försvaret är ett särintresse”(!). TT låter också meddela att försvarsdebatten irriterar statsministern. Han ser inte heller ett läge där Sverige ensamt kan utsättas för ett militärt anfall och vill därför inte planera försvaret för det [W understrykning].

Med andra ord är det en återupprepning av statsministerns uttalanden i Agenda för några veckor sedan där många började fungera på om det egentligen är någon idé att ha en försvarsberedning som ska utreda omvärldsbilden och framtida hot med tanke på att statsministern redan har allt klart för sig – och för Försvarsberedningen. I vilket fall som helst så kvarstår den stora frågan – Vem är det Sverige ska planera sitt försvar tillsammans med? Vem eller vilka är det som kommer till undsättning efter en vecka?

Det vägrar såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att diskutera. Med en doktrin som bygger på ett beroende av en utländsk aktör måste såväl aktör som tidsförhållanden vara solklara. Motsatsen gäller.

Likafullt väljer statsministern ideligen att undvika kommentera vilken påverkan Sverige kan komma att bli utsatt för vid en regional kris i Östersjöområdet, t ex Baltikum. Däri ligger ett av de största militära hoten mot Sverige. Någon ”massinvasion” som statsministern föraktfullt talar om är det nog få som ser som hot. Även denna fråga är djupt förbunden med vem eller vilka som ska komma till undsättning. Tystnad råder.

DI, Aft, SvD, 2, DN

Återvinning (uppdaterad)

Vad gör man med alla flygplan efter att deras aktiva karriär tagit slut? En del slutar sina dagar på Museum. En del hålls i luften tack vare massor av insatser av flygfantaster. Men, majoriteten går tyvärr till skrot. Frågan är till vilken nytta? Oftast är skrotningsavgiften högre än vad det återvunna metallvärdet är.

Då är det i mina ögon bättre att flygfantasterna får dra nytta av dem. Och flygfantaster finns det gott om i Sverige.

Förra helgen tillbringade jag en eftermiddagen hos en gammal kollega och flygfantast. Vi hade inte träffats sedan år 2000 då jag flög JA 37 och han flög SK 37E på F 4 Frösön utanför Östersund. Nu har han gått i pension och sysslar bl.a. med sin egna flygsimulator som jag givetvis passade på att testa.

Som gammal spaningspilot på F 13 så hade han valt Bråvalla som startbas. Hangarer och platta fanns givetvis med.

Först så testade vi SK 60 modellen. Den visuella modellen (svensk märkning) var mycket tjusig med huv som gick och öppna och stänga med korrekt ljud och rörligt huvhandtag. Kabinlayouten var dock den variant som användes i Österrike, vilket bl.a. innebar ett för mig mycket konstigt horisontgyro. Dessutom var presentationen i fot och knop, vilket jag inte är van att flyga på i en SK 60. Alla knappar var korrekta även om det saknades bl.a. beröringsskyddet på LT-kranen. Österrike har en General Electric J85 motor, så det var varken den äldre RM 9B – Turbomeca Aubisque eller den nyare RM 15 – RR/Williams FJ44 som simulerades.

Upp i luften kom jag utan större problem och sedan blev det lågflygning ut över Bråviken. Jag hade bara för någon vecka flugit i området med PA-28 och man känner igen sig i simulatorn. När jag kom ut vid kusten så blev det stigning upp på höjd för lite avancerad flygning. I en simulator är det inga större problem att göra raka manövrar som looping och rollar. Att göra gungor är svårare. Där krävs det ett visuellt system med större synvidd än bara en platt skärm.

Passet avslutades med ILS-inflygning. Just instrumentflygning är något av det som simulatorer är bäst på. Det var svårt att hitta neutralläget på styrspaken. Här krävs trim och kraftåtermatning för att det ska fungera riktigt bra. Den digitala presentationen gör också att det blir en viss PIO-effekt då det är svårt att se när ILS-nålen sticker ut i höjd eller sida. Men med lite träning så hade det nog gått bättre.

Den avslutande landningen fick bli vad den blev. Det är mer eller mindre omöjligt att simulera en landning perfekt, då det kräver oerhört mycket från det visuella systemet samt att det krävs återmatning av luftkrafter på roder och spak för att det ska kännas rätt. Men jag överlevde och en bra landning är som bekant en landning som man kan gå iväg från på egna ben.

Ett par dagar senare dök det upp ett brev i postlådan. I detta låg ett diplom som intygade att jag var återinflugen på SK 60. Stort tack JEL!

Numera så finns det möjlighet för alla att pröva på att flyga stridsflygplan. Det finns ett antal simulatorer i Sverige i privat regi som använder sig av hårdvara från flygplan som flugit i Flygvapnet. Ny teknik har inneburit att det som tidigare tog stora datorhallar att åstadkomma numera går att göra i en vanlig PC. Jag tänkte försöka göra en sammanställning av dessa stridsflygsimulatorer i mer eller mindre privat regi. I många fall så finns det möjlighet för privatpersoner att köpa flygtid i dessa.

Först lite historia om simulatorerna i Flygvapnets tjänst här och här.

Först en genomgång av simulatorer på museum runt omkring i Sverige.

Flygvapenmuseum
På gamla F 3 i Malmslätt utanför Linköping så finns navet för de svenska flygmuseerna. F 3 har varit nedlagt i många år, men levt vidare som detachement till diverse flottiljer. Numera bedrivs helikopterverksamhet och flygutbildning. Dessutom bedriver FMV och Flygvapnet utprovning och taktisk utveckling av Gripen.

JAS 39. Detta är en generisk avhemligad variant av JAS 39C Gripen. Då Gripen används i Flygvapnet så vill man inte avslöja allt för mycket för allmänheten (och kanske en eller annan spion som gärna vill veta mer). Den skänktes av Saab till Flygvapenmuseum den 17 december 2003 i samband med flygets 100-årsjubileum.

Aeroseum
I gamla F 9 Säves bergshangarer utanför Göteborg håller Aeroseum till.

JA 37. Jag har försökt få tag på information från Aeroseum om vilket flygplan det rör sig om, men jag har ännu inte fått något svar.

– SK 61. Ursprungligen 61.021 eller SE-LNC. Den flög först i Flygvapnets regi, men fördes sedan över till TFHS i Ljungbyhed. Slutligen var det Lunds Universitet som opererade maskinen.

Dessutom har man en Piper PA-24 Comanche simulator (f.d. SE-FFG).

Läs Hans J:s inlägg om Aeroseum. Här är lite fakta från en simulatorkonferens på Aeroseum.

Optand teknikland
På en av F 4 gamla krigsbaser i närheten av Östersund så finns numera ett flygmuseum.

JA 37. Ursprungligen 37.307. I denna simulator har dock det mesta av instrumenteringen i kabinen ersatts av en platt skärm.

Lyssna på ett reportage om Optand i SR.

Brattforsheden
På gamla Krigsflygfält 16 i Brattforsheden så bevaras beredskapsåren 1939-45. Länsstyrelsen i Värmland beslutade 2003 att bevara området och förklarade det som ett ”kulturreservat”.

– AJSH 37. F 7 gamla AJSH 37 simulator som flyttats hit efter pension. Novelair stöttar i renoveringen. Även denna simulator har jag tillbringat ett antal timmar i.

Läs om en resa till Brattforsheden här.

Arboga Robotmuseum
Robotmuseet i Arboga finns följande simulatorer:

– J 35B. Ursprungligen 35.244. Levererad till F 18 62-10-17 där den flög hela sin karriär fram till 73-07-07 förutom en period då den var utlånad till Saab. Den kom till Robotmuseum från Scheeleskolan i Köping som i sin tur fått tag på den på F 18 uppställningsförråd.

Dessutom finns en Linktrainer och en Rb 05 simulator som Flygvapnets AJ 37 piloter tillbringat många timmar i.

F 10 Flygmuseum
På F 10 Flygmuseum i Ängelholm är det givetvis Draken som gäller!

J 35J. Simulatorn är under uppbyggnad och arbetet kan följas här. Se reportage hos SR.

Sedan har man en generisk flygsimulator som kan simulera flera olika typer av flygplan (Cessna, SK 61 Bulldog, SK 60 eller J 35J).

Se reportage i Sydsvenskan.

F 11 Flygmuseum
F 11 flygmuseum på Skavsta flygplats utanför Nyköping var en gång i tiden den stora spaningsflottiljen och har därför fokuserat på spaningsflyget i Sverige. Läs ett tidigare inlägg från ett besök på museet.

SF 37. Ursprungligen 37.958.

F 15 Flygmuseum
Flygplatsen utanför Söderhamn är numera stängd, men museet bedriver fortfarande sin verksamhet.

– AJS 37. Ursprungligen var detta 37.081. Denna simulator är under uppbyggnad och kommer att presenteras för allmänheten när museet öppnar för säsongen 1 juni 2013. Här finns lite bilder från projektet.

Simulatorn har en Facebookgrupp. Den är dock sluten än så länge, så intresserade får söka medlemskap.

Se reportage om simulatorn på SVT Play.

F 16 kamratförening
F 16 kamratförening i Uppsala har ett par PC-baserade simulatorer där besökare kan testa på att flyga.

F 21 Flygmuseum
Strax utanför vakten på F 21 Kallax utanför Luleå så finns förbandsmuseet. Då F 21, till skillnad från de flesta andra museum, ligger vid en flottilj som fortfarande är i drift så kan man höra lite stämningshöjande flygbuller när man går omkring bland utställningsobjekten.

– JA 37Di. Detta är kabinen från den JA 37 simulator som använts på F 21. Med andra ord så har jag nog ett par timmar i den också…

Över till simulatorer i privat regi.

Falun
– J 35A. Den här simulatorn har jag ännu inte fått så mycket information om. Enligt uppgift rör det sig om den första 35 simulatorn som ursprungligen fanns på Saab. Det skulle därför kunna röra sig om 35-simulator nr 101 som en tid fanns på Flygvapenmuseum.

Norrköping
– J 35F2. Detta är flygplan 35.609 som lånats ut av Flygvapenmuseum. 35.609 levererades till F 3 70-06-01. Den fördes senare över till F 17. Den har efter en buklandning 81-05-30 på en krigsbas använts som utbildningsobjekt på F 10 fram till 1999. Därefter fanns den på Nyköpings flyggymnasium fram till 2004.

Artikel i ÖFS meddelande 4/2011 och ÖFS 2/1. Lite diskussioner på SFF forum. Swesim studiebesök.

Gävle
Dessa simulatorer drivs av Novelair AB. Deras hemsida är ganska så tunn, men desto mer finns på deras blogg och på Facebook.

– J 35J. Ursprungligen 35.531. Flygplanet levererades till F 13 68-08-14 som en J 35F2. Sedan fördes den över till F 12 och slutligen F 10. Den moddades slutligen till J 35J och flög på F 10 fram tills dess att Draken avvecklades.

– AJS 37. Byggd av delar från 37.009 som finns på F 15 flottiljmuseum. Skrovet är byggt av Novelair baserat på ritningar från Saab. Ursprungligen fanns denna simulator i en buss och visades upp på en hel del flygdagar runt omkring i Sverige.

Novelair är också involverade i uppbyggnaden av F 15 AJS 37 simulator, se ovan. Se mer på denna diskussionssida på SoldF.

Stockholm
Föreningen Swesim är ett gäng flygentusiaster som driver ett antal simulatorer. Både civila och militära.

AJS 37. Detta har aldrig varit ett riktigt flygplan, utan är en av Flygvapnets simulatorer som på omvägar hamnat här. 1974 levererades den till F 15 och användes i grundutbildningen på Viggen, TIS 37, så jag har ett par timmar i denna simulator. Jag har för mig att den skänktes av Flygvapnet till flygteknikerskolan i Västerås, men hamnade senare på Heron City utanför Stockholm där man kunde hyra flygtid. Jag var själv vid ett tillfälle på Heron City och pratade med ägaren. Verksamheten gick nog inte så lysande så Swesim tog över simulatorn och den är numera i drift i deras verksamhet.

J 35J. Ursprungligen 35.521 som levererades till F 13 68-04-03 i J 35F2 status. Därefter flögs den på F 14 och slutligen på F 10 där den modifierades till J 35J. Enligt Bo Widfeldts bok ”Draken” blev den uppställd på Säve. Sedan fick en privatperson i Stockholm tag på den, men orkade inte färdigt med sitt simulatorprojekt utan i stället så togs den över av Swesim som nu färdigställer simulatorn.

J 32B. Ursprungligen 32.605 som levererades till F 1 60-02-22. Under sin karriär var den baserad på F 4 och F 15. Den flög sista tiden på Målflygdivisionen på gamla F 3 i Malmslätt. Det är en av få J 32 som hade baksitsen fullt utrustad för DK-flygning då den användes för att flyga in nya piloter på Lansen. Sista flygningen 97-08-27. Swesim tog över den 2010 och påbörjade att bygga om den till simulator. Dock så har man på senaste årsmötet tagit beslut om att det inte finns tillräckligt med utrymme i deras lokaler, så projektet kommer att lägga ner till förmån för andra projekt. Se diskussion på SFF forum om 32.605.

Utöver militära flygplan så har Swesim dessutom en Boeing 737 och en Focker F28!

Se ett TV-reportage här om Swesim. Här är ett reportage från SFF studiebesök hos Swesim. Samt en artikel om Swesim i Ny Teknik.

Västerås
Västerås flygmuseum driver ett antal simulatorer.

SK 35C. Detta är 35-simulator nr 102 i Flygvapnet som levererades 1962 till F 16. Ursprungligen var det en J 35A simulator, men 1976 byggdes den om till framsits på SK 35C för att användas i grundutbildningen på F 16. 1985 flyttades den ned till F 10 där den användes fram till 1998.

– J 35F2. Mälardalens Högskola i Västerås tog 1998 mot F 10 gamla J 35F2 simulator. I Flygvapnet 35-simulator nr 109. De hade dock inte tid att göra något med simulatorn, så den har senare flyttats till Västerås flygmuseum.

Man har även en gammal Link Trainer, vilket är intressant då det var den första simulatortypen som Flygvapnet använde. Utöver det finns en DC-10 och en Metropolitansimulator.

2011 höll Västerås flygmuseum en simulatorkonferens med ett antal av de ovan nämnda simulatorprojekten som deltagare.

Sammanfattning
För den som vill fördjupa sig så finns det många simulatorrelaterade forum på nätet. Svenska Flygsimulatorklubben är ett. Här är ett projekt för att bygga svenska flygbaser i FS2004. RB Design har genom åren tillverkat en hel del modeller på svenska flygbaser till Flight Simulator.

Det är inte bara flygplan som återanvänds, utan som kan ses på en del av sidorna så är det även gamla tekniker och piloter som efter pension delar med sig av sina kunskaper. Som jag skrev i ett av mina första inlägg på bloggen, länge leve nördarna!

Om inte entusiasterna fanns så skulle slutet för de flesta flygplan bli som i filmen nedan…

Med tanke på att JAS 39 A/B Gripen just avvecklats i Flygvapnet så borde det finnas chanser att komma över delar av en kabin som skulle kunna gå att modifiera till en simulator. Det skulle t.o.m. finnas möjligheter att få tag på delar av Flygvapnets 39 A/B simulatorer, då allt inte går att återanvända när de byggs om till 39 C/D.

Hmm, det här fick mig själv sugen på att sätta fart på mitt eget flygsimulatorprojekt (del 1, del 2). På grund av flytt under hösten så har det stått stilla ett bra tag, men nu när det mesta är på plats i mitt nya hus så är det nog dags att plocka ihop grejorna igen.

P.S: Den som har mer data om de olika simulatorerna får gärna höra av sig, så uppdaterar jag inlägget.

Uppdaterad 13-01-25, 16:00
Swesim meddelade mig att 32-projektet kommer att läggas på is då man har för ont om utrymme i sina lokaler. Synd, en 32:a som komplement till alla 35/37-simulatorer hade varit trevligt. Vi får se vad som händer med skrovet.

Uppdaterad 13-01-25, 21:03
Jag har lagt till kulturreservatet Brattforsheden som har en AJS 37 simulator.

Uppdaterad 13-01-26, 10:55
F 11 simulator bygger inte på 37.961, utan på 37.958. 37.961 reparerades också efter haveriet. Jag fick följande kommentar från en läsare:

”SULan i Nyköping bygger inte på 37961 utan på 37958. Det är riktigt att framkroppen till 37961 finns på museumet, men den ingår endast i ordinarie utställning. Vidare kring 37961 så transporterades hon efter buklandningen på F 17 sjövägen till F 13 (ej SAAB). Där reparerades hon och återsattes faktiskt i tjänst.

Senare hamnade hon på F 21 där hennes aktiva karriär avslutades 1998. Framkroppen kom efter det att överföras komplett till FVM (de hade ej plats att ta emot en hel SF 37). Där fick hon så stå undanställd i förråd några år innan förflyttningen till sitt nuvarande hem på F 11 museum blev aktuell.”

Vad gör man utan sina läsare? 🙂

Jag har tyvärr ingen bra lista med sammanställningar för de olika Viggenindividernas öden motsvarande de som t.ex. finns i böckerna om ”Draken” och ”Tunnan”. Jag får nog sätta mig ner och titta i de elektroniska arkiven för att se historiken.

ÖB hotar rikets säkerhet

Idag vaknade Sverige till rubriken ”ÖB granskas för brott mot rikes säkerhet”, onekligen ett bra sätt att få fart på hjärncellerna och man såg framför sig hur en sjukskriven ÖB har transporterats till något dunkelt förhörsrum med en lampa mot ansiktet. Men sedan räckte det med ingressen för att förstå att chefsåklagare Tomas Lindstrand funderar […]