En rysk ljusglimt?

av Jan Leijonhielm Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär […]

Gediget om ledarskap

Vad kan Nelson ha att säga till oss i dessa dagar?

”Konsekvenserna av god eller dålig ledning är extremt påtagliga i krig.” Med detta till synes enkla konstaterande inleds den nya boken Att leda i svåra lägen. Boken är full av korta, värdefulla exempel på olika sorters ledarskap som kan appliceras inte bara militärt.

Att välja chef, prioriteringar, kraftsamling, utmattning, målstyrning, obekväma fakta och eviga sanningar. Alla dessa aspekter av ledarskap och många till finns med i boken och exemplifieras kort och effektivt med hjälp av bland annat Nelson, Rommel och MacArthur. Därtill kommer tänkvärda reflexioner från flera svenska civila chefer – kring hur exemplen på ledarskap är relevanta för ledare i nutiden – såväl civila som militära ledare.

Boken ifråga, Att leda i svåra lägen, är nu aktuell i Pennan & Svärdet och är författad av generalmajor Karlis Neretnieks, tidigare brigadchef, och överstelöjtnant Marco Smedberg, författare till bl a Militär ledning.

Ett mycket kort citat av generalmajor Anders Brännström känns smärtsamt korrekt vad gäller just svåra lägen: ”Delad ledning är ingen ledning”. Visst kan delad ledning fungera när allt är frid och fröjd, men när det ser ut att gå åt skogen är det nog som generalen säger…

För övrigt har filmen om den norska krigstida kungens ledarskap nu äntligen kommit till Sverige, ”bara” ett halvår efter premiären i Norge. I Norge hette den ”Kongens nei”. I Sverige blev det ”Kungens val” och den här TT-recensionen är visserligen positiv, men… : ”I en spännande inledning sänker en kaxig norsk general det tyska krigsskeppet Blücher, på väg in på norsk mark. Det blir ett slags ursäkt för Hitler att börja ta över landet…”. Man tar sig för pannan – hur står det till med historiekunskaperna på TT?

Centrumpunkt?

Reflektion
Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.
Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.
Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.
Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besökaGotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.
Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.
Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.
Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.
Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.
Den andra dimensionen är den försämradesituationenmellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.
Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.
Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

av Karlis Neretnieks Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor […]

Resultatinriktad ledning

Inlägget finns också publicerat i gårdagens nummer av Dagens Industri (torsdag 30 mars).

Upplever vi en ledningskris i samhället? Har det blivit viktigare att undvika att göra fel än att göra rätt? Har processerna eller strävan efter konsensus blivit viktigare än resultatet?

Vi har en känsla av att det kan vara så inom flera områden. Det ledde till tanken att det kanske skulle kunna vara fruktbart att låta framgångsrika chefer från näringsliv och offentlig sektor reflektera över den mest resultatinriktade ledning som finns – militär ledning i krig. Finns där något som kan tillämpas även i civila sammanhang? Resultatet har blivit boken Att leda i svåra lägen. http://www.nordicacademicpress.com/bok/att-leda-i-svara-lagen/

Tjugo civila chefer, bland andra Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister; Eva Hamilton, tidigare vd Sveriges Television; Cecilia Skingsley, vice riksbankschef; Ola Johannesson, SOS Alarm, har utgående från tjugofem militärhistoriska exempel kommenterat var de ser beröringspunkter mellan bra civil och militär ledning. Exemplen belyser olika aspekter på ledarskap, ledningsdoktriner och ledningsstöd.

I det första exemplet illustreras Napoleons lösning när organisationen blev så stor att han själv inte längre kunde överblicka och styra alla delar av verksamheten. Och där vinsterna med samordning inte längre stod i proportion till förlorad flexibilitet. Napoleon löste detta problem genom att skapa självständiga ”dotterbolag”, men vilka ändå kunde samordnas för att nå ”koncerngemensamma” mål. Genom att dela upp sin efterhand allt otympligare armé i flera allsidigt sammansatta ”miniarméer” (armékårer), alla med eget kavalleri, infanteri, artilleri etc skapade han en organisation där kårerna kunde lösa självständiga uppgifter. Det utan att man vid varje tillfälle behövde fördela och samordna olika funktioner i hela armén.  Samtidigt kunde han, när så behövdes, samla flera kårer till att utkämpa ett större fältslag.

Ett exempel, taget från striderna vid Suezkanalen 1973, visar på hur tidigare framgångar, i det här fallet Israels överväldigande seger i Sexdagarskriget 1967, ledde till övermod. Den då framgångsrika taktiken att anfalla med renodlade stridsvagnsförband ledde nu till mycket stora förluster.  De egyptiska soldaterna var nu rikligt utrustade med pansarvärnsrobotar och dessutom väsentligt bättre utbildade än 1967. Förutsättningarna hade ändrats. Att inte noga följa utvecklingen hos ”konkurrenten” kan leda till katastrofala följder.

Att konsensus inte alltid är något eftersträvansvärt exemplifieras av beslutsprocessen inför landstigningen vid Inchon 1950 under Koreakriget. Generalen MacArthur valde där att hellre lita på sitt eget omdöme och sina erfarenheter från tidigare operationer i stället för att följa de rekommendationer han fick från en enig stab. Landstigningen blev en stor framgång.

Militära erfarenheter är inte bara sådant som utspelat sig för femtio eller hundra år sedan. En svensk plutonchefs upplevelser från Afghanistan belyser vikten av att personligen vara ett föredöme och att engagera sig i sina underlydandes tankar och funderingar.

Hur organisationer leds påverkas inte bara av mer eller mindre klokt uttänkta ledningsmetoder, eller ett väl utformat ledningsstöd. Olika, ofta nationella, kulturer har ett minst lika stort inflytande. I boken illustreras detta med en jämförelse mellan amerikansk och tysk militär ledningskultur.

Den tyska modellen, ofta kallad uppdragstaktik, präglas av en uttalad målstyrning och långtgående delegering. Den grundar sig på synen att strid är en räcka av oförutsebara händelser. Varje chef, oberoende av nivå förväntas därför fatta beslut och agera utifrån situationens krav, huvudsaken är att målet uppnås. Planering är visserligen ett måste, men det är genomförandet som är avgörande. Att vilja och våga fatta beslut är därför en av de viktigaste chefsegenskaperna.

Den amerikanska modellen utgår från en helt annan grundsyn. Man ser kriget mer som en industriell process där olika kuggar ska gripa in i varandra på ett givet sätt för att i slutändan producera önskat resultat. Genom noggrann planering ska man förutse alla eventualiteter och redan i förväg planera lämpliga motåtgärder. Det leder ofta till toppstyrning, detaljerade instruktioner och att chefer mer ägnar sig åt att fördela resurser än att leda människor och att ingripa i det som sker.

I kommentarerna till de här, och de andra exemplen, pekar de intervjuade på flera områden där militära lärdomar kan ha en tillämpning i civila sammanhang. När det gäller ledarskap är samstämmigheten i det närmaste total. Egenskaper som att var ett föredöme, vara tydlig med vad som ska uppnås, vilja och våga fatta beslut, lägga energin på genomförandet och ha god kunskap om den egna verksamheten, väger mycket tungt vad som än ska ledas. Flera framhåller också att den militära devisen att leda med ”fasthet och välvilja” är lika sann i civil verksamhet, och att välvilja inte är detsamma som att vara snäll. När en medarbetare fungerar mindre väl så kan även en åtgärd som personen uppfattar som obehaglig vara ett sätt att visa omvårdnad.

Men även andra drag som präglar militära ledningsmodeller lyfts fram som positiva exempel av intervjupersonerna. Systematiken i att välja ut chefer och förbereda dem för framtida uppgifter är ett. Den i militära sammanhang mycket vanliga metoden att arbeta med scenarier istället för prognoser för att mentalt förbereda chefer för olika händelseutvecklingar ses också som något vilket skulle kunna tillämpas mer även civilt. De strukturerade militära beslutsfattningsmodellerna kommenteras också positivt. Det gör att viktiga faktorer inte glöms bort inför ett beslut, men de är även ett sätt att minska risken för att ”tyckande” blir en avgörande inflytelsefaktor i beslutsfattningen. 

Vi hoppas att boken kan leda till tankar om vad som bör prägla god och resultatinriktad ledning, i stora organisationer såväl som små, civila eller militära.

Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan

Marco Smedberg, överstelöjtnant och militärhistoriker

Svenskarna i den ANDRA legionen

Emblemet för Spanska legionen, tidigare känd som Spaniens främlingslegion. BILDKÄLLA: Heralder

Historien om svenskarna i Spaniens mindre kända främlingslegion nämns i det nya numret av Populär Historia (4/2017) i huvudartikeln ”Svenskarna som stred mot Franco” av Karl-Olof Andersson. Artikeln tar med några tidigare opublicerade bilder upp en av de större frivilligrörelserna i Sverige under 1900-talet, tre gånger så stor som fenomenet svenskar i Waffen-SS.

Ja, med tanke på att det var drygt 180 svenska medborgare i Waffen-SS men över 550 tjänstgjorde i spanska inbördeskriget, nästan alla mot Franco, kan man kanske tro att de svenska spanienfrivilliga måste ha varit föremål för massor av avhandlingar, böcker och filmer. Men ämnet är inte direkt söndertjatat. Under 1970- och 80-talet utkom visserligen flera böcker om och av svenska frivilliga mot Franco. Men det har inte utkommit många sedan dess. Den gedigna forskningen om dem är också sparsam.

Det är trevligt att det i den nya artikeln hänvisas till Lennart Westbergs och min forskning om de få svenskarna som stred för Franco. För att förtydliga, de var högst ett tiotal. I senare upplagor av vår bok Svenskar i krig 1914-1945 kan man läsa mer om tre av dem. Vad gäller särskilt Frans Wahlberg finns det något att säga om personen bakom namnet, eftersom min medförfattare Lennart Westberg fått fram en hel del om hans senare tjänstgöring i Waffen-SS. När Frans Wahlberg krigade i Spanien måste han ha tjänstgjort i antingen Spaniens främlingslegion – där de flesta utländska frivilliga hamnade – eller i de mer Franco-anknutna falangisterna. Vad gäller Hans Leuhusen finns ingen tvekan om att han tillhörde legionen. Även den svenske aviatören Douglas Hamilton tog sig till Spanien men det är oklart i vilken mån han där tjänstgjorde. Sedan finns det ytterligare sex legionärer mellan 1936 och 1939 vars svenska ursprung kan vara påhittat.

Men för att återvända till den nya artikeln så har den även en högintressant avslutning i form av flera för mig nya uppgifter om svensk vapensmuggling till spanska inbördeskriget (mot Franco). Samtidigt vill man gärna se mer detaljer, mer kött på benen om detta.

Artikelförfattaren nämner inte vad Lennart och jag skrivit om svenskarna mot Franco, som att ett tjugotal av dem tjänstgjorde direkt under sovjetiska officerare, i förband som i ryska källor benämns spetsnaz. ”Specialtjänsten” kallade tydligen de svenska deltagarna den verksamheten – som jag tagit upp mer i boken Ryska elitförband och specialvapen.

Försvarsmaktsbloggar

101 grader sydöst13.Säkbat214 Ingkomp 292.insatskompaniet300 Dygn JägareAfghanistanbloggenArmébloggenArméns jägarbataljonAtt bli transportpilotAtt märka sig MilitärCJSE 15Combat CameraDakarbloggenDalabataljonenDansa barfota i sandenDebattEn annan del av FörsvarsmaktenEn grön sommarEn grön-sak till mammaEn krigares hjärtaEnskild soldatEtt hållbart försvarFMM PatrullFMU bloggen 2013FS19-bloggen (arkiv)FlygbasjägarnaFlygbassäk F 21FlygvapenbloggenFrivilligt FrivilligFrån socialsekreterare till rekrytFörberedande militär utbildning I 19 BodenFörsvarsmakten kommenterarFörsvarsmeteorologernaGMU ElfsborgsgruppenGMU I 19 BodenGMU på F 21Gladan […]

Nyheter – Förband, skolor och centra

Amfibieregementet (AMF 1)Artilleriregementet (A 9)Blekinge flygflottilj (F 17)Fjärde sjöstridsflottiljen (4.sjöstrflj)Första ubåtsflottiljen (1.ubflj)Försvarsmaktens HR-centrum (FM HRC)Försvarsmaktens logistik (FMLOG)Försvarsmaktens tekniska skola (FMTS)Försvarsmaktens telekommunikations- och informationssystemförband (FMTIS)Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum (FMUndSäkC)Försvarsmedicincentrum (FömedC)Göta ingenjörregemente (Ing 2)Helikopterflottiljen (Hkpflj)Hemvärnets stridsskola (HvSS)Högkvarteret (HKV)Ledningsregementet (LedR)Livgardet (LG)Livregementets husarer (K 3)Luftstridsskolan (LSS)Luftvärnsregementet (Lv 6)Marinbasen (MarinB)Markstridsskolan (MSS)Militärhögskolan Halmstad (MHS H)Militärhögskolan Karlberg (MHS K)Norrbottens flygflottilj (F 21)Norrbottens […]

Instagram

Centralt FörsvarsmaktenÖverbefalhavaren Förband, skolor och centra 4.Sjöstridsflottiljen12.Motoriserade skyttebataljon132.Säkerhetskompani Sjö142.Radarpluton431.Flygbassäk522.R3-plutonenAmfibieregementetArtilleriregementetAmröjkompanietArméns jägarbataljonBergsplutonenBevakningsbåtplutonBordningsstyrkanCombat CameraEskortplutonF 17 Blekinge flygflottiljFlygbassak F 21Försvarsmaktens Tekniska SkolaGladan och FalkenGranatkastarpluton I 19Granatkastarpluton P 4HelikopterflottiljenHemvärnetIng 2 Göta ingenjörregementeLivgardetLuftstridsskolanLuftvärnsregementetMarinbasenMilitärhögskolan KarlbergMilitärpolisenP 4 Skaraborgs regementeP 7 Södra Skånska regementetRöjdykarnaUnderhållspluton I 19 Övningar FMÖ Aurora 2017 Tidningar Tidningen Hemvärnet

Blogglista

annika nordgren christensenBetongblandarens försvarsupplysning Borneos looparChefsingenjörenCYNISMERDebattFörsvar och säkerhetFrån 30 000 fotHerr FlaxJägarchefenKarlis N KKRVAKlart Skepp! – – . . – – . .LtCol Libbo's BlogMilitärt med GyllenhaalO.A.JonssonObservationsplatsenObserverarenPeter HultqvistReservofficerSinuhes samtalSinuhes samtalSkipperStrilaren IISverige och världenTillfälligt skeppsbrottVäpnarenWiseman’s Wisdoms

Nord Stream 2

På måndagskvällen meddelade kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn att han har för avsikt att under tisdagen rekommendera kommunstyrelsen att fatta beslut om att upplåta hamnen i Karlshamn för lagring av rör i samband med bygget av gasledningen Nord Stream 2.   Gotland och Blekinge är militärstrategiskt viktiga områden och därför viktiga för Försvarsmaktens verksamhet. Försvarsmakten har till regeringen redovisat de konsekvenser som […]

Mot Väpnad Konflikt VII

(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden […]

Dags för folk och ”försvar” i Sälen




I skrivande stund laddas det upp för fullt för Folk & Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Merparten av konferensdeltagarna är på väg mot ett Högfjällshotell i vinterskrud för att under dagarna tre mötas och diskutera aktuella frågor. Här nedan ger jag min syn på konferensen i stort och smått.


Det finns ingen annan konferens eller annat evenemang jag deltagit vid som är så professionellt arrangerat som Folk & Försvars rikskonferens. Upplägget, lokalerna, mat och logi, ja i princip allt är briljant samordnat och förberett. Det finns mig veterligen heller inget annat forum där politiker, myndighetsföreträdare, media, debattörer och representanter från olika organisationer och företag får möjlighet att träffas för att mötas och debattera på en så begränsad yta (i positiv bemärkelse). Att själva konferensens sänds till allmänheten i TV och via webben gör inte saken sämre. Allt detta tack vara ett djupt engagemang från Folk & Försvars personal som jag vet har arbetat länge med att förbereda det hela. Ni kan inte få nog med beröm!

Men när det kommer till årets program, dvs själva innehållet i den 71:a rikskonferensen är jag inte lika positiv som jag brukar vara. Normalt sett är det svårt att slita sig från att aktivt följa varje programpunkt då merparten av programpunkterna brukar vara av stort intresse, men i år är det dessvärre inte så. Förvisso är ju smaken som baken, men det är tråkigt att behöva konstatera att när vi har det sämsta säkerhetsläget sedan kalla kriget så har allt för få punkter i programmet bärighet mot det som konferensen alltid har förknippas med – militärt (och civilt) försvar! Mer om min syn på förbättringspotential längre ned i detta inlägg.

Konferensen skulle inledas med (tyvärr är regeringsplanet försenat pga tekniskt fel – varför omkastning i programmet har skett) att statsminister Lövfen inleder med att prata om en svensk ”säkerhetsstrategi” som redan i går presenterades på DN debatt. Tyvärr är begreppet strategi helt felaktigt eftersom det saknas ett ”hur” med tydliga mål och en väg framåt. Det han presenterar är mer att betrakta som en allmän svensk säkerhetspolicy.

I övrigt ägnas söndagen i huvudsak åt frågor runt EU kopplat mot ekonomi och EU som säkerhetspolitisk aktör, kanske inte det fokus som man hade förväntat sig av rikskonferensen 2017. Det finns dock en programpunkt som man inte ska missa under söndagen. Det är när Gudrun Persson och Fredrik Westerlund från FOI ska tala om ”rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden”. 

Måndagen är ”totalförsvarsdagen” och därmed den mest intressanta dagen under konferensen. Militärt försvar avhandlas under den första delen av dagen och civilt försvar under den andra delen. Här brukar läktarna alltid vara fullsatta, vilket ger en tydlig signal om vad som i huvudsak engagerar de som åker till Sälen. Försvarsministern och ÖB har sitt respektive anförande, och dessa brukar normalt sett alltid vara konferensens höjdpunkt.

Här finns det både utrymme och ett tillfälle för ÖB att leverera en konkret beskrivning från verkligheten i Försvarsmakten till politiker, media och allmänheten utan omskrivningar eller skönmålning av läget. Det är något som tidigare ÖB bl.a. Owe Wiktorin och Sverker Göranson ofta gjordejust i Sälen, vilket har väckt en nödvändig debatt. Jag minns konferensen 1999 när Miljöpartiets Lars Ångström sa att ÖB (Wiktorin) tigger om att få sparken då han uttalade att:


I år fattas 1,7 miljarder och fram till och med 2001 handlar det om 9,3 miljarder. Samtidigt som jag känner att det i dag finns en förståelse och djup förankring hos folket för försvaret, så saknas denna förståelse och djupa förankring hos en del politiker.

Nödvändigt klarspråk helt enkelt, och som myndighetsföreträdare med uppgift att tillse att Sverige kan försvaras så vore det märkligt om en ÖB likt vilken myndighets-GD som helst inte skulle få beskriva verkligheten inifrån sin myndighet med egna ord. Så sent som för två år sedan i januari 2015 uttryckte sig dåvarande ÖB (Göranson) på följande sätt om Försvarsmaktens operativa förmåga vilket också var helt nödvändigt:

”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Jag hoppas att vår  nuvarande ÖB Micael Bydén ta tillfället i akt att beskriva verkligheten 2017 på samma konkreta sätt som sina företrädare. Dock tror jag politikerna i allmänhet har större förståelse idag än vad Lars ångström m.fl hade 1999 varför det inte är lika nödvändigt att peka på just den saken.

Tisdagen är i vissa delar lite av ett sömnpiller i år när FN står i fokus på programmet. Dagen inleds dock med en programpunkt om informationsoperationer där bland annat C MUST deltager som kan vara väl värd att se.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att årets program tyvärr inte närmelsevis är så spännande till innehållet som det borde vara (på papperet skall tilläggas då mycket kan hända väl på plats)
Här finns såldes en hel del att förbättra inför kommande upplagor av konferensen. Med tanke på att det i grunden är en försvarskonferens så anser jag att frågor runt totalförsvarets och i synnerhet det militära försvaret har fått allt för lite tid i årets program. Det saknas dessutom spets i programmet, och sådan kan man enbart få med deltagare som har bevisat att de vågar sticka ut hakan och peka på det som alla tänker, men få vågar säga.

Det behövs en Johan Wiktorin som inför alla myndighetsföreträdare vågar sätta betyg på våra förmågor. Det behövs en Charly Salonius Pasternak som inför ministrar och försvarsmaktsledning vågar påstå att det svenska försvaret inte längre är ett system av system. Det skulle behövas en betraktelse av professor Wilhelm Agrell över den svenska försvarsförmågan i stort och smått och vilka faktorer som har lett fram till att vi sitter där vi gör idag. Det hade behövts en Karlis Neretnieks som på sitt fängslande sätt redovisade möjliga angreppsscenarion osv osv.

Att ha den här typen av anföranden är helt nödvändigt för att höja tempen och ta debatten om försvaret till en nivå som motsvarar rådande säkerhetsläge. Det handlar således ett behov av ögonöppnare! Men vem vet, kanske kommer någon av årets deltagare att överraska positivt. I Sälen kan allt hända!

Det är dock inte bara jag som har haft synpunkter på årets program. Även Ewa Stenberg på DN har haft synpunkter.

Medan hela världen diskuterar Trump finns varken USA eller Nato på programmet för Folk och Försvars konferens i Sälen. Obegripligt. #fofrk

— Ewa Stenberg (@aewastenberg) 4 januari 2017

Ewa menar helt korrekt att flera givna programpunkter som saknas, och jag instämmer. Fokus på EU och FN borde ha ersatts med NATO och USA. NATO med anledning av att samtliga allianspartier numera är överens om att vi ska gå mot ett medlemskap, och driver den linjen. USA med anledning av vad som kan komma att ske ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv när Donald Trump tar över presidentposten.

Själv saknar jag en programpunkt om försvaret av Gotland. ÖB har tidigarelagt överföringen av fast militär personal till ön under hösten. Försvaret av Gotland borde därför vara en given diskussionspunkt!

Försvarets kanske största problemområde, materielförsörjningen saknas också i programmet. Alla vet att behovet av omsättning av försvarsmateriel är enormt, men att det enorma underskottet av ekonomiska medel är ännu större. Här borde exempelvis Ingemar Wahlbergs nyss levererade utredning, men framför allt hans nya uppdrag att utreda Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov ligga till grund för en helt egen programpunkt.

Varför då denna kritik mot programmet? Jo av den enkla anledningen att Folk & Försvars rikskonferens är så oerhört viktig för försvarsdebatten. Det som kommer upp på agendan i Sälen lever ofta kvar länge efteråt, vilket är helt nödvändigt för den levande försvarsdebatten. Om försvarsfrågan (militärt och civilt försvar) får en allt mer mindre plats i rikskonferensens program, och innehållet därmed blir allt mer allmänpolitiskt så riskerar vi att tappa en av de största motorerna i svensk försvarsdebatt. Det får inte hända!

Om en liten stund startar årets konferens, dags att bänka sig och hoppas på att det levereras spets, och kalla fakta i en allt mer nödvändig försvarsdebatt! Om inte annat så kanske den eminenta moderatorn Pernilla Ström tillse att så blir fallet trots att programmet på papperet är lite blekt.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje […]

A2/AD

Interfax meddelade 21NOV2016 (engelsk version/sammanfattning hos The Moscow Times) att de ryska väpnade styrkorna nu har, en bataljon av kustrobotsystemet Bastion i Kaliningrad Oblast. Hur pass operativt systemet trots allt är, får ses som öppet för diskussion, dock observerades i Augusti, 2016, en transport av systemet i närheten av St Petersburg, huruvida systemet redan då skeppades över till Kaliningrad Oblast, är en obesvarad fråga. Men om systemet transporterades över, i anslutning till den observationen, bör det kunna anses att de som minst har uppnått en godtagbar förmåga att kunna verka med det.

Under hösten, 2016, har även kustrobotsystemet 3K60 BAL tillförts Kaliningrad Oblast. Maximal räckvidd för systemen är 300 respektive 260 km. Dock måste man skilja på maximal och praktisk räckvidd, den praktiska är lägre, hur mycket är en öppen fråga i sammanhanget. Därtill är det intressant att notera de publicerade bilderna samt videoklipp från det ryska försvarsministeriet, avseende Bastion systemets användning mot markmål, något som praktiskt genomfördes i Syrien 15NOV2016.

Sedan tidigare finns i Kaliningrad Oblast, luftvärnssystemet S-400, med en maximal räckvidd på 400 km, återigen måste man även här, skilja på maximal och praktisk räckvidd. Således har Ryssland nu med Bastion samt Bal införande i Kaliningrad Oblast, förmågan på plats för att effektivt kunna påverka luft- och sjörörelser i södra Östersjön. Därtill tillkommer förmågan med långräckviddig fjärrbekämpning av markmål, Kalibr kryssningsrobot, som tillfördes i och med korvetterna Zelenyy dol och Serpukhov ingående i Östersjömarinen. Fortsatt förefaller även Iskander förbandet som överskeppades tidigare i höstas, befinna sig i Kaliningrad Oblast, vilket även innebär att man har förmåga att med ballistiska missiler påverka markmål.

Vad som kanske är den mest avgörande förmågan för skapandet av en trovärdig A2/AD (Anti-Access/Area Denial) förmåga i södra Östersjön är den att kunna detektera mål och därmed kunna förse de olika systemen med som minst data för inriktning. Denna förmåga att detektera mål på längre avstånd skall enl. ryskt utsago uppnås under 2017, då radarsystemet Podsolnukhblir operativt i Kaliningrad Oblast. Enkelt beskrivet kan detta radarsystem se bortom horisonten, på ett avstånd upp till 450-500 km, systemet kan följa upp till 300 fartyg och/eller 100 luftfarkoster. Med samtliga verkansdelar på plats för att kunna upprätta, faktisk, A2/AD förmåga så är, bedömt, driftssättandet av detta radarsystem inte långt borta.

Detta skulle i teorin innebära att t.ex. fartygen vid Marinbasen i Karlskrona kan följas från det de lämnar kaj, dock så utgör öar o.dyl. fortsatt, bedömt, skyl för radardetektering, men sannolikheten för upptäckt får ändå anses som hög, vilket kraftigt försvårar dolda fartygsrörelser. Därtill kommer flygplansrörelser, bedömt, upptäckas tidigt, trots låghöjdsflygning genomförs. Totalt sett så innebär det att Ryssland i närtid kommer få som lägst, en god förmåga att upptäcka luft- och sjörörelser inom södra Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, inom en sex (6) månadersperiod kommer Ryssland sannolikt inneha förmågan vad avser att med olika verkanssystem samt med detektionssystem kunna upprätta ett s.k. A2/AD område inom södra Östersjön. Detta innebär att NATO förmåga att effektivt kunna tillföra styrkor till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, f.r.om. mitten av 2017 kommer vara kraftigt beskurna.


Have a good one! // Jägarchefen

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager – som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen – så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. ”En dag skall gry” (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen ”1939” som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av ”God afton, herr Wallenberg”. Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen ”Frostbiten” (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige – denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen ”Gränsen”. Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med ”Gränsen” var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre ”En fiende att dö för” (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. ”Simon och ekarna” (2011) och ”Dom över död man” (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både ”Gränsen” och särskilt ”En fiende att dö för” blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen ”God afton, herr Wallenberg” och ”Dom över död man”. Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

De långa linjernas tyranni

av Claes Arvidsson I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga. Det är ju allmängods. Eller? Att det finns en kvarhängande bild av iskalla […]

Hur kan Försvarsmakten växa i styrka

av Ulf Henricsson Framtiden går inte att förutse. Således kan vi inte bortse från en situation där vårt land behöver ökad militär förmåga. Vår försvarsmakt, måste kunna växa och det måste få kosta om begreppet skall ha en reell betydelse. Det oförutsedda inträffar Nuvarande säkerhetspolitiska situation var inte förutsedd. Vi skulle ju ha tio års […]

Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat

Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.

Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av ”omfall”.


Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]
Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  
Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.

Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]

Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.

Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga – uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.

I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 

Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

          Stridsmoral, hos oss som hos fienden – kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,

Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 

För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.

Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]

2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]  

Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”

Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]

3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.

Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera – det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.

Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]

Som en personlig reflektion – faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.

Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser – tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.

Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.

1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).

2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.

3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”

Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den ”fege” om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.

4.      Förtroende – uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”

5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar – beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.

6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.

Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.

7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.

Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).

Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.

Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.

Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:

          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,

          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,

          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,

Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation – i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt – så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.

Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.

Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.

Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.

Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.

Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.


[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten
[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.
[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.
[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288
[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.
[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179
[7] Bruce Condell, On the German Art of War, Stackpole books, USA, 2009, sid 18-19.
[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.
[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.
[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.