Sökresultat för ”luftvärn” – Sida 5

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 2 Norge

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida kkrv.se

Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter. I ett tidigare inlägg Finland diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett natoperspektiv.

Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:

– Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)

– Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,

– Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.

Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.

Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmansområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.

I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskehavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.

Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).

Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.

Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse. Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.

Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.

Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.

Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.

Karlis Neretnieks

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 2 Norge

Karlis Neretnieks Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett […]

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg: kkrva.se

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.

Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer röra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:

– Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.

– Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.

– Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.

– Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.

– Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig så att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

*****

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

av Karlis Neretnieks Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten. En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra. Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, […]

Det glömda låset i norr

av Jacob Fritzson Vintervana förband behövs i norra Sverige när Arktis och Nordområdets strategiska betydelse ökar. Foto: Niclas Ehlén Försvarsmakten. I december månad 2017 släppte Försvarsberedningen rapporten ”Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”. Som namnet antyder är det en rapport som är avsedd att belysa området Totalförsvar. Stort fokus […]

Striden på djupet

Sammanfattning

Historiskt har stridande spetsnazförband funnits på olika nivåer (taktiskt, operativ och strategiskt) i Ryssland sedan 1950-talet. Den omdaning av de ryska väpnade styrkorna som påbörjades efter 2008 förefaller även omfattat spetsnazförbanden, utöver utvecklingen av en särskild specialförbandsledning samt specialförbandssystem på strategisk nivå. Stridande spetsnazförband förefaller numera finnas på taktisk, operativ och strategisk nivå i Ryssland. Detta innebär att ett heltäckande system för strid med särskilt utbildade och anpassade markförband på en motståndares djup på sikt kommer uppnås och i viss omfattning redan uppnåtts.

Analys

En mycket intressant nyhet publicerades den 21DEC2017 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst. Nyheten rörde 138. Motorskyttebrigaden i Kamenka Leningrad Oblast och dess spaningsförband. Det bör påtalas att det förefaller, enligt visa uppgifter finnas ett spaningskompani inom motorskytte- samt stridsvagnsbrigaderna (dessa två brigadtyper benämns hädanefter manöverbrigader), andra uppgifter tyder på en spaningsbataljon inom manöverbrigaderna.¹ Därutöver skall även spaningsbrigader finnas samt är under införande på armé- och armékårsnivå.²

Det intressanta avseende detta spaningsförband är att det förefaller, dels få utbildning i inhämtning, vilket utifrån artikel förefaller vara på större djup än vad brigadspaningsförband arbetat på tidigare, samt på vapensystem som normalt sett enbart nyttjas av spetsnazbrigaderna, dels få utbildning i utnyttjande av fallskärm, rundkalott, för fällning på höjd mellan 800 – 2000 meter, av modell D-10, troligtvis syftandes till innästling med fallskärm. Utbildningen skall ha genomförts vid 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast.³

Således förefaller det troligt att artikeln berör det spetsnazkompani som skall finnas inom spaningsbataljoner vid manöverbrigaderna. Vilket innebär att den 138. Motorskyttebrigaden troligtvis har upprättat eller genomför upprättande av en spaningsbataljon, med tillhörande spetsnazkompani. Därtill att uppgifterna rörande införandet av spaningsbataljoner vid de ryska manöverbrigaderna får ses som en trolig uppgift. På ytan kan detta te sig som rätt banal information, men det kan möjligtvis innebära både en taktikförändring men även en förändring i operativ tänkande. Vilket gör denna till ytan obetydliga artikel mycket intressant för en fördjupad studie.

Inledningsvis börjar vi på arménivå, dels vad avser det historiska arv som finns, dels vad avser upprättandet av spaningsbrigaderna med dess spetsnazbataljon. Historiskt finns ett arv från de sovjetiska arméerna som under åtminstone 1980-talet, sannolikt även tidigare, hade spetsnazkompanier. Detta kompani förefaller varit underställd arméernas underrättelsedirektorat. Kompaniet bestod av 8-12 särskilda spaningsgrupper, bestående av 5-12 individer i respektive grupp. Dess uppgift förefaller varit att genomföra inhämtning mot prioriterade målval samt bekämpning av dessa i vissa situationer.⁴

Detta spetsnazkompani på arménivå, bedömdes verka på avstånd mellan 50 – 500 km från själva stridslinjen, där det troliga var 300 km. Detta var kopplat till, dels målval samt stöd från tillgängliga indirekta bekämpningssystem, dels djup i anfallsmål som de sovjetiska arméerna bedömdes ha där det första anfallsmålet låg inom 150 km från starten av ett anfall och det andra inom 300 km. I sammanhanget är det även intressant att notera avståndet som de renodlade spetsnazbrigaderna bedömdes arbeta inom, vilket var mellan 300 och upptill 1,000 km från stridslinjen, medan de strategiska spetsnazförbanden var bortom 1,000 km.⁵Avstånden bör ej vara vägledande för denna förbandstyp utan det är snarare målval kopplat till högre chefs uppgift som styr var förbanden utnyttjas. Dock är denna förbandstyp generellt sämre på att agera i och invid den aktuella stridslinjen, då dess skydd samt beväpning ej är adekvat för den stridsintensitet som pågår där, varvid ett större djup brukar vara fördelaktigt.

Vad avser de särskilda spaningsbrigaderna på arménivå i dagens Ryssland, förefaller dessa enligt en (1) uppgift kunna verka på djup upptill 350 km.⁶ Detta skulle i sådant fall korrelera med det djup som de tidigare sovjetiska spetsnazkompanierna arbetade inom på arménivå under 1980-talet. Vad som även talar för detta, är längden på de fjärrbekämpningssystem som i dag finns att tillgå på den ryska arménivån. Där det främst får anses vara Iskandersystemet som kan vara ett adekvat system för spetsnazbataljonerna att utnyttja vid målupptäckt. Iskandersystemet har en räckvidd om, minst, 500 km, vilket skulle tala för att spetsnazbataljonerna på arménivå skall kunna agera på ett djup upptill 500 km.⁷ Det troliga djupet är någonstans kring 300–400 km utifrån Iskandersystemet grupperingsplats i förhållande till stridslinje o.dyl.

I detta sammanhang är det även intressant att notera det särskilda invisningskompani som skall tillföras respektive armé i syfte att kunna ge målinformation till Iskanderförbanden på arménivå.⁸Här får det ses som möjligt att detta invisningskompani ingår i arméernas spaningsbrigader, huruvida de ingår i brigadens spetsnazbataljon eller utgör ett fristående kompani i brigadstrukturen är oklart. Utifrån den information som framkommit får det trots allt ses som möjligtatt den ingår i spaningsbrigadens spetsnazbataljon. Avslutningsvis vad avser spaningsbrigaden är det intressant att notera att den även skall inneha förmåga för genomförande av psykologiska operationer.⁹

Vad avser spaningsbataljonerna vid de ryska manöverbrigaderna, förefaller de redan befintliga spaningskompanierna omvandlas till spetsnazkompanier.¹⁰ Härvid kan det antas att ett renodlat spaningskompani för brigadens inhämtningsbehov tillförs spaningsbataljonen utöver de sedan tidigare ingående förmågorna.¹¹Här kan det antas att dessa spetsnazkompanier ingående i manöverbrigaderna arbetar på ett avstånd av 50-100 km bortom stridslinjen, vilket skulle motsvara djupet som de sovjetiska divisionsspaningsförbanden hade, där även ett kompani hade förmåga att luftlandsättas med fallskärm.¹²Djupet kan givetvis vara större beroende på uppgift.

Denna tillökning av stridande spetsnazförband kommer innebära att numerären mer eller mindre dubbleras,¹³ om uppbyggnaden inom spaningsbrigader och spaningsbataljoner fullföljs. Denna dubblering av numerär innebär, troligtvis, att spetsnazförbanden på armé- och och brigadnivå håller en lägrekvalitet, kontra de renodlade spetsnazbrigaderna under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorats ledning som, sannolikt, kommer agera i de respektive militärdistriktens intresseområden och utifrån dess operationsplaner.¹⁴ Således bör dessa spetsnazförband inom de ryska manöverbrigaderna, troligtvis,ses som lätt infanteri med uppgifter bakom motståndarens linjer på taktisk nivå. De stridande spetsnazförbanden på arménivåkan, troligtvis, vara ett förband med uppgifter på högre taktisk nivå och eventuellt operativ nivå. Huruvida den personella kvaliteten på förbandet motsvarar förmågan att kunna verka på sådan nivå får anses vara oklart, utifrån tidigare förda resonemang angående dubblering av spetsnazförbanden.

En konsekvens av denna ökning är att de renodlade spetsnazbrigaderna, under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorat, troligtviskommer agera på operativ nivå och inom gränslandet till strategisk nivå.¹⁵ Därutöver finns de renodlade strategiska specialförbanden som, troligtvis, skall verka på den strategiska nivån.¹⁶ Härvid uppnås en överlappande täckning med förband som kan verka, dels genom inhämtning, dels genom stridsföretag bakom en motståndarens linjer från taktisk till strategisk nivå. Vilket får anses vara något av en unik lösning, vilket även förefaller gå i linje med det det nuvarande ryska operativa tänkandet.¹⁷

Vad innebär då denna ökade satsning på spetsnazförband? För det första innebär det att förmågan att kunna genomföra lokalisering och invisning mot prioriterade målval för de olika ryska indirekta bekämpningssystemen kommer öka. De tidigare omnämnda avstånden speglar sig även gentemot olika ryska indirekta bekämpningssystem, på brigad- och arménivå.¹⁸ För det andra kommer förmågan att verka med direktriktad eld genom t.ex. eldöverfall eller överfall,¹⁹ mot olika prioriterade målval öka på det taktiska, operativa och strategiska djupet. För det tredje, kan detta anses vara en naturlig förlängning av hur Ryssland utvecklat luftvärns- samt indirekta bekämpningssystem syftandes till att täcka ett stort område.²⁰Varvid detta blir en variant av detta på markarenan.

För det fjärde kommer detta för en motståndare till Ryssland, oaktat om det är en defensiv eller offensiv sådan, vara tvungen att avdela resurser för skydd av sitt bakre område på ett helt annat sätt än tidigare, då förmågan att verka med både direktriktad eld och indirekt bekämpning ökar. Detta innebär troligtvis att manöverförband kommer vara tvungen att avdelas på ett helt annat sätt än tidigare för detta skydd. För det femte innebär detta att de ryska manöverbrigadernas förmåga att verka ökar. Genom att dessa spetsnazförband agerar över hela djupet hos en motståndare, då denna motståndare, troligtvis, kommer vara tvungen att avdela manöverförband för skyddet av sitt bakre område, uppstår en kraftsplittring som indirekt ökar de ryska manöverbrigadernas verkan.

Utöver detta så kan det även vara en indikation på hur möjliga operationer kan tänkas genomföras med de reguljära stridskrafterna. Ett scenario skulle kunna vara att dessa spetsnazförband på de olika djupen utnyttjas för att bana väg för manöverbrigadernas anfall in på djupet vid defensiva eller offensiva operationer. Genom att t.ex. bekämpa olika former av prioriterade målval såsom nyckelpersonal eller kritiska system på de olika nivåerna, tar nyckelterräng (om än detta är en sannolikuppgift för luftlandsättningsförbanden), binder förband i en sekundärriktning genom störstrid m.m.

Slutsats

Ryssland förefaller genomföra en tydlig utveckling avseende sin förmåga att med markförband från taktiskt till strategiskt djup, dels kunna genomföra inhämtning, dels kunna genomföra stridsföretag. Troligtvis finns en gradering i förbandens förmåga att verka, där förmågan ökar allt eftersom för att vara som högst på strategisk nivå. Detta skapar i sin tur ett överlappande hot över hela markarenans djup, då en förmåga att kunna verka med direktriktad eld samt invisning av indirekta bekämpningssystem kommer finnas. Detta innebär att en motståndare till Ryssland, defensiv eller offensiv sådan, kommer vara tvungen att ta detta hot i beaktande. Vilket kan skapa en kraftsplittring som ytterst reducerar förmågan att verka med manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1 (Ryska)
RAND 1 (Engelska)
Rosoboronexport 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministeriums Informationstjänst 1(Ryska)

TASS 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.

Boltenkov, Dmitry. et al. Russia’s New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011.

Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987.

Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.

Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia’s Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Slutnoter

¹Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 31.

Persson, Gudrun. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 79.

Boltenkov, Dmitry. et al. Russia’s New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011, s. 24.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 41.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 52, 57.

²Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 30.

³Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)

Rosoboronexport. D-10. 2018. http://roe.ru/eng/catalog/aerospace-systems/aerospace-technologies/d-10/(Hämtad 2018-01-18)

⁴Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987, s. 1-2.

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 280.

⁵Ibid. s. 1, 3-4.

⁶Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 94.

⁷TASS. Iskander-M missile hits target in Kazakhstan at Zapad-2017 drills. 2017. http://tass.com/defense/966182(Hämtad 2018-01-18)

⁸Известия. «Искандеры» получат «глаза» в тылу врага. 2017. https://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2018-01-18)

⁹Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 55.

¹⁰Ibid. s. 57.

¹¹Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 277.

¹²Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984, s. 7-2.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-73, 4-76.

¹³Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 57.

¹⁴Ibid. s. 129.

¹⁵Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 45.

¹⁶Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia’s Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017, s. 4, 11-12, 20.

Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia’s special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 43, 51.

¹⁷Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 2.

¹⁸Ibid. s. 10-11.

¹⁹Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.

²⁰Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 10-11.

Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU

Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU

KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara”

Ryssland inför valåret 2018

Av Jan Leijonhielm Det står nu klart att den ryska valkommissionen godkänt Vladimir Putins framställan om att få kandidera till presidentvalet i april, något som inte kom direkt oväntat. Samtidigt beslutade kommissionen att vägra Alexander Navalny denna rätt, på grund av att han har två vilande domar över sig på tillsammans 10 år, också detta […]

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle […]

Köpet av Patriot – några tankar

av Lars Wedin Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten. Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito. Det finns, har jag förstått, de som hävdar att […]

Aurora – Carpe diem

av Bo Hugemark Värdlandstödet övades under Aurora. Bilden visar ett deltagande amerikanskt förband utrustat med luftvärnssystemet Patriot. Foto: Astrid Amtén, Försvarsmakten. ”Aurora är latin och betyder morgonrodnad vilket är det färgspel som uppstår på himlen när solen går upp”. Så står det på Försvarsmaktens hemsida som svar på frågan ”Vad betyder Aurora?” Varför det valts […]

Övning är bra – Långsiktig stabilitet är bättre

av Krister Andrén [1] Oaktat publiciteten kring övning Aurora är försvarsförmågan otillräcklig. Foto: Marcus Åhlén, Försvarsmakten. Under försvarsövningen Aurora17 riktades medias strålkastarljus på försvaret. Det var välkommet. Det är mycket som svenska folket behöver förstå bättre. Ett brett och långsiktigt perspektiv på det svenska försvarets uppgifter och behov krävs. Aurora17 var viktig. För första gången […]

Halvvägs in i Zapad-2017

Reflektion

Då har precis halva Zapad-2017 genomförts eller dess skede 1 enligt den ryska övningsplaneringen. Så här långt in i övningen förefaller det, utifrån vad som övats, rätt säkert kunna sägas att det är en reguljär och högteknologisk motståndare man övar mot, således ej irreguljära ”friskaror” inom ramen för någon form av upprorsbekämpning. Detta går främst att klarlägga genom övningar mot kryssningsrobotar, samt olika former av elektronisk krigföring som varit insatt mot den ryska A sidan i övningen, därutöver ubåtsjaktmoment inom Östersjömarinens övning i södra Östersjön. Förmågor som sammantaget ingen irreguljär stridande part i dagsläget besitter.

Samtidigt som Zapad-2017, utifrån vad de ryska väpnade styrkorna benämner som dess övningsområde, startade även inom det norra militärdistriktet (MD N) en större övning. Denna övning förefaller omfatta stora delar av den 14. Armékåren och ett större antal örlogsfartyg ur den Norra Marinen (NM). Denna övning fortgår fortfarande i skrivande stund (17SEP2017). Detta faller in i samma mönster som Zapad-2013, där huvudriktningen som övades var den västra och den sekundära riktningen som övades var den norra. Dessa två övningar skall ejses som två separata övningar utan bör ses som två sammanhängande, det korrelerar även väl med de tidigare officiellauppgifternaatt övningsområdet skulle sträcka sig från Kolahalvön ned till Vitryssland. Därtill förefaller även rysk lokalpressanse att övningen inom MD N ingår i Zapad-2017.

En av de stora stötestenarna inför Zapad-2017 i olika media sammanhang, men även i analyser av flera säkerhetspolitiska institut har varit hur stor mängd övningsdeltagare det kommer vara i Zapad-2017. Den officiellasiffran som är delgiven från den ryska och vitryska sidan är 12,700. Motsvarande siffra från fjolårets strategiska övning (Kavkaz-2016) var 12,500, där man senare tillade att den totala siffran var närmare 120,000 individer, dock skulle inte alla övat samtidigt. Därav blir det med den nu pågående övningen inom MD N, troligt att man återigen utnyttjar kryphål i Wiendokumentet på motsvarande sätt som under Kavkaz-2016. Då mängden förband som förefaller vara delaktiga i Zapad-2017 är rätt omfattande. Även om det skulle röra sig om enbart kompanier, och mer sannolikt bataljoner ur respektive enheter, går det väldigt fort att passera gränsen 12,700 individer, som man själva sagt är det övre taket på övningen.

Vad som kanske är mest intressant så här långt in i övning Zapad-2017, är att den OTH radar som varit under uppbyggnadi Kaliningrad Oblast, eventuellt kan ha startatsunder Zapad-2017. Vilket skulle kunna innebära att avregleringsförmågainom de södra delarna av Östersjön kommer övas, med de sedan 2016 tillförda kustrobotsystemen Bastion och Bal. Men även med det S-400 luftvärnsrobotsystem som sedan tidigare funnits i Kaliningrad Oblast. Momentet i sig bör ej ses som oväntat, då förmågorna sedan tidigare funnits på plats, utan det handlar snarare om att välja tidpunkt för att visa förmågan.

Utöver det, förefaller övningen som är uppdelad i två skeden innehålla ett defensivt skede, vilket är det som genomfördes i skede 1. Varvid skede 2 sannolikt kommer innehålla ett offensivt skede. Huruvida dessa två skeden är sammanlänkande eller är isolerade återstår att se. Men utifrån Östersjömarinens övningsmönster kan det mycket väl vara så att skedena är isolerade. Det vill säga under skede 1 agerade man, hur man skall försvara i händelse av ett angrepp (efterhandssituation). Varvid man i skede två kommer agera utifrån en förhandssituation. Detta skulle förklara den eventuellaaktiveringen av OTH radarn i Kaliningrad Oblast. Då det som mål får anses bli utslaget i ett tidigt skede av en konflikt, varvid det blir något malplacerat att aktivera den halvvägs in i en övning där man spelat att Ryssland blivit angripet.

Have a good one! // Jägarchefen

Prolog Zapad-2017 Del 3 – Från hav och luft

Sammanfattning

Under V732 genomfördes en större luftlandsättningsövning i Pskov Oblast, övningen omfattade cirka 2,500 individer och 600 fordon varav 300 var pansarskyttefordon. Övningen förefaller varit inom ramen för regementsstridsgrupp och omfattat, dels att ta en infallsport, dels att nedkämpa ett högvärdigt mål för regementsstridsgruppen. Övningen har även omfattat praktiskt skenluftlandsättning samt simulerad indirekt bekämpning med Iskander system mot högvärdigt mål. Parallellt med denna övning genomfördes även en större landstigningsövning i Kaliningrad Oblast samt beredskapskontroll av 26. Markrobotbrigaden samt 1. alternativt 95. Ledningsbrigaden i Leningrad Oblast. Troligtvis har dessa parallella övningar varit synkroniserade i tid för det västra militärdistriktet (MD V) skall öva de initiala stegen av en gemensam operation. Sannolikt kommer även en större luftlandsättningsövning genomföras under Zapad-2017 eventuellt simultant med en landstigningsövning.

Analys

Allmänt.Den 07AUG2017 meddelade de ryska väpnade styrkornas presstjänst att de ryska luftlandsättningsstyrkorna, VDV, skulle genomföra en luftlandsättningsövning. Övningen skulle pågå mellan 07-11AUG2017. Geografiskt skulle övningen genomföras, enligt presstjänsten, i nordvästra Ryssland, vilket visade sig vara Pskov Oblast, övningen skulle genomföras under överinseende av chefen för luftlandsättningsstyrkorna, General Andrej Serdjukov.¹Övningen skulle omfatta cirka 2,500 luftlandsättningssoldater, cirka 600 fordon varav 300 skulle vara pansarskyttefordon samt 300 vanliga fordon. Deltagande förband skulle vara delar ur 76. Gardesluftburna divisionen, 31. Gardesluftburna brigaden, 106. Gardesluftlandsättnings divisionen, 45. Specialförbandsbrigaden och 38. Ledningsbrigaden.²

Totalt skall cirka 40 luftfarkoster, flygplan samt helikoptrar, utnyttjats under övningen. Vad avser transportflyg skall IL-76MD, AN-26, AN-22 och AN-124 utnyttjats, varav de två sistnämnda enbart skall ha utnyttjats för att genomföra intransport. Vad avser helikoptrar skall MI-8 samt KA-52 utnyttjats. Jakt- och attackflygplan av modellen SU-27SM, SU-34 samt MIG-31 skall även utnyttjats under övningen.³ Enligt en uppgift skall 22 stycken av luftfarkosterna varit IL-76.⁴ Enligt en uppgift skall tre stycken AN-124 varit aktiva vid Pskov den 09AUG2017.⁵Vilket innebär att en majoritet av de luftfarkoster som utnyttjades under övningen var transportfarkoster. Lastkapaciteten hos AN-22, AN-124 samt IL-76 bör även belysas. AN-22 kan ta en last om 80,000 kg eller 175 luftlandsättningssoldater. AN-124 kan ta en last om 150,000 kg eller 320 luftlandsättningssoldater. IL-76 kan ta en last om 40,000 kg eller 140 luftlandsättningssoldater.⁶

I sammanhanget är det intressant att notera en artikel i RIA Novosti publicerad 13JUL2017, där stabschefen för de ryska luftlandsättningsstyrkorna, Generallöjtnant Nikolaj Ignatov, intervjuas. I intervjun framkommer det att en större övning skulle genomföras med början 07AUG2017 där BMD-4 och BTR-MDM skulle utnyttjas.⁷ Utöver det är det intressant att notera den större luftlandsättningsövningen som genomfördes mellan 03-07JUL2017, även denna i Pskov Oblast. Denna övning omfattade’ även, cirka 2,500 luftlandsättningssoldater och cirka 500 fordon och över 40 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) utnyttjades. Involverade förband i denna övning var 98. Luftlandsättningsdivisionen, 76. Luftburna division och 31. Luftburna brigaden.⁸ Samtidigt som denna luftlandsättningsövning påbörjades, startade även en annan övning, om cirka 5,000 soldater samt 100 luftfarkoster, i det västra militärdistriktet (MD V).⁹ Således var detta den andra stora luftlandsättningsövningen inom loppet av en månad.

Stridsindelning.Vad avser övningsorganisation förefaller motståndare agerats av en bataljon ur 234. Gardesluftburna regementet. 104. Gardesluftburna regementet skall agerat rysk styrka. Tillförda förmågor till 234. Gardesluftburna regementet är, bedömt förband med obemannade flygande farkoster (UAV) från 31. Gardesluftburna brigaden, hur stort förband ur 106. Gardesluftlandsättningsdivisionen som deltog i övningen är oklart. När övningen skulle genomföras med BMD-4 samt BTR-MDM, så kan det röra sig om delar ur 137. Gardesluftlandsättnings regementet. 31. Gardesluftburna brigaden har även dessa fordon, men när det nämns explicit att UAV förmågan skulle komma från 31. Luftburna brigaden, blir det mer troligt att delar ur 137. Gardesluftlandsättnings regementet deltagit i övningen. Någon storlek på deltagande delar ur 45. Specialförbandsbrigaden anges ej, deras uppgift torde främst varit av karaktären inhämtning samt invisning.¹⁰

Övningens genomförande. Enligt de ryska väpnade styrkornas presstjänst skall övningen inneburit att luftlandsättningsförbanden fick till uppgift att bekämpa en irreguljär motståndare i nordvästra Ryssland (Pskov Oblast). Därtill skulle övningen genomföras i tre skeden. Det första skedet förefaller omfattat förberedelser och utbildning inför luftlandsättning. Stor vikt skulle läggas på hur regementsstridsgruppen fungerade, uppgifterna som skulle lösas var av sådana karaktär som luftlandsättningstrupperna skall kunna lösa både i fred och krig.¹¹ Vad de övriga två skedena i övningen skulle vara, skrivs ej ut. Troligtvis var skede två, luftlandsättning med tillhörande framryckning mot uppgiften, i skede tre lösande av uppgiften.

Den 09AUG2017 rapporteras om att luftlandsättning genomförs vid Kislovo. Uppgifterna divergerar hur många som luftlandsatt, men mellan 600-800 soldater, från 1500 m, luftlandsattes och fordon skall ha luftlandsatts, varav åtta var BMD-2, en BTR-D, fyra terränghjulingar, BMD-4 samt BTR-MDM skall även luftlandsatts. Intensiteten vid luftlandsättningen och den efterföljande verksamheten skall enligt en media källa varit den största på många år i Pskov regionen, lokalbefolkningen skall även reagerat på övningsverksamheten. Enheter ur 45. Specialförbandsbrigaden skall ha varit först med att landa i Kislovo, de skulle även använt s.k. vingskärm. Dessa skall även säkrat luftlandsättningsplatsen för de efterföljande förbanden. Här påtalas även att denna förbandstyp insätts cirka en till två dagar innan en huvudstyrkan sätts in. Intressant att notera, är även att skenluftlandsättning skall ha genomförts från AN-26.¹²

Efter genomförd luftlandsättning skall även vattenövergång genomförts över floden Velikaja. Vid genomförandet av vattenövergång understöddes regementsstridsgruppen av attackflyg samt av egen indirekt eld. Under den 09AUG2017 skall även regementsstridsgruppen blivit understödda vid sin strid av markrobot, enligt de ryska styrkornas presstjänst skall det rört sig om två simulerade markrobotar, markeringsmateriel utnyttjades för att simulera träff. Därtill skyddade jaktflyg luftrummet samt televapenförband genomförde elektronisk krigföring gentemot motståndaren. Efter genomförd luftlandsättning förefaller förbandet genomfört framryckning till övningsfältet Strugach Krasnych, en förflyttning på cirka 100 km.¹³

Den avslutande striden, vid Strugach Krasnych, förefaller genomfört mot en motståndare som hade fortifikatoriskt skydd. Även här skall flygunderstöd samt artilleri utnyttjats, därtill förefaller en mindre luftlandsättning om cirka 150 soldater genomförts.¹⁴ UAV, i form av Orlan-10, förefaller utnyttjats frekvent för att lokalisera motståndarens gruppering samt vid genomförande av striden. Vid övningens avslutande befordrades även befälhavaren för 104. Gardesluftlandsättnings regementet i förtid till överste, för bl.a. prestationerna under övningen.¹⁵

Några antaganden måste göras, då inget flygfält finns i direkt anslutning till Kislovo, får det antas att luftlandsättningen som genomfördes simulerade att ta flygfältet i Pskov, då intransport även skulle ske med flygplan inom ramen för övningen. Därtill att de efterföljande intransporterna genomfördes till den flygplatsen.

Således för att rekapitulera övningen, inledningsvis förefaller delar ur 45. Specialförbandsbrigaden luftlandsatts i syfte att påbörja inhämtning samt invisning parallellt med detta påbörjar de övriga ingående enheterna i regementsstridsgruppen förberedelser för antingen luftlandsättning eller intransport. Därefter genomförs luftlandsättning samt intransport av personal med flygplan. Därefter påbörjas förflyttning för att lösa regementsstridsgruppens uppgift. Slutligen löses uppgiften cirka 100 km ifrån den plats där, dels luftlandsättning genomförts, dels intransport med flygplan av utrustning och personal genomförts.

Ett antal moment i denna övning är värd att belysa. Inledningsvis är det intressant att notera att de ryska luftlandsättningsstyrkorna inom loppet av en månad förefaller genomfört två stycken regementsövningar. Utifrån den rapporterade mängden soldater samt utrustning som ingått i övningarna skulle det sett till äldre organisationsstrukturer utgöra nästan två regementen,¹⁶ dock får man förutsätta att delar har utgjort motståndarstyrka o.dyl. Enligt den äldre organisationsstrukturen bestod ett luftlandsättningsregemente av cirka 1,400 individer och 90 BMD. För att luftlandsätta ett regemente skulle det åtgå mellan 50-65 IL-76.¹⁷ Sett till numerärer får det anses som troligt att ett förstärkt regemente övades. Vad som även är intressant att notera är att det förefaller vara ett tillfälligt sammansatt förband, det vill säga det är olika enheter/förmågor som utnyttjats för att skapa det förstärkta regementet. Dock har 76. Luftburna divisionen samt 31. Luftburna brigaden ingått i bägge övningarna, huruvida det är samma beståndsdelar som deltagit vid de olika övningar ur de båda förbandet är oklart.

Därefter är det intressant att notera att de explicit nämner att skenluftlandsättning genomförts. Det har kunnat förutsättas även tidigare, dock är det ej vanligt förekommande att det skrivs ut. Behovet av skenluftlandsättning med fallskärm då strid genomförs mot en irreguljär motståndare, får ses som relativt lågt. Däremot får det anses vara en nödvändighet mot en reguljär motståndare. Då en luftlandsättning är som mest sårbar under de första 30-60 minuterna efter landning, utgör försvar mot luftlandsättning ett viktigt moment för en försvarare.¹⁸Varvid skenluftlandsättning kan få bort försvararen från det faktiska området och därmed möjliggöra att den faktiska luftlandsättningen kan lyckas. Dock innebär det även att luftlandsättande part, även, är beredd att offra både personal och utrustning då den väljer att genomföra en skenluftlandsättning.

Därefterär nästa intressanta moment understödet med markrobot för stridens förande. Att utnyttja markrobot i sig är inte att se som något anmärkningsvärt, vad som blir intressant i sammanhanget är de artillerijägarkompanier som respektive armékår skall upprätta för att kunna invisa markrobotsystemet Iskander.¹⁹ Antingen har de ordinarie luftburna- och luftlandsättningsdivisionerna denna förmåga, vilket får ses som troligt, och/eller 45. Specialförbandsbrigaden vilket får ses som sannolikt.

I sammanhanget är det intressant att notera hur Iskander systemet vid en övning i början av juni, 2017, lufttransporterades med AN-124 till operationsområde,²⁰ huruvida det genomfördes nu är oklart, troligtvis var det 26. Markrobotbrigaden i Luga som övades mtp. att det förbandet är fredsgrupperade i samma geografiska område, som övningen genomfördes i. Därtill vad avser Iskander förband är det intressant att notera en övning från tidigare i sommar, 2017, då de förefaller aerosolbelagt ett större område för att dölja grupperingsplatser för Iskander förband.²¹

Slutligenär det intressant att notera att det var 76. Luftburna divisionens s.k. stötförband som övades.²² Dessa förband skall inneha ett högre stridsvärde än de övriga på divisionen samt generellt sett inom luftlandsättningstrupperna. Därtill att chefen för ett av dem, befordrades i förtid till Överste för sina prestationer generellt och på övningen, gör att det får ses som troligt att åtminstone 104. Gardesluftburna regementet är ett välfungerande förband. Därtill framkom det i tidningen NezavisimojGazety att 104. Gardesluftburna regementet består av kontrakterade soldater,²³ något som även hade bedömts på denna blogg i ett tidigare inlägg, avseende återtagandet av stötförband.²⁴ Vidare framkom det i samma tidningsartikel att luftlandsättningsstyrkorna ej kommer öva i Belarus under Zapad-2017 utan kommer genomföra övningsverksamhet på för dem okända övningsfält inom MD V. Enligt artikeln kommer övningsverksamheten under Zapad-2017 sannolikt motsvara den övning som genomfördes vid Pskov 07-11AUG2017.

Parallella övningar. Då luftlandsättningsförband ytterst sällan genomför en singulär egen operation, utan främst understödjer andra förband och/eller operationer och underställs staben för en strategisk riktning,²⁵ är det intressant att titta på samtidig övningsverksamhet som pågick när luftlandsättningsövningen genomfördes. Inledningsvis är det värt att belysa att antingen 1. eller 95. Ledningsbrigaden i Leningrad Oblast påbörjade en övning den 08AUG2017. Den 1. Ledningsbrigaden är troligtvis MD V ledningsresurs, medan 95. Ledningsbrigaden är inordnad under 6. Armékåren. Det övade förbandet skulle, dels genomföra en förflyttning om 300 km, dels upprätthålla samband till högre chef och underordnade förband vid ett kontinuerligt föränderligt operativt och taktiskt läge. Ledningsplats skall även varit upprättad under den aktuella övningen.²⁶

Samtidigt som luftlandsättningsövningen genomfördes förefaller även en landstigningsövning med bl.a. 336. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad Oblast genomförts. Totalt skall över 2,000 soldater övats och över 20 fartyg samt 12 luftfarkoster deltagit i den övningen. Övningen förefaller till del genomförts mot försvaradkust, då beskjutning mot fortifikatoriska skydd skall ha genomförts för att understödja landstigningen, samt ingenjörsförband skall även röjt minfält. Ett annat intressant moment i den övningen är att Östersjömarinens spetsnazbrigad även förefaller varit delaktiga. De skall i ett inledande skede av landstigningsoperationen slagit ut motståndarens ledningsplats.²⁷ Här är det värt att notera att oftast genomförs landstigningsoperationerna, utifrån vad skrivs, mot oförsvaradkust.

Utöver det skall även delar av ett luftvärnsregemente med S-400 samt S-300 i Leningrad Oblast genomfört beredskapskontroll. Förbandet skall ha övat marsch, åtgärder vid sammanstöt samt simulerade robotskott mot luftfarkoster samt ballistiska mål.²⁸ Den 03AUG2017 påbörjades även en beredskapskontroll av 26. Markrobotbrigaden där den särskilt avdelade inspektionsgruppen inom MD V skulle utvärdera förbandets förmåga. Hur läge denna beredskapskontroll pågick är något oklart, men det får anses troligt att den även pågick under luftlandsättningsövningen.²⁹ Utöver det så pågick även en större indirekt bekämpningsövning i flera regioner av MD V, som startade 24JUL2017 och skulle pågå under en månad.³⁰ Denna artilleriövning är troligtvis ej knuten till den övriga övningsverksamheten.

Vad gör övningsverksamheten intressant? Inledningsvis är det värt att notera att både marininfanteriet och luftlandsättningsstyrkorna förefaller övat under samma tidsrymd, därtill att Iskander förband troligtvis även övat. Samtliga tre förband möjliggör för en högre chef att verka på, minst, det operativa djupet. De två förstnämnda förbandstyperna möjliggör även för en högre chef att öppna en ny operativ eller strategisk riktning. Vid denna övningsverksamhet får det ses som troligt att det är det är operativ eller strategisk verksamhet som övats, då fallskärmsfällning ej är att föredra vid taktiskt inriktad verksamhet maa. komplexiteten i att fälla större förband med fallskärm.

Därtill bör den genomförda övningsverksamheten vad avser luftlandsättningsstyrkornas och de övriga parallella övningarna ej ses som isolerade övningsmoment, utan snarare bör de ses som en sammansatt övning, då förbandens karaktär är av sådant art att de främst är en form av förmågeförstärkare, som möjliggör för en högre chef att agera med andra förband, främst markstridsförband. Vad som dock saknas är markstridsförbanden i övningens genomförande. Vilket gör det troligt att det var de initiala momenten i en gemensam operation som övades där marininfanteri och luftlandsättningsstyrkor utgjorde en del.

Således med samtliga övningsmoment samt deltagande förband som pågick, vad övades? Ett fullt möjligt scenario skulle kunna vara följande utifrån deltagande förband. Generalstaben avdelar luftlandsättningsresurser till MD V. Inom ramen för MD V operation skall både marininfanteri samt luftlandsättningsstyrkor utnyttjas. Specialförband innästlar 1-2 dygn innan operationens egentliga början. De marina specialförbandet slår ut ledningsförmåga, medan de markbaserade specialförbandet möjliggör luftlandsättningens genomförande genom säkring samt invisning av luftlandsättningsområdet. Antingen genomförs luftlandsättning och landstigning simultant eller förskjutet. En möjlighet är här att antingen luftlandsättningen eller landstigningen utgör vilseledning för att möjliggöra något av momenten. En ytterligare möjlighet är att skenluftlandsättningen var ämnad både för luftlandsättningen samt landstigningen. Prioriterade mål bekämpades även med hjälp av markrobot. Hela operationen leddes av MD V stab som skyddades av luftvärnsförband i form av S-300 och S-400 system. Här skall tilläggas i övningsscenariot, utspelades troligtvis momenten inom ett och samma begränsade geografiska område, ej utspritt som nu.

Slutsats

Troligtvishar de initiala stegen av en gemensam operation övats under delar av V731-32. Operationen har omfattat både specialförband och lättare mekaniserade skytteförband i form av marininfanteri och luftlandsättningsstyrkor, där troligtvis infallsportar har tagits. Övningen bedöms ej varit av karaktären att en irreguljär part utgjort scenariots motståndare utan snarare att den utgjorts av en reguljär part. Med anledning av att luftlandsättningsstyrkorna under loppet av en månad övat två större övningar med delar ur både 76. Luftburna divisionen samt 31. Luftburna brigaden, får det ses som sannolikt att både dessa förband kommer ingå i övning Zapad-2017. Därtill får det ses som sannolikt att ett större luftlandsättningsmoment kommer genomföras under övningen. Möjligen kommer både luftlandsättning samt landstigning övas simultant med större förband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

GTRK Pskov 1, 2, 3, 4(Ryska)

Interfax-AVN 1(Ryska)

Nezavisimoj Gazety 1(Ryska)

RIA Novosti 1, 2(Ryska)

Röda Stjärnan 1(Ryska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Ryska)

TASS 1, 2, 3(Ryska, Engelska)

TvZvezda 1(Ryska)

Twitter 1(Engelska)

Department of the Army. FM 100-2-1 The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington D.C.: Department of the Army, 1984.

Department of the Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C.: Department of the Army, 1984

Department of the Army. FM 100-2-3 The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington D.C.: Department of the Army, 1991.

Försvarsmakten. Utländska stridskrafter. Stockholm: Försvarsmakten, 1993.

Galeotti, Mark. The Modern Russian Army 1992–2016. Oxford: Osprey Publishing, 2017.

Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013.

Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017.

Thornton, Rod. Organizational Change In The Russian Airborne Forces: The Lessons Of The Georgian Conflict. Carlisle: The Strategic Studies Institute, 2011.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst: en introduktion till den ryska militärvetenskapen sedd i ett militärteoretiskt, empiriskt och historiskt perspektiv. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

¹Министерство обороны Российской Федерации. Десантники Псковского соединения ВДВ приступили к учению по ликвидации условного незаконного вооруженного формирования. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12136716@egNews(Hämtad 2017-08-29)

²ТАСС. Около 600 единиц военной техники задействовано на учениях ВДВ в Псковской области. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4467208(Hämtad 2017-08-29)

Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.

Galeotti, Mark. The Modern Russian Army 1992–2016. Oxford: Osprey Publishing, 2017, s. 51.

³ИНТЕРФАКС-АВН. В полковых учениях ВДВ в Псковской области задействовано около 40 самолетов и вертолетов – Минобороны РФ. 2017. http://www.militarynews.ru/Story.asp?rid=1&nid=458436(Hämtad 2017-08-29)

⁴ГТРК Псков. Более двух с половиной тысяч десантников и шестьсот единиц техники принимают участие в полковых учениях ВДВ. 2017. http://www.gtrkpskov.ru/news-feed/news/504828-bolee-dvukh-s-polovinoj-tysyach-desantnikov-i-shestsot-edinits-tekhniki-prinimayut-uchastie-v-polkovykh-ucheniyakh-vdv.html(Hämtad 2017-08-29)

⁵Air Force Freak. Twitter post, Augusti 09, 2017, 10:59. https://twitter.com/AlRFORCEFREAK/status/895207811789062144(Hämtad 2017-08-29)

⁶Department of the Army. FM 100-2-3 The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington D.C.: Department of the Army, 1991, s. 5-232 – 5-233.

⁷РИА Новости. Николай Игнатов: ВДВ по команде будут в любой точке Арктики в нужное время. 2017. https://ria.ru/interview/20170713/1498419173.html(Hämtad 2017-08-29)

⁸РИА Новости. Учения ВДВ на северо-западном направлении: длинные руки русского десанта. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170707/1498098871.html(Hämtad 2017-08-29)

⁹TASS. Over 5,000 troops and around 100 aircraft involved in drills in Russia’s West. 2017. http://tass.com/defense/954501(Hämtad 2017-08-29)

¹⁰Красная звезда. С неба – в бой. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/2011-07-25-15-55-32/item/34080-s-neba-v-boj(Hämtad 2017-08-29)

Thornton, Rod. Organizational Change In The Russian Airborne Forces: The Lessons Of The Georgian Conflict. Carlisle: The Strategic Studies Institute, 2011, s. 72-73.

ЗВЕЗДА. Новейшая БМД-4М «крылатой пехоты» уничтожит любой Abrams и Leopard. 2017. https://tvzvezda.ru/news/opk/content/201701251710-xbxb.htm(Hämtad 2017-08-29)

ТАСС. Первое учение ВДВ с применением новейших БМД-4М и БТР-МДМ началось в Рязанской области. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4171939(Hämtad 2017-08-29)

¹¹Министерство обороны Российской Федерации. Десантники Псковского соединения ВДВ приступили к учению по ликвидации условного незаконного вооруженного формирования. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12136716@egNews(Hämtad 2017-08-29)

Красная звезда. С неба – в бой. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/2011-07-25-15-55-32/item/34080-s-neba-v-boj(Hämtad 2017-08-29)

¹²ГТРК Псков. Атака с земли и воздуха: полковые учения ВДВ проходят с большим размахом. 2017. http://www.gtrkpskov.ru/news-feed/news/504849-ataka-s-zemli-i-vozdukha-polkovye-ucheniya-vdv-prokhodyat-s-bolshim-razmakhom.html(Hämtad 2017-08-29)

Красная звезда. С неба – в бой. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/2011-07-25-15-55-32/item/34080-s-neba-v-boj(Hämtad 2017-08-29)

¹³Министерство обороны Российской Федерации. Полк ВДВ на учениях под Псковом уничтожил группировку НВФ. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12137256@egNews(Hämtad 2017-08-29)

Портал государственных органов Псковской области. Губернатор вместе с командующими ВДВ и ЗВО наблюдал за ликвидацией условного противника на полигоне в Кислово. 2017. http://www.pskov.ru/novosti/09.08.17/82338(Hämtad 2017-08-29)

ГТРК Псков. После ночного марш-броска в наступление: в Стругах Красных проходят учения десантных войск. 2017. http://www.gtrkpskov.ru/news-feed/news/504869-posle-nochnogo-marsh-broska-v-nastuplenie-v-strugakh-krasnykh-prokhodyat-ucheniya-desantnykh-vojsk.html(Hämtad 2017-08-29)

¹⁴ГТРК Псков. После ночного марш-броска в наступление: в Стругах Красных проходят учения десантных войск. 2017. http://www.gtrkpskov.ru/news-feed/news/504869-posle-nochnogo-marsh-broska-v-nastuplenie-v-strugakh-krasnykh-prokhodyat-ucheniya-desantnykh-vojsk.html(Hämtad 2017-08-29)

¹⁵Красная звезда. С неба – в бой. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/2011-07-25-15-55-32/item/34080-s-neba-v-boj(Hämtad 2017-08-29)

Министерство обороны Российской Федерации. Завершилось показное тактическое учение с десантно-штурмовым полком Псковского соединения ВДВ. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12137425@egNews(Hämtad 2017-08-29)

¹⁶Department of the Army. FM 100-2-3 The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington D.C.: Department of the Army, 1991, s. 4-144.

17Department of the Army. FM 100-2-2The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington D.C.: Department of the Army, 1984, s. 2-4.

¹⁸Försvarsmakten. Utländska stridskrafter. Stockholm: Försvarsmakten, 1993, s. 46.

¹⁹Jägarchefen. Något om Iskander. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/06/nagot-om-iskander.html (Hämtad 2017-08-29)

²⁰Ibid.

²¹Министерство обороны Российской Федерации. В ЗВО специалисты РХБ защиты учились скрывать от условного противника стартовые позиции ОТРК «Искандер». 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12132369@egNews(Hämtad 2017-08-29)

²²ТАСС. Около 600 единиц военной техники задействовано на учениях ВДВ в Псковской области. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4467208(Hämtad 2017-08-29)

²³Независимой газеты. Мухин, Владимир. Ударные части ВДВ сконцентрируют у западных границ. 2017. http://www.ng.ru/politics/2017-08-11/2_7049_vdv.html(Hämtad 2017-08-29)

²⁴Jägarchefen. Stötförband. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/05/stotforband.html(Hämtad 2017-08-29)

²⁵Ulfving, Lars. Rysk krigskonst: en introduktion till den ryska militärvetenskapen sedd i ett militärteoretiskt, empiriskt och historiskt perspektiv. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 195.

Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

²⁶Министерство обороны Российской Федерации. В Западном военном округе началось тактико-специальное учение с бригадой управления. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12136936@egNews(Hämtad 2017-08-29)

²⁷Министерство обороны Российской Федерации. Масштабное учение морской пехоты Балтийского флота прошло в Калининградской области. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12137316@egNews(Hämtad 2017-08-29)

²⁸Министерство обороны Российской Федерации. Ракетная бригада ЗВО, оснащенная ОТРК «Искандер-М», поднята по тревоге на контрольные занятия. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12136123@egNews(Hämtad 2017-08-29)

²⁹Министерство обороны Российской Федерации. Ракетная бригада ЗВО, оснащенная ОТРК «Искандер-М», поднята по тревоге на контрольные занятия. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12136123@egNews(Hämtad 2017-08-29)

³⁰Министерство обороны Российской Федерации. В Западном военном округе начались полевые выходы подразделений ракетных войск и артиллерии. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12134426@egNews(Hämtad 2017-08-29)

Mot Väpnad Konflikt VIII

Då är det dags (lite försenat) för en ny uppdatering i serien som startade 25. september 2014. För nytillkomna läsare sedvanliga förbehåll. Jag vet inte allt som händer, jag vet inte exakt hur parterna tolkar detta, jag vet inte var jag skulle starta på axeln, utan det är trenden som är den viktiga slutsatsen i […]

Besegra terroristerna

av Göran Frisk Det katastrofscenario som beskrivs nedan kommer förhoppningsvis inte att hända. Ganska säkert kan ävenledes förutskickas att det inte blir verklighet eftersom ett visst specifikt scenario ytterst sällan inträffar. Men likartade katastrofer kan drabba vårt land varmed det beskrivna och liknande mardrömsscenarier tjänar syftet att väcka medvetandet, att skapa en beredskap hos riksledningen […]

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling

Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige. Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen. Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt. I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall. I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid. Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats. Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989. Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas – ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades. Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.” Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014. Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %. Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra.

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA. Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen.

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna. Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa. Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas.

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

*****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

Om försvarets FoU och lönsamhet därav

av Helge Löfstedt I ett blogginlägg 27 februari 2017 skriver Mats Olofsson om vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning. Han betonar också vikten av satsning på FoU i alla delar av det nya totalförsvaret samt efterlyser tydliga viljeyttringar och kloka beslut för att skapa grund för nya innovationer. Det är lätt […]

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning

Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.

Analys

Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.¹

Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.²Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.³ Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.

Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.

I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.⁴

Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.

Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.⁵Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.⁶

En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.⁷

Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.

Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.⁸ Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.⁹

Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.¹⁰ Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.

Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.¹¹ Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon¹²och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.

Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.¹³Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer¹⁴ som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.

Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.

Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.

Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.

Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.

Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.

Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.

Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.

Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,¹⁵så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.

Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,¹⁶ detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.

Slutsats

Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Reuters 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)

TASS 1, 2(Engelska)

The Potomac Foundation 1(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Slutnoter

¹Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)

Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6

²Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)

³Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.

⁴Ibid.

⁵The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)

⁶International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.

⁷Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6

Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)

⁸Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.

⁹Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)

¹⁰TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)

¹¹TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)

¹²Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

¹³Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. ’Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?’. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)

¹⁴International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.

¹⁵Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

¹⁶Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Centrumpunkt?

Reflektion

Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.

Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.

Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.

Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besöka Gotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.

Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.

Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.

Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.

Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.

Den andra dimensionen är den försämrade situationen mellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.

Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.

Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen