Sökresultat för: robot 90
Skepp kommer lastat
Bild 1. Rapporterad förflyttning för de två Buyan korvetterna. |
Gästinlägg
Förmågeglappet inom luftstridskrafterna kvarstårBakgrundLuftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till för…
Röd Oktober Del 1 – Omslagspunkt
Royal Navy. Major military exercise comes to Scotland. 2016. http://www.royalnavy.mod.uk/news-and-latest-activity/news/2016/october/07/161007-major-military-exercise-comes-to-scotland(Hämtad 2016-10-12)
Den mörknande framtid är vår
av Lars Wedin Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För […]
Mot väpnad konflikt VI
av Johan Wiktorin, avdelning I Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande. Den föregående uppföljningen från april hittar du här. Ny skattning 160918 Slutsats: Trenden fortsätter […]
Gamla synder lever länge
Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).
Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*
För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.
Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en ”uppgradering av JAS 39C” och inte ett nytt flygplan.
Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. ”Någon” ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.
Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.
En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. ”Kan” kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?
För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.
Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.
Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.
Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.
Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.
Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.
Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.
Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?
Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.
Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.
De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.
Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.
Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.
JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.
De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.
Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan.
Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.
Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.
Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.
Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.
Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.
*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.
Nya flygplan billigare och bättre än äldre flygplan, Uppföljaren
Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av …
Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!
Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.
/ Skipper
De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.
Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.
Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.
Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?
För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.
Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.
Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.
Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.
Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.
Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen.
Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.
Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.
Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.
Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.
/ Nils Bruzelius
I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 2 av 4)
I dag fortsätter berättelsen med del 2 från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen.
Läs Del 1 här!
C BK kommer infarandes. Han har, på militärbefälhavarens (MB S) order, redan hunnit svara på TV SYD:s frågor i Malmö, träffat MBS på staben i Kristianstad och fått direktiv, så gott det låtit sig göra, det vill säga nästan inga alls. Ingenting från politikerna. ÖB och staberna är inte krigsorganiserade, MB S har inga egna resurser. ”Ta vad ni har. VB-kedjan och IKFN gäller.”
C BK informerar sig om läget. Ute vid Gåsefjärden börjar det bli rörigt, med örlogsbasens, våra och kustbevakningens fartyg, minstationen och beredskapstroppen, polismästare, länsåklagare, massmedia och nyfiken allmänhet i mängder av små flytetyg. C BK beslutar att själv leda på plats och minutläggaren får order att förtöja vid bryggan, bara några hundra meter från ubåten och minstationen; precis på den plats där den tidigare i somras lade ut en övningsminering i samma område som den fasta. Övningsmineringen togs hem efter någon vecka, när kontrollerna visat, att allt fungerat på rätt sätt. Den riktiga kontrollerbara mineringen är förstås på rätt plats, men endast några få känner till dess existens och ännu färre till det exakta läget på minlinjerna. Minstationen rapporterar, att ubåten står på grund mitt emellan de båda kontrollerbara minlinjerna, som nu är aktiverade; den kan inte ta sig ut; och om vi vill, kan ingen ta sig in utan att bli minsprängd med annat än, att minstationen bombas eller skjuts bort med artilleri….. De säkrade minorna indikerar flitigt, när fartygen, som rör sig på Gåsefjärden, kommer innanför respektive minas räckvidd.
De beordrade telelinjerna kopplas efterhand in på sekreterarens rum, som i all hast fått bli vårt operationsrum, oprummet. Tack och lov för vårt eget omfattande fasta samband i skärgården, och hela länet och för vår sambandsofficer och våra teletekniker, som nu ger oss stela, fasta förbindelser, som inte kan avlyssnas eller störas; till CBK, minutläggaren och minstationen ute vid ubåten, till batteriet på Tjurkö och pjäsen på Torhamnslandet. Inga automatiska eller manuella växlar, inget civilt trådnät, utan gamla hederliga punkt-till -punktförbindelser i vårt eget fasta, hemliga trådnät.
Ute på Tjurköbatteriet har delar av de kupp-placerade stambefälet och andra befäl samt ett antal värnpliktiga anlänt från Kungsholmsfort. Det är inte mer än 500 meter, men man måste förstås transportera sig med färjan till Finskan först. De värnpliktiga ryckte in för tre dagar sedan, men får nu börja med det tunga jobbet att tillsammans med befälen dra pjäsernas stora eldrör rena från konserverande vitmönja och vapenfett. Gnistrande torrt och blankt måste det bli, annars kan eldröret skadas, eller ännu värre, sprängas vid det första eldöppnandet. Andra befäl håller på att aptera stridsammunitionen; durkarna ligger nedsprängda i berget vid pjäserna, allt finns på plats.
Spränggranater, mot trupp och luftlandsättningar, samt stål- och halvpansargranater mot medelstora och stora sjömål får sina högkänsliga tändrör monterade; 46-kilosgranaterna rullas ut till pjäsen och krutladdningar på nära 20 kilo bärs upp och stuvas i sina fack. Man kan nu skjuta pjäsvis eld. Mot mål på marken är det inget problem, tala bara om var målet finns, så kan batteriet leverera eld var som helst inom en radie på över 20 kilometer. Men mot sjömål – vi har ju ingen eldledning, som kan mäta in målen!! Alla system i batteriet dras igång. Men vi har ännu för lite personal. Det räcker bara för att bemanna den först klargjorda pjäsen.
Vid 18-tiden har KA 2 på Rosenholm fått fram en förrådsställd, rörlig ARTE 719. Befäl från det rörliga artilleriet samt tekniker från Kustartilleriförsvarets tekniska förvaltning har hämtats eller ringts in, förråden dammsugs på nödvändig materiel. Pjäserna på Tjurkö är ännu inte ombyggda för att ta emot informationen från den nya eldledningen. Pjäsdatorerna är inte monterade, och kabelsystemet för överföring av eldledningsinformationen är inte utbyggt. Erforderlig materiel till ett provisorium letas upp, medan teknikerna försöker klura ut hur en nödlösning ska kunna åstadkommas. Idéerna finns, men tiden rinner iväg.
I det provisoriska oprummet växer efterhand en skrämmande bild fram. Samtidigt som läget runt Gåsefjärden lugnar sig något, konkretiseras Sovjets åtgärder. Hög aktivitet i luften och i Baltikum. ”Fritagningsflottan” blir till 12 – 14 fartyg: tungt beväpnade, stora högmoderna jagare med överlägen vapenräckvidd och förödande eldkraft mot både flyg och sjömål; ubåtsjagare, korvetter, stora högsjöbogserare och stödfartyg. Stadig kurs mot den punkt man kan komma närmast kusten utan att gå över territorialgränsen; drygt 20 km söder om Karlskrona.
Vid 21-tiden är de framme. Kommer de att gå över gränsen och kränka Sveriges suveränitet? Vi blir då skyldiga, enligt vår instruktion IKFN, att försöka hejda och avvisa sovjetiska enheter med alla till buds stående medel, med den vapenmakt vi förmår, om så krävs. Sovjet är en väldig supermakt och dess Östersjöflotta betraktar innanhavet som sitt. De internationella spelreglerna används när och på sätt, som passar Sovjet. Annars är det inte så noga. Hur kommer man att agera den här gången?
Vad har vi? Det är ju djupaste fred och dessutom efter expeditionstid för oss alla! Nyss hade även de allra högst prioriterade förbanden 24 timmars beredskap och det har bara gått drygt sex timmar, sedan ”larmet” gick! Och larmet var inte av någon större formell art; snarare att organisationer och enheter efterhand började förstå innebörden av en ”enkel” grundstötning och att den höll på att utvecklas till en högst ödesdiger situation.
Några torpedbåtar är på väg ner från Stockholm och är snart här med stridstorpeder ombord, men de är underlägsna i räckvidd och eldkraft. Fast vi inte vet det, är den ubåt som igår genomförde provskjutningar med en ny antiubåtstorped, kvar i området, de där provskjutningarna, som det senare skulle visa sig att U 137 var såååå intresserad av……… Trots begränsad torpedlast är vår ubåt ändå ett ess i rockärmen. Flygvapnets beredskapsrotar kan ingripa mot enstaka främmande plan, men inte mer. Attackflyget förbereder att ladda sjömålsrobotar vid baserna på andra sidan Vänern, men det tar ännu några timmar innan tillräckligt antal plan och flygförare kommit dit och kan vara insatsberedda (24 timmar igen…. ).
Fartygen på Gåsefjärden har ingenting att sätta emot fritagningsflottan. Där utgör minstationen esset i leken. Ska ubåten bärgas mot vår vilja, måste minstationen först förstöras. Men – om en bekämpning påbörjas, ställer bemanningen om mineringen till okontrollerbar drift. Det går på delar av en sekund – sedan är varje enskild mina ett eget vapen och spränger det första fartyget, som kommer inom dess räckhåll – fiende som vän. Och det finns många minor därute…. Inloppet är dessutom smalt; ett enda minsprängt fartyg kommer effektivt att blockera en fritagning. Ja, minstationen är verkligen ett ess, men kan vi få stopp på fritagningsflottan på annat sätt?
Försökspjäsen på Torhamn är just nu en nästan värdelös guldklimp. Stridsammunitionen hinner inte fram förrän framåt förnatten. Pjäsens egen ARTE 719 är grupperad på stranden mot Kalmarsund och hinner inte omgruppera till skärgårdsområdet. Dessutom behöver vi ett vakande öga i södra Kalmarsund. Därför kan pjäsen, trots sin överlägsna precision och räckvidd, ändå inte bekämpa fritagningsflottan just nu, om så skulle behövas. För vår del återstår alltså bara Tjurköbatteriet. Pjäsen är redan skjutklar, den rörliga eldledningen MÅSTE hinna dit!
Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av, vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.
Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning, som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden. Förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas, så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats men också med tanke på tredje mans säkerhet.
Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet och beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område, som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.
Samtidigt som de civila representanterna lämnar staben, rullar den rörliga ARTE 719 ut från Rosenholm på väg mot Tjurkö. Inga civila eller militära hastighetsbestämmelser gäller – här står mer på spel än så. Fritagningsstyrkan närmar sig obevekligt: jag börjar tro, att den sovjetiske amiralen har bestämt, att den svenska territorialgränsen ska överskridas 2100. I så fall är det en timme kvar. Mötets resultat samt våra åtgärder och läge rapporteras till CBK ute på Hästholmen via direktlinjen. Han säger OK – och rappa på med eldledningen. Han är lugn som en filbunke, fast jag vet, vad som snurrar i hans huvud. Han står uppe på minutläggarens kommandobrygga, ute på bryggvingen och ser på den nu väl upplysta ubåten några hundra meter bort. Mitt i målet, om det skulle braka loss.
Underrättelseofficeren får nya oroande uppgifter via sin ”privata” linje från FRA. Det verkar som en stor sovjetisk robotjagare försöker smyga fram i tungtrafikkorridoren söder om Öland. Vi får en bra position och Torhamnseldledningen får order att först radarspana och sedan mäta in sig ordentligt på målet, för att sedan sporadiskt spana för att hålla reda på jagaren. Tur att vi inte omgrupperade den! Jagarens signalspaningsutrustning kommer ögonblickligen varna chefen att just en ARTE 719 i spaningsmod ser honom, att den går över i målfångning och sedan eldledningsmod. Fartygschefen begriper vårt underförstådda men glasklara meddelande: Vi har dig på kornet och tittar till dig lite då och då, för att du inte ska hitta på något dumt! Han skickar med säkerhet oroliga frågor till sin chef: vilket eller vilka vapensystem är det som mäter in sig på mig? Han kommer inte att få något säkert svar, helt enkelt för att man inte har något att ge.
Temperaturen i oprummet har stigit ytterligare några grader, både bildlikt och bokstavligen. Även om Torhamnspjäsen kan skjuta nästan 40 km, är jagaren utom räckhåll. Men tänker han sig mot Gåsefjärden är DET problemet snart ur världen. Men vi har ett annat litet problem; fritagningsflottan….
Fortsättning följer….
Nytt läge del 3 – "Kampen om sjöförbindelserna"
Bild 1. ”Nordkaps-gapet”. |
Bild 2. ”GIUK-gapet”. |
Bild 3. Svenska Västkusten. |
-
De mediala uppgifterna om att det skall ha skett en ”dramatisk” ökning av rysk undervattensverksamhet i Atlanten, innebär troligtvis 5-6 ubåtar som kontinuerligt genomför patrullering i Atlanten. Således rör det sig ej om någon stor mängd ubåtar som befinner sig i Atlanten. Troligtvis utnyttjas del av dessa ubåtar som en del av den ryska andraslagsförmågan, huvuddelen av denna befinner sig dock inom det s.k. ”bastion området”.
-
NATO som organisation befinner sig bedömt i en prekär situation i händelse av en konflikt, då dess nuvarande förbandsmassa ej motsvarar den mängd som kan tänkas behövas vid en konventionell konflikt mellan NATO och Ryssland. Därtill tar det bedömt en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar kan nå Europa, då sjöförbindelserna kommer vara den huvudsakliga vägen som kan utnyttjas för att få fram dessa substantiella förstärkningar.
-
Ur svenska förhållanden innebär det att dels tar det minst en (1) till två (2) månader innan förstärkningar kan tänkas nå Sverige i händelse av en konflikt. Därtill blir den svenska västkusten, samt Nordsjön, ur både ett NATO perspektiv men även ur Rysslands perspektiv väldigt aktuell, då det i praktiken är det enda sättet att få in förstärkningar dels till Sverige dels till Baltikum.
Helikopter 14 och datalänkar – ÖB:s 4T borde vara ledstjärna
Rubriken syftar på Försvarsmaktens datalänkar för krypterat samband, eller rättare sagt Marinens och Flygvapnets länkar eftersom Armén fortfarande väntar på stridsledningssystemet SLB eller vad som där kan tänkas komma. Nya systemnamn har nämnts. Eftersom det numera, åtminstone till synes, verkar vara lite av herrarnas fria åkning när det kommer till datalänkar så tänkte jag ge min syn på sakernas tillstånd i detta inlägg i allmänhet och avsaknaden av datalänk på helikopter 14 i synnerhet.
För den som inte är så insatt i ämnet, vad är då en datalänk?
En datalänk nyttjas framför allt på taktisk och stridsteknisk nivå. Syftet med datalänkar är att genom mycket korta sändningar, företrädesvis över radio, kunna överföra nödvändig information. Innehållet kan givetvis variera men utgörs normalt sett av textmeddelanden och målinformation men kan även vara annan information så som bäringslinjer och liknande data som är nödvändig för stridens förande.
Fungerande datalänkar är en förutsättning för att erhålla precision i stridens förande. För att genomföra en vapeninsats oavsett vilken dimension (luft, yta, undervatten) så krävs det naturligtvis ett näst intill sekundaktuellt målläge där positionsnoggrannhet samt överföringstid därmed blir helt avgörande.
Alternativet till att nyttja datalänkar för överföring är att manuellt läsa det via radio, men då tappar man tid och ett målläge ska då tolkas, läsas och åter igen knappas in hos mottagaren med förluster i tid och noggrannhet som följd. Således är fungerande datalänkar en förutsättning för att kunna nå framgång i all modern krigföring, oavsett nation, oavsett försvarsgren.
Marinen har ända sedan tidigt 70-tal haft fungerande datalänkar mellan fartyg samt till sjöövervakningscentraler och staber i land. Flygvapnet har via länkar kunnat skicka styrdata/måldata till sina flygplan ända sedan J35 Drakens tid. Av den anledningen blev metodförsöken som under flera år genomfördes i Enköping inom ramen för det nätverksambaserade försvaret (NBF) något av en märklig företeelse för både Marinen och Flygvapnet. Detta eftersom den teknik man provade i stor skala, till skyhöga kostnader, sedan länge fanns i Marinen och Flygvapnet. Ändå fick projektet fortgå.
ENDA/8000
Ända sedan 60-talet hade man inom marinen börjat använda datalänkar. Dessvärre började det spreta och inget enhetligt format fanns som innebar att olika system var kompatibla med varandra. Av den anledningen så beslutade dåvarande marinchefen i mitten av 80-talet att all datakommunikation i marinen skulle ensas och projektet fick benämningen ENDA (Enhetlig datakommunikation). Ett bra beslut som innebar att Marinen sedan i början av 90-talet har varit fullt ut operabla med datalänken och meddelandeformatet som benämns 8000. Ett dataformat som är väl beprövat och fungerande.
Systemet finns i dag på samtliga Marinens stridsfartyg samt ubåtar. Det finns även i sjöbevakningscentraler vilket säkerställer krypterad datalänk även till högre staber.
Vad som är viktigt att poängtera i sammanhanget är att Marinens helikoptrar (Hkp 4) också hade tillgång till samma datalänk via ledningssystemet MARIL 920 som nyttjades både vid ubåtsjakt och måldataöverföring för ytstrid, och som fanns ombord på alla 14 sjöoperativa helikoptrar. Om jag inte minns fel hade även ubåtsjaktflygplanet Y891 även ledningssystem med 8000-länk. Även kustartilleriet nyttjade samma system, bland annat på de tunga kustrobotbatteriet.
Systemet medförde således direktsamverkan via krypterad datalänk mellan fartyg, sjöbevakningscentraler, helikoptrar och kustrobotbatterier.
8000-formatet är i dag fortfarande det dataformat som nyttjas på Marinens fartyg och en av styrkorna med detta system är att det är helt integrerat och operatören kan välja/anpassa transmissionsmedel helt beroende på vad situationen kräver så som långvåg, kortvåg, VHF/UHF men även via trådsamband.
LINK-16
Även en liten del av marinen har fått åka med i Link-16 spåret.
En klar svaghet med systemet i likhet med andra Nato-länkar är att Sverige inte äger systemet och tillverkningen av kryptonycklarna själva, utan är beroende av personal från USA, eftersom vi som bekant inte är medlemmar i NATO. En annan svaghet med just Link-16 är att den i grunden är en aktiv länk, d.v.s. att konceptet bygger på att man är uppkopplad mot ”nätet”. Ur ett telekrigsperspektiv är detta givetvis en mardröm för långsamma plattformar som fartyg.
LINK-11
På Wikipedia kan man läsa följande om helikoptern och dess datalänk.
HKP 14F kommer vara Försvarsmaktens huvudplattform för luftburen ubåtsjakt. Men helikoptern saknar för närvarande en nationell taktisk datalänk samt beväpning, vilket begränsar dess förmåga att bedriva en effektiv ubåtsjakt.
En nationell taktisk datalänk används för att utbyta information (t.ex. mållägesdata) mellan olika svenska militära enheter över radio och fanns med i den ursprungliga kravspecifikationen för helikoptern. Men den valdes bort när den politiska viljan vara att skifta Försvarsmaktens huvuduppgift från nationellt försvar till internationella insatser.
Den internationella taktiska datalänken (Link 11) behölls dock. Men med den förändrade hotbilden i Sveriges närområdet så blev Försvarsmakten huvuduppgift åter nationellt försvar och avsikten är därför att återinföra den nationella taktisk datalänk för marin verksamhet (Länk 8000) till HKP 14F, vilket skulle kunna vara integrerat i helikoptern kring 2020.
Det finns även en intressant C-uppsats från Försvarshögskolan signerad Leif Hansson. Det som gör det hela extra intressant är att den skrevs redan 2004, d.v.s. för 12 år sedan. Fortfarande har ingen gjort något åt det problem var tydligt identifierat redan då! Hansson skriver i inledningen av sammanfattningen:
I Hkp 14 projektet är det beställt Link 11, vilket i sig kan tyckas underligt. Vem skall de utbyta information med? Inte med den svenska marinen i alla fall.
LINK-22
För marinen kommer införandet av interoperabelt ledningssystem(C2) och länk 22 innebära ett avgörande steg i utvecklingen av interoperabilitet, vilket ger möjlighet till kvalificerad samverkan med kort varsel. Det skapar handlingsfrihet att ingå på olika nivåer i en sammansatt multinationell styrka. Samma handlingsfrihet skapas i händelse av en kris nära Sverige.
Många lever dock i villfarelsen att Link-22 är lösningen på alla problem, men så är inte fallet. Den ska möjligen ses som ett komplement till den befintliga länkstrukturen (8000-formatet) som inte bara används för kommunikation mellan fartyg, utan också inom hela den fasta marina infrastrukturen. Detta påpekas också helt riktigt i den sensate MUP, vilket tack och lov är ett förtydligande från och med i år.
Under prioriterade anskaffningsbehov (på plats två efter LVRB till Viskykorvetter) framgår följande:
Interoperabelt ledningssystem (C2) med förmåga till gemensam ledning och gemensam lägesbild, såväl nationellt som internationellt. Detta är en förutsättning för att införandet av länk 22. Nationell krypterad länk (8000) kommer under perioden att bibehållas.
HELIKOPTER 14
Helikopter 14F saknar en nationell datalänk som används för att sända information mellan olika enheter vid en ubåtsjakts, eller stridssituation. Mottagande enheter kan exempelvis nyttja informationen för att direkt skjuta mot en inkräktande ubåt.– Det har förekommit problem i att få fram Helikopter 14, det går inte att sticka under stol med, men att det saknas en nationell datalänk beror inte på helikoptern, eller projektet. Bristerna beror på kortsiktiga beslut. Beslutet att stryka länken togs i en tid när uppfattning rådde om att försvaret av Sverige kunde börja på bortaplan. Det var inte många som prioriterade inomskärs ubåts jakt då, säger Maria (Sjöström, DPL) och tillägger:
– Det kanske är en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av den här resan: Det tar tid och är kostsamt att ändra sådana här grundläggande funktioner.
Inom Försvarsmaktens produktionsstab ser man över utveck lingen av den tidigare nationella länken: Länk 8000.
– Det togs beslut förra veckan om vilken version av Länk 8 000 vi ska anskaffa. Nu pågår en förstudie över vad som behövs för att länken ska fungera med de olika fartygs, båt och flygsystem som den ska koppla ihop.
Om jag måste gissa så säger jag att om beslut tas under året och pengarna i projektet räcker, då har vi en länk installerad om 3 till 5 år, säger Per Skantz, systemansvarig för helikoptrar på Prod Flyg.
Att det ska ta upp till fem år innan Hkp 14 blir integrerad i marinen anser jag är helt orimliga tidsförhållanden för ett så pass vitalt system, allt i enlighet med det som beskrivs i artikeln. Jag har själv fått information från experter KnowIT DataUnit inom detta område på, som jobbat med dessa frågor åt Försvarsmakten under 20 års tid, om det verkligen tar så lång tid att integrera en 8000-länk?
Experten menade att det skulle ta runt en vecka att göra själva installationen då den materiel (krypton samt modem) redan finns i Försvarsmakten och som dessutom är flyggodkända sedan tidigare, vilket är en stor framgångsfaktor. Det man menar kan ta mer tid är pappersarbetet samt eventuellt gränsytan mot ledningssystemet TMS. Men här får man förutsätta att man har gjort rätt från början, inte minst då det är ett system tillverkat av Saab, och som i grunden är väldigt likt övriga marina ledningssystem som brukar 8000-formatet. Allt annat är helt orimligt.
SAMMANFATTNING
Inom Försvarsmakten och Marinen kommer det inom kort att figurera inte mindre än fyra olika typer av datalänkar (8000, L-11, L-16 och L-22). Vi har således hamnat i ungefär samma dilemma som under 80-talet då marinen under ledning av viceamiral Bengt Schuback bekymrade sig över att det fanns fyra olika krypterade datalänkar som inte var helt kompatibla med varandra. Då ägde vi alla fyra systemen själva. Idag äger vi bara ett.
Regeringens inriktning till Försvarsmakten – handlingsfrihet, vad innebär det?
av Frank Rosenius I det senaste försvarsbeslutet lyfter regeringen fram krav på handlingsfrihet[1] när det gäller inriktningen för det militära försvaret. Uppgiften uppfattar jag som ny m h t hur den uttrycks, men också överraskande. Jag har heller inte sett några kommentarer kring vad regeringen avser och vill uppnå. Ser vi ett nytt strategiskt tänkande, vill regeringen […]
Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning
Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.
/ Skipper
——————-
Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvarsmaktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsekvenser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekvenser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållandena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.
Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förutsättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säkerhetspolitik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst.
Försvarsbesluten och deras konsekvenser
Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världskriget slut.
Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 innebärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Socialdemokraterna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behövdes i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.
Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade internationella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.
Försvarsbesluten 1925 och 1936
1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en självständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, övertagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fastställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 procent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.
Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigshändelserna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.
Försvarsbeslutet 1942
Den av regeringen tillsatta försvarskommissionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.
Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)
Försvarsbeslutet 1948
En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart underlag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flygvapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en beredning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositionsunderlag. Den så kallade Pragkuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungernrevolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.
Försvarsbeslutet 1958
Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig försvagning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhällsekonomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvarsindustriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terrorbalansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvarsbeslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansartrupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverkades uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisationen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för modernisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att tillföra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flygvapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utvecklandet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)
Försvarsbeslutet 1963
I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perioden fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materielkostnadsutveckling, i första hand avseende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt territorium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsättningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärnvapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsresonemang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlandsbrigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Bloodhound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvarssystemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.
Flottans jagare avvecklades successivt, inriktningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.
Försvarsbeslutet 1968
Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Socialdemokraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna.
Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget avvecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.
Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.
Försvarsbeslutet 1972
Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benämnas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekonomiska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåtsjakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.
Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta avseende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt missgrepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avvecklades och flygvapnets attackflygsystem nedprioriterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbetsgivaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitetsförsämring i de militära förbanden.
Försvarsbeslutet 1977
Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdragningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade nedskärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administrationen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdepartementet).
Försvarsbeslutet 1982
Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvarsbeslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genomförts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, personalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbildningsförbanden En rad förbandsnedläggningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verksamhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflygplan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflygplanet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attackplanet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karlskrona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två minröjningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.
Försvarsbeslutet 1987
Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det försvars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt betänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares huvudmotståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutralitetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjningsfartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvarsbataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröjningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.
ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutralitetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliseringsinstitut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvarande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. Försvarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt underfinansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutredningen1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.
Försvarsbeslutet 1992
Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Socialdemokraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny version presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flygflottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med socialdemokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisationen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganiserade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.
Försvarsbeslutet 1996
Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvarsbeslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hemvärnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleriregementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördelningsstaberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halverades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.
Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”
Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den inslagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbandsslakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militärkommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flygvapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekaniserade brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marinkommandon avvecklas liksom kustartilleriregementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insatsledning, fyra militärdistriktsstaber, en armédivisionsstab, sex armébrigadledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärnsbataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigsflottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.
Försvarsbeslutet 2004
Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.
De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marinförband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flygstridsdivisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella sammanhanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insatsstyrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns uppgift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar alliansregeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytterligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.
Odenberg går – Tolgfors tar över
Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 september 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i materielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av stridsfordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av markförband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.
Försvarsbeslutet 2009
Försvarsbeslut 2009, den så kallade inriktningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgienkonflikten kunde påverka Sveriges försvarsbehov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella avskaffandet av värnplikten, införd 1901. Värnpliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hotbilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Betoningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdelningen mellan en nationell och en internationell insatsorganisation upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt samarbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan användas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibiebataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grundläggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvarsplikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den beslutade organisationen saknas på grund av underfinansieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.
Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informationskrigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).
Enveckas-försvaret…
Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upprepade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terroristangrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terroristbekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övningsverksamhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljöpartister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.
Analys och slutsatser
Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndigheten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinansiering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säkerhetspolitiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörjningen kan lamslås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrandsutredningen/Aud Sjökvist). Utredningen konstaterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som uppdaterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompetens (se Holm 2013).
Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvarspolitiska beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspektivet. Försvarmaktens organisatoriska anpassning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.
Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.
Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser förutsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.
I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveckling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekonomisk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med deltagande av tre Murmanskbaserade, kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar av Borejklass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala ballistiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk anpassning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig beredskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.
Med utgångspunkt från en försämrad säkerhetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär förmåga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga operationer i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och markstridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgsområdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att beställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjöövervakningssystemen förutsätts utvecklad. Visbykorvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjömålsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att framtida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).
Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minskning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.
Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.
Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänsterpartier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).
Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).
Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.
Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.
Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närmandet mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.
ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvenserna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap.
Källor:
Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.
Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.
Wiklund (SvD. 2015 07)
Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)
Försvarsdepartementet.
Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.
Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga
Örlogsmannasällskapet.
Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)
Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska
läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt
Sune Örtedahls Stiftelse.
Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.
Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.
Marinkalender 1961.
Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).
Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).
SIPRI
Nygårds.O (SvD 20150803).
(SvD 20120430).
Wikipedia
Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.
Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)
Mot Väpnad Konflikt IV
Av Johan Wiktorin, avdelning I Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan. ——————- Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det […]
Gästinlägg: ArtE 740 – så här förhåller det sig…
Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas |
Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.
Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning av systemet och samt ansvarat för verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.
Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri.
Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.
/ Skipper
——————————-
Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100).
Endast försök i FMV regi?
När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.
Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.
Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.
Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.
Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.
Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser |
Systemets undermåliga förmåga?
Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.
En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.
2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.
När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan I första kapitlet följande information:
”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.
Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.
Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.
ArtE 740 med 2D-antenn |
ArtE 740 med 3D-antenn |
Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade Leasats av Australien och England.
”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad – ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”
Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.
Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.
Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.
Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?
Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.
Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.
När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.
Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.
Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].
Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.
Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.
I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.
Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.
Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?
Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.
Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.
Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.
Skrot på pall?
Vagn 64870 och 64873 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.
Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.
Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.
Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljarder?
Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.
Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.
Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.
Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon
Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.
En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.
Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.
Avslutande ord
Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.
Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.
Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.
Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.
Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.
Peter Wennersten
Överstelöjtnant
——————————
Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:
”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”
Sammanfattningsvis så tror jag nog alla begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. För varje ny utgiftskrona föranleder tyvärr att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta oavsett dessa förhållanden är kapitalförstöring på högsta nivå. Den som hävdar att systemet inte skulle göra stor nytta i Försvarsmakten år 2015 vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.
Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.
Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland…
/ Skipper
Sprucken basplatta vs förmågeökning
På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.
Sommarkängor i vinterklimat KOMMER leda till onödiga köldskador med lång återhämtningstid. Här ett exempel från F21 pic.twitter.com/1EEKp0wCkm
— David Bergman (@David_M_Bergman) 21 november 2015
Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.
Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.
Armed RUS bombers striking SYR skirted UK airspace along the way https://t.co/UlAJl2KSgs Wonder why they did that? pic.twitter.com/2KCfr3233I
— InfoAgeStrategy (@InfoAgeStrategy) 21 november 2015
En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration
Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.
Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.
Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.
Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.
Nukleär Verktygslåda
Bild 1. Involverade övningsområden med ungefärlig position. |
Sverige, Nato och kärnvapen
av Lars Wedin För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man […]
Mot väpnad konflikt III
av Johan Wiktorin, avdelning I I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget. ————————————————————————————————————— Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra […]