Är marinen snart ett blått minne blott?




Marinen är på väg att sluta existera som en fungerande försvarsgren! Inte i dag, inte i morgon och inte heller genom aktiva beslut. I stället finns det en oroväckande och överhängande risk att marinen är på väg att försvinna som en fungerande försvarsgren i framtiden genom att nödvändiga beslut inte fattas, samt att nyprojektering av fartyg helt saknas i den långsiktiga materielplanen.

Den som följt den här bloggen vet att materielfrågor har hårdbevakats ända sedan den startade. Den enkla anledningen är att det är materielen som utgör grundplattan för ett trovärdigt försvar. Man kan diskutera personalförsörjningssystem, lagar och avtal, övningar och insatser i det oändliga. Men utan rätt materiel i rätt omfattning så blir det ändå ingen försvarsförmåga. För marinens del utgör 1000-tals sjömän utan sina fartyg inte något tillgängligt, användbart och flexibelt försvar, bara för att travestera moderaternas försvarspolitiska företrädare.

I går publicerades svaret på Peter Jeppsson (s) fråga till försvarsministern som berör avsaknad av det nödvändiga regeringsbeslut som krävs för att sjöstridskrafterna ens ska kunna utgöras av den pinsamt låga siffran sju (7) korvetter. Frågeställningen kunde inte vara mer konkret och lämnar inget utrymme för tolkningar. Trots det är försvarsminister Karin Enströms svar i själva verket något helt annat än ett svar. Men det finns också oroväckande signaler från regeringen att finna mellan raderna.

Modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall

den 13 november 

Svar på fråga 

2013/14:100 Modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 

Försvarsminister Karin Enström 

Peter Jeppsson har frågat mig när regeringen avser att fatta beslut avseende modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall så att riksdagens beslut om sju korvetter kan innehållas. 

I 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition Ett användbart försvar (prop. 2008/09:140) redovisade regeringen att korvetter av Visbyklass tillsammans med korvetter av Göteborgsklass 2014 utgör den samlade ytstridsförmågan. Fem korvetter av Visbyklass och två korvetter av Göteborgklass avsågs bibehållas. Antalet korvetter i insatsorganisationen har emellertid inte underställts riksdagen för beslut. 

Korvetterna av Visbyklass är nu under leverans i version fem, vilken bl.a. inkluderar beväpning med sjömålsrobot. Det sista fartyget beräknas vara levererat till Försvarsmakten 2014. Den förbättrade förmågan till ytstrid kommer att innebära att marinstridskrafternas användbarhet ökar. 

Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.

Försvarsminister Karin Enström svarar alltså inte på den konkreta frågan när beslutet skall tas, inte heller ger ministern något svar huruvida ett sådant beslut över huvud taget kommer att tas. Det finns givetvis hur mycket som helst att skriva om detta icke-beslut och dess konsekvenser. Men en detalj i svaret sticker ut. Nämligen det faktum att ministern hävdar att ”antalet korvetter i insatsorganisationen emellertid inte har underställts riksdagen för beslut”. Att påstå något sådant anser jag är ett hot mot demokratiska processen i riksdagen och i synnerhet gentemot väljarna då jag vill hävda att det är ett till del felaktigt påstående av minister Enström.

Den 16 juni 2009 fattade nämligen riksdagen beslutet som berörde betänkandet 2008/09:FöU10 Försvarets inriktning. D.v.s det försvarspolitiska inriktningsbeslut (i praktiken ett försvarsbeslut) som hade sin grund i riksdagens proposition ”ett användbart försvar” från 2008. När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (min fetstil).

Försvarets nya inriktning (FöU10)

Sverige får fler soldater som snabbare kan användas i Sverige och i internationella fredsfrämjande operationer. Uppdelningen mellan en nationell insatsorganisation och en utlandsstyrka upphör. Alla ska kunna tjänstgöra både i Sverige och utomlands. Säkerhet ska byggas gemensamt för de nordiska länderna och EU. Ett långtgående nordiskt samarbete bör utvecklas men Sverige ska fortfarande ha rätten att bestämma över sin operativa förmåga. Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning.  

Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här. 

  • Hela insatsorganisationen om cirka 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. I dag kan bara ungefär en tredjedel av den nationella insatsorganisationen användas för insats inom ett år. 
  • Alla insatsförband ska ha samma förmåga till insats, i och utanför Sverige. 
  • Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 000 personer finnas i stående och kontrakterade förband. 
  • Den grundläggande soldatutbildningen ska vara frivillig. Totalförsvarsplikten ska tillämpas när försvarsberedskapen så kräver. 
  • Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige. Hemvärnet kommer totalt att bestå av 22 000 personer och ingå i insatsorganisationen. 
  • En ökning sker från tre tillgängliga manöverbataljoner idag, till åtta imorgon. 
  • Förmågan till fredsfrämjande insatser fördubblas. 1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. 
  • Antalet Gripenplan blir 100 stycken, av C/D-modell. 
  • Antalet nya helikoptrar ökar successivt.  
  • Stridsvagn 122 bibehålls och tillgången till splitterskyddade fordon ökar. 
  • Artilleriet och luftvärnet förblir av dagens storlek. 
  • Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls. 
  • Fyra mekaniserade bataljoner sätts upp i en förbandsreserv. Ett stridsvagnskompani därifrån kommer att finnas i förråd på Gotland. 

Riksdagen vill tillägga att när det gäller Försvarsmaktens logistik behöver resurser överföras till kärnverksamheter vid armé-, marin- och flygstridskrafterna. Vidare kommer riksdag och regering inte att besluta om några nedläggningar i fredsorganisationen under mandatperioden. 

Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag.

Att försvarsminister Karin Enström nu i efterhand påstår att riksdagen inte fattat beslut om antalet korvetter ter sig ytterst anmärkningsvärt då ovanstående text är hämtad från riksdagens webbsida (inte regeringens). En text som publicerades i direkt anslutning till att beslutet hade fattats.  Frågan man då ställer sig är vem som far med osanning?

Bortsett från denna detalj så är själva huvudfrågan ändå marinens framtid. Försvarsministerns otydliga svar kan tolkas så som att man anser att fem Visbykorvetter i version 5 utgör en numerär av kvalificerade fartyg regeringen är nöjd med. Om så är fallet, ånyo en oerhört oroväckande utveckling och en mycket naiv syn. Lägg där till att det inte finns några som helst konkreta planer på någon framtida nyanskaffning. Utöver detta ser anskaffningen av nya ubåtar av typen A26 mycket mörk ut just nu.

Att antalet fartyg i marinen, precis som med flygplan, stridsvagnar och artilleripjäser i de övriga försvarsgrenarna ständigt har reducerats med motivet att några fartyg hit eller dit gör väl ingen större skillnad. Om man vid varje försvarsbeslut, gång efter annan säger samma sak så når man till slut nivåer som understiger kritiska gränsvärden, och som inte ens kommer att medge att den territoriella integriteten kan upprätthållas i djupaste fred.

Innan försvarsbeslutet 2000 förfogade Marinen över 30 stycken kvalificerade stridsfartyg och ett 10-tal ubåtar i operativ tjänst. Efter försvarsbeslutet 2004 reducerades ytstridsfartygen till 16 och ubåtarna till fem. I slutet av 2005 avvecklades samtliga robotbåtar och patrullbåtar och vi var då nere på en numerär som motsvarar dagens.

Det går inte längre att säga att numerär inte spelar någon roll, då vi som sagt är långt under det kritiska gränsvärdet. Att vi nu genom försvarsministerns svar kan anta att regeringen inte tycker att fem eller sju korvetter gör någon större skillnad är en smärre katastrof. Vad kommer då här näst? Att skillnaden mellan fem och tre inte är viktig? Till slut hamnar vi i läget att det kanske handlar om tre eller noll, och att det då inte finns någon vits med en marin med så få fartyg då en sådan låg numerär kostar mer än den smakar att hålla i drift samtidigt som en sådan numerär knappt kan bidra till rikets försvarsförmåga.

Jag konstaterar ånyo att försvarspolitik inte längre är försvarspolitik i ordets rätta bemärkelse, utan har istället övergått till att bli en del av ren partipolitik. Genom att förhala, eller genom att inte alls ta nödvändiga och kostnadskrävande försvarspolitiska regeringsbeslut kan man istället satsa på andra politikområden som bidrar till fortsatt regeringsstyre efter nästa val. Man vinner nämligen inga val på att satsa på försvar- och säkerhet, och det vet Moderaterna. 

Jag finner det högst olustigt och märkligt att jag genom detta inlägg argumenterar för en numerär omfattande ynka sju korvetter, när jag istället borde lägga tid på att förklara varför sju korvetter är för få. Men när signalerna från regeringen tyder på att fem kan bli en verklighet har förutsättningarna för debatten helt plötsligt förändrats.

Jag finner det även olyckligt att inte Försvarsmaktens och Marinens främsta företrädare går ut offentligt och påtalar vikten av att nödvändiga beslut rörande materielärenden fattas. Från Försvarsmakten är det mer eller mindre knäpptyst i dessa frågor som berör både försvarsförmåga, bemanning och ekonomi. Att en riksdagledamot från Socialdemokraterna och några försvarsbloggar är de enda som påtalar dessa sakförhållanden är mycket anmärkningsvärt!

Det är nu hög tid att försvarsmaktens högsta ledning – ånyo – tar bladet från munnen. Den faktiska innebörden är att frågorna om försvarsmateriel nu måste lyftas till offentlig debatt, och det måste göras av den högsta militära nivån för att media och politiker ska vakna ur dvalan. Om inte frågan tas upp till debatt NU är risken stor att Marinens framtid är i fara!

Regeringen godkänner kommersiellt flyg på Ärna (uppdaterat 14/12: 10.00)

JAS 39 på plattan på Ärna under president Obamas besök. Foto Försvarsmakten

Regeringen har beslutat att avslå alla överklaganden avseende Ärna flygplats och istället godkänna civilt trafikflyg.

I en debattartikel i Upsala Nya Tidning redovisar Regeringen vad man anser vara betydande samordningsvinster och att flygplatsen är strategiskt viktig ur både civilt och militärt perspektiv. Som exempel på andra liknande flygplatser med liknande förhållanden ges Ronneby, Luleå och Visby.

Regeringen genom försvarsministern och infrastrukturministern övergår sedan till redovisa andra samhällsviktiga användningsområden för Ärna flygplats som flygplatsen redan idag fyller, eller till och med har fyllts, tills den verksamheten flyttades till Stockholm.

Huvudsakligt drivande för regeringens beslut verkar vara att sprida kostnaden på flera aktörer, vilket i sig är ett gott syfte.

Att göra Ärna till en civil flygplats var en tanke som uppstod under den strategiska time-outen då flottiljen i Uppsala lagts ner och internationella insatser skulle vara Försvarsmaktens huvudfokus. Idag har dock den militära inriktningen svängt 180 grader och det nationella försvaret har högre prioritet med anledning av de allt frostigare förhållandena i Sveriges närområde, vilket allmänheten bland annat kunnat ta del av i form av ”ryska påsken” och den anfallsövning som för två veckor sedan genomfördes över Östersjön mot Sverige, Litauen och Polen. Ärna, som oavsett vad ministrarna skriver i sin debattartikel, är en av Flygvapnets huvudbaser, har under de senaste åren fått en allt starkare nyttjandegrad. Under president Obamas sverigebesök skedde dygnet-runtoperationer från basen. Det militära nyttjande av Ärnabasen är sålunda på uppåtgående. Om Regeringens avsikt då är att det även ska bedrivas kommersiell flygtrafik från Ärna bör man även se över den snävt skriva miljökoncessionen så att inte civil flygtrafik i slutänden kommer att hindra militär användning för exempelvis incidentberedskap.

Vad avser Ärna varande en flygplats med möjliga samordningsvinster motsvarande Ronneby, Luleå och Visby håller jag det för att vara ej jämförbart. Ingen av dessa flygplatser har någon annan motsvarande flygplats i sin närhet varvid det fallit sig fullt naturligt för staten att samlokalisera trafiken till en flygplats. Vad avser Ärna ligger Arlanda ca 30 min bort med flygbuss och Västerås flygplats, med samma inriktning som den föreslagna för Ärna, ligger en timme bort. Får man tro prospektet från Uppsala Airport så är det just ovanstående två flygplatser samt även Skavsta flygplats som man ska konkurrera med när det gäller lågpristrafik.

Av den anledningen är på sin plats att ställa sig frågan vem som gynnas mest av konkurrensen – är det skattebetalarna eller lågprisflyget? Av alla de trafikerade flygplatser som idag finns i Sverige är det endast de största som går med vinst (med Arlanda i spetsen). Merparten av flygplatserna i Sverige är idag kommunalt ägda och här rör det sig oftast om rena förlustaffärer där kommunerna får gå in med stora belopp för att hålla igång flygplatserna och erbjuda lågprisflygbolagen mycket förmånliga villkor för att nyttja just deras flygplats. Skavsta, vars banor behöver ny beläggning, ägs idag till största del av ett spanskt bolag som inte är så värst intresserat av att betala 100 miljoner kr för detta, utan det lär bli minoritetsägaren kommunen som får gå in. Skavsta gick för övrigt med vinst för första gången i sin historia under förra året: +1,5 miljoner kr. Hur mycket av intäkterna som utgjordes av bidrag har jag ej kunnat hitta.

I Västerås är situationen snarlik. Flygplatsen är beroende av Ryanair för att hålla igång trafiken, även om flygplatsen fått ett visst uppsving när det gäller skolverksamhet sedan liknande verksamheter ej längre kan bedrivas på Bromma. I Västerås har det förekommit stark kritik mot kommunen sedan det framkommit att kommunen varje mandatperiod pumpar in ca 100 miljoner kr till flygplatsen och därtill ger Ryanair en rejäl rabatt för att man ska använda just Västerås flygplats och inte någon annan. Tittar man sedan runt på övriga flygplatser i medelstora svenska städer så är situationen snarlik, varvid det är sannolikt att situationen skulle bli densamma i Uppsala.

Att nu erbjuda även Ärna som ett alternativ för framförallt resenärer från Stockholm är att spela lågprisbolagen och framförallt Ryanair i händerna. Därmed kommer det finnas ytterligare ett alternativ att använda i förhandlingarna om var trafiken ska förläggas och den vinnande kommunen kommer att vara den som tar på sig störst kostnader själv. Frågan om vem som ska betala för Ärna flygplats blir intressant då bolaget Uppsala Airport knappast har ekonomin att stödja detta och det i så fall riskerar att bli Försvarsmakten som får stå för en stor del av kostnaderna. Pengar som i så fall kommer att tas från annan verksamhet.

Lågprisflyg lär knappast locka affärsresenärerna, då Arlanda ligger så pass nära och dessutom erbjuder lounger och möjlighet att checka in bagage till slutdestinationen – något som ofta är svårt med lågprisbolagen. För ankommande affärsresenärer lär också Arlanda förbli förstahandsvalet.

Om det är så att utvecklingen av Ärna till en civil-militär flygplats kommer att innebära minskade kostnader för Försvarsmakten och ingen negativ påverkan i form av nyttjande är det att förespråka. Jag har dock svårt att tro att så skulle bli fallet med tanke på de stora infrastrukturella investeringar som måste göras. Likaå har jag mycket svårt att se den samhällsekonomiska nyttan i att ha ännu en lågprisflygplats att konkurrera om resenärerna i Mälardalen, när trafikunderlaget på flera av de andra redan är för litet och flygplatserna redan får bäras under armarna av skattebetalarna.

UNT, DN, SR, 2
Uppsala Airports hemsida
Länsstyrelsens beslut från 2010 om Ärna flygplats (Försvarsmakten åtar sig att garantera gratis flygbussar genom kontraktsskrivande med operatör!)

Uppdatering 15/11 09.15: Även flygbranschen tror att Uppsala Airport kommer att få mycket svårt att få Ärna att bära sig ekonomiskt, särskilt med tanke på att kommunen ej tänker engagera sig ekonomiskt. (Även SVT, 2)

Uppdatering 14/12: Ryanair drar ner antalet linjer från Sverige och lämnar Karlstad helt. DN, SvD, Aft, SVT

Försvarets resa mot ett nytt försvarsbeslut – våga vara tydlig

Abstract This article takes it´s starting-point in the rift between the Government and the military concerning the future development of our Armed Forces. The defence decision from 2009 is no longer achievable according to a report from the defence Headquarter. This article argues that both parties must change attitudes – due to  limited funding, the […]

Kärnvapentriaden

Sammanfattning
Vid ett antal tillfällen under 2013 har man i Ryssland genomfört beredskapskontroller av de strategiska styrkorna dvs de förband som har kärnvapen. Att sådana kontroller genomförs är självklart i och med att dessa förband måste ha en hög förmåga att handla under en mycket begränsad tid för att uppnå verkan. Dock så har det varit isolerade beredskapskontroller av specifika förband tidigare, beredskapskontrollen som genomfördes 131031 omfattade hela kärnvapentriaden vilket gör den mycket intressant m h t att hela beslutskedjan därmed har prövats i händelse av ett utnyttjande av kärnvapentriaden i Ryssland. Likväl visar 2013 års rapportering kring de strategiska styrkorna att de fortfarande är det prioriterade vapenslaget hos de Ryska väpnade styrkorna.
Analys
Allmänt.Rysslands kärnvapenstyrkor utgörs av de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tungabombflyget. De strategiska robottrupperna består av tre robotarméer 27. Robotarmén Vladimir, 31. Robotarmén Orenburg och 33. Robotarmén Omsk. Respektive robotarmé är därefter nedbruten i ett antal divisioner följt av regementen.
Bedömt består de strategiska robotstyrkorna idag av ≥ 50 silo baserade SS-18, ≥ 160 mobila SS-25, ≥ 50 silo baserade SS-27, ≥ 18 mobila SS-27 samt ≥ 18 SS-29. När den nu pågående militära reformen av Rysslands väpnade styrkor är genomförd så skall de strategiska robotstyrkorna 2020 bestå av ≥ 170 SS-27 mobila och silo baserade, ≥ 30 SS-19 samt ≥ 108 SS-29 fördelat på nio robotdivisioner. Vad avser personal så skall de strategiska robotstyrkorna mellan 2013 och 2017 öka sin andel av kontrakt anställda från 25% till 60%.
De strategiska robottrupperna genomför just nu en ombeväpning för att införa SS-29. Totalt sett kommer fyra (4) regementen utrustas med SS-29 under 2013. Två (2) regementen i Teykovo robotdivision har redan utrustats samt bedömt kommer två (2) regementen i Novosibirisk divisionen utrustas nu under de sista två (2) månaderna av 2013 med systemet. Ett regemente består bedömt av nio (9) stycken missiler med tillhörande fordon samt ytterligare lednings- och underhållsstöd.
Utöver en ombeväpning så genomförs även ett återtagande av förmågor. Under Sovjeteran infördes järnvägsbaserade avfyringssystem för ICBM, dessa kom att användas som system mellan 1987 intill 2002. Sovjetunionen och därefter Ryssland kom att förfoga över tolv (12) stycken sådana system. START II avtalet förbjöd sådana system varvid det sista systemet avvecklades 2007. Dock så medger nu START III avtalet som trädde i kraft 2010 att sådana system må nyttjas, varvid Ryssland har för avsikt att utveckla sådant. Enligt uppgift så kan en prototyp av systemet finnas klart till 2020 och missilen kommer rymmas på en järnvägsvagn och väga hälften av dess föregångare. Detta kommer ej skada järnvägsystemet i lika stor omfattning som föregångaren gjorde.
Den strategiska robotubåtsflottan har flottiljer i Norra Flottan samt Stilla havs flottan. Robotubåtsflottan bestod 2013 av (tio) 10 stycken robotubåtar, fördelat på tre (3) olika ubåtstyper, Delta III (3 st), IV (6 st) och Borey (1 st) varav ytterligare en (1) Borey bedöms kunna tillföras i slutet av 2013.
Vad avser utveckling för den strategiska robotflottan så införs just nu fjärde generationens ubåtar i form av Projekt 955 den s k Borey klassen varav åtta (8) stycken skall färdigställas innan 2020 och bedöms kunna utnyttjas i tjugo (20) år framåt. Parallellt med detta så har man påbörjat studier för femte generationens ubåtar. Dessa kan övergå till att utnyttja luftoberoende maskineri enl princip av Stirlingmotor som finns på t ex Gotlandsklassen. Detta för att få en tystare gång. Beräknad uthållighet med sådant maskineri är mer än en (1) månad.
En intressant sak kring utvecklingen av den femte generationens strategiska robotubåtar är att man tydligt begränsar sig i hur lång tid man kan genomföra sin patrullering vid ett icke utnyttjande av atomubåtar. Dock så är generellt sett Rysslands patrullerings tid betydligt kortare än t ex de amerikanska strategiska robotubåtarna, vilket bör ses ur det ljuset, varvid man även säkert sparar in en hel del pengar på att ej utnyttja atomkraft främst avseende logistiktjänsten kring detta.
Det strategiska bombflyget indelas i två fördelningar Engels och Ukrainkaur fjärrflyget och ligger under 36. Flygarmén Moskva. Bombflyget utnyttjar två (2) typer av tunga bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS Bear H. Båda flygplanstyperna kan bära Kh-55 kryssningsrobot samt TU-160 kan bära Kh-15.
Vad avser skarpa uppskjutningar så meddelade man initialt för året 2013 att man skulle avfyra elva (11) stycken interkontinentala ballistiska missiler, detta antal kom att utökas till sexton (16) stycken. Vilket kan jämföras med att man under 2012 enbart avfyrade fem (5) stycken. Del av dessa uppskjutningar är även för att placera ut främst militära satelliter i omloppsbana.
Övningar.De övningar som kommer beröras är larmövningar som genomförts samt då av de strategiska robotstyrkorna iom att det är lättare att se dessa övningar kontra t ex flygövningar med det strategiska flyget där dess art kan vara svår att bedöma. Det är fullt möjligt att jag kan ha missat någon larmövning som genomförts. Totalt sett så skall de ryska strategiska robotstyrkorna under kvartal tre (3) och fyra (4) 2013 genomföra över 200 övningar på alla nivåer.
Den första officiella rapporterade larmövningen 2013 för de strategiska robotstyrkorna genomfördes mellan 130408 och 130413. Den omfattade 42. Robotdivisionen Tagil ingående i 31. Robotarmén. Övningen syftade till att pröva interoperabiliteten inom divisionen samt ledningsförmågan av denna samt utföra stridsuppdrag under varierande förhållanden. Likväl så värderades förbandets moral, stridsvärde, förmåga att agera i händelse av larmberedskap samt åtgärder mot terrorister av en särskild undersökningskommission från de strategiska robotstyrkorna.
De väpnade styrkorna genomförde mellan 130723 och 130727 även en beredskapskontroll på delar (två robotdivisioner) av de strategiska robotstyrkorna ingående i 31. Robotarmén i Orenburg Oblast. Den övningen kom att omfatta cirka 2,500 man och cirka 350 olika system. Denna övning syftade dels till att genomföra grupperingsövningar dels kontrollera om förbanden hade förmåga att inta en högre beredskapsgrad inom utsatt tid från det att larm kom. Likväl övades taktisk förflyttning dvs förbanden förflyttade sig i patrullområden för att undgå/försvåra bekämpning samt inom dessa områden genomfördes grupperingsövningar. Likväl så syftade övningen till att kontrollera den materiella statusen på förbanden.
131030 beordrade President Vladimir Putin återigen en beredskapskontroll, denna gång av de strategiska trupperna dvs Rysslands kärnvapenstyrkor samt av luftförsvarsförband. Samtliga ingående delar i kärnvapentriaden prövades dvs flygvapnets delar (strategiskt bombflyg), robotstyrkornas delar (missiler) samt flottans (ubåtar) delar (missiler). Likväl övades även robotskott med kortdistansrobotar ur artilleriförbanden. Vad avser kortdistansrobotarna får man förutsätta att det som övades var utnyttjande av taktiska kärnvapen m h t beredskapskontrollens karaktär.
De strategiska robottrupperna genomförde övningsskjutning dels från Plesetsk (RS-12M / SS-25)dels från Dombarovskiy (RS-20V / SS-18) målet för de båda skjutningarna var övningsfältet Kura på Kamtjatka halvön. Enligt uppgift skall båda missilerna ha träffat sina mål. I Dombarovskiy finns följande förband ur de strategiska robottrupperna: 175, 206, 368, 494 och 767. missilregementet. Regementena är utrustade med SS-18 á 6 st i silo per regemente. Uppskjutningsplatsen i Plesetsk utnyttjas främst för att placera militära satelliter i omloppsbana, platsen utnyttjas även för provskjutningar av t ex ballistiska missiler.
Ubåtsvapnet genomförde avfyringar dels från Barens hav dels från Ochotska havet. Ubåten Bryansk (Deltav IV) tillhörande Norra Flottan avfyrande från Barenshav en ballistisk missil mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Ubåten Svyatoy GeorgiyPobedonosets (Delta III) avfyrade en ballistisk missil från Ochotska havet mot Chizha övningsfält i norra Ryssland. Enligt uppgift skall missilerna träffat målen.
Inom ramen för beredskapskontrollen genomfördes även övningsskjutningar med Iskander samt Tochka-U system i MD C och MD S. Målen befann sig på avstånd längre än 100 km från avfyringsplatsen samt UAV utnyttjandes genom hela bekämpningsförloppet av ledningsdelarna, målen skall enligt uppgift ha träffats. Vad avser kortdistansmissiler så avfyrades en (1) Iskander-M samt tre (3) stycken Tochka-U missiler.
Luftförsvaret engagerades även i denna beredskapskontroll, S-300, S-400 samt Pantsir-S förband, i Kapustin Yar (Astrachan oblast) genomfördes övningar med S-300 och S-400 medan Pantsir-S förbanden övades i Ashuluk (Astrachan oblast). Luftförsvarsförbanden nedkämpade totalt 15 mål som simulerade luftfarkoster samt ballistiska missiler. Målen uppträdde på varierande och med varierande hastighet, målen skulle simulera ett massivt angrepp mot ryskt luftförsvar. Luftförsvarsförbanden genomförde detta även i en telestörd miljö. Likväl genomfördes robotskott med kortdistansmissil för att simulera ballistisk missil vilket luftförsvarsförbanden nedkämpade. Detta genomfördes i Sary-Shagan Kazakstan.
Vad avser flygvapnet så skall sex (6) besättningar för TU-95MS larmats samt lyft från Engels flygbas i Saratov oblast. Flygsträckningen som styrkan tog skall ha varit över de norra delarna av Ryssland över svår orienterad terräng. Tre (3) stycken kryssningsrobotar skall ha avfyrats vilket skall ha varit terrängföljande och anflygit på låg höjd samt träffat sina mål på övningsfältet Telemba i Sibirien.
Enligt den preliminära utvärderingen så skall samtliga ingående delar i kärnvapen triaden löst sina tilldelade uppgifter tillfyllest. Beredskapskontrollen kommer utvärderas samt en slutlig utvärdering skall delges Generalstaben 131115 avseende förbättringspotentialen hos de strategiska trupperna. Likväl så påtalade man att beredskapskontrollen visade på ett snabbt agerande hos de Ryska kärnvapenstyrkorna från det att larm kom till att ordrar effektuerades igenom organisation.
Graden av tillämpning i denna beredskapskontroll bör kunna diskuteras m h t att man t ex filmat robotskotten från ubåtarna, vilket tyder på att det varit känt i delar av organisationen att beredskapskontrollen skall genomföras m h t att man flyttat t ex fartyg till ubåtarnas uppehållsplats. Härvid kan det mycket väl kommit till kännedom för förbandschefer att en kontroll är på gång varvid rättvisande värden kan gått om intet.
Vad som dock är mycket intressant är att man väljer att öva hela kedjan samt hela kärnvapentriaden vid ett och samma begränsade tillfälle i tid. Nu gör jag bedömningen att denna övningen till del varit känt i väst för att undvika en beredskapshöjning hos t ex USA strategiska styrkor, men likväl är det ett tydligt budskap man skickar ut från Rysk sida med en sådan här övning då hela triaden övas/prövas att övningen genomförts i nära tid till Steadfast Jazz kan vara en tillfällighet eller så inte.
Slutsatser
Så här vid de sista skälvande månaderna av 2013 kan man se att President Vladimir Putins budskap som kom i Januari att beredskapskontroller skulle genomföras av de ryska väpnade styrkorna verkligen har genomförts. Att man innan 2013 bör ha genomfört beredskapskontroller av Rysslands strategiska styrkor håller jag som mycket troligt främst för att man i Ryssland ser detta som sin viktigaste ”förbandskloss”.
Två (2) av de tre genomförda beredskapskontrollerna har genomförts med 31. Robotarmén. Detta kan tyda på att antingen man har haft ett lägre stridsvärde på detta förband. Eller att man tillmäter detta förband ett större värde än de två övriga robotarméerna om en gradering skall göras sinsemellan.
Den mest intressanta beredskapskontrollen är dock den sista som genomfördes i oktober månad. Denna övade som jag tidigare nämnt hela systemet under en mycket begränsad tidsrymd samt även insats med taktiska kärnvapen övades mht utnyttjandet av SS-26 system i övningen. Att man på ett ledningsplan gör sådana här övningar över tiden är mycket troligt. Men att man väljer att genomföra skarpa robotskott med samtliga system ingående i kärnvapentriaden samtidigt tillhör ejvanligheterna.
Att man inte reagerat på detta i massmedia är återigen konstigt mht att hela kärnvapentriaden prövades, nu har vi ju under 2013 sett ett antal övningar som ej rönt någon större uppmärksamhet i svensk massmedia vilket ur mitt förmenade borde ha gjort det mht övningarnas karaktär. Dock brukar kärnvapen alltid ha en tydlig negativ klang i svensk media så det är mycket konstigt att denna övning ej berörts för den var exceptionell.
Varför har man då valt att göra det. Dels kan det bero på att man håller på att införa ett nytt ledningssystem för de strategiska förbanden och man valt att utnyttja en beredskapskontroll med skarpa robotskjutningar för att erhålla adekvat data för att kunna utvärdera funktionaliteten hos systemet. Dels kan det vara en klassisk rysk maktdemonstration. Jag lutar mest åt det förstnämnda alternativet, dock så sammanföll beredskapskontrollen lite väl otroligt i tid för att inte vara ett försök till en mindre maktdemonstration också m h t Steadfast Jazz 2013.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ESA 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)
Sage Journals 1

Gästinlägg: Trosbekännelsen



Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av ”svartmålning” och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper 

———————————-


Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro…. 

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av…

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

  • Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.
  • Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.
  • Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete



Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina ”slutövningen” SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

– Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett ”tillskott” där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

Ny marin insats under 2014?



Det spekuleras rätt friskt runt en ny marin insats under 2014 på olika håll. Devisen ”ingen rök utan eld” gäller dock alltid. Men rykten som detta ska alltid tas med en mycket stor nypa salt då inga konkreta beslut finns i dagsläget. 

Ryktet som florerar är ytterligare en insats i Adenviken (ME 04) inom ramen för OP ATALANTA. Man kan till att börja med backa bandet och titta på vad som framgår av Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014. Där framgår följande.

Sjö- och luftstridskrafterna ska kunna delta i insatser utanför närområdet när dessa lämpar sig för de svenska förbanden. 2014 inriktas stridskrafterna mot att kunna genomföra två till tre internationella förbandsinsatser, varav en större (motsvarande ISAF) och en till två mindre (motsvarande ATALANTA, OUP). Under första kvartalet 2014 kan dessutom insats komma att ske med brittisk EU BG med svenskt truppbidrag.

Det finns med andra ord ett embryo till detta redan i budgetunderlaget. Försvarsmakten har därefter enligt uppgift lämnat in ett underlag till regeringen med möjliga insatser under 2014, d.v.s man har gett regeringen ett slags smörgåsbord, med största sannolikhet med tillhörande prislapp och förslag på lämplig insatsperiod. Vad som framkommit därifrån är att Försvarsmakten lämnat in underlag som även rör ett marint styrkebidrag.

Det skulle då handla om en ny insats i Adenviken inom ramen för EU NAVFOR och OPERATION ATALANTA där man satt lämplig insatsperiod från november 2014 till april 2015. Det styrkebidrag man enligt uppgifter anmält för möjlig insats är.

  • FHQ
  • Ledningsfartyg (HMS Carlskrona)
  • Korvett typ Visby x 2
  • Hkp 15 x 1
  • Bordningsstyrka
  • NSE
Hurvida det då skulle bli hela det till regeringen anmälda möjliga styrkebidraget, bara del av, eller inget alls finns det ingen i dagsläget som vet. Beslutet rörande internationella insatser ligger som bekant alltid på regeringsnivå och besluten fattas tyvärr ofta i ett relativt sent skede.
Man ska inte heller glömma bort det faktum att vi har två styrkebidrag till NRF under 2014. Det gäller en stridsflygenhet JAS 39 Gripen samt ett (1) minröjningsfartyg typ Koster. Om någon av dessa utlöses under året så minskar givetvis möjligheten för en marin insats ME 04 då pengar som bekant är en gränssättande faktor för Försvarsmaktens verksamhet.
En möjlig anledning till att man har valt att lägga ett marint styrkebidrag sent under året kan vara för att kunna analysera hur utfallet av övriga åtaganden ser ut innan regeringen fattar ett slutgiltigt beslut.
Men än så länge så kan man nog alla sitta lugnt i båten. Något beslut om marin insats är inte fattat ännu, och kommer nog så inte heller att ske på den här sidan årsskiftet.

Dock ska man inte alls bli förvånad om det blir en ny insats i Adenviken under 2014, eller att det redan nu spekuleras runt ämnet då det är en del av Försvarsmaktens uppgifter i det insatta insatsförsvaret.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Replik: Thomas Engevall

Flottiljamiral Thomas Engevall skrev för några dagar sedan ett gästinlägg i egenskap av KÖMS ordförande med rubriken ”Att önska sig en försvarsdebatt – och att ta den när den kommer”. Tyvärr genererade inte inlägget någon större diskussion om försvarsdebatten som både undertecknad och gästskribenten hade hoppats på. I stället kom många frågor om system PRIO upp tillsammans med en hel del annat (av mindre vikt).


Thomas svar blev för långt för att publicera som kommentarer, och av den anledningen så publiceras hans svar istället i ett nytt inlägg. Börja gärna med att läsa ursprungsinlägget med kommentarer via länken här ovan.

/ Skipper
—————————–

Nu har det gått några dagar sedan mitt gästinlägg på Skipper publicerades och flera av kommentarerna har efterfrågat en respons, och att jag inte ”fegar ur” när det hettar till. 
Jag väljer att svara i någorlunda kronologisk ordning på de inlägg som kommit men kanske inte på det sätt som alla önskar.

Skattebetalaren 31/10 19:23;

Mitt inlägg handlade inte om PRIO:s förtjänster eller tillkortakommanden och jag skrev inte heller inlägget i rollen som PRIO-chef utan i rollen som ordförande i KÖMS. Jag tänker därför inte besvara alla PRIO-frågor här men däremot ha dem i minne till ett kommande inlägg på FM egna bloggar kring månadsskiftet november/december då jag kommer att beröra alla de frågor som kommit in hitintills i PRIO-hänseende. Men eftersom du var först ska du få ett svar i alla fall. Nej, jag kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste vi gjort att gå ut med devisen ”det är inte PRIO som ska anpassas till FM – det är FM som ska anpassas till PRIO”. Det fyllde dock en funktion och det är att reta upp en massa folk i onödan. Det hade varit bättre och säga att vi ”inte i onödan ska göra egna anpassningar av PRIO utan så långt möjligt nyttja standardfunktionaliteten i systemet – vilket innebär att verksamheten i många fall kommer att få anpassa sig till systemet. När det verkligen behövs kommer vi dock att justera i systemet.” Att argumentet ändå använts beror på att alla specialjusteringar av systemet som vi gör vid varje uppdatering måste betalas igen och igen. Det blir därför väldigt dyrt att ha för många speciallösningar i systemet och de länder som slagit in på den vägen, bl.a. Danmark, har avrått oss å det kraftigaste för att göra samma misstag. De har därför en klart sämre lösning än vad vi har det i en rad aspekter, tro det eller ej.

Gustav 31/10 21:05

Du sätter fingret på något som jag faktiskt anser är centralt för frågeställningen kring varför man mycket sällan ser aktiva företrädare för FM ge sig in i debatten på bloggarna. Det handlar inte om att dra med svansen mellan benen, det känner jag väldigt få som faktiskt gör, men, det är faktiskt måttligt inspirerande att debattera på kommentarsfälten med anonyma individer, som ofta men inte alltid, i princip idiotförklarar den som ger sig in i debatten, beskyller en inkompetens, ryggradslöshet eller använder andra invektiv. Jag har lättare att ta att bli ”idiotförklarad” av någon som står för det öppet. Även om jag inte blivit förklarad mindre vetande (än i vart fall) av hemvärnskapteten Jan-Olov Holm så har han min fulla respekt för att han alltid står för sin åsikt, oaktat om jag håller med honom eller inte i den enskilda frågan.

När det gäller de seriösa bloggarna i sig som Skipper, Wiseman och några till har jag, som jag skrev en förståelse för att man håller sig anonym, mest för att det bibehåller interesset och låter argumenten tala snarare än att argumenten bedöms efter vem ”Skipper” egentligen är. Det spelar därför ingen roll om ”Skipper” är en fänrik, en kommendörkapten eller amiral.

Men, kommentatorerna hade i mitt tycke vunnit på att uppträda under eget namn. Det skulle säkert också rensa upp i den allmänna tonen och helt säkert underlättamöjligheterna att få in politiker, medarbetare på alla nivåer i FM, m.fl. i debatten.

Ibland far även ”Skipper” iväg. Inläggen kring Cecilia Widegren och Karin Enström vinner inga poäng hos någon av dem och de lär aldrig ens överväga att ge sig in debatten på just denna blogg. Ju högre skrik – desto lägre sannolikhet. Att ”bita märke” i någon är sällan konstruktivt och läsarna är tillräckligt kunniga ändå för att kunna dra sina egna slutsatser om vad som är riktat till den egna väljarkåren alternativt en del av den politiska verkligheten i övrigt och vad som är mer ”på riktigt”.

Commander

Tack och bra att du inte somnat in helt. Ska kolla i min STM (Signaltabeller Marinen) i morgon och återkommer.

Anonym 1/11 07:13 (m.fl.)

Oklart om det är mig du menar men det är ju ändå viss humor i att påstå att någon är feg när man inte vågar stå med eget namn…

Anonym 1/11 10:35

Inga kommentarer, går i linje med mitt inlägg. Hur att nå ut är frågan, där mottas tacksamt goda förslag. En annan att nyttja i info-sammanhang är ju Henrik Hjelt som också är RO, men han kanske är bränd mht den PRIO-film han gjorde för många år sedan…

Trident 1/11 16:48

Har missat ”Robotmålet i Arboga”, vad är det? När det gäller konstruktiv debatt så är såväl Kungl. Krigsvetenskapsakademien som Kungl. Örlogsmannasällskapet utmärkta forum för att säga sin mening även i känsliga frågor. Du är alltid välkommen att komma med raka debattinlägg till Tidskrift i Sjöväsendet, dock under eget namn. Det finns flera sådana där, bland annat det jag hänvisar till av Bo Rask i TiS nr 2/2013.

Tack också för positiv feedback i slutet av inlägg 2.

Bygdemajorens inlägg

Svar kommer på FM blogg i kommande månadsskifte enligt ovan.

Teaterdirektören 3/11 00:45

Först, jag ingår inte i Försvarsmaktsledningen (FML). Det finns för övrigt ingen som helst anledning för FML eller FM i övrigt att ge sig in i en debatt kring en fråga mellan en riksdagsledamot och Försvarministern. Är inte Peter Jeppsson nöjd med svaret kan han ju precisera frågan själv, det finns inget som hindrar honom i det.

Min egen erfarenhet från framläggningar för FML (de senare åren kring PRIO av naturliga skäl) är att det visst blir en bra och konstruktiv debatt men att den inte alla gånger förs öppet och publikt. Men, med viss insikt från mina jämnåriga kollegor i civila företag och på andra platser, så förs debatt inför och efter föredragningar oftare ute i FM än i de flesta större företag och andra myndigheter.

Kommentaren om vad jag anser om yngre kollegor begriper jag inte. Vad jag anser om anonyma kommentatorer har du uppfattat helt korrekt.

Har du en kopia på bilden på C-G Fant kan du ju skicka över den på lämpligt sätt.

Anonym 3/11 10:00 med kommentarer

Inga ytterligare kommentarer

Skipper
Väl i kommentarer för mig för denna gång. Forsatt lycka till med bloggandet!

GMY

Thomas Engevall

——————————————

Föredelen med egen blogg är att man kan besvara saker direkt, och det avser jag att göra med anledning av den förvisso ringa men ändå sakliga kritik som riktas mot den här bloggen och det som berör försvarsminister Enström och försvarsberedare Widegren.
Bloggen skriver inte OM Enström och Widegren som privatpersoner eller ens generellt som politiker. Det som däremot ofta tas upp på denna plats är i stället vad de säger och vad de skriver i sina roller som främsta företrädare för nuvarande försvarspolitik. Karin Enström är försvarsminister och således rikets främsta företrädare för Sveriges försvarspolitik. Cecilia Widegren har tre centrala roller. Vice ordförande i försvarsutskottet, Moderaternas försvarspolitiska talesperson samt inte minst som ordförande i försvarsberedningen som ska lägga grunden och inriktningen för vårt framtida försvar.

Jag har precis som Engevall konstaterar riktat mycket skarp kritik mot dessa båda damer i sina roller inom försvarspolitiken vid ett flertal tillfällen. Det tänker jag fortsätta att göra så länge deras uppfattning samt framför allt deras uttalanden går stick i stäv med min egen uppfattning.  Jag anser att deras upprepande skönmålning av läget har gått alldeles för långt, så långt att det i bland kan tangera att betraktas som lögn. Detta kommer jag aldrig att acceptera!

Jag har inga föreställningar om att dessa två kommer att ta en debatt på någon försvarsblogg, inte heller tror jag att de läser några försvarsbloggar. Johan Wiktorin gjorde för KKrVA räkning ett tappert försök genom sin intervju med försvarsministern. Men när svaren på frågan om vad ministern tycker är det sämsta beslutet som tagits istället besvaras frågan med vad hon tycker man gjort bra…. Ja, då är det ridå!

Dessa båda damer (och även flera andra försvarspolitiker) skulle vinna respekt om de bara sa som det var, att regeringens prioriteringar (läs ekonomi) inte medger mer, och att det är ett medvetet val man gör att inte satsa på FM. Nu säger man en sak och gör en annan. Det kan jag som försvarsvän och försvarsbloggare aldrig sitta still och bara acceptera. Det är bland annat därför vi försvarsbloggar existerar. Glöm aldrig det!

/ Skipper 

Gästinlägg: Konsten att svara men ändå inte!

Publicerar ett gästinlägg med anledning av försvarsminister Karin Enströms ”ickesvar” på Peter Jeppsson (s) skriftliga fråga angående avsaknad av regeringsbeslut som berör ombyggnad av två av marinens fartyg till vedettbåtar. Ett ämne som tagits upp här på bloggen tidigare.

/ Skipper   
————————————-

Hmmm.. Hur ska jag inleda?! Ska jag börja ”God dag Yxskaft” eller kanske ”Hallå personalen” eller ska jag nöja mig med ”God morgon fru försvarsminister”.
Jag klev upp ur sängen på morgonen, drog rutinmässigt fram ”paddan” för att scanna av det senaste nyhetsflödet och givetvis även Skippers blogg. Skipper hade sent kvällen innan lagt ut ett inlägg med rubriken ”Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?” Man log lite inombords åt rubriken, och såg fram emot ett stycke rolig läsning. Tyvärr tog det roliga slut där.

När man kommer till kärnan av inlägget, som är Karin Enströms replik på Peter Jeppsson (S) fråga avseende marinens personal- och rustningsplan, vänder morgonkaffet i strupen.

Repliken är inte så lång, man läser den med lätthet under en minut. Kort och koncist är alltid bra så länge innehållet är tillräckligt. Men nu är det så att det har gått några dagar sedan jag läste repliken första gången, och trots idogt letande i texten har fortfarande inte hittat svaret på Peter Jeppssons fråga.

Karin Enström inleder med texten ”Svar på fråga…” . Jag vägrar medvetet skriva att försvarsministern givit svar på frågan, därför använder jag mig av ordet ”replik” istället. Varför? Därför det inte går att hitta några svar i det hon skriver. Det hon gör är att skicka en text med massa politiska floskler om att Försvarsmakten ska bidra till nationell säkerhet, suveränitet och stöd till samhället etc. Ja, ni vet de där vanliga beskrivningarna av försvarets uppgifter som alla lärde sig redan som beväringar. Detta lyckas hon linda in i några välformulerade rader adresserat Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson är själv gammal beväring. Han är dessutom marinofficer och sedan lång tid tillbaka engagerad i försvarsfrågor. Ursäkta mig fru försvarsminister, men jag är tämligen säker på att Peter Jeppsson inte är i behov av en förklaring av Försvarsmaktens syfte och uppgifter.

Lite lättvindigt skriver hon vidare att 

”Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”

Ok! Jag tolkar det som att ministern anser att Försvarsmakten har tillräckligt med befintliga resurser, ett antal fartyg som löser dessa uppgifter även om vi avrustar bevakningsbåtarna, Jägaren, korvetterna Stockholm och Malmö.

Vilka är då det där antalet fartyg? Kvar har vi Visbykorvetter, minjakter av Kosterklass och ubåtar. Ubåtar är en unik resurs men ersätter inte det som i sammanhanget efterfrågas. Minjakter har viss potential, men med tanke på deras fartresurser ersätter inte heller de vad som efterfrågas. Kvar har vi Visbykorvetter, som i många avseenden istället är överkvalificerade och med hänsyn till drift och personalkostnader är allt för kostsamma att nyttja över tiden för att upprätthålla sjötrafikkontroll, militär närvaro och beredskap vid och omkring vårt territorialhav.

Men vänta nu, har jag glömt något. Jag vill ju minnas att moderaterna deklarerade en satsning på stridsbåtar för ett tag sedan. I den satsningen kanske ingår ombyggnation så att dessa klarar två meters vågor, tillförsel av ett ledningssystem och en hyfsad spaningsradar. Nöjda sitter nu försvarsministern och hennes trogne påhejare Cecilia Widegren och tänker att saken är biff!

Skämt åsido, detta är allvarligt! 

Karin Enström, jag kan meddela att vi inte löser det du efterfrågar utan att göra kraftfullt avkall på kvalificerad övningsverksamhet. Du skriver att 

”Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas”. 

Jag måste vänligast be ministern höja blicken och åtminstone försöka förstå! Förstå att vi i sammanhanget inte diskuterar tilldelade medel och vad som ska lösas inom denna ram. Förstå att vi står inför ett konkret faktum, en fysisk omöjlighet att lösa ställd uppgift på ett trovärdigt sätt och om ens överhuvudtaget! Detta för att ni av någon outgrundlig anledning vägrar ta beslutet om materiella åtgärder och livstidsförlängning av vedettbåtarna Göteborg och Kalmar. Försvarsanslag i all ära, ni kan ge oss hur många miljarder som helst, men utan fartyg gör vi ändå ingen nytta! Det blir som Peter Jeppsson uttrycker det, ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.
Peter Jeppsson ställer egentligen två frågor. 

”åtgärder […..] för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras”

Den första frågan besvaras med mörtljud, dvs inte alls, och den andra med nonsens. En minister måste, oavsett partifärg, erfarenhet, kunskap och hänsyn till eventuell tidsbrist, kunna svara bättre än så här. Det är pinsam läsning och man blir rent ut sagt ursinnig när man läser vad Karin Enström skriver i sitt ”svar”.

Jag är ledsen om jag i min ingress använder uttryck som kan tyckas vara på gränsen till idiotförklarande. Men detta bleknar i jämförelse med den indirekta idiotförklaring Enström gör av Jeppsson genom sitt svar fyllt av nonsens. Han må vara socialist och politisk fiende till ministern, men han är ingen idiot. Respektlöst!

Blir det inte bättre än så här så återstår bara att säga God natt fru försvarsminister.

//SeaBear

Gästinlägg: Att önska sig en försvarsdebatt – och ta den när den kommer

Med anledning av att den här bloggen i går fyllde tre år så har jag äran att presentera ett läsvärt gästinlägg signerat Thomas Engevall. Det finns passande nog även tre anledningar till att det extra roligt att just Thomas vill skriva ett gästinlägg med anledning av ”födelsedagen”.


För det första är skribenten flottiljamiral och tillhör således kategorin Försvarsmaktens högre chefer. Att en amiral så öppet och rättfram bidrar är för mig ett kvitto på att devisen ÖRA – Öppenhet, Resultat och Ansvar börjar fungera. 

För det andra har Thomas sina rötter i Marinen, så vad passar bättre än att någon med en marin bakgrund ger sin syn på sakernas tillstånd en dag som denna på en försvarsblogg med marin karaktär.

Sist men inte minst så är Thomas Engevall ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet. En kunglig akademi som värnar om en aktiv marin försvarsdebatt i likhet med vad den här bloggen verkar för. Det är också i rollen som KÖMS ordförande som Thomas Engevall skriver dagens gästinlägg.

/ Skipper
———————————————————

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) vill jag börja med att gratulera bloggaren ”Skipper” till tre år som försvarsbloggare. De marina bloggarna var sena i starten och låg länge i rejält lä av ”Wisemans Wisdoms” och ”Chefsingenjören”. Men, det som började för tre år sedan i en tämligen blygsam skala ungefär samtidigt som den nu tämligen avsomnade ”Commander’s log” har utvecklats till en av, enligt min uppfattning, tre ledande försvarsbloggare som nu existerar (de andra är Wisemans Wisdoms och Försvar och Säkerhet).

Som jag tidigare skrivit i KÖMS tidning, ”Tidskrift i Sjöväsendet (TiS)”, har jag en lätt kluven personlig inställning till fenomenet med anonyma bloggare. Jag skulle föredra ett läge där alla kände att det var möjligt och också välkommet att debattera försvarets nuvarande läge och kommande utveckling öppet under eget namn. Det som skulle avgöra ”utfallet” borde vara argumentens styrka i sig och inte ha någon koppling till vilken position, grad eller annat som den enskilde debattören har. Som debattör skall man ju inte heller behöva känna några betänkligheter om att själv hamna i beknip för de åsikter man för fram så länge man inte röjer sekretessbelagda uppgifter eller agerar kränkande mot övriga debattörer eller dem som debatten gäller.

Inom KÖMS försöker vi uppmuntra denna typ av debatt, dels bland våra egna ledamöter men också hos marina skribenter i övrigt, inte minst den yngre personalen. Jag tycker också att några av de bästa artiklarna som skrivits av yngre medarbetare i marinen för TiS under senare år lyckats kombinera argumentationens kraft, ett kritiskt förhållningssätt, nytänk och personlig integritet. TiS nr 4/2012 och TiS nr 3/2013 innehåller några sådana artiklar (de kan läsas via KÖMS hemsida).

Det är dock inte alltid lätt och jag inser att vi inte riktigt nått den ”ideala” världen i debatthänseende än. Det gäller för övrigt alla nivåer och man måste också rannsaka sig själv och sitt agerande när man säger sig vilja ha en öppen och fri debatt. Ett exempel som har lite av ”katten på råttan – råttan på repet” är kedjan enligt nedan;

  • Att man inom regeringskansliet blev klart upprörd på ÖB efter de uttalanden som lades fram i Almedalen 2012 samt i SvD inför Sälen 2013 är ingen ”rikshemlighet”. 
  • Att ÖB i sin tur blivit klart störd på ett antal marina företrädares sätt att lägga fram de marina problemen är också känt, bland annat på KÖMS sekreterare för den artikel som var införd i TiS nr 2/2013.
  • Att MI var uppenbart irriterad över det debattinlägg som örlogskapteten (RO) Christian Hoas lade fram på KÖMS debattkväll på FHS den 2 september var tydligt för alla som var på plats. Hoas uppfattning om önskvärd marin utveckling avviker nämligen tämligen rejält från den marina utvecklingsplanen (inlägget kan läsas i nyss utgivna TiS nr 3 som återfinns på akademiens hemsida).
  • Jag kan f.ö. garantera att jag också blivit synnerligen irriterad (läs: urförbannad) över vissa inlägg i debatten, inte minst kring införandet av det system (PRIO) som jag jobbat med i ett antal år i mitt dagliga värv.

Att bli irriterad är således tämligen mänskligt men det gäller att komma vidare och inte låta irritationen ta över, då kväses debatt och meningsutbyte och effekten blir att många goda förslag aldrig kommer upp till ytan. I relation till ovansående händelsekedja har KÖMS beslutat inbjuda ÖB att vara högtidstalare på akademiens högtidsdag den 15 november, vilket han mycket glädjande har accepterat att vara. Vi har också beslutat ge Christian Hoas ett hedersomnämnande för hans artikel och debattinsats. Omnämnandet kommer formellt också att överlämnas i samband med vårt högtidssammanträde den 15 november då även förvaltare Håkan Lindberg som jobbar på Sjöstridsskolan kommer att få akademiens silvermedalj för att han kläckte idén och drev på det som blev debattnumren av TiS (2012:4 och 2013:3) och de marina debattkvällarna i Karlskrona och Stockholm som genomförts i januari och september i år.

Vi hade gärna bjudit in ”Skipper” också som tack för en treårig insats i den marina debattens värld men det är ju lite svårt att kombinera med bibehållen anonymitet.

I USA som ju i vissa områden ligger före oss (men i andra långt efter) har man under sju år genomfört en ”Milblog Conference”, en övning i jätteformat och med tiden mycket starkt stöd från den högsta ledningen i USA:s försvar. Dessvärre verkar tiden ha gått ifrån konferensen i sig men bloggandet är fortsatt mycket starkt. I ett av de tidigare programmen fanns inslag där anonyma bloggare aktivt deltog i debatten på konferensen via widescreen. Det hade varit inspirerande att göra något liknande i KÖMS regi, exempelvis i Sverigesalen på FHS, under en halvdag. Den enda oro jag har är att Sveriges litenhet gör att det kan vara svårt för den anonyme bloggen att ställa upp då man genom att inte fysiskt vara på plats möjligen kan ge ledtrådar till vem eller vilka som döljer sig bakom bloggnamnet. Men skulle jag ha fel i den oron så tar jag tacksamt emot intresseanmälningar så ska vi se vad som går att ordna.

Den utmaning som KÖMS har, och som även försvarsbloggarna i allmänhet och de marina bloggarna i synnerhet har, är att nå ut bortom ”de redan frälstas” krets. I den allt större konkurrensen om medieutrymmet är detta en grannlaga uppgift och ibland måste man provocera rejält för att debatten ska ta fart. De två inläggen av ÖB (”försvarsgrensnedläggelsen” och ”enveckasförsvaret”) fyllde väl den funktionen. Utan de två inspelen är det min bestämda uppfattning att debatten fortfarande hade stått och stampat om än mer högljutt bland Krigsvetenskapsakademien, KÖMS, försvarsbloggare m.fl.

Efter provokationen måste man dock ta sig vidare och likt björnen Baloo vara ”både listig och stark”, eller för att använda KÖMS valspråk ”Med förstånd och styrka”.

I det ligger, menar jag, att visa och berätta om alla de mycket bra insatser som genomförs, både hemma och borta, de svenska systemens styrkor och förmåga, personalens hängivenhet och kompetens och vad som faktiskt åstadkoms 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.

I rent försvarsupplysningssyfte måste man också förklara för den svenska befolkningen vad de olika stridskrafterna (A, M, FV) kan göra, och gör, i hela konfliktskalan fred-kris-krig. För de marina förbanden är detta extra viktigt då exempelvis sjöfartsskydd redan idag är en viktig uppgift, inte enbart i Adenviken vart annat år.

Men, i det ligger också att påtala vilka utmaningar och problem som finns i försvaret i allmänhet och i marinen i synnerhet både på kort och låg sikt.

Min personliga uppfattning i den frågan är att de kortsiktiga utmaningarna återfinns kopplat till marinens bemanningsproblematik och det svåra vakansläge som finns. Att kunna bemanna de mest kvalificerade enheterna med dubbla besättningar är helt naturligt inom civil shipping och borde vara det för den svenska marinen också. Dubbla besättningar är den absolut billigaste och absolut snabbaste metoden att höja vår försvarseffekt inom det marina området. Med regeringens beslut om att Försvarsmakten skall minska personalkostnaderna med 500 miljoner per år känns just nu dubbla besättningar som tämligen avlägset men det förändrar inte sakförhållandena.

De långsiktiga utmaningarna handlar om moderninsering och nyanskaffning av vapensystem och fartyg. Att i tid kunna ta nödvändiga beslut och finna former för finansiering för detta oberoende av ekonomi är en utmaning av rang.

Om man studerar de nu befintliga bloggarna så menar jag att de bloggar som återfinns inom Försvarsmaktens paraply i princip koncentrerar sig på att beskriva dagens verklighet med positiva förtecken. Bra i sig men mycket till debatt är det inte. Försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Försvar och Säkerhet m.fl.) fokuserar väldigt mycket på problemställningar av skilda slag, såväl på kort som på lång sikt och ger en relativt sett mer negativ totalbild. Här finns mycket debatt men det är sällan som aktiva företrädare för Försvarsmakten ger sig in i den debatten annat för att rätta uppenbara fel. Debatten blir därför rätt ensidig. Om det på något sätt gick att hitta en kombination av såväl debatt kring problem och utmaningar, dagens verksamhet och hur försvaret med marinen bidrar över tiden till svensk försvars- och säkerhetspolitik vore det utmärkt.

Där har alla ett ansvar. Inom Kungl. Örlogsmannasällskapet kommer vi på olika sätt att fortsätta att uppmuntra debatt och diskussion i ämnet. Jag önskar ånyo Skipper ett stort grattis till 3 år som bloggare – den dagen du kommer ”ut ur den anonyma garderoben” kommer det inte att gå många minuter innan du (eller ni) föreslås för inval i akademien.

En av mina tidigare chefer, generallöjtnanten Claes-Göran Fant sa ofta att ”det är aldrig för sent för att ge upp”. Uttrycket misstolkades av många som att man skulle ge upp direkt. Det var precis tvärtom. Det gäller att kämpa på – man kan alltid ge upp senare – mycket senare.

Det gäller även för alla som engagerar sig i försvarsdebatten.

Thomas Engevall

Ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Telekrigare och flygetyg

Sammanfattning
Att Ryssland genomför en modernisering och reformering som nu även börjar ge frukt kan inte undgått någon. Två exempel på detta belyses i detta inlägg, men då med tyngdpunkt på det västra militärdistriktet (MD V) vilket bör ses som det av intresse för Svenska förhållanden. Vad som är intressant är dels tillförseln av ny materiel till MD V dels den höga utbildningsståndpunkten hos televapenförbanden inom distriktet.
Analys
Den första intressanta nyheten är att befäl ur MD V har korats som bästa telekrigare vid de försvarsgrensgemensama mästerskapen i telekrigföring som de Ryska väpnade styrkorna genomför vartannat år. Tävlingen genomfördes i Tambov Oblast vid det försvarsgrensgemensama centret för telekrigföring.
Deltagande i tävlingen var 30 officerare från televapenenheter ur samtliga försvarsgrenar samt ur de fyra militärdistrikten. Tävlingen genomförs i tre steg, i steg 1 tävlar man inom respektive förband/enhet om vem som är bäst, steg 2 tävlar de bästa ur respektive enhet inom militärdistriktet, steg 3 möter finalisterna ur respektive militärdistrikt varandra.
De teoretiska tävlingsmomenten har bl a omfattat prov på teknisk information rörande televapensystem samt taktiskt utnyttjande av systemen, likväl har även prov genomförts på organisationsstrukturer och ledningsmetoder av televapenförband. De praktiska tävlingsmomenten har bl a omfattat lokalisering av elektroniska källor, televapeninsats mot radiotrafik, navigeringsdata och radarsystem.
Tävlingen syftar ytterst till att öka förbandens förmåga till telekrigföring och stimulera enskilda till att fördjupa sig inom området, något som verkar bära frukt. Deltagarna från MD V kom att bli placerad som etta i fem (5) av de elva (11) tävlingsgrenarna, likväl blev Kaptenen Vyacheslav Khatuntseva ur Östersjöflottans televapenenhet bäste enskild telekrigare. Vid förra genomförandet av tävlingen 2011 blev även MD V bästa militärdistrikt.
Att Ryssland har lagt stor vikt på televapenförband samt utrustning för elektronisk krigföring är i sig ingen stor nyhet, men att man inom MD V för andra gången i rad är vinnare i denna tävlingen är mycket intressant, vilket i sig kan tyda på att man genomfört en kraftsamling på dessa resurser till just detta distrikt samt att man väljer att prioritera förbandstypen.
Nästa intressanta nyhet är att man inom MD V i dagarna mottagit MI-35M. MI-35M är i grunden en export variant av MI-24, produktionen av MI-35M påbörjades 2005, MI-35M är en av de modernaste attackhelikoptrarna som de ryska väpnande styrkorna förfogar över i dagsläget. Utöver de Ryska väpnade styrkorna så används MI-35M av Azerbajdzjan, Brasilien och Venezuela.
Totalt sett skall de Ryska väpnade styrkorna förfoga över 49 stycken MI-35M. Två (2) stycken beställningar har genomförts varav en (1) beställning omfattar 22 stycken och en (1) beställning omfattande 27 stycken, leveranserna skall vara färdig vid 2014 av helikoptrarna. Ser man på den genomförda tilldelningen är det initialt MD S som tilldelats MI-35M för att nu även tilldelas i MD V.
MI-35M kan verka delsinom såväl kalla som varma (öken) temperaturområden delspå höga höjder (bergsterräng). Helikoptern är anpassad för att kunna verka under dygnets samtliga timmar samt att kunna baseras på tillfälliga baseringsplatser.
MI-35M har en total längd av 21,6 m och en vingbredd på 6,5 m samt en höjd av 6,5 m. Den kan bära åtta (8) skyttesoldater eller en nyttolast på 2,400 kg. Den har en maxhastighet av 310 km/h och har en normal räckvidd på 460 km vilket kan ökas till 1,000 km med extra tankar. Den har en operationell flyghöjd av 5,400 m.
Beväpning är 23 mm akan (GSh-23V). Åtta (8) stycken 9K113 eller 9M120. Åttio (80) stycken S-8 (80 mm) raketer och tjugo (20) stycken S-13 (122 mm) raketer. Vad avser motmedelssystem för MI-35M finns radarvarnar, laservarnare, IR störare samt metallremsor och värmefacklor likväl har IR-dämpning genomförs vid utblåst för motorerna.
MI-35M är i sig ingen revolutionerande konstruktion utan bör snarare ses som en livstidsförläggning av MI-24 konceptet men att man istället för att byta ut utrustningsdetaljer såsom på strv 122 så väljer man att ta ursprungskonstruktionen och bygga på med nya delar ifrån grunden. Dock bör man inte underskatta helikoptertypen därav för den är en formidabel motståndare mot ett markstridsförband och framför allt då fottrupp.
Slutsatser
Det intressanta med dessa två nyheter är att det visar på att man inom MD V enligt den uttalade inriktningen att kunna möta en högteknologisk motståndare d v s västliga stridskrafter är att man lever upp till den. Tydligt är även att man satsar på utbildningen inom MD V som ovanstående information visar så är det för andra gången i rad som MD V vinner telekrigföringstävlingen. Vilket tyder på en tydlig vidmakthållning och fortbildning i o m att tävlingen genomförs varannat år.
Varför är detta då viktigt att ta hänsyn till? Börjar man titta på de system som de Ryska väpnade styrkorna förfogar över för televapeninsatser, så ser man att dessa är relativt ”skräddarsydda”. För att påverka just de vapensystem som västliga stridskrafter förlitar sig på i en stor omfattning dvs precisionsvapen men även inhämtningssystem. Därav minskar direkt förmågan, att utnyttja dessa vapensystem mot en motståndare med låg teknologisk nivå ger god effekt men att utnyttja det mot en med högre teknologisk förmåga kommer bedömt ge en klart försämrad effekt.
Att MD S har tilldelats MI-35M faller sig naturligt med de lågintensiva konflikterna som finns i området. Att man dock påbörjar leveranser nu till MD V är intressant, av vad jag fått fram via OSINT just nu så är MD V det andra militärdistriktet som erhåller systemet. Detta kan å ena sidan betyda att helikopterflottan av MI-24 är ålderstigen något ofantligt inom distriktet. Men å andrasidan kan det betyda att man ser någon form av hotbild mot distriktet vilket då skulle rimma mycket dåligt mot t ex försvarsberedningens analys där man framför allt framhåller att hotet finns mot MD Ö, något som förövrigt förnekats från officiellt ryskt håll att nu senast med uttalande om att Kina ej utgör något form av hot mot Ryssland.
Således blir själva essensen av inlägget att man tillmäter MD V en stor vikt inom de ryska väpnade styrkorna. Samt att man mycket väl kan tänka sig att man från Ryskt håll ser de angränsande länderna mot MD V som en presumtiv motståndare vid någon form av situation. Med hänsyn till prioriteringen av tillförsel av ny materiel samt den bedömda prioriteringen av åtminstånde en typ av spetsförband.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Airforce Technology 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2(Ryska)
RIA Novosti 1(Engelska)

Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?


Vissa dagar blir man mer trött och uppgiven på den moderatledda försvarspolitiken än andra. I dag är en sådan dag då man undrar om Karin Enström bedriver sin försvarspolitik på en helt annan plats och under helt andra förutsättningar än de som vi andra har att förhålla oss till? Karin Enström har i dag svarat på Peter Jeppssons skriftliga fråga, och svaret väcker mer frågor än vad det ger svar. Den moderatledda försvarspolitiken har i dag tagit ytterligare ett steg mot den totala systemkollapsen.

Peter Jeppson ställde en fråga till Karin Enström angående det regeringsbeslut som saknas för att de två fartygen HMS Kalmar och HMS Göteborg ska kunna genomgå nödvändiga materiella åtgärder för att kunna ersätta sju befintliga fartyg. För den av er läsare som inte är insatta i ämnet så rekommenderas att läsa Jeppssons ursprungliga fråga här, och mitt blogginlägg i ämnet här för att klarlägga nödvändiga ingångsvärden.

I dag svarade(?) försvarsminister Karin Enström på Jeppsons fråga, och svaret förbryllar, förvånar, och skapar förundran (min fetstil).

Svar på skriftlig fråga 2013/14:78Marinens personal- och rustningsplan
den 30 oktober 

Svar på fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan 

Försvarsminister Karin Enström 

Peter Jeppsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på marinens planerade avvecklingar samt modifieringar av fartyg som Jeppsson menar skapar ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.  

Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet. Myndigheten ska också upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta. 

Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem.

Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas. Det gäller även under det att materielsystem omsätts genom avveckling, ombyggnation eller anskaffning.

Faktum är att jag utöver att bli förvånad, även blir riktigt besviken och arg på detta högst inkompetenta svar. Det är inte värdigt en svensk försvarsminister att leverera sådan undermålig smörja i något som ska föreställa ett svar till en ledamot i riksdagens försvarsutskott, och något som direkt påverkar vår förmåga till att upprätthålla rikets territoriella integritet!

Vad är det då för fel på försvarsministerns svar kanske någon fortfarande undrar?

  • Försvarsmakten kan inte bedriva verksamhet utan fartyg. Det är just därför Jeppsson ställer frågan för att påvisa för försvarsministern att det krävs regeringsbeslut för att säkerställa det som ministern nu påstår är Försvarsmakten ansvar att lösa?
  • Det verkar inte ens som om försvarsminister Enström är medveten om att regeringsärende 12/6 som rör modifiering av de två fartygen ligger på regeringens bord, och att Försvarsmakten väntar på ett beslut, och att man redan nu har väntat för länge? Rustningsplanerna och bemanningsplaner får konstant revideras på grund av denna vanskötsel! Har försvarsdepartementet tappat bort ärendet? Är det därför inga beslut kommer, och att det är därför Karin Enström är helt oförstående till frågan?
  • Man kan även fundera på huruvida regeringen är medvetna om sitt eget direktiv som handlar om att man har fråntagit Försvarsmakten möjligheten att fatta beslut om materielåtgärder likt denna genom att alla ärenden överstigande 200 miljoner ska beslutas av regeringen?
  • Karin Enström har uppenbart inte ens läst Jeppsons fråga, för hade hon gjort det, hade inte svaret varit ett svar likt ”goddag yxskaft”. Jeppson inleder hela frågan med att förklara att sex bevakningsbåtar samt vedettbåten HMS Jägaren kommer att avvecklas inom kort. Det är liksom anledningen till att de behöver ersättas. Karin Enström replikerar med att ”myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”. Ministern hänvisar till att Försvarsmakten ska lösa uppgifterna med fartyg som ska avvecklas samt enheter som har andra uppgifter… Man tar sig för pannan! Att HMS Jägaren ingår i bevakningsbåtskompaniet är en annan felaktighet i ministerns svar, men det är dock inte det viktiga den här gången
  • Man kan utöver ovanstående soppa utläsa ett annat budskap mellan raderna. Att Försvarsmakten inom befintlig ram och med tilldelade medel ska lösa uppgiften utan att regeringen ska behöva fatta några nya beslut. En sak är säker Karin Enström. Sverker Göransson äger vad jag vet ingen fungerande trollstav som kan trolla fram fartyg som inte kostar något.
Detta sammantaget gör att det redan låga förtroendet för Karin Enström och moderaterna i försvarsfrågan har urholkats ytterligare. det givna svaret borde vara att regeringen avser fatta beslutet rörande RÄ 12/6 i en mycket nära framtid, och samtidigt förklara varför det har dragit ut på tiden.
Försvarsmakten kan inte lösa uppgifter om inte regeringen fattar nödvändiga beslut, och i det här fallet är det Försvarsmakten som har budgeterat för åtgärderna. Det krävs inte ens att regeringen skjuter till extra pengar om någon nu trodde det. Det är ett formellt beslut som ska fattas, inte mer än så!
Det är sådant här riksdagspolitiker som Annicka Engblom borde rasa över, istället för att rasa över Marinens Musikkår. Det gäller för övrigt alla andra seriösa försvarspolitiker också. Det här handlar om att ge förutsättningar för daglig skarp verksamhet som snart inte är möjlig att genomföra samtidigt som övrig verksamhet och övningar ska genomföras med andra enheter.
Jag är oerhört besviken på Karin Enström och på Moderaterna – igen. Den ansvarsfulla politik som man själv ofta och gärna hävdar att man bedriver gäller uppenbart inte försvarsområdet. Det politikområdet har man lämnat.

(Med anledning av den här soppan kommer det utlovade gästinlägget med anledning av bloggens 3-årsjubileum att publiceras i morgon i stället)

3 år



Jubileumsdagarna duggar tätt nu. I dag den 30 oktober fyller bloggen tre år.

Exakt 422 inlägg har publicerats här på bloggen sedan starten den 30 oktober 2010 då det första inlägget författades. Det var då svårt att föreställa sig att det tre år senare skulle ha skrivits så pass många inlägg, i så många olika ämnen. Inte heller hade man då kunnat tro att Skipper skulle ha närmare 1.400 följare på Twitter där en ständig försvarsdebatt förs i stort som smått. För drygt en vecka sedan passerades även den magiska gränsen en miljon besök på bloggen.

Drivkraften har varit, och är fortfarande, alla ni läsare som engagerar er i kommentarsfälten och i en aktiv debatt på Twitter.  Andra stora inspiratörer är givetvis ni övriga försvarsbloggare (ingen nämnd, ingen glömd) som aldrig ger upp kampen. En kamp som kan liknas med en alldeles för liten båt som på ett stormande hav stångar sig fram i den övermäktiga motvinden, men trots motståndet sakta men säkert tar sig mot slutmålet. Försvarsdebatten behövs mer än någonsin tidigare, och jag hoppas att kraften räcker till att fortsätta debatten ett tag till även på den här bloggen trots den ständiga motvinden.

Med anledning av dagens treårsjubileum kommer senare i kväll ett intressant och läsvärt gästinlägg. Vem skribenten är får bli en överraskning.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Är verkligen internationella insatser välbetalda?

I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.

Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?

Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.

Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?

För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:

Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr

Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr

– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.

Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?

Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?

Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.

Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.

Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.

Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.

Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än ”samlad ersättning” åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.

Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.

Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget

Som officer får man ofta frågan hur det kan komma sig att vi får så lite försvarseffekt för pengarna och att så mycket pengar blir så lite. Det är en rimlig fråga. Detta inlägg kommer att ta upp några aspekter på varför pengarna tenderar att rinna iväg.

Lokalkostnader
Den första aspekten är det som Amanda Wollstad belyser i sin ledarartikel i Kvällposten idag. Ett ämne som varit uppe flitigt här på WW, nämligen interndebiteringen inom de statliga myndigheterna där Fortifikationsverket ”hyr ut” Försvarsmaktens egna byggnader till Försvarsmakten och det för dyra pengar. Utöver aspekten att byggnaderna en gång skänktes till Fortifikationsverket precis som Wollstad skriver så är det så idag att Försvarsmakten när det gäller nya byggnader idag, budgeterar och finansierar dessa varefter de sedan skänks till Fortifikationsverket som då kan börja ta ut hyra. Hyra är ofta i storleksordningen sådan att man på några få år har betalat lika mycket i hyra som kostnaden för byggnationen.

Med tanke på Fortifikationsverkets avkastningskrav gentemot staten så spelar det ingen större roll om Försvarsmakten försöker minska på sina fastigheter till yta och antal. Priset stiger omedelbart på de andra varvid ingen besparing skett för Försvarsmakten annat än att man blivit mer trångbodd. 1997 betalade Försvarsmakten 1,7 mdr kr (2,1 mdr kr 2012 års värde) i lokalkostnader. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 mdr kr i lokalkostnader, trots att antalet förband runtom i landet och därmed byggnader och fastigheter, minskat med runt 90 %. Känns det som en vettig utveckling? Inte ens privatbostäder i Stockholm kommer i närheten av den här prisutvecklingen.

Närmare 6 % av Förvarsmaktens budget går alltså till att betala låtsashyror till en annan myndighet som har till uppgift att leverera avkastning tillbaka till statskassan. Med andra ord ett förtäckt anslagssparande. En rimlig fråga är också om inte Försvarsmakten borde fått större del av de intäkter som Fortifikationsverket gjort sedan 1994 på att sälja Försvarsmaktens byggnader när förband runtom i landet avvecklats. Fortifikationsverket jämför gärna sin effektivitet med andra offentliga fastighetsbolag, vilket blir något snedvridet. Frågan är varför offentliga fastighetsbolag redan från första början ska gå med vinst på offentlig verksamhet, till exempel Sveriges näst största fastighetsbolag Akademiska Hus som förra året gjorde en vinst på 3 mdr kr som istället kunde ha gått till just utbildning.

Nu har regeringens utredare föreslagit att man ska gå ett steg längre vad gäller de fastigheter Försvarsmakten hyr, vilket även Wollstad tar upp i sin artikel. Ingen kan på allvar tro att detta kommer att leda till billigare lokalkostnader för Försvarsmakten. Snarare tvärtom, varvid ännu större delar av försvarsbudgeten kommer att gå tillbaka direkt till statskassan istället för att leverera försvarseffekt. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna, bara det att karusellerna här utgörs av de några hundra miljoner i ökad försvarsbudget som regeringen storstilat lovat, medan gungorna utgörs av den nya statliga fastighetsförvaltningen.

Förhalade materielprojekt
Den andra aspekten är ett annat dolt anslagssparande som Alliansregeringen blivit mästare på. Nämligen att ej fatta beslut om redan budgeterade investeringar. I sitt underlag för kommande år lämnar Försvarsmakten, liksom övriga myndigheter, varje år in att man vill genomföra vissa investeringar, vilka då är budgeterade av myndigheten. Det kan vara allt från att köpa fordon, till att bygga ett nytt flygledartorn och hangarer på en flygflottilj till att renovera äldre materiel som ska livstidsförlängas. Det är alltid lika intressant att spåra liknande investeringar bakåt och se hur många år de har budgeterats. Satsningar det senaste året som Regeringen har slagit sig för bröstet för som exempelvis renoveringar av infrastruktur på flygflottiljerna F 17 och F 21 för att dessa fortsatt ska kunna fungera som flygplatser, renovering av stridsvagnar och så vidare, är alla exempel på projekt som Försvarsmakten varje år avsatt pengar i budgeten för att genomföra, men där Regeringen underlåtit att fatta beslut om att genomföra investeringen. Regeringen har nämligen i sitt regleringsbrev fastställt att alla investeringar över 200 miljoner kr har myndigheten inte själv rätt att besluta om.

Sålunda går dessa belopp år efter år tillbaka till statskassan igen för att sedan nästa år åter tillföras i budgeten där de skulle kunna användas för att bekosta materielprojektet de avsatts för – om regeringen bara fattar ett beslut. Just ett projekt av detta slag har den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika tidigare marinofficeren Peter Jeppson nu frågat försvarsministern, vilket Skipper belyst i ett inlägg. När ska regeringen fatta beslut som att modifiera korvetterna HMS Göteborg och Kalmar till vedettbåtar för att ersätta de 7(!) bevaknings- och vedettbåtar som tas ur tjänst inom kort. En rimlig fråga, minst sagt.

Konsekvensen blir här för Försvarsmakten att man år efter år får avsätta pengar för materielprojekt, då pengarna när de inte utnyttjas går tillbaka statskassan istället för att läggas på hög på Försvarsmaktens egna konton. För Finansdepartementet är det ypperligt. Samma pengar kan användas gång på gång och Försvarsbudgeten blir i realiteten lägre än vad den ser ut att vara på pappret.

Statsflyget
En av Försvarsmaktens uppgifter är att stå för statsflyget, det vill säga passagerarflygplan i Flygvapnet som framförallt till uteslutande används för att transportera kungahuset, regeringen och till del försvarsledningen. I krigstid ska dessa flygplan också användas till persontransporter inom myndigheten. Även om statsflyget har jag skrivit flera gånger på WW och det kommer att komma ytterligare inlägg vad det lider.

Statsflygsverksamheten genomförs enligt statsflygförordningen och regleringsbrevet, med en stark hierarkisk ordning avseende vem som får nyttja flygplanen. Kostnaden för flygningarna som ”kunderna” utanför Försvarsmakten ska betala har också bestämts av Regeringen till 10800 kr per timme. Det är ca 90 % under marknadspris och mycket långt under vad man skulle få betala om man gick till ett flygbolag som tillhandahåller motsvarande tjänster. För bara några år sedan var timkostnaden 14000 kr per timme, men sänktes till 10700 kr härom året för att sedan stiga med en hundralapp. Den som då och då tankar sin bil vet att bensinpriserna stigit en hel del genom åren och är idag dubbelt så höga som på 90-talet. Detta gäller även priserna för jet-bränsle. Stigit har självklart även löner och så vidare.

Tydligen gäller dock den omvända trenden för statsflygverksamheten. Den blir billigare och mycket så eftersom timkostnaden på 90-talet, trots flygplan som var billigare i drift, var betydligt högre än dagens kostnad.

Som lök på laxen får också Försvarsmakten endast ersättning för den resa som ”kunden” beställt. Är det så att utrikesminister Carl Bildt med stab åker till Washington med reguljärt flyg och sedan bestämmer sig för att åka statsflyget hem så får Försvarsmakten endast ersättning för den tid kunden är ombord. ”Framkörningsavgiften” från Stockholm till Washington, besättningens hotellkostnader etc i Washington är inget som kunden betalar utan detta tas direkt ur försvarsbudgeten. För statsflygverksamhetens rena driftskostnader gick Försvarsmakten back 60 miljoner kr 2012. Som jämförelse kan nämnas att denna summa skulle kunna finansiera den årliga flygvapenövningen decenniet ut.

I och med den nuvarande mycket trånga ekonomiska situationen för Försvarsmakten där övningar i år och nästa år stryks eller bantas till höger och vänster, är nu inte heller Försvarsmaktens regionala transportflygplan Saab 340 tillgängligt för vanlig verksamhet. Den lilla flygtid som finns kvar är nu reserverad för VIP-flygningar, varvid förbanden istället för dyrare pengar får resa med Norwegian, SAS, SJ och andra aktörer – alternativt inte resa alls med alla de långsiktiga konsekvenser detta kommer att medföra.

Produktivitetsavdraget
Liksom övrig förvaltning räknas Försvarsmaktens budget ner med ca 1-2 % per år i enlighet med produktivitetsavdraget. Detta är ett sätt att kräva kontinuerlig rationalisering i offentligt förvaltning. Det rimmar dock mycket illa med en verksamhet där Riksdag och Regering fastställer att myndigheten ska ha ett visst antal anställda, flygplan, fartyg etc. Likväl dras detta varje år av, även vid en prolongerad ekonomi. För en myndighet med lönekostnader på ca 12 miljarder kr är det alltså ca 200 miljoner kr per år som försvinner och måste täckas genom neddragningar på annat såsom övningar och icke anskaffad materiel.

Det är några exempel på hur det går till att förbruka en försvarsbudget på annat än försvarsförmåga.

Uppdatering 16.30: Som förtydligande även om det borde vara underförstått. Ovanstående är inte de enda anledningarna till varför mer försvarseffekt ej erhålls ur försvarsbudgeten utan det finns desto mer att gräva ur.

Grattis spetsnaz!

Sammanfattning
Likt tidigare inlägg så är det tydligt att Ryssland satsar på sina spetsnazförband och tillför dem dels nya förmågor för att kunna lösa sina uppgifter dels ny utrustning för att bistå dem i detta. Att man ej räds för att genomföra en långsiktig satsning är tydligt med införandet av förberedande utbildning för ungdomar till just spetsnazförbanden.
Analys
Varje år firar man Spetsnaz den 24 oktober. Således även iår när man firar sin 63 års dag efter inrättandet 1950. De Ryska Spetsnaz förbanden har kommit en lång väg och är i vissa discipliner betydligt bättre utbildade än dess västerländska motparter, framför allt besitter de grundkunskaper m h t att man ej förlitar sig i lika stor omfattning på teknisk materiel som vi i väst, vilket i mina ögon gör dem mer välutbildad.
Likväl så meddelande man 131024 att de ryska Spetsnazförbanden skall växa i storlek samt att förbanden kommer tillföras ny och mer avancerad teknisk utrustning. Målsättningen är att Spetsnazförbanden till Januari 2016 skall vara ombeväpnade och bytt ut 30% av sin utrustning till modernare sådan. Likväl så påtalade man att Spetsnazförbanden hade uppnått utmärkta övningsresultat under Zapad’13.För en mycket gedigen genomgång om de ryska specialförbanden kan jag varmt rekommendera Lars Gyllenhaals & Joakim Von Brauns senaste bok Ryska elitförband.
Stor del av rekryteringen till Spetsnaz under Sovjettiden skede att man i ett tidigt skede via DOSAAF vilket är en friviligorganisation för ungdomar identifierade lämpliga kandidater för Spetsnazförbanden. Enkelt beskrivet står DOSAAF för Frivillig Sällskapet för främjande av armén, flygvapnet och marinen.
DOSAAF grundades under Sovjettiden och dess syfte var att ingjuta patriotism, stärka den fysiska konditionen hos ungdomarna i Sovjet. Organisationen hade även den viktiga uppgiften att utbilda ungdomar i grundläggande militära färdigheter såsom vapentjänst, fordonstjänst och fallskärmshoppning. Något som man även har fortsatt med efter Sovjetunionens fall. Vilket leder oss fram till vilka åtgärder vidtar man i dagens Ryssland för att rekrytera mot de ryska Spetsnazförbanden?
I Volgograd har tolv (12) ungdomar genomfört en förberedande värnpliktsutbildning för delsSpetsnazförband dels Svarta havsflottans marininfanteri. Den förberedande värnpliktsutbildningen har varit ett försöksprogram. Ungdomarna valdes ut efter dels grundliga fysiska och psykiska undersökningar dels att de själva uttryckt en vilja att få tillhöra det Ryska jägar- och specialförbandssystemet.
Initiativtagare till detta försök har varit dels Centrumet för spirituell, moralisk och patriotisk skolning i Volgograd dels ett regionalt förbund för veteraner från de ryska specialförbanden. Man anser att försöket har fallit väl ut och avser nu genomföra det två gånger per år för att förbereda nya rekryter för delsvårinkallelserna dels höstinkallelserna.
Ungdomarna ha bl a erhållit utbildning i fältarbetstjänst (minor, sprängmedel), karttjänst (orienteringsutbildning m m). Likväl har grundläggande stridsutbildning genomförts såsom närkamp, sammanstötsförfarande, eldöverfallm m. Tre stycken grundläggande fallskärmshopp har även genomförts från 800 m höjd.
Under utbildningen har man prövats kandidaternas förmåga och motivation inför Spetsnaz utbildning, likväl som psykisk stabilitet, fobier men även om de skulle ha post-traumatisk stress av någon händelse tidigare i sitt liv.
Att man genomför detta kan tyda på att man börjat hamna i liknade situation som i Sverige där den initiala utbildningsståndpunkten hos de ungdomar som söker sig till jägarförbanden är för låg. Med initialutbildningsståndpunkt menar jag t ex att man ej har med sig t ex orienteringskunskaper som man tidigare erhöll i skolan, en låg nivå i vad som för ca 20 år sedan ansågs normala skogskunskaper m m.
En annan intressant nyhet är att man har genomfört utbildning och övning med Spetsnazförbanden på Kolahalvön (MD V) i strid, spaning och förflyttning i bergs- och fjällterräng. Inom Svenska Försvarsmakten är det Arméns jägarbataljon (AJB) som är funktionsbärare för bergstjänsten inom Försvarsmakten, något som främst visade sig vid Herkulesolyckan vid Kebnekaise 2012. Vad som även framkom vid detta arbeta var att AJB hade en unik förmåga inom hela Norden kring denna verksamhet.
Således har Ryssland även nu gjort bedömningen att man måste ha denna förmåga inom MD V och då främst förbanden vid Barens regionen. Utbildningen som genomförts har omfattat, isklättring, klättring, förflyttning vid/på klippor samt förflyttning i fjällterräng omfattande hindertagning såsom vattenövergång. Utöver detta har även utbildning genomförts i hur strid samt spaning genomförs i fjäll- och bergsterräng.
Likväl har utbildning i dold förflyttning genomförts samt överlevnadsutbildning i bergs- och fjällterräng. Likväl har förbandets prickskyttar erhållit särskild utbildning i agerande i bergs- och fjällterräng, något som skiljer sig markant framför allt avseende ballistik kontra ett agerande på lägre höjder.
Likväl en intressant sak som belyses avseende tillämpningsdelen av utbildningen är att man övat agerande vid sambandsbortfall och därmed att förbanden måste agera självständigt. Det vill säga att man agerat enligt uppdragstaktikens grundlinjer, enheten på plats är den som avgör hur man skall lösa uppgiften med de tillgängliga medlem som finns.
Utöver utbildning och övning i bergsförmåga i MD V så genomför man just nu en två (2) månaders lång utbildning i MD S som syftar till att förbättra spaningskompaniernas bergsförmåga. Det rör sig om 400 stycken spaningssoldater som erhåller utbildning i agerande i bergsterräng på 1,500 – 2,500 meters höjd över havet. Utöver den renodlade bergsutbildning erhåller de även utbildning förflyttning, maskerings, spaningstjänst och strid i bergsmiljö.
Inom MD S genomfördes i slutet av September månad 2013 en intressant övning med Spetsnazförband (spaningskompani lokaliserad i Abchazien) i militärdistriktet. Övningen kom att genomföras i såväl littoral-, rural- som bergsmiljö. I övningen deltog cirka 100 personer. Under övningen har utbildning genomförts i utnyttjande av GLONASS system samt utnyttjande av bärbara marksensorer för upptäckt och lokalisering av en motståndare.
Utbildning/övning har även genomförts i eldöverfall och överfall. Övningarna har även genomförts med skarp ammunition varav en tredjedel (1/3) har genomförts i mörker. Utöver detta har förbandets prickskyttar övats i strid, förflyttning och maskering i bergsterräng och då även antiprickskyttetjänst dvs att lokalisera motståndarens prickskyttar och nedkämpa dem.
Likväl så tilldelas spetsnazförbanden mer och mer avancerad utrustning. 131024 kunde man läsa hos RIA Novosti hur man beskrev hur spetsnazförband inom MD Ö hade utnyttjat mini-uav för att lokalisera en motståndare och därefter genomföra eldöverfall mot honom för att nedkämpa han. Således så har man nu kommit mycket långt i utnyttjandet även av stridstekniska UAV i Ryssland.
Slutsatser
Tydligt likväl som jag skrev i våras är att man satsar på spetsnaz förbanden. Vad som är intressant är införandet av den tekniska utrustningen i förbanden, om detta kommer göra dem bättre eller sämre återstår att se. Börjar man förlita sig för mycket på teknisk utrustning riskerar man att tappa grundläggande förmågor såsom orientering m m.
Likväl är det mycket intressant att se att de verkar övergå till en mer västerländsk ledningsfilosofi åtminstone för jägar- och specialförbandssystemet där man övar förbanden hur man skall agera självständigt utan att ha samband med högre chef. Nu har Ryssland på de högre nivåerna tillämpat en form av uppdragstaktik men på de lägre nivåerna har det varit oerhört direktstyrt. Detta är således något som bör följas m h t min uppfattning är att om man skall få riktigt effektiva jägar- och specialförband krävs det att dessa får ”blomma” ut fullständigt med hjälp av de grundläggande tankarna bakom just uppdragstaktik.
Likväl är det tydligt att man tänker långsiktigt i sin rekrytering till just spetsnazförbanden likt man har gjorde tidigare under Sovjettiden. Förberedande utbildning av ungdomar lockar säkert många presumtiva ”aspiranter”. Detta möjliggör att man kan grundutbilda dem på grundläggande kunskaper i ett tidigt skede och därmed snabbt höja deras förmåga då de påbörjar den egentliga utbildningen. Likväl kan man genomföra en grundligare selektering innan de påbörjar utbildningen.
Likväl är det mycket intressant att man börjat införa bergsförmåga för spetsnazförbanden i de norra delarna av MD V, något som Sverige tidigare har varit rätt unika att besitta i Barens regionen. Vad orsaken till införandet av denna förmåga kan vara kan man i dagsläget bara spekulera men, bedömt handlar det om att man vill behärska förflyttningssätt i alla attityder på markarenan och att kunna förflytta sig i bergsmiljö möjliggör att kunna komma i en oväntad riktning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FMSO 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)

Karin Enström är oss svaret skyldig!

På bilden kan de två avrustade korvetterna av Göteborgsklass som inlägget avser
beskådas. Fartygen har legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.
Foto: www.femorefortet.se (Marindagen 2012)

Många gånger tidigare har Försvarsmaktens materielfrågor varit ett återkommande ämne i försvarsdebatten. Nästan lika många gånger har frågan handlat om varför regeringen undviker att ta helt avgörande materielbeslut. På regeringens bord finns ett antal underlag från Försvarsmakten, men regeringen har en mycket dålig ovana att skjuta dessa beslut på framtiden utan att motivera varför.


För att ge en kort bakgrund så har regeringen i regleringsbrevet till Försvarsmakten gett direktivet att all materielanskaffning överstigande 200 miljoner skall generera ett regeringsärende. D.v.s Försvarsmakten får inte själva fatta beslut om anskaffning som överstiger detta belopp.  Därför landar de flesta viktiga materielbesluten på regeringens bord, och Försvarsmakten kan bara snällt sitta och vänta på beslutet. För att gå och tjata om beslut hos regeringen gör inte en myndighet.

Med anledning av detta extremt dåliga beteenden från regeringens sida att förhala beslut, eller i vissa fall skjuta det på obestämd framtid så innebär det att Försvarsmakten i vissa fall förlorar en del av försvarsanslaget då man först budgeterat för ett projekt som man har förväntat sig att regeringen ska fatta beslut om. När regeringen sedan inte fattar dessa beslut så kan Försvarsmakten (FMV) inte arbeta upp hela materielanslaget, vilket innebär att delar av anslaget går tillbaka in i Anders Borgs statskassa. Detta då Försvarsmakten enbart tillåts att spara en viss del av de pengar man inte använder, ett s.k. anslagssparande.

Med anledning av hur illa regeringen hanterat Försvarsmaktens materielärenden så kan man nästan drista sig till att tro att regeringen systematiskt utnyttjar den här möjligheten för att få tillbaka en del av försvarsanslaget för andra syften än att stärka vår försvarsförmåga.

Ett av alla regeringsärenden som regeringen inte fattar några beslut runt är de absolut nödvändiga materielåtgärderna som krävs för att bygga om två korvetter (se bilden) till vedettbåtar som därefter är planerade att ersätta sju befintliga fartyg som ska avrustas och utgå ur organisationen av olika anledningar. Allt enligt det regeringsärende som benämns RÄ12/6, något som även C LEDS, Jan Salestrand skrev om här på bloggen för någon månad sedan.

Riksdagledamoten Peter Jeppsson (s) har förstått och insett konsekvenserna av fortsatta ”ickebeslut” från regeringens sida i detta ärende, och därför ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström(m).  


Fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan
 

av Peter Jeppsson (S) 

till försvarsminister Karin Enström (M) 

Sex bevakningsbåtar kommer att avrustas 2015, och vedettbåten HMS Jägaren kommer att avrustas 2016. 

Enligt plan kommer ytstridsfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar att byggas om till så kallade vedettbåtar, för att sedan kunna utföra bevakningsuppdrag. HMS Kalmar beräknas vara i drift i mitten av 2016, och HMS Göteborg beräknas vara i drift i mitten av 2017. 

Jag har följande fråga:
Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på ovan nämnda förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet?


Jeppsons fråga är högst relevant och Karin Enström har nu enligt reglerna fyra arbetsdagar på sig att författa ett skriftligt svar på fråga hon nu har fått. Det här handlar inte bara om vår nationella försvarsförmåga, utan också om rikets möjlighet (och skyldighet) att upprätthålla vår territoriella integritet genom att med fartyg kunna utföra sjöövervakningsuppgifter till sjöss. Det finns utöver det här ärendet flera andra marina materielfrågor som är aktuella, men där regeringsbeslut saknas.
Enligt Försvarsmaktens ursprungliga plan skulle åtgärder på dessa båda fartyg påbörjats redan under 2013 i syfte att kunna ersätta de sju fartyg som avvecklas redan 2015. Den planen ser mer och mer omöjlig ut med hänsyn till att regeringen förhalar beslutet.
Tyvärr har jag en känsla av att Enströms svar kommer att se ut ungefär så här.

Sverige ska ha ett modernt försvar, utformat och dimensionerat för att försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld. Med den pågående försvarsreformen tar alliansregeringen ansvar för Sveriges försvar och genom regeringens satsningar på försvaret stärks försvarsförmågan. 


I dag är försvarsförmågan betydligt bättre än när reformen inleddes 2009. Redan tidigare i år har regeringen genomfört stora satsningar på Marinen i samband med beslutet att renovera ett antal stridsbåtar.

Vi kan åtminstone glädjas över att det finns en riksdagsledamot som engagerar sig i Marinens framtid, och således vår försvarsförmåga. Bra Peter Jeppsson! Låt oss hoppas på att hans engagemang återföljs av andra riksdagsledamöter än enbart Allan Widman (fp).

Karin Enström är oss nu svaret skyldig!