Sökresultat för ”Ledning” – Sida 53

Vem sköt ned MH17?

av Stefan Forss Vem sköt ned det malaysiska passagerarplanet MH17? Den synnerligen viktiga frågan är alltjämt obesvarad. Men visst är det Kreml som bär ansvaret. Vid APEC-mötet i Beijing i november krävde Australiens premiärminister Tony Abbott både en formell ursäkt av Putin och ekonomisk ersättning från Ryssland till de drabbades familjer. Abbott avslöjade för Putin […]

Julkalender 2014: Lucka 4 – Logistiken

Vad passar väl bättre i luckan för den 4 december än logistik då siffran 4 står för just logistikfunktionen i en stabsstruktur. En vanlig kommentar när det inte går som det ska är ”hur blev det så här?” och inom logistiken har det de senaste åren alltför ofta varit lucköppning.

I takt med införandet av New Public Management i Sverige och transformationen från ”förrådsställt invasionsförsvar” till ett ”insatsförsvar”, reformerades också Försvarsmakten kraftfullt. Från att Försvarsmakten tidigare hade varit en samlad aktör, överfördes ansvar på andra eller nya myndigheter, såldes ut till företag eller lades ut på andra funktioner. Där en order att genomföra en uppgift tidigare hade en adressat i form av ett förband, ska nu samma order skickas till ett stort antal aktörer – inte sällan över 20 st och i vissa fall även privata sådana. Plötsligt är det inte längre Försvarsmakten som har nycklarna till ammunitionsförrådet utan en person anställd av en annan myndighet och underhållet av viss anläggning som ska användas sköts av ett civilt företag. Så fortsätter det. Inte nog med att antalet berörda varierar med uppgiften och därmed inbjuder till misstag i form av att man missar någon. Det ställer naturligtvis även krav på beredskap och inte minst också krigsplacering av alla dessa aktörer. Något som nu åtgärdas då de nämnda kraven inte fanns på den tiden när den enda urskiljbara framtiden utgjordes av internationella insatser.

Ett annat nytänk från samma tidsera hämtades från den privata företagssektorn. Lagerkostnader skulle kunna minsaks genom att centralisera lager och även satsa på ett ”just-in-time”-koncept, där varor skulle utlevereras till förband när så behövdes istället för att ligga i ett förråd någonstans i Sverige. Civila storföretag som IKEA, El-Giganten med flera har inga krav på sig att fungera i händelse av krig eller kris till skillnad från en försvarsmakt. Likväl var det från liknande företag man hämtade inspiration och kunskap om den nya logistiken. Med målbilden internationella insatser passade det väl in med ett stort centrallager i nära anslutning till väg- och järnvägsnät och större flygplats, varvid merparten av förråden ”någonstans i Sverige”, utspridda i händelse av krig, kunde avvecklas. Samtidigt som det nya stora centrallagret utanför Arboga stod klart, började omvärldsutvecklingen ändra riktning och idag har det åter gått så långt att man ser behovet av att åter ha lokala förråd för att ha materielen snabbt greppbar. Även om centrallagret inte innehåller all viktig materiel så utgör det ändå en stor sårbarhet i händelse av ofred då många ägg lagts i samma korg. Ett exempel på fördelarna för ett nationellt försvar med framskjuten förrådsställning och lagring, är den nyligen genomförda övningen på Gotland där det räckte med att flyga in personal och plocka materielen ur förrådet och sedan påbörja lösandet av uppgifter. Det är närmast motsatsen till det som varit grundtanken med insatsförsvaret, att hämta ut all materiel på hemmaförbandet och sedan ta sig till operationsområdet.

Hur fungerar då ”just-in-time”-leveranserna av det som finns i förråden? Det råder delade meningar om detta, men den förhärskande inom Försvarsmakten är i enlighet med detta inlägg från David Bergman: ”Just too late”. Ett annat omfattande problem i logistiken sedan dess reformation har varit bristen på reservdelar och utbytesenheter som gjort att stora mängder av flygplan och fordon har stått och väntat på mycket enkla delar såsom o-ringar eller kablar för att dessa inte beställts i tid av de centrala funktionerna. Här har dock förbättring till viss del skett.

Återigen ser vi resultatet av hur den ”billigare och bättre lösningen” grundad i en helt säkrad framtidsutvecklingen, kommer med betydligt lägre flexibilitet och stora omställningskostnader för att återställa grundförmåga och flexibilitet. Såsom vi sett så många gånger inom järnvägssektorn – delat ansvar är ingens ansvar, eller hur tågresenärer?

Logistiken är närmast den största anledningen till varför det är så viktigt att genomföra en beredskapsövning med hela Försvarsmakten för att testa organisationen. Utan logistik, ingen strid. Har man aldrig provat organisationen, känner man heller aldrig bristerna och vet inte vad som behöver rättas till.

Det finns även andra aspekter på logistikområdet som kommer att föräras egna luckor framöver…

Den offentliga förvaltningens betydelse

Som tjänsteman har jag med intresse följt dagens rapportering och nyhet om extraval. Även om det är dramatiskt så förtjänar det att påminna sig om att Sverige är en mycket stabil demokratisk stat. Händelser som i många av världens länder … Continue reading →

Gästinlägg: Slutreplik till inlägget ”Långsiktighet” – om svensk ubåtskonstruktion

Fredrik Granholm, författaren till inlägget ”Långsiktighet” som publicerades här på bloggen för en vecka sedan skriver i kväll en slutreplik med anledning av de många kommentarerna som strömmat in. Inlägget handlade i stora drag om den nya svenska ubåten A26 är rätt väg att gå nu när det nationella försvaret återigen står i fokus.

/ Skipper

————————–

Tyvärr lider idag den svenska försvarsmaktens organisation av långt gången anorexia och tragiskt nog finns ingen utökad näring i sikte, eventuellt marginellt större brödranson framåt 2018? (skrovmål tycks vi kunna glömma). Varje krona som idag spenderas på någon högt prioriterad förmåga inom FM, gör det på en annan högt prioriterad förmågas bekostnad – krona för krona.

Att då gå vidare och bygga en ubåt som inte är helt optimerad för FM behov, här och nu, ser jag som tjänstefel gränsande till grovt sådant.

Huvudsakliga argumenten för att utveckla svenska ubåtar är att de skall vara specifikt utvecklade för svenska behov och kostnadseffektivare än utländska ubåtar. Men nuvarande A26 är inte specifikt Sverige-anpassad och om man dessutom endast beställer två stora ubåtar så blir de i princip lika dyra att producera som de utländska konkurenterna. D.v.s. med nuvarande upplägg blir det svårt att rättfärdiga varför FM skall satsa på två A26 av annat än industripolitiska skäl.

Hur man sedan försöker argumentera för att bygga stort – skulle vara kostnadseffektivt – blir inte trovärdigt. Det är inte enbart ”stål och färg” som tillkommer för att bygga en större ubåt. Den större ubåten fordrar ett kraftigare maskineri (dyrare). Det större maskineriet kräver mer energi i bl.a. fler/större batterier (dyrare).

En större ubåt kräver kraftigare elkraftomformare och elsystemet kräver fler km kabel med fler kopplingslådor och elscheman (dyrare). Även ett hydraulsystem på en större ubåt får fler ventiler, fler skarvar et.c. samt mer tryckluft i fler/större kärl o.s.v. (dyrare). Slutligen blir produktionskostnaden en liten andel av totalkostnaden när man endast bygger två ubåtar – ingen serieeffekt. Det är ett av skälen till varför fler mindre/enklare ubåtar ger så mycket mer pang för pengarna när man ändå måste bära utvecklingskostnaden.

Det bästa vi kan göra idag för att komma ikapp det försämrade omvärldsläget vore nog att lägga A26 ”långt bort i stan” konceptet åt sidan och ”damma av” den senaste ubåtskonstruktionen som projekterades för svenska Marinens behov här i Östersjön, nämligen Ubåt 2000. Ubåt 2000 som projekterades under 1990-talets andra hälft var tänkt att efterfölja A19. Ubåt 2000 var ett koncept som studerades i flera mer eller mindre innovativa varianter, bl.a. med stealth-form, mycket litet, eller t.o.m. inget torn och Stirling som huvudmaskineri. Tyvärr gick det inte att vara så innovation tillsammans med Norge och Danmark och det mesta svenska ”nytänket” i Ubåt 2000 överlevde inte Viking-projektet. Nu är det läge för att bli svenskt innovativa igen då A26 tyvärr varken är innovativ, prisvärd eller i riktning med Försvarsmaktens behov nu idag.

…och 6-9 myror ÄR fler än 4-5 elefanter!

//Fredrik Granholm

Möta-hejda-slå – realism eller dröm? – eller bara ett tungt arv att bära!?

Dåvarande ÖB och flygvapenofficeren Torsten Rapp kom i samband med Försvarsbeslut 1963 att mynta begreppet möta-hejda-slå – något som inofficiellt …

Läs mer →

Just Too Late

av David Bergman Påsen med vattenreningstabletter står på mitt skrivbord och väntar när jag återvänder från övningen där jag hade behövt dem. Under mer än två månaders tid jagade jag aktivt min beställning genom den logistiska labyrinten men vid övningens början hade de ännu inte kommit, jag tvingades anpassa mig efter förutsättningarna och genomföra min […]

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott ”Godmorgon snäckan!”. Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från ”snabbisar i hytten” till ”stora problem med sambandet”.

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.

Utbildning
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.

Normglidning
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.

Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande – år 2014 – inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske ”i nästa version”, men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden – det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i ”Strategiskt projekt Gripen”, vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.

Erfarenhetshantering
I Marinen finns ”Marinens erfarenhetshantering” (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa ”Lessons identified” som ska bli till ”Lessons learned”. Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på ”fungerande” underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.

ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till ”senare”. Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för ”linking protection”.

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel – denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu – innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.

Marcus Dansarie
Systemteknisk officer

[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, ”IT-chef”
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria

Gästinlägg: Överlever du utan elektricitet

Tidigare i veckan medverkade jag och Filip Båverud i en podcast hos EFN om svensk krisberedskap. Om just denna beredskap eller snarare bristen på sådan, finns mycket att säga. Bakgrunden till denna podcast utgjordes bland annat av ett blogginlägg från ”Reservofficer1” om krisberedskapen. Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Grev som också tagit avstamp i varje människas privata situation vad gäller krisberedskapen. Det är ett ämne som det förtjänar att påminnas om gång efter annan. Konsekvenserna av en dålig krisberedskap blir inte bara tråkiga för dem som drabbas när behovet väl uppstå, utan det gör oss också som land betydligt sårbara för yttre påtryckningar, eftersom den svenska samhälleliga fallhöjden idag är mycket stor om t.ex. elnätet eller betalsystemet skulle påverkas.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Överlever du utan elektricitet?

Det är svårt att föreställa sig något som inte finns i erfarenhetsbanken. För många inkluderar detta ett närbeläget land som har expansiva geopolitiska ambitioner. När förutsättningar ändras – som de gjort under de senaste åren – så måste vi börja ta ansvar för vår framtid. Att inte planera för en eventuellt negativ säkerhetspolitisk utvecklig – om ens bara i tanken – är oseriöst på gränsen till ansvarslöst. Det är dags att agera.

Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten

—

Min grundläggande fundering är: överlever du och din familj om din stad är utan ström en vintermånad? Två månader? Hela vintern? Kan det hända?

Frågan kan för många verka absurd. Jag har pratat lite med vänner om detta och förbluffats över vilka dörrar som öppnas. Inte för att kunskapen saknas utan för hur utlämnade vi är till någon. Nästan alla förväntar sig att denna ständigt återkommande någon ska lösa problemet. Häri ligger pudelns kärna, denna någon har för länge sedan resignerat och proklamerat evig fred och samförstånd. I alla fall om man syftar på staten. Utan förståelse för detta kan vi inte gå vidare och lösa problemet.

Ni är utan ström. Kan du värma din bostad? Många svarar här att de har en braskamin av något slag. Har man dessutom ett vedlager är det idel leenden. Vet man att detta lager räcker hela vintern är det ännu bättre. Många nöjer sig här. VI klarar oss. Men hur är det med alla andra? Tror du att de andra gladeligen kommer att frysa medan du sitter med ett varmt hus? Förbered dig för gäster.

Arbete. Hur många kommer att kunna arbeta utan el? Även om just ditt företag har en backup-generator, hur länge räcker dieseln? Tror du det finns beredskapslager kvar i stora mängder? Om din arbetsgivare inte kan bedriva arbete, eller företag du är beroende av (om du levererar mat, städning, post eller andra tjänster t.ex.), hur länge kommer du att få lön utan att kunna göra arbete?

Handla
Du vet förmodligen att ibland går det inte att handla på en affär för att ”internet ligger nere”. Hur tror du det fungerar när ingen affär kan göra online-köp under en längre tid, kommer de att ge bort varorna? Kontanter kanske fungerar, men hur mycket kontanter har du? Kan affärerna ens ta emot kontanta betalningar utan fungerande kassasystem?

Lek med tanken att hela din stad har varit utan ström i en månad. Många kämpar för sina egna och sina näras liv. Bokstavligt talat. Tror du det finns tillräckligt med kassapersonal i affärerna eller är de ”sjukskrivna”? Om städerna runt omkring har strömavbrott, finns denna någon som löser allas problem?

Nu börjar nog de flesta känna sig lite illa till mods. Kanske finns det enbart elberoende bergvärme i huset. Kanske finns det inte basvaror för mer än en vecka. Kanske bilen är helt nödvändig för att få familjesituationen att fungera eller kanske du är en prepper och känner hur grannarna kommer att vilja hälsa på. Hur länge fungerar ditt avlopp utan el? Jag menar hela vägen. Får ni vatten om alla på vattenverket är hemma och eldar trästolar för att värma sina barn? Har du småbarn eller äldre släktingar är du nog extra orolig.

Men oroa dig inte. Sverige har beredskap för detta. Någon kommer för att lösa dina problem, staten räddar dig. Eller?

Önsketänkandet
Det som ofta slår mig i diskussioner om en framtid med en potentiell ovän är hur man allt som oftast ser ned på sin motståndare. Min analys är att detta till viss del är ett resultat av 200 års obruten fred. No worries, vad kan möjligtvis gå fel? Man väljer att tro att motståndaren är mindre intelligent, att han kommer att agera efter vår hotmall, att han inte kommer att utnyttja sin fulla potential för att uppnå sina mål, o.s.v. Detta är ett önsketänkande. I stridsflygplanering har jag sett detta mer än en gång. Kanske ganska ofta. Medel-IQ är 100 i större delen av världen och nödvändighet snarare än nöjdhet leder till kreativitet. De kommer inte att agera enligt våra planer, de kommer att utnyttja det vi inte tänkte på, mot oss.

Om en ovän bestämmer sig för att göra något, säg pressa oss att inte lägga oss i en ytterst tvetydig invasion av Baltikum, så kommer han inte att göra detta på det sätt vi förberett oss på. Han kommer att vara finurlig, veta vad vi vet, kompensera för våra styrkor och angripa våra svagheter.

Om vi förbereder ett antal scenarios så kommer motståndaren se till att ett annat scenario blir verklighet. Flexibilitet är det enda sättet att förbereda sig, men flexibilitet kostar. Tyvärr verkar flexibilitet vara omodernt. Allt ska upphandlas mot vissa väl definierande hotbilder så det kan verifieras att vi inte betalar för mycket för den där beställningen. Detta är fel väg att gå. Vi måste ha en flexibel grundförmåga.

Elnätet
Det är enkelt att slå ut det svenska elnätet. Inte genom en enskild attack kanske, men om vilja och manskap finns så är det en klart görbart. Utan att gå in på detaljer så är producenterna få, transportvägarna långa och oskyddade och nätet i stort obevakat. Redundans är enkelt att kompensera för med kunskap om vår infrastruktur, vilken motståndaren bevisligen skaffat sig under årtionden (lyssna på P3 dokumentär om Wallenbergs kidnappning).

Med vilja och motiverat manskap är det enkelt att slå ut större delen av svensk elförsörjning under månader. Små gröna män saboterar enkelt viktiga knutpunkter. Vad skulle effekten vara om någon illvillig låg i bakhåll och pricksköt mot svenska mammor och pappor som arbetade med att laga elledningar? Tänk hela vägen med rädsla, arbetsförhållanden, säkerhet, facket, strejker o.s.v.

Detta inlägg är inte avsett att skrämmas. Avsikten är att få Sverige att vakna ur sin törnrosasömn. Världen kommer bevisligen inte vara för evigt fredlig. Det finns de som vill andra saker än vi. Moraliskt rätt eller fel så fungerar världen så. Mycket sker i cykler. Jag ska underlåta mig att gå in på matematiken bakom men system som innehåller intelligenta element (komplicerade system med återmatning) tenderar att svänga i olika frekvenser (t.ex. 1 år, 10 år och 100). Kanske är vi på väg mot en liten fnurra på säkerheten, kanske är vi om fem år inne i ett världskrig. Svaret finns i statistik och sannolikhet och vi kommer inte med säkerhet veta vilket innan vi är där.

När en apa kan vinna över en aktiemäklare så hyser jag litet hopp att rätt människor kan förutsäga säkerhetsläget i tid för att kunna reagera med försvarsbudgeten. Rysslandskännare som för något år sedan argumenterade för Rysslands demokratisering sitter nu i skamvrån och skäms eller har bytt åsikt precis som om Google inte hade sökhistorik. Framtiden är per definition oviss. Låt oss verkligen förstå detta och skapa ett styrsystem för säkerhetspolitiken som övervinner populism och kortsiktighet.

Bli inte rädd
Så, vad är poängen med alla dessa ord? Inte rädsla. Av rädsla kommer sällan bra resultat. Men pragmatism är bra. Vi kan inte längre bedriva säkerhetspolitik som om det vore en eftertanke; ett särintresse. Vi måste börja ta ansvar för får framtid. För Miljöpartiet kan det betyda starkt subventionerade solpaneler på varje hustak samt ”I hart elbilar”, trots att elbilar är bilar. För Socialdemokraterna kan de vara att driva igenom en behövd fördubbling av försvarsbudgeten tillsammans med en uppvaknad Alliansen. För Vänsterpartiet kan det betyda att tvinga handlare att ta emot alternativa betalningsmedel som fungerar offline och utan elektricitet. Alla kan bidra. Men framförallt, avbryt genast den dogmatiska nedrustningen och pragmatisera allas vår säkerhetspolitik.

MSB – Om krisen kommer

Nya Moderaterna och synen på försvaret

I dag släppte Nya Moderaterna sin eftervalsanalys med anledning av nederlaget i riksdagsvalet där man inte bara förlorade utan backade rejält.

Med anledning av att partiet fortsätter att behandla försvarsfrågan styvmoderligt även i analysen så skriver jag i dag en artikel på SvD Brännpunkt.

Läser man hela rapporten kan man konstatera att försvaret endast omnämns i en kort passage och det är inte alls är tal om att försvarsfrågan är viktig för Sverige och därmed också bör vara viktig för partiet att driva. Istället handlar det enbart om hur många röster den genererar eller rättare sagt hur mycket försvarsfrågan degenererat för Moderaterna.

I analysen har man kommit fram till att försvarsfrågan bara innebar att man tappade en procent av rösterna, och då till Folkpartiet. I texten får man känslan av att det egentligen inte spelar någon roll eftersom man tappade rösterna till ett annat Alliansparti och inte till S och SD….

Under punkten 4.5 ”Övriga sakfrågor som påverkade valrörelsen” hittar man följande text.

Ett annat exempel är försvarsfrågan där det finns ett missnöje hos delar av Moderaternas väljare. Försvarsfrågan är dock inte en prioriterad fråga hos majoriteten av väljarna och någon enstaka procent av väljarna anger att försvarsfrågan är den viktigaste frågan för valet av parti. De väljare som bytte parti från Moderaterna på grund av försvarsfrågan bytte i huvudsak till Folkpartiet. Flödet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är i denna fråga litet.

Så var det med den saken. Försvarsfrågan fick några få raders uppmärksamhet i ett dokument som omfattar 52 sidor och marginaliserades ånyo till något mindre viktigt i de Nyas ögon. Dokumentet är döpt till ”insikter för framtiden från valförlusten”.

Någon insikt rörande försvarsfrågan tycks dock inte finnas och det är djupt oroande och olyckligt. Gösta Bohman roterar i sin grav och Anders Björck gnisslar tänder.

The jury is still out…

Just hemkommen från Finland. På Hanaholmen utanför Helsingfors debatterade det svenska och finska försvarsutskotten ett fördjupat samarbete länderna emellan rörande försvar och säkerhet. Det gick väl sådär.

För två veckor sedan sade Peter Hultqvist på Medelhavsmusseét i Stockholm att Finland skulle kunna utnyttja svenska krigsbaser och krigsförtöjningsplatser inom ramen för svenskt-finskt samarbete. Jag frågade om den möjligheten skulle finnas även för den händelse Finland befann sig i krig? På detta svarade försvarsministern tydligt att ”detta är ett fredstida samarbete”.

Min tro är att Finland inte avser att satsa ett vitten på ett samarbete som förutsätts upphöra i händelse av krig. Och kanske är det innerst inne så att Sverige vill allt samarbete, utom just detta. I så fall kan ju den uppblåsta retoriken avskrivas som luftpastejer. Något som knappast ens duger till att lura den svenska menigheten att det finns alternativ till Nato…

På samma konferens svarade den svenska och den finske marinchefen att den stora svårigheten för länderna att inte vara med i Nato bestod i att man under övningar inte fick tillgång till krypteringsnycklarna till ombord på örlogsmännen installerade Länk 22. Svensk och finsk kommunikation skulle alltid matas in av behörig personal från annat Nato-land.

På samma tema skrev jag en enkel fråga i förra veckan:

Svensk statsmakt beställer utveckling och serieleverans av JAS 39E.

Som varande ett modernt stridsflygplan fungerar JAS 39E som ett komplext system av system. Delarna bygger upp helheten avseende både hård- och mjukvara också för funktionen krypterad kommunikation för stridsledning av flygplan i luften från marken, varför kravställning också i detta avseende bör tas med redan från början.

– Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?

Allan Widman

Igår fick jag följande svar:

Allan Widman har frågat mig vad jag avser vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39 E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför.

Stridsflygsystemet är av stor betydelse för Försvarsmaktens samlade förmåga och som Försvarsberedningen konstaterat, är flygstridskrafterna prioriterade under den kommande inriktningsperioden.

Försvarsmakten har uppgiften att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid. Kravställning av såväl förband som för materielsystem är därmed en fråga för Försvarsmakten. Försvarsmakten har beställt utveckling och anskaffning av JAS 39 E av Försvarets materielverk. Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.

Den solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars-och säkerhetspolitiken. Som Försvarsberedningen skriver omfattar den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen medlemmar i Europeiska unionen samt Norge och Island. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.

Sverige bygger sin säkerhet tillsammans med andra med utgångspunkt i den solidariska säkerhetspolitiken. Det gör vi genom gemensamma övningar, insatser och annan verksamhet i exempelvis Norden, Förenta nationerna, Europeiska unionen och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, liksom vårt samarbete med Nato.

Stockholm den 26 november 2014

Peter Hultqvist

Min fråga blir ju inte direkt besvarad, men den omkringliggande argumentationen känns inte direkt uppmuntrande. Ska Sveriges ensidiga beroende av en organisation vi inte tillhör, och vår regering inte heller vill tillhöra, bara förstärkas?

Allan Widman

(avdelningen inlägg mindre viktiga i sak)

Om man försörjer sig på att hålla sig uppdaterad i försvars- och säkerhetspolitiken, för att t.ex. kunna moderera seminarier och skriva analyser (samt ibland säga vad man själv tycker också), hoppas jag det är ok att samla lite av den senare tidens aktiviteter i ett inlägg? Efter valet försökte jag spå den framtida försvarspolitiken i […]

Vem blir ny C HKV/LEDS?

Det här blir ett ovanligt oseriöst inlägg för att publiceras på denna blogg, men det får ni för ovanlighetens skull köpa.

Med anledning av att regeringen i morgon utser en ersättare för Generallöjtnant Jan Salestrand som numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist så har det under kvällen förevarit en hel del spekulationer på twitter om vem som kommer att bli Salestrands efterträdare.

Det oseriösa, men trots allt lite roliga är att du kan bidra med din bästa gissning här ute till höger så kan vi jämföra era spekulationer med facit i morgon.

Lycka till!

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.

Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

Gästinlägg: Långsiktighet!

I kväll publicerar jag ett gästinlägg signerat f.d. ubåtsofficer och författare som diskuterar huruvida det valda konceptet A26 är operativt relevant givet omvärldsläget, samt de faktum att vi har valt ”få, stort och dyrt” framför ”fler, mindre och billigare”. Just detta resonemang kan omsättas på flera andra kommande materielprojekt inom Försvarsmakten som exempel nya ytstridsfartyg. Det här är frågor som det finns många olika uppfattningar runt och av den anledningen är det extra viktigt att lyfta frågor som denna till diskussion.

/ Skipper

———————-

Att projektera och konstruera en ubåt är ett omfattande arbete som tar lång tid. På grund av olyckliga omständigheter, kopplade till Kockums tidigare ägare, så har NGU/A26 (Nästa Generations Ubåt) dessutom nu blivit världens antagligen mest projekterade ubåt.

Att Försvarsmaktens (FM) behov kan förändras över tiden är inte konstigt, men de senaste året har nog förändringarna (olyckligtvis) blivit extra stora. När målsättningen för NGU/A26 formulerades befann sig svensk säkerhetspolitik i ett tillstånd som ibland benämns ”strategisk time-out” på bloggar som denna. Invasionsförsvaret skrotades till förmån för internationell stödverksamhet. FMs olika materielsystem kämpade för sina existensberättiganden och all koppling mot invasionsförsvar var då en belastning. Ubåtarna var starkt ifrågasatta och anklagades för att vara ”dinosaurier” som hörde till det kalla kriget.

I målsättningen för NGU/A26 prioriterades således att ubåten skulle vara en mångsidig, flexibel och anpassningsbar tusenkonstnär. Den behövde inte heller nödvändigtvis levereras med alla förmågor initialt då dessa skulle kunna tillföras successivt under livstiden (vi hade ju minst 10 års förvarning till kriget). Dessutom ansågs internationella operationer kräva längre uthållighet, högre transiteringsfart och större dykdjup än vad som tidigare behövts i Östersjön trots att våra A19/Gotland ubåtar ändå kunnat operera i Medelhavet, Stillahavet och Nordsjön – med sin i så fall ”otillräckliga” uthållighet och räckvidd.

NGU/A26 har därför blivit en avsevärt större ubåt än någon tidigare svensk ubåt, ungefär 1,5-2 ggr så stor och 2-3 ggr så dyr som föregångaren A19/Gotland (beroende på hur man jämför). Oceantransiträckvidd och extravolym ombord för att kunna inrymma nya system (eller möta andra potentiella kunders önskemål) under livstiden har inneburit att vapenlast/verkanssystem (även sensorer) initialt har tonats ner till förmån för detta.

Nu har ju tyvärr de senaste årens svenska säkerhetspolitik avslöjats såsom blåögt naiv och drabbade av verkligheten står vi nu här med byxorna nere. Försvarsmakten har ånyo (!) som huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp, men med den naturliga eftersläpningen i materielanskaffningsprocessen så står vi nu här med ett ubåtskoncept som inte är optimerat för detta. Därmed inte sagt att NGU/A26 inte kan användas för försvar av Sverige, men den är inte optimerad för det.

När FM tog fram målsättningen för NGU/A26 så tog man självklart fram en väl genomarbetad och korrekt målsättning utifrån då rådande omständigheter. FMV har därefter väl prioriterat och avvägt ett koncept som på bästa möjliga sätt mötte Försvarsmaktens målsättning och ekonomi. Och där står vi nu med en väl avvägd och balanserad ubåtsdesign för gårdagens behov. Viktigt att poängtera att detta är en konsekvens av politikers kortsiktighet (naivitet) som lett till tvära omprioriteringar inom ett område som istället borde präglas av långsiktighet och kontinuitet – säkerhetspolitiken.

Mest pang för pengarna…eller – ”6-9 myror är fler än 4-5 elefanter”

Otillräcklig numerär kan aldrig kompenseras fullt ut genom högre kvalité! Endast en tillräcklig numerär medger att verka på flera platser samtidigt och endast en tillräcklig numerär medger att kunna utstå förluster med fortsatt försvarsförmåga.

Datorgrafik föreställande konceptet A26
Ungefärliga huvudmått; längd 63 m, bredd 6,7 m, djupgående 6,2 m,
1800 ton i ytlägerespektive 2000 ton i uläge (Bild: Kockums AB)

De senaste 15 åren har Försvarsmakten och Ubåtsvapnet genomgått ett stålbad där man medelst ”osthyvelsprincipen” reducerat numerären inom samtliga förband (utom möjligen musikkårerna). Reduceringarna kan för den oinvigde förefalla både ogenomtänkta och godtyckliga. Inga andra avvägningar än att ”vi har det vi har och pengarna räcker inte”, kan tyckas ha legat till grund för den förbands struktur som vi har hyvlat ner oss till idag?

Varför annars just fyra ubåtar och nu detta format på båtarna? Är det den långsiktigt bästa strukturen för ett litet ubåtsvapen? Och ger det mest undervattensförsvar per skattekrona? Med ett Ubåtsvapen om endast 4 ubåtar riskerar det tyvärr att bli omöjligt att långsiktigt bibehålla, än mindre utveckla, ubåtskompetensen inom vare sig Ubåtsvapnet eller ubåtsindustrin inom landet. Nu talas det om utökning till 5 ubåtar men ännu har inga medel för detta tillskjutits.

Industrins framtidsutsikter med endast fyra (eller fem) ubåtar

Med så få ubåtar har vi endast ett nybyggnadsbehov av endera 4 st. ubåtar vart 25-30e år eller alternativt 2 st. ubåtar vart 13-15e år. Inget av de alternativen är sannolikt tillräckligt för att långsiktigt kunna upprätthålla industriell förmåga i Sverige för konstruktion och byggnation av moderna ubåtar. I detta fall måste vi helt ställa vårt hopp till att svensk industri kan fylla de långa glappen mellan de svenska ubåtsprojekten med exportprojekt, vilket är en osäkerhet som ingen långsiktig försvarsplanering borde baseras på. Export av försvarsmateriel är mer politik än teknik och därmed helt oförutsägbart (köp en lott och hoppas på vinst). Tyvärr är detta den hittills inslagna vägen och som bidragit till att vi står där vi står idag.

Ubåtsvapnets framtidsutsikter med endast fyra ubåtar

Ubåtsvapnets förmåga till kompetensförsörjning och produktion av undervattensstridsförmåga kommer också att successivt nedgå med så pass få ubåtar. Av de fyra ubåtarna kommer minst en alltid att vara ianspråktagen för översyn, reparation eller modifiering. Således krävs endast tre kompletta besättningar (blott 75-90 man sjögående personal). Det blir en för liten personalkader, med för få befattningar att tillsätta, för att kunna bibehålla (än mindre utveckla) kompetensen. Med fast anställd personal, som kan antas ha 10-15 (?) år till sjöss, behöver en ny ubåtsbesättning bara utbildas vart 5-6e år (ingen kontinuitet). Hur säkerställs kompetensutvecklingen med så långa intervall mellan utbildningarna? ”Inavel” riskerar att uppstå – där varje kull ubåtsofficerare som utbildas kommer att lära sig mindre än föregående.

Hur undviker vi att hamna i dessa trångmål? Eller rättare sagt hur tar vi oss ur dem, för vi befinner oss redan i dem. Mitt svar är – fler ubåtar! Men hur kan vi få fler ubåtar – utan rejält ökade anslag?

Först måste vi komma bort ifrån dagens politiska detalj styrning av numerären, så att FM/FMV avvägningar tillåts omvandla ”ubåtsanslaget” till ubåtsförmåga. Istället för ett anslag ”öronmärkt” till nyanskaffning av just två ubåtar bör anslaget vara till ”ubåtsförmåga”. Då skulle FM/FMV kunna överväga om inte anskaffning av 4-6 st., betydligt mindre, ubåtar bättre säkerställde förmågan långsiktigt för FM (4-6 ”myror” istället för 2 ”elefanter”).
Därefter måste vi reducera kostnaderna per ubåt radikalt (myror istället för elefanter).

Hur många ”kölar” krävs för att långsiktigt säkerställa FM och svensk industris ubåtskompetens? (förutsatt att ubåtarna har en livslängd av ca 25-30 år som dagens)

Med sex (6) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 8-9e år. Alternativet 3 st. vart 13-14e år blir sannolikt för långt intervall mellan serierna, med samma problem som vi står inför idag
Med åtta (8) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 6-7e år.
Med nio (9) ubåtar skulle en ny 3 båts serie kunna produceras vart 8-9e år.

För industrin ger alla tre alternativen produktionsintervall som påminner om de vi tidigare haft under efterkrigstiden och som därför borde kunna hanteras (<10 år mellan serierna). 3 båts serier ger dock ett lägre stycke pris än 2 båts dito, vilket även bör vara en variabel i långsiktiga totalavvägningen.

För Ubåtsvapnets kompetensförsörjning och förbandsproduktion borde desto fler ubåtar, med lägre driftkostnader (per styck), vara att föredra framför färre (med högre driftkostnader). Det ger fler nyckelbefattningar att tillsätta vilket är viktigt för kompetensutvecklingen, samt ökad flexibilitet för verksamheten med möjlighet att delta i flera parallella verksamheter samtidigt, även om ubåtarna då blir mindre kapabla per styck.

Generellt får det antas att ju större antal ubåtar – desto mindre kapabla ubåtar har vi råd med. Men det skall då kompenseras av den ökade numerären. Och numerären måste ökas om vi långsiktigt skall kunna bibehålla ubåtsförmågan inom landet, utan att behöva satsa allt (Ubåtsvapnet) på ”exportlotteriet”.

Nuvarande A26 koncept är närapå dubbelt så stort (2000 ton) som tidigare svenska ubåtar – varför då? Har Östersjön plötsligt blivit större och djupare de senaste åren? Eller är det målsättningen om att kunna exportera till länder med behov av större oceangående ubåtar som tillåtits dra iväg med designen? (Tyvärr tillät aldrig Kockums tidigare huvudägare att en sådan stor design marknadsfördes i konkurrens mot dennes existerande produkter – och många år har därför nu gått förlorade.)

Sveriges efterkrigsubåtar, före Stirling, var på mellan 700-1100 ton deplacement;

A10 (6 ubåtar), A11 (5 ubåtar), A12 (6 ubåtar), A14 (3 ubåtar) och A17 (4 ubåtar) – även A19 innan Stirling tilläggsbeställdes. För att få råd med tillräcklig numerär behöver vi sannolikt gå ner ytterligare något i storlek, exempelvis liknande Tysklands typ 206, närmare 500 ton. Alltså sikta på en ubåt om ca 25 % av A26 storlek men med ett max pris ca 40-50 % av A26 per styck – förefaller inte oförenligt (borde studeras).

Typ 206 var ingen dålig ubåt, optimerad inom sin designbegränsning om max 500 ton. Den hade uthållighet och fart prestanda lika eller bättre än dåvarande svenska ubåtar, men var betydligt mindre komfortabel och hade mindre vapenlast.

En modern 500 tons ubåt kan som jämförelse ha en betydligt mindre besättning än typ 206. En man utför idag vad som krävde 4-5 man (med bl.a. separata djupstyrare och länsman) på en typ 206. Med en besättning på ca.15 man (istället för 25 man på typ 206) kan en betydligt bättre komfort ordnas ombord på en modern ubåt i samma storlek. En ny svensk ubåt skulle inte heller vara tvingande begränsad till just 500 ton utan kunna bli något större om det finns lämpligt.

En analys av påståenden om den lilla ubåtens tillkortakommanden, jämfört mot det stora A26 konceptet, ger följande:

”Den lilla ubåten kan bära mindre nyttolast.” – Kompenseras till del av att fler ubåtar kan sättas in samtidigt.

”Den lilla ubåten har sämre uthållighet.” – Kompenseras av att flera ubåtar kan rotera för kontinuerlig närvaro i ett område (enär den stora uthålliga ubåten sannolikt slutligen måste återgå basen utan avlösning i området p.g.a. fåtalet stora ubåtar).

”Den lilla ubåten har kortare räckvidd.” – Den lilla ubåten (även flera samtidigt) transporteras/skeppas enklare till missioner långt bort (och vem skulle bli glad av att snorkla till andra kontinenter – det var den årsarbetstiden).

”Den lilla ubåten är inte lika lätt att exportera, internationellt efterfrågas större ubåtar.” – Vi bör bygga ubåtar för Svenska behov, inte någon annans! Dessutom finns i segmentet kring 2000 ton redan tyska 211, 212, 214 & 218, franska Scorpéne, spanska S-80, ryska Kilo & Lada – så där är konkurrensen redan benhård. Det saknas däremot en modern mindre ubåt på exportmarknaden idag.

”Den lilla ubåten är inte lika ”sexig” som en stor (har inte samma ”imponator- faktor”).” – Ett argument som man tyvärr inte kan bortse ifrån. Men, var det inte längre sedan vi fick lära oss att allt inte handlar om storleken? ☺ – 5 myror är fler än 4 elefanter.

De flesta av den lilla ubåtens tillkortakommanden kan faktiskt vändas till fördelar om man tillåts räkna med en ökad numerär. Dessutom har den lilla ubåten de facto fördelar mot en större så som mindre målekostyrka, kan operera i grundare vatten och har bättre manöveregenskaper än en större ubåt (viktiga egenskaper i Östersjöns grunda vatten).

Möjligt scenario: Med nio små ubåtar skulle Ubåtsvapnet kunna ha sju (kanske t.o.m. åtta) ubåtar ständigt tillgängliga för förbandsproduktion. Åtta (7 st. ”linje” + 1 st. utbildnings) femtonmanna besättningar (120 sjö befattningar) kunde sysselsättas. En ny besättning utbildas vartannat år, åtta FC befattningar och övriga nyckelbefattningar. Kanske kunde t.o.m. basering på flera platser i landet åter igen motiveras? (Med bättre förutsättningar för rekrytering som det skulle medföra.)

Avslutningsvis skulle man kunna invända mot mitt resonemang med att, det finns ubåtsvapen i världen som faktiskt ”klarar verksamheten” med så få ubåtar som fyra eller till och med färre? Men då måste jag kontra med, att inget av de länderna bygger sina egna ubåtar! Och utan att vilja ”se ner” på någon, så jämför vi oss i så fall med länder som Ecuador, Colombia, Bolivia, Peru, Algeriet, Bulgarien och, Albanien). Dessa länder tror jag ser det som en tillräcklig ”fjäder i hatten” att enbart inneha ubåtar. Reell och långsiktig förmåga/effekt tror jag är underordnat för dem och förhoppningsvis har vi inte sjunkit så djup ännu här hemma?

Den ”lilla” tyska (450 ton) typ 206 ubåten U-17 (S196) samövar med
Amerikanska specialförband i Västindien 1997

/ Fredrik Granholm
(F.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”)

Tidsfönstret för att gå med i NATO är tidsbegränsat

Det finns ett begränsat tidsfönster för att gå med i NATO och det fönstret är på väg att stängas, menar jag och Mike Winnerstig i en debattartikel på SvD Brännpunkt. Ett vanligt argument bland dem som anser att Sverige inte ska gå med i NATO är att svensk neutralitet och alliansfrihet historiskt har hållit landet utanför krigets fasor. Vi menar på att det är att göra våld på historien. Snarare är det de svenska avstegen från neutraliteten som höll Sverige utanför andra världskriget. Likaså var efterkrigstidens säkerhetspolitik egentligen förankrad i ett nära, men hemligt svenskt samarbete med såväl USA som NATO. För Sovjetunionen rådde inget tvivel om vilken del av världen vi lutade åt, på samma sätt som det inte råder några tvivel för Ryssland idag. Däremot finns det all anledning för Putins och hans Ryssland att underblåsa den svenska neutralitetsmyten, eftersom ett Sverige utanför NATO innebär en högre grav av handlingsfrihet för Ryssland.

Fönstret för att gå med i NATO är dock inte för evigt öppet utan har en tidsbegränsning. Det går inte att säga exakt när det stängs för svensk respektive finsk del, men det kan konstateras att det idag hade varit helt omöjligt för de baltiska staterna att gå med i NATO. Det är bara att konstatera den ryska reaktionerna på Georgiens närmande till NATO, respektive Armeniens och Ukrainas avsikter att närma sig EU. I Finland har president Niinistö konstaterat att det hade varit enklare för Finland att gå med i NATO för 20 år sedan och att det nu skulle inflammera relationerna till Ryssland. Det finns inget som säger att det är lättare för Finland om 2 år. Snarare betydligt svårare. Argumentet att ”det bara är att gå med i NATO om behovet uppstår” klingar därmed mycket falskt.

Vår debattartikel är egentligen en replik till ambassadörerna Bergquist och Nyberg som inte vill att Sverige ska gå med i NATO.

Det har varit lite låg aktivitet på bloggen på sistone, men senare i veckan kommer två gästinlägg. Snart är det december och då är det också dags för en julkalender.

Medborgarplikt stärker säkerheten

av Anders Emanuelsson Att väcka den vilande värnplikten är en aktuell fråga i vårt land. Jag vill gå längre – låt oss införa en allmän och könsneutral medborgarplikt för att stärka vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Det stärker Sverige och den enskilde individen. Under den senaste tiden har värnpliktsfrågan diskuterats flitigt, vilket är mycket […]

Under ytan del 3 – "Kanholmsincidenten"

Likt tidigare inlägg av denna karaktär på bloggen, vill jag poängtera att denna analys ej är knuten till Försvarsmakten, någon annan statlig myndighet eller ickestatlig organisation. Detta är helt och hållit min egen bedömning rörande den underrättelseoperation som genomfördes mellan 141017 – 141024 i Stockholms skärgård av Försvarsmakten. Likväl har jag ejvarit delaktig i operationen eller dess analysarbete.

Sammanfattning

Bedömt genomförde främmande makt mellan 141012 och 141020-21 ett marint specialförbandsföretag djupt inne i Stockholms skärgård. Företaget understöddes med en (1) till två (2) moderfarkoster antingen strax innanför svensk territorialvattengräns eller direkt utanför. Bedömt syftade företaget till att genomföra eller möjliggöra informationsinhämtning som var av strategisk karaktär för främmande makt djupt inne i Stockholms skärgård och företaget var synkroniserat i tid för att sammanfalla med den svensk nederländska marinövningen. Bedömt utnyttjade främmande makt den gemensamma marinövningen för att kunna förvilla Svenska myndigheter vid rapportering om ubåtsrörelser i Stockholms skärgård.

Analys

Allmänt.Den gemensamma presskonferensen med Statsminister Stefan Löven, Försvarsminister Peter Hultqvist och Överbefälhavare General Sverker Göransson, 141114, bekräftade att främmande makt hade kränkt svenskt inre vatten med minst en mindre ubåt. Nyckelordet i detta är då mindre ubåt, dvs vad man populärt kallar miniubåt, detta gör att man kan analysera och dra visa slutsatser av den genomförda verksamheten av främmande makt på inre svenskt vatten.

Först och främst bör ubåtsjakt vs underrättelseoperation redas ut. Försvarsmakten har hela tiden varit tydlig med att det har varit en underrättelseoperation som har genomförts, högre chefs målbild förefaller varit att fastställa om främmande makt agerat med undervattensfarkost på svenskt inre vatten. Troligtvis var ett delmål att inhämta information och skapa sig en bild av styrkor och svagheter hos det system som motståndaren utnyttjar. I stället för att genomföra ubåtsjakt mot ett okäntsystem förefaller man istället fokuserat på att inhämta information, vilket man förefaller ha löst medbravur. Nu har man bedömt en stor mängd data som fortsatt kommer analysera vilket kommer möjliggöra att stridsteknikoch taktik kan tas fram för att möta hotet från främmande makt, likväl är detta logiskt utifrån de uppgifter som delgavs, man har bedömt att främmande makt tidigare genomfört kränkningar i det aktuella området, nu ville man bekräfta om sådan verksamhet pågick. Sammantaget gör detta att vid nästa kränkning kan svenska sjöstridskrafter genomföra ubåtsjakt mer effektivt.

Nästa del i detta är att det de facto är en ubåt och inte en dykfarkost som utnyttjas, detta kunna man snabbt konstatera utifrån den initiala rapporteringen från Försvarsmakten, avseende sträcka och tid mellan observationerna. Det är alltså en sk ”torrfarkost” med hög uthållighet som agerat på svenskt inre vatten, likväl avseende sträcka och tid som farkosten förefaller tillryggalagt så diskvalificeras ett stort antal system, civila system som går att utnyttja i militära syften men även militära system med kort uthållighet, i både väst och öst från att varit delaktig i operationen, utan bedömt rör det sig om en renodlad för militära syften framtagen miniubåt. För tid och sträcka är det intressanta, något vi kommer återkomma till längre fram i inlägget, varpå det kommer bli än mer tydligt att det är ett militärt system som utnyttjats och inte en civil farkost.

Miniubåtssystem som genomför inträningsoperationer i fred har främst enuppgift, lösande av underrättelseoperationer, dessa operationer har i sin tur ett brett spektrum av olika underuppgifter, i krig rör det sig främst om att lösa dels inhämtningsuppgifter dels stridsuppgifter. Således kan slutsatsen redan nu dras att miniubåten som kränkte svenskt inre vatten stod under operativ kontroll av en underrättelsetjänst, häri råder det ingen skillnad mellan hur Väst och Ryssland agerar.

Varför under kontroll av underrättelsetjänsten, frågar sig vän av ordning? Det handlar om att minska risken för informationsspridning dvs så få som möjligt skall känna till vad man genomfört sk operationssäkerhet dels mot de som löser uppgifterna dels skall sannolikheten minskas att den stat som blivit kränkt skall få reda på vilken stat som är skyldig. Därefter de som utnyttjas för miniubåtsoperationer och löser uppgifter är marina specialförband, häri råder det återigen ingen skillnad mellan Väst och Ryssland. Dessa förband finns redan i fredstid då dessa operationer är oerhört komplexa att genomföra och inte något man kan påbörja utbildning i när en kris eller konflikt uppstår.

Således har minst enminiubåt med lång uthållighet befunnit sig på svenskt inre vatten, bedömt har den varit en del av en underrättelseoperationsom främmande makt genomfört på svensktterritorium, främmande makts underrättelsetjänst har lett operationen. Marint specialförband har även varit delaktig i främmande makts underrättelseoperationen dels för att framföra miniubåten dels för att lösa specifika uppgifter.

Miniubåtssystem.Först och främst bör man ha klart för sig att miniubåtar finns både i Väst och Ryssland, dessa system omfattas vanligtvis av mycket hög sekretess att de tillverkas råder det inga tvivel om, däremot innehav, utnyttjande o dyl är det svårare att erhålla uppgifter kring. Varav nationalitetsbestämning blir mycket svår att avgöradå man enbart har teknisk bevisning såsom verkar vara fallet i Kanholmsincidenten. Rent definitionsmässigt är en miniubåt, en ubåt med 10–150 tons deplacement som har i uppgift att lösa underrättelse- och stridsuppgifter i samverkan med marina specialförband. Beaktas är att det finns ubåtar som benämns som miniubåtar över 150 ton.

Inom ramen för miniubåtssystem ryms även, civila forskningsfarkoster, ubåtsräddningsfarkoster och renodlade militäraminiubåtar med offensiva syften, de två förstämda är per definition miniubåtar (torra farkoster) och kan utnyttjas för marina specialförbandsoperationer. Dock har dessa system en ytterstbegränsad uthållighet oftast mellan ett (1) till fem (5) dygn, man skall även komma ihåg att dessa är i grunden ej tillverkad för offensiva operationer utan för forskning eller räddningsoperationer kontra de militära offensiva miniubåtssystemen.

Tittar man både på Väst och Ryssland så förefaller de militära miniubåtssystemen ha en uthållighet mellan sju (7) till tjugo (20) dygn, beroende på modell, miniubåten framförs av tre till fyra operatörer och har möjlighet att bära sex (6) till åtta (8) attackdykare, som sedan kan slussas ut för att fortsätta att lösa uppgifter antingen i vatten eller på land. Miniubåtssystemen kan även medföra våta dykfarkoster av mindre modell för att effektivisera attackdykarnas förflyttning från miniubåten till sitt operationsområde. I undervattensläge förefaller systemen ha en räckvidd på cirka femtio (50) upp till trehundra (300) sjömil, därefter måste miniubåten ladda sina batterier genom att utnyttja dieseldrift antingen med snorkel eller övergå till övervattensläge, att beakta är att det även finns renodlade batteridrivna miniubåtssystem.

Räckvidden och uthålligheten gör att miniubåten vanligtvistransporteras med hjälp av en moderfarkost i anslutning till det aktuella operationsområdet. Miniubåten kan transporteras på tre (3) sätt, antingen släpandes efter en moderfarkost, vilket kräver besättning ombord miniubåten vilket antingen kan lösas med en transportbesättning och en operationsbesättning eller en och samma, detta medför dock att mängden manskap blir fler alternativt att besättningens uthållighet i längden nedgår. Det andra transportsätt är att miniubåten transporteras fast på en ubåt och det tredje transportsättet är att miniubåten transporteras i ett fartyg och antingen slussas ut eller lyfts i vattnet från fartyget. Både Väst och Ryssland har förmåga att genomföra transporter utifrån de tre (3) ovanstående alternativen, varav släpandes får ses som det minst troliga då detta är en mycket föråldrad teknik. Det mest fördelaktiga sättet är givetvis transport på en moderubåt, vilket ger bäst uthållighet samt är det mest dolda sättet.

Debarkering och embarkering av miniubåten från/till moderfarkosten genomförs oftast vid en säker plats, denna plats kan antingen vara utanför territorialvattengränsen eller innanförterritorialvattengränsen. Vad som är signifikant är att platsen skall helst omöjliggöra, dels visuellt dels av tekniska system, upptäckt av arbetet. Eftersträvansvärt är även att debarkerings- och embarkeringsplatsen är olika, vilket är en grund i specialförbandsoperationer, man utnyttjar aldrig samma väg in som ut ej heller samma i-/urlastningsplats m m. Likväl bör man beakta att moderfarkost för intransport och uttransport kan skiljasig åt, för att försvåra upptäckt av operationen och nationalitetsbestämning.

Bedömt har en miniubåt med sju (7) till tio (10) dygns uthållighet utnyttjats vid Kanholmsincidenten, utmarschen från Kanholmsfjärden förefaller tagit två (2) till tre (3) dygn innan embarkering till moderfarkost kan ha skett, vilket innebär att som ett minimum krävdes två (2) till tre (3) dygn för inmarsch och bedömt minst ett (1) dygn för att lösa den uppgift miniubåten kan ha haft, varvid sju (7) dygn är det minsta och tio (10) dygndet troliga, kopplat till reservtid för operationens lösande, vad avser tiden tio dygn kommer vi återkomma till det längre fram i inlägget.

Marina specialförbandsoperationer. Inledningsvis bör skrivas att marina specialförbandsoperationer är bland de mestkomplexaföretagsom insätts. Det kräver ytterst välutbildad personal för att lyckas med dessa företag, sannolikhetenatt friktionerkan uppstå är myckethög, utan yttre påverkan av t ex ubåtsjaktförband eller sök-/jaktförband, är det därutöver utnyttjande av ubåt och/eller miniubåt som är fallet så ökarkomplexitetenmarkant.

Sannolikheten att främmande makt utnyttjande marina specialförband anser jag som hög i Kanholmsincidenten, detta utifrån det faktum att uppgifter i media gör gällande att personal från Särskilda Operationsgruppen (SOG) befann sig i beredskap för att sättas in under den aktuella tidpunkten, gamla SSG, nuvarande SOG efter sammanslagningen av SSG och SIG, grundandes främst för att kunna skydda riksledningen samt nedkämpa kvalificeradespecialförband som ett led i detta, varvid det faller sig troligt att marina specialförband från främmande makt i så fall har befunnit sig på dels svenskt inre vatten dels svensk mark.

Marina specialförband utnyttjar dels miniubåtar (torra farkoster) dels dykfarkoster (våta farkoster) som ett transportmedel för att ta sig nära sitt operationsområde, det är en ytterst kort sträcka dessa förband antingen genomför som dykning och/eller som ytsimning. Rent transportmässigt ter sig ett marint specialförbandsföretag, där miniubåt utnyttjas, enligt följande, Transport med moderfartyg, övergång till miniubåt, övergång till dykfarkost (behöver dock ej utnyttjas i alla lägen) avslutningsvis förflyttning med egna medel antingen i form av ytsimning och/eller dykning.

En viktig faktor som man ej får glömma vad avser specialförbandsoperationer, som även indikerar hur långt man kan ha kommit i krigsförberedelser i ett land, är att alla specialförbandsoperationer har en inbyggd nödplan, benämns internationellt som EPA Evasive Plan of Action, i händelse av att operationen på något sätt ej går enligt plan. I krig innebär detta hur man skall ta sig åter till egna linjer, dels förflyttningsvägar dels understöd oftast i form av motståndsrörelse. I fred då förbanden utnyttjas innebär detta främst hur man skall ta sig ut ur det aktuella landet. Detta löses oftast med hjälp av stödnätverk som underrättelsetjänsten har rekryterat i vissa fall kan man ha egen personal på plats, men man undviker helst detta då risken för att onödig exponering sker är hög.

Med högsannolikhet var ett stödnätverk aktiverat under Kanholmsincidenten, ser man till den troliga förflyttningsvägen ut från Svenskt territorium med miniubåten så löpte denna hela tiden i anslutning till infrastruktur som skulle kunna medge upphämtning med fordon och att man snabbt skulle kunna döljasig i svenska befolkningskoncentrationer och invänta en lämplig tidpunkt att därefter fortsätta sin förflyttning ut ur Sverige. Detta innebär även att främmande makt har kommit mycketlångt i sina krigsförberedelser i Sverige då stödnätverk för specialförband finns.

Troligtvis är det ett marint specialförband som löst någon form av uppgift i Stockholmsskärgård under Kanholmsincidenten. Vilken uppgift de kan ha löst kan man enbart spekulera kring. Marina specialförband kan dels lösa inhämtningsuppgifter dels stridsuppgifter. Möjligheten finns att en kombination dels genomförts dels övats. Likväl kan utrustning som är känslig smugglats in till Sverige av förbandet till stödnätverk, då man vill undvika möjligheten att t ex Svensk tull skulle ha turen att kontrollera rätt fordon och upptäcka denna utrustning. Exempel på inhämtningsuppgift som har löst kan varit utplacering av sensorer, utplacering av avlysningsutrustning m m.

Sannolikheten att inhämtningen har varit inriktad mot den Svensk, Nederländska övningen bedömer jag som låg, då det finns betydligt enklare och mer diskreta sätt att genomföra inhämtning mot sådana övningar än att riskera dels personal dels en miniubåt för att genomföra inhämtning mot den. Däremot bedömer jag sannolikheten som hög att den Svensk, Nederländska övningen utnyttjades somen maskeringför främmandemakts operation. Då en (1) Nederländsk ubåt utnyttjades i samövningen så kan främmande makt definitivt tagit detta i beaktande för att döljasin egen verksamhet, då mest troligt den bofasta befolkningen i skärgården enbart har kännedom om svenska ubåtar, varvid en rapport av en främmande ubåt i skärgården mycket väl skulle kunnat tolkas som att det tillhört den Nederländska marinen som genomförde samövning med den svenska marinen, alternativt om information gått ut till de bofasta att dessa kan ha tolkat ubåten som en Nederländsk.

Främmande makts agerande. Ser man till miniubåtens förflyttning från det initiala observationsområdet, Kanholmsfjärden, så förefaller den förflyttat sig i anslutning till infrastruktur samt längs en reguljär farled för att ta sig ut till öppet hav. Detta överinstämmer även enligt tidigare Modus Operandi (MO) vid djupa inträningsoperationer. Valet med denna form av förflyttningsvägar är mycket genomtänkt. Dels kan man dölja sig i den reguljära fartygstrafiken i farleden, därmed kan han dölja sin egen ljudsignatur, även vid grundare partier av farleden kan han t ex i skydd mörker få sitt eget radareko att sammanfalla med ett större fartyg genom att förflytta sig i skydd av det m m. Dels har han möjlighet i händelse av att han måste överge farkosten snabbt få understöd av stödnätverk i land genom att han förflyttar sig nära infrastruktur (vägar, befolkningsområden m m) hela tiden.

Bedömt har miniubåten genomfört en successiv förflyttning ut från svenskt inre vatten till internationellt vatten, alternativt svenskt territorialvatten, för att där genomföra dockning med miniubåten hos en moderfarkost (ubåt eller fartyg), efter den första observationen genomfördes i Kanholmsfjärden. Tidsangivelser för observationerna som är offentliggjorda samt dess ungefärliga platser tyder på detta.

Ett annat tydligt MO av främmande makt, under de otaliga kränkningar som genomfördes under 1980- och 90-talet med undervattensfarkoster så visade det på en extrem vilja i att slutföra det man hade påbörjat. Bedömt handlade det ej om att leka ”katt och råtta” med den svenska flottan, utan en uppgift skulle lösasvarvid man löste den under rådande omständigheter trots massiva ubåtsjaktföretag av den svenska flottan. För ingen sansad underrättelsetjänst eller fartygschef väljer att återgå till områden där man vet att man kommer utsättas för skarp bekämpning om man inte prompt är tvungen., trots att miniubåtar bedöms kunna motstå kraftig bekämpning, så behövs det enbart en fullträff för att hela företaget övergått till en strategisk förlust av oerhörda mått för främmande makt.

I den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperation tyder faktan på att ubåten stadigt förflyttat sig utfrån svenskt inre vatten ut mot internationellt vatten sedan den initiala observationen. Således kan man dra slutsatsen att motståndarens operation upptäcktes i ett avslutningsskede, urnästlinghade redan påbörjats.

Likväl saknas ett vitalt agerande, som både väst och öst (dåvarande sovjetunionen) alltid har tillämpat vid inträngningsoperationer, man har agerat i stridspar med undervattenfarkoster vid inträningsoperationer. Syftet med detta är att den ena farkosten skall kunna dra till sig uppmärksamhet för att jaktstyrkan skall släppa den ubåt som blivit bedömt upptäckt. Därav de stundtals ”demonstrativa” observationer av undervattensfarkoster under 1980- och 90-talet. Vad man uppnår är en kraftsplittring hos ubåtsjaktstyrkan och en möjlighet för den undervattensfarkost som är i en trängd situation att undkomma. Detta agerande skedde ej under denna underrättelseoperation, trots en stor svensk kraftsamling av marinförmåga till Stockholms skärgård.

Denna form av agerande förefaller uteblivit under denna operation. Därav uppstår två (2) möjligheter antingen saknades moderfarkost för miniubåten eller så var operationen så pass strategisk viktigt att man till varje pris var tvungen att undvika onödig exponering om inte synnerliga skäl förelåg dvs risk för att förlora en av farkosterna. Min bedömning är att det sistnämnda är troligast, uppgiften var strategisktoerhört viktig. Uthålligheten hos miniubåtar är begränsad varvid en moderfarkost antingen i form av en större ubåt eller fartyg måste funnits antingen inne på svenskt vatten eller direkt utanför för att vid operationens avslut genomföra dockning.

Bedömt händelseförlopp. Med den grundfakta som nu har klarlagts dels rörande marina specialförbands operationer dels miniubåtsoperationer och tidigare agerande av Främmande makt i svenska vatten, kan vi försöka oss på ett bedömt händelseförlopp av vad som skedde i mitten och slutet av oktober, 2014, i Stockholms skärgård.

Några antaganden i bedömandet, troligtvis har främmande makt ej avsatt mer tid än tio (10) dygn för operationen, då mer tid än detta får ses som onödig exponering varvid sannolikheten för upptäckt ökar markant. Bedömt har man räknat med att sju (7) dygn skall räcka för operationen med tre (3) dygn som reservtid i händelse av upptäckt eller oförutsedda händelser. Avsatt tid för in- och urnästling är bedömt två (2) dygn vardera, totalt fyra dygn. Därefter minst två (2) dygn för operationens genomförande, således ett operationsfönster om 48 timmar som möjliggör möte med kontaktpersoner o dyl i händelse av att operationen berör markarenan, likväl om civil fartygstrafik eller väderförhållanden skulle omöjliggöra arbete krävs minst 48 timmar.

Reservtid är bedömt inarbetat i fasen för in- och urnästling om ett (1) dygn vardera. Varvid operationens genomförande ligger tre (3) dygn från debarkeringen av moderfarkosten. Därefter finns ett (1) dygn reservtid avsatt till operationens genomförande, utöver de planlagda två (2) dygnen. Vilket ger ett tidsfönster för moderfarkosten att befinna sig vid en utsatt punkt för embarkering av miniubåten i slutet av operationen.

Främmande makt påbörjade bedömt sin innästling med miniubåt 141012 genom att debarkera ett moderfartyg öster eller nordöst om Stockholms skärgård, därefter påbörjade man en innästling i någon av de farleder som finns i det aktuella, öster eller nordöst om Kanholmsfjärden, området. Förflyttningen kommer ske i låg hastighet och stundtals kommer man ligga stilla för att enbart observera med sensorsystem om svenska fartyg finns i området. Således påminner förflyttningen om hur man framrycker på land för att dels undvika upptäckt dels upptäcka en motståndare i förhand sk SOLO, Stanna Observera Lyssna Ofta. Miniubåten kommer utnyttja andra fartyg som skydd under sin förflyttning.

Bedömt har man under innästlingen passerat Kanholmsfjärden antingen 141013 eller 141014, för att därefter fortsätta vidare in mot Stockholms skärgård. Sannolikheten att de genomfört ett marint specialförbandsföretag i Kanholmsfjärden bedömer jag som låg, då mängden civilfartygstrafik är mycket hög där och risken för olyckor och friktioner blir därmed hög, varvid att företaget bedömt var riktat mot ett mål djupare in i Stockholms skärgård blir mer sannolikt.

Bedömt löser främmande makt sin uppgift mellan 141015-16 djupt inne i Stockholms skärgård. Miniubåten påbörjar därefter 141017 sin urnästling ur Stockholmsskärgård enligt en tidigare planlagd rutt som går via Kanholmsfjärden vidare ut vid MÅSKNUV – DANZIGER GATT. Främmande makts miniubåt observeras i Kanholmsfjärden 141017 varvid en svensk marin underrättelseoperation påbörjas. Den planlagda urnästlingen kommer härvid att försenas till det inväntande moderfartyget. Bedömt genomförs dockning med moderfartyget 141020 eller 141021 någonstans utanför LANDSORT – GUNNARSSTENARNA.

Slutsatser

Vad avser slutsatser kring ”Kanholmsincidenten” kan många dras, varav de mest framträdande bör enligt mitt förmenande vara:

Främmande makt har kommit mycket långt avseende krigsförberedelser i Sverige, då man bedömt har fungerande stödnätverk som kan understödja specialförbands operationer redan i fredstid. Likväl har man mycket god kännedom rörande svenska förbands styrkor och svagheter då man kan genomföra specialförbandsföretag parallellt som en multinationer övning genomförs i svenska vatten och bedömt i anslutning till det aktuella operationsområdet för främmande makt i fredstid.
Svenska förband har klassificerat verksamheten till bekräftad ubåt i svenska vatten vid minst ett tillfälle, vilket tyder i förlängningen på att vi har kunnat genomföra ett måluttag och bekämpa miniubåten, vilket bör oroa främmande makt, med hänsyn till att vi besitter förmåga att upptäcka hans enheter och därmed även bekämpa dem.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Armada International 1(Engelska)

DN 1(Svenska)

Expressen 1(Svenska)

Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)

National Defence 1(Engelska)

Regeringen 1 (Svenska)
SR 1(Svenska)

SvD 1, (Svenska)

NE 1(Svenska)

Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. 2009

Tunander, Ola. Hårsfjärden. 2001

Tunander, Ola. Spelet under ytan. 2009

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt. 2014

Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011

Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. 2005

Gustafsson, Bengt. Sanningen i ubåtsfrågan. 2010

Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. 2007

Försvarsmakten. TRM BASSÄK Del 1. 1994

Sontag, Sherry, Drew Christopher, Drew Lawrence Anette. Blind Man’s Bluff. 1998

Huchthausen, Peter, Sheldon-Duplaix, Alexander. Hide and Seek. 2009

Weir, Gary, Walter, Boyne. Rising Tide. 2003

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Akademin

I förra veckan fick jag möjligheten att hålla högtidstalet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det följer här.

Ärade akademiledamöter,

Insatsorganisation 2014 dras med flera problem. Ett uppenbart och allvarligt sådant är att den vid utgången av detta år enbart till hälften är rekryterad, utbildad och nödtorftigt övad. Ett annat att den mest sannolikt aldrig kommer att bli klar.

Men det finns även skäl att fråga sig hur relevant dess konstruktion någonsin var för försvaret av Sverige? De flesta torde vara beredda att erkänna att kvantitativa brister i stor utsträckning kan kompenseras av eld, skydd och rörelse. Ja, Ni vet; ”man behöver inte binda resurser på Gotland, sådana kan föras dit när och om de behövs”.

Låt oss börja med rörelse. Under det sena 90-talet drev delar av det dåvarande försvarsutskottet tanken på en luftburen bataljon. Det skulle vara ett lätt utrustat infanteriförband med hög taktisk rörlighet. Medeltunga transporthelikoptrar som skyddades av eskorterande attackhelikoptrar, som även kunde understödja bataljonens markstrid.

Som de flesta vet existerade luftburen bataljon som insatsförband några år under 00-talets andra hälft, men redan 2009 fattades beslut om avveckling. Några attackhelikoptrar blev det aldrig tal om och själva avvecklingsbeslutet av förbandet får nog kopplas till Helikopter 14:s ständiga förseningar. 2009 hade beslut om avveckling av Hkp 4 i princip redan fattats, medan tankarna på Black Hawk ännu inte tagit form. Utan plattformar för såväl transport som eskort blev det helt enkelt svårt att argumentera för en ”luftburen bataljon”.

Men våra åtta manöverbataljoner är ju i alla fall väl försedda med splitterskyddade fordon, det medger väl rörlighet? Nja, givet en motståndares sannolika luftherravälde samt moderna vapens räckvidd och precision kommer nog taktiska förflyttningar att bli starkt beroende av eget, omfattande luftvärn på marken och i luften.

Det markbaserade luftvärnet har under lång tid behandlats styvmoderligt. Två ynka bataljoner återstår nu. De medelräckviddiga luftvärnsrobotarna är starkt föråldrade och – av någon obegriplig anledning – ska den svenska bästsäljaren Robot 70 ersättas med någon ännu inte utvecklad, korträckviddig variant av en jaktrobot.

Flygstridskrafternas möjlighet att stödja markstridskrafternas taktiska rörlighet synes också begränsad. Liksom alla generationsskiften blir övergången från ensad flotta C/D till dito E en känslig historia. Varje svårighet som uppstår i utvecklingen av det nya grundflygplanet riskerar att finansieras genom forcerad avveckling av betalda och fungerande plattformar. Ingen utveckling sker i ett vakuum.

Samtidigt väntar vi ju på nya radarjaktrobotar och hemlig, säker stridsledning från marken. Till detta ska läggas en minskande numerär och en alltmer begränsad infrastruktur för spridd gruppering. Bedömningsvis måste markstridskrafternas taktiska rörlighet vara högt prioriterad för att resurser från det spetsiga stridsflyget ska avdelas för att skydda dessa under känsliga delar av en taktisk förflyttning.

Motsatsvis har betydande investeringar gjorts i den strategiska rörligheten de senaste tio åren. Sverige har engagerat sig i såväl SALIS som SAC. Men även strategisk MEDEVAC har handlats upp och kompletterats med taktiska sjuktransporter i våra internationella operationsområden. Det var väl närmast i sistnämnda hänseende som anskaffningen av Black Hawk aktualiserades. Sammantaget har dessa ansträngningar varit helt nödvändiga. Både operativt och – inte minst – moraliskt.

Det är för mig oklart om IO 14 har en annan stridsteknik, taktik samt metodik jämfört med invasionsförsvarets plutoner, kompanier och bataljoner. I och med avskaffandet av truppslagsinspektörerna och deras staber år 2000, så utges inte längre några generella reglementen för lägre förband. Något som naturligtvis är ytterligare en utmaning för den grundläggande militära utbildningen utspridd, som den är, på trettiotalet organisationsenheter.

När insatsorganisation 2014 beslutades 2009 hette det att vi nu skulle ha samma förband både hemma som borta. De skulle vara flexibla, tillgängliga och användbara. Dessa beskrivningar var ägnade att måla upp bilden av en liten, men modern och vass insatsorganisation. Något som var långt bättre än ett stort och orörligt invasionsförsvar. En av mina slutsatser är att IO 2014 varken har förutsättningar att bli det ena eller det andra. Liten? Ja, men knappast inte mera rörlig än det större försvar vi hade under tidigt 90-tal. Vad beträffar skydd och eldkraft utfaller en jämförelse knappast heller till fördel för den nya insatsorganisationen.

Talet om samma förband borta som hemma har även gjort avtryck i personalförsörjningen. Sålunda ska såväl kontinuerligt, som tidvis tjänstgörande soldater och gruppbefäl, kunna delta i internationella insatser med sina stående respektive kontrakterade förband. Förutom att detta initialt lett till mycket höga ambitioner avseende tjänstgöringen för tidvis anställda har också de teoretiska kompetenskraven höjts. För att kunna antas till GMU krävs nu godkända betyg i svenska, samhällskunskap, matematik och engelska från gymnasiets A-kurser. Ribban har lagts högt i den myndighet som, för inte så länge sedan, utbildade i stort sett varje svensk man och som erbjöd officersaspiranter att komplettera sina studier vid Försvarets läroverk.

Och det är naturligtvis inriktningen mot krävande, internationella insatser som drivit fram de höga kraven på den enskildes färdigheter, vilket i sin tur lett till att Sverige idag har dubbelt så många heltidsanställda soldater, som tidvis tjänstgörande. I en tid när den nationella dimensionen pockar på uppmärksamhet och nya, omfattande operationer utomlands inte synes stå för dörren, måste ju också frågan ställas hur mycket stående förband svensk försvars- och säkerhetspolitik har avsättning för? Och vad innebär denna avvägning för de kvalitativa och kvantitativa val som måste göras i andra delar av försvaret?

Jag delar ÖB:s oro över att soldater slutar i förtid. Men detta är inte enbart en konsekvens av låga löner utan även en indikation på att våra soldater inte finner arbetsuppgifterna tillräckligt utmanande över tid. Och kanske att man inte uppfattar att livet som enskild är ett långsiktigt hållbart yrkesval.

Min slutsats är att insatsorganisation 2014 – materiellt och personellt – i huvudsak dimensionerats för internationella insatser. Därför har strategisk rörlighet prioriterats framför den taktiska. Därför har brigadformatet blivit ett tabu. Och därför försöker vi med alla medel pressa fram ett synnerligen kompetent, men i nationellt hänseende nu otillräckligt försvar. Ehuru flexibel och modulär medger insatsorganisationen inte ett utfallsrum som omfattar väpnat angrepp.

Visst har vi gjort skillnad och fått värdefulla erfarenheter i den internationella krishanteringen. Och visst ska svenskt deltagande ske även framöver. Men det går heller inte att blunda för ett antal negativa biverkningar. Förmågor som har haft svårt att passa in på den fredsfrämjande arenan, som t.ex. indirekt eld, luftförsvar och manöverkrigföring, har fått stryka på foten. Vår logistik har blivit alltmer fredsmässig och civilförsvaret har i rask takt tillintetgjorts.

Officersförbundets ordförande, Lars Fresker, har sagt att inget växer på den åker som ständigt plöjs. Han har naturligtvis helt rätt. På ett sätt är det dock en ironi, att just då den internationella dimensionen fått sitt absoluta genomslag i insatsorganisation 2014, så är det nu helt andra krav som tornar upp sig över horisonten.

Inför försvarsbeslutet 2004 hette det att Sverige fortsättningsvis skulle ta årliga försvarsbeslut. Tiden för de fyra eller fem år långa inriktningsperioderna sades vara över. Det är osäkert varför detta inte kom att genomföras. Vi kan blott konstatera att den nuvarande försvarsministern avser att i mars nästa år lägga en försvarsproposition som i princip inriktar försvaret för återstoden av detta decennium.

Givet den snabba försämringen i vår nära omvärld och vår resoluta vägran att ge upp allianslösheten blir det därför nödvändigt att ifrågasätta den insatsorganisation som byggts på helt andra förutsättningar. I sin tur kommer detta att leda till långtgående effekter på personalförsörjning, materiell förnyelse och en lång rad andra avvägningar i det som brukar kallas system av system.

Nej, inget växer på den åker som ständigt plöjs. Ändå tvingas man ibland, när vädret slår om och grödan inte växer till.

Allan Widman

En hyllning till alla försvarsbloggare (och twittrare)

Efter att ha haft anledning att på nytt läsa delar av den tidigare arméchefens, Carl August Ehrensvärds, memoarer I rikets tjänst där han beskriver hur han och andra i ett för försvaret katastrofalt läge på 1930-talet försökte, och också lyckades, skapa debatt om försvarets inriktning och utformning, slås jag av likheterna med idag. Medlen är annorlunda, men då som nu är det människorna och deras engagemang som är avgörande.

Dagens försvarsbloggare är värdiga arvtagare till de officerare som på tjugo- och trettiotalen, trots kraftig motvind, vände försvarsdebatten i en positiv riktning, och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att stärka Sveriges försvar inför de utmaningar som andra världskriget innebar.

Dåtidens officerare hade inget internet. På initiativ av den framtida överbefälhavaren Helge Jung startades 1927 tidningen Ny Militär Tidskrift för att få ett forum att diskutera försvarsfrågor. Bland medarbetarna fanns Carl August Ehrensvärd framtida arméchef och Axel Rappe med tiden militärområdesbefälhavare, för att nämna två av de mest kända. Huvuddelen av tidningens innehåll var artiklar skrivna av officerare vid olika förband, skolor och staber.

Under ledning av Helge Jung utgavs 1930 också boken Antingen-Eller,där bland andra Rudolf Kolmodin senare kustartilleriinspektör och Axel Ljungdal med tiden flygvapenchef fanns bland medförfattarna. Den väckte stor debatt.

Utöver att ge ut egna skrifter arbetade man också aktivt med att få in artiklar i olika tidningar och att hålla föredrag, för att på så vis sprida kunskap om försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ehrensvärd fann till och med tid för att vara SvD militäre medarbetare, samtidigt som han hade en betungade befattning i arméstaben. Det kan noteras att huvuddelen av de som deltog i och drev debatten vid den här tiden var kaptener, majorer och överstelöjtnanter.

Att det inte alltid var så lätt framgår av följande citat ur Ehrensvärds memoarer I rikets tjänst. ”Naturligtvis klandrades en tidskrift av denna art, inte minst av äldre officerare, som förfasade sig över dess stundom fräna ton. I somliga tidningar skrevs det om ”politiserande officerare”. Då som nu fanns det övertygade demokrater, som ansåg att det var inkorrekt att sakkunskapens företrädare yttrade sig i försvarsdebatten”.

Dock, Richard Sandler, socialdemokratisk utrikesminister under huvuddelen av trettiotalet sa vid en konferens vid andra världskrigets slut. ”Hur skulle det ha gått om försvarets män hade givit tappt inför försvarsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad”.

Tanken att officerare skulle delta i och påverka debatten dog inte ut med dem som verkade på trettiotalet. Från min egen tid i arméstaben på 1980-talet minns jag de kraftfulla uppmaningarna från dåvarande arméstabschefen, generalmajor Christer Larsson, att vi yngre skulle skriva insändare, artiklar och hålla föredrag, allt för att sprida kunskap om försvaret. ”Vilka kan bättre än ni tala om hur saker och ting hänger ihop, vad som krävs och hur försvarsmakten bör utvecklas. Ni jobbar ju med frågorna dagligen. Det är ni som är experterna”.

Dagens bloggar är i mångt och mycket gårdagens insändar- och debattsidor. Men med mycket större möjligheter. Fler kan komma till tals, man är inte i händerna på debatt- eller insändarredaktörer, informationen når ut snabbare och kan spridas på större bredd. Även mer omfattande publikationer når ut via webben. Vilken spridning hade Johan Wiktorins ”bloggbok” Korridoren till Kaliningrad fått om den bara sålts i bokhandeln?

Nedbantade tidningsredaktioner klarar idag inte av att hålla sig ajour med utvecklingen inom alla samhällsområden, allra minst försvaret. Nätet, och därmed bloggarna, har blivit en viktig informationskälla för journalister. Dessutom, alla typer av media, i alla hörn av landet, kan nu vara med i debatten tack vare möjligheterna att enkelt hitta god information. Marinens framtid diskuteras nu inte bara i Blekinge Läns Tidning. Inte heller är flygets utveckling något som mest kommenteras i Östgöta Correspondenten.

Försvarsbloggarnas bidrag de senaste åren till att skapa en såväl bred som djup försvarsdebatt och deras påverkan på den allmänna opinionen och våra politiker kan inte överskattas. Helt i paritet med vad, de idag nästan helgonförklarade, eldsjälarna åstadkom under tjugo- och trettiotalen. Även denna gång grundat på kunskap, ihärdighet och mod att ha en egen åsikt.

Det är ingen tillfällighet att majoren Carl Bergqvist (”Wiseman”) och örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Skipper”) nyligen belönades av de två akademier som har till uppgift att se på frågor rörande rikets säkerhet, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Se gärna http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

Mycket riktigt har åtskilliga försvarsbloggare, precis som deras föregångare, också blivit de som traditionella medier nu vänder sig till för att få kommentarer och synpunkter på utvecklingen och på vad som borde göras i en osäker omvärld. Det är ett högt betyg.

Nu är bloggarna inte ensamma om att på nätet skapa en bred och bra försvarsdebatt. Det är och har alltid varit svårt att sprida information, intresserade måste ju också hitta och läsa vad som skrivs och sägs. Twittrarna gör här en stor insats, inte bara genom att föra ut bloggarnas inlägg till en bredare krets men också med sina kommentarer och ibland kritiska synpunkter. Fel rättas till, nya tankar tillförs, åsikter bryts – debatten blir bättre. Twittrarnas andra stora bidrag är att de kompletterar den svenska debatten med att ofta följa och hänvisa till utländska källor. Det tillför ytterligare kunskap. Vi har nog aldrig haft en så bred och initierad försvarsdebatt som idag.

Jag tror att Jung, Ehrensvärd, Ljungdahl och många andra som var med på den tiden skulle nicka gillande.

P.S. Försvarsdebatten tar aldrig slut. Vi står inför ett försvarsbeslut våren 2015. Det skall sedan omsättas till verklighet. Omvärlden förändras. Behovet av en initierad debatt har varit, är och kommer att vara stor. Möjligheterna för den enskilde att göra sin röst hörd har aldrig varit bättre. Alla, de som är ”mitt i smeten”, de ”längst ut på linan” och utomstående som är intresserade av försvarsfrågor, har idag möjlighet att delta. Det är också skälen till att jag startade den här bloggen häromdagen.