Sverige i fred under 200 år

av Magnus Haglund Under den rubriken hade HM Konungen den 10 november samlat ett seminarium i Bernadotte-biblioteket på Kungl Slottet. Det var en mycket förnämlig samling av ledamöter från Kungl Vitterhetsakademin och från Kungl Krigsvetenskapsakademin, som där framförde ett antal föredrag, där Sveriges utveckling under de två seklen belystes på ett övergripande och professionellt sätt. […]

Intensiv helg

Tyvärr hann jag inte med att uppdatera bloggen med anledning av fredagens presskonferens om den nu bekräftade undervattenskränkningen i oktober. Istället har fokus legat på en av Flygvapnets trevligare traditioner, nämligen gåsmiddag. De av er läsare som följer mig på Twitter vet också att jag i lördags hade en längre krönika i Expressen med anledning av de uppgifter som framkom på presskonferensen. Krönikan går nu även att läsa på nätet.

För övrigt vill jag tipsa om att generalmajoren (pa) Karlis Neretnieks, numera mycket aktiv ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, under söndagen publicerade det första blogginlägget på egna bloggen. Den kommer med all sannolikhet att vara värd att följa.

Kräftgång för försvarsmedicinen, sex fiaskon som lett till haveri.

För snart tio år sedan bildades Försvarsmedicincentrum och förlades till Göteborg. Här avsågs samlad kompetens inom försvarets sjukvård stråla samman i en lyckad fusion. Hur det blev med den saken kan kan mycket berättas men här följer mycket kort hur Flygmedicincentrum, FMC, blivit förvandlat till en marginaliserad företeelse utan möjlighet att kunna påverka inom sitt område i någon omfattning som kan göra skillnad. Efter att år 2005 fått ÖB kvalitetsutmärkelse lades förbandet FMC ner. Den tidigare naturliga lokaliseringen tillsammans med Uttagningskommissionen för flygande personal i Stockholm omvandlades till några kontorsutrymmen i Göteborg i det nya Försvarsmedicincentrum. Fiasko nummer ett. Den medicinska undersökningsverksamheten lades ner då man trodde att det kan den vanliga sjukvården hjälpa till med. Då det snabbt visade sig att Landstingen inte hade någon större lust att låta kärnfriska ungdomar ta upp tid då köerna av behövande patienter var lång blev man tvungen att, mycket motvilligt, köpa tjänsten av Aleris där det hade öppnats en flygmedicinsk undersökningsverksamhet av FMC tidigare personal som inte önskat flytta till Göteborg. Fiasko nummer två. Så småningom har undersökningsverksamheten byggts upp för dyra pengar i Linköping där den nu återfinns, långt från samarbetspartnern Specialurval, som uttagningssektionen numera heter. Den är förlagd i Stockholm. Flygsäkerhetsavdelningen hade fram till 1997 en egen flygmedicinsk sektion. Den flyttades till dåvarande FMC där man ändå var geografisk nära varandra då Flygmedicin med sin specialistkompetens inom Human Factor var Flygsäks viktigaste funktion.I och med flytten till Göteborg försvann en stor del av det dagliga umgänget med allt vad det innebär i positiva faktorer. Fiasko nummer tre. Efter diverse strul med olika tillfälliga Flygöverläkare, flera avhopp och problem med i stort sett allting började himlen ljusna då en långsiktig rekrytering till flygöverläkare skedde, dessutom med helt rätt bakgrund. Organisatoriskt fanns nu förslag till att återföra lite av tidigare förmåga, en förmåga som visserligen var naggad i kanten men med den besättning den nye flygöverläkaren förfogade över har kapacitet att återta. Nu började några tjänstemän inom Försvarsmaktens centrala medicinska ledning att konstra. Då de uppenbarligen inte var tillfreds med den nye flygöverläkarens ambitioner, deras makt började hotas, hittade man på diverse byråkratiska konster som t.ex stänga ute delar av flygmedicinska personalen från journalsystemet vilket innebar att en stor del av det stöd Flygmed ger till förbanden nästan helt uteblev. Därtill anmälningar mot enskilda individer vilket visat sig fullständigt grundlösa. Fiasko nummer fyra. Hela den här processen blev känd under våren av flera generaler vid högkvarteret som hade befattningar där deras verksamhet stördes av att Flygmed stod i stort sett stilla. Generalerna har försökt komma tillrätta med detta, de har läget klart för sig, men har ändå inte makten att flytta på de aktuella tjänstemännen vilket gör att fortfarande kan dölja sig bakom regler och egna tolkningar av diverse dokument därtill öppet ljuga folk rätt upp i ansiktet. Fiasko nummer fem. Nu har personalen på Flygmed nått vägs ände och börjat avveckla sig själva. Inom en mycket kort framtid kan Flygvapnet stå utan flygmedicinsk kompetens. Från att ha varit en av de ledande nationerna inom flygmedicinen under 80-och 90-talen har kräftgången fullföljts till det definitiva haveriet. Det sorgligaste i hela historien är inte flygmedicinens haveri. Det är att olika chefer på olika nivåer inte har förmågan att tränga igenom ett snårigt regelverk och rensa bort odugliga och maktfullkomliga individer. Det slutgiltiga fiaskot är så gott som ett faktum.

Ubåtsjaktförmåga!

En av Marinens fyra hydrofonbojfartyg levererade runt 1992. Samtliga är avvecklade sedan 2004. 


Med anledning av Försvarsmaktens konstaterade att minst en främmande mindre ubåt opererat på svenskt inre vatten under hösten samt statsminister Stefan Löfvens löfte om att öka ubåtsjaktförmågan under gårdagens presskonferens så skriver jag i dag en artikel på SvD Brännpunkt.

Tyvärr ger 3500 tecken inte möjligheten att gå in i detaljer, men jag kommer att skriva ett antal uppföljande inlägg här på bloggen framöver. Jag passar även på att göra avbön för att jag av misstag i artikeln benämnde Marinens  hydrofonbojfartyg som sonarbojbåtar. Apropå det så är avvecklingen av dessa fartyg ett tydligt bevis på att inomskärs ubåtsjaktförmåga mer eller mindre helt och hållet prioriterades bort efter försvarsbeslutet 2000.

Dessa fartyg med sina hydrofonbojar fungerade som en larmklocka för ubåtsjaktstyrkan. Bojar kunde placeras på strategiska platser och de små fartygen kunde ligga dolda i skärgården och lyssna. Inte nog med att systemet var mycket effektivt så var de även billiga i drift, hade stor uthållighet och dessutom mycket personalsnåla med sina fyra officerare och sex värnpliktiga.

Det här är ett koncept som definitivt bör återtas. En enkel och mycket kostnadseffektiv lösning vore att ta tillvara på de bevakningsbåtar typ 80 som nyligen avvecklats från sjöstridsflottiljerna och anpassa med ett passivt bojsystem. Fartygen som är i gott skick har redan i dag en skrovfast sonar för klassificering samt möjlighet att fälla sjunkbomber vilket skulle göra dessa till mycket flexibla ubåtsjägare. Det här är en åtgärd som i kombination av personaltillförsel och utbildning skulle kunna ge operativ effekt inom några år om man tar beslutet i dag.

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten


Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin ”satsning” på stridsvagn 122. En ”satsning” som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda ”rationaliseringarna” sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.

För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.

Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Det blir som det blir tills det är som det var

av Tommy Jeppsson Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister […]

Trappan städas uppifrån

För ett drygt år sedan motionerade jag om behovet av att även öva Riksdagens krigsdelegation. Det avslag min motion fick gick i stort ut på att någon krigsrisk inte förelåg och att övningar därför föreföll överflödiga.

Jag påpekade att försvarsplanering nu återupptagits inom FM och att riksdagen kunde tjäna som ett högre föredöme. Dock föll motionen på det s.k. hälleberget. Av den anledningen blev det naturligt att med en ny mandatperiod och, mot bakgrund av det sistlidna årets händelseutveckling, upprepa motionen. Till min stora glädje har nu krigsdelegationen bestämt sig för att just öva.

Detta måste välkomnas. Det osannolika, väpnade angreppet inom överskådlig tid, framstår inte längre som lika osannolikt,

Allan Widman

Svenska flottan är en NATO flotta i ryska ögon

Fick i dag ett tips via Twitter om webbsidan English Russia. Det intressanta är inte sidan utan en av de bilder som någon privatperson har tagit i stridsledningscentralen ombord på det ryska örlogsfartyg.

Det aktuella fartyget är Druzhnyy, en fregatt av Krivak I-klassen som under hela sin livslängd har tillhört ryska Östersjömarinen med basering i Baltijsk fram till att hon avvecklades från aktiv tjänst runt 2004. Hon var bl.a. utrustat med den spektakulära sjömålsrobot-torped SS-N-14 Silex som i grunden är en SS-N-9 sjömålsrobot med en ubåtsjakttorped hängandes under. Roboten kunde användas både mot fartyg, då man flög in med både robot och torped i fartyget. Alternativt kunde roboten släppa den målsökande torpeden i ett område där en ubåt bedömdes uppträda.

Druzhnyy som först hade bognummer 726, och senare 754 (ryssarna brukar byta) var ett fartyg som många svenska örlogsfartyg stött på ute på Östersjöns vatten under årens lopp.

När Druzhnyy avvecklades 2004 var tanken att hon skulle bli ett levande museifartyg i Moskva dit hon bogserades och förtöjdes. Det blev dock aldrig något museum, men hon ligger kvar där än i dag.

Det intressanta är som sagt de bilder (IK-blad) som fortfarande sitter uppsatta i stridsledningscentralen. Ett bildkollage ned rubriken NATO FLOTTOR visar den svenska korvetten HMS Stockholm (andra bilden från vänster) tillsammans med bl.a. en dansk Willemoes torpedbåt. Det visar tydligt på vilken syn Ryssland har på Sverige. Vi är ett NATO-land i deras ögon.

Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!



Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt – utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att ”de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg”. Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att ”anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort”.  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4…
  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.

  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har ”helt fel” i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.

”Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017”

Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:

“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av ”pansarbåtsinsamling” för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!

Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!



Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt – utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att ”de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg”. Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att ”anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort”.  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4…
  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.

  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har ”helt fel” i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.

”Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017”

Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:

“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av ”pansarbåtsinsamling” för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!


Uppdaterat 4/11:

Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.

Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:

Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.

Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.

Back in the 80’s

Reflektion
Bild 1. Ungefärlig grafisk representation av övning 141028-29.

Det har väl knappast undgått någon av läsarna av denna blogg att ett större samordnat ryskt flygföretag genomfördes under tisdag (141028) och onsdag (141029) denna vecka i ÖSTERSJÖN – NORSKA HAVET – ATLANTEN – SVARTA HAVET, likväl fortsätter flygaktiviteten med hög intensitet i Östersjön i skrivande stund (141030).

Flygföretaget som omfattade NORSKA HAVET – ATLANTEN påbörjades 03:00 på onsdag morgonen (141029), företaget avslutades under onsdagkvällen (141029). Inledningsvis uppträdde styrkan samlat dvs fyra (4) stycken TU-95 tillsammans med fyra (4) stycken IL-78. Två (2) TU-95 samt de fyra (4) IL-78 återgick i höjd med mellersta Norge, då fortsatte två (2) TU-95 ut i Atlanten och vände i höjd med Portugal. Bedömd övningsverksamhet är inledningsvis bekämpning av mål i Storbritannien därefter med en rote TU-95 genomföra bekämpning av mål antingen i ATLANTEN eller i SYDEUROPA.
Flygföretaget i SVARTA HAVET omfattade två (2) TU-95 samt två (2) SU-27. Detta flygföretag flög ut över SVARTA HAVET under onsdags eftermiddagen (141029) och vände därefter åter. Bedömt övades insättande med kryssningsrobotar mot SYD- och CENTRALEUROPA.
Ovanstående tre (3) flygföretag förefaller ha genomförts av det ryska fjärrflyget dvs de strategiska bombflygplan som ingår i den ryska kärnvapentriaden. Bedömt har man genomfört en övning i hur man skall slå mot Väst-/Syd-/ och Centraleuropa med det strategiska bombflyget. Samordning i tid har ej genomförts likt ”Ryska Påsken” då andra delar av det strategiska bombflyget övade samordnat i tid på andra platser.
Utöver dessa tre företag genomfördes även ett flygföretag in i Östersjön dels 141028 dels under 141029. Sammansättningen av detta företag var två (2) MIG-31, två (2) SU-34, två (2) SU-24 och en (1) SU-27. Detta företag förefaller främst genomfört patrulleringar i Östersjön, några tydliga övningsmoment har ej gått att få fram via OSINT. Däremot är själva sammansättningen av företaget mycket ovanlig, vilket kan tyda på att någon form av särskilt övningsmoment har genomförts.
En mycket intressant faktor är det flygföretag som 141028 flög in i Östersjön till Kaliningrad Oblast, hade inlämnat både färdplan samt hade transponder påslagen, däremot svarade de ej på anrop. Detta är mycket anmärkningsvärt då så sent som förra veckan då ett rysk signalspaningsplan (IL-20) kränkte Estniskt luftrum, hade den varken transponder eller färdplan inlämnad, detta kan tyda på att säkerhetssituationen i Östersjöregionen har eskaleratsedan denna kränkning, något som NATO ansåg vara den allvarligaste sedan kalla krigets slut., varvid man väljer att ”säkra” situationen något genom att göra en förflyttning känd i förhand.
Sent på onsdag kvällen (141029) genomfördes även provskjutning med en (1) ballistiskrobot från den strategiska robotubåten Yury Dolgorukiy som befann sig i undervattensläge i Barents Hav, avfyringen skall ha genomförts utan problem och målet träffades på Kamtjatka halvön, vid KURA övningsfält. Robottypen som avfyrades var av BULAVA modell, ubåten bar även full uppsättning av BULAVA robotar vid provskjutningen, likväl var detta ett skarpt robotprov av en serieleverans och det var även ett led i stridsutbildningen av ubåtsbesättningen, således genomfördes en fullskarp övning med rysk andraslagsförmåga. En (1) BULAVA robot kan bära tio (10) stycken stridsspetsar och Yury Dolgorukiy kan bära sexton (16) stycken BALUVA robotar. Tidpunkten för provskjutningen med BULAVA roboten har varit känd sedan ett tag.
Parallellt med det ryska flygföretaget pågick/pågår även övningen STEADFAST NOON, vilket är en NATO övning i norra Italien, som syftar till att öva insättande med de avdelade taktiska kärnvapnen från USA som finns baserade i Europa för NATO. Deltagande länder är Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Turkiet och USA.
Vad som kan ses anmärkningsvärt i denna övning är att Polen deltar med två (2) F-16 plan, då de inte officiellt skall ha förmåga att genomföra insats med taktiska kärnvapen ur NATO arsenal, dock deltar de så bedömt rör det sig om eskortuppgifter av kärnvapenbärande flygplan samt attackuppgifter mot luftvärn, radar o dyl.
Bedömt det som skede igår (141029) var en motövning med två (2) av tre (3) ingående delar i den ryska kärnvapentriaden mot NATO övningen STEADFAST NOON. Både NATO och Ryssland övar sina kärnvapenförband, vilket inte är något ovanligt, dock har dessa ej sammanfallit i tid mig veterligen de senaste åren, vilket gör detta anmärkningsvärt, då den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen mellan Väst och Ryssland pågår sedan kalla krigets slut. Då väljer man att genomföra en motövning, till en sedan länge känd och delgiven övning, likväl en vecka efter den allvarligaste kränkningen av NATO luftrum, sedan kalla krigets slut. Totalt visar detta på att vi är definitivt tillbaka till 1980-talets lågvattenpunkter i säkerhetssituationen, trots att många försöker hävda motsatsen främst i Sverige, sammanfattningsvis vi är ”back in the 80’s” igen.
Detta om något borde vara en ögonöppnare tillsammans med många andra incidenter under de senaste sex (6) månaderna för den nya regeringen. Båda parter (NATO och Ryssland) övar aktivt olika reguljära krigföringsmoment nu, vid vissa tillfällen sammanfaller de t om! Likväl så för nästan varje övningsmoment som varit de senaste sex (6) månaderna så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i säkerhetsspiralen. Idag (141030) så förefaller NATO luftstridskrafter utökat sin patrullering över Östersjön, vilket är en markant markering och visar på hur allvarlig situationen blivit i Östersjöregionen.
Likt under det kalla kriget står vi nu mitt i mellan två (2) parter, tas inte försvarsfrågan seriöst nu, så kommer den bedömt aldrig göra det, realpolitik krävs nu och inte floskler rörande långsiktiga satsningar, förmågan av totalförsvaret vill jag påstå, behöver förstärkas här och nu. För vi är militärt alliansfria mellan två parter som börjar se varandra som sina definitiva antagonister.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Air Power Australia 1, 2(Engelska)
ABC News 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
NATO 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Hur blev det så här?


…. är rubriken till ett kärnfullt inlägg hos kollegan Wiseman från dagen där det konstateras att innehållet i Försvarsmakten är i stort sett exakt samma som efter Försvarsbeslutet 2004 trots att man då ansåg att Östersjöområdet präglas av lugn, stabilitet samt att spänningen  i vårt närområde minskat dramatiskt under ledning av president Putin….

Så lät det alltså för 10 år sedan, och som bekant har det runnit stora mängder vatten under broarna sedan dess och säkerhetsläget i vårt närområde är markant försämrat, något som förmodligen inte kan ha undgått någon av er läsare.

Trots detta har Försvarsmakten i stort sett samma organisation nu som då så när som på några ”nymoderata satsningar” som i själva verket inneburit volymreduceringar avseende såväl personal som materiel.

Men även om mycket till synes är likadant så finns det finns en stor skillnad, och det är den ständigt vikande övningstrenden som kan skönjas från 2004 fram till 2014. Detta är något som har direkt koppling till den ständigt minskande försvarsbudgeten och som speglas i minskad gångtid, flygtid och körmil.

Bild över flygtid lånad från Wiseman

Trots ovanstående talande bilder så har ansåg både den tidigare alliansregeringen och Försvarsmakten att dagens organisation (IO14) är operativt relevant, något som ger en tydlig signal om att man uppenbart glömt bort vilka slutsatser som drogs när nuvarande organisation beslutades för tio år sedan, då när säkerhetsläget var ett helt annat än i dag. Det verkar onekligen som att politiker och även Försvarsmakten till synes accepterat det faktum att vi står med en extremt anorektisk organisation som övar mindre och mindre för varje år som går.

Med hänsyn till den budget som den nya rödgröna regeringen lagt fram så finns det inget som tyder på att uppfattningen i sak är nämnvärt förändrad.

Oavsett vad som händer i vårt närområde, hur liten Försvarsmaktens organisation blir, och hur lite än förbanden övar så är det ingen som slår näven i bordet, säger stopp och vänder den nuvarande negativa trenden som har direkt bärighet på Sveriges försvarsförmåga.

Källor:
Arméns vikande övningstid
Marinens vikande övningstid
Flygvapnets vikande övningstid  

Läs även: Mike Winnerstig i GP

Gästinlägg: När man kan, måste, men inte vill



Publicerar ännu ett gästinlägg av signaturen Dalton som förra gången skrev om Gotland. Den här gången handlar den fiktiva berättelsen om Skåne.

/ Skipper


——————————-


Varför det är farligt att lägga alltför mycket vikt vid modeord såsom ”hybridkrigföring” eller ”sjätte generationens krigföring”



Utöver ”det gamla hangarfartyget” Gotland så är Skåne ett av de svenska territorier som sannolikt är av intresse och betydelse för Ryssland. Det handlar än en gång om att förhindra fientlig styrketillväxt och att skapa egen rörlighet. En enkel lösning på detta skulle kunna vara att placera delar av sin flotta i Öresunds trängre delar. Det är ju dock en kortsiktig lösning, en hög risktagning och under rådande omständigheter inte resurseffektivt. Hur gör man då?

Att ta Gotland visste de allihop skulle vara enkelt. Att ta Skåne var svårare. Alla spel som gjorts på planen visade två saker; För det första så var ”timing” A och O, för det andra skulle det krävas krigshandlingar

Svensken har förband i Skåne och tilltransport av tillräckliga förband skulle ta tid. Tid var onödig förvarning i det här fallet. Att förlita sig enbart på desinformation och politisk tvekan skulle inte heller räcka. Området är alltför stort och erbjuder alltför stor rörelsefrihet.

Huruvida det var en ubåtsöverste som kom med det förlösande förslaget eller ej var oklart men det hade blivit den vedertagna sanningen.

Först hade det nästan låtit för bra, som om grunden till planen hade lagts 1981.

Förberedelserna för Gotlands frigöring var redan pågående. Nu handlade det bara om att få de två tidslinjalerna att fullt ut harmonisera.

En av Whiskey-ubåtarna på väg till kyrkogården i Murmansk gavs nödvändiga order. Efter en helt enligt order ”lagom klantig” färd ned längs den norska kusten, där ubåten observerades av flera av NATOs sensorer, så nådde hon Öresund.

När väl Öresundsbron passerats manövrerades hon klart in på svenskt vatten. Mycket riktigt så hade svenskarna fått förvarning från NATO. Såväl satelliter som flyg kunde notera flera fartyg som skyndsamt lämnade Karlskrona, även från Stockholms skärgård började svenska örlogsfartyg röra sig söderut.

För stunden låg allt i händerna på en enskild fartygschef. Misslyckades han så skulle han gå till historien som en (till) fyllehund med tvivelaktiga kunskaper i navigation. Lyckades han så väntade en framtid som landshjälte.

Svenskarna hade uppenbarligen sparat en del resurser för ubåtsjakt och många av officerarna var förvånansvärt skickliga. De hade dock varken vapen eller numerär för att utgöra något egentligt problem.

Väl i vattnen utanför Åhus lät man sig på nytt lokaliseras och nu var det känsligt. Med hjälp av hög hastighet och till synes orimlig tur träffades man av en av de få svensk sjunkbomberna. Mindre än en sjömil utanför Åhus hamn. Några ”desperata” girar senare satt man tryggt på grund, halvt i övervattensläge, inom synhåll för södra Sveriges största containerhamn. Historiens vingslag dånade i öronen på såväl besättningen som generalstaben.

Svenska fartyg gjorde som de förväntats och efter att den första delegationen ombord med egna ögon kunnat konstatera att ubåten mycket riktigt bar kärnstridsladdningar så var inom kort utrymningen av Åhus påbörjad och hamnen stängd. Pinsamt för Sverige att genom sitt angrepp på en redan skadad ubåt skapa en överhängande risk för att den nukleära lasten skulle detonera.

Nu stod man så med en möjlig härdsmälta på händerna och ett kaos i östra Skåne, vars ökning i omfattning endast överglänstes av det politiska kaoset i Stockholm och de intill liggande länderna. Den striden skötte medierna själva, skönt att slippa lägga kraft där. Den behövdes för Gotland nu – gasledningen till kontinenten hade just utsatts för ett ”terroristangrepp” och all skuld skulle läggas på Sverige.

Sveriges oförmåga att omhänderta den skadade ubåten gjorde att räddningsstyrkan utan problem fick tillstånd att gå in på svenskt vatten. Svenska oppositionspolitiker skrek i högan sky om att såväl detta som händelseutveckligen på Gotland bara var ”Maskirovka” och förklädda krigshandlingar. Det hjälpte föga.

Om förloppet i detalj följde planen blev aldrig klarlagt men resultatet blev det önskade. Ett av bogseringsfartygen träffades av svensk eldgivning. Räddningsstyrkans eskort besvarade elden och i tumultet träffades ubåten, eller hade lasten detonerats på annat sätt, svensken skulle aldrig få veta vilket. Det skulle dröja innan Åhus var beboligt igen men det var egalt. Skämtet var att ”ÅHUS” aldrig skulle vara det igen, staden skulle ju döpas om.

Svaret på den svenska aggressionen kom snabbt, precis som planerat. Huvudsakligen nyttjades luftburna förband. NATO fanns i området och Östersjöflottans huvuduppgift var därför riktad mot Gotland. Det var där tyngdpunkten för EU initialt hamnat, ingen ville ju frysa, och nu visade sig den västliga trögheten sig från sin bästa sida.

Södra Skånska regementet visade prov på att både slå snabbt och hårt. Deras förband räckte dock på intet sätt till. Deras nya fordon begränsades svårt av den civila trafiken från östra Skåne och inom kort hade de tvingars övergå till strid i mindre enheter utan inbördes samordning. Öresundsbron sprängdes med attackflyg. Det svenska luftvärnet hade till del grupperats i Skåne men än en gång gjorde numerären att det mest utgjorde ett irritationsmoment.

Inte långt senare hade de tillförda ingenjörförbanden i princip skurit av Skånes infrastruktur från Sverige och förbandsmassan var redan långt större än vad Sverige skulle kunna slå.

Nu fanns bara en fråga kvar. Skulle den civila gisslan vara tillräcklig för att Sverige skulle lyckas hålla borta NATO. Ville de starta det tredje världskriget över ett landskap som Skåne?

/ Dalton

Den marina operationen i Stockholms skärgård



Det har varit en händelserik vecka, minst sagt. Ingen kan nog ha undgått att den senaste veckan har varit mycket intensiv för Marinens del då det förekommit trolig främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård, vilket är det näst högsta verifikationen på Försvarsmaktens bedömningsskala. Alla inblandade har gjort sitt absolut yttersta för att nå framgång och professionalismen och beslutsamheten har varit påtaglig. Det kan jag garantera!


Det här inlägget syftar till en sak. Det är att förklara för media och framför allt för alla bloggläsare varför jag inte kan kommentera den genomförda operationen. Jag har noterat via Twitter och andra kanaler att det finns stora förväntningar och förhoppningar att jag ska skriva något.

Från och med fredag den 17 oktober kopplade jag ur från alla sociala mediakanaler och har koppat in igen först idag. Jag konstaterar att det finns en hel del att ta igen både från TV, tidningar, bloggar och Twitter. Tids nog ska jag försöka ta mig igenom alla flöden och kanaler i syfte att erhålla vilken bild som förmedlats till media.

Vad jag kan konstaterar är att den marina enhet jag tjänstgör på har figurerat i stor omfattning i media. Jag har även fått ”heads up” på att media tagit närbilder på mig ombord på fartyget och lagt ut på webben. Av den anledningen skulle det vara märkligt om jag låtsades om som att jag inte har varit på plats i Stockholms skärgård under den senaste intensiva veckan inom ramen för det som Försvarsmakten benämner som en ”underrättelseoperation”.

När jag slog på mina telefoner då operationen trappades ned konstaterar jag att media har jagat mig i en inte ringa omfattning. Man vill att jag ska kommentera pågående operation i såväl TV som radio och tidningar. Bland annat ville SVT att jag skulle lämna min tjänst tillfälligt för att deltaga i SVT Debatts direktsändning i torsdags. Man har till och med sökt mig via min fru och mina barn. Jag har en förståelse för detta och respekterar att media gör sitt jobb, men jag hoppas även att media har förståelse för att jag inte kan kommentera en pågående operation eller för den delen inte heller kommentera operationen i efterhand.

Jag har varit i kontakt med Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i syfte att diskutera mitt förhållningssätt till media och för att erhålla Försvarsmaktens råd. För att undvika spekulationer så vill jag särskilt understryka att Försvarsmakten inte har förbjudit mig att uttala mig som privatperson eller försvarsbloggare. Tvärt om så har informationsdirektören tydligt påtalat såväl mina rättigheter som mina begränsningar, något som gäller alla anställda i Försvarsmakten alltid, oavsett grad eller befattning.

Mitt beslut, vilket för mig är en självklarhet om nu någon läsare trodde något annat, är att inte kommentera själva operationen i Stockholms skärgård varken som privatperson eller som försvarsdebattör. Anledningen är flera.


På grund av den roll jag har haft i operationen så har jag tillgång till omfattande information som av fullt naturliga skäl är omgärdad av försvarssekretess. Detta innebär att jag varken kan eller vill kommentera det som har hänt. Det är betydligt enklare att kommentera händelser då man med säkerhet enbart har öppna och officiella källor att förhålla sig till. Något som exempelvis Wiseman har kunnat göra då han för tillfället sitter i skolbänken på Försvarshögskolan.

Jag tror det är svårt för utomstående att kunna skilja olika roller från varandra. Även om jag uttalar mig som försvarsdebattör och privatperson om saker som inte omgärdas av sekretess så bedömer jag risken som överhängande att jag kommer att citeras och/eller tolkas i egenskap som fartygschef och därmed starta oönskade spekulationer. Försvarsmakten har utsedda talespersoner som för den officiella talan från myndigheten. Bland annat stf C INS Anders Grenstad som har gjort ett bra jobb.

Jag har vid flera tillfällen tidigare fört en debatt om ubåtsjaktresurser, helikoptrar m.m. utifrån helt öppna uppgifter här på bloggen. Detta kommer jag givetvis fortsätta att göra även i framtiden, om än inte just nu. Jag överväger i ett senare skede att kommentera hur media har agerat, ett ämne som jag har flera synpunkter runt och som kan kommenteras fristående från genomförd operation.

Jag vill i sammanhanget avslutningsvis belysa tre saker:

  • Jag instämmer helt och hållet i ÖB uttalandeDet här är mycket allvarligt, det är rätt och slätt för jävligt att något eller någon är inne på svenskt territorium just nu
  • Jag hoppas verkligen vi slipper få en debatt om ”budgetubåtar” och att det skulle vara en manöver för ett erhålla höjda försvarsanslag. Att påstå något sådant är ett hån mot alla som jobbat dygnet runt under bitvis mycket tuffa förhållanden för vår säkerhet, och för att visa att Sverige värnar den territoriella integriteten
  • Jag vill härmed uttrycka mitt tack för allt stöd och alla uppmuntrande ord som riktats till alla inblandade, något som jag nu i efterhand har uppmärksammat. Sådant är mycket värdefullt!

Jaga på medier

av Olof Santesson Försvarsmakten gjorde rätt. Informationsdirektören hölls undan tills jakten var i praktiken slut. Medan läget tycktes som mest livligt skickade man istället fram insatsofficerare, sådan som vi när försvaret gjorde skäl för namnet kallade operationsledare och som rimligtvis yrkesmässigt vet vad de borde tala om. Ändå blev det fel – som vanligt. Sverige […]

Under ytan del 2

Sammanfattning
Främmande makt har bedömt mellan 2009-14 kränkt svenskt territorialvatten med undervattensfarkoster, bedömt även på fler platser än enbart Stockholmsskärgård. Främmande makt bedöms öka sin intensitet i kränkningarna om det nuvarande säkerhetspolitiska läget fortsätter en markant ökning kan ske om det säkerhetspolitiska läget försämras utifrån rådande nivå. Syftet främmande makt har med dessa kränkningar är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser.
Analys
Allmänt.Detta inlägg kommer ejberöra den nu genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Utan vi kommer titta på de övriga uppgifterna som framkommit i kölvattnet av denna underrättelseoperation. Genomgående kommer jag använda begreppet främmande makt, för ingen nationalstat har utpekats som den kränkande, härvid krävs även att vi studerar båda parter som vi har runt oss, Ryssland och NATO anslutna länder, och vilka motiv de kan tänkas ha för att genomföra kränkningar. Särskilt skall beaktas att jag skriver NATO anslutna länder, då avser jag ejNATO som organisation utan att vissa av dess medlemsländer innehar förmågan att genomföra dessa typer av operationer.
Backgrund.Både fd Överbefälhavaren (1986-1994) Bengt Gustafssonsamt författaren och säkerhetsrådgivaren Joakim vonBraun gör gällande att främmande makt har bedrivit undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten sedan 2009 och framåt. Detta sammanfaller även väl med agerandet tiden innan 1980-talets undervattensverksamhet dvs man påbörjar en långsam ökning av verksamheten som sedan när det säkerhetspolitiska klimatet förändras ökar i intensitet. Perioden innan 1980-talets kränkningar var en säkerhetspolitisk lugn period, för att råda under ett kallt krig, likväl har vi mellan 1992 – 2008 haft en lugn säkerhetspolitisk period i Europa.
Bild 1. Jämförelse med tidigare kränkningar och påståda nya.
De geografiska områden som främmande makt skall ha genomfört undervattensverksamhet i är enligt von Braun, Göteborgs och Stockholms skärgård, Gotland och vid Sundsvall. Dessa områden var även områden som tilldrog sig intresse från främmande makt under 1980-talets incidenter, se bild 1, mängden kränkningar mellan 2009 – 14 skall vara ett tiotal, vilket jag bedömer som en trolig siffra om främmande makt åter påbörjat undervattensverksamhet i svenska vatten.Men finns det något substantiellt syfte med att under perioden 2009 intill dags datum genomföra undervattensverksamhet i dessa geografiska områden?
För att förstå varför det finns ett syfte krävs en tillbakablick i den nutidshistoria vi står i nu och konsekvenser av ageranden som skede för bara några år sedan, men som får ett genomslag nu, inledningsvis måste man se ökningen av NATO länder som en del i skapandet av en formativ period. När de Baltiska staterna samt Polen, vunnit sin frihet från Sovjetunionen, tog man beslutet att ett medlemskap i NATO var det enda sättet att garantera denna nyvunna frihet. Ryssland var under hela 90-talet för försvagat, för att kunna genomföra några kraftigare ageranden än retoriska, vilket troligtvis kom att vara en bidragande orsak till att folkomröstningar i de respektive länderna gick att genomföra, där en majoritet av befolkningen kom att välja ett medlemskap i NATO. Vid 2004 när de Baltiska staterna slutligen blev medlemmar i NATO, förefaller det som att Ryssland övergivit den retoriska tonen, i och med en konstant höjning av försvarsutgifterna har skett sedan dess, se bild 2, kontra dels de nordiska länderna dels de ledande europeiska NATO länderna som successivt minskat sina försvarsutgifter, ser man dock totalt så överstiger NATO samlade budget vidaRysslands, vad som även är intressant är att följa Rysslands försvarsbudget kopplat till olika händelser, se bild 3.

Bild 2. Försvarutgifts jämförelser.
Bild 3. Rysslands försvarsutgifter kopplat till olika historiska händelser.
Nästa stora vattendelare kom att bli Ryssland – Georgien konflikten 2008, denna konflikt kom troligtvis cementera ett utanförskap från NATO för Georgien, likväl så gjorde Rysslands dåvarande President Medvedev ett uttalande efteråt att kriget kom att hejda utökningen av NATO medlemsländer i Rysslands närområde. Som en direkt konsekvens av denna konflikt så kom det säkerhetspolitiska agerandet förändras i Västeuropa, varav den tydligaste för NATO blev EagleGuardian och för Sverige en självantagen solidaritetsförklaring som ej har bekräftats av något grannland.
Eagle Guardian, är NATO operations namn på hur man avser gå tillväga i händelse av ett ryskt angrepp mot Polen samt de Baltiska staterna. Denna plan kom till verket efter den Rysk – Georgiska konflikten 2008, planen kom till allmänhetens kännedom i och med Wikileaks avslöjande av diplomatiska telegram 2010, troligtvis har planen ändrats efter det, likväl som den bör ha ändrats i takt med det försämrade säkerhetspolitiska läget mellan NATO och Ryssland, som varit i en nedåtgående spiral sedan 2008.
Den svenska solidaritetsförklaringen som tillkom efter det Rysk – Georgiska kriget 2008, bygger i grunden på Lissabonfördraget, här skall särskilt beaktas att EU är ej en militärallians däremot har man ett försök till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), där medlemsstaterna skall ge hjälp i händelse av ett angrepp på ett annat medlemsland enligt FN stadgan artikel 51. Dock skall det särskilt poängteras att ordalydelsen är, ”Stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51”, det är inga utfästelser rörande understöd med väpnad trupp, utan spektrat är oerhört stort i det ordvalet.
Således har vi ett antal händelser i vårt närområde som kommer leda fram till en ökad spänning mellan å ena sidan Ryssland å andra sidan NATO och mitt i mellan dessa två står de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. En liknelse kan vara att Georgien konflikten 2008 är för oss idag vad Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan var för 1980-talets generation. Likväl ser man till en formativ period avseende främmande makts undervattensverksamhet i svenska vatten så blir liknelsen även mycket slående.
Formativ period. Vid 2009 står då återigen NATO och Ryssland mot varandra, spelpjäserna är än en gång på plats för att planera och förbereda för att kunna behärska geostrategiskt viktiga delar av Sverige i händelse av en konflikt mellan dem. Häri kommer Bengt Gustafssons och Joakim von Brauns uppgifter in, under denna period skall främmande makt genomfört undervattensverksamhet inne på svenskt inre territorialvatten. Sett till den uppbyggnad av händelser som skett under hela 2000-talet är det fullt rimligt att dessa uppgifter stämmer.
Sundsvall, denna plats kanske är förvånande för vissa i undervattensverksamhets sammanhang, men tittar man lite närmare på det så blir det mycket förståeligt, dock måste vi se bortom vår egen landgräns för att förstå varför. Mellannorrlands geografiska placering erbjuder goda inflygningsvägar för både Ryssland respektive NATO mot varandra i händelse av en konflikt. Nästintill i höjd med Västernorrland och Jämtland men i Norge finns de bergförråd som skall förse den predestinerade brigaden ur amerikanska marinkåren med den utrustning och underhåll som krävs för 30 dagars strid i händelse av att Norge dras in i en konflikt. Denna brigaden kan således enbart flygas in med mer eller mindre uniform och personligt eldhandvapen, övrig materiel finns på plats. Detta blir ur det Ryska perspektivet ett mycket högintressant mål, likväl blir det strategiskt viktigt för NATO att skydda i händelse av en konflikt. Undervattensverksamheten som skall ha genomförts vid Sundsvall är bedömt riktad mot sensorsystem (läs radar och liknande system) som kan finnas i anslutning till havet. Historiskt stämmer även detta väl då framför allt F 4 var den flygflottilj som hade flest besökare av östliga s k ”försäljare”, vilket är fullt naturligt vill man säkerställa fria inflygningsvägar krävs det att det ej finns något flygförband på platsen.
Gotland, denna ös strategiska värde har dels belysts på denna blogg dels av andra försvarsdebattörer, så att Gotland har en stor strategisk vikt för dels Ryssland dels NATO är bortom allt tvivel. Undervattensverksamhet blir då än mer trolig att den har genomförts under denna formativa period. I Gotlands fall är det troligt att främmande makt dels har genomfört inhämtning mot de sensor system som finns placerade på ön dels rekognoserat landstigningsplatser för både stora och mindre enheter dels har man bedömt genomfört inhämtning mot sensorsystem i anslutning till havet. Båda parter har intressen av denna information.
Göteborg, Marinen genomförde 2011 en ubåtsjaktoperation i Göteborg, bedömt är det denna operation som Von Braun hänvisar till i sina uppgifter. Vad som är intressant med denna ubåtsjakt är att den genomfördes parallellt som en marinövning genomfördes i området, likväl ett mindre känt faktum är att Hans Majestät Konungen befann sig på ett av fartygen och kunde ej komma iland för ett dygn senare, bara detta visar på att man bedömde det som mycket troligt att främmande makt genomförde undervattensverksamhet. Försvarsmakten har mig veterligen ej släppt någon öppen rapport rörande vad man de facto kom fram till i efteranalys arbetet av ubåtsjakten i Göteborg. Varför är då Göteborg viktigt? För Ryssland blir det viktigt att kunna hindra NATO förband att utnyttja Sveriges största hamn för intransport av markförband i händelse av en konflikt, för NATO blir det viktigt att kunna ha kännedom om uppbyggnaden kring hamnen och terrängen till den i händelse av ett ryskt angrepp. Likväl kan kränkningar i Göteborgsskärgård syftat till att införskaffa sig kunskap rörande sensorsystem eller utplacering av egna sensorsystem m h t den strategiska vikt Göteborgs hamn har.
Stockholm, Den strategiska betydelsen av rikets huvudstad säger allt kring varför Stockholmsskärgård är högintressant för främmande makt dels finns rikets ledning i Stockholm dels utanför finns 4. Sjöstridsflottiljen en av två (2) kvarvarande sjöstridsflottiljer och därmed 1/4 av svenska Försvarsmaktens fjärrstridskrafter, inräknat de två stridande flygflottiljerna samt 3. Sjöstridsflottiljen. Härvid är detta område strategiskt viktigt för en motståndare att redan i fredstid rekognosera och föröva i för att möjliggöra stridens förande oaktat om det är NATO eller Ryssland. Undervattensverksamhet har genomförts tidigare i detta område, vilket bekräftades vid en av presskonferenserna. Bedömt har främmande makt genomfört underrättelseinhämtning mot sensorsystem i området, likväl övrig underrättelseinhämtning, utplacering av egna sensorsystem samt inträningsoperationer i syfte att föröva vissa kritiska moment i händelse av en konflikt, båda parter har intresse av detta.
Mängden kränkningar under vatten mellan 2009 till 2014 har ej bekräftats av Försvarsmakten likväl har man ej heller bekräftat uppgifterna rörande Gotland och Sundsvall, dock tidigare kränkningar i Stockholmsskärgård har bekräftats, likväl den genomförda ubåtsjakten i Göteborgsskärgård 2011 är ju i sig en indirekt bekräftelse på att främmande makt kan ha genomfört undervattensverksamhet i området. Vad som dock gör det troligt att t ex Von Brauns siffra ett tiotal kränkningar stämmer, är att officersförbundet hade i sin medlemstidning i Oktober 2014, ett reportage om undervattensspaningscentralen (UVSC) på Muskö. Där man indirekt ger en bekräftelse att undervattensverksamheten har ökat, då man nämner att mer fasta hydrofonsystem kommer utplaceras på grund av den ökade aktiviteten i Östersjön, likväl beskrev man utplacering av fasta kamerasystem, något som de gamla ubåtsskyddskompanierna även hade spritt över Sverige i syfte att kunna kontrollera ytan, då olika sensorsystem gav utslag och därmed bekräfta eller falsifiera om en undervattensfarkost var på platsen.
Fakta i målet är att Försvarsmakten har bekräftat undervattensverksamhet av främmande makt har genomförts tidigare som minst i Stockholms skärgård. Är då de övriga uppgifterna troliga att främmande makt även befunnit sig i Göteborgs skärgård, vid Gotland och Sundsvall. Jag bedömer det som mycket troligt att så är fallet, kopplat till de säkerhetspolitiska spänningar som uppstod efter Georgien konflikten samt dess efterföljande konsekvenser, så faller bitarna på plats. Detta kan även vara en del som Säkerhetspolisen (SÄPO) benämner som krigsförberedelser. Kan man nationalitets bestämma vilken den främmande makten är? Svaret på den frågan blir nej, i så fall hade en diplomatisk protestnot redan varit överlämnad till den nationen.

Förklaringsmodeller.Fyra troliga förklaringsmodeller finns främst till varför främmande makt väljer att genomföra undervattensverksamhet på dels svenskt territorialvatten dels det inre territorialvattnet, dessa är inhämtningsoperationer, avlyssningsoperationer, rekognosering av sensorsystem och avslutningsvis utplacering av egna sensorsystem. Det främsta och övergripande huvudsyftet med främmande makts undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten är och förblir underrättelsedrivna operationer i något syfte, det var det övergripande syftet under 1980-talets kränkningar likväl lär det vara/bli det under de kommande årens.
Inhämtningsoperationerhar tidigare beskrivits i den ovanstående texten, men en ytterligare förklaring kan krävas. Syftet med renodlade inhämtningsoperationer vid undervattensverksamhet kan vara att finna lämpliga landstigningsplatser, farleder, genomföra inträngning på land i syfte att rekognosera fasta objekt. Detta vet vi genomfördes dels av NATO anslutna länder dels av Ryssland under det kalla kriget, så båda parter har genomfört och besitter förmågan att genomföra sådana operationer. Det är således renodlade krigsförberedelser dessa operationer syftar till, man vill fysiskt på plats inhämta information som bekräftar ens tänkta planer.
Bild 4. Undervattenskablar i Östersjön.

En möjlig förklaring till varför främmande makt befinner sig i våra skärgårdar kan vara avlysning av undervattenskablar, både NATO och Ryssland har denna förmåga, se bild 4. Den mest kända avlysningsoperationen är ”Ivy Bells”, då USA avlyssnade en undervattenskabel i Ochotska havet under 1970-talet, i en nyligen publicerad artikel i Ryssland rörande ubåtstypen AC-12 så beskrivs även att avlysningsoperationer har genomförts med denna ubåtstyp. Således båda sidorna har kompetensen och förmågan att genomföra sådana operationer. Vän av ordning ställer sig säkert då frågan varför genomföra det på inre vatten och inte ute på internationellt vatten. Oftast handlar det om dykdjup men även referenspunkter för att enkelt kunna fastställa vart kabeln finns, i fallet med ”Ivy Bells” förutsatte man att det skulle finnas en varningsskylt som indikerade att ankring var förbjuden mellan land, vilket det gjorde, därmed kunde sökandet efter kabeln underlättas. Syftet med en avlysningsoperation i dagsläget är bedömt att få tillgång till rådata i och med att den mesta överföringen numera genomförs digital i dessa kablar.

En annan förklaring är i redan fredstid genomföra rekognosering av främst sensorsystem för att möjliggöra förstöring av dessa i händelse av krig. Med sensorsystem avses här dels radar dels undervattenssystem såsom bottenfasta sonarsystem o dyl. Försvarsmaktens innehav av dessa system framkommer som senast i officersförbundets medlemstidning, likväl finns det tidigare SOSUS system (benämnt som Ålandsspärren och System-4) beskrivit i Mikael Holmströms bok den dolda alliansen. Förstörs sådana system i ett inledningsskede av en konflikt så skulle vår förmåga att nå ett ledningsövertag mot en motståndare drastiskt försämras. En annan förklaring kan vara kartläggning av dessa system så att dessa kan undvikas. Både Ryssland och NATO länder har under kalla kriget genomfört förberedelser för sådan verksamhet.
En avslutande förklaring kan vara utplacering av egna sensorsystem samt underhåll av dessa. Både Ryssland och NATO länder genomförde sådana operationer under kalla kriget, förmågan att genomföra dessa operationer lär under del av 1990 och 2000-talet nedgått men tveksamt är om man valt att avsluta ett vidmakthållande i detta. Vilket skulle förklara ett inträngande på inre svenskt territorialvatten.
Den avslutande frågan är alltid den vanligaste förekommande, varför väljer man att genomföra kränkningar med undervattensfarkoster, det svaret är går att finna i vår oerhört långa kust, Sveriges kust är dryga 270 mil lång. Längs denna kust har vi en stor del av våra sensorkedjor, detta gör att det enklaste sättet att inhämta information rörande dessa är främst genom undervattensverksamhet. Sannolikheten att bli påkommen är mycket låg och blir man påkommen är det näst intill omöjligt att bevisa vilken nation som är den kränkande om man inte lyckas tvinga upp eller sänka farkosten och då bärga den. Häri ligger svaret varför främmande makt väljer att kränka vårt territorialvatten med undervattensfarkoster.
Bedömt genomförs samtliga fyra typer av operationstyper i och med att det övergripande syftet med dem är informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Sett till den period vi tittar på 2009-2013 så blir det mycket svårt att göra indiciekedjor som kan utpeka någon specifik nationalstat som den kränkande utan teknisk bevisning. Efter 2013 blir situationen enklare, där finns ett större antal variabler att kunna ta hänsyn till samt vägval som Sverige genomfört, men det återkommer vi senare till.
Slutsatser
Främmande makt har genomfört undervattensverksamhet på svenskt territorium bedömt kommer även främmande makt fortsätta dessa operationer mht det rådande säkerhetspolitiska klimat i Östersjöregionen. Försämras det säkerhetspolitiska klimatet kommer bedömt intensiteten i undervattensverksamheten tillta.
Främmande makts övergripande syfte med undervattensverksamhet är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Dessa syftar dels till att bekräfta om tilltänkta planer är möjliga dels till att redan i fred öva kritiska moment som kan nå strategiska avgöranden i krig och därmed rättfärdigar risktagningen redan i fred.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1, 2(Svenska)
Expressen 1, 2, 3(Svenska)
FN 1(Engelska)
Komsomolskaja Pravda 1(Ryska)
OSW 1(Engelska)
Sundsvalls Dagblad 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
SIPRI 1, 2(Engelska)
Submarine Cable Map 1 (Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Regeringskansliet 1(Svenska)
Göteborgsposten 1(Svenska)
Officersförbundet 1(Svenska)
Deception, Lucas Edward, 2012
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Blind mans bluff, Sontag Sherry; Drew Christopher; Drew Annette, 1998
Rising Tide, Weir Gary; Boyne Walter, 2003
Sanningen i ubåtsfrågan, Gustafsson Bengt, 2010
Hårsfjärden, Tunander Ola, 2001

Ur vattnet i elden

Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen. I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken […]

Gästinlägg: Transparensens givande och tagande

Tyvärr har jag själv lite för mycket att göra för att hinna skriva fler inlägg om den pågående verksamheten, varvid det är tacksamt att kunna publicera detta gästinlägg som tar upp en av de intressanta aspekterna med Försvarsmaktens pågående operation. Var går gränsen för öppenheten? Vilket ansvar har Försvarsmakten med sin öppenhet och vilket ansvar har media för att respektera operationssekretess under en pågågende operation?

De senaste dagarnas direktrapportering från Stockholm skärgård har väckt mycket frustration när man i live-sändning berättar att korvetten X nu spärrat ett visst sund, medan fartyg Y precis satt i en undervattensrobot och korvetten Z flyttar sig sydost. Detta är förhållanden som kommer att ha ändrats en halvtimme senare och vikten för allmänheten att ta del av just detta är ringa. För motståndaren är det dock guld värt eftersom det både kan utgöra primärkälla och dessutom bekräfta andra sensorer och annan inhämtning. Att Försvarsmakten ska vara, behöver vara och få vara öppen kring vad som sker på och omkring vårt territorium är ytterst en demokratifråga. Förhoppningsvis var det många som noterade att konteramiral Grenstad vid sin första presskonferens berättade att den pågående operationen var kulmen på en lång rad indikationer under flera års tid. Samtidigt är den enda ubåtsjaktoperation som rapporterats i media den som genomfördes utanför Göteborg hösten 2011. Jag har gett förslag till Folk och Försvar att ta upp just denna fråga som avhandlas i gästinlägget till en diskussion mellan representanter för media och Försvarsmakten under exempelvis rikskonferensen i Sälen. Jag tror det vore mycket nyttigt för alla parter.

Wiseman

____________________________________________

Transparensens givande och tagande

Den senaste tidens aktiviteter i Stockholms mellersta skärgård saknar motstycke sedan ubåtsjakteran under 80-talen. Insatsledaren kommendören Jonas Wikström har enligt honom själv inga begränsningar i de resurser som tilldelats honom i lösandet i vad som benämns som en underrättelseoperation. Försvarsmakten har i skrivande stund inte uttalat vad för typ av plattform det rör sig om (mer än att den finns under havsytan) eller vilken typ av aktivitet som misstänks, och utöver detta, inte specifikt riktat något uttalande vilket land det kan tänkas vara som uppenbarligen har ett intresse av Sveriges inre farvatten. Det som däremot uttalats, av exempelvis konteramiralen Anders Grenstad, är att det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön bidragit till att Försvarsmakten nu agerar så kraftfullt som sker. Av det kan de flesta med säkerhetspolitiskt intresse dra slutsatser.

Anders Grenstad fick under gårdagen utstå kritik för att han vid den presskonferens som hölls i Högkvarteret inte delgav media den exakta position där undervattensfarkosten observerades av det vittne som sedermera kommit att kallas för ”27-åringen” i kvällspressen. Många anser nu att förtroendet för Försvarsmakten har skadats eftersom det inte går att tro på en myndighet som, om än kanske inte ljuger, i vart fall är medvedet luddig eller vilseledande i sina mediala uttalanden. Försvarsmakten var snabb med att gå ut med en ursäkt och en förklaring att meningen inte var att vara ospecifik i platsangivelser till media. I det följande ämnar jag diskutera det dilemma våra militära ledare (på absolut högsta nivå) har att överväga under den faktiskt historiska operation som just nu pågår. Den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har uttalat fortsatt högsta förtroende för Försvarsmakten med ledning.

Sverige är ett land som präglas av en nästintill unikt stark myndighetstransparens. Det innebär att alla handlingar, som inte utgör så kallade arbetsdokument eller med hänsyn till punktregleringar genom exempelvis lag görs hemliga, ska gå att begära ut av tredje man. Dessutom ska offentliga uppgifter lämnas ut skyndsamt. Det gäller liksom alla myndigheter också Försvarsmakten. Syftet med denna transparens är till exempel att både den som är föremål för ett myndighetsbeslut, eller den som vill granska ett sådant, exempelvis media, ska kunna begära ut uppgifter för att själv kunna granska den arbetsgång som företagits hos myndigheten ifråga. Naturligtvis får offentlig information inte heller förvanskas. Transparensen syftar alltså till att alla vi som är medborgare i Sverige, och fler än så, ska kunna lita på den information och beslut en myndighet förmedlar. Denna starka tradition innebär att de flesta av oss hyser en förhållandevis stor tillit till våra myndigheter, eftersom tveksamheter lättare går att upptäcka.

Under denna operation har Anders Grenstad enligt många missbrukat den transparensen genom att delge missvisande information till det svenska folket genom media.

Vad som härvid förtjänar att betonas är att i det läge Försvarsmakten, och Sverige som land, just nu befinner sig i kan det dock uppenbart konstateras att ytterligare minst en aktör har intresse av information förmedlad av Försvarsmakten, nämligen det land som bedriver otillåten aktivitet på svenskt territorialvatten.. Hypoteser som att aktiviteterna i skärgården beror på attackdykare från utländska specialförband, underhållsförband som fört in eller bedrivit underhåll av spaningsmateriel eller minörer har florerat. Tilläggas bör att inga av dessa rykten helt saknar verklighetsförankring. De är alla möjliga. Skulle sådana hypoteser visa sig stämma utgör sådan verksamhet inget mindre än krigsförberedelser riktade mot Sverige som nation.

Om en motsatt (och något icke-realistisk) reflektion görs; vad skulle hänt om Försvarsmakten förmedlat alla de framsteg som görs kontinuerligt till media? Den för oss i Sverige oerhört viktiga myndighetstransparensen hade blivit total. Var och en hade kunnat skapa sig en långt mer detaljerad bild över vad som just nu sker. Så även motståndaren. Det kan knappast vara det kritikerna av Anders Grenstad vill, oavsett politisk hemvist.

Varför kan det tänkas att Anders Grenstad lämnade missvisande uppgifter vid presskonferensen?

Försvarsmakten har att skydda befolkningen till vilket pris som helst som ryms inom internationell rätt, och ska så göra. En nackdel som därvid drabbar allmänheten är, förutom olägenheten med det obehöriga intrånget i svenskt territorialvatten, möjlig desinformation vid operationskritiska skeden av Försvarsmakten. Det är just nu inte säkert att det är transparensen in i myndigheten Försvarsmakten för det svenska folket som är det viktigaste, men med sagt inte att det är transparens är oviktig. Tvärtom kan det just nu finnas ett nationellt intresse av att missvisande information sprids direkt av en myndighet, eftersom detta försvårar för den ovälkomna aktören att lägga pussel eftersom bitarna inte passar ihop med den lägesbild de själva besitter. Eftersom Försvarsmakten ska hävda den territoriella integriteten kommer man att göra så på alla de vis som tillåts, och så också inom ramen för denna operation. Detta kan även fortsättningsvis innebära vilseledande uppgifter i media, uppgifter som vi medborgare kanske aldrig kommer kunna kontrollera riktigheten i på grund av sekretess.

Det är därför viktigt att sätta oriktiga uppgifter i sitt sammanhang. Även om det för många är upprörande, skrämmande och frustrerande är det inte alltid sanna uppgifter som otvivelaktigt utgör det mest eftersträvansvärda i nuvarande sammanhang. Det viktigaste just nu bör vara att möjliggöra för Försvarsmakten att med de mycket knappa medel de förfogar över bedriva denna operation på det mandat som tilldelats genom våra folkvalda.

Förhoppningsvis kommer ett lugn efter dessa dagar av oro med tid för djupgående analys av operationsarbetet. Vid denna utvärdering hoppas jag att Försvarsmakten gör det som utlovats, nämligen redovisar så mycket som bara går av vad som faktiskt inträffat utan att negativt påverka operationssekretessen och att en mer ingående förklaring ges kring varför missvisande uppgifter ibland, tyvärr, måste accepteras av de som Försvarsmakten ska förklara, nämligen allmänheten. Detta för att bevara den för oss alla, under djupaste fredstid, så viktiga myndighetstilliten.

Security Sanity

Ett perspektiv på nuet

Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att  reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med […]