Sökresultat för: sis

Smert sjpionam

Detta inlägg handlar inte så mycket om pågående händelseutvecklingar som kan påverka Sverige utan mer om något som pågått under en längre tid på andra sidan Östersjön. Där man de facto lever med en helt annan realitet trots att det enbart skiljer ett innanhav mellan oss. Detta inlägg bör mana till eftertänksamhet för detta är saker som de facto har inträffat, frågan är bara i vilken grad har liknande saker inträffat i vårt eget land och hur har det kanske påverkat skeden och beslut?
Analys
Estland.De Ryska inhämtningsoperationerna i Estland fokuserar främst på tre områden dels NATO Cyberförsvarscenter dels NATO försvarsplaner för de Baltiska staterna dvs OP Guardian Eagle samthur NATO och väst genomför inhämtnings operationer mot Ryssland samt Ryska intressen. Detta kommer av att Estland är tydligt integrerat i NATO underrättelsesfär. Tre kände spionfall finns i dagsläget, Vladimir Veitman 2013, AlekseiDressen 2012 och Hermann Simm 2009.
Enligt den estniska säkerhetstjänsten skall de ryska underrättelseorganen vara mycket aktiva i rekryteringsförsök mot personer som jobbar inom delssäkerhetstjänsten dels försvarsmakten. Huvuddelen av rekryteringsförsöken misslyckas, främst genom att individen som man försöker rekrytera anmäler detta till säkerhetstjänsten. Men bedömt finns det som nedan bevisar ett mörkertal, alla anmäler inte och blir därmed mer eller mindre snärjd in i spioneri.
I början av Augusti 2013 greps för spionage Vladimir Veitman en Estnisk underrättelseofficer för att ha spionerat för Rysslands räkning. Enligt uppgift så skall han ej ha kunnat utlämna dokument som berör EU eller NATO. Dock skall han ha överlämnat sekretessbelagda dokument som berör Estland. Veitman arbetade tidigare för KGB under Sovjeteran. Veitman arbetade med tekniska metoder för inhämtning samt utplacering av teknisk utrustning för att genomföra själva inhämtningen. Dock så var han aldrig delaktig i själva inhämtningen, planeringen av inhämtning eller bearbetningen av den inhämtade informationen.
Aleksei Dressen arbetade mellan 1993 och 2012 inom den Estniska säkerhetstjänsten. Han rekryterades av FSB 2001 och av den avdelning där som arbetar med att infiltrera och påverka motståndarens kontraspionage. Likväl kom hans fru Viktoria Dressen bli involverad i spionaget då som kurir. Hans drivkraft var pengar vilket FSB utnyttjade för att kunna rekrytera honom. Dressen arbetade främst mot rysktalande subversiva grupperingar i Estland. Han greps tillsammans med sin fru när de skulle flyga till Ryssland. På sig hade frun en minnessticka med hemliga handlingar, som bedömt skulle överlämnas till FSB.
Den hittills största ryska spionen i Estland som har avslöjats är Hermann Simm. Simm arbetade på det Estniska försvarsdepartementet och handlade säkerhetsfrågor. Han rekryterades 1995 av SVR. Han arbetade under Sovjeteran som KGB officer och hade överstes grad. Han kom att avslöja cirka 400 EU och NATO dokument som berörde främst sambandssystem, kontraspionage och försvarsplaner. Samt 3,294 sekretessbelagda estniska dokument. Hans dåliga engelska skall tydligen ha hindrat honom från att göra avslöja fler/större hemligheter från EU/NATO. Vid en kontraspionage konferens i Holland 2006, skall information rörande kända och misstänkta personer som då spionerade för Rysslands räkning inom NATO ha delats ut samt namn på s k dubbelagenter. Detta kan nog ses som Simm största underrättelsebedrift, denna information gick hela vägen upp till Ryssland President Vladimir Putin. Informationen skall även ”skakat” om den ryska underrättelse- och säkerhetsstrukturen.
Enligt uppgift skall han ha varit den spion som orsakatmest skada genom NATO hela historia. Hans drivkraft skall ha varit att han hade velat återfå sin överstes grad i KGB. Han kom att avslöjas genom att hans handläggare försökte rekrytera en annan källa i ett annat land. Dock så larmade han kontraspionaget i sitt hemland varvid handläggaren kom att läggas under bevakning och Simm fotograferades med honom. Han grepps 2009 således spionerade han för SVR under 14 år. Utöver dessa gripna spioner tillkommer ett antal utvisade Ryska diplomater för spioneri dvs i praktiken handledning av spioner.
En svaghet i den Estniska säkerhetsstrukturen var att man blev så nödga tvingad att anställa in f d KGB personal när Estland blev ett fritt land. Givetvis lär man gjort bedömningen att de var säkra, men som visat med två av de tre kända fallen så gick man åter till sin gamla arbetsgivare. Detta var även något som den Västtyska underrättelsetjänsten fick erfara i sina tidiga dagar då man blev kraftigt infiltrerad av dåvarande Sovjetunionen.
Lettland.Enligt Lettlands säkerhetstjänst fokuserar främmande makt (de har ej som Estland och Litauen pekat ut Ryssland som den främsta aktören utan utnyttjar istället begreppet främmande makt) sin inhämtning inom fem områden. Dessa fem är Lettlands inrikespolitik, dess utrikespolitik, dess ekonomiska situation, försvars- och säkerhetsstruktur samt vetenskapliga framsteg.
De utländska underrättelseofficerarna i Lettland arbetar i huvudsak i skydd av diplomatisk immunitet främst som attachéer motsv. Huvudsakliga inhämtningsmetoden är genom källdrivning dvs att man har en personlig kontakt med en källa som lämnar uppgifter till en. Likväl genomförs inhämtning genom öppen information som därefter analyseras.
Dock så pekar den Lettiska säkerhetstjänsten ut Ryssland officiellt för att genom propaganda samt andra metoder försöka påverka opinionen samt den politiska situationen i Lettland. Detta genomförs främst genom att man försöker arbeta med de ryska minoriteterna i landet samt genom tv program förvanska fakta så att dessa passar ens agenda.
Enligt uppgift har man identifierat cirka 50 misstänkta ryska spioner som är aktiva i Lettland. Informationen rörande dessa individer skall också vara överlämnad till allierade med Lettland. Vissa av dessa individer skall även finnas inom den Lettiska säkerhetstjänsten, varför ingen har gripits är bedömt pga att man ej har återigen hundraprocentiga bevis för spionaget.
Lettland har genom åren utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisning till att de utgjort ett hot mot Lettlands säkerhet. Bedömt har dessa varit involverad i olovlig underrättelseinhämtning dock så har dessa diplomatisk immunitet varvid de ej kan arresteras utan enbart utvisas ur landet.
Den första utvisningen genomfördes 2004, då en rysk diplomat skall ha försökt tillförskansa sig hemlig information rörande NATO, detta skede en månad efter Lettland hade fått medlemskap i NATO. 2008 Utvisades även en Rysk diplomat under förevändningen att han utgjorde ett hot mot Lettlands säkerhet. Likaså 2009 utvisades en Rysk diplomat som enligt uppgift skall ha försökt planera ett mord på Georgiens President Saakashvili, när han var placerad i Georgien mellan 2000 och 2004. 2012 blev två ryska medborgare stämplad som person non grata i Lettland, dessa skall ha gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet i Lettland.
Jag har inte funnit några kända spionfall såsom i Estland, detta kan bero på att man ej har någon hundraprocentig bevisning utan att man istället väljer att isolera dessa individer så att de ej kan komma åt känslig information eller att man istället ger dem falsk information för att genomföra en desinformationsoperation.
Likväl så väljer inte Lettland att peka ut Ryssland som det land som främst genomför underrättelseoperationer inom dess gränser. Dock kan man genom andra källor och genom att man öppet väljer att peka ut Ryssland som en nation som genomför informationsoperationer mot Lettland, dra slutsatsen att det är Ryssland de främst åsyftar som den främmande makten som genomför underrättelseoperationer på dess mark.
Litauen.Enligt den Litauiska säkerhetstjänsten är främmande makt främst intresserad av två saker. Det första är att man är intresserad av den Litauiska energiförsörjningen och investeringar/projekt inom detta område. Det andra området är informationsflödet och att kunna påverka det. Påverkan sker främst genom s k ”soft power”.
I huvudsak är det två länder som agerar offensivt med sina underrättelsetjänster i Litauen. Det är dels Ryssland dels Vitryssland. Inhämtningen genomförs dels genom teknisk inhämtning inom Litauen dels genom kontakttagande med individer som besitter sekretessbelagd information som man kan utnyttja. I vissa fall har även operationer genomförts för att påverka beslutsfattande inom dels den Litauiska regeringen dels inom den privata sektorn.
Ryssland är med dess underrättelseorgan det mest aggressiva landet i Litauen. Enligt uppgift skall Ryssland även försökt och försöker skapa spänningar mellan de olika etniska grupperingarna som finns i Litauen. Vilket ytterst syftar till att skapa missnöje med hur Litauen hanterar situationen för dessa grupperingar.
Både Ryssland och Vitryssland bedöms använda främst operatörer med täckbefattning som journalister i Litauen. Ett exempel på detta är när ett Tv bolag ville ackreditera 15 st personer för ett tillfälle. Likväl så genomförs ingen större kontroll av just journalister, det som krävs för ackreditering i Litauen är ett pass, resedokument samt intyg att man arbetar som journalist vid ett nyhetsbolag.
Litauen likt Lettland utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisningen till att de genomfört spioneri inom Lettland. 2004 utvisade man dels den Ryska militärattachén dels två andra diplomater med hänvisningen till spioneri. 2006 utvisade man återigen en Rysk diplomat för spioneri. Likväl 2009 utvisade man även en diplomat återigen med hänvisningen till spioneri.
Jag har inte funnit några exempel på gripna spioner som har offentliggjorts såsom i Estland, dock så håller jag det inte för otroligt att man har kännedom om spioner som man isolerat pga en ej hundraprocentig bevisningsgrad. Vad som är intressant här är att man påtalar att man är utsatt för sk ”soft power” kontra t ex i Estland där man ser mer klassisk subversiv verksamhet kombinerad med renodlad underrättelseverksamhet.
Sammanfattning
Vad vi kan se bara av denna lilla genomgång av vad som sker på andra sidan Östersjön är att de Ryska underrättelseorganen är mycket aktiva i delsinhämtningsoperationer mot respektive land samt mot EU och NATO. Dels att man inte drar sig för att genomföra både ”hard power” och ”soft power” insatser mot respektive land för att kunna påverka dem i en för Ryssland mer gynnsam riktning.
Vad som även är intressant är att det är en tydlig skillnad i vilket modus operandi man väljer för respektive land. Detta i sig är inget revolutionerande, man gör alltid en analys kring en mängd faktorer innan man fastställer vilket tillvägagångssätt man skall ha, men tydligheten blir likväl slående t ex i Litauen utnyttjar man journalister i en större omfattning medan i t ex Lettland är det attachéer man utnyttjar.
Att det främst är NATO och EU sekretessbelagd information som man är intresserad av från Ryskt håll är mycket enkelt att förstå. Har man kännedom om denna är det mycket lätt att kunna få en större uteffekt. Likväl finns i de Baltiska staterna en rekryteringsgrund som är mer gynnsam för att få tillgång till sådan information kontra t ex i Sverige eller Danmark. Med detta åsyftar jag att dessa länders historia dvs de var en del av Sovjetunionen så att informationen finns bedömt oftast sedan tidigare kring de ledande individerna lagrad så att man har redan ”hållhakar” på dem.
Är det då någon skillnad i Sverige? Tveksamt, skillnaden är bedömt i Sverige att vi har ett annat synsätt på hur vi skall bemöta spionaget. Med detta menar jag att kontraspionaget jobbar mer preventivt dels möter man upp hotet i ett tidigt skede dels sektionerar man individer man bedömer som troliga spioner från att få tillgång till känslig information. Varvid det sällan blir tidningsrubriker kring spionage i Sverige.

Varför väljer man då detta tillvägagångssätt? Främst för att få hundraprocentigt hållbara bevis i en rättegång som berör spionage är mycket, mycket svårt. Själva syftet med spionage är just att undgå upptäckt och tillförskansa sig ett övertag. Detta gör att bevisen oftast bygger på indicier, sen kan man ha tur såsom i Wennerström fallet då man lyckas få tag på bevis såsom filmrullar med hemliga handlingar på vindsbotten.
Men vad vi i Sverige måste börja förstå är återigen att bilderna på sjukna fartyg där man dragit ur ”bottenpluggen” på är sedan länge förbi. Ryssland är aktiv på alla fronter. Varav underrättelsefronten är bedömt en sådan där intensiteten enbart markant sjönk under Rysslands lågvattenmärke under 90-talet.
Kontentan av detta inlägg är återigen att den låga nivån som man oftast hänvisar till är ur min horisont enbart en illusion och önsketänkande för att man själv skall kunna somna varje kväll med ett rent samvete. Vad som är farligt är att man t ex i Baltikum från Ryskt håll väljer att utnyttja både ”hard power” och ”soft power” för att påverka dessa länder. Det man måste betänka är att dessa tre länder är med i både NATO och EU, vad är då Ryssland inte beredd att göra mot ej NATO anslutna länder såsom Sverige och Finland om intressena hamnar på kollisionskurs?
Ps
Tack Lars Gyllenhaal för att rätta min Ryska 🙂
Ds
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Baltic News Network 1, 2
BBC 1
CNN 1
Der Spiegel 1
Estonia Public Broadcasting 1
Euobserver 1, 2, 3, 4
Kaitsepolitseiamet (Estniska säkerhetstjänsten) 1
Lettiska säkerhetstjänsten (Satvermes Aizsardzibas Birojs) 1
Ministry of Foreign Affairs of the republic of Latvia 1
Pravda 1
RIA Novosti 1
The Baltic Times 1
The Interpeter 1
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5
Voice of America 1

Vilse i OODA-loopen

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act. Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på […]

I den syriska centrifugen

Det har minst sagt varit en omtumlande vecka på den diplomatiska fronten när det gäller Syrien. Som utomstående är det väldigt svårt att förstå vad som händer, i synnerhet bakom kulisserna. Som jag skrivit tidigare är det sanningen om de kemiska substanserna i Ghouta som starkt kommer att forma skeendet framöver. Den största förändringen är […]

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Här kommer ett av de numera få inläggen på bloggen. Det jag hinner med nuförtiden är mest ägnat åt Twitter, men har nu gett mig den på att sätta mig vid datorn igen för att få ut detta alster.

På sistone har vi hört mycket om den svenska marinens död m.m. Jag kommer i de inlägg som postas här försöka, där det är relevant, knyta skeenden i världen till vår svenska omgivning i allmänhet och marinen i synnerhet.
Nåväl – nog med prat, let’s get to business!

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Från twittraren ”Reservofficer” lånar jag följande bild över dagsläget under gårdagen i vattnen utanför Syrien.

Dessa fartyg kan vi identifiera och se via AIS (såvida de valt att inte stänga av den eller fejka sin position)

USA

Carrier Strike Groups
  • USS Nimitz
  • USS Harry Truman
Arleigh Burke-jagare (Wikipedia om Arleigh Burke)
  • USS Gravely (Flight IIA)
  • USS Mahan (Flight II)
  • USS Barry (Flight I)
  • USS Ramage (Flight I)
  • USS Stout (Flight I)
  • USS San Antonio (Support-, helikopter- och trupptransportfartyg)
Ubåt
  • USS Georgia? (SSGN)
  • USS Florida? (SSGN)

UK

  • HMS Montrose (Type 23-jagare)
  • HMS Tireless (ubåt av Trafalgar-klass wikipedia)
  • Ubåt av Astute-klass med dry deck shelters för Special Boat Service?

Frankrike

  • Chevalier Paul (Fregatt)

Ryssland

  • Priazovye (Signalspaningsfartyg)
  • Priazove (Signalspaningsfartyg)
  • Neustrashimyy (ASW-Fregatt)
  • Admiral Panteleyev (Udaloy I)
  • Smetlilivyy (Kashin Missile Destroyer) 
  • Minsk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Kaliningrad (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Alexander Shabalin (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Novocherkassk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Peresvet (Landstigningsfartyg av Ropucha II-klass)
  • Lena (Tanker/Supplyfartyg)
  • Fotiy Krilov (Bärgnings/Bogserbåt)
  • Petchenga (Tanker/Supplyfartyg)
  • PM-138 (Supportfartyg)
  • SB-921 (Bärgnings/Bogserfartyg)

Vad som inte syns

Det som saknas från bilden är främst de amerikanska ubåtar(na?) av Ohio klass (SSGN – Submersible Ship Guided missile Nuclear). 

Enligt vissa källor på nätet är det rimligt anta att både USS Georgia och USS Florida finns på plats. 
Vardera av dessa ubåtar har en last av 154 stycken Towahawk kryssningsmissiler.
Dessutom har de plats för 66 st Seal’s (upp till 102 stycken under kortare perioder). Ubåten har dessutom möjlighet till dubbla Advanced SEAL Delivery Vehicles och Dry deck shelters.

Under Libyenkonflikten inledde USS Florida med att avfyra 90 stycken Tomahawks för att bana väg för flygvapnets SEAD-operationer. 
De 154 stycken Tomahawks som varje ubåt bär är mer än hela den brittiska nationella arsenalen (!) enligt Bloggen SNAFU

Rysslands hot om att stödja Syrien mot amerikanerna

Jag påstår att det är befängt att tro att ryska fartyg kommer att bistå med vapenverkan mot amerikanska fartyg, flygplan eller kryssningsrobotar. Visst kan man kanske tända lite radar samt pinga runt lite, men inte mer än så.
Den ryska styrkan består till stor del av landstigningsfartyg, signalspaningsfartyg, ubåtsjaktfartyg och ett antal specialfartyg typ bogserbåtar, bärgningsfartyg, supportfartyg osv. Inget som direkt är optimalt ur robotförsvarssynpunkt.
Får jag gissa så är man primärt ute efter att samla in underrättelser om amerikansk metodik osv vid ett robotanfall. Undrar om man också hoppas på att kunna stjäla en Tomahawk om den går i plurret?
Vad man mer kan göra är att varna när robotanfallet påbörjas samt att rapportera var och vid vilken tidpunkt kryssningsrobotarna går in över land vilket ger det syriska luftvärnet en behövlig förvarning.
Ryssarnas uttalande är visserligen en skarp markering mot amerikanerna, men det ska ses mer ur ett politiskt perspektiv.

Svenska marina paralleller

Det är troligt att Sverige, likt Syrien,  inför en en stor konflikt, eller bara hot om sådan kommer att ha ett antal fientliga ubåtar längs vår kust. Om dessa tillåts härja fritt kan diskussionen om Gotlands fredande avslutas här och nu. Ingen överskeppning kommer att vara möjlig då Gotland kommer att vara helt isolerat via vattenvägen dels inför risk av torpedanfall, men också inför risken att farvattnen kan ha minerats.
Vidare kommer vi att få vara beredda på att anfall med kryssningsrobotar från ubåt kommer att kunna ske. Förvarningstiderna för vissa mål kommer att vara extremt kort.
Minering av svenska kommersiella hamnar kan vi också förvänta oss. Betänk att vi kanske har en nationell underhållssäkerhet på kanske tre dagar (?) om man får tro Cornucopia. Drygt 90% av Sveriges import sker via Göteborgs hamn – det behövs inte mycket fantasi att tänka ut vad bara en enda sjömina eller ens bara ett hot om minering kan ställa till med.
I skenet mot detta måste vi snarast bygga upp vår undervattensförsvarsförmåga. Ubåtsjakthelikoptrar, ubåtsjaktvapen samt egna ubåtar och sensorer är de första stegen mot ett återtagande och det brådskar! 
För närvarande är undervattensdomänen ett vakuum. Vakuum brukar normalt sett fyllas av något – jag anser det borde vara av svenskt innehåll. Alternativet är att vårt sjöterritorium blir en arena där diverse olika aktörer kan agera fritt.
Minjakt och minröjningsfunktionerna har likaså en stor vikt för vårt oberoende som land och nation.
För att i ett andra steg kunna diskutera överskeppningar till Gotland är fartygsbaserat volym-luftvärn naturligtvis nödvändigt.

Synpunkter på den amerikanska ”straffexpeditionen” i Syrien

För att vara tydlig är jag sannerligen ingen anhängare av att slå militärt mot Syrien. Den politiska och demografiska bilden är allt för komplex och det går inte att dra några långtgående slutsatser om vad som kommer att hända. Däremot inser jag behovet av att skapa en signal till den syriska regimen att det inte är ok att bruka kemiska vapen.
Därför ser jag nu det senaste ryska initiativet med ett krav på att Syrien ger upp sina kemiska vapen som en positiv utveckling. Här ser vi ånyo hur militär makt och hot om våld kan desarmera ett läge och verka krigsavhållande – utan att ett enda skott har avfyrats.
Betänk dock att Sverige mycket väl i en framtid skulle kunna stå på ”the recieving end” av sådant maktspråk från Ryssland. Det är just för denna eventualitet som vi är i behöv av ett trovärdigt försvar för att kunna undvika att påtvingas annan stats politik. 

Är det nu någon som inte förstår att vi inte pratar om invasion av Sverige? Någon som inte förstår vikten av att hävda sitt sjöterritorium?
Bra!
Klart Skepp – – . . 

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om ”höjd” försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent ! 

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen –”Vad händer med försvaret efter 2014”– Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

 – När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

 – Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

  • – Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.
  • – Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.
  • – För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet
  • – Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.
  • – I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.
  • – Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär – behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

  • – avvägningen mellan olika stridskrafter

  • – personalförsörjningen

  • – investeringsnivån avseende krigsmateriel

  • – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

  • – alliansfrågan

  • – den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut


De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

  • – Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

  • – Försvaret av Gotland

  • – Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

  • – Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

  • – Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.


Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

  1. Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.

  2. Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
  3. Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
  4. Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
  5. Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
  6. Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.



Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

– Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

– Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

– Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..



 Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.



 Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut
Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

  1. Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning

  2. Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
  3. Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
  4. Omorganisera HKV


Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

  1. Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.

  2. Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
  3. Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
  4. Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.


Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

– ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Generalmajor Berndt Grundevik


I skuggan av Mellanöstern del 2

Analys
Allmänt.Under den gångna veckan har vi kunnat läsa hur Armenien har meddelat att man kommer ansluta sig till den Ryska tullunionen som på sikt syftar till att integreras i den Euroasiska unionen. Likväl har EU krävt svar från Armenien kring dess anslutande till tullunionen. Att Armenien skulle kunna vara med i båda är föga troligt, realpolitiken fick ge vika för en möjlig Europeisk anslutning.
Carl Bildt uttalade sig även i veckan rörande situationen med Ukraina, Moldavien, Armenien och Georgien. Det han uttalade sig kring var att de utsätts för kraftiga påtryckningar från Ryssland att avbryta sitt Västliga samarbete och därmed knytas närmre Ryssland och i förlängningen dess Euroasiska union. Detta är mycket bra för det visar för Ryssland att nu är gränsen nåd för vad väst tolererar.
Varför är då dessa länder som ligger så pass långt från oss i Sverige viktiga för vår händelseutveckling? Samt vad har delsRyssland för intresse av dem dels den Europiska unionen för intresse av dem? Samtliga tre frågeställningar är mångfacetterade och dubbelbottnade men förhoppningsvis lyckas jag reda ut delar av det.
Å ena sidan vad detta främst handlar om ur Rysk synvinkel är att man vill begränsa de västliga staternas inflytande och dess samarbetsorganisationer i dess närområde, då främst den Europeiska Unionen och NATO. Ser man till fördelningen av länderna kring dess närområde börjar de bli färre och färre som ej är anslutna till någon eller både av dessa sammanslutningar, varvid Ryssland agerar mer och mer offensivt för att dessa länder ej skall ingå i någon av dessa sammanslutningar.

Bild 1. Fördelning avseende EU och NATO anslutna länder i Rysslands närområde.

Å andra sidan handlar det om för den Europeiska unionen att stärka sina medlemsländer ekonomi genom att öppna upp nya marknader i t ex Ukraina, Moldavien och Georgien. Att något av dessa tre länder kommer anslutas till NATO finner jag föga troligt. Med tanke på reaktionen Premiärminister Dmitry Medvedev gav i Juni 2013, kring vad som skulle ske om Finland eller Sverige blev medlem i NATO. Så skall man betänka vilka åtgärder man kan tänkas vidta, för att förhindra ett NATO medlemskap för en nation som man har en gemensam gräns med.
Likväl är det en fråga om NATO vill ha med fler Östeuropeiska länder. Med tanke på hur Tyskland ställde sig till framtagandet av försvarsplaneringen för Polen och Baltikum efter Georgienkriget 2008. Så ger det en fingervisning om att nu när Ryssland är starkare att man delskan vara splittrad inom organisation dels inte vill störa relationerna med Ryssland kring en sådan fråga.
Likväl i och med att Sveriges ekonomi är så pass integrerad med resterande Europeiska länder är det tydligt att Sverige tjänar på att ett frihandelsavtal utvecklas med de östliga länderna. Dock har vi mer eller mindre Ryssland som grannland vilket gör att vi hamnar inom dess intressesfär. Vilket med all tydligt visades ifjol när den ryske generalstabschefen gav sin syn på Sverige och Finland. Således som vi kommer se längre fram i inlägget så utövas tydliga och kraftiga påtryckningar från Rysk sida mot dess grannländer. I och med att vi ligger de facto i Rysslands intresesfär så bedömer jag att vi inte är fredade på något sätt mot dessa, infinner sig bara tillfället/händelse så kommer Ryssland börja utöva påtryckningar även mot oss.
Således kan vi redan här se att Sverige som nation i högsta grad påverkas utav Rysslands nuvarande utrikespolitik. Under hela kalla kriget visste Ryssland vart man hade Sverige dvs i den västliga sfären. Sverige var där öst och väst möttes. Nu har man den forna motståndaren NATO direkt vid sin gräns. Skulle Sverige och/eller Finland gå med i NATO så kommer Östersjön de facto bli ett innanhav som kontrolleras av NATO vilket skulle försvåra t ex Ryska flottrörelser markant, detta är något man vill undvika och bedömt till varje pris.
Likväl kommer hela Rysslands västliga landgräns vara angränsande till NATO om Finland går med. Detta är bedömt något man kommer ha mycket svårt att acceptera. Således om vi påverkades av Sovjetunionen under det kalla kriget så kommer vi påverkas i än större grad av Ryssland i vår post kalla kriget era. Främst för att Ryssland historiskt alltid har strävat efter att vidga sina landgränser eller utnyttja buffertstater för att skydda ”moderlandet”.
Moldavien.Är ett av Europas fattigaste länder som ligger mellan Ukraina och Rumänien. Landet är kraftigt beroende av import av rysk energi i form av gas. Det viktigaste exportlandet av egen producerade varor är Ryssland dess viktigaste importpartner är Ukraina medan Ryssland där är rankad som trea totalt sett, bortsett från energi behovet.
Landet har främst två stora politiska grupperingar dels ett kommunistiskt parti delsett samlingsparti bestående av tre partier som är väst orienterat. Det kommunistiska partiet är det enskilt största partiet. Under första halvan av 2013 har landet upplevt en politisk instabilitet. Den sittande regeringen blev i Mars 2013 misstroendeförklarad delsav kommunisterna dels av vänsterorienterade delar i samlingspartiet.
Beroendet av importen av energi är något som Ryssland är fullt medveten om samt att Moldavien försöker få sina energi behov mer västorienterad. Det har till och med gått så långt att Rysslands biträdande premiärminister Dmitry Rogozin har (121116) bett Moldavien att avstå från EU s k tredje energipaket i och med att Ryssland motsätter sig ett mer västorienterat energiberoende.
I slutet av Augusti 2013 (130826) meddelade man att man skall ansluta sig till det Europeiska distributionsnät för gas. Detta för att bryta sitt beroende från sin nuvarande enda gasleverantör dvs Ryssland. Detta kommer möjliggöra för Moldavien att täcka cirka en tredjedel av dess energibehov. Detta bedöms vara klart vid tredje/fjärde kvartalet 2014.
Dmitry Rogozin Rysslands vice Premiärminister uttalade sig vid ett statsbesök (130902-3) i Moldavien rörande samarbeten med EU. Vad han syftade på var att det kunde resultera i att man skulle kunna utsättas för liknande åtgärder som Ukraina med uttalandet ”Energileveranser är viktiga vid vinterns antågande. Jag hoppas att ni inte kommer frysa”. Om ni kommer ihåg så var det samma man som uttalande sig i Januari i år rörande sjösättningen av en ny robotubåt på Twitter med kommentaren ”Skaka borgare! Ni är färdiga!”.
Dock är detta kring gasleveranserna enbart en del i den uppblossade konflikten mellan Moldavien och Ryssland rörande dess närmande mot EU. Öster om floden Dnestr finns utbrytarrepubliken Transnistrien. Detta område består i huvudsak av en slavisk majoritet (Ukrainare och Ryssar). Ryssland har haft militär trupp där sedan 1991. Vid samma statsbesök uttalade sig även Dimitry Rogozin kring det området. Han sade att ”Moldavien kommer förlora Transnistrien om man fortsätter att närma sig den Europeiska unionen”. Likväl hotade man med att införa handelsbegränsningar mellan Ryssland och Moldavien om man valde att fortsätta på en inslagna vägen mot ett frihandelsavtal med EU.
Att beakta med Moldavien är att Ryssland har militär trupp i utbrytarrepubliken Transnistrien. Styrkan utgörs av en styrka på cirka 1,200 man i en fredsbevarande styrka och ungefär lika stor mängd trupp för bevakning av vapen- och ammunitionsförråd i området, den totala numerären uppges vara cirka 2,500 soldater med tillhörande utrustning i området.
Utnyttjar en vice Premiärminister en sådan retorik mot en annan suverän nation är det läge att börja dra öronen åt sig. Oaktat om han inte tänkte sig för eller menade det så visar detta tydligt på vad Ryssland är beredd att genomföra och hur man är beredd att behandla andra suveräna nationer. En liknelse är den försupne Boris Jeltsin ingen tog han riktigt på allvar men man var tvungen att förhålla sig seriöst till han för han hade koderna till kärnvapnen. Nu börjar en stor del av de viktigare beslutsfattarna i den styrande ”trojkan” i Ryssland uppvisa ett mer och mer aggressivt förhållningssätt till omvärlden, då är det även dags att Västvärlden börjar reagera.
Ukraina.Återigen likt Moldavien så har Ukraina för avsikt att underteckna frihandelsavtal med EU i November 2013. Konflikten som uppstod i Augusti kräver inga djupare beskrivningar dels har media belyst den dels finns ett långt inlägg kring det här på bloggen.
Vad som skett sedan konflikten är att i slutet av Augusti, meddelade Ukraina att man vill komma fram till en lösning med dess handel till och från Ryssland. Det man har förslagit från Ukrainsk sida är att man skall utveckla ett separat avtal som bygger på principerna från världshandelsorganisationen (WTO). Dock så påtalade man i samma andetag att Ukrainas strävan att få igenom sitt frihandelsavtal med EU kommer fortsätta så att detta kan undertecknas i November 2013.
I början av September (130903) så uppmanade Ukrainas President sitt parlament att driva på utvecklingen kring de nödvändiga lagar, förordningar o dyl som krävs för att uppnå den status som EU ställer på Ukraina för att få kunna ingå ett frihandelsavtal med dem.
Återigen har Ryssland påtalat för Ukraina att man kan få billigare gas om man väljer att gå med i den Rysk ledda tullunionen. Något som President Viktor Yanukovich ansåg var ”förnedrande” att under sådana premisser gå med på.
Den stora ”klon” i hela frihandelsavtalet är dock President Viktor Yanukovich fängslade politiska rival och Ukrainas f d Premiärminister Yulia Tymoshenko. EU ställer som krav på Ukraina att hon skall friges något som Yanukovich säger att han ej har befogenhet att genomföra, men gör anspelningar om en möjlig lagförändring som skulle kunna möjliggöra detta.
Friger inte President Viktor Yanukovich, Tymoshenko så kommer bedömt inte EU underteckna något frihandelsavtal med Ukraina. Yanukovich vet även att Tymoshenko är en säker rival som kan få bort han från makten vid President valen 2015 i Ukraina. Därav är det delsfrihandelsavtalet med EU som står på spel dels hans fortsatta position som President i Ukraina.

Bild 2. Ungefärlig språklig fördeling i Ukraina.

Utöver det synliga som sker avseende handelskonflikten så finns det indikationer på att Ryssland försöker påverka de Rysstalande regionerna i Ukraina d v s dess östra och södra delar samt Krimhalvöntill att opponera mot det tänkta frihandelsavtalet med EU. Likväl så försöker det Ukrainska kommunistpartiet att genomföra en namninsamling där man försöker nå upp till 4 miljoner undertecknade för att möjliggöra en folkomröstning (3 miljoner undertecknade är kravet) kring frihandelsavtalet.
Att konflikten mellan Ukraina och Ryssland kommer eskalera under hösten kring delsEU frihandelsavtal dels tullunionen är mycket troligt. Men precis som många poängterar så kan mycket väl President Viktor Yanukovich eget agerande kring Tymoshenko spela Ryssland i händerna. Att EU kommer vika på denna fråga är föga troligt dels så kommer de tappa allt förtroendekapital kring begreppet ”Rule of law” dels skulle det spela Ryssland rätt i händerna att kunna utnyttja då frågor kring mänskliga rättigheter kommer upp.
En annan faktor som man måste fråga sig är, kommer den Ukrainska industrin med dess ”oligarker” ställa upp på frihandelsavtalet, det är de facto dessa som kommer förlora pengar på att Ryssland mer eller mindre stänger sin gräns. För att EU kommer kunna täcka det export glapp som uppstår av Ukrainska varor på ett sådant agerande är inte troligt, så att Ryssland kommer mobilisera dessa i sin kampanj under hösten för att spoliera frihandelsavtalet är mycket troligt.
Georgien.Likt de tidigare länderna strävar man efter att underteckna ett frihandelsavtal med EU i november 2013. Dock så strävar även Georgien efter ett NATO medlemskap, något som Ryssland kraftigt opponerar sig mot.
Premiärminister Bidzina Ivanishvili gjorde i början av September ett uttalande kring den Euroasiska unionen att den mycket väl skulle kunna vara något för Georgien om den låg i dess strategiska intresse. Detta uttalande kom att utlösa en storm av protester i Georgien som efter kriget 2008 mot Ryssland inte har goda förbindelser med dem samt inte ser med blida ögon på Ryssland dels på grund av kriget 2008 delspå grund av behandlingen av dem under Sovjettiden.
Ett exempel på hur man ser på dels Ryssland delsSovjettiden är förstörelsen av Stalin monument i Georgien. Bara under 2013 har tre stycken monument förstörts. Något som rapporteras i Ryssland och definitivt kan tänkas utnyttjas mot Georgien likt flytten av krigsmonumentet i Estland som orsakade delskravaller dels bedömt en elektronisk attack mot Estland pga flytten av statyn.
Att trycket på Georgien att dels gå med i tullunionen dels den Euroasiska unionen kommer öka är tydligt detta främst pga Armeniens deltagande i tullunionen. I och med att Armenien är avskuren från Ryssland så fyller tullunionen föga effekt m h t att de två enda transportmedlen som kan utnyttjas just nu är flyg och fartyg.
Här skall dock beaktas att relationerna mellan Ryssland och Georgien är mycket frostiga och att man skall kunna underkuva Georgien med hot o dyl liknade det t ex Moldavien har fått höra den senaste veckan är föga troligt. Ryssland har så sett inget effektivt vapen mot Georgien.
Att Georgien strävar efter att blidka de västliga samarbetsorganisationerna EU och NATO är tydligt man har genomfört en lång rad reformer för att uppnå de västliga kraven. Dock så har de en lång väg kvar att vandra fortfarande inom politiken samt hos befolkningen innan främst dessa västliga värderingar även tillämpas.
Det finns även en begynnande och mycket oroväckande utveckling i Georgien. Nationalistiska tongångar och ”äldre” moraliska värderingar har fått ett starkt fotfäste under de senaste åren, främst för att den Georgiska befolkningen har fått en lägre rädsla för statsmakten. Detta har gett Georgiens ortodoxa kyrka en ökad möjlighet att utöva politisk makt. Ett exempel på detta är när prästerskapet mobiliserade människor mot en HBQT demonstration för dessas rättigheter detta kom att sluta i ett upplopp .
Likväl blossade det upp på den Georgiska landsbygden en konflikt rörande upprättandet av en minaret vid en moské. Där de lokalt styrande hävdade att importen av byggnadsmaterial samt dess upprättande var illegalt. Detta kom att leda till demonstrationer från dels muslimerna dels konservativa ortodoxa grupperingar. De styrande kom inte att ingripa på något sätt varvid Patriarken för den Georgisk Ortodoxa kyrkan Ilia II kom att genomföra förhandlingar för att lugna stämningarna och tongångarna med vilket han lyckades. Vad som är intressant är då att Patriarken går in och löser en konflikt som definitivt statsmakten bör ha löst, samt att därmed har kyrkan fått en politisk maktfaktor.
Således likt Ukraina kan det vara så att Georgien trots stora försök, att nå upp till de krav som EU ställer på dem för att ingå ett frihandelsavtal gör självmål och spelar i slutändan kanske Ryssland i händerna. Dock är det inte troligt att man i närtid skulle gå med i varken tullunionen eller den Euroasiska unionen främst pga de ”frostiga” relationerna som råder sedan 2008 års krig mellan Ryssland och Georgien. Den avgörande punkten är här snarare hur utvecklingen mot ett NATO medlemskap går för Georgien. Där kommer Ryssland bedömt inte ge vika och med Medvedev uttalande från 2011 att man genom kriget 2008 hejdade en NATO expansion i området i minnet så bör man inte förvånas om det kan bli hårda åtgärder mot Georgien från Ryskt håll när man börjar närma sig ett medlemskap.

Sammanfattning

Således det vi kan se är att alla tre nationer har en stark strävan att inlemma sig själv i den västliga sfären. För dem handlar det mångt och mycket om att skapa sig en säkerhet mot Ryssland. Därmed inte sagt att de inte skulle kunna ansluta sig till Rysslands inviter med tullunion och den Euroasiska unionen. Ensam är inte stark i det här fallet, men strävan för dem är EU, men uppnår man inte det skulle jag inte bli förvånad om man väljer Rysslands alternativet främst för att inte ekonomiskt hamna i kölvattnet.
Dock så kan vi även se att man har problem till att leva upp till de krav som ställs på dem då främst avseende vad vi i väst anser är sunda värderingar. Detta kan bli en ”show stopper” för dem. Att EU kan tänkas ta bort några av kraven kan vara troligt men de stora och viktiga t ex ”Rule of law” är bedömt inget man kommer vika sig på. Då infinner sig frågan kan man lyckas ro iland detta innan November med en extern part dvs Ryssland som påverkar från sidan att så ej skall bli fallet?
Ur en Rysk synvinkel skulle bedömt ett inlemmande i den västliga sfären innebära att man försvagas markant dels på det ekonomiska planet. Dels ur deras synvinkel så skulle dess säkerhetssituation även försämras. Dock en faktor som man definitivt måste ta i beaktande är att denna aggressiva utrikespolitik kan mycket väl göra att man även förlorar ”slaget”. Under sommaren har det uppkommit indikationer på att Ryssland genomför subversiv verksamhet främst i Ukraina för att erhålla en bättre position, vilket kan tyda på att man utnyttjar sin underrättelsetjänst fullt ut för att försvåra en anslutning till den västliga sfären.
Ur en Europeisk synvinkel om Ryssland lyckas med denna aggressiv utrikespolitik att lemma in länderna i sin ”fålla”. Så kommer bedömt västvärlden bli försvagad och Ryssland har fått vatten på kvarn för sin aggressiva utrikespolitik. Med försvagad menar jag här att Ryssland har fått börja återta Sovjetunionens forna satellitstater och därmed successivt börjat återskapa sin buffertzon. Detta innebär inte att jag tycker att t ex EU skall ge vika på frågor som ”Rule of law” utan jag höjer snarare ett varnande finger att det här kan bli en förlust affär hur vi än vrider och vänder på det. Men EU bör utnyttja sina resurser under de närmsta månaderna i en större omfattning för att försöka påverka dessa länder i en sundare riktning.
Den stora frågan som uppstår är EU beredd att ta denna ”konflikt” med Ryssland rörande frihandelsavtalet och har man styrkan för det? Ser man till den ekonomiska utvecklingen inom EU just nu så är det en ekonomisk kris som fortgår. Arbetslösheten framförallt bland unga inom EU är hög, varav det är främst de nordiska länderna som klarat sig bäst. Detta ger i retur att befolkningen inom EU nationerna bedömt har svårt att se hur en ”konflikt” med Ryssland rörande dessa stater skall hjälpa dem till en bättre tillvaro, därav kan EU sakna den folkliga förankring som krävs för att driva en hård linje mot Ryssland.
Likväl tar inte EU ”konflikten” så kommer bedömt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) få sig en ordentlig törn och EU förtroendekapital i sådana frågor kommer falla oerhört. Varav EU ej kommer ses som en trovärdig spelare på den internationella arenan i dessa frågor. Likväl kommer nog situationen uppstå inom EU om det är värt att fortsätta med en östlig expansion av unionen. Detta ger också som en del att Sveriges situation försämras i och med att vi bygger upp en stor del av vår säkerhetspolitik kring just EU och därav blir detta en avgörande fråga för Sverige i slutändan och vår säkerhetspolitiska situation.
Vad man i Sverige måste börja reflektera över är att man verkar vara beredd att gå mycket långt i Ryssland för att driva igenom sin vilja nu, det är inte det svaga Ryssland som man såg under 90-talet. Utan dess förmåga och vilja har ökat markant under hela 00-talet för att verkligen bli en faktor nu under 10-talet. Om man då som grannland till en sådan makt tror sig kunna klara sig undan tror man fel, speciellt om man ej har de säkerhetspolitiska instrumenten som krävs för att hävda sig.
Vad detta kan innebär för Sverige och Finland med ett ökat nordiskt samarbete samt ett tydligare närmande mot NATO kan man enbart sia om. Men utifrån hur Ryssland agerat mot sina grannländer i en sådan egentligen ur vår horisont trivial fråga som ett frihandelsavtal bör höja ett varnande finger inom den svenska säkerhetspolitiska strukturen. Hur Ryssland kan tänkas agera mot oss i händelse av ett än tydligare närmande mot NATO. Dock så behöver det enbart inte vara en sådan fråga de kan tänkas utnyttja påtryckningar mot endera land. Således har vi inte de säkerhetspolitiska instrumenten att kunna värja oss, där en välfungerande och väl avvägd Försvarsmakt utgör en hörnsten är vi sårbara.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
The Baltimore Sun 1,
Natural Gas Europe 1
Russia Today 1, 2,
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
NATO 1
EU 1
The Economist 1
EUISS 1, 2, 3
BBC 1
YLE 1
Spiegel Online 1
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5
CIA World Factbook 1, 2, 3,
Globalsecurity 1
EU Observer 1
SvD 1, 2,
OSW 1, 2, 3

Syrien och den psykologiska krigföringen

Storpolitiken kring användningen av dödliga kemiska substanser börjar ta en tydligare form efter hand. Tolv länder i G20 har uttalat sig, EU:s utrikeschef Cathrine Ashton gjorde ett uttalande med alla EU-länderna i ryggen om att Assadregimen var ansvarig för attacken och Ryssland slingrar sig som väntat i frågan. På hemmaplan ser president Obama ut att […]

Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


 Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?


I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen” 

@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013

Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:

@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013

Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen” 
J.K Nilsson

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)

På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en ”utmaning” att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.

Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska ”arsenalen” för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.

Robot 15 förevisad till JAS 39A

Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.

Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.

500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.

JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade

Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.

Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.

Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.
Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

”Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.”


Syrien – It has to get worse before it gets better?

I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning. Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, […]

Uppdaterat 22.45: MARINEN ÄR PÅ VÄG ATT LÄGGAS NER!



Ovanstående rubrik kan man i dag läsa på Aftonbladets webbsida. Redan för drygt ett år sedan under Almedalenveckan 2012 aviserade ÖB att han kan tvingas att lägga ner en hel försvarsvarsgren om inte regeringen tillför de pengar som behövs. ”Det är den magnituden vi talar om”. Nu är vi alltså där!

Men för det första måste en del begrepp redas ut i den här soppan. Försvarsmakten äger inte beslutet att på egen hand avveckla en hel försvarsgren som kvälltidningen förmedlar. Det gör riksdagen. För att påvisa hur tågordningen fungerar runt sådana beslut så finns det ett närtida exempel där både regeringen och Försvarsmakten var överens om att SWEDEC i Eksjö skulle avvecklas som förband. Detta stoppades sedan av riksdagens försvarsutskott genom att SD anslöt sig till Socialdemokraterna i frågan och röstade ner Alliansförslaget.

Av ovanstående anledning är jag något tveksam till Aftonbladets ”centrala källa”. Den felaktiga benämningen vapengren samt att det är kvällspressen, och inte de som normalt sett står för den sakliga bevakningen av försvarsfrågorna SvD eller DN, som publicerar informationen tyder på missnöje och oro i de lägre leden, förvisso ett helt befogat sådant.

Oaktat detta så så finns det, och har under en längre tid funnits ett överhängande hot mot hela Försvarsmakten och i synnerhet Marinen! De signaler som förmedlas i Aftonbladet måste tas på största allvar då det inte blir någon rök utan eld. Försvarsmakten måste dessutom fundera på hur man i den här frågan tillämpar Ö som i Öppenhet kopplat till sin egen uttalade värdegrundsambition.

Kollegan Wiseman har nu på förmiddagen skrivit ett mycket viktigt inlägg i ämnet där han helt riktigt konstaterar att det inte alls behöver ske en aktiv nedläggning av Marinen, utan att Marinen kommer att utraderas på naturlig väg när materielen sakta men säkert blir helt obsolet. Jag delar helt Wiseman bedömning. Min övertygelse är att om inte Marinen får den tillförsel av ny materiel som är nödvändig för att kunna finnas kvar i framtiden så kommer försvarsgrenen att dö sotdöden! Det finns ett antal materielärenden som nu ligger på regeringens bord, men där inga beslut fattas.

Det handlar om modifiering/vidmakthållande åtgärder på två korvetter av Göteborgsklass samt två korvetter som skall modifieras till vedettbåtar. Vi har ännu inte sett något byggnadsavtal rörande nya ubåtar. Nya stödfartyg och nya ytstridsfartyg som har legat i materielplanen kan man med nuvarande ekonomiska läge och den nedprioritering av Marinen vi kan utläsa, se sig om bland stjärnorna efter.

Detta sammantaget, tillsammans med en rad andra märkligheter kommer otvivelaktigt leda till att Marinen kommer att dö sotdöden inom ett antal år om inte politiker agerar aktivt här och nu! Det som saknas är pengar, inget annat. Det behövs inte fler utredningar eller flera destruktiva regeringsbeslut som RB5. Att försvarsanslaget nu är nere på rekordlåga 1,15% av BNP (och sjunkande) talar sitt tydliga språk! För den som inte förstått det allvarliga läget kan jag rekommendera bildspelet hos KKrVA från akademiens vintersymposium. Det är sedan länge dags för er politiker att ta ert ansvar för rikets säkerhet!

Att man från regeringens och Försvarsmaktens sida väljer att lägga miljardbelopp på service och viss renovering av ett 40-tal stridsvagnar är för mig i sammanhanget obegripligt. För samma summa hade samtliga fyra korvetter av göteborgsklass kunnat genomgå planerade och nödvändiga åtgärder för att säkerställa marinens (begränsade) förmågor de närmaste 15 åren. Åtgärder som regeringen fortfarande inte fattat beslut om! Dessa fyra fartyg levererar exakt det som regeringen kräver och hela tiden har basunerat ut. D.v.s. ett ”flexibelt, tillgängligt och användbart försvar” här och nu! Fartyg som dessutom skulle kunna bidra till att upprätthålla vår terrotoriella integritet på daglig basis. Istället ligger tre av dessa fartyg vid ”döda skeppens kaj” och förfaller mer och mer för varje dag regeringen inte fattar besluten! Att när kassakistan gapar tom i stället prioritera stridsvagnsrenovering framför dessa fartyg är som sagt obegripligt!

I det läge Marinen befinner sig i just nu är det oerhört viktigt att våra chefer kliver fram och visar ledarskap! 

Amiraler och förbandschefer kan inte längre verka i det tysta utan att kommunicera med personalen. Vi lever i ett informationssamhälle anno 2013 där informationsvägarna är många. Att sitta bakom stängda dörrar och diskutera marinens framtid i en sluten krets duger inte längre. Nu vet personalen att det är svåra tider som stundar. Det är nu ni som chefer måste visa vägen, stå upp för Marinen och dess personal, och ta en öppen debatt. I gengäld kommer ni att få all uppbackning som är möjlig tillbaka!

Jag avslutar i dag inlägget med tre olika citat som i dag är mycket talande för dagen.

”Näst Gud hänger rikets välfärd på flottan” (Gustav II Adolf)

”Sverige är ett land som befolkas av bönder med ryggen vänd mot havet” (Respekterad chef)


”Försvarsmaktens sista fungerande verkansdelar blir väl Försvarets Hudsalva, en orkester och Högvakten” (Sumatra)

Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria Tider, Exponerat
—————————————-

Uppdaterat 11.30: 
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
—————————————-

Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.

De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!

I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.

Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.

Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?

Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.

Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.

Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.

Av den anledningen anser jag att det – här och nu – är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.

Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
—————————————

Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen ”Marinen kommer inte lägga ner” känns tyvärr mycket amatörmässig.

Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.

Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, bekräftar i dag att ett antal miljarder förskjutits från marinen till andra vapengrenar inom Försvarsmakten. Orsaken till det är att två korvetter från marinens flotta inte kommer att ersättas med nya under försvarets nuvarande tioårsplan. 

Salestrand ser bekymmer i ekonomin men hävdar att budgeten omarbetas varje år och att en avveckling av marinen inte är aktuell.

Här har vi alltså nyckeln till att hela frågan har tagit de propotioner de har gjort under dagen och inom HKV.
De korvetter man talar om skulle i praktiken kunna vara två olika system. Antingen är det ersättare till de gamla korvetterna Stockholm och Malmö, som planeras att utgöras av uppgraderade korvetter Gävle och Sundsvall.
Det andra alternativet är anskaffning av två nya större ytstridsfartyg (korvett/fregatt) som ligger med i nu gällande materielplan. Beställning av dessa var planerad till 2017 och leverans i perioden 2021-2023 till en kostnaden av 4,1-4,9 miljarder kronor.
Min bedömning är att det är de senare alternativet som nu har fått stryka på foten. Detta baserat på att det förstnämnda projektet redan ligger på regeringens bord för beslut. Ett beslut som fortfarande inte är taget. Att stryka detta projekt skulle även innebära att regeringen frångår beslutet som innebär att IO14 ska innehålla sju korvetter. Stryks detta så kommer Försvarsmakten enbart att disponera fem korvetter under överskådlig tid vilket är helt oacceptabelt. En nivå som blir lägre än mycket låg.
Att Försvarsmakten nu stryker utveckling av nya ytstridsfartyg (min bedömning) påverkar inget på kort sikt, men på längre sikt är det ännu ett katastrofalt beslut som kommer att påverka vår försvarsförmåga.
Att det nu finns sjöofficerare på högre nivå som nu är upprörda råder det ingen tvivel om. Se nu till att ta debatten i ett öppet forum.

Chefsrotation inom Marinen?


När en chef inom Försvarsmakten på nivåerna OF5 (Kommendör/Överste) och uppåt börjar röra på sig så leder det ofta till en kedjereaktion av chefsbyten. Inom Marinen ser det nu ut som det är dags för ett sådant pussel igen.

Chefen Prod Marin, flottiljamiral Jonas Haggren ska enligt uppgifter lämna sin tjänst för studier. Således måste amiral Haggren efterträdas av någon ny lämplig kandidat på denna för marinen mycket viktiga post. 
Den kandidat man anser var mest lämpad för det jobbet är Överste Ola Truedsson, nuvarande chefen för amfibieregementet och tidigare Marinbaschef. Således måste en ny chef för Amf 1 utses och analysen ger vid hand att det sannolikt kommer bli Överste Peder Ohlsson, för närvarande chef för FS 25 i Afghanistan som kommer att ta över som förbandschef vid Amf 1 då rotation sker i december. Det innebär även att man inte behöver utnämna någon ny överste. Ohlsson var tidigare även chef för TD01 då amf genomförde en insats i Tchad 
Insatsledaren, chefen J3 på INSS överste Johan Fölstad ska också enligt uppgifter också lämna sin tjänst. Här sägs det att det kommer bli nuvarande chefen för 4.Sjöstridsflottiljen, kommendör Jonas Wikström som kommer att efterträda Fölstad som insatsledare. 
Således måste en ny flottiljchef utses, och här är det ingen högoddsare att det kommer att bli en redan utnämnd kommendör som får ta över rodret på flottiljen. Någon som då ligger nära till hands är Kommendör Bengt Lundgren som i dag tjänstgör som C M3 på MTS, en befattning som då måste tillsättas av någon annan kommendör. Här är sannolikt en nyutnämning att vänta. Det som möjligen talar mot en flytt är kort tid på nuvarande befattning.
På ”annan ort” har vi i dag tidigare chefen för 3.Sjöstridsflottiljen kommendör Anders Olofsson som tjänstgör som militärhandläggare inom EU. Huruvida Olofsson är på väg hem är oklart. Vi har också konteramiral Anders Grenstad vars tjänstgöring vid NNSC i den demilitariserade gränszonen mellan Nord- och Sydkorea avslutas inom kort och ska således (förhoppningsvis) ha en befattning inom Försvarsmakten igen.
Den sistnämnda personen kan bli en nyckelperson för marinens framtid om han placeras på rätt ställe då han är en högt aktad chef och ledare som personalen har mycket stort förtroende för. Placeringen av Grenstad är extremt viktig. Vågar man hoppas på befattningar som C PROD eller C LEDS för Grenstad när nuvarande förordnanden för Mårtensson och Salestrand löper ut? Eller kanske till och med ny ÖB när Göransons förordnande löper ut i mars 2015?

Med förbehåll för ev faktafel runt ovanstående utnämningar då det handlar om kvalificerade spekulationer.

Gästinlägg: A(m)bitioner på villovägar…

Att hanteringen av försvarsfrågan både berör och upprör står klart. De katastrofala konsekvenserna av regeringens senaste dåliga påhitt, regeringsbeslut 5, har tagits upp här på bloggen i de senaste tre inläggen. Det är dock alldeles uppenbart att många, till och med inom Försvarsmakten, ännu inte förstått följdeffekterna som drabbar hela Försvarsmakten när detta beslut förverkligas. Av den anledningen är det av största vikt att ämnet måste lyftas fram i ljuset! 

Någon som förstått detta är dagens gästskribent SeaBear, som även tidigare skrivit läsvärt gästinlägg här på bloggen.

Se även till att följa SeaBear på Twitter.

————————————————————————————————–

Notoriskt fortsätter Cecilia Widegren m. fl (M) att upprepa regeringens ”satsningar” på försvaret. Lika notoriskt fortsätter försvarsminister Karin Enström med att… inte säga någonting alls. Allt är fortsatt rosenskimrande och regeringen stärker den svenska försvarsförmågan med sina enorma satsningar.

Widegren kan vi lika gärna sluta lyssna till, eftersom hon själv slutat lyssna till verkligheten. Snart är väl oljebyten på ”gulskyltade” fordon också en långsiktig satsning som stärker vår försvarsförmåga. Seriöst Cecilia Widegren, det börjar bli pinsamt! Jag skulle bra gärna vilja veta på vilka grunder du och övriga moderata försvarspolitiker drar era slutsatser när det gäller försvarsförmågor. Jag får ofta uppfattningen att ni verkar veta bättre än de som faktiskt jobbar i Försvarsmakten? Hur kan det som för en militär är en reducering, i stället vara en satsning för en politiker?  Eller är det kanske så illa att det finns några karriärsivriga företrädare inom Försvarsmakten som sätter sin egen framtid högre än att återge verklighetens konsekvenser av er förda politik? Låt oss hoppas att det inte är det sistnämnda, då är vi riktigt illa ute! Jag är rädd att Widegren kommer fortsätta med samma retorik. Men så länge hon gör det kommer vi försvarsdebattörer envist fortsätta berätta sanningen.

Lika tjatig som Widegren är i sina budskap, lika tyst är försvarsministern. Det är väl ändå hon som i sitt ämbete ska föra taktpinnen? Om man inte visste bättre skulle man lätt kunna förledas till att tro att hon varken tycker eller tänker alls. För det enda som hörs därifrån är en misstänkt bandspelare inställd på repeat och som matar oss med frasen ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå – från mycket låg nivå – från mycket låg nivå…..”

Jag tillhör de som accepterar att det är de politiska ambitionerna som styr vad vi ska förmå att göra med vårt försvar. Militär verksamhet är inget självändamål, det är ett politiskt instrument och verktyg för att skydda, påverka och stödja oss själva och andra i olika situationer. Oavsett om jag håller med eller inte, måste jag acceptera att det är politiken som dikterar ambitionen och de villkor som försvaret sedan har 
att rätta sig efter.


Vad man dock kan förvänta sig är att våra politiker lyssnar till den verklighet som råder, och inte negligerar vår omvärld bara för att eventuella förändringar med hänsyn till detta inte ryms i de tänkta anslagen. 

Men alldeles oavsett vilka ambitioner man har, måste det vara balans mellan medel och uppgifter. Således borde alltså ett oförändrat anslag innebära förändrade uppgifter i takt med inflationen. Men så är det givetvis inte! Istället satsar ju som bekant moderaterna? Eller hur är det egentligen.

När regeringen nu genom RB5 ger försvarsmakten uppdraget att sänka lönekostnaderna med 500 miljoner kronor fram till 2019 (beräknat på 2013 års prisnivå) förändras givetvis inte ambitionen. Detta skall försvaret klara genom rationaliseringar, och genom att trycka arbetsuppgifter och ansvar längre ner i systemet. I Försvarsmaktens svar på regeringens uppdrag kan man utläsa att en förskjutning skall ske från officerare till specialistofficerare och vidare till GSS. Vad innebär då detta i praktiken?


För det första så är det en generell lönesänkning då man flyttar arbetsuppgifter från officerare till specialistofficerare. Jag tror ju absolut att en specialistofficer kan göra jobbet lika bra som en officer, men varför skulle det vara intressant att göra samma jobb för en lägre lön? Eller ska inte specialistofficerarnas löner växa i takt med det ansvar de får?


För det andra minskas personalen med ungefär 2000-2500 personer vilket i praktiken innebär att ansvar, administration, utbildning och underhåll som dessa haft skall föras över på kvarvarande personal. Är det något personalen i Försvarmakten INTE behöver just nu så är det detta.


För det tredje behöver försvarmakten kontinuitet i sin verksamhet, vilket blivit väsentligt sämre sedan värnplikten avskaffades. Med större andel tidvis tjänstgörande och färre kontinuerligt, vilket är en del i styrningen i RB5, kommer det sannolikt bli ännu sämre.

Möjligheten att efterleva den moderata ambitionen med ett tillgängligt, användbart och flexibelt försvar påverkas utan tvekan negativt av denna besparing. Det är otvivelaktigt så att detta leder till försämrad operativ förmåga, vilket Försvarmakten också pekar på i sitt svar till regeringen. Den moderata ambitionen med tillgänglighet och användbarhet får sig här en riktig törn. Att inta en organisation som är ekonomisk behöver ju inte betyda att förmågan och effekten ökar. Kontentan i detta fall blir bara att obalansen mellan medel och uppgifter växer ännu mer. Tro inte att vi kommer se någon ambitionssänkning från regeringen! (Det är givetvis inget jag vill se.)

Regeringen måste nu börja tala klarspråk. Styrande försvarspolitiker och myndigheten Försvarsmakten måste börja gå i takt, annars kommer vi aldrig få slut på den här cirkusen. 
Man måste istället för att föra ut en massa floskler förklara vad såväl satsningar som ekonomiska åtstramningar faktiskt leder till. Vad blir skillnaden, och hur påverkas försvarsförmågan. Att modernisera och renovera är inte en satsning, det är ett naturligt och nödvändigt sätt att följa teknikutvecklingen. Att ersätta gammal materiel med ny är oftast inte heller en satsning, det är snarare en livstidsförlängning av en förmåga. I min värld är en satsning något som bidrar till att öka förmågan, dvs vi kan göra något mer eller vi kan göra något bättre än tidigare. De satsningar vi erfarit den senaste tiden leder oss snarare i motsatt riktning!

/ SeaBear

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Skarpast om Syrien

Jag tänkte samla mig till ett inlägg om Syrien. Men så läste jag Tom Nichols och har för tillfället inget mer att tillägga. Läs hans text i sin helhet, men för den som har bråttom kommer här några citat: ”I am particularly tired of the retired generals out there hitting the airwaves, each of them gravely […]

Rysk militär förmåga 2016 och senare

Någon som inte vill testa specialförbandsfordonet?

Ryssland lättar nu på sekretessen kring flera nya projekt, en del nästan overkliga. I den igår publicerade artikeln i serien MILITÄRT berättade jag om den ”helipansarbil” som ska utvecklas för luftlandsättningstrupperna (VDV). Prototyperna i klippet ovan är nästan lika spännande.

Sist men inte minst publicerades igår följande på engelska om visioner av rysk, och i viss mån amerikansk, militär förmåga 2016-2050.

Tack för tipset om filmklippet ovan.

I skuggan av mellanöstern

Helgens lite längre inlägg om än sent publicerat handlar inte så mycket om militär hårdfakta utan mer om politik och ekonomi samt ett mer aggressivt Ryskt agerande. Återigen detta inlägg bygger enbart på öppna källor samt är mina egna bedömningar.
Analys
Den 27 och 28 Juli 2013 genomförde Rysslands President Vladimir Putin statsbesök i Ukraina för att deltaga i firandet av grundandet av Kievriket  och Flottans dag. Vid detta besök påtalande han vilka starka andliga band som finns mellan Ryssland och Ukraina. President Putin påtalade bl a att banden mellan Ryssland och Ukraina är oseparerbara. När detta friande var genomfört genomfördes även ett möte mellan Putin och Ukrainas President Viktor Yanukovych.
Efter firandet av Kievrikets grundande genomfördes även ett möte mellan President Putin och Yanukovich. Enligt uppgift skall detta möte enbart varat under 15 minuter och det har berott på att man ej har kunnat uppnå enighet i någon fråga rörande deras bilaterala relationer. Främst tre frågor är avgörande just nu i relationerna mellan Ukraina och Ryssland 1) ett deltagande i Tullunionen som Ryssland skapat, 2) Förhandlingarna kring gasleveranserna till Ukraina och 3) ett ökat deltagande i CSTO.
Tre dagar efter det genomförda mötet mellan de båda Presidenterna så infördes ett importstop på godis från den Ukrainska godistillverkaren Rosheni Ryssland. Enligt uppgift skulle de bryta mot de Ryska livsmedelsreglerna. Rospotrebnadzor som är en konsumenträtts organisation i Ryssland slog larm flera veckor före det införda importstoppet att varor innehöll Bensopyren (cancerogent ämne som är mycket giftigt). Något som tillbakavisades från Ukrainskt håll och de öppnade även upp dörren för inspektion av fabrikerna för att visa att så ej kan vara fallet att ämnet kommit med i godiset.
Några saker som är intressanta uppdagas här. För det första så upptäcker man från ryskt håll enligt uppgift ett mycket giftigt ämne från en Ukrainsk godistillverkare, man slår larm men inget händer på veckor. Därefter strandar förhandlingar mellan Rysslands och Ukrainas Presidenter. Tre dagar efter det inför man importstop från tillverkaren av det godis man funnit ämnet i.
Antingen har man mycket omständiga regler i Ryssland för att få stopp på införsel av varor som är farliga för dess egna befolkning (att jämföra med agerandet kring larmet i Sverige för några år sedan att chips gav cancer). Eller så har man valt att utnyttja detta för att skicka ett budskap till de ledande politikerna i Ukraina att anpassa sig efter Rysslands krav.
Jag lutar mer åt det sistnämnda alternativet, att man funnit spår av detta ämne håller jag även för troligt men frågan är i vilken omfattning. Nu kan detta säkert ses som kraftigt konspiratoriskt men fakta i målet gör det troligt att så är fallet. Likväl kan det varit så att det ej var i någon omfattning som krävt ett importstop men man istället väljer att utnyttja det likväl fast i ett politiskt syfte.
Nästa drag i denna konflikt mellan Ryssland och Ukraina kom den 14 Augusti 2013. Då ställde den ryska tullen som krav att alla Ukrainska varor skulle lastas ur fordon o dyl vid gränsen för kontroll. Vilket kom att föranleda att dagen efter uppstod långa köer och varutransporter försenades kraftigt. Den Ryska regeringen kom att förneka att de hade något att göra med de ökade kraven på kontroll av varor utan hänvisade till Tullmyndigheten som själva skulle tagit detta beslut.
Från Ukrainskt håll sågs detta på en gång som ytterligare ett steg att tvinga in dem i en tullunion med Ryssland och förhindra deras försök att etablera ett frihandelsavtal med EU. Detta delades över hela det politiska spektrat t om av de Rysslands vänliga falangerna.
Den 16 Augusti kom en demonstration att genomföras utanför Rysslands ambassad i Kiev där man bl a eldade upp rysktillverkade varor. Nu rörde det sig enbart om 20-talet demonstranter men händelsen kom likväl att slås upp. Att sådana yttringar uppstod ter sig naturligt när man räknat på om konflikten skulle fortgå till årsskiftet skulle ge en förlust på 2,5 miljarder dollar för Ukrainska företag.
Likväl under den 16 Augusti så samtalade de båda presidenterna med varandra. Enligt uppgift så skall de ha diskuterat diverse bilaterala områden samt den Ryska tullens agerande vid den Rysk-Ukrainska gränsen. Ukrainas Premiärminister skall även under den 16 skrivit på Facebook att det ej skulle bli något handelskrig mellan Ryssland och Ukraina samt man skulle göra allt för att lösa situationen. Likväl under samma dag stod över 900 godsvagnar på järnvägsspåret vid gränsen till Ryssland.
Presidentrådgivaren Sergei Glazyev uttalade sig på söndagen den 18 Augusti 2013 att de ökade kontrollerna vid gränsen är en konsekvens av Ukrainas strävan att skriva under ett frihandelsavtal med EU. Han påtalade även att dessa kontroller kommer behövas då i händelse av ett frihandelsavtal. Detta för att Europeiska och Turkiska varor ej skall kunna exporteras in i Ryssland via Ukraina. Likväl ansåg att det skulle vara självmord om Ukraina undertecknade detta avtal. Tisdagen den 20 Augusti kom Ryssland att häva kontrollerna vid gränsen mot Ukraina.
Tre dagar (130823) senare uttalade sig President Vladimir Putin kring själva händelsen. Han påtalade där att dels Ryssland dels Tullunionen med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan måste vidta skyddande åtgärder om Ukraina undertecknar ett frihandelsavtal med EU. Vad exakt dessa åtgärder innefattar uttalade han sig ej om.
Mer än 60% av Ukrainas export går till forna sovjetrepubliker varav just Ryssland, Vitryssland och Kazakstan är de viktigaste mottagarna. Enbart exporten till Ryssland från Ukraina omfattade förra året 16 miljarder dollar vilket skall jämföras mot Ukrainas export till EU vilket motsvarade 17 miljarder dollar.
Att Ryssland öppet deklarerar samt vidtar aktiva åtgärder för att dels påverka Ukraina i deras egna val dels aktivt visar att EU ej skall utvidgas mer i Rysslands närområde är anmärkningsvärt. Detta tyder till del på att Ryssland insett att man ej kommer kunna påverka Ukraina genom tal men även ett visst mått av desperation tyder det på.
Att Ryssland även har tvingat fram en viss förståelse för vad man kan orsaka rent ekonomiskt för den Ukrainska exporten råder det nog ej något tvivel om. Dock har inte Ryssland än utnyttjat sitt kraftfullaste ekonomiska vapen vilket är gasleveranserna. Att man kan tänkas tillämpa detta under hösten råder det nog ej något tvivel om. Effekten av att göra det under sommartider är mindre än den man kan uppnå vid höst och förvinter.
Den 24 Augusti uttalade sig Ukrainas President Viktor Yanukovich kring frihandelsavtalet med EU under sitt nationaldagstal. Han försäkrade att man skulle fortsätta på inslagen linje med att underteckna frihandelsavtalet med EU i Vilnius under November månad. Samtidigt betonade han att man var tvungen att bibehålla och stärka sina relationer med Ryssland och den Euroasiskaunionen.
Med detta uttalande ser man tydligt vilken tunn balansgång Ukraina går på. Å ena sidan måste vill man in i den Europeiska gemenskapen å den andra sidan vet man att man till del sågar av den gren man sitter på för Ryssland kan ”straffa” dem mycket hårt om de vill.
En annan intressant händelse rörande den ekonomisk utveckling för Ryssland. Är att man 130816 återigen lämnat in en avsiktsförklaring att komplettera sin ekonomiska zon i Ochotska havet till FN. Det handlar om att hävda ensamrätt till nästan 50,000 kvadratkilometer. Ochotska havet är nästan ett Ryskt innanhav om man bortser från den Japanska ön Hokkaido.
Varav det främst är Ryssland och Japan som kan hävda att man skall få bedriva ekonomisk verksamhet i detta områden m h t geografin. Det nu Ryssland skall fått tillräckligt med bevis för är att dess kontinentalsockel fortsätter ut i havet i den omfattning man hävdar för att kunna få inkludera det i dess ekonomiska zon.
Varför är då Ochotska havet viktigt för Ryssland? Enligt geologer så skall området som man nu vill inlemma i sin ekonomiska zon vara rikt på olja, gas, metaller och andra naturtillgångar. En intressant utvikning i ämnet är att man från ryskt håll vill stoppa den enligt dem själva barbariska användningen av bioresurser i området såsom t ex okontrollerad fångst av fisk och krabbor.
Förra gången – 2001 – som Ryssland försökte få det Ochotska havet att ingå i dess ekonomiska zon protesterade Japan mycket kraftfullt kring det hela. Enligt uppgift så skall man lyckats få Japan att ej förhindra denna utvidgning av den ekonomiska zonen. Dock så påtalar man att inget är säkert för än det är fastställt.
Detta utspel genomfördes mitt i en stor marinövning som Stilla havsflottan startade 130809 och den ökade i intensitet strax innan uttalandet. Övningen har genomförts i två steg varav den initialt omfattade den cirka 40 fartyg, 20 luftfarkoster och 3,000 soldater. För att därefter 130816 omfatta över 50 fartyg och 5,000 soldater. Övningsområdet har varit den Japanska sjön och Ochotska havet.
Vad som har övats är bl a att marininfanteriet har övat återtagande av kust, marinflyget har övat ubåtsjakt, likväl har ubåtar, ubåtsjaktfartyg, minjaktfartyg och andra fartyg genomfört över 50 stycken övningsmoment. Vad som har övats är antiterroroperationersamt skydd av naturresurser. Övningen har även genomförts i samverkan med andra statliga myndigheter såsom FSB. Likväl har man övat åtgärder vid katastrofer såsom utsläpp o dyl.
Likväl så lämnade Japan in en protest 130822 för att Ryska flygplan skulle ha kränkt dess luftrum. Ryssland motsatte sig detta då de hävdade att dess färdskrivare ombord flygplanen (2 st TU-95) ej visat att så var fallet. Således det övas mycket kring Japan just nu från Ryskt håll.
Vad som är intressant i detta utspel är den möjliga kopplingen mellan utnyttjandet av militära maktmedel för att få igenom en politisk vilja. Dels framhäver man att Japan var en del i varför man ej fick igenom sin tidigare ansökan om den ekonomiska zonen. Dels anger man explicit att ett av den marina övningens syfte är skyddande av naturresurser.
Sen för att göra en utvikning utanför det aktuella ämnet, är när skall omvärlden påtala för Ryssland att det är lite väl konstigt att hävda att man genomför antiterroroperationer med ubåtar, marininfanteri i stor skala, minjakt m m. För mig veterligen förfogar inte dagens terrororganisationer över så sofistikerade ubåtar som utnyttjar världshaven än mindre avancerad sjöminmateriel för verksamhet i öppet hav heller för den delen.
Att Ryssland utnyttjar dels denna marina övning dels den tidigare genomförda beredskapskontrollen i MD Ö som ett påtryckningsmedel mot t ex Japan att ej lägga fingrarna emellan kring utökningen av den ekonomiska zonen håller jag för troligt.
Sammanfattning
Två saker sticker ut i dessa senaste ageranden från Ryskt håll kring Ukraina. Dels att man vågar gå mycket hårt fram mot Ukraina just nu. Detta bygger till del på att en av grundstenarna i den Euroasiska unionen är att just Ukraina skall vara med i den ur ett Ryskt perspektiv. Dels är man inte rädd för att helt öppet förklara att man kommer vidta åtgärder om Ukraina väljer att fortsätta på inslagen bana.
Sen är det återigen mycket olyckligt att västvärlden samt EU inte har reagerat mer än vad de har gjort mot Ryssland kring dess agerande mot Ukraina. Förståeligt m h t situationen i Mellanöstern men frågan är om Ryssland sätter hårdare press mot Ukraina kommer verkligen t ex EU agera då m h t dess rätt låga insats under denna händelse?
Lyckas Ryssland med denna mer aggressiva utrikespolitik att inlemma Ukraina i sin fålla så kommer även mest troligt Moldavien att följa med, likväl Georgien trots att man där satsar fullt ut på att hamna i den västliga intressesfären dels med EU dels med NATO. Således borde man se händelse utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina och om man lyckas binda till sig Ukraina som en ”hävstång” för ett mer aggressivt Ryskt agerande i dess närområde. Varav det blir än viktigare att man från Europeiskt håll mobiliserar sina resurser.
Vad som inte är lika tydligt är händelseutvecklingen kring det Ochotska havet. Sambandet mellan utnyttjandet av militära maktmedel för att driva igenom en politisk vilja är inte tydlig. Men ser man till dels den tidigare marina övningsverksamheten som genomförts just där dels denna så blir det tydligt att man ser det som sitt område. Samt att man uttryckligen säger att man övar på att skydda naturresurser.
Det finns liknande indicier i andra områden men inte lika tydliga varvid de lätt skulle hamna inom facket ”ryssofobi” eller konspirationsteorier så dessa håller jag för mig själv intill mer fakta finns i målet. Men återigen att man här utnyttjar militära maktmedel för att påverka en motpart håller jag för mycket troligt.
För en mycket bra fördjupning kring framför allt den Euroasiska unionens ekonomiska delar rekommenderar jag varmt OSW nyss utgivna handling ligger under länk nr 2 från ”Centre for eastern studies”.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, (Ryska)
Russia Today 1, (Engelska)
Centre For Eastern Studies 1, 2, (Engelska)
Reuters 1, 2, (Engelska)
Rysslands Röst 1, 2, (Svenska)

Stalingrad anno 2013

Det är svårt att med ord beskriva den nya showen ”Stalingrad”.

Ibland är det bättre att tiga. Se själv klippet från den nya krigs/MC-showen ”Stalingrad”. Men jag bör väl tillägga att detta inte är den sista stora 70-årsminneshändelsen. I oktober släpps nämligen Rysslands första 3D-film. Vad den heter? ”Stalingrad”, så klart.

Troligen inte en sarinattack i Syrien – Del 3

Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på […]