Fransmän om USA, Nato, EU och Ryssland. Några intryck

Foto: shutterstock.com.

Det officiella Frankrike ser sig som lojal Nato-medlem och drivande i EU. Men det finns också en motsatt tendens. De som förfäktar denna linje förkastar den nuvarande europeiska ordningen, de vill att Frankrike lämnar Nato för ett Europaförsvar, som dock inte skall vara riktat mot Ryssland. Denna tendens är inte ovanlig bland äldre och högre franska officerare. I deras värld är Ryssland en naturlig samarbetspartner medan USA bara försöker utnyttja européerna,  inte minst i syfte att främja sin försvarsindustri  genom att skapa ett nytt kallt krig. Det finns ett antal individer, varav en del rätt inflytelserika, som för denna diskussion men det finns också grupper: Groupe Mars och Cercle de Réflexion Interarmées för båda fram rätt extrema åsikter. Politiskt står dessa sannolikt långt åt höger men de delar inte RN (Rassemblement Nationale fd Front National) åsikt att Frankrike skall lämna EU.

Det skall också sägas att sådana tankegrupper är ganska vanliga vilket kanske hänger ihop med att fransk politik är mycket personbunden (medan vår är partibunden), vilket sannolikt hänger ihop med statsskicket (stark president).

Bakgrund till föreliggande artikel är att jag har haft möjlighet att följa den franska strategiska kulturens utveckling sedan tiden som elev på Sjökrigshögskolan (École supérieure de guerre navale) 1985-86; nu senast som associerad ledamot av Académie de marine sedan 2013. Härtill kommer en kontinuerlig läsning av Revue défense nationale sedan 1985. Genom Académie de marine kommer jag i kontakt med en relativt stor mängd tankepapper och officiella dokument.

Mellan storhet och pessimism

På sockeln till statyn över Charles de Gaulle på Champs Elysées står det: ”Det finns ett tusenårigt samband mellan Frankrikes storhet och världens frihet”. Kanske kan man säga att de Gaulles gärning i stor utsträckning gick ut på att återupprätta Frankrikes ”storhet” efter debaclet 1940 och efterkrigsåren präglade av krigen i Indokina och Algeriet. Ett viktigt medel var värnandet om den franska suveräniteten. En tanke som fortfarande i högsta grad är levande. Det finns också en tro på ”det franska undantaget”; tron att Frankrike tack vare sin historia, kultur och geografi har att spela en särskilt viktig roll. Det är därför viktigt att Frankrike kan behålla sin ”rang” i världen.

Samtidigt kan fransmannen inte annat än konstatera att Frankrike inte är en stormakt annat än i militärstrategiska termer, och då i första hand genom sitt kärnvapen. Dess inflytande i Europa och världen är långt ifrån idealet. Tillkommer den allmänna misstrogenheten; en fransman utgår ofta från att regeringen ljuger. Den av de Gaulle deklarerade storheten är en chimär; resultatet är pessimism.

Varför är det så? En vanlig tes är att Europa står under USAs förmyndarskap och att Nato är verktyget härför. Trump har inte precis ökat förståelsen för amerikansk politik.

Geopolitik – mer Mackinder än Mahan

Frankrike är en maritim stormakt i kraft av världens näst största ekonomiska zon och Europas starkaste flotta med närvaro på alla hav. Samtidigt präglas även sjöofficerare av ett kontinentalt synsätt. Med ett maritimt synsätt förenar havet – den transatlantiska länken blir alltså viktig. Men enligt det kontinentalt präglade synsättet är det land som förenar. Axeln Paris – Berlin – Moskva blir viktigare än Paris – London – Washington. I stället för en transatlantisk gemenskap argumenterar företrädarna för  denna linje en euroasiatisk gemenskap – möjligen riktad mot Kina. [1]

Att det finns länder, som inte delar denna uppfattning är naturligtvis ett problem. Men som en känd företrädare för den kontinentala linjen sagt ”vi kan inte låta ett par miljoner balter hindra den nya världsordningen”.

Det finns gamla band mellan Paris och Moskva. Ryssland var en allierad redan före Entente Cordiale 1904. När de Gaulle talade om det ”Europeiska huset” räknade han in Ryssland i detta.

De Gaulle lämnade också det militära samarbetet inom Nato 1966 – en akt för att återställa den franska suveräniteten. En orsak var att Frankrike inte kunde acceptera doktrinen Flexible Response; för Frankrike kan kärnvapen aldrig vara slagfältsvapen. De Gaulle hade naturligtvis anledning att inte älska USA, inte minst för Roosevelts agerande under VKII. De Gaulle var den förste att stödja USA under Kuba-krisen men i den påföljande Berlin-krisen samrådde USA inte med Frankrike trots att Frankrike i hög grad var påverkat.

Den stora amerikanska närvaron i Frankrike sågs också som provocerande. Man får här inte glömma kommunistpartiet (PCF) och dess fackförening (CGT) som agerade på order av Sovjet och bl a var emot att Frankrike fick stöd genom Marshall-hjälpen. PCF fick också stort stöd bland de intellektuella med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som affischnamn (se Raymond Aron: L’opium des intellectuelles). I dessa kretsar, de s k Bobo (bourgeoisbohemian, salongskommunist på svenska) är fientligheten mot USA fortfarande stark.

Det kränkta Ryssland

USA och dess allierade i Nato verkar för ett nytt kall krig bl a för att stödja USAs försvarsindustri  i Europa. Det finns en lång lista på åtgärder som syftar till att försvaga Ryssland och dess ”berättigade” inflytande i sin ”intressesfär”.

Varför lades inte Nato ned när Warszawa-pakten upplöstes? Att det inte fanns någon parallellitet mellan Nato, bestående av suveräna stater, och WP som var ett instrument för och helt styrt av Sovjetunionen bortser man från.

Att de baltiska staterna släpptes in i Nato var ett direkt slag mot Ryssland. Att placera militära förband där är ett brott mot 2+4 avtalet från 1990 (Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany), sägs det. Men det är inte sant, enligt avtalet lovade väst att inte stationera militära styrkor på förutvarande Östtysklands territorium. 1990 var de baltiska staterna fortfarande ockuperade av Sovietunionen.

Det var också USA som stod bakom statskuppen i Ukraina 2014 där den laglige presidenten avsattes. Ryssland hade all rätt att ta tillbaka Krim och de som strider för Ryssland i östra Ukraina är patrioter.

Ett sätt för USA att hålla igång det ”nya kalla kriget” är att hålla stora övningar ”framför näsan på Moskva” d v s i Norden och Östersjön. De ryska Zapad-övningarna bortser man från.

Man har också noterat att Sverige och Polen låg bakom EUs Eastern Partnership; direkt riktat mot Ryssland!

Försvaret av Europa

Det är alltså dags för Europa (i allmänhet synonym för EU) att skaka av sig det amerikanska förmyndarskapet. Men detta försvar skall inte ha Ryssland som fiende, Ryssland utgör inget hot. Det är också en industrifråga; det är dags att prioritera europeisk förmåga och europeisk industri. Europa måste komma bort ifrån beroendet av USA som bara ökar med USAs hårdföra industripolitik; Natos artikel 5 kallas ibland för artikel 35 efter stridsflygplanet F35 som USA gör allt för att tvinga på Nato-medlemmarna. Därmed utarmas den europeiska försvarsindustrin – inte minst den franska.

Hur skall man då få länder som Sverige, Polen och de baltiska staterna att gå med i ett Europaförsvar som inte kommer att skydda Europa från Ryssland? Här finns inga svar.

Men i praktiken?

Frankrike vill gärna se ett starkt Europa men samarbetar nära med Storbritannien och USA. Att lämna Nato står inte på agendan.

Samarbetet med Storbritannien inom ramen för Lancaster House-fördraget är nära och aktivt. I själva verket är detta militära samarbete mycket viktigare än det med Tyskland. Tyskland är politiskt och ekonomiskt viktigt men ur militär synvinkel spelar Tyskland i en annan och lägre liga.

Det marina samarbetet med USA är mycket nära tack vare den starka franska flottan. Hangarfartyget Charles de Gaulle är helt interoperabelt med US Navy och franska sjöstyrkechefer har flera gånger fört befäl över amerikanska sjöstyrkor – unikt!

Europa och kärnvapnen. President Macrons tal 7 februari 2020. Några viktiga punkter

Det övergripande målet är fred baserad på effektiv och stark multilateralism grundad på internationell rätt. Därför har Frankrike fyra strategier:

  1. Strävan efter fungerande multilateralism;
  2. Utveckling av strategiska partnerskap:
  3. Sökandet efter europeisk autonomi;
  4. Nationell suveränitet.

Strävan efter fungerande multilateralism

Frankrike förväntar sig att dess partners arbetar för att stärka internationell rätt. Öppenhet, förtroende och ömsesidighet är basen för kollektiv säkerhet. Den strategiska debatten får inte bli en fråga bara för USA, Ryssland och Kina – även européerna måste vara delaktiga.

Utveckling av strategiska partnerskap

Macron vill se ett samarbete med Ryssland, när så är möjligt.

Europa måste ha en tydlig ståndpunkt som tar hänsyn till vapenutvecklingen – särskilt den ryska – som påverkar alla européer, speciellt de i Nord- och Centraleuropa.

Frankrike är inte bara aktiv i Levanten och Sahel utan har också viktiga intressen i Indiska oceanen och Stilla havet och därmed med partners i dessa områden.

Sökandet efter europeisk autonomi

Européerna måste kunna skydda sig själva och bestämma vad som utgör deras intressen. Försvarsbudgetarna måste ökas. När så är nödvändigt måste européerna kunna agera själva.

Frankrike är en trogen medlem av Nato och vill ha ett starkt samarbete med USA. Nato och ”europaförsvaret” [2] är de två pelare på vilka säkerheten vilar. Detta hindrar inte att Europa måste kunna agera autonomt när så behövs.

För att skapa morgondagens Europa kan våra normer inte vara under amerikansk kontroll medan vår infrastruktur, hamnar och flygfält kontrolleras av kinesiskt kapital samtidigt som våra digitala nätverk är under rysk press. På europeisk nivå måste vi kontrollera vår maritima infrastruktur liksom våra nätverk avseende energi och data.

Nationell suveränitet

Det finns nu en risk att vi behöver möta en fientlig makt, kanske utrustad med kärnvapen eller allierad med en makt med massförstörelsevapen (alltså inte bara kärnvapen). Tagande av territorium, destabilisering av en partner eller allierad, ifrågasättandet av fundamenten för internationell rätt är åter aktuella hot. Frankrike kan då behöva agera, med sina allierade, i en stor konflikt, med mark-, sjö- och flygstridskrafter. Detta perspektiv är nytt.

Kärnvapenavskräckningen skall skydda Frankrike och dess medborgare mot alla hot mot vitala intressen, varifrån de än kommer och oavsett formen. Detta är en traditionell ståndpunkt.

Avslutning

Om dessa åsikter angående USA och Ryssland skulle få politiskt genomslag skulle det leda till en allvarlig situation. Europa skulle splittras i två delar – Natovänner respektive  ”Moskvas vänner”.  Sverige skulle troligen hamna i den första gruppen utan att riktigt tillhöra den p g a vår alliansfrihet.

Nu får denna grupp knappast så stort genomslag att det verkligen påverkar fransk politik.  Men det finns flera faktorer som påverkar utvecklingen och som kan ge dessa grupper argument. Tyskland är ett stort frågetecken, starkt ekonomiskt men militärt svagt samt knutet till Moskva genom Nord Stream.

Svenska journalister anklagar ofta fransmännen för att driva en federalistisk linje i EU. Detta är inte sant. Suveränitet är ett ledord i fransk politik. Detta hindrar inte att man bedömer att EU bör vara starkt. Med jämna mellanrum luftas tanken på ett EU i flera hastigheter, där de som vill gå längre kan skapa en hård kärna. Önskan om ett starkt EU gör också att man inte vill utvidga EU innan det nuvarande har konsoliderats.

Sveriges motstånd mot utvecklingen av europeisk försvarsförmåga underlättar inte. Inte heller när vi nu presenterar oss som motståndare mot Macron-Merkel planen för EUs ekonomiska återstart. Vi är redan inte precis kända för vår europeiska solidaritet. Sveriges hantering av Corona-epidemien har inte heller höjt våra aktier. Vad man tänker om den svenska regeringens försök att sätta försvaret på svältkost efter att ha deklarerat att det finns ett ryskt hot, kan man bara gissa sig till.

Blir slutresultatet en övergång till ”EFTA ny”, knutet till USA, med Norden, Storbritannien och kanske Nederländerna å ena sidan och ett Moskva-vänligt ”EG ny” å den andra?

Författaren är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

[1] Kina har på senare tid blivit alltmer omvärderat och kritiserat.
[2] Termen ”l’Europe de défense” används ofta för europeiskt försvarssamarbete i allmänhet.

A Special Interest; Culture, War Fighting Theory, and Design

Foto: shutterstock.com

Abstract

Vice-Admiral Rosenius’ article highlighted an interesting point regarding the defence debate; the low ceiling. This, to my mind, results from a culture that seeks consensus and becomes defensive if anything threatens the consensus. The first part of this article addresses that problem. The article then went on to ask some questions. The remainder of this article looks at those questions but I feel they arise because of other failings within the defence.


Introduction

As a professional engineer I tend to view defence from an engineering perspective. I have worked on a number of real world projects; some have worked well and some have not. The ones that do not work so well tend to have a number of common characteristics (poor, if any, requirement analysis, poor, if any, design, and a move to implementation too early, no clarity, for example). I’m also British and come from a military family, having grown up on military bases. I later went on to work for the Ministry of Defence but served in the Swedish army. That also gives me another perspective on the Swedish defence. It is from those two foundations that I analyse Vice-Admiral Rosenius’ article.

Consensus

Vice-Admiral Rosenius made some interesting comments in the article “sarintressen”. The first one that really caught my interest was this:

”I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt.”

To some extent I would agree with that but I would see the “low ceiling” as a reflection of Swedish culture, based on my experience of living in Sweden and the UK. In Sweden, one doesn’t rock the boat. I would see Swedes as extremist [nexus]; in the sense of being extreme consensus seekers [ex-pat]. It is like there is a consensus that we should draw a letter “a” on the whiteboard. Then we can have an open and critical debate along the lines of should it be a capital “A” or lower case “a”, or should it be thick or a thin “a”, or what colour should it be?  However, we would not be able to go against the consensus as in “why are we drawing an ‘A’? Why not a ‘b’ instead”. That would lead to ridicule and exclusion. One would be sent to Coventry.

This low ceiling and extreme consensus seeking, in a way, could be seen as a form or a result of group think. Group think at a national level and something that would then infect the debate and even decisions being made within the defence. And perhaps this is one of the reasons why we have, what I would call, a Task Force Smith [TFS], for a defence at the moment. This, I would also see, results in poor critical analysis of defence and therefore, to the low ceiling that the Vice-Admiral talks about.

From my corner of the Universe, I would say there is a need for more serious hard criticism but my experience also says that Swedes do not like to show of their dirty washing in public. It will be hard to find someone to play Devil’s advocate and for a constructive debate to follow. In my experience, criticism can also serve to reinforce the consensus in Sweden as criticism upsets the apple cart. The consensus must be maintained so we can’t allow anything that would up set the apple cart.

”Amateurs strategy. Professionals talk logistics.” – attributed to Gen. Omar Bradley

The debate maybe lacking in strategy but strategy is simple; it is either attrition or manoeuvrer. Actually, in the real world it is a mixture of both and the Swedish Armed Forces (SAF) are supposed to be more toward manoeuvrer warfare. Although, I think that is not well understood.

From my reading of the Vice-Admiral’s article, I would say he is talking more about the operational art [ops] than strategy but this is just playing with words. I think the Vice-Admiral has highlighted a serious problem within the debate of the Swedish defence. To my mind, the debate on strategy / operational art is weak because it stands on weak foundations. Before strategy there is war fighting theory [war, Brown]. And what is the SAF understanding of war fighting theory? How are wars fought? What is meant by “defeat”?

Reality is a Harsh Mistress; Best do as She Says

From war fighting theory we develop strategy, and strategy, along with specifications and requirements, leads to the design of the defence. This is basically an engineering process. As I’m an engineer this is what I would expect to see. Engineering is about making things work in the real world. Reality doesn’t care about being politically correct, what you believe in, nor what colour underwear you have on. If you don’t pay attention to reality, she has a nasty habit of biting you where it hurts the most. As an example of that, one can examine the engineering failure of Tacoma Bridge. In the defence case, the reality is the reality of war and this should be the focus. When it comes to defence decisions, reality is judge, jury, and executioner. Get it wrong and you pay in blood.

MSD16 has some strategy and operational art but I would say it is weak. Compare MSD16 [MSD16] with, for example the US Marine Corps manuals, which focus more on manoeuvrer warfare concepts, such as commander’s intent and surfaces and gaps, than the equivalent Swedish documents.

Figure 1: A simplified over view of an engineering project.

The design process for an engineering project often follows a cyclic pattern. You design, implement, and then test part of your system. Then take the lessons learnt, go back, and then design, implement, test the next part of the system. Learning as we go. Figurer 1 shows a simplified over view of this process. The green arrows are the main flow but the blue arrows indicate point where we can go back. This process can become more complex if we add in parallel flows. However, from my corner of the Universe, it looks to me like we have defence decisions, which sit at the specification / requirement stage, making implementation decisions instead of setting requirements. Argumentation of the current defence with no clear idea where we are going.  In other words, what is happening in defence looks to me like a poorly executed engineering project; poor requirement analysis, poor, if any, design, and poor testing.

Much of this, I see as a consequence for having no theory, poor specification / requirements, and no design. If you did an engineering project as we currently manage defence, I would expect it to end in disaster. Many years of engineering experience of building things to work in the real world leads me to that conclusion. Design is planning and failure to plan is to plan to fail.

And Now the Questions

“Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?”

We wont know that unless we have a good grounding in theory. So, I would see the need to ask such question results from the poor process that has led to the current implementation. If we had a good grounding in theory we would be able to point to the design and say it is the way it is because the theory says so (along with the specifications and requirement). That’s what I would do if someone asked why I implement things the way I do in an engineering project.

“Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?”

This question, again, to me, reflects the lack of theory that can be used to justify why. But this question is interesting as it points out the low quality of some units. Going back to MSD16, manoeuvrer warfare is easy on paper but extremely difficult in reality. It takes many years to build up the competence. From that, it could then be argued that the current direction Sweden is taking with its defence is an error. Much like the French in the inter-war years.

“En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.”

This question I would see as a problem of requirements leading to design. From what I see, there is no design for the defence. If there is no design, then how do we really know what we have and what it can do? But this question is also about testing. Have we really stress tested the defence?

Conclusion

From what I see from my corner of the Universe, Vice-Admiral Rosenius has highlighted some problems which in turn highlights an even more serious problem to do with lack of war fighting theory, design of the defence, as well as other problems. There is a need to ground what is being done regarding the defence of Sweden in theory. There is a need for design as well as for testing. The Vice-Admiral highlighted indirectly cultural problems that will make things difficult in the defence debate.

The author is BEng(hons) PhD EurIng.

References

[war] MCDP 1 – Warfighting. https://www.marines.mil/Portals/1/Publications/MCDP%201%20Warfighting.pdf

[ops] Marine Corps Operations. https://www.marines.mil/Portals/1/Publications/MCDP%201-0%20W%20CH%201.pdf

[Brown] A New Concept of War. Ian T. Brown https://www.usmcu.edu/Portals/218/ANewConceptionOfWar.pdf?ver=2018-11-08-094859-167

[MSD16] Militarstrategisk Doktrin 2016 https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/doktriner/militarstrategisk-doktrin-2016-ny.pdf

[TFS] Task Force Smith; The Lesson Never Learned. Major John Garret. School of Advanced Military Studies. US Army Command and General Staff College.

[ex-pat] “Business in Sweden an Expats View” https://sweden.se/business/business-in-sweden-an-expats-view/#

[nexus] “Radical Paradox Sweden’s Consensus Culture” https://www.zocalopublicsquare.org/2017/04/19/radical-paradox-swedens-consensus-culture/ideas/nexus/

Nya roller för USA och Storbritannien?

Robert Gates (tv) och Lawrence Freedman har såväl visioner som rekommendationer. Frågan gäller deras genomförbarhet? Foto: Wikimedia Commons.

I Covid 19 pandemins spår har vi drabbats av den värsta globala krisen sedan Andra världskriget. På många sätt är dagens kris värre, eftersom även USA är hårt drabbat. Fler amerikaner har dött i pandemin än i Korea och Vietnam-krigen tillsammans. I Vita huset sitter en fullständigt oförutsägbar president som driver en extrem anti-multilateral, isolationistisk politik. I ”The  Atlantic” liknar journalisten George Packer USA vid en patient med underliggande sjukdomar. Den sönderslagna byråkratin, den ojämlika ekonomin, den splittrade befolkningen. Mordet på George Floyd har lett till de mest omfattande kravallerna på en generation. Det handlar inte bara om århundraden av diskriminering. Icke vita har drabbats mycket hårdare av Coronan, såväl medicinskt som ekonomiskt. Mordet blev bara en utlösande faktor.

Framför allt Kina, men också Ryssland, skär pipor i vassen. Efter en inledande fas präglad av nationell egoism, försöker nu EU samla sig till återuppbyggnad. Relationerna till USA, men även Storbritannien, spelar här en central roll. I detta läge prövar såväl politiker som akademiker att skissa vägar framåt. Ett intressant inlägg har gjorts av förre CIA – chefen och försvarsministern Robert M Gates ( The Overmilitarization of American Foreign Policy, Foreign Affairs, July/August 2020). I numret dessförinnan resonerar den världsberömde säkerhetspolitiske tänkaren Lawrence D Freedman om Storbritanniens framtida roll på globala arenan. ( Britain  Adrift. The UK Search for a post Brexit role. Foreign Affairs May/June 2020 )

Gates konstaterar att redan före Coronan förelåg ett brett stöd för att reducera USAs internationella engagemang och fokusera på problemen på hemmafronten. Men, varnar Gates, utan amerikanskt ledarskap går vi mot en värld präglad av ”might-makes-right”.  Emellertid har USA blivit alltför beroende av sina militära verktyg och försummat de icke-militära. Och utan långtgående reformer av den ineffektiva byråkratin kommer det bli svårt att vinna politiskt stöd för en ändring. Ökad effektivitet behövs inte minst för att hantera kraven på nedskärningar i försvarsbudgeten för att överföra resurser till återuppbyggnaden. I en genomgång av USAs militära insatser i Afghanistan, Somalia, Irak och Libyen understryks oklara målsättningar och ”mission creep”.

De icke- militära instrumenten måste återuppväckas och uppdateras. Kongressens svältkur av State Department måste upphöra. För att inta den ledande rollen måste State reformeras. Det handlar om frihandel, multilateral diplomati och bistånd. Biståndsorganet USAID har förlorat 80% av sin personal. Likaså gäller det att motverka Kinas och andra länders påverkanskampanjer och desinformation. Gates säger rent ut att även USA skall utnyttja sin teknologiska kompetens i detta syfte.

Det räcker inte att bara tala om en sammanhållen regeringspolitik. På den civila sidan saknas nämligen en sådan helt. State Department måste ges rollen som det centrala icke militära instrumentet för USAs säkerhetspolitik. Intressant nog avvisar Gates tanken på att tilldela NSC denna uppgift. Han hänvisar till sina egna erfarenheter från tjänstgöring i NSC under inte mindre än fyra presidenter.  Vad gäller att sprida det amerikanska budskapet till omvärlden önskar han sig ” USIA on steroids” lokaliserat i State.

Sammanfattningsvis önskar Gates större återhållsamhet vad gäller att sända amerikansk trupp utomlands. Det kan inte vara USAs uppgift att forma andra länders framtid. USA ska inte agera militärt på varje kränkning, aggression, förtryck eller kris som uppstår i vår värld. Istället gäller det att använda alla tillgängliga verktyg för att främja frihet och reformer, ”The Full Symphony of American Power” Dessa verktyg är avgörande i den strategiska konkurrensen med Kina. Men även när dessa är på plats, gäller det för USAs ledare och folk att förstå att det ligger i landets långsiktiga egenintresse ”to accept the burden of global leadership”.

Freedmans titel ”A Nation Adrift” för tankarna till Tegners maning ” att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Även om vi rör oss med olika storheter, känns det som om Sveriges förlust av Finland och Storbritanniens förlust av imperiet lett till likartade psykologiska reaktioner. Mycket handlar om relationen till USA. Freedman erinrar om chocken över den amerikanske utrikesministern Dean Achesons uttalande 1962 att Storbritannien förlorat ett imperium, men ännu inte funnit sin framtida roll. Han går igenom det transatlantiska samarbetet och nämner särskilt kärnvapnen. Det finns, menar Freedman, ett speciellt förhållande vad gäller språk, kultur och historia. Vad som saknas idag är ett gemensamt storstrategiskt projekt.

Nu har också den europeiska drömmen gått i kras. Freedman landar efter en historisk genomgång i att även om Storbritannien stannat kvar i EU, så hade man blivit alltmer marginaliserad. Detta eftersom man inte deltog i det viktigaste projektet, nämligen Eurozonen! Men Brexits effekt på brittisk utrikespolitik kan ändå bli mindre än vad som allmänt antagits. Många frågor hanteras i mindre grupper. Som exempel nämns de täta kontakterna med Frankrike och Tyskland med anledning av Trumps agerande beträffande kärnsäkerhetsavtalet med Iran och USAs erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Den största utmaningen gäller NATO. Det finns frågetecken vad gäller solidariteten vid en attack utifrån samt mer specifikt om kärnvapnen.

Freedman ser en roll för Storbritannien som multilateral problemlösare. Han nämner områden som terrorism, ekonomisk utveckling, klimatfrågan, etc . Man är också tillsammans med Frankrike Europas starkaste militärmakt. Storbritannien har mycket att erbjuda så länge man accepterar gränserna för sitt oberoende och överger alla tankar på en unik, särskild roll. Här kan man nog tillfoga att Freedman själv kommer snubblande nära att tilldela Storbritannien just en sådan.

Det finns betydande logik i både Gates och Freedmans argument. Vad som saknas är en mer detaljerad diskussion kring utsikterna att få denna inriktning accepterad på hemmaplan. Det allvarligaste hotet mot USAs maktställning kommer inte utifrån. Det är internt! Kan det politiska systemet producera ledare och politik som tar sig an såväl de ytterst allvarliga inhemska bristerna och dessutom få stöd för den utrikespolitik som Gates förespråkar. De senaste åren har illustrerat detta dilemma på ett närmast övertydligt vis. Hanteringen av Corona-pandemin och den våldsamma reaktionen på mordet på George Floyd är bara den senaste manifestationen av ett djupt kluvet samhälle, politiskt, ekonomiskt och socialt. Det handlar inte bara om Trump. Det Demokratiska partiets nomineringsprocess som ändade i en nära åttioåring i en källare imponerar inte. Detsamma gäller hanteringen av Riksrättsprocessen. Huvudfåran i kongressen är snarast inåtblickande och konservativ. Och bara några procent av det amerikanska folket intresserar sig för vad som händer i omvärlden.

Vad gäller Storbritanniens fortsatta ställning, kan vi vara säkra på att ordet ” Stor” finns kvar om några år? För att förtydliga. Kommer Skottland i längden att acceptera detta utanförskap? Exemplen på samverkan London-Paris-Berlin känns inte heller övertygande som underlag för en mer allmängiltig modell. Och Freedmans resonemang kring en ny version av Macmillans ”Playing Greece to America´s Rome” smakar önsketänkande.

Sammanfattningsvis är det inga större fel på de bägge herrarnas visioner och rekommendationer. Det är beträffande genomförandet som det finns anledning att tvivla.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Att tänka på inför en ny och utvecklad strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning

Forskning och utveckling är en betydelsefull del av materielförsörjningsstrategin och har en nära koppling till vårt lands  internationella samarbetslösningar. Foto: shutterstock.com.

Då det nu pågår ett helt nödvändigt och välkomnat arbete med att överse och utveckla den nuvarande strategin för materielförsörjning lämnas i det följande några synpunkter som KKrVA och dess projekt Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES) anser vara viktiga att beakta i det fortsatt arbetet.

Inledning och bakgrund

En beskrivning av nuvarande principer för materielförsörjningen finns bland annat i Försvarsberedningens betänkandet Värnkraft [1] som kan sammanfattas som;

Försvarsberedningen föreslog i rapporten Försvar i användning (Ds 2008:48) principer som bör gälla för materielförsörjningen. Beredningen menade att inriktningen var central för att uppnå ett försvar med god operativ effekt. Principerna fastställdes i försvarsbeslutet 2009 och återupprepades i försvarsbeslutet 2015. Huvudsyftet med principerna är att Försvarsmaktens operativa förmåga ska vara styrande för materielförsörjningen. De fastställda materielförsörjningsprinciperna innebär att:

  • vidmakthållande och uppgradering av befintlig materiel bör, om det är ekonomiskt försvarbart och operativa krav kan uppnås, väljas före nyanskaffning,
  • nyanskaffning bör, när sådan är nödvändig, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel,
  • utveckling bör genomföras först när behoven inte kan tillgodoses enligt ovan.

Försvarsberedningen anser att dessa principer alltjämt är relevanta och därmed fortsatt bör gälla som inriktning för materielförsörjningen. Minskade kostnader och kortare leveranstider bör eftersträvas genom att så långt som möjligt använda och vidmakthålla befintlig materiel. Genom att begränsa särkraven på systemen går det att begränsa kostnaderna och uppnå kortare ledtider från beställning till leverans, liksom ökad tillgänglighet av materielen i krigsförbanden. Vid anskaffning av ny materiel bör inte den materiel som ska ersättas avvecklas förrän den nya materielen är förbandssatt i syfte att undvika glapp i den operativa förmågan.

Försvarsberedningen betonar vikten av att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja redan gjorda investeringar och därmed frigöra utrymme för andra anskaffningar. Det kan därför finnas fall då en viss anpassning av kravställningen på krigsförbanden vore lämplig för att möjliggöra utnyttjande av materiel med lång kvarvarande livslängd. Även möjligheten till att förändra kraven rörande teknisk livslängd bör kunna prövas. Möjligheten till en sådan anpassning bör därför alltid undersökas för att möjliggöra rationellt utnyttjande av befintlig materiel. Det innebär inte att förbandens uppgifter ska bestämmas av redan tillgänglig materiel utan det handlar om viss anpassning av kravställningen inom ramen för förbandens uppgifter.

Försvarsberedningen anger även en inriktning för framtiden där det framhålls att det bör utformas en utvecklad materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret. Utgångspunkten för denna strategi ska vara att på ett över tiden kostnadseffektivt sätt säkerställa Försvarsmaktens operativa behov av materiel och tjänster i fred, kris och krig. Strategin ska baseras på de sedan tidigare fastställda materielförsörjningsprinciperna, men ska i tillämpningen av dessa beakta ett ökat fokus på nationellt försvar och väpnat angrepp, kraven på försörjningstrygghet, väsentliga säkerhetsintressen och förändrade internationella förutsättningar som t ex etableringen av den europeiska försvarsfonden (European Defence Fund, EDF). Strategin bör inkludera ett nationellt perspektiv på hur bilaterala och multilaterala teknologi- och materielsamarbeten ska nyttjas för att bidra till Sveriges försvarsförmåga.

Försvarsberedningen anser vidare att det är av vikt att fortsatt ha en i Sverige verksam försvarsindustri som utvecklar och producerar kvalificerad försvarsmateriel. Försvarsberedningens förslag om en förstärkning av krigsorganisationen innebär att beställningarna till den i Sverige verksamma industrin sannolikt kan komma att öka under kommande år. Den nya materielförsörjningsstrategin bör därför innehålla en strategisk inriktning för att klarlägga statens och industrins roller och ansvar samt tydliggöra statens åtagande i försvarsindustriella frågor, inklusive de väsentliga säkerhetsintressena.

Försvarsberedningen anser att materielförsörjningsstrategin bör formuleras av regeringen tillsammans med myndigheter, industri och övriga berörda aktörer.

Överbefälhavaren fastställde Försvarsmaktens nuvarande materielförsörjningsstrategi (MFS) 2007 [2]. Samtidigt beslutade chefen för Försvarets materielverk (FMV) att strategin även skulle tillämpas inom FMV. Arbetet med framtagandet av strategin genomfördes gemensamt av Försvarsmakten och FMV med deltagande från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).De övergripande målen för strategin är:

  1. Insatsförsvarets uppgifter och behov skall vara styrande för Försvarsmaktens materielförsörjning.
  2. Materielförsörjningen skall vara kostnadseffektiv ur ett livscykelperspektiv och tillgodose kravet på ökad leveranssäkerhet.

De metoder som MFS anger ska användas för att uppnå dessa mål är:

  1. Materielförsörjningen skall styras av tydliggjorda och medvetna val mellan kostnad, effekt och handlingsfrihet.
  2. Materielförsörjningen skall via en iterativ kravanpassning i högre grad nyttja Försvarsmaktens befintliga materiel och marknadens möjligheter samt ske samordnat med utformning.
  3. Internationell samverkan skall vara huvudalternativet vid all utveckling, anskaffning och vidmakthållande och nyttan av internationellt materielsamarbete skall maximeras. Exporten av i Försvarsmakten existerande materielsystem skall främjas där det är till stor nytta för insatsförsvarets behov.
  4. Materielförsörjningen skall ske samordnat med Försvarsmaktens forskning och teknikutveckling.
  5. Antalet olika system skall minskas genom ökad teknisk systemsamordning.
  6. Ökad kostnadseffektivitet skall sökas genom att minska statens egen verksamhet och ge leverantörerna större åtaganden.
  7. Materielförsörjningen skall ledas av en myndighetsgemensam integrerad materielledning.

Noterbart är även att C Fö den 5 juni 2007 beslutade om en interdepartemental arbetsgrupp med syftet att utarbeta en försvarsindustristrategi. Gruppen utarbetade ett utkast till strategi ”Statens strategi för inhemsk försvars- och säkerhetsstrategi”. Dokumentet led dock ”byrålådedöden”.

Frågan om en ny MFS har även behandlat i närtid i några rapporter;

Pang för pengarna – en ESO-rapport [3] om Sveriges militära materielförsörjning visar på brister i Försvarsmaktens materielförsörjningsstrategi och regeringens principer för materielförsörjningen.

Antagandet att en viss typ av anskaffningsmetod alltid är att föredra framför en annan, eller att internationella materielsamarbeten är mer kostnadseffektiva ifrågasätts. Vad som ger en mest effektiv materielförsörjning beror på omständigheterna. Istället bör prioriteringsordningen omformuleras så att myndigheterna styrs med mål snarare än medel. Författaren förespråkar också längre planerings-horisonter för att möjliggöra en kostnadseffektiv materielförsörjning

FOI studie av Försvarsmaktens materielförsörjningsstrategi i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge Ny tid, Ny strid [4]  konstaterar att det finns brister i den nuvarande strategin för Försvarsmaktens materielförsörjning. Det förändrade säkerhetspolitiska läget har resulterat i att fokus skiftat till nationellt försvar, vilket bland annat innebär ett ökat behov av försörjningstrygghet i högre konfliktnivåer. Den nuvarande strategin beaktar inte denna aspekt i tillräckligt stor utsträckning.

Strategin ger heller ingen tydlig vägledning kring hur effektmål ska prioriteras eller uppnås.

En reviderad strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning behöver därför på ett tydligare sätt beakta det förändrade säkerhetspolitiska läget i omvärlden och i förlängningen risken för höjd beredskap och krig i Sveriges närområde. En reviderad strategi bör ta hänsyn till hur det militära försvaret är tänkt att nyttjas

Ledamoten Johan Svensson (avd IV) inträdesanförande 2018 behandlade ämnet Materielförsörjnings-strategin – fortsatt relevant inför nästa Försvarsbeslut?

Stora delar av materielförsörjningsstrategin är alltjämt relevant men vissa delar behöver justeras och tydliggöras och andra delar behöver kompletteras för att strategin skall vara ändamålsenlig in i nästa försvarsbeslutsperiod. En del som behöver justeras är den del som avhandlar internationella materielsamarbeten som i nuvarande utgåva har en för framträdande roll sett mot vad som är realistiskt. Samtidigt måste delen som avhandlar försörjningssäkerhet lyftas fram ytterligare då den är vital för vår förmåga att verka nationellt i högre konfliktnivåer.

Statsmakternas successiva utökning av vad som anses vara väsentliga säkerhetsintressen borde också speglas i materielförsörjningsstrategin då staten måste vara beredd att ta ett större ansvar för att vidmakthålla kompetensen samt utvecklings- och produktionsförmågan vid dom industrier som levererar denna typ av materiel. Kopplat till detta bör staten också verka för att äga, helt eller gemensamt, dom immateriella rättigheterna [5]. Detta är viktigt för staten för att säkerställa att gjorda investeringar inte används till verksamhet som motverkar svensk säkerhet.

Att strategins utgångspunkt är att tillgodose Försvarsmaktens behov är tämligen självklart. Däremot finns det all anledning att påtala att behovet är en funktion av vilka vapensystem (och dess prestanda) som motståndaren besitter och att detta är en väsentlig och dimensionerande del av behovet för att skapa en rimlig duellsituation. Som en följd av detta är det också viktigt att inse och acceptera att materielförsörjningen måste kunna möta motståndarens tekniska utveckling på plattformsnivån och därmed blir reaktiv. Det är ständigt en kamp mellan medel och motmedel. Detta är en förvaltningsmässig utmaning. Viktiga faktorer för att bedöma de framtida hotsystemsplattformarna är vår underrättelsetjänst, vår militärtekniska kompetens och vår egen Forskning och Teknikutveckling.

Tankar inför en ny MFS

Att möta en kvalificerad motståndare

Principen att försvarsmaktens operativa förmåga skall vara styrande för materielanskaffningen är ett grundläggande krav. Mot dagens säkerhetspolitiska krav är det väsentligt att betona att förmågeutvecklingen måste baseras på aktuell hotbild idag och i framtiden kopplat till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare (läs Ryssland).

Regeringens tre principer som ju är framtagna i ett annat säkerhetspolitiskt läge hanterar alla anskaffningar ”över samma kam”. Med större fokus på hotbilden mot en kvalificerad motståndare bör en ny MFS differentieras då det är skillnad på kvalificerade vapensystem och ”mängdmateriel”.

Det behövs en tydligare differentierad strategi för skilda val mellan vidmakthållande och uppgradering av det vi har i bruk respektive nyanskaffning samt utveckling för framtida nya operativa förmågor.

Nuvarande principer anger även att nyanskaffning i första hand ska genomföras med på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel.

För ett kvalificerat vapensystem innebär det att man då köper gårdagens teknik för framtidens hotbild. Det är även inte ovanligt att säljarlandet erbjuder en ”exportversion” av aktuellt system. I praktiken behöver anpassningar göras till våra krav och förhållanden, inte minst vad avser logistiksystem.

I FM strategi från 2007 anges bl a att antalet system ska minskas genom teknisk systemsamordning. Detta kan vara lovvärt i vissa fall men kan även innebära en risk. Roboten IRIS-T används för JAS samt även för markbaserat luftvärn. En tänkbar möjlighet för beväpning av Visby korvetterna med Lv förmåga skulle kunna vara en variant av IRIS-T. Då hamnar emellertid ”alla ägg i samma korg”. Om en motståndare har ett verksamt motmedel riskerar vår förmåga att bli kraftfullt reducerad.

Försörjningstrygghet ett rykande aktuellt ämne

Behovet av försörjningstrygghet har inte behandlats i nuvarande strategier. Detta behov kommer att vara högaktuellt mot bakgrund kopplat till erfarenheterna av bl a Corona pandemin.

En grundläggande fråga att ta ställning till är vilket scenario som ska vara grundläggande. Nuvarande inriktning om 3 månaders planeringshorisont bör kompletteras med ett längre perspektiv.

Att lita på marknaden är inte ett bra alternativ att helt förlita sig på. Dock bör beaktas den kreativitet som inhemska företag har. Inte minst har detta har synliggjorts under Coronakrisen med alkoholleverantörer som producerat handsprit, omställning till produktion av 3D printade skyddsvisir samt SAAB Barracuda omställning och produktion av skyddsmateriel för sjukvården.

Avtal om säkerhet i leveranser (Security of Supply) finns redan idag tecknade inom 6-nationskretsen (FA/LOI) samt i det Nordiska samarbetet (NORDEFCO). Hållbarheten av sådana avtal bör prövas och möjligheter för starkare åtaganden övervägas i alla upphandlingar.

En särskild faktor att beakta är vårt svenska åtagande avseende drift och underhåll av de stridsflygplan som används av Tjeckien, Ungern, Thailand och Brasilien då dessa är integrerade i vårt logistiksystem. Motsvarande bör beaktas i andra sammanhang då vi ingår avtal med andra aktörer.

Det behövs även ett ställningstagande till avvägningen mellan förberedd produktion och uppbyggda lager då detta är en kostnadsdrivande faktor. I tidigare planering fanns  K-företag men även en krigsimportplan samt en plan för forcerad anskaffning som rullades årligen. En tydlig inriktning rörande detta bör eftersträvas.

Principiellt är även behovet av leveranssäkerhet för försvarsmakten relaterat till motsvarande fråga på totalförsvarsnivå då dessa intimt hänger ihop. Betänkandet ”Näringslivets roll inom totalförsvaret” [6] behandlar dessa frågor men tyvärr endast på ett övergripande plan.

EU:s ökande intresse för försvarsindustriområdet

En ny strategi behöver även omfatta EU:s ökande ambitioner inom försvarsområdet. 2009 tog kommissionen ett steg in på området med de två direktiven om försvarsupphandling [7] samt överföring av krigsmateriel inom gemenskapen [8].

Den nuvarande kommissionen har även infört ett eget direktorat för Europeisk försvarsindustri samt rymdfrågor (DG DEFIS)

För närvarande pågår etableringen av EU försvarsfond från 2021. Omfattningen av tilldelade medel beror av hur EU långsiktiga budget slutförs. Vidare behöver frågan om tredjelands deltagande klarläggas bl a hur Storbritannien kan delta efter Brexit. Även äganderättsfrågor (IPR) behöver klarläggas liksom regler för tredjelands export. Svenska striktare regler för export påverkar möjligheten att delta i olika projekt. En ny strategi bör också ge vägledning till svenskt förhållningsätt i relation till EU inom detta område.

FoT en förutsättning för internationella samarbeten

Då vår egen forskning och teknikutveckling (FoT) är starkt relaterad till internationella samarbeten behöver en ny strategi också omsluta krav och behov av studier, forskning och teknikutveckling. KV21 samt myndigheternas planering tar sikte mot 2030. Vi bör titta längre, minst mot 2040 då mycket av anskaffningsbehov efter 2030 påverkas av FoT i perioden till 2030.

Det är viktigt att en ny strategi också adresserar områden för ny teknologi som t ex artificiell intelligens (AI), sakernas internet (IoT), automatisk behandling av stora datamängder (Big Data), 5G, energilagring, nya material, fjärrstyrda och autonoma enheter, nya verkanssystem (bl a laser, hypersoniska missiler) m m som kommer att ändra förutsättningarna för framtidens operativ effekt, såväl i kris som i krig.

Bredare väsentliga säkerhetsintressen

De s k väsentliga säkerhetsintressena behöver ses över. De nuvarande säkerhetsintressena synes vara starkt kopplade till ett fåtal områden och ett företag (Saab AB). En ny strategi behöver också omfatta detta. En utgångspunkt kan vara att se på planeringen runt 2007 då begreppet ”Nischer” var aktuellt. Det finns även en koppling till EUs vidare tankar som nämns ovan. Områden att särskilt studera rör t ex ytstridsförmåga, stridsfordonsförmåga, bekämpningsförmåga liksom cyberområdet som även har ett totalförsvarsperspektiv.

En försvarsindustristrategi för styrning och inriktning

Slutligen bör frågan om en försvarsindustristrategi beröras. I den nedlagda utredningen från 2007 gjordes en indelning i Flyg, Sjö, Mark samt Ledning och informationsbehandling.

En försvarsindustristrategi bör göras utifrån funktionsområden där krav på kompetens samt teknikutveckling är avgörande för FM operativa förmåga. Exempel kan vara Plattformssystem mark, sjö, luft (bemannade/obemannade), bekämpningssystem (fjärrbekämpning, divisionsartilleri), Cyberförmåga, Rymdförmåga, Ledningsförmåga inklusive sensor- samt logistikförmåga (3D skrivare är ett intressant område).

Utöver krav på systemintegratörer behöver även krav hos och mot små och medelstora företag behandlas (SME).

Leveranssäkerhetsaspekten bör även här beaktas särskilt mot bakgrund av att dagens försörjningskedjor av komponenter m m spänner över flera leverantörsländer.

I ett EU perspektiv bör även beaktas de statliga ägarintressena där Sverige sticker ut utan ett sådant ägande liksom relationen till exportkontrollregelverket och dess påverkan.

Författaren är överste, ledamot av KKrVA och tidigare stf generaldirektör.

[1] Ds 2019:8.
[2] Försvarsmakten, Strategi för Försvarsmaktens materielförsörjning. Bilaga, 23 283:61994, 2007
[3] 2019:7
[4] FOI-R-4790-SE, oktober 2019
[5] Dvs ägande- och nyttjanderättigheterna
[6] SOU 209:51
[7] 2009/81/EG
[8] 2009/43/EG

De absurdas teater

Författaren hävdar att den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder, inte minst i Helsingfors givet ett fördjupat finsk-svenskt försvarssamarbete. Foto: Försvarsmakten.

ESTRAGON:
(ger upp igen) Inget att göra åt.

VLADIMIR:
(framskrider med korta, stela steg, benen brett isär) Jag börjar att komma fram till den uppfattningen.


Det är öppningsreplikerna i Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Den klassiska pjäsens handling kretsar kring två personer som väntar på just Godot. Godot är en mystisk varelse, och det klarnar aldrig riktigt för publiken om deras väntan är ett hopplöst projekt, eller om trägen till slut vinner.

I samband med de senaste turerna kring Försvarsberedningen kom jag osökt att tänka på den absurdistiska pjäsen. Mycket bra har hänt under de sista tio åren inom svensk försvars- och säkerhetspolitik, men den stora satsningen på den svenska Försvarsmakten väntar hela tiden runt hörnet.

Det har naturligtvis följdverkningar utanför Sveriges gränser. Tröskelhöjande förmåga ligger trots allt i den utomstående betraktarens ögon, och tillspetsat kan man argumentera för att den faktiska förmågan inte spelar särskilt stor roll då den politiska viljan att satsa på försvaret verkar saknas. Och det är något som noteras i ett antal huvudstäder.

För Finlands del väcker det frågor i ett scenario där fördjupat finskt-svenskt samarbete ses som både en viktig men också en naturlig säkerhetspolitisk väg framåt i båda länderna. På strikt anekdotisk grund vågar jag påstå att ytterst få säkerhetspolitiskt intresserade i Finland förväntade sig att Värnkrafts rekommendationer skulle ha gått igenom i sin helhet. Samtidigt är de senaste signalerna, att regeringen är ovillig att kompromissa ens om betydligt lägre nivåer, oroväckande. I en pinfärsk rapport från Finska Utrikespolitiska Institutet konstaterar Charly Salonius-Pasternak och Henri Vanhanen att den press som COVID-19 sätter på den svenska försvarsbudgeten ”kan innebära att Sverige kommer att ha svårt att utveckla de planerade operativa förmågorna, vilket följaktligen begränsar omfattningen och den bakomliggande logiken för samarbete inom vissa områden.” [1] Frågan infinner sig om hur långt det är vettigt att gå om inte Rosenbad tydligt signalerar att de tar försvaret och säkerhetspolitiken på allvar. Speciellt den totala avsaknaden av de för Finlands del livsnödvändiga satsningarna på att förnya den Svenska Marinens ytstridsenheter är något som inte bara är (omedveten?) strategisk signalering, utan något som ställer den finska strategiska planeringen inför svåra frågeställningar.

Det är viktigt att i sammanhanget inte haka upp sig på gamla slagord om svensken som slåss till sista finne, det gynnar ingen och speglar varken historia eller nutid. Däremot sticker den politiska oförmågan att planera långsiktigt i ögonen.

Det imponerande med Värnkraft var just helheten – att man satt sig ner och tänkt igenom hela det militära försvaret istället för att bara peta i detaljer. Visst finns det ett värde i analyser på förmåge- och förbandsnivå, men för så komplexa system av system som ett militärt försvar är så krävs det ofta att man lyfter blicken och ser på helheten för att verkligen förstå var svagheterna som behöver lappas finns.

Och just det är så sorgligt med efterspelet.

I och med överbefälhavarens samlade bedömning baserad på Värnkraft har det svenska militära försvaret fått inte bara en utan två planerade helhetsförslag under 2019. Vi lämnar för tillfället frågan om vilken plan som var bättre därhän, men poängen är att det fanns alternativ, och de var båda uttryckligen helhetslösningar i enlighet med de politiska och ekonomiska ramar som givits av statsledningen. Helheter som statsledningen sedan väljer förbise, för att istället börja förhala och kompromissa om att bara betala för delar. Detta samtidigt som ett antal försvarsengagerade varnat just för att ifall enskilda delar bryts loss så fungerar inte nödvändigtvis helheten.

Detta skapar den absurda stämningen som jag beskrev i inledningen. Politikerna beslutar sig för vad försvaret ska kunna göra, tar fram en plan för hur försvaret ska kunna göra det, är missnöjda med planen, ber ÖB ta fram en annan plan, och vägrar sedan betala för varkendera. Det är svårt för en utomstående bedömare att dra någon annan slutsats än att talen om de stora förmågehöjningarna är mer än just vackra tal, och att när det verkligen kommer till kritan så ses det militära försvaret hos den högsta politiska ledningen fortfarande inte som en kärnuppgift. Precis som överstelöjtnant Stig Rydell noterade på denna blogg nyligen så är det en utveckling som noga följs i Helsingfors. [2]

På finska översätts titeln på Becketts pjäs till ”Huomenna hän tulee”, ”Imorgon kommer han”. Det har också varit de svenska försvarssatsningarnas motto sedan 2014. Framtiden är ökänt svår att sia om, men samtidigt finns det en orsak till att Beckett avslutade sin pjäs efter två akter istället för att fortsätta med en tredje – i något skede börjar publiken ana ett mönster.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com.

[1] https://www.fiia.fi/julkaisu/finnish-swedish-defence-cooperation
[2] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken

Gästinlägg: Kustförsvar som sjöfartsskydd

Foto: Försvarsmakten


Publicerar idag ett angeläget och mycket läsvärt inlägg av Peter Thomsson. I artikeln diskuterar Thomsson de marina operationstyperna Sjöfartsskydd och Kustförsvar, och hur man bör se på, och hantera dessa i dagens kontext med en hotbild som inte dikterar antingen eller, utan snarare både och i kombination

Peter Thomsson är örlogskapten och tar i dagarna examen från högre officersprogrammet (HOP 12) vid Försvarshögskolan. Thomsson har tidigare tjänstgjort i Högkvarteret vid LEDS INRI och har bl.a. arbetat med Försvarsmaktens perspektivplanering.

/ Skipper


------------------

Under senare år har en stimulerande debatt förts i marina kretsar om marinens roll i en framtida konflikt. Argumentationen spänner över ett flera fält: Vilken materiel som behövs, hur striden ska föras samt hur marina koncept och operativa idéer bör utformas. Återkommande är även en diskussion om vilken operationstyp som bör diktera vad marinen, i synnerhet ytstridsfartygen, ska optimeras för. Jag menar att debatten skulle gynnas av att i ett bredare perspektiv söka en helhetsbild av marinens roll i olika konfliktnivåer för att se hur operationstyper samverkar snarare än att ställa dem emot varandra.


Havets betydelse för försörjningen

Marinens avgörande roll för att säkra försörjningen framförs ofta i debatten. Ibland tycks sjöfartsskyddet rangordnas högre än den krigsavhållande och krigsutkämpande förmågan till kustförsvar. Resonemangets bakgrund är att Sverige i praktiken är en ö eftersom 85-90 % av utrikeshandeln går över köl.[1] I kombination med en rationaliserad produktion med minimal lagerhållning innebär detta en betydande sårbarhet. För detta krävs inte ett sjöfartskrig som under världskrigen. Gråzonsagerande och enstaka attacker kan ge betydande konsekvenser. Detta gäller i synnerhet Sverige, som trots sitt handelsberoende har få fartyg under svensk flagg att tillgå med förfogandelagstiftning, om utländska redare skulle undvika svenska hamnar.[2]

Många debattörer, även Försvarsberedningen, tycks mena att det för både Sveriges och våra grannländers försörjning räcker att hålla Göteborg och kanske Helsingborg öppna. Resten av landet ska försörjas via lands- och järnväg. Detta har även förts fram att gälla Finland, via Bottenhavet. Jag tvivlar på att landburna transporter kan räcka till. Lands- och järnvägsnätet har redan i fred en kapacitetsbegränsning och en störningskänslighet som knappast blir mindre besvärlig i kris eller krig.

Vårt samhälle är dessutom starkt beroende av petroleumprodukter som i stor utsträckning distribueras i landet med kustsjöfart.[3] Så sent som år 2014 kom närmare hälften av den svenska råoljeimporten från Ryssland men vi importerar också produkter raffinerade ur rysk olja från andra sidan Östersjön.[4] Med tanke på den ryska benägenheten att använda ”energivapnet” är risken stor att inte bara Ostkusten utan även Finland och Baltikum kan komma att bli mer beroende av försörjning västerifrån. Det skulle ytterligare öka betydelsen av våra farvatten för både den nationella och den regionala säkerheten.

Ser man närmare till livsmedel, där självförsörjningen skattas till ungefär halva behovet, kräver det moderna jordbruket energi.[5] Cirka en tredjedel av denna energi är petroleumbaserad vilket riskerar att resultera i att livsmedel varken kan produceras eller transporteras.[6]


Sjöfartsskydd

Utifrån en analys av sjöfartsskyddsbegreppet menar Hård af Segerstad att den nuvarande svenska tolkningen är onödigt snäv.[7] Hon påpekar vidare det gällande marina taktikreglementet saknar uppgifter inom sjöfartsskydd som återfinns i äldre svenska eller i nu gällande utländska reglementen. Detta trots sjöfartens betydelse för den allierade segern i Andra världskriget och vårt handelsberoende av idag.[8] Delvis i gensvar till Hård av Segerstad utvecklar Widlund ett förslag att samlat definiera sjöfartsskydd som ett rambegrepp för att omfatta såväl staters som handelssjöfartens egna skyddsåtgärder.[9]

Även om en bredare förståelse skulle inkorporeras i kommande försvarsmaktsdoktriner behöver sjöfartsskydd förstås som en större helhet med både civila och militära delar. Det måste dessutom även spänna över fred och kris sett till hot från sjöröveri, terrorism och gråzonsagerande. Sjöfartsskyddet är ett system där samverkande aktörer, både myndigheter och rederier, gemensamt strävar efter att skydda transportkedjan i sin helhet från hamn, över hav och till hamn. Sjöfartsskydd måste därmed, oavsett konfliktnivå, betraktas som ett intresse som innefattar marinen men inte som dess enda uppgift.


Havets militära betydelse

Sjömaktsteoretiker har länge debatterat prioriteringen mellan att vinna kontroll till sjöss eller att undvika att inte förlora kontroll till sjöss och istället förneka motparten kontroll till sjöss. Den som vill använda havet till överskeppning behöver tillförsäkra sig ett mått av kontroll vilket ska balanseras mot risktagning. Det gäller oavsett om syftet är offensivt eller defensivt. Det första kan vara för raider eller landstigningsoperationer. Det andra kan vara för att förstärka egna och allierade ställningar, exempelvis försvarsställningar i de baltiska staterna. Vägen över Östersjön är sårbar men det är även den till lands, genom Suwalkikorridoren. Även om delar av tankegodset är giltigt över tid och rum måste hänsyn tas till Sveriges och Östersjöområdets specifika förutsättningar av idag, rörande strategisk situation, styrkeförhållanden och tekniknivå.

Havet är inte den vallgrav det ofta beskrivs som utan i första hand varit en förbindelse. Även efter lands- och järnvägarnas utbyggnad är det svårt att förflytta betydande volymer och massor lika effektivt som på köl, både civilt och militärt. Detta gäller i synnerhet för den händelse tunga förband och skrymmande system ska frampositioneras, vilket är utgångspunkten för exempelvis Kungl. Krigsvetenskapsakademiens scenarier för KV21.[10] Den fiende som motiverar ett försvar med svenska brigader i divisionsstruktur kan svårligen bara luftlandsättas eller infiltrera. Den lär även ha svårt att rulla landvägen, i synnerhet om målet är någon av östersjööarna. Marinen är oundgänglig för en gemensam kustförsvarsoperation. Det högintensiva konfliktscenariot med en kustförsvarsoperation är också det mest intuitiva för att beskriva Marinens uppgifter, även om det inte ger hela bilden.


Det breddade konfliktspektrat

En bredare förståelse av konfliktbegreppet än det binära krig/fred är både positivt och nödvändigt. Den tidigare chefen för MUST var tydlig med att gråzonsagerande redan förekommer. Det vore orimligt att tro att Östersjön med sin betydelse för handel och kommunikation skulle undgå gråzonsagerande.[11]

Vidare ställer det breddade konfliktspektrat krav på materielsystemen att utöver en mångfald av hot på, under och över ytan samt på land även anpassas till gråzonens särskilda utmaningar. Det medför svårigheter att göra optimeringar och avvägningar både avseende koncept och materiel eftersom den totala numerären är så liten att det inte går att renodla enheter.[12] En motståndare skulle med gråzonsagerande kunna utnyttja den av resursknapphet låga närvaron för att flytta fram sina positioner. Tätt återkommande incidenter kostar på för både materiel och personal och utmattar organisationen. Dessutom kan det medföra ett stegvis skifte av normalbilden.

Framgångsrikt tillämpat kan gråzonsagerande resultera i det för angriparen önskade slutresultatet utan att eskalera till väpnad konflikt men skulle så inte ske så är det en del i att forma förutsättningarna för nästa led i konflikten.[13]När övergången sker kan även det vara otydligt och oväntat, kanske vid vapeninsats sker mot svenska enheter fritt till sjöss men kanske sker det så tvetydigt att väpnat angrepp ändå inte kan konstateras med tillräcklig säkerhet för politiska beslutsfattare. Detta i synnerhet när försvaren är ovillig att acceptera den förändrade situationen: Seeing is not necessarily believing, tyvärr, vilket är en klassisk orsak till framgångsrik vilseledning.[14]


Det svenska dilemmat

Det mesta av ovanstående är rimligen välkänt. Stötestenen är prioriteringarna mellan metoderna och medlen – en konfliktlinje tycks dragen mellan sjöfartsskydd och kustförsvar. Samtidigt som det är en del av en sund debatt behöver den föras på ett konstruktivt och förtroendeingivande sätt. I min mening borde två aspekter beaktas: att sjöfartsskydd är resurskrävande och att debatten ofta bortser från det större sammanhanget.

Sjöfartsskyddet måste ske löpande och kunna anpassas efter rådande hotbild. Att säkra egna förbindelser, däribland civil sjöfart genom sjöfartsskydd, måste fortsätta även i krig även om behov, resurser och metoder då kommer att vara andra. Uthålligheten måste vara god.

Förmågan till kustförsvarsoperationer är avgörande både avskräckning och för att nedsätta en angripares anfallskraft. Den är ett villkor för att ge tid och förutsättningar för försvarsoperationer oavsett om de sker ensamt eller med stöd av tredje part. Försvarsmakten konstaterar att Sverige riskerar att vara i strategisk efterhand.[15] Det medför krav på en hög beredskap för att undgå förbekämpning, för att bemöta ett angrepp och om möjligt återta initiativet. Bekymret är, som ovan, att våra fåtaliga resurser ianspråktas redan i fred för att upprätthålla territoriell integritet.

Dilemmat som uppstår är hur man bäst disponerar sina sjöstridskrafter. Ska prioritet ges åt kustförsvarsoperationen[16] för att slå mot angriparens styrkor eller ska prioritet ges åt upprätthållande av egna och allierades förbindelser, både militära och civila. Sjöfartsskyddet ställer krav på att det ska kunna utföras över lång tid och långa sträckor, medan kustförsvarsoperationen kräver kraftsamling mot angriparens anfallsrörelse. Avvägningen mellan dessa framstår svår att göra.


Ömsesidiga beroenden

Som den främsta handelsleden och en geopolitisk skärningspunkt kan Östersjöns betydelse för Sverige knappast överskattas. Över havet finns även den makt som ånyo med hot och vapenmakt försöker att flytta gränser och dominera sitt grannskap. Ryssland är också beroende av Östersjön för att skeppa ut olja samt för att exportera gas i pipeline. Enligt en bedömning från FOI utgjorde östersjöhandeln år 2011 cirka 75 % av rysk sjöburen export och 85 % av rysk sjöburen import.[17] Handel lyfts ofta fram som främjande för avspänning och demokratisering men den teorin har kommit på skam av utvecklingen i Ryssland och Kina under det senaste decenniet. Mahans formulering är möjligen än mer sann idag när anspänningen mellan USA och Kina ökar, trots det ekonomiska utbytet: ”… commerce thus on the one hand deters from war, on the other hand it engenders conflict, fostering ambitions and strifes which tend towards armed collision. Thus it has continuously been from the beginning of sea power.” [18]

Sverige har den längsta kuststräckan i Östersjön men Ryssland besitter de största militära resurserna. Övriga östersjöstater har begränsad förmåga, även om Tyskland ånyo visar intresse för sydvästra och södra Östersjön. Danmark och Norge fokuserar uttryckligen på Nordsjön och Nordatlanten.

Östersjön kan betecknas som ett trångt innanhav. Sedan tidigt i den militärtekniska utvecklingen har Östersjöns dimensioner inneburit en hög grad av överlappning mellan olika parters operationsområden, även om detta varierar mellan stridsdomänerna. Få områden ligger bortom kontinuerlig sensor- och verkansräckvidd. Många platser nås av flera staters försvarsmakter och av flera system inom desamma. Detta är tämligen unikt för Östersjön, att utrymmet för obestridd kontroll eller herravälde är begränsat. Att skapa liksom att bestrida kontroll till sjöss pågår därmed parallellt.

Förmågan till kontroll till sjöss[19] avtar med avståndet från våra basområden. Ju färre system, främst sjö- och flygstridskrafter som kan samverka, desto mindre är vår förmåga att skapa och utöva kontroll. Hur långt ut och hur lång tid det kan ske är beroende av antalet enheter, deras förmåga och logistikkapaciteten. I en glidande skala övergår graden av kontroll från att närmast svensk kust i bästa fall vara sjöherravälde till att stegvis inom olika domäner och mot olika mål vara kontroll till sjöss, där utbredning i tid och rum i denna generalisering blir allt mindre. Närmare främmande kust är det följaktligen en fråga om att i bästa fall bestrida motståndarens kontroll.[20] I vilken grad det uppnås avgör när, var och med vilken risktagning vi kan utöva kontroll till sjöss för våra egna ändamål.

Ett ensidigt svenskt perspektiv bortser från det större sammanhang som Sverige är en del av. Våra grannars försvar och försörjning är i hög grad beroende av oss, liksom vår säkerhet är också beroende av dem. För att detta ska fungera och för att uppfylla våra internationella utfästelser ställs höga krav på svensk förmåga att skydda sjöfarten – till, inom och från Sverige; liksom till och från våra grannländer. Försvarsberedningens skriver att ”sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv”. Detta framstår som orealistiskt i förhållande till hur grannländer uttalat prioriterar sina knappa resurser. Vidare är det otillfredsställande i förhållande till folkrättsliga åligganden för en stat. Det är också oönskat utifrån vårt nationella intresse att det stöd som kommer till och genom vårt land också ska göra det på ett sådant sätt som gynnar Sverige.[21] Att förlita sig på att andra ska skynda till undsättning och är dessutom ett risktagande. Tredje part behöver tid för att ansluta och riskerar att ha resurser bundna i annan riktning. Våra västra grannländer prioriterar uttryckligen Nordatlanten för den strategiska länk som krävs för att kunna försvara Västeuropa.

Ur ett strategiskt perspektiv skulle Ryssland i en europeisk konflikt gynnas av tids- och avståndsförhållanden gentemot Nato. Detta även om den senare organisationen efter en tid skulle förstärkas med amerikanska förband och operativt rörliga europeiska förband – i bästa fall. Det är därför rimligt att anta att Ryssland – för att öka sitt eget operativa djup och för att begränsa andras handlingsfrihet – hypotetiskt skulle vilja etablera framskjutna positioner i den skärningsyta som Östersjöområdet utgör.[22] Ett tidigt ryskt avgörande skulle då kunna uppnås genom att utnyttja saktfärdigheten både i beslutsfattande i allianser och politiska system, liksom i tilltransporten av förband. I synnerhet avseende sjö- och markstridskrafter. Den systemtäthet som beskrivits ovan gör varje etablering svår att påverka, framför allt häva om så krävs, eftersom den sannolikt kommer ske med flera former av understöd. En sådan etablering kommer också att utgöra en del av ett system av system med flera lager och stödjepunkter.

När och där ett angrepp sker, kommer Sverige troligen tvingas att ta striden enskilt eller tillsammans med Finland. Möjligen kan någon eller några andra stater bistå. I en sådan situation måste Sveriges roll vara att resa muren så hög som möjligt och så långt ut som möjligt för att skapa förutsättningar att initialt undvika att förlora enskilt och för att kunna tillsammans med andra vinna kriget.[23] Detta måste givetvis ske med en rimlig avvägning mellan oproportionerlig risktagning och överdriven återhållsamhet. En nyligen genomförd studie visar att svaga aktörer kan vinna korta, konventionella krig genom tidiga taktiska framgångar. Dessa kullkastar angriparens planer och övertrasserar dess kostnadstolerans. Det ger samtidigt handlingsutrymme för tredje part att engagera sig till stöd för försvararen.[24]

Den faktiska situationen kommer att diktera förutsättningarna för avvägningarna hur långt ut och hur länge muren ska hållas uppe. Men redan att skapa det alternativet ger för egen del större handlingsfrihet som för angriparen samtidigt innebär mindre förutsägbarhet. Det lägger grunden för att tillsammans med andra vinna kriget, där kombinationen och sekvensen bygger på att det europeiska säkerhetssammanhanget för sin överlevnad inte kan tolerera att en aggressor tillåts rubba gränserna runt Östersjön. Det är därmed av avgörande betydelse att vi inte egenhändigt och prematurt avhänder oss kontroll till sjöss och i andra element eftersom det skulle få återverkningar både för förutsättningarna att bistå andra och att ta emot stöd. Klarar vi inte att säkra förutsättningarna för tredje part att tillföra och engagera sina styrkor i området inom ramen för kollektivt självförsvar, så kan vi varken vinna tillsammans eller undvika att förlora enskilt.

Resonemang att avvaktan kan ge bättre styrkeförhållanden har sina poänger men för det svenska fallet är det osäkert eftersom en sådan styrketillförsel är beroende av att tilltransportvägarna kan hållas öppna. En överdriven återhållsamhet riskerar att göra stöd till och via Sverige både omöjligt och överspelat, om angriparen tillåts nå tidiga avgöranden. Om försvarsgarantier och operativ planering med nyckelpartner saknas försvåras försvarsoperationer och den timingen riskerar att bli fel – hur vassa enheterna än är i sig själva är ändå numerären så liten att insättande måste optimeras.


Den moderna stridens komplexitet


Som beskrivits ovan är livsmedelsförsörjningen och ekonomin beroende av fungerande sjöfart.[25] Även den mest prioriterade trafiken skulle omfatta långa sträckor och många fartyg. Den skyddade transitkorridoren i Adenviken, till skydd mot sjöröveri, visar hur resurskrävande sjöfartsskydd kan vara. Att tillse ett sjöfartsskydd genom eskortering, över tid och över stora ytor, för att säkra nationens försörjning skulle vara oerhört krävande. Detta även vid ett inlemmande av Kustbevakningen, med erforderlig komplettering av utrustning och bestyckning. Hotet kan snabbt överstiga vad enstaka ytterligare fartyg med enklare bestyckning kan hantera.

Å andra sidan: för att hota sjöfarten måste emellertid en angripare nå den, vilket innebär att denne måste utöva något mått av kontroll till sjöss eller åtminstone framgångsrikt kunna bestrida vår kontroll till sjöss. Även om nyttan av ett sjöfartskrig kan vara stor kan det vara stridsekonomiskt svårt att avvara kvalificerade flyg-, ytstrids- och undervattensenheter eller för den delen långräckviddiga vapen mot handelssjöfart. Om angriparen ökar sin kontroll till sjöss kortas dock avståndet varvid fler och billigare system kan verka.

I marinens nuvarande taktikreglemente konstateras att etablering av kontroll till sjöss implicit bidrar till sjöfartsskydd genom att det hindra motståndaren att agera.[26] Det kan tolkas som att sjöövervakning och kustförsvar inte står i konflikt med sjöfartsskydd utan tvärtom utgör metoder för att främja det.

För att minska risken att våra förband, i synnerhet markstridskrafterna, ska vara på fel plats i en konflikt finns ett behov av att i möjlig mån forma stridsfältet och begränsa angriparens handlingsfrihet. Sverige är ett av Västeuropas största länder men har en låg förbandstäthet. Vi måste därför skapa de bästa förutsättningarna både för vårt eget försvar och för striden tillsammans med tredje part. I Försvarsmaktens perspektivstudie betonas vikten av att påverka angriparen tidigt i anfallsrörelsen för att begränsa dennes handlingsfrihet och belasta den totala kalkylen för angreppsplanen. Att tvinga motståndaren att ta hänsyn till vår förmåga är i sig krigsavhållande. Det ökar vår egen handlingsfrihet på angriparens bekostnad.

För detta är räckvidd avgörande – både avseende sensorer och vapensystem. Det ger oss möjlighet att påverka en större yta, bättre möjlighet att taktisera, i synnerhet i det trånga innanhavet Östersjön med sina skärgårdar där marinen utvecklat en närmast unik förmåga att utnyttja denna till sin fördel. Samtidigt ger det motståndaren större osäkerhet och kortare förvarning. Därav den stora nyttan av nya, långskjutande robotar och förmågan till samordnad strid, primärt tillsammans med flygvapnet.

En för låg ambition i skalförsvaret ger angriparen en enklare kalkyl och innebär att striden förs till lands, i våra befolknings- och produktionscentra. Det försvåras särskilt av att vi har en för det sammanvägda uppdraget en extremt liten flotta. Det ger även fienden handlingsfrihet att välja var och hur striden förs. För försvararen blir det därmed svårt att återta initiativet eller att häva fientlig etablering.

Våra ytstridsfartyg är i sammanhanget inte bara enskilda vapenbärare utan kan med hög flexibilitet axla roller som vapenbärare och sensorer eller som noder för ledning. De leda strid med system i samverkan, eller åtminstone samordnad strid, även med tredje part men även verka enskilt. Både som system och i sina delar måste vårt försvar vara en svår, för svår, utmaning för en angripare. Endast kvalificerade plattformar kan verka under störda förhållanden. Dessutom kan det krävas en förmåga att i en svårtolkad stridsmiljö fatta snabba beslut, vilket kräver närvaro på plats i elementet och en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.


Avslutning


Syftet med denna artikel är att belysa att marina operationer måste ses i ett större sammanhang än hur den enskilda operationen benämns. Det breddade konfliktspektrat, ömsesidiga beroenden och den moderna stridens komplexitet utgör en svår utmaning. Den förmåga till högintensiv strid som är dimensionerande för våra ytstridsfartygs systemsammansättning och våra övningar är också den förmåga som tjänar oss bäst att begränsa en angripares möjligheter att hota oss. Detta oavsett om dennes syfte är att slå mot sjöfarten i våra vatten, att överskeppa invasionsstyrkor eller att etablera framflyttade positioner i havet. Det är vår förmåga att skapa kontroll till sjöss och att förneka fienden detsamma som avgör hur vi kan styra vårt och fiendens nyttjande av havet. En lägre ambition blottar en sårbarhet från den nivå vi inte kan hantera och riskerar att inbjuda detta agerande från fienden. Vi riskerar då att striden utkämpas i våra befolknings- och produktionscentra eller stryper vår försörjning. En högre ambition i förmåga till kontroll till sjöss flyttar fram skölden och innefattar också en betydligt ökad förmåga till inom de mindre krävande operationstyperna.

Fiendens kalkyl ska belastas med risken att tidigt mötas, och om så krävs, att bekämpas, genom verkan från kvalificerade ytstridsfartyg och i samordnad gemensam strid. Ytstridsfartygen utgör hörnstenarna i den marina konfliktmiljön och har kraftig inverkan på vilka handlingsalternativ, vilken resursåtgång och vilken risktagning en fiende måste räkna med för varje militärt hot mot Sverige. Den yttersta framgången är att fiendens operationer helt omintetgörs! Även utan full insyn i en potentiell angripares kalkyler vore det vårdslöst att minska denna förmåga när säkerhetsläget under flera år har fortsatt att försämras.

------------------

SLUTNOTER:

[1] Sjöfartsverket, ”Analys av utvecklingspotentialen för inlands- och kustsjöfart i Sverige”, Regeringsuppdrag (Norrköping, 2016), 17.

[2] Mattias Widlund, ”Svensk handelssjöfart i ett nytt säkerhetspolitiskt läge - Särskilt om sjörättsliga perspektiv på gråzonshot”, Tidskrift i sjöväsendet, nr 3 (2019): 211–12.

[3] Krisberedskapsmyndigheten, ”Beroende- och konsekvensanalys, energi: Offentligt arbetsmaterial från KBM:s projekt Samhällskritiska beroenden” (Stockholm: Krisberedskapsmyndigheten, 2007), 34–42; Energimyndigheten, Risk- och sårbarhets-analys över energiförsörjningen i Sverige år 2015, ER2015:22 (Eskilstuna, 2015), 38–43.

[4] Energimyndigheten, ”Sveriges import av råolja och drivmedel” (Eskilstuna: Energimyndigheten, 2015). Hämtad 2020-05-31.

[5] LRF, Ökad försörjningstrygghet avseende livsmedel – LRFs syn på frågan om försörjningstrygghet avseende primärproduktion av livsmedelq (Stockholm: Lantbrukarnas Riksförbund, 2019), 7–17.

[6] Energimyndigheten, ”Officiell statistik: Energi balans, 2005-” (Eskilstuna: Energimyndigheten, 2020).

[7] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna (Stockholm: Försvarsmakten, 2010), 03–11.

[8] Johanna Hård af Segerstad, ”Missförstår Sverige sjöfartsskydd?”, Tidskrift i sjöväsendet, nr 2 (2019): 168–72.

[9] Mattias Widlund, ”Om begreppsförvirring och rambegrepp - Kommentar till artikeln ’Missförstår Sverige Sjöfartsskydd?’”, Tidskrift i sjöväsendet, nr 1 (2020).

[10] ”Grunddokument Hotet: Mål och medel vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige”, KV21 Det framtida slagfältet (Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, u.å.), 8–10.

[11] Martin Murphy, Frank G. Hoffman, och Gary Jr. Schaub, ”Hybrid Maritime Warfare and the Baltic Sea Region” (Copenhagen: Centre for Military Studies, University of Copenhagen, 2016).

[12] Niklas Granholm, ”A Small Navy in a Changing World: The Case of the Royal Swedish Navy”, i Small Navies: Strategy and Policy for Small Navies in War and Peace, red. Michael Mulqueen, Deborah Sanders, och Ian Speller, Corbett Centre for maritime policy studies series (Oxon: Routledge, 2016), 179; Niklas Granholm, ”Small navies and naval warfare in the Baltic Sea region”, i Europe, Small Navies and Maritime Security: Balancing Traditional Roles and Emergent Threats in the 21st Century, red. Robert C. McCabe, Deborah Sanders, och Ian Speller, Corbett Centre for Maritime Policy Studies Series (Oxon: Routledge, 2019), 77–85.

[13] Granholm, ”Small navies and naval warfare in the Baltic Sea region”, 77–85.

[14] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), 44–46.

[15] Försvarsmakten, Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016-2018 Tillväxt för ett starkare försvar (Stockholm, 2018), 29, 35.

[16] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna, 03–12.

[17] Tomas Malmlöf och Johan Tejpar, ”Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv” (Stockholm: FOI, 2013), 36, 53–54.

[18] Mahan, Retrospect & Prospect: Studies in International Relations Naval and Political, 145.

[19] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna, 03–08.

[20] Geoffrey Till, Seapower: A Guide for the Twenty-First Century, Fourth edition. (London: Routledge, 2018), 184–96.

[21] Försvarsberedningen, Värnkraft: Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025, Ds 2019:8 (Stockholm: Försvarsdepartementet, Regeringskansliet, 2019), 191.

[22] Försvarsmakten, Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016-2018 Tillväxt för ett starkare försvar, 30.

[23] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin – MSD 16 (Stockholm: FMV, FSV Grafisk produktion, 2016), 54.

[24] Robert Petersen, ”Den relativa segern – om svaga aktörers framgång i korta konventionella krig” (Självständigt arbete 30 hp, Stockholm, Försvarshögskolan, 2020).

[25] Sjöfartsverket, ”Analys av utvecklingspotentialen för inlands- och kustsjöfart i Sverige”, 17.

[26] Försvarsmakten, TRM 1(A) Taktikreglemente för marinstridskrafterna, 03–11.

Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?

Har uppdragstaktiken i svensk tappning blivit ett honnörsbegrepp utan reell substans? Foto: Försvarsmakten.

Enligt  Militärstrategisk doktrin 2016 är uppdragstaktik grunden för vårt sätt att leda. Det innebär att man löser den uppgift man är satt att lösa, men på det sätt man själv anser lämpligt med de resurser man tilldelats, efter dialog med högre chef. Initiativ ska tas för att lösa uppgiften. Positiv rapportering har de flesta hört talas om. Ungefär så brukar vi beskriva uppdragstaktikens innebörd. Sedan exemplifierar vi ofta de positiva effekter detta ska ge med exempel från västfälttåget 1940 och använder ord som högt tempo, initiativ och att komma innanför fiendens beslutscykel (eller OODA-loop) för att beskriva hur tyskarna med uppdragstaktik utmanövrerade fransmän och britter. Att vi förväntar oss att nå liknande effekter är uppenbart.

Anders Palmgren och Niklas Wikström, båda forskare vid FHS, har visat att den svenska uppdragstaktiken från att ha varit mycket lik den tyska under 1900-talets början har påverkats av franskt inflytande under mellankrigstiden och amerikanskt inflytande under senare delen av kalla kriget och inte minst under den ”strategiska time outen”. Dessa impulser har medfört att den svenska uppdragstaktiken och ledningsmetodiken idag avsevärt skiljer sig från den tyska på flera avgörande punkter.

Den tyska uppdragstaktiken, eller Auftragstaktik, gick i grunden inte ut på att man ovillkorligen skulle lösa tilldelad uppgift, och att egna initiativ skulle ha det som ledstjärna. I så fall var även fransmännen uppdragstaktiker och då faller den primära förklaringsmodellen för det märkliga nederlaget. Tysk uppdragstaktik gick ut på att man på eget ansvar tog initiativ för att uppnå avsikten med striden, även om man då frångick den ursprungliga uppgiften, det vill säga man agerade utan att i förväg begära tillstånd (att dialogisera något) från högre chef. Alltså inte positiv rapportering, utan positivt agerande! Att egna initiativ snarast skulle rapporteras var självklart. Det utgjorde ju grunden för högre chefs fortsatta agerande, t ex möjligheten att snabbt förstärka en lokal framgång. Något som innebar att även nästa högre befälsnivå därmed kunde agera uppdragstaktiskt. Frångå sin ursprungliga plan, och kanske också tilldelad uppgift, för att uppnå ”ännu högre chefs” avsikt med striden. Avgörande här var chefers förmåga och vilja att, på alla nivåer, snabbt fatta självständiga beslut efter hur läget utvecklades, för att gripa tillfällen i flykten i en oförutsägbar miljö, och stridsleda mot avsikten med striden.

Uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte en metod. I grunden bygger den på stridens oförutsebarhet. Uppdragstaktik syftar till att hantera ett ständigt föränderligt läge. Chefer på alla nivåer förutsätts att agera utifrån händelseutvecklingen för att uppnå avsikten. Om så krävs också frångå den givna uppgiften för att kunna uppnå avsikten. Chefers i alla avseenden viktigaste roll är att vara genomförare, ständigt beredda att ta tillfällen i flykten, eller parera fiendens åtgärder.

I praktiken innebär det att när gott om tid står till förfogande, bör planering ske tillsammans med högre chef. Det för att klargöra vilka resurser som står till förfogande, högre chefs avsikt med striden, och för att högre chef ska få en uppfattning om hur man avser lösa sin uppgift. När striden väl börjat, och verksamheten därmed blir allt mer oförutsebar och tidskritisk, är det upp till varje chef att agera utifrån den aktuella situationen, med högre chefs mål med striden för ögonen. Varje fördröjning i att hantera ett nytt läge kan vara skillnaden på framgång eller förlust. Fienden är inte passiv. Dock, egna initiativ ska skyndsamt rapporteras för att ge högre chef möjligheter att snabbt förstärka en framgång, eller kunna avbryta en åtgärd som inte rimmar med det övergripande syftet med striden. Uppdragstaktik är inte nivåberoende. Alla, från soldat till general, förväntas att grundat på händelseutvecklingen ta egna initiativ för att uppnå syftet med striden, även om det innebär avsteg från tidigare planering. Här kan man också notera att tyskarna excellerade i korta och entydiga order, väl medvetna om att ju mer detaljer en order innehåller desto fortare blir den inaktuell.

Detta är något helt annat än innebörden av den svenska uppdragstaktiken av idag.  Den för närvarande tillämpade svenska uppdragstaktiken har ett tydligt fokus på att lösa tilldelad uppgift och därmed följa högre chefs plan. Vi ligger därmed närmare det franska och amerikanska synsättet än det tyska. Visst, vi pratar om syftets betydelse, men i vår metod är det uppgiften som förvandlas till en målbild där slutläget spikas, oftast knutet till viss terräng, redan innan genomförandet påbörjats. Det innebär att vi tidigt låst hur uppgiften ska lösas istället för att vara flexibla och kunna reagera på händelseutvecklingen för att nyttja de möjligheter som stridens oförutsägbarhet kan erbjuda. Syftet har ingen roll i vår metod. Det är sedan denna målbild, och därmed uppgiften, och inte avsikten eller syftet, som ligger till grund för genomförandeidén (hur planen ska genomföras och målbilden uppnås, det vill säga uppgiften lösas). Till detta läggs en uppföljningsplan (följer vi planen som vi tänkt?) och en beslutstödsplan (vad tror vi kommer att ske, vad gör vi då, och när måste vi ge order för att hinna med, det vill säga förutse händelseutvecklingen). Något som låser såväl tanke som hämmar initiativ vilka avviker från planen.

Här en illustration av problemet med den svenska uppgiftsstyrda modellen.

”Ta MAGLARP i avsikt att avbryta fortsatt fientlig styrketillväxt i TRELLEBORG”. Om det nu under striden visar sig att motståndet är hårt i Maglarpsriktningen, och anfallet riskerar att bli hängande, samtidigt som det verkar finnas en lucka i fiendens gruppering i riktning GISLÖVS LÄGE (på andra sidan TRELLEBORG), varifrån insegling mot Trelleborg kan påverkas lika väl, vore det måttligt begåvat att envist hålla fast vid den ursprungliga planen (och den terränganknutna målbilden). Här finns ett tillfälle att uppnå avsikten med striden, som kan försvinna mycket fort om det inte utnyttjas omedelbart.

Den svenska metodiken innehåller inte bara en logisk groda, att det oförutsebara kan förutses, utan också ett okritiskt anammande av ett orealistiskt synsätt på hur vi skulle kunna föra strid mot en överlägsen motståndare. Modellen som vi tillämpar är en ”stormaktsmodell” där man i kraft av överlägsna resurser tror sig kunna styra stridens förlopp. Knappast en situation som är aktuell för oss (och som heller inte var så framgångsrik för stormakten Frankrike 1940).

Förutseende planering, som gränsar till tankeläsning avseende fiendens avsikter och agerande, samt planer, matriser och interna processer en masse har blivit kännetecknet för svensk metod. Stridsledning är sekundärt. Så sekundärt att chefen inte ska syssla med det. Det gör stridsledaren. Chefen förutser vad som ska ske härnäst och planerar för det. Stridsledare genomför planen (genomförandeidén). Beslutstillfälle (att förutse händelseutvecklingen) nämns 80 gånger i metodhandbok ledning bataljon 2007 och är kärnan i den eufemistiskt benämnda ”Dynamiska beslutsfattningen” Oförutsedda tillfällen, kärnan i uppdragstaktik, nämns 2 gånger! Uppgift nämns 120 gånger och syfte 13 gånger. ”Planering är avgörande för att vara förberedd på olika händelseutvecklingar.”(AH Ledning 2016) ”En genomtänkt plan är grunden för ett effektivt genomförande” och ”Syftet med beslutstillfällena är att försöka förutsäga vad som kan komma att hända och förbereda bataljonschefens beslutsfattande.”(Metodhandbok ledning bataljon 2007) Det är inte lätt att se hur denna syn på chefers roll och de citerade formuleringarna skulle kunna utgöra en grund för en fungerande uppdragstaktik.

När man framhåller denna skillnad reagerar de flesta negativt. Vår självbild är att vi är uppdragstaktiker och att våra metoder gynnar detta. Att våra metoder skulle grunda sig på fransk och amerikansk syn på stridens förande vill vi inte kännas vid. Den första reaktionen brukar vara ilska och förnekande. När man så småningom kan ta till sig att vår version av uppdragstaktik inte är så värst lik originalet, utan ganska annorlunda, kommer nästa försvarsmekanism. Måste vår uppdragstaktik vara lik den tyska eller för all del den israeliska? Kan vi inte ha en svensk uppdragstaktik som passar oss? Det kan man kanske tycka, men som vår tolkning av uppdragstaktik ser ut idag är frågan om vi längre talar om uppdragstaktik eller om vi inte bara givit en prestigefylld benämning åt någon annan typ av företeelse.  Det sista steget är, att även om man inser att det kanske finns en poäng i närma sig det ursprungliga synsättet på uppdragstaktik så vill man inte ändra de praktiska ledningsmetoder man är van vid.  Det är alltid jobbigt med förändringar. Eventuellt kan man också misstänka att det finns en undermedveten osäkerhet om vi har förmågan att tillämpa klassisk uppdragstaktik. Vi är ju varken utbildade eller övade för det. Att bara följa en plan (och hoppas att den håller) är trots allt enklare.

Så sent som 2018, vid remisshanteringen av en försiktigt reviderad utgåva av Metodhandbok ledning bataljon, avgav FHS nedanstående yttrande. En tidpunkt när konventionell strid mot en kvalificerad, överlägsen, motståndare åter blivit Försvarsmaktens huvuduppgift, och det sedan 2016 var fastställt att uppdragstaktik skulle vara grunden för ledning i Försvarsmakten.

”Vid en jämförelse mellan tysk Auftragstaktik och svensk uppdragstaktik är skillnaderna så pass grundläggande och omfattande att det måste ifrågasättas om principerna för den svenska tillämpningen med uppgiften i centrum leder till den snabbhet och smidighet i ledningen som eftersträvas. Den splittrade bilden förstärks ytterligare genom att det svårt att se hur de centrala delarna i uppdrags­taktik är kopplade till de relativt omfattande och tidsödande plane­rings­procedurer på bataljonsnivå som finns beskrivna i hand­böckerna. Arbetsgruppen anser att denna lösning inte är fruktbar utan att man i stället bör göra ett tydligt ställningstagande till förmån för en mer renodlad uppdragstaktik.”

Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen att de metoder som beskrivs i handböckerna för taktisk ledning i alldeles för stor utsträckning bygger på att det genom planering är möjligt att förutse en händelseutveckling i en dynamisk strid med en kvalificerad motståndare. Metodiken är komplex och tidsödande, vilket ställer krav på ett relativt omfattande stabsarbete även på bataljonsnivån.

Planeringen riskerar dessutom att i stor utsträckning låsa in underlydande till genomförandet av planen i stället för att med utgångspunkt i avsikten med striden ta egna initiativ för att utnyttja oförutsedda situationer för att minska egna friktioner och hålla ett högt tempo. Metodiken innebär vidare att betydelsen av bataljon-chefens personliga ledning av striden givits en alltför ringa betydelse. Den metodik som beskrivs i handboken stödjer således inte ledning genom uppdragstaktik mot en numerärt överlägsen kvalificerad motståndare.”

 Men är detta viktigt? En general uttryckte sig ”svenska officerare äter metod till frukost” efter en brief om situationen. Metod är underordnat personalens egenskaper. Så kan det vara, men man kan undra om franska officerares personliga egenskaper 1940 var så annorlunda, sämre, än de vi tillskriver oss själva. Snarare är det så att personalens egenskaper är en konsekvens av den kultur man växer upp i och marineras i. Hur påverkas vårt agerande i praktiken av vårt fokus på förutseende planering, genomförande av planer och godkännande av initiativ av högre chef? Hur yttrar sig vår kultur? Vilka egenskaper medför den?

Jag har haft förmånen att under ett flertal år ha insikt i övningarna BrigStri, ASSÖ och ASÖ. Det är främst under denna typ av övning, förutsatt att man har en tänkande motståndare som tillåts agera ganska fritt, som vi skapar en ledningsmiljö där ledning under dubbelsidig strid med hela förband med få övningstekniska begränsningar kan studeras. Deras betydelse är ovärderlig och de får inte reduceras till skriptade övningar för att öva enbart processer! Det skulle bara stärka vårt metodfokus och minska insikten i behovet av beslutsfähighet i situationer där det oförutsedda är regel – krig.

Under dessa övningar uppkommer, oavsett stridssätt, ideligen situationer där bataljonerna hittar ett oväntat tillfälle att genom anfall tillfoga fienden förluster eller ta för striden viktig terräng. Det normala tillvägagångssättet är att rapportera till brigaden och börja omgruppera förband för att nyttja väntetiden positivt. I den stora majoriteten av fallen tar det så lång tid innan man får tillåtelse att anfalla att tillfället passerat och fienden hunnit vidta motåtgärder, till exempel organisera ett starkt försvar. Detta skedde tre gånger samma dag under BrigStri 19. I vissa fall får man direkt nej, trots att det är ett fortsatt anfall mot en svag fiende, där anfallet skulle bidragit till att uppnå avsikten med striden, vilket gav fienden tid att omgruppera förband för att möta en sådan eventualitet. Detta skedde två gånger under BrigStri 20. Motivet kan ha varit att ett flankskyddsförband inte var på plats än, det vill säga att det var viktigare att följa planen än att nyttja det uppkomna tillfället. En förspilld möjlighet.

Många av oss förefaller definiera tempo som hastigheten från att vi fått framåt tills uppgiften är löst.  Ofta uppnår vi också ett högt tempo i anfallet efter att högre chef gett framåt, så länge allt går som planerat. Men då bortser vi från den helt avgörande faktorn: att bibehålla tempot eller ta initiativet när det oförutsedda inträffar, vilket kommer att hända, och det oftare än vad vi gärna vill föreställa oss. Exempelvis verkar förmågan att tillräckligt snabbt under en fördröjningsstrid utnyttja tillfällen för icke tidigare planlagda motanfall vara begränsad. Det är också en aspekt på tempo.

Det är slående att inte en gång under dessa övningar har en bataljonschef anfallit utan order, eller mot order, på eget ansvar, för att nyttja ett tillfälle medan det finns. Själva klon i uppdragstaktik. Tillfällena har funnits många gånger, och cheferna har insett detta. Men de frågar om lov och väntar mer eller mindre tålmodigt. Vid nej blir de kanske upprörda över svaret, men accepterar det. Och frågar igen lite senare; ska jag verkligen inte? De agerar inte när tillfället ges, utan frågar först, med stor risk att situationen förändrats innan de får svar. Ett farligt tecken om man önskar ha initiativkraftiga chefer som också vågar ta eget ansvar utifrån hur de bedömer situationen. Det förefaller som om svenska officerare ändå inte äter metod till frukost, utan är metodtrogna. Men vi kanske inte ska vara förvånade med de formuleringar och det fokus som finns i våra handböcker, och hur vi utbildar och tränar.

Trots att MSD 16 (Militärstrategisk doktrin 2016)  tydligt tar ställning för en uppdragstaktik av den ursprungliga modellen och att citat från Clausewitz, Moltke d ä och Kronprins Friedrich Karl (”Min herre, konungen gjorde er till major för att han trodde att ni förstod när ni inte skulle lyda order” ) återfinns i doktriner, reglementen och handböcker så är den svenska kulturen präglad av noggrann långsiktig planering, tro på förutsebarhet och det kontrollerade genomförandet av planer.

MSS taktikavdelning har med stöd av FHS tagit fram ett utkast till en AH Taktisk Ledning som ska gynna tillämpningen av uppdragstaktik i dess mer ursprungliga form enligt MSD 16. AH Taktisk Ledning kan ersätta AH Ledning 2016 och de mer teoretiska delarna av Metodhandbok Ledning bataljon 2007. Till denna finns ett utkast till FH Batstab som ska hantera det mer praktiska tillämpandet på bataljonsnivån. De delar som avhandlar organisation och materiel som ju påverkar hur en stab praktiskt omsätter ledningsprinciper är inte helt klara än. Praktiska jämförelseförsök har genomförts där utkastet till ny metod visat sig vara väsentligt snabbare och underlättar stridsledning efter läget. En FH Brigstab bör också tas fram som vilar på principerna i AH taktisk Ledning. AH Brigad 2016 är omskriven till en kompatibel arbetsutgåva färdig för fastställande ihop med AH Taktisk Ledning om så beslutas. Även AR Taktik innehåller många formuleringar som också behöver revideras om beslut fattas att vi ska bli uppdragstaktiker på riktigt.

Den svenska uppdragstaktiken av idag är inte ens en blek kopia av originalet. Den står i flera avseenden för motsatsen till denna. Den levererar uppenbarligen inte heller samma effekter.  Den saknar klös och bett. Den är en papperstiger.

Författare är överstelöjtnant och chef för Taktikavdelningen vid Markstridsskolan.

Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse.

Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände jag mig till ett par ovanligt kvalificerade personer, Lena Breitner och Gunnar Ekberg.

För den läsare som inte redan känner till namnet Gunnar Ekberg så hamnade han på 1960-talet i den svenska militära underrättelsetjänsten, utförde först dykuppdrag i Östersjön och fick med tiden allt mer komplicerade uppdrag utomlands. I slutet av agentkarriären var han på flera sätt en verklig Hamilton. Hans mycket läsvärda minnen av agentlivet, De ska ju ändå dö, finns sedan ifjol inte bara som inbunden bok och i pocket utan även som ljudbok.

Jag visste att Lena Breitner och Gunnar Ekberg hade en bok om Malmö på gång när jag planerade min avslutande faktainsamlingsresa för min inom kort släppta bok. Vi kunde dock konstatera att böckerna inte konkurrerar med varandra eftersom min är starkt fokuserad på andra världskriget och hela landet, medan Det hemliga Malmö har en tidslinje från 1600-talet till kalla kriget och givetvis handlar mest om Malmö. Genom Malmö-perspektivet får man dock rikligt med kunskap om spionage, terrorism och diverse krig. Det är initierat, överraskande och välillustrerat med såväl konkreta adresser att besöka som fängslande bakgrundsavsnitt.

Karl XII:s spion - Stefan Löfvings dagbok har du kanske läst? Du kan uppleva en av Stefan Löfvings rätt oförändrade miljöer tack vare Det hemliga Malmö. Vill du lära dig om Sveriges bidrag till Sovjets födelse? Se avsnittet om ryska revolutionärer i Malmö. Du har kanske läst något jag skrivit om Lenins svenske pilot, Anton Nilson? Min intervju med Nilson var en av mitt livs första, längsta och mest minnesvärda. Nu kan du med hjälp av Det hemliga Malmö undersöka Nilsons terrordåd i Malmö och även finna en plakett med Lenins namn intill Henry Kissingers. Det låter ju helt bisarrt men detta beror på att både Lenin och Kissinger, liksom Marlene Dietrich, Zarah Leander och en rad andra kändisar alla har varit på samma hotell i Malmö.

För mig som bosatt i Norrbotten känns det nästan trevligt att Breitner och Ekberg även hittat en plats i Malmö med subversiv koppling till Sveriges nordligaste län. Jo, den sovjetiska säkerhetstjänstens sabotörer i Wollweberligan använde en herrekipering på Amiralsgatan i Malmö för att en tid där förvara dynamit från Malmfälten, som sedan användes mot två fartyg inblandade i spanska inbördeskriget.

Som en del flygnördar känner till var Hermann Göring under mellankrigstiden testflygare för bland annat Malmö Flygindustri. Därför finns givetvis huset med Görings inhysningsrum med i boken. Göring bombade inte Malmö, den ”äran” tillfaller britterna. Min egen bok tar upp denna händelse och de två rester av bombningen som finns kvar på platsen, men i Det hemliga Malmö får du en utförligare och mer illustrerad skildring av denna explosiva händelse i stadens historia.

Britternas och tyskarnas spioner i Malmö 1939-45 skildras utförligt, liksom Jane Horneys sista resa. Man har ju läst om henne förr, men Breitner och Ekberg berättar saker jag inte visste och har hittat fina bilder av henne, inte minst på en tuff motorcykel.

Bokens avsnitt om SS-frivillige Yngve Nordborg och andra svenska och tyska nazisters verksamhet i Malmö innehåller en del för mig nya uppgifter om nazistisk flyktingsmuggling ända fram till 1948.

När boken kommer till 1960-talet är Gunnar Ekberg själv en av aktörerna och läsaren får nu klart för sig att kalla kriget även utspelade sig väldigt konkret i Malmö med närliggande vatten.

Bokens kanske mest spännande avsnitt handlar om den östtyska, sovjetiska och polska hemliga verksamheten i Malmö. Det är uppfriskande och avslöjande – en grund för en bättre förståelse av vad kalla kriget innebar för svensk del.

Till skillnad från många historiska stadsguider innehåller Det hemliga Malmö en käll- och –litteraturförteckning liksom ett användbart personregister. Boken har 508 sidor och möjliggör både spännande utflykter och framtida böcker, dokumentärer och gärna spelfilmer om Sverige under andra världskriget och kalla kriget.

Coronakrig och hotbilder

Pågående pandemi utgör tankegods för vidare tankar kring sårbarheter, hot och risker. Foto: shutterstock.com

Den omfattande pandemi som pågår, drabbar samhällets och medborgarnas säkerhet på ett så påtagligt sätt, att den närmast kan liknas vid ett krig mot oss, även om angriparen trots allt inte är någon stat – även om vissa politiker tror sig veta att det är så. Mobiliseringen av vår sjukvård är väl i stort sett genomförd nu och det visade sig tydligt att alla politiska eller sjukvårdsmässiga prioriteringar inte enbart har varit särskilt inriktade på att möta en omfattande pandemi.

Så här står den säkerhetspolitiska inriktningen för vår sjukvård i regeringens Nationella säkerhetsstrategi från 2017:

”För att säkra en god svensk beredskap mot hälsohoten krävs även i fortsättningen egen förmåga att förebygga, upptäcka och hantera dessa hot och väl fungerande internationella samarbeten, inom EU och globalt. Sverige ska verka för stärkt global förmåga att upptäcka och hantera hälsohot genom implementering av det internationella hälsoreglementet, och det svenska krishanteringssystemet måste fortsätta att leva upp till kraven i reglementet.

I Sverige krävs nödvändiga och övade beredskapsplaner och resurser för hantering av olika typer av hälsohot såsom influensapandemier. Samordnings- och samverkansstrukturer behöver finnas på plats och vara övade. Myndigheternas förmåga att upptäcka farliga ämnen och kunna verka i sådana miljöer behöver övas. Läkemedel måste finnas tillgängliga i tillräckliga mängder för att klara en plötslig kris (exempelvis antivirala läkemedel, antibiotika och vaccin). Sabotageskyddet för livsmedels- och dricksvattenanläggningar behöver vara robust, eftersom just dessa försörjningssystem är extra känsliga för antagonistiska angrepp.”

Visst har det under många år varit enklare för lokala eller regionala sjukvårdsansvariga politiker att prioritera andra och politiskt mera populära sjukvårdsfrågor. Vem skulle väl rösta på en politiker, som argumenterat för något så obehagligt som ett nationellt sjukvårdssystem för att kunna möta en stor och utbredd pandemi?  Vi borde också tidigt haft möjlighet att samverka med andra stater, hemsökta eller friska, men alltför många gränser – även inre och inom EU – stängdes i stället mer eller mindre tillfälligt för att smittan skulle hållas utanför. Man kan lätt få bilden av att ett slags lokala krig och vi undrar nog lite till mans om och när det blir ett ”fredsslut” och hur vårt samhälle då kan komma att se ut. Har vi bara blivit lite kantstötta eller kommer våra samhällen att undergå en stor katastrof innan ”freden” kommer? De svåra frågorna om förluster och ”försvarets” uthållighet återstår fortfarande – för vi kommer alldeles säkert att få förluster även i en ”sjukvårdskonflikt”!

Men sammanfattningsvis har vårt samhälle hittills kunnat hantera pandemin på ett rimligt bra sätt utan att några mer eller mindre tydliga hotbilder har fått styra myndigheternas eller medborgarnas agerande. Tänk bara om en övergripande ”pandemihotbild” hade fått styra inriktningen av den svenska sjukvården. Då hade väl daglig sjukvård, kirurgi eller andra inriktningar inte fått plats inom ramarna, men gudskelov har sjukvården inte ensidigt styrts av en hotbild uppifrån, utan regioner och sjukhus har själva fått ta ansvar och utveckla sin verksamhet efter eget omdöme.

Parallellen till vår försvarsplanering och metodiken kring den kan lätt uppfattas, även om man inte har detaljkännedom om hur sjukvården planerats. Även försvarsplaneringen är ju en fråga om vårt samhälles och våra medborgares säkerhet, vilket inte alltid är så klart för landet invånare! Försvarsplaneringen kretsar ju i debatten kring hotbilder och de som är publicerade och tydligen används som underlag för försvarets planering handlar nästan undantagsvis om en krigssituation och inte om hur vi ska undvika att hamna i krig – och till och med i öppna källor handlar det om krig med Ryssland och inget annat. Men för att återgå till vår nationella säkerhetsstrategi, där det under rubriken Militära hot står:

”Målet för det svenska militära försvaret är att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Vidare ska det militära försvaret förebygga och hantera konflikter och krig. Sveriges handlingsfrihet ska skyddas vid politisk, militär eller annan påtryckning och om det krävs ska Sverige försvaras mot incidenter och väpnat angrepp. Det militära försvaret ska även skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians men Sverige ska fortsätta att fördjupa sina bilaterala och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen omfattar EU-medlemmar liksom Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige behöver därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.”

Man kan verkligen fråga sig varför det mest talas om hotbilder, när vårt försvars framtid diskuteras. Kanske borde man erinra det märkliga som inträffade, då Sovjetunionen föll samman för det betydde i den svenska försvarsledningen att hotet mot Sverige försvann – man talade om en strategisk paus. Men det var faktiskt bara hotbilden som försvann och försvarets mera allmänna uppgifter fanns ju kvar, men man hade uppenbarligen glömt bort att sådana uppgifter ens fanns. Alla ansvarsfulla stater har av säkerhetspolitiska och folkrättsliga skäl någon form av försvar. Hur är det t ex med Schweiz? Hur kan deras hotbilder se ut – och ändå har de ett väl utvecklat försvar!

Vi behöver alltså ett försvar som kan upprätthålla landets suveränitet och som kan skydda landets och medborgarnas säkerhet och det ska dessutom kunna ingripa mot kränkningar redan i dagens ”gråzonsläge” och som alltfler uppfattar som en allvarlig verklighet. Hotbilder kan förstås användas som studieobjekt, men de bör vara just det och inget annat. Det faktum att vi till och med presenterar våra hotbilder offentligt är kanske mest en naiv svensk modell – och särskilt så eftersom insatser med kärnvapen inte ens behandlas, trots att det ju faktiskt finns sådana även i vårt närområde. Vi har till och med och alldeles i onödan hamnat högt på ryssarnas löjliga lista!

Historiskt sett är det väl så, att vi importerade hotbildsmodellen och med den fastställda operativa planeringen från Kaisertyskland, där ju då Schlieffenplanen ansågs vara styrande för det framtida kriget. Därför inleddes Första Världskriget märkligt nog med ett tyskt anfall mot ett helt oförstående Belgien, när Kejsare Wilhelm egentligen hade utlovat ett tyskt stöd för en österrikisk straffexpedition mot Serbien; hemlandet för attentatsgruppen ”Svarta handen” som hade skjutit ärkehertig Frans Ferdinand i Sarajevo.

Modeller för modernare former av operativ planläggning finns till exempel att tillgå i Storbritannien och i USA och de bygger mera på att man utfärdar operationsorder med den aktuella situationen som grund och inte bara på gamla mer eller mindre kända planer; något som borde vi börja tillämpa även i Sverige.

Dagens verklighet ser dessutom lite annorlunda ut än vad jag sett i publicerade hotbildsunderlag och vi genomför i dagsläget huvuddelen av vår utrikeshandel via Göteborg – Skandinaviens största hamn – och importerar samtidigt mer än 40 % av vår råolja till Brofjorden i Lysekil från ryska hamnar i Finska viken! Hur passar detta in i hotbildsresonemangen?

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

De psykologiska mekanismerna och ett försvarsbeslut

Reflektion

Då förefaller återigen de försvarspolitiska överläggningarna mellan Sveriges riksdagspartier hamnat i en låst situation.1 Om detta skulle flertalet inlägg kunna skrivas, dock nöjer jag mig med att konstatera att Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, i sitt tal vid Folk och Försvar 2020 påtalade att det generella säkerhetsläget präglas av instabilitet och oförutsägbarhet.2 Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten konstaterade även 2020 att det finns en ökad risk för militär konfrontation i Sveriges närområde.3 Under 20144 och 20195 delgav den svenska Säkerhetspolisen att ryska underrättelseinhämtning på svenskt territorium var krigsförberedande. Sammantaget borde de delgivna exemplen ovan, utgöra en tillräcklig grund för en signifikant höjning av försvarsanslagen, vilket borde sträcka sig över den tidsperiod som Försvarsmaktens senaste s.k. perspektivplanering tar höjden för d.v.s. tiden fram till 2035.

Flera exempel som offentligt publicerats av statliga myndigheter skulle kunna beröras, men det är inte syftet med inlägget. Utan snarare handlar detta inlägg om att försöka exemplifiera psykologiska mekanismer som eventuellt kan vara en bakomliggande orsak till varför det förefaller vara ett problem att kunna enas i försvarspolitiska förhandlingar, mellan våra riksdagspartier. Startpunkten för detta blir ett uttalande av Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, i vilket han framför att den svenska regeringen har avsatt 815 miljarder för att kunna hantera den nuvarande pandemin maa. COVID-19. Därav kan inga ytterligare satsningar genomföras på det svenska försvaret,6 vilket får antas omfatta både det s.k. civila och militära försvaret d.v.s. totalförsvaret som helhet.

Således, den pandemi vi befinner oss i och dess följdverkningar har förtur. Att pandemins ekonomiska konsekvenser måste omhändertasifrågasätter jag ej. Däremot sätter det hela fingret på ett intressant fenomen, som belysts djupt av andra varför s.k. överraskande angrepp är ett sådant väl fungerande angreppssätt. Vilket undertecknad komma nyttja som utgångspunkt i det följande resonemanget. Sverige har varit i fred i nu över 200 år.7 Vilket innebär att det är ytterst få av den totala populationen som kan föreställa sig en väpnad konflikt, än färre är de som kan föreställa sig en modern väpnad konflikt. Vilket innebär att förståelsen på ett psykologiskt plan hos, dels befolkningen, dels våra folkvalda inför själva begreppet väpnad konflikt troligtvis blir svår att uppnå.

Ephraim Kam belyser i sin bok Surprise Attack: The Victim's Perspective ett flertal intressanta psykologiska mekanismer som möjliggör s.k. överraskande angrepp vilket troligtvis även skulle kunna belysa försvarsförhandlingar mellan svenska riksdagspartiert på ett bra sätt. Det första exemplet jag väljer att belysa, är att vid snabbt uppdykande och synliga hot tenderar vi människor att agera kraftfullt och snabbt, emedan vid långsamt eller mer sublima hot tenderar vi att reagera långsamt, men kan även ha en optimistisk inställning till hotet d.v.s. att det sannolikt inte realiseras.8 Vilket skulle kunna jämföras med åtgärder mot en pandemi jämfört med åtgärder mot vad som förefaller vara en konkret hotbild från våra säkerhetsmyndigheter vilket dock inte visar sig med sin fulla kraft, i detta här och nu.

Det andra exemplet, jag väljer att belysa, är att vi människor tenderar till att nedvärdera en möjlig katastrof i förhållande till när en liknande katastrof senast realiserades.9 Således har en liknande katastrof som skulle förutspås och delges inträffat i närtid, tenderar vi människor att satsa mer på att förebygga den vis-à-vis om den inträffat väldigt långt tillbaka i tid. Det tredje och avslutande exemplet är att vi människor tenderar att nedvärdera varningar om dessa har kommit vid ett flertal tillfällen tidigare,10 varvid vi ej väljer att se dem som ett hot då de tidigare varningarna inte realiserats på ett tydligt sätt.

Avslutningsvis, den svenska nationella säkerhetsstrategin listar 8 stycken hot mot vår nationella säkerhet. Således måste, dels vi som medborgare kunna hantera att hotbilden är betydligt mer omfattande nu än tidigare, dels måste våra folkvalda även kunna hantera denna hotbild och i de sistnämndas fall innebär det att de även måste avdela ekonomiska medel för att kunna påverka de identifierade hotbilderna mot vår nationella säkerhet. Genomförs det ej, har den nationella säkerhetsstrategin totalt tappat sitt värde och borde avvecklas då den enbart utgör en pappersprodukt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Sveriges Television 123 (Svenska)

Sveriges radio 12 (Svenska)

Säkerhetspolisen 1 (Svenska)

Kam, Ephraim. Surprise attackthe victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988.

Slutnoter

1 Sveriges Television. Sennerö, Johan. Försvarsöverläggningarna avbryts. 2020. https://www.svt.se/nyheter/forsvarsoverlaggningarna-avbryts (Hämtad 2020-06-11)

2 Sveriges Television. Kleberg, Carl Fridh. ÖB: Instabilitet och osäkerhet präglar världsläget. 2020. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-instabilitet-och-osakerhet-praglar-varldslaget (Hämtad 2020-06-11)

3 Sveriges Television. Must: Ökad risk för militär konfrontation. 2020. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/must-okad-risk-for-militar-konfrontation (Hämtad 2020-06-11)

4 Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857 (Hämtad 2020-06-11)

5 Säkerhetspolisen. Almedalen 2019: Underrättelsehotet är också ett säkerhetshot. 2019. https://youtu.be/s8Xf2Lc0P9I?t=940 (Hämtad 2020-06-11)

6 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Permafrost inför försvarsbeslutet. 2020. https://www.dn.se/nyheter/sverige/forsvarsforhandlingarna-laggs-pa-is/ (Hämtad 2020-06-11)

7 Sveriges Radio. 200 år sedan Sverige var i krig. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5937027 (Hämtad 2020-06-11)

8 Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988, s. 10-12.

9 Ibid. s. 12.

10 Ibid.

Finlandisera säkerhetspolitiken!

Hur blir det med  trovärdigheten i det svensk-finska försvarssamarbetet efter att försvarsberedningen havererat? Foto: Pontus Lundahl/TT.

I måndags meddelade Försvarsministern att förhandlingarna om försvarets framtid återigen skjuts upp. Samtidigt vet vi, genom Försvarsberedningens gedigna arbete, att behovet av ytterligare medel är skriande inom både det civila och militära försvaret.

Samtidigt föreslås en ny lag  om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, vilken berörts i en tidigare artikel [1]. Kopplingen mellan den kommande lagen, konkreta satsningar och den politiska viljan är inte helt övertygande.

I en alltmer osäker omvärld ter sig dessutom oviljan att satsa på den egna nationella säkerheten inte som en direkt framgångsfaktor.

I synnerhet gäller detta förhållandet med vår viktigaste militära samarbetspartner, Finland. Djupt präglat av historiska erfarenheter är landets beslut om försvaret grundade på realism och långsiktighet.

1992 fattade Finland beslut om att köpa 64 amerikanska F 18-flygplan. Vid tidpunkten var de ekonomiska förutsättningarna ogynnsamma, men beslutet fattades ändå tack vare behovet av långsiktighet. Nu står Finland inför ett nytt beslut att köpa nya flygplan, som högst sannolikt kommer att realiseras tack vare sin långsiktiga påverkan, trots rådande osäkra ekonomiska utsikter.

De fundament [2] som svensk säkerhetspolitik har vilat på är heller inte så stabila längre och försvinner successivt. Under senare tid har USA förklarat att de avser lämna Open-Skies avtalet, som medgav deltagande parter en ömsesidig transparens om militära styrkeförhållanden.

Detta är bara ett exempel i en lång rad avtal [3] som också gynnade mindre stater i det internationella systemet, men som numera drar det kortaste strået, där den starkes rätt gäller.

Dessutom diskuteras reducerad amerikansk militär närvaro i Tyskland.

Några realistiska alternativ till egna nationella satsningar existerar inte. Medlemskap i allianser, oavsett med vem/vilka, förutsätter att det finns en egen förmåga att bidra med till övriga medlemmar. Solidaritetsklausuler har hittills inte heller varit särskilt framgångsrika, vare sig inom EU eller med den svenska solidaritetsklausulen.

Det gäller att genomföra nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret nu.

Vi kommer aldrig att ha ett fullständigt beslutsunderlag med en fullödig framtidsprognos.

Vi behöver färre förseningar, mindre önsketänkande.

Omvärlden rör sig oavbrutet och vi får anpassa oss efter det.

Vi kan ju börja med att Finlandisera  säkerhetspolitiken!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato

[1] https://kkrva.se/realism-eller-onsketankande-i-sakerhetspolitiken, 2020-06-01
[2] https://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar
[3] Ibid

Om stridens psykologi – Del 10: Fångenskap, tortyr och hjärntvätt

Det är tradition att gratulera Stig Nilsson på födelsedagen. Den ärrade krigaren som illustrerar krigsfånge i Soldaten i Fält (SoldF) blev tillfångatagen lagom till 1972 års utgåva och firar därmed idag sin 48:e födelsedag i fångenskap. Men bakom humorn finns det allvar. Stig illustrerar något som tyvärr inte bara händer i krigstid. Svenska soldater har i modern tid tvingats hantera fångsituationer under tjänstgöring i bland annat Bosnien, Georgien, Kongo och Ukraina. Sannolikt kommer de inte att vara de sista. Idag skall vi därför titta närmare på psykologin bakom fångenskap, förhör, tortyr och hjärntvätt. Hur kan vi förbereda oss för så extrema och fruktansvärda situationer och öka vår chans att komma hem?

Att verka i väpnad strid är bland det mest påfrestande en människa kan utsättas för. Fångenskap kan vara än jobbigare. I en stridssituation är det möjligt att överblicka och framförallt påverka sin situation. Som fånge är detta omöjligt. Då råder ofta fullständig ovisshet om vad som skall hända och fången är helt utelämnad och oförmögen att påverka sin situation. Vid sådana tillfällen kommer individen tvingas hantera de starka känslorna av oro, rädsla och ångest som lätt kan uppstå. Fångenskap kan bli långvarig. Efter Vietnam-krigets slut utväxlades 567 personer som i medel suttit 4,5 år (!) i fångenskap; isolerade, ofta torterade och undernärda samt vid dålig hälsa på grund av bristande hygien.

Historiskt har soldater tagits som fångar så länge konflikter funnits. Förutom att förhindra fiendens soldater att fortsätta att strida har fångar ofta förhörts och torterats för att få viktiga underrättelser, använts för propagandasyften eller som tvångsarbetskraft. I tidiga konflikter kunde tillfångatagna soldater ofta räkna med att bli avrättade eller använda som slavar. Högre ämbetsmän kunde möjligen hoppas på att hållas för få ut en lösensumma. Med tiden utvecklades seden att soldater som upphört att kämpa ska behandlas humant och repatrieras efter krigets slut, något som idag regleras i bland annat Genève-konventionen.

Problemet med Genéve-konventionen är dock att alla inte följer den. Det senaste skolboksexemplet när fångar behandlades humant och repatrierades relativt snabbt är Falklandskriget. Under första Gulfkriget följde exempelvis inte Irak konventionen och nedskjutna piloter både torterades och exploaterades för propagandasyften. Fler och fler konflikter följer inte den tydliga gränsdragningen mellan krig och fred, utan rör sig mer och mer i gråskalorna däremellan. Vi måste alltså vara beredda på hela registret av fångsituationer, från att bli internerade av en stat till att bli tagna som gisslan för lösensumma av en irreguljär grupp eller av enskilt uppträdande individer. Fångsituationer är ofta komplexa och sällan – eller aldrig – helt lika varandra.

Fångchock och humanisering

Ett tillfångatagande sker ofta oväntat och den initiala reaktionen brukar vara chock. Detta benämns många gånger för ”fångchock” och är en punkt då individer generellt är desorienterade och mer sårbara för förhör. Den första tiden i fångenskap brukar karaktäriseras av depression och reducerad initiativförmåga. Panik, suicid eller andra liknande reaktioner är mycket sällsynta.

En vanlig fråga är om det finns något som särskilt utmärker vilka som blir tillfångatagna. Det enkla svaret är nej. Det finns inga systematiska utvärderingar som pekar på att de som blir tillfångatagna skulle utmärka sig psykologiskt på något sätt. En brittisk studie från Malaysia visade att de som blev tillfångatagna och deserterade hade något lägre begåvningsskattning. Men samtidigt var huvuddelen av de tillfångatagna under Vietnam-kriget över medel i begåvning och var i huvudsak officerare med högre utbildning, helt enkelt för att det var de som var piloter. Sammantaget går det inte att dra några slutsatser om vem som kommer att bli tillfångatagen. Tvärtom verkar det vara slumpen och krigets kaos som styr.

Sovjetiska krigsfångar i Rovaniemi, 6:e januari 1940. Fångar är ofta extra sårbara för stridszonsförhör omedelbart efter tillfångatagandet medan de fortfarande lider av fångchock. Foto: Krigsmuseet, Helsingfors

I en israelisk kartläggning om vilka fångar som klarade sig bäst under den första omtumlande tiden under tillfångatagandet var en tydlig faktor att deras fångvaktare hade tagit av dem huvan eller ögonbindeln som de flesta försetts med. I avsnittet om våldsutövning och dödande gick vi igenom principen med avhumanisering; så länge en soldat ser sitt mål som ett objekt (fienden) och inte en människa reduceras den psykologiska tröskeln att använda våld. Den omvända principen blir uppenbar i det israeliska exemplet, när fångvaktarna tar av sina fångars huvor eller ögonbindlar inleds en humaniseringsprocess där ökad interaktion humaniserar objektet framför dem.

Samma psykologiska mekanism används medvetet exempelvis i en gisslanförhandling. Att konsekvent benämna gisslan vid namn, få gisslantagaren att ta av ögonbindlar eller munkavel och fråga hur de mår fyller självklart ett praktiskt syfte att säkerställa att individerna mår bra eller om de behöver någon form av vård. Men parallellt faciliterar det även en humanisering där gisslan går från ett objekt till en person med namn, känslor, hopp och drömmar. Ju längre denna parallella process går desto högre blir den psykologiska tröskeln för gisslantagarna att bruka våld.

Tidigare gällde att vid fångenskap bara säga ”The big four” namn, grad, födelsedatum och registernummer (personnummer) och att besvara allt annat med ”Den frågan kan jag inte svara på”. Men exempel visade på att detta kunde leda till onödig misshandel och lidande. John Peters och John Nicols beskriver i Tornado Down sin fångenskap efter att 1992 ha blivit nedskjutna över Irak. De vägrade initialt att svara på förhörsledarnas frågor om deras mål, vilket flygplan de flugit och vem som var pilot respektive navigatör. Information som var relativt uppenbar och heller inte särskilt känslig. När de irakiska förhörsledarna till slut fick bekräftat den information de ville upphörde tortyren. Med erfarenheter som dessa utvecklades utbildningen.

Idag är konceptet utvecklat och vad som internationellt lärs ut under begreppet ”Conduct After Capture” har skapats för att individen måste kunna anpassa sig efter olika typer av fångsituationer och att anpassa sitt agerande och sina svar efter situationen. Om det är uttalat krig och du sitter på hemliga planer är behovet att prata självklart minimalt, men om du har kidnappats av en irreguljär grupp som ”bara” vill hålla dig för att få ut en lösensumma ligger det tvärtom i ditt intresse att kommunicera med och därmed relatera till dem i så stor utsträckning som möjligt. Ju mer mänsklig du framstår i deras ögon desto svårare kommer det vara för dem att utöva våld mot eller döda dig och chansen för överlevnad ökar.

Förhör

Fångar utnyttjas ofta för underrättelsevärdet i den information de kan besitta. Eftersom sådan information inte alltid kommer frivilligt kommer fångvaktaren ofta behöva tvinga den ur individen.

Tortyr och fysisk misshandel är sannolikt det första människor kommer att tänka på. Ingen orkar motstå vad som helst och rationellt är det sannolikt att alla pratar – förr eller senare. Det är ofta inte den fysiska smärtan, utan rädslan för mer smärta som blir den centrala mekanismen i detta. Men sanningen är att rent fysiska tortyrmetoder ofta är otillförlitliga. Som exempel, du hålls under vatten tills du nästan drunknar och tas sen upp för att svara på frågor. Om du inte svarar upprepas behandlingen. De flesta skulle säkert svara på frågorna som ställdes. Men sanningen är att vissa inte gör det. Logiskt inser vi att inte ens torterare utan moral kan gå så långt att de riskerar att personen avlider. Om fången dör får de ingen information alls. I den andra änden av spektrat finns de som blir så rädda för mer smärta att de säger vad som helst för att undvika den, vilket gör tillförlitligheten till informationen som kommer från tortyr starkt reducerad.

Fånge ur Viet Cong under förhör i Thuong Duc, januari 1967. Ögonbindel och huvor fyller dubbla syften. Samtidigt som det minskar individens perception bibehåller det även fången i ett delvis avhumaniserat tillstånd vilket sänker tröskeln för fångvaktarna att använda våld mot honom. Foto: David Epstein

Psykologiska metoder vid förhör är ofta att splittra gruppsammanhållningen, om inte helt så i alla fall att skilja officerare och manskap. Att frånta kläder och förvägra toalettbesök vilket förstärker utsatthet och hjälplöshet och bryter ner integriteten är andra exempel på metoder. Genom att släcka belysningen och servera måltider på oregelbundna intervaller reduceras möjligheten till tidsuppfattning. Människan fruktar osäkerhet mer än allt; det kända kan vi förhålla oss till medan osäkerhet tvingar oss att hantera summan av allt vi kan fantisera fram. Att minimera stimuli (monotoni) eller gå så långt som att helt stänga ute dem (sensorisk deprivation) har ofta varit de mest effektiva redskapen för tortyr eftersom de framkallar stor ångest och en situation som är psykologiskt svår, för att inte säga omöjlig, att förhålla sig till.

Många som utsatts för förhör menar att de i någon utsträckning medvetet eller omedvetet stängde ute tankarna på världen utanför för att istället fokusera på den position de befann sig i eller helt driva bort i andra tankar. En studie av de amerikaner som suttit i japanska fångläger pekade på tydliga regressionsbeteenden där fångarna just på grund av den höga påfrestningen valde att inte tänka på sina anhöriga eller vad som hänt med kamraterna i det egna förbandet. Tankar på hemmet hade inneburit slutet, sammanfattade de. De som ytterligare visat sig klara isolering och sensorisk deprivation bäst har ofta kunnat göra det genom att sluta sig inom sig själva, något som Thomas Myers kallade för ”deaktiveringssyndrom”. Individerna slutar att försöka förhålla sig till en omvärld som är uppenbart oförutsägbar och går ner i kognitivt strömsparläge tills de åter kommer till en situation som är möjlig att förhålla sig till.

Svart humor och skratt kommer ofta naturligt som ett sätt att göra situationen mer hanterbar. Skratt är en vanlig mekanism för emotionsreglering. Jämför med någon som skrattar nervöst när de befinner sig i en pressad eller obekväm situation där de inte vet vad de ska säga. Redan Milgrams klassiska lydnadsexperiment visade att försökspersonerna skrattade nervöst som en reaktion på att ge vad de trodde var dödliga elchocker till försökspersonerna. En manlig grupp ur de brittiska specialförbanden som tillfångatogs under första Gulfkriget har berättat att de i mörka stunder sade till varandra ”De kan i alla fall inte göra oss gravida”, varpå de började skratta okontrollerbart. Skrattet blir kroppens sätt att lätta på en för spänd situation.

Ett mer aktivt sätt att klara att inte röja information i förhörssituationer har paradoxalt varit att prata. Albert Biderman som intervjuade nedskjutna och tillfångatagna piloter efter Koreakriget underströk människans behov av att känna en betydelsefull social roll och självkänsla för att kunna bibehålla kontroll. Kommunikation är inte bara verbal, menade flera piloter, och när deras förhörsledare kastade frågor mot dem i snabb succession förrådde deras reaktioner också information. Biderman menade att för många är tystnad långt mer stressfullt än att prata och att delta i samtalet var inte nödvändigtvis resignation utan snarare ett sätt att kunna bibehålla någon mån av upplevd kontroll.

Stockholmssyndromet – mellan relatera och sympatisera

På samma sätt som en fångvaktare kan utveckla sympati för sina fångar kan även det omvända inträffa. Att en fånge i någon mån måste förhålla sig till sin fångvaktare blir i de flesta fall oundvikligt. Att relatera i syfte att framstå som mer mänsklig kan vara ett nödvändigt sätt att öka sina chanser för överlevnad. Men det finns också tillfällen när relationen gått så långt att fångar börjat sympatisera med sina fångvaktare och till och i vissa extrema fall även hjälpt dem.

Det kanske mest kända fallet av identifikation med förövaren är gisslantagningen på Kreditbanken i Stockholm 1973. Telefonsamtalet mellan den 23-åriga bankkassörskan och statsminister Palme chockade allmänheten då hon insisterade att hon var mer rädd för poliserna utanför än för rånarna hon befann sig med. Begreppet ”Stockholmssyndromet” var myntat för att beskriva hur gisslan identifierar sig med gisslantagaren eftersom denne står för tryggheten i den specifika situationen.

Men begreppet har kritiserats kraftigt. Inte minst av de som var närvarande och fick personifiera detta begrepp. Kritiker har påtalat att polisinsatsen hade stora brister, uppenbar för både de innanför och utanför banken, vilket ökade riskerna. Kristin Enmark har själv menat att ur hennes perspektiv skulle varje tänkbar polisaktion öka risken för att rånarna skulle ge sig på henne och de övriga i gisslan vilket gjorde att den enda chansen till överlevnad var att de fick fri lejd ur banken.

En av de mer välgjorda vetenskapliga studierna på området kommer från Israel och krigsfångar som repatrierades efter ungefär ett år i fångenskap i antingen Egypten eller Syrien efter Yom Kippur-kriget. Direkt efter sin frigivning, innan någon debriefing eller återförening med familj och vänner hunnit ske, genomgick de en omfattande psykologisk utvärdering som inkluderade attitydmätningar. Attityderna mot grannländerna hade mätts i en relativt omfattande grundstudie inom IDF under tiden för deras frånvaro och utgjorde en god baseline-mätning att jämföra med. Gruppernas resultat kunde därmed jämföras mot en demografiskt matchad kontrollgrupp ur denna. De som hållits fångna i Egypten hade behandlats mer eller mindre efter Genèvekonventionen medan de som varit fångna i Syrien hade utsatts för omfattande tortyr, misshandel och brännmärkningar på ett sätt som bara kan beskrivas som inhumant.

De två grupperna uppvisade en oväntad skillnad. De som hållits fångna i Egypten uppvisade i stort sett oförändrade attityder medan de som hållits fångna i Syrien, under inhumana förhållanden, visade en positiv förändring gentemot sina fångvaktare. Tortyr, utsatthet och hjälplöshet orsakade inte hat och ilska utan snarare en initial respekt med fångvaktarna. Resultaten var upprörande, de var fullständigt irrationella. Soldaterna som torterats borde rimligtvis hata sina fångvaktare. Ben Shalit som genomförde studien har själv beskrivit att IDF:s ledning vägrade ta till sig av resultaten (apropå villighet att omvärdera referensramar) och han delgav resultaten först efter att senare ha flyttat till Sverige.

Liknande förhållanden påvisades från de systematiska uppföljningarna av repatrierade fångar från Vietnam. De som utsatts för mer omfattande tortyr uppvisade paradoxalt nog mindre ångest. De ytterligare förklaringsfaktorer som denna studie tillförde var förutsägbarhet och acklimatisering. Den psykologiska effekten av tortyren försvann relativt snabbt och att den var både punktlig och förutsägbar gjorde med tiden att de, hur konstigt det än kan låta, såg den mer som en del av rutinen än en personlig handling av ondska från de som utdelade den.

Identifikationen med förövaren kan kännas fel, men har en psykologisk logik. Alla människor vill uppfatta världen runt omkring sig som begriplig. Vi kan inte förhålla oss till vad vi inte på något sätt förstår. Vad som sker när vi i brist på förståelse inte kan förhålla oss är en regression till en förminskad ram där situationen går att göra begriplig, en återgång till minsta möjliga nämnare. När ramen omdefinieras förskjuts även synen på vilka som finns inom denna, inklusive rollerna som vän eller fiende. Vad som tidigare varit en avhumaniserad motståndare utanför den egna sociala ramen blir plötsligt en mänsklig individ som hamnar innanför medan andra som tidigare varit självklara inte längre finns närvarande att förhålla sig till. Uppfattningen om vem som är vän eller fiende omdefinieras utifrån den person som har fullständig kontroll över individens fortsatta överlevnad. Fångarnas behov av en koherent perception av universumet runt omkring blir tillräcklig för att tillfälligt forma en referensram mer lik sina fångvaktares än sina tidigare förbandskamraters.

Men likt Stockholmssyndromet var även den effekt Shalit observerade flyktig. Krigsfångarna som hållits fångna i Syrien uppvisade parallellt en större ångest jämfört med de som kommit tillbaka från Egypten. Den ökande ångesten förklaras till del av rädsla för insikten att de återgår till ett referenssystem där de så tydligt förväntades inneha och uttrycka ett hat de inte hade. Oaktat om detta var den huvudsakliga förklaringen visade de uppföljande undersökningarna ett år efter att varken attityden mot fångvaktarna eller ångesten varit beständig. Tvärtom tenderade de precis som gisslan i Stockholm att snabbt återgå till sin tidigare referensram efter att de återvänt.

Indoktrinering och hjärntvätt

Efter Koreakrigets avslut i juli 1953 valde 21 krigsfångar att inte återvända hem. Nyheten var minst sagt oväntad. Vistelsen i fångläger borde vara så hemsk att de borde gråta av lycka vid sitt frisläppande. Över 4000 soldater hade suttit i kinesiska fångläger och återbördades efter krigsslutet. Flera av dem hade tillfångatagits tidigt under konflikten och spenderat mer än 3 år i fångenskap. Många på hemmaplan hade sannolikt förväntat sig att berättelserna från de återvändande fångarna skulle innehålla grym tortyr. Men tvärtemot förväntningarna förekom nästan inget våld, däremot det helt nya fenomenet med indoktrinerande lektioner.

Indoktrineringen grundlades i behandlingen. Grupperna splittrades med fokus på att pacificera ledarskapet, man slog kilar mellan officerare och manskap och om ledarna vägrade och försökte upprätthålla kontrollen över enheten blev de förflyttade geografiskt. En annan metod var systematiskt angiveri där alla togs åt sidan för utfrågning, information om kamraterna premierades och angivare spelades ut mot varandra på ett sätt som födde misstro och splittring. Till det kom indoktrineringslektionerna. De var sällan våldsamma, men om någon emotsatte sig vad som sades förlöjligades de eller så tvingades övriga klassen att stå upp tills individen återtog sin fråga. Vi kan tycka att det verkar löjeväckande, men för någon som väntat sig en säker död eller i alla fall grov tortyr var de säkert mer mottagliga. Lektionerna var heller inte bara propaganda utan inleddes med att påtala och förstärka fullt legitima motsättningar och brister i det amerikanska samhället.

Fenomenet fick en skrämmande förklaring och ett namn: hjärntvätt. Begreppet hade myntats något år tidigare av journalisten Edward Hunter som i boken Brain Washing in Red China beskrev indoktrineringsprogrammet som landet använde på sina egna medborgare. Skillnaderna mot det mildare begreppet indoktrinering framhölls vara att man inte bara påtvingade individerna en ny referensram utan att man först helt suddade ut den gamla. Metoderna var så effektiva, menade man, att de gav bestående förändringar i inte bara attityder och beteenden utan även grundläggande värderingar. Termen hjärntvätt fastnade och skapade en nästan fobisk rädsla för manipulation av hjärnan.

Men även detta begrepp har fått stark kritik och de som ”hjärntvättats” förblev i stort samma personer som de var innan fångenskapen. Tillfälligt kunde de i olika utsträckning acceptera ett antal främmande trossatser eller ideologiska principer, men dessa förnekades dock ofta när de inte stämde överens med deras tidigare uppfattningar. Varken politisk indoktrinering eller ”hjärntvätt” gav några bestående resultat förutom hos de få som ändå skulle ha accepterat uppfattningarna, konstaterade Robert Lifton i sin psykiatriska studie. Andelen som avböjde frigivning var trots allt mindre än en halv procent av det totala antalet fångar. Han menade också att huvuddelen visade en relativt normal förmåga att anpassa sig efter situationen, oaktat vilken den var, medan individer med tydliga anti-auktoritära tendenser på hemmaplan var lika negativa mot den nya auktoriteten i fånglägret. Detta ska inte ses som ett argument för att personlighetsdragen ska eftersträvas vid rekrytering, bara en notering att vissa nackdelar kan vara en fördel i vissa specifika situationer.

Hjärntvätt bygger på att vi ser uppfattningar som fysiska implantat vilka kan placeras i hjärnan och sen förblir där och påverkar hur vi fungerar. Men mänskligt beteende fungerar inte på det sättet. En förutsättning för att vi skall acceptera någon uppfattning alls är inte bara att vi ser den som ”sann” utan även att vi har nytta för synsättet. Talesättet ”survival of the fittest” syftar till att den som överlever  inte nödvändigtvis är den med mest fysisk styrka utan den som har bäst förmåga att anpassa sig efter en ofta föränderlig omvärld. Även från moderna fall av långvarig gisslantagning finns exempel där individerna levt som jämlikar med kidnapparna och även genomfört religiös konvertering, vilket inte ska ses som ett tecken på svaghet utan snarare tvärtom på förmågan att kunna anpassa sig efter situationen och maximera sina chanser till överlevnad.

Sammantaget behöver vi inte vara skrämda av begreppet hjärntvätt. Men vi skall heller inte underskatta att individer kan påverkas till oväntade beteenden i specifika kontexter. Exempel på det finns redan i vår vardag. Psykologin bakom en sekt eller bara att hålla en individ kvar hos en kontrollerande partner i ett destruktivt förhållande bygger ofta på liknande mekanismer av social isolering, nedbruten självtillit och systematisk övertalning.

Så vad kan vi göra?

Fångenskap verkar vara något som både kan hjälpa och stjälpa individer. Att upplevelserna är så pass extrema gör det inte förvånande att det är en vanlig anledning till traumatologiska effekter som post-traumatisk stress (PTSD). Men att ha upplevt det värsta i livet verkar också kunna ta fram det bästa där före detta fångar uppvisar en ökad optimism och förmåga att särskilja viktigt från trivialt. Denna ökade personliga utveckling efter att ha upplevt och bearbetat traumatiska händelser kallas för Post-traumatic Growth (PTG). I sin systematiska uppföljning efter Yom Kippur-kriget fann Zahava Solomon och Rachel Dekel exempelvis att för de som suttit tillfångatagna var prevalensen av både PTSD och PTG signifikant högre när de jämförde med veteraner som tjänstgjort i samma krig men inte tillfångatagits. RAF-piloten John Peters som nämndes inledningsvis har öppet uttalat att få händelser hade kunnat påverka hans självförtroende så positivt som fångenskapen. Att ha varit så naken, utsatt och nära döden men klarat sig igenom blev en definierande tidpunkt i hans liv – har han menat – vartefter ingenting i livet rimligen kan vara lika jobbigt.

Den stora utmaningen blir att på bästa sätt förbereda personer som kan riskera att hamna i fångsituationer. De som gått igenom den krävande SERE-utbildningen ryser säkerligen vid minnet, men bland de som tvingats använda kunskaperna har många vittnat om att utbildningen räddat deras liv.

Fångenskapssituationer kommer aldrig att se likadana ut vilket gör att hur bra vår utbildning än är kommer den aldrig att kunna förbereda soldater för alla situationer de kan komma att ställas inför. Istället kan fångenskap och förhör ses som vilken stressfylld situation som helst där individen kan utveckla sin förmåga att hantera sina egna reaktioner (känslomässig coping) eller påverka situationen på ett sätt som underlättar (problemfokuserad coping). Även om vi inte kan förutsäga vilka som kommer att bli tagna som fångar kan vi förutse vilka faktorer som kan göra att människor klarar det bättre.

Soldat under förhörsövning. Foto: Michael R. Holzworth, USAF

På den individuella nivån är allmän begåvning en prediktor för ökad hälsa men även att kunna hantera traumatiserande situationer. Normalbegåvning är självklart ingen vaccination mot den extrema stress du kommer utsättas för, men däremot är det något som gör det möjligt för individen att se mening, förstå sammanhang och att socialt knyta an till individer runt omkring för stöd. Att allmänbegåvning underlättar hanteringen av traumatiska händelser är ytterligare en av anledningarna till att det finns minimi-krav och att vi aldrig skall göra avkall på dessa. Utöver detta har utbildning, både specifik och generellt framhållits som framgångsfaktorer; Specifik SERE-utbildning för att bättre kunna hantera situationen och generell utbildning som underlättar för individen att bättre återanpassa sig till samhället efter hemkomst.

På den organisatoriska nivån är kamratskap, sammanhållning och förbandsanda något som stärker motståndskraften hos både individer och förbandet som helhet. Även om huvuddelen av krigsfångarna i Koreakriget var amerikanska fanns även en turkisk brigad under FN-befäl. Av de flera hundra soldater som tillfångatogs lyckades kinesiska fångvaktarna aldrig splittra gruppsammanhållningen. Den disciplinerade enheten, känd för sin tapperhet och kamratskap, vårdade alltid sina sjuka extra noga och upprätthöll befälsstrukturen. Oaktat hur mycket kineserna försökte skilja ledarna från soldaterna tog näste person i hierarkin automatiskt över befälet och upprätthöll samma struktur som tidigare. Som ett resultat överlevde de fångenskapen nästan mangrant. Förbandsanda och sammanhållning är även de faktorer som ofta gör att individer och förband fortsätter att slåss, trots till synes hopplösa odds, vilket sannolikt förhindrat ett antal fångsituationer som potentiellt hade kunnat uppstå om förbandet kapitulerat.

På samhällsnivån har den efterföljande sociala hälsan ofta varit varierande med bemötande från samhället. Att återvända till ett samhälle där ingen saknat en, har en negativ syn på konflikten man deltagit i eller kanske rent ut ser en som en förrädare är självklart något som kan vara traumatiserande i sig. I samhällen där återvändande ses som hjältar och deras uppoffring erkänns tenderar återhämtningen att gå lättare.

Till slut kan vi säga till vår krigsfånge Stig – och alla i hans situation: Grattis på födelsedagen Stig. Vi glömmer dig inte – Vi kommer aldrig sluta leta!

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser

Biderman, A. D. (1960). Social-psychological needs and ”involuntary” behavior as illustrated by compliance in interrogation. Sociometry, 23, 120–147

Biderman, A. D. (1962). Mass Behavior in Battle and Captivity, Chicage: University of Chicago Press

Hunter, E. (1951). Brain-Washing in Red China the Calculated Destruction of Men’s Minds, Vanguard Press

King, L. A., King, D. W., Fairbank, J. A., Keane, T. M., & Adams, G. A. (1998).Resilience recovery factors in post-traumatic stress disorder among female and male Vietnam veterans: Hardiness, postwar social support, and additional stressful life events. Journal of Personality and Social Psychology, 74, 420-434

Lee, L. O., Spiro, A. III, Tyzik, A. L., King, D. W., & King, L. A. (2018). Studying longitudinal links from early adult adversity to later-life well-being: American repatriated prisoners of the Vietnam war. I A. Spiro III, R. A. Settersten, Jr., & C. M. Aldwin (Red.), Long-term outcomes of military service: The health and well-being of aging veterans (p. 147–166). American Psychological Association.

Lifton, R. (1967) Thought Reform and the Psychology of Totalism, Penguin Books

Milgram, S. (2009). Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics; Reprint edition

Myers, T. (1966) experimental studies of sensory deprivation and social isolation, US Army Leadership Human Research Unit, Human Resources Research Office Technical Report 66-8

Newman P. H. (1944). The Prisoner-of-War Mentality. British Medical journal, 1(4330), 8–10.

Peters, J.; Nicols, J. & Pearson, W. (1992) Tornado Down, Michael Joseph Ltd

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Solomon Z. & Dekel R. (2007). Posttraumatic stress disorder and posttraumatic growth among Israeli ex-pows. Journal of Traumatic Stress.;20(3):303‐312. doi:10.1002/jts.20216

Vischer, A. L. (1919). Barbed wire disease: a psychological study of the prisoner of war, John Bales, Sons and Danielsson, London

Watson, P. (1978). War on the Mind – The military uses and abuses of psychology, Hutchinson of London

Wolf, S. & Ripley, S. (1947). Reactions among allied prisoners of war subjected to three years of imprisonment and torture by the Japanese. American Journal of Psychiatry. 104(3):180‐193.

Enmark, S. & Wesslén, G. (2015). Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson, Ordupplaget, Stockholm

Klart grabben ska ha en amfibiestridsvagn

Den just färdigställda T-37:an i skala 1:1. Fler bilder finns i slutet av detta inlägg.

En sovjetisk amfibiestridsvagn har just ”återuppstått” i en by mellan Kalix och Haparanda. Allt började med att en äldre herre gav mig ett kuvert med opublicerade fotografier från andra världskriget. På bilderna såg jag olika tyska och allierade flygplan och pansarfordon lastade på tyska godsvagnar. Det speciella var att bilderna skulle vara tagna i Haparanda.

Tidigare trodde jag att det inte fanns någon substans i ryktena om tyska transporter av pansarfordon genom Sverige. Visst, transporter av flygplan liksom artilleri och lastbilar hade förekommit. Men eftersom jag varken stött på dokument eller bilder av pansartransporter så antog jag att en del observatörer hade misstagit lastbilar för pansarfordon. Hos Järnvägsmuseet i Gävle fann jag dock en bild av samma plats i Haparanda som där pansarbilderna togs. Jag besökte även platsen. Därmed fanns det ingen tvekan om var bilderna hade tagits och jag kunde offentliggöra dem i Andra världskriget i Sverige (2019).

Här ses under omlastning i Haparanda T-37:an och en bit av BT-7:an. FOTO: privat

De tre typerna av pansarfordon på de tidigare opublicerade bilderna är den sovjetiska stridsvagnen BT-7, den sovjetiska amfibiestridsvagnen T-37A och den brittiska pansarbandvagnen Bren Gun Carrier. Inga tyska soldater syns på bilderna men däremot olika skadade tyska flygplan. Vad säger då att transporterna inte var svenska? Det är själva godsvagnarna, märkta med tyska ord och ortnamn.

En till Haparanda-bild och här skymtar T-37:ans propeller och roder. FOTO: privat

För fler Haparanda-bilder från krigsåren hänvisar jag till min bok. Det som hände efter bokens publicering är nästan lika märkligt som bildfyndet. Jo, det finns en affär med militärt överskott i Sangis, Armystuff.se, och där har man tagit del av mina rön med stort intresse. Så stort att man bestämde sig för att skapa en T-37A i trä. Det uppmuntrade jag dem till att göra - dels eftersom området bevisligen haft besök av en sådan vagn, dels för att det finns så få bevarade T-37A - en hos Arsenalen i Strängnäs, två på offentliga ryska muséer och en på ett privatmuseum. Detta trots att det tillverkades över 2,500 exemplar i sovjetiska fabriker mellan 1933 och 1936.

I lördags var det så dags att se den just tillverkade T-37A-trämodellen, som nu står färdig i Sangis, intill E 4:an och mycket nära en modell av en Sopwith Camel, en Jeep och andra militärfordon. På avstånd ser de rätt riktiga ut men kommer man närmare ser man att de är lite förenklade, inte minst för att kunna tåla oöm behandling av yngre besökare (därav också den tillagda stegen baktill). Stort tack till Armystuff.se för att ni förverkligade tanken att låta en ”tank” i min bok få återuppstå! Avslutningsvis några till bilder med modellbyggarna Jarmo och Mikael som besättning.


HMS Visbys 20-årsdag 8 juni 2020

Ett födelsedagsbarn som snart behöver en ersättare. Foto: Försvarsmakten

Den 8 juni 2020 är det 20 år sedan HMS Visby sjösattes. Vi som jobbar till sjöss är väldigt nöjda med de fem futuristiska Visbykorvetterna, men det märks att även flottans yngsta ytstridsfartyg börjar bli gamla. Några exempel är problem med framdrivningsmaskinerierna och att reservdelarna börjar tryta. Verksamheten till sjöss sliter helt enkelt på materielen. Det är därför som flottor från jämförbara länder fasar ut sin materiel när kostnaderna för reparationer och underhåll börjar skjuta i höjden. I de amerikanska och norska flottorna ligger medellivslängden på ca 15 år och i Danmark på 20 år. Den finska marinen är under modernisering och kommer jämte den ryska ha Östersjöns modernaste fartygspark om några år.

Stora delar av den svenska militära strategin vilar på att vi ska få hjälp från en tredje part och själva hålla fienden stången tills denna hjälp anländer. De senaste nationella övningarna visar att flottan redan idag har för få fartyg för att klara av att hålla sjövägarna till västkusten och genom Östersjöinloppen öppna om Sverige samtidigt ska försvaras i Östersjön. Möjligen kan en stödjande trupp flygas in till Sverige, men materiel, tung ammunition och drivmedel måste komma sjövägen. Det är upp till oss att skapa förutsättningar för att stödet ska kunna komma iland och in i Östersjön. Samma problem gäller handelstrafiken. Ungefär 90 % av vår import och export skeppas till eller från svenska hamnar. Effekterna av ett stört inflöde av varor till det svenska samhället märktes redan under coronakrisens inledning, även om det bara gällde skyddsutrustning till sjukvården och vissa konsumtionsvaror. Även om vi kanske inte kan förvänta oss dagens levnadsstandard om det på allvar mulnar vid horisonten är det lätt att tänka sig vilka problem som skulle skapas av strypt olje-, läkemedels- och livsmedelstillgång. Så länge som möjligt måste sjövägar och hamnar hållas öppna.

Dessutom visar erfarenheterna att det är lätt att underskatta svårigheterna med att spana ut fienden och bygga ett målläge som är tillräckligt noggrant för att det ska duga för att skjuta på. Ett begränsat antal fartyg kan avspana ett begränsat havsområde och medföra ett begränsat antal vapen. Genom att samutnyttja information från flyg och radarstationer iland kan en spaningsinriktning erhållas, men man bör ta i beaktande hur mycket av sensorerna i luften och framförallt iland som kan återstå efter att fiendens förbekämpning har genomförts. Antalet sjömålsvapen kan ökas genom markbaserade robotramper eller genom ökad samordning med attackflyg, men robotramperna är trögrörliga och det är luftförsvar som är flygvapnets huvuduppgift. Bara om några år kommer de fyra korvetterna av Stockholms- och Göteborgsklasserna från 1980-talet att utrangeras. Återstår gör då endast fem Visbykorvetter för att försvara 270 mil kust.

Särskilt kännetecknande för ytstridsfartygen är deras förmåga att uthålligt kunna lösa uppgifter över hela konfliktskalan. De kan nyttjas hela vägen från att under fred visa statens makt till sjöss och vår vilja att slåss, via förstärkt sjöövervakning och skydd av sjöfarten i gråzonen och slutligen till försvar av den svenska kusten. Fartyg är de enda stridskrafter som med uthållighet kan kontrollera ett havsområde eftersom fysisk närvaro krävs för att avskräcka, visitera, avvisa eller jaga på flykten. Dessutom kan de snabbt övergå från lösandet av en uppgift till en annan eftersom sensorer och vapen medförs redan i fred. En mindre sjöstyrka kan vidare ledas från en Visbykorvett. Alla dessa flexibla egenskaper gör att ytstridsfartygen kan användas även i sammanhang utanför svenska farvatten. Det framgångsrika deltagandet i Natoövningarna Trident Juncture och Baltops visar att de svenska korvetterna kan spela en viktig roll även i en större sjöstyrka, vilket gör att Sverige uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang. Det svenska deltagandet i brittiskledda Joint Expeditionary Force – JEF – är ett sådant exempel.

Mot bakgrund av den rådande negativa utvecklingen i världen och i vårt närområde är det hög tid att modernisera hela den svenska ytfartygsparken. På ytstridssidan bör detta ske i två steg. I det första steget halvtidsmoderniseras de fem Visbykorvetterna genom att delar av framdriftsmaskineriet och vissa sensorer byts ut samt att luftvärnsrobot tillförs. I det andra sker en nyanskaffning för att ersätta de korvetter som fasas ut under 2020-talet. Framkörningstiden för kvalificerad materiel är lång. De investeringsbeslut som krävs för att realisera de två stegen måste fattas i höstens försvarsbeslut.

Författaren är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Har vi lärt oss något inför nästa kris?

Det kan också hända här! Foto: Shutterstock.com

Debatten om covid-19 förs i krigstermer – inte så konstigt, det är ett krig det handlar om. Och pandemi är ett av de hot som i många år förekommit i vår säkerhetspolitiska föreställningsvärld. Anders Tegnell höll faktiskt inträdesanförande om pandemier i denna Akademi år 2007.

Omvänt kan vi nu dra en del lärdomar från det pågående kriget mot Corona utifrån hypotesen om  försvaret mot ett väpnat angrepp. Dock, inte av det som nu hetsigt diskuteras, valet av strategi. För det första för att den aktuella fienden är så oerhört mycket mer svårförutsebar än vår potentielle angripare. För det andra för att det snarare handlar om stridsledning än strategier. En strategi ska innehålla både mål och medel. Några tydliga mål på längre sikt har inte formulerats, allra minst av dem som förordat lock-down. Om detta skrev Jan Söderquist träffsäkert i en understreckare i Svenska Dagbladet den 13 maj:

”Det finns så mycket önsketänkande i mina sociala medieflöden, så många heta drömmar om att en radikal nedstängning av samhället, en kommandostat som med hela den behandskade handen beordrar strikt internering, på något magiskt sätt ska lyckas uppfostra covid-19 eller förmå viruset att lämna våra trakter för andra där lättsinnet får sitt rättmätiga straff, när ju allting talar för att de olika ländernas dödstal kommer att jämna ut sig med tiden och att smittan kommer att rasa vidare till dess att en tillräcklig grad av immunitet är för handen.”

Nog om det. Nu till vad vi verkligen kan dra lärdom av. Den första är vår bristande beredskap. Det som hänt är ett paradexempel på överraskande angrepp. Vi måste lära oss att sådana i regel blir framgångsrika. Inte bara beroende på angriparens fenomenala förmåga att dölja, vilseleda, avskräcka från eller störa ut beredskapshöjningar, utan minst lika mycket på grund av offrets ingrodda benägenhet till slummer, självbedrägeri, självavskräckning och strul. Sannolikheten att vi blir överraskade är mycket stor. I sin bok Surprise Attack: Lessons for Defense Planning (Brookings Institution, 1982) drog professor Richard K. Betts därför slutsatsen att samhällen och system måste göras så robusta att de överlever överraskande angrepp.

Vi har nu sett förfärande exempel på bristande robusthet. Intensivvård som ansträngts till det yttersta. Brist på skyddsutrustning liksom en äldrevård som inte kunnat skydda de mest känsliga medborgarna.

Visst är militära angreppsförberedelser lättare att upptäcka än virus som börjat spridas från fladdermöss till fä och folk. Men motståndet mot att göra rejäla beredskapshöjningar är som sagt ansenligt. I grunden för detta ligger mirror-imaging, man tillskriver angriparen samma rationalitet som ens egen.

Det har heller inte trängt in i medvetandet hos allmänhet och många politiker att hot mot Sverige framför allt hänger ihop med rysk aggression mot Baltikum. Solidaritetsförklaringen är inte allmänt känd, många tror att Sverige är neutralt. Om de baltiska staterna hotas, kommer vi då i tid att sätta vårt försvar på krigsfot? ”Ska Sverige verkligen gå i krig för balterna?” Den frågan kommer den ryska propandan, hjälpt av svenska medlöpare, att trumpeta ut och underblåsa en ingrodd provokationsrädsla.

Om nu ett angrepp drabbar oss innan vi satt samhället och försvarsmakten på krigsfot, vilka är då de vitala funktionerna och systemen som vi NU måste se till att de blir mer robusta? Under det kalla kriget fanns bra exempel: den spridda grupperingen av mobiliseringsförråd, liksom förberedelser för spridning av flyg- och sjöstridskrafter till ett stort antal krigsbaser.

Nu är ju försvarsmakten bara är en bråkdel av den dåtida. Men desto mer viktigt är det att sprida och skydda den försvarsmakt som vi har, ”ja den där lilla som finns kvar” för att travestera Karl Gerhard. Och givetvis måste brigader kunna organiseras och sättas på krigsfot utan att understödsförbanden behöver förflyttas långa vägar i riket.

Personer med mer aktuell insikt i Försvarsmakten totalförsvaret än jag kanske kan ta vid här och tänka vidare. Hur ska samhället och försvarsmakten kunna överleva de första krigshandlingarna?

Det för oss över till nästa lärdom. För närvarande tycks pandemikrisen och försvarspolitiken fortgå i två skilda världar. För att mildra effekterna på samhälle och näringsliv kan finansministern utan att tveka pytsa ut 200-300 miljarder i närtid. Samtidigt pågår det vanliga gnetande om försvarsanslaget, och borgerliga krav på 45 miljarder på 10 år sägs hota försvarsuppgörelsen. Bland annat skylls just på Corona-krisen. Tanken om försvaret som ett särintresse lever tydligen fortfarande, liksom föreställningen att olika hot är som kommunicerande kärl.

Skulle det vara helt otänkbart att rikets ledning inser:

  • Att nationens överlevnad är dess huvuduppgift?
  • Att den överlevnaden kan hotas militärt?
  • Att vi inte äger en kristallkula som låter oss se i tid när det kan ske?
  • Att det alltså är nu vi måste gå igång med att bota tre decenniers försummelser och ge oss en rimlig chans att överleva en värre överraskning?

Den militära krisen i Östersjöområdet kanske aldrig kommer. Men om den gör det måste vi dragit slutsatserna av Corona-krisen.

Författaren är överste och säkerhetspolitisk analytiker.

Fallskärmsjägarnas nyckel till segern

Det "ointagliga" fortets fall skildrat av en tysk fallskärmsjägare som var med 1940.

Världens första anfall med fallskärmsjägare mot ett fort var INTE det tyska angreppet på det "ointagliga" fort Eben-Emael den 10 maj 1940. Det var istället en operation i Danmark en månad tidigare - en operation som dock rätt få författare ens är medvetna om. Men i den nyutkomna Vågspelet vid Eben-Emael finns den med.

Fallskärmsjägar- och kustjägarveteranen överstelöjtnant Bo Sunnefeldt har skrivit ett synnerligen läsvärt introducerande kapitel i vilket han tar upp både den ofta bortglömda fallskärmsoperationen i Danmark och nyckelpersonen Kurt Students rätt okända bakgrund som utbildare i Sovjetunionen. Sunnefeldt nämner även den mycket märkliga tingesten Personenabwurfgerät, en behållare för samtidig fällning av tre fallskärmsjägare.

Efter Sunnefeldts kunniga inledning följer fyra fynd som gjorts i amerikanska och svenska arkiv av Pennan & Svärdets experter. Av särskilt intresse är fyndet av fänriken (sedermera översten) Gerhard Schachts rapport om hur Eben-Emael intogs med hjälp av framförallt glidflygplan. I Schachts rapport finns guldkorn som hur grundplanen kläcktes. Gerhard Schacht understryker och tydliggör segelflygaren Hanna Reitschs roll. Detta är speciellt eftersom det i den senaste biografin över Hanna Reitsch, den fantastiskt välskrivna The Women Who Flew For Hitler av Clare Mulley, inte fastslås att Reitsch var en nyckelperson bakom planen. Mulley beskriver istället Reitschs roll som ett rykte. Men i och med att Gerhard Schacht i högsta grad deltog i angreppets förberedelser och genomförande får man nog anse att hans ord om hennes roll i planens utformande väger tungt.

Vågspelet vid Eben-Emael går även tillbaka några år och beskriver hur de tyska fallskärmsjägarna föddes genom Hermann Görings intryck av de sovjetiska luftlandsättningstrupperna VDV och hur han sedan omformade en polisiär styrka till Regiment General Göring, Tysklands första luftburna regemente.

I boken ingår en stor mängd bilder och flera kartor varav nio i färg. Bland grafiken är min favorit jämförelsen mellan Junkers Ju 52 och de tre andra flygplan som användes av fallskärmsjägarna. Kort sagt är Vågspelet vid Eben-Emael en höjdare om man intresserar sig för elitförband och vågade operationer.

Ska Finland ha ett försvar eller avstå från det?

Spår i skyn utanför Jakobstad från finska flygövningen Ilmataktiikka 20. Foto: Håkan Forss.

Denna text borde ha publicerats söndagen den 17 maj, då de stupades dag firades i Finland. Det är de stupade, finska armén och hemmafronten samt statsledningen man har att tacka för att Finland efter kolossala uppoffringar kunde utvecklas till det bästa landet i världen – för finländare. De som nu motsätter sig jaktplansanskaffningen verkar helt ha förträngt att grundplattan för säkerheten, vår nordiska demokrati och vårt välstånd är att försvaret är trovärdigt. Förra statsministern Paavo Lipponen (Sdp) uttryckte sig nyktert, klart och kärnfullt i Hufvudstadsbladet (HBL) den 8:e maj:

”Det är helt naturligt i det nuvarande läget att ifrågasätta flygförsvarets anskaffning för att ersätta Hornet-planen (HBL 8.5). Men om Finland skulle avstå från köpet eller betydligt förskjuta det skulle det innebära stora säkerhetspolitiska och finansiella risker. Den viktigaste frågan lyder: kommer det säkerhetspolitiska läget att ändras på grund av coronapandemin. Svaret är nej. Det militära hotet kan även bli större om till exempel det västliga försvarssamarbetet minskar. […] Alliansfriheten behöver ett självständigt försvar, som måste vara trovärdigt, det vill säga relativt starkt.”

Statsminister Sanna Marin har offentligt uttryckt samma uppfattning som sin tidigare kollega och partibroder, likaså försvarsminister Antti Kaikkonen (C) och justitieminister Anna-Maja Henriksson (Sfp). Regeringsprogrammet står fast också på denna punkt och även riksdagsoppositionen är för anskaffningen. Det är svårt att föreställa sig större demokratisk uppslutning i en så angelägen politisk fråga.

Försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen förklarade anskaffningens logik pedagogiskt och kristallklart i Yles intervju (Morgonettan, den 16 maj). Det som ska ersättas är en central del av hela vårt försvarssystem och de nya planen ska fylla en operativ roll ända in på 2060-talet. Det rör sig om en för Försvarsmakten omistlig resurs vars operativa verksamhet sköts av flygvapnet.

Försvarsmaktens operativa koncept bygger på försvarsgrenarnas totala integration till en helhet. Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman. I slutändan gäller frågan alltså om Finland ska ha ett försvar eller avstå från det.

Finlands krigstida numerär har fallit till en tredjedel av vad den var då författaren gjorde värnplikten på 1970-talet. Det område som ska försvaras är emellertid oförändrat. Det ställer mycket höga krav på dagens försvarsmakt, eftersom man måste ha en mycket bra lägesbild för att kunna reagera snabbt och effektivt redan i fredstid och i mer spända lägen.

Flera ryska medier rapporterade den 29:e april om en till synes allvarlig incident över Östersjön. Enligt dessa uppgifter skulle två strategiska bombplan av typ Tu-160 Blackjack ha åkt fram och tillbaka i över åtta timmar, professionellt nog hela tiden i internationellt luftrum. Eftersom den internationella flygtrafiken ligger nere, förelåg ingen fara för utomstående, påpekade de ryska källorna. Bombplanen kan bära tolv konventionella eller kärnladdade långräckviddiga kryssningsmissiler.

Stridsflygplan från Finland, Sverige, Danmark och Polen turades om att hålla koll på de ryska bombflygplanen. Incidenten kan ses som en provokation vars avsikt också var att testa Nato-ländernas och deras partners beredskap. I en s k skarp situation skulle de ryska bombplanen agera helt annorlunda och flyga inom eget luftrum utanför motståndarnas aktionsradier. Kryssningsmissilernas långa räckvidd garanterar vapenverkan även därifrån. Ifall de försökte penetrera västligt luftrum skulle de dock snabbt bli nedskjutna.

Men utan finskt stridsflyg förmår motståndarnas flygvapen penetrera vårt luftrum mer eller mindre fritt och också fälla förhållandevis billiga bomber obehindrat. Ännu torde det finnas Jakobstadsbor kvar i livet som upplevt detta i sin hemstad.

Utan flygvapen skulle även vår förmåga att upprätthålla lägesbilden i ett skarpt läge vara starkt ifrågasatt. Våra fasta radaranläggningar börjar närma sig slutet på sin livscykel och kan inte förväntas fungera länge vid en väpnad konflikt.

Hur det stod till i republiken före vi fick ett fungerande radarsystem, berättade min granne, en pensionerad flygöverste för mig för mer än trettio år sedan. Någon gång kunde det hända att våra stridsflygare uppe i luften observerade solreflexer högt ovanför dem. Det var en svärm objudna gäster som efter att ha blivit upptäckta styrde kosan tillbaka österut. Det är väl inte så vi vill ha det igen?

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Artikeln är något omarbetad från den som publicerades i Österbottens Tidning den 19 maj och i Vasabladet följande dag.

Sektorernas återkomst

Blivande sektorsmyndigheter? Fotograf: Freddy Jönsson Hanberg.

Corona-krisen har obarmhärtigt belyst bristerna i den svenska beredskapen.

Under de månader som krisen pågått har svenska folket fått erfara att de offentliga aktörerna brustit i planering och förtänksamhet. Det har ett flertal statsråd och myndigheter öppet tillstått. Utvärderingen av krisen har ännu inte påbörjats varför jag istället tecknar ett mera långsiktigt helhetsperspektiv på både krisberedskap och civilt försvar med kopplingar till krisen och till näringslivets roll.

Det kan under den aktuella krisen inte ha undgått någon att det privata näringslivet i mycket stor grad är involverad i krisberedskapen. Men när krisen startade var detta tyvärr ett okänt faktum här och var inom politiken och även på myndigheter, regioner och kommuner. Det är mitt i allt elände positivt att vi nu kan lämna den okunnigheten bakom oss.

Att involvera näringslivet i den offentliga krisberedskapen kanske har varit svårt men att involvera näringslivet i totalförsvarsplaneringen tycks ha varit näst intill omöjligt. Ansvariga statsråd och myndigheter har hänvisat till att det saknas strukturer och regler. Efter mycket långa ledtider bland annat beroende på en segdragen regeringsbildning tillsattes slutligen några utredningar som kommer att få stor betydelse för hur beredskapen skall hanteras. Det rör sig främst om Elisabeth Nilssons utredning om näringslivets roll i totalförsvaret, Barbro Holmbergs utredning om ansvar, ledning och samordning av civilt försvar och i viss mån om Åsa Kullgrens utredning om sjukvårdens beredskap.

Det två sistnämnda utredningarna överlämnas först efter det att riksdagen tagit beslut om den försvarspolitiska propositionen vilket är olyckligt. Elisabeth Nilssons utredning publicerades dock i december 2019. Vill man fördjupa sig i konsekvenserna av Nilssons utredning så rekommenderar jag min artikel här på Kungliga krigsvetenskapsakademins hemsida från den 2 mars i år där det finns gott om fördjupningsuppslag med bland annat länkar till en rad andra viktiga utredningar.

Civilt försvar och samhällets krisberedskap handlar om att skydda samhällsviktig verksamhet. Krisberedskapen skyddar mot olyckor, pandemier, katastrofer och civilt försvar mot väpnat angrepp. De samhällsviktiga verksamheterna har av MSB delats in i elva sektorer. Några av dessa sektorer domineras helt av privata aktörer. Näringslivet utgör krisberedskap och civilt försvar av t ex bank- och finanssektorn, IT- och telekom, livsmedelsförsörjning, transporter och energi. Inom dessa områden har också kritiken varit som mest högljudd avseende avsaknad av regler och styrningar men främst att det inte funnits någon offentlig motpart. Det är nu på god väg att ändras.

I skuggan av den pågående Corona-krisen har det nämligen hänt en del som torde vara av intresse för alla som arbetar med krisberedskap och civilt försvar, såväl i offentlig sektor som i näringslivet. Det handlar om myndigheternas svar på regeringsuppdraget den 12 juli 2019 till bevakningsansvariga myndigheter att inkomma med underlag för den fortsatta inriktningen av det civila försvaret. I uppdraget får ett antal myndigheter uppdelade på sektorer i uppdrag att lämna förslag för att utveckla det civila försvaret, analysera genomförbarhet och konsekvenser, prioritera och sätta prislappar på förslagen.

Under februari och mars i år kom myndigheternas redovisningar in till regeringen

Samtliga sektorer har lämnat öppna sammanfattningar av sina redovisningar, utom bank- och finans samt skydd- och säkerhet som på begäran lämnar ut maskade dokument. Underlagen är viktiga också för näringslivets aktörer om de vill vara på framkant och bidra till utvecklingen.

Även MSB har lämnat en skrivelse som de ambitiöst har döpt till ”Så skapar vi motståndskraft” som snarare är ett underlag till riksdagen än till regeringen eftersom syftet med skrivelsen är att lämna underlag till försvarsbeslutsperioden 2021–2025. I skrivelsen redogör MSB för utvecklingsbehov inom de delar av det civila försvaret som myndigheten har ett särskilt ansvar för och för sådana områden som ingen annan myndighet har ansvar för t ex organisation och ledning i totalförsvaret, psykologiskt försvar, cybersäkerhet, personalförsörjning, frivilliga försvarsorganisationer, befolkningsskydd, räddningstjänst, försörjningsberedskap, totalförsvaret i samhällsplaneringen, forskning och utveckling, samt internationellt samarbete avseende civilt försvar.

I dagarna överlämnar regeringens utredare Anders Danielsson sin utredning om en ny myndighet för psykologiskt försvar och ett arbete med att inrätta ett nationellt cybersäkerhetscenter pågår sedan ett tag – men vad gäller organisation och ledning samt befolkningsskydd och räddningstjänst – alltså det som förr kallades civilförsvaret – så har MSB en viktig roll. Försörjningsberedskapen finns det anledning att återkomma till särskilt men delmängder redovisas i sektorerna nedan.

Livsmedelsförsörjningen och godstransporter till dagligvaruhandeln har delvis varit i fokus under Corona-krisen, kanske främst representerat av den obegripliga hamstringen av toalettpapper. Som svar på ovan nämnda regeringsuppdrag lämnade Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt in en skrivelse den 2 mars i år. Svaret har fått rubriken ”Livskraft – mätt och frisk” och där introducerar man ett nytt begrepp – ”försörjningsförmåga” som är ett bättre begrepp än ”självförsörjning”.

Energisektorn, främst oljeförsörjningen, har under det senaste året drabbats av en rad händelser som kan kopplas till det geopolitiska läget. Dels händelserna på och runt Arabiska halvön sommaren 2019 och dels ”oljekriget” mellan Saudiarabien och Ryssland. Frågan om hur Sverige säkerställer energiförsörjning i kris är mer aktuell än någonsin, inte minst mot bakgrund av cyberhot och terrorhandlingar. Energimyndigheten har tillsammans med Svenska kraftnät och Strålskyddsmyndigheten också lämnat ett svar på regeringsuppdraget.

Transportområdet har under lång tid brottats med utmaningar kopplade till den geopolitiska och säkerhetspolitiska utvecklingen. Corona-krisen har också visat att transportsystemen är känsliga – särskilt flygtransporter. Trafikverket har tillsammans med Transportstyrelsen, Sjöfartsverket och Luftfartsverket också lämnat en redogörelse.

IT och telekom-sektorn är sedan länge under angrepp. Försvarets radioanstalt har uppgivit att man identifierar mer än 10 000 angrepp per månad där statliga angripare ligger bakom. Särskilt intressant blir det när man kombinerar detta område med andra samhällsviktiga områden eftersom de bygger på att informationsteknik och telekommunikation fungerar. Transporter, drivmedel, energi, finansiella tjänster och sjukvård – alla dessa sektorer har på senare år utsatts för cyberangrepp med förödande påverkan. Post- och telestyrelsen har sammanställt sina förslag avseende IT- och telekomsektorn som svar på regeringsuppdraget.

Bank och finanssektorn har också lämnat ett sekretessbelagt svar till regeringen. Det man kan konstatera är att den nya säkerhetsskyddslagen som började gäller i juli förra året har stor påverkan på sektorn.

Slutligen är vårdsektorn av stort intresse även för privata näringslivet. Försörjningen av sjukvårdsmaterial var i fokus redan i höstas men har verkligen manglats under Corona-krisen. Även läkemedelsförsörjning och distribution är en rent privat angelägenhet liksom stora delar av den kommunala vården och omsorgen. Åsa Kullgren lämnade den 2 april i år ett delbetänkande av sin utredning om sjukvårdens beredskap.

Det tycks finnas viss politisk vilja, eller åtminstone insikt. Inrikesminister Mikael Damberg uppgav den 23 april i år att investeringsbehovet i det civila försvaret uppgår till 55 miljarder under åren 2021–2025. Även ordföranden i Försvarsutskottet, Pål Jonsson (M) har markerat genom att benämna riksdagsbeslutet i höst för ett ”totalförsvarsbeslut”. Han har också debatterat för ett stärkt civilt försvar och skrivit artiklar på temat under vintern och våren.

Min uppfattning är att det är främst via sektorerna som större privata företag och internationella företag skall engageras i krisberedskap och totalförsvar. Det skapas nu goda förutsättningar för det. Det regionala näringslivet medverkan i totalförsvaret hanteras lämpligast av Länsstyrelserna. De minsta företagen som verkar inom samhällsviktiga verksamheter lokalt har redan idag relationer med kommunerna och det bör så förbli.

Sammantaget innebär det nya läget, dels den politiska viljan, dels opinionsläget efter Corona-krisen, att Sverige har en unik möjlighet att avsevärt höja nivån på beredskap inom de samhällsviktiga verksamheterna. Det föreligger också en affärsmöjlighet för seriösa, robusta och uthålliga företag om man tar sig tiden att sätta sig in i förutsättningarna.

Artikelförfattaren är oberoende rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Realism eller önsketänkande i säkerhetspolitiken?

Det fördjupade svensk-finska försvarssamarbetet kräver från vår sida satsningar på totalförsvaret enligt försvarsberedningens rekommendationer. Foto: Pontus Lundahl/TT

I Sverige föreslås en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland[1], samtidigt som diskussionens vågor går höga kring finansieringen av det militära och civila försvaret.

Onekligen kommer frågan om realism eller önsketänkande upp. Kan Sverige verkligen leva upp till intentionerna och realismen i den nya lagen[2] när den politiska viljan inte ens räcker till att finansiera Försvarsberedningens förslag i rapporten ”Värnkraft”[3] ?

Artikeln tar upp några olika aspekter om behovet av långsiktighet och stabilitet i säkerhetspolitiken, speciellt i förhållande till det allt djupare samarbetet mellan Finland och Sverige.

Säkerhetspolitiken[4] omfattar alla de åtgärder som en stat vidtar för att möta externa hot med bl a förebyggande politiska åtgärder, avskräckning eller försvar mot angrepp.

Förslaget om den nya lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland är ett illustrativt exempel på en förebyggande politisk åtgärd, som dessutom är en förutsättning för de andra åtgärderna, avskräckning och försvar mot angrepp.

Lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland

2018 undertecknades ett MoU[5], mellan länderna som omfattar samarbete under fred, kris och krig i syfte att förstärka försvarsförmågan med gemensam användning av militära resurser samt som utgör ett övergripande ramverk.

Försvarsberedningen har i sin rapport ”Värnkraft” 2019 prioriterat samarbetet med Finland högt och att det bör utvecklas.

Propositionen, med förslaget på ny lag, tar upp gemensam operativ militär planering som kan utnyttjas för gemensamt operativt agerande när så behövs i olika scenarier, men omfattar inte några ömsesidiga försvarsförpliktelser eller utfästelser att agera på ett visst sätt[6].

Det gemensamma agerandet kan genomföras som koordinerat, integrerat och gemensamt agerande, det sistnämnda i praktiken en gemensam militär operation med gemensam ledning.[7]

Sannolikt har detta ingen avgörande betydelse för en potentiell angripare, valet är redan gjort, dvs militärt stöd till den ena parten.

Den nya lagen ger regeringen rätt att, på finsk begäran, sätta in svenska militära styrkor för att hindra kränkningar av finskt territorium och under förutsättning att det inte råder krig i Finland eller Sverige.

Vidare kan regeringen begära militärt stöd av Finland, när Sverige är i krig eller krigsfara och för att hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan andra stater.

Inom ramen för nu gällande lagar kan Sverige, med riksdagens godkännande, efter finsk begäran stödja Finland med militära styrkor.[8]

Sammantaget innebär det nya lagförslaget, tillsammans med redan befintliga lagar, att Sverige och Finland har legala möjligheter att ge ömsesidigt stöd längs hela konfliktskalan. Längs denna inkluderas att ge stöd för att hindra territoriella kränkningar i fredstid upp till direkt militärt stöd i krig.

Förslaget genomsyras av en välbehövlig realism i synen på samarbetet mellan Sverige och Finland.

Önsketänkande i säkerhetspolitiken?

I propositionen nämns, beträffande samarbetet med Finland, att ”…det är ett långsiktigt samarbete med ett land som kräver kontinuerliga åtaganden och en hög grad av förutsebarhet…”[9].

Det är alltså viktigt med långsiktighet, kontinuitet och förutsebarhet. Dessutom kan tillfogas att den utåtriktade säkerhetspolitiken och det internationella agerandet har stor betydelse för den deklarerade säkerhetspolitiken.[10]

Ett realistiskt präglat lagförslag måste därför ha sin motsvarighet i den förda säkerhetspolitiken, speciellt i de egna nationella satsningarna på det militära och civila försvaret. Sverige måste fortsätta utveckla möjligheterna att stödja Finland, annars blir det bara önsketänkande och ingen ömsesidighet.

Vi kan vara förvissade om att utvecklingen följs noggrant av omvärlden, i synnerhet av Finland.

Det gäller också att vara förberedd på innebörden av lagen, t ex att ett svenskt stöd till Finland för att hindra kränkningar förutsätter en noggrann analys av ROE[11].

Speciellt gäller detta för flygstridskrafterna, där tiden mellan observation av en kränkning och beslut om ingripande, i yttersta fall med vapenmakt, kan vara mycket kort och reglerna måste vara glasklara. Där finns det mycket att lära av NATO:s verksamhet i Estland, Lettland och Litauen.

Till sist

Långsiktighet och kontinuitet innebär konkreta åtgärder som långsiktiga och kontinuerliga nationella satsningar på det militära och civila försvaret, förutsebarheten genom en uttalad och samlad politisk vilja.

Lagförslaget är ett steg i rätt riktning, genomtänkt och realistiskt – men måste följas upp genom att satsa fullt ut på förslagen i Försvarsberedningens rapport – annars blir det bara önsketänkande!

De ständiga förseningarna[12] med nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret undergräver dessutom förtroendet för ledarskapet i den svenska säkerhetspolitiken.

Vi i Sverige är inte vaccinerade mot vare sig krig, kris eller en pandemi. Något som vi inte vill eller tror skall hända, men som ändå sker.

Det är de konkreta åtgärderna som visar att vi vill, vi kan och kommer att försvara oss, tillsammans med Finland om så behövs!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

Noter

[1] Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, Prop. 2019/20:110, https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2020/03/prop.-201920110/
[2] Lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft 2020-08-01
[3] https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2019/05/ds-20198/
[4] Nils Andrén, Säkerhetspolitik, 2002
[5] Memorandum of Understanding, se vidare p.1.
[6] Se p.1.
[7] Se p.1., sid 12
[8] Se p.1., sid 14
[9] Se p1.1, sid 20.
[10] Se p.2.
[11] Rules Of Engagement, Insatsregler
[12] Försvarsberedningens arbete förskjuts ytterligare två veckor enl DN 2020-05-28

The Crown i Sverige

Omslaget visar när 1900-talets mäktigaste kvinna besökte Stockholm 1956.

Sveriges och svenskars förhållande till Hitlers Tyskland är en evig källa till nya artiklar och böcker. Det är lite orättvist mot dem som istället har lagt ner stor möda på att skriva om vårt förhållande till andra stater - för det finns mycket som är både dramatiskt och viktigt i exempelvis relationen Sverige-Storbritannien.

Det svenska intresset för brittiska fenomen är på ett sätt gigantiskt. Men då talar vi om vurmen för brittiskt mode, brittisk musik och annan kultur. Pratar vi istället om historia och undantar andra världskriget så är det svenska intresset i allmänhet betydligt svalare. I viss mån har kanske en viss TV-serie, "The Crown", väckt nytt intresse. Denna ovanligt högkvalitativa produktion om kvinnan som sedan 1952 varit statsöverhuvud för över ett dussin självständiga stater, inte minst Förenade kungariket (formellt: Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) skulle för min del gärna få användas på historielektionerna på svenska gymnasier. För aldrig har så mycket brittisk modern historia komprimerats så skickligt och elegant.

Efter att ha njutit av "The Crown" behövs dock något annat för att förstå vårt eget förhållande till Elizabeth II och hennes land/länder. Nyligen utkom en bok som fyller denna funktion men som fått sorgligt lite uppmärksamhet: Sverige och Storbritannien 1919-2019: ur Svensk-brittiska föreningens perspektiv (2020) av Wilhelm Engström. Boken är mycket, mycket mer än en förenings historia. Nej, här får man en välskriven och fint illustrerad sammanfattning av relationen mellan våra länder. Bilden som tornar fram ur bokens pärmar är att vi och Elizabeths folk har varit ovanligt nära förbundna sedan den första vänskapspakten undertecknades 1654. Varför vi sedan dess nästan hela tiden varit goda vänner sammanfattades redan samma år av Oliver Cromwells ambassadör Sir Bulstrode Whitlocke:

"I look upon them (the Swedes) as a Nation at a perfect Distance and Situation, to be the best Friends and Allies to us: They are neither so near, as to cause jealousies in us; nor yet so far off, but that they may give us timely Assistance."

Efter detta citat konstaterar författaren att den brittisk-svenska vänskapspakten "varat ända in i våra dagar". Det finns två äldre undantag, som författaren också tar upp, men de är ur nutida synvinkel av ytterst liten betydelse. Vad vi däremot alla har nytta av att känna till är hur mörkt det såg ut för vår vänskap under första världskriget. Ja, "vi" var inte med i det kriget men icke desto mindre fick vi rejäla livsmedelsproblem - det var hungerkravaller även i Sverige och inte bara i Stockholm. Om detta liksom svårigheten i att vara granne med det exploderande Tsarryssland/Sovjetryssland och den "spanska sjukans" tiotusentals svenska dödsoffer borde vi alla vara mycket medvetna. Ännu färre känner nog till de militära svårigheter Sverige hamnade i, som sammanfattas så här av Engström:

"Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall gå i svenskt vatten."

Kort sagt höll första världskriget på att knäcka vänskapen Sverige-Storbritannien och just detta förstod, bättre än de flesta, det svenska kronprinsparet. Som av en händelse var kronprinsessan Margareta ursprungligen brittisk, hennes far var brittisk fältmarskalk. Kronprinsparet satte sig därför att författa ett upprop som undertecknades av "56 namnkunniga svenskar från samhällets alla sektorer vari man kallade till ett offentligt möte för att bilda en svensk-engelsk förening", för att åter citera Engström. I november 1919 samlades så något över 300 svenskar, nästan alla att beteckna som dåtida kändisar, för att bilda föreningen. Det blev övertydligt hur viktigt det var för de dåtida styrande att få till stånd ett bättre förhållande till britterna - för till mötet kom inte bara den sittande statsministern, liberalen professor Nils Edén, utan även två blivande statsministrar, Hjalmar Branting och Oscar von Sydow.

Om föreningens betydelse under andra världskriget nöjer jag mig här med att nämna att föreningens ordförande 1939-1955 samtidigt var Stockholms kommendant och försvarsområdesbefälhavare, generalmajor Hugo Cederschiöld. Inte för inte skrev britternas krigstida ambassadör i Sverige, Sir Victor Mallet, att det var en myt att "pro-germanism" dominerat i Sverige under andra världskriget. Tro dock nu inte att detta enbart är en bok om säkerhetspolitik! Detta är en betydligt intressantare och vackrare bok än vad man kan tro. Hur få tag på boken? Den finns att låna/fjärrlåna på bibliotek och förhoppningsvis kommer någon bokklubb eller bokhandlare att upptäcka den.