När stormen lagt sig

av Tommy Jeppsson Incidentoperationen i Stockholms skärgård oroar svenska folket. En opinionsundersökning i Aftonbladet/Sverige Tycker redovisar att sju av tio tillfrågade vill satsa mer på försvaret, vilket också riksdag och regeringen verkar vilja göra. Frågan är hur mycket och var satsningarna ska ske. Rubriken på mitt inlägg ska kopplas till vad som händer efter den […]

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Syrien – inte vårt krig

Häromdagen flög Storbritannien sina första flyguppdrag mot Islamiska staten, eller QSIS som en betydelsefull avdelning (Dar al-Ifta) inom det mäktiga egyptiska justitiedepartementet anser är den rätta benämningen, och som jag också anser är en betydligt bättre benämning än dess egen propaganda eller omgivningens öknamn. QSIS står för Al-Qaidaseparatister i Irak och Syrien. Här hemma har […]

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).


Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.

Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.


Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag

Av Herman Fältström, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin och hedersledamot Kungl Örlogsmannasällskapet Ingen rapport är bättre än de enskilda delarna. Jag kan konstatera att rapportens enskilda delar inte håller ihop. Vad nyttar de fina orden om nuvarande säkerhets- och försvarspolitiska situation till (som förnekades 2004 och 2009) om inte orden omsätts till hårdvara i förband (materiel och […]

Under ytan

Sammanfattning
Bedömt genomförs offensiva inträngningsoperationer mot de baltiska staternas kust med ryska ubåtar. Liknande inträngningsoperationer genomförs troligtvis ej mot Sverige, utifrån de begränsade ubåtsresurser som Östersjömarinen förfogar över. Genomförs inhämtningsoperationer under vatten mot Sverige är det troligtvis med hjälp av dykare som utnyttjas från närliggande fartyg i anslutning till svenska militära skyddsobjekt.
Analys
Inhämtning genomförs i luften, på marken och till havs mot Sverige. Detta har massmedia rapporterat om det senaste året/åren. Vad som dock ej berörs är inhämtning under ytan, vilket bedömt var ett av huvudsyftena med ubåtskränkningarna under 1980- och 1990-talets början, är då detta något som sker mot Sverige nu eller mot andra stater i Östersjön? Först låt oss se vilka stater som har ubåtar i Östersjöregionen och hur många, detta kan ge en indikation på dels hur man ser på utnyttjandet av ubåtsvapnet dels vilka förmågor man kan besitta i och med detta.
NATION ANTAL
Sverige 5
Polen 5
Tyskland 4
Ryssland (Östersjömarinen) 2
Sveriges, Polens och Tysklands ubåtsinnehav medger både strids- och inhämtningsuppgifter mht till sin relativa storlek, medan Rysslands ubåtsinnehav i Östersjöregionen på enbart två (2) stycken, troligtvis enbart medger inhämtning och begränsade stridsinsatser i händelse av krig. Likväl är både Polen och Tyskland NATO länder så numerärt uppgår styrkan till nio (9) stycken ubåtar för NATO i Östersjöregionen varvid både stridsinsatser och inhämtning kan genomföras i händelse av krig.
Rory Stewart, ordförande i det brittiska försvarsutskottet, gjorde i början av Augusti 2014 ett rätt anmärkningsvärt uttalande, där han påtalade att för att kunna skydda och försvara de baltiska staterna krävs dels luftförsvar dels i synnerhet ubåtsskydd. Sett till styrkeförhållanden så blir detta uttalande mycket anmärkningsvärt totalt nio (9) NATO ubåtar mot två (2) ryska. Två (2) faktorer kan ha föranlett detta uttalande dels är NATO ubåtsresurser i Östersjöregionen föråldrade, men likväl är de Ryska KILO ubåtarna ej heller moderna dels kan det vara att upprepade intrång i form av aggressiv inhämtning med ubåtar som metod har genomförts mot de baltiska staterna. Varav det sistnämnda skulle kunna föranleda ett sådant uttalande, sett i perspektivet av de intrång som genomfördes mot Sverige under 1980 och 90-talet, då en rejäl upprustning av ubåtsskyddet krävdes för att möta hotet.
Den senast allmänt rapporterade möjliga ubåtsincidenten i Svenska vatten var 2011 i Göteborgs skärgård. Denna möjliga ubåtsincident sammanföll med den marina övningen DANEX/NOCO 2011. Den övning i sig kan ha dragit till sig intresse från främmande makt (observera att detta kan vara deltagande eller icke deltagande nationer i övningen) och därmed använt sig av ubåt eller undervattensfarkost för att genomföra inhämtning mot de deltagande nationerna i syfte att erhålla underrättelser samt genomföra inhämtning i Göteborgs skärgård.
Detta sammanföll med en i övrigt formativ period där inhämtningsverksamheten generellt ökade i Östersjöregionen, trots det är det incidenter med luftfarkoster och fartyg som genomför inhämtning man rapporterar om i media. Men ingen rapportering har kommit rörande möjlig undervattensverksamhet sedan 2011, trots att alla är överens om att ubåtar erbjuder stora möjligheter att genomföra strategisk inhämtning mot en annan nation (här avser jag alla nationer som har en kust som möjliggör inträngning med ubåtar och inte explicit Sverige).
Innebär detta att ingenting händer under ytan i Östersjön, personligen tror jag verkligen inte att så är fallet, utan det sker helt enkelt ingen rapportering kring detta, främst för att det är mycket svårt för reportrar att få någon information rörande ubåtsverksamhet i och med att det mesta kring denna verksamhet har en mycket hög skyddsvärd klassning. Likväl blir det inte en incident förrän man upptäcker undervattensverksamhet, men tydligt är att åtminstone Ryssland med sin Östersjömarin tar ubåtshotet på mycket stort allvar i och med att ubåtsjakt är en av förmågorna de övar främst, nästintill varje vecka kan man läsa om att övning har genomförts i detta.
Den svenska Försvarsmakten (FM) verkar även anse att något sker i skärgårdsområdet om man skall se till att man verkar skärpt bevakningen kring militära skyddsobjekt i Stockholms skärgård. Både Svenska dagbladet (SvD) och Dagens Nyheter (DN) uppmärksammade detta denna sommar (2014), dock inte med den vinklingen utan mer som en allmän uppmaning till allmänheten att det kan bli dyrt att kliva iland på fel ö under sommaren pga av FM har ökat sin vaksamhet i skärgården. Troligtvis rör sig detta om att inhämtning genomförts mot militära skyddsobjekt i vår skärgård därav har bevakningen skärpts, om det är med ubåt, personal med täckhistoria som semesterfirare eller dykare från civila fartyg och liknande kan man enbart sia om.
Det troligaste utnyttjandet i dagsläget vad avser inhämtning under vatten mot Sverige är det klassiska utnyttjandet av dykare från fartyg. Dessa intransporteras dolt med hjälp av handelsfartyg eller motsv och genomför därefter sin inhämtning och upphämtas antingen av fartyg eller ubåt, varav det troligaste i dagsläget skulle vara med fartyg i och med den låga numerären av Ryska ubåtar. Denna verksamhet kom först i dager för Sverige i början av 1970-talet med en avhoppad Sovjetisk handelsfartygskapten.
Vad avser utnyttjande av dykare bör man särskilt beakta att i St Petersburg upprättas just nu ett utbildningscentrum för attackdykare, vilket tyder på ett återtagande alternativt en förmågeökning rörande utnyttjandet av denna förbandstyp. Lägg därtill att för cirka ett år sedan gick en order ut att samtliga ryska ubåtar skulle ta bort statsvapen samt identifikationsmarkering på dess torn. En åtgärd som normalt enbart genomförs om man skall genomföra inträngningsoperationer i grundare vatten såsom mot en annan nations kust, då man tillfälligt måste vistas med del av ubåten i ytläge.
Slutsatser
Bedömt utnyttjas de två (2) Ryska KILO ubåtarna i Östersjömarinen för att genomföra inträngningsoperationer mot de baltiska staterna, utifrån den brittiske ordföranden i dess försvarsutskotts uttalande. Stämmer detta har den felande länken identifierats i Ryska inhämtningsoperationer dvs fakta är att inhämtning genomförs med flyg samt fartyg dock har inga tidigare indikationer funnits på att ubåtar utnyttjas trots detta har misstänkts. 
Bedömt är inhämtning riktad främst mot de baltiska staterna, utifrån det upplevda hotet från rysk sida av NATO. Bedömt genomförs ingen inhämtning mot Sverige med ryska ubåtar i och med dess låga numerär krävs en prioritering vart resursen skall utnyttjas, varvid det mest troliga blir de baltiska staterna med den pågående intressekonflikten mellan NATO och Ryssland, vilket varit under uppgående de senaste åren.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
DN 1(Svenska)
FOI 1(Svenska)
Global Firepower 1(Engelska)
Lenta 1(Ryska)
Rysslands röst 1(Svenska)
SR 1 (Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
NATO 1(Engelska)
Janes 1(Engelska)
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof, 2013
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Ensam är inte stark

Före ett inlägg om Gotland följer här en artikel publicerad i dagens GP. Alla har kanske inte den tidningen. Medskribenter är mina goda vänner Adam Cwejman (FP), riksdagskandidat i Göteborg, och Jasenko Selimovic (FP), fd statssekreterare.

Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade, på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.

Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.

Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.

Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?

Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.

I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjliggöra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.

De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.

Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska. I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.

Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.

Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.

Intervju med Ewa Skoog Haslum, chef för 4. sjöstridsflottiljen

Tidigare förbandschefsintervjuer har varit mycket uppskattade och jag har under senaste året fått många propåer från olika håll om att fortsätta med dessa. I dag har jag förmånen att publicera en rykande färsk intervju med Ewa Skoog Haslum som är chef för 4. Sjöstridsflottiljen med verksamhet på Berga örlogsbas och i Skredsvik på västkusten. 

/ Skipper

———————————————————–

Vem är Ewa Skoog Haslum?

Jag bor i Vasastan, Stockholm, är gift och har två söner. Försöker allmänt sett få det berömda livspusslet att gå ihop. Det är intensiva dagar men samtidigt riktigt, riktigt kul!

Ewa, du har nu varit förbandschef sedan årsskiftet. Hur har den inledande tiden som förbandschef varit? Har tjänsten motsvarat den bild du hade innan du tillträdde?

Ja, halvåret har gått väldigt fort men jag måste ändå säga att det inte är mycket som har överraskat mig vad avser vad tjänsten innebär. Det enda som man ständigt slås av är att tiden går fort och att man inte alltid hinner med det som man vill. Mer tid på jobbet blir en självklarhet och den bilden hade jag även innan jag tillträdde men nya pusselbitar dyker ständigt upp som ska vridas och vändas för att passas in. De ständiga utmaningar som mitt förband och Försvarsmakten står inför snabbar verkligen på dygnets timmar. Att vara förbandschef är ett av de roligaste och absolut det mest ansvarsfyllda jobbet jag har haft. 

I likhet med de tidigare förbandschefsintervjuerna tänkte jag inleda med att diskutera försvaret på ett mer övergripande plan, närmare bestämt runt försvars- och säkerhetspolitiken.Det första jag skulle vilja vet är hur du ser på det säkerhetspolitiska läget och dess utveckling i vårt omedelbara närområde här och nu?

Visst har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde förändrats, det medger ju även våra politiker. Och visst märker vi av den ökade verksamheten när vi genomför våra övningar och insatser. Att behovet av vår Marin är stor vet vi som arbetar med det till vardags men att förståelsen finns ute bland gemene man är nog inte riktigt lika självklar. Här har vi ett stort informationsjobb att sköta!

Upplever du att läget har förändrats under det senaste året?

De senaste åren har vi märkt av en upptrappning av intresset för oss och vår verksamhet i media. Det är väl just under det senaste året som den mediala rapporteringen och debatterna har börjat synas. Alla som är eller har varit anställda i FM upplever nog det ändrade läget. FM måste på ett helt annat sätt påvisa den svenska befolkningen att det finns ett behov av oss och att många av våra kompetenser är unika. Jag tror och hoppas att FM får en mer långsiktig planering och att politikerna kan komma överens om vilken väg som FM ska gå. Något som kan tydliggöra våra aktiviteter är att rapportera insatser och övningar som man exempelvis gör i brittiskaFörsvarsmakten. Det är inte allt som kan rapporteras av sekretesskäl men det är heller inte allt som är hemligt.

Det sistnämnda är en intressant synpunkt. Det är ju ett ämne som har lyfts till diskussion av oss debattörer flera gånger, nu senast av bloggkollega Wiseman i samband med en kränkning av vårt luftrum där vissa förtydliganden ledde till ännu mer spekulation. Jag tror det är många som delar din uppfattning om att vi kan bli mer öppna avseende sådan rapportering eftersom de enda som undanhålls informationen är den svenska allmänheten. Har ditt förband varit delaktig i arbetet med en förändrad policy runt detta?

Nej, inte direkt, däremot förs ständiga diskussioner om våra reaktioner och motreaktioner på just den typen av händelser.

Sedan ett antal år tillbaka har debatten om vårt försvar gått för högtryck. Under årets upplaga av Almedalen så tog majoriteten av partiledarna upp försvarsfrågan i sina partiledartal. Göran Hägglund hade försvarsfrågan som första ämne i sitt tal vilket förmodligen aldrig har hänt tidigare. Sedan årsskiftet har dessutom många regeringsföreträdare påtalat vikten av att öka närvaron på och över Östersjön. Med detta som bakgrund, anser du att Försvarsmakten har fått tillräckliga förutsättningar och resurser från politisk nivå för att åstadkomma detta i praktisk handling?

Att öka närvaron har ju dessutom satts på pränt i Försvarsberedningens rapport men HUR det ska göras lär vi väl få anledning att återkomma till. Idag konstateras en obalans mellan uppgifter och resurser. Men jag välkomnar att debatten förs och hoppas på ett intresse även utanför själva FM. Vår säkerhetspolitik borde utgöra grunden i hur nationen ska hantera politiken.
Vi måste se till att vi har en operativ balans i Försvarsmakten vilket gör att vi har möjlighet att med hela Försvarsmakten kunna agera från fred till kris. Här tror jag att Marinen hamnat på efterkälken och att 7 korvetter, 4 ubåtar samt 7 minröjningsfartyg är för få. Sen kan jag varafel person att fråga, jag kommer alltid vilja ha fler fartyg och mer personal, jag är ju flottist.

Nej, jag tror du är helt rätt person att fråga eftersom du sitter på sakkunskap i frågan. Att Marinen har bantats för hårt är många överens om, flera politiska partier nu har konstaterat. Men allt handlar som vanligt om pengar, och när vi är inne på ämnet. Försvarsekonomin är ett ständigt återkommande ämne och de flesta med insyn i Försvarsmakten upplever att detförmedlas diametralt skilda uppfattningar angående vår försvarsförmåga och huruvida anslagen verkligen är tillräckliga för att ”stärka försvarsförmågan” beroende på om man företräder ett regeringsparti eller om man befinner sig i Försvarsmakten. Delar du min uppfattning och därmed också förfäran över detta?

Jag tror många som jobbar i FM är starkt oroade men också att vi inte alltid känner igen det som förmedlas i media. Ibland kan jag tycka att många som är aktiva i försvarsdebatten har en negativ syn som man gärna sprider. Det är tyvärr inte ofta som det är oliktänkande som ger kommentarer på exempelvis din blogg. Men det faktum jag som förbandschef står inför är de medarbetarundersökningar som genomförts. Många är oroliga och det tar vi på största allvar. 

Jag tycker att det finns en obalans mellan resurser och uppgifter men jag har också alla förhoppningar att det ska förändras till det bättre. Ingen tjänar på att vi klär oss i aska och misstror utan här är det viktigt att debatten vågar föras på ett konstruktivt sätt. Jag uppskattar diskussioner och anser att det leder oss framåt. Kanske inte alltid till våra egna önskningar men det får man acceptera.

Försvarsbloggarnas tillkomst berodde ju på att rapporteringen var väldigt ensidig, i synnerhet från Försvarsmakten och regeringen. Personligen anser jag att balansen är bättre i dag då även baksidan av myntet belyses i syfte att åstadkomma medvetenhet och förbättringar. Jag tror det även har bidragit till att media i dag är mer aktiva i bevakningen av försvarsfrågan. En fråga vi försökt hålla vid liv är debatten om regeringsbeslut 5 från 2013 till Försvarsmakten som innebär att myndigheten ska dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner årligen. Hur ser du på detta beslut i stort, och hur påverkar det Marinen och ditt förband?

Det kan inte finnas många i FM som inte vet vad RB 5 är, det är nog det mest omdiskuterade regeringsbeslut någonsin. Marinen har redan idag utmaningar, ex. bemanningen på våra fartyg, som tidigare redovisats. Personalen finns men är inte alltid på plats p.g.a. annan tjänstgöring eller ledigheter. Själva RB5 förvärrar denna situation ytterligare för att vi då tvingas lösa ännu fler uppgifter med den snäva personalram vi har idag, detta för att stödet runt omkring flottiljen försvinner, t ex bevakning mm.

Om vi leker med tanken att Karin Enström, Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark i egenskap av försvarspolitiska representanter för det största regeringsbärande partiet är på ett förbandsbesök vid ditt förband. Vilka budskap skulle du skicka med dessa?

Vi har faktiskt haft vissa av dem vid vårt förband vid ett flertal tillfällen och det är absolut inte så att vi riktar budskapet efter besökare på något sätt. Vi berättar om våra uppgifter, styrkor och utmaningar för alla besökare och då det är besökare av den digniteten och som är pålästa kan man gå mer detaljerat in på vilka utmaningar vi står inför men framförallt även berätta om vad vi gör till vardags, det är ofta något som faller bort i debatten, att vi faktiskt gör insatser varje vecka med våra sjöstridskrafter.

Det låter bra, men en allmän uppfattning brukar vara att besök från politiker ofta innebär att förband bara vill visa upp sin bästa sida och sällan blotta problemområden. Delar du den uppfattningen, och vad tror du det i så fall kan bero på?

Absolut inte! Jag är inte den typen av person och vill inte heller att min personal ska visa upp en fasad. Däremot, som sagt ovan, beroende på besök kan man gå in olika djupt i detalj men budskapet är för den sakens skull inte förändrat.

Om vi lämnar politiken och återvänder till Marinen och ditt eget förband 4.Sjöstridsflottiljen,hur är läget i stort just nu?

Vi har kommit halvvägs igenom ett år där övningstiden har minskats men vårt arbetstidsuttag fortfarande är högt. Vi löser en bred palett av uppgifter och det kan nog många gånger uppfattas som väldigt splittrat. Vi har i år försökt fokusera på utbildningar av allehanda slag och att komma ikapp sådant som har legat och släpat. Trots detta har vissa enheter en hög belastning, framförallt med tanke på det ovan omnämnda omvärldsläget. Eftersom vi befinner oss i både produktion och insats samtidigt kan det ibland vara svårt att samordna det som andra i FM kallar utbildning men som vi i Flottan, kanske lite slarvigt, kallar för övning.

Du har en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall vara en nackdel att plötsligt bli chef över alla tidigare kollegor som i vissa fall kanske till och med varit chef över dig tidigare?

Det kanske snarare mina kollegor ska svara på 😉

Det finns säkert både för- och nackdelar med det, å andra sidan så tror jag att vi är rätt vana i vårt system med att byta tjänster och då uppstår denna typ av situationer ibland.

Hur mycket kontakt har du som förbandschef med verksamheten i Skredsvik, där röjdykardivisionen och inte att förglömma västkustens försvarare HMS Jägaren huserar?

Jag har regelbunden kontakt med divisionschefen samt att jag försöker vara ute i verksamheten och träffa personalen på hela flottiljen, och självklart då även i Skredsvik så ofta jag kan. Senast var faktiskt förra veckan då jag mötte dem i Lysekil där de jobbade för en seglingstävling och samtidigt bedrev rekrytering och försvarsinformation på plats. Ett gäng har dessutom varit en del på Berga under föregående år och det är ett koncept vi kommer att fortsätta att utveckla.


Om du måste lyfta fram flottiljen största problem respektive det som du upplever mest positivt, vad skulle du lyfta fram då?


Flottiljens största utmaning är vår långsiktiga planering med skrov, personal och verksamhet. Det absolut mest positiva är vår personal! Det finns så mycket skicklighet, kämpa-anda och kamratskap. Ingenting är 100%-igt och vi jobbar hela tiden med att bli bättre och det är just den kraften som jag vill lyfta fram!

Ja, personalen är onekligen den mest värdefulla resurs vi har. Apropå personalfrågan, hur är läget vid ditt förband just nu avseende uppfyllnad?

Vår personaluppfyllnad är generellt sett väldigt bra. Om man ser till antalet individer så är vi uppfyllda men vi har dock vakanser på vissa specialkompetenser exv. systemtekniker och röjdykare.

Det finns uppgifter som gör gällande att många specialistofficerare slutar alldeles för tidigt, bara efter något år i tjänst. Vad tror du är orsaken och hur skulle man kunna lösa det?


Vi är alldeles i början av ett nytt personalsystem, jag tror att det är farligt att utvärdera det för tidigt. Att vi har individer som slutar är helt naturligt (även om det många gånger såklart känns trist). Däremot är det viktigt att ta reda på och följa upp varför individen i fråga slutar så att man kan åtgärda om det blir en negativ trend. En del i att avgångarna tidigt var högre berodde på vår oförmåga att beskriva vad specialistofficersyrket var vilket ledde till att flera nya medarbetare hade förväntningar på yrket som inte motsvarades i verkligheten. Vi har aktivt haft riktade seminarier med våra nya yrkeskategorier vilket jag anser har gjort att viidag har en bättre gemensam bild på vad som behöver förändras. På 4.sjöstridsflottiljen har vi en väldigt låg personalomsättning. Jämför med vilket företag som helst, ska du få se 😉

Min uppfattning är att personal i stabstjänst har ökat i hela Försvarsmakten. Ditt förband harvad jag kan se ca 80-90 personer i stabstjänst exklusive MWDC. Är inte det väldigt många i relation till hur få operativa fartyg vi har i dag?

På flottiljen har vi fem krigsförband och för att de ska kunna agera autonomt och innehållaegen ledning på exv. TU-nivå erfordras att de innehar stabsresurser. Dessutom är ett av förbanden på andra sidan Sverige vilket såklart medför att deras stab behöver hantera ärenden som inte flottiljstaben på Berga med lika lätthet gör. Jämför man med andra försvarsgrenar så är omfattningen inte större än där. Skillnaden är att vår ledningsfunktion både är en produktionsfaktor och ett insatsförband som dessutom är delbart beroende på uppgiften som ska lösas.

Men ja, jag kan hålla med dig att det förefaller konstigt att personal i administration är så många till antalet. Däremot ska man också betänka att det spelar ingen roll om vi hade haft 10eller 20 fartyg till, den administrativa bördan hade inte ökat märkbart för det. Månadsrapporten ska ändå skickas in, nomineringar för vidareutbildningar ska hållas osv.

Ja, de administrativa bördorna har knappast minskat, och kraven på rapportering från myndigheten till regeringen ökar konstant. 

Jag tänkte att vi nu ska övergå till att diskutera några materielfrågor. Du har nu, äntligen får man väl nästan säga, två operativa Visbykorvetter på ditt förband. Du själv har ju erfarenhet från de äldre korvetterna av Göteborgsklass, senast som chef på korvetten Sundsvall. Vilken är Visbykorvettens operativa styrka jämfört med Göteborgskorvetten? Eventuella svagheter lämnar vi därhän av naturliga skäl.

Ja, those were the days. 😉 Vi har i och med införandet av version 5 på Visbykorvett fått ett helt nytt system. Dess främsta skillnad är självfallet uthållighet och den tekniska utveckling som skett. Vi har fått börja tänka i nya banor vilket vi är långt ifrån klara med. Detta är bara början. Att dessutom ha tillgång till hkp är såklart en helt ny dimension.

HMS Gävle och HMS Sundsvall har sedan länge varit planerade att genomgå en relativt omfattande modernisering. Denna ser nu ut att bli väldigt begränsad p.g.a. att det saknas ekonomiska medel. Min fråga till dig blir då huruvida du tror att det är möjligt att återinsätta Gävle i drift efter flera år som avrustat fartyg där man förmodligen har hämtat både en och två reservdelar för att hålla Sundsvall vid liv?


Jag har inte tillräckligt med information i alla detaljer men har fullt förtroende för den personal som arbetat med detta och nu planerar för ett genomförande. Jag ser fram emot att få hälsa HMS Gävle välkommen tillbaka till sjöstridsflottiljen, vilken det nu än blir.

Du är ansvarig för stridsområdet sjöminröjning i Marinen. Minröjningsfartygen börjar trots omfattande modifieringar få några år på nacken. Ser du något behov av att omsätta även dessa fartyg i en nära framtid, eller tuffar de på i spåret och levererar operativ effekt många år till utan att de behövs omsättas?


Vet inte vad du avser med nära men redan i höst påbörjas modifiering av hela Kosterklassen och även HTM på de två fartygen av Spåröklassen är på gång. Att vissa sensorer behöver förnyas/uppdateras på vägen ser jag som en självklarhet men om mod/HTM genomförs enligt projektering så kommer dessa fartyg att leva länge. Studien Sjöminkrig 2025 ligger till grund för kommande planering och jag vet att man för närvarande ser över gällande materielplanering på HKV.

Avseende det sista du nämner rörande materielplanering så kan jag konstatera att i stort sett samtliga planerade marina nyanskaffningsprojekt nu strukna förutom nya ubåtar och ersättare till HMS Orion. Det blir inga nya stödfartyg och inga nya ytstridsfartyg, samtidigt som planerade modifieringsåtgärder reduceras avsevärt. Kommer vi ha en fungerande flotta om 15 år om man inte börjar projektera för ersättare snart?

Detta är en fråga du bör ställa till Marinchefen men med tanke på vad amiralen skrev i sitt sommarbrev på marinbloggen så nämns det just att vi tyvärr inte ser någon utveckling av nästa generations stridsfartyg. Förhoppningsvis kan vi mycket snart se en förändring av detta då det ju trots allt tar ett antal år att införa nya fartyg, vare sig de äregenutvecklade/producerade eller införskaffade på annat sätt. Detta är en debatt jag välkomnar och där många konstruktiva åsikter kan föras fram via ex. sociala medier.

Ja, marinchefen har som sagt uttryckt oro för just detta, vilket är bra och högst befogat. Men om vi i framtiden ska anskaffa nya ytstridsfartyg, vilket är viktigast att prioritera i en ansträngd försvarsekonomi. Större men därmed få fartyg med plats att basera Helikopter 14 eller en utökad numerär av plattformar och därmed också något mindre fartyg än ex Visbykorvetterna?

Det beror på vad vi ska använda fartygen till. Att vi har en liten numerär idag är allmänt känt och jag förordar såklart fler enheter för att kunna lösa uppgifter och att inneha redundans.
Ska vi ha många olika förmågor på fartygen så kommer också storleken att öka. Det är antalet förmågor som styr prislappen, inte storleken. Vad skiftet från internationella insatser mot nationell tyngdpunkt inneburit analyseras i hela Försvarsmakten. Utmaningen är just att ha resurser som mäktar med insatser i vardagen samtidigt som vi dimensioneras mot det väpnade angreppet.

Det är intressant att du belyser frågan om dimensionering av försvaret. Av just den anledningen tänkte jag ställa några frågor av mer operativ karaktär. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden nedgått högst avsevärt i samband med attFörsvarsmaktens huvudsakliga fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?


Vi har alltid övat för kvalificerat väpnad strid och även om våra övningstillfällen och framförallt antalet övade enheter har minskat i antal så har detta alltid varit dimensionerande. Däremot så tror jag att mycket av vårt mind-set så sakteliga börjar förändras. Jag är väldigt tydlig med att vi alltid ska vara beredda och tänka ”what-if” och inte leva naivt med att vi aldrig kommer att behövas i ett hotfullt stridsscenario. Att ständigt diskutera dessa situationer på vår flottilj är viktigt och jag spelade bland annat upp ett sådant scenario till fartygscheferna inför en övning i våras. Jag vet att det skapade diskussioner och även ett nytt medvetande hos vissa ombord. Utvecklingen i vårt närområde har såklart påverkat oss att tänka nytt (eller gammalt, om man så vill;)

Ett uppenbart mycket enkel, men bra grepp som vi borde diskutera oftare i både större ochmindre forum inom hela Försvarsmakten. Nästa fråga med koppling till detta, är Marinen i dag tillräckligt stor för att kunna försvara Sveriges territorium?


Nej, det är den inte! Men det är en fråga som består av flera faktorer, exv. motståndare, tid, plats m.m. Jag anser att behovet av marinen är oerhört stort och man behöver inte gå så långtså att det är en fullskalig invasion mot Sverige utan det kan realistiskt handla om politiska påtryckningar utifrån där Marinen löser uppgift i att skydda vår enormt beroende sjöfart till, från och runt Sverige.

I dag lägger vi åtskilliga timmar på utbildning och övning för att kunna landa helikopter 15 på Visbykorvetterna samtidigt som den operativa nyttan av dessa i ett högkonfliktsscenario kan diskuteras. Pratar ni något om detta i den marina chefskretsen, och vad är den allmänna uppfattningen?


Att återta förmågan att hantera helikoptrar eller andra flygande farkoster är av yttersta vikt. Här ska man komma ihåg att om vi inte kör på detta nu utan inväntar någon annan typ av helikopter eller t.ex. en UAV så försenas införandet eftersom fartygens personal och flygoperatörer måste utbildas nu. Påståendet att vi befinner oss i högkonfliktscenario 2 % av tiden och 98 % av tiden i lägre scenario gör saken än mer intressant. I vardagen är det av vikt att kunna komplettera fartygens förmåga med sensorer och länkar i luften.
Instämmer helt och hållet i det faktum att den dagliga verksamheten är viktig att hantera, men om jag omformulerar frågan något, kostar det inte mer än det smakar att kunna landa helikopter 15 på en Visbykorvett?


Nej, det är en förmåga som är svår att avsäga sig ifrån. Det är kanske snarare så att tillgång, övningsmönster, regelverk etc. försvårar det hela och som vi behöver komma tillrätta med.

Finns det någon avvecklad marin förmåga eller materielsystem som du saknar i dag för att kunna lösa morgondagens uppgifter?


Några exempel är bojbåtssystemet som i sin enkelhet passivt kunde spana av större områden i en ubåtsjaktsituation samtidigt som de skulle varit utmärkta utbildningsplattformar för ubåtsjaktoperatörer till Visby och helikoptrar.
Jag inväntar med glädje att även sjöminsystemet återläggs som resurs.

Luftvärnskapaciteten behöver utvecklas. Lvrb-diskussionen måste bli ärlig och enhetlig inom FM.

Det sista jag vill lyfta fram är anti-ubåtsgranatsystemet ELMA som vi avvecklat men inte ersatt med något motsvarande.


Avslutningsvis några mer mjuka frågor. Du bryter en trend sedan år 1522 genom att du blevmarinens första kvinnliga förbandschef, stort grattis till det trendbrottet!

Ett år tidigare under Folk & Försvars Sälenkonferens uttryckte Karin Enström följanderörande kvinnor i Försvarsmakten ”Det finns uppenbarligen hinder kvar för att kvinnor ska känna sig fullt ut välkomna och accepterade, alltifrån att utrustning till största del är anpassad för män till attityder och bemötande”. Delar du försvarsministerns uppfattning i frågan?

Jag har alltid motsatt mig att bli behandlad och generaliserad tillhörandes en minoritet. Vi är alla individer precis som de män vi arbetar tillsammans med. Själv har jag aldrig märkt av att inte känna mig accepterad men jag vet att det finns och det är helt oacceptabelt att det ska förekomma på 2000-talet i Sverige. Alla ska känna sig välkomna i Försvarsmakten, oavsett kön, religion, etnicitet eller sexuell läggning. Har man problem med den värdegrunden får man jobba någon annanstans!

Anser du att man bör vidta några aktiva åtgärder för att öka andelen kvinnor i Försvarsmakten, och vad skulle det i så fall kunna vara?

Man gör en hel del aktiva åtgärder redan och jag vet inte på rak arm vad mer man kan tänka sig att göra. Riktade rekryteringar är en sak men jag tror att Försvarsmakten måste ut mer i gymnasieskolor och informera om yrket, då når man alla, även tjejerna. I Norge kommer man införa plikt för båda könen, man inväntar där nu bara beslut om lagen. Det ska bli spännande att följa deras utveckling.

Utöver att vara förbandschef så är du även adjutant till kronprinsessan Victoria, ett riktigt hedersuppdrag. Vad gör man egentligen som adjutant, och hur går det att kombinera med tjänsten som chef?


Adjutantstjänsten genomförs en månad/år och nu är jag inne på mitt femte år. Under tjänstgöringsmånaden flyttar jag in på Haga och medföljer H.K.H Kronprinsessan Victoria på alla aktiviteter, resor såväl som besök. Allt ifrån koordinering med arrangörer och andra inblandade till hjälp vid talskrivning m.m.
Det känns svårt att lämna ordinarie jobb men som tur är har jag allra största förtroende för och är enormt tacksam mot min skickliga personal som gör mitt jobb under tiden.

Den sista och avslutande frågan får bli följande. Om du med tre ord ska beskriva dig själv som chef, vilka ord blir det då?

Lyhörd, omtänksam, rak. Det sista kan nog upplevas som jobbigt för många men sån är jag!

Med dessa rader tackar jag dig så mycket för att du tog dig tid för denna intervju och önskar dig fortsatt lycka till i ditt arbete som chef för 4. Sjöstridsflottiljen!

Den ständigt minskande Marinen



Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.

När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om ”glasnost och perestrojka” än att rusta sina militära styrkor.

I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.

Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg.  Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!

Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!

Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö – som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.

Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?

Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin ”end of life” vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna – HMS Jägaren – så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.

Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.

Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om…

Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.

Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.

Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.

Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga ”här och nu”. Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många ”ytstridsfartyg” som hela Försvarsmakten förfogar över. 

Vad borde då göras?

Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.

Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.

När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:

  • Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
  • Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
  • Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
  • Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
  • Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att ”utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet” så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
  • Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg  måste också ses över.
Detta kommer att kosta pengar, men samtidigt är det inga orimliga summor det handlar om. Våra politiker måste skjuta till ekonomiska medel, men samtidigt bör Försvarsmakten även överväga att prioritera den marina förmågan högre än vad man gör i dag då Marinen alldeles uppenbart är satt på svältkost. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den gemensamma materielplanen. 
Vidtar vi ovanstående åtgärder så har vi tagit ett steg i rätt riktning till skillnad från i dag då näst intill samtliga steg sker i fel riktning p.g.a. ekonomin trots politiska löften om ökad förmåga. För övrigt kan vi också hoppas på att samtliga fem korvetter av Visbyklass snart blir levererade…

I morgon avser jag skriva några rader om ubåtsjakt och annat runt detta ämne.


För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?”

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.
Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)

Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?

Foto: Försvarsmakten


Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.


/ Skipper

—————————

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar

Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?

I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!

Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask

Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen

Nedanstående är en replik från Andreas Braw:

Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replikmitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning – nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.

Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för ”vision”), SD:s idéer om ”återtagande” av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa ”försvarsvänliga” amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?

SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
”Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.”

Det är alltså för SD så viktigt att ”återta” gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas – det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med ”ett RBS 15 KA kompani på Gotland”. Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna – tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.

Valtersson säger också, fastän man är ”öppen för dialog” med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.

Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde – en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i ”spärrbanor” kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner – varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna ”bryta” motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.

Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.

Andreas Braw

Gamla metoder i ny förpackning

Sammanfattning
Den krigföring vi ser i östra Ukraina och sett på Krimhalvön är i sig ingen ny krigföring utan det är gamla metoder som väljer att utnyttjas på ett annat sätt och mer effektivt. Krigföringen har en lång förberedelsefas innan man övergår till ett konfliktskede, syftet med detta är att skapa sådana förutsättningar att man kan garantera en snabb och säker seger. Krigföringen bygger på en högra grad av asymmetri där man utnyttjar antingen rysktalande minoritetsgrupper eller socioekonomiska spänningar inom ett målland för att vända medborgarna inom mållandet mot den styrande regeringen. Därmed skapas en folklig resning och mållandet destabiliseras och därmed försvagas det så att motståndskraften mot ett väpnat angrepp nedgår. Krigföringen bygger på tre pelare specialoperationer, informationskrigföring och psykologisk krigföring.
Analys
Allmänt.De senaste tre (3) månaderna har tydligt påvisat att Ryssland omvärderat hur man väljer att genomföra modern krigföring. Tydligt är att Ryssland frångått vissa av de tidigare Sovjetiska principerna avseende krigföring, men även bibehållit vissa. Vad som är signifikant är att dess krigföring eller förandet av krigets initiala skede har fått en tydlig asymmetriskutformning, än tydligare än vad som förutspåddes under 1980-talets scenarior avseende utnyttjandet av t ex spetsnazförband.
Är då detta en revolution inom krigföringen dvs en ny form av krigföring som uppenbarat sig? Jag skulle hävda att så är inte fallet, vad Ryssland gjort på Krimhalvön och i östra Ukraina är hur man valt att använda olika metoder samt växelverkan mellan dessa, vissa metoder/instrument är tydligare än andra. Dock är det inget revolutionerande utan det är snarare hur man väljer att använda dem.
Tre (3) tydliga metoder utnyttjas av Ryssland, informationskrigföring, psykologiskkrigföring och specialoperationer. Utnyttjandet av dessa tre (3) metoder sker stundtals parallellt med varandra och i vissa fall enskilt utan växelverkan med de andra metoderna. Dessa tre metoder i sig är inget nytt och revolutionerande, vad som dock är intressant är hur och när man väljer att utnyttja dem likväl utnyttjas dem över en längre tid och utgör huvuddelen av krigföringen kontra de reguljära förbanden och metoderna..
En än tydligare spårbarhet finns i utnyttjandet av rysktalande minoritetsgrupper, både på Krimhalvön och i östra Ukraina är detta tydligt, dels utnyttjas de som en hävstång dels utnyttjas de som proxykrigareför att kunna förneka den egna inblandningen innan en tydligare inblandning i konflikten sker, något som visade sig tydligt på Krimhalvön, inledningsvis utnyttjas minoriteter med understöd av specialförband.
I mångt och mycket påminner Rysslands nuvarande agerande om hur man väljer insätta en revolt inom en nationalstat, vad amerikanska ’special forces’ benämner Unconventional Warfare (UW) dvs genom att utnyttja den egna befolkningen skapa ett uppror som sedan övergår i gerillakrigföring för att omkullkasta den styrande makten. UW kan även utnyttjas som ett inledande led i en konflikt eller under en konflikt för att försvaga en motståndare.
Bild 1. Möjliga principer och bärande pelare i modern rysk krigföring.
Ett antal tankegångar kring hur Ryssland kommer genomföra ett krig i 2000-talet har framförts dels innan krisen i Ukraina dels direkt i kölvattnet av den nuvarande krisen. Vad som har varit tydligt bland de olika förklaringsmodellerna som framförts likväl hos ryska militärteoretiker är en ökad grad av asymmetri i krigföringen för att kunna slå en överlägsen motståndare. Asymmetrin i krigföringen bör ses ur perspektiv avseende skapandet av gynnsamma förutsättningar. Krigets förande bör kunna indelas i sju (7) stycken steg. 1) Rangering av spelpjäserna dvs skapa politiska och militära förutsättningar med hjälp av dolda medel främst av underrättelsetjänst i mållandet. 2) Vilseledning dvs invagga motståndaren i felaktiga tankebanor både militärt och politiskt 3) Subversion dvs genom hot, mutor och att bedra nyckelpersoner skapa förutsättningar för kriget 4)Destabilisering utnyttja socioekonomiska nackdelar i mållandet för att skapa oroligheter 5) Uppror dvs oroligheterna övergår till renodlade konflikter inom mållandet 6) Kriget föranleds av en kort ouvertyr med specialförband övergår till strid över hela ytan med samtliga typer av vapenslag samt vapensystem 7)Neutralisering de kvarvarande motståndsfickorna sker genom överrullning och precisionsbekämpning.
Således kan vi se att man kan dela in krigföringen i två faser, den första fasen där konflikten genomföra under ytan främst med hjälp av underrättelseorgan och specialförband, den andra fasen är det egentliga kriget, där nationalstaterna officiellt är i krig med varandra ur en folkrättslig definition. Vad som är intressant är att det egentliga kriget är den minsta delen och förberedelserna inför det hela dvs rangeringen av spelpjäserna för att få en gynnsam position är den största.
Specialoperationer.Det första benet som bär upp denna form av krigföring är specialförband dels inom de väpnade styrkorna dels inom den militära underrättelsetjänst. Dessa enheter kommer vara delaktiga genom hela konflikten och vara de som ytterst möjliggör att konflikten kan vinnas genom att man rangerat spelpjäserna på ett sådant sätt att mållandet ej har motståndskraften att klara ett väpnat angrepp.
Underrättelsetjänstens huvudfokus kommer dels vara inhämtning dels påverkan. De ryska jägar- och specialförbanden utnyttjas markant inom ramen för denna nya ryska krigskonst. Förbanden utnyttjas från en tidigt skede i operationen intill dess slutförande. Specialförbanden utnyttjas främst för tre områden, subversion, leda/utbildairreguljära grupper samt direkta stridsinsatser. Specialförbanden skall intill dess att en öppen väpnad konflikt sker ej kunna knytas till Ryssland. Detta görs antingen genom att de ej bär rysk utrustning, är f d personal ur specialförbanden m m.
Underrättelsetjänsten kommer i det första skedet vara den som agerar främst, dels genom att inhämta information som ligger till grund för att finna svagheter inom mållandet dels påbörja en låg påverkan mot mållandet oftast genom ej militära medel utan vad som kan betecknas som politisk påverkan som ej skall kunna knytas till Ryssland. Underrättelsetjänsten försöker i detta skede att rangera spelpjäserna så att dessa står placerade på ett sådant sätt att ett väpnat angrepp underlättas och följande skeden kan genomföras.
Underrättelsetjänsten kommer därefter utnyttjas för att genomföra en gradvis påverkan i mållandet, inledningsvis syftar påverkan till att vilseleda mållandet om det egna landets avsikter. I grunden handlar det om att ej utmåla sig som ett hot, eller utmåla sitt agerande som resultatet av ett annat hot, likväl få mållandet att fokusera på andra händelser i omvärlden. Detta görs främst genom att utnyttja inflytelseagenter som kan påverka dels media dels den rådande politiken som förs inom mållandet.
Därefter kommer underrättelsetjänsten inrikta sin verksamhet mot subversion. Denna del syftar till att påbörja en nedbrytning av mållandets polisiära och militära styrka. Främst genom att kompromettera nyckelpersonal så att dessa hamnar i underrättelsetjänstens ledband, genom detta ser man framför sig att man kommer kunna omkullkasta del av ledningsstrukturen och få polisiära och militära förband att ge upp. Likväl påbörjas troligtvis även här rekrytering av individer som kan bli ledare för olika grupperingar i det kommande destabiliseringsskedet antingen bland ryska minoritetsgrupper eller inom socioekonomiskt utsatta grupper inom mållandet.
Vid destabiliseringsskedet kommer specialförbanden eller fd personal ur specialförbanden att utnyttjas. Destabiliseringsskedet syftar till att missnöjesyttringar ökar inom landet, från att enbart varit tal så börjar handling ske. I huvudsak utnyttjas specialförbanden i detta skede till att utbilda och organisera de grupperingar som i ett senare skede kommer genomföra uppror/upplopp mot den styrande makten i mållandet.
I skedet uppror/upplopp kommer specialförbanden leda de väpnade grupperna som kommer agera inom mållandet. Likväl kommer specialförbanden genomföra punktmåls insatser mot vissa specifika mål för att säkerställa framgång, dessa kan därefter överlämnas till de irreguljära väpnade grupperna inom mållandet. Likväl kommer de vara de som står för punktmåls insatser vid t ex upplopp för att dessa får en brutalare utgång än vad som kanske varit brukligt vid andra tillfällen utan en yttre inverkan.
I det avslutande skedet av uppror/upplopp kommer specialförbanden träda i verket för att genomföra den ouvertyr som syftar till att slå ut mållandets militära och politiska ledningsorgan samt förstöra viktig ledningsstruktur för mållandet. Detta syftar ytterst till att skapa en ledningskollaps hos mållandet när den öppna konflikten startar. Detta skall möjliggöra ett snabbt öppet krigsförlopp.
Informationskrigföring.Denna bärande pelare är troligtvis tvådelad dels handlar det om att äga de sändande media dels handlar det om att omöjliggöra för mållandet att kunna utnyttja sändande media för att kunna dementera information som sägs. Informationskrigföringen och den psykologiska krigföringen arbetar i huvudsak i symbios inom ramen för informationsoperationer.
Vad avser utnyttjandet av informationskrigföring så handlar det om att främst kontrollera media (främst television och radio) inom det aktuella mållandet. Genom detta försvåras motåtgärder främst på det psykologiska planet och en vinklad bild kan ges kring händelser och skeden inom ramen för den pågående operationen. Detta kan dels genomföras direkt eller indirekt. Direkt innebär att man tar kontrollen över sändande medium indirekt innebär att man utnyttjar inflytelseagenter vilket ger en vinklad nyhetsbild.
IT-attacker kommer även genomförs mot hemsidor för nyhetsbolag och statliga tjänster inom mållandet. Dessa angrepp syftar ytterst till att förneka medborgarna i mållandet förmågan att inhämta information och man blir hänvisad till information från andra källor där sannolikheten är hög att den är vinklad ur något perspektiv.
Troligtvis kommer man även utnyttja internetbaserade medium för att genomföra en enklare form av skensignalering genom att t ex lägga ut videoklipp på militär verksamhet. Detta för att skapa en fabricerad bild av vad som sker. Exempel på detta kan vara trupprörelser längs gräns mot en viss riktning, skapa en bild över att demonstrationerna är större än vad dessa är för att kraftsplittra resurser, sprida rykten kring att byggnader har intagits på olika håll inom mållandet m m.
När man väl nått uppror/upploppsskedet kommer man troligtvis försöka inta lokala tv- och radiostationer för att genomföra riktad informationsspridning. Detta är en form av fysisk informationskrigföring. Den riktade informationsspridningen innebär troligtvis att de grupperingar som utnyttjas inom mållandet kommer genomföra lokala tv- och radiosändningar med ett tydligt riktat budskap. Likväl kommer man troligtvis även förstöra vissa informationsbärare såsom tv- och radiomaster för att omöjliggöra informationsspridning inom begränsade geografiska områden av mållandet.
Riktad informationskrigföring kommer troligtvis även genomföras inom ramen för uppror/upploppsskedet. Det innebär att man fysiskt kommer överta telefon- och datatrafikpunkter. När detta väl är gjort kommer man blockera vissa system så att mållandets säkerhets- och ledningsstruktur ej kommer fungera. Exempel på detta kan vara att man blockerar vissa beslutsfattares mobiltelefoner, eller omöjliggör datatrafik inom vissa områden o dyl.
En annan metod för att genomföra informationskrigföring är fysisk sådan, kidnappning av journalister samt förstörelse av dess utrustning, härvid omöjliggör man att dessa kan vara informationsbärare och rapportera från mållandet. Effekten av detta kan bli att nyhetsbolagen och framför allt journalisterna upplever att det är för farligt att vistas i det aktuella området varvid nyhetsrapporteringen nedgår och därmed blir det en ensidig rapportering varvid man når framgång på informationsarenan.
Informationskrigföringen inom ramen för denna form av rysk operationskonst är troligtvis tvådelad. Dels syftar den till att utgöra en grund för att kunna forma befolkningens sinnevärld. Dels syftar den till att kraftsplittra motståndaren genom desinformation. Informationskrigföringen genomförs på samtliga medium som civilbefolkningen har åtkomst till och därmed även delar av civila beslutsorgan. Detta åskådliggör tydligt vikten av säkra sambandsmedel dels för den civila administrationen dels för den militära.
Vad som skall beaktas är att detta fungerar troligtvis sämre inom geografiska områden som har en högre grad av informationsteknologisk spridning, där kommer troligtvis inriktningen istället vara att fysiskt nedkämpa de informationsbärande systemen främst genom sabotage för att dölja sin egen inblandning och som en konsekvens omöjliggöra informationsinhämtning för befolkningen. Därmed omöjliggörs förmågan att skaffa sig information kring händelseförlopp och därmed även förmågan att skapa sig en bild av vad som sker.
Psykologisk krigföring. Den psykologiska krigföringen inriktas främst mot att destabilisera den styrande makten i mållandet. Detta görs genom att dels diskreditera mållandet internationellt dels skapa missnöje inom målandet samt visa den styrande makten svag eller ondskefull genom att underminera dels politiker dels polis och militär. Den psykologiska krigföringen förs i alla former av medier.
Genom övertagande av informationsbärare vilket till stor del informationskrigföringen inom denna nya form av rysk krigföring syftar till, underlättas genomförandet av den psykologiska krigföringen avsevärt. Härvid kan Ryssland obehindrat när detta är genomfört tydligt påverka befolkningen inom det aktuella operationsområdet.
Kan man inte i upprorsskedet ta informationsbärare för att genomföra den psykologiska krigföringen kommer det troligtvis den psykologiska krigföringen bli mer utsträckt i tid. Vilket i sitt slutskedet kommer övergå till ryktesspridning o dyl då man istället väljer att förstöra informationsbärarna så att mållandet ej kan komma ut med korrekt information till den egna befolkningen.
Den psykologiska krigföringen kommer föras över dels traditionella mediabärare såsom Tv och radio dels över ny media såsom öppna mediatjänster där användare själv kan lagra information som sedan sprids via sociala tjänster såsom Twitter o dyl. Den psykologiska krigföringen kommer föras över hela ytan för att kunna nå samtliga ålders- och socialgrupper inom mållandet, huvudbudskapet kommer troligtvis vara detsamma men hur det framställs och framförs kommer vara olika beroende på målgruppen.
Den psykologiska krigföringen omfattar även förevisning av militär styrka, dock skall beaktas att förevisning av detta är inte enbart psykologisk krigföring utan kan även omfatta andra syften, syftande till att skrämma och demoralisera motståndarens förband och påverka de politiska beslutsfattarna. Exempel på detta är främst övningsverksamhet, övningarna kan dels ske inom det egna landet för att visa militärstyrka dels i anslutning till mållandet för att uppvisa sin militära styrka.
Den psykologiska krigföringen förstärks även med utnyttjandet av specialförband och irreguljära förband (detta kan vara upprorsmän o dyl) inom mållandet. Likväl utnyttjas stridigheter mellan de irreguljära förbanden och mållandet för att underminera ställningen för den styrande makten inom mållandet dels nationellt dels internationellt. Finns ej den socioekonomiska grunden för uppror kommer troligtvis upplopp o dyl anstiftas istället för öppna stridigheter mellan irreguljära förband och mållandets säkerhetsstyrkor. Varvid dessa upplopp utnyttjas som ett led i den psykologiska krigföringen mot mållandet.
Den psykologiska krigföringen förs genom hela förloppet med varierande intensitet samt mot olika målgrupper med olika budskap inom mållandet. Likväl kommer troligtvis mållandet inom Rysk media demoniseras för att skapa en folklig opinion, för utnyttjandet av militär vapenmakt, likväl för att mobilisera de moraliska resurserna inom Ryssland mot mållandet.
I och med att förberedelsefasen är så pass lång innan konflikten övergår till öppna strider kommer den psykologiska krigföringen fälla stora avgöranden. Detta utifrån det faktum att man vill skapa så pass gynnsamma förutsättningar i mållandet för de egna stridskrafterna som det bara är möjligt. Detta innebär ytterst att den psykologiska krigföringen syftar till att säkerställa att motståndet helst är brutet innan striderna påbörjas. Likväl att mållandets befolkning är så pass splittrat så att någon egentlig motståndsvilja mot angreppet ej går att uppbåda.
Slutsatser
Att de inledande stegen (dvs stegen innan ett formellt krig) i detta sätt att inleda ett krig fungerar det har vi sett tydliga bevis på vid Krimhalvön och östra Ukraina. En stor del har varit att man kunnat utnyttja asymmetrin i att använda dels förband som ej formellt går att knyta till Ryssland dels utnyttjandet av irreguljära förband (läs civila som tar till vapen). Likväl har vissa asymmetriska metoder utnyttjas såsom att lokala befälhavare mutas, hotas o dyl och därmed lägger ned vapnen. Hur metoden dock skulle fungera då rysktalande minoriteter ej utnyttjas utan istället utsatta socioekonomiska grupperingar, vilket skulle bli fallet vid t ex en konflikt mot Sverige eller Finland är osett, men utnyttjas sådana spänningar på rätt sätt bör effekten kunna bli likartad. Vad som är oroväckande med asymmetrin i krigföringen är att civila i en allt större omfattning än tidigare kommer omfattas av kriget, likväl vara en av nyckelspelarna i det, varvid det blir tydligt att lagrummet som finns om militärt stöd till rättsväsendet bör analyseras om det dels är tillräckligt dels måste övningar inom ramen för denna påbörjas och inte bara på en spel nivå.
Två omedelbara konsekvenser går att dra kring denna nya form av krigföring som verkar tillämpas av Ryssland. Dels krävs en fungerande säkerhetstjänst dels krävs fungerande säkerhetsförbandför att kunna möta hotet. Detta i och med att förberedelseskedet inför ett väpnat angrepp kan bedömas som mycket långt och om det väl påbörjas kommer det bli mycket svårt att stoppa det som sats i rörelse.
Vad avser säkerhetstjänsten inom ramen för denna form av krigföring bör den inriktas mot att finna de underrättelseofficerare illegala som legala som dels genomför klassiska förberedelser inför ett väpnat angrepp dels de som genomför rekrytering av beslutshavare o dyl som kan träda i verket i destabiliseringsskedet och därmed sänka motståndsviljan inom rätts- och försvarsstrukturen inom Sverige. Likväl krävs en uppföljning av dessa underrättelseofficare i syfte att kunna lokalisera om de genomför rekrytering av vad som kan bli cell ledare inom subversiva grupperingar som kan träda i verket i ett uppror/upplopps skede.
Vad avser säkerhetsförband kommer dessa krävas i det tydliga skymningsläget som kommer uppstå i en större och längre omfattning än vad som förutsågs utifrån 1980-talets modell på ouvertyr. Säkerhetsförbanden bör enligt tidigare modell utnyttjas mot att söka samt nedkämpa specialförbandsdelarna som uppträder inom landet. Däremot krävs en tydligare koppling mellan den civila säkerhetstjänsten och de militära säkerhetsförbanden för att kunna lyckas i uppspårning och nedkämpning av dessa i och med att huvuddelen av den inledande ouvertyren kommer ske i urban miljö, där man kan utnyttja de socioekonomiska spänningarna till sin fördel som motståndare.
Låt oss nu göra ett hypotetiskt krigsspel kring hur denna metod kan användas mot Sverige. Detta kan göras utifrån grundförutsättningen att Säkerhetspolisen angett att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Rysslands målsättning i detta hypotetiska scenario kommer vara att dels undvika ett svenskt NATO medlemskap dels säkerställa egen geostrategisk position i Östersjön genom att ta Gotland. Skedena intill öppet krig kommer belysas i detta hypotetiska scenario. Troligtvis kommer Finland även till del beröras av denna konflikt, Ryssland kommer i det längsta försöka undvika en konflikt med NATO i de Baltiska staterna dock kommer en ökad destabilisering ske där, men grund syftet kommer vara att försöka säkerställa sin egen position mot NATO genom detta agerande.
Läge och förutsättningar: Sommaren 2015 efter Ukraina krisen har den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och EU/NATO haft en nedåtgående spiral, intensifierad övningsverksamhet dels i Barensregionen dels i Östersjöregionen har gett ett stort antal gränskränkningar mot Sverige. Likväl har Ryska propåer återigen framförts om att få stationera civila säkerhetsföretag på Gotland för att säkerställa Nord Stream ledningens säkerhet. Den senaste propån genomfördes i samband med en större kombinerad sjö- och luftstridsövning i Östersjön. Med tydligt riktade inslag mot Svenska militärgeografiska områden. Vilket kommit att föranleda att den sittande Regeringen framfört till riksdagen om att snabb behandla en ansökan för ett NATO medlemskap utan förgående folkomröstning utan enbart med en riksdagsomröstning.
Rangering av spelpjäser. Troligtvis finns både inflytelseagenter samt celler med illegala underrättelseofficerare likt den spion ring som ’Anna Chapman’ ingick i även i Sverige. Dessa har troligtvis i det dolda redan nu och de senaste åren planterat information mot ett NATO medlemskap i och med att detta har varit en återkommande politisk fråga de senaste fem åren samt det skulle förändra den geostrategiska balansen markant inom Östersjöregionen till nackdel för Ryssland. Likväl har troligtvis de socioekonomiska motsättningar inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen studerats och troligtvis har visa framstötar har genomförts inom dessa regioner.
Vilseledning.Del av vilseledningen i detta fall kommer vara att få den Svenska civila och militära ledningen att fokusera på ett annat geografiskt område än sitt egna. Att så redan kan ha skett kan vara Försvarsberedningens syn på att det varit inom Rysslands östra regioner den största hotbilden varit, trots att man från Rysk sida kontinuerligt framfört att NATO ses som ett tydligt militärt hot. Del av vilseledningen kan även komma att vara att framtvinga en situation för att stärka sin egen geostrategiska position dvs framtvinga en konflikt, vilket skulle kunna vara fallet i detta hypotetiska scenario.
Subversion. I detta scenario kommer subversionen att inriktas mot att dels kompromettera viktiga personer på Gotland för att kunna genomföra ett väpnat motstånd dels myndighetspersoner inom polisväsendet på mellannivå inom Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen. Troligtvis kommer man inrikta sig mot ideologiskt närliggande individer till Ryssland, finns ej detta kommer man genom hot eller liknande metoder få dem att följa den tilltänkta uppgiften.
Destabilisering.Detta kommer ske dels genom utökade sociala spänningar mellan grupper i Malmö, Göteborg och Stockholmsregionen, det civila samhällets resurser kommer överansträngas samt resurser kommer kraftsamlas från andra områden till dessa tre, vilket gör andra delar av Sverige sårbara. Dels genom utnyttjande av psykologisk krigföring mot Sverige man kommer visa på hur Sverige ej är ett demokratiskt land, ej tar hand om sin egna befolkning o dyl. Likväl kommer man visa på att den styrande Regeringen ej kan ta ansvar för medborgarnas säkerhet.
Uppror/upplopp.Destabiliserings skedet kommer nu övergå till ett öppet upplopp inom de tre tidigare nämnda områdena. Vapen kommer delas ut till mindre grupperingar som med understöd av fd Rysk specialförbandspersonal kommer ta Tv och Radiohusen i Malmö samt Göteborg. Nationella insatsstyrkan kommer troligtvis sättas in och mest troligt är att stora delar av den kommer nedkämpas mht att olika former av försåtsmineringar samt delar av den fd specialförbandspersonalen kommer finnas på plats just med syftet att nedkämpa denna styrka. Inom Stockholmsregionen kommer eldöverfall genomföras mot räddningstjänstens resurser vilket kommer föranleda att poliseskort av piket motsv kommer krävas. Avslutningen av uppror/upplopp kommer bli att polisens resurser är överansträngda samt en ”spontan” demonstration kommer uppstå vilket resulterar i att riksdagshuset stormas med ett stort antal dödsoffer som följd både inom polisväsendet samt bland demonstranterna. Ett nationellt trauma kommer uppstå över att detta har skett i lugna Sverige paralleller kommer dras till Ådalen 1931, ett politiskt besluts vakuum kommer uppstå samt stora påtryckningar kring regeringens avgång som följd av de senaste händelserna. I detta skede kommer ouvertyren påbörjas med en stor sabotagevåg mot främst det militära ledningssystemen samt en mordvåg mot den militära och civila ledningen i Sverige.
Stor tack till Lars Gyllenhaal och Wiseman för synpunkter
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
Säkerhetspolitik.se 1, 2(Svenska)
Committee to Protect Journalists 1(Engelska)
Rferl 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
National Defence Academy of Latvia 1
Foreign Policy 1, 2, 3(Engelska)
SvD 1, 2, 3(Svenska)
The Washington Post 1(Engelska)
Time 1(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
VPK 1(Ryska)

Marinens vikande övningstrend 2001-2013

För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén – ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.

Inledning

Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.

Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.


2001

Målet under 2001 var att efter FB-00 ställa om mot det nya nätverksbaserade försvaret. Det framgår i årsredovisningen att det under året skulle bli en betydande nedgång i förmåga och beredskap jämfört med tiden före FB-00. Detta har varit nödvändigt p.g.a. ökade ekonomiska kostnader för avveckling att förskjuta ambitionsnivån avseende övningar med ungefär ett år. Årets resultat är en konsekvens av kraftfulla ekonomiska åtgärder för att kunna gå skuldfri ini 2002. Det målet har nåtts.

Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.

Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.

Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.

Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.

Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.

2002

Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare  officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.

Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.

Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).

2003

Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.

De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.

Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.

2004

De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna

De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna.

Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.

Avseende Försvarsmaktens förmåga så bedöms det för närvarande inte föreligga något omedelbart invasionshot mot Sverige. Därmed krävs heller inget lika omedelbart gripbart invasionsförsvar. Försvarsmaktens krigsorganisation har därför kunnat reduceras i mycket stor utsträckning. Samtidigt är en ökning, utgående från dagens nationella och internationella krav och behov, helt otillräcklig om ett invasionshot återigen i en framtid skulle uppstå. Det beror främst på att antalet förband som organiseras är för få i ett sådant läge.

Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)

Under året har Försvarsmakten genomfört en intensiv och givande övningsverksamhet. Vid stridsfartygsförbanden har operativ och taktisk rörlighet, allsidighet, hög skyddsförmåga och modernitet prioriterats. Utvecklingen av förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser och övningar har fortsatt med hög ambition.

För Marinförbanden har slutövning SAMMARIN genomförts med vissa begränsningar pga att ekonomin ej medgav en längre sammanhängande övning. Fortsatta begränsningar i budget kommer innebära att det påbörjade återtagandet av väpnad strid inte kommer att kunna genomföras och att vi får börja om igen.

Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.

2005

De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.

I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.

Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.

Marinens slutövning SAMMARIN-05 har genomförts med gott resultat. Erfarenheterna är överlag goda till mycket goda. Kombinationen fullt scenariostyrd övning, internationella reglementen och kommandospråk samt överlagrad analys- och STEAM TEAM-verksamhet visade sig skapa en mycket uppskattad övning. 
Avseende det totala gångtidsuttaget har det för ytstridsfartygen minskats under året jämfört med föregående år. En faktor är att samtliga robotbåtar och patrullbåtar har avvecklats under året
Anm: Värt att särskilt notera är att bilagan ”Värdering av Försvarsmaktens operativa förmåga” från 2005 (d.v.s. efter FB-04) är klassificerad kvalificerat hemlig jämfört med tidigare när den enbart varit klassificerad som hemlig.

2006

Det gångna året 2006 har inneburit att ominriktningen enligt försvarsbeslutet 2004 fortsatt i Försvarsmakten. Att reformera Försvarsmakten tar tid, men årets operativa insatsverksamhet visar tydligt att Försvarsmakten är på rätt väg mot målet – ett insatt insatsförsvar.
Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. De internationella övningarna har en avgörande betydelse för utveckling av våra förbands förmåga att delta i internationella insatser. Ett omfattande arbete har startat under 2006 för att ytterligare höja insatsberedskapen. Vi behöver emellertid ägna ökad uppmärksamhet åt den nationella insatsberedskapen.

Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)

Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.

Gångtiden för stridsfartyg och ubåtar under året är högre än tidigare år. Detta kan härledas till två saker. Sedan september 2006 är en korvett typ Göteborg (HMS Gävle) insatt i ML 01 i östra Medelhavet och dess gångtid under insatsen ingår i de för fartygstypen redovisade antal timmar, därav den högre gångtiden jämfört tidigare år. En ubåt typ Gotland bedriver sedan sommaren 2005 samövningar med USA, dess gångtid ingår i redovisningen för ubåt och medför att gångtidsuttaget ökar under året jämfört med 2005. 

Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.

2007

Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.

Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.

Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).

Avseende marinens övningsverksamhet så har utbildningen av fartygsbesättningar slutförts till reviderade mål. För de marina förbanden är personalläget fortsatt ansträngt efter de åtgärder inom personalområdet som blev en konsekvens av försvarsbeslutet 2004. Vid 3. ytstridsflottiljen är målsättningen trots allt inte helt uppnådd, viss grundläggande fartygsutbildning saknas. Vid 4. ytstridsflottiljen är målsättningen är inte helt uppnådd då vissa brister finns i besättningsutbildningen.
Avseende årets gångtid så har fartygen till huvuddelen utnyttjats för genomförande av grundutbildning samt för uppsättande av registerförband enligt plan. En korvett typ Göteborg (HMS Sundsvall) var insatt i ML 02 i Medelhavet under första halvåret, därav den högre gångtiden för fartygstypen jämfört med tidigare år (även andra halvåret 2006 var en korvett insatt i ML 01). Antalet gångtimmar påverkas också av ekonomiska restriktioner under genomförandeåret, t.ex. inställande av övningar, lett till ett lägre nyttjande av gångtimmar.

2008

I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.

Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.

Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.

Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.

De lågt ställda målsättningarna i verksamhet och ekonomiska begränsningar under 2008 har medfört minskad gångtid för samtliga fartygstyper. (Noterbart är att gångtidsuttaget 2008 är det lägsta någonsin i Marinen där stridsfartyg och ubåtar sammantaget underskred 5000 gångtimmar.)


2009

Försvarsmaktens verksamhet har genomförts med goda resultat. Försvarsmakten har uppfyllt krav och målsättningar för utbildningsverksamheten, vilket inneburit att utbildningen bedrivits på en nivå så att rekryteringsgrunden till internationella insatser samt till officers- och specialistofficersutbildningen har kunnat säkerställas.

Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i  stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.

Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.

Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.

2010

Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.

Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen. 

Försvarsmakten kan även konstatera att resultatet av 2010 års arbete belyser de utmaningar som finns i personalförsörjningsreformen. Vårt land har ingen egen erfarenhet om de mekanismer som påverkar personalförsörjningen i ett frivilligt försvar.
Under året har ett 25-tal kränkningar av svenskt territorium hanterats, vilket är en ökning jämfört med föregående år och bedöms bero på den omfattande övningsverksamheten i närområdet.

Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.

För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.

2011

Försvarsmaktens förbandsanslag pekade prognoser tidigt 2011 på att ledighetsskulden var större än väntat. Till det kom uppgifter om att pensionsutbetalningar skulle bli mer kostsamma än planerat. För att inte riskera ett överutnyttjande av de tilldelade anslagen vidtog Försvarsmakten ett antal åtgärder. Bland annat reducerades övningsverksamheten. Resultatet visar nu på ett gynnsammare utfall än tidigare prognoser. Anslagssparandet på förbandsanslaget, cirka 400 miljoner kronor, kan nu användas till en fortsatt reformering av Försvarsmakten under 2012. Bland annat kommer övningsverksamheten att förstärkas och vissa soldatanställningar kommer att tidigareläggas.

Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.

I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.

Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men målsättningarna enligt verksamhetsuppdraget för 2011 uppnås endast till del. I och med att marinens slutövning SWENEX 3 ställdes in uppnåddes inte målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband. Vidare har brister i tillgänglig materiel och personalvakanser bidragit till målavvikelsen. Avsikten är att genom övningar 2012 bidra till att målsättningen nås.

Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.

2012

Den verksamhet som var planerad för 2012 har i allt väsentligt genomförts med ett bra till mycket bra resultat. Vi har haft fortsatt god kontroll på ekonomin men prognoserna på förbandsanslaget behöver förbättras vilket vi lägger stor kraft vid att åtgärda.
Våra medarbetare känner frustration över alla pågående förändringsuppgifter samtidigt som huvuduppgifter skall lösas. Produktionsmålsättningarna för amfibieförbandet har varit låga beroende på att krigsförbandet alltjämt i huvudsak bemannas med krigsplacerad värnpliktig personal som Försvarsmakten ej har förfogande över för övningsverksamhet.

Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.

Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården. 

Det sammanlagda gångtidsuttaget för ytstridsfartyg och ubåtar fortsätter att minska.

2013

Vi har genomfört en medveten satsning på övningsverksamheten för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings och attraktionskraft. Resultaten för året visar också övningsverksamheten har gått över förväntan.
Under hösten fick verksamheten också anpassas på grund av ett högre än planerat utfall på förbandsanslaget. Genom de åtgärder som vidtogs kunde den absoluta merparten av den planerade verksamheten genomföras.

Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.

Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan  p.g.a. vissa systembrister.

Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.


Sammanfattning

I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.

Vad som också är tydligt är att det inom Marinen precis som redovisats för de övriga två försvarsgrenarna tidigare, så har man under perioden löpande byggt upp en kompetensskuld på grund av reduceringar i övningsverksamheten som man avser ta igen senare, men som man aldrig kommer i kapp med.
Noterbart är att den samlade operativa förmågan trots ovanstående faktorer varje år bedöms som god trots reduceringar i förbandsmassan och uteblivna övningar. I vissa fall har den även ökat jämfört med föregående år. Detta är anmärkningsvärt och i vissa fall vilseledande för en lekman som ska ta del av redovisningen. Trots ovanstående så redovisas varje år efter 2004 att förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms innehålla brister som begränsar handlingsfriheten. Detta redovisas fram till 2012. Därefter har denna del försvunnit trots att förbandsnumerären succesivt har minskat.
Noterbart är också att att brister i ubåtsjaktförmågan redovisas öppet år 2001 och därefter nämns ingenting förrän 2013 trots många påverkande faktorer inom detta område. Förhoppningsvis redovisas detaljer runt detta i den från 2005 kvalificerat hemliga bilagan. 
Som diagrammet visar här nedan så har det totala gångtidsuttaget på ytstridsfartyg och ubåtar minskat konstant under de senaste åren. Avvikelserna under 2006 och 2009 beror uteslutande på de internationella insatserna ML 01/02, ME 01 samt ubåten Gotlands verksamhet i USA. En av anledningarna till att gångtidsuttaget trots allt inte minskat mer än vad det ser ut att ha gjort är bland annat att ett helt annat uppträdande tillämpas i samband med övergången till en renodlad korvettflotta. Tidigare förtöjde eller ankrade fartygen ofta under nattetid i samband med övningsveckor p.g.a. en mindre bemanning. Numera är fartygen i stället ofta till sjöss dygnet runt och därmed ökas den totala drifttiden jämfört med tiden fram till och med 2005.

Det sägs ofta från regeringen att Försvarsmaktens förmåga har ökat sedan 2006 när Alliansen tillträdde. Tittar man på den totala utvecklingen avseende övningar och drifttid på fartyg så ger det en något annorlunda bild av läget.

Att tänka smalt och kort

Några ord i efterdyningarna av gårdagens partiledardebatt: Tänk så förvånad man blir när en partiledardebatt i Sverige inleds med försvarspolitik! Det måste vara det yttersta beviset på att något har hänt i offentligheten. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka statsminister Reinfeldt, men det kanske var det han försökte uttrycka: Jag tycker vi ska […]

Goddag – YXSKAFT

Foto: Försvarsmakten

Så var då dagen kommen då försvarsminister Enström på plats i Stockholm stad, närmare bestämt på Jakobsgatan, ännu en gång hade det mindre glamourösa nöjet att svara på två relativt enkla frågor från en av folkets demokratiskt valda ledamöter sittandes i Svea rikes riksdag. 

Möjligen var de två frågorna som låg där på ministerns skrivbord av så pass rudimentär karaktär samt det faktum att ministern hade den stundande påskledigheten för ögonen, att hon inte ens bemödade sig att läsa och än mindre försöka förstå frågan från riksdagsledamoten från Sölvesborg. Möjligen var det så att försvarsministern – utan att tänka så särskilt mycket på vad hon gjorde – helt enkelt tog fram första bästa papper som låg överst i den rymliga skrivbordslådan med texten ”MARINEN” skrivet på framstycket. Den senaste marina frågan som var på tapeten var ju den infekterade frågan om ubåtar och det var därför ett sådant ärende som låg överst i ”marinlådan”.

Sagt och gjort, papperet fick gå en runda i kopieringsapparaten och därefter tillfogades några ytterligare rader som hämtade ur Jakobsgatans ”floskelbank”. Därefter gick papperet vidare till riksdagskansliet som svar på ledamotens två mycket enkla och konkreta frågor. Ovanstående är givetvis rent påhitt, men man kan faktiskt tro att det var så här det gick till så när man läser försvarsminister Karin Enströms svar på Peter Jeppssons två frågor.

För att göra det hela så pedagogiskt som möjligt så redovisas här nedan den första skriftliga frågan som ställdes till försvarsministern av den engagerade ledamoten som är orolig för Marinens framtid. Själva frågeställningen är fetmarkerad.


Fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd. 

Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52). 

I mars 2014 presenterade utredningen sitt betänkandeInvesteringsplanering för försvarsmateriel – en ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess.

Med anledning av att tillgång till fartyg för övervakning av våra gränser är helt avgörande för att kunna upprätthålla rikets territoriella integritet ställer jag ånyo frågan: 

När avser regeringen att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren?

Att frågan berör två korvetter av Göteborgsklass torde det inte vara några oklarheter runt. Men så här ser försvarsministerns svar(?) på denna i mina ögon tydliga och konkreta fråga ut……


Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU

Försvarsdepartementet
Försvarsministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)

Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.

Stockholm den 16 april 2014

Karin Enström

? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?

Karin Enström svarar(?) på frågan genom att deklarera att materielplaneringen är komplex och börjar sedan tala om ubåtar(!) och att man i ”god ordning prövar förslag till materielanskaffningar”…

Man tar sig för pannan och undrar hur det har kunnat gå så här illa med svensk försvarspolitik.
Över till nästa fråga istället för att se om svaret ens berör den aktuella frågeställningen den här gången?


Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).
 

För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg. 

Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

och vi går direkt över till svaret(?)….

Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU

Försvarsdepartementet
Försvarsministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)

Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.

Stockholm den 16 april 2014

Karin Enström

? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?
Jag kan inget annat göra än att konstatera att det här är ytterst beklämmande och bekymmersamt. Primärt är regeringens undermåliga hantering, och för den delen även Försvarsmaktens interna nedprioritering av Marinen och de marina förmågorna ett faktiskt hot mot rikets säkerhet. 
Marinen kommer på sikt att försvinna om trenden med den långa raden av ”icke-beslut” och strykningar ur materielplanen får fortsätta. OM detta tillåts fortsätta kommer Marinen inom en mycket nära framtid att bestå av nio verkansdelar i form av fyra ubåtar och fem Visbykorvetter. När dessa sedermera når sin livslängd finns heller inga ersättare eftersom Försvarsmakten i sin egen materielplan har strukit samtliga nybyggnadsprojekt.
Just nu verkar hela mediasverige, hela regeringen, majoriteten av riksdagen och 99% av svenska folket tro att vi får en stark marin bara affären med ubåtsprojektet A 26 går i lås. Så är inte fallet!  
På kort sikt så kommer inte ens det som framgår i den senaste och gällande propositionen ”Ett användbart försvar” att kunna förverkligas. I propositionen framgår det på flertalet punkter att Marinen ska bestå av fem Visbykorvetter och två korvetter av Göteborgsklass. Varför regeringen fortfarande vägrar fatta beslut, och som det ser ut nu vägrar att ens beröra frågan inger få förhoppningar för den nära framtiden. Detta samtidigt som omvärldsläget för varje dag som går snabbt förändras till det sämre.
De två ärenden som i dag besvaras(?) har även tidigare drivits av Peter Jeppson mot regeringen och försvarsministern. Läs gärna de tidigare svaren och mina kommentarer på frågan om ombyggnad till vedettbåtar här, samt frågan om korvetter här och den efterföljande interpellationsdebatten här. En interpellationsdebatt som innehöll ett antal ministersvar som inte kändes särskilt seriösa ur en säkerhetspolitisk aspekt.
Moderaterna har nu ungefär fem månader kvar vid regeringsmakten och därmed kontrollen över försvarsdepartementet. Jag håller det för osannolikt att regeringen kommer att fatta dessa två nödvändiga beslut för att säkerställa ens en begränsad marin förmåga under sin kvarvarande tid på Jakobsgatan. Att ministern uppenbart överväger att kanske INTE fatta dessa beslut för att säkerställa att Marinen kan nyttja sju korvetter och två vedettbåtar är oseriöst, oansvarigt och ett direkt hot mot Sveriges säkerhet!

Sekundärt så anser jag att det även ytterst bekymmersamt, och ett hot mot demokratin att en minister inom ramen för en av riksdagens grundläggande former – möjligheten för riksdagsledamoten att ställa frågor till en minister – kan tillåtas att aldrig behöva svara konkret på en saklig fråga?

Att som ansvarig minister i det här fallet svarar på frågor som inte är ställda – om saker som ubåtar och svensk undervattensförmåga – när frågan gällde ytfartyg borde vara otillåtet! För att systemet med skriftliga frågor ska fungera så borde det vara ett krav på att dessa ska bevaras sakligt både vad avser form och innehåll!


Sju korvetter är en låg nivå. Fem korvetter är en mycket låg nivå.. Marinen är uppenbart satt på svältkost av sittande regering! 
———————————————
Goddag yxskaft är ett språkligt uttryck som används om ett svar man får av någon kan karaktäriseras som nonsens på så vis att det inte svarar på frågan.

Uttrycket kommer från en historia där en döv gubbe som tillverkar ett yxskaft ser en främling komma gående, och funderar över vad denne kan tänkas vilja. Gubben antar att främlingen ska fråga om vad han tillverkar, och att han sedan vill veta vägen till stan och då tänker han säga att det är åt vänster. Främlingen börjar med att säga ”goddag” men får svaret ”yxskaft”.

Skrota Bogalandscenariot och växla upp!



Försvarsmakten har nyligen avslutat en enorm stabsövning – VIKING 14 – med deltagande från drygt 50 nationer och 90 organisationer.  Övningen går ut på att leda, samverka och hantera aktuella ”utmaningar” i en internationell freds- och krishanteringsinsats. Övningen hade totalt cirka 2500 deltagare.


Bogaland är ett fiktivt land som i spelet utgörs av Mellansverige. Till detta ett scenario med en stat som delats i fyra delar varav Gotland delats i två delar. Tänk ett sönderfallande forna Jugoslavien så får man en bild av vad det hela handlar om.
Jag vet inte hur länge Försvarsmakten har använt detta scenario, men det är länge, lite för länge enligt min mening. Bogaland används under såväl VIKING som CJSE och en rad andra övningar.
Under årets VIKING så hyllades övningen som ”den bästa övningen i världen” av Brigadgeneral Stefan Andersson, till vardags C ATS och övad COM LCC i Enköping under VIKING-14. Nu vore det väl något förmätet av mig att hävda något annat när det gäller Anderssons domäner på markarenan, men den bilden känns inte igen sett från den maritima arenan då detta scenario har tillämpats. För flygstridskrafternas del har ACC suttit i Uppsala där man inte kan skönja samma entusiasm. Den maritima komponenten MCC har suttit i Karlskrona.
Men vad vill jag då säga med rubriken?
Jag tycker detta scenario, framtaget under den strategiska time-outen så Försvarsmakten befann sig i en identitetskris är överspelat. Tiden efter FB-04 när internationella insatser var dimensionerande och Försvarsmakten byggdes om för att bidra till brandsläckning i oroshärdar genom ”expeditionär förmåga” så var scenariot relevant. Nu är det andra tider.
Någon kommer säkert att hävda att det är viktigt att öva ”comprehensive approach” tillsammans med andra myndigheter inom ramen för krishantering? Ja, så är det men problemet är att vi borde göra det i en nationell kontext med ett helt annat innehåll och med andra deltagare.
VIKING och CJSE borde enligt min mening stuvas om i sin helhet och växlas upp minst två steg där ett väpnat angrepp på ett nordiskt land, kanske Sverige eller kanske ännu hellre, där ett väpnat angrepp mot Baltikum är det dimensionerande scenariot som ska hanteras av en sammansatt styrka. 
Representation från statsledning, MSB, Polisen, KBV, Vattenfall, Hamnar och andra aktörer som har avgörande del i att trygga vår försörjning borde vara självklara deltagare. Då kan man öva på ett sådant sätt att man kan dra skarpa lärdomar i syfte att förbättra båda samverkan mellan dessa aktörer och för att hitta bristerna i nuvarande system. Att bristerna är många när det gäller civilförsvaret är nog ingen underdrift då civilförsvaret och krisberedskap är något som i praktiken knappast existerar. Klipp importen av olja och stäng Göteborgs hamn i en sådan övning och se vad som händer.
Rent militärt hade detta gett möjligheten att i stabsmiljö öva att ge och ta emot stöd i enlighet med ”solidaritetsprincipen”. Jag vill hävda att det hade gett betydligt mer än vad innehållet i nuvarande scenario ger. 
Utvecklingen i vår omvärld och Rysslands annektering av Krim och fortsatta militära hot ger vid handen att det är kvalificerad strid som behöver övas, även i fiktiva stabsövningar. Av den anledningen anser jag att nuvarande Bogalandscenariot bör skrotas eller omarbetas i grunden.
För Marinens del så rimmar inte alls innehållet med Marinchefens uttalade målsättning om att övningsverksamheten ska dimensioneras mot en ”högteknologisk och kvalificerad motståndare”. Kan man klara av detta så kan man även klara av piraten och terroristen i den marina miljön har vi hört Jan Thörnqvist klokt uttalat vid flera tillfällen. Jag instämmer helt och hållet med amiralen.
Uppgifter gör nämligen gällande att den marina komponenten i övningen har omfattat ett 30-tal större kvalificerade stridsfartyg i ett mycket begränsat operationsområde som i spelet utgjorts av Gotska Sjön. Med dessa kvalificerade stridsfartyg i detta mycket begränsade geografiska området har huvudfokus under övningen legat på att stoppa smuggling och piratverksamhet…. Man tar sig för pannan…

Syftet med den marina närvaron i det påhittade landet Bogaland, där insatsen har genomförts, har bland annat varit att förebygga piratverksamhet, bedriva sjökontroll samt stödja de övriga vapengrenarnas verksamheter.

Det är för övrigt sorgligt att inte ens Försvarsmakten på egen webbsida klarar ut begreppen och benämner försvarsgrenar som ”vapengrenar”.

Det är hög tid att växla upp Försvarsmakten och övningarnas innehåll nu! Det duger inte längre att öva mot okvalificerade hot i tider då omvärldsläget förändras till det sämre, och där den dimensionerande motståndaren är högteknologisk och kvalificerad – inte ens under stabsövningar. Det tål ånyo att påminna om GUUBBE – Georgien, Ukraina, Upprustning, Beredskapsövningar, Brott mot CFE-avtal och Ekonomiska hot. När ska verkligheten få genomslag på hur vi övar och dimensionerar vårt försvar och rikets samlade krishanteringsförmåga?

Senare i helgen kommer inlägg om ubåtsaffären och ÖB:s senaste uttalanden. 

Kommer försvarsministern att svara på frågan den här gången?



I det yrvakna tillståndet som våra folkvalda befinner sig i med anledningen av Rysslands agerande i Ukraina så har många politiker, och i synnerhet från det regeringsbärande partiet de senaste veckorna lagt fram en rad olika förslag på anskaffningsobjekt. Det har handlat om ubåtar, luftvärn och fler stridsflygplan.


Men som jag skrev i ett inlägg härom dagen så förekommer man nu hela försvarsberedningens arbete. Det finns inte ens en tydligt uttalad försvarsidé att vila sig mot nu när omvärldsläget förändras. EN tydligt kommunicerad försvarsidé är något man kan hoppas att beredningen kommer att leverera,  även om jag i ärlighetens namn är ytterst tveksam till att detta kommer att ske.

Men oavsett hur en sådan försvarsidé skulle se ut så är det mer eller mindre omöjligt för Sverige som i praktiken är en halvö med  240 mil långa kust, en av de längsta i Europa, att ta fram en trovärdig försvarsidé utan en stark marin.

En marin utan ytstridsfartyg utgör ingen trovärdig sådan, och ska vi gå mot ett skalförsvar i syfte att åstadkomma tröskelförmåga är robotbestyckade fartyg helt nödvändigt.  Som jag skrev i inlägget så kommer vi inte att ha någon Marin bortom 2030 om inte nödvändiga beslut för framtiden fattas nu!

Av den enkla anledningen behöver befintliga korvetter modifieras för att täcka behoven här och nu. Vi har fyra skrov (korvetter av Göteborgsklass) som alla borde halvtidsmodifieras omgående för att snabbt öka den marina förmågan med anledning av rådande omvärldsläge. En sådan åtgärd skulle temporärt täcka det glapp som uppstår till dess att nya ytstridsfartyg blir operativa. Men som bekant har Försvarsmakten(!) strukit all nyanskaffning av fartyg i liggande plan. Jag hade gärna tagit del av försvarsmaktsledningens analys som låg till grund för detta beslut!

Peter Jeppsson (s) är en av få politiker som förstått det prekära läget och länge kämpat för att få andra politiker att förstå, inte minst vår försvarsminister. I dag ställer Peter Jeppsson ånyo en skriftlig fråga i ärendet rörande ytstridsfartyg till vår försvarsminister Karin Enström (m).

Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg 

av Peter Jeppsson (S) 

till Försvarsminister Karin Enström (M) 

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd. 

Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52). 

För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg. 

Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

Tyvärr tror jag inte Jeppsson kommer att få något relevant svar av ministern den här gången heller. Men förhoppnings så väcker det debatt och uppmärksammar andra folkvalda politiker på det prekära läget. Trägen vinner.


För övrigt är sju ytstridsfartyg ett hån mot en trovärdig marin försvarsförmåga. Numerären måste dubbleras – minst!

UPPDATERAT: Jeppsson skriver i dag en debattartikel i samma ämne (BLT)