Mot väpnad konflikt II

Av Johan Wiktorin, avdelning I För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet. Så här blev resultatet av den genomgången: I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats […]

Tillbaka till Gotland

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga […]

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

OMFALL EDMUND

—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det –

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

  • Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
  • Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
  • Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
  • Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
  • Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
  • Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
  • Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
  • Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
  • Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
  • Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
  • Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
  • Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
  • Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
  • Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
  • Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

    Det är oerhört viktigt att förstå att ovanstående är ett generiskt scenario som är komprimerat till ett fåtal dagar vilket är orealistiskt. Det är också viktigt att förstå att det ur alla synvinklar är hypotetiskt. Men det är också viktigt att sätta sig in i beslutsfattarens sits och fundera på hur man skall agera om man kommer till slutsatsen att ovanstående är ett scenario som faktiskt skulle kunna inträffa om än utdraget över tid. Om det är teoretiskt möjligt så måste också beslutsfattare förhålla sig till det. Kan man dessutom föreställa sig hur man på olika sätt från en angripares håll låter förstå att risken för det ovan beskrivna, minskar om man politiskt går i en viss riktning t.ex. avstår från Nato-medlemskap eller avstår från bilateralt samarbete med USA – så har scenariot nått sitt syfte.

    Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: ”Försvara oss mot vad?”)

    Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala  media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.

    Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.

    Vår framtida marin




    Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


    Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
    För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
    Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
    – Personal (Välutbildad i rätt mängd)
    – Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
    – Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
    För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
    Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

    Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
    Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
    Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
    Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
    Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
    Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
    Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
    Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

    Förmågan att påverka mål på ytan
    Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
    Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
    Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
    Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
    Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
    Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
    Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

    Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

    Bevakningsbåtar
    Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
    Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
    Bojbåtar
    Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
    Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
    Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
    Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

    Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
    Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
    HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
    De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

    Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
    I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
    Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
    Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
    Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
    Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
    Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
    Ubåtar
    Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
    Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
    Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
    In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
    Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
    I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

    Sjöinfobataljonen
    Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

    Sammanfattning

    Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
    Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

    Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

    Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

    Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

    Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

    Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

    Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

    Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

    USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

    ”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

    Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

    När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

    Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

    Snabbanalys av försvarspropositionen

    Det inledande intrycket ger vid handen att propositionen innebär ett trendbrott åt det positivare hållet, MEN det betyder inte för den skull att det enbart är positivt.

    Regeringen pekar på en rad ”satsningar”, men vid närmare granskning är dessa i princip samtliga av vidmakthållande art och inte något som egentligen stärker försvarsförmågan.

    Vadå, inte stärker försvarsförmågan, undrar säkert många. Nej, försvarsförmåga eller snarare operativ förmåga kan endast mätas relativt motståndare och inte historiskt gentemot den egna förmågan. Det är inte intressant om den framtida organisationen är bättre än den egna var för 5 år sedan om den dimensionerande motståndarens förmåga idag är flera gånger bättre än den var för 5 år sedan.

    De flesta åtgärder som redovisas i propositionen är av vidmakthållandeart. Att ersätta 60 år gamla luftvärnssystem med ett modernare system är inte att öka förmågan utan att vidmakthålla den och anpassa den till rådande teknologiska utveckling med fjärrstridsmedel. Därtill saknas fortfarande förmågan att påverka de avståndsstridsmedel de flesta bedömare är överens om kommer att inleda ett konventionellt militärt angrepp eller hot om militärt angrepp (påverkan). Att förlänga livslängden på vissa korvetter och ett antal bevakningsbåtar är inte att höja någon förmåga utan ett försök till att vidmakthålla tidigare förmåga. En ökning av den operativa förmågan hade varit att tillföra nya förmågor som t.ex. luftvärnsrobotar eller nya sjömålsrobotar.

    Det största ljuset i tunneln är den återetablerade permanenta militära närvaron på Gotland och tillförseln av reguljära arméförband på ön, samt ambitionen att förlänga den militära grundutbildningen så att utbildade kan krigsplaceras enligt lagen om totalförsvarsplikt. ”Att vara först” är en fundamental regel i militärt tänkande och för svensk del är det av högsta vikt att vara först på Gotland. Det ökar insatsen för motståndaren för att kunna uppnå samma mål och när nu överenskommelsen med Alliansen (-1) innebär att det blir ett fast anställt mekaniserat skyttekompani och ett kontraktsanställt stridsvagnskompani på ön istället för bara det mekaniserade skyttekompaniet i Regeringens ursprungliga förslag, är detta en stor förbättring. Det innebär att motståndaren ska sätta in två bataljoner för att vara trygg i sin framgång, för att tidigare kunnat nöja sig med betydligt mindre förband. Tyvärr tar det några år innan åtgärderna förverkligas.

    Att krigsplacera tidigare värnpliktig personal och repetitionsutbilda dem är åtgärder som på kort sikt påbörjar ett återtagande av tidigare förlorade förmågor i det svenska försvaret. En mer komplett grundutbildning av rekryter motsvarande 9-12 månader istället för 3 månader, ger goda möjligheter att krigsplacera dem på ett vettigt sätt. Här gäller det dock att Försvarsmaktens övriga organisation och personalstruktur kan understödja detta och där är jag orolig för att så inte blir fallet.

    Det som de flesta förmodligen missat är de mycket långtgående skrivningarna om försvarssamarbete där referenserna till FN-stadgans artikel 51 (kollektivt självförsvar) avseende samarbetet med Finland, är betydligt mer djupgående än vad som tidigare omtalats:

    ”Samarbetet med Finland omfattar även planering och förberedelser för hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.” 

    Jag diskuterade och visade tidigare i veckan formuleringen i försvarsöverenskommelsen för finska officerare, och de blev mycket överraskade. Att formuleringen inte uppmärksammats i svenska media borde förvåna eftersom det här blir ett omfattande säkerhetspolitiskt åtagande för Sverige.

    Slutsatsen blir alltså att innehållet i försvarspropositionen innebär ett visst trendbrott, men att det mer handlar om ett försök till vidmakthållande av nuvarande förmåga, än en ökning av den relativa operativa effekten. Det bekymrar.

    En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

     

    Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                        ***

    Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).
    Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                        ——-

    ”Alexander Nevskij planen”

    Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

    Bakgrund
    Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

    Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

    Planeringsförutsättningar
    Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

    Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

    Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

    Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

    Förslag på strategisk inriktning
    Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

    Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

    1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,
    2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,
    3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,
    4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,
    5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,
    6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

    En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

    Konkreta åtgärder
    Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

    USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.
    Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

    EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

    Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

    De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

    Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

    Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

    En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

    Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

    Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

    En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

    I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

    Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

    Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

    Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

    En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

    I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

    När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

    Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

    Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

    Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

    Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

    Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

    Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

    Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

    Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

    Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

    I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

    Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

    Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

    En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

    Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

    Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

    Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

    Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

    Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

    Sammanfattande slutsats och rekommendation

    Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

    Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”


    [1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

    [2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

    [3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

    [4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

     

    En signal till omvärlden bör gälla närtid

    av Hans Lindblad Försvarspolitik är till stor del en fråga om tidsperspektiv. Har just skrivit en bok om Karl Staaff och försvaret inför hundraårsminnet av hans död i oktober 1915. Från 1892 fram till första världskriget genomförde Sverige en för europeiska småstater unikt stor upprustning till följd av punktvisa beslut utan sammanhang, däribland Bodens fästning […]

    Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15

    Sammanfattning
    Den av Ryssland genomförda beredskapskontrollen, 16-21MAR15, omfattade dels samtliga ryska militärdistrikt dels en huvuddel av försvarsgrenarna. Övningens tyngdpunktsområde kom att vara inom det norra och västra militärdistriktet. Bedömt övades ett ryskt motagerande mot ett västligt strategiskt överfall längs Rysslands hela västra landgräns. Beredskapskontrollen visar på att Ryssland har uppnått god ledningsförmåga och kan på kort tid övergå till ledningsförhållanden under krigstid och snabbt omgruppera förband till möjliga koncentrationsområden i händelse av en konflikt. Bedömt är de ryska uppgifterna rörande antalet deltagare i beredskapskontrollen samt mängden materiel i huvudsak korrekt.
    Analys
    Allmänt.Inledningsvis skall skrivas att denna analys gör inte anspråk på att vara en komplett analys av vad som skett under den aktuella beredskapskontrollen, huvudfokus har varit det norra och västra militärdistriktet, dock kommer övriga distrikt även till del beröras. Vissa övningsmoment har ej berörts i analysen, då de bedömt ej tillfört läsaren något, och vissa har säkert även missats i den stora rapportering som skett kring denna beredskapskontroll. Likt tidigare vill jag påpeka att denna analys ej har någon koppling till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke statlig verksamhet, utan detta är min högst personliga bedömning av vad som skett och övats under den aktuella tidsperioden.
    Den 16MAR15 klockan 08:00 (GMT+3) beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en beredskapskontroll omfattande enheter i det Norra militärdistriktet (MD N), enskilda förband i det västra militärdistriktet (MD V) samt luftlandsättningstrupperna. Enligt Rysslands Försvarsminister, SergeyShoygu, skulle beredskapskontrollen omfatta 38,000 soldater, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster och 3,360 olika materielslag såsom pansarskyttefordon, artilleripjäser, stridsvagnar m m.1 Rysslands Försvarsminister påpekande även 16MAR15, att en strategisk ledningsövning skulle påbörjas den 17MAR15.2 En tydlig indikator på att övningen skulle öka i omfattning var dels den strategiska ledningsövningen för generalstaben dels att sambandsförband inom MD Ö 16MAR15 påbörjade en omfattande övning för utbyggnad av sambandsförbindelser.3
    Enligt Rysslands biträdande Försvarsminister, Anatoliy Antonov, informerades OSSE, Organisationen för säkerhetoch samarbete i Europa, om övningen i dess inledningsskede, senast 17MAR15, och hur stor den var. Likväl skall det enligt honom ej brutit mot Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder från 2011 (WD11). Enligt honom omfattade övningen, 8,700 soldater, 400 pansarskyttefordon, 100 artilleripjäser över 100 mm, 70 stridsflygplan och 30 helikoptrar.4
    En viktig faktor att beakta i denna och andra beredskapskontroller är WD11, då dess egentliga giltighetsområde ur ett Ryskt perspektiv berör dess västra landgräns intill Uralbergen,5 likväl behöver övningarna ej föranmälas enligt WD11 om förbanden ej haft kännedom om övningen innan, dock får övningen ej överstiga 72 timmar, här skall beaktas att det är effektiv övningstid, således ej uppmarsch, koncentration osv. Överstiger övningen 72 timmar kan inspektion begäras.6
    Vad skede då under beredskapskontrollen i stort? Inledningsvis kan vi se att beredskapskontrollen ökade i omfattning under de tre initiala dagarna (16-18MAR15). Denna gradvisa ökningen, hänger troligtvis ihop med att detta var den första egentliga stora övningen för den nyligen inrättade, nationella ledningscentret för de ryska väpnande styrkorna, man ville bedömt gardera sig att ledningssystemen skulle fungera, varvid en gradvis ökning, säkerställer detta och man kan i ett tidigt skede identifiera brister i ledningssystemet och åtgärda dessa.
    Tre olika övningar förefaller genomförts, en omfattande MD N, en omfattande generalstaben med övriga underordnande militärdistrikt, en omfattande delar av de strategiska avskräckningsstyrkorna. Generalstaben har dock inom ramen för sin övning, styrt de övriga två övningarna. Avslutningsvis förefaller huvudfokus varit inom MD N och MD V, då den huvudsakliga truppkoncentrationen har varit där, för den genomförda beredskapskontrollen, det vill säga den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
    När beredskapskontrollen avslutades 15:00 (GMT+3) 21MAR15 omfattades cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 olika materielslag d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o.dyl., 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster. Beredskapskontrollen hade då genomförts med utvalda förband inom samtliga militärdistrikt i Ryssland.7 En intressant faktor är den genomförda dubbleringen av deltagande trupp samt luftfarkoster, utifrån de initiala uppgifterna, vad avser materiel så har det ökat nästan till fyra gånger så mycket som vad som först delgavs, vad avser örlogsfartyg har man även där uppnått en dubblering, kvarstående är antalet ubåtar.
    Det övergripande övningsscenariot förefaller varit ett väpnat angrepp med mark-, luft- och sjöstridskrafter mot Ryssland. Det huvudsakliga konfliktområdet förefaller varit inom MD N/V d.v.s. Västeuropa, med mindre delar i de övriga strategiska riktningarna, d.v.s. Södra (S) och Östra (Ö) militärdistriktet, den spelade motståndaren förefaller varit en större högteknologisk part.
    Vad avser målsättningar med beredskapskontrollen förefaller den övergripande inom MD N varit att verifiera att det nya militärdistriktet har förmåga att leda militära operationer. Delmål förefaller varit att öva styrketillväxt till de arktiska baserna vid Franz Josef Land och Novaja Zemlja dels via lufttransport dels via sjötransport.8 Inom MD V förefaller den övergripande målsättningen varit övning av ledningsstrukturerna inom hela den Baltiska operationsriktningen samt öva styrketillväxt till Kaliningrad Oblast.
    Både Försvarsministern och Generalstabschefen, Valerij Gerasimov, förefaller vara nöjda med det initiala utfallet av beredskapskontrollen, framförallt framhäver man hur väl ledningen har fungerat under beredskapskontrollen från det nationella ledningscentret. Likväl att MD N har en fungerande ledningsstruktur som kan lösa anbefallda uppgifter. Således förefaller man tillrättalagt de brister i ledning man hade under de initiala beredskapskontrollerna 2013 och del av 2014.9
    Komplexiteten i denna övning är ej det deltagande antalet förband, då t ex Zapad’13 hade motsvarande storlek, utan det är ledningen av det stora antalet utsprida förband inom samtliga arenor över hela Ryssland, som visar på en rejäl förmågehöjning vad avser ledning hos de ryska väpnande styrkorna. Förmågan att leda det stora antalet förband över en sådan stor yta, medför även att man bör höjt sin förmåga att ha en god lägesuppfattning över stora geografiska ytor, vilket är en grundförutsättning i det nutida ickelinjära och fragmenterade stridsfältet.
    Luftlandsättningstrupperna.Delar av 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo, omfattades omedelbart av den beordrade beredskapskontrollen, de ingående delarna förflyttade sig till koncentrationsflygfält under den 16MAR15 för att kunna påbörja ilastning samt flygtransport till aktuellt operationsområde.10 Under den 17MAR15 påbörjades ilastning av de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen vid dess ilastningsområden.11De ingående delarna ur 98. förflyttades under dygnet den 17MAR15 till Olenegorskom genom lufttransport, totalt sett omfattades två (2) stycken luftlandsättningsregementen från Ivanovo.12
    45. Specialförbandsbrigaden i Sokolniki ur luftlandsättningstrupperna, förefaller även varit ett av förbanden som redan under den 16MAR15 ingick i beredskapskontrollen.13De ingående delarna i beredskapskontrollen ur förbandet förefaller omgrupperat tillsammans med 98. Luftlandsättningsdivisionen den 17MAR15 till Olenegorskom i MD N.
    Under den 17MAR15 omfattades även delar av 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov av beredskapskontrollen. De ingående delarna påbörjade förflyttning till ilastningsområden för att möjliggöra vidare lufttransport till aktuellt operationsområde.14Under förflyttningen till ilastningsområdet genomfördes ett antal grundläggande övningsomoment såsom förflyttning genom CBRN belagt område, åtgärder vid eldöverfall samt fältarbeten.15
    Inledningsvis under 18MAR15 luftlandsättes förband ur dels 45. Specialförbandsbrigaden dels spaningsenheter ur 98. Luftlandsättningsdivisionen på dels Novaja Zemljadels Frans Josefs land. Luftlandsättningen genomfördes dels med fallskärmssystemet Arbalet-2, vilket är en styrbar vingfallskärm dels med fyra (4) stycken MI-8 helikoptrar.16 Syftet med insättandet av spaningsenheterna var för att möjliggöra en senare intransport av de övriga delarna ur luftlandsättningstrupperna.17 Därutöver nedkämpade spaningsförbanden även kritiska installationer för den spelade motståndare på de respektive i syfte att möjliggöra intransporten.18 Någon efterföljande intransport av personal ur luftlandsättningsförbanden till dels NovajaZemlja dels Frans Josefs land förefaller ej genomförts.
    Den 19MAR15 påbörjades de praktiska övningsmomenten för 76. Luftlandsättningsdivisionen, totalt omfattades över 2,000 man i övningsmomenten och 120 olika materielslag, övningen genomfördes vid övningsfältet Strugi Krasnyye. Av dessa dryga 2,000 man luftlandsattes med fallskärm, cirka 700 man med tillhörande 10 stycken pansarskyttefordon. Luftlandsättningen understöddes av tio (10) stycken IL-76 transportflygplan.19Övriga ingående delar genomförde taktisk förflyttning, dels längs väg dels i betäckt terräng för att förflytta sig till övningsområdet.20 Styrkemässigt omfattades således två (2) stycken luftlandsättningsregementen varav en (1) bataljon luftlandsättes, ur 76. Luftlandsättningsdivisionen. Den luftlandsatta bataljonen var dock ej fullständig i vad avser tyngre materiel såsom fordon o dyl.
    Den 19MAR15 genomfördes även övningsmoment med 45. Specialförbandsbrigaden ur VDV i MD N. De ingående delarna genomförde en taktisk lufttransport som understöddes av tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar och över 20 stycken MI-8 transporthelikoptrar. Enheten tog och säkrade den militära flygplatsen Severomorsk-3, varvid motståndarens förmåga att utnyttja den omintetgjordes.21 Utöver detta övades de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen den 19MAR15 i att försvara flygfält, enheten försvarade Olenegorskom, där en motståndaren, 80. MekB – bedömt dess spaningsförband, försökte påverka flygfältet, motståndaren försökte genomföra tre överfallsföretag, dock upptäcktes och nedkämpades han.22
    Under den 20MAR15 fortsatte övningsmomenten för 76. Luftlandsättingsdivisionen vid Strugi Krasnyye. Övningsmomenten omfattade bl.a. mörkerstrid, försvarsstrid, bekämpning av obemannade luftfarkoster, spaningsmoment genomfördes även. De ingående enheterna förefaller tagit en infallsport motsv., då försvarsstriden skulle genomföras intill luftvärns- samt mekaniserade enheter ur MD V tagit sig fram till dem.23
    I södra militärdistriktet (MD S) omfattades även delar av 7. Luftlandsättningsdivisionen i Novorossijsk, i östra militärdistriktet (MD Ö) omfattades delar ur 11. och 83. Luftburnabrigaden i Ulan-Ude respektive Ussurijsk.. I centrala militärdistriktet (MD C) omfattades delar ur 31. luftlandsättningsbrigaden i Uljanovsk.23 Här skall beaktas att luftlandsättningstrupperna är organisatoriskt ej knutna till något av militärdistrikten utan är en fristående strategisk vapenslag i de väpnade styrkorna. Dock överfördes operativ kontroll över de ingående enheterna ur luftlandsättningstrupperna till respektive MD under den genomförda beredskapskontrollen.24
    98. Luftlandsättningsdivisionen förefaller dels övat tagande avinfallsport dels försvar av infallsport. Tagandet genomförs i samverkan med 45. Specialförbandsbrigaden vid öarna Novaja Zemlja och Frans Josefsland. Försvarsuppgiften löstes vid Olenegorskom. Varav man förefaller övat dels försvar av egen terräng vid ett skymningsläge dels tagande av terräng vid ett skymningsläge.
    45. Specialförbandsbrigaden förefaller övat tagande avinfallsport dels vid de två öarna Novaja Zemljaoch Frans Josefs land dels på fastlandet vid flygplatsen Severomorsk-3. Varav vid Novaja Zemljaoch Frans Josefs land förefaller det varit en svag motståndare man övat mot, medan vid Severomorsk-3 en stark motståndare. Oaktat är det ett högrisk företag som enbart genomförs i ett skymningsläge d.v.s. tidsrymden mellan fred och krig, då har man möjlighet att lyckas med sådana företag, då en motståndare ej hunnit vidta adekvata försvarsåtgärder.
    76. Luftlandsättningsdivisionen förefaller genomfört en taktisk luftlandsättning, bedömt en vertikal omfattning med fallskärm, med en bataljon i syfte att ta en knutpunkt, därefter har två till tre bataljoner genomfört en framrusning, bedömt en infiltrationsmanöver om motståndare funnits alternativt en forcerad framryckning om ingen motståndare funnits mellan de två enheterna, i syfte att ansluta till den luftlandsatta bataljonen. Därefter har de två luftlandsättningsregmentena hållit knutpunkten slutligen intill dess de mekaniserade förbanden har anslutit till dem. Vilket är i grunden en klassisk manöver för de ryska luftlandsättningsförbanden.
    Avslutningsvis vad avser luftlandsättningsförbanden så förefaller cirka 4-5,000 soldater ur denna förbandstyp övats under beredskapskontrollen inom MD N/V. Vad man särskilt bör beakta är den nu utvecklade förmågan vad avser luftlandsättning på öar i vad som förefaller vara större enheter. Då öar generellt sett har sämre väderförhållanden än längre in på fastland, så tyder detta på att man en god förmåga att luftlandsätta under sämre väderförhållanden.
    Markstridsförband.80. MekB (Mekaniserad Brigad) i Alakurtti omfattades omedelbart, 16MAR15, av den beordrade beredskapskontrollen, utöver detta omfattades även 200. MekB i Pechenga, 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik samt 522. Kustrobotbrigaden i Olenya Guba. Inledande övningsmoment för dessa förband var att förflytta sig till koncentrationsområden på Kolahalvön, under denna förflyttning genomförde övningsmoment avseende förflyttning i CBRN belagd terräng, åtgärder vid eldöverfall samt flygangrepp samt maskerings- och fältarbetstjänst. Vissa marininfanteriförband förflyttade sig även till koncentrationsområden som tillika var ilastningsområden.26
    Den 17MAR15 omfattades bedömt även kustförsvarsförbanden i Kaliningrad Oblast av beredskapskontrollen,27 vilka förband som ingått i Kaliningrad Oblast har ej gått att klarlägga. Övningsmoment som kustförsvarsförbanden bl.a. har genomfört, är mörkerstrid, fältarbetstjänst, försvarsstrid och ledning. Totalt skall fyra (4) stycken bataljonsstridsgrupper deltagit i beredskapskontrollen ur förbanden i Kaliningrad Oblast. Dem 17MAR15 beordrades även förflyttning av Iskander markrobotsystem till Kaliningrad Oblast, bedömt från 26. Markrobotbrigaden i Luga, förflyttningen genomfördes med hjälp av landstigningsfartyg ur Östersjömarinen.28 Bedömt rör det sig om bataljoner ur 7. och 79. MekB samt 25. Kustrobotbrigaden och 244. Artilleribrigaden.
    15. MekB i MD C, Samara, omfattades även av beredskapskontrollen den 17MAR15.29 Övningsmoment som brigaden genomförde under den aktuella beredskapskontrollen förefaller varit inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer. Bland annat har man övat separation av stridande parter, bevakning av infrastruktur, eskorttjänst m.m. Totalt omfattades över 600 soldater och 200 materielslag ur 15. MekB.30
    Likväl den 17MAR15 ilastade delar ur 61. marininfanteribrigaden landstigningsfartyget Kondopoga, Ropucha klass, BTR-80 samt MT-LB ilastades tillämpat fartyget, efter ilastning utlöpte fartyget till havs, där order skulle mottas vart landstigning skulle ske.31 Övriga delar ur 61. marininfanteribrigaden fortsatte beredskapskontrollen genom att öva försvar av Norra marinens basområde, där de under den 20MAR15 framgångsrikt nedkämpande en motståndare som försökte ta viktiga byggnader inom basområdet.32
    Den 18MAR15 ökade beredskapskontrollen med följande markstridsförband, 25. MekB i Vladimirskij Lager, 138. MekB i Kamenkadessa två brigader sammantaget deltog med 1,500 soldater och 500 olika materielslag. 25. MekB kom att genomföra övningar i samverkan med 76. Luftlandsättningsdivisionen i Strugi Krasnyyemedan 138. MekB kom att genomföra övningar vid Kiríllovskiy.3339. MekB i Yuzhno-Sakhalinsk, MD Ö, kom även att omfattas av beredskapskontrollen den 18MAR15, totalt omfattades där 1,000 man samt över 300 olika materielslag.34 Övningsmomentet för 39. MekB var strid mot en landstigande och luftlandsatt motståndare, striden understöddes bl.a. artilleri samt flygunderstöd.35
    Delar ur 810. Marininfanteribrigaden vid Temryúk kom även den 18MAR15 att omfattas av beredskapskontrollen. Övningsmoment som ingick var bl.a. åtgärder vid flygangrepp samt strid mot irreguljär samt reguljära motståndare,36 bedömt ingick även skydd av ingenjörsförband. Delar av 11. Ingenjörsbrigaden omfattades samtidigt av beredskapskontrollen,37 totalt var över 450 soldater och 200 olika materielslag ianspråktagen för dem i beredskapskontrollen. Uppgiften ingenjörsförbandet kom att lösa var färjetrafik.38
    Under 18MAR15 påbörjade även spetsnazförbanden inom MD V och C övningar inom ramen för beredskapskontrollen, inom MD V kom cirka 1,000 spetsnazsoldater omfattas av övningen, övningsmoment inom MD V omfattade bl.a. Strid i bebyggelse (SIB), inom MD C omfattade övningen tillämpande stridsskjutningar, understöd av fordon samt helikoptrar och förflyttning i svårtillgänglig terräng, omfattningen på övningen i MD C är oklar.39
    Den 19MAR15 omfattades även en bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB i NizjnijNovgorod av beredskapskontrollen.40Den 17MAR15 påbörjades även en större övning för mekaniserade förband, stridsvagns- och pansarskytteförband, i det aktuella området som omfattade 1,500 man och över 500 olika materielslag, dock är det oklart om denna övning ingick i beredskapskontrollen.41Den bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB som den 19MAR15 gick in i beredskapskontrollen kom att öva fältarbetstjänst, ledningstjänst och försvar.42
    Den 19MAR15 beordrades även 10. Spetsnazbrigaden i Molkino, MD S, att ingå i beredskapskontrollen. Totalt omfattades över 300 och 30 olika materielslag. Övningsmomentet som förbandet förefaller genomfört är att inledningsvis intransportera en mindre spaningsstyrka med hjälp av helikopter, därefter har inhämtning genomförs bl.a. med UAV, slutligen har en större styrka förflyttat sig dels med fordon dels med helikopter under den 20MAR15 för att nedkämpa en irreguljär motståndare.43
    Under den 17-18MAR15 beordrades även 95. Stabsbrigaden i ChernayaRechka att ingå i beredskapskontrollen, bedömt omfattades även 9. Stabsbrigaden och 1. Stabsbrigaden i Mulinorespektive Sertolovo, då totalt över 3,000 sambandssoldater ingick i beredskapskontrollen inom MD V. Förbandet/-en kom att upprätta radiolänkförbindelser inom MD V vid sju (7) stycken platser. Utöver detta betjänades även satellitförbindelser och videokonferensmöjligheter, för att ledningen skulle kunna utövas dels inom militärdistriktet dels nationellt.44
    Under den 17-18MAR15 beordrades även en bataljon ur 20. Markrobotbrigaden i Spassk-Dalnyy att delta i beredskapskontrollen. Bataljonen genomförde under den 19MAR15 skarp robotskjutning vid övningsfältet Primorskom kraye med SS-21 (Tochka-U). Målet som bekämpades var dels en uppbyggd ledningsplats dels avyttrad materiel, skjutavståndet var ett tiotal kilometer.45
    Generellt förefaller det vara bataljonsstridsgrupper ur respektive markstridsförband som deltagit i beredskapskontrollen. Detta korrelerar väl med fjolårets (2014) verksamhet enligt de väpnade styrkornas årsrapport, då en satsning genomfördes på att öka förmågan att i bataljonsstridsgrupper kunna strida i okänd terräng, då uppnådde 57% av markstridsförbanden godkänt, varvid man bedömt fortsatt med denna övningsverksamhet under 2015. Likväl är det även mycket troligt att man har respektive inryckningsomgång placerad i samlade bataljoner, varvid den snart utryckande grundutbildningsomgången har övats under beredskapskontrollen.
    Tyngdpunkten på markstridsförbandens övningsverksamhet förefaller utifrån förbandsomfattningen varit i MD N/V. Generellt förefaller man övat en kombination av både försvars- och anfallsstrid, både mot, enligt dem själva, reguljära och irreguljära motståndare, dock själva magnituden av övningen samt de ingående vapensystemet tyder med hög sannolikhet på att det var reguljär strid man övade mot en reguljär motståndare.
    Övningsmomentet följer enligt fjolårets identifiering samma mönster. Inledningsvis utgångsgrupperar förbanden till koncentrationsområden, därefter genomförs grundläggande övningsmoment främst avseende personlig färdighet, uppträdande i CBRN miljö, fältarbeten för egen överlevnad d.v.s. maskering och skydd. Därefter genomförs grundläggande stridsmoment som slutligen övergår till övning av grundläggande stridssituationer i förbandsram.
    Sjöstridsförband.Inledningsvis, 16MAR15, kom enbart den Norra marinen omfattas av den genomförda beredskapskontrollen, enligt de initiala uppgifterna skulle 41 ytstridsfartyg och 15 stycken ubåtar delta i beredskapskontrollen.46 Då Norra Marinen bedömt har cirka 40 ytstridsfartyg totalt,47 så skulle i sådant fall huvuddelen innefattas, vilket ej var/är troligt m.h.t. underhålls- och reparationsarbete, vilket kunde vara en indikator på att Östersjömarinen skulle delta i kontrollen, då man även nämner att delar av MD V skulle ingå.
    Det initiala, 16MAR15, övningsmomentet Norra marinen förefaller genomfört är att man utnyttjat sin minröjningsförmåga, för att möjliggöra en säker utpassage av dels ubåtar dels ytstridsfartyg från sina baseringsområden.48 Detta är ett naturligt förfarande, då in- och utloppsområden till baseringsområdena oftast är få och därmed kanaliserande, därför vill man i ett skymningsläge säkerställa att en motståndare ej placerat ut minsystem motsv. i dessa passager.
    Under den 17MAR15 fortsatte minsökning samt ubåtsjaktförfarande vid utloppsområdena samt dess angränsande områden till havs, ubåtsjakten genomförde dels med flyg dels med helikoptrar.49Återigen är detta ett naturligt förfarande vid skymningsläge för att kunna möjliggöra utspridning av sina sjöstridsförband. Under 17MAR15 kom Norra marinens basområde att utsättas för luftangrepp, varvid sjöstridskrafterna försvarade sig med sitt egen luftvärn. Fem (5) stycken sjöstridsgrupper ur Norra marinen kom även att förflytta sig från sina baseringsområden till dels Norska Havet dels Barentshav.50
    Den 17MAR15 kom även Östersjömarinen att omfattas av beredskapskontrollen.51 Över 20 örlogsfartyg, ytstridsfartyg samt ubåtar, från Östersjömarinen kom att ingå i beredskapskontrollen. Fartygen kom att fördela sig i ett antal ytstridsgrupper i Östersjön och genomföra sjöstrid mot luft- och sjömål dels med robotar dels med fartygsartilleri, därutöver kom man öva mintjänst52 och bedömt ubåtsjakt.
    Under den 18MAR15 genomförde korvetten Soobrazitelnyy skarp robotskjutning mot målrobot avfyrad från robotbåten P-257 i Östersjön, totalt ingick tio (10) stycken örlogsfartyg i det momentet.53 Under den 18MAR15 upptäcktes även tre (3) stycken KILO ubåtar 30 nautiska mil från Lettiskt territorialvatten.54 Då man tidigare delgivit att ubåtar ur Östersjömarinen skulle delta i beredskapskontrollen, kan vi säkert anta att dessa tre (3) gjorde det. Vad som gör händelsen intressant är att Östersjömarinen på pappret skall ha två (2) stycken KILO ubåtar, således är minst en (1) av de upptäckta ubåtarna en ubåt ingående i provturskommando (PTK) för antingen export eller för överföring till någon av de andra marinerna, bedömt Svarta havsmarinen.
    Under den 18MAR15 genomförde Norra marinen, luftförsvarsövningar mot angripande flygstridskrafter, sjöstrid övades inom ramen för sjöstridsgrupper, likväl övades uppträdande inom ramen för sjöstridsgrupper i områden med sjöminor. Ubåtsjaktövningar genomfördes även. Eskort av landstigningsföretag förefaller även övats under dagen.55
    Under natten 17-18MAR15 beordrades även Svarta Havsmarinen att delta i beredskapskontrollen. Totalt kom över tio (10) fartyg ur Svarta Havsmarinen delta i beredskapskontrollen. Fartygen förefaller varit organiserade i sjöstridsgrupper likt Östersjömarinen och Norra marinens agerande under beredskapskontrollen. Det initiala övningsförfarandet har varit att genomföra minröjningsoperationer samt ubåtsjaktföretag,56 bedömt för att säkerställa en säker utpassage för sjöstridsgrupperna ur baseringsområdet.
    Under den 19MAR15 förefaller övningsverksamheten varit densamma, som tidigare dagar hos Norra marinen, en möjlig fokusering på minröjningsförmåga kan ha skett under dagen. Landstigning mot oförsvarad kust genomfördes även då de ilastade delarna ur 61. Marininfanteribrigaden landsteg under denna dag. Svarta havsmarinen förefaller fr.o.m. den 19MAR15 varit organiserade i tre stycken sjöstridsgrupper, en renodlad stridsgrupp, en ubåtsjaktgrupp och en minröjningsgrupp.57
    Börjar vi med Östersjömarinen är det intressant att man bedömt återigen förflyttat Iskander robotsystem med hjälp av Östersjömarinen, detta får ses som en renodlad styrkedemonstration från Rysk sida, ur en marin synvinkel, så är det intressant att se att man förefaller inneha relativt högberedskap för att genomföra dessa förflyttningar med sitt landstigningstonage i Östersjöregionen. Likväl rör det sig tydligen återigen om dryga 20-talet fartyg som krävs för att genomföra den operativa transporten, utifrån agerandet under den ”Ryska Adventen”, då enligt de ryska siffrorna återigen 20-talet fartyg deltog i denna beredskapskontroll.
    Den egentligt intressanta saken är upptäckten av de tre (3) KILO ubåtarna inom ramen för den beordrade beredskapskontrollen, då som tidigare skrivit Östersjömarinen enbart har att tillgå två (2) KILO ubåtar så visar detta på att PTK ubåtar mycket väl kan utnyttjas i operativ verksamhet. Detta är i sig ingen revolutionerande nyhet för de yrkesverksamma, dock bör man ha detta i bakhuvudet hädanefter, då det kommer till styrkejämförelser o.dyl. då vi i sådant fall i praktiken har betydligt fler ryska ubåtar i Östersjön än de två som tillhör Östersjömarinen.
    Norra Marinen förefaller övat tre (3) tydliga moment under beredskapskontrollen. Det första har varit att säkerställa spridning av dels de egna ytstridsfartygen dels andraslagsförmågan, stort fokus förefaller ha legat på agerandet vid själva utspridningen från basområdena vidare ut till havs. Det andraövningsmomentet förefaller varit dels att skydda det egna basområdet dels andraslagsförmågan genom att upprätta en skyddsskärm i dels Norska havet dels Barentshav. Det tredjeövningsmomentet förefaller varit öva styrketillväxt antingen i form av landstigning av oförsvarad kust till de yttre posteringarna som finns i Arktis.
    Luftstridskrafter.Luftstridskrafternas verksamhet under det första dygnet, 16MAR15, av beredskapskontrollen förefaller varit mycket låg, bedömt beror detta på förberedelser inför ombaseringar, sjö- och markstridskrafternas förberedelser inför förflyttningar till koncentrationsområden o dyl.
    Under den 17MAR15 påbörjade Norra marinens luftstridskrafter ubåtsjaktförfarande,58 denna verksamhet korrelerar med den övriga sjöstridsverksamheten som under det aktuella dygnet var inriktad på att säkerställa utpassage av sjöstridsgrupperna till dels Norska havet dels Barentshav. Ubåtsjaktflygplan av modellen IL-38 och helikoptrar av modellen KA-27 genomförde luftburen ubåtsjakt.
    Under den 17MAR15 ombaserades även tio (10) stycken IL-76 transportflygplan från Pskov till Ivanovo,59transportflygförbandet kom att transportera delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen samt 45. Specialförbandsbrigaden tillOlenegorskom, totalt kom förbandet att flyga 3000 km under denna operativa transport.
    Under den 17MAR15 påbörjades även ombasering av ett antal luftstridsförband, från MD V till MD N. Totalt rörde det sig om över 50 luftfarkoster som förflyttades mellan 400 till 4,000 km. Sent under 16MAR15 eller tidigt under 17MAR15 transporterades betjäningspersonal, från ordinarie flygbaser, ut till de flygbasområden som skulle motta luftfarkosterna.60
    Under 17MAR15 omlokaliserades över 30 helikoptrar, MI-8 och MI-24 över 1,500 km från sina baseringsområden i dels Pushkin 922. Flygbasen dels Vyazma 6965. Flygbasen. Förflyttningen kom att genomföras taktiskt och i förband, med mellanlandning i Ryska Karelen, förbandet kom under sina basering i MD N att genomföra trupptransporter samt understöd av marktrupp.61
    Det strategiska bombflyget genomförde under 17MAR15 även ett sammansatt företag, med TU-22M3 samt TU-95 bombflygplan, mot Norra marinens baseringsområden, anfall genomfördes även med SU-25, anfallshöjd var mellan 200 – 2000 m. Syftet var att öva luftförsvarsresurserna kring baseringsområdena.62 Norra marinens fartyg utsattes även för luftangrepp under detta företag.
    Under 18MAR15 genomfördes ombasering från Ryssland till Kaliningrad Oblast av fyra (4) stycken SU-27, fyra (4) stycken SU-34, samt två (2) stycken AN-26 och en (1) AN-12 transportflygplan. NATO incidentberedskap gick upp och följde det ryska flygföretag. Detta var även första gången för NATO incidentberedskap under 2015 man var tvungen att gå upp och möta ett ryskt flygföretag, då ingen färdplan inlämnats och inga transponders utnyttjades av de ryska flygplanen.63
    Inom MD S genomfördes även ombasering av flygförband under 18MAR15, dels ombaserades tolv (12) stycken SU-25 från Stavropol till Primorsko dels ombaserades tio (1) stycken MI-8 och MI-24 från Korenovsk. Förbandet kom att lösa trupptransport samt flygunderstöd till marktrupp under beredskapskontrollen.64
    Under kvällen 18MAR15 natten 19MAR15 genomförde SU-27 jaktflygplan och SU-24 attackflygplan mörkerflygning över Östersjön från sin basering i Kaliningrad Oblast. Övning genomfördes bl.a. i flygunderstöd av marktrupp under mörker samt luftstrid, markmålen utgjordes bl.a. stabsplatser samt fältarbetsmateriel hos den tilltänkta motståndaren.65
    Ett attackföretag bestående av TU-22M3, TU-95MS samt TU-160 ur det strategiska bombflyget genomförde även attackföretag mot mål dels i Arktis regionen dels i Kolahalvön under 18MAR15. Syftet var dels öva luftförsvaret dels genomföra attackföretag mot högvärdiga mål för det strategiska bombflyget.66
    Under den 19MAR15 genomfördes ett flygföretag med MI-24 och MI-8 helikoptrar från 562. flygbasen i MD C, som syftade till att dels nedkämpa en motståndare dels minera ett område med dels stridsvagnsminor dels personminor från helikopter över 300 minor las ut under flygföretaget. Syftet var att hindra en framryckande motståndare som var på väg att bryta igenom de egna försvarslinjerna.67
    Under den 19MAR15 omfattades över tio helikoptrar, MI-8 samt MI-28N, inom MD S även av beredskapskontrollen, helikoptrar kom att understödja specialförbandsoperationer inom MD S.68 Under 19MAR15 påbörjas även luftransportföretag att genomföras inom MD Ö, främst för att genomföra trupptransporter till Sakhalin. Det strategiska transportflyget utnyttjar både IL-76 samt AN-26 för detta, totalt genomförs över 20 stycken transportföretag.69
    Under 20MAR15 genomförde strategiska bombflyget ett flygföretag i Barentshav med TU-95MS som understöddes av SU-27 jaktflyg. Under flygföretag skyddade jaktflyget bombflyget, genom att bekämpa fientliga luftfarkoster på långt avstånd, på gränsen till räckvidden för de egna jaktrobotarna.70
    Under 20MAR15 genomfördes även i Murmanskområdet ett kombinerat flygunderstödsföretag, med SU-24M, MI-24 och MI-8, för markförband. Totalt ingick över 50 luftfarkoster i det kombinerade flygunderstödsföretaget. Syftet var att förhindra motståndarens styrketillväxt samt att nedkämpa hans förband som var under framryckning.71 Under 20MAR15 understöddes även 76. Luftlandsättningsdivisionen av MI-28N attackhelikopterföretag.72Likväl genomförde det strategiska bombflyget företag i Barentshav under 20MAR15, TU-22M3 samt TU-95 agerade som ett kombinerat företag. SU-33 jaktflygplan genomförde även över 30 jaktföretag under dagen.73
    Luftstridskrafterna förefaller varit inriktade mot att genomföra dels luftstrid dels markunderstöd. Vad som är intressant är utnyttjandet av minutläggning med helikoptrar i beredskapskontrollen då detta är en förmåga som man tydligt signalerat under första kvartalet 2015 att man övar vid andra övningstillfällen. Det strategiska bombflyget förefaller varit inriktad mot att dels bekämpa högvärdiga mål dels bekämpa sjömål. Detta faller inom ramen för dess ordinarie konventionella uppgifter.
    Strategiska avskräckningstrupperna. Under denna beredskapskontroll kom även de strategiska avskräckningstrupperna, Rysslands kärnvapen förband, att ingå, två (2) av tre delar i kärnvapentriaden, flyg och ubåt. Jämfört med tidigare beredskapskontroller är detta ett nytt moment att flera delar av kärnvapentriaden ingår. Under den s.k. Ryska Adventen ingick enbart det strategiska bombflyget.
    Av de 15 deltagande ubåtarna skall ett flertal varit ballistiskt bärande ubåtar.74 Symboliskt blir att Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, genomförde visitation under beredskapskontrollen, 18MAR15, av en ballistisk ubåt.75 Likväl är frambaseringen av tio (10) stycken TU-22M3 till Krimhalvön76 under beredskapskontrollen, tydligt kopplad till den strategiska avskräckningsförmågan, då inga kände konventionella flygföretag genomförts av dessa under beredskapskontrollen, utan då blir kopplingen tydligare mot den diskussion rörande kärnvapenförmåga på Krimhalvön som förts veckorna innan beredskapskontrollen.
    Att inte det tredje benet, markrobotförbanden, övades under beredskapskontrollen, skall snarare ses som en deeskaleringsfaktor och inte att man saknar förmågan att öva alla delar samtidigt. Hade man från Rysk sida ändock övat den delen under en landsomfattande beredskapskontroll hade man mest troligt utlöst en förmågemobilisering inom dels USA dels NATO, för att sannolikheten att beredskapskontrollen hade kunnat tolkats som ett förestående överraskande angrepp, hade i sådant fall varit mycket hög.
    Om Ryssland kommer fortsätta att öva dess strategiska avskräckningstrupper i en liknande omfattning under de kommande beredskapskontrollerna, kommer man ändrat normalbilden markant, då detta ej varit normalförfarande tidigare, varvid Rysslands beteende kommer bli än mer svårtytt och säkerhetssituationen än mer instabil.
    Logistik.Sjukvårdstjänst förefaller även belysts under beredskapskontrollen inom MD N. I beredskapskontrollen skall över 180 stycken medicinskt utbildad personal deltagit, läs ur sjukvårdsförband, bl.a. 85 doktorer, 15 sjukvårdsgrupper ur luftlandsättningstrupperna m.m. Lagerstatus av sjukvårdsmateriel berördes även inom MD N enligt uppgifter så har MD N 100% uppfyllnad av medicinsk utrustning samt 95% uppfyllnad av förbrukningsvaror såsom blodlager o.dyl.77
    Den 19MAR15 d.v.s. i mitten av beredskapskontrollen delgavs vissa logistik uppgifter kring förbrukning o.dyl. Vid det datumet hade man t.ex. förbrukat över 177 ton ammunition, 3,700 ton drivmedel och 127 ton livsmedel. Logistikförbanden hade spritt över Ryssland över 100 olika fältreparationsförband, totalt hade man då genomfört 530 olika typer av reparationer och enbart 51 olika typer av fordon hade varit tvungen att omhändertas.78
    Stämmer uppgifterna rörande reparationsstatusen för beredskapskontrollen, så har man höjt materielstatusen markant sedan den första beredskapskontrollen 2013, då fordon ej startade eller havererade i en relativt stor omfattning. Vilket i förlängningen innebär att man har höjt sin egen beredskapsgrad markant på de ryska väpnade styrkorna för att omedelbart kunna påbörja militära operationer i någon strategisk riktning.
    Ledning.Inledningsvis kan vi konstatera att ledningsförband har varit involverad i samtliga militärdistrikt,79 huvudfokus för dem förefaller varit upprättande av sambandsvägar, främst med radiolänk, samt betjäna stabsplatser. Detta är en ny företeelse inom ramen för beredskapskontrollerna, att MD Ö påbörjade sin sambandsuppbyggnad redan under 16MAR15 har bedömt att göra med de stora geografiska ytor som detta distrikt omfattar.
    De deltagande förbanden har var fjärde timma inrapporterat status på sina förband, här ingår troligtvis personal, drivmedel, ammunition, stridsvärde, genomförde och kommande verksamhet som ett minimum, till den nationella ledningsplatsen. Utöver detta har man vid ledningsplatsen kunnat följa förbandens verksamhet i realtid, kan bedömt jämföras med ett blue-force tracking system.80
    Vad som även förefaller ske är att viss stridsvärdes information kontinuerligt rapporteras in med det nationella ledningssystem. Något man trycker på är att detta ledningssystem möjliggör en centraliserad ledning, varvid beslutsstöd och beslut kan fattas i ett snabbare tempo än tidigare. Denna ledningsfilosofi är inget nytt för Ryssland där man anser att det är lägst brigadchef som skall ha handlingsfrihet i valen och lägre förband följer uppgjord operationsplan d.v.s. har mycket liten handlingsfrihet.
    Utnyttjandet av denna form av ledning, gör Ryssland mycket sårbara för påverkan av sambandsvägarna, slås dessa ut kan ingen centraliserad ledning utövas av den högsta nationella ledningsnivån, likväl så kommer det orsaka en systemkollaps nedåt i organisationen, då ”huvudet ej längre kan styra extremiteterna”. Bedömt har Ryssland tänkt på detta redan, så en logisk uppbyggnad bör vara att militärdistrikten över tiden skall vara beredd att överta ledningen inom sina respektive områden.
    Likväl bör en fortifikatorisk skyddad stabsplats med samma förmåga som den i Moskva finnas, för det faller på sin egen orimlighet och ryskt tänkande, att detta är den enda nationella ledningsplatsen med denna förmåga.
    Vad som även är mycket intressant ur ledningsförhållanden är att vitryska generalstabsofficerare deltog inom ramen för beredskapskontrollen som ett lednings och samverkanslag.81I JAN15 delgavs uppgifter även att Vitryska generalstabsofficerare deltagit i en utbildning rörande modern rysk operationskonst, och bedömt även ledningsfilosofi, i St Petersburg. I utbildningen ingick även hur arbete sker i modern rysk stabsmiljö samt utnyttjande av datoriserade stabsverktyg.82
    Att vitryska förband har uppgifter inom dels MD V Östersjöregionen dels MD N har kunnat utläsas utifrån rapporterade övningsmönster samt deltagande i vissa specifika övningar, tydligast blev detta under Zapad’13 då vitryska luftlandsättningsförband erhöll utbildning i landstigning av 336. Marininfanteribrigaden samt genomförde landstigningar inom ramen för den övningen. Denna beredskapskontroll visar ytterligare på hur inordnade de vitryska väpnade styrkorna är i den ryska operationsplaneringen, samt att man ökat graden då man nu deltar på stabsofficersnivå i beredskapskontroller. Bedömt kommer vi under 2015-16 se vitryska förband delta i beredskapskontroller som leds från Ryssland.
    Vad övades. Inledningsvis kan vi säkert fastställa att övningen omfattande en reguljär konflikt mellan Ryssland och Väst i dess västra landgränsområde, magnituden av övningen dess geografiska storlek de ingående övningsmomenten samt de ingående förmågorna visar tydligt på det. Konflikten omfattade hela den västra landgränsen inklusive Vitryssland d.v.s. den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
    Nedanstående är en bedömning av ett möjligt övningsscenario utifrån den genomförda övningsverksamheten:
    • Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
    • Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
    • Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
    • Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
    Ovanstående övningsmönster korrelerar dels mot den genomförda övningsverksamheten dels mot tidigare kända ryska scenarion hur ett angrepp mot Ryssland skulle kunna tänkas genomföras.
    I och med att två av tre delar i kärnvapentriaden även omfattats av beredskapskontrollen, är det fullt möjligt simulerat utnyttjande av kärnvapen har övats under beredskapskontrollen. Dock finns det ingauppgifter om det i dagsläget, då sådana uppgifter ej brukar delges, jämför t.ex. med Zapad’09, då utnyttjande övades, men uppdagades långt senare. En trolig tidpunkt för ett sådant övningsscenario blir dock under 18MAR15 i sådant fall.
    Slutsatser
    Nedan följer några av de tydligaste slutsatserna man kan dra av den genomförda beredskapskontrollen:
    1. Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
    2. Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
    3. Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
    4. Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
    5. Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
    Have a good one! // Jägarchefen
    Källförteckning
    Desantura 1(Ryska)
    Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31,

    Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

    Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.

    Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

    JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

    Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

    Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

    Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

    Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

    Flygstridskrafter som leverantör av verkan
    Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

    De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

    Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten

    Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).

    Effekttänkande och tre exempel
    Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

    Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

    Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

    Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

    Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.

    Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

    På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

    Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

    Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35

    Antingen eller? Nej, både och
    Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

    En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.

    Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

    Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.

    Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.

    Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

    Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

     

    I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

    Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

     Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

    Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

    TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

    JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

    Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

     Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

    När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

    Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

            ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

            robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

            insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

    Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

    Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

    Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

    Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

    Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

    Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

    Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

    För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

    Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

    Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

    Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                          *****

     

     

     

     

    Hur man försvarar sig mot kärnvapen

    Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt. Det finns en typ av kärnvapenkrig som man…

    Den kranka verkligheten

    Reflektion
    Ibland kan det vara nyttigt att göra en återblick, i detta fallet berör det den retorik som blivit allt tydligare från Rysslands sida och då dels mot Sverige dels mot våra nordiska grannländer. Retoriken har stundtals varit mycket hätsk, men en spårbarhet går att finna i retoriken som man fört och troligtvis vad den syftar till.
    Ser vi till Sverige är det främst två uttalande som faller utanför ramen. Det ena uttalandet kom vid den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård under oktober 2014, då ansåg det Ryska Försvarsministerietatt den av Sverige pågående underrättelseoperationen underminerade den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen. Det andra uttalandet kom från Rysslands ambassad i Sverige, där man beskriv hur Sverige var en av de bidragandeorsakerna till konflikten i Ukraina, genom dess drivande del i EU östliga partnerskapsprogram.
    Vill man ironisera är det ju relativt smickrande att dryga 300 soldater och dussintalet fartyg kan underminera hela Östersjöregionens maritima ekonomiska utveckling genom att ”planlöst” fara omkring i dess inre vatten kring dess farleder, detta i sig tyder ju på att vår försvarsreform definitivt når framsteg. Dock medger situationen ej ironi, då hindrande av ekonomisk utveckling mycket väl kan ses som ett legitimt casus belli. Att Sverige varit en drivande part i EU östra utvidgningsprogram går ej att förneka, däremot att se Sverige som en drivande part till, enligt Ryssland, statskupp och inbördeskrig är definitivtatt överskatta svensk förmåga till s.k. dolda underrättelseoperationer.
    Här hade man nu kunnat säga att, jaja, det är den normala ryska retoriken, det är några berusade män som kommit på detta, tyvärr är ju sanningen något bittrare, då inget uttalande av lägre tjänstemän, ja här räknas även individer på t.ex. ambassader upp till ambassadören in, sker utan godkännandeovanifrån i den ryska hierarkin så är det inget s.k. ”fyllesnack” man bedriver. Det är den officiella linjen och synen.
    Nästa uttalande som fått något större spridning och diskuterats, är den ryska ambassadörens hotmot Danmark om dess fortsättning i NATO missilförsvar, kommer föranleda att Danmark blir ett mål för kärnvapen. Att Danmark som ett NATO anslutit land redan nu ej vore ett mål för Ryska kärnvapen, vore direkt naivt att tro, då t.ex. under det kalla kriget insatser med över hundratalet taktiska kärnvapen var en planeringsförutsättning av Sovjetunionen mot Danmark. Dock att hota ett annat land med kärnvapen är en mycket kraftig eskalering och återigen, inget uttalande av lägre tjänstemän sker utan förankring ovanifrån i den ryska hierarkin.
    Det avslutande uttalandet kommer från ordföranden i det Ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, som ser ett möjligt finskt hot i det Ryska Karelen. Då den växande antiryska retoriken i väst enligt honom, givit upphov till en ökad aktivitet av nationalistiska och revanschistiska finska organisationer inom det geografiska området. Vad som troligtvishär avses, utan att det uttalas, är att det finns finska organisationer och rörelser som enligt honom aktivt arbetar för att återansluta det ryska Karelen till Finland. Återigen inget uttalande i Ryssland sker utan förankring högre upp i den officiella hierarkin, detta är inget uttalanden ”skjutit från höften”.
    Vad kan man dra för slutsats av dessa uttalanden då? Ryssland ser Sverige, Finland och Danmark minst som ett presumtivt hot. Här drar nog många åt sig öronen, men, varför skulle en nationalstat annars komma med dessa uttalanden? Det är officiella personer och sändebud som sagt detta, inte valfri ryss, ergo det är en officiell linje och hållning man förmedlar. Att då bortse från dessa uttalanden som de facto vissa gör, ingen nämnd – ingen glömd, är ett väldigt farlig spel man för.
    Vad syftar retoriken då till? I grunden syftar den till att anpassa dessa länders agerande utefter den Ryska viljan, tar vi t.ex. Danmarks anslutning till ABM så blir den relativt blek i förhållanden till införandet av bl.a. luftvärnsmissilen S-500i Ryssland med dess ABM förmåga, likväl är Sveriges förmåga att förhindra den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen mycket liten. Uttalandena syftar till att skapa en rädsla och därmed begränsa handlingsalternativen, för dessa stater.
    Ser man till helheten, så finns det således en samordning med alla dessa uttalanden, man utsätter samtliga stater som ligger inom Rysslands västliga intressesfär för ett ”tryck”, detta tryck syftar till att påverka staterna att foga sig till Rysslands vilja d.v.s. att följa dess säkerhetspolitiska och utrikespolitiska agenda inom dess intressesfär, det är svårt att finna något annat syfte än detta bakom dessa uttalanden av officiella personer.

    Have a good one! // Jägarchefen

    Gästinlägg: Frihetens garanti



    Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns ”vanliga människor” i Sverige som – på riktigt – är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

    / Skipper
    ———————–

    Hejsan!

    Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

    Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

    Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

    Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

    När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

    Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

    Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

    Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

    Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

    Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

    Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.

    Vänliga hälsningar

    Pelle Filipsson
    Norrköping

    Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

    Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

    ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

    Hej Mattias!

    Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

    Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

    Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på – minst lika allvarlig.

    Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

    *Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

    *För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

    *Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

    *Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande – målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

    Kort innebär vår organisation att:
    – 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
    – Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
    – 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
    – Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
    – 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
    – Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
    – Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
    – Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
    – Civilförsvaret har återinförts.
    – En försvarsallians med Finland har bildats

    Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

    Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!

    Med vänlig hälsning

    Mikael Jansson (SD)

    Ledamot Försvarsutskottet
    Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet

    Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

    Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.

    Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

    Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.

    Hej!
    Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.

    Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.

    Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.

    Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.

    I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.

    Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?

    Jag vill avsluta med att önska mig några saker:

    1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.

    2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.

    3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.

    4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.

    Med vänlig hälsning
    Mattias Lagerqvist

    Utvärderings- och simuleringssystem 2030

    Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:…

    Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

    Ett av besöksmålen den gångna veckan
    Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

    Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

    Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

    North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
    — Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

    Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

    Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

    Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

    För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

    Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

    Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

    Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

    Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

    Isolerat angrepp mot Sverige – varför inte?

     

    Under lång tid har ledande svenska politiska och militära företrädare med emfas hävdat att risken för ett isolerat angrepp mot Sverige inte finns på kartan. Jag skulle vilja hävda att den tesen är felaktig. Ett isolerat angrepp mot Sverige kan vara en mycket attraktiv option för Ryssland.

    Ser man på de baltiska staterna med ryska ögon så skulle de kunna användas av Ryssland för att uppnå det kanske viktigaste målet av alla för rysk utrikes och försvarspolitik; att splittra NATO och EU. Därmed skulle Ryssland få ett drastiskt ökat inflytande internationellt och inte minst över grannländerna i sitt närområde. Sveriges militära svaghet kan vara en avgörande faktor som gör det möjligt för Ryssland att utnyttja de baltiska staternas utsatta position i syfte att bryta upp båda de västliga allianserna.

    Problemet för Moskva är att så länge NATO kan göra det trovärdigt att alliansen kan och avser att försvara Baltikum så kommer utrymmet för ryska påtryckningar och hot riktade mot de baltiska staterna vara begränsat. En fråga som då på rysk sida inställer sig är: går det att på något sätt minska trovärdigheten i NATO:s säkerhetsgarantier? Antingen när det gäller NATO:s fysiska möjligheter att ingripa militärt och/eller som påverkar NATO:s vilja att agera till stöd för de baltiska länderna?

    NATO är starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium, och gärna också landterritorium (för basering), för att kunna göra det trovärdigt att man tillräckligt snabbt kan ingripa med flyg- och marinstridskrafter till försvar av Baltikum. De är enda typer av resurser NATO har till förfogande med kort varsel – dagar, veckor. Att enbart operera från Centraleuropa för att skydda Baltikum är i praktiken omöjligt. Det skulle ta lång tid för NATO att nedkämpa de luftvärnssystem och markstridskrafter som skulle skydda en eventuell rysk operation i Baltikum. De baltiska länderna skulle vara ockuperade långt innan hjälpen nått fram. Dessa ryska system finns för övrigt på plats redan idag.

    Självfallet är ryska planerare medvetna om svenskt territoriums betydelse för NATO. Som en liten utvikning – det är ingen tillfällighet att Ryssland genomför undervattensoperationer på svenskt vatten. Det är inte bara svenska marinoperationer som skall förhindras i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Sannolikt är det framförallt förberedelser för att försvåra för NATO att utnyttja våra skärgårdar som baseringsområden. Basering i Sverige skulle avsevärt öka effekten av NATO:s marinoperationer samtidigt som fartygen skulle kunna ges en avsevärt säkrare basering än i de öppna polska och tyska hamnarna i södra Östersjön.

    Den riktigt stora vinsten för Ryssland skulle dock vara om man redan innan eller tidigt i en konflikt skulle kunna framgruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem till svenskt territorium, t ex Gotland, Vikbolandet eller Blekinge. Det skulle sannolikt på ett avgörande sätt kullkasta NATO möjligheter att försvara sina baltiska alliansmedlemmar på ett effektivt sätt.

    Lösningen att i samband med ett angrepp på Baltikum genomföra en operation syftande till att ta, ”låna”, delar av svenskt territorium har dock en avgörande nackdel. Den är en del av en operation där Ryssland angriper en eller flera NATO medlemmar.  Det skulle sannolikt, nästan med automatik, utlösa förberedda motåtgärder från NATO, det för att alliansen inte ska hamna i efterhand. Det kan trots allt finnas en chans att ”rädda” Baltikum om man reagerar tillräckligt fort. Eventuellt kan Ryssland vara berett att ta den risken i hopp om att NATO trots allt skulle tveka eller sakna förmåga att vidta så kraftfulla motåtgärder att de skulle kunna leda till ett storkrig – svaret på den frågan kan man dock bara få i efterhand. Finns det andra, mindre riskfyllda, optioner?

    Den mest optimala vore att, utan att behöva direkt angripa något NATO land, försätta alliansen i en situation där det är uppenbart att den inte kan försvara sina baltiska medlemmar. Kommer då NATO vara berett att starta ett storkrig i Europa för att upprätthålla principen att angrepp mot en alliansmedlem automatiskt utlöser ett krig mot Ryssland även om man är medvetna om att det angripna landet kommer besättas innan det är möjligt att göra något åt det? Kommer alliansens alla medlemmar ställa upp för denna princip, eller riskerar alliansen att splittras? Sannolikheten för det senare är nog inte försumbar, snarare tvärtom.

    Sveriges försvars- och säkerhetspolitik de senaste 10-15 åren har skapat förutsättningar för Ryssland att överväga just en sådan option. Försätta NATO i en omöjlig militär situation utan att direkt angripa ett NATO land. Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ”låna”, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för NATO att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option.

    Den ryska resursinsatsen skulle vara begränsad, man skulle inte behöva ta några större risker genom att tunna ut sina stridskrafter i andra riktningar. Man skulle uppnå ett avgörande militärt övertag i Östersjöområdet gentemot NATO utan att behöva riskera ett krig med alliansen. Att NATO snabbt och med kraft skulle ingripa till försvar för en icke alliansmedlem är mer än osannolikt (det oberoende av vad vissa i Sverige eventuellt hoppas och tror). Att Sverige ensamt skulle föra krig mot Ryssland efter att inledningsvis förlorat smärre delar av sitt territorium, t ex genom att försöka sänka ryskt tonnage i Östersjön eller angripa militära anläggningar i Kaliningrad får nog betraktas som osannolikt. Risken är i vart fall väl värd att tas med hänsyn till de vinster som finns att hämta och de begränsade skador som Sverige skulle kunna åsamka Ryssland. Skulle man dessutom göra det helt klart att ockupationen av t ex Gotland bara är en tillfällig historia kopplad till att man på diplomatisk väg löst Baltikumproblemet med NATO och EU så kanske den svenska viljan till att föra krig med Ryssland blir än mindre.

    Sveriges militära svaghet har gjort oss till ett presumtivt verktyg för rysk maktpolitik som skulle kunna utnyttjas för att förstöra NATO:s trovärdighet som garant för Baltikums och i förlängningen Europas säkerhet. Det isolerade angreppet går inte att avskriva – tvärtom.

                                                                     *****