Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15

Sammanfattning
Den av Ryssland genomförda beredskapskontrollen, 16-21MAR15, omfattade dels samtliga ryska militärdistrikt dels en huvuddel av försvarsgrenarna. Övningens tyngdpunktsområde kom att vara inom det norra och västra militärdistriktet. Bedömt övades ett ryskt motagerande mot ett västligt strategiskt överfall längs Rysslands hela västra landgräns. Beredskapskontrollen visar på att Ryssland har uppnått god ledningsförmåga och kan på kort tid övergå till ledningsförhållanden under krigstid och snabbt omgruppera förband till möjliga koncentrationsområden i händelse av en konflikt. Bedömt är de ryska uppgifterna rörande antalet deltagare i beredskapskontrollen samt mängden materiel i huvudsak korrekt.
Analys
Allmänt.Inledningsvis skall skrivas att denna analys gör inte anspråk på att vara en komplett analys av vad som skett under den aktuella beredskapskontrollen, huvudfokus har varit det norra och västra militärdistriktet, dock kommer övriga distrikt även till del beröras. Vissa övningsmoment har ej berörts i analysen, då de bedömt ej tillfört läsaren något, och vissa har säkert även missats i den stora rapportering som skett kring denna beredskapskontroll. Likt tidigare vill jag påpeka att denna analys ej har någon koppling till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke statlig verksamhet, utan detta är min högst personliga bedömning av vad som skett och övats under den aktuella tidsperioden.
Den 16MAR15 klockan 08:00 (GMT+3) beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en beredskapskontroll omfattande enheter i det Norra militärdistriktet (MD N), enskilda förband i det västra militärdistriktet (MD V) samt luftlandsättningstrupperna. Enligt Rysslands Försvarsminister, SergeyShoygu, skulle beredskapskontrollen omfatta 38,000 soldater, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster och 3,360 olika materielslag såsom pansarskyttefordon, artilleripjäser, stridsvagnar m m.1 Rysslands Försvarsminister påpekande även 16MAR15, att en strategisk ledningsövning skulle påbörjas den 17MAR15.2 En tydlig indikator på att övningen skulle öka i omfattning var dels den strategiska ledningsövningen för generalstaben dels att sambandsförband inom MD Ö 16MAR15 påbörjade en omfattande övning för utbyggnad av sambandsförbindelser.3
Enligt Rysslands biträdande Försvarsminister, Anatoliy Antonov, informerades OSSE, Organisationen för säkerhetoch samarbete i Europa, om övningen i dess inledningsskede, senast 17MAR15, och hur stor den var. Likväl skall det enligt honom ej brutit mot Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder från 2011 (WD11). Enligt honom omfattade övningen, 8,700 soldater, 400 pansarskyttefordon, 100 artilleripjäser över 100 mm, 70 stridsflygplan och 30 helikoptrar.4
En viktig faktor att beakta i denna och andra beredskapskontroller är WD11, då dess egentliga giltighetsområde ur ett Ryskt perspektiv berör dess västra landgräns intill Uralbergen,5 likväl behöver övningarna ej föranmälas enligt WD11 om förbanden ej haft kännedom om övningen innan, dock får övningen ej överstiga 72 timmar, här skall beaktas att det är effektiv övningstid, således ej uppmarsch, koncentration osv. Överstiger övningen 72 timmar kan inspektion begäras.6
Vad skede då under beredskapskontrollen i stort? Inledningsvis kan vi se att beredskapskontrollen ökade i omfattning under de tre initiala dagarna (16-18MAR15). Denna gradvisa ökningen, hänger troligtvis ihop med att detta var den första egentliga stora övningen för den nyligen inrättade, nationella ledningscentret för de ryska väpnande styrkorna, man ville bedömt gardera sig att ledningssystemen skulle fungera, varvid en gradvis ökning, säkerställer detta och man kan i ett tidigt skede identifiera brister i ledningssystemet och åtgärda dessa.
Tre olika övningar förefaller genomförts, en omfattande MD N, en omfattande generalstaben med övriga underordnande militärdistrikt, en omfattande delar av de strategiska avskräckningsstyrkorna. Generalstaben har dock inom ramen för sin övning, styrt de övriga två övningarna. Avslutningsvis förefaller huvudfokus varit inom MD N och MD V, då den huvudsakliga truppkoncentrationen har varit där, för den genomförda beredskapskontrollen, det vill säga den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
När beredskapskontrollen avslutades 15:00 (GMT+3) 21MAR15 omfattades cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 olika materielslag d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o.dyl., 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster. Beredskapskontrollen hade då genomförts med utvalda förband inom samtliga militärdistrikt i Ryssland.7 En intressant faktor är den genomförda dubbleringen av deltagande trupp samt luftfarkoster, utifrån de initiala uppgifterna, vad avser materiel så har det ökat nästan till fyra gånger så mycket som vad som först delgavs, vad avser örlogsfartyg har man även där uppnått en dubblering, kvarstående är antalet ubåtar.
Det övergripande övningsscenariot förefaller varit ett väpnat angrepp med mark-, luft- och sjöstridskrafter mot Ryssland. Det huvudsakliga konfliktområdet förefaller varit inom MD N/V d.v.s. Västeuropa, med mindre delar i de övriga strategiska riktningarna, d.v.s. Södra (S) och Östra (Ö) militärdistriktet, den spelade motståndaren förefaller varit en större högteknologisk part.
Vad avser målsättningar med beredskapskontrollen förefaller den övergripande inom MD N varit att verifiera att det nya militärdistriktet har förmåga att leda militära operationer. Delmål förefaller varit att öva styrketillväxt till de arktiska baserna vid Franz Josef Land och Novaja Zemlja dels via lufttransport dels via sjötransport.8 Inom MD V förefaller den övergripande målsättningen varit övning av ledningsstrukturerna inom hela den Baltiska operationsriktningen samt öva styrketillväxt till Kaliningrad Oblast.
Både Försvarsministern och Generalstabschefen, Valerij Gerasimov, förefaller vara nöjda med det initiala utfallet av beredskapskontrollen, framförallt framhäver man hur väl ledningen har fungerat under beredskapskontrollen från det nationella ledningscentret. Likväl att MD N har en fungerande ledningsstruktur som kan lösa anbefallda uppgifter. Således förefaller man tillrättalagt de brister i ledning man hade under de initiala beredskapskontrollerna 2013 och del av 2014.9
Komplexiteten i denna övning är ej det deltagande antalet förband, då t ex Zapad’13 hade motsvarande storlek, utan det är ledningen av det stora antalet utsprida förband inom samtliga arenor över hela Ryssland, som visar på en rejäl förmågehöjning vad avser ledning hos de ryska väpnande styrkorna. Förmågan att leda det stora antalet förband över en sådan stor yta, medför även att man bör höjt sin förmåga att ha en god lägesuppfattning över stora geografiska ytor, vilket är en grundförutsättning i det nutida ickelinjära och fragmenterade stridsfältet.
Luftlandsättningstrupperna.Delar av 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo, omfattades omedelbart av den beordrade beredskapskontrollen, de ingående delarna förflyttade sig till koncentrationsflygfält under den 16MAR15 för att kunna påbörja ilastning samt flygtransport till aktuellt operationsområde.10 Under den 17MAR15 påbörjades ilastning av de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen vid dess ilastningsområden.11De ingående delarna ur 98. förflyttades under dygnet den 17MAR15 till Olenegorskom genom lufttransport, totalt sett omfattades två (2) stycken luftlandsättningsregementen från Ivanovo.12
45. Specialförbandsbrigaden i Sokolniki ur luftlandsättningstrupperna, förefaller även varit ett av förbanden som redan under den 16MAR15 ingick i beredskapskontrollen.13De ingående delarna i beredskapskontrollen ur förbandet förefaller omgrupperat tillsammans med 98. Luftlandsättningsdivisionen den 17MAR15 till Olenegorskom i MD N.
Under den 17MAR15 omfattades även delar av 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov av beredskapskontrollen. De ingående delarna påbörjade förflyttning till ilastningsområden för att möjliggöra vidare lufttransport till aktuellt operationsområde.14Under förflyttningen till ilastningsområdet genomfördes ett antal grundläggande övningsomoment såsom förflyttning genom CBRN belagt område, åtgärder vid eldöverfall samt fältarbeten.15
Inledningsvis under 18MAR15 luftlandsättes förband ur dels 45. Specialförbandsbrigaden dels spaningsenheter ur 98. Luftlandsättningsdivisionen på dels Novaja Zemljadels Frans Josefs land. Luftlandsättningen genomfördes dels med fallskärmssystemet Arbalet-2, vilket är en styrbar vingfallskärm dels med fyra (4) stycken MI-8 helikoptrar.16 Syftet med insättandet av spaningsenheterna var för att möjliggöra en senare intransport av de övriga delarna ur luftlandsättningstrupperna.17 Därutöver nedkämpade spaningsförbanden även kritiska installationer för den spelade motståndare på de respektive i syfte att möjliggöra intransporten.18 Någon efterföljande intransport av personal ur luftlandsättningsförbanden till dels NovajaZemlja dels Frans Josefs land förefaller ej genomförts.
Den 19MAR15 påbörjades de praktiska övningsmomenten för 76. Luftlandsättningsdivisionen, totalt omfattades över 2,000 man i övningsmomenten och 120 olika materielslag, övningen genomfördes vid övningsfältet Strugi Krasnyye. Av dessa dryga 2,000 man luftlandsattes med fallskärm, cirka 700 man med tillhörande 10 stycken pansarskyttefordon. Luftlandsättningen understöddes av tio (10) stycken IL-76 transportflygplan.19Övriga ingående delar genomförde taktisk förflyttning, dels längs väg dels i betäckt terräng för att förflytta sig till övningsområdet.20 Styrkemässigt omfattades således två (2) stycken luftlandsättningsregementen varav en (1) bataljon luftlandsättes, ur 76. Luftlandsättningsdivisionen. Den luftlandsatta bataljonen var dock ej fullständig i vad avser tyngre materiel såsom fordon o dyl.
Den 19MAR15 genomfördes även övningsmoment med 45. Specialförbandsbrigaden ur VDV i MD N. De ingående delarna genomförde en taktisk lufttransport som understöddes av tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar och över 20 stycken MI-8 transporthelikoptrar. Enheten tog och säkrade den militära flygplatsen Severomorsk-3, varvid motståndarens förmåga att utnyttja den omintetgjordes.21 Utöver detta övades de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen den 19MAR15 i att försvara flygfält, enheten försvarade Olenegorskom, där en motståndaren, 80. MekB – bedömt dess spaningsförband, försökte påverka flygfältet, motståndaren försökte genomföra tre överfallsföretag, dock upptäcktes och nedkämpades han.22
Under den 20MAR15 fortsatte övningsmomenten för 76. Luftlandsättingsdivisionen vid Strugi Krasnyye. Övningsmomenten omfattade bl.a. mörkerstrid, försvarsstrid, bekämpning av obemannade luftfarkoster, spaningsmoment genomfördes även. De ingående enheterna förefaller tagit en infallsport motsv., då försvarsstriden skulle genomföras intill luftvärns- samt mekaniserade enheter ur MD V tagit sig fram till dem.23
I södra militärdistriktet (MD S) omfattades även delar av 7. Luftlandsättningsdivisionen i Novorossijsk, i östra militärdistriktet (MD Ö) omfattades delar ur 11. och 83. Luftburnabrigaden i Ulan-Ude respektive Ussurijsk.. I centrala militärdistriktet (MD C) omfattades delar ur 31. luftlandsättningsbrigaden i Uljanovsk.23 Här skall beaktas att luftlandsättningstrupperna är organisatoriskt ej knutna till något av militärdistrikten utan är en fristående strategisk vapenslag i de väpnade styrkorna. Dock överfördes operativ kontroll över de ingående enheterna ur luftlandsättningstrupperna till respektive MD under den genomförda beredskapskontrollen.24
98. Luftlandsättningsdivisionen förefaller dels övat tagande avinfallsport dels försvar av infallsport. Tagandet genomförs i samverkan med 45. Specialförbandsbrigaden vid öarna Novaja Zemlja och Frans Josefsland. Försvarsuppgiften löstes vid Olenegorskom. Varav man förefaller övat dels försvar av egen terräng vid ett skymningsläge dels tagande av terräng vid ett skymningsläge.
45. Specialförbandsbrigaden förefaller övat tagande avinfallsport dels vid de två öarna Novaja Zemljaoch Frans Josefs land dels på fastlandet vid flygplatsen Severomorsk-3. Varav vid Novaja Zemljaoch Frans Josefs land förefaller det varit en svag motståndare man övat mot, medan vid Severomorsk-3 en stark motståndare. Oaktat är det ett högrisk företag som enbart genomförs i ett skymningsläge d.v.s. tidsrymden mellan fred och krig, då har man möjlighet att lyckas med sådana företag, då en motståndare ej hunnit vidta adekvata försvarsåtgärder.
76. Luftlandsättningsdivisionen förefaller genomfört en taktisk luftlandsättning, bedömt en vertikal omfattning med fallskärm, med en bataljon i syfte att ta en knutpunkt, därefter har två till tre bataljoner genomfört en framrusning, bedömt en infiltrationsmanöver om motståndare funnits alternativt en forcerad framryckning om ingen motståndare funnits mellan de två enheterna, i syfte att ansluta till den luftlandsatta bataljonen. Därefter har de två luftlandsättningsregmentena hållit knutpunkten slutligen intill dess de mekaniserade förbanden har anslutit till dem. Vilket är i grunden en klassisk manöver för de ryska luftlandsättningsförbanden.
Avslutningsvis vad avser luftlandsättningsförbanden så förefaller cirka 4-5,000 soldater ur denna förbandstyp övats under beredskapskontrollen inom MD N/V. Vad man särskilt bör beakta är den nu utvecklade förmågan vad avser luftlandsättning på öar i vad som förefaller vara större enheter. Då öar generellt sett har sämre väderförhållanden än längre in på fastland, så tyder detta på att man en god förmåga att luftlandsätta under sämre väderförhållanden.
Markstridsförband.80. MekB (Mekaniserad Brigad) i Alakurtti omfattades omedelbart, 16MAR15, av den beordrade beredskapskontrollen, utöver detta omfattades även 200. MekB i Pechenga, 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik samt 522. Kustrobotbrigaden i Olenya Guba. Inledande övningsmoment för dessa förband var att förflytta sig till koncentrationsområden på Kolahalvön, under denna förflyttning genomförde övningsmoment avseende förflyttning i CBRN belagd terräng, åtgärder vid eldöverfall samt flygangrepp samt maskerings- och fältarbetstjänst. Vissa marininfanteriförband förflyttade sig även till koncentrationsområden som tillika var ilastningsområden.26
Den 17MAR15 omfattades bedömt även kustförsvarsförbanden i Kaliningrad Oblast av beredskapskontrollen,27 vilka förband som ingått i Kaliningrad Oblast har ej gått att klarlägga. Övningsmoment som kustförsvarsförbanden bl.a. har genomfört, är mörkerstrid, fältarbetstjänst, försvarsstrid och ledning. Totalt skall fyra (4) stycken bataljonsstridsgrupper deltagit i beredskapskontrollen ur förbanden i Kaliningrad Oblast. Dem 17MAR15 beordrades även förflyttning av Iskander markrobotsystem till Kaliningrad Oblast, bedömt från 26. Markrobotbrigaden i Luga, förflyttningen genomfördes med hjälp av landstigningsfartyg ur Östersjömarinen.28 Bedömt rör det sig om bataljoner ur 7. och 79. MekB samt 25. Kustrobotbrigaden och 244. Artilleribrigaden.
15. MekB i MD C, Samara, omfattades även av beredskapskontrollen den 17MAR15.29 Övningsmoment som brigaden genomförde under den aktuella beredskapskontrollen förefaller varit inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer. Bland annat har man övat separation av stridande parter, bevakning av infrastruktur, eskorttjänst m.m. Totalt omfattades över 600 soldater och 200 materielslag ur 15. MekB.30
Likväl den 17MAR15 ilastade delar ur 61. marininfanteribrigaden landstigningsfartyget Kondopoga, Ropucha klass, BTR-80 samt MT-LB ilastades tillämpat fartyget, efter ilastning utlöpte fartyget till havs, där order skulle mottas vart landstigning skulle ske.31 Övriga delar ur 61. marininfanteribrigaden fortsatte beredskapskontrollen genom att öva försvar av Norra marinens basområde, där de under den 20MAR15 framgångsrikt nedkämpande en motståndare som försökte ta viktiga byggnader inom basområdet.32
Den 18MAR15 ökade beredskapskontrollen med följande markstridsförband, 25. MekB i Vladimirskij Lager, 138. MekB i Kamenkadessa två brigader sammantaget deltog med 1,500 soldater och 500 olika materielslag. 25. MekB kom att genomföra övningar i samverkan med 76. Luftlandsättningsdivisionen i Strugi Krasnyyemedan 138. MekB kom att genomföra övningar vid Kiríllovskiy.3339. MekB i Yuzhno-Sakhalinsk, MD Ö, kom även att omfattas av beredskapskontrollen den 18MAR15, totalt omfattades där 1,000 man samt över 300 olika materielslag.34 Övningsmomentet för 39. MekB var strid mot en landstigande och luftlandsatt motståndare, striden understöddes bl.a. artilleri samt flygunderstöd.35
Delar ur 810. Marininfanteribrigaden vid Temryúk kom även den 18MAR15 att omfattas av beredskapskontrollen. Övningsmoment som ingick var bl.a. åtgärder vid flygangrepp samt strid mot irreguljär samt reguljära motståndare,36 bedömt ingick även skydd av ingenjörsförband. Delar av 11. Ingenjörsbrigaden omfattades samtidigt av beredskapskontrollen,37 totalt var över 450 soldater och 200 olika materielslag ianspråktagen för dem i beredskapskontrollen. Uppgiften ingenjörsförbandet kom att lösa var färjetrafik.38
Under 18MAR15 påbörjade även spetsnazförbanden inom MD V och C övningar inom ramen för beredskapskontrollen, inom MD V kom cirka 1,000 spetsnazsoldater omfattas av övningen, övningsmoment inom MD V omfattade bl.a. Strid i bebyggelse (SIB), inom MD C omfattade övningen tillämpande stridsskjutningar, understöd av fordon samt helikoptrar och förflyttning i svårtillgänglig terräng, omfattningen på övningen i MD C är oklar.39
Den 19MAR15 omfattades även en bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB i NizjnijNovgorod av beredskapskontrollen.40Den 17MAR15 påbörjades även en större övning för mekaniserade förband, stridsvagns- och pansarskytteförband, i det aktuella området som omfattade 1,500 man och över 500 olika materielslag, dock är det oklart om denna övning ingick i beredskapskontrollen.41Den bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB som den 19MAR15 gick in i beredskapskontrollen kom att öva fältarbetstjänst, ledningstjänst och försvar.42
Den 19MAR15 beordrades även 10. Spetsnazbrigaden i Molkino, MD S, att ingå i beredskapskontrollen. Totalt omfattades över 300 och 30 olika materielslag. Övningsmomentet som förbandet förefaller genomfört är att inledningsvis intransportera en mindre spaningsstyrka med hjälp av helikopter, därefter har inhämtning genomförs bl.a. med UAV, slutligen har en större styrka förflyttat sig dels med fordon dels med helikopter under den 20MAR15 för att nedkämpa en irreguljär motståndare.43
Under den 17-18MAR15 beordrades även 95. Stabsbrigaden i ChernayaRechka att ingå i beredskapskontrollen, bedömt omfattades även 9. Stabsbrigaden och 1. Stabsbrigaden i Mulinorespektive Sertolovo, då totalt över 3,000 sambandssoldater ingick i beredskapskontrollen inom MD V. Förbandet/-en kom att upprätta radiolänkförbindelser inom MD V vid sju (7) stycken platser. Utöver detta betjänades även satellitförbindelser och videokonferensmöjligheter, för att ledningen skulle kunna utövas dels inom militärdistriktet dels nationellt.44
Under den 17-18MAR15 beordrades även en bataljon ur 20. Markrobotbrigaden i Spassk-Dalnyy att delta i beredskapskontrollen. Bataljonen genomförde under den 19MAR15 skarp robotskjutning vid övningsfältet Primorskom kraye med SS-21 (Tochka-U). Målet som bekämpades var dels en uppbyggd ledningsplats dels avyttrad materiel, skjutavståndet var ett tiotal kilometer.45
Generellt förefaller det vara bataljonsstridsgrupper ur respektive markstridsförband som deltagit i beredskapskontrollen. Detta korrelerar väl med fjolårets (2014) verksamhet enligt de väpnade styrkornas årsrapport, då en satsning genomfördes på att öka förmågan att i bataljonsstridsgrupper kunna strida i okänd terräng, då uppnådde 57% av markstridsförbanden godkänt, varvid man bedömt fortsatt med denna övningsverksamhet under 2015. Likväl är det även mycket troligt att man har respektive inryckningsomgång placerad i samlade bataljoner, varvid den snart utryckande grundutbildningsomgången har övats under beredskapskontrollen.
Tyngdpunkten på markstridsförbandens övningsverksamhet förefaller utifrån förbandsomfattningen varit i MD N/V. Generellt förefaller man övat en kombination av både försvars- och anfallsstrid, både mot, enligt dem själva, reguljära och irreguljära motståndare, dock själva magnituden av övningen samt de ingående vapensystemet tyder med hög sannolikhet på att det var reguljär strid man övade mot en reguljär motståndare.
Övningsmomentet följer enligt fjolårets identifiering samma mönster. Inledningsvis utgångsgrupperar förbanden till koncentrationsområden, därefter genomförs grundläggande övningsmoment främst avseende personlig färdighet, uppträdande i CBRN miljö, fältarbeten för egen överlevnad d.v.s. maskering och skydd. Därefter genomförs grundläggande stridsmoment som slutligen övergår till övning av grundläggande stridssituationer i förbandsram.
Sjöstridsförband.Inledningsvis, 16MAR15, kom enbart den Norra marinen omfattas av den genomförda beredskapskontrollen, enligt de initiala uppgifterna skulle 41 ytstridsfartyg och 15 stycken ubåtar delta i beredskapskontrollen.46 Då Norra Marinen bedömt har cirka 40 ytstridsfartyg totalt,47 så skulle i sådant fall huvuddelen innefattas, vilket ej var/är troligt m.h.t. underhålls- och reparationsarbete, vilket kunde vara en indikator på att Östersjömarinen skulle delta i kontrollen, då man även nämner att delar av MD V skulle ingå.
Det initiala, 16MAR15, övningsmomentet Norra marinen förefaller genomfört är att man utnyttjat sin minröjningsförmåga, för att möjliggöra en säker utpassage av dels ubåtar dels ytstridsfartyg från sina baseringsområden.48 Detta är ett naturligt förfarande, då in- och utloppsområden till baseringsområdena oftast är få och därmed kanaliserande, därför vill man i ett skymningsläge säkerställa att en motståndare ej placerat ut minsystem motsv. i dessa passager.
Under den 17MAR15 fortsatte minsökning samt ubåtsjaktförfarande vid utloppsområdena samt dess angränsande områden till havs, ubåtsjakten genomförde dels med flyg dels med helikoptrar.49Återigen är detta ett naturligt förfarande vid skymningsläge för att kunna möjliggöra utspridning av sina sjöstridsförband. Under 17MAR15 kom Norra marinens basområde att utsättas för luftangrepp, varvid sjöstridskrafterna försvarade sig med sitt egen luftvärn. Fem (5) stycken sjöstridsgrupper ur Norra marinen kom även att förflytta sig från sina baseringsområden till dels Norska Havet dels Barentshav.50
Den 17MAR15 kom även Östersjömarinen att omfattas av beredskapskontrollen.51 Över 20 örlogsfartyg, ytstridsfartyg samt ubåtar, från Östersjömarinen kom att ingå i beredskapskontrollen. Fartygen kom att fördela sig i ett antal ytstridsgrupper i Östersjön och genomföra sjöstrid mot luft- och sjömål dels med robotar dels med fartygsartilleri, därutöver kom man öva mintjänst52 och bedömt ubåtsjakt.
Under den 18MAR15 genomförde korvetten Soobrazitelnyy skarp robotskjutning mot målrobot avfyrad från robotbåten P-257 i Östersjön, totalt ingick tio (10) stycken örlogsfartyg i det momentet.53 Under den 18MAR15 upptäcktes även tre (3) stycken KILO ubåtar 30 nautiska mil från Lettiskt territorialvatten.54 Då man tidigare delgivit att ubåtar ur Östersjömarinen skulle delta i beredskapskontrollen, kan vi säkert anta att dessa tre (3) gjorde det. Vad som gör händelsen intressant är att Östersjömarinen på pappret skall ha två (2) stycken KILO ubåtar, således är minst en (1) av de upptäckta ubåtarna en ubåt ingående i provturskommando (PTK) för antingen export eller för överföring till någon av de andra marinerna, bedömt Svarta havsmarinen.
Under den 18MAR15 genomförde Norra marinen, luftförsvarsövningar mot angripande flygstridskrafter, sjöstrid övades inom ramen för sjöstridsgrupper, likväl övades uppträdande inom ramen för sjöstridsgrupper i områden med sjöminor. Ubåtsjaktövningar genomfördes även. Eskort av landstigningsföretag förefaller även övats under dagen.55
Under natten 17-18MAR15 beordrades även Svarta Havsmarinen att delta i beredskapskontrollen. Totalt kom över tio (10) fartyg ur Svarta Havsmarinen delta i beredskapskontrollen. Fartygen förefaller varit organiserade i sjöstridsgrupper likt Östersjömarinen och Norra marinens agerande under beredskapskontrollen. Det initiala övningsförfarandet har varit att genomföra minröjningsoperationer samt ubåtsjaktföretag,56 bedömt för att säkerställa en säker utpassage för sjöstridsgrupperna ur baseringsområdet.
Under den 19MAR15 förefaller övningsverksamheten varit densamma, som tidigare dagar hos Norra marinen, en möjlig fokusering på minröjningsförmåga kan ha skett under dagen. Landstigning mot oförsvarad kust genomfördes även då de ilastade delarna ur 61. Marininfanteribrigaden landsteg under denna dag. Svarta havsmarinen förefaller fr.o.m. den 19MAR15 varit organiserade i tre stycken sjöstridsgrupper, en renodlad stridsgrupp, en ubåtsjaktgrupp och en minröjningsgrupp.57
Börjar vi med Östersjömarinen är det intressant att man bedömt återigen förflyttat Iskander robotsystem med hjälp av Östersjömarinen, detta får ses som en renodlad styrkedemonstration från Rysk sida, ur en marin synvinkel, så är det intressant att se att man förefaller inneha relativt högberedskap för att genomföra dessa förflyttningar med sitt landstigningstonage i Östersjöregionen. Likväl rör det sig tydligen återigen om dryga 20-talet fartyg som krävs för att genomföra den operativa transporten, utifrån agerandet under den ”Ryska Adventen”, då enligt de ryska siffrorna återigen 20-talet fartyg deltog i denna beredskapskontroll.
Den egentligt intressanta saken är upptäckten av de tre (3) KILO ubåtarna inom ramen för den beordrade beredskapskontrollen, då som tidigare skrivit Östersjömarinen enbart har att tillgå två (2) KILO ubåtar så visar detta på att PTK ubåtar mycket väl kan utnyttjas i operativ verksamhet. Detta är i sig ingen revolutionerande nyhet för de yrkesverksamma, dock bör man ha detta i bakhuvudet hädanefter, då det kommer till styrkejämförelser o.dyl. då vi i sådant fall i praktiken har betydligt fler ryska ubåtar i Östersjön än de två som tillhör Östersjömarinen.
Norra Marinen förefaller övat tre (3) tydliga moment under beredskapskontrollen. Det första har varit att säkerställa spridning av dels de egna ytstridsfartygen dels andraslagsförmågan, stort fokus förefaller ha legat på agerandet vid själva utspridningen från basområdena vidare ut till havs. Det andraövningsmomentet förefaller varit dels att skydda det egna basområdet dels andraslagsförmågan genom att upprätta en skyddsskärm i dels Norska havet dels Barentshav. Det tredjeövningsmomentet förefaller varit öva styrketillväxt antingen i form av landstigning av oförsvarad kust till de yttre posteringarna som finns i Arktis.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafternas verksamhet under det första dygnet, 16MAR15, av beredskapskontrollen förefaller varit mycket låg, bedömt beror detta på förberedelser inför ombaseringar, sjö- och markstridskrafternas förberedelser inför förflyttningar till koncentrationsområden o dyl.
Under den 17MAR15 påbörjade Norra marinens luftstridskrafter ubåtsjaktförfarande,58 denna verksamhet korrelerar med den övriga sjöstridsverksamheten som under det aktuella dygnet var inriktad på att säkerställa utpassage av sjöstridsgrupperna till dels Norska havet dels Barentshav. Ubåtsjaktflygplan av modellen IL-38 och helikoptrar av modellen KA-27 genomförde luftburen ubåtsjakt.
Under den 17MAR15 ombaserades även tio (10) stycken IL-76 transportflygplan från Pskov till Ivanovo,59transportflygförbandet kom att transportera delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen samt 45. Specialförbandsbrigaden tillOlenegorskom, totalt kom förbandet att flyga 3000 km under denna operativa transport.
Under den 17MAR15 påbörjades även ombasering av ett antal luftstridsförband, från MD V till MD N. Totalt rörde det sig om över 50 luftfarkoster som förflyttades mellan 400 till 4,000 km. Sent under 16MAR15 eller tidigt under 17MAR15 transporterades betjäningspersonal, från ordinarie flygbaser, ut till de flygbasområden som skulle motta luftfarkosterna.60
Under 17MAR15 omlokaliserades över 30 helikoptrar, MI-8 och MI-24 över 1,500 km från sina baseringsområden i dels Pushkin 922. Flygbasen dels Vyazma 6965. Flygbasen. Förflyttningen kom att genomföras taktiskt och i förband, med mellanlandning i Ryska Karelen, förbandet kom under sina basering i MD N att genomföra trupptransporter samt understöd av marktrupp.61
Det strategiska bombflyget genomförde under 17MAR15 även ett sammansatt företag, med TU-22M3 samt TU-95 bombflygplan, mot Norra marinens baseringsområden, anfall genomfördes även med SU-25, anfallshöjd var mellan 200 – 2000 m. Syftet var att öva luftförsvarsresurserna kring baseringsområdena.62 Norra marinens fartyg utsattes även för luftangrepp under detta företag.
Under 18MAR15 genomfördes ombasering från Ryssland till Kaliningrad Oblast av fyra (4) stycken SU-27, fyra (4) stycken SU-34, samt två (2) stycken AN-26 och en (1) AN-12 transportflygplan. NATO incidentberedskap gick upp och följde det ryska flygföretag. Detta var även första gången för NATO incidentberedskap under 2015 man var tvungen att gå upp och möta ett ryskt flygföretag, då ingen färdplan inlämnats och inga transponders utnyttjades av de ryska flygplanen.63
Inom MD S genomfördes även ombasering av flygförband under 18MAR15, dels ombaserades tolv (12) stycken SU-25 från Stavropol till Primorsko dels ombaserades tio (1) stycken MI-8 och MI-24 från Korenovsk. Förbandet kom att lösa trupptransport samt flygunderstöd till marktrupp under beredskapskontrollen.64
Under kvällen 18MAR15 natten 19MAR15 genomförde SU-27 jaktflygplan och SU-24 attackflygplan mörkerflygning över Östersjön från sin basering i Kaliningrad Oblast. Övning genomfördes bl.a. i flygunderstöd av marktrupp under mörker samt luftstrid, markmålen utgjordes bl.a. stabsplatser samt fältarbetsmateriel hos den tilltänkta motståndaren.65
Ett attackföretag bestående av TU-22M3, TU-95MS samt TU-160 ur det strategiska bombflyget genomförde även attackföretag mot mål dels i Arktis regionen dels i Kolahalvön under 18MAR15. Syftet var dels öva luftförsvaret dels genomföra attackföretag mot högvärdiga mål för det strategiska bombflyget.66
Under den 19MAR15 genomfördes ett flygföretag med MI-24 och MI-8 helikoptrar från 562. flygbasen i MD C, som syftade till att dels nedkämpa en motståndare dels minera ett område med dels stridsvagnsminor dels personminor från helikopter över 300 minor las ut under flygföretaget. Syftet var att hindra en framryckande motståndare som var på väg att bryta igenom de egna försvarslinjerna.67
Under den 19MAR15 omfattades över tio helikoptrar, MI-8 samt MI-28N, inom MD S även av beredskapskontrollen, helikoptrar kom att understödja specialförbandsoperationer inom MD S.68 Under 19MAR15 påbörjas även luftransportföretag att genomföras inom MD Ö, främst för att genomföra trupptransporter till Sakhalin. Det strategiska transportflyget utnyttjar både IL-76 samt AN-26 för detta, totalt genomförs över 20 stycken transportföretag.69
Under 20MAR15 genomförde strategiska bombflyget ett flygföretag i Barentshav med TU-95MS som understöddes av SU-27 jaktflyg. Under flygföretag skyddade jaktflyget bombflyget, genom att bekämpa fientliga luftfarkoster på långt avstånd, på gränsen till räckvidden för de egna jaktrobotarna.70
Under 20MAR15 genomfördes även i Murmanskområdet ett kombinerat flygunderstödsföretag, med SU-24M, MI-24 och MI-8, för markförband. Totalt ingick över 50 luftfarkoster i det kombinerade flygunderstödsföretaget. Syftet var att förhindra motståndarens styrketillväxt samt att nedkämpa hans förband som var under framryckning.71 Under 20MAR15 understöddes även 76. Luftlandsättningsdivisionen av MI-28N attackhelikopterföretag.72Likväl genomförde det strategiska bombflyget företag i Barentshav under 20MAR15, TU-22M3 samt TU-95 agerade som ett kombinerat företag. SU-33 jaktflygplan genomförde även över 30 jaktföretag under dagen.73
Luftstridskrafterna förefaller varit inriktade mot att genomföra dels luftstrid dels markunderstöd. Vad som är intressant är utnyttjandet av minutläggning med helikoptrar i beredskapskontrollen då detta är en förmåga som man tydligt signalerat under första kvartalet 2015 att man övar vid andra övningstillfällen. Det strategiska bombflyget förefaller varit inriktad mot att dels bekämpa högvärdiga mål dels bekämpa sjömål. Detta faller inom ramen för dess ordinarie konventionella uppgifter.
Strategiska avskräckningstrupperna. Under denna beredskapskontroll kom även de strategiska avskräckningstrupperna, Rysslands kärnvapen förband, att ingå, två (2) av tre delar i kärnvapentriaden, flyg och ubåt. Jämfört med tidigare beredskapskontroller är detta ett nytt moment att flera delar av kärnvapentriaden ingår. Under den s.k. Ryska Adventen ingick enbart det strategiska bombflyget.
Av de 15 deltagande ubåtarna skall ett flertal varit ballistiskt bärande ubåtar.74 Symboliskt blir att Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, genomförde visitation under beredskapskontrollen, 18MAR15, av en ballistisk ubåt.75 Likväl är frambaseringen av tio (10) stycken TU-22M3 till Krimhalvön76 under beredskapskontrollen, tydligt kopplad till den strategiska avskräckningsförmågan, då inga kände konventionella flygföretag genomförts av dessa under beredskapskontrollen, utan då blir kopplingen tydligare mot den diskussion rörande kärnvapenförmåga på Krimhalvön som förts veckorna innan beredskapskontrollen.
Att inte det tredje benet, markrobotförbanden, övades under beredskapskontrollen, skall snarare ses som en deeskaleringsfaktor och inte att man saknar förmågan att öva alla delar samtidigt. Hade man från Rysk sida ändock övat den delen under en landsomfattande beredskapskontroll hade man mest troligt utlöst en förmågemobilisering inom dels USA dels NATO, för att sannolikheten att beredskapskontrollen hade kunnat tolkats som ett förestående överraskande angrepp, hade i sådant fall varit mycket hög.
Om Ryssland kommer fortsätta att öva dess strategiska avskräckningstrupper i en liknande omfattning under de kommande beredskapskontrollerna, kommer man ändrat normalbilden markant, då detta ej varit normalförfarande tidigare, varvid Rysslands beteende kommer bli än mer svårtytt och säkerhetssituationen än mer instabil.
Logistik.Sjukvårdstjänst förefaller även belysts under beredskapskontrollen inom MD N. I beredskapskontrollen skall över 180 stycken medicinskt utbildad personal deltagit, läs ur sjukvårdsförband, bl.a. 85 doktorer, 15 sjukvårdsgrupper ur luftlandsättningstrupperna m.m. Lagerstatus av sjukvårdsmateriel berördes även inom MD N enligt uppgifter så har MD N 100% uppfyllnad av medicinsk utrustning samt 95% uppfyllnad av förbrukningsvaror såsom blodlager o.dyl.77
Den 19MAR15 d.v.s. i mitten av beredskapskontrollen delgavs vissa logistik uppgifter kring förbrukning o.dyl. Vid det datumet hade man t.ex. förbrukat över 177 ton ammunition, 3,700 ton drivmedel och 127 ton livsmedel. Logistikförbanden hade spritt över Ryssland över 100 olika fältreparationsförband, totalt hade man då genomfört 530 olika typer av reparationer och enbart 51 olika typer av fordon hade varit tvungen att omhändertas.78
Stämmer uppgifterna rörande reparationsstatusen för beredskapskontrollen, så har man höjt materielstatusen markant sedan den första beredskapskontrollen 2013, då fordon ej startade eller havererade i en relativt stor omfattning. Vilket i förlängningen innebär att man har höjt sin egen beredskapsgrad markant på de ryska väpnade styrkorna för att omedelbart kunna påbörja militära operationer i någon strategisk riktning.
Ledning.Inledningsvis kan vi konstatera att ledningsförband har varit involverad i samtliga militärdistrikt,79 huvudfokus för dem förefaller varit upprättande av sambandsvägar, främst med radiolänk, samt betjäna stabsplatser. Detta är en ny företeelse inom ramen för beredskapskontrollerna, att MD Ö påbörjade sin sambandsuppbyggnad redan under 16MAR15 har bedömt att göra med de stora geografiska ytor som detta distrikt omfattar.
De deltagande förbanden har var fjärde timma inrapporterat status på sina förband, här ingår troligtvis personal, drivmedel, ammunition, stridsvärde, genomförde och kommande verksamhet som ett minimum, till den nationella ledningsplatsen. Utöver detta har man vid ledningsplatsen kunnat följa förbandens verksamhet i realtid, kan bedömt jämföras med ett blue-force tracking system.80
Vad som även förefaller ske är att viss stridsvärdes information kontinuerligt rapporteras in med det nationella ledningssystem. Något man trycker på är att detta ledningssystem möjliggör en centraliserad ledning, varvid beslutsstöd och beslut kan fattas i ett snabbare tempo än tidigare. Denna ledningsfilosofi är inget nytt för Ryssland där man anser att det är lägst brigadchef som skall ha handlingsfrihet i valen och lägre förband följer uppgjord operationsplan d.v.s. har mycket liten handlingsfrihet.
Utnyttjandet av denna form av ledning, gör Ryssland mycket sårbara för påverkan av sambandsvägarna, slås dessa ut kan ingen centraliserad ledning utövas av den högsta nationella ledningsnivån, likväl så kommer det orsaka en systemkollaps nedåt i organisationen, då ”huvudet ej längre kan styra extremiteterna”. Bedömt har Ryssland tänkt på detta redan, så en logisk uppbyggnad bör vara att militärdistrikten över tiden skall vara beredd att överta ledningen inom sina respektive områden.
Likväl bör en fortifikatorisk skyddad stabsplats med samma förmåga som den i Moskva finnas, för det faller på sin egen orimlighet och ryskt tänkande, att detta är den enda nationella ledningsplatsen med denna förmåga.
Vad som även är mycket intressant ur ledningsförhållanden är att vitryska generalstabsofficerare deltog inom ramen för beredskapskontrollen som ett lednings och samverkanslag.81I JAN15 delgavs uppgifter även att Vitryska generalstabsofficerare deltagit i en utbildning rörande modern rysk operationskonst, och bedömt även ledningsfilosofi, i St Petersburg. I utbildningen ingick även hur arbete sker i modern rysk stabsmiljö samt utnyttjande av datoriserade stabsverktyg.82
Att vitryska förband har uppgifter inom dels MD V Östersjöregionen dels MD N har kunnat utläsas utifrån rapporterade övningsmönster samt deltagande i vissa specifika övningar, tydligast blev detta under Zapad’13 då vitryska luftlandsättningsförband erhöll utbildning i landstigning av 336. Marininfanteribrigaden samt genomförde landstigningar inom ramen för den övningen. Denna beredskapskontroll visar ytterligare på hur inordnade de vitryska väpnade styrkorna är i den ryska operationsplaneringen, samt att man ökat graden då man nu deltar på stabsofficersnivå i beredskapskontroller. Bedömt kommer vi under 2015-16 se vitryska förband delta i beredskapskontroller som leds från Ryssland.
Vad övades. Inledningsvis kan vi säkert fastställa att övningen omfattande en reguljär konflikt mellan Ryssland och Väst i dess västra landgränsområde, magnituden av övningen dess geografiska storlek de ingående övningsmomenten samt de ingående förmågorna visar tydligt på det. Konflikten omfattade hela den västra landgränsen inklusive Vitryssland d.v.s. den Karelska och Baltiska operationsriktningen.
Nedanstående är en bedömning av ett möjligt övningsscenario utifrån den genomförda övningsverksamheten:
  • Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
  • Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
  • Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
  • Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
Ovanstående övningsmönster korrelerar dels mot den genomförda övningsverksamheten dels mot tidigare kända ryska scenarion hur ett angrepp mot Ryssland skulle kunna tänkas genomföras.
I och med att två av tre delar i kärnvapentriaden även omfattats av beredskapskontrollen, är det fullt möjligt simulerat utnyttjande av kärnvapen har övats under beredskapskontrollen. Dock finns det ingauppgifter om det i dagsläget, då sådana uppgifter ej brukar delges, jämför t.ex. med Zapad’09, då utnyttjande övades, men uppdagades långt senare. En trolig tidpunkt för ett sådant övningsscenario blir dock under 18MAR15 i sådant fall.
Slutsatser
Nedan följer några av de tydligaste slutsatserna man kan dra av den genomförda beredskapskontrollen:
  1. Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
  2. Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
  3. Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
  4. Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
  5. Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Desantura 1(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31,

Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.

Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten

Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).

Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.

Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35

Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.

Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.

Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.

Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

 

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                      *****

 

 

 

 

Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt. Det finns en typ av kärnvapenkrig som man…

Den kranka verkligheten

Reflektion
Ibland kan det vara nyttigt att göra en återblick, i detta fallet berör det den retorik som blivit allt tydligare från Rysslands sida och då dels mot Sverige dels mot våra nordiska grannländer. Retoriken har stundtals varit mycket hätsk, men en spårbarhet går att finna i retoriken som man fört och troligtvis vad den syftar till.
Ser vi till Sverige är det främst två uttalande som faller utanför ramen. Det ena uttalandet kom vid den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård under oktober 2014, då ansåg det Ryska Försvarsministerietatt den av Sverige pågående underrättelseoperationen underminerade den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen. Det andra uttalandet kom från Rysslands ambassad i Sverige, där man beskriv hur Sverige var en av de bidragandeorsakerna till konflikten i Ukraina, genom dess drivande del i EU östliga partnerskapsprogram.
Vill man ironisera är det ju relativt smickrande att dryga 300 soldater och dussintalet fartyg kan underminera hela Östersjöregionens maritima ekonomiska utveckling genom att ”planlöst” fara omkring i dess inre vatten kring dess farleder, detta i sig tyder ju på att vår försvarsreform definitivt når framsteg. Dock medger situationen ej ironi, då hindrande av ekonomisk utveckling mycket väl kan ses som ett legitimt casus belli. Att Sverige varit en drivande part i EU östra utvidgningsprogram går ej att förneka, däremot att se Sverige som en drivande part till, enligt Ryssland, statskupp och inbördeskrig är definitivtatt överskatta svensk förmåga till s.k. dolda underrättelseoperationer.
Här hade man nu kunnat säga att, jaja, det är den normala ryska retoriken, det är några berusade män som kommit på detta, tyvärr är ju sanningen något bittrare, då inget uttalande av lägre tjänstemän, ja här räknas även individer på t.ex. ambassader upp till ambassadören in, sker utan godkännandeovanifrån i den ryska hierarkin så är det inget s.k. ”fyllesnack” man bedriver. Det är den officiella linjen och synen.
Nästa uttalande som fått något större spridning och diskuterats, är den ryska ambassadörens hotmot Danmark om dess fortsättning i NATO missilförsvar, kommer föranleda att Danmark blir ett mål för kärnvapen. Att Danmark som ett NATO anslutit land redan nu ej vore ett mål för Ryska kärnvapen, vore direkt naivt att tro, då t.ex. under det kalla kriget insatser med över hundratalet taktiska kärnvapen var en planeringsförutsättning av Sovjetunionen mot Danmark. Dock att hota ett annat land med kärnvapen är en mycket kraftig eskalering och återigen, inget uttalande av lägre tjänstemän sker utan förankring ovanifrån i den ryska hierarkin.
Det avslutande uttalandet kommer från ordföranden i det Ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, som ser ett möjligt finskt hot i det Ryska Karelen. Då den växande antiryska retoriken i väst enligt honom, givit upphov till en ökad aktivitet av nationalistiska och revanschistiska finska organisationer inom det geografiska området. Vad som troligtvishär avses, utan att det uttalas, är att det finns finska organisationer och rörelser som enligt honom aktivt arbetar för att återansluta det ryska Karelen till Finland. Återigen inget uttalande i Ryssland sker utan förankring högre upp i den officiella hierarkin, detta är inget uttalanden ”skjutit från höften”.
Vad kan man dra för slutsats av dessa uttalanden då? Ryssland ser Sverige, Finland och Danmark minst som ett presumtivt hot. Här drar nog många åt sig öronen, men, varför skulle en nationalstat annars komma med dessa uttalanden? Det är officiella personer och sändebud som sagt detta, inte valfri ryss, ergo det är en officiell linje och hållning man förmedlar. Att då bortse från dessa uttalanden som de facto vissa gör, ingen nämnd – ingen glömd, är ett väldigt farlig spel man för.
Vad syftar retoriken då till? I grunden syftar den till att anpassa dessa länders agerande utefter den Ryska viljan, tar vi t.ex. Danmarks anslutning till ABM så blir den relativt blek i förhållanden till införandet av bl.a. luftvärnsmissilen S-500i Ryssland med dess ABM förmåga, likväl är Sveriges förmåga att förhindra den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen mycket liten. Uttalandena syftar till att skapa en rädsla och därmed begränsa handlingsalternativen, för dessa stater.
Ser man till helheten, så finns det således en samordning med alla dessa uttalanden, man utsätter samtliga stater som ligger inom Rysslands västliga intressesfär för ett ”tryck”, detta tryck syftar till att påverka staterna att foga sig till Rysslands vilja d.v.s. att följa dess säkerhetspolitiska och utrikespolitiska agenda inom dess intressesfär, det är svårt att finna något annat syfte än detta bakom dessa uttalanden av officiella personer.

Have a good one! // Jägarchefen

Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns ”vanliga människor” i Sverige som – på riktigt – är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper
———————–

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.

Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Hej Mattias!

Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på – minst lika allvarlig.

Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande – målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats

Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!

Med vänlig hälsning

Mikael Jansson (SD)

Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet

Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.

Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.

Hej!
Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.

Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.

Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.

Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.

I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.

Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?

Jag vill avsluta med att önska mig några saker:

1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.

2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.

3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.

4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.

Med vänlig hälsning
Mattias Lagerqvist

Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:…

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

Isolerat angrepp mot Sverige – varför inte?

 

Under lång tid har ledande svenska politiska och militära företrädare med emfas hävdat att risken för ett isolerat angrepp mot Sverige inte finns på kartan. Jag skulle vilja hävda att den tesen är felaktig. Ett isolerat angrepp mot Sverige kan vara en mycket attraktiv option för Ryssland.

Ser man på de baltiska staterna med ryska ögon så skulle de kunna användas av Ryssland för att uppnå det kanske viktigaste målet av alla för rysk utrikes och försvarspolitik; att splittra NATO och EU. Därmed skulle Ryssland få ett drastiskt ökat inflytande internationellt och inte minst över grannländerna i sitt närområde. Sveriges militära svaghet kan vara en avgörande faktor som gör det möjligt för Ryssland att utnyttja de baltiska staternas utsatta position i syfte att bryta upp båda de västliga allianserna.

Problemet för Moskva är att så länge NATO kan göra det trovärdigt att alliansen kan och avser att försvara Baltikum så kommer utrymmet för ryska påtryckningar och hot riktade mot de baltiska staterna vara begränsat. En fråga som då på rysk sida inställer sig är: går det att på något sätt minska trovärdigheten i NATO:s säkerhetsgarantier? Antingen när det gäller NATO:s fysiska möjligheter att ingripa militärt och/eller som påverkar NATO:s vilja att agera till stöd för de baltiska länderna?

NATO är starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium, och gärna också landterritorium (för basering), för att kunna göra det trovärdigt att man tillräckligt snabbt kan ingripa med flyg- och marinstridskrafter till försvar av Baltikum. De är enda typer av resurser NATO har till förfogande med kort varsel – dagar, veckor. Att enbart operera från Centraleuropa för att skydda Baltikum är i praktiken omöjligt. Det skulle ta lång tid för NATO att nedkämpa de luftvärnssystem och markstridskrafter som skulle skydda en eventuell rysk operation i Baltikum. De baltiska länderna skulle vara ockuperade långt innan hjälpen nått fram. Dessa ryska system finns för övrigt på plats redan idag.

Självfallet är ryska planerare medvetna om svenskt territoriums betydelse för NATO. Som en liten utvikning – det är ingen tillfällighet att Ryssland genomför undervattensoperationer på svenskt vatten. Det är inte bara svenska marinoperationer som skall förhindras i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Sannolikt är det framförallt förberedelser för att försvåra för NATO att utnyttja våra skärgårdar som baseringsområden. Basering i Sverige skulle avsevärt öka effekten av NATO:s marinoperationer samtidigt som fartygen skulle kunna ges en avsevärt säkrare basering än i de öppna polska och tyska hamnarna i södra Östersjön.

Den riktigt stora vinsten för Ryssland skulle dock vara om man redan innan eller tidigt i en konflikt skulle kunna framgruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem till svenskt territorium, t ex Gotland, Vikbolandet eller Blekinge. Det skulle sannolikt på ett avgörande sätt kullkasta NATO möjligheter att försvara sina baltiska alliansmedlemmar på ett effektivt sätt.

Lösningen att i samband med ett angrepp på Baltikum genomföra en operation syftande till att ta, ”låna”, delar av svenskt territorium har dock en avgörande nackdel. Den är en del av en operation där Ryssland angriper en eller flera NATO medlemmar.  Det skulle sannolikt, nästan med automatik, utlösa förberedda motåtgärder från NATO, det för att alliansen inte ska hamna i efterhand. Det kan trots allt finnas en chans att ”rädda” Baltikum om man reagerar tillräckligt fort. Eventuellt kan Ryssland vara berett att ta den risken i hopp om att NATO trots allt skulle tveka eller sakna förmåga att vidta så kraftfulla motåtgärder att de skulle kunna leda till ett storkrig – svaret på den frågan kan man dock bara få i efterhand. Finns det andra, mindre riskfyllda, optioner?

Den mest optimala vore att, utan att behöva direkt angripa något NATO land, försätta alliansen i en situation där det är uppenbart att den inte kan försvara sina baltiska medlemmar. Kommer då NATO vara berett att starta ett storkrig i Europa för att upprätthålla principen att angrepp mot en alliansmedlem automatiskt utlöser ett krig mot Ryssland även om man är medvetna om att det angripna landet kommer besättas innan det är möjligt att göra något åt det? Kommer alliansens alla medlemmar ställa upp för denna princip, eller riskerar alliansen att splittras? Sannolikheten för det senare är nog inte försumbar, snarare tvärtom.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik de senaste 10-15 åren har skapat förutsättningar för Ryssland att överväga just en sådan option. Försätta NATO i en omöjlig militär situation utan att direkt angripa ett NATO land. Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ”låna”, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för NATO att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option.

Den ryska resursinsatsen skulle vara begränsad, man skulle inte behöva ta några större risker genom att tunna ut sina stridskrafter i andra riktningar. Man skulle uppnå ett avgörande militärt övertag i Östersjöområdet gentemot NATO utan att behöva riskera ett krig med alliansen. Att NATO snabbt och med kraft skulle ingripa till försvar för en icke alliansmedlem är mer än osannolikt (det oberoende av vad vissa i Sverige eventuellt hoppas och tror). Att Sverige ensamt skulle föra krig mot Ryssland efter att inledningsvis förlorat smärre delar av sitt territorium, t ex genom att försöka sänka ryskt tonnage i Östersjön eller angripa militära anläggningar i Kaliningrad får nog betraktas som osannolikt. Risken är i vart fall väl värd att tas med hänsyn till de vinster som finns att hämta och de begränsade skador som Sverige skulle kunna åsamka Ryssland. Skulle man dessutom göra det helt klart att ockupationen av t ex Gotland bara är en tillfällig historia kopplad till att man på diplomatisk väg löst Baltikumproblemet med NATO och EU så kanske den svenska viljan till att föra krig med Ryssland blir än mindre.

Sveriges militära svaghet har gjort oss till ett presumtivt verktyg för rysk maktpolitik som skulle kunna utnyttjas för att förstöra NATO:s trovärdighet som garant för Baltikums och i förlängningen Europas säkerhet. Det isolerade angreppet går inte att avskriva – tvärtom.

                                                                 *****

 

Fortsatt underfinansiering, ubåtsjakt och Gotland

En av Försvarsmaktens BevB 80 som FM vill avveckla, men som regeringen nu vill rädda för att öka ubåtsjaktförmågan.



Sveriges försvar har aldrig tidigare varit så litet som det är idag. Försvarsförmåga är dessutom alltid relativ, och relativt vår dimensionerande motståndare så är vi nu nere på en absolut bottennivå avseende försvarsförmåga. Jag kan även konstatera att i stort sett samtliga politiska partier, efter Rysslands pågående härjningar i Europa, ställt stora krav på ökad försvarsförmåga.  Nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna likaså. När DN häromdagen kunde avslöja att tillskottet endast blir 6,2 miljarder under en femårsperiod varav 4,2 miljarder är nya friska disponibla medel så tar man sig för pannan. Det här är en smärre katastrof som tyvärr ånyo visar på den politisk oviljan att betala för ett trovärdigt försvar.

Jag konstaterar att regeringen och Försvarsmakten står mycket långt ifrån varandra när det kommer till finansieringen. Man har enbart löst ca 20% av det som Försvarsmakten har begärt. Det är ett  framställt behov som redan från början är lågt satt i förhållande till de verkliga behoven. Försvarsmakten har begärt 4 mdr/år eller 16 miljarder under perioden 2016-2019. Regeringens bud uppgår endast till 6,2 mdr varav 2 miljarder är en omfördelning från internationella insatser till nationell verksamhet samt täckning för ökade hyror och arbetsgivaravgifter. Således blir det endast +4,2 miljarder i nya friska pengar under de kommande fem åren.


Regeringens bud innebär i snitt ett årligt tillskott om 840 miljoner. Utfallet blir således endast 20% av den lägstanivå som Försvarsmakten begärt!

Vi har således här ett dubbelfel. För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitisk ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.

Andra prioriteringar

Regeringen har i två avseenden dessutom gjort helt andra prioriteringar än Försvarsmakten. Det rör primärt frågan om Gotland, men även ubåtsjaktförmågan. Man går helt enkelt mot ÖB:s bästa råd genom att prioritera annorlunda. Om man ska dra det hela till sin spets så har regeringen i praktiken underkänt delar av Försvarsmaktens underlag och rekommendationer.
En anledning till detta kan vara att den ”basplatta” i fem steg som Försvarsmakten har begärt finansiering för INTE tillför någon ny eller utökad förmåga. Den fyller enbart (till del) de befintliga luckorna i det militära försvaret. Försvarsmakten har valt att prioritera finansieringen för det som allmänheten redan förutsätter fungerar, d.v.s. det som beställdes av riksdagen 2009.

Regeringens nya bud tillför till del utökad förmåga, primärt inom området ubåtsjakt vilket är glädjande. Men det sker på bekostnad av att andra problemområden förblir olösta och i det stora hela så innebär detta i praktiken att försvarsförmågan kommer att fortsätta att reduceras, inte ökas.

Ubåtsjaktförmåga

Att stärka ubåtsskydd- och ubåtsjaktförmågan är helt nödvändigt. Vi har haft en konstaterad kränkning av minst en, kanske flera ubåtar så sent som i oktober förra året. Ett sådant offensivt och provokativt uppträdande har vi inte sett sen kalla kriget. Jag är mycket förvånad över att Försvarsmakten inte redan tidigare har prioriterat om vissa resurser för att stärka ubåtsjaktförmågan. En förmåga som till stor del är helt nedmonterad efter de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004, något som myndigheten själva konstaterat i ett antal tidigare rapporter till regeringen. Bland annat i de öppna budgetunderlagen.
Försvarsmakten har nyligen sagt att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle leda till lägre operativ effekt och försämrad förmåga att möta ett väpnat angrepp. Här anser jag att man är från Försvarsmaktens sida har intagit ett mycket farligt förhållningssätt. Att skydda territoriet mot kränkningar – även under vattnet – är en del av förmågan till att kunna möta ett väpnat angrepp. Nu har man i praktiken skalat bort detta faktum.

men oavsett det, så måste grunden ändå vara att vi inte kan acceptera att annan makt kränker vårt territorium utan att vi gör något åt det. Vi bör dessutom överväga hur vi kommunicerar. Att använda begreppet ”underättelseoperation”anser jag är fel. En kränkande ubåt måste jagas med alla till buds stående medel, även om det finns brister i förmågan. Således anser åtminstone jag att vi bör bedriva ”ubåtsjaktoperationer” varje gång vi får indikationer på främmande undervattensverksamhet. Den skillnaden sänder nämligen viktiga signaler till den kränkande nationen.

Men för att återgå till det faktum att inga konkreta, åtminstone inga kända åtgärder, har vidtagits för att redan nu öka ubåtsjaktförmågan så kan man dra en intressant parallell här. Om vi leker med tanken att utländska stridsflygplan hade kränkt svenskt luftrum och flugit runt över centrala Stockholm så hade det direkt ställts oerhörda krav på snabba åtgärder för att med alla till buds stående medel förhindra detta. De flesta minns ”Ryska Påsken” när Ryssland enligt uppgift övade anfall mot Sverige, och vi inte kunde skicka upp våra egna flygplan. Då blev det en omfattande storm i media, och då handlade det inte ens om någon kränkning, utan övning i internationellt luftrum. Nu har vi konstaterat att vi har en främmande makt som opererar långt INNE på svenskt territorium. Ända inne i Stockholms stad enligt minst två oberoende observationer. Detta utan att några större åtgärder har skett. Jag vill dessutom hävda att främmande undervattensverksamhet är betydligt farligare än att Ryskt bombflyg övar mot oss. Detta eftersom det finns ett syfte med att befinna sig i våra vatten. Ett syfte som vi inte känner till, och med en målsättning som kan vara mycket farlig. 
Men regeringen gör nu alltså en annan bedömning och verkar ta detta på stort allvar. Under presskonferensen efter Operation Örnen i oktober så lovade statsministern att ubåtsjaktförmågan skulle stärkas. Nu uppfyller man detta löfte, även om vi ännu inte vet i vilken exakt detaljeringsgrad det kommer att ske. Det här är bra och helt nödvändigt.

Gotland

När det kommer till permanenta förband på Gotland så är det i grunden ett mycket bra förslag och helt i linje med vad många militära experter påtalat under en längre tid. Men problemet är att satsningen är alldeles för liten. Ett kompani är inte alls tillräckligt, och har inofficiellt redan fått det mindre smickrande namnet ”kamikaze-kompaniet”. Ett minimum hade givetvis varit att inledningsvis basera en bataljon på ön. men till det räcker inte pengarna på långa vägar.

Men vill man se positivt på det hela så kan åtgärden betraktas som ett första steg på vägen mot att – på riktigt – återmilitarisera Gotland. Det som verkligen hade behövs på Gotland för att åstadkomma nödvändig försvarsförmåga är luftvärn och kustrobotar. Redan 2012 skrev jag ett förslag på vad jag då ansåg skulle behövas i en Gotlandsbrigad, och förra året skrev jag om vilken tröskeleffekt ett kustrobotbatteri på Gotland skulle kunna åstadkomma med relativt små medel. Jag kan dessutom ånyo konstatera hur fullkomligt idiotiskt det var att avveckla det toppmoderna tunga kustrobotbatteriet i samband med att KA 2 lades ned. I skrivande stund ligger de gamla robotbilarna till försäljning på blocket med tillägget – NYSKICK – i rubriken. Mätarställningen är 1474 mil…. Man tar sig för pannan över vad som tillåtits ske! 

När det kommer till Gotland så har regeringen även här gjort en helt annan bedömning än vad Försvarsmakten flera gånger tidigare har redovisat. ÖB menar att han inte vill binda upp resurser på Gotland och att investeringarna i infrastruktur skulle bli för dyra. Moderaterna har tidigare varit av samma uppfattning. Man har hävdat att förband ska transporteras till Gotland vid behov.
Men enligt många experter så kommer det bli svårt att hinna transportera förband till ön i tid samtidigt som det i ett krisläge skulle binda upp näst intill hela Marinen och även delar av Flygvapnet för att säkert eskortera en transport över havet.
Anledningen till att regeringen kan ha gjort en annan bedömning är den omfattande kritik som förts fram av andra grannländer. Sverige är tidigare utpekat som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president, som uttryckt att ett oförsvarat Gotland oroar de baltiska staterna. Förutom att Gotland är en del av Sverige som vi givetvis måste kunna försvara så är Gotlands läge i Östersjön av stor militärstrategisk betydelse. Den som sitter på Gotland kan kontrollera Östersjön, och om Ryssland skulle ”låna” Gotland så omöjliggör man för NATO att förstärka ex. Baltikum

Sammanfattning

Vad som i sammanhanget är anmärkningsvärt är att regeringen nu går in och detaljstyr prioriterade områden och materielanskaffningar. Min uppfattning är att ju mindre försvaret blivit, destå mer har detaljstyrning från våra politiker ökat. Möjligen är det möjligheten till överblick som har möjliggjort det. Antalet förband och materiel är helt enkelt mycket begränsade.

Det positiva i sammanhanget är att regeringen nu är mycket tydlig med att det nationella försvaret nu måste stå i fokus. Efter FB04 var det uttalat att Försvaret primärt skulle verka utomlands, nu vänder man på den steken igen. Regeringen ökar i samband med det även överföringen av medel från anslaget för internationella insatser till nationell verksamhet. Medel som tidigare varit helt låsta, och som under Alliansregeringen gick tillbaka till statskassan..

Ökning av ubåtsjaktförmåga och att återmilitarisera Gotland är helt nödvändigt. Dels med tanke på omvärldsläget i stort, men också på grund av det som har skett i vår skärgård. Vissa bedömare anser att det dessa åtgärder enbart vidtas för att samla politiska poäng hos väljarna. I den bedömningen håller jag inte alls med.

Det stora problemet är dock anslagsnivån. Att skjuta till 20% av de äskade 4 miljarderna är dock ytterst ansvarslöst. Att regeringen dessutom gör en annan prioritering än Försvarsmakten innebär att de tidigare stora hålen från försvarsbeslutet 2009 kommer att finnas kvar, och på sikt kommer de att växa ytterligare samtidigt som den totala försvarsförmågan urholkas allt mer.

Man undrar vad som ska krävas för att politiken ska förstå att det är allvar nu?

Kommentarer


I tordags intervjuades jag och Wiseman kort i SR ekot. 

I fredags deltog jag och Annika Nordgren Christensen i en längre intervju i SR Studio1 där vi fick kommentera regeringens bud. Inslagen finns här nedan. Inledningsvis intervjuas försvarsminister Peter Hultqvist, och från 09:30 in i klippet kommentarar jag och Annika.

Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?

Under slutet av förra veckan visade USA upp en rad satellitbilder på ryska förband i Ukraina, vilket som vanligt motsades av Ryssland. Bland annat visades bilder på ryska förband kring Debaltsevegrytan där de hårdaste striderna stått under februrari.

1/3 Debaltseve. We are confident these are Russian military, not separatist, systems pic.twitter.com/RLX3z8hQZn
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

2/3 Russian military also has air defense systems deployed near Debaltseve. pic.twitter.com/ZV0qGqOEqM
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

3/3 Russian units along the border are preparing a large shipment of supplies to ”seps” fighting in eastern Ukraine pic.twitter.com/h5jnP5EARF
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.

De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar.  Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk ”journalist” med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans ”journalistik”) i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.

Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 – använd Google Translate eller liknande

Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?

Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:

@wisemanswisdoms Не научил вас дураков пример короля Карла, Наполеона, Гитлера?
— Венседеста (@Rongbay7) 16 februari 2015

@wisemanswisdoms det är inte T-72 B3, det är T-72 M Ukrainsk arme fick massor T-72 ihöstas http://t.co/LW8qNcZwFU
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Om du nu är rysk informatör Loise så tycker jag det är bra att du informerar våra försvarsbloggare direkt XD
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015

@Eva_M_B @wisemanswisdoms jag är ingen införmatör. Majoren som vanligt citerar trash-media http://t.co/hCw3BmpjAo som hela nätet skrattar åt
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Personligen tycker jag att det är bra om ryssarna och svenska försvarsbloggarna har direktkontakt
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015

.@Eva_M_B snälla Eva, jag har sett hur sv journalister som skriver om ”nyanserad” bild blivit behandlade och tystade @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

.@Eva_M_B majoren #CarlBergqvist är #NATO lobbyist och gör stor skada för sv försvaret @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

För Sverige i tiden – del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.
Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast – närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap ”hjälpte” KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia – den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt – är medlemmar i NATO – utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan – vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i – så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas – struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för ”satsningar” om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var  i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan – än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten ”kräver” fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma – vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord – ”vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.”. I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare (”tillsammans blir vi klokare”), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:

ÖB hävdar på FoF i Sälen att det är det starkaste och vassaste försvar Sverige någonsin haft. Läs talet http://t.co/6gsGbzsmOA #sakpol
— Lena Asplund (@lenaasplund) 9 februari 2015

Deltar strax i aktuella debatten om det säkerhetspolitiska läget. Kommer tala om vikten av en breddad hotbild och insatser för fred.
— JakopDalunde(@JakopDalunde) 22 januari 2015

 

Vi måste återfå ubåtsjaktsförmågan m helikoptrar. Sen finns det andra eftersatta områden så som luftvärn o att det saknas tusentals soldater
— Mikael Oscarsson (@MikaelOscarsson) 14 november 2014

Om ett par timmar inleds vapenvilan i #Ukraina. Låt oss hoppas att alla respektera den! (och om någon bryter den; låt priset bli högt).
— Hans Linde (@linde_hans) 14 februari 2015

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad…

Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.

Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” – Lao Tzu – kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt – och ibland rent av löjligt – så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.

Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum – och i förlängningen vårt land – mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.

Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser – inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt – dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands – så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.

Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har – eller tänker skaffa – luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).

Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser – och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet – är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp – om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.

En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.

Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 

Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.

Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve

"Separatister" med robotförsvar

I lördags skrev jag en analys om de kvalificerade ryska luftvärnssystem som synts på bild under januari i östra Ukraina. I slutet av januari omtalades också att ”folkrepublikerna” beskjutits med SS-21 Scarab (Tochka-U på ryska) av ukrainska armén, men att robotarna ”sönderdelats i luften” innan de kunde nå sina mål. Min slutsats utifrån förekomsten av bilderna och uppgiften var att robotarna i själva verket skjutits ned, samt att förekomsten av kvalificerat luftvärn i området visade på vad som utgör tyngdpunkten i den pro-ryska offensiven med understöd av ryska stridskrafter.

Under eftermiddagen idag publicerades två filmreportage från ryska nyhetskanaler samt pro-rysk media att man skjutit ned Tochka-U som därefter störtat i en stad i östra Ukraina.

Det kan inte råda några tvivel om Rysslands aktiva del i kriget.

Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)

Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nose is marked 9M331, fins & other markings confirm is TOR which indicate TOR system fired in Nizhnyaya Krynka @OSINT pic.twitter.com/yvGbT04FbB
— Nathan J Hunt (@ISNJH) 26 januari 2015

Нижняя крынка. Предположительно ЗУР от ЗРК ”ТОР-М1” pic.twitter.com/BeiRGgqLHe
— Kirjali (@Kirjali) 26 januari 2015

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Российские зенитно-ракетные комплексы ”Панцирь” и ”Тор” у границы с Украиной. pic.twitter.com/UNzwc9g7Su
— Askai (@askai707) 23 januari 2015

Only 300 meters away from the Ukrainian border: ‘Panzir-S1 air and missile defense’. #Russia pic.twitter.com/KRiwrWuQfe
— Onlinemagazin (@OnlineMagazin) 23 januari 2015

«Панцирь С-1», «Тор» и чурки приехали к нам в гости. Подлежат уничтожению. pic.twitter.com/qeUBIDkyvH
— DEN (@kmtznk) 24 januari 2015

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Панцирь-с1 в #макеевка pic.twitter.com/qIUH7kRpiX
— Дно Макеевки (@MordorOutdoor) January 29, 2015

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

ЗРПК ”Панцирь-С1” російських загарбників в #Макіївка(локація-> @ZORDEXXX) https://t.co/bqJZNl8Am4 pic.twitter.com/lfrweHyJMe
— Антирежим Йолки (@murderotica_) 28 januari 2015

Why is one of most modern RU army air defense systems in Makeevka? http://t.co/z4VYyOI1Po pic.twitter.com/2wNFDfxPur via @Conflict_Report
— Robert Paul (@RobertPaul1) 30 januari 2015

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna. 

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl. 

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.


Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan. 


Se även uppföljning 2/2

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget
Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och ”folkomröstningar” genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.

Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder

Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Sveriges försvarsbehov 2015-2020

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag om Sveriges försvarsbehov. Ovan finns ett klipp med de 5 minutrarna: Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Tiden för för försvarsbeslutet är 2016-2020, […]