Hur långt kan och bör svensk-finskt militärt samarbete drivas

Inlägget finns också publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se     

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupad samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bäsa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning.

 Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

  • Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
  • Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
  • Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
  • Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
  • Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
  • Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

                                                                             

Karlis Neretnieks

Hur långt kan och bör svensk-finskt samarbete drivas?

av Karlis Neretnieks  Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar. Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som […]

Med lastfartyg till operationsområdet

Sammanfattning
Från det andra världskriget in i vår samtid förefaller vad som utåt sett är civila handelsfartyg, utnyttjas som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag. Östtyskland förefaller under det kalla kriget innehaft ett system för genomförandet av maritima specialförbandsföretag gentemot Sverige. Systemet omfattade både personal, fartyg och stödnätverk. Troligtvis ökade intensiteten i inhämtning under den första halvan av 1980-talet då Östtyskland fick överta uppgifter som var predestinerad Polen. Sannolikt utnyttjar den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium motsvarande metoder, då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget intill våra dagar avseende utnyttjandet av civila fartyg som moderskepp.
Analys
Utnyttjandet av vad som tillsynes är civila fartyg inom ramen för specialförbandsföretag är ingen ny företeelse. Det italienska maritima specialförbandet Decima Flottiglia Mezzid’Assalto, torde varit de första att arbeta med denna form av teknik. Det hela kom att börja med ett Italienskt tankfartyg, Olterra, som vid Italiens inträde i andra världskriget kom att befinnas sig vid Gibraltarbukten. För att förhindra att skeppet skulle falla i brittiska händer, kom kapten köra fartyget på grund inne på spanskt territorialvatten, en bit ifrån Algeciras hamn.1
Decima MAS kom utforma en plan som innebar att ett rykte skulle spridas ut att fartyget skulle återställas och säljas, för att kunna få fartyget i hamn och kunna bygga om det till en flytande operationsbas. Under tiden som fartyget bogserades in i hamn och länspumpades samt gjordes flytande, kom en styrka ur Decima MAS genomföra en utbildning i hur sjömän agera på fartyg i hamn o.dyl. för att ej agera avvikande från normalbilden. Denna styrka hade till uppgift att ta sig in i Spanien för att påbörja modifieringsarbetet av Olterra.2
Fartyget kom att modifieras på sådant sätt att i fören, kom ett utrymme inredas för att förvara dykarfarkoster och annan utrustning, samt ett vattenfyllt utrymme kom att skapas. För att dolt kunna slussa in och ut dykarfarkosterna kom en lucka om 1,5 x 2,5 m skapas under vattenlinjen, till det vattenfyllda utrymmet. En observationsplats upprättades även på fartyget, för att kunna följa fartygstrafiken. Den specifika utrustningen för att kunna genomföra de marina företagen, kom att smugglas in från Italien, väl på fartyget kom dykarfarkosterna att monteras ihop, totalt kom sex fartyg skadas av de totalt tre företagen som genomfördes, mellan 1942 och 1943 från Olterra.3
Trots att fartyget låg direkt i anslutning till det brittiska konsulatet i Algeciras hamn, kom operationen ej avslöjas förrän efter Italien kapitulerat för de allierade.4 Slutsatsen som går att dra av detta är, utnyttjandet av lastfartyg var okonventionellt och därmed något oväntat som skapade en möjlighet att, dels genomföra inhämtning, dels lösa stridsuppgifter från. Därutöver får det antas att utbildningen som syftade till att kunna agera som sjömän, utgjorde en del i att operationssekretessen kunde bibehållas. En viktig faktor att ta i beaktande, är att framgångsrika koncept tenderar att fortleva och kopieras.
Hur såg det då ut under det kalla kriget? Inleder vi med de västligaländerna finns det förvånansvärt lite publicerat kring möjliga fartyg. Den som förefaller gjort de större efterforskningarna kring möjliga västliga fartyg som agerar moderskepp för miniubåtar och/eller dykeriverksamhet är den svenske forskaren Ola Tunader vid PRIO i Oslo, Norge. Utöver en rad renodlade västliga örlogsfartyg som skulle kunna agera moderskepp,5 tar han även upp möjligheten att tre civila amerikanska tankfartyg (Mormacsky, Mormacsun och Mormacstar) skulle kunna vara möjliga moderskepp för marina specialförbandsoperationer.6 Därutöver belyser han även att Italien, åtminstone under 1980-talet, skall innehaft förmågan att genomföra dolda transporter av dykare och undervattensfarkoster på civila fartyg.7
Vad avser Warszawapakten, tar Tunander upp ett antal örlogsfartygsom skulle kunnat fungera som moderskepp för undervattensverksamhet.8 Av dessa örlogsfartyg får projekt 1823/1824 MUNA, anses vara det mest intressanta fartyget, bland örlogsfartygen. Ett fartyg som Överstelöjtnant (PA) PerAndersson belyser i en artikel i tidskrift isjöväsendet. Detta fartyg hade/har möjlighet att bära både dykare men även dykarfarkoster i form av minst Triton 1 och 2 men även Sirena. I ett lastalternativ kunde det medföras tre (3) Triton 1, sex Protej (dykartransporthjälpmedel) och 18 dykare. I ett annat lastalternativ kunde det medföras en (1) Triton 2, fyra Sirena (dykartransporthjälpmedel) och 14 dykare.9 För att urlasta dykfarkosterna Triton 1 och 2, förefaller de varit tvungna att använda sig av en lyftkran på fartyget,10 således fanns ingen större sluss för att dolt utplacera större dykarfarkoster. I sammanhanget är det intressant att notera att Projekt 1823/1824 MUNA, förefaller vara benämnt som ammunitionstransportfartyg.11
Sovjetunionen och Warszawapakten, förefaller även haft ett antal olika ”civila” fartygstyper under 1980-talet som kunde agera moderskepp för dykare och minst dykarfarkoster. Enligt Kommendör 1. graden NilsOveJansson, skall sovjetiska handelsfartyg av Volgobalt-, Voltgoneft- och Baltijsk-klass agerat moderskepp för marina specialförbandsföretag, under 1980-talet. Vissa av dessa fartyg skall varit utrustade med dolda utslussningsmöjligheter. De fartyg som ej hade denna möjlighet skall ha utnyttjat sin däckskran för att sjösätta dykarfarkoster. Vilket var ett moment som innebar att farkosten lytes upp från fartygets inre ut i vattnet. Detta skall enbart tagit några minuter att genomföra.12
En väldigt intressant sak att notera i sammanhanget är uppgifterna rörande möjlig östtysk rekognosering i svenska vatten och av försvarsanläggningar. I en tidningsintervju avseende detta påtalar General Bengt Gustafsson att det från inledningen av 80-talet och intill 1987 förekommit indikationer på undervattensverksamhet i Öresund och Västkusten. Där det ej gått att klarlägga vilken stat som genomförde den. Däremot skall agerandet varit snarlikt det som dokumenterats på Östkusten.13 Detta blir synnerligen intressant då det nu i efterhand är känt att Östtyskland övertog uppgiften från Polen under inledningen av 1980-talet avseende operationer mot Danmark i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.14 Något som sannolikt var avhängt på den sociala oro som rådde i Polen under inledningen av 1980-talet.15
I boken War plans and alliances inthe Cold War, berörs denna operationsplanering som inledningsvis skall ha varit en gemensam sovjetiskpolskösttysk operation. I operationsplaneringen bedömde Warszawapakten att det skulle åtgå cirka tre divisioner för att ta Själland och cirka fyra divisioner för att ta Jylland. Varav operationen mot Själland skulle genomföras som en kombinerad luftlandsättnings- och amfibisk operation, medan den mot Jylland skulle genomföras som en markoperation.16 För Warszawapaktens marinstridskrafter, var syftet att, dels att nedkämpa NATO marinstridskrafter i västra Östersjön, dels ta sig ut till Nordsjön.17 I de planer som berörs, de som framkommit, i War plans and alliances in theCold War förefaller Sverige ej omfattas, vid en övning 1974påtalas även vikten att Sverige bibehåller sin neutralitet i händelse av en konflikt mellan Warszawapakten och NATO. Däremot var NATO bedömning sådan att i händelse av en konflikt kunde svenskt territorium tänkas ockuperas av Warszawapakten för att möjliggöra en utbrytning till Nordsjön genom Öresund.18Den bedömningen kan troligtvis baserats på andra planer som t.ex. den Sovjetiska generalstaben producerat.
Det östtyska marina specialförbandet, Kampfschwimmerkommando 18(KSK-18), förefaller bl.a. haft uppgiften att göra kustartillerianläggningen på Langeland, Danmark, obrukbar i händelse av en väpnad konflikt.19Utöver den uppgiften förefaller även förbandet genomfört rekognosering av svenska hamnar och i fred utlagda sjömineringar.20Förbandet skall ha utnyttjat både vanliga men även ombyggda handelsfartyg, med dolda slussar, för att transporteras in till Sverige och ut. Rekognoseringarna skall genomförts företrädesvis längs med Skånes och Hallands kust. Vad som även är intressant att notera är att dessa östtyska dykare, när de inte löste uppgifter agerade som vanliga sjömän ombord på fartygen d.v.s. de gömdes ej undan på något sätt.21
I boken Stasi: Östtysklands hemliga polis, framkommer ytterligare intressanta uppgifter avseende östtysk dykeriverksamhet. Enligt uppgifterna i boken, skall den östtyska underrättelsetjänsten, även haft egna utbildade dykare. Dessa fanns inom ramen för vad som skulle kunna beskrivas som underrättelsetjänstens egna specialförband. Detta förband skulle kunna verka mot högvärdiga mål, dels materiella, dels personella. Till detta förband förefaller även ett stödnätverk byggts upp där de skulle agera. De individer som ingick i detta nätverk skulle, dels kunna genomföra rekognosering av olika mål för förbandet, dels kunna ansvara för stödpunkter d.v.s. upplag där materiel förvarades. Vissa av dessa individer skulle även kunna ingå eller självständigt lösa stridsuppgifter. Förbandet och verksamheten förefaller byggts upp utifrån motsvarande sovjetisk verksamhet.22
Det är nu det hela börja bli komplext. Enligt Olof Frånstedt, tidigare chef för kontraspionaget inom den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO), skall underrättelseinhämtning längs Skånes syd- och västkust genomförts av Polen. Där de enligt honom skall ha rekognoserat samtliga kustartillerianläggningar, därtill rekognoserat lämpliga vikar och bukter för landstigning.23Polen förefaller varit delaktig i åtminstone en, planlagd, offensiv operation som innefattade svenskt territorium, vilket framkommit utifrån handlingar vid en genomförd övning 1954, där det antingen var Sovjetiska eller Polska förband som skulle ta delar av Skåne.24
I detta sammanhang blir det intressant att belysa fyndet av en östtysk radiosändare för underrättelsepersonal på svenskt territorium, något jag belyst i tidigare inlägg. I slutet av 1960-talet fick SÄPO kännedom att en radiosändare fanns gömd i/vid Höganäs, varvid de påbörjade övervakning av platsen där den låg gömd. Då ingen uppenbarade sig vid platsen, så fattades beslutet om att gräva upp och beslagta radiosändaren, troligtvis hade operatören för radiosändaren fått kännedom om att platsen bevakades.25Detta blir särskilt intressant utifrån vad som nu är känt avseende östtyska stödnätverk och vikten Warszawapakten satte på att kunna ta sig ut till Nordsjön.
Med vad som nu är känt, att både den svenska och danska kustförsvarsplaneringen var tätt sammanflätad i Öresund, ökar komplexiteten än mer. I boken Den dolda alliansen, framgår det att svensk och dansk sjöminering var synkroniserad d.v.s. där den svenska slutade, tog den danska vid och vice versa. Därutöver var eldområdena för de svenska och danska kustartilleriet överlappande i Öresund, vilket skulle skapat stora svårigheter för Warszawapakten att ta sig igenom. Vad som blir än mer intressant är att de sammanflätade sjömineringarna, förefaller den östtyska underrättelsetjänsten redan känt till 1961.26
Sett till de kända planerna, var minröjning av sjömineringarna av yttersta vikt i både Stora Bält och Öresund för att möjliggöra att Warszawapaktens marinstridskrafter skulle kunna ta sig ut i Nordsjön. Tanken var att kunna skapa en smal passage genom mineringarna.27 Således kan uttalandet av den östtyske marinchefen, Admiral Wilhelm Ehm, vid övningen 1974 blir förståeligt, att strävan var att Sverige skulle vara neutralt vid en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten.28 Detta utifrån den problematik som skulle uppstå om även Sverige blev indragen i konflikten skulle bli stor, då både eldområden från artilleri, som kunde bekämpa minröjningsfartygen, samt sjömineringarna överlappade varandra. Varvid möjligheten att nå ut med sjöstridskrafter till Nordsjön via Öresund skulle bli mycket svår.
Således, Warszawapakten hoppades på att Sverige skulle förbli neutral i händelse av en väpnad konflikt mellan NATO och Warszawapakten. Alla med någon insyn i, eller varit delaktig i, operativ och strategisk militärplanering, vet att s.k. omfall d.v.s. vad gör vi om utgången inte blir som vi tänkt oss alltid omhändertas. Detta går att jämföra med det hemliga svenska västsamarbetet under det kalla kriget. Om utgången för Warszawapakten ej hade blivit som de hoppades, hade de varit tvungen att ha en alternativ plan (omfall), varvid inhämtning för denna alternativa plan, med hög sannolikhet, torde ha genomförts och kontinuerligt uppdaterats, för att vara i fas med förändringar.
På vilket sätt har då detta bäring mot vår samtid? Öresund är ett av de utpekade militärstrategiskt viktiga områdena i Sverige. Sannolikt har det också blivit än viktigare, utifrån att Ryssland under juni månad deklarerat att Östersjömarinen återtagit uppgifter i Atlanten. Varvid vikten av att kunna förflytta sig ut ur Östersjön i kris eller krig återigen blir en viktig faktor för Ryssland, därmed blir återigen Öresund likt under det kalla kriget ett särskilt viktigt geografiskt område.
Därtill kan det, sannolikt, förutsättas att den/de främmande makt/-er som kränker svenskt territorium, utnyttjar vad som utåt sett är civila handelsfartyg, men dessa fartyg kan även agera moderfartyg för undervattensverksamhet. Då det förefaller finnas en obruten utvecklingslinje från det andra världskriget, in igenom hela det kalla kriget och sannolikt in i vår samtid.
Slutsats
Östtyskland förefaller under de kalla kriget innehaft ett system för genomförande av marina specialförbandsföretag i fred, kris och krig. Det vill säga, personal fanns utbildad för att kunna genomföra inhämtning i fred och påverkan i kris och krig. Plattformar fanns för att dolt kunna in- och uttransportera personalen då de skulle genomföra sin verksamhet. Därutöver fanns stödpersonal som i fred kunde stödja urnästling av personalen om den ordinarie uttransporten ej kunde utnyttjas och i kris samt krig stödja de med materiel samt hålla de dolda.
Troligtvis var detta system uppövat i Öresundsregionen d.v.s. rekognosering genomfördes i fredstid och stödfunktioner övades för att i händelse av en väpnad konflikt kunna lösa uppgifter mot fördefinierade mål. Troligtvis ökade denna verksamhet under det försämrade säkerhetsläget vid de inledande åren av 1980-talet. Därtill ökade sannolikt verksamheten p.g.a. att Östtyskland övertog krigsuppgifter av Polen, då den sociala situationen kraftigt försämrades under inledningen av 1980-talet i Polen. Varvid nya mål sannolikt var tvungen att rekognoseras samt kontinuerligt genomföras kontroll av, för att notera förändringar.
Då det förefaller finnas en obruten linje avseende utnyttjandet av civila handelsfartyg som moderskepp för genomförandet av maritima specialförbandsföretag, får det förutsättas att den/de främmande makt/-er som genomföra inhämtning mot Sverige utnyttjar denna metod. Metoden i sig torde vara betydligt mer riskfri samt inneha en högre uthållighet än utnyttjandet av ubåtar för in- och uttransport av personal och stödfarkoster.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Russian Ships 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999.
Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok.
Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987.
Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009.
Slutnoter
1Schofield, William G. Frogmen: First Battles. Boston: Branden Publishing Company, 1987s. 151.
2Ibid. s. 151-152.
3Ibid. s. 152-153.
Kemp, Paul. Midget Submarines of the second world war. London: Chatam Publishing, 1999, s. 28.
4Ibid.
5Tunander, Ola. Spelet under ytan: teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 2009, s. 278-279, 283-284, 290.
6Ibid. s. 280.
7Ibid. s. 292.
8Ibid. s. 287-289.
9Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 181 no. 3 (2010): s. 217-218.
10Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 90.
11Russian Ships. Project 1823. 2017. http://russianships.info/eng/support/project_1823.htm (Hämtad 2017-07-02)
12Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 188.
13Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
14Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 34.
15The Telegraph. Day, Matthew. Poland remembers 30th anniversary of martial law declared to crush Solidarity. 2011. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/8954069/Poland-remembers-30th-anniversary-of-martial-law-declared-to-crush-Solidarity.html(Hämtad 2017-07-02)
16Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 110, 113.
17Ibid. s. 102-103.
18Ibid. 102.
19Ibid. s. 113.
Friis, Thomas W. (red). Scholz, Michael F. (red). OSTSEE Kriegsschauplatz und Handelsregion. Visby: Gotland University Press, 2013, s. 202.
20Dagens Nyheter. Sjöblom, Anita. Dykare från DDR kartlade Sverige. 1993. http://www.dn.se/arkiv/inrikes/dykare-fran-ddr-kartlade-sverige/(Hämtad 2017-07-02)
21Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 128.
22Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 248-253.
23Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 193-194.
24Dansk Institut for Internationale Studier. Danmark under den kolde krig: den sikkerhedspolitiske situation 1945-1991. Bd. 1, 1945-1962. Kbh.: Dansk Institut for Internationale Studier, 2005, s. 637.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 1.
25Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014. s. 204.
26Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 499, 501, 503, 511.
27Mastny, Vojtech (red). Holtsmark, Sven (red). Wenger, Andreas (red). War plans and alliances in the Cold War: threat perceptions in the East and West. London: Routledge, 2006, E-bok, s. 103.

28Ibid. s. 102.

Hur hamnade vi där vi är – svensk säkerhetspolitisk utveckling


Var femtionde år ger Klubben Brunkeberg ut en jubileumsbok med uppsatser om vad som skett de senaste femtio åren inom olika områden som kultur, samhälle mm. Nedan återfinns det av mig skrivna kapitlet som avhandlar den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan 1967 då den förra jubileumsboken gavs ut. I många stycken är det en kritisk granskning av hur vi idag hamnat i ett sämre läge än för femtio år sedan.

Karlis Neretnieks

Att med femtio års mellanrum dokumentera vad som tilldragit sig under de gångna åren är inte bara ett sätt att bevara historien, det leder också till eftertanke.

För femtio år sedan stod vi mitt uppe i det Kalla kriget. USA och Sovjetunionen dominerade helt den säkerhetspolitiska scenen. Sverige var officiellt alliansfritt med målet att försöka hålla sig utanför ett eventuellt krig i Europa ”Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Till stöd för den politiken hade vi en för våra förhållanden stark försvarsmakt (Krigsmaktenfram till 1975). Fördelarna för någon att försöka utnyttja svenskt territorium skulle uppvägas av de kostnader som det innebar att angripa Sverige. Det fanns också en klar insikt hos dåtidens svenska beslutsfattare att möjligheterna att endast med egna resurser avvärja ett stort upplagt angrepp mot Sverige var begränsade. Säkerhets- och försvarspolitiken måste därför möjliggöra att kunna ta emot utländsk hjälp. Ca 3% av bruttonationalprodukten avdelades till försvarsändamål.

Genom att Sverige utgjorde en ”sköld” för Natolandet Norge och att det svenska försvaret var tillräckligt starkt för att det skulle var möjligt att hinna (inom någon eller några månader) bistå Sverige så fanns det för Nato också starka skäl att ha ett nära samarbete med Sverige.  Sammantaget en enkel och lättbegriplig doktrin såväl ur svensk som Natosynvinkel.

De senaste femtio åren kan säkerhetspolitiskt delas upp i fyra perioder: det tidiga Kalla kriget fram till ca 1970, det senare Kalla kriget fram till Sovjetunionens upplösning 1991, den ”eviga fredens tid” fram till Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och den nu pågående ”hysteriska famlandets tid”.

Skälet till att dela det Kalla kriget i två perioder grundar sig på hur den svenska neutralitetspolitiken omdefinierades omkring 1970. Från att neutraliteten varit ett säkerhetspolitiskt instrument blev det en dogm. Under de tidigare delarna av det Kalla kriget fanns en klar tanke, som också signalerades till utlandet, att om vi hotades eller angreps så måste en angripare (Sovjetunionen) räkna med att vi gjorde gemensam sak med Nato. Hur eventuella hot mot Sverige skulle kunna tolkas beskrevs dock inte, där skulle Sovjetunionen sväva i ovisshet. Sovjetunionen skulle alltid behöva ta med i kalkylen att om man vidtog några åtgärder i det nordiska området så fanns risken att Sverige anslöt sig till Nato. Efter ca 1970 blev i stället budskapet, både inom landet och utåt, att vi skulle förhålla oss neutrala vad som än hände i vår omvärld. Realpolitik förvandlades till en dogm.

Denna glidning illustreras av skrivningarna i ”Om kriget kommer”, en broschyr som delades ut till alla hushåll. I 1961 års upplaga av skriften nämns ingenstans varken neutralitet eller alliansfrihet. I 1989 års upplaga står det ”Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan”.

Intressant nog återspeglas inte denna omsvängning lika tydligt i hur Sveriges hemliga (för svenska folket hemliga) samverkan med Nato utvecklades.

Samarbetet med Nato kan sägas ha börjat redan innan Nato fanns. I samband med diskussionerna att skapa en Nordisk försvarsallians 1948/49 gjordes det upp planer på hur de skandinaviska länderna skulle kunna samordna sina försvarsansträngningar i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Det gällde sådana frågor som hur spärra östersjöutloppen, utnyttja varandras flygbaser, samordning av underrättelsetjänst m fl. Att Danmark och Norge valde att gå med i Nato 1949 innebar inte att planerna som sådana miste sin aktualitet. Problemen förknippade med att försvara den skandinaviska halvön var desamma. Det fanns därför alla skäl att även fortsatt försöka samordna olika typer av insatser i det nordiska området även om det nu gällde Nato och inte bara Norge och Danmark. Samarbetet borde dock hållas hemligt för att undvika intrycket att vi trots vår alliansfrihet ändå var en del av alliansen. Under hela denna tidiga period av det Kalla kriget var det också en vedertagen sanning att vi i händelse av ett angrepp på Sverige borde föra striden på ett sätt som gav möjligheter att ta emot hjälp.

Det är också sannolikt att den planerade anskaffningen av svenska kärnvapen påverkades av det hemliga Natosamarbetet. Under 50- och 60-talen bedrevs det ett omfattande arbete i Sverige att utveckla egna kärnvapen. Arbetet var långt framskridet bl a byggdes en kärnreaktor med syftet att framställa klyvbart material till kärnvapen. Såväl de bandkanoner som togs fram för armén som attackflygplanet A32 Lansen var tänkta att kunna leverera kärnvapen.  Kärnvapenprogrammet avbröts i slutet av 1960-talet. Även om det för närvarande inte föreligger några skriftliga källor talar mycket för att USA då gav Sverige garantier att även vi skulle omfattas av det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Det av flera skäl. Det kan knappast ha legat i USA intresse att ytterligare länder skaffade sig kärnvapen, speciellt inte sådana där USA bara hade ett begränsat inflytande på hur de eventuellt skulle användas. Eftersom det dessutom var ett starkt amerikanskt intresse i att Sovjetunionen inte skulle kunna utnyttja svenskt territorium och därmed hota andra alliansmedlemmar så kanske det inte kostade så mycket att ge den garantin. Skulle Sverige angripas med kärnvapen så var det ett direkt hot mot Nato varför ett amerikanskt svar med kärnvapen ändå var en naturlig åtgärd.  

Under 70-talet skedde en tydlig omsvängning i den svenska politiska retoriken. Neutraliteten hyllades som en i det närmaste religiös sanning. Oberoende av vad som eventuellt skulle kunna ske så skulle vi förhålla oss neutrala. Det tidigare samarbetet med Nato som hade skett på tämligen stor bredd och berört ett ganska stort antal personer i såväl Krigsmakten och som i stora stycken var satt på pränt i form av olika planer avbröts till stora delar. Kontakterna och samordningen med Nato fortsatte dock, även om det genomfördes under avsevärt diskretare former.

Det som skedde var att var att samarbetet personaliserades, lades utanför linjeorganisationen, det så väl i regeringskretsen som i Försvarsmakten. I stort sett ingenting skrevs längre ned. Även antalet invigda minskade avsevärt.  I regeringen krympte kretsen under 70-talet till att i stort sett bara omfatta stats- och försvarsministrarna. I Försvarsmakten övergick samarbetet till en modell där olika chefer knöt personkontakter med sina motsvarigheter, främst då i Norge och Danmark. Vid informella möten diskuterades hur man skulle agera i olika hypotetiska krigsfall.  I praktiken innebar det att man gav varandra en viss insyn i respektive lands krigsplanläggning vilket gjorde det möjligt att anpassa den egna planläggningen till vad en presumtiv allierad sannolikt skulle göra. De tekniska möjligheterna att samverka med Nato, t ex vad avser samordning av flygstridskrafter avvecklades inte. Underrättelsesamarbetet byggdes ut, bl a fick Nato möjligheter att ta del av FRA (Försvarets Radioanstalt) spaningsresultat i realtid.  Krigsplaceringen av svenska officerare i olika Natostaber upphörde inte. Den svenska krigsplanläggningen förändrades inte heller. Sovjetunionen var och förblev huvudmotståndaren.  

Det går att spekulera i orsakerna till denna omsvängning, från en pragmatisk och realpolitisk syn på Sveriges strategiska läge till en i offentliga sammanhang dogmatisk neutralitetspolitik. En anledning skulle kunna vara att man trodde att en sådan hållning skulle minska Sovjetunionens benägenhet att angripa Sverige i händelse av ett krig i Europa. Knappast en rimlig förklaring då Sveriges strategiska läge inte på något vis hade förändrats.  Skälen för Nato och Sovjetunionen att utnyttja svenskt territorium var fortfarande lika starka. Ett annat skäl, mera troligt med hänsyn till att samarbetet fortsatte trots ihärdiga förnekanden om att det existerade, skulle kunna vara att den svenska opinionen till delar hade blivit uttalat amerikafientlig. För att då blidka, eller för att ha fortsatt ha stöd av, företrädare för denna opinion skärptes retoriken samtidigt med att kretsen inblandade minskades, framförallt i den politiska sfären. Det går inte att utesluta att man också började tvivla på enskilda personers pålitlighet, något som rimligtvis också borde tala för att antalet personer som var insatta i det svenska Natosamarbetet borde begränsas.   

Det bör här påpekas att Olof Palme, som var mycket väl insatt i vad som pågick, trots sin stundtals mycket amerikafientliga retorik, i personliga samtal starkt betonade att det militära samarbetet med Nato, främst USA, inte fick äventyras. Det oberoende av vad han själv, eller andra politiker, sa offentligt.

En reflektion man kan göra kopplat till den allt starkare betoningen på Sverige skulle försvara sin neutralitet mot vem det än månde vara, och att vi inte förberedde eller räknade med utländsk hjälp, är varför Försvarsmakten tilläts bli allt svagare från 1968 och framåt. Försvarsbudgeten sjönk från ca 3,5 % av BNP vid slutet av 60-talet till ca 2,5 % 1989.  Självfallet kan man söka ekonomiska förklaringar, pengarna kunde användas till politiskt populärare saker, men det är heller inte osannolikt att en ny generation politiker som själva saknade erfarenheter från beredskapstiden och som dessutom påverkades av samhällstämningarna under 70-talet hade en mer negativ inställning till militärt försvar än sina föregångare. Klart är dock att retoriken stämde illa med våra praktiska möjligheter att göra neutralitetspolitiken trovärdig.

Sovjetunionens upplösning 1991 ställde Sverige i ett fullständigt ny säkerhetspolitiskt läge. Efter en viss tvekan på några år, där den osäkra utvecklingen i det forna Sovjetunionen ingav fortsatt oro, började det i Sverige växa fram en syn att risken för ett eventuellt krig i Europa kunde avskrivas – ett militärt hot mot Sverige var inte aktuellt inom överskådlig tid, om ens någonsin.

Konsekvensen blev att Försvarsmaktens förmåga att möta ett angrepp mot Sverige i stort sett avvecklades. Den återstående organisationen inriktades på att kunna lösa begränsade internationella uppgifter. Försvarsanslagen sjönk från 2,5 % av BNP år 1989 till ca 1,1 % 2009. Konkret innebar det att antalet markstridsförband minskade från ca 400 bataljoner till 16[1], antalet stridsflygplan från ca 300 mm till 100, antalet ytstridsfartyg från ca 30 till 7, antalet ubåtar från 12 till 4. Den logistik- och ledningsorganisation som krävs för ett nationellt försvar avvecklades. Hela det civila försvaret med ansvar för det civila samhällets överlevnad i krig vad avser försörjning, sjukvård, transporter mm avvecklades fullständigt.

I linje med denna inriktning avskaffades i praktiken också värnplikten år 2009.

Utöver att den nationella försvarsförmågan avvecklades skedde också en radikal ominriktning av säkerhetspolitiken i stort. Från en neutralitetspolitik som officiellt drivits under närmare tvåhundra år till att Sverige blev medlem i en allians. Inträdet i EU 1995 innebar att Sverige påtog sig förpliktelser gentemot andra länder i händelse av allvarliga kriser eller i värsta fall krig. Svensk säkerhet skulle hanteras tillsammans med andra. En följd av EU-inträdet som väckte förvånansvärt lite uppseende och debatt, det speciellt mot bakgrund av det tidigare nästan fanatiska försvaret av den svenska neutralitetspolitiken i vissa kretsar. Möjligen kan man söka förklaringen till frånvaron av debatt i att ingen, eller åtminstone väldigt få, såg framför sig några situationer där solidaritetsklausulen i EU-fördraget skulle behöva utlösas.   

Till bilden hör också att Sverige redan 1994 hade anslutit sig till PfP (Partnership for Peace. Efterhand utvecklades medlemskapet i PfP till att omfatta allt mer kvalificerad övningsverksamhet tillsammans med olika Natostater. Sverige deltog också i flera Natoledda internationella insatser bl a i Bosnien på 1990-talet och i Afghanistan under 2000-talet. Beröringsångesten med Nato minskade.

En mycket viktig händelse som drastiskt ändrade Sveriges situation var de Baltiska ländernas inträde i Nato 2004. Sverige var nu i praktiken omgivet av Natostater (Finland undantaget). Något som av de flesta sågs som ett starkt bidrag till ökad svensk säkerhet. Den svenska regeringen uttalade också sitt kraftiga stöd för de baltiska staternas vägval.

Något som väldigt få reflekterade över vid denna tidpunkt var dock vilka konsekvenser det skulle kunna ha i ett läge där Ryssland, som vid den tidpunkten var starkt försvagat, åter skulle utgöra ett militärt hot mot sina grannar.

Denna period kan sägas ha pågått fram till den ryska annekteringen av Krim år 2014. Visserligen skedde en viss retorisk omsvängning i försvarsbeslutet 2009 efter Georgienkriget året innan, men den innebar inga konkreta åtgärder vad avsåg förmågan att försvara Sverige. Tidigare planerade nedskärningar av Försvarsmaktens förmåga fortsatte. Som nämnts avskaffades värnplikten i detta försvarsbeslut. Även tidigare inplanerade materielprojekt som t ex att ge flottans fartyg en adekvat luftvärnsbeväpning skrinlades.  Inriktningen att Försvarsmakten främst skulle organiseras för internationella insatser bibehölls. Så sent som i oktober 2102 uttalade den då sittande försvarsberedningens ordförande att ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.”  Mentalt satt Sverige fortsatt kvar i ”den eviga fredens” synsätt, förstärkt av den då sittande borgerliga regeringens kraftiga ovilja att avdela pengar till försvaret, kanske tydligast illustrerat av dåvarande statsministerns, Fredrik Reinfeldt, uttalande år 2013 att ”Försvaret är ett särintresse”.

Perioden kan sammanfattas med att den kanske illustrerar två mänskliga egenskaper: önsketänkande och oförmåga att tänka om. Inledningsvis tolkades utvecklingen Ryssland och Europa på mest positivt tänkbara sätt. Därefter, när klimatet blev kärvare, när den ryska upprustningen, militära övningsverksamheten och utrikespolitiken började ta sig alltmer aggressiva former, en ovilja att se och acceptera att den säkerhetspolitiska miljön var på väg att förändras.

Den period som inleddes år 2014 kan benämnas ”det hysteriska famlandets tid”. Vändpunkten var den ryska annekteringen av Krim i januari 2014.  Även de mest naiva började inse att vi stod inför en oroligare och farligare tid. Alla politiska partier deklarerade att Sveriges läge hade blivit mer utsatt och att det borde vidtas åtgärder för att öka landets säkerhet.

Även om alla var överens om att det nationella försvaret borde stärkas blev de konkreta åtgärderna begränsade. Den minsta gemensamma nämnare man kunde enas om var att den organisation som beslutats är 2009, främst avsedd för internationella insatser, skulle modifieras något för att bättre lämpa sig för nationellt försvar. Försvarsanslaget skulle succesivt höjas så att det efter fem år (2020) skulle vara ca 10% högre än det var vid utgångsläget (2015). Även om det presenterades som en förstärkning av försvaret innebar det inte någon påtaglig ökning av försvarsförmågan. Antalet krigsförband förblev detsamma och mycket av nödvändig materiell förnyelse inrymdes inte i planerna. Försvarsanslaget förblev oförändrat som andel av BNP, ca 1 %.  Lägst i Norden där övriga länder låg på ca 1,5 %. Anledningarna till oviljan att satsa mer på landets försvar kan man bara spekulera i; oförmåga att acceptera tanken att Sverige skulle kunna drabbas av krig efter 200 år av fred, kvarhängande önsketänkande från ”den eviga fredens tid”, politisk oförmåga att i ett välfärdssamhälle omfördela resurser från sociala förmåner till något som antagligen ger få röster, bristande erfarenhet och förmåga att tänka i säkerhetspolitiska termer, förklaringarna kan vara många och flyter sannolikt in i varandra. 

Genom att försvarsöverenskommelsen hade en mycket bred förankring i Riksdagen ledde det också till konsekvensen att försvarsfrågan i praktiken avfördes från dagordningen. Partierna hade berövat sig själva handlingsfriheten att föreslå ökade anslag. Ett sätt för flera politiska partier att försöka dölja oviljan att satsa nödvändiga resurser på försvaret blev att flytta försvarsdebatten från kostsamma nationella åtgärder till att istället diskutera internationella samarbeten.

Där utkristalliserade sig två huvudlinjer: svensk Natoanslutning alternativt ökad nordisk samverkan. För Norge och Danmark var Natomedlemskapet grundstenen i deras säkerhetspolitik där en ökad samverkan med Sverige bara var intressant om det kunde ses som ett komplement till denna övergripande inriktning. För Sveriges del innebar det att om samarbetet skulle innebära samverkan i krig att svensk planering skulle behöva anpassas till Natos krigsplanering, något som i praktiken skulle kräva ett svensk Natomedlemskap. En politiskt obekväm lösning för flera partier.

Alternativet till ett Natomedlemskap som efterhand växte fram var ett närmande till Finland. Också ett land som heller inte var medlem i Nato. Sannolikt insåg dock båda ländernas statsledningar de säkerhetspolitiska begränsningar som fanns i ett svensk-finskt militärt samarbete. Det kunde ge effektiviseringar, eventuellt också ekonomiska fördelar i fred, kanske också i viss mån öka osäkerheterna i ryska kalkyler, med det innebar inte någon garanti för att ett angrepp skulle mötas med gemensamma krafter. Till det skulle det behövas en långtgående formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik. Dessutom var man sannolikt också fullt medveten om att ett sådant samarbete inte skulle eliminera behovet av annan hjälp i händelse av ett angrepp.

Såväl Finland som Sverige utvecklade därför kraftigt samarbetet med Nato under den här perioden, bl a genom ett allt aktivare deltagande i olika Natoövningar i Östersjöområdet. Redan tidigare hade en långtgående anpassning av ländernas försvarsmateriel påbörjats i en riktning där det skulle vara enklare att samverka med Nato, främst USA.  Det svenska flygvapnet övergick t ex till att använda sambands och dataöverföringssystem som gjorde det möjligt att samverka med Nato flygstridskrafter. Politiken kan enklast beskrivas som ett sätt att närma sig Nato så långt överhuvudtaget möjligt utan att formellt bli medlemmar i alliansen. 

I mångt och mycket kan säkerhetspolitiken under de gångna femtio åren sägas ha gått hela varvet runt. Ryssland är åter ett hot, att bädda för hjälp från Nato är på nytt en nödvändighet. Dock läget är i flera avseenden annorlunda än vad det var för femtio år sedan.

Det starka försvar Sverige hade på femtio- och sextiotalen gav oss ett visst mått av handlingsfrihet. Vi hade då förmågan att stå emot ett angrepp under tämligen lång tid, kanske några månader. Eventuell hjälp behövde därför inte vara förberedd i detalj, det fanns tid för att anpassa den till händelseutvecklingen. Det är inte förhållandet i dag. Nu är vi i behov av omedelbar hjälp.

De baltiska staternas Natomedlemskap som vi inledningsvis såg som ett bidrag till ökad svensk säkerhet har i viss utsträckning förvandlats till det motsatta. De kan inte försvara sig själva mot ett eventuellt ryskt angrepp. De är helt beroende av mycket tidig hjälp från andra medlemmar i alliansen. En av förutsättningarna för att de ska få denna hjälp är att Nato kan utnyttja svenskt territorium, främst då svenskt luftrum och sjöterritorium. Möjligheterna för Sverige att stå utanför en eventuell väpnad konflikt i Östersjöområdet har minskat.

Teknikutvecklingen har skapat förutsättningar för ett tämligen uppenbart ryskt motdrag som i praktiken skulle omöjliggöra för Nato att effektivt stödja de baltiska staterna.  Genom att tidigt ”låna” delar av svenskt territorium skulle Ryssland med moderna långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kunna hindra Nato att lämna ett effektivt stöd till sina alliansmedlemmar i Baltikum. De ryska incitamenten för ett militärt angrepp mot Sverige kopplat till en konflikt i Baltikum är mycket starka.

Även förändringar utanför Sveriges närområde måste idag vägas in i svenska bedömningar på ett annat sätt än tidigare. Vilket inte gör bilden mindre komplicerad.

En av hörnstenarna i europeisk säkerhet var tidigare USA:s starka militära närvaro i Europa. Den reducerades drastiskt efter det Kalla krigets slut. Det är ytterst osannolikt att USA på nytt kan avdela tillnärmelsevis liknande resurser för att möta det ökande ryska hotet i Europa.  Det av flera skäl. Nödvändigheten att balansera Kina i Stillahavsområdet, d v s göra det trovärdigt att man kommer bidra till att försvara sina allierade i Asien, bl a Japan Filippinerna och Sydkorea gör att stora resurser måste avdelas till den delen av världen. Likaså kräver andra oroshärdar som t ex Mellanöstern amerikansk militär närvaro. USA har och kommer inte att ha resurser för ett mycket omfattande militärt engagemang i Europa, liknande det under Kalla kriget. Amerikanska politiker har också under längre tid ställt frågan varför amerikanska skattebetalare ska dra det tyngsta lasset när det gäller försvaret av Europa. EU har fler innevånare än USA och en ungefär lika stor ekonomi.

Även om EU aldrig i praktiken haft något inflytande när det gäller Europas militära säkerhet, så har unionen spelat en viktig roll när det gäller andra maktmedel, bl a ekonomiska sanktioner. Exempelvis de som infördes mot Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. Den politiska utvecklingen de senaste åren, kanske främst den framväxande nationalismen i flera medlemsländer, tyder på att även EU som säkerhetspolitisk aktör håller på att försvagas. 

Sammantaget befinner sig Sverige i ett i många stycken sämre läge idag än vad vi var för femtio år sedan.

Hur de senaste årens turbulens och våra åtgärder, snarare brist på åtgärder, för att möta utmaningarna kom att påverka Sveriges säkerhet kommer sannolikt att ge författarna till nästa jubileumsbok, år 2067, åtskilligt att skriva om.

                                                                              *****

Karlis Neretnieks är generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han ha också varit bland annat operationsledare i dåvarande Milo Mitt och chef för Gotlands regemente (P18). Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. 


[1] En bataljon innehåller, mycket grovt räknat, ca 1000 personer.

En rejäl svensk upprustning är det bästa vapnet för fred och säkerhet

av Lars Fresker Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?   Låt oss börja med det nationella […]

Strategiskt korsdrag?

Reflektion
En av de mer intressanta nyheterna den senaste tiden, är beskedet om den gemensamma och två delade flottövningen ”GemensamtHav-2017” mellan Ryssland och Kina. Där endel av övningen kommer genomföras i Östersjön i slutet av Juli och en del i mitten av September i Ochotska havet.1 Den bilaterala övningen ”Gemensamt hav” har genomförts mellan Ryssland och Kina sedan 2012. Detta är det andra tillfället som övningen genomförs utanför vad som traditionellt kan betecknas som den kinesiska intressesfären, det första tillfället var 2015 i Medelhavet.2
Detta är dock inte första gången som kinesiska örlogsfartyg befinner sig i Östersjön, senast var under hösten 2015, då tre örlogsfartyg bl.a. besökte Stockholm.3 Denna samövning blir synnerligen intressant ur perspektivet att delar av den ryska Norra Marinen (NM) samtidigt kommer befinna sig i Östersjön.4Då en gemensam marinövning mellan stater ffa. utanför dess ordinarie intresseområde alltid har någon form av strategisk bakgrund, är det av intresse att belysa tre hypoteser till varför Kina väljer att öva i Östersjön. De tre hypoteserna kanvara, Strategisk signalering gentemot USA, Den nya ”sidenvägen” samt Förmågeuppvisning. Samtliga tre hypoteser kan vara giltiga och troligtvis går de ihop. Det vill säga flera strategiska målsättningar, inom ramen för övningen, skall uppnås.
Strategisk signalering gentemot USA, då USA genom sina åtaganden inom ramen för NATO har ett strategiskt intresse av Östersjöregionen, men även framhäver rätten till fri passage i t.ex. Sydkinesiska sjön5 skulle den kinesiska övningsverksamheten i Östersjön kunna utgöra en form av signalering. Med innebörden att motsvarande koncept även gäller i andra världsdelar av andra stater, där USA traditionellt, i modern tid, haft ett mer uttalat intresse. Detta faller även in i vad som får anses vara ett gemensamt intresse hos både Kina och Ryssland, utmanande av vad de anser vara en unipolär världsordning av USA.6
Den nya ”sidenvägen”, är ett globalt kinesiskt projekt som skall öka handelsutbytet mellan Asien, Afrika och Europa, som omfattar både land- och sjövägar.7 Detta innebär på både kort och lång sikt, att Kina kommer öka sitt globala intresse, men även gå utanför sina traditionella intresseområden. Detta kan vara en av anledningarna till att ”Gemensamt Hav-2015” genomfördes i Medelhavet. Sett till det svenska närområdet och Östersjön, så är den kinesiska intentionen att en landväg skall finnas över Nederländerna, Tyskland, Polen och Belarus.8 Varvid detta givetvis ger ett strategiskt intresse av att signalera närvaro i regionen, där flottstyrkor traditionellt alltid fyllt en roll. I sammanhanget är det även värt att notera det ökade militära samarbetet mellan Belarus och Kina,9 vilket även skulle kunna föranleda en närvaro.
Förmågeuppvisning, Kina har under en längre tid investerat både tid och pengar att utveckla sin flotta för att kunna agera som en global högsjöflotta. Då det innebär att maktprojecering kan genomföras på olika sätt.10 Dock är bilateral övningsverksamhet ofta av karaktären att det genomförs omfattande planering en lång tid innan, varvid förberedelser även genomförs en lång tid innan. Vilket innebär att den faktiska förmågeuppvisningen, i sig kan ifrågasättas.
Avslutningsvis, oaktat vilken av hypoteserna som är mer giltig än den andra, har ett ”strategiskt korsdrag” uppstått i Östersjöregionen. De tre största militärmakterna i världen kommer mötas på ett ytterst begränsat geografiskt område, med olika förmågor. Samtliga tre förefaller ha strategiska intressen i regionen, om än troligtvis olika, vilket innebär att säkerhetssituationen i Östersjöregionen inte gått till det bättre utan förefaller snarare förflyttat sig till det sämre. Då det mycket väl kan innebära att de tre största globala militära aktörerna använder regionen som en arena för kraftmätning.
Have a good one! // Jägarchefen
Slutnoter
1Reuters. China, Russia held navy drill on Sunday – Xinhua. 2017. http://www.reuters.com/article/us-china-russia-idUSKBN19A010(Hämtad 2017-06-23)
Global Times. Yuandan, Guo. Yusha, Zhao. Advanced PLA navy ship to join joint drill with Russia. 2017. http://www.globaltimes.cn/content/1052224.shtml(Hämtad 2017-06-23)
2Xinhua. Backgrounder: China-Russia naval drills. 2015. http://news.xinhuanet.com/english/2015-08/19/c_134533931.htm(Hämtad 2017-06-23)
Cable News Network. Lendon, Brad. Hunt, Katie. China, Russia begin joint exercises in South China Sea. 2016. http://edition.cnn.com/2016/09/12/asia/china-russia-south-china-sea-exercises/index.html(Hämtad 2017-06-23)
Dalsjö, Robert. Korkmaz, Kaan. Persson, Gudrun. Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande i tre stormakter. Stockholm: Totalförsvarets Forskningsinstitut, 2015, s. 73.
3Svenska Dagbladet. Kinesiska stridsskepp på unikt besök i Stockholm. 2015. https://www.svd.se/kinesiska-stridsskepp-pa-unikt-besok-i-stockholm(Hämtad 2017-06-23)
4The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. World’s biggest nuclear sub to show off in the Baltic. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/04/worlds-biggest-nuclear-submarine-show-off-baltic-sea(Hämtad 2017-06-23)
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Look who’s coming; world’s largest submarine en route south. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/security/2017/05/look-whos-coming-worlds-largest-submarine-en-route-south(Hämtad 2017-06-23)
5Reuters. Brunnstrom, David. U.S. admiral sees new South China Sea freedom of navigation operations. 2017. http://www.reuters.com/article/us-usa-china-pentagon-idUSKBN17S2EB(Hämtad 2017-06-23)
6Financial Times. Sawers, John. We are returning to a world of great-power rivalry. 2016. https://www.ft.com/content/2291f260-954e-11e6-a1dc-bdf38d484582?mhq5j=e3(Hämtad 2017-06-23)
7World Economic Forum, Bruce-Lockhart, Anna. ‘Why is China building a New Silk Road?’. 2016. https://www.weforum.org/agenda/2016/06/why-china-is-building-a-new-silk-road/(Hämtad 2017-06-23)
8The Wall Street Journal. Page, Jeremy. China Sees Itself at Center of New Asian Order. 2014. https://www.wsj.com/articles/chinas-new-trade-routes-center-it-on-geopolitical-map-1415559290(Hämtad 2017-06-23)
9Belarus Digest. Mitskevich, Dzmitry. ‘What Does Belarus Want From China?’. 2017. http://belarusdigest.com/story/what-does-belarus-want-china-29880(Hämtad 2017-06-23)

10The Heritage Foundation. Cheng, Dean. China’s Pivot to the Sea: The Modernizing PLA Navy. 2015. http://www.heritage.org/defense/report/chinas-pivot-the-sea-the-modernizing-pla-navy(Hämtad 2017-06-23)

President på marsch – en diskussion om det franska presidentvalet och dess konsekvenser. Del I

av Lars Wedin Detta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike. Inledning Söndagen den 23 april gick den […]

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag. Ny situation på den koreanska halvön Två händelser har nu inträffat […]

Något om Iskander

Reflektion
Tre intressanta nyheter avseende det ryska fjärrbekämpningssystemet Iskander har publicerats under de senaste veckorna. Inledningsvis bör ett uttalande av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, noteras från den 24MAJ2017, avseende takten för ombeväpning till Iskander systemet hos de ryska väpnade styrkorna. Enligt honom kommer denna ombeväpningen vara genomförd i slutet av 2020.1 Tidigare uppgifter gjorde gällande att denna ombeväpning skulle vara genomförd under 2018.2
Den andra området av intresse avseende Iskander är, att systemet lufttransporterats till Tadzjikistan för övningsverksamhet i slutet av maj 2017.3 Detta skall även varit det första tillfället när ett robotskott från Iskander systemet avfyrats utanför ryskt territorium, enligt övningsscenariot skall en förläggningsplats för terrorister, i bergsområde, bekämpats av systemet. Målet befann sig cirka 140 km ifrån Iskander systemet, när bekämpningen genomfördes. Iskander systemet har, minst, en räckvidd om 500 km.4
Den tredje och avslutande nyheten avseende Iskander systemet, är att särskilt dedikerade fjärrspaningsförbandkommer upprättas för att genomföra måluttag till Iskander förbanden. Respektive armé/-kår kommer tilldelas dessa fjärrspaningsförband. Enligt uppgifter till Izvestia skall ett sådant förband redan vara operativt i det södra militärdistriktet (MD S), i det västra (MD V) och centrala militärdistriktet (MD C) är denna förbandstyp under uppbyggnad. En av anledningarna som uppges för upprättandet av förbandstypen är att de obemannade flygande farkosterna (UAV), kan få problem att upptäcka välmaskerade mål.5
Vad är det då som gör dessa nyheter anmärkningsvärda, då de enskilt och tillsammans kan te sig relativt obetydliga? Dessa tre nyheter avseende Iskander systemet, vill jag påstå visar på ett antal styrkor och svagheter med systemet.
Inleder vi med styrker avseende systemet kan de tre nyheterna påvisa följande:
  1. Den första styrkan får anses vara att systemet är lufttransportabelt samt snabbt kan verka när systemet nått sin baseringsplats. Detta innebär att Ryssland snabbt kan täcka områden som normalt inte omfattas av det ”fjärrbekämpningsparaply” som gradvis börjat upprättats gentemot områden angränsande till Ryssland.
  2. Den andra styrkan som, sannolikt, kan påvisas utifrån upprättandet av fjärrspaningsförbanden. Är förmågan till att kunna verka med kort tid. Sett till en reguljär konflikt, kommer Iskander systemet kunna verka snabbare än olika flygföretag. Varvid predestinerade fjärrspaningsförband, kan påskynda bekämpningsförloppet markant. Därtill kan erfarenheterna från t.ex. NATO insats i Kosovo omhändertagits, då en del av bekämpningen skedde mot skenmål, något som kan undvikas med mänskliga observatörer.
Vad avser svagheter:
  1. Med anledning av att ombeväpningen till Iskander hos markrobotförbanden, förefaller förskjutits två år framåt i tiden, kan de olika sanktionerna som införts mot Ryssland sedan annekteringen av Krimhalvön, nu börjat påverka den ryska vapenindustrin. Detta kan även innebära på sikt, att andra områden i Ryssland kan komma påverkas på olika sätt av sanktionerna.
  2. Utnyttjande av fjärrspaningsförband, eller i svensk nomenklatur s.k. Artillerijägare, för att erhålla måluttag visar på att den ryska bekämpningskedjan ej är välutbyggd på det operativa och sannolikt inte det strategiska djupet. Hade de tekniska inhämtningssystemet haft en god täckning på det operativa och strategiska djupet, hade en förbandsuppbyggnad med inhämtningsförmåga predestinerad Iskander förbanden, ej krävts. Därtill hade även bekämpningskedjan kunnat agera snabbare, då mänskliga sensorer oftast täcker ett mindre geografiskt område samt är långsammare.
Således, då Iskander systemet tillsammans med ett antal andra system, får anses vara högt prioriterade system i Ryssland, är det intressant att notera hur det ryska moderniseringsprogrammet av de väpnade styrkorna, troligtvis, försenats maa. de införda sanktionerna. Troligtvis har detta påverkat andra systemområden som är nödvändiga för Iskander systemet, såsom inhämtningsresurser i form av UAV och satellitsystem för att erhålla en effektiv och snabb bekämpningskedja på det operativa och strategiska djupet.
Have a good one! // Jägarchefen
Slutnoter
1TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2017-06-11)
2TASS. Russian army to get Iskander-M systems, other latest weapons by 2018. 2014. http://tass.com/russia/743550(Hämtad 2017-06-11)
3TASS. Russia moves Iskander missile systems for drills to Tajikistan for first time. 2017. http://tass.com/defense/947501(Hämtad 2017-06-11)
4TvZvezda. «Iskander-M» vpervyye osushchestvil pusk rakety za rubezhom: effektnyye kadry. 2017. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201706011550-6em0.htm(Hämtad 2017-06-11)

5Izvestia. «Iskandery» poluchat «glaza» v tylu vraga. 2017. http://iz.ru/news/711110(Hämtad 2017-06-11)

Bland armékårer och förstärkningsåtgärder

Sammanfattning
Under de senaste 12 månaderna har tre stycken armékårer upprättas, en i Barentsregionen den 14. Armékåren, en i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren samt en på Krimhalvön den 22. Armékåren. Utifrån benämningen, Armékår, kan det låta som att det är en markant förbandsökning som har genomförts, dock utgör upprättandet av armékårerna sannolikt en ledningsresurs för, dels egna organisatoriska förband, dels tillfälligt tillförda förband. Sannolikt utgör det även en stabsförstärkning för att kunna genomföra krigsplanläggning. I skrivande stund, finns inga indikationer på att en markant förbandsökning kommer ske i de aktuella regionerna, på sikt d.v.s. två till fyra år kan det dock ske.
Analys
En förbisedd men mycket intressant nyhet publicerades för snart 1½ månad sedan (21APR2017), där det framgår att den 14. Armékåren har upprättas inom det norra militärdistriktet (MD N).1Den 14. Armékåren spårar sannolikt sina anor tillbaka till den 14. Armén. Ursprungligen upprättades den i oktober 1939, i Leningrads militärdistrikt. I juli 1945 kom förbandet att demobiliseras. Därefter kom förbandet att återuppstå i Juni 1948 som den 14. Stormarmén. Slutligen kom förbandet att demobiliseras ytterligare en gång i maj 1953.2
I sammanhanget är det intressant att notera den ryske generalstabschefens, Valerij Gerasimov, uttalande från januari 2015, där han beskriver hur en strategisk triangel bildas med Krimhalvön, Kaliningrad Oblast och Arktis (bör ses som Barentsregionen). Inom denna strategiska triangel samt i de specifika områdena, påtalades det även att åtgärder skulle vidtas för att öka den militära förmågan.3 Detta område, då (2015) som nu, är den huvudsakliga konfrontationsytan mellan de västliga länderna och Ryssland.
Bild 1. Den strategiska triangeln.
Därtill blir det utifrån det sammanhanget mycket intressant att notera att vid de tre nämnda platserna har man upprättat Armékårer. På Krimhalvön finns den 22. Armékåren, i Kaliningrad Oblast den 11. Armékåren och i Murmansk den 14. Armékåren.4 Den 22. och 14. Armékåren har upprättats under 2017, medan den 11. Armékåren upprättades under 2016. I slutet av maj månad 2017, meddelades det att kustförsvarsförbanden inom de tre nämna regionerna även kommer inordnas i dessa tre armékårer.5
Sett till storlek, är det ytterst små armékårer som har upprättats i de tre regionerna,6 vilket är intressant att notera. Dock om man ser till de olika regionerna och förmågor, så har äldre materiel bytts ut och moderna materiel tillförts. Detta är framförallt märkbart då det kommer till fjärrbekämpningsförmåga.7Varpå avsaknaden av manöverförband till del kan kompenseras av dessa tillförda system. Dock som tidigare nämnts är det intressant att notera hur man de facto väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna.
En trolig förklaring till varför man väljer att upprätta armékårer inom de tre regionerna, trots de ej erhållit några substantiella förbandsökningar avseende manöverförband, kan vara att det krävs högre staber som, dels kan krigsplanlägga inom regionerna, dels kan agera något som kan likställas med mobiliseringsmyndighet i svensk mening, det vill säga kunna motta personal/förband från andra delar inom sitt militärdistrikt eller från andra militärdistrikt. Möjligheten finns även att den 14. Armékåren tilldelats egen operationsriktning.
Vad avser mottagande av förband, skulle det kunna styrkas utifrån det ryska övningsmönstret, sannolikt har även andra operationsplaner övats inom dessa övningar. Då minst luftlandsättningsförband övats i att förflyttas till de tre olika regionerna.8Vilket likaväl skulle kunna varit soldater och officerare ur motoriserade och mekaniserade förband, beroende på vilka mobiliserings-/materieldepåer som finns inom de tre regionerna. Den ryska lufttransportförmågan bedömdes 2015, kunde förflytta 60,000 soldater inom loppet av 72 timmar. Rysslands förmåga att genomföra snabba transporter av större förband var även något som bekräftades av den Amerikanska Generallöjtnanten Ben Hodgesunder 2016.9
Givetvis finns även möjligheten att Ryssland kan komma att öka mängden markstridsförband i de tre olika regionerna, på sikt d.v.s. inom två till fyra år. Avseende 11. Armékåren i Kaliningrad Oblast finns det en uppgift om att ytterligare kaserner upprättas, i syfte att de två nuvarande markstridsbrigaderna skall kunna öka upp till divisionsnivå.10 I fallet avseende 14. Armékåren framkom det redan under slutet av 2014 uppgifter att ytterligare en arktisk brigad skulle upprättas i dess troliga område (Jamalo-Nentsien regionen) under 2016, dock förefaller det ejskett i dagsläget.11
Bedömning av de fyra möjligheterna, krigsplanläggning, egen operativ riktning, mottagande av förband och förbandsökning, kan ej anses vara generisk för de tre regionerna. Inleder vi med krigsplanläggning får det anses vara högst sannolikt i tre regionerna, här får det bedömas att krigsplanläggningen i huvudsak är en defensiv sådan, utifrån de tre regionernas isolerade placering i förhållande till övriga Ryssland. Egen operativ riktning skulle kunna vara troligt i fallet med 14. Armékåren då i en västlig och nordvästlig riktning för att kunna upprätta det s.k. Bastion området. Vad avser både den 11. och 22. Armékåren får det anses vara mindre troligt, då de båda är ”isolerade” från själva Ryssland, varvid en mer defensiv hållning torde vara sannolik.
Vad avser mottagande av förband får det anses vara högst sannolikt i de samtliga tre regionerna. Framförallt då övningsverksamhet har genomförts där det de facto har förflyttats förband till de. Vad avser förbandsökning får det anses sannolikt i fallet för 14. Armékåren och troligt i fallet för 22. Armékåren. Anledningen till varför jag ej bedömer det som troligt i fallet med 11. Armékåren är Kaliningrad Oblast utsatta position, där problematiken är densamma som med t.ex. Gotland, vad som placeras där kommer ej kunna flyttats i händelse av kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt. Varvid det skulle kunna utgöra ett resursslöseri. Här skulle man kunna argumentera för att kasernbyggnationerna skulle utgöra en tydlig indikator, dock bedömer jag att det finns andra förklaringar till det.
Slutsats
Upprättandet av armékårerna på Krimhalvön (22. Armékåren), i Barentsregionen (14. Armékåren) samt Kaliningrad Oblast (11. Armékåren), är sannolikt ett sätt för att, dels kunna genomföra krigsplanläggning i de olika regionerna, dels kunna genomföra mottagande av förstärkningsförband samt leda dessa vid genomförandet av militära operationer. Det utgör troligtvis inte en indikation på att mängden stationerade förband kommer öka markant i dessa tre regioner, utifrån dess geografiska belägenhet i förhållande till övriga Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Belarus Digest 1(Engelska)
British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TvZvezda 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3(Ryska/Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013.
Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000.
Slutnoter
1Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Ministr oborony Rossii provel ocherednoye zasedaniye Kollegii voyennogo vedomstva. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2017-06-04)
2Lenskiy, A. G. Sukhoputnyye sily RKKA v predvoyennyye gody: Spravochnik. Sankt-Petersburg: B & K, 2000, s. 132
Feskov, V.I. et al. Vooruzhennyye Sily SSSR posle Vtoroy mirovoy voyny: ot Krasnoy Armii k Sovetskoy. Tomsk: NTL, 2013, s. 581-582.
3TvZvezda. Arktika-Kaliningrad-Krym: strategicheskiy treugol’nik rossiyskoy oborony. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201501150803-rbra.htm(Hämtad 2017-06-04)
4RIA Novosti. V Krymu sformirovan 22-y armeyskiy korpus Chernomorskogo flota. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170210/1487713296.html(Hämtad 2017-06-04)
RIA Novosti. Shoygu: odinnadtsatyy armeyskiy korpus sformirovan v sostave Baltflota. 2016. https://ria.ru/defense_safety/20160629/1454296699.html(Hämtad 2017-06-04)
5TASS. Tri armeyskikh korpusa beregovykh voysk sozdany na SF, BF i CHF. 2017. http://tass.ru/armiya-i-opk/4276282(Hämtad 2017-06-04)
6Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 76, 78-79, 80-81.
British Broadcasting Corporation. Kaliningrad: New Russian missile deployment angers Nato. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-38070201(Hämtad 2017-06-04)
Russia Beyond The Headlines. Litovkin, Nikolai. What weapons has Crimea received after reunification with Russia?. 2017. https://www.rbth.com/defence/2017/03/21/what-weapons-has-crimea-received-after-reunification-with-russia_724036(Hämtad 2017-06-04)
The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. New missile complex for Russian Arctic. 2016. https://thebarentsobserver.com/en/security/2016/11/new-missile-complex-russian-arctic(Hämtad 2017-06-04)
8TASS. Airborne troops drills in Crimea enter final phase. 2017. http://tass.com/defense/936781(Hämtad 2017-06-04)
Jägarchefen. Den ryska adventen. 2015. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/01/den-ryska-adventen.html(Hämtad 2017-06-04)
Jägarchefen. Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15. http://jagarchefen.blogspot.se/2015/04/si-vis-pacem-para-bellum.html(Hämtad 2017-06-04)
9British Broadcasting Corporation. US Nato general fears rapid Russian troop deployments. 2016. http://www.bbc.com/news/world-europe-36575180(Hämtad 2017-06-04)
Center for Strategic and International Studies. Rathke, Jeffrey. Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-06-04)
10Belarus Digest. Sivitski, Arseni. What Does A New Cold War Mean For Belarus?. 2016. http://belarusdigest.com/story/what-does-new-cold-war-mean-belarus-27882(Hämtad 2017-06-04)

11TASS. Transfer of forces to Russia’s new Arctic command to be completed by mid-December. 2014. http://tass.com/russia/766076(Hämtad 2017-06-04)

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

”Europas största flygövning”


Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Stötförband

Sammanfattning

Återtagandet av benämningen stötförband inom de ryska väpnade styrkorna, är troligtvis en metod för att öka stridsvärdet hos lägre taktiska förband d.v.s. främst bataljoner. En ökad fokusering förefaller genomförts under de två första kvartalen av 2017 för att höja stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden, åtminstone i det västra och södra militärdistriktet. Troligtvis är det de bataljonsstridsgrupper med kontinuerligt tjänstgörande personal som omfattas av denna stridsvärdeshöjning. Vilket i förlängningen kan innebära att ett mer tillämpat övningsförfarande kan komma att utvecklas och därmed en förhöjd förmåga till väpnad strid. Eventuellt kan en fokusering skett mot att i större omfattning föra strid i bataljonsstridsgrupper, trots återinförandet av divisioner och omorganisering i brigader.

Analys

Under inledningen av maj månad 2017, meddelade det ryska försvarsministeriet i de väpnade styrkornas tidning, Röda Stjärnan, att 78 stycken förband skulle tilldelas benämningen stötförband och även tilldelas den heraldiska symbolen för det.1 Benämningen stötförband kommer från de stötarmér som upprättades för att möjliggöra s.k. djupanfall och därmed försöka uppnå en s.k. operativ chock. Ett koncept som utvecklades under 1920-30 talet i Sovjetunionen, främst av Michail Tuchatjevskij.2

Den 19MAJ2017 meddelade det västra militärdistriktet (MD V), att 17 förband inom MD V var nominerande för att benämnas stötförband, huruvida de skall få denna hedervärda titel, skall avgöras i slutet av maj enligt MD V presstjänst.3 Vid den 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov skall en regementsstridsgrupp samt en bataljonsstridsgrupp redan tilldelats denna titel, vilket är synnerligen intressant att notera.4

Sannolikt rör det sig om de kontrakterade delarna av 76. luftlandsättningsdivisionen som erhållit denna titel, vilket även är intressant att notera. I sådant fall har den 76. luftlandsättningsdivisionen en högre andel kontinuerligt tjänstgörande personal än andra luftlandsättningsdivisioner. Fördelningen har tidigare varit en kontrakterad bataljonsstridsgrupp per luftlandsättningsdivision.5 Utgående från äldre organisationsstrukturer skulle det innebära att den 76. luftlandsättningsdivisionen i dagsläget har, minst, 1,789 individer6 organiserade för att omedelbart kunna lösa uppgifter.

Vad avser stötförbanden och djupanfallet, torde konceptet kring de operativa manövergrupperna (OMG) som togs fram under det kalla kriget, kunna anses vara en naturlig utveckling av de tankar och koncept som togs fram under 1930-talet. Detta koncept kom kanske främst accentuerades under 1980-talet. Vad som är intressant att notera är, dels kunde dessa OMG variera i storlek, dels bestod de av de bäst utrustade och utbildade förbanden.7

Storleksmässigt förefaller dock stridsvagnsarméerna under det kalla kriget utgjort de sovjetiska OMG.8I dagsläget har Ryssland enbart en stridsvagnsarmé, som är grupperad inom MD V.9Varvid det får anses vara något osannolikt att det är dessa stora förbandsmassor som avses, om stötförbanden är tänkta att sammanfogas till OMG liknande enheter.10 Däremot har konceptet sannolikt omarbetats utifrån den minskade numerären, hos både de ryska och västerländska stridskrafterna.11 Sannolikt kvarstår dock de uppgifter som OMG hade, såsom på djupet ta viktiga militärgeografiska områden, flygbaser, övergångsområden nedkämpa ledningsplatser o.dyl.12

Inledningsvis går det att konstatera en möjlig förändring i övningsverksamheten inom MD V under de två första kvartalen av 2017. Förändringen är avsaknaden av större beredskapskontroller på markarenan, i skrivande stund förefaller den enda större beredskapskontrollen omfattat den 6. Armén.13 Givetvis kan ytterligare större beredskapskontroller genomförts, som ej rapporteras av det ryska försvarsministeriet.

Vad som dock skulle kunna tala för ett förändrat övningsmönster, är ett uttalande av chefen för det södra militärdistriktet (MD S). Där det förklaras att ett nytt system för genomförande av beredskapskontroller är under implementering, där fokus förefaller vara på den taktisk nivån.14 Vilket får anses vara en helomvändning gentemot de större beredskapskontrollerna som tidigare genomfördes, där fokus snarare har legat på ledning och logistik och på en operativ nivå, vilket blir mer naturligt då större förbandsmassor övas och/eller kontrolleras. Dock kan man ställa sig frågande hur väl den taktiska nivån utvecklas vid dessa större beredskapskontroller.15

Givetvis kan denna förändring enbart omfatta MD S. Dock blir det intressant att notera en uppgift från MD V, att över 100 beredskapskontroller genomförts mellan 01JAN2017 och 28APR2017.16 Sett till mängden beredskapskontroller, skulle detta troligtvis innebära att det främst är lägre taktiska förband inom MD V som kontrollerats, d.v.s. bataljoner och kompanier. Vilket gör det troligtatt åtminstone inom MD V och S förefaller den ryska generalstaben driva fram en höjning av stridsvärdet, vid de lägre taktiska förbanden på markarenan.

Med begreppet ”höja stridsvärde”, avses i denna text att förbandens förmåga att lösa olika uppgifter på dess faktiska nivå ökar. Ett gammalt axiom hos många nationer har varit, ”om man har bra enskilda soldater, har man bra grupper, har man bra grupper, har man bra plutoner osv”. Här kan Ryssland antingen ansett att de lägre taktiska enheterna haft en bra utbildningsståndpunkt eller tagit en risk, för att öva de högre nivåerna. Vad som dock blir intressant att notera är fokusering kring operativa transporter och logistik, vid de tidigare årens beredskapskontroller. Dessa två områden är viktiga för att möjliggöra s.k. djupanfall, något man dyrköpt lärde sig under andra världskriget.17 Varpå de nu kanske anser sig klarar av detta, varpå de väljer att öka förmågan på stridsteknisk och taktisk nivå.

Därefter är det intressant att notera valet av tidpunkt för nominering av förband till utnämning. Vilket genomförs efter de senast färdigutbildade värnpliktiga har hemförlovats.18 Vilket även skulle kunna indikera att det främst är soldater samt officerare i de kontinuerligt tjänstgörande förbanden som prövas mot att benämnas stötförband. Då det får anses tveksamt, att de senast inryckta soldaterna uppnått någon större duglighet i prövande stund. Därmed är det även troligt att det rör sig om de bataljonsstridsgrupper, som finns vid brigaderna och divisionerna inom MD V.

Ytterligare en faktor som skulle kunna indikera att det rör sig om den kontinuerligt tjänstgörande personalen, är hur de ryska väpnade styrkornas utbildningsrytm är uppdelad. Utbildningsåret är indelat i två halvor, en vinter- och en sommarutbildningsperiod. Sommarutbildningsperioden är mellan den 1 juni och 31 november, vinterutbildningsperioden är mellan 1 december och 31 maj.19 Med en precis genomförd hemförlovning av värnpliktiga, men i slutskedet av vinterutbildningsperioden för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna, får det anses troligt att det är den personalkategorin som prövas.

Slutligen, förefaller trots upprättandet av flertalet nya divisioner ett ökat fokus ske mot de lägre förbanden och då sannolikt de delar med kontinuerligt tjänstgörande personal eg. bataljonsstridsgrupper. Sett till den mängd bataljonsstridsgrupperRyssland förfogar över, som sannolikt kan sammanföras till större förbandsenheter, men inte i samma numerär som under tiden för Sovjetunionen. Har troligtvis någon form av taktik- och operationsanpassning genomförts i den konventionella stridens förande, som troligtvis innefattar bataljonsstridsgrupper i högre omfattning, vad som dock ej uppnås i ett sådant uppträdande är möjligheten till kraftsamling på ett enkelt sätt. Vad man dock kan uppnå är överraskning och hastighet, vilket skulle rimma väl med de tankar som stötförbandskonceptet härstammar ifrån, nämligen att skapa en operativ chock mot en motståndare. Något som kommer beröras i ett senare inlägg på denna blogg.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:

1.      En ökad fokusering förefaller skett under det första halvåret av 2017 inom MD V och S, för att öka stridsvärdet hos de lägre taktiska förbanden. Beredskapskontroller av lägre taktiska förband och återinförandet av titeln stötförband får troligtvis ses som framdrivningsprocess för detta.

2.      En högre grad av tillämpning kan troligtvisuppvisas av de ryska förbanden under årets strategiska övning Zapad-2017 maa. vad som förefaller vara en ominriktning av övningsmönstret/-verksamheten. Sannolikt kommer graden av tillämpning öka vid de större övningarna/beredskapskontrollerna inom ett till två år, maa. av det förändrade övningsmönstret.

3.      Troligtvis har någon form av taktik och operationsanpassning genomförts för att utnyttja bataljonsstridsgrupper i högre omfattning på markarenan. Trots vad som förefaller vara en ökad satsning på högre förbandsenheter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Carnegie Endowment for International Peace 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Röda Stjärnan 1 (Ryska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1 (Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016

Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005.

Slutnoter

1Krasnaja Zvezda. Buvaltsev, Ivan. Udarniki ratnoy strady. 2017. http://redstar.ru/index.php/component/k2/item/33124-udarniki-ratnoj-strady(Hämtad 2017-05-23)

2Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 28.

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.

Naveh, Shimon. In pursuit of military excellence: the evolution of operational theory. London: Frank Cass, 1997, s. 11, 17-18, 165, 179.

3Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Zapadnom voyennom okrug k prisvoyeniyu zvaniya Udarnyy predstavleny 14 podrazdeleniy, voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12124071@egNews(Hämtad 2017-05-23)

4RIA Novosti. V VDV poyavilis udarnyye podrazdeleniya. 2017. https://ria.ru/defense_safety/20170519/1494634054.html(Hämtad 2017-05-23)

5Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.

6 Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 4-145-146.

7 Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. III, 1.

8 Ibid. s. 1.

Ulfving, Lars. Rysk krigskonst. Stockholm: Krigsvetenskapliga instutitionen, Försvarshögskolan, 2005, s. 240.

9Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2016, s. 28.

10 Central Intelligence Agency. The Soviet Operational Maneuver Group. Washington, D.C. : Central Intelligence Agency, 1983, s. 2.

11 International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. London: International Institute for Strategic Studies, 2016, s. 22-24.

12 Ibid.

13 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V ZVO nachalas vnezapnaya proverka boyevoy gotovnosti voinskikh chastey i soyedineniy. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12111950@egNews(Hämtad 2017-05-23)

14Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V YUVO budet aprobirovana novaya sistema vnezapnykh proverok. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12120582@egNews(Hämtad 2017-05-23)

15 Carnegie Endowment for International Peace. Giles, Keir. Assessing Russia’s Reorganized and Rearmed Military. 2017. http://carnegieendowment.org/2017/05/03/assessing-russia-s-reorganized-and-rearmed-military-pub-69853(Hämtad 2017-05-23)

16 Krause, Michael D. Phillips, R. Cody. Historical perspectives of the operational art. Washington, DC: United States Army, 2005, s. 250, 256.

17 Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Okolo 100 proverok boyevoy gotovnosti voysk provedeno s nachala etogo goda v Zapadnom voyennom okruge. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119229@egNews(Hämtad 2017-05-23)

18Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. Boleye 35,5 tys. voyennosluzhashchikh ZVO, zavershayushchikh sluzhbu po prizyvu, budet uvoleno v zapas. 2017. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12119490@egNews(Hämtad 2017-05-23)

19 Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Russian army justifies its reforms. 2013. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2013-06-26/russian-army-justifies-its-reforms(Hämtad 2017-05-23)

Den lockande men illusoriska neutraliteten

av Bo Hugemark Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA. I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men […]

En Bild i Moskva

Reflektion
Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll ett anförande vid den årliga säkerhetskonferensen i Moskva den 26-27APR2017. Där han bl.a. berörde hur NATO:s åtgärder/förberedelser för att kunna förstärka dess östra flank påverkade den ryska säkerheten. I en av hans bilder, som visades under anförandet, utvisas både svenskt och finskt territorium som en del NATO:s åtgärder. Således ser Ryssland svenskt och finskt territorium som en förlängd del av NATO, huruvida de ser det som en integrerad del av NATO, får vara osagt. I den ryska militärstrategiskadoktrinen från 2014 och i den nationellasäkerhetsstrategin från 2015 utpekas NATO som ett hot mot Rysslands säkerhet.
Då det kommer till svenskt territorium och svenska förhållanden, är detta inget nytt. I ett flertal svenska böcker som publicerats under 2000-talet, framgår det tydligt att Sovjetunionen under en stor del av det kalla kriget såg Sverige mer eller mindre som en inofficiell NATO medlem. Varpå den nuvarande ryska synen på Sverige som en del av NATO, blir föga förvånansvärt, då Sverige i dagsläget, dels är ett av fem länder med utökade möjligheter till samarbete, dels undertecknat värdlandsavtalmed NATO, samt den tidigare synen kring Sverige och NATO under det kalla kriget får anses ligga kvar i det ryska tänkandet.
Vad som dock blir mer förvånansvärt är synen på Finland att de skulle vara en förlängd del av NATO. Finland har likt Sverige undertecknat värdlandsavtalmed NATO 2014, samt erhållit utökade möjligheter till samarbete. Ur det perspektivet kan det bli förståeligt. Men Finland och Ryssland, uttalar sig då och då om det särskilda förhållande som råder mellan länderna. Den ryske Generalstabschefens bild, blir ur det perspektivet något malplacerade, då den indirekt säger att Ryssland ser Finland som ett hot. Därtill är det väldigt intressant att notera den nyligen uppflammande säkerhetspolitiska debatten i Finland, rörande vilket stödsom kan tänkas ges i händelse av en konflikt i Finlands närområde. Då det sätts i kontexten med den ryske generalstabschefens bild.
Bild 1. Möjlig NATO basering enl. Ryssland.
Vad visade då den ryske Generalstabschefens bild, vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva? Den visade fyra stycken geografiska områden, samt ett möjligt sammanhängande understöds-/baseringsområde. På svenskt territorium utvisades, vid västkusten vad som förefaller vara Varberg eller Halmstads hamn som en understödjande plats för marina förmågor. Vid östkusten utvisas vad som förefaller vara Gävle hamn, som en understödjande plats för marina förmågor. Därtill förefaller den utvisa Sundsvall som en understödjande plats för luft förmåga, därmed Midlanda flygplats. Avslutningsvis på finskt territorium förefaller den utvisa Vasa som en understödjande plats för marin förmåga, samt Kauhava en understödjande plats för luft förmåga. Det sammanhängande understödsområdet som utvisades var vad som förefaller vara Gävle – Sundsvall – Vasa – Kauhava.
I mångt handlar detta om signalpolitik. Ryssland uppvisar sitt missnöje gentemot det svenska och finska säkerhetssamarbetet med NATO. Där en tanke kan vara att Ryssland på detta sätt vill försöka skapa ett tryck mot samarbetet så det avbryts eller minskas. Ett annat alternativ kan vara att man skickar ett budskap, ”Vi vet vad ni förbereder och vi vill att ni skall veta att vi vet det”. Varpå de på det sättet försöker försvåra förberedelser och/eller säkerhetssamarbete.
Inleder vi med den svenska västkusten, är det inte okänt att området är vitalt, dels för införsel av förnödenheter till Sverige både i fred och krig, dels för möjlig styrketillförsel i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, något som berörts tidigare på denna blogg. Dock har huvudfokus på debatten varit kring Göteborgs hamn, givetvis finns möjligheten att lägessymbolen på Gerasimovs bild är felplacerad och egentligen skall visa Göteborg kontra Varberg eller Halmstad. Dock skulle det vara logiskt att ej utnyttja Göteborgs hamn, för basering av marina förmågor eller införsel av förband. Utifrån det faktum att Göteborgs hamn fortsatt kommer vara viktig för införsel av förnödenheter även i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, varvid andra hamnar kan vara mer lämpliga utnyttja för militära förmågor.
Därefter blir det särskilt intressant att notera dels Gävle hamn, dels Sundsvall – Vasa – Kauhava grupperingen. Inleder vi med Gävle hamn, så kan det tänkas vara en möjlig utskeppningshamn för den förhandslagrade marinkårsbrigaden i Norge, närmare bestämt i Tröndelagsregionen som kan tänkas skeppas ut därifrån till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det kan även vara basering för marina stridskrafter från Finland och/eller NATO länder, som skall kunna verka i norra Östersjön. Utnyttjandet av Midlanda flygplats får snarare ses som troligt att det avser basering av jakt- och attackflyg. Då det ej får kan anses troligt att USA skulle flyga ut personal därifrån kontra utnyttja flygfält i Tröndelagsregionen, för att förflytta delar av den amerikanska marinkårsbrigaden. Möjligtvis kan det även vara basering av finskaluftstridskrafter på svenskt territorium som utvisas.
Slutligen och vad som dock sticker ut något, är att Vasa skulle utgöra ett marint grupperingsområde för NATO samt vad som förefaller vara Kauhava som understödjande plats för luft förmåga.. Här är det möjligt att det i sådant fall utgör gruppering av marina stridskrafter från Sverige eller NATO länder som omgrupperar och utnyttjar Bottenhavet och Vasa som ett skyddat basområde för att kunna påverka norra Östersjön och Finska viken. Vad som dock får ses något anmärkningsvärt är att inga flygfält i södra eller mellersta Sverige är utmarkerade eller t.ex. Örlogsbasen i Karlskrona. Tar man i beaktande, den numera relativt kända studien av RANDhur ett ryskt angrepp skulle kunna te sig mot de baltiska staterna, så var den tydlig med att flygfält i mellersta Sverige skulle vara tvungen att utnyttjas av NATO, för försvaret av de baltiska staterna.
Här kan det antas att Ryssland anser sig inneha förmågan, att med olika stridsmedel och metoder kunna påverka södra och mellersta Sverige i sådan utsträckning att de ej ser området som ett hot, i händelse av basering med NATO stridskrafter. Kontra de områden som utvisades på Gerasimovs bild, som eventuellt ej kan påverkas i lika stor utsträckning, varvid de då markeras som möjliga stöd- och/eller baseringsområden, eg. utgör ett hot mot den ryska säkerheten.
Härvid blir ombaseringenav de två Bujan-M korvetterna från Svartahavs Marinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM) under hösten 2016 särskilt intressant att notera. Då det de facto innebär att de av Ryssland utpekade områdena på västkusten och norra delen av östkusten kan påverkas med långräckviddiga kryssningsrobotar (Kalibr), utan att andra staters territorium kränks i händelse av en väpnad konflikt, vilket hade varit fallet om t.ex. den förmågan hade utnyttjats av den Norra Marinen (NM).
Vad som i sammanhanget även blir intressant är Sveriges Radios uppgifterfrån tidigare i år, 2017, rörande ökad kartläggning av befattningshavare i Jämtlands länsstyrelse, med koppling mot totalförsvaret. Hur situationen är i Västernorrland finns det inga uppgifter om, men här kan det antas är likvärdigt med uppgifterna från Jämtland, då det geografiska området, måste ses som ett sammanhängande operationsområde, med anledning av Tröndelagsförådden.
Mellersta Norrland, förefaller de facto utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Ryssland varvid det indirekt kommer utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige. Således, från att tidigare haft fem militärstrategiskt viktiga områden har nu Sverige, minst, sex stycken. Det aktualiserar även behovet avseende en ökning av den svenska Försvarsmakten, då vi nu med all tydlighet har ett stridskraftsunderskott, i förhållande till antalet militärstrategiskt viktiga områden.
Två andra förklaringsmodeller går även att frambringa. Den ena innebär att Gerasimovs bild enbart visar konceptuellt att Ryssland ser framför sig att en hamn på väst- respektive östkusten samt ett flygfält kommer utnyttjas på svenskt territorium. Vad som talar emot detta är de övriga uppgifterna som redovisas kring t.ex. de baltiska staterna och de resurser NATO tillfört där. Den andra förklaringsmodellen är att det hela utgör vilseledning, i syfte att få oss att felfokusera på felaktiga geografiska områden. Vilket skulle kunna vara en möjlighet t.ex. på västkusten, dock får det ses som mindre troligt på östkusten maa. Tröndelagsförådden i Norge. Varpå den inledande genomgång kan ses som den mest troliga.
Avslutningsvis är detta inget nytt för de som följt inläggen på denna blogg. Då jag under två års tid pekat på indikatorer som visat att mellersta Norrland varit på väg att bli ett militärstrategiskt viktigt område, något som nu får anses vara bevisat iom. den ryske generalstabschefens bild.
Vilka slutsatser kan då dras av Gerasimovs bild:
  1. Ryssland anser att NATO utgör ett hot mot deras säkerhet i dess doktriner. I och med utpekandet av ett antal geografiska platser på svenskt och finskt territorium som möjliga understödjande områden för NATO, innebär detta att även Ryssland ser Sverige samt Finland som ett hot.
  2. En tydlig militärstrategisk signal har skickats från den ryska militära ledningen, därmed även den politiska nivån, gentemot Sverige och Finland.
  3. Ytterligare ett område, mellersta Norrland, får anses utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige.
  4. En diskussion måste inledas kring vikten av detta militärstrategiskt viktiga område, på politisk nivå. Då det mer eller mindre råder samma säkerhetsvakuum där som på Gotland innan tillförseln av militära förband på permanent basis genomfördes.
Have a good one! // Jägarchefen

Frankrike, Tyskland och den europeiska samhörigheten

av Gunilla Herolf När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till […]

En rysk ljusglimt?

av Jan Leijonhielm Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär […]

Det värsta terrorscenariot

av Magnus Sjöland Jag och många med mig ser att det värsta terrorscenariot är om en terrororganisation eller en galning kommer över kärnvapen eller radiologiska vapen. Nu i dagarna ser vi detta hot från: Nordkorea IS Detta inlägg handlar främst om IS och andra liknande terroristgrupper, men vi ser att sannolikheten för ett krig har […]

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning
Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.
Analys
Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1
Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.
Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4
Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6
En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7
Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9
Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.
Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.
Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.
Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.
Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.
Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.
Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.
Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.
Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.
Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.
Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.
Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.
Slutsats
Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Potomac Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
3Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4Ibid.
5The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)
6International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)
10TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)
11TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)
12Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. ‘Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?’. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)
14International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.