Försvarsbloggare

av Claes Arvidsson

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

av Björn von Sydow

Carl Björeman beskriver i sin artikel hur bl a försvaret och värnplikten utvecklades från slutet av 1990-talet till idag. Björeman framför också att jag skulle ha haft en negativ syn på värnplikt. Det stämmer inte.

Enligt Björeman innebar försvarsbeslutet 2000 starten på en händelseutveckling som slutade med att plikten lades vilande 2010. Retrospektivt kan man se det så men det var inte den politiska intentionen med besluten 2000/2001. Jag menar att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget. Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister. Försvarsbeslutet 2000 hade en balans mellan nationellt försvar och internationella insatser. Jag anser att den organisation som framgår av försvarsinriktningen 2000 var relevant då och jag menar att den strukturen, åtminstone på ett övergripande plan, skulle vara balanserad och relevant även idag med dagens omvärldsläge.

Att göra plikten vilande och övergå till en helt på frivillig grund rekryterad insatsorganisation beslutades 2009 med endast tre rösters marginal av den dåvarande borgerliga majoriteten i riksdagen. Socialdemokraterna röstade mot. Nuvarande regeringen beslutade kort efter tillträdet 2014 att aktivera en del av totalförsvarsplikten – skyldigheten att genomföra repetitionsutbildning – och 2017 beslutades att mönstring och grundutbildning med värnplikt skulle återinföras.

I de propositioner som lades fram till riksdagen 1999–2001 utgick jag och regeringen från att värnplikten fortsatt utgjorde grunden för försvarsmaktens personalförsörjning. Försvarsbeslutet 2000 omfattade organisatoriskt bl a sex brigadledningar, 16 mekaniserade bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt understödsförband m m. Med denna organisatoriska inriktning skulle fyra armébrigader kunna organiseras omedelbart efter mobilisering. Det skulle också skapas 12 markstridsbataljoner vilka tillsammans med ett relativt omfattande hemvärn och andra förband bildade de nationella skyddsstyrkorna. Till det kom bl a tre amfibiebataljoner, 12 ytstridsfartyg, fem ubåtar och sex Jas-divisioner. I propositionen 2001 föreslogs att ca 16000 totalförsvarspliktiga skulle fullgöra värnplikt åren 2003–2004 och därefter skulle intaget öka till 17-18000. Tillämpningen av plikten utgick från krigsförbandens behov och var en mer eller mindre uttalad kompromiss mellan tvång och frivillighet. De som var lämpliga och villiga skulle kallas in.

En viktig del i försvarsbeslutet 2000 var också förmågan till tillväxt det s k anpassningskonceptet. Det byggde på förberedda åtgärder bl a rekrytering och utbildning av officerare som möjliggjorde en utökning av antalet krigsförband vid behov. Organisationen skulle ha en inbyggd tillväxtpotential om bl a ytterligare två brigader, sex Jas-divisioner och två ubåtar m m.

Försvarets situation idag har många orsaker och regeringar med olika partifärg bär ett ansvar för att vi är där vi är. Jag har nu som ordförande i Försvarsberedningen att blicka framåt för att i bred politisk enighet skapa ett försvar av Sverige anpassat för de krav dagens säkerhetspolitiska läge kräver och som är relevant i framtiden. Jag ser framför mig att vi kommer att diskutera hur totalförsvaret och dagens krigsorganisation kan förstärkas. Jag ser också att vi på allvar måste diskutera hur de civila delarna av totalförsvaret ska organiseras och bemannas. Jag utgår från att totalförsvarsplikten kommer att vara en viktig komponent i detta.

 
Författaren är ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit Talman i Riksdagen samt försvarsminister.

av Carl Björeman [1]

Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång och osäker framtid.

Per Blomqvist, Överste 1 gr

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.

Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets forum nr 2/2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Den inriktning som ÖB avsåg hade han avslöjat inför centerpartiets ledning redan i december 1994 men han började först 1998 att argumentera öppet för denna. Vid ett möte 8 december 1994 mellan ÖB Owe Wiktorin och centerpartiets ledning var ÖB tydlig: ”lägg ner territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna”. (Erik A. Egervärn, riksdagsledamot, centerpartiet, Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28).

Försvarsbeslutet år 2000 innebar starten på en händelseutveckling som i väsentliga avseenden stämde med den inriktning som ÖB Wiktorin hade delgivit centerpartiets ledning 8 december 1994.

• Avvecklingen av territorialförsvaret påbörjades.
• Arméstridskrafterna minskades, brigaderna började avvecklas.
• Satsning på JAS bekräftades.
• Högkvarteret fick ökat inflytande.

FB 2000 innebar onekligen en triumf för ÖB Owe Wiktorin. Samtidigt avslöjar denne en negativ syn på värnplikt. Den ses som ett hinder för den inriktning som Wiktorin förordade. För Sveriges försvarsförmåga fick Wiktorins förslag katastrofala följder.

Grundorsaken till att ÖB Wiktorins förslag satte i gång en ödesdiger utveckling var att beslutsunderlaget från början saknade verklighetsförankring. Wilhelm Agrell skriver om denna brist: ”Att detta inte upplevdes som problematiskt, vare sig på den politiska nivån, i Försvarsmaktens ledning eller bland de civila myndigheter som samverkade med försvaret, måste i första hand förklaras med den hegemoni som föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning stegvis uppnått under perioden 1998–2004. Utifrån denna världsbild, som under några år blev en ny svensk ”överdoktrin”, framstod nationellt försvar som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 244).

”Överdoktrinen” vilseledde inte bara den högsta politiska och militära ledningen. I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild” föreslog 17 armégeneraler att värnpliktsförsvaret skulle ersättas, vad gäller armén, av en yrkesarmé om 20 000 anställda soldater. (Dagens Nyheter 2004-04-19). Artikeln vittnar enligt min mening om att skribenterna saknade erforderlig kunskap om Sveriges behov av försvarsförmåga och tillgång på till för denna anpassade försvarsresurser. De 17 generalernas artikel publicerades dessutom under en period då Sveriges försvarsförmåga var i förfall.

”Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar. – – – – det fanns ingen förbandsstruktur, ingen krigsplanläggning och ingen övningsverksamhet som ens avlägset liknade den Finland under samma period vidmakthållit.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 243-244).

”Försvarsbesluten 2000 och 2001 – – – – innebar en definitiv och irreversibel kursomläggning. Det ”gamla” försvaret, det förrådsställda och på jämförelsevis kort tid (dygn – veckor) mobiliseringsbara invasionsförsvaret, skulle utgå. I dess ställe fanns emellertid ingen ny Försvarsmakt ned samma konkreta utformning och strategiska inriktning.” (Agrell s. 167).

När riksdagen år 2009 fattade beslut om att värnplikten skulle bli vilande (enligt min bedömning lämnad att självdö) var det militära politiska läget ett helt än vad det lättsinnigt hade bedömts vara tio år tidigare. Det europeiska säkerhetssystemet var ingen fredsordning. Ryssland hade året innan, 2008, angripit Georgien. Den svenska ”överdoktrinen” var i perioden omkring 2009 vilseledande. Trots detta valde den politiska och militära ledningen att 2009 låta sig vägledas av överdoktrinens värnpliktsfientliga värderingar.

•  I försvarsbudgeten var det nationella försvaret och värnplikten drastiskt nedvärderade. Högst prioriterade var flygvapnet och flygindustrin. Det var svårt att ändra denna ordning eftersom den byggde på den överenskommelse mellan SAAB och flygvapnet som innebar att flygvapnet ända sedan beredskapsåren lät sin flygplansomsättning styras av SAAB:s produktionsbehov. ÖB Wiktorins prioritering 8/12 1994 dominerade ännu 15 år senare. Internationella, fredsframtvingande insatser (med ÖB Hederstedt och ÖB Syrén som pådrivande aktörer) var högt prioriterat budgetmässigt. I en pressad försvarsbudget blev det inte mycket över till nationellt försvar och värnplikt. Hederstedt utfärdade under sin tid som ÖB (2000–2003) order som visade att han instämde i vad International Herald Tribune hade skrivit 7 april 1999: ”Värnplikt gör det svårare för nationerna att gå i krig” (min översättning).
• Försvarsmaktens utbildningskapacitet skars ned kraftigt. När allmän värnplikt gällde utbildades huvuddelen av de värnpliktiga vid de av arméns regementen som huvudsakligen utbildade bataljoner och/eller kompanier för brigader. Ännu på 1990-talet fanns det cirka 40 sådana regementen. (Försvarets forum 1 juli 1994). År 2009 fanns i armén summa 8 regementen (Försvarsmakten i fickformat 2009, s. 18). Huvudparten av nedläggningarna – 18 regementen – bestämde i FB 2000, d v s då Björn von Sydow var försvarsminister och Owe Wiktorin var ÖB (Prop 1999/2000: 30, s. 60-61 och 74). 14 regementen lades ned efter beslut i FB 2002 och 2004, vilka beslut verkställdes under perioder då Björn von Sydow , Leni Björklund och Sten Tolgfors var försvarsministrar och Johan Hederstedt och Håkan Syrén var ÖB (Prop. 2001/02: 10, Prop 2004/05:5).

Mot ovan tecknad bakgrund fanns det omkring år 2009 starka skäl att utveckla värnplikt – selektiv eller allmän – men det fanns av ÖB initierade och av försvarsministrarna godkända budget och utbildningsmässiga hinder för en sådan utveckling, Försvarsministrarna och ÖB var under perioden 2000–2010 värnpliktens ”dödgrävare”.

Under perioden 2010–2017 har behovet av nationellt svenskt försvar, bemannat av värnpliktiga, ytterligare stärkts. Det militärpolitiska läget kring Östersjön har försämrats. Ryssland rustar upp, främst med typer av stridsmedel som snabbt kan slå ut Sveriges sårbara och dyrbara ”tröskelförsvar”, som saknar uthållighet. Men den svenska försvarspolitiken styrs i praktiken av order och prioriteringar av samma slag som på Wiktorins och von Sydows tid:

• högteknologiska vapen är högst prioriterade (Svenska Dagbladet 2/2 2017, 27/4 2016, 11/ 2017).
• ökade svenska internationella insatser, t ex i Irak (regeringskansliet 23/3 2017)
• det finns inga tecken på att vare sig ÖB eller försvarsministern vågar föreslå en ökning av arméns utbildningskapacitet.

Den tidigare nämnde förre försvarsministern Björn von Sydow har utsetts till ordförande i försvarsberedningen. Om han skall kunna lägga fram förslag som gör det möjligt att återaktivera ett livskraftigt hemvärn krävs det att han med kraft tar klart avstånd från den negativa syn som han hade på funktionen när han var försvarsminister.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

Not
[1] Inlägget har tidigare varit infört på bloggen Alliansfriheten.se

 
av Lars Holmqvist

I SvD torsdagen 30 mars återkommer Pierre Schori till frågan om ett svenskt Natomedlemskap, denna gång ur perspektivet att bistånd skapar mer hållbar säkerhet än Nato. Artikeln innehåller en hel del att förundra sig över.

Inledningsvis menar Schori att ”vi kan inte i vår säkerhetspolitik göra våra val utifrån ett snävt militärt perspektiv”. Det är nog korrekt men vem har uttryckt en annan uppfattning? När och var skedde i så fall det?

Svenska statens kostnader för säkerhetspolitiken skulle kunna beräknas som summan av vissa statliga Utgiftsområden: UO 5 (Internationell samverkan), UO 6 (Försvar och samhällets krisberedskap), UO7 (Internationellt bistånd) och UO 27 (Avgifter till EU). Summan av dessa år 2017 är budgeterade till 116,7 miljarder. Till detta kan man åtminstone räkna en del av U8, Migration om totalt 32,5 miljarder.

Kostnaderna för de ickemilitära delarna av säkerhetspolitiken överskrider alltså med god marginal kostnaderna för Försvarsmakten. Det finns visserligen skilda politiska uppfattningar om alla dessa utgiftsområden men vem förespråkar, med Schoris ord, en säkerhetspolitik med ”ett snävt militärt perspektiv”?

Som stöd för sin tes tar Pierre Schori upp en rapport från Försvarsmakten vilken han beskriver som ”hemligt dokument”. Men det handlar FM budgetunderlag för 2018 och är en offentlig handling. Inte hemligare än att den kan läsas på FM:s hemsida.

Han använder det förment hemliga dokumentet för att i en glidande text misskreditera generalerna Bydén och Gyllensporre. ”Våra två högsta militärer, som har en flerårig yrkes- eller utbildningserfarenhet i USA och båda har tjänstgjort i Afghanistan, ser på Nato rent militärt”. Som om gjorda erfarenheter från USA och Afghanistan på något vis skulle påverka deras omdöme och som om militärer förväntas göra bedömningar som inte har bäring på militära aspekter.

Sedan finner vi några exempel på ett besvärande, möjligen manipulativt språkbruk:

• President Donald Trump nämns inte mindre än sju gånger (låt vara att vid ett av dessa tillfällen omnämns han som ”en tweetande Bagdad Bob i Vita huset”)
• Mot bättre vetande gör Schori gällande att ”Med Sverige i Nato skulle vi löpa risken att bli indraget (i) Pentagons globala strategi – som Spanien, Danmark och England blev under Bushs illegala Irakkrig”. Naturligtvis vet Schori att Tyskland och andra Natoländer vid olika tillfällen har valt bort deltagande. Natomedlemmar har den rätten.
• Insatsen i Afghanistan beskrivs som ett ”fiasko”. Nog finns det goda skäl för kritik, men varför sådana överord?
• Två gånger omnämns Nato som ”kärnvapenalliansen”. Detta är ingen tillfällighet, utan ett försök att skapa och förstärka upplevelsen Nato = obehag. Men om Nato ska undvikas på grund av att enskilda medlemmar innehar kärnvapen, ska vi då även undvika FN, EU, EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) eller för den delen, Fransk-svenska Handelskammaren? Man bör även påminna sig om att en grundbult i dagens svenska säkerhetspolitik är bilaterala avtal med kärnvapenmakten USA, den s k transatlantiska länken.

Pierre Schori tycks skapa egna argument ”pro Nato”, över vilka han sedan kan göra sig lustig: ”Bland svenska Nato-anhängare verkar panik ha uppstått. I stället för eftertanke och besinning hävdar de att just på grund av att Trump blivit överbefälhavare i kärnvapenalliansen måste Sverige gå med i Nato. Då kan man utöva inflytande inifrån. Vilken planet lever de på?”

Texten förvånade mig då jag hittills helt har missat detta argument i debatten. Jag lade därför en hel del tid på att finna källan. Men kanske är jag oskicklig på att googla, eller så handlar det om en diskussion som inte har lämnat några som helst spår på internet. Eller så hittar Schori på.

De pro Nato-argument som jag dock har lyckats finna och som har någon som helst bäring på den nye presidenten är få och snarare av det slaget att Europa självt behöver ta ansvar för sin egen säkerhet om USA:s stöd skulle bli osäkert.

Svaret på Pierre Schoris retoriska fråga är nog ”inte på denna planet”.

För säkerhets skull nämns i artikeln två gånger det faktum att Rysslands militära utgifter är långt mindre än Västs. Lustigt att Schori här själv gör sig skyldig till att se frågan ur ”ett snävt militärt perspektiv”. Få eller ingen tror att ett möjligt framtida krig blir ett helt kinetiskt krig likt det vi övade inför innan muren föll. Det förefaller aningen underligt att Pierre Schori helt har missat de senaste årens diskussion om asymmetrisk krigföring och/eller fullspektrumkonflikt. Den typ av krigföring som i grunden handlar om att kompensera för egen relativ militär svaghet, till exempel Ryssland i relation till Väst.

Schori citerar uttalanden från Norge och Tyskland vilka han ser som exempel på en ”djärvare debatt” än den svenska. Intressant nog tycks debatten i dessa Natoländer inte vara tillräckligt djärv för att ge Schori chansen att välja citat där man ifrågasatt det egna Natomedlemskapet.

Det gemensamma Natomålet om 2% till militärt försvar, vilket medlemsstaterna enhälligt beslutade om i Wales 2014, tycks uppröra Pierre Schori. Han vill få detta till att ”De allierade krävs på mer pengar, som mestadels går till den amerikanska vapenindustrin”.

För svensk del menar Schori att ett 2%-mål enbart kan vara en följd av Natofrågan. Tanken på vad som krävs för att ett tiomiljonersfolk ska kunna skydda 450 000 km2, en av Europas längre kuststräckor och ett utsatt geopolitiskt läge, släpper Schori helt.

Pierre Schori:

”Målet efter murens fall var att skapa en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland och USA samt en utveckling av regionalt samarbete i Nordiska Rådet, Östersjörådet, kring Barents hav och Arktis. Så gäller än idag.

Ryssland är vår granne, ett land som västvärlden inte kan omvandla till att bli som vi, men som vi måste finna vägar att leva med. Alla människor önskar fred, också ryssarna.”

Målet är väl rimligt nog. Samtidigt vet vi att det är onåbart med mindre än att regeringen i Kreml accepterar och respekterar enskilda länders och folks val. Bäst vore om Rysslands härskare i själ och hjärta skulle vilja ställa sig bakom detta mål på samma sätt som demokratierna i Väst gör, men näst bäst är att de ändå på något sätt förmås att ställa sig bakom. Det lär inte ske utan att Väst ställer tydliga krav, krav som vilar på styrka.

Så småningom går Schoris artikel mot sitt slut:

”Trumperan, oavsett hur länge den varar, visar att Europa behöver en ny säkerhetsarkitektur, med målet att uppnå hållbar fred och en rättsbaserad internationell ordning.

I en sådan process är 1 procent av bistånd och internationell solidaritet bättre än 2 procent av Nato-påbjuden militär upprustning.”

Nej. På samma sätt som nyttig kost, motion och tillräcklig sömn inte kan skydda oss mot risker som blankslitna bildäck på ishala vägar eller gamla brandfarliga elledningar, så kan internationellt bistånd eller generös flyktingpolitik inte skydda oss mot cyberangrepp, desinformation eller mellanstatlig utpressning.

Pierre Schori försöker etablera som något slags ”sanning” att valet står mellan att vara en god aktör i det internationella samfundet och att upprätthålla en tillräcklig tröskel mot aggression. Denna motsättning är i grunden falsk och tjänar inget gott syfte.

Det är på alla sätt lovvärt att SvD låter båda sidor komma till tals i en fråga som är så pass viktig som Nato. Men debatten tillförs inget av värde genom inlägg som utgörs av halmgubbar (att skapa falska argument vilka man sedan ”bemöter”), vulgära formuleringar och retoriska finter. ”Nej till Nato”-sidan i debatten förtjänar bättre än så här.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Björn Körlof

Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen in på mer stabiliserande banor. Även professorn vid Harvard, Graham Allison, har nyligen varnat för att relationen mellan USA och Kina är så spänd att risken för krig är hög.

Orsakerna är välkända. Den nordkoreanska regimens kärnvapenprogram och provokationerna med utskjutning av missiler i riktning mot Japan och över Sydkorea sätter den amerikanska trovärdigheten vad gäller skydd av dessa stater på sin spets. Blir Japan och Sydkorea gisslan i ett kärnvapengrepp från Nordkorea som inte USA kan förhindra destabiliseras hela Fjärran Österns säkerhetspolitiska struktur. Kan inte USA finna former för att bemästra det nordkoreanska hotet löper amerikansk trovärdighet också över hela den globala skalan risken att undergrävas. Ytterst kan inte USA hantera situationen på annat sätt än att självt garantera kärnvapeninsats, kanske t o m i ett tidigt skede. Den amerikanske utrikesministern har nyligen också varnat både Nordkorea och Kina för att det amerikanska tålamodet nu är mycket nära slutet.

En utveckling enligt ovan i Fjärran Östern skulle binda stora delar av kraften i den amerikanska militära potentialen dit, men också leda till att den, kanske något orutinerade, amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen måste ägna all tid och kraft åt hotet från Nordkorea och även Kina och åt att förhindra en okontrollerbar utveckling i området.

Det bör uppmärksammas att – förutom den självklara oron som i sig ligger i en militärt konfrontatorisk utveckling i Fjärran Östern – har dessa händelser också säkerhetspolitiska implikationer för Europa. För Ryssland har dess östliga och västliga hotbild – eller dess östliga och västliga möjligheter! – varit central ända sedan den imperialistiska expansionen tog sin början under 1700-talet. Antingen har hotbilden uppfattats som riskfylld med den innebörden att Ryssland skulle kunna tvingas in i ett tvåfrontskrig i väst och i öst samtidigt, något som präglade den sovjetiska statsledningens oro under inledningen till Andra Världskriget då Japan och Tyskland kom att uppfattas som två makter som skulle kunna hota Sovjet samtidigt. Men situationen har också i Moskva uppfattats som att den, komplementärt, kan ge möjligheter till långsiktiga säkerhetspolitiska vinster om Ryssland kan agera starkare i en riktning om dess motståndare blir bunden hårt i en annan.

Både Ryssland och USA har alltså östliga och västliga globala säkerhetspolitiska mönster att hantera och eftersom de är antagonistiska i olika avseenden kan en konfrontation i ett område som binder den ena vara till påtaglig fördel för den andra.

En allvarlig utveckling i Fjärran Östern som ställer USA:s trovärdighet och militära kapacitet på hårt prov och binder dess politiska och militära kapacitet för lång tid i denna riktning kan locka Ryssland att sätta USA på prov i en helt annan riktning, nämligen i Europa, om den ryska ledningen upplever att den kan agera mer fritt med ett USA som är hårt bundet på annat håll. Det kan ske på många sätt t ex genom att trappa upp konflikten i Ukraina till en högre militär nivå eller med mer intensifierad hybridkrigföring mot de baltiska staterna och ökat militärt hot mot dem för att testa NATOS politiska och militära sammanhållning. Att Sverige och Finland, som inte är paktbundna och därför kan upplevas som mindre riskfyllda att provocera, kan utsättas för allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i samband med en allvarlig militär och politisk kris eller urladdning i Fjärran Östern kan därför alls inte uteslutas. Tvärtom. Faran för långtgående globala effekter av krisen i Fjärran Östern får därför inte underskattas även för Europas och vår egen del.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

av David Bergman
 

 
Det finns inget fel i att lyfta fram människor som grunden för vår verksamhet – tvärt om! Det personliga mötet och mänskliga berättelser är effektiv i rekrytering eftersom de är enkla att relatera till. För vissa, liksom mig själv, kan det till och med vara detta som lockat till en yrkesbana som kanske inte annars skulle blivit vald. Att antalet ansökningar varit uppseendeväckande lågt till exempelvis officersutbildningen de senaste åren visar också att insatser behövs då många sannolikt helt enkelt inte känner till möjligheterna.

Däremot finns en risk med en marknadsföring som aktivt undviker att visa verksamhetens kärna och syfte. Risken är att den blir kontraproduktiv genom att den skapar felaktiga förväntningar, eller ger en bild som (med all respekt för scouterna) mer liknar ett avancerat scoutläger än militära förband som förbereder sig för att i väpnad strid möta alla angripare.

Den uppenbara faran med att bygga orimliga förväntningar är att de alltid leder till besvikelse hos individen eftersom upplevelsen per definition omöjligen kan möta förväntan, oaktat hur bra utbildningen är. Utöver detta gör orimliga förväntningar att individen svårligen kan bilda sig en realistisk uppfattning om den tjänst han eller hon söker sig till, och därmed mentalt förbereda sig för detta. Risken för felrekrytering och ökade avgångar blir då uppenbar.

Att det ryckt in vapenvägrare (om än tacksamt få) för att påbörja sin Grundläggande militära utbildning är ett symptom på när individer getts orimliga förväntningar. Vad de trodde att de skulle få göra kan bara individerna svara på, men att de ärligt talat inte trodde att de skulle vara tvungna att bära uniform eller hantera vapen är desto mer tydligt och understryker faran med att ge en alltför vinklad bild i rekryteringen. Individen har givetvis ett eget ansvar att söka information, och ibland så hör människor vad de vill höra. Men det är bara organisationen som kan ge en rättvisande bild av sin egen verksamhet och individers tendens för selektiv perception är faktiskt bara en ytterligare anledning att prioritera detta. Att ge orimliga eller sanerade bilder av verksamheten och dess krav tjänar ingen på.

Samtidigt som externt upphandlade rekryteringsfilmer kritiserats har ironiskt nog flera filmer från Pilotutbildningen, Säkerhetskompani Sjö och inte minst de filmer som producerats internt av Combat Camera fått stor uppskattning för att lyfta fram verksamheten på ett bra sätt.

Ett vanligt fel vid marknadsföring är för stark avsändarorientering: Att formulera budskapet utifrån vår egen position inom organisation och inte den tilltänkta målgruppen. Detta gör att interna filmer gjorda för de redan frälsta inte alltid är de bästa för rekrytering och man måste tolka reklamfilmer utifrån vem som är målgruppen. Men de är inte varandras motsatser och det går inte heller att automatiskt avfärda kritiker med att de ”inte är målgruppen”. Snarare är det viktigt att personal inom organisation känner att reklamen som ska locka deras blivande kollegor återspeglar den verksamhet de bedriver.

Det finns en inneboende fara med att använda civila marknadsföringsfirmor för myndigheters rekrytering. Som ordet ”marknad” antyder fungerar dessa teorier bäst för att maximera vinst genom att hitta ett optimalt sätt att sälja in en produkt eller tjänst till den tilltänkta målgruppen vilket maximerar försäljning. En bärande del i detta är att genom marknadsanalyser utveckla produkten eller tjänsten efter konsumentens behov för att kunna nå en så bred målgrupp som möjligt. Men en statlig myndighet ska inte anpassa sin verksamhet eller vrida bilden av densamma för att locka fler. Tvärtom skall Försvarsmakten och andra myndigheter stå fast i det uppdrag vi har och vara tydliga med detta i vår kommunikation utåt.

Man kan självklart argumentera att bilder från soldatens vardag eller en konflikt inte tilltalar alla, och att för mycket bilder på vapen och militär materiel kan avskräcka vissa. Men en rimlig följdfråga borde då vara om individer som inte tilltalas av bilder på försvarsmaktens kärnverksamhet verkligen är de vi vill rekrytera? Om någon individ på ett tidigt plan avgör att verksamheten inte är något för dem kan väl svaret vara så enkelt som att denne var bättre lämpad för en annan yrkesbana.

Det finns absolut militärer som inte förstår marknadsföring. Men just nu är jag långt mer orolig för de marknadsförare som inte förstår den militära professionen. Risken är att slagsidan i rekryteringen i värsta fall övergår i en kantring.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

av Lars Nylén
 

Så drabbades Sverige av ännu en omskakande attack med terrorismens tydliga kännetecken. Även om Sverige inte kan anses vara i terrorismens epicenter är landet och de som bor och vistas här inte garanterade att slippa undan. Ett snabbt agerande och utmärkt hjälp från Detektiven Allmänheten är värd mycket stor uppskattning.

Självklart ställer sig de flesta frågor som: Varför? Vad ont har vi gjort? Vad är meningen med detta avsiktliga och brutala våld mot civila oskyldiga? Hur kan en människa vara så grym? Vad ligger bakom?

Nu finns ett mönster. Händelserna de senaste åren i flera europeiska städer är relaterade till den Islamiska Staten (IS) och dess ambition med det utropade kalifatet och att få till en ny världsordning.

Abu Muhammed Al-Adnani var talesperson för IS fram till sin död i Aleppo i augusti 2016. Den 22 september 2014 sa han i ett tal som anses ha fått signifikant betydelse för utvecklingen: “If you can kill a non-believing American or European – especially the spiteful and filthy French – or an Australian, or a Canadian, or any other non-believer from the non-believers waging war, including the citizens of the countries that entered into a coalition against the Islamic State, then rely upon Allah, and kill him in any manner or way however it may be. Smash his head with a rock, or slaughter him with a knife, or run him over with your car, or throw him down from a high place, or choke him, or poison him”.

Alla är medvetna om det krig som utkämpas mot IS i Mellanöstern och hur organisationen pressas tillbaka. Genom Al-Adnani:s påbud öppnade IS en andra front i kriget. En massa slumrade krafter runt om i Europa kände uppenbarligen en kallelse och svarade på påbudet, frustrerade ensamvargar eller personer med konkretare anknytningar till IS. På annat sätt kan inte bildödandet i Nice, Berlin, London och Stockholm ses. De anslöt sig till den andra fronten.

Det innebär att det inte enbart handlar om enskilda individer som var för sig fått för sig att genomföra ett omfattande illdåd. Deras gärningar och därmed vårt samhälles reaktion måste därför, utan att generalisera, ses i ett mycket allvarligare och avsevärt mer komplicerat sammanhang, nämligen IS:s politiska målsättning om en ny världsordning och uppmaning till kamp mot icke troende (non-believer).

Genom sin andra front bedriver alltså IS enligt vedertagen terminologi ett hybridkrig eller asymmetriskt krig som nu också fått följder i Sverige. Det är med den insikten som också vi i Sverige nu behöver överväga nya tag. Samtidigt måste skärpt uppmärksamhet riktas mot individer i riskzonen.

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag
 

”Oförutsägbar” och ”komplex” är ord som blivit allt vanligare i prognoser om utvecklingen under de närmaste åren. Att den positiva trend som inleddes 1989 brutits är alla ense om. Men sedan? Den utrikes- och säkerhetspolitiska ekvationen innehåller helt enkelt alltför många okända eller svårbedömbara variabler. Alltifrån den växande populismen och okontrollerbara flyktingströmmar från Afrika och Mellanöstern, EU’s framtid efter Brexit till Kinas framväxande globala anspråk och Rysslands och Turkiets aggressiva agerande. Den kanske största osäkerheten vidlåder USA’s nyvalde president Donald Trump. Såväl hans politik som hans personliga uppträdande har väckt betydande farhågor och osäkerhet i omvärlden. Hans psykiska hälsa har ifrågasatts. Den franske säkerhetspolitiske experten Francois Heisbourg liknade vid ett seminarium Trumps intensiva tweetande vid kejsar Wilhelm II’s obalanserade marginalanteckningar under åren närmast före det Första världskriget. Inte särskilt uppmuntrande.

Det finns åtskilliga teoretiska modeller för att bedöma hur politiska ledare kan komma att agera, när de konfronteras med kriser och utmaningar. En av de bästa och mest lättbegripliga återfinns i James David Barbers bok ” The Presidential Character. Predicting Performance in the White House” som utkom för snart ett halvsekel sedan. Genom att dela in presidenternas personlighet i fyra grupper söker Barber förutspå deras agerande i Vita huset.

Active positive

Hög aktivitet och självuppfattning. Flexibel, rationell och produktiv. Resultatorienterad. Roosevelt, Clinton och Obama tillhör denna kategori. Men alla dessa goda egenskaper behöver inte nödvändigtvis leda till resultat. Personen ifråga kan exempelvis underskatta irrationella faktorer i politiken. Att andra helt enkelt inte tänker och agerar lika logiskt.

Active negative

Här föreligger en motsättning mellan intensiva satsningar och ringa emotionell tillfredsställelse. Det finns tvångsmässiga och aggressiva inslag i personligheten som är svåra att hantera. Självbilden är vag, livet är en strid för att förvärva och behålla makt. När Barber skrev sin bok hade han nog i första hand inspirerats av Richard Nixon. Men även Lyndon Johnson passar in i denna kategori.

Passive positive

Söker popularitet och tillgivenhet genom att vara trevlig och samarbetsinriktad. Reagan skulle passa in här. Tidigare presidenter i denna kategori som Taft och Harding led av låg självuppfattning. Beroendet av andras uppskattning kan leda till besvikelser.

Passive negative

Här uppstår frågan varför en person som vare sig agerar och tar initiativ eller njuter av tillvaron överhuvudtaget kan hamna i en dylik maktposition. Svaret blir pliktkänsla. Men personer med dessa egenskaper tenderar att dra sig undan konflikter och förlita sig på procedurer snarare än substans. Eisenhower anses ha tillhört denna kategori. Det är tveksamt om en person med dessa egenskaper kan bli president i framtiden

Trump

I vilken kvadrant hamnar då Trump? Hans sätt att agera aggressivt, hämndlystet och oöverlagt via sociala media är unikt och gör honom svårbedömbar. Han är också speciell genom sin begränsade politiska erfarenhet. Men mycket av det som i efterhand blivit känt om Johnsons och Nixons reaktioner stämmer väl in på Trump. Han är active negative, om än med vissa särdrag. Barbers mer detaljerade beskrivningar av denna personlighetstyp inkluderar: Energiska insatser, men också negativa och emotionella reaktioner. Själviskhet är en annan egenskap liksom svårigheter att kontrollera sin aggressivitet. Personen frestas att antingen ta strid eller dra sig ur. Världen är farlig och hotfull. De individer som han konfronteras med är antingen svaga eller ute efter att störta honom. Däremot idealiseras ”Folket” som kollektiv. Idag skulle man förmodligen tala om den tysta majoriteten eller ”real Americans”

Enligt Barber förklarar den active negative personen motgångar med konspirationer eller kaos. Personlighetstypen söker ständigt bekräftelse. Och känner sig starkt hotad av förlöjliganden. Han utvecklar personliga fiendskaper. Internt uppfattas han som dominerande, utifrån som rigid. Den bristande självkänslan får sig i längden en knäck.

Allt detta skrev Barber i början av 1970-talet. De två mest framträdande dåtida exemplen var som sagt Johnson och Nixon som bägge fick nog och lämnade i förtid. Johnson genom att inte ställa upp för en andra mandatperiod p g a den allt häftigare kritiken mot Vietnamkriget. Nixon för att undgå Riksrätt efter Watergate. Åtskilligt pekar på att Donald Trump kommer att röna ett liknande öde. Att frivilligt lämna i förtid eller att tvingas bort av det politiska systemet. Det är inte alltför svårt att peka på redan kända fakta och händelser som stödjer en sådan tes.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Karlis Neretnieks

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter m m.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt som möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära? Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

1. Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?
2. I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskahavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?
3. Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?
4. Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?
5. Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur vi ska agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA samt tidigare rektor för Försvarshögskolan.

Fotnot
[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

av Mats Bergquist

Den då och då uppblossande diskussionen om en europeisk försvarsdimension har aldrig mött någon genklang i Sverige. Det är nästan bara Carl Bildt som emellanåt tagit upp ämnet. Debatten här har när det gäller EU främst rört ekonomiska aspekter. Det var under folkomröstningskampanjen 1994 slående att säkerhetsfrågorna lyste med sin frånvaro. Den säkerhetspolitiska debatten har främst handlat om det bilaterala förhållandet till USA eller andra Nato-länder – och på senare år frågan om en eventuell anslutning till Nato. Det bilaterala samarbetet med centrala Nato-länder är i den sittande regeringens optik, ett slags Plan B om alliansfriheten skulle bli omöjlig att upprätthålla.

I Finland däremot har temat om EU:s säkerhetspolitiska dimension förekommit oftare. Finlands anslutning till EU 1995 motiverades både i ekonomiska och säkerhetspolitiska termer: det gällde att när tillfälle gavs förankra landet så fast som möjligt i den västliga världen. Detta var inte minst Paavo Lipponens huvudtanke under hans regeringschefstid 1995-2003. Även president Niinistö diskuterar emellanåt ämnet.

När nu, främst efter valet av Donald Trump och dennes olika uttalanden om Nato, en europeisk försvarsdebatt fått mera bränsle, är det svenska politiska etablissemanget inte särskilt väl förberett. Uttalanden av statsministern och försvarsminister Hultqvist är vaga, vilket inte är att undra på. Man är sedan länge van vid att tänka i andra banor. I själva verket har den typ av Plan B, med uttryckligt eller antytt samarbete med i tur och ordning främst Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA ,man följt varit en följeslagare i svensk säkerhetspolitiskt tänkande sedan mitten av 1800-talet (se min ”Från Oscar I till Peter Hultqvist”, Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift 2016:4).

Så hur allvarligt skall då den nu pågående europeiska debatten tas? Är den ett tecken på ett paradigmskifte eller en debatt av samma slag som man haft, med ganska långa mellanrum om lödigheten i det amerikanska åtagandet till Nato? Detta ämne avhandlades under ett seminarium som akademin tillsammans med Folk och Försvar arrangerade den 7 mars. Syftet var att, med deltagande av några välkända europeiska och amerikanska analytiker, bekanta intresserade här med debatten.

Francois Heisbourg, bl a ordförande i IISS:s styrelse, hävdade att både Ryssland och jihadismen var större hot mot Europas säkerhet än Donald Trumps åsikter om Nato. Barry Blechman, tidigare mångårig ordförande i styrelsen för tankesmedjan Stimson Center i Washington, menade att samarbetet med alliansen är så inkapslat i amerikanskt militärt tänkande att faran för en allvarlig transatlantisk splittring inte är särskilt stor. Likafullt har den uppkomna situationen föranlett bl a beslutet att upprätta ett mindre högkvarter också för EU:s operationer i Mali och på övriga platser. Det har alltsedan projektet med en europeisk armé, European Defence Community (EDC), havererade 1954 hela tiden funnits de inom unionsländerna som velat ta upp tråden från EDC. Nu har dessa fått viss vind i seglen.

Men från dessa allmänna tankar till att inleda en diskussion om skapa en självständig europeisk nukleär avskräckningsförmåga är steget mycket långt. Likafullt har denna tanke vädrats på sistone. Eftersom Storbritannien nu efter Brexit ser ut att lämna unionen, måste en sådan kapacitet i första hand utgå från den franska kärnvapenstyrkan. Men detta förutsätter att Frankrike är berett att dela beslutsfunktioner med andra EU-länder, kanske placera ut landbaserade stridsspetsar i andra länder; de flesta franska stridsspetsar är dock ubåtsbaserade, varför det inte kan bli fråga om något större antal. Sannolikt möter denna diskussion omedelbart motstånd. I Frankrike kommer den rimligen att generera samma debatt som när EDC förkastades 1954. Den gaullistiska traditionen är ingalunda död. När EDC-förslaget låg på bordet var ju Frankrike den dominerande makten i EU:s föregångare Europeiska Kol- och Stålunionen ESCC. Det handlade då om att på något sätt sy in Västtyskland i försvaret av Västeuropa. Detta löstes genom att landet togs upp i Nato 1955. Men nu är Tyskland Europas starkaste makt, som även om det är Frankrike som har kärnvapnen, måste ha en roll i alla beslut om utplacering eller användandet av dessa system. Vill ett Tyskland som nu sakteligen försöker vänja sig vid sin nygamla roll som kontinentens dominant, alls ens diskutera en kärnvapendimension? Sannolikt inte.

Tanken på en delvis europeisk kärnvapenstyrka är inte helt ny; den diskuterades redan i början på 1960-talet i form av tankar på utplacering av kärnvapen på ett antal ytstridsfartyg. Bakgrunden var att de europeiska Nato-länderna ville ha inflytande över den strategiska planeringen och undanröja eventuella tvivel om att artikel 5 verkligen skulle gälla i ett krisläge. President Kennedy auktoriserade diskussioner med de europeiska allierade, men endast Västtyskland tycks ha uppammat någon entusiasm för idén, eftersom den inom Nato skulle kunna jämställa Bonn med London och Paris. Washington förbehöll sig dock alltid vetorätt ifråga om eventuell användning. Tanken förblev en tanke och begravdes definitivt av Lyndon Johnson 1965.

Det är uppenbart, vilket betonades under seminariet, att varje  e u r o p e i s k  lösning av säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter Nato:s bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998 lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den s k St Malo-överenskommelsen, som också gav upphov till ett utökat bilateralt brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar skulle hanteras av Nato. I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget, inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.

Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5. Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU överväger att blåsa liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda europeiska säkerhetsåtaganden, om inte annat för att Storbritannien, som vid sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att hela konceptet skall kunna få någon trovärdighet.

Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sexstatsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot en europeisk allians förefaller mycket osannolikt.

Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer att öka för medlemsländer och att detta i praktiken också kommer att gälla partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i seminariet den 7 mars. Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister Robert Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som sades av flera av panelisterna under seminaret, att just två procent måste vara ett absolut tal, men att  r i k t n i n g e n  när det gäller försvarsutgifterna måste vara klar.

Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara obsolet eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det knappast är en slump att alliansen blivit så långvarig. Isolationistiska tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i stormakten USA:s säkerhetspolitik och förmåga att projicera makt över hela världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska hyggligt om nätterna. Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.