Försvarsbloggare

av Magnus Sjöland

Drönare, även kallade UAV (engelska: Unmanned Aerial Vehicle), blir ett allt större säkerhetsproblem. Vi hör rapporter i media om att flygplatser stängs av då det finns drönare i dess närhet som kan orsaka olyckor då flygplan kan krocka med dem. Många använder drönare illegalt idag, jag har hört talas om att sportevenemang filmas illegalt från drönare och sänds utan tillstånd, att drönare cirklar runt brottsplatser dit allmänheten inte har tillträde och att drönare på avstånd bevakar militära övningar eller militära insatser.

Detta väcker många frågor om vad som bör vara tillåtet, vem som får använda UAV, integritetsaspekter, säkerhetsfrågor etc. Det är ju inte så kul att ligga och sola på sommaren om grannen kör runt med sin UAV och filmar dig, eller tittar på dig genom lägenhetsfönstret när du precis har duschat. Dessa drönare kan ju verka harmlösa, men kan åstadkomma stor skada både materiellt och integritetsmässigt. Även en hobbyanvändare kan störa mycket vid t ex Arlanda, försvarsövningar, politikerbesök eller skyddsobjekt. Är det någon som testar sin nyinköpta leksak eller är det någon som skall sprida mjältbrand på politikerveckan?

De flygande farkosterna blir allt billigare, får bättre prestanda och blir allt fler. Antalet kommersiella UAV:er har exploderat de senaste åren. Terrorister brukar använda billig teknik och UAV har nu blivit så billiga att det intresserar terrorister, det krävs inte så mycket tekniskt kunnande för att kunna hänga en granat eller en liten bomb under en UAV och sedan åka in i en folkmassa och detonera bomben. Det finns många otäcka saker som en UAV kan bära med sig, t ex smittspridning av farliga bakterier eller giftig gas. Vi ser en utveckling där billiga kommersiella UAV görs om till vapen, t ex finns idag en Kamikaze-UAV med inbyggd IR-kamera och handgranat för att attackera människor i urbana miljöer. Detta är något vi måste öva att skydda oss emot.

Donald Trump tänker bygga en mur mot Mexiko för att bland annat förhindra knarksmuggling, vilken inte lär hjälpa då smugglare allt oftare använder drönare för att få in knark i USA. I januari 2015 störtade en drönare med 3 kg metamfetamin i Mexiko på väg mot Kalifornien i USA. Det håller också på att bli ett allt större problem på fängelser, då drönare används för att smuggla in telefoner, knark och vapen. En mur är enkel att ta sig över för en liten drönare.

Vi har även sett en dramatisk förbättring på sensorsidan. Då dessa farkoster nu har blivit så stabila och bärkraftiga, kan de utrustas med mycket bra sensorer. Detta gör att det går att ligga på konstant höjd på långt avstånd och spana. Bilderna eller filmerna blir av väldigt hög kvalitet och små detaljer kan urskiljas. Detta gör att det blir lättare att spionera på objekt inom militärt område där allmänheten inte har tillträde, enklare för smygfotografer att fotografera vem de vill eller fotografera industrins hemliga teknikutveckling.

I Sverige står idag polis, kriminalvård, tull, luftfartsmyndigheter utan möjlighet att ta ner drönare som bryter mot lagar och regler. Ett stort problem är att drönarna är svåra att upptäcka då de är små och kan flyga på låg höjd. Om de ligger och spanar på en kilometers avstånd med en riktigt bra kamera, kan de vara nästan omöjliga att upptäcka med blotta ögat.

Det finns idag nyutvecklad teknik som ger möjlighet att kunna ta ner drönaren mjukt och utan risk för människoliv med hjälp av riktade radiovågor. Om denna teknik kombineras med radarutrustning specialutvecklad för att kunna upptäcka och lokalisera små drönare fås ett effektivt vapen. Möjlighet finns också att kombinera ovanstående med moderna sensorer för att kunna klassificera drönaren samt för att se om den bär på farlig last.

Sådan utrustning borde installeras på känsliga ställen, t ex vid flygplatser, militära skyddsobjekt och vid event med stora folksamlingar. Detta skulle ge ett tryggare och mer robust samhälle.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

av Ingolf Kiesow

Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, de som handlar om ”mjuk makt” desto viktigare.

I regeringens proposition 2014 om en försvarspolitisk inriktning fram till 2020 sägs i inledningen följande:

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.

För ett land med ett svagt försvar blir möjligheten att uppnå en sådan målsättning starkt beroende av den internationella miljön. Under det kalla kriget var läget förmånligt för Sverige. Västeuropa var förenat med USA och Canada i försvarsalliansen NATO, som grundades på gemensamma värderingar. Gemenskapen stärktes genom bildandet av EU, som styrdes av liknande värderingar. Sverige kunde också så småningom ansluta sig trots att den alliansfria politiken hade gjort en NATO-anslutning omöjlig. Vi har på senare tid till och med närmat oss NATO i flera avseenden.

Nu förändras läget – till det sämre. I USA röstade nära hälften av väljarna i presidentvalet på den protektionistiske, isolationistiske, invandrarfientlige och klimatförnekande Donald Trump.  England har efter en folkomröstning bestämt sig för att lämna EU. I Frankrike har en kandidat med samma profil som Trump stöd hos 25 procent av väljarkåren inför presidentvalet i april. I Holland har en annan partiledare med samma inriktning ett väljarstöd på mellan 18 och 21 procent inför valen den 15 mars. I Tyskland har ett sådant parti stöd hos mellan 15 och 18 procent av väljarkåren. Hos oss har Sverige-Demokraterna för närvarande ett väljarstöd på omkring 18 procent.

I USA har Bernie Sanders, som konkurrerade med Donald Trump under valkampanjen beskrivit det han tror vara de främsta skälen till det folkliga missnöje som skulle hjälpa honom till makten, men som i stället möjliggjorde Donald Trumps seger;

Genomsnittsamerikanen har till exempel enligt Sanders inte haft någon reallöneökning jämfört med läget för 42 år sedan. Att skiftningen i opinionen i Europa inte varit lika stark som i USA kan kanske delvis förklaras med att genomsnittseuropén i alla fall har kunnat se en viss reallöneökning under de senaste decennierna, även om den varit liten under lågkonjunkturen.

Ännu viktigare för att förklara skillnaden mellan Europa och USA ligger förmodligen i ojämlikhetens utveckling. I USA tar enligt Sanders idag den rikaste procenten av befolkningen hem 23 procent av alla inkomster, vilket är en tredubbling av andelen sedan 1970-talet. Den rikaste procenten av befolkningen äger också lika mycket som de nittio procent av befolkningen som tjänar minst.  Inkomster av kapital har vuxit snabbare än inkomst av lön och tillväxten av bruttonationalprodukten har gått till att göra de redan rika ännu rikare. Med undantag för England har de flesta länderna i Europa inte haft en utveckling av samma dimensioner, även om en tendens kan iakttas i flera EU-länder, bland dem Sverige.

För dagen verkar inte väljarstödet utvecklas så att någon av missnöjeskandidaterna vinner ett val, kan bilda regering och låter sitt land utträda ur EU. Därför kan sägas att de traditionella värderingarna fortsätter att vara vägledande inom EU, men att de numera skiljer sig från USA:s på följande punkter:

• Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
• Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
• Klimatfrågan;
• Solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder).

Att ”America First” är det slagord som oftast dominerar i tal och twittranden från USA:s nye president liksom att det inom EU växer fram missnöjespartier, som är både protektionistiska och främlingsfientliga ger näring åt auktoritetstroende kritiker av ”Väst” och dess grundvärderingar i en stor del av den övriga världen. I Ryssland citeras i en artikel nyligen i Dagens Nyheter en statsvetare och ideolog, som anges ha inflytande hos både presidenten och folket i Ryssland, nämligen Alexander Dugin.  Han får frågan ”Varför skulle det vara fel att stå upp för mänskliga rättigheter?” och han svarar:

– Därför att det är en västlig, anglosaxisk ideologi som betraktar människan som en individ. Den har ingen förståelse för att i andra civilisationer, låt oss säga Kina, islam och Ryssland, är människan något annat än individen, eftersom individen där endast är en del av en familj, kanske en stam, kanske en kyrka eller ett trossamfund. Man kan inte tvinga på sådana samhällen ett system som är djupt främmande för deras natur.

I Kina intensifieras en kampanj i media, som har pågått länge och som kan illustreras med följande försvar av ”The Great Fire Wall”, som är ett av den kinesiska regimens instrument för att kontrollera informationsflödet via Internet. Det fanns i en  artikel i ”Global Times”, som står kommunistpartiets ledning nära:

Isn’t this what the West advocates when it is at odds with emerging countries over Internet management? Why don’t they uphold those propositions any more? … The Internet may restructure the values of Western society. The Western spiritual world based on the understanding of the elites may be shaken,  leading to uncertain results. Problems and conflicts caused by globalization and informationization have been unleashed in the Internet era, but the Western democratic system appears to be unable to address them.

Det finns inte rum för tvivel om att ”Västs” så kallade universella värderingar är under attack igen på ett sätt som påminner om det kalla kriget. En viktig skillnad är att många av våra värderingar inte längre delas av USA:s regering. Därmed undergrävs också förtroendet för NATO som försvarare av gemensamma värden. Desto större anledning finns det för en kraftsamling inom EU för att vårda det som finns kvar och värja sig mot påtryckningar från exempelvis rysk lögnpropaganda och ”små gröna män” i grannländerna till Ryssland.

Inom EU är det å andra sidan ett problem att medlemsländerna Polen och Ungern handlar i strid med de värderingar som omfattas i de övriga medlemsländerna ifråga om behandling av flyktingar och frågor om yttrandefrihet och domstolarnas oberoende. Kina utnyttjar situationen och gör ansträngningar att vinna inflytande i dessa länder (liksom i England och Grekland) genom förmånliga krediter och investeringar. Kina vill därvid göra bilaterala avtal på ett sätt som skulle strida mot EU:s krav på en gemensam politik. Ryssland försöker trots sina begränsade ekonomiska resurser att göra detsamma i Ungern. Kinas och Rysslands lockelser kan betyda mycket i medlemsländer, som redan funnit skäl att öppet trotsa övriga EU i viktiga frågor.

Den 1 mars lade EU-kommissionen fram en vitbok om EU:s framtid, där man ger EU-rådet fem tänkbara alternativ att tänka över. Av uttalanden av kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers att döma anser kommissionen att alternativet ”ett Europa med två hastigheter” är att föredra. Det innebär till exempel att länder som Polen och Ungern kan fortsätta med en invandringspolitik som strider mot EU:s riktlinjer i utbyte mot vissa inskränkningar i rätten att delta i utformningen av en gemensam politik på det aktuella området. För att ta ett annat exempel skulle Sverige och Finland kunna fortsätta att driva en alliansfri försvarspolitik även om övriga EU skulle gå in i en mera formell militär samverkan än vad som är fallet idag. EU skulle tolerera avvikelser på begränsade områden och kunna gå vidare i integrering som ” en allians av de villiga”.

En sådan ordning antas ge kommissionen möjlighet att i högre grad än idag påverka arbetet, och detta har redan lett till opposition i flera medlemsländer, som inte vill medverka till en fortsatt integrering.

Det ligger i Sveriges intresse att inte finnas bland dessa nationer. Vårt läge vid Östersjön är utsatt. Innan vi har fått ett tillräckligt militärt försvar och civilförsvar behöver vi ett starkt EU, som kan utöva ”mjuk makt” i frågor som angår oss. Det skulle bli något lättare att ” värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Helge Löfstedt

Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar.

Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika viktigt är att försvars­anslaget utnyttjas bättre än vad som nu görs. Bakgrunden är jäm­förelser med andra länder.  Det svenska försvaret framstår då i ofördelaktig dager. D v s det svenska försvar­sanlaget utnyttjas mindre väl än vad andra länder förmår.  En anledning till detta förhållande är att Försvarsmakten i många fall inte utnyttjar dyrbar organisations­bestäm­mande materiel under lika lång tid som man gör i omvärlden. Det innebär att stora materielin­vesteringar i praktiken följs av nya investeringsutgifter tidigare än vad man gör i andra länder.

Ålder för försvarsmateriel i nio länder

I FOI-rapporten ”Mindre försvarsmateriel och organisation för pengarna” från april 2016 ges en intressant redovisning.  Där redovisas bland annat åldersläget för nio materielsystem i ett antal länder. Den bild som där framträder är att materielen i grannländerna i många fall är äldre än motsvarande svensk materiel. Rapporten visar således att år 2013 var de polska, danska, norska, nederländska, ryska och franska stridsflygplanen mellan tio och tjugo år äldre än de svenska.  De tyska och finska var också fem till tio år äldre än de svenska. När det gäller helikoptrar var de svenska avsevärt yngre än de i omvärlden. De svenska stridsvagnarna var i stort jämngamla med de flesta av de jämförda länderna. De svenska infanteristridsfordonen var avsevärt yngre med undantag för de äldre pansarbandvagnar som fortfarande fanns kvar. Ytstridsfartygen var yngre än de i fem av de jämförda sju länderna. Även de svenska ubåtarna var i genomsnitt yngre än i fem av de sex jämförda länderna. Luftvärnets grad av modernitet var mera jämn – äldre än det norska, tyska och finska, jämbördig med det franska men yngre än det danska och ryska.

Således har i många länder under de senaste decennierna uppvisats en tydlig tendens till ökade nyttjandetider för större materielobjekt. Detta är naturligtvis inte ett självändamål utan måste ses som ett sätt att hålla igen materielutgifterna. Detta både för att kunna hålla uppe antal av enheter och system och för att frigöra medel för materiel med nya egenskaper – allt för att skapa balanserad operativ förmåga och ytterst, ökad säkerhetspolitisk trygghet.

Jämförelsen visar att den svenska Försvarsmakten inte har varit lika benägen som i andra länder att använda sig av ökad livslängd för att finansiera ökande anskaffnings­kostnader.

Många länder visar också större differentiering än Sverige med avseende på mix av äldre och yngre materiel. Detta förenas då med att man har olika krigsförband med olika utrustnings­nivå beroende på huvuduppgift.

Inom svenska försvarsmakten finns också en fokusering på ”omsättning” av materiel inom befintlig organisationsstruktur. D v s man anskaffar nya teknik som ersätter äldre, men i huvud­sak av liknande karaktär som den äldre materielen. Detta är naturligt inom ma­terielområden där det finns en organisation som bevakar utvecklingen. Problemet är dock att detta kan gå ut över förmåga att möta utvecklingen inom områden som är mindre väl företrädda i den befintliga organisationen.

Några internationella exempel

I Sverige finns eller är under införande en enhetligt artilleriorganisation med mellan 30 och 50 nytill­verkade artilleripjäser av typ Archer. Antalet är vad jag förstår ännu inte definitivt bestämt. I Finland finns totalt nära 400 pjäser av varierande typ och modernitet. Modernast är raket­artilleriet av typ MLRS som finns i ett antal av ca 20 enheter. Dessa pjäser har en skottvidd som är åtminstone dubbelt så lång som de svenska Archer. Vidare skjuter var och en av dessa pjäser ca ett ton verkansdelar på några sekunder, medan de svenska pjäserna behöver flera minuter för att avfyra motsvarande mängd. Både de svenska Archer och finska MLRS-pjäserna är pansrade och därmed i stort likvärdiga med avseende på skydd. Även med avseende på rörlighet är de båda systemen ungefär likvärdiga. Archer är med sin rörlighet på hjul bättre på väg medan bandpjäserna är bättre i terräng. Slutsatsen blir dock att MLRS-pjäserna har samlade prestanda som är klart överlägsna Archerpjäserna.

MLRS utgör ny teknologi med prestanda som är nya för Finland samtidigt som systemet internationellt sett utgör ett exempel på väl beprövad teknik.

I Finland finns dessutom ett fyrtiotal pansrade bandhaubitser av sovjetisk modell. Deras konstruktion är från mitten av 1970-talet. När man nu ersätter dessa har deras konstruktion hunnit bli närmare femtio år gammal. Uppgifter tyder på att under de närmaste åren kommer dessa pjäser att utbytas mot ”bättre begagnade” pjäser (typ K9 Thunder) från Sydkorea till fördelaktigt pris. Prestandamässigt ligger den sovjetiska pjäsen under de svenska Archer medan den nyare K 9 sammantaget ligger över.

I  Finland utnyttjar man de ekonomiska fördelarna av försvarsindustrins globalisering. Även flera av våra grannar överväger inköp av pjäser typ K 9. Det gäller Dan­mark, Estland, Norge och Polen. Därmed tangeras försvarsindustrins fortlöpande globali­sering. En reflexion är att denna och dess ekonomiska konsekvenser är något som  bör bli föremål för analys inför nästa svenska försvarsbeslut.

Åter till Finland. Där finns utöver de tidigare nämnda artilleripjäserna över 200 pjäser av enklare modell (benämns D-30) av sovjetiskt ursprung. Dessa pjäser utgör mängdmateriel och ingår i de delar av den finska territoriella organisationen som finns kvar efter de senaste decenniernas ned­dragningar. Deras konstruk­tion är från 1960-talet och deras prestanda är  lägre än de tidigare nämnda. Jag har inte uppfattat några signaler som tyder på ersättning av dessa pjäser. Det är inte osannolikt att dessa pjäser kommer att behållas ytterligare något decennium. Alternativet vore närmast att helt avstå från denna typ av artilleri inom det fortfarande manstarka finska territorialförsvaret. Det aktuella uttalandet att Finland avser att öka personalstyrkan stärker sannolikheten att dessa pjäser kommer att behållas.

Det finska artilleriet är således i en jämförelse överlägset det svenska. Detta såväl vad avser antal pjäser som tillgång till pjäser med högre prestanda. Och detta samtidigt som pjäserna  är betydligt äldre än de svenska.

Nu kan någon hävda att Finland är ett undantag som inte är representativt. Mitt svar är då att även USA har en liknande organisation. D v s där har man olika system med väsentligt olika ålder och  olika prestanda. Den omfattar liksom i Finland raketartilleripjäser typ MLRS och pansrade bandhaubitser. Båda pjästyperna har höga prestanda trots åtskilliga decennier sedan grundkonstruktion. Därutöver finns dragna pjäser som i vissa fall är modifierade och till­verkade relativt sent men till sin konstruktion och prestanda är jämförbara med pjäser från början av kalla kriget. När man förnyar dessa är det med konstruktioner som är vidare­ut­vecklingar av de befintliga.

Här finns ett fall som är särskilt intressant med avseende på analys av prestanda­kostnads­effek­tivitet. Både amerikanska armén och marinkåren har ett förhållandevis stort inslag av pjäser med kaliber på 10,5 cm.  I slutet av 1950-talet hade dessa båda organisationer pjäser med betäckningen M 101. Armén bestämde sig för att ersätta sina med en ny typ (M 102) som innebar vissa förbättringar i prestanda jämfört med M 101. Marinkåren avstod dock från att anskaffa dessa. Detta med motiveringen att prestandaökningen var för liten för att motivera anskaff­nings­utgifterna. Senare gjorde armén återigen ett byte. Nu till en ännu nyare typ av 10,5 cm artilleripjäs – M 119. Marinkåren avstod även denna gång och med samma motiv d v s pre­standa­ökningen var fortfarande för liten för att motivera anskaffnings­utgifterna! Marinkåren har således kvar sina 10,5 cm artilleripjäser från 1950-talet!

Marinkåren har valt att satsa en väsentlig del av sina materielmedel på ny teknik som medför väsentligt förbättrade egenskaper och prestanda. Bland materiel som marinkåren då anser värd att satsa på kan nämnas Osprey, en ny typ av flygplan som kombinerar egenskaper hos helikoptern och flygplanet. Denna kombination medför ökad transportförmåga både taktiskt och operativt.

När det gäller ålder på materiel kan det också vara av intresse att nämna något om stridsflyg.

I grannländerna Danmark, Norge och Finland har man amerikanska flygplan med konstruk­tioner från 1970-talet. Dessa producerades och infördes i grannländerna under 1980- och 1990-talen. I Polen finns tre typer av stridsflygplan: det modernaste är av samma typ (F-16) som finns i Danmark och Norge och som utvecklades under 1970-talet. Det därnäst moder­naste är av den sovjetiska typen Mig 29 som är nära samtida med F-16. Den tredje typen av stridsflygplan i Polen är också av sovjetisk typ, Su 22, som först togs i tjänst omkring 1970. Typen är dock en vidareutveckling av en version som utvecklades under 1950-talet.

De svenska stridsflygplanen (JAS 39 Gripen C/D) utvecklades under 1980- och början av 1990-talen samt producerades och uppgraderades under tiden 1995-2015. De är således yngre än stridsflygplanen i de här redovisade grannländerna både vad avser utveckling och tillverkning. Eftersom Sverige utnyttjat sina typer av stridsflygplan under kortare tid än i grannländerna har rimligen anskaffnings­utgifterna för ny flygmateriel varit högre under motsvarande tid.

Operativa värderingar

Man kan fråga sig varför det förkommer så många fall av bedömningar att svensk orga­nisations­bestämmande materiel skulle vara omodern. Ett skäl kan vara att en enkel tidregel – exempelvis att livslängden för materiel är 30 år – underlättar planeringsarbetet. Ett annat skäl kan vara att man vid värdering av vapensystems prestanda fokuserar på isolerade situationer och inte tror sig behöva analysera samlade operativa fall. Detta leder lätt till fel eftersom opera­tioner är mycket mera än att besegra en motståndares mest kvalificerad stridskrafter. Lika väsentligt är att hävda svenskt territorium, hämta in underrättelser och att skydda egna strids­krafter. Till detta kommer olika manövrer för att tvinga eller locka en motståndare till oav­siktligt tidskritiska aktioner. Resurser som underlättar allokering av resurser och avvägning av risker inom ramen för olika operativa handlingsalternativ har då värden som lätt förbises i  ”duellvärderingar”.

Ett fenomen som måste beaktas är att val av prestanda ofta får stort genomslag på priset. En måttlig höjning av prestanda leder till stor (ofta oproportionerlig) ökning av priset. Detta medför att färre antal enheter ryms inom de medel som kan disponeras. I den operativa helhetens intresse kan det då vara angeläget att tillgängliga medel disponeras för system i flera ambitionsnivåer med avseende på prestanda. D v s en kombination av system  där några har höga prestanda medan andra system har inte fullt så höga prestanda men som då finns i  ett större antal. System med moderata prestanda kan då vara äldre som ges en förlängd nyttjandetid. Sammantaget ger sådana lösning större möjligheter hålla upp en högre numerär, vilket skapar möjligheter i den samlade operativa värderingen.

I den svenska stabsorganisationen under kalla kriget framträdde det två skolor som värderade materiel och organisation. Den ena av dessa såg klarare fördelarna med många enheter – dock ofta med svagt angivande av vilka prestandanivåer som var angelägna. Den andra skolan förordade höga prestanda med svagare analyser av betydelsen av antalet enheter. Den förra skolan var vanlig i de operativa milostaberna medan den skolan dominerade i de materielinriktade stabsdelarna. I nuläget finns inte de operativt arbetande milostaberna län­gre och kan då inte ge bidrag till det samlade underlaget. Risk finns att underlaget för balan­serad avvägning mellan antal och prestanda blir svagare. Resultatet blir då en övertro på nyt­tan av den eller de prestandaökningar som den nyaste konstruktionen möjliggör. Med grund­ligare analyser av operativa handlingsalternativ skulle man få fullständigare underlag för att kunna utforma försvarsmaktsstrukturer med operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

Till detta kommer att värderingar av system ibland syftar till att stödja export. Vid anbud till köpare utanför Sverige är det naturligt att ta fram försäljningsargument som pekar på att ak­tuella produkter är goda i avgränsade stridssituationer. I sådana är det självklart att operativa helhetsvärderingar överlåts på kunderna. Detta förstärker en tendens att låta även värderingar för svenska förhållanden domineras av avgränsade stridssituationer.

Försvarsanslaget är för lågt. Avsevärda höjningar kan man hoppas på men de är långtifrån säkra! Här har jag redovisat några tankar som infunnit sig efter att ha observerat att svensk försvarsmateriel många gånger är yngre än motsvarande i omvärlden. Efter några tankeled  hamnar jag då i slutsatsen att det anslag som försvarsmakten trots allt får kan användas bättre än vad som nu är fallet. Med hänsyn till att försvarsanslaget är så lågt blir det angelägnare än någonsin att materielanskaffningen utvecklas mot operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

En betydande del i en militär inryckning är en psykologisk avindividualisering. Individen blir en del av ett kollektiv där individuella viljor alltid är underordnade organisationens. Det finns en  anledning att det gemensamma klädesplagget som soldaten ikläder sig heter just uni-form –  individen antar en likformighet som förstärks av yttre attribut som rakade huvuden och ansikten.  Den uniforma teorin byggs på med rutiner där materiel placeras likformigt och handlingar sker på  kommandon vilka ofta förstärks med drill. Det finns rimligtvis mer än ett sätt att packa en  ryggsäck eller ordna materiel i sitt skåp, men inte under den militära grundutbildningen. Att tidigt  sätta rutiner och grundläggande färdigheter skapar en trygghet hos individen. I extrema  situationer när rädsla och oro kommer vara påtaglig och den kognitiva förmågan nedsatt,  underlättar rutiner till att skapa trygghet och reducera stress. Likformigheten skapar även en överblick som underlättar befälsföringen.

Vapen upplagda i korridoren för visitation efter särskild tillsyn. Likformighet och rutin som grundlagts under soldatens första tid skapar en trygghet som reducerar stress hos individen samtidigt som det möjliggör överblick och kontroll, vilket underlättar befälsföringen. Foto: Författaren

”Håll upp”, hörs kommandot ekande genom korridoren. Tystnaden är kompakt. ”Raka armar”, högre den här gången. Ljudet av instruktörens steg mot korridorens stengolv är det enda som hörs. Inget av det vi håller upp är tungt, ändå vibrerar armarna svagt av anspänningen. Armarna på kamraten närmast skakar ännu mer, men han håller kvar dem. Ännu har jag inte lärt mig namnet på honom eller någon annan. Alla ser likadana ut i de nyligen påtagna, ännu illa sittande uniformerna. Jag hade förväntat mig att instruktörerna skulle skrika, men tystnaden är nästan värre. Till slut kommer kommandot ”Ta ner”, bara för att direkt ersättas av nästa föremål. Efter att utrustningen hämtats ut ska varje detalj inventeras. Efter att den inventerats skall den minutiöst ordnas in i skåpet. Det känns som en evighet passerat sen vi gick in genom grindarna, men ännu är det knappt kväll och den första dagen är långt från över.

”När får vi vila fänrik?” vågar någon fråga

”När det blir mörkt!” kommer det korta svaret innan vi fortsätter.

Att det var mitten av juni och midnattssol skulle jag komma att reflektera över först långt senare. I den stunden fanns bara fokus på att stå helt still och hålla armarna raka.

En persons steg från det civila livet in i en militär organisation är en av de största omställningar som går att uppleva. De som gått igenom denna transformationsrit minns sannolikt den första tiden i nära nog detalj. För de som betraktar den från sidan kan den hierarki, den disciplin och de kommandon som används tillsammans med obevekliga krav på lydnad, punktlighet och precision ses som omotiverad indoktrinering eller hjärntvätt.

Den disciplin och exercis som finns i militära förbands utbildning har djupa historiska rötter. Gamla tidens stridsformationer med täta led av inrättade soldater drillades att som formation genomföra striden med precisa och likformiga rörelser. Vi strider inte längre i slutna led på öppna fält, men fortfarande är huvuddelen av den tidens inslag av disciplin och exercis kvar i den grundläggande utbildningen än idag. Anledningen ligger till stor utsträckning i dess psykologiska effekter. De grundmetoder som fortfarande används idag är beprövade och fungerar. Begreppet ”med militär precision” har av en anledning kommit att bli ett uttryck för noggrannhet, punktlighet och tillförlitlighet – de är alla tidlösa egenskaper som alla är nödvändiga för soldatens fortsatta utbildning.

Uniform och avindividualisering

Avindividualiseringen förstärks av att individen tilltalas med attribut som rekryt eller soldat, inte sällan också med exempelvis soldatnummer. Detta förstärks ytterligare av att individen under den första tiden blir både geografiskt och emotionellt isolerad från världen utanför – geografiskt genom staket och emotionellt genom en begränsad kontakt med världen utanför eller genom att de begränsas i tiden att utnyttja densamma. ”Arbete, föda, förströelse, vila och sömn skola så avvägas och så utfalla dygnet, att det varken finnes tid eller rum för anställande av civila betraktelser” skriver Axel Gyllenkrok i sina personliga tankar om den första månaden i boken Synpunkter rörande utbildning

Formell & funktionell disciplin

Den militära inryckningen har ibland beskrivits som indoktrinering eller jämförts med den hjärntvätt som genomförs hos sekter. Maktstrukturen, kravet på total lydnad, isoleringen från externa influenser och nyttjandet av ett planerat system har likheter, men liknelsen borde vara den omvända. Sannolikt är det fler än sekter som påverkats av psykologin bakom militära system. Michel Foucault menade att det militära systemet för lydnad återfinns i varierande form i andra delar av samhället och att kaserner, skolor, kloster, sjukhus och fängelser i varierande utsträckning delar samma maktstrukturer. Men en avgörande definierande faktor är legitimiteten i det militära systemet och inte minst ändamålet, att förbereda en blivande soldat för stridens extrema krav. Att inget av de övriga systemen ställer lika extrema krav beror på att ett misslyckande i något av dem inte riskerar att leda till att individen, eller dennes kamrater, blir skadade eller dödade. Disciplin och exercis stärker personliga egenskaper samt lägger en fast grund för den fortsatta utbildningen.

Dessa grunder skall syfta mot striden. Skåpsordning, avlämningar eller att öva uppställningsformer och inrättning är exempel på formell disciplin och är i sig inte något som gör en soldat farligare för fienden. Men man brukar säga ”ordning i skåpet – ordning i skogen” och att rutinen syftar till att både ens egen och gruppens utrustning skall vara packad på ett sådant sätt att du (eller en kamrat) enkelt kan hitta det som söks, även i utmattat tillstånd och under mörker. Att räkna in och lämna av truppen samt att soldater anmäler sig efter utfört uppdrag syftar vidare till att chefen alltid skall veta var han har personalen, och när han kan gå vidare till nästa uppgift. Att öva uppställningar och inrättningar på kaserngården syftar slutligen till att stridsgrupperingsformer, förbiskjutningar, målanvisning och eldreglering senare skall kunna genomföras med precision och utan onödig risk. En bärande del i detta är dock att individen förstår syftet och uppfattar disciplinen som funktionell. Även en funktionell disciplin kan också snabbt bli dysfunktionell om den används i fel kontext eller på fel sätt.

Den funktionella kopplingen kan självklart variera. Som ny rekryt finns det få så säkra sätt att få en utskällning som att underlåta att bära mössa utomhus eller ha densamma påtagen inomhus. Mössan förebygger onekligen solsting vissa dagar och förfrysning andra, men oaktat de funktionella syften man kan tillskriva den står frågan om dess bärande inte alltid i proportion till den formella betydelse den ibland tillskrivs. Men i detta ska vi inte glömma de formella detaljernas betydelse för hur utomstående bedömer uniformsyrkens professionalism, eller hur de påverkar individens upplevda känsla av identitet.

Människan konstruerar sin identitet i stor utsträckning efter hur de identifierar sig själva som medlemmar av sociala kategorier. Individens vilja att känna tillhörighet och samhörighet är ofta en stark drivkraft att följa normer och värderingar som att klä sig prydligt, vara välrakad och bära välputsade kängor. Det är även något som gör att denne tillskriver större innebörd i gruppens ritualer och symboler. Delade normer och värderingar är även en avgörande del i att bygga förbandsanda.

Att detta ironiskt nog kan verka emot organisationen och att subkulturer kan uppstå där smutsiga uniformer, långt skägg och ett ovårdat yttre anses ”tufft” eller ”taktiskt” (vad som internationellt benämnts för Tactical Homeless Guy-look) understryker hur stor påverkan upplevda gruppnormer (positiva som negativa) kan ha på individuella beteenden.

Disciplin beskrivs sammantaget ofta som individens förmåga att inordna sig i det gemensamma ansvarets krav.  Militära förband finns till för att kunna verka i väpnad strid. Striden innebär en anspänning som innebär krav på det yttersta av mänsklig förmåga, och vars krav är och måste vara normerande för den verksamhet vi bedriver. Napoleon sägs ha rått sina befälhavare att vårda andan och disciplinen hos sina trupper med motivet: ”En månads slapphänthet framkallar ett ont som tager sex månader att bota.” Om anda och disciplin inte ges soldaten under den första perioden kan detta förhållande och konsekvenserna av det bli ännu värre.

Förväntanseffekter & Self-Serving Bias

Just eftersom den militära inryckningen är en så pass intensiv upplevelse är det inte ovanligt att individers uppfattning om och upplevelser av den kan påverkas. Dess stundtals extrema attribut är något som gjort den tacksam att återge i böcker och filmatiseringar, men även i stor utsträckning i personliga återgivningar av de som upplevt den tidigare. Dessa återgivningar – verklighetsförankrade eller inte – skapar en bild hos individen av en situation de än så länge omöjligt kan ha en grundad uppfattning om. Detta kan leda till förväntanseffekter (subject-expectancy effect) där individens uppfattning omedvetet påverkar utfallet. Enkelt uttryckt: förväntar sig individen att det skall vara hårt, kommer de omedvetet förvänta sig och tolka sina upplevelser som sådana.

Hur vi i efterhand minns saker kan även färgas. Ett Self-Serving Bias är när vår perception av en händelse påverkas av vår omedvetna önskan att upprätthålla en positiv självbild och framstå som kompetent. Distorsionen i uppfattning förstärks av att individen tolkar situationen vid inryckningen utefter den mycket begränsade militära erfarenhet denne har vid tillfället, där varje ny utmaning per definition är den mest krävande militära uppgift denne någonsin upplevt.

Som vi nämnde i förra inlägget om urvalsprocesser kan förväntanseffekter finnas även hos utbildare. Vid några tillfällen under karriären har jag tagit yngre kollegor åt sidan, inte för att de nödvändigtvis gjort direkt fel utan snarare att de ur någon aspekt tangerat gränsen eller bara inte hållit bästa möjliga utbildning. På frågan om motiv för deras agerande har deras svar ibland förvånat mig storligen: ”Det var så när jag gjorde det.” Rent praktiskt har det direkt gått att dementera på goda grunder: ”Nej, det var inte så när du gjorde det. Jag vet, för det var jag som höll i övningen då.” Men samtidigt har deras bild av upplevelsen varit högst verklig för dem.

Förändrade uppgifter – samma grund

Strid, och förberedelser för krig, är varje militärt systems kärnaktivitet och primära anledning att finnas. Även om den klassiska militära rollen kontinuerligt förändras, och militära förband idag förväntas lösa fler roller, förändras inte dess grundläggande natur och därmed inte heller utbildningen.

Kritiker till den ibland hårda inryckningen kan mena att den blir motsägande. Att likrikta handlande och minimera individuella initiativ står i kontrast till den innovation och initiativförmåga som ofta är avgörande för framgång på slagfältet. Tvärtom är att det i stor utsträckning så att det är den formella grundplattan som skapar en trygghet hos individen att bygga vidare professionskunnande och initiativförmåga på, och att ett minskat fokus på formella grunder sannolikt skulle minska individernas och därmed förbandens förmågor.

Men det finns en avgörande del av militär grundutbildning som vi ännu inte berört. Utöver de effekter som nämnts ovan av uniform, avindividualisering och förmågan att inordna sig i legitimiteten av ett auktoritärt system så tjänar de ett ytterligare, avgörande syfte: Att reducera den individuella psykologiska tröskeln för soldaten att döda eller skada en motståndare. Detta kommer vi att gå igenom mer utförligt i nästa blogginlägg.
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Referenser

Arméchefen (1956) Befälsföring, disciplin och förbandsanda, Arméstaben, Stockholm

Borell, K. (2004) Disciplinära strategier, en historiesociologisk studie av det professionella militärdisciplinära tankesättet, Militärhögskolan, Stockholm

Försvarsmakten (2014) Handbok Samarbete och befälsföring, Högkvarteret, Stockholm

Gyllenkrok, A. (1943) Synpunkter rörande utbildning – Grundläggande utbildning, Malmö

National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books

Rosenthal, R. (1966). Experimenter effects in behavioral research. New York: Appleton- Century-Crofts.

Rosenthal, R., & Rubin, D.B. (1978). Interpersonal expectancy effects: The first 345 studies. Brain and Behavioral Sciences, 3, 377-386.

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Singer, M. T. (2003) Cults in Our Midst, The Continuing Fight Against Their Hidden Menace, Jossey-Bass, San Fransisco

Tajfel, H., & Turner, J. C. (1979) The social identity theory of intergroup behaviour I Austin, W. G. & Worchel, S. (Red) Psychology of Intergroup Relations, Nelson-Hall, Chicago

Westhorp, C. (2012) The Commando Pocket Manual: 1940-1945, Conway

Williams, J., Brown, J. M., Bray, R. M., Anderson Goodell, E. M., Rae Olmsted, K., & Adler, A. B. (2016) Unit cohesion, resilience, and mental health of soldiers in basic combat training. Military Psychology, 28(4), 241-250.

av Magnus Sjöland

Visst är det konstigt att vi gör oss alltmer beroende av Internet, samtidigt som allt fler lägger ner kraft på att förstöra det? Är det smart? Finns det alternativ? Hur skall vi skydda viktiga samhällsfunktioner, myndigheter och medborgare? Är det dags för en bred översyn för hela samhället?

Vi blir alltmer beroende av Internet, både som individer och för våra samhällsfunktioner. Min bedömning inför framtiden är att om vi inte gör kraftfulla satsningar på att få Internet robust, kommer vi att få se allt fler allvarliga krascher då det är många som ägnar sin energi åt att förstöra och störa ut nätet. Enskilda och hela stater står bakom dessa så kallade hackerattacker.

Internet är idag attackerat av hackers på många olika sätt. Vi kan t ex se att både antalet och storleken på DDoS- attacker (Distributed Denial of Service) ökar. Enligt nätverkssäkerhetsbolaget Arbor Networks har antalet DDoS-attacker globalt totalt ökat från i snitt 283.000 per månad år 2014 till 415.000 per månad under 2016.

Vi kunde läsa i SvD den 8 januari 2017 att FRA upptäckt över 100.000 IT-aktiviteter från främmande makt mot Sverige under 2016. Enligt FRA har IT-spionaget mot Sverige fullkomligt exploderat. Vi som var i Sälen 8-12 januari 2017 fick lära oss att antalet intrång hos politiska partier ökar när det börjar närma sig ett val, vi såg det i USA hos the Democratic National Comittee, det har även märkts inom EU. Vi måste se upp när vi i Sverige närmar oss nästa val då våra politiska partier är lättpåverkade när det gäller påverkanskampanjer.

EU kommer den 25 maj 2018 att införa en ny lag kallad GDPR (General Data Protection Regulation). Den kommer att innebära att myndigheter och företag kommer att tvingas höja datasäkerheten och viktiga integritetsaspekter. Grunden inom GDPR ”is that personal data can only be gathered legally, under strict conditions, for a legitimate purpose”. Om den som hanterar känslig information inte lyckas hålla den i säkert förvar, utan att någon t ex lyckas bryta sig in i deras datasystem och stjäla data, kommer det bli skyhöga böter. Detta kommer att tvinga fram en ökad IT- och datasäkerhet inom Europa.

De flesta personer/företag litar mer och mer på Internet, allt fler funktioner kopplas upp via nätet. Vi har t ex övervakningskameror, navigeringssystem, positionering, informationsinhämtning och informationslagring. De militära systemen är mer oberoende av Internet än de civila, men hela samhället och många centrala funktioner är helt beroende av Internet för att de skall fungera.

I Sverige bygger vi ut nätet i en rasande fart och de mest centrala delarna är byggda för att klara en kärnvapenattack rent fysiskt, men en duktig hacker kan få stora delar av nätet att gå ner genom att kapa ett stort antal datorer och sedan generera enorma mängder trafik. Detta hände i oktober 2016 i USA då flera sociala medier slogs ut.

Vad händer om vi helt förlitar oss på Internet? Om vi övervakar fängelserna med kameror och larm kopplade till nätet? Om alltmer av vår kommunikation och informationsöverföring sker med ett medium? Om viktiga samhällsfunktioner är beroende av att nätet fungerar? Att vi som privatpersoner är konstant uppkopplade och att många blir vilsna eller arga när nätet slutar fungera? Vi går mot det kontantlösa samhället och vad händer då om nätet går ner så att vi inte kan använda våra kontokort och digitala betalningsmedel på en månad? Jag såg en intervjuundersökning från USA för några veckor sedan att många tycker nätet och integriteten på nätet är viktigare än ett fungerande sexliv, det tyder på att det privat betyder väldigt mycket för många.

Hemma har de flesta tagit bort både den fasta telefonlinjen och den centrala TV-antennen och ersatt den med Internet, för att kunna tala i telefon och se på TV. Detta gäller inte bara hushållen, även företag och myndigheter förlitar sig allt mer på nätet för sina centrala funktioner. Företagen lägger upp sina data i ”molnet”, annonserar, fakturerar, betalar, synkroniserar och bokför på nätet. Liknande gäller myndigheter och annan offentlig verksamhet som övervakar, informerar, kommunicerar och drar in avgifter via nätet.

Det vi nu står inför är en ny revolution när allt fler maskiner kommer att vara konstant uppkopplade, det gäller inte bara larmanläggningar, servrar och kameror. Det kommer inom en 10-årsperiod bli en faktor 10-100 gånger fler maskiner, allt från kylskåp och varuautomater till bilar och lastbilar som kommer att vara uppkopplade.

I framtiden blir det ett stort säkerhetsproblem med alla nya enheter som kopplas upp, då det med hjälp av dessa kan bli lättare att skapa överbelastningsattacker. Många av de nya enheterna är av mindre vikt säkerhetsmässigt och har ofta ett enklare skydd mot intrång, t ex kan de ha ett lösenord som ingen bryr sig om att ändra och som är enkelt att knäcka. Idag är t ex skrivare en säkerhetsrisk med en ofta dålig säkerhetsnivå och via dem går det att ta sig in i lokala nät. Det är idag lätt att kapa ett stort antal uppkopplade enheter och sedan låta dessa tillsammans göra massiva överbelastningsattacker.

Om vi inte är uppmärksamma så kan centrala funktioner som elförsörjning och vattenförsörjning att slås ut på grund av att vi t ex automatiskt läser av förbrukningen via Internet. Det finns risk för säkerhetsluckor som gör det möjligt att bryta sig in och slå ut funktioner. Om försörjningen är riktigt illa uppbyggd så kanske det räcker att Internet slås ut, så slås även centrala försörjningsfunktioner ut. Jag har talat med myndighetspersoner på flera olika myndigheter, som är helt omedvetna om riskerna både för hackerattacker och för påverkansoperationer.

En mardröm är om vissa av de attacker vi ser idag är provskott inför en framtida gigantisk massiv attack, för att totalt slå ut hela nätet? Detta för att testa hur mycket som behövs för att störa ut olika enskilda funktioner?

Jag vill med denna artikel göra läsarna uppmärksamma på faran med att förlita sig helt på Internet och fundera på alternativa lösningar så att vi inte bygger ett sårbart samhälle. Jag vill även att vi i Sverige ser över och förstärker Internet, så att det blir robust. I detta arbete bör även samhällets resurser förstärkas för att kunna spåra och gripa de som saboterar.

Min starka rekommendation är att vi framöver tänker mer på säkerheten när vi kopplar upp oss på nätet. Här räknar jag upp några åtgärder som snarast bör åtgärdas. Känsliga funktioner eller datorer innehållande hemliga data bör inte vara uppkopplade mot Internet, det finns många andra lösningar. Alla företag och myndigheter måste snarast se över alla persondata och integritetskränkande uppgifter som finns lagrade och ta bort allt som inte är av relevans, höja personalens kompetens och se till så att det inte finns informationsläckor. Alla, inklusive privatpersoner, bör snarast öka sin egen säkerhet, genom att t ex kryptera sin disk på datorn, inte lita på allt som skrivs, inte lita på att en människa på nätet har den identitet den uppger sig för att vara och inte klicka på okända länkar.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

Sverige ligger tvåa i världen vad gäller innovationskraft, enligt det index som årligen publiceras av flera tunga instanser (INSEAD och WIPO). Endast Schweiz ligger högre och Sverige gick faktiskt förbi UK i den senaste (2016) rankingen. Även i 2017 års just publicerade Bloomberg Innovation Index ligger Sverige tvåa, distanserat endast av Sydkorea.

Härligt, framtiden är tryggad – vi kommer kunna se många nya miljardbolag växa upp, vårt välstånd bestå och vi kommer ha råd att hålla en hög kvalitet på skola, sjukvård, försvar m m.

För regeringen är det naturligtvis välkommet med sådana rankingsiffror, och de köper nog gärna min enkla slutsats. Problemet är naturligtvis att den är skriven med mycket ironi. Vi ligger inte högt i innovationskraft beroende på den skola, den forskningspolitik m m som beslutas idag, utan grundat på kunskap och forskning som producerades för ett antal år sedan. En del av dagens lanseringar är förvisso heta nyheter, men det mesta är kommet ur nyfikenhet, hårt arbete och mod hos de människor (entreprenörer och forskare) som tidigare satsat sin tid och pengar på sådant de tror på. Då krävs medvetenhet och generositet även hos de som skapar regelverket, stöder idégenerering och underlättar steget från idé till produkt. Och det krävs återväxt inom de områden som är viktigast för innovationskraften.

Och det är här vi har problemet. Den senaste forskningspropositionen tilldelade visserligen Vinnova en hel del nya pengar, men annan statlig FoU-finansiering har under en rad år minskat – i absoluta tal men framför allt relativt vår ökande BNP. T ex är Försvarsmaktens årliga anslag för forskning och teknikutveckling idag endast ca en tredjedel av vad som år 2006 satsades på motsvarande verksamhet. Och även om det inte är Försvarsmaktens uppgift att kompetensförsörja landets teknikbolag så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodoräkna sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek (prof Gunnar Eliasson, KTH, 2010). En hel del av den teknologin har sin bakgrund i försvarssektorns FoT.  Och innovativa lösningar som uppstått som en spin-out/spill-over av FoT-beställningarna till FOI och industrin har lett till många av de lönsamma produkter som sålts av elektronik-, fordons- och annan tillverkningsindustri.

Med detta inlägg vill jag betona vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning, framför allt inom natur- och teknikvetenskap. Det behövs ett ständigt flöde av nyfikna och kreativa personer, inte minst tjejer (hittills i minoritet i många ingenjörssektorer), som kan skapa grunden för nya innovationer. Och det behövs en tydlig viljeyttring och finansiering från staten, för att möjliggöra att idéerna verkligen blir innovationer, d v s produkter som kan säljas och skapa det välstånd som vi eftersträvar och bidra till ett klimatsmart samhälle. Steget från en forskningsartikel eller en idéskiss till en fullt fungerande prototyp är oftast lång och dyr. Det behövs kloka beslut från våra folkvalda för att säkerställa ett system som erbjuder modeller för detta.

Det ska erkännas att regeringen på senare tid gjort flera positiva satsningar för att stärka innovationskraften i Sverige. Men det görs även i andra länder som är våra konkurrenter. Vi ser dessutom gång på gång hur lyckosamma svenska teknikbolag köps upp av internationella drakar. Det krävs nytänkande vad gäller att locka ingenjörer, forskare och riskkapital samt för att stimulera intresset för matematik och teknik redan i grundskolan. Om kunskapssamhället Sverige ska kunna hålla sin plats i innovationsindex även om tio år, och därmed grunden för en central del i vår välståndsutveckling, får vi inte stagnera. En ökad satsning på FoU för alla delar i det nya totalförsvaret (en term som nu fått renässans) är en viktig del i en sådan utveckling!

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.

av René Nyberg

Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland.  Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas krig!

Under det kalla krigets dagar var den svenska neutraliteten och landets starka försvar centrala stabiliserande faktorer i Norden. Å andra sidan har Sveriges säkerhet i sin tur stärkts av Finlands seghet och framgångar. Nedgången i kunskaperna i svenska i Finland är sannolikt det enda som idag försvagar relationerna mellan Finland och Sverige. Det är inte enbart den närhet som ett gemensamt språk ger som försvagas. Också finländarnas möjligheter att delta i den svenska samhällsdebatten inskränks och därmed också finländarnas möjligheter till inflytande på det svenska opinionsklimatet. Avståndet till de övriga nordiska länderna ökar också.

Kriget i Ukraina och dess inverkan på säkerhetsläget runt Östersjön har tvingat både Finland och Sverige till ökad stringens i försvarets inriktning. I motsats till Sverige monterade inte Finland ned sitt försvar efter det kalla kriget. Till skillnad från den svenska verksamheten inom internationell krishantering utnyttjade Finland sitt deltagande i krishanteringsoperationerna till att utveckla sin egen försvarsorganisation.

Trots de strukturella skillnaderna är målsättningen för utvecklingen av försvaret likartad i vartdera landet. Båda utvecklar sin försvarsförmåga, sitt samarbete med Nato och det vapentekniska samarbetet med Förenta staterna. De svenska relationerna till Washington är självfallet av äldre datum. Uppgifter som blev offentliga först på 1990-talet visar att Förenta staterna under det kalla kriget höll även Sverige under sitt kärnvapenparaply. Också den erkänt starka svenska signalspaningen ökar Sveriges betydelse i Washington. Det nya i sammanhanget är det bilaterala militära samarbetet mellan Finland och Sverige, ett samarbete som snabbt fördjupas och intensifieras. Här är målet operativt samarbete bortom fredstiden.

Trots skenbara motsägelser är skillnaderna mellan den finska och den svenska politiken små. Sverige ger inte och ber inte om garantier, men har i sina solidaritetsdeklarationer trots allt konstaterat att landet inte kan förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land utsätts för angrepp. Vartdera landet binds dessutom av EU:s solidaritetsklausuler. I motsats till Sverige har Finland inte uteslutit möjligheten till ett Nato-medlemskap. Några märkbara skillnader i ländernas samarbete med Nato kan ändå inte noteras.

Det som däremot är iögonenfallande är hur den svenska dialogen med Moskva har torkat in. Här är relationerna sämre än på länge. Ryssland är i sin politik traditionellt historiemedvetet och Sverige intar en särskild position. Också i förhållande till Norge blir skillnaden tydlig. Sverige har visserligen inte, i motsats till Finland och Norge centrala bilaterala intressen att bevaka i relation till Ryssland, trots att den starka svenska industrin traditionellt har varit framgångsrik på de ryska marknaderna.

Åt geografin kan vi som känt inget göra. Sveriges position är mer skyddad än Finlands, ett faktum som avspeglar sig i försvarssamarbetet. I det nordiska NORDEFCO försvarssamarbetet, där också Norge och Danmark deltar, ingår ett avtal om att länderna har rätt att använda andra länders flygfält som landningsplatser om situationen så kräver.  Ett geografiskt djup av detta slag ger det finska flygvapnet en viktig taktisk fördel. Sverige å sin sida kan dra nytta av den finska totalförsvarsstrukturen, som Sverige nu saknar. Om en struktur, som till exempel den allmänna värnplikten körs ner, är den svår att snabbt återupprätta.

Trots skillnaderna i politisk debattkultur är hotbilderna för Sverige och Finland likadana. De konkretiseras av den ökade militära spänningen på Östersjön och de risker som följer därav. Ur rysk synvinkel är Östersjön en helhet där den militära utvecklingens följder berör inte bara S:t Petersburg utan också Murmansk. Den svenska nationella säkerhetsstrategin som offentliggjordes i januari 2017 vidhåller tillika att Östersjön till följd av den militärteknologiska utvecklingen utgör en strategisk helhet. En korrekt analys leder därför till att Östersjön inte kan indelas i regionala hotzoner.

Ur rysk synvinkel består hotbilden i Östersjön och Barentsregionen av Förenta staternas och Natos utökade missilförsvarskapacitet, vilken beskär den ryska handlingsfriheten. Också Natos utvidgning mot den ryska gränsen uppfattas som ett hot mot säkerheten.

Trots de tidvis heta diskussionerna avstår Sverige inte lätt från sin grundstrategi. Därför kan till exempel ett Nato-medlemskap bli faktum enbart i fall av ett brett nationellt konsensus. Det förutsätter att socialdemokraterna och de borgerliga partier som nu är i opposition når samförstånd. Svensk politik kännetecknas inte av snabba ryck. Huvudfrågan är den samma både i Finland och i Sverige: Skulle ett Nato-medlemskap öka säkerheten, eller skulle ett sådant skapa fler problem än det skulle lösa?

 
Författaren är pol mag, ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.

av Lars Holmqvist

I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari, presenterade statsminister Stefan Löfvén för första gången en svensk Nationell Säkerhetsstrategi. Ett samlat dokument för att beskriva den svenska säkerhetsstrategin är något som efterfrågats, men det som presenterades i januari visar på utrymme till förbättring:

• Strategidokumentet är inte glasklart avseende syfte och mål
• Ytterst lite i dokumentet beskriver ”hur”. En strategi skall visserligen inte vara ett detaljreglerande dokument, men något om tillvägagångssätt ur ett principiellt perspektiv skulle vara värdefullt
• Strategin gör inte en tydlig åtskillnad mellan icke fientliga hot (naturkatastrofer, slarv, etc.) och aktörsdrivna hot (sabotage, hot, desinformation, våld, etc.)
• De hot som ligger i olika former av psykologisk krigföring berörs i princip inte alls.

Ytterligare en brist i strategiarbetet kan illustreras av det som Carl Bergqvist/Wiseman föredömligt pekar på i sitt blogginlägg från 12 februari där han redogör för hur vår livsmedelsstrategi och militära doktrin inte hänger samman.

Punkterna ovan gör inte anspråk på att vara någon slags sanning men tar upp områden där det vore önskvärt att tydligare kunna se den av Sverige valda linjen. En säkerhetsstrategi som uppfattas som bristfällig kan lätt komma att motverka sitt syfte. Omvärlden kan felaktigt få intrycket av ett bristande svenskt intresse för säkerhetspolitik, och delar av den totala strategin kan komma att motsäga varandra.

Nedan följer en första ansats, en skissartad beskrivning av punkter som skulle kunna ingå i ett dokument av detta slag.

Strategins syfte

En svensk nationell säkerhetsstrategi är tänkt att tjäna två syften. Ett är kopplat till det utrikespolitiska läget på kort sikt och det andra är mer långsiktigt.

Att så snart som möjligt skapa en gemensam bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de hot vi kan se, som vägledning och stöd i arbetet med att stärka vår motståndskraft i alla relevanta avseenden. De senaste åren har inneburit en snabb förändring till det sämre av den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld. Säkerhetsstrategin måste utgöra ett stöd i arbetet att skapa en ensad bild av vad som är särskilt skyddsvärt, hot, våra tillgängliga resurser, gapet mellan vad vi har och vad vi behöver samt en vägbeskrivning för att överbrygga detta gap. Inte minst planering och stärkande av det icke-militära försvaret, med sin omfattande komplexitet, kräver att vi vet exakt vad vi vill och vad som då måste göras.

Att över tiden minska risken för obalans mellan vår hotbild och vår egen försvarsförmåga. Två gånger under det senaste seklet, 1925-36 och 1991-2014 har vi, påverkade av förhoppningar om en långvarig och djup fred i vår omvärld, misslyckats med att uppmärksamma de olika varningssignaler som vi borde ha upptäckt. En permanent nationell säkerhetsstrategi som uppdateras löpande kan i framtiden utgöra ett skydd eller i vart fall en minskad risk för att samma misstag sker en tredje gång…

Vad är särskilt skyddsvärt?

Det är viktigt att vi förstår att i händelse av krig eller krigsliknande tillstånd så kommer Sverige inte att kunna prioritera samtliga positiva värden i samhället. Därför bör vi redan i fredstid göra avvägningar och komma fram till den prioritering som ändå måste göras. Vad i vårt samhälle är särskilt skyddsvärt? Vad kommer därmed i andra hand?

Några exempel på sådant som skulle kunna ses som särskilt skyddsvärt:

Särskilt skyddsvärt i Sverige

• Vår frihet som medborgare i en suverän nation, så som den regleras i svenska grundlagar, lagar och i internationella konventioner
• Den starka tillit, både mellan medborgarna och mellan myndigheter och medborgarna, som under lång tid har kännetecknat det svenska samhället. Det svenska samhället har en lång historia av internationellt sett mycket hög tillit, vilket är och har varit en enorm glädje och nytta för samhället. Tilliten är i hög grad en skyddsvärd tillgång och tyvärr även något som är frestande att försöka bryta ner för den som vill skada oss.
• Statsskicket, den representativa makten och ett rättsväsende under lagen
• Det svenska territoriets integritet
• De många olika beståndsdelar som utgör vår fasta, rörliga och intellektuella infrastruktur
• De stora värden som finns ackumulerade i det svenska kunskapssamhället.

Särskilt skyddsvärt för Sverige, utanför rikets gränser

• En regelbaserad multilateral världsordning baserad på respekt för ömsesidig respekt mellan stater
• Fria transportleder till lands, till sjöss, i luften och digitalt
• Frihandel, fritt utbyte av tankar och frånvaro av resehinder utöver vad som påkallas av andra staters legitima säkerhetsbehov.

Vilka aktörer kan utgöra ett hot?

Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.

Enskilda stater – eller flera stater i förening – kan med olika metoder vilja påverka svenska politiska beslutsprocesser så att vi fattar beslut som gynnar dom men inte oss.

Stater, statligt ägda företag eller privata företag kan försöka få tillgång till skyddsvärd svensk teknik genom t ex industrispionage. Ickestatliga politiska aktörer, t ex terroriströrelser, kan sträva efter att skada oss. Organiserad brottslighet kan på olika sätt skada vitala svenska intressen. Ensamvargar kan på eget initiativ förorsaka skada, t ex genom terrorhandlingar.

De fem typaktörerna ovan utgör i sig inte separata spår. Vår säkerhetsplanering bör utgå från att vi kan möta hot där två eller flera av dessa samverkar för att nå sina respektive mål. Inte heller kan vi med säkerhet anta att aktörerna måste vara utländska eller inhemska. Det kan vara frågan om både och.

Skalan av hot som dessa aktörer kan innebära är omfattande och skall här inte beskrivas i detalj. Det kan röra sig alltifrån begränsade intrång i olika register till sublim påverkan av debattklimatet i riket, över till tydliga påverkansinsatser och/eller hot och ytterst användandet av militärt våld. Skiljelinjen mellan olika typer av hot behöver inte alltid vara distinkt och lätt att omedelbart upptäcka. Inte heller är det säkert att vi vet vem som är angripare.

Mål – vad vi vill uppnå med en nationell säkerhetsstrategi

• Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter
• Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
• Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
• Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt att respekten för internationella avtal upprätthålls
• Att tillvarata svenska intressen, t ex avseende frihandel, transporter, fri telekommunikation och frihet att välja eller välja bort internationella samarbeten
• Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
• Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
• Att säkerställa att hot mot andra, främst terrorism och organiserad brottslighet, inte utgår från svenskt territorium Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ, som nämnts, skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.
• Att på olika sätt stärka befolkningens beredskap och tålighet inför umbäranden. I Finlands ”säkerhetsstrategi för samhället” lyfter man fram begreppet ”mental tålighet”. Helt utan förskönande omskrivningar och helt rätt tänkt, om än något ovant för svenskar.

Hur ska strategin genomföras? Medel och metoder för att nå uppsatta mål

Den första linjen är att förebygga hot

Inom riket

• Utveckla civilt och militärt försvar på ett sätt som skickar tydliga signaler till potentiella angripare om vår föresats att försvara oss
• Verka för ett ökat säkerhetsmedvetande hos myndigheter, företag, organisationer och individer
• Vidta åtgärder för att särskilt stärka samhällets motståndskraft mot olika former av psykologisk krigföring
• Tidigt identifiera och lösa upp omständigheter som kan leda till utanförskap och segregering
• Identifiera och oskadliggöra grupperingar som ägnar sig åt – eller stödjer – terrorverksamhet.

Utrikes

• I samverkan med andra demokratier verka för ett starkt FN som förtjänar världens respekt
• Verka för ett väl fungerande EU som förmår skapa och visa mervärden för unionens invånare
• Stödja miljöfrämjande arbete i olika internationella fora. En värld med minskade klimatrisker blir en säkrare värld även politiskt
• Genom utbildningsinsatser, biståndsinsatser och militära insatser förebygga konflikter i andra delar av världen och om de ändå skulle uppstå verka för internationella insatser som så tidigt som möjligt kan få stopp på dem.
• Flyktingkatastrofer är inte per definition ödesbundna eller oundvikliga. Borde inte vår säkerhetsstrategi även intressera sig för vad som kan göras (i samverkan med andra) för att förebygga, begränsa och förkorta de olika situationer som leder eller kan leda till flyktingströmmar?

Den andra linjen är att förbereda oss för att kunna möta hot

• Vi skall skapa en militär tröskeleffekt som är tillräckligt hög givet det dimensionerande militära hotet. Närmast genant att påpeka, men vad som är tillräcklig tröskeleffekt eller ej, beror på motståndarens förmåga och vilja. Vem bygger en fördämning utan att fundera över hur högt vattnet kan stiga?
• Vi skall förbereda oss på att kunna ta emot militär hjälp av andra och att i vår tur kunna ge militär hjälp, särskilt till länder i vårt närområde. Länderna i vårt närområde är känt skeptiska till att Sverige skulle vara kapabelt att ge verksamt stöd till sina grannar i händelse av kris eller krig. Om vi har en säkerhetsstrategi så måste den beröra frågan om att både lämna och ta emot hjälp. Om vi talar om att ge hjälp men omvärlden bedömer detta vara orealistiskt så skadas Sveriges sak. Våra alternativ är att antingen ha fog för att ställa ut löften om hjälp, eller att göra som Finland och förklara att ”vi kommer att ha fullt upp själva”. Egentligen är det anmärkningsvärt att Sveriges utfästelse gjordes 2009 och den fortfarande, åtta år senare, på det hela taget saknar substans.
• Vi skall stärka det civila försvaret i alla delar och det skall organiseras i två delar: Tanken att a) försöka minska risken och att b) minska konsekvenserna om risken skulle bli realitet, bör genomsyra alla lösningar inom det civila försvaret.
  • Förbättrat skydd av samhällsviktiga funktioner. Det skall – som exempel – vara mycket svårt för en motståndare att blockera våra importhamnar, slå ut vår strömförsörjning eller tillfoga oss skada genom cyberattacker.
  • Ökad tålighet även om motståndaren skulle lyckas penetrera vårt skydd. Vi skall vidta åtgärder och göra förberedelser för att överleva vid strypt import, saboterat elnät eller utslagna datasystem.
• Vi ska stärka befolkningens mentala tålighet, både avseende motstånds-kraft mot informationsinsatser och förmågan att hantera situationer då det civila livet präglas av inskränkningar, brist och andra umbäranden.
• Vi skall stärka förmågan till gott ledarskap i kris- och krigstid, både avseende ledningsstruktur, uttalade ansvarsförhållanden och motståndskraft mot försök att påverka beslutsfattare inom politiska sfären, förvaltningen, företag och andra aktörer. Ska möjligen redovisas som två separata punkter? Både ledningsstruktur och ledarskap är eftersatta områden som bör uppmärksammas särskilt.

Den tredje linjen är att möta och bekämpa hot när de visar sig

Vi skall planera för, förbereda oss för och öva alla delar av vårt Totalförsvar på ett sådant sätt att när ett hot blir en realitet så kommer vi inte att vika oss. Det militära försvaret kommer att försvara vårt territorium, det civila försvaret kommer att skydda medborgarna och de i sin tur kommer visa sig vara uthålliga och ståndaktiga.

Härvid spelar det ingen roll om vi faktiskt vet vilken aktör som står bakom det aktuella hotet eller om aktören agerar dolt.

Några saker att beakta: 

• Aktörsdrivna hot (cyberattacker, terrorism, sabotage, militärt våld, etc.) är till sin natur helt väsensskilda från icke aktörsdrivna hot (naturkatastrofer, olyckor, mänskligt slarv, etc.). Hotet att ett vattendrag skulle översvämmas till följd av ihållande regn eller till följd av att någon har sprängt en fördämning uppströms är av helt olika karaktär. Att förstå denna distinktion är centralt. Den nationella säkerhetsstrategin tar sin utgångspunkt i hot som är aktörsdrivna, någon eller några som uttrycker en vilja att skada Sverige och/eller dess invånare.
• Öppet krig eller krigsliknande tillstånd bör vara dimensionerande för vår totalförsvarsförmåga. Den som är väl rustad för att möta krigets hot, är även väl rustad för icke fientliga hot.
• Det är angriparens privilegium att välja när angreppet kommer, var angreppet kommer att sättas in och hur det kommer att genomföras. En angripare kan, till skillnad från naturkatastrofer, iaktta våra skyddsåtgärder och fatta beslut om hur denne skall försöka komma runt dem.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Om Finlands, UK:s och Kanadas säkerhetsstrategier
http://www.defmin.fi/sv/publikationer/strategidokument/sakerhetsstrategi_for_samhallet
https://www.gov.uk/government/publications/national-security-strategy-and-strategic-defence-and-security-review-2015
https://www.publicsafety.gc.ca/cnt/ntnl-scrt/scrng-en.aspx

av Bo Hugemark

Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Denna mening ur Solidaritetsförklaringen från 2009 röner förvånansvärt lite uppmärksamhet i den seriösa försvarsdebatten, trots att den innebär en total omsvängning från den gamla doktrinen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och trots att vi skrivit under Värdlandsavtalet, som ska göra det möjligt att ta emot och ge hjälp.

Förklaringen är kanske att det är ett alldeles för stereotypt sätt att beskriva hur vi berörs av en konflikt. Ledamoten Krister Andrén gav mig en tankeställare i en diskussion, där han framförde att vi inte borde tala om att ta och ge hjälp utan i stället hur vi ska samarbeta med andra länder för gemensamt försvar och avskräckning.

Han har alldeles rätt. Verben ge eller ta hjälp kan ge felaktiga föreställningar om vad det handlar om. Det kan bli fel på två sätt:

Ta emot militärt stöd: Detta kan frammana bilden av att Sverige angrips isolerat och måste hålla ut tills hjälpen anländer, mer eller mindre snart, beroende på om vi är alliansfria eller inte. Det är en föreställning om ett krigsutbrott som är helt föråldrad.

Ge militärt stöd: Här uppstår en oemotståndlig frestelse för neutralisterna att utmåla motståndarna som fångna i något slags stormaktstänkande från forna dagar. Ja till och med att kalla oss ”krigslystna officerare” (se ledamöterna Blomquists och Cronenbergs blogginlägg i november 2016). Även bortsett från sådana oarter kan det uppstå en motsättning mellan att försvara Sverige och försvara Baltikum.

En helt konstlad motsättning. Ty som solidaritetsförklaringen säger: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”

Med solidaritetsförklaringen har Sveriges statsmakter avsvurit sig föreställningen om att kunna stå utanför krig i närområdet. Vi skulle vara med från första stund, och diskussionen bör nu handla om hur försvarsstyrkorna bör utformas och vilka förberedelser som bör göras för att den samlade allierade försvarskraften ska bli tillräcklig.

Tillräcklig naturligtvis helst för att vara krigsavhållande. En avgörande faktor härvidlag är en gemensam operativ planering av alla de nationer som kan bli offer för en aggression. Sveriges bilaterala samarbeten är ett välkommet första steg, men en effektiv samordning kan bara ske inom Nato. Om effekten av detta säger regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i rapporten Säkerhet i ny tid : ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

Sedan detta skrevs har ett helt nytt osäkerhetsmoment oväntat dykt upp: Oron efter den chockartade valutgången i USA.  The Economist sammanfattar i sin ledare den 4 februari vad USA:s allierade måste göra om Donald Trump även fortsatt kommer att behandla dem med förakt: ”America’s allies must strive to preserve multilateral institutions for the day after Mr Trump.”

För Sverige – som hittills satsat på bilaterala avtal i stället för Natomedlemskap bör det var livsviktigt att delta i den processen. Viktigt också för våra grannländer.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.