Sverige är i krig om några år?

av Frank Rosenius Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1]. Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp. I […]

FÖRSVARSFÖRMÅGA PÅ VILLOVÄGAR



Försvarsförmåga är ett begrepp vi ofta har hört i den allt mer intensiva debatten om vårt försvar de senaste åren. Debatten handlar i huvuddrag, helt korrekt om att försvarsförmågan måste öka, vilket de flesta numera är överens om. I detta inledningsanförande har jag valt att fokusera på, och analysera de fem områden som jag bedömer har påverkat vår försvarsförmåga i störst utsträckning. Syftet med att välja en sådan utgångspunkt, och jag inte har antagit ett visionärt förhållningssätt den här gången, är en förhoppning om att kunna bidra till att tidigare misstag inte ska göras om i framtiden. 

Texten är ursprungligen publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 2-2016

Inledning

Det finns en rad anledningar och påverkande faktorer till att vår försvarsförmåga har degraderats och det finns lika många anledningar till att den inte ökar i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver. I syfte att göra min analys hanterbar så har jag valt att avgränsa den till tiden från försvarsbeslutet 2000 och fram till idag. Jag har också valt att bortse från frågan om Nato.

Jag har i min analys kommit fram till att det i huvudsak är fem områden, som i olika grad har inverkat på vår försvarsförmåga:

– Reduceringar genom försvarsbeslut

– Internationaliseringen

– Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

– Det militära budskapet

– Militära utvecklingsprojekt

Ovanstående områden överlappar varandra i flera fall. Exempelvis så är reduceringar genom försvarsbeslut tätt knutet till det politiska förhållningssättet.

Reduceringar genom försvarsbeslut

Den enskilt största faktorn, som menligt har inverkat på vår försvarsförmåga är försvarsbesluten. Om detta råder inga tvivel. Men för att ge en samlad bild går det inte att utelämna denna självklarhet.

FB 00

Inför försvarsbeslutet 2000, som slutade med att en mycket stor del av våra militära förband avvecklades, så var de flesta eniga om behovet av att reformera försvaret. Planen var att förnya och modernisera, inte att avveckla på det sätt så som det hela slutade med. Men planen var inte förankrad på finansdepartementet, vilket innebar att finansministern på egen hand gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om stora reduceringar. Det innebar att försvarsbudgeten reducerades med 4 miljarder per år, pengar som redan var intecknade, bland allt genom olika materielprojekt. Den efterföljande debatten handlade därför helt felaktigt om ”svarta hål” och att Försvarsmakten inte hade kontroll på sin ekonomi, när det i själva verket var politiska beslut som var orsaken till dessa hål.

De faktiska konsekvenserna av FB 00 innebar att försvarsförmågan inom alla försvarsgrenar reducerades kraftigt där bland annat både Arméns och Kustartilleriets brigadstruktur slogs sönder, något som man idag eftersträvar att återskapa. För marinens del och förmågan att kunna bekämpa sjömål, så blev avvecklingen av artillerisystemet 12/80 och det då helt nya tunga kustrobotbatteriet med RBS-15 två nederlag. Förmågor som nu åter igen efterfrågas. Även den sista fartygsdivisionen på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen avvecklades.

En annan vital funktion som nedmonterades var vår ubåtsskyddsförmåga som vi hade byggt upp under lång tid, baserat på lång erfarenhet. Även detta är något som vi idag har ett behov av att återskapa då vi ånyo konstaterar kränkningar av våra vatten. Försvarsbeslutet 2000 kom att bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925, och de negativa konsekvenserna påverkar oss än idag. Men det räckte inte, det skulle komma mer.

FB 04

Bara några år efter att försvarsbeslutet 2000 klubbades igenom så konstaterades det att de ekonomiska hemtagningarna ej skulle gå att genomföra snabbt nog. Det var således upplagt för ytterligare nedskärningar och fler förbandsnedläggningar.

Det nya försvaret som växte fram var inte bara mindre, det innebar också att förbandstyper och utbildningsregementen blev singularförband, d.v.s. ett artilleriregemente, ett luftvärnsregemente osv. Man utvecklade nu ”demonstratorförsvaret”[1] med syftet att vidmakthålla och utveckla förmågorna inom respektive stridfunktion. Det var således aldrig tänkt att den nya försvarsmaktsorganisationen, i stort sett samma som vi lever med idag, skulle vara anpassad för försvaret av Sverige. Därmed upphörde även försvarsplaneringen.

Försvarsbeslutet präglades dessutom av ett stort mått av regionalpolitik, vilket innebar att de olika förbandstyperna, framför allt inom Armén, blev utspridda över hela Sverige, vilket innebar att det blev mycket svårt att öva tillsammans. Artilleriet hamnade i Boden, luftvärnet i Halmstad, stridsvagnarna i Skövde och ingenjörer i Eksjö osv.

Det var även genom detta försvarsbeslut som det militära vakuumet på Gotland uppstod då det sista militära förbandet på ön avvecklades. Idag är en återuppbyggnad av försvaret på Gotland prioriterat. Den militära infrastrukturen på Gotland där P 18 tidigare låg såldes för 40 miljoner kronor. Idag lägger Försvarsmakten 780 miljoner kronor på att bygga upp en ny garnison för den stridsgrupp som ska etableras på ön.[2]

FB 09

Försvarsbeslutet 2009, som benämndes inriktningsbeslut, var egentligen bara en fortsättning på den inslagna vägen som FB 04 stipulerade. Det var givetvis en stor besvikelse för alla de som hade satt sitt hopp till den moderatledda regering som tillträdde i samband med valet 2006. Försvarsminister Mikael Odenberg valde kort efter sitt tillträde att avgå sedan det stod klart att finansministern hade planerat för ytterligare reduceringar av försvaret genom att skära i budgeten med ytterligare 3-4 miljarder.

I propositionen ”Ett användbart försvar”[3] som lades på riksdagens bord strax efter att Ryssland hade invaderat Georgien, så var man tydliga med att ekonomin var styrande till skillnad från de faktiska försvarsbehoven. ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger”.

Försvarsmaktens insatsorganisation var därmed nere på rekordlåga nivåer. I huvudsak utgörs verkansdelarna av 100 stridsflygplan, sju korvetter, fyra ubåtar och åtta manöverbataljoner med bristfälliga stödfunktioner. Ett av de största problemen som då blev kända för en större allmänhet är de omfattande materielbristerna, det som i media beskrivs som ”det ofinansierade materielberget”. Förbanden saknar stora delar av sin materiel, och den som finns börjar bli föråldrad.

FB 15

Inför försvarsbeslutet 2015 fördes en allt mer intensiv debatt. Det var en allmän uppfattning bland försvarsexperter och debattörer, och framför allt från oppositionen, att alliansregeringen inte hade tagit försvarsfrågan på det allvar som omvärldsutvecklingen dikterade. Ryssland hade inte bara invaderat Georgien, utan nu också annekterat Krim, övat kärnvapenfall mot Sverige[4] i samband med den ”ryska påsken” 2013, hotat med kärnvapen, genomfört en rad mycket stora beredskapsövningar samt påbörjat ett militärt upprustningsprogram av enorm omfattning. Till detta skall läggas undervattenskränkningen av svenskt territorium hösten 2014.

Att öka vår svenska försvarsförmåga i detta farliga läge var nu helt nödvändigt för att bättre kunna möta denna utveckling som närmade sig ett nytt kallt krig. Men när försvarsuppgörelsen presenterades i maj 2015 så kunde vi åter igen konstatera att våra politiker inte hade tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet blev förvisso ett trendbrott, då man ökade försvarsbudgeten, men problemet blev att överenskommelsen endast finansierade hälften av försvarsmaktens minimibehov. Ökningen blev endast 10,2 miljarder jämfört med det framställda minimibehovet om 20 miljarder. Man skall dock vara medveten om att dessa 20 miljarder enbart skulle finansiera de mest allvarliga bristerna från det tidigare försvarsbeslutet, inte tillföra några nya förmågor.

Nu blev utfallet således hälften, samtidigt som regeringen ställde krav på att Gotland skulle re-militariseras, och att ubåtsjaktförmågan skulle öka. En ekvation som givetvis inte går ihop. Försvarsbeslutet 2015 renderade därför i ytterligare ett haveri inom svensk försvarspolitik under 00-talet.

Baserat på ovanstående korta sammanställning av fyra försvarsbeslut så kan vi konstatera att samtliga dessa beslut, i huvudsak, har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning. Inledningsvis genom nedskärningar, och därefter genom underfinansiering, och slutligen genom att inte öka förmågan i paritet med omvärldsutvecklingen.

Internationaliseringen

Den andra faktorn som i stor utsträckning har bidragit till den succesiva degraderingen av vår nationella försvarsförmåga är det som jag har valt att benämna som ”internationaliseringen”. Det hela startade i samband med FB 00 och accelererade inför FB 04.

Pendeln svängde nu från det ena ytterläget (invasionsförsvar) till det andra ytterläget (internationella insatser). Plötsligt skulle alla försvarsgrenar och förband försöka hitta sin plats i det nya försvaret, i vissa fall upplevdes denna transformering näst intill desperat.

Man ska inte förledas att tro att det är de genomförda internationella insatserna som jag avser i den här delen, för så är det inte. Felet kan istället häledas till vårt förhållningssätt till det hela, det vill säga det som ledde till internationaliseringen av Försvarsmakten, vilket i sin tur innebar att vi övergav förmågor och funktioner som är avgörande för att kunna försvara Sverige.

Armén låg på framkant, och eftersom brigadstrukturen redan var sönderslagen, så passade den nya organisationen med små förbandsenheter utmärkt för internationella insatser. Även Flygvapnet släppte greppet om det nationella försvaret och började anpassa sig mot internationella uppgifter. Här låg fokus på CAS (Close Air Support) vilket innebär flygunderstöd till markförband under ett totalt luftherravälde, något som inte är applicerbart vid nationellt försvar. Nu etablerades även nya sanningar, som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”[5].

Marinen kom också att gå denna väg. All verksamhet skulle nu ha en internationell prägel och alla marina förband anmäldes till EU styrkeregister. Förbanden skulle nu övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. Övningarna blev mycket lågintensiva och omfattades ofta av att ligga i en tilldelad ruta i havet och försöka hitta smugglare av olika slag.

Marinens nya huvudfiende vid denna tidpunkt blev terroristen! Terroristen var ett lämpligt objekt eftersom vi fortfarande påmindes om terrorattacken (9/11) mot USA. Terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen var en annan händelse som påverkade vägvalet. Hon blev attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna, eftersom många chefer ansåg att det var i den miljön vi skulle verka i framtiden.

Den lilla terroristbåten FIAC (Fast Inshore Attack Craft) blev därmed känd för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet vid sjöstridsflottiljerna under många år, tillsammans med LSF (Low Slow Flyer) som utgjordes av ytterst okvalificerade propellerflygplan. För att kunna hantera dessa nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg, och övningar med flottans huvudvapensystem så som ubåtsjakttorpeder och robotar reducerades till ett absolut minimum.

Interoperabilitet blev nu ett nytt modeord, men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och datalänar. På grund av detta så var svenska flottan hänvisad till talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet.

För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i sin existenskamp i det nya insatta insatsförsvaret.

Minröjningsförbanden påverkades i mindre omfattning. Det fanns fortfarande otroligt många minor kvar på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från ”minröjningsoperationer” till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen ”miljöoperationer”. Minröjningsförbanden gjorde under den här perioden ett föredömligt bra arbete med att städa i Östersjön. För amfibieförbandet så blev den enda kvarvarande bataljonen delvis ominriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon.

I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken, det som skulle bli ME01 med korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget Trossö. Terroristen som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara Piraten.

Efter insatsen i Adenviken kom så den första vändpunkten, och de nationella övningarna på hemmaplan började återupptas. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträngd, ett annat var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot.

Den slutliga vändpunkten kom dock strax efter att Jan Thörnqvist tillträdde som marinchef då han mycket befriande deklarerade att ”Strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen. Kan vi hantera en sådan situation står vi även inom ramen för detta väl rustade att möta även mer lågteknologiska hot som exempelvis sjöfartsskydd mot pirater i Indiska oceanen”. [6]

Därmed var ordningen återställd och marinen började åter igen, enligt min mening, fokusera på rätt saker.

Marinen har gjort oerhört bra ifrån sig under både internationella övningar och insatser. ML-insatserna utanför Libanon, och ME-insatserna utanför Somalia och amfibieförbandet i Tchad är bara några exempel. Men felet, och det som har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning, var att pendeln tilläts svänga för långt, ända till det andra ytterläget. Det här innebar att förmågan inom en rad helt avgörande områden reducerades i allt för hög grad, något som vi under de senaste åren har jobbat hårt för att återta.

Sammanfattar man konsekvenserna av internationaliseringen så kan jag konstatera att det innebar en felfokusering inom marinen, där vi helt anpassade oss mot en okvalificerad motståndare. Avvecklingen av ubåtsskyddet fortsatte, och den sjöoperativa helikopterförmågan utgick till förmån för att de sista Hkp 4 anpassades för uppgifter inom Nordic Battlegroup (NBG 08)[7]. Värnplikten avskaffades, armén slutade öva i sammansatta förband. Inom flygvapnet avvecklades hela krigsflygbassystemet. Möjligheten till sjömålsbekämpning inom Flygvapnet höll på att utgå i samband med övergången till JAS 39 C/D då Försvarsmakten inte beställde någon integration av roboten. Vi räddades här av Thailand som beställde robot 15 till sina flygplan, och därmed så fick Sverige det på köpet[8], något vi idag ska vara väldigt tacksamma för.

Jag vill ånyo poängtera att man måste skilja på internationella insatser och internationaliseringen av Försvarsmakten. Det förstnämnda har vi utfört föredömligt, samtidigt som det sistnämnda i vissa avseenden har varit direkt skadligt för vår försvarsförmåga.

Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

Det politiska förhållningssättet till frågan om försvar och säkerhet är givetvis hårt knutet till försvarsbeslut och ekonomi, men det är trots det en påverkande faktor som måste belysas. Försvarsberedningens slutsats från 2004 kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”[9]

Det är givetvis lätt att vara efterklok och idag säga att beredningen hade fel. Istället kan man konstatera att försvarsberedningens rekommendation vid ett försämrat omvärldsläge var helt korrekt. ”Efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring kommer det att krävas flera successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta allvarligare hot mot riket”[10]

Men det här sätter också fingret på frågan om politiskt förhållningssätt eftersom politisk nivå ännu ej har tagit ett enda beslut av större magnitud som har bidragit till att bättre kunna möta allvarligare hot i enlighet med vad 2004 års försvarsberedningen rekommenderade.

Istället gjorde man i princip tvärt om. 2008 tillsatte regeringen det som kom att kallas genomförandegruppen. En låg rad materielprojekt ströks, och lika många reducerades. Det var här som bland annat den planerade luftvärnsroboten till våra Visbykorvetter försvann. Detta skedde samtidigt som Ryssland invaderade Georgien. När riksrevisionen senare granskade ärendet kom man fram till att ”sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor… Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar… Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna.”

Det var också här som begreppet ”skönmålning” blev allmänt vedertaget inom försvarspolitiken. Det politiska budskapet som trummades ut var att regeringen stärkte försvarsförmågan, och att man nu skapade ett ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kunde möta morgondagens hot som var komplexa oförutsägbara och gränslösa”. Det såg bra ut i alla debattartiklar, men verkligheten var givetvis en helt annan. Underfinansieringen var ett faktum, och ÖB Sverker Göranson försökte gång på gång förklara det prekära läget. Något som nådde sitt crescendo när han i Almedalen 2013 gjorde en liknelse, och förklarade att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte mer pengar tillfördes.

Men inte ens en rad omvälvande händelser under den här perioden skulle rendera i att regeringen vidtog några konkreta förmågeökande åtgärder. 2009 genomförde Ryssland övningen Zapad där man övade kärnvapenanfall mot Polen. 2011 lanserades det ryska upprustningsprogrammet om 5000 miljarder kronor. Samma år hade vi en befarad undervattenskränkning på västkusten. 2012 konstaterade MUST att spionaget mot Sverige ökade samtidigt som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren(m) skrev att ”Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge”. Drygt ett år senare annekterade Ryssland Krim, och startade ett krig i östra Ukraina.

Efter regeringsskiftet 2014 så skrev moderaternas nya försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark en debattartikel i SvD[11] där han bland annat skrev ”just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna” samt ”med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit”.

När socialdemokraterna övertog regeringsmakten var det nog många som hoppades på konkreta åtgärder givet det allt mer försämrade omvärdsläget. Inte minst beroende på den hårda kritiken som utdelats i opposition. Men åter igen så uteblev de konkreta åtgärderna, vilket jag beskrev i den första delen om försvarsbesluten.

Det militära budskapet

Det politiska förhållningssättet till försvarsfrågan är i vissa fall tätt knuten till det militära budskapet. Men hur har Försvarsmaktens budskap och prioriteringar påverkat försvarsförmågan?

ÖB Håkan Syrén skrev sommaren 2004 att ”en återgång till den tidigare situationen är utesluten. Nu måste vi istället kunna möta nya hot mot oss som en del av en vidare europeisk och global gemenskap”[12] I samma skrift deklarerade ÖB även att ”vi måste göra upp med de sista resterna av det gamla invasionsförsvaret – inte bara i teorin, utan också i praktiken”[13].

Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men vi kan nu konstatera att situationen idag har många likheter med den tidigare och att stora delar från det gamla invasionsförsvaret, som vi gjorde upp med, hade behövts idag.

Ett annat exempel där Försvarsmaktens budskap har påverkat är frågan om Gotland. ÖB Sverker Göranson avrådde från att satsa resurser på Gotland med hänvisning till vårt försvarskoncept med operativ rörlighet.[14] Den tidigare alliansregeringen gick på ÖB:s linje trots att få oberoende försvarsexperter och analytiker delade den bedömningen. I samband med det senaste försvarsbeslutet valde regeringen att överge ÖB:s linje i frågan, vilket innebär att permanenta förband på Gotland nu återinrättas.

Försvarsmaktens budskap har inte heller alltid varit entydigt. I sitt tal[15] under Folk & Försvar i Sälen januari 2015 tog ÖB Sverker Göranson upp den operativa förmågan. ”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”.

Kort senare, efter att vår nya ÖB Micael Bydén tillträdde så var budskapet runt operativ förmåga ett annat. Bara nio månader senare, i oktober 2015 intervjuades ÖB i Studio 1 och budskapet var då att ”jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga”. ÖB lade också till att ”I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”[16]

Det skilda budskapen kan möjligen bottna i att vår nya ÖB vill sätta en positiv bild av vårt försvar istället för att påvisa brister, något som givetvis är bra. Men det finns också en risk att diametralt skilda budskap kan skapa förvirring runt de faktiska försvarsbehoven, vilket i sin tur kan riskera att den politiska nivån kan förledas att tro att försvarsbehoven är tillfredsställda.

Militära utvecklingsprojekt

Det sista området som jag bedömer har inverkat negativt på utvecklingen av vår försvarsförmåga är raden av militära utvecklingsprojekt, något som skulle kunna rendera i lika många uppsatser.

När Försvarsmakten skulle förnyas i samband med FB 00 så startades projektet NBF (Nätverksbaserat Försvar). Kostnaden sägs ha landat på runt fem miljarder, med mycket ringa uteffekt kopplat till faktisk försvarsförmåga.

Visbyprojektet är ett annat utvecklingsprojekt som har kostat oss över tio miljarder. Vi beställde och betalade för sex korvetter men fick fem! Fartygen har idag exakt samma vapensystem som äldre korvetter och det tog hela 15 år från sjösättning av det första fartyget fram till leverans av det sista. Även om fartygen idag är väl fungerande, så ställer jag mig tveksam till att Försvarsmakten i framtiden ska ge sig in i liknande utvecklingsprojekt.

Det finns en rad andra projekt inom ramen för det nordiska samarbetet som i olika grad har havererat. Det uttalade syftet med de samnordiska materielprojekten var att ”på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive lands försvarsförmåga”. Men utfallen visar tyvärr allt för ofta på havererade samarbeten och kompromisslösningar som följd. När Helikopter 14 skulle anskaffas värderade regeringen ett nordiskt samarbete högre än att Försvarsmakten skulle få den bästa helikoptern. I det nordiska ubåtsprojektet Viking så drog sig först Norge ur, och därefter Danmark, och projekthaveriet var ett faktum trots många investerade skattemiljoner. Den splitterskyddade granatkastaren AMOS är ett annat projekt där först Norge och Danmark drog sig ur, sedan Sverige på grund av alliansregeringens besparingar på försvaret 2008. Projektet kostade enligt riksrevisionen Sverige 860 miljoner med utebliven förmåga som följd.

Archerprojektet skulle däremot slå belackarna på fingrarna. Man avvecklade Sveriges sista 48 artilleripjäser för att återanvända delar till 24 nya Archer vardera till Sverige och Norge. Projektet framhölls som det goda exemplet, där Sverige skulle spara 400 miljoner genom samarbetet. Men även detta samarbete havererade. Norge drog sig ur på grund av förseningar och låg tilltro till systemet, vilket innebär att Sverige kan komma att få bära alla kostnader på egen hand.

Baserat på ovanstående blir det därför svårt att hävda att försvarsförmågan har ökat i paritet med kostnaderna för alla dessa projekt.

Sammanfattning

Om man sammanfattar dessa fem områden kan man förenklat säga att:

  • Samtliga försvarsbeslut har i grunden varit underfinansierade 
  • Internationaliseringen har inverkat menligt på den nationell försvarsförmågan. 
  • Våra politiker har följt och debatterat den försämrade omvärldsutvecklingen, men inte vidtagit några konkreta åtgärder för att möta den 
  • Försvarsmakten har bidragit till att accelerera internationaliseringen, och i vissa fall har man ej varit entydiga i sitt förmedlande budskap. 
  • Utvecklingsprojekt och nordiska samarbeten inom materielområdet har sällan bidragit till ökad försvarsförmåga. 

Ovanstående faktorer har i olika grad, och på olika sätt inverkat på uppbyggnaden av vår försvarsförmåga, och möjligen kan denna text bidra till en påminnelse om eftertänksamhet inför framtida vägval där vi måste tillse att:

  • Försvarsbesluten blir realistiska, långsiktiga och finansierade. 
  • Basförmågor vidmakthållas, även vid ett förbättrat omvärldsläge (jmf internationaliseringen). 
  • Förhållningssättet till omvärldsläget tas på allvar av våra politiker, inte bara i teorin, utan även i praktiken. 
  • Försvarsmakten måste framställa försvarsbehoven utifrån faktiska omständigheter, och inte utefter vad man kan förväntas få igenom ekonomiskt. 
  • Kostsamma utvecklingsprojekt måste undvikas. Försvarsförmåga, låg kostnad och hög leveranssäkerhet måste vara vägledande. 

Slutligen tål det att påminnas om att försvarsförmåga är något relativt! Det innebär att om vi satsar 10 miljarder på att öka vår förmåga samtidigt som vår motståndare satsar 5000 miljarder, så har vi inte åstadkommit annat än en kraftfull relativ förmågereducering. Det är något som ofta glöms bort i den försvarspolitiska debatten.

Fotnoter:

[1] Budgetunderlag för år 2004, Försvarsmakten, 2003-02-28, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2004/bu04_hdok_2004_med_bilagor.pdf

[2]”Nya garnisonen kostar 780 miljoner”, SR P4 Gotland, 2016-05-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6422704

[3] ”Ett användbart försvar”, Regeringens 2008/09:140, 2009-03-19

[4] ”Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige”, DN, 2016-02-02, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/

[5] Försvarspolitisk talesperson Håkan Juholt (s), http://www.svd.se/folkpartiet-vill-skapa-ny-varnplikt

[6] ”Nationella övningar lägger grunden”, Jan Thörnqvist, Marinbloggen, 2012-05-08

[7] ”Helikoptrar till NBG försenade”, Försvarsmakten, 2007-12-17, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2007/12/helikoptrar-till-nbg-forsenade/

[8] ”Den icke existerande vapenarsenalen”, Wismans Wisdoms, 2013-09-04, http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/fortsatt-om-den-icke-existerande.html

[9] ”Säkrare grannskap – osäkrare värld”, Regeringskansliet, 2003-02-27, http://www.regeringen.se/contentassets/7c5b30f0b33a451899d217085be6d765/sakrare-grannskap—osaker-varld

[10] Ibid

[11] ”Tid för klarspråk om försvaret”, Hans Wallmark, SvD Brännpunkt, 2015-01-11, http://www.svd.se/tid-for-klarsprak-om-forsvaret

[12] ”Vägen framåt”, ÖB Håkan Syrén, Försvarsmaken, 2004

[13] Ibid

[14] ”Försvarsmakten avråder från att satsa resurser på Gotland”, SR, 2015-04-28

[15] ”Förutsättningar inför ett nytt försvarsbeslut”, ÖB Sverker Göranson, Folk & Försvar Sälen, 2015-01-12, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-organisation-forband/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/150112-forutsattningar-infor-nytt-forsvarsbeslut-ob-sverker-goranson-anforande-vid-folk-och-forsvar-2015-webb.pdf

[16] ”Nya ÖB räds inte ryssen”, Sveriges Radio Studio 1, 2015-10-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6269704 

KKrVa studie ”Hotet” – några slutsatser avseende Försvarmaktens utveckling

I Almedalen presenterade Kungl Krigsvetenskapsakademien studien ”Hotet” där ryska medel och metoder vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige analyserats (se länk http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas). Studien ska ligga till grund för fortsatt arbete inom Akademien för hur Försvarsmakten bör utvecklas. Detta arbete kommer att ske under det närmaste året och omfatta detaljerade analyser av bland annat: svagheter och styrkor i dagens organisation, behov av olika vapensystem och funktioner för att möta de beskrivna hoten, möjligheter att utnyttja ny teknik, nödvändig taktikanpassning och utformningen av olika stödfunktioner. Studien ska också utgöra ett underlag för att analysera det civila samhällets möjligheter att hantera de typer av angrepp som beskrivs.
Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:

  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.

Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning.
Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden. Dessutom, kunskapen behövs för att vara en kompetent upphandlare.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:
Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.

P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltog i studien ”Hotet”.

Gästinlägg: Elektromagnetisk tröskeleffekt – en förmåga i skuggorna.

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid utvecklingsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Artikeln är ursprungligen publicerad i det senaste numret av KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet nr 2 2016.

/ Skipper

—————-

Då vår nuvarande ÖB tillträdde lanserade han de fyra T:na, Tillsammans, Trovärdighet, Tillgänglighet och Tröskeleffekt som ledfyrar för Försvarsmakten.
Jag kommer i föreliggande artikel att ta fasta på och diskutera kring begreppet ”tröskeleffekt” och hur detta kan betraktas icke endast ur ett kinetiskt perspektiv utan även ur ett elektromagnetiskt(EM).

För att först definiera begreppet ”tröskeleffekt” har jag använt mig av Anders Åkermarks uppsats Tröskelförsvar- En jämförelse mellan svenska och finska förmågor (FHS 2014)

I denna uppsats definierar Åkermark begreppet tröskeleffekt genom att dela upp det i tillträdesförsvar och kontrollbestridande försvar där det tillträdesbestridande försvaret syftar på förmågan att påverka motståndarens stridskrafter utanför vårt territorium medan det kontrollbestridande försvaret syftar på förmågor inom det egna territoriet.

När det gäller den elektromagnetiska domänen så glider dessa två begrepp in i varandra.

På grund av räckvidden hos vissa radar, radio och telekrigssystem så får vi förmåga att verka utanför territoriet men det går inte att hindra en motståndare att nyttja EM-spektret utan bara att bestrida kontrollen över det samma.

En annan definition på tröskeleffekt återfinns i Mikael Becks uppsats Luftvärnets förmåga att höja tröskeleffekten och bidra till avskräckning (FHS 2014) där följande definition återfinns:

Åtgärder i form av anskaffning och användande av militära förmågor samt byggande av allianser i syfte att höja kostnaderna för en potentiell utmanare att fullfölja hot. Ytterst syftar denna kostnadsökning till att avskräcka utmanaren och att avstå från angrepp.

Utgående från dessa båda med dels ett geografiskt fokus och dels ett fokus på kostnad för motståndaren kommer här tankarna kring den elektromagnetiska tröskeleffekten att utvecklas.

Syftet med krigföringen inom det elektromagnetiska spektrumet kan delas in på följande sätt.

1. Förmåga att få egna sensorer att upptäcka, lokalisera och identifiera motståndarens plattformar, förband och ledningsresurser.

2. Förmåga att påverka motståndarens sensor och ledningsförmåga.

3. Förmåga att skydda egna sensorer och ledningssystem från motståndarens påverkan.

I punkt nummer ett byggs förmågan upp av komponenter som sensorer i olika frekvensområden som dels gör att motståndaren måste vidta skydds- eller påverkansåtgärder för att undgå upptäckt alternativt sänka räckvidden på våra sensorer eller försvåra identifiering. Nyckelbegrepp för skapande av tröskeleffekt här är spridning både i geografi och spektrum, egna sensorers räckvidd utanför eget territorium samt personalens kompetens.

I punkt nummer två krävs att punkt nummer ett är uppfylld samt att vi disponerar system för att kunna påverka i det aktuella spektret. Här kan vi påverka motståndaren på djupet genom att verka mot vederbörandes ledningsförmåga och sensorer förutsatt att vi kan nyttja de möjligheter vågutbredning och geografi ger oss. Som exempel kan motståndarens radionät avsedda för ledning över större yta påverkas(HF-nät) eller att motståndarens långräckviddiga radar påverkas.

Punkt nummer tre är vital för att vi skall behålla vår förmåga till ledning och informationsinhämtning. Här är spridningen i spektrum och nyttjandet av geografin och den sammantagna floran av tekniska och taktiska skyddsåtgärder av stor vikt. Denna robusthet hos egna system och organisationsstrukturer är ett av motståndarens viktigaste underrättelsebehov och behovet att skapa denna robusthet kan inte nog påpekas.

Hanterar vi dessa tre punkter på ett genomtänkt sätt kommer motstådaren att behöva allokera avsevärt med resurser i form av signalspaning, underrättelsebearbetning, resurser för telestörning, förbekämpning, skydd av egna sensorer och sambandssystem samt att vi hos motståndaren uppnår en känsla osäkerhet vilket kräver högre risktagning hos denne- både inom dennes eget territorium så väl som vårt.

Väl genomtänkta kan vi i samtliga tre punkter dessutom skapa oss ett djup i nyttjandet av krigföring i EM-Spektret. Beroende på system kan vi djupt in på motståndarens sjöterritorium påverka och exploatera dennes ledningsförmåga. Vi kan på internationellt vatten påverka och exploatera både motståndarens sensor och sambandsförmåga samt behålla vår egen kapacitet någorlunda intakt och in över eget territorium upprätthålla egen ledningskapacitet och kapacitet för sensorinformation. Till sitt yttersta handlar kriget i EM-spektret sålunda om ledningskapacitet och sensorinformation.

En något underskattad metod för att skapa denna osäkerhet är att nyttja de manuellt styrda metoderna för t.ex. skydd mot motståndarens upptäckt, lokalisering och exploatering av våra sambands och sensorsystem då dessa inte kan förutses lika lätt som tekniska systems agerande. Förutom att som tidigare nämnts taktisera med geografiska och vågutbredningsfaktorer så kan man nyttja manuellt styrda sändningar, att låta det mänskliga ögat och örat identifiera olika former av störningar samt att istället för att utveckla nya avancerade sambandssystem kanske kliva ett steg tillbaka och kräva att nyanskaffade system skall stödja ett antal manuella metoder som med ger ett helt annat taktiserande än automatiska system.

Ett fiktivt exempel på att höja EM-tröskeleffekten kan vara att åter nyttja telegrafi i syfte att skapa säker förbindelse för korta meddelanden. Förutsättningarna finns tekniskt och personellt finns det förutsättningar då sambandspersonalen nu mer är anställd. Denna åtgärd är exempel på hur vi nyttjar en form av samband som tvingar en motståndare att inneha en förmåga mot ett system som de troligtvis ej räknat med behöva verka emot och som dessutom kräver stora störresurser av motståndaren för att förneka våra marina förband ledning.

Ett mer konkret exempel är placerandet av sensorer där man blandar passiva och aktiva, rörliga och fasta dels i syfte att tvinga motståndaren att både uppträda restriktivt med egen sändning samt att belysa t.ex. ett flygplan ur olika vinklar eftersom de flesta stridsflygplan har minst radarmålarea framifrån med betydligt större sådan från sidan.

Delkomponenter i skapandet av EM-tröskeleffekt 

För att uppnå denna förmåga till elektromagnetisk tröskeleffekt kan följande åtgärder vidtagas:

  • Öka förståelsen för krigföring i det elektromagnetiska spektret bland elever på FHS Stabsutbildning och på Högre Stabsofficerskursen. Här av ses en mer fördjupad del avseende EM-taktik än det som ingår in utbildningen rörande informationsoperationer. 
  • Att FMV av Marinen erhåller ett urval av vilka tekniska och taktiska metoder nya sambandssystem skall stödja. 
  • Att all personal i Marinen som nyttjar samband och eller sensorsystem göres medvetna och deras roll i att skapa denna typ av tröskeleffekt. 
  • Att det vid SSS införs ett för utbilning inom taktiskt hanterande av EM lämpligt verktyg. 

Det är min uppfattning att viljan till skapandet av denna sortens tröskeleffekt inte i första hand ligger på specialister utan på taktikerna. Vi behöver tänka både på geografisk och spektral spridning av våra stridskrafter. Vi behöver tänka i termer av geometri när vi grupperar förband och enskilda enheter för att de skall få optimal verkan både med sensorer men även optimera skyddet för den egna ledningsförmågan. Tekniska förmågor i sensorer och sambandssystem måste kompletteras med möjligheten till taktiserande för att kunna få ut maximal effekt mot motståndaren.

Marinen kan genom ett väl genomtänkt nyttjande av EM-spektret bestrida motståndarens kontroll över det samma så att denne måste räkna med större förluster bland sina plattformar och förband genom att vi behåller förmåga till egen ledning, förnekar motståndaren stridsinformation och att våra sensorer ges möjlighet att verka med liten fientlig påverkan på t.ex. räckvidd.

Insatsen för att höja den elektromagnetiska tröskeleffekten ligger i huvudsak inte i mer avancerad materiel utan i taktik och kunskap om hur att nyttja vår materiel.

/ Håkan Lindberg

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet ”SCHWEDEN” på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.

På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat – och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.

Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en ”bostadsställning” med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.

Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

Försvaret dubbelt upp – nu!

  av Lars Wedin Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra. Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit […]

Vindkraft kontra nationella försvarsbehov

Det här blir förmodligen ett av de viktigare inläggen som skrivits på denna blogg under senare tid. Det berör den största vindkraft-etableringen på hav som genomförts i Sverige. Den är planerad att förläggas mitt i Hanöbukten – och därmed också mitt i ett av sveriges viktigaste och mest frekvent använda militära övningsområden. 

På bilden här nedan har jag lagt in det havsområde i Hanöbukten där företaget Blekingen Offshore avser etablera 500-700 vindkraftsturbiner! Lägger man bara in vindkraftparken, så ser det för den oinvigde inte så farligt ut. Men så enkelt är det tyvärr inte.

Projektet, med många tunga ägare med stort politiskt inflytande, väntar just nu på ett regeringsbeslut. Om regeringen medger utbyggnaden, vilket enligt riksdagsledamoten Annika Engblom (m) kan komma att ske inom kort så vore det en katastrof. Varför? Ett sådant beslut vore fullständigt förödande för Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Det är det sista vi behöver i en tid som nu där säkerhetsläget är det sämsta sedan kalla kriget!

Men varför vore då en vindkraftetablering i Hanöbukten, i det planerade området så katastrofalt?

För det första så är vindkraftparken planerad att förläggas på gränsen mellan de militära övningsområdena Hanö Nord (D164) och Hanö Väst (D165) och precis intill Hanö Ost (D166). Se bild med de militära övningsområdena inritade här nedan (rött streckat).

Att förlägga en vindkraftpark i detta område skulle inverka menligt på övningsverksamheten, och i vissa fall förhindra den helt och hållet.

Det kan för marinens del till exempel (men inte begränsas till) handla om:

– Luftvärnsskjutningar från fartyg mot bogserade luftmål
– Skjutningar från fartyg mot bogserade sjömål
– Luftförsvarsövningar mot stridsflygplan på låg höjd
– Ubåtsjaktövningar
– Torpedskjutningar
– Sjunkbombfällning
– Ubåtsövningsverksamhet
– Ytstridsövningar

Med tanke på områdets placering, i stort sett mitt i övningsområde Hanö, så omöjliggörs mer eller mindre skjutning med artilleri mot bogserade luftmål, en verksamhet som är en grundförutsättning för att kunna öva fartygens egenskydd och därmed besättningen överlevnad.

Målen bogseras av ovanstående flygplanstyp, som bogserar upp till två mål i vajer efter sig. Vajerlängden kan vara upp till 4000 meter vilket gör att flygplanen får en stor svängradie. Både flygplan och mål måste hela tiden befinna sig inom övningsområdet. För att detta ska kunna uppnås flyger man i en bana som normalt sett brukar uppta en stor del av ovanstående övningsområde.

När man väljer bana för målflyget måste man också hitta fria skjutsektorer, där det är helt tomt på ytan både från fasta föremål (så som vindkraftverk) men framför allt fritt från fartyg på ytan och flygplan i luften.

Luftrummet ovanför övningsområdet brukar vi dessa övningar avlysas, vilket gör att man slipper flygtrafiken under själva skjutningen. Men fartygstrafik kan man inte avlysa eller förhindra på samma sätt, varför man måste ta hänsyn till den i sin planering. I vissa områden är den mer intensiv än på andra ställen vilket nedanstående bild illustrerar.

Som vi då kan se så minskar området som är aktuell för att genomföra övningar, och till saken hör det att det är precis i det område som det planerade vindkraftsparken ska byggas, som det oftast är möjligt att hitta möjliga skjutsektorer. Vilket sammanträffande!
För formens skulle så bör tilläggas att när man skjuter med 57mm allmålskanon så är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd i en sektor om cirka 90 grader med utgångspunkt från skjutande fartyg. I hela denna sektor får ingenting befinna sig.

500-700 vindkraftverk mitt i detta övningsområde skulle näst intill omöjliggöra den här typen av verksamhet och mycket annat. 
Försvarsmakten genomföra givetvis även verksamhet som är skyddsvärd, och då vill man givetvis genomföra den på eget territorium. Då begränsas nyttjandet av det aktuella övningsområdet ytterligare vilket nedanstående bild illustrerar.

Den rödmarkerade delen i bilden här ovan är den del av övningsområdet som ligger utanför svenskt territorium, d.v.s på internationellt vatten. 
Med en vindkraftspark i övningsområdet så begränsas det tillgängliga området för att kunna bedriva nödvändig verksamhet till ett absolut minimum. Här ska man också betänka att i den norra delen, längs kusten så förekommer det en hel del fritidsbåtstrafik och kustfiske, vilket ytterligare begränsar det disponibla området.
Men även flygvapnets övningsområden kommer att påverkas. Se bild här nedan.

Hela den planerade vindkraftparken ligger som synes även i Flygvapnets övningsområde (Sektor S13). Det här skulle omöjliggöra lågflygning i det aktuella området, och inverka negativt på möjligheterna till samverkan mellan marin- och flygstridskrafter. Just Hanöbukten är unikt på det sättet att en av sveriges största militära flygplatser ligger i samma område som sveriges huvudbas för marinen.

Vindkraftparken ligger dessutom i nära anslutning till in-/utflygning från den militära flygplatsen F 17 med allt vad det innebär.

Ovanstående är bara ett axplock av saker som påverkas negativt, och som inte omgärdas av försvarssekretess. För detaljerad konsekvensanalys så finns sådan information enligt uppgift framtagen av Försvarsmakten, och redovisad i en hemlig skrivelse. Här redovisas förmodligen även vindkraftparkens inverkan på operativ verksamhet, d.v.s. ej övning. Till detta skall läggas eventuell inverkan på andra försvarsmyndigheters verksamhet, något som i vissa fall kan vara avgörande för rikets säkerhet.

Mest häpnadsväckande i sammanhanget är den naivitet och okunskap som Anders Nilsson (VD för Blekinge Offshore) förmedlar i och med sitt uttalande hos SVT:


– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.

Nej Anders Nilsson, det är bara ett svepskäl att hänvisa till realistiska övningar. Det handlar om möjlighet att öva eller att inte kunna öva, alternativt att bli så begränsad att det inte går att genomföra de realistiska övningar du själv nämner. Men framför allt andra saker som påverkas, men som inte kan redovisas här.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig informationen från Försvarsmakten, och sätter stopp för etableringen på just den här platsen! Om så inte görs, och regeringen godkänner projektet så kommer byggstarten ske redan i år och vi kommer att ha de första av de 500-700 vindkraftverken i drift redan 2018 och därmed också menlig inverkan på Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Försvarets behov är av riksintresse, och vindkraft är ett särintresse! Vilket som ska vara styrande bör därför vara solklart! 

En annan sak som står helt klart är att konsekvenserna av planerad vindkraftsutbyggnad kommer att bli betydligt värre än vad som återges här ovan när man tillför detaljer som omfattas av försvarssekretess.


En mer rimlig placering (ur mitt lekmannaperspektiv) hade varit väster om hela övningsområdet vid ”taggen”. Där stör det troligtvis betydligt mindre, och området är dessutom grundare, vilket borde vara en positiv faktor när man ska anlägga saker på botten…


Mer läsning i ämnet:
SVT
Försvarsmakten om vindkraftverk
Tidigare inlägg här på bloggen


Militärt missnöje

av Olof Santesson Inom försvaret gror missnöje. Publikinlägg på det temat bröt sig mot trevliga frågor och svar när Micael Bydén ett stycke in i maj framträdde vid Allmänna försvarsföreningens årsmöte i Lejonskjöldska salen på FHS. Nye ÖB, som gentemot organisation och omvärld inlett sitt jobb med nästan bedövande optimism, verkade i det ögonblicket mest […]

Replik: Fel om slussen på A26!

Debatten om ubåtar i allmänhet och A26 i synnerhet fortsätter. Här nedan publiceras en replik på Nils Bruzelius tidigare debattinlägg ”Skrota slussen på A26”. Repliken är författad av ubåtsofficeren Marcus Dansarie.


/ Skipper
———————
Nils Bruzelius skrev för några dagar sedan ett inlägg om slussen på nästa generations ubåt. Som stöd för sin tes att den planerade flexibla nyttolastslussen (flexible payload lock) inte är praktiskt användbar presenterar Nils Bruzelius ett flertal argument. Tyvärr klarar de inte en närmare granskning.

Den första argumentet är att slussluckan, på grund av dess låga placering i fören, kan få problem att sluta tätt efter öppning på grund av grus eller lera. Av reklambilderna att döma ligger slussluckans undre kant minst en och en halv meter ovanför kölen, väl fritt från botten. Även om grus och lera på något vis skulle färdas uppåt och förhindra luckan från att sluta tätt omöjliggör det inte länsning av slussen med tryckluft. Att saker fastnar i mynningsluckor på torpedtuber är inte ovanligt och går normalt att lösa. Ägnar man sig åt in- eller utslussning av dykare kan de enkelt åtgärda problem av den typ som beskrivs.

Utslussning från svävande ubåt är fullt möjligt, även om det är korrekt att det finns navigatoriska problem i strömmande vatten. Här säger nog en bild mer än tusen ord.

Slussövning med USS Hawaii på periskopdjup. U.S. Navy photo by Senior Chief Mass Communication Specialist Andrew McKaskle (Released)
Att reklambilderna visar en ubåt i klart vatten är inte märkligt – det är svårt att illustrera fartyget på ett annat sätt. Ett grundläggande krav på militära dykare är att de kan navigera under vattnet även när sikten är dålig, annars kommer de få svårt att genomföra sina uppgifter. Det är sant att hydroakustiska fyrar och transpondrar är röjande, men röjningsrisk och -avstånd kan minimeras genom korrekt val av frekvens, effekt och modulation. Vidare är all militär verksamhet riskfylld och bland en chefs viktigaste uppgifter finns riskavvägning – exempelvis mellan risken för upptäckt och risken för att dykarna inte hittar ubåten. En dykare som av någon anledning tappat bort sig har dessutom möjligheten att gå upp till ytan för att där fastställa sin position.

En anekdot om fartygschefers i US Navy ovilja att använda en radioboj nämns. Att risken för att något ska gå fel skulle förhindra användning är ett intressant argument eftersom, återigen, all militär verksamhet innebär en risk. Jämförelsen haltar också eftersom det i exemplet fanns ett alternativ – att gå upp till periskopdjup och där använda ordinarie antennsystem. Givetvis måste tillförlitligheten hos militär materiel vara hög. Den verifieras under provturer och övningar. Därigenom kan problem upptäckas och åtgärdas under kontrollerade förhållanden samtidigt som inblandade ges förtroende för materielen när den ska användas på riktigt.

Slutligen menar kommendör Bruzelius att slussen medför en ”betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift”. 

Det är väldigt stora ord. Vad han anser att ubåt typ A26 huvuduppgift ska vara nämns inte heller. Det ligger nära till hands att anta att han, färgad av tjänstgöring ombord på ubåt typ Näcken, anser att huvuduppgiften är bekämpning av fientligt tonnage. Vad huvuduppgiften är och bör vara kan man givetvis ha åsikter om, men A26 är dimensionerad för en betydligt större mängd uppdragstyper än Näcken. Anser Bruzelius att möjlighet till stöd av specialförband inte är en förmåga framtida svenska ubåtar bör besitta är det den saken han bör angripa snarare än den tekniska realiseringen.

Att fyra tuber för tung torped skulle vara för lite för sjömålsbekämpning håller jag inte med om. Även ubåt typ Gotland har fyra stycken 53 cm torpedtuber för tung torped, två färre än ubåt typ Södermanland. Den minskningen motiverades med ökad träffsannolikhet i och med införandet av torped 613. Sedan dess har torped 62 ersatt torped 613. Ersättaren är snabbare, har längre räckvidd och mer avancerad målsökare och elektronik. Till skillnad från torped 613 kan torped 62 även användas mot ubåtsmål, vilket gör de föråldrade lätta torpederna onödiga. Att vi (idag) har helikoptrar som kan bära lätt torped stämmer inte.

Graderad verkan med torped är i min mening en chimär. Det är väldigt osannolikt att man skulle skjuta en lätt torped mot ett fartyg man inte är beredd att sänka, även om sänkning inte är huvudavsikten. Införande av tubsystem för lätt torped med graderad verkan som enda argument håller inte.

Införande av sjömålsrobot på svenska ubåtar är av tveksam nytta. 

Dagens torpedsystem har räckvidd av samma storleksordning som ubåtens sensorräckvidd. Den kan med andra ord träffa i stort sett alla fartyg den detekterar. Sjömålsrobot skulle endast tillföra förmågan till bekämpning av mål bortom den egna sensorräckvidden, en förmåga vi har redan idag i och med våra korvetter. En sjömålsrobot är dessutom, för ett ytfartyg, betydligt lättare att upptäcka och bekämpa i sin bana än en torped.

Luftvärnsrobot på ubåt kan vara en bra idé, även om det finns argument för att den operativa effekten av dessa inte är så stor som man först kan tro. De är möjliga att införa i befintliga och framtida ubåtar utan att fler tuber behöver sättas in eftersom de finns som insatser till 53 cm tuber. IRIS-T som Bruzelius nämner finns som ubåtsvariant i just sådana insatser under namnet IDAS.

I nuläget är Nils Bruzelius argument hur som helst ointressanta – de är för lite och för sent. 

Konstruktionsfasen, som kostat över en miljard kronor, är avslutad sedan lång tid tillbaka och den fjärde september förra året började man skära stålet till skrovet på den första ubåten. Står vi inför något val när det gäller ubåt A26 är det inte vilken sorts tuber den ska ha i fören, utan om Sverige ska ha ubåtar eller inte. Att avbryta eller göra större förändringar i projektet nu är inte rimligt annat än om man också vill lägga ner ubåtsvapet.

Mot bakgrund av allt detta så blir Bruzelius kritik mot slussen på A26 inte annat än en avancerad version av något jag hört många gånger: ”det var bättre förr”. I flottan är ”det” oftast en äldre fartygstyp som hade mer av något som debattören anfäktar. I det här fallet är det Näcken som hade fler torpedtuber än moderna ubåtar. I den kontexten liknar kritiken mot slussen på A26 snarare den mot nya Slussen i Stockholm istället för försvarsdebatt.

Det är tråkigt att Bruzelius debattinlägg var så här tandlöst, för det finns befogad kritik mot svensk ubåtsutveckling. Sedan försvarsbeslutet 2004 har företrädare för ubåtsvapnet varit upptagna med att motivera dess existens genom att visa på förmågor andra än sjömålsbekämpning. En mer välriktad kritik mot slussen på nästa generations ubåt hade utgått ifrån att den sannolikt är en produkt av jakten på existensberättigande i 00-talets insatsförsvar snarare än ett faktiskt operativt behov.

/ Marcus Dansarie

Gästinlägg: Skrota slussen på A 26!

Debatt är alltid bra. När den dessutom innehåller konstruktiva förslag till förändringar som ökar den operativa förmågan är den särskilt bra. Nedanstående gästinlägg är författat av Nils Bruzelius.

Nils Bruzelius är pensionerad kommendör med en lång erfarenhet inom svenskt ubåtsvapen, bl.a. som chef på de tre Näckenubåtarna och 1. adjutant/stabschef på ubåtsflotiljen. Efter sin pensionering har han avlagt en Licensiatexamen vid KTH och skrivit en avhandling om US Navy:s strategiska ubåtar. För närvarande arbetar han som lärare i Militärteknik vid Försvarshögskolan. Bruzelius är ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

/ Skipper

——————–

De nu beställda ubåtarna av typ A 26 har sitt ursprung i det samnordiska ubåtsprojektet VIKING från 1990 talet. Inom detta nu nedlagda projekt drev Norge ett önskemål om en stor flexibel sluss i ubåtens förskepp. Tanken var att man från denna sluss skulle kunna sända ut dykare och norsktillverkade undervattensfarkoster. Norge har nu dragit sig ur all ubåtsanskaffning med Sverige men slussen finns kvar på de svenska ubåtarna.

Denna sluss kommer att vara sex meter lång och knapp två meter i diameter. Volymen blir därmed ca 20 kubikmeter. Om denna sluss förträfflighet försöker SAAB/Kockums övertyga oss med delvis felaktiga bilder (se t.ex. TiS nr 1, 2014, sid 33) och med tanke på den internationella marknaden är slussen döpt till Flexible Payload Lock.

Jag personligen tvivlar starkt på slussens användbarhet och jag är övertygad om att det finns bättre alternativ.

Vad är det då för fel på den föreslagna dykarslussen?

För det första kan slussen i praktiken endast användas när ubåten ligger stilla på havsbotten, vilket hon också gör på alla reklambilder. Detta är en stark begränsning av slussens användbarhet. Man riskerar även att vid bottenläge få in grus, lera eller främmande föremål som förhindrar att den stora slussluckan sluter tätt vid stängning. Om detta inträffar kan slussen inte länsas ur och ubåten befinners sig därmed i ett synnerligen besvärligt läge.

Att slussa ut dykare och undervattenfarkoster med ubåten svävande i vattnet är teoretiskt möjligt men i praktiken innebär det stora problem och risker. En svävande ubåt saknar förmåga ett bibehålla sin geografiska position och kommer att driva åt det håll vattenströmmen sätter henne. Om man försöker fixera positionen genom att ankra uppstår nya problem. Att fälla ankaret i uläge går kanske bra men att till ankars stanna kvar stabilt och avvägt på ett bestämt djup torde vara omöjligt. Dragningen i ankarvajern kommer obönhörligen att leda till att ubåten långsamt men okontrollerat pendlar upp och ned i vattenvolymen. Endast om dykarna skall lämna ubåten för att aldrig mer komma tillbaka är svävande utslussning ett tänkbart alternativ.

Vidare är sikten i vattnet så begränsad, ett tiotal meter på sin höjd i Östersjön, att dykarna riskerar att förlora kontakten med ubåten så snart man lämnat henne. Detta framgår inte av reklambilderna där dykarna obekymrat simmar omkring och sikten i vattnet är över 100 meter. Hydroakustiska fyrar är röjande så dykarna är hänvisade till fasta förbindelser, dykarlinor eller kablar, för att med säkerhet hitta tillbaka till ubåten efter utfört uppdrag.

Det är svårt att slussa in de obemannade undervattensfarkoster man enkelt kan slussa ut. I teorin går det bra och det är enligt uppgift provat inslussning med en slussattrapp nedsänkt i en bassäng. Men i praktiken är det nog svårare och det måste gå bra varje gång annars kommer ubåtscheferna inte att vilja använda slussen. När US Navy anskaffade en radioboj till sina ubåtar var det enkelt att konstruera radiobojen, att installera den ombord gick också bra, men att få ubåtscheferna att använda bojen visade sig omöjligt. Risken att radiobojens kabel skulle trassla in sig i ubåtens propeller var visserligen liten men risken var tillräckligt stor för att ubåtschefen skulle avstå från att använda bojen. Samma sak kan inträffa här.

Slussen är så stor att den begränsar antalet torpedtuber och den vapenlast ubåten kan föra med sig. Den ökade flexibilitet som tuben enligt sitt engelska namn tillför ubåten sker till pris av en betydande inskränkning av ubåtens förmåga att lösa sin huvuduppgift. Vidare undrar jag om det verkligen är lämpligt att bygga in en så stor och oprövad konstruktion i nya ubåtar. Det naturliga vore att på prov bygga in en sluss på en äldre ubåt vid dess halvtidsmodernisering. Det var den principen vi tillämpade med ubåtarnas mingördel och tillsatsmaskineri.

Hur ser då alternativet ut om man avstår från den stora slussen. 

På slussens plats får det rum minst två torpedtuber till och ubåten kan ges en mycket mer varierad och användbar vapenlast. Ubåten har i dag endast fyra tuber avsedda för tung torped. Denna torped är i för sig ett utmärkt vapen men den är inte optimal för insats mot en fientlig ubåt. Inte heller ger den möjlighet till graderad verkan. Med ytterligare två torpedtuber kan ubåten utrustas även med lätt torped. Denna typ av torpeder har funnits ombord på våra ubåtar sedan 1960-talet, ubåt typ Gotland har denna torped och även våra helikoptrar kan bära den. Denna torpedtyp är optimerad för insats mot fientlig ubåt och dess relativt lilla stridsdel ger möjlighet till graderad verkan. Ubåten kan stoppa ett fartyg utan att sänka det.

Enligt allianspartierna senaste förslag skall en ny sjömålsrobot utvecklas för att ersätta den åldrande robot 15. Ett utmärkt förslag, men förslaget att placera den typ av robot på Gotland (ön Gotland alltså) är mindre välbetänkt. En landbaserad sjömålsrobot kräver en omfattande och personalkrävande organisation med radarstationer och stridsledningscentraler utöver de personer som skall sköta om robotarna. Bättre då att bestycka de nya ubåtarna med en sjömålsrobot som kan skjutas från befintliga torpedtuber. Den personal som redan finns ombord kan ta hand om robotarna och ubåten kan med sina egna spaningsmedel upptäcka och identifiera de mål som skall bekämpas. Även industrin borde vara mycket intresserade av ubåtsalternativet, de konkurerande sjömålsrobotarna Harpoon och Exocet kan båda skjutas från ubåt.

Slutligen kan vi förse ubåten med luftvärnsrobot. Den robot som vi nu i stort antal anskaffar till luftvärnet och JAS finns i en variant som kan skjutas från en torpedtub på ubåt. Med en luftvärnsrobot i arsenalen kan ubåten försvara sig mot fientliga ubåtsjakthelikoptrar, det enda reella hotet.

Om ubåten utrustas med tung och lätt torped, sjömålsrobot och en luftvärnsrobot för självförsvar blir den en formidabel tillgång i försvaret av Sverige. En angripare skulle nog tänka över situationen både en och två gången innan han ens börjar fundera på att angripa oss. Ubåten blir fredbevarande genom avskräckning. Men detta kräver en kvalificerad vapenlast och fler än fyra torpedtuber. En dykarsluss i förskeppet skrämmer ingen. Ubåten skulle även bli billigare att bygga, ty två små tuber är alltid billigare än en stor.

Med denna artikel har jag visat på att det finns tveksamheter i det nu planerade alternativet med en stor sluss i ubåtens förskepp och att det finns ett bättre alternativ att välja. Men detta måste göras nu, snart är det för sent.

/ Nils Bruzelius

I sista minuten – Fem timmar på en arbetsplats i kalla krigets skugga (Del 3 av 4)



I dag fortsätter vi med den tredje delen i berättelsen från U-137 incidenten signerat Rolf Lindén som då var chef för operativa sektionen (C Op) vid Blekinge kustartilleriförsvar, och var den person som i praktiken ledde verksamheten från fredsstabsplatsen under de kritiska timmarna och dygnen. 

Har du inte läst Del 1 och Del 2 så gör det först!


/ Skipper

————————–

Den sovjetiske amiralen visar ingen tvekan. Han tycker förmodligen att hans läge är ganska gott: Han har order att hämta sina nödställda sjömän, vilket Sovjet anser sig ha all rätt till.

”Det kan inte en småstat utan allierade ha något att invända emot, dessutom är ju alla, enligt internationell rätt, skyldiga att undsätta människor i sjönöd, eller hur? Dessutom måste jag snabbt få hem ubåten, innan någon hittar de där komprometterande kärnvapenladdade torpederna, som ubåten har i sina tuber.

Men om svenskarna ändå skulle agera enligt sin fåniga IKFN? Om jag blir anfallen av svenskt flyg, när jag försöker rädda sjömännen, försvarar jag mig bara. Mitt robotluftvärn är överlägset och vi har bra koll på svenska attackflyget, vi hinner in på svenskt territorium, innan alltför många är klara. Dessutom kan det alltid diskuteras, vem som sköt först. Jag har till och med råd att låta svenskarna skjuta först, bara för att det ska se bra ut i historieboken .

De svenska torpedbåtarna är ett ännu mindre problem. Jag bryr mig inte om dem. Om de skulle försöka anfalla, försvarar jag mig bara, återigen. Jag är helt överlägsen i räckvidd och eldkraft. Däremot är det ett problem, om den svenska ubåten, som provsköt deras nya antiubåtstorped igår, är kvar i området. Den kan förstås inte ha full torpedlast, men det är illa nog. Där måste mina ubåtsjägare lägga manken till, för den kan ställa till verklig oreda. Men visst, om den anfaller, försvarar jag mig bara.

Den där nya eldledningen på Torhamn är heller ingenting att oroa sig för. I värsta fall råkar det finnas ett kustrobotbatteri där nu, förutom försökspjäsen, men man kan i alla fall inte eldleda på Gåsefjärden och söderut och när vi väl hämtat ubåten blir det hursomhelst inga problem. INGEN skjuter på räddade sjömän på väg hem. Kvar är bara det där gamla kustartilleribatteriet på Tjurkö. Bra av KGB5 att totalt infiltrera fredsrörelsen i väst! Tack vare den där naive holländske studenten vet jag, att batteriet saknar eldledning; ja, vi har ju själva kollat förstås, så batteriet är ofarligt. För det skulle ju bli litet svårare att förklara, varför jag först måste skjuta bort några gamla kanoner och några dussin svenskar på torra land, innan jag kan rädda nödställda sjömän. Det är bara att tacka Amiralitetet i Moskva för de goda underrättelserna!”

Äntligen kommer rapporten: ARTE 719 på plats! En samfälld suck går genom OP-rummet. Men det är nu bara en kvart kvar innan Sovjet kan bryta territorialgränsen, vi HINNER INTE! Jag griper vårt sista halmstrå. Eldledningen får order att omedelbart strömkoppla samt starta radarn i spaningsmod. Förtrytsamma invändningar kommer omedelbart: Eldledningen är inte horisonterad ännu! Jag vet det. Den måste vara i absolut våg, för att mätvärdena ska ge underlag för maximal träffsannolikhet. MEN DET ÄR INTE DET, DET GÄLLER NU! För jag vet, att signalspaningsutrustningarna därute ögonblickligen registrerar och identifierar artillerieldledningen och att den sänder i spaningsmod. Men de kan INTE se, huruvida stationen är i våg eller ej och chefen därute tänker förstås inte ens tanken, att vi skulle missa något sådant. Efter ett par evighetslånga minuter kommer så rapporten: Ja, vi sänder. Ja, vi ser fritagningsstyrkan på radarn. Vi mäter kurs och fart. Kursen och farten är förstås samma, som styrkan haft tidigare, men nu har vi en egen lägesbestämning och kan själva avgöra om, var och när styrkan bryter gränsen.

De främsta fartygen är nu bara två kilometer från gränsen. Nästa order: Gå över i målföljning, mät på det största ekot! Det är jagaren 446 med amiralen ombord, och den bästa signalspaningsutrustningen. Amiralen ska direkt få veta, att vi har låst på hans fartyg. Vad gör han åt det?

Invändningarna kommer givetvis som ett brev på posten från Tjurkö. De därute måste tro att jag helt tappat koncepterna. ”Vi har ju inte mätt in oss än och inte nordorienterat!” ”Vi har inte kopplat in pjäserna än och det går ju inte att skjuta!” Visst, för högsta träffsannolikhet måste systemet vara orienterat mot geografiska nord på delar av ett streck när, och dessutom vara inmätt i rikets koordinatnät med centimeternoggrannhet. Det är faktiskt knappt ett år sedan jag var ställföreträdande bataljonschef på en av våra rörliga kustartilleribataljoner. För att begripa att det inte går att skjuta, om pjäserna inte är inkopplade, behövs ingen större taktisk utbildning. Men amiralens signalspaning kommer inte kunna avgöra, om vi är orienterade, inmätta eller har pjäserna inkopplade. Själv kan han bara utgå från, att så är fallet. Han vet, att vi ännu inte räcker riktigt fram till honom, men några kilometer efter det han passerat gränsen så.

”Men hur som helst är det ju inte säkert att svenskarna vågar öppna eld i alla fall….. Det är bara att fortsätta, order är order.”

I oprummet kokar det. Alla ryggar med fältskjortor är genomvåta, till och med sekreteraren, som även i stressade lägen är lugn och sval, ser något varm ut.

All annan verksamhet har avstannat. Här står det och väger.

Nästan motvilligt kommer rapporten:
Vi målföljer på största jagaren.

Någon minut senare:
”Samma kurs och fart som tidigare.” 
”Tusen meter kvar till gränsen.”
Kort.
Lakoniskt.
Professionellt.

En enda möjlighet kvar. Hoppfrekvensen.
Eldledningens radar har en topphemlig funktion, i och för sig känd av operatörer och vissa taktiker och av Sovjet förstås (allt annat vore ju tjänstefel från deras sida!) Och ett hot, man inte kan göra något åt, är mer skrämmande, än det man inte vet om!). Hoppfrekvensen. En radar sänder ut tusentals pulser per sekund för att mäta in målet. Pulserna sänds på en fast frekvens. När man bestämt den frekvensen, går det att skicka ut egna pulser på samma frekvens, med följd att radarn störs och får svårt eller hindras att mäta. Men ARTE 719:s hoppfrekvensfunktion är annorlunda: den sänder ut en puls på en slumpvald frekvens och tar emot den. Nästa puls sänds på en helt annan slumpvald frekvens, o.s.v. Den som försöker störa är alltid ett steg efter och därför alltid på fel frekvens. Inte nog med det; radarn avgör också slumpmässigt hur många och när pulserna skickas ut per sekund. Dubbelt omöjligt alltså. Inte vet man, på vilken frekvens man ska störa och inte heller, när man ska skicka tillbaka en falsk eller störande puls. Signalspaningen kan bara se, att radarn börja sända inom ett stort frekvensområde. Enda motmedlet är att slå ut radarn med något vapensystem. En signalsökande robot ligger närmast till hands, den går ju så att säga på roten till det onda med minsta möjliga kringskador.

Amiralen har säkerligen det alternativet redan uppe. Vi har ju spänt musklerna genom att låta Torhamnseldledningen påminna jagaren om sin existens då och då. Att Tjurköbatteriet med sina fyra pjäser nu målföljer på honom, har fått vågen att slå över till hans nackdel. Hans underrättelser har varit felaktiga! Men svenskarna vågar kanske ändå inte öppna eld, när han kommer närmare. Om det nu är ett kustrobotbatteri därute på Torhamn, är han redan innanför dess räckvidd och i så fall skickas redan eldledningsinformation från radareldledningen på Tjurkö till kustrobotbatteriet. Men det är en sak, en svensk vapeninsats en helt annan

”Vågar verkligen den svenska försvarsmakten utmana min nära totala lokala styrkeöverlägsenhet, när jag ändå bara ska rädda några nödställda ubåtsmatroser? Visst skulle jag kunna störa ut den där eldledningsradarn på Tjurkö för säkerhets skull – jag vet ju, att svenskarna har de strängaste order att endast använda hoppfrekvensmoden i krig – och till och med då bara, när det är absolut nödvändigt. Men det blir svårt att förklara, varför jag håller på och stör svenska vapensystem, när jag bara är ute på en undsättningsexpedition. Nej, fortsätt enligt planen.”

1000 meter kvar. Tre minuter. Nu är stämningen i OP-rummet nästan iskall i stället.

BLUFFEN HAR HITTILLS INTE GÅTT HEM!

700 meter kvar. Två minuter. Nu finns ingen återvändo!

”Gå över i hoppfrekvensmod!”
”Skriftlig order erfordras. Vi är inte i krig”. ( Inte än, nej…)
”Skriftlig order kommer. Förbered!”

Jag kastar ner två rader på ett papper, undertecknar. Sambandsofficeren och sekreteraren vidimerar min namnteckning.

”Skriftlig order utfärdad och vidimerad!”

”Jag går över till hoppfrekvens. Målet håller samma kurs och fart. 400 meter kvar!”

Trettio o ä n d l i g a sekunder.

”Oprummet!”

”Kom!”

”Målfarten går ner!

”Vänta! ………….”

”Vänta!………..”

”Vänta!……….. Målet har stoppat!”

Bluffen gick hem, till sist.
Klockan är 2100.

Fortsättning följer…

Plattformsförsvaret

En välbestyckad plattform, tyvärr inte verklig… (Tack Johan för konstruktionen!)



Idag skriver jag på BLT ledarsida om plattformsförsvaret, d.v.s. det dilemma vi alltför ofta hamnar i när vi anskaffar materiel till Försvarsmakten, men  som aldrig blir riktigt färdigställt.

Försvarsmakten har i dagarna tagit fram en ny militärstrategisk doktrin. Syftet med en sådan är att ge en inriktning hur det militära maktmedlet ska användas för att uppnå de säkerhetspolitiska målsättningar som regering och riksdag beslutar. Vårt militära koncept bygger på att Försvarsmakten ska verka krigsavhållande genom att skapa en så kallad tröskeleffekt. Den uppnås först när kostnaderna för ett angrepp på Sverige blir orimliga för en motståndare.

Av den anledningen är det av största vikt att vi har ett fungerande system av system, där sakerna hänger samman från ax till limpa. Sensorer utan vapensystem gör ingen nytta, på samma sätt som vapen utan sensorer blir odugliga.

Ett exempel från marinen är de som argumenterar för att nyanskaffa patrullfartyg(!) Man kan verkligen fundera på varför vi ska lägga stora pengar på dyra plattformar utan kvalificerade vapen. Fullständigt bortkastade pengar enligt min mening, då sådana inte alls åstadkommer den tröskeleffekt som FM i den senaste militärstrategiska doktrinen tydligt (och helt rätt) eftersträvar.

För övrigt vill jag särskilt rekommendera generalmajor Bernt Grundeviks (tillträdande stf C INS) artikel på KkrVA blogg med titeln ”Försvarsbeslut med utmaningar”. Ett mycket glädjande och bra tillskott till debatten. Åsikter som väl överensstämmer med de som framförts på denna blogg tidigare.
Jag rekommenderar särskilt delen om försvarsbehoven på Gotland, något jag helt och hållet delar.


I FB 15 går det att utläsa att några av fundamenten till ökad förmåga är att öka övningsverksamheten, tillfällig basering av FV resurser samt mer marin närvaro i farvattnen utanför Gotland. I grunden delar jag denna uppfattning.
 

Som tidigare beskrevs skall från 2018 några stationära mark resurser och viss ledning tillföras. Det är bra men enligt min uppfattning är detta bara första steget för att skapa relevant effekt. I nästa steg, som jag hävdar vara ett realistiskt förslag, bör det tillföras resurser såsom sjömålsrobotbatteri. Därigenom visar FM förmåga att från Gotland påverka en eventuell angripare över en stor del av Östersjön och därmed del av det operativa djupet. Därutöver bör nuvarande planerad del av bataljonstridsgrupp utökas så att den reellt blir en bataljonstridsgrupp med ingående system för indirekt eld och luftvärn..

Om detta goda initiativ med kustrobotar på Gotland realiseras riskerar vi ändå att hamna i ett ett dilemma. Mer eller mindre alla har insett föredelarna att ha robotar på Gotland (vilket även framgår av senaste försvarsbeslutet). Men ett sådant vapensystem kräver en kvalificerad sensor. En sådan har vi i form av ArtE 740, men den är olyckligtvis på väg att avvecklas på Försvarsmaktens eget initiativ.

Läs gärna krönikan på BLT.se


Korrelation?

Reflektion
Två intressanta nyheter rörande rysk övningsverksamhet i det västra militärdistriktet (MD V) publicerades 19FEB2016, den ena avhandla beredskapskontroller, den andra avhandlade övningsverksamhet med de ryska luftlandsättningstrupperna. Som tidigare skrivits i års bedömandetför 2016, så förutspås en ökad övningsverksamhet inom MD V, den ena nyheten kan bedömt indikera att så blir fallet.
MD V delgav, den 19FEB2016, att på order av chefen MD V, Generalöverste Andrei Kartapolova, har man inom MD V genomfört över 20 beredskapskontroller från 2016 års början. Beredskapskontrollerna förefaller enligt delgiven information varit enligt tidigare mönster, utgångsgruppera därefter öva strid i okänd terräng. Beredskapskontrollerna har följts upp av stabsofficerare ur militärdistriktsstaben samt i vissa fall militärdistriktschefen själv. Värt att notera är att en nyligen publiceradstudie, från Center for Strategic and International Studies, gör gällande att i dagsläget har man inom MD V, bedömt, cirka 22 stridsgrupper.
Det första man kan konstatera är att dessa beredskapskontrollerar måste varit av en mindre karaktär, annars torde de uppmärksammats, antingen genom läckor inom den västliga underrättelsesfären till press i de västliga länderna, eller i rysk press. Det andra vilket är än mer intressant, är hur mängden beredskapskontroller korrelerar med det bedömda antalet stridsgrupper, just nu, inom MD V. Givetvis är det ett antagande. Man kan mycket väl kontrollerat ett flygförband på en ort, ett luftvärnsförband på en annan osv. Men mängden beredskapskontroller samt mängden stridsgrupper, kan mycket väl tyda på att man enskilt prövat samtliga stridsgrupper inom MD V de senaste 1½ månaderna.
Den andra nyheten berör den nyss avslutade övningen i Pskov Oblast, med luftlandsättningstrupperna ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Där chefen för luftlandsättningstrupperna, Generalöverste Vladimir Sjamanov, menade på att säkerhetssituationen kring de baltiska staterna har en tendens till försämring. Därutöver delgav han även att de ryska luftlandsättningstrupperna skulle fortsätta att öva längs de baltiska staternas gränser.
Bild 1. Platser för luftlandsättning 17FEB2016.
Luftlandsättningstruppernas övningen genomfördesmellan den 15-20FEB2016 och skall totalt omfattat cirka 2,500 man. Ställföreträdande chefen för luftlandsättningstrupperna skall ha varit övningsledare, därtill så skall chefen för luftlandsättningstrupperna följt avslutningen på övningen. Intressant att notera är att den 17FEB2016 genomfördes en simultan luftlandsättning mot tre(3) platser med totalt cirka 1,000 soldater, fördelade på dessa tre (3) platser. I anslutning till luftlandsättningsområdena vid samtliga tre (3) platser finns flygplatser, huruvida övningsmomentet var att ta flygplatserna vid samtliga tre platser är oklart, men bedömt kan det varit syftet.
Vad som bör ses som oroande är att man, från ryskt håll, förefaller se en försämring i säkerhetssituationen längs den baltiska gränsen. Dock är det inte en oväntad nyhet mtp. upprättandet av tre nya divisioner inom MD V under 2016, som indikerar att man ser en försämring i säkerhetsläget. Polens President, Andrzej Duda, gjorde även ett uttalande, 19FEB2016, rörande den aktuella säkerhetssituationen, där han menade på att Ryssland underblåser ett nytt kallt krig. Vilket var ett svar på Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalandevid säkerhetskonferensen i München, där han menade på att man återigen hade hamnat i ett kallt krig.
Således förefaller vi återigen gå in i en period med försämring av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Där man från båda hållen, förefaller, se en klar försämring i relationerna sinsemellan. Huruvida det är skrämselskott p.g.a. den just nu pågående kraftmättningen mellan en rad olika parter kring konflikten i Syrien skall vara osagt, men oaktat är det klart illavarslande uttalanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Nytt läge – Del 2 "Korridoren till Baltikum"

Sammanfattning
Rysk A2/AD, Anti-Access/Area Denial, förmåga i södra Östersjön, omintetgör NATO förstärkningar till de baltiska staterna dels via sjötransporter dels via lufttransporter, via södra Östersjön, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. A2/AD förmågan skapar i dagsläget en korridor till Baltikum, norr om Gotland, denna korridor utgör i dagsläget livlinan till de baltiska staterna i händelse av en konflikt. Denna korridor förutsätter att man dels kan utnyttja det svenska fastlandet dels att Gotland ej ockuperas.
Analys
I det förgåendeinlägget, identifierades att dels mellersta och norra delen av Östersjön blivit mer strategiskt viktigt, dels Svenskt territorium i form av det svenska fastlandet blivit mer strategiskt viktigt, men vad innebär det i praktiken, det är vad detta inlägg skall försöka beröra. Detta inlägg kommer således bli ett mer hypotetiskt inlägg då vi försöker se in i framtiden.
Bild 1. Nuvarande och kommande A2/AD förmåga i Kaliningrad Oblast.
Då södra Östersjön i praktiken redan i fred behärskas av Ryssland m.h.t. dess A2/AD förmåga,1 ger det i hand, att NATO samt Ryssland måste skapa nya planer för hur en möjlig konflikt, mellan de i dagsläget både antagonisterna,2 kan utvecklas. Den svenska debatten har ofta cirkulerat kring Gotland och dess strategiska placering, Gotlands strategiska placering kan ej förnekas, men ur ett A2/AD perspektiv är Gotland redan överspelat, då man redan nu indirekt kan påverka den platsen.
Bild 2. ”Tomrum” norr Gotland.
Ur ett Ryskt perspektiv handlar således Gotland om att kunna täcka det tomrum som uppstår norr om dess placering, utifrån nuvarande och kommande fjärrbekämpningsförmåga.3 Ur ett NATO perspektiv handlar det om att förneka Ryssland förmågan att täcka detta tomrum, som de facto i dagsläget utgör livlinan till Baltikum i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna. Vad avser Gotlands strategiska värde, har det berörts tidigare på denna blogg och andra bloggar, men vad som föga berörts är det tomrum som finns norr om dess geografiska placering.
Detta tomrum, norr Gotland, möjliggör för NATO stridskrafter att tillföra resurser till de baltiska staterna dels via luften dels via havet. Under förutsättningen att svenskt territorium kan utnyttjas som ett transitområde. Således den som äger Gotland kan antingen förneka eller möjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna, vilket är den egentliga strategiska frågan, därav blir mellersta och norra Östersjön ett mycket strategiskt område, då södra Östersjön redan i fred är ”förnekat” NATO.
Inleder vi med sjötransporter för NATO så kommer, mest troligt, intransportpunkten vara Göteborgshamn, och uttransport området kommer vara från Norrköpingsområdet och norrut m.h.t. räckvidder på rysk fjärrbekämpningsförmåga, inom ramen för dess A2/AD-förmåga i Östersjöregionen. Transporterna mellan väst- och östkusten kommer troligtvis i huvudsak ske på järnväg då det är det snabbaste sättet att transportera en stor mängd, tung materiel, mellan två platser. Sårbarheten i det svenska järnvägsförbindelserna exemplifieras bra av den brand som uppstod i Göteborg, 13FEB2016, som kraftigt minskat effekten hos järnvägstransporterna.4
Vad avser lufttransporter så kommer de bedömt passera in över Sverige vid Göteborgsområdet, eller norr om, därefter ut vid Stockholms området, för att därefter fortsätta vidare in mot Estland, sett till, teoretisk, räckvidd på SA-21 systemen som finns i Kaliningrad Oblast. Dock uppstår problemet för NATO luftstridskrafter när de närmar sig Estland eller någon av de övriga baltiska staterna, då ryskt luftvärn från ryskt territorium kan påverka de baltiska staternas luftrum. Givetvis kan man tillämpa låghöjdsflygning för att t.ex. undgå luftvärnssystem, dock krävs mer bränsle samt sannolikheten finns fortfarande att man kan bli påverkad.
Ovanstående resonemang kring NATO styrketillförsel bygger på att antingen NATO har en förvarning kring en möjlig konflikt. Varpå man ej vill ta risken att transportera förband och materiel inom ett område som kan påverkas, varpå Sverige blir det naturliga alternativet. Eller en konflikt har påbörjas och NATO förband lyckas fördröja en rysk framträning så länge, att förband kan transporteras över Östersjön till de baltiska staterna. Därutöver bygger det på att Gotland ej besätts av Ryssland.
Bild 3. ”Korridoren till Baltikum”.
Således, på det svenska fastlandet blir Göteborgshamn, järnvägsförbindelserna mellan öst- och västkusten, mest troligt västra stambanan, samt utskeppningshamnarna från Norrköping och norrut till Stockholm, strategiskt viktiga i händelse av en konflikt, mellan NATO och Ryssland. Varpå man kan säga att det svenska fastlandet utgör en korridor till Baltikum. Denna korridor till Baltikum kan påverkas på två (2) sätt, antingen besätts Gotland av ryska stridskrafter eller så utnyttjas ryska sjöstridskrafter norr Gotland för att påverka dels fartygstransporter dels lufttransporter.
Det kommer således bli en kapplöpning om dels Gotland dels ”korridoren till Baltikum” av både NATO och Ryssland, i händelse av en konflikt mellan de två antagonisterna. Denna kapplöpning pågår redan nu i fred, i form av diverse olika utspel och förslag. Hur det kan te sig vid ett än mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är oklart, dock vet båda parter Sveriges historia att vi vid olika tillfällen vikit ned oss för krav, när det varit konflikter i vårt närområde, vilket gör att påtryckningar mot Sverige med militära maktmedel i bakgrunden får ses som troliga, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen.
Därav blir det s.k. värdlandsavtalet ur NATO perspektiv mycket viktigt att få till, ur det ryska perspektivet så underlättar det markant om värdlandsavtalet ej röstas igenom. För ser man ur NATO perspektivet kommer det krävas omfattande förberedelser för att kunna få till en korridor till Baltikum, för att undvika den ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön. Ur det ryska perspektivet krävs det dock ej så omfattande åtgärder för att i händelse av en konflikt kunna påverka denna korridor till Baltikum, även om värdlandsavtalet med NATO röstas igenom i Sveriges riksdag.
Ur Rysslands perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna påverka Sverige så att transporter av NATO stridskrafter ej tillåts i händelse av ett försämrat säkerhetspolitisk läge. Detta kan göras på ett flertal olika sätt, den gemensamma nämnaren är bedömt att militära maktmedel kommer finnas i bakgrunden, för att få svenska beslutsfattare att säga nej till en möjlig NATO förfrågan kring utnyttjande av svenskt territorium.
  • Säkerställa redan i fred, dels att man har så pass goda underrättelsenätverk, så man kan få underrättelser rörande vilka fartyg samt vad som transporteras in i Göteborgshamn i händelse av en konflikt. Dels krävs det att man kan följa transporternas rörelser längs det svenska järnvägsnätet till utskeppningshamnar på östtkusten. Avslutningsvis kunna avgöra när och var ilastning samt utskeppning från östkusten kommer ske.
  • Med aktiva metoder, kunna påverka in- och utskeppningshamnar, bedömt med olika former av fjärrstridsmedel. Därtill kunna påverka järnvägsförbindelserna mellan in- och utskeppningshamnarna, bedömt med specialförband och/eller illegala underrättelsenätverk, eller offensiv cyberkrigföring.
Ur NATO perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna säkerställa inskeppning till Göteborgshamn, d.v.s. att förflyttningen ej, på något sätt, hindras. Därefter måste urlastning kunna ske utan hinder i hamnen. Då den svenska marina förmågan på västkusten i princip är obefintlig kommer det åligga NATO enskilt att säkerställa den förflyttningen. Därtill med en nästan obefintlig svensk luftvärnsförmåga, så måste luftvärn tillföras Göteborgsområdet av NATO länderna för att kunna skydda Göteborgshamn mot fjärrbekämpning.
  • Säkerställa på liknade sätt skyddet av utskeppningshamnarna på östkusten med luftvärnsförmåga, för att kunna skydda dessa mot fjärrbekämpning. Därutöver måste bedömt en stor del av NATO marina kapacitet i Östersjön avdelas för att skydda transporterna mellan den svenska östkusten och den baltiska kusten. Denna typ av transport kommer bedömt bli ett prioriterat mål, att bekämpa, för de ryska luft- och sjöstridskrafterna i Östersjön.
  • Säkerställa baseringsmöjlighet av NATO luftstridskrafter på svenskt territorium, för att kunna skydda transporter över Östersjön. Därutöver även kunna utnyttja luftstridskrafterna för att kunna skydda de baltiska staterna. Då de kommer vara ytterst sårbara mot bekämpning om de är baserade i antingen Baltikum eller i de östra delarna av Polen.
  • Antingen med svenska förband eller NATO förband kunna skydda järnvägstransporter från väst- till östkusten. Samt skydda i- och urlastningsplatser för järnvägstransporterna gentemot fjärrbekämpning, vilket troligtvis enskilt blir ett NATO problem, då återigen den svenska luftvärnsförmågan i princip är obefintlig.
Slutsatser
Tre generella slutsatser blir:
  1. För att kunna undgå rysk A2/AD förmåga blir det svenska fastlandet avgörande för NATO om de skall kunna tillföra förband till de baltiska staterna. För att kunna genomföra luft- samt sjötransporter genom ”korridoren till Baltikum” kommer det krävas, av NATO, omfattande förberedelser i Sverige, därtill måste förband redan i fredstid ur NATO stridskrafter predestineras, i dess planering, mot en sådan uppgift för att kunna möjliggöra den.
  2. För att NATO skall kunna lyckas med detta får det nog ses som en grundförutsättning att värdlandsavtalet röstas igenom i riksdagen. Ur ett ryskt perspektiv underlättas situationen givetvis om det ej röstas igenom. Dock så får man bedöma att Ryssland med ytterst små medel, då främst asymmetriska sådana, kan påverka ”korridoren till Baltikum”, så att det som minst uppstår förseningar i transporterna, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO.
  3. ”Korridoren till Baltikum” i mellersta och norra Östersjön, som uppstår genom den Ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön, kan bedömt som helhet omintetgöras i händelse av en ockupation av Gotland. Till del kan korridoren påverkas genom en frambasering av ryska sjöstridskrafter i mellersta och norra Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO, om man ej ockuperar Gotland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Army Recognition 1, 2(Engelska)
Defense News 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1(Engelska)
Slutnoter
1Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-14
Defense News. Bodner, Matthew. NATO Deputy SecGen: Russia’s Anti-Access/Area-Denial Build-Up Is Biggest Worry. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/policy-budget/leaders/interviews/2016/02/13/nato-deputy-secgen-russias-anti-accessarea-denial-build-up-biggest-worry/80343130/Hämtad 2016-02-14
2Reuters. Emmott, Robin. Nasralla, Shadia. Russia warns of new Cold War as east Ukraine violence surges. 2016. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-minsk-idUSKCN0VM0L6 Hämtad 2016-01-14
3Navy Recognition. Russia To Deploy K-300P Bastion Mobile Batteries With Yakhont Antiship Missiles in Arctic in 2015. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2776Hämtad 2016-02-14
Warfare.be. SS-C-1B REDUT/SS-C-* RANZHIR COASTAL DEFENSE. 2015. http://warfare.be/db/linkid/2487/catid/312/Hämtad 2016-02-14
TASS. Iskander-M missile system crews begin drills in Russia’s Western Military District. 2015. http://tass.ru/en/defense/847326Hämtad 2016-02-14
4Sveriges Television. Vaccari, Cecilia. Tågförseningar lång tid framöver. 2016. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/tagforseningar-lang-tid-framover?cmpid=del:pd:ny:20160213:tagforseningar-lang-tid-framover:nyhHämtad 2016-02-14

Finland och Sverige – hand i hand in i Nato?

Nedanstående inlägg av mig finns också på  http://kkrva.se/finland-och-sverige-hand-i-hand-in-i-nato/

I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.
Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.
Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

          finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,

          den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.
Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.
Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men de fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium.  Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.
Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet – hemmahamnarna för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.
Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.
Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.
I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.
Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.
Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.
Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:
          är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?

          är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter – liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?

          riskerar Finland att än en gång att behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet – kommer Finland då ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?
Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.
Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.
Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?
Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?
Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.
Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

Karlis Neretnieks

Twitter:  @neretnieks 
Blogg:  karlisn.blogspot.se

P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka att stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga – något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget.  Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.

Kring statsrådet Wallströms tal i Sälen

av Hans Lindblad Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken. Normalt brukar statsråd inte gå emot regeringspolitiken och plädera för omläggningar inom andra departements domäner. Det var dock […]

En dag i januari

Reflektion
Den 13JAN2016, meddeladedet ryska Försvarsministeriet att luftlandsättningstrupperna, VDV, avsåg genomföra en större luftlandsättningsövning den 20JAN2016. Övningen skulle omfatta över 2,000 luftlandsättningssoldater och cirka 20 stycken IL-76 transportflygplan. Luftlandsättningsövningen skulle genomföras i fyra (4) regioner, Pskov, Uljanovsk, Rjazan och Kostroma, med samtidig luftlandsättning i tid.
Bild 1. Luftlandsättningsövning 20JAN2016.
Vid tidpunkten för genomförandet av övningen, 20JAN2016, förefaller enbart luftlandsättning genomförts i regionerna Uljanovsk, Rjazan och Kostroma. Övat förband förefaller varit 76. Luftlandsättningsdivisionen, lokaliserat i Pskov. Övningen förefaller syftat till att ta strategiskt viktiga mål, under genomförandet understöddes förbanden dels av luftvärn dels av artilleri. Enligt de publicerade uppgifterna så skall förbanden löst tilldelade uppgifter.
Dagen efter, 21JAN2016, genomförandet av övningen meddelade befälhavaren för de ryska luftlandsättningstrupperna, Vladimir Sjamanov, vid en pressträff två (2) mycket intressanta nyheter. Dels så skall luftlandsättningstrupperna prioritera luftlandsättning som genomförs med långa transportavstånd. Dels så bedömer man att 2020 har Ryssland tillräckligt med transportkapacitet för att kunna genomföra luftlandsättning med en hel luftlandsättningsdivisionsamtidigt, vilket man även har avsikten att öva under det året.
Vad avser prioriteringen kring förflyttning med långa transportavstånd, är det en given order som förefaller gälla för samtligadelar av de ryska väpnande styrkorna. Den ordern går bl.a. igen i prioriteringen för de större beredskapskontrollerna som skall genomföras under 2016. Där ligger således luftlandsättningstrupperna helt i fas. Ryssland förefaller redan idag förfoga över en relativt omfattande transportkapacitet, då man bedöms kunna förflyttadryga 60,000 man under 72 timmar, med transportflygplan. Denna kapacitet förefaller således öka, markant, under den närmsta 3-4 års perioden. Huruvida man kommer kunna genomföra det i praktiken återstår att se m.h.t. den nuvarandeekonomiska utvecklingeni Ryssland. Dock var Rysslands Premiärminister, Dmitrij Medvedev, mycket tydlig vid ett uttalande, 09DEC2015, att försvarsreformen skall fullföljas oaktat ekonomiskt läge.
Ser man till den genomförda övningen så är det tre olika avstånd, förutsatt att samtliga luftlandsättningsföretag startade i Pskov. Varav det längsta avståndet är till Uljanovsk med dryga 1,200 km, därefter Rjazan med dryga 800 km och Kostroma med dryga 700 km. Vad som är intressant med övningen är koordineringen som krävs för att möjliggöra samtidig luftlandsättning i tid mht de olika avstånden samt med stor mängd trupp vid de tre (3) geografiskt skilda platserna.
Vad som är det faktiska avståndet/innebörden, i långa transportavstånd, är i dagsläget oklart. Historiskt så skulle de Sovjetiska luftlandsättningstrupperna, som de ryska är arvtagare till, kunna genomföra operationer på ett avstånd upptill 1,000 km bakom en stridslinje och/eller från sin stationeringsort. Ser man till uppgifterna så har de ej förändrats markant sedan Sovjetunionens upplösning, varvid det fortsatt skulle kunna vara ett gällande minsta avstånd, för att definiera långa transportavstånd.
Övningen förefaller varit riktad mot en reguljär motståndare, då luftvärnsförmåga utnyttjades för att skydda det övade genomförandet. Bedömt har övningen syftat till att antingen förstöra högvärdiga mål eller ta infallsportar för efterföljande förband. Värt att notera är att man numera förefaller ha förmågan att transportera samt luftlandsätta bataljonsstorlek synkroniserat i tid mot skilda geografiska platser, vad som i skrift kan te sig som en relativt enkel sak, men som i praktiken är betydligt mer komplicerat. Luftlandsättningstrupperna har således kommit en mycket lång väg, jämfört med hur förmågan såg ut i inledningen av 2000-talet men även i slutet av 00-talet.
Have a good one! //Jägarchefen

Strategi i Gotlandsscenariot

av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag […]

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning



Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  


Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

——————-

Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 

Försvarsbesluten och deras konsekvenser

Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.

Försvarsbesluten 1925 och 1936

1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.

Försvarsbeslutet 1942

Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.

Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)

Försvarsbeslutet 1948

En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.

Försvarsbeslutet 1958

Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)

Försvarsbeslutet 1963

I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.

Försvarsbeslutet 1968

Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.

Försvarsbeslutet 1972

Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.

Försvarsbeslutet 1977

Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).

Försvarsbeslutet 1982

Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.

Försvarsbeslutet 1987

Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.

Försvarsbeslutet 1992

Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.

Försvarsbeslutet 1996

Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.

Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”

Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.

Försvarsbeslutet 2004

Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.

Odenberg går – Tolgfors tar över

Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.

Försvarsbeslutet 2009

Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).

Enveckas-försvaret…

Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.

Analys och slutsatser

Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.

Figur 1 Analysmodell

I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 

Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)