Prolog till beredskapskontroll 25-31AUG2016

Reflektion

Den sedan igår, 25AUG2016, påbörjadeberedskapskontrollen, som fortgår intill 31AUG2016, i Ryssland innehåller ett intressant moment, som mig veterligen ej prövats under beredskapskontroller tidigare. Detta gör att det kommer finnas skäl, till att återkomma med en senare fördjupad analys. Det moment jag åsyftar är övande av mobiliseringsåtgärderför rysk krigsindustri.

Varför är då detta intressant? De två grundfundamenten för rysk mobilisering, är mobilisering av dess militär och dess ekonomi. Ekonomin utgör grundfundamentet för en generell mobilisering, vilket omfattar bl.a. omställning av industri, där det militärindustriella komplexet utgör basen, för att förbereda ekonomin inför ett möjligt krig.

Sett till hur ekonomin skall förberedas inför ett krig så förefaller man se framför sig en spänningsperiod som innebär att t.ex. industrin kan ställs om, förbereder sig, för krigsproduktion. Därefter skall den kunna övergå till krigsproduktion. Därmed inte sagt att övergång till krigsproduktion är synonymt med att ett krig påbörjats, utan här för man förutsätta att de ekonomiska fundamentet ställs om för att stödja det militära. Vilket kan innebära att innan ett krig, kan det utgöra en för det militära fundamentet, stödjande funktion.

Detta går att återknyta till vad som förefaller vara det övergripande syftet med beredskapskontrollen, vidta samtliga åtgärder för att skydda den ryska federationen mot säkerhetshot – fritt översatt. Vilket skulle innebära att man vidtar samtliga åtgärder för att möjliggöra t.ex. dels övergång till krigsproduktion vid industrin, dels vidtar sådana åtgärder som krävs för att kunna påbörja en mobilisering av krigsplacerad personal.

Detta faller även in i linje med den tidigare bedömningenatt vi kommer se ytterligare oförberedda kontroller av det militära mobiliseringssystemet, i stil med de inledande beredskapskontrollerna under 2013. Dock omfattade den bedömningen enbart de militära mobiliseringsåtgärderna och ej de ekonomiska. Således finns även möjligheten att inkallelser av krigsplacerad personal, kan ske under denna beredskapskontroll.

En möjlig indikator på att även inkallelser av krigsplacerad personal förbereds/genomförs, är den extra föredragningsom den polska försvarsmakten genomförde igår, 25AUG2016, för dess försvarsminister. Då det i samband med att möjligheten likt andra gånger, finns, att Ryssland genomfört en beredskapskontroll, som ej kunnat uppfattas av västliga underrättelsetjänster, så skulle detta igångsätta vissa larmfunktioner, likt den tidigare bedömningen varnade för.

Vad den tidigare bedömningen ej tog höjd för, var att det ekonomiska grundfundamentet i det ryska mobiliseringssystemet, även skulle börja övas och kontrolleras. I sak blir det dock väldigt logiskt, ur en nationalstatsvinkel, krävs både komponenterna. Dock blir frågan hur man väljer att öva det, då olika former av ingrepp riskerar att påverka produktionskedjor o.dyl. vilket i praktiken innebär ekonomiska förluster för de företag som omfattas.

I sak kan övningarna vara helt teoretiska och rendera i att planer tas fram, för hur det skall genomföras. Vilket får ses som det mest troliga. Det viktiga som man bör och måste ta fasta vid, är att det övas. Det i sak innebär att Ryssland, numera tar höjd för att kunna vidta mobiliseringsåtgärder som omfattar samtliga samhällssektorer. Vilket får ses som väldigt unikt, då troligtvis inget västerländskt land har tagit det steget än.

Under det kalla kriget hade de flesta västliga länder förmågan att genomföra en form av ”samhällsmobiliserings” i händelse av en konflikt. Efter det kalla krigets avslut, så avvecklades denna förmåga gradvis till att numera få ses som obefintlig i de flesta västerländska länder. Till del så har tanken återkommit i Sverige med förnyad totalförsvarsplanering, dock får man se det som långt bort innan man börjar öva olika former av mer omfattande totalförsvarsmoment.

Således, som jag skrev i inledningen av detta inlägg, det finns tydliga skäl till att analysera denna beredskapskontroll mer detaljerat i ett senare skede, då man som minst övar det ekonomiska grundfundamentet i det ryska mobiliseringssystemet, vilket får ses som en ny faktor inom ramen för beredskapskontroller.

Have a good one! // Jägarchefen

FÖRSVARSFÖRMÅGA PÅ VILLOVÄGAR



Försvarsförmåga är ett begrepp vi ofta har hört i den allt mer intensiva debatten om vårt försvar de senaste åren. Debatten handlar i huvuddrag, helt korrekt om att försvarsförmågan måste öka, vilket de flesta numera är överens om. I detta inledningsanförande har jag valt att fokusera på, och analysera de fem områden som jag bedömer har påverkat vår försvarsförmåga i störst utsträckning. Syftet med att välja en sådan utgångspunkt, och jag inte har antagit ett visionärt förhållningssätt den här gången, är en förhoppning om att kunna bidra till att tidigare misstag inte ska göras om i framtiden. 

Texten är ursprungligen publicerad i Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) 2-2016

Inledning

Det finns en rad anledningar och påverkande faktorer till att vår försvarsförmåga har degraderats och det finns lika många anledningar till att den inte ökar i den takt som det försämrade omvärldsläget kräver. I syfte att göra min analys hanterbar så har jag valt att avgränsa den till tiden från försvarsbeslutet 2000 och fram till idag. Jag har också valt att bortse från frågan om Nato.

Jag har i min analys kommit fram till att det i huvudsak är fem områden, som i olika grad har inverkat på vår försvarsförmåga:

– Reduceringar genom försvarsbeslut

– Internationaliseringen

– Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

– Det militära budskapet

– Militära utvecklingsprojekt

Ovanstående områden överlappar varandra i flera fall. Exempelvis så är reduceringar genom försvarsbeslut tätt knutet till det politiska förhållningssättet.

Reduceringar genom försvarsbeslut

Den enskilt största faktorn, som menligt har inverkat på vår försvarsförmåga är försvarsbesluten. Om detta råder inga tvivel. Men för att ge en samlad bild går det inte att utelämna denna självklarhet.

FB 00

Inför försvarsbeslutet 2000, som slutade med att en mycket stor del av våra militära förband avvecklades, så var de flesta eniga om behovet av att reformera försvaret. Planen var att förnya och modernisera, inte att avveckla på det sätt så som det hela slutade med. Men planen var inte förankrad på finansdepartementet, vilket innebar att finansministern på egen hand gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om stora reduceringar. Det innebar att försvarsbudgeten reducerades med 4 miljarder per år, pengar som redan var intecknade, bland allt genom olika materielprojekt. Den efterföljande debatten handlade därför helt felaktigt om ”svarta hål” och att Försvarsmakten inte hade kontroll på sin ekonomi, när det i själva verket var politiska beslut som var orsaken till dessa hål.

De faktiska konsekvenserna av FB 00 innebar att försvarsförmågan inom alla försvarsgrenar reducerades kraftigt där bland annat både Arméns och Kustartilleriets brigadstruktur slogs sönder, något som man idag eftersträvar att återskapa. För marinens del och förmågan att kunna bekämpa sjömål, så blev avvecklingen av artillerisystemet 12/80 och det då helt nya tunga kustrobotbatteriet med RBS-15 två nederlag. Förmågor som nu åter igen efterfrågas. Även den sista fartygsdivisionen på västkusten, 18. Patrullbåtsdivisionen avvecklades.

En annan vital funktion som nedmonterades var vår ubåtsskyddsförmåga som vi hade byggt upp under lång tid, baserat på lång erfarenhet. Även detta är något som vi idag har ett behov av att återskapa då vi ånyo konstaterar kränkningar av våra vatten. Försvarsbeslutet 2000 kom att bli den största omorganisationen av Försvarsmakten sedan 1925, och de negativa konsekvenserna påverkar oss än idag. Men det räckte inte, det skulle komma mer.

FB 04

Bara några år efter att försvarsbeslutet 2000 klubbades igenom så konstaterades det att de ekonomiska hemtagningarna ej skulle gå att genomföra snabbt nog. Det var således upplagt för ytterligare nedskärningar och fler förbandsnedläggningar.

Det nya försvaret som växte fram var inte bara mindre, det innebar också att förbandstyper och utbildningsregementen blev singularförband, d.v.s. ett artilleriregemente, ett luftvärnsregemente osv. Man utvecklade nu ”demonstratorförsvaret”[1] med syftet att vidmakthålla och utveckla förmågorna inom respektive stridfunktion. Det var således aldrig tänkt att den nya försvarsmaktsorganisationen, i stort sett samma som vi lever med idag, skulle vara anpassad för försvaret av Sverige. Därmed upphörde även försvarsplaneringen.

Försvarsbeslutet präglades dessutom av ett stort mått av regionalpolitik, vilket innebar att de olika förbandstyperna, framför allt inom Armén, blev utspridda över hela Sverige, vilket innebar att det blev mycket svårt att öva tillsammans. Artilleriet hamnade i Boden, luftvärnet i Halmstad, stridsvagnarna i Skövde och ingenjörer i Eksjö osv.

Det var även genom detta försvarsbeslut som det militära vakuumet på Gotland uppstod då det sista militära förbandet på ön avvecklades. Idag är en återuppbyggnad av försvaret på Gotland prioriterat. Den militära infrastrukturen på Gotland där P 18 tidigare låg såldes för 40 miljoner kronor. Idag lägger Försvarsmakten 780 miljoner kronor på att bygga upp en ny garnison för den stridsgrupp som ska etableras på ön.[2]

FB 09

Försvarsbeslutet 2009, som benämndes inriktningsbeslut, var egentligen bara en fortsättning på den inslagna vägen som FB 04 stipulerade. Det var givetvis en stor besvikelse för alla de som hade satt sitt hopp till den moderatledda regering som tillträdde i samband med valet 2006. Försvarsminister Mikael Odenberg valde kort efter sitt tillträde att avgå sedan det stod klart att finansministern hade planerat för ytterligare reduceringar av försvaret genom att skära i budgeten med ytterligare 3-4 miljarder.

I propositionen ”Ett användbart försvar”[3] som lades på riksdagens bord strax efter att Ryssland hade invaderat Georgien, så var man tydliga med att ekonomin var styrande till skillnad från de faktiska försvarsbehoven. ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger”.

Försvarsmaktens insatsorganisation var därmed nere på rekordlåga nivåer. I huvudsak utgörs verkansdelarna av 100 stridsflygplan, sju korvetter, fyra ubåtar och åtta manöverbataljoner med bristfälliga stödfunktioner. Ett av de största problemen som då blev kända för en större allmänhet är de omfattande materielbristerna, det som i media beskrivs som ”det ofinansierade materielberget”. Förbanden saknar stora delar av sin materiel, och den som finns börjar bli föråldrad.

FB 15

Inför försvarsbeslutet 2015 fördes en allt mer intensiv debatt. Det var en allmän uppfattning bland försvarsexperter och debattörer, och framför allt från oppositionen, att alliansregeringen inte hade tagit försvarsfrågan på det allvar som omvärldsutvecklingen dikterade. Ryssland hade inte bara invaderat Georgien, utan nu också annekterat Krim, övat kärnvapenfall mot Sverige[4] i samband med den ”ryska påsken” 2013, hotat med kärnvapen, genomfört en rad mycket stora beredskapsövningar samt påbörjat ett militärt upprustningsprogram av enorm omfattning. Till detta skall läggas undervattenskränkningen av svenskt territorium hösten 2014.

Att öka vår svenska försvarsförmåga i detta farliga läge var nu helt nödvändigt för att bättre kunna möta denna utveckling som närmade sig ett nytt kallt krig. Men när försvarsuppgörelsen presenterades i maj 2015 så kunde vi åter igen konstatera att våra politiker inte hade tagit försvarsfrågan på allvar. Försvarsbeslutet blev förvisso ett trendbrott, då man ökade försvarsbudgeten, men problemet blev att överenskommelsen endast finansierade hälften av försvarsmaktens minimibehov. Ökningen blev endast 10,2 miljarder jämfört med det framställda minimibehovet om 20 miljarder. Man skall dock vara medveten om att dessa 20 miljarder enbart skulle finansiera de mest allvarliga bristerna från det tidigare försvarsbeslutet, inte tillföra några nya förmågor.

Nu blev utfallet således hälften, samtidigt som regeringen ställde krav på att Gotland skulle re-militariseras, och att ubåtsjaktförmågan skulle öka. En ekvation som givetvis inte går ihop. Försvarsbeslutet 2015 renderade därför i ytterligare ett haveri inom svensk försvarspolitik under 00-talet.

Baserat på ovanstående korta sammanställning av fyra försvarsbeslut så kan vi konstatera att samtliga dessa beslut, i huvudsak, har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning. Inledningsvis genom nedskärningar, och därefter genom underfinansiering, och slutligen genom att inte öka förmågan i paritet med omvärldsutvecklingen.

Internationaliseringen

Den andra faktorn som i stor utsträckning har bidragit till den succesiva degraderingen av vår nationella försvarsförmåga är det som jag har valt att benämna som ”internationaliseringen”. Det hela startade i samband med FB 00 och accelererade inför FB 04.

Pendeln svängde nu från det ena ytterläget (invasionsförsvar) till det andra ytterläget (internationella insatser). Plötsligt skulle alla försvarsgrenar och förband försöka hitta sin plats i det nya försvaret, i vissa fall upplevdes denna transformering näst intill desperat.

Man ska inte förledas att tro att det är de genomförda internationella insatserna som jag avser i den här delen, för så är det inte. Felet kan istället häledas till vårt förhållningssätt till det hela, det vill säga det som ledde till internationaliseringen av Försvarsmakten, vilket i sin tur innebar att vi övergav förmågor och funktioner som är avgörande för att kunna försvara Sverige.

Armén låg på framkant, och eftersom brigadstrukturen redan var sönderslagen, så passade den nya organisationen med små förbandsenheter utmärkt för internationella insatser. Även Flygvapnet släppte greppet om det nationella försvaret och började anpassa sig mot internationella uppgifter. Här låg fokus på CAS (Close Air Support) vilket innebär flygunderstöd till markförband under ett totalt luftherravälde, något som inte är applicerbart vid nationellt försvar. Nu etablerades även nya sanningar, som att ”försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”[5].

Marinen kom också att gå denna väg. All verksamhet skulle nu ha en internationell prägel och alla marina förband anmäldes till EU styrkeregister. Förbanden skulle nu övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. Övningarna blev mycket lågintensiva och omfattades ofta av att ligga i en tilldelad ruta i havet och försöka hitta smugglare av olika slag.

Marinens nya huvudfiende vid denna tidpunkt blev terroristen! Terroristen var ett lämpligt objekt eftersom vi fortfarande påmindes om terrorattacken (9/11) mot USA. Terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen var en annan händelse som påverkade vägvalet. Hon blev attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna, eftersom många chefer ansåg att det var i den miljön vi skulle verka i framtiden.

Den lilla terroristbåten FIAC (Fast Inshore Attack Craft) blev därmed känd för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet vid sjöstridsflottiljerna under många år, tillsammans med LSF (Low Slow Flyer) som utgjordes av ytterst okvalificerade propellerflygplan. För att kunna hantera dessa nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg, och övningar med flottans huvudvapensystem så som ubåtsjakttorpeder och robotar reducerades till ett absolut minimum.

Interoperabilitet blev nu ett nytt modeord, men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och datalänar. På grund av detta så var svenska flottan hänvisad till talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet.

För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i sin existenskamp i det nya insatta insatsförsvaret.

Minröjningsförbanden påverkades i mindre omfattning. Det fanns fortfarande otroligt många minor kvar på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från ”minröjningsoperationer” till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen ”miljöoperationer”. Minröjningsförbanden gjorde under den här perioden ett föredömligt bra arbete med att städa i Östersjön. För amfibieförbandet så blev den enda kvarvarande bataljonen delvis ominriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon.

I slutet av 2008 fick Försvarsmakten en anvisning att planera för en insats i Adenviken, det som skulle bli ME01 med korvetterna Stockholm, Malmö och stödfartyget Trossö. Terroristen som flottan under många år hade förberett sig för att möta övergick nu istället till att vara Piraten.

Efter insatsen i Adenviken kom så den första vändpunkten, och de nationella övningarna på hemmaplan började återupptas. Ett problem var dock att Försvarsmaktens ekonomi var mycket ansträngd, ett annat var att förbandsmassan i Marinen nu krympt så oerhört mycket att de förband som var kvar på hemmaplan inte hade någon att öva med/mot.

Den slutliga vändpunkten kom dock strax efter att Jan Thörnqvist tillträdde som marinchef då han mycket befriande deklarerade att ”Strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen. Kan vi hantera en sådan situation står vi även inom ramen för detta väl rustade att möta även mer lågteknologiska hot som exempelvis sjöfartsskydd mot pirater i Indiska oceanen”. [6]

Därmed var ordningen återställd och marinen började åter igen, enligt min mening, fokusera på rätt saker.

Marinen har gjort oerhört bra ifrån sig under både internationella övningar och insatser. ML-insatserna utanför Libanon, och ME-insatserna utanför Somalia och amfibieförbandet i Tchad är bara några exempel. Men felet, och det som har påverkat vår försvarsförmåga i negativ riktning, var att pendeln tilläts svänga för långt, ända till det andra ytterläget. Det här innebar att förmågan inom en rad helt avgörande områden reducerades i allt för hög grad, något som vi under de senaste åren har jobbat hårt för att återta.

Sammanfattar man konsekvenserna av internationaliseringen så kan jag konstatera att det innebar en felfokusering inom marinen, där vi helt anpassade oss mot en okvalificerad motståndare. Avvecklingen av ubåtsskyddet fortsatte, och den sjöoperativa helikopterförmågan utgick till förmån för att de sista Hkp 4 anpassades för uppgifter inom Nordic Battlegroup (NBG 08)[7]. Värnplikten avskaffades, armén slutade öva i sammansatta förband. Inom flygvapnet avvecklades hela krigsflygbassystemet. Möjligheten till sjömålsbekämpning inom Flygvapnet höll på att utgå i samband med övergången till JAS 39 C/D då Försvarsmakten inte beställde någon integration av roboten. Vi räddades här av Thailand som beställde robot 15 till sina flygplan, och därmed så fick Sverige det på köpet[8], något vi idag ska vara väldigt tacksamma för.

Jag vill ånyo poängtera att man måste skilja på internationella insatser och internationaliseringen av Försvarsmakten. Det förstnämnda har vi utfört föredömligt, samtidigt som det sistnämnda i vissa avseenden har varit direkt skadligt för vår försvarsförmåga.

Politiskt förhållningssätt till försvarsfrågan

Det politiska förhållningssättet till frågan om försvar och säkerhet är givetvis hårt knutet till försvarsbeslut och ekonomi, men det är trots det en påverkande faktor som måste belysas. Försvarsberedningens slutsats från 2004 kring rysk militär förmåga blev att landet fortsatt skulle komma att ha ”en mycket begränsad konventionell förmåga att genomföra större militära operationer, vilket inte bedöms ändras på tio års sikt”[9]

Det är givetvis lätt att vara efterklok och idag säga att beredningen hade fel. Istället kan man konstatera att försvarsberedningens rekommendation vid ett försämrat omvärldsläge var helt korrekt. ”Efter allvarlig och långvarig säkerhetspolitisk försämring kommer det att krävas flera successiva beslut av regering och riksdag för att kunna möta allvarligare hot mot riket”[10]

Men det här sätter också fingret på frågan om politiskt förhållningssätt eftersom politisk nivå ännu ej har tagit ett enda beslut av större magnitud som har bidragit till att bättre kunna möta allvarligare hot i enlighet med vad 2004 års försvarsberedningen rekommenderade.

Istället gjorde man i princip tvärt om. 2008 tillsatte regeringen det som kom att kallas genomförandegruppen. En låg rad materielprojekt ströks, och lika många reducerades. Det var här som bland annat den planerade luftvärnsroboten till våra Visbykorvetter försvann. Detta skedde samtidigt som Ryssland invaderade Georgien. När riksrevisionen senare granskade ärendet kom man fram till att ”sammanfattningsvis har regeringens besparingar gett negativa effekter i Försvarsmaktens insatsförmågor… Regeringen tycks ha varit medveten om att brister i förmågan kunde uppstå och gjorde medvetna ambitionsminskningar och risktagningar… Riksrevisionens bedömning är att frågan om påverkan på Försvarsmaktens förmåga hamnat i skymundan i genomförandet av besparingarna.”

Det var också här som begreppet ”skönmålning” blev allmänt vedertaget inom försvarspolitiken. Det politiska budskapet som trummades ut var att regeringen stärkte försvarsförmågan, och att man nu skapade ett ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar som kunde möta morgondagens hot som var komplexa oförutsägbara och gränslösa”. Det såg bra ut i alla debattartiklar, men verkligheten var givetvis en helt annan. Underfinansieringen var ett faktum, och ÖB Sverker Göranson försökte gång på gång förklara det prekära läget. Något som nådde sitt crescendo när han i Almedalen 2013 gjorde en liknelse, och förklarade att han skulle tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte mer pengar tillfördes.

Men inte ens en rad omvälvande händelser under den här perioden skulle rendera i att regeringen vidtog några konkreta förmågeökande åtgärder. 2009 genomförde Ryssland övningen Zapad där man övade kärnvapenanfall mot Polen. 2011 lanserades det ryska upprustningsprogrammet om 5000 miljarder kronor. Samma år hade vi en befarad undervattenskränkning på västkusten. 2012 konstaterade MUST att spionaget mot Sverige ökade samtidigt som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren(m) skrev att ”Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge”. Drygt ett år senare annekterade Ryssland Krim, och startade ett krig i östra Ukraina.

Efter regeringsskiftet 2014 så skrev moderaternas nya försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark en debattartikel i SvD[11] där han bland annat skrev ”just att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna” samt ”med tiden har det etablerats en bild av att Moderaterna inte talar klarspråk i försvarsfrågor. Stundtals har partiet haft ett tonläge som snarast speglat hur man önskat att verkligheten sett ut. Inte hur den faktiskt varit”.

När socialdemokraterna övertog regeringsmakten var det nog många som hoppades på konkreta åtgärder givet det allt mer försämrade omvärdsläget. Inte minst beroende på den hårda kritiken som utdelats i opposition. Men åter igen så uteblev de konkreta åtgärderna, vilket jag beskrev i den första delen om försvarsbesluten.

Det militära budskapet

Det politiska förhållningssättet till försvarsfrågan är i vissa fall tätt knuten till det militära budskapet. Men hur har Försvarsmaktens budskap och prioriteringar påverkat försvarsförmågan?

ÖB Håkan Syrén skrev sommaren 2004 att ”en återgång till den tidigare situationen är utesluten. Nu måste vi istället kunna möta nya hot mot oss som en del av en vidare europeisk och global gemenskap”[12] I samma skrift deklarerade ÖB även att ”vi måste göra upp med de sista resterna av det gamla invasionsförsvaret – inte bara i teorin, utan också i praktiken”[13].

Det är förvisso lätt att vara efterklok. Men vi kan nu konstatera att situationen idag har många likheter med den tidigare och att stora delar från det gamla invasionsförsvaret, som vi gjorde upp med, hade behövts idag.

Ett annat exempel där Försvarsmaktens budskap har påverkat är frågan om Gotland. ÖB Sverker Göranson avrådde från att satsa resurser på Gotland med hänvisning till vårt försvarskoncept med operativ rörlighet.[14] Den tidigare alliansregeringen gick på ÖB:s linje trots att få oberoende försvarsexperter och analytiker delade den bedömningen. I samband med det senaste försvarsbeslutet valde regeringen att överge ÖB:s linje i frågan, vilket innebär att permanenta förband på Gotland nu återinrättas.

Försvarsmaktens budskap har inte heller alltid varit entydigt. I sitt tal[15] under Folk & Försvar i Sälen januari 2015 tog ÖB Sverker Göranson upp den operativa förmågan. ”Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”.

Kort senare, efter att vår nya ÖB Micael Bydén tillträdde så var budskapet runt operativ förmåga ett annat. Bara nio månader senare, i oktober 2015 intervjuades ÖB i Studio 1 och budskapet var då att ”jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga”. ÖB lade också till att ”I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”[16]

Det skilda budskapen kan möjligen bottna i att vår nya ÖB vill sätta en positiv bild av vårt försvar istället för att påvisa brister, något som givetvis är bra. Men det finns också en risk att diametralt skilda budskap kan skapa förvirring runt de faktiska försvarsbehoven, vilket i sin tur kan riskera att den politiska nivån kan förledas att tro att försvarsbehoven är tillfredsställda.

Militära utvecklingsprojekt

Det sista området som jag bedömer har inverkat negativt på utvecklingen av vår försvarsförmåga är raden av militära utvecklingsprojekt, något som skulle kunna rendera i lika många uppsatser.

När Försvarsmakten skulle förnyas i samband med FB 00 så startades projektet NBF (Nätverksbaserat Försvar). Kostnaden sägs ha landat på runt fem miljarder, med mycket ringa uteffekt kopplat till faktisk försvarsförmåga.

Visbyprojektet är ett annat utvecklingsprojekt som har kostat oss över tio miljarder. Vi beställde och betalade för sex korvetter men fick fem! Fartygen har idag exakt samma vapensystem som äldre korvetter och det tog hela 15 år från sjösättning av det första fartyget fram till leverans av det sista. Även om fartygen idag är väl fungerande, så ställer jag mig tveksam till att Försvarsmakten i framtiden ska ge sig in i liknande utvecklingsprojekt.

Det finns en rad andra projekt inom ramen för det nordiska samarbetet som i olika grad har havererat. Det uttalade syftet med de samnordiska materielprojekten var att ”på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive lands försvarsförmåga”. Men utfallen visar tyvärr allt för ofta på havererade samarbeten och kompromisslösningar som följd. När Helikopter 14 skulle anskaffas värderade regeringen ett nordiskt samarbete högre än att Försvarsmakten skulle få den bästa helikoptern. I det nordiska ubåtsprojektet Viking så drog sig först Norge ur, och därefter Danmark, och projekthaveriet var ett faktum trots många investerade skattemiljoner. Den splitterskyddade granatkastaren AMOS är ett annat projekt där först Norge och Danmark drog sig ur, sedan Sverige på grund av alliansregeringens besparingar på försvaret 2008. Projektet kostade enligt riksrevisionen Sverige 860 miljoner med utebliven förmåga som följd.

Archerprojektet skulle däremot slå belackarna på fingrarna. Man avvecklade Sveriges sista 48 artilleripjäser för att återanvända delar till 24 nya Archer vardera till Sverige och Norge. Projektet framhölls som det goda exemplet, där Sverige skulle spara 400 miljoner genom samarbetet. Men även detta samarbete havererade. Norge drog sig ur på grund av förseningar och låg tilltro till systemet, vilket innebär att Sverige kan komma att få bära alla kostnader på egen hand.

Baserat på ovanstående blir det därför svårt att hävda att försvarsförmågan har ökat i paritet med kostnaderna för alla dessa projekt.

Sammanfattning

Om man sammanfattar dessa fem områden kan man förenklat säga att:

  • Samtliga försvarsbeslut har i grunden varit underfinansierade 
  • Internationaliseringen har inverkat menligt på den nationell försvarsförmågan. 
  • Våra politiker har följt och debatterat den försämrade omvärldsutvecklingen, men inte vidtagit några konkreta åtgärder för att möta den 
  • Försvarsmakten har bidragit till att accelerera internationaliseringen, och i vissa fall har man ej varit entydiga i sitt förmedlande budskap. 
  • Utvecklingsprojekt och nordiska samarbeten inom materielområdet har sällan bidragit till ökad försvarsförmåga. 

Ovanstående faktorer har i olika grad, och på olika sätt inverkat på uppbyggnaden av vår försvarsförmåga, och möjligen kan denna text bidra till en påminnelse om eftertänksamhet inför framtida vägval där vi måste tillse att:

  • Försvarsbesluten blir realistiska, långsiktiga och finansierade. 
  • Basförmågor vidmakthållas, även vid ett förbättrat omvärldsläge (jmf internationaliseringen). 
  • Förhållningssättet till omvärldsläget tas på allvar av våra politiker, inte bara i teorin, utan även i praktiken. 
  • Försvarsmakten måste framställa försvarsbehoven utifrån faktiska omständigheter, och inte utefter vad man kan förväntas få igenom ekonomiskt. 
  • Kostsamma utvecklingsprojekt måste undvikas. Försvarsförmåga, låg kostnad och hög leveranssäkerhet måste vara vägledande. 

Slutligen tål det att påminnas om att försvarsförmåga är något relativt! Det innebär att om vi satsar 10 miljarder på att öka vår förmåga samtidigt som vår motståndare satsar 5000 miljarder, så har vi inte åstadkommit annat än en kraftfull relativ förmågereducering. Det är något som ofta glöms bort i den försvarspolitiska debatten.

Fotnoter:

[1] Budgetunderlag för år 2004, Försvarsmakten, 2003-02-28, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/budgetunderlag/budgetunderlag-2004/bu04_hdok_2004_med_bilagor.pdf

[2]”Nya garnisonen kostar 780 miljoner”, SR P4 Gotland, 2016-05-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6422704

[3] ”Ett användbart försvar”, Regeringens 2008/09:140, 2009-03-19

[4] ”Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige”, DN, 2016-02-02, http://www.dn.se/nyheter/sverige/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige/

[5] Försvarspolitisk talesperson Håkan Juholt (s), http://www.svd.se/folkpartiet-vill-skapa-ny-varnplikt

[6] ”Nationella övningar lägger grunden”, Jan Thörnqvist, Marinbloggen, 2012-05-08

[7] ”Helikoptrar till NBG försenade”, Försvarsmakten, 2007-12-17, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2007/12/helikoptrar-till-nbg-forsenade/

[8] ”Den icke existerande vapenarsenalen”, Wismans Wisdoms, 2013-09-04, http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/09/fortsatt-om-den-icke-existerande.html

[9] ”Säkrare grannskap – osäkrare värld”, Regeringskansliet, 2003-02-27, http://www.regeringen.se/contentassets/7c5b30f0b33a451899d217085be6d765/sakrare-grannskap—osaker-varld

[10] Ibid

[11] ”Tid för klarspråk om försvaret”, Hans Wallmark, SvD Brännpunkt, 2015-01-11, http://www.svd.se/tid-for-klarsprak-om-forsvaret

[12] ”Vägen framåt”, ÖB Håkan Syrén, Försvarsmaken, 2004

[13] Ibid

[14] ”Försvarsmakten avråder från att satsa resurser på Gotland”, SR, 2015-04-28

[15] ”Förutsättningar inför ett nytt försvarsbeslut”, ÖB Sverker Göranson, Folk & Försvar Sälen, 2015-01-12, http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/3-organisation-forband/overbefalhavaren/tal-och-debattartiklar/tidigare-obs-tal-och-debattartiklar/150112-forutsattningar-infor-nytt-forsvarsbeslut-ob-sverker-goranson-anforande-vid-folk-och-forsvar-2015-webb.pdf

[16] ”Nya ÖB räds inte ryssen”, Sveriges Radio Studio 1, 2015-10-02, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6269704 

Ny fas i det fortgående turkiska nationsbyggardramat

av Michael Sahlin Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att […]

”Att rösta fritt är stort, men rösta rätt är större”

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m. av Michael Sahlin BREXIT-omröstningen diskuteras nu på stor internationell bredd när det gäller olika konsekvenser och risker, också av säkerhetspolitisk art och också för svenskt vidkommande, förutom en mängd frågor rörande EU:s framtid under det samlade trycket av ekonomiska, migrations­politiska, institutionella och säkerhets­politiska utmaningar. […]

Nytt läge del 5 – "Underrättelsekrig?"

Sammanfattning
Under det kalla kriget bedrev både de västliga ländernas underrättelseorgan samt de Sovjetiska underrättelseorganen, underrättelseoperationer som fysiskt skulle påverka respektive antagonist i en önskvärd riktning. I de västliga länderna gick det oftast under benämningen ”Covert Action/Operations” i Sovjetunionen under benämningen aktiva åtgärder. Återskapandet av en eller flera arbetsgrupper i USA för att motverka dessa s.k. aktiva åtgärder av Ryssland, indikerar att de ryska underrättelseorganen agerar över hela spektrumet och med alla former åtgärder gentemot USA men troligtvis även övriga västliga länder. Detta innebär även att de försämrade relationer nu troligtvis kommer accentueras i en konfliktyta mellan, främst, å ena sidan underrättelseorgan och å andra sidan kontraspionage.
Analys
En av de kanske mest undanskymda nyheterna, men den som på sikt troligtvis kommer få störst konsekvenser, publicerades av Buzzfeed förra veckan, V625. Artikeln berörde det remitterade regleringsbrevet, Intelligence Authorization Act, för de Amerikanska underrättelseorganen. I detta regleringsbrev påtalas vikten av upprättandet med en myndighetsöverskridande arbetsgrupp för motverkandet av Ryssland s.k. aktivaåtgärder,1 den närmsta svenska beskrivningen är subversiv verksamhet, likt den arbetsgrupp som fanns under det kalla kriget.
Aktivaåtgärder härstammar ur ett Sovjetiskt begrepp, Aktivnyyemeropriyatiya, vilket enklast, på svenska, kan beskrivas som de åtgärder man fysiskt vidtar för att påverka en motståndare i en för en själv önskvärd riktning. Spektrumet avseende åtgärder, enkelt beskrivet, sträcker sig från desinformation till proxykrigföring.2 Dock var detta på intet sätt unikt för de Sovjetiska underrättelseorganen, KGB samt GRU, utan det var ett arbetssätt som tillämpades av samtliga Sovjetiska myndigheter som interagerade med länder utanför Sovjetunionen, dock får det ses som att det var dess underrättelseorgan som utnyttjade hela spektrumet av åtgärder.3
Var nu dessa åtgärder något unikt för Sovjetiska underrättelseorgan? Nej, västerländska underrättelseorgan arbetade även med, vad som får ses som, liknande metoder.4 Det som särskiljer det sovjetiska agerandet är att andra instanser, än underrättelseorganen, arbetade inom spektrumet av de metoder som täcks in i aktiva åtgärder, vilket får ses som mer unikt. Vill man fördjupa sig mer i de s.k. aktiva åtgärderna kan man bl.a. läsa intervjuer med Oleg Kalugin, eller hans bok Spymaster: My Thirty-two Years inIntelligence and Espionage against theWest.
För att möta upp dessa aktiva åtgärder skapades i USA två (2) arbetsgrupper. Den ena var den s.k. ”Active MeasuresWorking Group”, benämns hädanefter AMWG, som skapades 1981, vilket var en myndighetsöverskridande arbetsgrupp som enkom hade till uppgift att exponera desinformationskampanjer inom ramen för de s.k. aktiva åtgärderna.5 Den andra arbetsgruppen, en hemlig sådan, skulle agera gentemot de övriga s.k. aktiva åtgärderna med andra arbetssätt och var verksam direkt under USA:s nationella säkerhetsråd.6 Det amerikanska arbetet gentemot dessa s.k. aktiva åtgärder upphörde i och med det kalla krigets slut.7
Sett till de desinformationskampanjer som AMWG motarbetade så gav det allmänheten en kännedom om dessa s.k. aktiva åtgärder, det kom även att påverka relationerna mellan Sovjetunionen och USA.8Det största bidraget i detta var troligt att man dels som tidigare nämnts, skapade en medvetenhet kring fenomenet, dels lyckades få Sovjetunionens sista generalsekreterare, Michail Gorbatjov, att se dessa desinformationskampanjer av Sovjetunionen som kontraproduktiva.9
I och med det kalla krigets slut samt Sovjetunionens och AMWG upplösande, finns det ytterst lite offentlig dokumentation kring möjliga s.k. aktiva åtgärder under 1990-talet av Ryssland. Enligt en artikel, Beyond Propaganda: Soviet ActiveMeasures in Putin’s Russia, så skall rapporter om möjliga aktiva åtgärder, från Rysslands sida, återigen börja komma efter Vladimir Putins makttillträde 1999.10Därtill hänvisar samma artikel till den Tjeckiska säkerhetstjänstens årsrapport för 2008, där de fastslår att Ryssland återigen arbetar med s.k. aktiva åtgärder gentemot andra nationer.11
Vad som även är värt att notera, är i samma årsrapport så påtalar man även att de ryska underrättelseorganen, andra myndigheter men även privata företag, förefaller arbeta med s.k. aktiva åtgärder i Rysslands intresse.12 Således från att enbart agerat med statliga organisationer under tiden för Sovjetunionen, så förefaller Ryssland utnyttja helaspektrumet av aktörer under 2000-talet för att genomföra s.k. aktiva åtgärder. Vilket i sig kanske ej är så konstigt m.h.t. att många av företagsledarna arbetade för den sovjetiska underrättelse- och/eller säkerhetstjänsten under det kalla kriget,13 att då stödja Ryssland ter sig då troligtvis fullt naturligt.
Det kalla kriget har bl.a. ansetts varit en ideologisk konflikt14, men som Wilhelm Agrell skriver i sin bok Maskerad front, så kännetecknades konflikten av två (2) företeelser, den ena var kärnvapen och den terrorbalans som skapades av det vapnet. Den andra företeelsen var spionerna.15 Där konflikten i praktiken utkämpades av underrättelseorganisationerna,16traditionellt genom inhämtning men dels av konflikter som utkämpades genom ombud dels genom underrättelseorganisationerna egna åtgärder som på den Sovjetiska sidan bestod av de tidigare nämnda s.k. aktiva åtgärderna och på den Västerländska sidan genom s.k. dolda operationer (Covert Action/Operations).17
Under 2000-talets inledning kom Rysslands satsning på inhämtning, det vill säga utplacering av egna underrättelseofficerare, i de västlig länderna öka markant.18 För att, bedömt, vid 2010-talets inledning, uppnått samma mängd underrättelseofficerare i de västliga länderna, som var aktiva under det kalla kriget.19 Då underrättelseverksamheten, som tidigare nämnts, var en av de två markanta företeelserna under det kalla kriget, så förefaller det varit en väldigt kort avspänningsperiod mellan Ryssland och de Västliga länderna efter det kalla krigets avslutande, sett till underrättelseverksamheten.
Den ryska underrättelseverksamheten förefaller ökat20, däribland i Sverige,21 sedan 2014, där katalysatorn får anses vara den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Huruvida det är intensiteten i aktiviteten av de ryska underrättelseorganen eller en ökning av dess underrättelsepersonal är osagt. Oaktat blir slutresultatet en ökningen i aktivitet, dock ökar risken att underrättelsepersonalen röjer sig om de genomför mer verksamhet än vad som kan ses som brukligt, utifrån deras täckbefattning eller täckhistoria, vilket i sig kan bli kontraproduktivt för de ryska underrättelseorganen.
Vad som även är mycket intressant är The Washington Posts uppgifter, publicerad 27JUN2016, avseende psykologisk krigföring av ryska underrättelseorgan mot amerikansk diplomatisk personal, samt dess anhöriga, i Europeiska länder.22 Att kontraspionage i olika länder, även Sverige,23 agerat och agerar i olika gråzoner gentemot identifierade underrättelseofficerare i det egna landet är ett känt faktum. Däremot det som The Washington Post beskriver avseendet agerandet i flertalet Europeiska länder tillhör, mig veterligen, ej vanligheterna. Det Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar att USA Utrikesminister, John Kerry, skall påtalat problematiken gentemot Rysslands President, Vladimir Putin, vid ett möte i mars månad 2016. Dock skall man enligt det Amerikanska Utrikesdepartementet enbart berört, det de, uppfattade som trakasserier mot sin personal i Ryssland.24
Huruvida det är rysk underrättelsepersonal med täckbefattning vid ambassader i de Europeiska länderna som genomfört dessa operationer håller jag för osannolikt, då det troligtvis omgående skulle resulterat i att de blivit persona non gratai de länderna. Mest troligt har USA kunnat knyta det rapporterade agerandet till rysk underrättelsetjänst. Dessa i sin tur har troligtvis utnyttjat antingen andra länders underrättelsepersonal eller allierade grupperingar i de länderna eller köpta individer för att genomföra det.
Det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zacharova, delgav vid sin veckovisa presskonferens, 23JUN2016, att man ansåg att dess diplomatiska personal dels i USA dels i andra länder, kontinuerligt var utsatt för provokationer av amerikansk säkerhetspersonal.25 Uttalandet var bedömt ett svar på det, tidigare nämnda, remitterade regleringsbrevet för de Amerikanska underrättelseorganen, där man även har föreslagit åtgärder för att begränsa rörelsefriheten för rysk diplomatisk personal, om regelverket för dess resor på Amerikanskt territorium ej efterlevs. Vilket enligt regleringsbrevet i praktiken innebär om Amerikanskt kontraspionage upptäcker att rysk diplomatisk personal genomför olovlig underrättelseinhämtning kommer man begränsa dess rörelsefrihet under tre (3) månader.26 Vilket det ryska utrikesministeriet, under tidigare nämnda presskonferens menade på att man, i sådant fall kommer svara på, med motåtgärder, för amerikansk diplomatisk personal.27
Vad innebär då alla dessa småbitar av information dels historiska, dels nutida? I grund och botten innebär det att dels USA, dels de övriga västliga länderna bedömt upplever den ryska verksamheten med sina underrättelseorgan som ett reellt hot. Då man öppet beskriver, i det remitterade regleringsbrevet, att man skall motverka hela spektrumet av ryska s.k. aktiva åtgärder, är det även att skicka en tydlig signal till Ryssland, avbryt er verksamhet eller vi kommer vidta åtgärder mot den.
Men, bedömt, innebär det även att den ryska underrättelseverksamheten har ändrat karaktär till en mer aktiv sådan d.v.s. man arbetar mer med s.k. aktiva åtgärder kontra traditionell inhämtning. Vilket i sig kan vara vad de västliga säkerhetstjänsterna åsyftar med deras relativt samfälliga budskap, den ryska underrättelseverksamheten har ökat sedan 2014. The Washingtons Posts uppgifter ger onekligen en del av bilden, men troligtvis finns det betydligt mer som ej framkommit.
Kommer det västliga kontraspionaget kunna motverka de ryska underrättelseorganen? På sikt kommer de troligtvis kunna göra det, dock bör man ha med sig att Ryssland relativt ostört under hela 00-talet kunnat återuppbygga sin underrättelsestruktur i de västliga länderna. Därtill får det ses som troligt att delar av de strukturer som fanns i kalla krigets slutskede återaktiverats, då en stor del av dessa personer troligtvis fortfarande finns i livet i de västliga länderna. Således har man en väldigt lång väg att vandra innan man effektivt kommer kunna motverka rysk underrättelseverksamhet.
Därtill kommer troligtvis relationerna mellan många av de Västliga länderna samt Ryssland ytterligare försämras, då de aktivt kommer börja motverka de ryska underrättelseoperationerna. Den ena åtgärden en part genomför kommer medföra en motåtgärd av den andra, i klassisk växelverkan. Hur mycket av detta som kommer märkas i offentligheten är osett, en del kommer säkert göra det, men det mesta kommer troligtvis, likt under det kalla kriget, ske i det dolda.
Avslutningsvis, den tydliga kärnvapenretoriken under de senaste två (2) åren har beskrivits dels i svensk och internationell media, dels på denna blogg vid ett antal tillfällen, varvid det ej kommer beröras. Vad som dock är intressant är att den andra dominerade företeelsen, enligt Agrell, under det kalla kriget, de av underrättelsetjänster drivna verksamheter, i och med med detta även måste ses som återkommen. Således detvå (2)företeelser vilketAgrell ansåg var signifikantmed detkalla kriget, ärnu återigenen realitet.
Slutsats
Återskapandet av en eller flera arbetsgrupper i USA för att motverka de ryska underrättelseorganens s.k. aktiva åtgärder, innebär att det kommer det finnas en tydlig konfliktyta mellan de Västliga länderna och Ryssland. Likt under det kalla kriget kommer vi troligtvis på sikt se upptakten till ett ”underrättelsekrig”, här avses olika former av fysiska åtgärder i syfte att påverka sin motståndare, mellan å ena sidan, främst, de Västliga länderna kontraspionage och underrättelseorgan och å den andra sidan de ryska underrättelseorganen och dess kontraspionage. Detta kommer även på sikt ge försämrade relationer mellan de västliga länderna och Ryssland. Avslutningsvis så innebär detta även att konflikten mellan Ryssland och de Västliga länderna ej kommer vara kortsiktig eller att den för den delen nu skulle befinna sig i någon form av övergående fas, den kommer vara långvarig.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Bezpečnostní informační služba 1(Engelska)
BuzzFeed News 1(Engelska)
Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)
Slovenská informačná služba 1(Engelska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
The Financial Times 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
Abrams, Steve. Beyond Propaganda: Soviet Active Measuresin Putin’s Russia. Connections: The Quarterly Journal 15, no 1, 2016.
Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigetsunderättelsehistoria. Lund : Historiska Media, 2008.
Anderson, Julie. The HUMINT Offensive from Putin’s Chekist State. InternationalJournal of Intelligence andCounterIntelligence 20 no. 2, 2007.
Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioner emellan. Saltsjö-Duvnäs : Efron & dotter, 2006.
Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. The Routledge handbook ofthe cold war. London : Routledge, 2014.
Schoen, Fletcher. Lamb, Christopher J. Deception, Disinformation, andStrategic Communications: How OneInteragency Group Made a MajorDifference. Washington, D.C. : National Defense University Press, 2012.
Slutnoter
1BuzzFeed News. Ali Watkins. SenateCommitteeLooksToReviveCold-WarEraBodyToCatchRussianSpies. 2016. https://www.buzzfeed.com/alimwatkins/senate-committee-looks-to-revive-cold-war-era-body-to-catchHämtad 2016-06-28
2Boghardt, Thomas. Operation INFEKTION: Soviet Bloc Intelligence and Its AIDS Disinformation Campaign. StudiesinIntelligence53 no. 4 (2009): 1.
3Ibid. 1-2.
4Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. TheRoutledgehandbookofthecoldwar. London : Routledge, 2014, 310-313.
Central Intelligence Agency. Fischer, Benjamin B. AColdWarConundrum:The1983SovietWarScare. 2008. https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/books-and-monographs/a-cold-war-conundrum/source.htmHämtad 2016-06-28
5Schoen, Fletcher. Lamb, Christopher J. Deception, Disinformation, andStrategicCommunications:HowOneInteragencyGroupMadeaMajorDifference. Washington, D.C. : National Defense University Press, 2012, 32.
6Ibid, 8.
7Ibid, 96.
8Ibid, 98.
9Ibid, 3.
10Abrams, Steve. Beyond Propaganda: Soviet Active Measures in Putin’s Russia. Connections:TheQuarterlyJournal15, no 1, 2016, 17.
11Intelligence Service of the Czech Republic. AnnualreportoftheSecurityInformationServiceFor 2008. 2009. https://www.bis.cz/vyrocni-zpravaEN2645.html?ArticleID=29Hämtad 2016-06-28
12Ibid.
13The Independent. Penketh, Anne. AllthePresident’smen: TheKGB’Sgreatpower-grab. 2006. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/all-the-presidents-men-the-kgbs-great-power-grab-427965.htmlHämtad 2016-06-27
14Nationalencyklopedin. Larsson, Hans A. Kallakriget. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kalla-krigetHämtad 2016-06-28
15Agrell, Wilhelm. Maskeradfront:kallakrigetsunderättelsehistoria. Lund : Historiska Media, 2008, 7.
16Kalinovsky, Artemy M. Daigle, Craig. TheRoutledgehandbookofthecoldwar. London : Routledge, 2014, 305.
17Ibid, 310-313.
18Anderson, Julie. The HUMINT Offensive from Putin’s Chekist State. InternationalJournalofIntelligenceandCounterIntelligence20 no. 2 (2007): 300.
19The Financial Times. Blitz, James. Russianspyingatcoldwarlevels,sayexperts. 2010. http://www.ft.com/cms/s/0/92678126-8624-11df-bc22-00144feabdc0.html#axzz4CrdFZdCfHämtad 2016-06-28
20Slovenská informačná služba. SIS2014AnnualReport. 2015. http://www.sis.gov.sk/for-you/sis-annual-report-2014.htmlHämtad 2016-06-28
23Grigorjev, Boris. Forsberg, Tore. Spioneremellan. Saltsjö-Duvnäs : Efron & dotter, 2006, 66-67.
24Reuters. Wroughton, Lesley. KerryraisesharassmentofU.S.diplomatsinMoscowwithPutin. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-usa-harassment-idUSKCN0ZD2RRHämtad 2016-06-28
25The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. BriefingbyForeignMinistrySpokespersonMariaZakharova, Moscow, June23, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/2329099Hämtad 2016-06-28
26BuzzFeed News. Ali Watkins. SenateCommitteeLooksToReviveCold-WarEraBodyToCatchRussianSpies. 2016. https://www.buzzfeed.com/alimwatkins/senate-committee-looks-to-revive-cold-war-era-body-to-catchHämtad 2016-06-23

27The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. BriefingbyForeignMinistrySpokespersonMariaZakharova, Moscow, June23, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/2329099Hämtad 2016-06-28

Prolog till mobiliseringskontroll

Reflektion
Den 14JUN2016 beordradeRysslands President, Vladimir Putin, en beredskaps- samt mobiliseringskontroll av de ryska väpnade styrkorna. Kontrollen omfattar samtligamilitärdistrikt i Ryssland. Kontrollen skall avslutas den 22JUN2016. I skrivande stund av detta inlägg så fortgår fortfarande kontrollen, dock finns det ett antal saker som bör beröras redan nu, ett mer omfattande inlägg kommer publiceras när kontrollen är avslutad, för att dels avdramatisera kontrollen dels påvisa intressanta aspekter med den.
Inleder vi med storleken på denna kontroll, vilket i sociala medier varit den stora diskussionspunkten, så har inga faktiska siffror delgivits hur stor denna kontroll är, något man varit tydlig med att delge i ungefärliga siffror vid de tidigare beredskapskontrollerna. De ryska väpnade styrkornas nyhetskanal uppger bl.a. att man kallat in reservistersom genomfört sin militärtjänstgöring för 10-30 år sedan, men inget antal kring hur många delges. Nezavisimaya gazeta beskriver i en artikel, reservister som tecknat avtal med de väpnade styrkorna motsvarande vårt svenska GSS/T system, i sådant fall skall det röra sig om cirka 5,000 reservister som kallats in.
Så här kan man fortsätta, avseende bedömande på storleken av kontrollen, utan att egentligen komma fram till någon säker siffra. Varvid det blir enklare att observera grannländernas reaktioner i Rysslands närområde. Ni som drar er till minnes den s.k. ”Ryska Adventen” så genererade den en hel del motåtgärder i Östersjöregionen. Bland annat så höjdes beredskapeninom Litauens försvarsmakt då den beredskapskontrollen genomfördes, ingen sådan information har publicerats i skrivande stund. I dagsläget så finns det ett stort antal förband i Östersjöregionen m.h.t. den övningsverksamhetsom genomförts vilket kan ses som en säkerhetsgaranti, dock är dessa utrustade för övning och för att kunna utgöra någon form av beredskap skulle dessa behövas pårusta för skarp tjänst, någon sådan information finns ej heller i skrivande stund.
Väger man då samman ”bilderna” rör det sig, således, ejom omfattande inkallelser av reservister i Ryssland för genomförandet av denna mobiliseringskontroll. Vad avser reservisterna omfattar troligtvis inkallelserna de reservister som tecknat kontrakt med de ryska väpnande styrkorna, vilket skulle förklara uppgifterna om den sprida åldersgrupperingen vid inkallelserna, då t.ex. värnpliktig personal som genomfört sin grundutbildning för 30 år sedan, normalt placeras i ”Kategori C” förband som har en mycket lång återtagningstid i händelse av en mobilisering. Givetvis kan ytterligare selektiva inkallelser genomförts för att testa mobiliseringssystemet, dock torde det ej återigen röra sig om några stora mängder reservister, då det skulle skapa dels ett samhällsekonomiskt problem dels övriga samhällsproblem vilket i skrivande stund skulle märkts i rysk media.
Vad som dock är intressant är den stora ledningsövningen som förefaller genomföras inom ramen för denna beredskapskontroll. Då man dels genomför en sådan övning dels genomför mobiliseringskontroll, så får man se det som att det är de inledande stegen av hur en mobilisering av de ryska väpnande styrkorna skall genomföras, som övas. Vilket i det långa perspektivet visar på hur dålig säkerhetssituation som uppstått. Därtill de som minns den stora beredskapskontrollen som genomfördes16-21MAR2015, så inledes den just med ledningsövning inom samtliga militärdistrikt, vilket senare kom att växa upp till en mycket stor beredskapskontroll, således finns möjligheten att det fortfarande kan bli en uppväxling av denna beredskapskontroll, dock med inneliggande värnpliktskull samt de kontinuerligt tjänstgörande förbanden.
Ytterligare vad avser mobiliseringskontrollen så är detta troligtvis en första kontroll av hur det beordrade utbildningsprogrammet, sedan 2014, för de styrande i de ryska oblasterna fallit ut, för att kunna genomföra mobilisering. Därtill är det troligtvis en kontroll av vilken status materielen de facto har som finns de olika mobiliseringsplatserna. Ni som drar er till minnes de första beredskapskontrollerna under 2013, så hade de ungefär samma kontrollmekanismer, d.v.s. kontrollera att ledningsförhållanden fungerar, kontrollera materielstatus hos förbanden och därefter lösande av enklare uppgifter, detta hur nu utvecklats till mer komplexa övningar vid de senare beredskapskontrollerna, då man höjt den grundläggande nivån inom en rad områden hos de väpnade ryska styrkorna.
Således får detta, troligtvis, ses som ett första steg i en förmågehöjning vad avser Rysslands förmåga att kunna genomföra partiell till allmän mobilisering av sina väpnade styrkor. Detta innebär troligtvis även i förlängningen att vi kommer få se fler oförberedda mobiliseringskontroller med ett inledande fokus på att höja materielstatusen, därefter troligtvis med inkallelser av större mängder värnpliktiga reservister för att slutligen kunna pröva systemet. Troligtvis kan vi få se en sådan övningsverksamhet under nästkommande års strategiska övning, om mönstret kring hur beredskapskontrollerna under 2013 återupprepas, för de ryska väpnande styrkorna. Det vill säga vid Zapad-2017, kan man pröva mobiliseringssystemet i Ryssland fullt ut, vilket skulle kunna vara en av de åtgärder som Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, beskrev som förberedelser inför Zapad-2017, vid en tidigare presskonferensi år.
Have a good one! // Jägarchefen

Med en blinkning till Skipper

Björn Hamiltons HMS Neptun, till höger, spelade en betydande roll 1981.

Har äntligen sett sista delen av DVD-serien ”Kalla kriget”, den nyproducerade delen om 1981-1992 med Einar Lyth som ciceron (även manusförfattare). Detta är inte bara en välgjord och spännande DVD utan innehåller även nya rön och tolkningar om bland annat ubåtsintrånget i Blekinge skärgård 1981.

En av dem som intervjuas i filmen är Björn Hamilton, som 1981 spelade en viktig roll i dramat kring den sovjetiska ubåten S-363 (U 137). Genom denna DVD klarnar bilden av hur pass viktig hans ubåt, HMS Neptun, var i sammanhanget. Förklaringen av Björn Hamilton varför den sovjetiska fritagningsplanen av S-363 avbröts är en tankeställare som heter duga. Nästa gång jag i Karlskrona kommer att träda in i Neptun kommer det att vara med större respekt.

Apropå marina personligheter så innehåller filmen även en kul blinkning till bloggaren ”Skipper” dvs. Niklas Wiklund, liksom författaren av en ny bok om Karlskrona 1984.

Jag är imponerad av alla fina klipp från nyhetssändningar och reportage som producenterna har hittat. Många fynd som jag inte kan minnas att jag sett tidigare.

Märkligt att jag också lyckats glömma att bokstavligen många tusen aktivister för polska solidaritet greps i början av 1980-talet. Men det stämmer, liksom de imponerande uppgifterna om det svenska flygvapnets styrka under 80-talet. Filmen skapar också klarhet om vad som efter Sovjetunionens upplösning egentligen hände med de svenska artilleripjäserna, liksom beredskapslagren.

Bonusfilmen är också sevärd. Kort sagt, alla med intresse för det klassiska kalla kriget bör se detta.

Vindkraft kontra nationella försvarsbehov

Det här blir förmodligen ett av de viktigare inläggen som skrivits på denna blogg under senare tid. Det berör den största vindkraft-etableringen på hav som genomförts i Sverige. Den är planerad att förläggas mitt i Hanöbukten – och därmed också mitt i ett av sveriges viktigaste och mest frekvent använda militära övningsområden. 

På bilden här nedan har jag lagt in det havsområde i Hanöbukten där företaget Blekingen Offshore avser etablera 500-700 vindkraftsturbiner! Lägger man bara in vindkraftparken, så ser det för den oinvigde inte så farligt ut. Men så enkelt är det tyvärr inte.

Projektet, med många tunga ägare med stort politiskt inflytande, väntar just nu på ett regeringsbeslut. Om regeringen medger utbyggnaden, vilket enligt riksdagsledamoten Annika Engblom (m) kan komma att ske inom kort så vore det en katastrof. Varför? Ett sådant beslut vore fullständigt förödande för Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Det är det sista vi behöver i en tid som nu där säkerhetsläget är det sämsta sedan kalla kriget!

Men varför vore då en vindkraftetablering i Hanöbukten, i det planerade området så katastrofalt?

För det första så är vindkraftparken planerad att förläggas på gränsen mellan de militära övningsområdena Hanö Nord (D164) och Hanö Väst (D165) och precis intill Hanö Ost (D166). Se bild med de militära övningsområdena inritade här nedan (rött streckat).

Att förlägga en vindkraftpark i detta område skulle inverka menligt på övningsverksamheten, och i vissa fall förhindra den helt och hållet.

Det kan för marinens del till exempel (men inte begränsas till) handla om:

– Luftvärnsskjutningar från fartyg mot bogserade luftmål
– Skjutningar från fartyg mot bogserade sjömål
– Luftförsvarsövningar mot stridsflygplan på låg höjd
– Ubåtsjaktövningar
– Torpedskjutningar
– Sjunkbombfällning
– Ubåtsövningsverksamhet
– Ytstridsövningar

Med tanke på områdets placering, i stort sett mitt i övningsområde Hanö, så omöjliggörs mer eller mindre skjutning med artilleri mot bogserade luftmål, en verksamhet som är en grundförutsättning för att kunna öva fartygens egenskydd och därmed besättningen överlevnad.

Målen bogseras av ovanstående flygplanstyp, som bogserar upp till två mål i vajer efter sig. Vajerlängden kan vara upp till 4000 meter vilket gör att flygplanen får en stor svängradie. Både flygplan och mål måste hela tiden befinna sig inom övningsområdet. För att detta ska kunna uppnås flyger man i en bana som normalt sett brukar uppta en stor del av ovanstående övningsområde.

När man väljer bana för målflyget måste man också hitta fria skjutsektorer, där det är helt tomt på ytan både från fasta föremål (så som vindkraftverk) men framför allt fritt från fartyg på ytan och flygplan i luften.

Luftrummet ovanför övningsområdet brukar vi dessa övningar avlysas, vilket gör att man slipper flygtrafiken under själva skjutningen. Men fartygstrafik kan man inte avlysa eller förhindra på samma sätt, varför man måste ta hänsyn till den i sin planering. I vissa områden är den mer intensiv än på andra ställen vilket nedanstående bild illustrerar.

Som vi då kan se så minskar området som är aktuell för att genomföra övningar, och till saken hör det att det är precis i det område som det planerade vindkraftsparken ska byggas, som det oftast är möjligt att hitta möjliga skjutsektorer. Vilket sammanträffande!
För formens skulle så bör tilläggas att när man skjuter med 57mm allmålskanon så är säkerhetsområdet närmare 15.000 meter i längd i en sektor om cirka 90 grader med utgångspunkt från skjutande fartyg. I hela denna sektor får ingenting befinna sig.

500-700 vindkraftverk mitt i detta övningsområde skulle näst intill omöjliggöra den här typen av verksamhet och mycket annat. 
Försvarsmakten genomföra givetvis även verksamhet som är skyddsvärd, och då vill man givetvis genomföra den på eget territorium. Då begränsas nyttjandet av det aktuella övningsområdet ytterligare vilket nedanstående bild illustrerar.

Den rödmarkerade delen i bilden här ovan är den del av övningsområdet som ligger utanför svenskt territorium, d.v.s på internationellt vatten. 
Med en vindkraftspark i övningsområdet så begränsas det tillgängliga området för att kunna bedriva nödvändig verksamhet till ett absolut minimum. Här ska man också betänka att i den norra delen, längs kusten så förekommer det en hel del fritidsbåtstrafik och kustfiske, vilket ytterligare begränsar det disponibla området.
Men även flygvapnets övningsområden kommer att påverkas. Se bild här nedan.

Hela den planerade vindkraftparken ligger som synes även i Flygvapnets övningsområde (Sektor S13). Det här skulle omöjliggöra lågflygning i det aktuella området, och inverka negativt på möjligheterna till samverkan mellan marin- och flygstridskrafter. Just Hanöbukten är unikt på det sättet att en av sveriges största militära flygplatser ligger i samma område som sveriges huvudbas för marinen.

Vindkraftparken ligger dessutom i nära anslutning till in-/utflygning från den militära flygplatsen F 17 med allt vad det innebär.

Ovanstående är bara ett axplock av saker som påverkas negativt, och som inte omgärdas av försvarssekretess. För detaljerad konsekvensanalys så finns sådan information enligt uppgift framtagen av Försvarsmakten, och redovisad i en hemlig skrivelse. Här redovisas förmodligen även vindkraftparkens inverkan på operativ verksamhet, d.v.s. ej övning. Till detta skall läggas eventuell inverkan på andra försvarsmyndigheters verksamhet, något som i vissa fall kan vara avgörande för rikets säkerhet.

Mest häpnadsväckande i sammanhanget är den naivitet och okunskap som Anders Nilsson (VD för Blekinge Offshore) förmedlar i och med sitt uttalande hos SVT:


– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.

Nej Anders Nilsson, det är bara ett svepskäl att hänvisa till realistiska övningar. Det handlar om möjlighet att öva eller att inte kunna öva, alternativt att bli så begränsad att det inte går att genomföra de realistiska övningar du själv nämner. Men framför allt andra saker som påverkas, men som inte kan redovisas här.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig informationen från Försvarsmakten, och sätter stopp för etableringen på just den här platsen! Om så inte görs, och regeringen godkänner projektet så kommer byggstarten ske redan i år och vi kommer att ha de första av de 500-700 vindkraftverken i drift redan 2018 och därmed också menlig inverkan på Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Försvarets behov är av riksintresse, och vindkraft är ett särintresse! Vilket som ska vara styrande bör därför vara solklart! 

En annan sak som står helt klart är att konsekvenserna av planerad vindkraftsutbyggnad kommer att bli betydligt värre än vad som återges här ovan när man tillför detaljer som omfattas av försvarssekretess.


En mer rimlig placering (ur mitt lekmannaperspektiv) hade varit väster om hela övningsområdet vid ”taggen”. Där stör det troligtvis betydligt mindre, och området är dessutom grundare, vilket borde vara en positiv faktor när man ska anlägga saker på botten…


Mer läsning i ämnet:
SVT
Försvarsmakten om vindkraftverk
Tidigare inlägg här på bloggen


Dödförklarad 1940 men dog 2016

Stenen till minne av svenska medborgare fallna för Norge 1940-45, på Västra gravlunden i Oslo.

Nu på fredag den 27 maj begravs en svensk som var frivillig för både Finland och Norge, Jan Danielsen. Det var mycket som jag uppskattade med Jan, inte minst hans vänliga sätt och humor. Det känns tomt nu men samtidigt har det i både brev och per telefon kommit värmande ord om honom.

Under Jans deltagande i striderna om södra Norge blev han rapporterad som stupad och hans föräldrar började få kondoleansbrev om den stupade sonen. Flaggan hemmavid vajade därför en tid på halv stång. Men Jan klarade sig både den gången, liksom många gånger till. Några av hans kamraters namn hamnade dock på minnesstenen över stupade svenskar 1940-45, i Oslo, den sten som syns här ovanför.

Hur hittar man förresten minnesmärken över stupade svenskar, både utomlands och i Sverige? En del har Lennart Westberg och jag tagit upp i Svenskar i krig 1914-45 men det finns många fler. Det finns också sedan några år en förening som sysslar med att inventera alla olika svenska militära minnesmärken, och verkar för att de skall vårdas. Besök gärna föreningens hemsida och förundras över i hur många länder det finns svenska militära minnesmärken.

Norska Aftenposten har infört denna nekrolog om Jan.

Nytt läge del 3 – "Kampen om sjöförbindelserna"

Sammanfattning
Ett nytt läge förefaller uppstått där dels Atlanten och Nordsjön dels den svenska Västkusten fått en ökad strategisk betydelse. Detta nya läge har uppstått dels p.g.a. den begränsade förmågan att föra in förstärkningar i Östersjön, varav sjöförbindelserna till den svenska Västkusten blir avgörande. Dels är den nuvarande förbandsmassan för NATO som finns i Europa på intet sätt tillräcklig i händelse av en konventionell konflikt. Därtill befinner sig bedömt NATO i en prekär situation då det bedömt tar en (1) till två (2) månader innan förstärkningar från Nordamerika kan nå Europa. I händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland kommer den som dominerar sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa vara den som mest troligt går vinnande ur konflikten.
Analys
Ett gammalt läge, med trolig bäring även mot Sverige, förefaller det senaste halvåret återigen aktualiserats i stor omfattning. Vad som åter aktualiserats är det s.k. GIUK-gapet, det geografiska området mellan Grönland – Island – Storbritannien, vilket kan ses som porten till Atlanten från Grönlandshavet och Norska havet och vice versa. Två (2) faktorer får ses som avgörande till att GIUK-gapet återigen är aktualiserat, dels det förändrade säkerhetsläget i Europa dels den ökade aktiviteten av Rysslands Norra Marin i Atlanten, då främst dess ubåtsflotta.
Inleder vi med den ökade aktiviteten med ubåtar ur den ryska Norra Marinen i Atlanten, så förefaller den påbörjats 2009. Det året förefaller varit första gången under 2000-talet som det genomfördes patrullering med ryska attackubåtar utanför USA östkust.1 Utnyttjandet av attackubåtar för att patrullera utanför USA respektive nuvarande Rysslands kust var vanligt förekommande under det kalla kriget av båda staterna. Dock minskade det i omfattning, efter det kalla krigets avslut, och för Ryssland förefaller det, mer eller mindre, inte genomförts intill 2009.2
Från Storbritannien kom 2010 uppgifter om en markant ökning av rysk ubåtsaktivitet i Atlanten, enligt de då publicerade uppgifterna skulle mängden kontakter med ryska ubåtar motsvarat samma nivå som under 1987, vilken mängd det skulle bestå i har ej publicerats. Enligt de då publicerade uppgifterna så skall både den Amerikanska och Franska flottan även uppfattat en ökning av den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten.3 Därtill förefaller man återtagit en metod från kalla kriget4 som innebär att man ligger och väntar utanför den brittiska ubåtsbasen för dess strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och när en ubåt lämnar den så börjar man skugga den.
Nästa tillfälle som Ryssland förefaller genomfört patrullering med attackubåtar utanför USA östkust är under 2012. Det förefaller vara under två tillfällen, det ena tillfället förefaller vara mer dunkelt5 jämfört med det andra6. Även vid dessa tillfällen har man uppehållit sig på internationellt vatten. Intressant att notera är dock att vid det ena tillfället, det som förefaller vara obekräftat av officiella källor, så förefaller det sammanfallit med övningsflygning av ryskt strategiskt bombflyg utanför bl.a. USA östkust.7 Vid det andra tillfället, i November, så förefaller även ett ryskt underrättelsefartyg agerat inom samma geografiska område.8
I sammanhanget kan det vara värt att notera att Ryska flottans chef vid 2012, Vladimir Vysotsky, medgav att den ryska flottan fr.o.m. 01JUN2012 skulle påbörja kontinuerlig patrullering med kärnvapenbärande ubåtar.9 Detta kan, mycket väl, inneburit att det även åsyftades attackubåtar som kan bära kryssningsmissiler,10 dessa kryssningsmissiler kan ju som bekant även beväpnas med kärnvapen, vilket kan förklara det som förefaller blivit en ökning i rapporter, avseende ubåtar fr.o.m. 2012 utanför USA östkust. Då kryssningsrobotar kräver att den bärande plattformen är placerade närmre sitt målområde, då räckvidden är kortare, jmf. med de ballistiskt bärande ubåtarna.
Under 2013, förefaller det ej publicerats några artiklar om observationer av rysk ubåtsverksamhet i Atlanten. Därmed inte sagt att det skett någon aktivitet, för det har det bedömt genomförts.11Således, förefaller den ryska ubåtsaktiviteten i dels Atlanten dels längs USA östkust påbörjats vid 2009, troligtvis kan några mindre företag genomförts innan det, men en mer kontinuerlig patrullering förefaller återupptagits vid det tillfället, för att fram till 2013 gradvis öka i omfattning.
Därefter inträffade konflikten i Ukraina, sett till den maritima verksamheten med ubåtar i Atlanten av den ryska norra marinen, så förefaller dess aktivitet även kraftigt ökat i samband med den konfliktens början, mellan 2013 och 2014 noterade den amerikanska marinen en 50% ökning i aktivitet.12 I Juli 2015, fastställde även Rysslands President, Vladimir Putin, en ny rysk maritim doktrin, där Atlanten fått en ökad tyngdpunkt.13Därefter förefaller dels en ökad oro för vad den ryska ubåtsaktiviteten syftar till uppstått14 dels förefaller även den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten markant ökat under 2015,15troligtvis som en följd av dels den nya maritima doktrinen dels det än mer försämrade säkerhetsläget i Europa.
I sammanhanget bör belysas hur många ubåtar som bedöms operativa i dagsläget hos den ryska norra marinen. Office of Naval Intelligence (ONI),publicerade i december 2015 en öppen rapport avseende den ryska marinen. Enligt den har norra marinen, sju (7) stycken strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar, 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar samt sex (6) stycken konventionella ubåtar.16Vi kommer återkomma till dessa siffror längre fram i inlägget.
Dock, torde vi kunna räkna bort de sju (7) strategiskt kärnvapenbärande robotubåtarna, då utnyttjandet av dessa har varit i Barents hav, Karahavet och Norra ishavet, sedan slutet av 1980-talet, då räckvidden gradvis ökade för de ballistiska robotarna.17Men även som en konsekvens av den anpassade amerikanska doktrinen att i ett tidigt skede av ett krig, sänka dessa ubåtar.18Varav Ryssland kom att utveckla det s.k. ”bastion” konceptet, som innebar att det Norska havet är ett fördröjningsområde för de ryska ubåtsjaktstyrkorna, därefter är Barents hav, Karahavet och Norra ishavet ett skyddsområde för dessa ubåtar. Detta koncept förefaller fortfarande vara det som är gällande för Ryssland.19 Vilket stärker tesen att dessa ubåtar ej torde agera i Atlanten.
GIUK-gapet kom tidigt, under det kalla kriget, identifieras som ett strategiskt viktigt område för att dels kontrollera Sovjetiska flottrörelser dels nyttjas som en ”spärrlinje” för att i händelse av en konflikt förhindra att Sovjetiska flottstyrkor tog sig ut i Atlanten för att påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.20 Dock så går historien kring GIUK-gapet tillbaka längre än så, det spelade även en viktig roll under andra världskriget, då tyska flottstyrkor, bl.a. slagskeppet Bismark och Prinz Eugen,21 utnyttjade det området för att genom Nordsjön ta sig ut i Atlanten via GIUK-gapet.
Bild 1. ”Nordkaps-gapet”.
Vad som kanske är mindre känt är det strategiskt viktiga ”Nordkaps-gapet” som kan ses som den första försvarslinjen NATO har/hade för att skydda sina sjöförbindelser i Atlanten. Uppgifter gör gällande, åtminstone under det kalla kriget, att del av det världsomspännande SOSUS systemet fanns/finns utlagt i havet mellan Nordkap och Björnön.22 Detta möjliggjorde till del uppföljning av Sovjetiska ubåtsrörelser i Barentshav, därtill så skall ytterligare system finnas/funnits utlagda vid Andöya och längs med kusten vid Finnmark.23 Således var och är det s.k. ”Nordkaps-gapet” en, möjlig, första, detektions- och försvarslinje för sjöförbindelserna i Atlanten mellan Nordamerika och Europa.
Bild 2. ”GIUK-gapet”.
Den andra detektions- och försvarslinjen för sjöförbindelserna i Atlanten kom att bli det kända GIUK-gapet. Även i detta område, mellan Grönland – Island och Storbritannien, kom SOSUS systemet att placeras för att kunna följa bl.a. ubåtsrörelser.24I sammanhanget kan det vara värt att nämna detektionsavståndet för SOSUS systemet, likt allt annat så varierar det m.h.t. olika faktorer, det generella detektionsavståndet förefaller varit mellan 500-700 km från punkten där systemet låg utlagt, man kunde därtill ge ett sökområde med en radie på ca 100 km, således förefaller man inte kunnat ge en exakt position.25 En viktig komponent i lokaliseringen av undervattensverksamheten i bl.a. Atlanten, som tillkom under 1980-talet, under det kalla kriget var SURTASS, fartyg som var utrustade med ett form av släpande hydrofonsystem för lokalisering av bl.a. ubåtar på långa avstånd.
I både det Norska havet och Atlanten agerade ubåtsjaktstyrkor understödda med ubåtsjaktflygplan, utifrån informationen som levererades av SOSUS systemet. I fredstid genomförde dessa styrkor kontinuerlig uppföljning av de Sovjetiska ubåtsrörelserma i Atlanten och Norska havet.26 I händelse av en konflikt, skulle dessa styrkor säkerställa säkerheten för konvojerna mellan Nordamerika och Europa längs sjöförbindelserna i Atlanten. Således kan man se dessa ubåtsjaktstyrkor som den tredje försvarslinjen i Atlanten under det kalla kriget.
Så såg det ut under det kalla kriget, hur ser det då ut idag i GIUK-gapet? Under 2000-talet avvecklades en stor del av NATO flygburna ubåtsjaktförmågan, d.v.s. ett antal medlemsländer drog dels ned på förmågan dels avvecklade den. Därtill, förefaller, förmågan till ubåtsjakt kraftigt nedgått inom NATO under 2000-talet, som en följd av den ändrade inriktning, som innebär militär verksamhet riktad mot främst irreguljära motståndare både på den maritima arenan men även de övriga arenorna.27Således förefaller NATO som organisation i dagsläget vara dåligt rustad för att genomföra ubåtsjakt.
Dock förefaller man ta situationen på allvar, då man dels återigen förefaller planera för att påbörja basering av ubåtsjaktflygplan på Island, vid Keflavik.28 Dels förefaller Storbritannien återta sin flygburna ubåtsjaktförmåga då de kommer införskaffa P-8A Poseidon,29 vilket kommer öka förmågan dels i Atlanten dels i Norska havet. En förmåga som Storbritannien tydligt uppvisat sig sakna, då man varit tvungen att begära ubåtsjaktflygplan från NATO länder, bl.a. Frankrike,30då man misstänkt främmande undervattensverksamhet innanför sin territorialvattengräns, dock är återtagande några år bort.
I sammanhanget är det intressant att notera General Philip M. Breedlove, uttalande vid en senat utfrågning den 01MAR2016.31Där man kan tolka det som att dels har man svårigheter att följa den ryska undervattensverksamheten vid GIUK-gapet dels förefaller det vara en rätt omfattande verksamhet jämfört med tidigare nivåer. Således försöker man göra något åt situationen vid GIUK-gapet, men man ligger dels på efterhand dels förefaller man sakna resurserna i dagsläget för att kunna följa verksamheten.
Men på vilket sätt har allt detta bäring mot dels vår nutid dels Sverige? Inleder vi med vår nutid, så är det sedan tidigare känt vilka neddragningar som dels genomförts på förband32dels förrådd33 som funnits på den Europeiska kontinenten för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i händelse av antingen en konflikt eller ett spänt säkerhetspolitiskt läge. Dessa förmågor finns inte längre i någon större omfattning, varpå styrketillväxten måste ske främst genom luft- och sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa.
I sammanhanget är det intressant att titta på marinkårens depå i Norge, Trøndelag, som upprättades under 1980-talet för att möjliggöra en relativt snabb styrketillväxt i Norge i händelse av en konflikt, denna depå finns fortfarande kvar.34Den amerikanska tankesmedjan RAND, publicerade 1989 en studie kring generell styrketillväxt till Norge inom ramen för NATO, vid en konflikt, studien fick namnet ”Don’t Rock the Boat”. Titeln anspelar på den s.k. ”Nordiska balansen” under det kalla kriget.35
I slutet av 1980-talet, när den aktuella studien genomfördes, beräknande man att det skulle krävas minst 8-12 dagar för att förflytta 4. Marinkårsbrigaden, som hade en av sina beredduppgifter i Norge, det skulle dock innebära dels lufttransport dels sjötransport.36 Värt att notera, för att enbart förflytta den brigaden med flygplan, från Nordamerika till Norge, beräknande man att det skulle krävas mellan 250-350 flygplansrörelser för att brigaden skulle kunna flyttas till Norge, trots att huvuddelen av dess utrustning fanns, förhandslagrad i Norge.37 Skulle brigaden förflyttas till Norge med hjälp av fartyg skulle förflyttningen ta mellan 24 till 26 dagar.38
Enligt uppgift skall det, i dagsläget, ta upp till 1-2 månader innan allierade förstärkningar skulle nå Norge, varav en huvuddel skulle transporteras sjöledes. En förhandsstyrka bedömer man skulle kunna vara på plats inom 14 dygn i Norge, denna styrka är dock enbart till för att kunna förbereda mottagandet av de efterföljande förbanden, flyg- och sjöförband bedömer man dock kommer kunna vara snabbare på plats, för luftstridskrafterna bedömer man 2-4 dygn och sjöstridskrafterna 8-14 dygn, innan de kan vara i Norge.39Värt att notera, i dagsläget räknar man med att lufttransporttiden för en (1) tung amerikans mekaniserad brigad, med samtlig utrustning och personal, är upptill tre (3) veckor i tid.40
Med vilken tidsåtgång bedömde man det skulle ta för att förflytta förband, generellt sett, under det kalla kriget? Lufttransporttiden är bedömt fortsatt densamma, hastigheten på de större transportflygplanen har ej ökat markant och det är i stort sett desamma modellerna då som nu. Förflyttning med hjälp av konvojering över Atlanten förefaller tagit mellan två (2) till tre (3) veckor att genomföra,41 här har faktorer såsom i-/urlastning, tilltransport till ilastningshamnar, anpassning utifrån hotbilder o.dyl. tagits hänsyn till.
Inledningsvis jämförs transporttiderna, som det beräknades att styrkeförstärkningarna skall ta mellan, bedömt, Nordamerika och Norge, i dagsläget, så förefaller de i bästa fall vara i paritet med tiden för sjötransport som beräknades under det kalla kriget, i värsta fall dubbelt så lång tid. Troligtvis ligger sanning närmre dubbelt så lång tid, än i paritet med tiden som beräknades under det kalla kriget. Då under det kalla kriget, kontinuerligt genomförde övningar i sjötransporter mellan Nordamerika och Europa, främst med REFORGER, REturn of FORces to GERmany, den sista REFORGER övningen genomfördes 1993.42 Varpå förmågan i dagsläget till att genomföra liknande verksamhet får ses som låg.
Sammantaget, vad avser styrkeförstärkningar kommer troligtvis huvuddelen av dessa gå längs sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa, då det ej kommer finnas tillräckligt med lufttransportkapacitet. Därtill så är det dels ett numera oövat system att genomföra styrketillväxt i stor omfattning via sjöförbindelser dels är det ett stort frågetecken om det finns tillräckligt med tonnage upphandlat för att genomföra dessa transporter snabbt, således kommer en styrketillväxt med sjöförbindelserna som huvudtransportmedel, troligtvis, ta väldigt lång tid.
På vilket sätt har då detta bäring mot Sverige? Överbefälhavaren, General Micael Bydén, beskrev i en intervju, 13MAR2016, Sveriges nya militärstrategiska doktrin, där en av hörnstenarna är att Sverige tillsammans med andra länder skall kunna vinna över en angripare på svenskt territorium.43 En hörnsten i att kunna strida tillsammans med andra stater, är först och främst kunna ta emot dess stöd. Inleder vi med de stater vi har i vårt närområde, Norge – Danmark – Finland – Polen – Tyskland samt de Baltiska staterna, så kommer troligtvis de agera för att omsätta redan uppgjorde planer för att dels skydda sitt eget territorium dels i fallet med de stater ingående i NATO förstärka sina allierade i närområdet kring konflikten.
Ett annat perspektiv är dels vår självpåtagna solidaritetsförklaring dels det eventuella värdlandsavtalet mellan Sverige och NATO. Inleder vi med solidaritetsförklaringen44 så skulle det i praktiken kunna innebära att det stöd vi väljer att ge är att upplåta vårt territorium för transitering av NATO förband till, t.ex. de Baltiska staternas försvar, dock så blir det svårt att t.ex. föröva sådant stöd och upprätta planer för det, men ser vi till Sveriges historia så skulle vi även varit neutrala och alliansfria under det kalla kriget, något som ej visat sig stämma i efterhand,45 då planer för bl.a. stöd upprättades gentemot NATO och USA. Sen innefattar själva solidaritetsförklaringen även att vi ser att vi får stöd i händelse av ett Sverige utsätts för kraftiga påfrestningar eller krig. Värdlandsavtalet bygger på att vi skall kunna få och kunna ge stöd i olika situationer samt underlätta övningsverksamhet o.dyl.46
Med hänsyn till tidigare konstaterande i inlägget, får vi förutsätta antingen om det rör stöd till Sverige eller t.ex. de Baltiska staterna i händelse av en konflikt, kommer huvuddelen av dessa transporter anlända med fartyg. En annan faktor som blir mer eller mindre tvingande till detta är t.ex. bristen på tungtransportfordon, fordon samt trailer, i Europa, som exempel kan nämnas att under 2015, hade USA enbart 16 stycken sådana i Europa och Storbritannien hade 40 stycken,47 därtill är de järnvägsvagnar som tidigare utnyttjades för tungtransporter av t.ex. stridsvagnar avvecklade, uppgifter från 2014, inom NATO länderna,.48 dock torde till del detta kunna avhjälpas med ordinarie flatbäddsvagnar.
Bild 3. Svenska Västkusten.
Vad avser stöd till dels Sverige dels de baltiska staterna i händelse av en konflikt i södra Östersjön mellan NATO och Ryssland, så torde en ytterst liten del gå i de södra delarna av Östersjön m.h.t. dels A2/AD förmågan Ryssland besitter dels dess sjö- och luftstridskrafter, vilket troligtvis skulle innebära ett ”gatlopp” för de transportfartyg som skall transportera förband och materiel.49 Troligare blir i sådant fall intransport av stöd i de större svenska hamnarna längs västkusten, dels för stöd till svenska stridskrafter dels för de baltiska staterna, den s.k. ”Korridoren till Baltikum”, dock måste det finnas tillräckligt transporttonage gripbart i de norra delarna av Östersjön och Bottenhavet för att möjliggöra en sådant uttransport från den svenska östkusten till de baltiska staterna.
Således skall stöd till antingen Sverige eller NATO östra medlemsländer ges, kommer Nordsjön samt de större svenska hamnarna på Västkusten bli en avgörande skådeplats. En möjlig indikator på att Nordsjön fått ett större strategiskt värde, är att en av de största ubåtsjaktövningarna, Dynamic Mongoose, i NATO historia genomfördes under 2015 i Nordsjön.50 Sveriges militära närvaro på Västkusten är som bekant minimal dels med marktrupp dels med sjöstridskrafter, vilket kan utgöra försvårande omständigheter då infrastruktur o.dyl. för att dels mottaga stöd dels distribuera, kommer vara sårbara för påverkan av t.ex. sabotageförband eller fjärrstridsmedel.
Vad innebär då all ovanstående information i praktiken? Inleder vi med den ökade ubåtsaktiviteten i Atlanten, så måste man väga in vad en ökning är i praktiken. I dagsläget förefaller Norra Marinen förfoga över 17 stycken reaktordrivna robot-/attackubåtar vilket får ses som de troligaste ubåtarna att agera där. De konventionella attackubåtarna har bedömt ej uppgifter i Atlanten, utan snarare inom det s.k. ”bastion området” som får ses som ett säkert område som lämpar sig bättre för konventionella attackubåtar då de frekvent bl.a. måste genomföra snorkling, något som kan avhjälpas med luftoberoende system dock förefaller Ryssland ej lyckats med denna konstruktionstyp än.
Att samtliga 17 reaktordrivna robot-/attackubåtar skulle vara ute samtidigt anser jag är osannolikt, då det i praktiken skulle försatt NATO samtliga mariner på krigsfot, därtill får man förutsätta att ubåtarna genomför kontinuerlig översyn o.dyl. Sen måste man se till systemuthållighet o.dyl. varpå en trolig siffra torde vara att maximalt en tredjedel av den totala flottan av reaktordrivna robot-/attackubåtar i den norra marinen är ute till sjöss. Således rör det sig troligtvis om att maximalt 5-6 ubåtar befinner sig över tiden i Atlanten. Varpå man troligtvis får se den s.k. ”dramatiska” ökningen främst vara en ”media groda”, en dramatisk ökning hade varit om 2/3 av beståndet varit ute samtidigt i Atlanten, men det hade samtidigt indikerat krigsfara, varpå problemet hade varit betydligt större.
Vad har då ubåtarna för uppgifter? Troligtvis är det tre (3) uppgifter. Den första (1) är att bedriva underrättelseinhämtning d.v.s. följa t.ex. Amerikanska strategiskt kärnvapenbärande robotubåtar och inhämta andra underrättelser. Den andra (2) är bedömt att befinna sig i en sådan position att man kan skjuta kryssningsrobotar mot strategiska mål i Nordamerika i händelse av en konflikt. Den tredje (3) uppgiften är bedömt att kunna påverka sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa i händelse av en konflikt.
Att ubåtarna skall ha till uppgift att ”klippa” av dataledningar, som vissa uppgifter gjort gällande, mellan Nordamerika och Europa ser jag som mindre troligt, då det är betydligt enklare att slå ut de punkter där ledningarna ansluter på fastlandet, därtill skulle det innebära att varje ubåt skall medföra utrustning för det, vilket faller på sin egen orimlighet då sådan utrustning torde vara högst specialiserad och det torde ej genomföras tillverkning i någon större mängd av den. Däremot är det fullt möjligt att avlyssning kan genomföras likt det USA genomförde mot Sovjetunionen under det kalla kriget.
Som många andra, torde även Ryssland identifierat att förmågan att förstärka Europa i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller vid en konflikt mellan NATO och Ryssland är direkt avhängt sjöförbindelserna. Vilket gör att kontinuerlig patrullering med ubåtar i Atlanten blir nödvändig, då en konflikt som bekant kan uppstå relativt snabbt, detta är troligtvis även en förklaring till en ökad tyngdpunkt på Atlanten i den nya ryska marina doktrinen. Det skulle även kunna förklara till del varför man ökat mängden med forskningsfartyg utanför USA östkust, då det till del kan innebära att man försöker finna lämpliga och skydda bottenplatser där ubåtar kan ligga och vänta för att sedan börja förfölja t.ex. konvojer, men även kunna nyttja som utskjutningsplatser för kryssningsrobotar och därefter söka en ny skyddad plats och vänta på konvojer.
NATO som allians förefaller här hamnat i en efterhandssituation och mer eller mindre befinner sig i samma prekära läge som de allierade gjorde under andra världskriget, då det kom till att kunna genomföra effektiv konvojering över Atlanten. Man förefaller ha stora svårigheter att dels kunna följa de ryska ubåtarnas rörelse i Atlanten redan i fredstid dels förefaller man sakna effektiva medel, något man hade under det kalla kriget, för att genomföra ubåtsjaktoperationer i Atlanten.
Därtill är troligtvis förmågan att genomföra effektiv konvojering i händelse av en snabb händelseutveckling eftersatt, något som de norska uppgifterna om tidsåtgången innan förstärkningar kan tänkas vara på plats indikerar. Därtill är det sedan 1993 ett, i stort sett, oövat system, att förflytta förband mer eller mindre fredsmässigt såsom vid operationerna i Irak och Afghanistan, är något helt annat än vad det skulle innebära att förflytta stora mängder förband under en hotbild mellan Nordamerika och Europa.
Således innebär det att det troligtvis skulle ta en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar når Europa från Nordamerika i händelse av ett spänt säkerhetspolitiskt läge eller konflikt. Därtill blir det även en fråga om hur mycket som i praktiken kommer fram t.ex. om det är under en konflikt, då konvojerna kommer påverkas mest troligt. Det innebär även att Europa har det de har i händelse av en konflikt. Det innebär även att det mest troligt skulle innebära att det tar en (1) till två (2) månader innan Sverige skulle kunna få något stöd i händelse av en konflikt.
Slutsatser
Nedan följer tre (3) generella slutsatser av ovanstående resonemang:
  1. De mediala uppgifterna om att det skall ha skett en ”dramatisk” ökning av rysk undervattensverksamhet i Atlanten, innebär troligtvis 5-6 ubåtar som kontinuerligt genomför patrullering i Atlanten. Således rör det sig ej om någon stor mängd ubåtar som befinner sig i Atlanten. Troligtvis utnyttjas del av dessa ubåtar som en del av den ryska andraslagsförmågan, huvuddelen av denna befinner sig dock inom det s.k. ”bastion området”.
  2. NATO som organisation befinner sig bedömt i en prekär situation i händelse av en konflikt, då dess nuvarande förbandsmassa ej motsvarar den mängd som kan tänkas behövas vid en konventionell konflikt mellan NATO och Ryssland. Därtill tar det bedömt en (1) till två (2) månader innan substantiella förstärkningar kan nå Europa, då sjöförbindelserna kommer vara den huvudsakliga vägen som kan utnyttjas för att få fram dessa substantiella förstärkningar.
  3. Ur svenska förhållanden innebär det att dels tar det minst en (1) till två (2) månader innan förstärkningar kan tänkas nå Sverige i händelse av en konflikt. Därtill blir den svenska västkusten, samt Nordsjön, ur både ett NATO perspektiv men även ur Rysslands perspektiv väldigt aktuell, då det i praktiken är det enda sättet att få in förstärkningar dels till Sverige dels till Baltikum.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aldrimer 1(Norska)
Associated Press 1(Engelska)
Cable News Network 1(Engelska)
Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)
Chatham House 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Defense One 1(Engelska)
Defense News 1, 2(Engelska)
Foreign Policy 1(Engelska)
IHS Jane’s 360 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Naval Historical Foundation 1(Engelska)
Office of Naval Intelligence 1(Engelska)
RAND 1(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Sputnik 1, 2(Engelska)
The New York Times 1 (Engelska)
The Telegraph 1, 2(Engelska)
The Washington Free Beacon 1, 2, 3(Engelska)
The Washington Post 1, 2(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2 (Engelska)
United States Senate 1(Engelska)
U.S. Navy 1(Engelska)
Utrikesdepartementet 1(Svenska)
Vice News 1(Engelska)
Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989.
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015.

Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.
Olav, Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok.
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok.
The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016.
Slutnoter
1The New York Times. Mazzetti, Mark. Shanker, Thom. Russian Subs Patrolling Off East Coast of U.S. 2009. http://www.nytimes.com/2009/08/05/world/05patrol.html?_r=0Hämtad 2016-04-16
2Ibid.
The Washington Post. Pan, Philip P. Russian General Calls Submarine Patrols off U.S. East Coast Routine. 2009. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/08/04/AR2009080402863.htmlHämtad 2016-04-16
3The Telegraph. Harding, Thomas. Russian subs stalk Trident in echo of Cold War. 2010. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/7969017/Russian-subs-stalk-Trident-in-echo-of-Cold-War.htmlHämtad 2016-04-16
4Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, 186.
5Cable News Network. Mount, Mike. Navy detects Russian sub off U.S. East Coast. 2012. http://security.blogs.cnn.com/2012/11/06/navy-detects-russian-sub-off-u-s-east-coast/Hämtad 2016-04-16
6The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Gulf War. 2012. http://freebeacon.com/national-security/gulf-war/Hämtad 2016-04-16
7The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Silent Running. 2012. http://freebeacon.com/national-security/silent-running/Hämtad 2016-04-16
8The Washington Free Beacon. Gertz, Bill. Russian Sub Skirts Coast. 2012. http://freebeacon.com/national-security/russian-subs-skirt-coast/Hämtad 2016-04-16
9Sputnik. Russian Strategic Subs to Resume Routine World Patrols. 2012. http://sputniknews.com/military/20120204/171127327.htmlHämtad 2016-04-36
10Foreign Policy. Lewis, Jeffrey. Led Zeppelin Comes to Washington. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/01/05/led-zeppelin-comes-to-washington-russia-nukes-putin-arms-control/Hämtad 2016-04-16
11Sputnik. Russian Nuclear Submarines Step Up Patrols Over Past Year – Navy Commander. 2015. http://sputniknews.com/russia/20150319/1019714161.htmlHämtad 2016-04-16
12The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. Top U.S. Admiral Says NATO Should Rework Maritime Strategy. 2015. http://blogs.wsj.com/brussels/2015/10/22/top-u-s-admiral-says-nato-should-rework-maritime-strategy/Hämtad 2016-04-16
13Associated Press. Putin OKs maritime code calling for strong Atlantic presence. 2015. http://bigstory.ap.org/article/ec132d04ae0942e299bf06935c6aad09/putin-oks-maritime-code-calling-strong-atlantic-presenceHämtad 2016-04-16
14The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. http://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.htmlHämtad 2016-04-16
15IHS Jane’s Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels Hämtad 2016-04-16
16Office of Naval Intelligence. The Russian Navy – A Historic Transition. Washington, DC: U.S. Department of Defense, 2015, 16.
17Naval Historical Foundation. Soviet Patrol Area Charts. 2013. http://usnavymuseum.org/Ex2_SovietThreat.aspHämtad 2016-04-16
18Posen, Barry R. U.S. martitime strategy: a dangerous game. Bulletin of the Atomic Scientists. 43 no. 7 (1987): 24.
19Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Departementenes sikkerhets- og serviceorganisasjon, 2015, 20-21.
20Duke, Simon. United States Military Forces and Installations in Europe. Oxford: Oxford University Press, 1989, 181.
21Nationalencyklopedin. Bismarck. 2016. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/bismarckHämtad 2016-04-16
22Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3141.
23Olav Riste. The Norwegian intelligence service 1945-1970. London: Routledge, 2014, E-bok, 181.
24Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 21-22, 172.
Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111.
25Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War Submarines: The Design and Construction of U.S. And Soviet Submarines. Dulles: Potomac Books Inc, 2004. E-bok, 22.
26Posen, Barry R. Inadvertent Escalation. Ithaca: Cornell University Press, 2013, E-bok, pos 3111-3131.
27Defense One. Nordenman, Magnus. Russian Subs Are Reheating a Cold War Chokepoint. 2016. http://www.defenseone.com/ideas/2016/03/russian-subs-are-reheating-cold-war-chokepoint/126428/Hämtad 2016-04-16
28Vice News. Faith, Ryan. Russian Resurgence Brings Back Another Cold War Icon: the US Navy in Iceland. 2016. https://news.vice.com/article/russian-resurgence-brings-back-another-cold-war-icon-the-us-navy-in-icelandHämtad 2016-04-16
IHS Jane’s 360. Jennings, Gareth. NATO looks to Poseidon to plug GIUK gap against Russian submarines. 2016. http://www.janes.com/article/57898/nato-looks-to-poseidon-to-plug-giuk-gap-against-russian-submarinesHämtad 2016-04-16
29Reuters. Shalal, Andrea. U.S. approves $3.2 billion sale of Boeing P-8A patrol planes to UK. 2016. http://www.reuters.com/article/us-boeing-uk-idUSKCN0WR1IRHämtad 2016-04-16
30The Telegraph. Farmer, Ben. Britain forced to ask Nato to track ‘Russian submarine’ in Scottish waters. 2014. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/11283926/Britain-forced-to-ask-Nato-to-track-Russian-submarine-in-Scottish-waters.htmlHämtad 2016-04-16
31United States Senate. Hearing to Receive Testimony On United States European Command. Washington, D.C. : Committee On Armed Services, 2016, 23.
32The International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2016. Routledge: Oxford, 2016, 24.
33Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe. Center for Strategic and International Studies: Washington, 2016, 7.
34Defense News. Cavas, Christopher P. Cave-Dwellers: Inside the US Marine Corps Prepositioning Program-Norway. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/show-daily/modern-day-marine/2015/09/20/inside-us-marine-corps-prepositioning-program-norway/32511065/Hämtad 2016-04-16
35Statens offentliga utredningar. Fred och säkerhet – säkerhetspolitiska utredningen. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, 2002, 399-407.
36Lund, John. Don’t Rock the Boat Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: The RAND Corporation, 1989, 66.
37Ibid, 80.
38Ibid, 66.
39Aldrimer. Stormark, Kjetil. Tar 1-2 måneder før NATO kan hjelpe. 2016. https://www.aldrimer.no/1-2-maneder-for-natos-hovedstyrke-kommer/Hämtad 2016-04-16
41Central Intelligence Agency. Soviet Conventional Forces and the Military Balance in Europe. Central Intelligence Agency: Washington, 1976, 17.
Rabben, Kenneth J. It Takes Sealift to Support Troops. All Hands Magazine of the U.S. NAVY no. 793 (1983): 18-25.
42The Washington Post. Applebaum, Anne. NATO’s next mission. 2010. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/11/22/AR2010112206403.htmlHämtad 2016-04-16
43Dagens Nyheter. ÖB lovar försvar till sista soldat. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-lovar-forsvar-till-sista-soldat/Hämtad 2016-04-16
44Svenska Dagbladet. Sverige har valt sida. Holmström, Mikael. 2009. http://www.svd.se/sverige-har-valt-sidaHämtad 2016-04-16
45Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 27-36.
46Dagens Nyheter. Wallström, Margot. Hultqvist, Peter. Stålhammar, Pernilla. Dalunde, Jakop. Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet. 2016. http://www.dn.se/debatt/vardlandsavtalet-rubbar-inte-principen-om-militar-alliansfrihet/Hämtad 2016-04-16
47Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 57.
48The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-04-16
49Giles, Keir. Russia’s ‘New’ Tools for Confronting the West Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power. London: Chatham House, 2016, E-bok, 55-56.

50Reuters. Koranyi, Balazs. NATO starts anti submarine exercise in North Sea as tension with Russia rise. 2015. http://www.reuters.com/article/us-nato-submarine-idUSKBN0NP12820150504Hämtad 2016-04-16

Instabilitet?

Reflektion
Den 05APR2016, delgavRysslands President, Vladimir Putin, att ett nationalgarde skulle skapas i Ryssland. Upprättandet av nationalgardet, förefaller föregåtts av diskussioner inom det ryska nationella säkerhetsrådet. Det formella beslutet togs av Ryssland President vid ett möte med chefen för de ryska inrikestrupperna, Inrikesministeriet, Migrationsministeriet och Narkotikakontrollbyrån. Grunden för det ryska nationalgardet kommer vara inrikestrupperna. Som chef för Nationalgardet utsågsViktor Zolotov, som för närvarande är chef för inrikestrupperna, han har även tidigare varit ansvarig för den ryska presidentens personskyddsdetalj, Zolotov kommer även ingå i det ryska nationella säkerhetsrådet inom ramen för sin befattning som chef över nationalgardet, därtill är han som chef över nationalgardet direkt underställdRysslands President.
Vad är då skillnaden så här långt mot tidigare, då det är inrikesministeriets trupper som de facto redan nu finns och kommer utgöra massan i nationalgardet? De två stora skillnaderna är tidigare var inrikestrupperna en del av inrikesministeriet och därmed även underställd inrikesministern, nu kommer styrkan vara direkt underställd Rysslands President. Därtill kommer chefen för nationalgardet sitta i det ryska säkerhetsrådet, som egentligen får ses som Rysslands främsta beslutande organ, då de även diskuterar andra frågor än vad som kanske traditionellt diskuteras i ett säkerhetsråd. Således Presidenten har fått ett verktyg som dels kan verkställa sin vilja dels säkerhetsrådets vilja.
Huvuduppgifterna för nationalgardet förefaller bli, bekämpa terrorism, skydda den allmänna ordningen och skydda viktiga statliga anläggningar. Inom ramen för skydda den allmänna ordningen ryms t.ex. uppgifter såsom insats mot folkmassa d.v.s. upploppskontroll, de kommer även kunna gripa rymlingar från fängelse och t.ex. efterlysta, i händelse av krig skall de skydda det ryska territoriet (utgöra territorial-/lokalförsvar) m.m. Uppgifterna inlämnades till DUMAN, 06APR2016, i form av en propositionsom lagförslag samt ur svenska mått sett även som ett form av regleringsbrev, storleken på styrkan förefallerkunna bli upptill 400,000 man.
Värt att notera i sammanhanget är att man förefaller ha en väldig brådska att driva igenom skapandet av nationalgardet, då man redan dagen efter förslaget tagits upp, lämnar in en proposition avseende det till Duman. I praktiken är ju som sagt vad skillnaden mellan dagens inrikestrupper och det blivande nationalgardet inte så stort, förutom att de nu istället skall vara underställda Rysslands President, samt är en del av det nationella säkerhetsrådet, vilket gör att det kommer vara mycket intressant att följa utvecklingen den närmsta tiden, då man förefaller ha en väldig brådska med upprättandet av nationalgardet.
Upprättandet av ett ryskt nationalgarde har diskuterats flertalet gånger i Ryssland, senaste tillfället var 2012, före det skedde det vid ytterligare tre (3) tillfällen, då under Boris Jeltsinstid som President. Värt att notera i sammanhanget, är att det vid tre (3) av fyra (4) tillfällen som frågan kring upprättandet av ett nationalgarde kommit upp, har det skett i direkt anslutning till inre oroligheter i Ryssland. I dagsläget då man väl skapat ett nationalgarde så förefaller det på ytan vara lugnt, dock delgavvärldsbanken den 06APR2016, siffror som visar på att takten av ekonomiskt utslagna är den snabbaste sedan 1998-99 i Ryssland, vilket förefaller vara en direkt konsekvens av det låga priset på fossila bränslen, som den ryska ekonomin är kraftigt beroende av, vilket skulle kunna skapa inre oroligheter.
Ytterligare tre faktorer bör belysas som en möjlig källa, förutom inre oroligheter, till det utåt sett snabba skapandet av det ryska nationalgardet. Det första (1) är territorialförsvarsuppgifter, något som under det senaste året framförts som viktigt i olika sammanhang, något som nationalgardet förefaller skall ha som uppgift i händelse av krig. Det andra (2) är Putins ”försvinnande” under tio (10) dagar i fjol, 2015, vilket kan ha varit ett tecken på att en maktkamppågick. Det tredje (3) och avslutande är det kommande valet i September.
Vad kan då vara det egentliga skälet till det hastiga upprättandet av ett ryskt nationalgarde? Inleder vi med territorialförsvar, så är det egentligen ingen ny uppgift för inrikesministeriets trupper, dock kanske denna reform gör att uppgiften blir tydligare och enklare att samordna tillsammans med de väpnande styrkorna. Vilket skulle frigöra förband till mer operativa uppgifter eg. öka förmågan hos de ryska väpnande styrkorna. Om det skulle vara ett tungt vägande skäl, så skulle det kunna vara det asymmetriskasvaret, som utlovades, på USA truppförstärkningar till Europa. Det skulle i sig också visa på att den säkerhetspolitiska situationen är mer allvarlig än vad som tidigare bedömts m.h.t. de snabba åtgärderna för upprättandet av ett nationalgarde.
Dagens Ryssland, har ärvt mycket av Sovjetunionens sätt att balansera makten och därmed politiken. Denna ”politiska maktkamp” sker främst bakom kulisserna och dess främsta verktyg kan man enkelt beskriva är att balansera olika grupperingar mot varandra, d.v.s. då den ena grupperingen börjar bli för stark så ökar man makten hos en annan gruppering med olika metoder. Dock är det ett spel med höga insatser, nu som under Sovjetunion, för alla inblandande parter. Upprättandet av nationalgardet kan vara ett sätt att minska makten hos en gruppering, vilket om så skulle vara fallet, kan tyda på att det är en kraftig politisk maktkamp som just nu pågår om Rysslands styre och ytterst Putins makt som President. Detta skulle även kunna vara en förklaring till varför nationalgardet är direkt underställda Rysslands President.
Oaktat om det är p.g.a. en drastiskt snabb ökning av social oro p.g.a. den ekonomiska utvecklingen eller som en möjlig följd av det kommande valet, vilket skulle kunna orsaka social oro likt valet 2012, som nationalgardet skapats, så är det troligtvis ett mer effektivt medel att kväsa social oro än de tidigare inrikestrupperna, då det är direkt underställda den ryska presidenten, därtill är det en av hans mest förtrogna män som är chef denna styrka. Är det social oro som är en möjlig faktor som kan ligga till grund för upprättandet av nationalgardet, så är det en betydligt mer instabil situation i Ryssland än vad vi troligtvis skådat tidigare, då det vid de tidigare tillfällena ej resulterat i upprättande av ett nationalgarde, utan i sådant fall agerar man nu preventivt inför en trolig mycket instabil situation.
Vad är då orsaken till upprättandet? Ovan tre (3) beskrivna alternativ är vad jag ser som troligast, det behöver inte innebära att någon av de är rätt, men bedömt ligger anledningen någonstans hos de tre (3) förklaringsmodellerna. Tyngdpunkten kan ligga hos en (1) enskild eller spritt över alla tre (3). Vad som dock får ses som sammanbindande hos alla tre (3) förklaringsmodellerna, är att vi troligtvis har en instabil situation att vänta framför oss, få saker kräver att man snabbt driver på beslut, förutom instabila situationer.
Have a good one! // Jägarchefen

Turbulens?

Reflektion
Den 30MAR2016, delgavsinformation rörande vilka markbaserade förstärkningar till Europa som är tänkt att genomföras av USA. Förstärkningsåtgärderna är tänkt att vara i form av 9 månaders rotationer av personal, med början i februari 2017. Vid utgången av 2017 kommer således USAha tre (3) brigader i Europa, en (1) mekaniserad, en (1) motoriserad och en (1) luftburen. Utöver det kommer det finnas förhandslagrad utrustning för ytterligare en brigad, därtill kommer det finnas delar ur 3. och 4. division, predestinerade förband i händelse av en konflikt och/eller kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, på plats i Europa, för att möjliggöra mottagande av dessa.
Dessa åtgärder är USA egna, därtill kan det under NATO toppmöte under juli månad, 2016, i Warszawatillkomma ytterligare förstärkningsåtgärder till de östra medlemsländerna, något som det signaleratsom. Detta är något som Polenaktivt arbetar för, men även de baltiskamedlemsstaterna. Huruvida man kommer nå ett konsensusbeslut rörande dessa förstärkningar återstår att se. Dock kan man troligtvis se USA egna ökning, som ett sätt att pressade övriga NATO medlemsländerna, till att även de skall bidra med förband, till de östra medlemsstaterna.
Rysslands ståndpunkt till alla former av NATO förstärkningar är sedan tidigare känd och underströks av Rysslands försvarsminister, Sergej Shoigu, vid ett möteden 25MAR2016. Där han dels påtalade att NATO styrkeuppbyggnad längs Rysslands gräns var skäl till oro dels att man fortsatt arbetar med att öka stridsvärdet på förbanden inom det västra militärdistriktet (MD V). Känt sedan tidigareär upprättande av tre (3) nya divisioner, varav två (2) förefaller skall avdelas till den 20. Armékåren som finns inom MD V och vara upprättade innan årets (2016) slut. I sammanhanget är det värt att notera att dessa två (2) divisioner skall ha samma struktursom äldre Sovjetiska d.v.s. respektive division består av cirka 12-13,000 soldater. Således en ökning med minst 24,000 man genomförs under 2016 inom MD V.
Rysslands första politiska svar på USA truppförstärkning till Europa, förefaller lämnats av Rysslands sändebud till NATO, Alexander Grushko, vid en intervjuden 30MAR2016 i den ryska tv-kanalen Rossiya 24. Där han menar på att dels så ser Ryssland vad som sker och man vidtar militära åtgärder för att uppväga detta dels så kommer man svara asymmetriskt på det som sker, något som ej utvecklades. Värt att notera är dock att ämnet avseende USA truppförstärkningar till Europa berördesej på Ryska utrikesministeriets presskonferens, 31MAR2016, som genomförs på veckobasis.
USA biträdande Försvarsminister, Michael Carpenter, kom oannonseratbesöka Belarus 28-30MAR2016. Den Europeiska unionen (EU) har i tvåomgångar, sedan hösten 2015, upphävt huvuddelen av de sanktioner som funnits mot Belarus sedan 2010. Därefter har de politiska kontakterna västerut tilltagit. Den politiska interaktion mellan EU och Belarus är det troligtvis tvådelat. För EU handlar det, bedömt om, till stor del att skapa kontakter i randområdet mellan EU och Ryssland, på motsvarande sätt som i Ukraina. För Belarus handlar det, bedömt om, till stor del att skapa ekonomiska förbindelser för att kunna stabilisera sin ekonomi. Därtill har Belarus en tydlig roll i den diplomatiska samverkan kring konflikten i Ukraina, detta ökar även kontakterna västerut.
Belarus roll som ett buffert mellan Väst och Ryssland är tydlig och accentueras än tydligare, än i fallet med Ukraina. Framförallt genom unionen mellan de båda staterna. Därtill är de båda staternas väpnade styrkor tätt sammanknutna. Således, en tyngdpunktsskiftning västerut av Belarus, kommer troligtvis få allvarliga följder, därtill kan påverkan av Ryssland, troligtvis, ske tidigare än i fallet med Ukraina, då de båda staterna är mer sammanknutna än vad Ryssland och Ukraina var.
Vad som kan ha avhandlats bakom lykta dörrar, mellan Carpenter och representanter ur Belarus regering förefaller fortfarande vara okänt, Ukraina förefaller dock avhandlats, något som framkom i den officiella kommunikén. Därtill vad som sadesöppet av Carpenter var att USA ej uppfattade något hot mot Belarus varken från väster eller öster. Han kom även beröra propåerna från Ryssland om att få upprätta en flygbas i Belarus. Där han menade på att det står Belarus fritt att välja vad man vill göra, men USA och dess allierade skulle se det som destabiliserandeom en flygbas upprättades. Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, uttryckteäven en viss oro gentemot NATO agerande i Belarus närområde, därtill poängterade han att Belarus säkerhetspolitik var defensiv i sin natur.
Den ryska statliga institutet för strategiska studier (RISS), grundat av Rysslands President med uppgift att förse bl.a. Rysslands President och det ryska säkerhetsrådet med information, publicerade den 28MAR2016 sin årliga rapport, för andra året i rad, om hur Ryssland beskrivs av utländsk media. Rapporten menar på att Sveriges medialandskap var det åttonde mest fientliga i världen, av 40 rankade, gentemot Ryssland, under 2015. Därtill publiceras även de tio mest kritiska medierna samt journalisterna i Sverige gentemot Ryssland under 2015. Denna rapportering är inget nytt, utan något som den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerar varje vecka. Vad som är intressant i den rapporteringen är att man kunde läsa, 23MAR2016, att Sverige hade nått en sådan nivå i negativ rapportering att det kunde beskrivas som informationskrigföring gentemot Ryssland.
Den ryska nyhetsbyrån Regnum, har en motsvarande gradering som även publiceras varje vecka, men det kan snarare jämföras med ett hotbildsindex, där man graderar relationerna mellan Ryssland och andra länder, i indexet använder man sig av en hundragradig skala där 1 motsvarar ideala bilaterala relationer och 100 motsvarar krig. Det senaste, 28MAR2016, publicerade indexet placerar Sveriges bilaterala relation till Ryssland på skalan till 70. Vilket då kan ställas mot Ukrainas 85, där det de facto råder en konflikt mellan de två staterna. En annan parallell kan dras mellan Ryssland och Turkiet där man graderar relationerna till 80, Norge placeras även in på 80 i de bilaterala relationerna till Ryssland.
Hur hänger detta då allt detta samman med Sverige? Ser man till de förstärkningsåtgärder som USA vidtagit för att öka tryggheten för de östra medlemsländerna så kommer bedömt huvudfokus på detta ligga vid de baltiska staterna samt Polen d.v.s. Östersjöregionen. På motsvarande sätt faller den Ryska ökningen av dess markstridskrafter inom MD V inom ramen för Östersjöregionen, då MD V angränsar dessa stater, således kommer den militära dynamiken i Östersjöregionen öka ytterligare, vilket definitivt kommer påverka Sverige på ett och annat sätt. Sätter man förbandsökningarna i proportioner så ökar Ryssland markant i förhållande till NATO förband en (1) brigad jämfört med två (2) till tre (3) divisioner talar sitt tydliga språk.
Det intressanta, när det kommer till USA förstärkningar, är dock det Ryska sändebudet till NATO uttalande om asymmetriskt svar på förstärkningarna. Detta kan givetvis vara allt mellan ”himmel och jord”, men å andra sidan så kommer man svara på förstärkningarna, det nekar man inte till. Därtill så kan man räkna bort förstärkningarna med de två (2) till tre (3) divisionerna då detta redan sedan tidigare är beslutat, vilket innebär att svaret, på ett eller annat sätt, kommer påverka balansen ytterligare i Östersjöregionen.
Därtill tillkommer den ”Belarusiska dimensionen”, Lukasjenko förefaller försöka förhålla sig neutral mellan både de västliga länderna och Ryssland och utnyttja situationen, gentemot båda parter. Dock kommer situationen, troligtvis, ställa Lukasjenko inför ett val, antingen en fortsatt västlig orientering som kommer resultera i någon form av reaktion från Ryssland, eller en mer restriktiv självpåtagen roll gentemot de västliga länderna, men fortsatt goda relationer gentemot Ryssland. Tyvärr finns det nog inga mellanvägar för Belarus i detta geopolitiska läge. Oaktat kommer Belarus vägval, på ett eller annat sätt påverka relationerna i Östersjöregionen.
Därefter tillkommer de ryska värderingarna kring synen på relationerna mellan Ryssland och Sverige. Nu skall man vara försiktig att dra för långtgående slutsatser på vad som beskrivits ovan i inlägget. Men det påvisar de facto en relativt annorlunda syn på situationen än vad den ordinarie medborgaren i Sverige troligtvis har, som förmedlas i Ryssland, sen huruvida den har någon faktisk påverkan i Ryssland får nog ses som relativt oklart. Men det får nog ses, eller liknas, som ett säkerhetspolitiskt Joharifönster, där det finns ett väldigt ”okänt fält” som de facto kan ha stor påverkan i relationerna mellan Sverige och Ryssland.
Sammanfattningsvis vad innebär då allt detta:
  1. USA förbandsökning och den Ryska förbandsökningen är inte sedan tidigare okända faktorer, det var känt att USA skulle öka, däremot är just begreppet asymmetrisk motåtgärd från Ryssland väldigt intressant. Då det blir en okänd variabel som på ett eller annat sätt kommer påverka balansen i Östersjöregionen i närtid, oaktat var denna motåtgärd genomförs.
  2. Sedan Georgien 2008 och Ukraina 2014, får man se det som högst troligt att Ryssland ej kommer tolerera några ytterligare ”västliga äventyr” av de stater som de anser ingå i dess ”nära utland”. Varje besök, ffa. oannonserade, som antingen Belarus mottager västerifrån eller genomför västerut kommer skärskådas av Ryssland. Vilket innebär att det är en väldigt tunn lina som både Belarus och de västliga länderna balanserar på ffa. då Lukasjenko öppet förefaller trotsa Putin, i bl.a. frågan om flygbas, då den säkerhetspolitiska situationen är som den är mellan de västliga länderna och Ryssland. Som granne till fyra (4) Östersjöstater och tre (3) NATO länder kommer allt som sker i Belarus påverka Östersjöregionen.
  3. ”Det okända fältet” i relationerna mellan Sverige och Ryssland, förefaller bli större och större. Oaktat på vilka grunder man har kommit fram till att dels Sverige är närmre krig än fred med Ryssland ur ryskt förmenande dels Sverige ur ryskt förmenande förefaller genomföra informationskrigföring mot Ryssland. Så blir slutsatsen att Sverige framställs som kraftigt fientligt inställd gentemot Ryssland, vad syftet med det i sin tur kan vara är oklart, dock är det givetvis något som påverkar balansen i Östersjöregionen.
  • Mängden osäkerhetsfaktorer förefaller således ökat, vilket troligtvis kommer skapa en mer instabil säkerhetspolitisk situation i Östersjöregionen. Detta var dock inget oväntat, utan beskrevs i bedömandet för 2016. Således finns det återigen tecken på att Östersjöregionen går in i en mer ”turbulent” period.

Have a good one! // Jägarchefen

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 3

Sammanfattning
Under det kalla kriget förefaller det upprättats parallella stödnätverk för dels västliga specialförband dels sovjetiska specialförband i många västliga länder. Behovet av dessa stödnätverk för specialförbanden, utgjordes bedömt främst som en stödpunkt, där förplägnad o.dyl. kunde erhållas samt möjligheten att erhålla underrättelser och återhämtning. Detta utifrån det faktum att mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, samt sannolikheten till luftburen försörjning får ses som begränsad vid en reguljär väpnad konflikt. Stödnätverk får fortfarande ses som en aktuell metod, även i vår tid.
Analys
Alla former av långvariga specialförbandsföretag, denna tidslängd uppstår främst vid en reguljär konflikt och är ej tidsmässigt att likställa med de specialförbandsoperationer som genomförts t.ex. i Afghanistan, kräver stöd, då oftast i form av ett stödnätverk. Detta stöd kan antingen lösas av egna enheter eller av rekryterad personal, inom det geografiska område, där företaget skall genomföras. Exempel på eget stöd kan vara att man insätter egen personal en tid innan företaget skall påbörjas, som vid t.ex. Operation Eagle Claw.1 Exempel på rekryterad personal kan t.ex. vara hur Sovjetunionen rekryterade, under det kalla kriget, personer i målländer för att understödja dess specialförband i händelse av en väpnad konflikt.2
Vad har då detta att göra med Sverige och det kalla kriget, frågar sig säkert vän av ordning? Mer än vad man kan tro, faktiskt, vid första anblick. Sveriges geografiska placering under det kalla kriget, gjorde oss till en frontlinje under den ideologiska kampen som det kalla kriget bestod av, det skapande även ett behov av att vidta omfattande förberedelser för en möjlig konflikt, redan i fred. En del av dessa förberedelser var upprättandet av den organiserande motståndsrörelsen, populärt benämnt StayBehind, vilket leder oss till första delen av detta inlägg.
Den organiserade motståndsrörelsen kom till efter andra världskriget, på Tage Erlanders initiativ,3 uppgiften var att i händelse av en ockupation av hela eller delar av Sverige organisera nationellt motstånd. Detta omfattade informationsinhämtning, sabotage men även organiserandet av flyktnätverk, för nedskjutna piloter men även andra kategorier av personal.4 Utbildningen för den organiserade motståndsrörelsen förefaller till del genomförts i Storbritannien, men även i Sverige.5 Organisationen förefaller varit en kaderorganisation d.v.s. chefer och viktiga befattningshavare fanns rekryterad,6 i händelse av en ockupation såg man, bedömt, framför sig att rekryteringen av motståndsmän skulle kunna ske, utan större problem.
Förberedelser för verksamheten genomfördes redan i fredstid, möjliga fällningsplatser med fallskärm rekognoserades och visiterades, sambandsnät prövades och upprätthölls, dolda uppehållsplatser för personal och utrustning rekognoserades och förberedes, rekognosering o.dyl. genomfördes.7 Intressant i sammanhanget att under slutet av 1980-talet förefaller man bytt ut sambandsutrustningen för den organiserade motståndsrörelsen, utrustning som köptes in från Storbritannien.8 Den svenska verksamheten, inom ramen för den organiserade motståndsrörelsen, förefaller i mångt koordinerats av Storbritannien.9
Vad har då detta att göra med stödnätverk? Amerikanska Special Forces populärt benämnt de ”gröna baskrarna”, vilket har som huvuduppgift, då som nu, att utbilda och stödja motståndsrörelsers kamp på ockuperat område,10 skulle i händelse en konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen tidigt sättas in på svenskt territorium.11 De skulle ha till uppgift att genomföra inhämtning,12 dock ligger det nära till hand att anta två (2) saker dels att Special Forces skulle bistå i upprättandet, genom utbildning, av den organiserade motståndsrörelsen som i ett inledande skede enbart skulle bestå av sin kader. Dels kunde den organiserade motståndsrörelsen bistå dem, med skydd, förnödenheter o.dyl.
Det är även intressant att notera att det brittiska specialförbandet, Special Air Service, under det kalla kriget hade avdelat en skvadron till norra Skandinavien samt nordöstra Sovjetunionen, i händelse av ett Sovjetiskt angrepp.13Fram till slutet av 1970-talet var tanken att de skulle utbilda och leda motståndsrörelser likt Special Forces. Detta kom dock att ändras, i slutet av 1970-talet, till att motståndsrörelserna skulle understödja SAS i lösandet av deras uppgifter på ockuperat område.14 Således så förefaller de motståndsgrupper som fanns i norra Skandinavien, att utöver agera som en motståndsrörelse även, ha till uppgift att utgöra ett stödnätverk för specialförband i lösande av dess uppgifter. Huruvida den svenska organiserade motståndsrörelsen även omfattades av detta är oklart. Dock påvisar det behovet av att specialförband vid en reguljär konflikt behöverstöd på marken för att kunna lösa sina uppgifter, då t.ex. mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, likväl får man se möjligheten till luftburen försörjning som kraftigt begränsad.
Hur såg det då ut för Sovjetunionen, vilket för oss till den andra delen av detta inlägg, under det kalla kriget? Först och främst så skall det klarläggas att likt de västliga länderna är informationen mycket bristfällig även vad avser Sovjetunionen. Därtill har man ofta använt samma begreppsapparat, Spetsnaz, även för lägre förband, varvid det bör klargöras att nedanstående text berör de förband som arbetade på operativ och strategisk (GRU och KGB) nivå. Det vill säga en väldigt liten del av vad som går under samlingsbegreppet Spetsnaz, där den stora delen kunde likställas med värnpliktiga svenska jägarförband.
Förbanden på operativ och strategisk nivå förefaller understötts av lokalt rekryterade agentnätverk d.v.s. stödnätverk. Dessa stödnätverk skulle kunna genomföra rekognosering samt övervakning av utsedda mål, agera mottagningskommitté d.v.s. finnas på plats vid landstigning/luftlandsättning för att understödja förbandet t.ex. med hjälp av ljussignaler visa landstigningsplats. Därtill även agera vägvisare, understödja med transporter, mat boende o.dyl. i mållandet.15
En intressant faktor vad avser det logistiska stödet, är att man aktivt förefaller utnyttjat upplag. Upplagen förefaller placerats i nära anslutning till den plats där uppgiften skulle lösas.16Upplagen förefaller varit två delad dels sambandsutrustning dels uppgiftsspecifik utrustning, därtill var de även försåtsminerade. Utöver det så skall även vapenförråd funnits upprättade, antingen som upplag och/eller i byggnader, i fallet med upplag så förefaller man utnyttjat det om en stödagent ägde mark, annars utnyttjades byggnad som ägdes av stödagenten.17 Således är det ett väldigt aktivt agerande man arbetat efter under det kalla kriget, med dels personella förberedelser dels materiella förberedelser.
Mitrochinarkivet (KGB) beskriver profilen på en lämplig stödagent med en ålder mellan 20-45 år gammal, bör vara elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, o.dyl. Bör ha sådan tjänst att den ofta innebär resor, bör äga hus, fritidsstuga, landställe och/eller mark.18Vladimir Rezun (skrev under pseudonymen Viktor Suvorov) beskriver den lämpliga stödagenten för GRU, som en individ i åldern 55-65 år, aldrig tjänstgjort i mållandets försvar, äger inget vapen, är ensamstående, arbetar som skogsvaktare, fiskare o.dyl. och bor helst avskilt från andra människor.19 I den amerikanska marinkårens informations pamflett avseende Spetsnaz kan man även erhålla viss information avseende stödagenters verksamhet. Stödagenten bör kunna upprätta ett skyddat gömsle, gömslet bör ligga i anslutning till hav eller skogsområden, han bör äga ett hus och/eller landområde det bör helst ligga i anslutning till ett tilltänkt mål. Därtill bör gömslet innehålla vatten och mat för enheten, stödagenten skall även kunna transportera den enhet han skall stödja.20
Mitrochinarkivet beskriver även stödagenten, som en individ som ej rekryteras ur borgerliga eller konservativa kretsar, vederbörande skall heller ej vara djupt troende, ha alkohol- eller drogproblem.21Därtill beskriver Rezun stödagenten är en som ej haft kontakter med det kommunistiska partiet i ett målland samt haft inga eller begränsade kontakter med Sovjetunionen.22 Vari ligger då det troliga, då KGB syn och GRU syn på stödagenter skiftar något? Troligtvis ligger den någonstans mittemellan, en medelålders individ som ej haft några synliga kontakter med Sovjetunionen, vederbörande har tillgång till mark och helst en avskilt belägen byggnad. Det vill säga en helt ordinär individ utåt sett.
Fysisk rekognosering genomfördes dels av luftlandsättningsplatser dels av landstigningsplatser för de Sovjetiska specialförbandsenheterna. Detta förefaller i huvudsak genomförts av stödagenter i mållandet. Vad avser landsättningsplatser, rapporterades bl.a. dominerande vindriktningar, landmärken, hur platsen påverkades av respektive årstid, byggnader fick ej finnas närmre än 1,5 – 2 km ifrån platsen m.m. Vad avser landstigningar, rapporterades bl.a. kustlinjens utformning, vattenströmmar, möjligheten att utnyttja ubåt och motorbåt.23 Utifrån Mitrochinarkivet, kan vi göra antagandet att målet/målen befann sig inom 120 kilometer från landstignings-/landsättningsplatsen.24
Intressant i sammanhanget är införskaffandet, enligt Mitrochinarkivet, i Tyskland av dels uniformer dels arbetskläder som bl.a. järnvägs- och vägarbetspersonal utnyttjade.25 I Italien införskaffades även uniformer som utnyttjades av dels de väpnade styrkorna dels Carabinieris. Därtill införskaffades även arbetskläder för järnvägspersonal men även lokal klädsel för områdena där landstignings-/luftlandsättningsplatserna låg, förbandstecken till uniformer införskaffades även.26I sammanhanget blir stölderna av polis- och militäruniformer i Sverige under 1980-talet, som rönte viss medial uppmärksamhet, mycket intressant,27 då man förefaller, utifrån Mitrochinarkivet uppgifter, tänkt utnyttja målländernas uniformssystem med vissa enheter vid lösandet av vissa uppgifter.
Fanns det då ett Sovjetiskt stödnätverk för sabotageförband i Sverige? Enligt Mitrochinarkivet var Sverige ett av de länder där KGB genomförde förberedelser för sabotage under det kalla kriget.28Den f.d. KGB-officeren Oleg Kalugin, beskriver hur KGB, i länder där sabotage förberedes, dels självständigt skulle genomföra sabotage i händelse av krig dels få stöd av Sovjetiska specialförband.29Sett till vadsom är känt avseende modus operandi för de sovjetiska specialförbanden, på strategisk och operativ nivå, får vi se sannolikheten som hög att det fanns ett sovjetiskt stödnätverk i Sverige under det kalla kriget med uppgiften att stödja sovjetiska specialförband i händelse av en väpnad konflikt.
Vad som är intressant att se, är likheterna mellan de båda systemen, vad främst kan beskrivas som upprättande av stödpunkter där specialförbanden skall kunna återhämta säkert och erhålla förplägnad o.dyl. samt underrättelser, för att därefter lösa sin/sina uppgift/-er. Den avgörande skillnaden blir dock att det ena systemet var legalt d.v.s. organiserad motståndsrörelse det andra systemet var illegalt d.v.s. ett illegalt stödnätverk. Ur ett filosofiskt perspektiv blir det även intressant hur polariserade de västliga staterna måste varit, då man de facto förefaller kunnat bygga upp parallella strukturer inom länderna, då mängden individer som lämpar sig för verksamheten ej är omfattande.
Slutsatser
Finns det då behov av stödnätverk även under 2010-talet? Utan tvekan gör de det. Människokroppen kan fortfarande inte bära med sig obegränsat med utrustning, sannolikheten till att erhålla luftburen försörjning som specialförband i en reguljär väpnad konflikt får fortsatt ses som låg. Däremot torde storleken på stödnätverken vara mindre, då olika fjärrbekämpningsmetoder kan förstöra mål som specialförband tidigare varit inriktad mot, men icke förty kommer det behövas specialförband på djupet för att förstöra mål, dessa förband kommer vara i behov av stöd, då troligtvis genom stödnätverk.
Källförteckning
The Atlantic 1(Engelska)
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.
Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004.
U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.
Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.
Slutnoter
1The Atlantic. Bowden, Mark. The Desert One Debacle. 2006. http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2006/05/the-desert-one-debacle/304803/Hämtad 2016-03-13
2U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984, 5-2.
3Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
4Ibid, 390-391.
5Ibid, 396, 413.
6Ibid, 405.
7Ibid, 397, 414-415.
8Ibid, 414.
9Ibid, 405.
10Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004, 15, 27-29.
11Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 442.
12Ibid.
13Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001, 376.
14Ibid, 375-376.
15Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, 230, 252.
16Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
17Ibid, 364-365.
18Ibid, 360-361.
19Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124,126.
20United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, 19.
21Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360.
22Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124.
23Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360, 365.
24Ibid, 365.
25Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
26Ibid, 365.
27Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984, 118-119.
28Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
29Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 223.

ÖB kommenterar Försvarsmaktens budgetunderlag 2017-2019

Nu har jag skrivit under Försvarsmaktens budgetunderlag för åren 2017-2019. I underlaget redovisar jag hur Försvarsmakten kommer att arbeta för att genomföra det försvarspolitiska inriktningsbeslutet under de kommande åren. Den planering vi nu presenterar levererar mot regeringens och riksdagens beställning, … Continue reading

Nytt läge – Del 2 "Korridoren till Baltikum"

Sammanfattning
Rysk A2/AD, Anti-Access/Area Denial, förmåga i södra Östersjön, omintetgör NATO förstärkningar till de baltiska staterna dels via sjötransporter dels via lufttransporter, via södra Östersjön, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO. A2/AD förmågan skapar i dagsläget en korridor till Baltikum, norr om Gotland, denna korridor utgör i dagsläget livlinan till de baltiska staterna i händelse av en konflikt. Denna korridor förutsätter att man dels kan utnyttja det svenska fastlandet dels att Gotland ej ockuperas.
Analys
I det förgåendeinlägget, identifierades att dels mellersta och norra delen av Östersjön blivit mer strategiskt viktigt, dels Svenskt territorium i form av det svenska fastlandet blivit mer strategiskt viktigt, men vad innebär det i praktiken, det är vad detta inlägg skall försöka beröra. Detta inlägg kommer således bli ett mer hypotetiskt inlägg då vi försöker se in i framtiden.
Bild 1. Nuvarande och kommande A2/AD förmåga i Kaliningrad Oblast.
Då södra Östersjön i praktiken redan i fred behärskas av Ryssland m.h.t. dess A2/AD förmåga,1 ger det i hand, att NATO samt Ryssland måste skapa nya planer för hur en möjlig konflikt, mellan de i dagsläget både antagonisterna,2 kan utvecklas. Den svenska debatten har ofta cirkulerat kring Gotland och dess strategiska placering, Gotlands strategiska placering kan ej förnekas, men ur ett A2/AD perspektiv är Gotland redan överspelat, då man redan nu indirekt kan påverka den platsen.
Bild 2. ”Tomrum” norr Gotland.
Ur ett Ryskt perspektiv handlar således Gotland om att kunna täcka det tomrum som uppstår norr om dess placering, utifrån nuvarande och kommande fjärrbekämpningsförmåga.3 Ur ett NATO perspektiv handlar det om att förneka Ryssland förmågan att täcka detta tomrum, som de facto i dagsläget utgör livlinan till Baltikum i händelse av en konflikt mellan de båda antagonisterna. Vad avser Gotlands strategiska värde, har det berörts tidigare på denna blogg och andra bloggar, men vad som föga berörts är det tomrum som finns norr om dess geografiska placering.
Detta tomrum, norr Gotland, möjliggör för NATO stridskrafter att tillföra resurser till de baltiska staterna dels via luften dels via havet. Under förutsättningen att svenskt territorium kan utnyttjas som ett transitområde. Således den som äger Gotland kan antingen förneka eller möjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna, vilket är den egentliga strategiska frågan, därav blir mellersta och norra Östersjön ett mycket strategiskt område, då södra Östersjön redan i fred är ”förnekat” NATO.
Inleder vi med sjötransporter för NATO så kommer, mest troligt, intransportpunkten vara Göteborgshamn, och uttransport området kommer vara från Norrköpingsområdet och norrut m.h.t. räckvidder på rysk fjärrbekämpningsförmåga, inom ramen för dess A2/AD-förmåga i Östersjöregionen. Transporterna mellan väst- och östkusten kommer troligtvis i huvudsak ske på järnväg då det är det snabbaste sättet att transportera en stor mängd, tung materiel, mellan två platser. Sårbarheten i det svenska järnvägsförbindelserna exemplifieras bra av den brand som uppstod i Göteborg, 13FEB2016, som kraftigt minskat effekten hos järnvägstransporterna.4
Vad avser lufttransporter så kommer de bedömt passera in över Sverige vid Göteborgsområdet, eller norr om, därefter ut vid Stockholms området, för att därefter fortsätta vidare in mot Estland, sett till, teoretisk, räckvidd på SA-21 systemen som finns i Kaliningrad Oblast. Dock uppstår problemet för NATO luftstridskrafter när de närmar sig Estland eller någon av de övriga baltiska staterna, då ryskt luftvärn från ryskt territorium kan påverka de baltiska staternas luftrum. Givetvis kan man tillämpa låghöjdsflygning för att t.ex. undgå luftvärnssystem, dock krävs mer bränsle samt sannolikheten finns fortfarande att man kan bli påverkad.
Ovanstående resonemang kring NATO styrketillförsel bygger på att antingen NATO har en förvarning kring en möjlig konflikt. Varpå man ej vill ta risken att transportera förband och materiel inom ett område som kan påverkas, varpå Sverige blir det naturliga alternativet. Eller en konflikt har påbörjas och NATO förband lyckas fördröja en rysk framträning så länge, att förband kan transporteras över Östersjön till de baltiska staterna. Därutöver bygger det på att Gotland ej besätts av Ryssland.
Bild 3. ”Korridoren till Baltikum”.
Således, på det svenska fastlandet blir Göteborgshamn, järnvägsförbindelserna mellan öst- och västkusten, mest troligt västra stambanan, samt utskeppningshamnarna från Norrköping och norrut till Stockholm, strategiskt viktiga i händelse av en konflikt, mellan NATO och Ryssland. Varpå man kan säga att det svenska fastlandet utgör en korridor till Baltikum. Denna korridor till Baltikum kan påverkas på två (2) sätt, antingen besätts Gotland av ryska stridskrafter eller så utnyttjas ryska sjöstridskrafter norr Gotland för att påverka dels fartygstransporter dels lufttransporter.
Det kommer således bli en kapplöpning om dels Gotland dels ”korridoren till Baltikum” av både NATO och Ryssland, i händelse av en konflikt mellan de två antagonisterna. Denna kapplöpning pågår redan nu i fred, i form av diverse olika utspel och förslag. Hur det kan te sig vid ett än mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är oklart, dock vet båda parter Sveriges historia att vi vid olika tillfällen vikit ned oss för krav, när det varit konflikter i vårt närområde, vilket gör att påtryckningar mot Sverige med militära maktmedel i bakgrunden får ses som troliga, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen.
Därav blir det s.k. värdlandsavtalet ur NATO perspektiv mycket viktigt att få till, ur det ryska perspektivet så underlättar det markant om värdlandsavtalet ej röstas igenom. För ser man ur NATO perspektivet kommer det krävas omfattande förberedelser för att kunna få till en korridor till Baltikum, för att undvika den ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön. Ur det ryska perspektivet krävs det dock ej så omfattande åtgärder för att i händelse av en konflikt kunna påverka denna korridor till Baltikum, även om värdlandsavtalet med NATO röstas igenom i Sveriges riksdag.
Ur Rysslands perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna påverka Sverige så att transporter av NATO stridskrafter ej tillåts i händelse av ett försämrat säkerhetspolitisk läge. Detta kan göras på ett flertal olika sätt, den gemensamma nämnaren är bedömt att militära maktmedel kommer finnas i bakgrunden, för att få svenska beslutsfattare att säga nej till en möjlig NATO förfrågan kring utnyttjande av svenskt territorium.
  • Säkerställa redan i fred, dels att man har så pass goda underrättelsenätverk, så man kan få underrättelser rörande vilka fartyg samt vad som transporteras in i Göteborgshamn i händelse av en konflikt. Dels krävs det att man kan följa transporternas rörelser längs det svenska järnvägsnätet till utskeppningshamnar på östtkusten. Avslutningsvis kunna avgöra när och var ilastning samt utskeppning från östkusten kommer ske.
  • Med aktiva metoder, kunna påverka in- och utskeppningshamnar, bedömt med olika former av fjärrstridsmedel. Därtill kunna påverka järnvägsförbindelserna mellan in- och utskeppningshamnarna, bedömt med specialförband och/eller illegala underrättelsenätverk, eller offensiv cyberkrigföring.
Ur NATO perspektiv när det kommer till det svenska fastlandet, innebär det att man bl.a. måste:
  • Kunna säkerställa inskeppning till Göteborgshamn, d.v.s. att förflyttningen ej, på något sätt, hindras. Därefter måste urlastning kunna ske utan hinder i hamnen. Då den svenska marina förmågan på västkusten i princip är obefintlig kommer det åligga NATO enskilt att säkerställa den förflyttningen. Därtill med en nästan obefintlig svensk luftvärnsförmåga, så måste luftvärn tillföras Göteborgsområdet av NATO länderna för att kunna skydda Göteborgshamn mot fjärrbekämpning.
  • Säkerställa på liknade sätt skyddet av utskeppningshamnarna på östkusten med luftvärnsförmåga, för att kunna skydda dessa mot fjärrbekämpning. Därutöver måste bedömt en stor del av NATO marina kapacitet i Östersjön avdelas för att skydda transporterna mellan den svenska östkusten och den baltiska kusten. Denna typ av transport kommer bedömt bli ett prioriterat mål, att bekämpa, för de ryska luft- och sjöstridskrafterna i Östersjön.
  • Säkerställa baseringsmöjlighet av NATO luftstridskrafter på svenskt territorium, för att kunna skydda transporter över Östersjön. Därutöver även kunna utnyttja luftstridskrafterna för att kunna skydda de baltiska staterna. Då de kommer vara ytterst sårbara mot bekämpning om de är baserade i antingen Baltikum eller i de östra delarna av Polen.
  • Antingen med svenska förband eller NATO förband kunna skydda järnvägstransporter från väst- till östkusten. Samt skydda i- och urlastningsplatser för järnvägstransporterna gentemot fjärrbekämpning, vilket troligtvis enskilt blir ett NATO problem, då återigen den svenska luftvärnsförmågan i princip är obefintlig.
Slutsatser
Tre generella slutsatser blir:
  1. För att kunna undgå rysk A2/AD förmåga blir det svenska fastlandet avgörande för NATO om de skall kunna tillföra förband till de baltiska staterna. För att kunna genomföra luft- samt sjötransporter genom ”korridoren till Baltikum” kommer det krävas, av NATO, omfattande förberedelser i Sverige, därtill måste förband redan i fredstid ur NATO stridskrafter predestineras, i dess planering, mot en sådan uppgift för att kunna möjliggöra den.
  2. För att NATO skall kunna lyckas med detta får det nog ses som en grundförutsättning att värdlandsavtalet röstas igenom i riksdagen. Ur ett ryskt perspektiv underlättas situationen givetvis om det ej röstas igenom. Dock så får man bedöma att Ryssland med ytterst små medel, då främst asymmetriska sådana, kan påverka ”korridoren till Baltikum”, så att det som minst uppstår förseningar i transporterna, i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO.
  3. ”Korridoren till Baltikum” i mellersta och norra Östersjön, som uppstår genom den Ryska A2/AD förmågan i södra Östersjön, kan bedömt som helhet omintetgöras i händelse av en ockupation av Gotland. Till del kan korridoren påverkas genom en frambasering av ryska sjöstridskrafter i mellersta och norra Östersjön i händelse av en konflikt mellan Ryssland och NATO, om man ej ockuperar Gotland.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Army Recognition 1, 2(Engelska)
Defense News 1(Engelska)
Navy Recognition 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1(Engelska)
Slutnoter
1Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-14
Defense News. Bodner, Matthew. NATO Deputy SecGen: Russia’s Anti-Access/Area-Denial Build-Up Is Biggest Worry. 2016. http://www.defensenews.com/story/defense/policy-budget/leaders/interviews/2016/02/13/nato-deputy-secgen-russias-anti-accessarea-denial-build-up-biggest-worry/80343130/Hämtad 2016-02-14
2Reuters. Emmott, Robin. Nasralla, Shadia. Russia warns of new Cold War as east Ukraine violence surges. 2016. http://www.reuters.com/article/us-ukraine-crisis-minsk-idUSKCN0VM0L6 Hämtad 2016-01-14
3Navy Recognition. Russia To Deploy K-300P Bastion Mobile Batteries With Yakhont Antiship Missiles in Arctic in 2015. 2015. http://www.navyrecognition.com/index.php?option=com_content&task=view&id=2776Hämtad 2016-02-14
Warfare.be. SS-C-1B REDUT/SS-C-* RANZHIR COASTAL DEFENSE. 2015. http://warfare.be/db/linkid/2487/catid/312/Hämtad 2016-02-14
TASS. Iskander-M missile system crews begin drills in Russia’s Western Military District. 2015. http://tass.ru/en/defense/847326Hämtad 2016-02-14
4Sveriges Television. Vaccari, Cecilia. Tågförseningar lång tid framöver. 2016. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/tagforseningar-lang-tid-framover?cmpid=del:pd:ny:20160213:tagforseningar-lang-tid-framover:nyhHämtad 2016-02-14

Nytt läge – del 1

Sammanfattning
De ökade styrkeförhållandena i Östersjöregionen samt Rysslands A2/AD förmåga i den södra delen av Östersjöregionen, samt NATO behov av att fortsatt kunna genomföra förstärkningar till de baltiska staterna. ökar bedömt det strategiska värdet av det Svenska fastlandet. Främst de södra delarna av Sverige samt delar av mellersta Sverige.
Analys
Östersjöområdet förefaller återigen hamna i en spänningssituation, samt vikten av Sveriges territorium förefaller öka, något som förutsågs i bedömandetför 2016. Ryssland å ena sidan har meddelat att man kommer tillföra ytterligare tre (3) divisioner till det västra militärdistriktet (MD V).1 USA och NATO å andra sidan förefaller nu öka förbandsmängden till de östra medlemsländerna.2 USA bedöms tillföra en (1) tyngre brigad.3 Därtill förefaller man inom NATO dragit upp riktlinjer för att öka mängden personal som tidvis skall befinna sig i de östra medlemsländerna, något man kommer fatta beslut om vid NATO toppmötet i Warszawa under Juni 2016.
Inleder vi med de ryska förstärkningarna i MD V, så förefaller det vara två (2) divisioner som kommer upprättas i anslutning till Ukraina, samt en (1) division som kommer upprättas i anslutning till Belarus.4 Därtill upprättas ytterligare en (1) division i det centrala militärdistriktet (MD C) under 2016.5Enligt en tidigare given order är styrkeförstärkningen inom MD V högt prioriterad under 2016.6 Under 2015, upprättades även en (1) armékår i MD V, 1. Pansararmén, varpå man i dagsläget har tre (3) armékårer inom MD V, 6. och 20. Armékåren samt 1. Pansararmén.7
Bedömt kommer de ytterligare tre (3) divisionerna inordnas i de redan befintliga armékårerna. Vad som är intressant att notera är att en (1) av grupperingsplatserna för divisionerna ligger inom det södra militärdistriktet (MD S). Antingen kommer divisionen utlokaliseras dit från MD V eller så förstärks även MD S. Dock kan en justering genomförts, av gränsdragningen, varvid Ukraina i huvudsak blir MD V ansvarsområde. Det skulle i sådant fall innebära att MD V i dagsläget har tre (3) operationsriktningar, den Karelska i norr, den Baltiska i väster och den Ukrainska i söder. Vilket skulle vara logiskt, då den baltiska operationsriktningen tidigare omfattade ett, relativt, stort geografiskt område.
Den ökade förbandsuppbyggnaden kommer leda till ett ökat övningsmönster inom MD V, något som tidigare identifierats, dock kommer troligtvis, 2017 års strategiska övning för Ryssland, som genomförs i MD V, blir ytterst viktig. Detta är bedömt det första tillfället man kan pröva och mäta om förstärkningen med dels 1. pansararmén dels de tre (3) nya divisioner har givit ökad operativ effekt. Varvid 2017, bedömt kommer innehålla ett än mer ökat övningsmönster i Östersjöregionen, än under 2016.
Huruvida man kommer lyckas genomföra denna förstärkning inom MD V, med hänsyn till den ekonomiska situationen i Ryssland,8 får vara oskrivet, dock har Ryssland Premiärminister, Dmitrij Medvedev, varit tydlig i december 2015. Genomförs ej reformprogrammet av Rysslands väpnade styrkor, så menar han på, kommer inte Ryssland finnas kvar som stat längre.9 Varpå man får se viljan att genomföra dels reformen av de väpnade styrkorna i Ryssland som hög, dels torde därmed indirekt viljan att upprätta de tre (3) divisionerna vara hög.
Som tidigare nämnts förefaller NATO förstärkning av dess östra medlemsstater därtill dess östra strategiska riktning, bestå av en ökad mängd förband som tillfälligt baseras i de östra medlemsstaterna. Därtill en (1) tung amerikansk brigad. Jämför man detta med den ryska förstärkningen av MD V, så är det i grunden ett slag i luften. Den ursprungliga försvarsplanen av NATO, för Polen och de baltiska staterna, som togs fram efter Georgien konflikten 2008, förespråkade minst nio (9) divisioner för att försvara Polen samt de Baltiska staterna.10
Därtill visar en nyligen publicerad studie av RAND, för att fördröja en rysk framryckning i de Baltiska staterna krävs minst sex (6) till sju (7) brigader, varav tre (3) måste vara tunga mekaniserade brigad.11 Det vill säga, för att enbart vinna tid, för att kunna få in förstärkningar, krävs ytterligare sex (6) brigader. Därtill är den Amerikanska brigaden ejpredestinerad de baltiska staterna, utan den skall även kunna vara i Polen. Därmed är det en väldigt marginellförstärkning man genomför av de östra medlemsstaterna.
Således, förefaller NATO fortsatta strategi, vara en där man fullföljer satsningen på dess nya snabbinsatsstyrka, därtill förefaller man ej se ett reguljärt angrepp mot t.ex. de baltiska staterna som ett troligt scenario, utan ett lågintensivt scenario, där man ej passerar ”gränsvärdet” för Artikel 5, ses som det troliga.12 Snabbinsatsstyrkan som skall bestå av cirka 5,000 soldater skall ha en förmåga att inom 48 timmar påbörja förflyttning, därefter skall en större styrka, på cirka 25,000 soldater, kunna följa upp efter några veckor.13
Värt att notera med NATO synsätt på dess östra flank, är ett som förefaller bygga på två grundfundament. Det ena är att man bygger sitt operativa tänkande på förvarning, det vill säga, man skall hinna påbörja aktivering av snabbinsatsförband, innan ett presumtivt angrepp kan ske. Det andra, är att man bygger den på att man har förmågan att förflytta förbanden, utan hinder, till sitt operationsområde, innan ett angrepp har påbörjats.
Dock så förefaller man ha problem med båda grundfundamenten. Ser man till förmågan till underrättelsetjänst, så har både USA och NATO vid ett flertal tillfällen, enligt dem själva, blivit överraskade av Rysslands s.k. beredskapskontroller.14Därtill så förefaller man missbedömt Rysslands operativa intentioner dels vid annekteringen av Krimhalvön15 dels vid starten av den, just nu pågående, militära operationen i Syrien.16 Varvid deras förmåga i dagsläget, för att identifiera och tyda ryskt militär agerande, samt intentioner, får ses som relativt svag.
Därtill tillkommer Rysslands förmåga att blockera tillförsel av NATO förstärkningar till de Baltiska staterna i dagsläget, något som Chefen för de Amerikanska styrkorna i Europa, Ben Hodges, delgav i december 2015.17 Förmågan att blockera ett område benämns i militära termer A2/AD, Anti-Access/Area-Denial, en lämplig svensk militär term saknas i dagsläget. Bedömt avses södra Östersjöområdet i Generallöjtnant Hodges uttalande, med hänsyn till räckvidd på nu befintliga system i Kaliningrad Oblast.
Förnekas sjövägen och/eller luftvägen, återstår landvägen. Där den mest beprövade och snabbaste metoden är transport på järnvägen till ett avlastningsområde. Dock saknar man i dagsläget, inom NATO, utrustningen för större järnvägstransporter.18 Vilket skulle innebära landsvägstransport samt förflyttning, vilket dels är långsamt dels är sårbart. Därtill tvingas man passera det s.k. ”Suwalki passet19 vilket är ett mindre geografiskt område mellan Kaliningrad Oblast och Belarus där Polen och Litauen möts, vilket mycket enkelt skulle kunna blockeras med indirekta bekämpningsmetoder.
En effekt av detta, blir således att NATO kanaliseras längre norrut, för att kunna förstärka de baltiska medlemsstaterna. Vilket blir en, naturlig, sidoeffekt av A2/AD,20 förnekar man en part ett område, trycks denna i en annan riktning. Vilket innebär att mellersta och norra Östersjön i dagsläget, är högst intressant för NATO och Ryssland.
Då Södra Östersjön är stängd för NATO förband, innebär det i praktiken att all form av intransport måste ske över svenskt territorium för att kunna förstärka de baltiska staterna. Detta kan genomföras på två (2) sätt, antingen via lufttransport eller intransport med fartyg på västkusten, därefter landsvägstransport till den svenska östkusten för att där genomföra sjötransport, över Östersjön till de baltiska staterna.
Slutsats
Den påbörjade och nyss annonserade styrkeuppbyggnaden inom MD V ökar tydligt Rysslands förmåga att genomföra reguljär väpnad strid i Östersjöregionen. Då MD V, bedömt i dagsläget, har tre operationsriktningar och därmed kan avdela en armékår i respektive operationsinriktning. NATO nuvarande styrkeförhållande och i dagsläget annonserade ökning, kräver fortfarande omfattande transporter av förband till Östersjöregionen i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.
Bejakar vi den tidigare historiken, där NATO och USA förefaller ha svårigheter att förutsäga Rysslands militära agerande. Därtill att Ryssland i dagsläget har förmågan att blockera södra Östersjön. Får vi se det som högst sannolikt att det kan bli en kapplöpning kring delar av det svenska fastlandet, av både NATO och Ryssland i händelse av en konflikt mellan de två parterna i Östersjöregionen. Där den ena parten måste utnyttja territoriet för att genomföra styrkeförstärkningar och den andra parten måste påverka förmågan, bedömt med fjärrbekämpningsmedel, att genomföra förstärkningar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
European Command 1(Engelska)
Foregin Policy 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)
Stratfor 1(Engelska)
Sveriges Television 1(Svenska)
TASS 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
Vedomosti 1(Ryska)
Voyenno-promyshlennyy kuryer 1 (Ryska)
Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016.
Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013.
Slutnoter
1Reuters. Kiselyova, Maria. Devitt, Polina. Russia to deploy new divisions on Western flank, form nuclear regiments. 2016. http://www.reuters.com/article/us-russia-army-idUSKCN0UQ0YA20160112Hämtad 2016-01-07
2Reuters. Emmott, Robin. Armed with new U.S. money, NATO to strengthen Russia deterrence. 2016. http://www.reuters.com/article/us-nato-russia-idUSKCN0VE1QAHämtad 2016-01-07
3The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Expected to Approve Expansion of Troop Deployments on Eastern Flank. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-expected-to-approve-expansion-of-troop-deployments-on-eastern-flank-1454680933Hämtad 2016-01-07
4Vedomosti. Nikolskiy, Aleksey. Zapadnuyu granitsu Rossii prikroyut tri novyye divizii. 2016. http://www.vedomosti.ru/politics/articles/2016/01/13/623777-granitsu-prikroyutHämtad 2016-02-07
5Voyenno-promyshlennyy kuryer. Ramm, Aleksey. Reinkarnatsii v Vooruzhennykh Silakh. 2016. http://vpk-news.ru/articles/28914Hämtad 2016-02-07
6Russian Defence Ministry. Russian Armed Forces tasks for 2016. 2015. http://eng.itogi2015.mil.ru/tasks2016Hämtad 2016-02-07
7TASS. Russia plans to form three west-oriented army divisions in 2016 — defense minister. 2016. http://tass.ru/en/defense/848904Hämtad 2016-02-07
Hedenskog, Jakob (red). Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, 56.
8Reuters. Winning, Alexander. Kiselyova, Maria. Korsunskaya, Darya. UPDATE 1-Russia FinMin: budget to be short of over $38 bln at current oil price. 2016. http://www.reuters.com/article/russia-finmin-rouble-idUSL8N1500BL Hämtad 2016-02-07
9Reuters. Kelly, Lidia. Russian PM: we’ll stick to defence spending plans. 2015. http://www.reuters.com/article/russia-medvedev-defence-idINR4N13Q02B20151209Hämtad 2016-02-07
10The Guardian. Traynor, Ian. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. http://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-balticsHämtad 2016-02-08
11Shlapak, David A. Johnson, Michael W. Reinforcing Deterrence on NATO’s Eastern Flank. Santa Monica: Rand Corporation, 2016, 8.
12The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Works to Adapt to More Ambiguous Warfare Techniques. 2016. http://www.wsj.com/articles/nato-works-to-adapt-to-more-ambiguous-warfare-techniques-1454928411Hämtad 2016-02-08
13The Wall Street Journal. Bendavid, Naftali. NATO Completes Plans for ‘Spearhead’ Force. 2015. http://www.wsj.com/articles/nato-pledges-support-for-ukraine-no-word-on-weapon-1423139719Hämtad 2016-02-08
14United States European Command. Senate Armed Services Committee Opening Statement by General Phil Breedlove, Commander, U.S. European Command. 2015. http://eucom.mil/media-library/article/33031/senate-armed-services-committee-opening-statement-by-general-phil-breedlove-commander-u-s-europeanHämtad 2016-02-09
15The Wall Street Journal. Entous, Adam. Barnes, Julian E. Gorman, Siobhan. U.S. Scurries to Shore Up Spying on Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/SB10001424052702304026304579453331966405354Hämtad 2016-02-09
16The Washington Times. Taylor, Guy. Congress investigates U.S. intelligence failures on Russian aggression in Syria. 2015. http://www.washingtontimes.com/news/2015/oct/8/congress-investigates-us-intelligence-failures-rus/?page=allHämtad 2016-02-09
17Sveriges Television. Olsson, Jonas. Amerikansk toppgeneral varnar: Ryssland kan blockera Östersjön. 2015. http://www.svt.se/articles/amerikansk-toppgeneral-varnar-ryssland-kan-blockera-ostersjon/Hämtad 2016-02-09
18The Wall Street Journal. Fidler, Stephen. NATO Struggles to Muster ‘Spearhead Force’ to Counter Russia. 2014. http://www.wsj.com/articles/nato-struggles-to-muster-spearhead-force-to-counter-russia-1417459067Hämtad 2016-02-09
19Foreign Policy. McLeary, Paul. Meet the New Fulda Gap. 2015. http://foreignpolicy.com/2015/09/29/fulda-gap-nato-russia-putin-us-army/Hämtad 2016-02-09

20Stratfor. How Modern Warfare Works. 2015. https://www.stratfor.com/image/how-modern-warfare-worksHämtad 2016-02-09

Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 1

Inledning
Denna inläggsserie kommer handla om de mer ljusskygga verksamheterna som förekom, under det kalla kriget, i vårt land. De har till del berörts tidigare på denna blogg, men de förtjänar vissa fördjupningar, framför allt, för att kunna utveckla resonemang, kring hur denna form av verksamhet, kan bedrivas i vår nuvarande tid. Detta inledande inlägg kommer fokusera på den rapporterade grodmansverksamheten i samband med främmande makt/makters ubåtsoperationer mot vårt land under det kalla kriget. Nationalitetsfrågan kommer ej beröras i detta inlägg, då man kan konstatera att dels länder i Östersjöregionen hade förmågan under det kalla kriget för genomförande av dessa operationer dels hade flertalet NATO länder samt Sovjetunionen förmågan, varav det ej ensidigt går att utpeka någon nation.
Sammanfattning
Främmande makt/makter har sedan mitten/slutet av 1960-talet genomfört inhämtning på svenskt territorium med hjälp av grodmän. Det övergripande målet har bedömt varit informationsinhämtning syftandes till krigsplanläggning samt krigsförberedelser mot Sverige. Den främmande makten eller makterna har varit villiga att ta väldigt höga risker för att nå sitt mål. Bedömt är denna verksamhet fortsatt en metod som en främmande makt eller makter kan tänkas utnyttja för att genomföra informationsinhämtning mot viktiga objekt i Sveriges kustnära områden.
Analys
Under hösten 2015, fattades det beslut av regeringen att, till del, avhemliga en tidigare kvalificerat hemlig handling, ”Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987”. Denna handling berör bl.a. främmande makts grodmansverksamhet. Informationen i denna handling gör att man till del kan börja värdera andra uppgifter som publicerats, främst av tidigare militär personal, rörande grodmansverksamheten.
Den första rapporterade grodmansobservationen, som kan tänkas härledas till främmande makts undervattensverksamhet, är från 1969,1var och hur denna observation genomfördes är fortfarande sekretessbelagt, men fenomenet är således inte nytt och var inte heller nytt under 1980-talets ubåtsjakter.
Intressant att notera i sammanhanget, är en till Sverige avhoppad Sovjetisk fartygskapten under inledningen av 1970-talet, som delgav uppgifter, om hur ha, hade transporterat dykare från hamnar i Baltikum, för att släppa dessa nära den svenska kusten.2 Frånstedt, nämner även att Säkerhetspolisen innan detta, hade fått uppgifter om dykare i skärgården men inga båtar i närheten, här får det förutsättas att det ej fanns landförbindelse till dessa platser där observationerna genomfördes.
Dessa två uppgifter, torde innebära att främmande makts grodmansverksamhet, riktad mot Sverige, måste påbörjats under senare del av 1960-talet, givetvis kan det skett tidigare än så. Men, säkerhetspolisen förefaller fått rapporter om det under den tidsrymden, Försvarsmaktens första rapporterade observation är från 1969. Så före slutet av 1960-talet kan det ej rört sig om någon systematisk verksamhet, än mindre någon större omfattning, som verksamheten genomförts av främmande makt.
Totalt mellan 1969 till 1982 inrapporterades 13 händelser3 som kunde tyda på att främmande makt hade genomfört undervattensverksamhet med grodmän i svenska vatten. Någon särskild bedömning förefaller ej genomförts i den nu avhemligade rapporten för perioden 1969-82, jämfört med 1995 års ubåtskommission, där även en bedömning genomförs. Samtidigt är det fullt möjligt att en bedömning, kan finns gömd, bakom de fortsatt sekretessbelagda delarna i rapporten från 1987.
Men vad är det då för observationer som genomförts under perioden 1969-82? I den avhemligade rapporten beskrivs hur en tillsyningsman vid ett tillfälle 1975 rundar en udde, varpå han där ser en dykare lämna en kobbe, observationsavståndet är ett tiotal meter. I det aktuella området fanns ett kustartilleribatteri.4Kommendören av 1. Graden, Nils-Ove Jansson, beskriver i sin bok, Omöjlig Ubåt, två händelser under perioden 1969-82, avseende grodmansverksamhet.
Den ena observationen är från 1973, då en yrkesofficer som sitter post i anslutning till en strandkant, helt plötsligt observerar hur en dykare stiger upp ur vattnet vid strandkanten. Precis när dykaren skulle ta av sig cyklopögat, hälsar officeren han välkommen upp ur vattnet, då han trodde det var en svensk attackdykare, dykaren vände sig då om och hoppade ned i vattnet.5

Bild 1. Observationer vid Skramsö 1973, 1975.
Den andra observationen är från 1975, under en beredskapsövning vid Musköbasen, upptäcker en dubbelpost vid ett väl maskerat postställe, hur en dykare kliver upp ur vattnet. Dykaren upptäcker inledningsvis inte dubbelposten, när han väl upptäcker dem så kastar han sig snabbt ned i vattnet och försvinner.6 Båda dessa observationer genomfördes på Stora Skramsö, observationen vid 1973 genomfördes på dess södra del och den vid 1975 på dess norra del. Stora Skramsö ligger precis vid Muskö basen.
Under den formativa perioden (1969-1982) för grodmansverksamheten, förefaller verksamheten dels varit ringa i omfattning mtp. antalet inrapporterade observationer. Dels varit inriktad mot skyddsvärda objekt såsom baser och befästningar. Givetvis kan verksamheten varit högre, men ser man till den övriga undervattensverksamheten under den aktuella tidsperioden,7så är den även ringa i sin rapportering. Därför kan man förutsätta att det ej varit en utbredd verksamhet. Vilken metod för intransport av grodmännen som varit dominerande går ej att avgöra mest troligt är det en kombination av ubåt och fartyg. Av fartyg kan det, bedömt, dels vara fartyg med utländskt flagg dels med svenskt flagg.
Bild 2. Fördelning av observationer, 1981-94.
I ubåtskommissionens rapport från 1995, berörs grodmansverksamheten till del, varav den kanske viktigaste informationen, inte är redovisningen av olika händelser, utan en sammanställning av antalet observationer mellan 1981 till 1994. Antalet inrapporterade observationer är 239 stycken.8 Dessa har bedömts utifrån en sexgradig skala. Under 13 år, perioden 1969-82, genomförs lika många observationer av grodmän som år, kontra de 13 åren mellan 1981-94 då 239 rapporter inrapporteras. Vilket innebär en 18-faldig ökning. Dock ökar den övriga undervattensverksamheten markant också,9 varvid det är en relativt naturlig förklaring att verksamheten med grodmän även bör ha ökat under samma period.
Försvarsmakten rapporter 1983 till regeringen att det troligtvis ingår grodmansverksamhet inom ramen för den genomförda systematiska undervattensverksamheten av främmande makt,10 som man börjar få en bild av. Detta bör ses som den officiella tidpunkten, när man förstår, att främmande makt systematisk även utnyttjar grodmän för sin verksamhet på svenskt vatten. Därtill, rapporterar man även att den genomförda, grodmansverksamheten av främmande makt, förefaller vara riktad mot skyddsvärda föremål.
Fortfarande är fenomenet med grodmansverksamhet inom ramen för främmande makts undervattensverksamhet i huvudsak okänd utanför Försvarsmakten, troligtvis även inom Försvarsmakten. Detta kommer ändras radikalt, vid den medialt väldigt uppmärksammade ubåtsjaktoperationen som genomförs i Karlskrona skärgård, under februari och mars månad 1984.11 Vid denna ubåtsjaktoperation kommer dykare för första gången rapporteras av media.12 Detta kommer föranleda en ökning i rapporteringen, av grodmansverksamhet, de kommande åren.13
Men vilka observationer genomförda man innan ubåtsjaktoperationen 1984 i Karlskrona skärgård? Den 27SEP1983 observerar en tillsyningsman tre (3) grodmän vid minspärrtroppen på Lerskär. En (1) grodman befann sig vid strandkanten och två (2) i vattnet. Grodmännen förefaller genomfört någon form av mätning, då en mätlina utnyttjades. Tillsyningsmannen kunde observera dykarna, under cirka tio (10) minuter,14 innan grodmännen upptäckte han och dessa dök.15 Detta var förövrigt samma tillsyningsman som genomförde en observation 1975, som nämnts tidigare, samt en observationen 1969, bedömt den första. Observationen kom att föranleda en särskild utredning som genomfördes av dåvarande chefen för statens haverikommission, Göran Steen, enligt utredningen så rörde det sig mest troligt om att främmande makt var verksam vid minspärrtroppen.16
Vid ubåtsjakten i Sundsvall, under april-maj månad 1983,17nämner Bo Theutenberg i sina memoarer att rykten går om att grodmän syns i land, varpå han skriver ett PM kring det folkrättsliga agerandet i händelse av att dessa skulle infångas.18Troligtvis har grodmän varit verksamma på Alnö, då UD folkrättsligt ansvarige väljer att skriva ett PM om det, dock nämns Alnö ej i ÖB avhemligade rapport.
Bild 3. Geografiskt område för observation vid Almö.
Därefter inträffar Almö. Den 29FEB1984 observerar en postering i bildförstärkare hur en grodman kliver upp ur vattnet och påbörjar framryckning på land. Detta föranleder att polisen larmas och en hundförare med hund sätts in för att spåra grodmannen. Hundpatrullen får upp ett spår från stranden, som går vidare till ett torn på Almö, därefter går spåret spikrakt, västerut, över ön, till stranden på öns västra sida, där det slutar.19Den 03MAR1984, observeras ånyo en grodman vid Almö, denna gång på isen, en yrkesofficer tillsammans med sina soldater, observerar dykaren genom bildförstärkare och observerar dykutrustning på honom. Observationen föranleder att man öppnar verkanseld mot grodmanen.20 Ett flertal andra incidenter och observationer inträffar även på Almö. I ÖB avhemligade rapport, tillsätter man hög tillförlitlighet, till observationerna på Almö.21
Utöver observationer säkrades även ett antal bevis på Almö. Bland annat upptäckts en långvågsantenn, samt nedgrävd nödproviant.22Därutöver säkras även fotavtryck från en trolig dykarsko, samt en filmrulle som gömts i tornet på ön.23 Hundars förmåga prövades även efter ubåtsjakten, för att verifiera om de verkligen kunde spåra en dykare, som förflyttat sig över land, detta löste de utan problem.24
Vid en övningen i Stockholms skärgård, 1985, observerar en postering vid ett större förrådd för sjöminor, vad som förefaller vara en ytsimmande grodman. Observationen genomförs under 15 minuter av grodmannen, vid posteringen finns dokumentationsutrustning tillhanda. Fotografier tas, varvid bilderna senare visar en grodman som troligtvis förflyttade sig på ett undervattenstransportmedel.25
Bild 4. Geografiskt område för observation vid Gålö.
I Stockholms skärgård, maj 1986, närmare bestämt vid Gålö, observerar en fågelskådare tidigt på morgonen, hur två (2) grodmän kommer upp ur vattnet, cirka 150 meter från hans position. Fågelskådaren har både dubbelkikare samt observationskikare till handa, han noterar hur de båda grodmännen försvinner in i skogen, förloppet tog cirka en (1) minut. Kort därefter kommer grodmännen tillbaka och försvinner med sin dykutrustning ned i vattnet. Fågelskådaren går till sin parkerade bil, då dyker en annan bil upp vid parkeringen och en man försvinner in i skogen, kort därefter kommer mannen tillbaka med ett mindre bylte, bredvid platsen där grodmännen gick upp samt där mannen vid parkeringen försvann in i skogen, går en kraftledningsgata.26
Ovanstående exempel från 1970-talet och framåt är några av de exempel, som finns omskrivna kring den grodmannsverksamhet, som främmande makt förefaller bedrivit i svenska vatten. Grodmannsverksamheten förefaller under 1980-talet främst skett i samband med annan undervattensverksamhet,27 i exemplet från 1985 där ett fotografi togs, fanns dock en civil fritidsbåt i anslutning till platsen, som kan tänkas varit involverad i verksamheten.28Verksamheten förefaller främst bedrivits mot viktiga försvarsinstallationer såsom kustartilleribatterier, minstationer o.dyl.29
Vad syftade då allt detta till? Bedömt handlade det främst om att genomföra informationsinhämtning, för krigsplanläggning och krigsförberedelser av främmande makt. Då huvuddelen av de rapporterade observationerna är vid eller i anslutning till viktiga militära installationer, blir det, den logiska slutsatsen. Men varför inte utnyttja civila? Bedömt låg många av installationerna till så att det skulle vara svårt, därtill fanns under det kalla kriget militära skyddsområden, där patrullering trots allt genomfördes, varav man var tvungen att kunna förklara sin närvaro som svensk medborgare och som utländsk ägde man ej tillträde. Detta ger i hand, att grodmän blir en metod att ta till.
Dessutom ville man bedömt bekräfta installationerna och få noggranna mätvärden, trots en möjlig tillgång till satellitspaning. Maskering och skenmål visade sig, t.ex. under flygkriget på Balkan, vid 1990-talets andra hälft, kunna lura även de mest avancerade system i den västerländska arsenalen, något som fortfarande gäller. En mindre del av verksamheten kan omfattat intransport av materiel för dels stödnätverk dels underrättelseoperatörer i Sverige, där andra metoder bedömdes som osäkra. Transportmetoder för att få grodmännen till det geografiska området, för att lösa sin uppgift, förefaller varit dels ubåt dels fraktfartyg möjligtvis även civila fartyg.
Är då utnyttjandet av grodmän något som fortfarande skulle fungera i dagsläget? Onekligen skulle det göra det, verksamheten torde till och med numera förenklats, markant, för en främmande makt, de militära skyddsområdena är borta. Skyddspatrulleringen vid känsliga objekt har troligtvis nedgått i samma takt som Försvarsmaktens storlek krympt, på tillgänglig personal, vilket även underlättar.
Slutsatser
Tre generella slutsatser:
  1. Verksamheten förefaller genomförts från mitten/slutet av 1960-talet och fortsatt intill det kalla krigets slut. Det är således en verksamhet med långsiktig planering som måste haft ett specifikt syfte över tiden i dess genomförande. Givetvis kan verksamheten stundtals skiftat karaktär, men det övergripande syftet bakom den torde varit informationsinhämtning i syfte till krigsplanläggning samt krigsförberedelser.
  2. Man kan definitivt säga att främmande makt genomfört militära operationer på svensk mark, vilket de facto grodmansverksamheten blir, under det kalla kriget. Ett dolt krig, kan man således säga, genomfördes på svensk mark, under den sista delen av det kalla kriget. Där motståndaren förefaller varit benägen att ta väldigt höga risker för att lösa sin uppgift, då verksamheten bevisligen fortsatte trots verkanseld, av marktrupp, mot grodmän.
  3. Bedömt är utnyttjande av grodmän fortfarande något en främmande makt som kränker svenskt territorium kan utnyttja som inhämtningsmetod. Då maskering och skenåtgärder fortsatt med mycket enkla medel kan lura väldigt avancerade sensorer som genomför inhämtning. Därav kommer inhämtning med mänskliga sensorer kommer vara en viktig del för en främmande makt som genomför krigsplanläggning och krigsförberedelser mot vårt land.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013.
Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg: Nils-Ove Jansson Förlag, 2014.
Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015.
SOU 1983:13. Att möte Ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv på ubåtsfrågan.
Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara: Solveigs Tryckeri, 2012.
Slutnoter
1Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
2Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Falun: ICA bokförlag, 2013, 77.
3Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
4Ibid.
5Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 56-57.
6Ibid, 58-59.
7Försvarsdepartementet. SOU 1983:13 Att möte Ubåtshotet: Ubåtskräniningarna och svensk säkerhetspolitik. Stockholm: Jernström Offsettryck AB, 1983, 87.
8Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.
9Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 219.
10Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
11Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 169, 172.
12Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.
13Ibid, 64.
14Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
15Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 60.
16Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 61.
Försvarsdepartementet. SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-94. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB, 1996, 197.
17Försvarsdepartementet. SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan. Stockholm: Fritzes, 2001, 161.
18Theutenberg, Bo. Dagbok från UD Volym 1. Skara:Solveigs Tryckeri, 2012, 218.
19Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 23-27.
20Ibid, 60-62.
21Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 62.
22Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska Elitförband. Stockholm: Fischer & Co, 2013, 120.
Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 105.
23Lindholm, Mikael. Ubåtar och grodmän – 6 dygn på Almö 1984. Halmstad: Bulls Graphics, 2015, 75, 80.
24Ibid, 105.
25Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 63.
26Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. Göteborg:Nils-Ove Jansson Förlag, 2014, 64-66.
27Försvarsdepartementet. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, 64.
28Ibid, 63.

29Ibid, 64.

Turkiets utrikespolitik 2016 och den problematiska strategiska reträtten

av Michael Sahlin I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö. Internt i Turkiet innebar valet i […]

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning



Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  


Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

——————-

Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 

Försvarsbesluten och deras konsekvenser

Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.

Försvarsbesluten 1925 och 1936

1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.

Försvarsbeslutet 1942

Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.

Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)

Försvarsbeslutet 1948

En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.

Försvarsbeslutet 1958

Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)

Försvarsbeslutet 1963

I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.

Försvarsbeslutet 1968

Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.

Försvarsbeslutet 1972

Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.

Försvarsbeslutet 1977

Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).

Försvarsbeslutet 1982

Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.

Försvarsbeslutet 1987

Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.

Försvarsbeslutet 1992

Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.

Försvarsbeslutet 1996

Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.

Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”

Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.

Försvarsbeslutet 2004

Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.

Odenberg går – Tolgfors tar över

Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.

Försvarsbeslutet 2009

Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).

Enveckas-försvaret…

Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.

Analys och slutsatser

Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.

Figur 1 Analysmodell

I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst – även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 

Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)