Sökresultat för ”Ledning” – Sida 74

Försvarsmaktens delårsrapport 2013 : Uppdaterat 19.15

I dag på eftermiddagen släppte Försvarsmakten sin delårsrapport för 2013 med vissa särskilda redovisningar. Det mest anmärkningsvärda är det fortsatta gasandet och bromsandet rörande ekonomin likt tidigare år. Den bekymmersamma konsekvensen av detta är att övningar under innevarande år kommer att både reduceras och/eller strykas då 250 miljoner kronor måste hämtas hem i liggande verksamhetsplan. Här kommer en snabbanalys av valda delar.

Försvarsmakten inleder med att konstatera att ”den främsta utmaningen är att få långsiktig balans mellan ökad övningsverksamhet, tillgänglig personal och ekonomi”. Ånyo anser jag att uttrycket utmaning missbrukas, då det egentligen handlar om ett faktiskt problem som myndigheten inte själva kan råda över om den beställda insatsorganisationen IO14 någonsin skall kunna intas. Försvarsmakten har de senaste åren alltid haft en ekonomi i balans. Däremot råder det likt tidigare fortfarande inte balans mellan av regeringen tilldelade ekonomiska medel och den verksamhet som förväntas bedrivas. Här måste myndigheten återgå till ÖB retorik som nyttjades för ett ungefär ett år sedan i stället för att snällt ta plats i korgen. Utmaningen är inte längre Försvarsmaktens, det är våra politikers!

Materiel

Försvarsmakten skriver även att ”verkställandet av materielplanen går också som planerat”. En i mina ögon mycket förenklad bild som inte gynnar myndighetens fortsatta argumentation. Går man ner på lägre nivå och tittar på enskilda materielsystem så får man en helt annan bild då det för vissa helt avgörande materielsystem som ligger i materielplanen fortfarande saknar regeringsbeslut(!) För Marinens del saknas fortfarande de mycket viktiga besluten om modifiering av två korvetter till vedettbåtar samt halvtidsmodifiering av två korvetter varav en redan är tagen ur förbandsproduktionen. Detta konstaterar Försvarsmakten mycket riktigt även längre fram i dokumentet (min fetstil).

I avvaktan på regeringsbeslut råder fortsatt osäkerhet avseende modifiering/generalöversyn av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall, vilket innebär att den operativa tillgängligheten på sikt nedgår. Likaledes avvaktar Försvarsmakten regeringsbeslut för ombyggnad av korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar till vedettbåtar, vilket planeras ske 2014-2015. Vedettbåtar planeras överta rollen för bl.a. sjöövervakning när sjöstridsflottiljernas bevakningsbåtar avvecklas under 2014.

I sammanhanget använder sig tyvärr Försvarsmakten av en icke genomtänkt retorik när man i den inledande sammanfattningen av materielläget konstaterar att verkställandet av materielplanen går enligt plan, för att i löptexten sedan ta upp flera materielprojekt som kommer att innebära omfattande operativa begränsningar på grund av att regeringen inte behagar fatta helt nödvändiga beslut om sådant som redan är budgeterat och ligger i planen? Det finns givetvis fler exempel med dessa redovisas inte här.

Som en passus måste man i sammanhanget givetvis ställa sig frågan varför regeringen konstant förhalar avgörande beslut då ovanstående regeringsärenden varit kända sedan 2011? Möjliga orsaker kan vara

att regeringen inte förstår vikten av att beslut fattas i rätt tid?
att viktiga ärenden hamnar hos enskilda handläggare och försvinner i mängden?
att Försvarsmaktens underlag till regeringen är undermåliga?
att regeringen använder FM som budgetregulator och medvetet håller inne med beslut?
att regeringen anser att materielen inte är nödvändig?
att regeringen använder besluten för att påvisa ”satsningar” vid eget valt tillfälle?

Det finns säkert fler möjliga orsaker. Men det börjar tyvärr skönjas ett mönster, och det sistnämnda alternativet stämmer mycket väl överrens med regeringens och Cecilia Widegrens senaste satsning, som inte är annat än en nödvändig renovering av endast halva stridsvagnsbeståndet. En mycket oroväckande utveckling!

Personal

I delårsrapporten redovisar Försvarsmakten utvecklingen inom personalområdet på ett detaljerat sätt och inleder med att bland annat konstatera att ”arbetet med att utveckla personalförsörjningssystemet fortsätter också. Rekryteringen av kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän har gått över förväntan.”

Man skriver också att ”Försvarsmakten bedömer att personalvolymsmålen för myndigheten i sin helhet under 2013 kommer att uppnås med undantag för GSS/T.”

Det är glädjande att det redovisas något bättre siffror än tidigare.

Avhoppen från såväl utbildning som att många inom personalkategorin säger upp sig fortfarande är ett mycket stort problem. Antal GSS/K (kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän) som slutat sett från min horisont mycket bekymmersamt! Man har ökat volymen jämfört med tidigare år med 665 individer. Till detta skall läggas att 348 har slutat sin anställning i Försvarsmakten. Här finns också ett mycket stort mörkertal då det inte redovisas hur många GSS/K som har tjänstledigt från Försvarsmakten p.g.a. studier!

När man beskriver marinförbandens totala personalsituation så anges att ”huvuddelen av de marina förbanden har en tillfredsställande uppfyllnad.” En beskrivning som jag inte tror delas av alla aktörer.

Ekonomi

För att säkerställa balansen mellan verksamhet och ekonomi avser Försvarsmakten att under innevarande budgetår reducera kostnaderna för förbandsverksamheten med 140 miljoner och för Försvarsmaktens centrala verksamhet med 110 miljoner. Totalt 250 miljoner!

Man understryker att 250 miljoner kronor i kostnader är cirka 1 procent av Försvarsmaktens förbandsanslag vilket givetvis är helt korrekt. Vad som inte framgår är att 250 miljoner kronor är oerhört mycket pengar om detta skall sparas in på reducering av övningsverksamhet. Det bör numera vara allmänt känt att huvuddelen av förbandsanslaget är uppbundet i fasta kostnader som ej går att påverka som lokalhyror, anläggningskostnader, löner och fasta tillägg m.m. De rörliga kostnaderna för övningsverksamhet utgör således endast en bråkdel varför 250 miljoner påverkar i stor omfattning.

Man spår utöver detta ett underutnyttjande på anslaget ”fredsfrämjande insatser” om 300 miljoner kronor.

Övningar

För övningsverksamheten kommer detta att innebära att vissa övningar reduceras, två övningar kommer att utgå i sin helhet samt att flygtidsuttaget reduceras. Samtidigt säger man att ”C PROD räknar med att de viktigaste förbandsmålsättningarna nås och att det som utgår i år inplaneras under nästföljande år.”

För marinens del finns i huvudsak två större övningar kvar under året. Dessa är den internationella övningen Northern Coast samt den nationella övningen SWENEX. Den förstnämnda ligger så pass nära i tid att den sannolikt ej går att dra sig ur. Sverige är dessutom ansvarig för övningen. Då återstår rent hypotetiskt således endast en övning att spela med.

Om vi leker med tanken att Marinen inte skulle genomföra SWENEX så kommer det givetvis att påverka de marina förbandens målsättningar.. Med tanke på C PROD bedömning av att förbandsmålsättningarna kommer att nås så är den enda slutsatsen att SWENEX kommer att genomföras utan reduceringar. Annars stämmer inte uttalandet.

Vidare kan man konstatera att Försvarsmakten under året tydligen genomfört en FMGÖ (Försvarsmaktsgemensam övning). Man kan lätt dra paralleller med en FMÖ (Försvarsmaktsövning) som vi alla vet genomfördes senast 1993 (Orkan).

Den marina övningen SWENEX 13-1. Övningen har expanderats till att vara en försvarsmaktsgemensam övning (FMGÖ) med deltagande även från flyg- och arméförband. Erfarenheterna av denna första FMGÖ är övervägande positiva.

Hur omfattande deltagandet var från Marinens sida avseende korvetter bör den intresserade givetvis undersöka. Hur många och framför allt vilka Arméförband som deltog är också oklart. Hur många av våra fyra stridsflygdivisioner som deltog framgår inte heller. Att införa begrepp som kan förväxlas med FMÖ i detta sammanhang känns som att man drar på väldigt höga växlar när övningen ska avrapporteras uppåt. Skillnaden mellan FMGÖ och FMÖ är enorm!

Sammanfattning

Försvarsanslaget står inte i paritet med vad som krävs för att sätta upp och utbilda IO14. Runt detta råder det nog inga tvivel. Att behöva reducera verksamhet för 250 miljoner och ställa in övningar nr det finns en prognos om underutnyttjande på anslaget fredfrämjande insatser motsvarande 300 miljoner är märkligt. Socialdemokraterna har föreslagit att motsvarande summa skulle flyttas, förvisso till materiel, vilket Moderaterna sagt nej till. Om IO14 skall bli verklighet måste förbanden öva. Flytta då över denna summa till förbandsverksamheten och genomför planerad verksamhet!

Att beskriva att materielplanen verkställs enligt plan samtidigt som det saknas flera avgörande regeringsbeslut för att förverkliga materielplanen är en retorik som jag på sikt bedömer kommer att vara till Försvarsmaktens nackdel. Här behöver klarspråk fortsätta att talas likt vad ÖB gjort tidigare.

När C PROD talar om att inställda övningar kommer att tas igen nästa år så känns det tyvärr som en mycket förenklad bild. En inställd övning går aldrig att ta igen. Det enda som händer är att man skjuter upp förverkligandet av IO14 ytterligare. En bieffekt av detta kan i värsta fall bli att många GSS/K tappar sugen då man kanske inte får genomföra de övningar som var planerade under hösten. Det finns dessutom redan nu signaler på att 2014 kommer att bli ett ekonomiskt svårt år varför ett återtagande av förlorad övningstid inte känns realistiskt.

Delårsrapporten är i sin helhet bitvis motsägelsefull då man i varje del inleder med att konstatera att allt är frid och röjd för att i löptexten sedan ta upp avvikelser och problemområden som sammantaget inte motsvarar den inledande positiva beskrivningen.

Till detta kommer det finnas anledning att återkomma till när den faktiska innebörden av de ekonomiska reduceringarna konkretiseras.

Uppdatering 2013-08-16 kl 1915

Bloggen Aktieingenjören har också uppmärksammat Försvarsmaktens delårsrapport. Han belyser tillsammans med en del andra intressanta detaljer också det faktum att man kan läsa en rapport lite som man vill. Han visar på ett tydligt exempel hur moderaten Johan Forssell tog ut valda satsdelar efter förra årets delårsrapport för att påvisa att den moderatledda försvarsreformen fortlöper enligt plan. Något man kan diskutera djupare runt.

Detta är exakt vad som händer om man inte beskriver sakernas tillstånd för vad de är, utan inleder varje del med att beskriva hur bra allt är. Läser man bara sammanfattningen runt varje punkt får man en helt annan bild än när man läser innehållet i sin helhet. Dessutom krävs det omfattande sakkunskap för att kunna reda ut alla detaljer.

För att Försvarsmakten ska kunna erhålla nödvändiga förändringar (politiskt uppvaknande) är det således av största vikt att tydligt peka på vad som behöver åtgärdas.

För övrigt anser jag att en anslagsfinansierad verksamhet, till skillnad från en intäktsfinansierad verksamhet på den öppna marknaden, inte ens har möjligheten att leverera ett så speciellt mycket bättre resultat än vad som ligger i planen utan att erhålla extra ekonomiska medel. FM verksamhet kan således resultatmässigt nå upp till ”nollnivån” = leverans enligt plan, för att uttrycka sig krasst. Tar pengarna slut blir resultatet minus.

Länkar: Försvarsmakten 1, 2, 3

Öppenhet och Ansvar

I dag meddelade Försvarsmakten genom informationsdirektören Erik Lagersten att ingen förundersökning kommer att inledas mot försvarsbloggar. Ett bra besked av flera anledningar. Vad ligger då bakom att man från Försvarsmaktens sida gjorde en anmälan till SÄPO?

Det hela grundar sig i medias rapportering runt de ryska flygövningarna med strategiska bombflygplan under långfredagen, mer känd som #ryskapåsken. Försvarsmakten ansåg sig med anledning av uppgifter som kom fram i mediarapporteringen skyldiga att anmäla SvD och SVT till SÄPO. Chefsåklagare Tomas Lindstrand, samma åklagare som för övrigt övervägde att anmäla ÖB efter nyårsintervjun, har i sin tur därefter överlämnat ärendet till Justitiekanslern för prövning. Justitiekanslern beslutade relativt omgående att inte inleda en förundersökning om tryckfrihetsbrott med anledning av SvD:s avslöjande. Vad som däremot i stället framkom i samband med detta beslut var följande:

Däremot kan uppgifter som publicerats på olika bloggar bli föremål för fortsatt utredning. Orsaken är att dessa bloggar inte omfattas av grundlagarna. JK sänder tillbaka hanteringen av dessa bloggar till Åklagarkammaren för säkerhetsmål.

I Försvarsmaktens anmälan till säkerhetspolisen kan man blanda annat läsa följande text.

Försvarsmakten har granskat uppgifter som förekommit i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet under perioden 22 – 26 april. Det granskade underiaget har sammanställts av informationsstaben (INFOS) i Högkvarteret. Översiktligt har även några av INFOS utvalda bloggar <…..MASKAD TEXT….> kommentarer och hänvisningar granskats.

På den plats man har maskat dokumetet vid utlämnandet av handlingen framgår med största sannolikhet namnen på ett antal bloggar Försvarsmakten vill ska granskas av säkerhetspolisen. Bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia? ) reflekterade den 24 juni över detta på twitter.

— Cornucopia? (@Cornubot) June 24, 2013

I dagens besked där det alltså framgår att det inte kommer att inledas någon förundersökning gör Erik Lagersten också följande i mina ögon helt korrekt iakttagelse.

Min uppfattning rent principiellt är att de bloggar som aktivast deltar i debatten är väl medvetna om vad som kan sägas och inte kan sägas. Detsamma gäller de journalister som har säkerhets- och försvarspolitik som sitt huvudområde.

Vilka bloggar som omfattades av anmälan är fortfarande inte känt, men det finns inte särskilt många att välja på. Ett beslut om förundersökning mot försvarsbloggarna hade inte gynnat en fortsatt saklig försvarsdebatt. Detta alldeles oavsett vad man hade kommit fram till.

Som ett rent sammanträffande så skrevs jag ett inlägg i ämnet bara två dagar innan uppgifterna i SvD om Försvarsmaktens anmälan framkom. Ett inlägg som blivit ett av de mesta lästa sedan bloggstarten för tre år sedan.

Försvarsmakten har genom nuvarande ÖB Sverker Göranson och informationsavdelningen under ledning av nuvarande informationsdirektör Erik Lagersten bäddat för en betydligt större öppenhet än tidigare, och man han aktivt verkat för en bredare och mer öppen försvarsdebatt. Man har som bekant även startat upp ett stort antal egna bloggar som inte modereras från centralt håll, vilket tyder på att man på riktigt eftersträvar en öppen rapportering och en levande debatt.

Utökad rapportering från Försvarsmakten

Försvarsmakten har den senaste tiden (efter #ryskapåsken) blivit mer öppna runt händelser som dessa än vad man tidigare varit, något som är mycket bra och helt rätt väg att gå.

Marintaktisk chef Jan Thörnqvist publicerade för någon månad sedan ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i omedelbar anslutning till vårt närområde. Ett ämne som tyvärr likt vad vår flygvapnets incidentberedskap sysslar med, även det varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att MTCH nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen för att förklara för allmänheten vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierande. ”FF LK” till både MTCH och FTCH.

I dag fortsätter Försvarsmakten den positiva rapporteringen då man har under dagen hade bjudit in media till en pressträff för att informera om utvecklingen i närområdet, om kränkningar av vårt territorium, och hur man från Försvarsmaktens sida anpassar sin egen verksamhet efter detta.

Kollegan Wiseman skriver i dag ett läsvärt inlägg där han precis som undertecknad i grunden är positiv att man gläntar på dörren till en större öppenhet runt just den här frågan, men med tillägget…

”Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.”

Någon jag tyvärr inte alls imponeras av är insatschefen Anders Silwer och hans uttalanden som tyvärr ger intrycket av att ligga mer i linje med Moderaternas retorik, än att vilja ge den mest korrekta och sakliga bedömningen av läget, utan hänvisar precis som nu välkända politiker till ”låg nivå”? Det är tyvärr inte heller första gången som liknande uttalanden sker. Detta har även Jägarchefen avhandlat på sin blogg varför detta inte behöver upprepas ytterligare en gång. Läs bloggarna via länkarna här nedan.

Bloggar: Wiseman, Jägarchefen, Göran Pettersson (m)
Media: SvD, Aftonbladet, Expressen, SR (TV4 sände inslag i 22-sändningen, länk senare)
Övrigt: Försvarsmakten

För övrigt har Miljöpartiet under dagen gjort ytterligare ett utspel mot Försvarsmaktens verksamhet.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

En utlovad sammetskollaps?

På SvD Brännpunkt skriver professor Stefan Hedlund om att den svenska försvarsdebatten har fel bild av Ryssland, såväl vad det gäller den militära upprustningen som att den ryska regimen är på väg åt ett allt mer auktoritärt håll. Inte utan att man blir förvånad. Sannolikt roterar också Hedlunds gamle debattnemesis vad gäller Rysslandsfrågor, Leif Kihlsten, i sin grav.

Hedlund menar på att ett ”försvarsindustriellt komplex” har manat fram dessa budskap. Det torde i så fall vara en svensk variant av det militärindustriella komplexet. Hedlund delar sin artikel mellan det två bilder han anser vara felaktiga.

Att den ryska upprustningen är misslyckad exemplifierar Hedlund med att Putin vid ett möte i juli erkänt att militärreformen har misslyckats. Det stämmer att Putin gav förste vice premiärminister Dimitrij Rogozin (en av de nationalistiska hökarna i regeringen, tillika en av de främsta förespråkarna för eurasianismen) en ordentlig tillrättavisning vad avser den ryska militärindustrin. Rogozin är utöver att vara förste vice premiärminister också ordförande i landets rustningskommission. Det uppges vara framförallt inom skeppsbyggandet man ligger efter planen, liksom man har generella problem med kvalitetskontrollen i den ryska försvarsindustrin. Under 2012 låg 20 % av materielleveranserna efter tidsplanen.

Innan man ger Hedlund rätt bör man dock ha i åtanke att det finns en rad ryska materielprojekt där man inte ligger efter tidsplanen utan till och med före. Exempelvis vad avser leveranserna av stridsflygplan. Tittar man också närmare på det ryska fartygsbyggandet så är det inte några enstaka fartyg som sjösätts varje år utan det är stora mängder. Hedlund väljer också mycket riktigt att exemplifiera sin åsikt med ett enda materielsystem, nämligen den nya ubåtsbaserade kärnvapenroboten Bulava som dragits med en rad problem under utprovningen. Ur svensk synvinkel är det inte riktigt Bulava som är mest intressant utan snarare de resurser som i högre grad förekommer i Östersjöområdet.

Det är också på sin plats att jämföra de ryska förhållandena med svenska. Som bekant genomförde Ryssland förra månaden en mycket omfattande beredskapsövning i det östra militärdistriktet, där man nu bland annat konstaterat vissa brister som måste avhjälpas, inte minst vad avser samband och ledningssystem. Huruvida övningen verkligen omfattade 160 000 man eller betydligt mindre lär visa sig. Icke desto mindre är ett syfte med övningar av det här slaget att utröna statusen på de egna förbanden och hur militärreformen än så länge lyckats, vilket man lägger stor vikt vid. I övningen deltog också förband ur det centrala militärdistriktet, där i man i föregående beredskapsövning underkände en rad förband på vissa punkter. Nu var det upp till bevis igen.

Vän av ordning drar sig till minnes att sist en svensk övning av storlek genomfördes försvarsmaktsgemensamt var 1993. Sist man övade försvarsmaktsgemensamt var 2009 i samband med förra Zapad-övningen, varvid en rad brister upptäcktes hos såväl förband som ledningsförmåga, beredskapsplaner med mera. En av de viktigaste slutsatserna som drogs var att liknande övningar måste genomföras regelbundet och ofta. Nu har fyra år gått och rimligtvis borde en rad åtgärder ha vidtagits, men när kommer en övning som verifierar 2009 års svenska försvarsreform och som testar hur till exempel det nya personalförsörjningssystemet lever upp till måttet?

Om man ska kalla den ryska militärreformen havererad för att 20 % av materielen är försenad så är också frågan vad man ska kalla den svenska? Som bekant har Försvarsmakten idag inte en endast artilleripjäs till följd av kraftiga förseningar i Archerprojektet. Regeringens genomförandegrupp som 2008 strök ett större antal materielprojekt som därefter startats om har orsakat såväl kraftiga förseningar som fördyringar. Helikopter 14 som skulle vara levererad och förbandssatt till 2008 är förhoppningsvis förbandssatt 2018 och med ubåtsjaktförmåga runt 2020. Den insatsorganisation som man år 2009 bestämde skulle vara intagen 2014 är tidigast fullt bemannad och därmed övningsbar år 2019 (då värnpliktiga i dagsläget ej kan inkallas för repetitionsövningar), även om de mer aktuella prognoserna talat om full bemanning först år 2023. I budgeten saknas som bekant också bortåt 75 mdr kr bara för den materiel som behöver omsättas.

Jag anser det därför felaktigt att som Hedlund helt döma ut den ryska militärreformen. Större delarna av det man föresatt sig att göra hittills har man också lyckats med. Vägvalet har också varit tydligt när man dragit ner på sociala reformer till förmån för militära satsningar. Hedlund anför å sin sida att ”medel till den militära upprustningen har redan börjat dras tillbaka”. I själva verket antogs i den senaste ryska statsbudgeten från början av juli ökade försvarsanslagen från drygt 15 % till 22 %, medan man minskade utgifterna mot den sociala sektorn. Något som man därtill har stöd för hos mycket stora delar av befolkningen.

Det för oss också in på del 2 av Hedlunds artikel som menar på att den ryska regimens allt större dragning åt det auktoritära hållet är ett spel för gallerierna, vilket Hedlund illustrerar med rättsprocessen kring Aleksei Navalnyj, medan inte ett ord nämns om lagstiftningen kring medborgarrättsorganisationer, mötesfrihet eller HBTQ-frågor. Att Navalnyj skulle bli president som Hedlund diskuterar, är ännu rätt långsökt. Hedlund nämner heller inte med ett enda ord det som också svenska media i allmänhet missar. Navalnyj är inte någon liberal i europisk bemärkelse utan istället lierad med ryska nationalistiska krafter, vilket förmodligen på sitt sätt också bidragit till hans popularitet. Det fångar också något av den ryska politiska scenen som till största del delas mellan Putin med anhängare och stödpartier, nationalister i olika former och sist men inte minst kommunister. Frågan är vad som är fördelaktigast för övriga världen?

Slutligen går också Hedlund i samma fälla som försvarsutskottets ordförande och berättar att ”vi årligen spenderar 46 miljarder kr på ett försvar”. Vad Hedlund missat är att ca 4 av dessa miljarder går till MSB, Kustbevakningen och även Elsäkerhetsverket. Däremot kan man hålla med om att det uteffekten lämnar åtskilligt att önska.

Jag höll inte med Hedlund när han i maj i DN menade på att den av honom förutspådda ryska ekonomiska och politiska krisen som ska inträffa under 10-talet kommer att innebära att Ryssland inte kommer att innebära ett säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Lika lite håller jag med honom idag om att den ryska militärreformen kan dömas ut eller att ett allt mindre demokratiskt Ryssland inte heller skulle innebära försvars- och säkerhetspolitiska problem för Sverige. Återigen verkar Hedlund ha avgränsat sig till endast Sverige och Ryssland, istället för att ta hänsyn till att Sverige i högsta grad påverkas även av Rysslands relationer till exempelvis Baltikum och Polen. Hedlund är fast i en tro på att en rysk kollaps kommer att vara fredligt koncentrerad till Ryssland. Tyvärr har historien gång efter annan visat hur sådana situationer leder till att man söker ena sitt folk mot en extern fiende.

Jag skulle också dra mig för att som Hedlund knyta fallande oljepriser till en bestämd trend. Ja, fallande oljepriser medför mindre utrymme i statliga budgetar för länder som är beroende av sin oljeexport för sin ekonomi. Dock har detta något av en självreglerande effekt. De oroligheter som mycket väl kan bli resultatet bidrar i hög grad till att åter höja priset. Under sommaren har vi sett tioprocentiga prisökningar till följd av oroligheterna i Egypten. Oroligheter i ett land med stor andel av världsmarknaden som exempelvis Saudi-Arabien eller för den delen Iran som kontrollerar Hormuzsundet, kan få oljepriserna att ta ett mycket brant skutt uppåt.

Tretton år sedan tragedin när ryska ubåten Kursk sjönk

I dag är det exakt tretton år sedan den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i Barents Hav och 118 officerare och sjömän omkom i det kalla havet! Det ryska amiralitetet bidrog på Sovjetmanér till tragedin genom lögner och genom att vägra att ta emot hjälp under de första kritiska dygnen. Vissa omkom direkt vid explosionen, vissa genom drunkning, och vissa genom koldioxidförgiftning alternativt att de frös till döds. Ryssarna förnekade även att det skulle finnas kärnvapen ombord, vilket man befarade att det trots allt ändå gjorde.

Den havererade ubåten Kursk var av Oscar II klass. En mycket stor ubåt på 155 meter och 15.000 ton som när hon förolyckades enbart var sex år gammal. Ubåten var av typen SSGN, en reatordriven ubåt med kryssningsrobotar av typen SS-N-19 ShipWreck. En stygg robot avsedd för bekämpning av hangarfartygsgrupper. Roboten skjuts i salvor där robotarna arbetar i ett nätverk. En av robotarna kan gå upp på högre höjd för att uppdatera målläget till övriga robotar i salvan. Dessutom kan robotarna fördela sig till att gå mot flera olika mål i en grupp. Robotens fart ligger över långt över mach 2.0 och räckvidden är över 500 kilometer. Laddningarna kan varieras mellan ordinarie sprängladdning om 750kg, en FAE (Fuel Air Explosive) eller en 500kt kärnladdning. Kursk kunde bära 24 stycken av dessa robotar.

Kursk genomförde en övning/uppvisning i Barents Hav tillsammmans med bland andra Kirovkryssaren Peter den store när tragedin inträffade.

Den officiella teorin är att en torped exploderade ombord vilket orsakade en brand i torpedrummet, och till följd av detta exploderade fler torpeder i det stora torpedrummet som fick ubåten att sjunka. Endast 23 personer överlevde explosionen. Dessa befann sig i utrymmet längst akteröver i fartyget.

Den inofficiella teorin är att Kursk skulle genomföra vapenprov med den fruktade superkaviterande torpeden Shkval som kan uppnå ofattbara 200 knop under vattnet. Av den anledningen påstås det att två amerikanska ubåtar ska ha befunnit sig i området för att bevaka proverna. Av misstag, alternativt genom ett felaktigt katastrofalt beslut ska en av de amerikanska ubåtarna ha skjutit en torped mot Kursk. En annan teori säger att en av ubåtarna har kolliderat med Kursk och orsakat explosionen.

Torped och ubåtsexperter menar att hålet i närheten av Kursk förskepp är hålet av en torped där även skrovplåten är vikt inåt, vilket inte borde vara fallet om en torped hade exploderat invändigt i fartyget. Det läggs även fram ytterligare teorier som ska stärka den teorin.

De amerikanska ubåtarna i området ska enligt uppgifter ha varit USS Memphis och USS Toledo av Los Angeles class.

Vladimir Putin, som då var president under sin första ämbetsperiod, sägs efter olyckan ha kommit överrens med USA:s president att lägga locket på händelsen då den inte skulle vara möjlig att hantera öppet. Hur det ligger till med den saken kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

Det vi vet är att de 23 överlevande i ubåten hade kunnat räddats om ryssarna hade accepterat hjälp från omvärlden, vilket man inte gjorde. Något som fortfarande sitter som en tagg hos många anhöriga i Ryssland.

Även svenska flottan var indirekt inblandade i Kursk-olyckan. Man erbjöd att flyga in vår egen räddningsfarkost URF, men ryssarna tackade nej då man påstod att det inte behövdes då de hade läget under kontroll… På Berga örlogsbas förberedde man ändå sig för att kunna transportera farkosten. Se Aftonbladets artikel.

För fem år sedan gjordes en dokumentärfilm ”Kursk – Ubåt i grumligt vatten” som avhandlar teorin om att Kursk skulle blivit sänkt av en amerikansk ubåt. Ett mycket sevärd dokumentär som kan ses i sin helhet här nedan. Se den och skänk en tanke till de omkomna sjömännen!

Gästinlägg: Moderaternas retorik – Ett hot mot de(m)okratin

Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.

(Inlägget kan se konstigt ut i den mobila versionen av inlägget, därför läs det i webbversionen)

/ Skipper

—————————————————————————————————————

Människan ljuger aldrig så mycket som efter en jakt, under ett krig eller före ett val / Otto von Bismarck

Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.

Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.

Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.

Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.

Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?

Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.

Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.

Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?

Vad har då moderaterna sagt?

Moderat lögn/vilseledning

Sanningen som folket borde höra

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.” – Cecilia Widegren

Länk: SR P4 Skaraborg

Flyget har inte fått någon uppgradering än.

Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till

60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så

är det ingen uppgradering av förmåga relativt

omvärlden. Dessutom får andra

nödvändiga materielprojekt skjutas upp.

Om uppgradering av Marinen avser renovering

av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning.

Länk: Skipper

”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”

”Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg” / Cecilia Widegren

Länkar: GP, SvD

Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.

Länkar: Wiseman, Skipper 1, 2, Skövde Nyheter

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT

Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning.

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga.

Länk: VLT, Skipper

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT

Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning.

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga.

Länk: VLT, Skipper

”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström

Länk: Borås Tidning

De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.

Länk: Wiseman

”Förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006” – Karin Enström

Länk: Sveriges Radio

Nej.

Länk: Wiseman

”Hela Sverige ska försvaras” – Karin Enström

Samtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)

Länk: Wiseman

”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.” – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)

Länk: Ny Teknik

Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E.

Länkar: Skipper, Wiseman

”Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström

Länk: SvD

Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej.

Länkar: Wiseman 1, 2

Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.

Länk: Fredrik Schulte

(Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik)

Kommentar överflödig

”Moderaterna satsar på försvaret” och ”M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – Hans Wallmark

Länkar: HD

Nej.

Länkar: Skipper, Wiseman 1, 2

”NATO ger Sveriges försvar högt betyg” – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl.

Länkar: UNT, Wiseman

Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.

Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman

”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström

Länkar: SVT1, 2, SvD

Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik.

Länkar: SvD, SMP, Wiseman 1, 2

”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik Reinfeldt

Ryssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret?

”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström

Länk: Fri värld

Minskning av personalkostnader på 500 Mkr

Länk: Wiseman

”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren

Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper

Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland – i modern tid.

Länkar: Cornucopia, Skipper, KKrVA

”………………..” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad)

Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”.

Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.

Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?

Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.

/ Boatswain

Hotbild och självbild

Varit stiltje på bloggen men nu är semestern slut så då kan man börja leverera effekt igen. Hösten ser ut att kunna bjuda på många överraskningar främst säkerhetspolitiska sådana dels i vårt närområde dels i andra geografiska områden.

Analys

Efter ett visst glapp av händelser efter den stora beredskapsövningen i MD Ö så har det bara under loppet av två dagar skett mycket intressant i Ryssland kring dess säkerhetspolitik samt utrikespolitik. Så vissa gamla ordspråk verkar stämma fortfarande. Analysen kommer främst beröra visa utrikespolitiska utspel som Ryssland genomfört men dessa bedömer jag har en åtminstone till del en inrikespolitisk fokusering.

Den 130807 meddelade Vita Huset att President Obama ställer in sitt möte med President Putin dock skall Obama fortsatt deltaga i G20 mötet som Ryssland är värd för. Anledningen är givetvis p g a de spänningar som uppstått m h t att Ryssland gett den tidigare NSA anställde Edward Snowden tillfällig asyl i landet.

Att man nu har valt att ge Snowden tillfällig asyl bör ses dels som ett inrikespolitiskt utspel dels ett utrikespolitiskt utspel från Rysk sida. Ur båda perspektiven handlar det till del om att bemöta kritiker mot de tydliga ”övergrepen” mot vad vi i väst ser som grundläggande rättigheter genom ett praktiskt utspel som visar på motsatsen. Likväl var man nog fullt medveten om att USA skulle reagera kraftigt på detta utspel. Vilket även kan utnyttjas för inrikespolitiska syften, där man återigen försöker visa på att Väst på olika sätt försöker påverka Ryssland i ur dess synsätt i en negativ riktning, vilket med fördel kan utnyttjas för att stärka sin egen position inrikespolitiskt.

Att President Barack Obama var tvungen att agera mot Ryssland på något sätt råder det inget tvivel om. Detta är ett klart inrikespolitiskt utspel m h t den stora mängd medborgare i USA som anser att Edward Snowden skall lagföras, för hans avslöjanden om NSA metoder kring underrättelseinhämtning.

Att Edward Snowden kommer genomföra, genomför eller genomfört någon form av ”avtankning” hos de Ryska underrättelsetjänsterna råder det nog inget tvivel om. Sen är frågan om vilka delar som Ryssland ej känner till kring inhämtnings metoderna. Mest troligt har de haft en relativt god insikt kring dem. Något som även FMSO berör i en artikel att man i Ryssland upptäckt skadlig programvara i utrustning som bedömt skulle lämna information till servrar lokaliserad utanför Ryssland. Vad som bedömt kan vara av intresse för Ryssland är nog hur (d v s tekniken bakom det) man genomför det.

Vad som är intressant är att Snowden trots allt väljer att söka politisk asyl i ett land som är känd för att ej behandla avhoppare från sin egen underrättelsestruktur väl. Än mindre respekterar vad vi i väst ser som grundläggande mänskliga rättigheter och om han då ser sig själv som en frontfigur för att stå bakom den lilla människan så borde ju inte Ryssland vara det första handsval man väljer att söka politisk asyl i.

Vad som bör ses som relativt säkert är att Ryssland kommer svara på något sätt diplomatiskt på President Obamas utspel. Vad det utspelet kan tänkas vara, kan vi nog bara i dagsläget sia om. Men m h t den senaste utvecklingen rent inrikespolitiskt i Ryssland bör det ses som troligt att man försöker utnyttja situationen som uppstått till sin fördel.

Vad som även är intressant i den här i historien är att President Obama väljer att åka till Sverige. Det ges just nu två versioner, den officiella från Svenskt håll är att mötet är sedan länge planerat och den andra som säges är att det är en konsekvens av Snowden affären. Mötet har bedömts planerats en längre tid precis som Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg men att det verkligen blev av beror nog till största del på just Snowden affären. Likväl har de Baltiska statscheferna bjudits in att möta President Obama strax innan G20 mötet.

Vad som är intressant av de här två händelserna är att USA tydligt tillmäter vår begränsade regionen ett visst intresse dels genom president besök dels genom inbjudan till Vita Huset. Vad som kan föranlett detta plötsliga intresse för Östersjöregionen kan man nog bara sia om, men att det lär avhandlas mer än frihandelsavtal kan man nog vara säker på. För jag har mycket svårt att se att USA är särskilt imponerad över hur Sverige tagit ansvar för säkerheten i Östersjöregionen. Framför allt när vi ansågs vara av stor vikt för säkerheten i Östersjöregionen under hela det kalla kriget av just USA.

Ett annat intressant utspel i Ryssland skede 130806 vid en tv intervju med Premiärminister Dmitry Medvedev för Georgisk tv. Där han tydligt uttalar sig mot ett Georgiskt och Ukrainskt anslutande till NATO. Likväl att Ryssland motsätter sig de Baltiska staternas nuvarande NATO medlemskap. Samt att NATO är en potentiell motståndare om vissa situationer uppstår, vilka dessa situationer skulle vara uttalar han sig ej om.

Återigen så uttrycker man tydligt från Ryskt håll att NATO skall ej göra sig besväret att försöka ansluta flera länder som gränser mot dem. Vad som är än mer intressant är att man öppet även säger att NATO kan vara en presumtiv motståndare. Att öppet säga detta är ett tydligt politiskt utspel som man vill att världen skall ta notis om. Sen vilken reaktion man vill få ut av det kan man sia om. Men en trolig reaktion är bedömt att man vill få NATO att tänka om kring Georgien och Ukraina framför allt när man väljer att påtala att vid vissa situationer kan NATO bli en motståndare.

Denna kritik bemöttes dagen efter (130808) av Litauens Försvarsminister Juozas Olekas. Där han tydligt påtalade att sitt eget lands och Baltstaternas medlemskap i NATO är inget som något annat land skall ha en åsikt eller uttala sig om. Likväl att NATO ses som en säkerhet för att de skall kunna leva och utveckla sina liv och ekonomi.

Vad som är olyckligt med den här historien är att Ryssland tydligt visar sitt missnöje med NATO i dess närområde. Med de tidigare rapporterna om utnyttjande av minoriteter i Ryssland för att destabilisera situationen i Ukraina, gör att man måste ta sådana uttalanden från Ryssland mycket seriöst. Likväl är det olyckligt om situationen mellan Ryssland och Baltstaterna börjar destabiliseras med ordväxling precis innan Zapad’13 genomförande, vilket lätt skulle kunna föranleda till att bli en än större muskelvisning än vad den redan är, vilket skulle kunna destabilisera hela Östersjöregionen på kort sikt.

Med destabilisering avser jag här att parterna mycket lätt kan hamna i en ond loop. Om Ryssland väljer att spänna musklerna under Zapad’13 kommer mest troligt NATO vara tvungen att utvidga Steadfast Jazz för att stilla dels Baltstaterna dels Polen. Detta kan göra att säkerhetspolitiska spänningar uppstår, vilket kan ge en kortsiktig destabilisering av Östersjöregionen.

Vad som är intressant är hur tydligt Ryssland försöker påverka i Europa. Men likväl så påverkan i Mellanöstern men även i Latinamerika är även ett intressant fenomen. Återigen försöker Ryssland vara en motpol mot de västliga intressena även där. Således försöker man vara en global aktör och framför allt så verkar man tydligt försöka hindra USA och andra västliga intressen att få en dominans inom dessa geografiska områden.

Att Ryssland gör på detta sätt bör nog ses ur perspektivet att man försöker minska och minimera USA makt inom vissa regioner och därmed även försöka öka sin egen globala förmåga som en maktfaktor. Likväl kan det vara för att kraftsplittra USA och de västliga intressena för att själv erhålla en starkare maktfaktor i en specifik region. Vad som även är olyckligt i det här är att Europa går mot tydligare nationaltankar och inte agerar/tänker som en samlad maktfaktor. Att den ekonomiska krisen i övriga Europa är en bidragande orsak till detta är tydligt. Men vid en sådan situation bör man istället agera mer unisont tillsammans om man nu skall ha en Europeisk union istället för att gå tillbaka till ett mer isolationistiskt nationalstats tänkande.

Är det nu ett nytt kallt krig i antagande? Vissa verkar hävda det medan vissa hävdar att så ej är fallet. Att grogrunden för ett finns där är ett faktum. Beroende på hur hårt Ryssland väljer att driva t ex sin linje i Syrien eller Iran så kan lätt situationen eskalera. Likväl hur mycket EU och NATO väljer att driva på för en anslutning av t ex Ukraina, Moldavien och Georgien in i den västliga sfären.

Däremot kommer vi nog se fler tillfällen där relationen mellan den västliga länderna och Ryssland kommer ha nedgångar vissa kortare och vissa längre. Så sett över en längre tid kommer nog relationerna försämras. Men personligen har jag svårt att se att vi skulle gå in i något som liknar situationen under t ex 1980-talet mellan öst och väst. Men en grogrund för det finns där om någon händelse/situation utvecklas på ett sådant sätt som man ej tänkt sig.

Sammanfattning

Att retoriken börjar hårdna mellan de två tidigare rivalerna under det s k kalla kriget är tydligt. Att båda parterna tidigare har fallit tillbaka till ett kalla kriget liknande förhållande har även skett. Men vad som är intressant är att både USA och Ryssland mer frekvent börjar falla tillbaka i ageranden och uttalanden som påminner om USA och Sovjets förhållningssätt till varandra under det s k kalla kriget.

Att USA fortfarande ser sig själv som den stormakt som gick segrande ur det kalla kriget är tydligt m h t dess fortsatta globala agerande. Men att nu Ryssland återigen försöker se sig själv som den stormakt som Sovjetunionen tidigare var är ur mitt perspektiv nytt. Att Ryssland börjat se sig själv återigen som en stormakt är tydligt m h t dess globala agerande samt dess till del konsekventa agerande mot USA.

Vad som är farligt i en sådan situation är att man lätt kan hamna i en s k proxy situation d v s den ena stormakten stödjer en part och vice versa för den andra. Dessa parter går ens ärenden och situationen kan lätt eskalera till att bli något som man inte planerat för. Historien från 1945 intill 1991 är full av sådana exempel när USA å ena sidan stödde en part och Sovjetunionen å andra sidan stödde den andra. Syrien just nu är ett mycket bra exempel på detta, dock så medger båda staterna öppet vilken part de stödjer vilket inte alltid behöver vara fallet och det är de fallen som är de farliga.

För övrigt kan jag varmt rekommendera Stratfor två artiklar som är länkad nedan bland källorna. Likväl tackar jag Oscar Jonsson för ett givande resonemang under den gångna veckan kring del av det ovanstående resonemanget som jag fört.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

The Wall Streat Journal 1,

Cable News Network 1

Svenska Dagbladet 1, 2, 3

Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5

Russian Government 1

The Moscow Times 1

The White House 1, 2, 3

Postimees 1

Alla Dessa Dagar 1

FMSO 1, 2

Stratfor 1, 2

Fortsatt desinfor(m)ation om stridsvagnsrenoveringen

Har försvarspolitiken kört i diket? (Foto: Försvarsmakten)

Desinformationen från Moderaterna runt försvarsfrågorna måste få ett slut. Det går inte längre att stillasittande se och höra hur allt blir till satsningar och att halveringar skulle stärka sveriges försvarsförmåga. Nu måste debatten lyftas ännu ett steg och det är dags att såväl riksmedia som de lokalmedia börjar granska retoriken och nagelfara de uttalanden som ständigt kommer. Detta måste få ett slut!

Under gårdagen fick vi veta från Moderaterna att Alliansregeringen genomför miljardsatsningar på Västsverige och Skaraborg. Något som genom gårdagens faktakoll kunde avfärda som rena felaktigheter.

I dag fortsätter Cecilia Widegren (m), den här gången i en intervju med Sveriges Radio P4 Skaraborg, att ta detta ytterligare ett steg genom nya häpnadsväckande uttalanden.

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering”

Vad är det som avses här? Uppgraderingen av JAS 39 Gripen som innebär att 100 flygplan blir 60 kan jag relatera till, men vad är det för uppgradering Marinen har fått enligt Widegren? För det kan väl omöjligt vara det nödvändiga renoveringen av stridsbåt 90 som här avses?

I samma intervju påstår Widegren även att:

man genom satsningen på stridsvagnarna även lägger till anfallsförmåga till den förmåga som redan finns i dag som blir mer modernt och användbart i morgondagens anfallsmiljöer.

Hur detta hänger ihop är för mig fullständigt obegripligt. Anfallsförmåga är en förmågekombination av primärt eldkraft och rörlighet. Vad som hittills framkommit så kommer varken vapensystem eller stridvagnens fysiska förutsättningar för ökad rörlighet att förändras genom den planerade renoveringen, som i huvudsak går ut på att omsätta ålderstigna system samt installera ledningssystemet SLB.

I slutet av intervjun gör Widegren våld på det egna partiets historia genom att påstå att:

detta är en i raden av åtgärder som skulle göras i ett antal steg, något som Alliansregeringen planerat sedan 2009 i samband med försvarsreformen och att detta är ytterligare ett steg att färdigställa insatsorganisationen som då beslutades.

Faktum är att detta påstående är en avsevärd modifiering av sanningen då just stridsvagnsrenoveringen avbröts 2008 av sittande regering efter att den så kallade genomförandegruppen strukit ett antal materielprojekt. Den åtgärd som nu genomförs är den första på regeringen lista över avbrutna materielprojeket. Att nu hävda att detta varit planerat hela tiden är således att göra våld på historien.

Det mest oroväckande med detta är givetvis att gemene svensk förleds att invaggas i någon falsk trygghet när man hör det regeringsbärande prata om att man genomför satsningar på försvaret i tider där läget i vårt omedelbara närområde snabbt förändras. I stället är anslaget för att vidmakthålla viktig försvarsmateriel i själva verket är så pass låg att det leder till en halvering av den nuvarande stridsvagnsparken och således på sikt en reducerad försvarsförmåga.

Bloggrannen Lars Wilderäng har på ett tydligt sätt påvisat hur det hela förhåller sig genom eminent grafik.

En annan faktor man inom Moderaterna inte verkat ta hänsyn till är vilken påverkan denna ständiga skönmålning kommer att ha på partiet när allt detta kommer att uppdagas för den större allmänheten? För så blir det förr eller senare. Trovärdigheten inom området försvarspolitik kommer för de Nya Moderaterna knappast att öka med utspel som dessa. En annan intressant detalj i det hela är att det ständigt är samma personer inom ett parti som levererar dessa ”satsningar” media trots att det ägs att det är alliansregeringen som styr? Fundera gärna över varför det aldrig är försvarspolitiker som ex. Allan Widman eller Mikael Oscarsson från de andra partierna som presenterar dessa nyheter och skriver debattartiklar?

Det sägs att det fortfarande finns aktiva Moderater inom partiet som med stor avsmak betraktar detta inifrån. Frågan är varför inga åtgärder vidtas? Det måste väl framgått med all önskvärd tydlighet efter den massiva kritiken i debatten att skönmålningarna måste upphöra. Det har såväl oppositionen som allianskollegorna tydligt uttryckt, så även i riksdagens plenisal. Moderater med förnuft och samvete, ta ert ansvar!

När nu detta tagit nya höjder avser jag i kommande inlägg även göra motsvarande faktakoll på tidigare uttalade satsningar på stridsbåtar, flygplatser och lite annat. Det ser ut att behövas.

Lyssna på hela intervjun med Cecilia Widegren i spelaren här nedan.

Lyssna: Cecilia Widegren: ”Förstärker Skaraborg som utbildningsplattform”

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman, Cecilia Widegren, Cynismer, Cornucopia

Media: SN, GP, NK, SvD

Debatt: Skövde Nyheter (Lt Daniel Vikströms eminenta replik)

Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122

Stridsvagn 122 (Foto: Försvarsmakten)

I dag när jag vaknade till ännu en vacker dag, bryggde mitt morgonkaffe, och gjorde den sedvanliga kollen på nattens och den tidiga morgonens nyhetsflöde så fastnade jag särskilt för dessa rubriker från debattartiklar publicerade hos två lokaltidningar.

Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg

Miljardsatsning på försvaret i Västsverige

Luttrad som man är så vet man redan innan man börjar läsa artiklarna att detta givetvis inte kan stämma. En ekonomisk ”satsning” innebär per definition att man tillför ekonomiska medel utöver det som redan är planerat. I detta fallet handlar det inte alls om att tillföra några nya miljarder till försvarsmateriel, det handlar om att regeringen fattar beslut om en nödvändig och av Försvarsmakten sedan länge planerad livstidsfölängande åtgärd med syftet att hålla vagnarna vid liv under en längre tid.

I artiklarna som är författade av moderaternas försvarspolitiker Cecilia Widegren hemmahörande i Skaraborg återfinns bland annat följande textrader utöver redan redovisade rubriker (min fetstil):

”Professionell personal och modern materiel möjliggör utvecklingen av tillgängliga förband med hög rörlighet och med möjligheter att samverka med andra länder. Den nationella försvarsförmågan stärks ytterligare och alliansregeringen fortsätter att modernisera det nya försvaret av Sverige.”

”Regeringen beslutar i morgon om en miljardsatsning på försvaret i Västsverige.”

”Det handlar om att uppgradera hela Sveriges stridsvagnsförmåga”

Faktakollen

Vad handlar då detta egentligen om? Sverige förfogar i dag över ca 120 stycken stridsvagn 122 Leopard. Dessa beställdes 1994 under regeringen Bildt. Stridsvagnarna är således i grunden en sen 80-tals produkt. Mer eller mindre all krigsmateriel går någon gång igenom en större modifiering för att produkten ska vara relevant över en längre period. Så har det alltid varit, och kommer så sannolikt alltid att vara.

När det kommer till stridsvagn 122 så har det nu blivit dags för en sedan länge planerad RENO (renovering), något som ströks av genomförandegruppen 2008, men som nu alltså ska genomföras till en större kostnad och senare än planerat.

I renoveringen ingår följande åtgärder där fokus ligger på att ersätta åldersstigna system:

Blybatterier
Vagnchefens sikte
Internkommunikation
Anskaffning av reservdelar för tre års drift

Man kommer även att installera det mycket omdebatterade stridledningssystemet SLB, som har sitt ursprung ur det nu avvecklade NBF-projektet.

På FMV webbsida kan man läsa följande om samma projekt.

Stridsvagn 122 planeras genomgå REMO i perioden från 2013. Till vilken grad modifiering kommer att ske är fortfarande inte helt klart – nuvarande ekonomi medger endast renovering. Fokus ligger på att ersätta blybatterierna, uppgradera vagnchefssiktet samt förse vagnarna med ett nytt kommunikations- och ledningssystem.

REMO blev således en RENO, en renovering av Stridsvagn 122 som från vissa håll även sägs vara hemliga. Det är givetvis helt felaktigt då dessa uppgifter är hämtade från FMV och Försvarsmaktens respektive webbsidor. Renoveringen har legat med i Försvarsmaktens materielplan under en längre tid med projektkod AA.1324001/02 där kostnaden uppskatats till mellan 900-1000 miljoner kronor.

Ännu har regeringen inte fattat beslutet om motsvarande renovering av Stridsfordon 90 vilket är märkligt då hela projektet tidigare har klustrats under samlingsbegreppet RENO 90/122 vilket man kan läsa i Arménytt från 2011. Nya ”miljardsatsningar” är möjligen att vänta från Alliansregeringen?

Antalet stridvagnar som ska renoveras enligt Försvarsmaktens plan är 56 stycken.

Ekonomisk reducering blev till satsning

Hur kan nödvändigt underhåll och renoveringar då bli till satsningar? Det beror i grunden på en anvisning till Försvarsmakten genom regleringsbrevet där Försvarsmakten åläggs att särskilt redovisa samtliga materielanskaffningar/beställning av åtgärder som överstiger 200 miljoner kronor. Dessa skall godkännas och beslutas av regeringen genom så kallade regeringsärenden. För renovering av stridvagn 122 har detta legat som regeringsärende sedan 2012 (RÄ 12/19).

På så sätt har regeringen möjlighet att helt på egen hand välja när i tid ett regeringsärende ska klubbas igenom, således när det passar regeringens olika syften. Detta har under åren medfört att många materielprojekt skjutits på framtiden i avsaknad av nödvändiga regeringsbeslut. Det har i vissa fall inneburit att Försvarsmaktens avsatta medel inte har kunnat nyttjas under innevarande budgetår samt att leveranser av nödvändig materiel blir försenad ut till förbanden.

När det kommer till regeringens finansiering av försvarsmateriel under 2013 så har man inte gjort några satsningar alls, utan snarare reducerat matrielanslaget till förmån för den så kallade ”omställningen” till ett insatt insatsförsvar (läs personalreformen).

Under 2013 har anslaget 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar minskas med 227,2 miljoner kronor, anslaget 1:4 Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar minskas med 109,6 miljoner kronor samt anslaget 1:5 Forskning och teknikutveckling minskas med 117,8 miljoner kronor. Total reducering om ca 450 miljoner kronor som är matrielrelaterad samt forskning runt teknikutvecklingen.

Det är av den här anledningen tillsammans med andra som det ofinansierade materielberget fortsätter att öka. Uppgifter gör nu gällande att det i praktiken handlar om en hel försvarsbudget, att det nu är nära 40 miljarder kronor som saknas för att kunna materielförsörja beslutad organisation IO14 med relevant materiel.

Regionalpolitik

På Twitter har det under längre tid skämtsamt förekommit ett begrepp som benämnts Skaraborgs försvarsmakt med hashtaggen #sbfm. Detta grundar sig i en rad debattartiklar i media där man med lite fantasi skulle kunna tro att Skaraborg har en egen Försvarsmakt, då så många satsningar verkar vara öronmärkta för just försvaret i Skaraborg – åtminstone om man läser debattartiklar skrivna av politiker från bygden.

Det är ett mycket olyckligt grepp när politiker drar in regionalpolitik i försvarsmaktsangelägenheter som i allra högsta grad i stället är nationella angelägenheter och inget annat. Man skulle kunna ana att det är ett sätt för politiker att redan nu börja positionera sig inför det kommande riksdagsvalet. Vill man bli personvald på hemmaplan så krävs det givietvis att man visar för sina egna väljare att man agerar för bygdens bästa. Om det är så i detta fallet låter jag vara osagt.

Sammanfattning

Nu har turen för livstidsuppehållande åtgärder kommit till Stridsvagn 122, och det är således ingen satsning Alliansregeringen genomför, utan en sedan länge planerad renovering av ett antal stridsvagnar.

Åtgärderna kommer inte att öka försvarsförmågan, den kommer i stället att vidmakthållas – till del. Till del – av den enkla anledningen att Cecilia Widegren glömde berätta en liten detalj i debattartiklarna. Det som glömdes bort är att det på sikt i praktiken även handlar om en halvering av stridsvagnsbeståndet, då den andra halvan successivt kommer att bli obsolet med äldre delar och kommer således inte att hålla den materiella status som kommer att krävas. Satsningen blev i praktiken en halvering.

Det tillförs inga miljardbelopp som den oinsatte medborgaren lätt kan förledas att tro, utan hela projektet tas inom ram, dvs inom befintlig försvarsbudget.

Det är varken Västsverige eller Skaraborg som får några miljarder Pengarna är redan fördelade i statsbudgeten, och de tillförs försvaret av Sverige genom den nationella myndigheten Försvarsmakten.

Textinnehållet i artiklarna får i huvudsak anses som en korrekt beskrivning av sakfrågan när det kommer till att beskriva att det handlar om enklare renoveringar med syftet att livstidsförlänga materielen.

Av den anledningen får Cecilia Widegrens debattartiklar på det hela sammantaget orange ljus i faktakollen med dragning åt det röda.

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman, Cecilia Widegren, Cynismer, Cornucopia
Media: SN, GP, NK, SvD
Debatt: Se Lt Daniel Vikströms emninenta replik i Skövde Nyheter

Det satsas friskt – eller … (uppdaterat 12.20)

… hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…

Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.

Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?

För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.

Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.

Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.

Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.

Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.

För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.

Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.

När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.

Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)

Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)

Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin ”uppgradering”. Från Sveriges Radio Skaraborg:

”Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.”

Man häpnar.

Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.

Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om ”jätteinvesteringen” som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken ”Fortsatt desinformation”.

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!

Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag – och på dagens konfliktnivå – torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar, bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att ”det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang” när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt ”Korridoren till Kaliningrad” som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.

Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta.

”…men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?”

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario ”det operativa dilemmat” som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.

Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

”Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet.”

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

”Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon”

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

”…vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!”

”Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?”

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser ”bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga”.

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993 – det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför ”stora satsningar” tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen ”för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld”. Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Finansminister Borg tolkar Tolkien

Juli månads stora försvarsrelaterade snackis blev inte något utspel i Almedalen, utan den ryska mastodontövningen kommenterad bl a här. Överallt har det dock inte talats om övningen som Wiseman så träffsäkert kommenterade i detta inlägg. Försvarsberedningens bedömning om den ryska förmågan att öva kommer in som god tvåa efter Försvarskommittèn 1978 som talade om den […]

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C

I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.

Stress, traumatisk stress och PTSD

Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.

Statistik

Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.

Felfaktorer i statistiken

Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.

Nya relevanta forskningsrön och framtid

En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman

Kapten / Fil Mag i Psykologi

Litteraturhänvisning

Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010) PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602

Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

Attackdykare, dykarfarkoster och miniubåtar

Mycket sevärd kortfilm om marina specialförband.

Upptäckte just denna enastående militära dokumentärfilm från hösten 1945 om några av pionjärerna inom marina specialförband. Jag har aldrig sett något liknande i form av rörliga bilder.

Det är viktigt att inte glömma bort i hur hög grad Italien gick före inom dessa sammanhang. Läs om Raffaele Paolucci och Raffaele Rossetti (ja, de hade samma förnamn). Dokumentärfilmen ovan har producerats av amerikanska OSS, föregångaren till CIA, med hjälp av erövrade tyska arkiv. Filmen är toppen men hade kunnat nämna en till nation med stort intresse för dessa förmågor, som satte igång med sin utveckling av marina specialförband före andra världskriget. Till detta finns anledning att återkomma.

Veteraner ger folkförankring

Få verksamheter är så centrala för det svenska samhället som dess militära försvar. Därmed berör snart sagt varje del av Försvarsmakten hela det svenska folket. Det gäller såväl om personalförsörjning sker genom lagreglerad plikt eller frivillig rekrytering på arbetsmarknadens villkor. Det gäller såväl de insatser som görs internationellt som de som är begränsade till svenskt territorium. Försvarsmakten finns till för Sverige.

I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.

Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.

Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.

Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.

Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.

I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.

Allan Widman

Sverigedemokraterna måste förtydliga vad man egentligen menar och hur man räknar!

Sverigedemokraterna har i sitt försvarspolitiska program och i sin tidigare höstbudget lagt fram ett eget förslag på hur man ser på utvecklingen av Försvarsmakten. I grunden är det mycket positivt att partiet vill stärka försvarsförmågan och tillföra åtskilliga miljarder till försvarsbudgeten. Men för trovärdighetens skull måste partiet förklara detaljerna runt detta, och hur man egentligen har räknat för att alla förslag ska rymmas inom den budgetram man föreslår. Den viktigaste frågan att förklara blir hur man avser genomföra ett uttalat återtagande av nedlagda och avvecklade regementen som i dag hyser civila bostäder och annan verksamhet.

Jag skev under Almedalenveckan ett kort inlägg om Sverigedemokraternas försvarspolitik. Med anledning av ett blogginlägg på deras hemsida runt återtagande av alla fem regementsområden som huserat kustartilleriregementen, samt efter en diskussion med deras twitterkonto Lantvärnet under dagen så avser jag här komplettera med ytterligare ett kortare inlägg.

I höstbudgeten skriver Sverigedemokraterna följande rader om Marinen (min fetstil).

Marinen har ett behov av såväl en förstärkt regional indelning som förnyade materielsystem på sikt. Vi föreslår därför att Marinbas Öst (Berga), Marinbas Väst (Göteborg) samt Härnösand och Fårösunds Marindetachement bör sättas upp. Marinbas Öst (Berga) bör sättas upp för att utbilda till kustartilleribrigader. Kustartilleribrigaderna bygger på värnplikt och dubbel organisation (freds-/krigsorg.) medan övriga marinen bygger på anställda och kontrakterade.

Sverigedemokraterna vill alltså återuppbygga ett antal kustartilleribrigader. I sak anser jag det relevant om man tar bort orden artilleri och brigader och i stället ersätter det med robot och batterier. Man bör också förklara måste förklara varför man anser sig behöva en ”Marinbas Öst” för utbildning? Men det är egentligen en helt annan diskussion.

På ett av deras senare inlägg på bloggen Lantvärnet efter ett besök på numera nedlagda KA 3 i Fårösund under Almedalenveckan skriver man följande (min fetstil) vilket är det som föranleder detta inlägg.

Mikael Jansson och David Lång besökte tillsammans med flera ledamöter i försvars och säkerhetspolitiska rådet under almedalsveckan det sedan år 2000 nedlagda kustartilleri regementet KA 3 på norra Gotland, Fårösund. Vi fick där en bra guidning av en fd officer vid KA 3 och numera pensionär som berättade om hur området har nyttjas även efter nedläggningen.Byggnaderna är i mycket gott skick, inklusive varvet där bl.a stridsbåt 90 byggdes. Endast mindre förändringar har gjorts vilket underlättar återtagandet av regementet.

Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.

De sista raderna är extra anmärkningsvärda. Man vill alltså återta de fem regementsområderna som Kustartilleriet har haft och där merparten är sålda och hyser annan civil verksamhet eller bostäder. Här faller trovärdigheten i uttalandet fullständigt i mina ögon. Bara genom att googla lite på internet kan man snabbt komma fram till att det i praktiken skulle vara omöjligt att genomföra detta.

KA1 Vaxholm, där har i stort sett hela kasernområdet byggts om till 450 bostäder samt Bed&Breakfast och en hel del annat. Man har även anlagt en hamn för fritidsbåtar på området. På Berga där Amf 1 nu huserar är de flesta bygganderna antingen i användning av förbandet eller 4.Sjöstridsflottiljen. Vissa byggnader är utdömda av miljö-/hälsoskäl. Det skulle krävas åtskilliga miljoner i investeringar för att kunna ta emot och utbilda så stora volymer som nya kustartilleribrigader skulle komma att utgöra.

KA2 Karlskrona köptes av Vasallen efter nedläggningen 2000. Där har inga bostäder byggts, men i stället ishallar och tennishallar m.m. I de gamla kasernerna huserar olika friskolor och företag.

KA3 Fårösund, Här har kommunnen planer för mer eller mindre hela det f.d. militära området. I mars 2000 beslutade riksdagen att lägga ner KA3 Fårösund. KA3 Vasallen fick i uppdrag att utveckla området som en ny civil del av Fårösunds samhälle. För något år sedan avvecklades och såldes Försvarsmaktens hamn i Fårösund.

KA4 Göteborg finns kvar som militärt område. I dag finns även andra myndigheter som huserar inne på området så som Rekryteringsmyndigheten, Hav&Vattenmyndigheten, Polisen och Kustbevakningen. FömedC nyttjar en stor del av de gamla lokalerna. Inte ens här är det bara att flytta in och köra på i gamla hjulspår trots att området är kvar i Försvarsmaktens hägn.

KA5 Härnösand. Här planerar kommunen bostäder och företagsverksamhet. Vid kusthöjden finns nu en företagsby. Mer information om hur det ser ut i dag vid f.d. KA5 krävs dock för att ge en helhetsbild av läget där.

Man kan konstatera att det kommer bli svårt för Sverigedemokraterna att förverkliga sina föreställningar om att återta samtliga fem regementsområden som Kustartilleriet tidigare nyttjat om man inte avser att kasta ut hyresgäster, avhysa myndigheter, skolor och företag samt riva nybyggda idrottsanläggningar? Tyvärr faller trovärdigheten runt partiets uttalade ambitioner runt försvarspolitiken när man så tydligt, trots de nuvarande förutsättningarna, går ut och påstår att man ska återta dessa områden?

Ska man i stället bygga nya regementen på annan plats med nya övningsområden så medför detta självklart astronomiska kostnader. Om man avser att återköpa platser som Fortifikationsverket sålt av för en spottstyver då riksdag och regering inte längre ansett att man behöver, så kan man rent hypotetiskt givetvis räkna med att få återköpa samma områden för helt andra summor.

Att lokalhyror redan i dag håller på att sänka Försvarsmakten vet vi sedan tidigare då miljardhyror redan nu tär på förbanden. Det har däremot visat sig vara svårt att få fram exakta siffror för hyreskostnader vid respektive förband då den detaljredovisningen saknas i Försvarsmaktens budgetunderlag såväl som i Försvarsmaktens årsredovisning eller Fortverkets årsredovisning Som några exempel på vad det bara kostar att nybygga lokaler och drifta militära regementen och anläggningar så kan jag ge ett axplock.

Anslutning av örlogsbasen Berga till kommunalt vatten och avlopp kostade 35 miljoner. En ny spolhall i Boden kostade 25 miljoner. Hyran för HKV på L24 ligger på 109 miljoner och Tre Vapen 37 miljoner. Centrallagret i Arboga kostar årligen 59 miljoner i hyra. Här pratar vi alltså om enstaka byggnader och delsystem. Man kan då bara föreställa sig vad fem återuppsatta regementen skulle kosta att bygga/anpassa och vad detta skulle innebära för Försvarsmaktens kostnader.

Sverigedemokraterna och twitterkontot Lantvärnet har lovat att reda ut begreppen och förklara hur man har tänkt när man lovade att återta alla fem Kustartilleriregementen, men även hur man avser att finansiera uppsättningen av nya förband med tillhörande områden och lokaler tillsammans med alla andra satsningar man avser göra på försvaret. Till detta kommer även hur man avser lösa personalförsörjningsfrågan av såväl GSS, ev värnpliktiga samt rekrytering av officerare till dessa förband. Personalförsörjningen är som Wiseman beskrev i ett mycket bra inlägg – minst sagt beklämmande.

Det är glädjande att Sverigedemokraterna har stora ambitioner med Sveriges försvar. Men för trovärdighetens skull måste man ha täckning för det man skriver och det påstår man ska göra. Det ska därför bli intressant att se hur man räknar och hur partiet tänker runt dessa frågor.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?

Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.

Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.

Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.

Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA.

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som ”worst-case”-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?

Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA.

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.

I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen ”Friviliga soldater istället för plikt”. Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.

Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.

Insats – På patrull med norrmän

Libanon – 1993

Jag hade fått förmånen att åka upp till norrmännen i bergen för så kallad ”job rotation”. Under en veckas tid skulle jag jobba i deras skyttebataljon i gränstrakten i hörnet mellan Libanon, Syrien och Israel, ett hett område där stridigheter var vanligt förekommande.

Karta över södra Libanon med byn Blat utmarkerad.

Efter ett par dagar på bataljonshögkvarteret på Falkhöjden och ett dygn på observationspost OP, skickades jag till byn Blat och den skyttepluton som hade områdesansvar. Vi skulle genomföra en fotpatrull upp mot Litani-floden och spana mot väl använda infiltrationsstråk längs floden. Hizbollah och palestinska grupper brukade använda stråken för att innästla in mot Israel och där genomföra attacker. Israel kände givetvis till detta och spanade även de i området. Veckan innan hade en norsk officer dödats och en soldat skadats av en flechette-granat från en israelisk stridsvagn.

På kvällen väcks jag av patrullchefen, en stor norsk fallskärmsjägare. Det är dags. Jag fixar till sprintarna på handgranaterna så att de ska gå lätt att dra ur, tillpassar mörkerutrustningen och ordnar med radion. Som patrullsignalist gör jag förbindelseprov med högkvarteret och vi är klara för avmarsch. Att ha FN-kepsen rättvänd rekommenderas inte då det ljusa FN-märket i pannan utgör en ypperlig riktpunkt för skyttar. Det är allvar.

Vi sätter oss i igelkottsformation, en cirkel med piporna utåt, på en begravningsplats för att vänja oss vid mörkret. Det är becksvart och jag är mycket nöjd över att vi har en hund med oss. Den kan ge oss förvarning långt innan vi märker något. Efter 40 minuter har vi fått igång ögonen och påbörjar patrulleringen.

Efter några timmar har vi kommit fram till en höjd ovanför Litani-floden och vi ålar in i vår dolda observationspost. Vi vill inte bli sedda av andra utan vill kunna spana utan att bli upptäckta. På ena sidan har vi ett stup ner mot floden och på andra sidan har vi stigen och ett okänt antal minfält. Mitt emot oss, på andra sidan floden, har vi den israeliska ställningen som dödade norrmannen. Hotbilden är hög.

En stund senare fryser jag till. Vad var det där? Är det inte en samling män med schalar som kommer på rad? Jo, de rör sig omedelbart söder vår postering. En sista kontroll innan jag varnar de andra. Jag skruvar lite på min mörkerkikare och konstaterar att jag lurats av några grässtrån framför OP:t. Jag andas ut och är nöjd över att jag inte larmat de övriga. Man kan luras av mörkerkikare eftersom de saknar djup.

Vår spaning från OP:t ger inget utan vi fortsätter fotpatrulleringen genom området. Vi sätter ner fötterna med varsamhet. Området är fullt av minor och minolyckan ett par dagar innan är i färskt minne.

När det ljusnar har vi kommit tillbaka till patrullbasen i Blath. Patrullen är över och vi ska gå till sängs, mycket trötta. Hundföraren är så trött att han inte gör rätt när han ska göra patron-ur på sin automatkarbin utan skjuter ett vådaskott i taket på huset.

Det var händelserikt i de delarna av landet och man fick vara alert när man var där. En gång framryckte jag på Echo road, den väg som löpte parallellt med gränsen till Israel. Efter ett tag så började det stiga upp svampmoln efter detonationer till höger om oss. Det var inte få moln! Jag övergick till brigadledningsnätet och fick där veta att det pågick stridigheter över hela södra Libanon och att vår väg var den enda farbara. Det var för att den var kontrollerad av IDF.

Libanesiska grupper hade genomfört attacker (mestadels med katuscha) och vi hamnade mitt i IDF:s svarseld. IDF ville ogärna ha oss i området och visade det. Jag hade en Cobra-helikopter i bakrutan hela vägen tillbaka till FN-kontrollerat område. Då var jag faktiskt rädd. Det var så lite som behövdes, en knapptryckning bara, så skulle det vara slut. Man hade ju tidigare visat vad FN-skyddet var värt; i princip ingenting.

Vi kom tillbaka till campen uppskakade men hela. Flera andra enheter från bataljonen hade fastnat i stridigheterna så jag antar att jag återigen hade tur.

Almedalen: Socialdemokraternas dag

Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.

NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF

Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF

Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.

Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass

En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist

Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Blandade nyheter från fredagen!

Man skulle kunna tro att det är nyhetstorka även inom försvarsområdet så här i sommartider och mitt under semesterperioden. Men så är icke fallet. Här är ett axplock av händelser och nyheter enbart från dagen.

Dagens största nyhet är att delar av våra försvarspolitiker tagit bladet från munnen och uttalat sig om den enorma ryska beredskapsövningen som omfattade 160.000 man. Något som fullständigt slog hål på försvarsberedningens bedömningar av rysk förmåga. Det är den kristna tidningen inblick som förvånansvärt nog lyckats med detta scoop. Om detta har redan Cornucopia och Wiseman förtjänstfullt rapporterat. Noterbart är att ”nyckelpersonerna” Enström (m) och Widegren (m) inte sagt någonting alls.

I Ryssland ägnar man sig åt gammal hederlig kalla kriget-retorik när det kommer till andra länder och dess övningar samtidigt som man själv sysslar med samma saker, men i större omfattning.

I går rapporterade RIA att Ryssland känner sig förvirrade över övningsmålsättningarna för höstens NATO övning Steadfast Jazz som går av stapeln i Östersjöområdet i november månad och anser att det sker i en gammal ”kalla kriget anda”. Övningscenariot kommer att vara att Polen blir angripet och att överiga NATO-nationer ska bistå enligt artikel 5.

“I can’t hide the fact that the Russian Defense Ministry was bewildered by the proclaimed goal of this exercise, which envisages the application of Article 5 of the Washington Treaty triggering a response to an aggression against Poland. These drills are in the spirit of the Cold War,” Antonov said.

När man pratar om sin egen övning Zapad som Rysslandska genomföra under hösten så framställer man den som en anti-terrorist övning, något som verkar vara täckbenämningen för all rysk verksamhet numera. Breznjev rapporterar på sin blogg att den ryska övningen nu ser ut att växa i omfattning.

“Övningen kommer att pågå på nio övningsområden i Ryssland och Vitryssland. Annonserad numerär av involverad trupp – 13.000 krigstjänstgöranden på båda sidor är inte en slutgiltig siffra, det är möjligt att den ändras.”

Från Ryssland kommer det även löpande nyheter som handlar om beställningar av ny försvarsmateriel eller uppgradering av befintlig.

Bland annat redovisade flygplanstillverkaren Tupolev i dag att man erhållit en beställning från försvarsministeriet på uppgradering av tre stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack till ett ordervärde motsvarande 670 miljoner kronor. Tupolev uppger även att man bedömer att minst 10 av flygvapnets Tu-160 kommer att genomgå uppgradering innan 2020. Detta i väntan på den nya strategiska bombaren PAK-DA.

Även de ryska varven får löpande beställningar. I dag rapporterar Malakhit Marine Engineering Bureau att den nya attackubåten projekt 885M Yasen kommer att få ett helt nytt sonarsystem, bättre än alla tidigare system där detektionsräckvidden kommer att öka avservärt även i höga farter. Detta uppnår man genom att den främre delen av ubåten helt och hållet allokeras för sonarsystem. Torpedtuber kommer att placeras i andra delar av ubåten. Ubåten kommer även att utrustas med VLS anpassat för SS-N-26 och SS-N-27. Det här kommer med andra ord att bli en ubåt som kommer att skapa huvudbry hos västländernas flottor.

På ytfartygssidan kölsträcktes i går ett nytt fartyg i 20385 klassen. En stealthkorvett (som egentligen är en fregatt), en vidareutveckling av Steregushchy, det fartyg som för några månader sedan besökte Stockholm. Fartyget kommer bland annat att bestyckas med den marina versionen av den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400. Ryssland planerar att bygga 10 fartyg i serien för eget bruk.

När ska uppgifterna från vår egen regering om att Ryssland rustar från en mycket låg nivå upphöra?

Avslutningsvis en helt annan sak

BAE systems byggde för ett antal år sedan (2001-2002) tre stycken nya korvetter i Nakhoda Ragam-klassen för Royal Brunei Navy. När fartygen stod klara vägrade Brunei att ta leveransen och försökte sig dra sig ur affären. Mycket tyder på att man saknade utbildad personal för att bemanna de kvalificerade fartygen samt att man befarade större driftkostnader än vad man räknat med. Sedan dess har tvister pågått (som BAE vann och fartygen överfördes formellt till Brunei) men fartygen har alltjämt legat kvar förtöjda i England.

Fartygen som är 90 meter och deplacerar 2000 ton är utrustade med 3D-radar, kvalificerad eldledning, sjömålsrobotar, lv-robotar, sonarsystem och förberedd att landa helikopter (Sea Hawk).

Ett tyskt företag har därefter fått uppgiften att sälja fartygen för Bruneis räkning. Nu har Indonesien köpt fartygen till en sjättedel av priset de kostat att tillverka. Man har alltså fått köpa tre nygamla men oanvända fregatter för en summa som motsvarar 1,2 miljarder svenska kronor (400 miljoner styck).

Summan är ungefär densamma som för de planerade modifieringarna av våra svenska korvetter av Göteborgsklass där två (HMS Gävle och HMS Sundsvall) ska genomgå HTM och fortsätta som korvetter och där de andra två (HMS Göteborg och HMS Kalmar) ska bli vedettbåtar och ersätta alla bevakningsbåtar typ 80 (17. bevakningsbåtkompaniets fem båtar blir dock kvar) samt HMS Jägaren.

Hade Försvarsmakten tillsammans med regeringen varit framme här hade man alltså kunnat få tre större stridsfartyg för samma pengar som man skulle modifiera befintliga fartyg för. Nu krävs det givetvis en djupare analys än så för att kunna säga om det hade varit en bra affär för Sverige då det givetvis hade krävts viss anpassning för svenskt vidkommande. Några detaljer i sammanhanget är ett helt annat sjömålsrobotsystem (Exocet) än vad vi idag brukar. En annan kaliber på pjäsammunition (76 mm), andra dimensioner på torpedtuber (324 mm) och 30 mm vapenstationer. Även samband- och stridsledningsystem hade sannolikt behövt anpassas till nuvarande svenska standard vilket ökar totalkostnaden.

Det är ändå intressant att bara leka med tanken vad vi hade fått för samma summa pengar. Kanske är det så att det hade fungerat att bara ta fartyget som det är och köra då de befintliga dimensionerna är standard inom NATO. Hade det kanske till och med blivit billigare i längden att köpa sådant som ”finns på hyllan” än att köpa svenskt specialtillverkad materiel? Vi kommer inte att få veta, men upplägget hade onekligen varit mycket intressant, och vi hade fått mycket fartyg för pengarna!

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!

Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet.

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.

Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning

Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld” som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.”

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?

Länkar:

Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9