Fler och mer kvalificerade övningar – eller?



I dag publicerade Sveriges Radio P4 en artikel om att verksamheten till sjöss vid 3. Sjöstridsflottiljen reduceras. Det är ingen munter läsning vi nås av i inslaget med rubriken ”Övar i hamn i stället för till havs”. Men samtidigt är det inte det minsta förvånande, för trots att regeringen hävdar att man satsar på Försvarsmakten så blir det ändå mindre och mindre pengar kvar till verksamheten varje år.

I inslaget framgår det att 3. Sjöstridsflottiljen i år har fått se sin övningsbudget reducerad med 11,5 miljoner jämfört med föregående år. Det är riktigt illa, men faktum är att det faktiskt är ännu värre än så. Räknar man på just det här förbandets rörliga kostnader, d.v.s. verksamhetsmedel vilket i praktiken är det som blir kvar efter att fasta utgifter så som löner, lokalhyror och anläggningskostnader är borträknat så har förbandet fått se mer pengar än så försvinna. Den exakta reduceringen jämfört med föregående år är hela 14 772 000 kronor (ca 14,8 mkr).

Men inte ens detta är hela sanningen. Från och med i år så fick det aktuella förbandet ett tillskott i form av Visbykorvetten HMS Karlstad med drygt 40 mans besättning, något som i sig är mycket glädjande. Men det innebär att det är ytterligare ett fartyg och således en besättning som ska övas jämfört med föregående år. Detta genererar givetvis en ökad kostnad för förbandet som man inte har kompenserats för i anslagstilldelningen. Därför slår årets reducering ännu hårdare mot verksamheten, men detta syns inte på papperet och för allmänheten. I praktiken innebär det här att förbandet får färre antal sjödygn och mindre drivmedel att fördela ut på fler besättningar. Något som oaktat leder till reduceringar.  Låg fart utan gasturbindrift och färre sjödygn kommer sannolikt att prägla årets verksamhet.

Trots dessa oemotsägliga fakta så skriver försvarsminister Karin Enström den 21 mars på SvD Brännpunkt följande rader.

Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar. Försvarsmakten genomför återigen krigsförbandsövningar

Karin Enström och hennes moderatkollegor tycks uppenbart befinna sig i någon annan verklighet än den som upplevs ute på förbanden. Verkligheten och kartan stämmer inte överens och försvarsministern har uppenbart bestämt sig för att det är kartan som gäller och inget annat.


På 3. Sjöstridsflottiljen har man istället för att bedriva verksamhet till sjöss i en större omfattning tvingats till att hitta på nya grepp för att skapa förutsättningar för att nå så långt som möjligt med besättningarna trots en reducerad ekonomi. 

Nu har jag nåtts av signaler att utfallet av att övningarna i simulerad miljö har varit gott vilket får ses som en tröst i dessa bistra tider. Men att öva i simulatorer kan aldrig kompensera tid till sjöss, det kan däremot komplettera. Men det förutsätter att det finns kvalificerade simulatorer som ger tillräcklig effekt. Även här har Marinen problem kopplat till ekonomi. Vid Sjöstridsskolan i Karlskrona finns ett nybyggt simulatorhus. Men de flesta simulatorerna är antingen så gamla att driftssäkerheten och användbarheten kan diskuteras. I vissa fall saknas även vitala komponenter så som en kvalificerad spelmotor. Detta är något som Marinen väntat på i väldigt många år utan att det hänt något på området, mest sannolikt p.g.a. vikande ekonomi.


Att förbanden har fått se minskade anslag i år är långt i från någon nyhet och det är inte bara 3. Sjöstridsflottiljen som drabbas. 

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg som förklarade i detalj hur stora reduceringar eller ökningar Försvarsmaktens förband fått. Totalt så är reduceringen på verksamhetsmedel jämfört med föregående år hela 144 miljoner. Men så låter det knappast när regeringsföreträdare och moderater ska förklara läget i Försvarsmakten.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har en egen blogg där hon ställer frågor till sig själv. I ett av de senaste blogginläggen så frågar Cecilia sig själv ”har försvaret fått en ökad operativ effekt?” På den egna frågan svarar hon (min fetstil) att:

Försvaret har idag en högre beredskap, genomför mer komplexa övningar, tillförs modern materiel och personalens kompetens höjs.

Cecilia verkar inte tagit så mycket intryck av det inslag jag vet att hon tvingades se när hon förra söndagen stod i SVT Agenda. Där visade man soldater på Ingenjörregementet som förklarade att pengarna inte räckte till ammunition i slutet av året och därför istället fick skrika ”PANG PANG”.

Oppositionskollegan Peter Hultqvist (s) går i dagens Expressen även han till frontalangrepp mot Widegren. Det är mycket beklämmande att behöva läsa att försvarsberedningen verkar vara helt dysfunktionell. Att det så sent inpå att slutrapprten ska redovisas framkommer att man inte ens är nära några breda politiska uppgörelser är inget annat än en smärre katastrof. Hultqvist skriver..

Cecilia Widegren (M) har som ordförande i försvarsberedningen ett viktigt val att göra. Antingen verkar hon för en bred politisk uppgörelse om framtidens försvars- och säkerhetspolitik eller väljer hon ett småskuret partipolitiskt debatterande som egentligen inte bidrar till något konstruktivt. Valet är hennes och har en direkt bäring på trovärdigheten i försvarsberedningens arbete

Det finns även andra uppgifter från mycket initierade källor som pekar på samma sak, att beredningens ordförande i alldeles för många avseenden är oense med mer eller mindre alla andra representanter förutom miljöpartiet. Att det är Sveriges framtida säkerhet som står på spel gör att situationen känns extra allvarlig.

Förbanden har inte tillräckligt med pengar för att bedriva kvalificerade övningar i rätt omfattning och den beredning som vi alla hoppades ska råda bot på dessa problem verkar inte fungera. Till vem eller vilka ska vi då sätta vårt hopp till när försvarets existens och rikets säkerhet står på spel?


P.S. När sjömän skiljs åt brukar man ofta säga ”vi ses till sjöss”. Framöver kanske vi i stället får börja säga ”vi ses i simulatorn” D.S.

Fördjupat operativt bedömande på Krimkrisen

Sammanfattning
Vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt Ryssland nå deras initiala målsättningar. Rysslands lägsta målsättning bedöms vara att säkerställa underhållssäkerhet delscivilt dels militärt till Krimhalvön genom att ta delar av östra Ukraina och därmed öppna en landkorridor till Krimhalvön. En högre målsättning bedöms vara att likväl öppna en landkorridor till Transnistrien och därmed förneka Ukraina någon kust och kraftigt försvåra handel o dyl för dem. En ytterligare målsättning kan även vara att betvinga Moldavien, dock bedöms Ryssland ej hinna detta med ett markanfall genom Ukraina utan andra metoder krävs i sådant fall. Vad som kommer avgöra hur många målsättningar Ryssland kan uppnå är omvärldens reaktioner, inget annat. Förberedelser inför ett väpnat angrepp genomförs i skrivande stund dels inne i Ukraina dels längs ukrainas gränser av de Ryska väpnade styrkorna. Målsättningen för Ryssland är att betvinga Ukraina utan ett väpnat angrepp, är detta ej genomförbart kommer man troligtvis genomföra ett angrepp.
Analys
Läge och förutsättningar. Om Ryssland hade genomfört ett väpnat angrepp mot Ukraina då det första operativa bedömandet skrevs eller i anslutning till dess beredskapskontroll inom MD V och C hade man till del kunna dölja angreppet. Den nuvarande situationen innebär att västs samlade inhämtningsförmågor utnyttjas varvid Rysslands möjlighet att ha en förberedelsesträcka är minimal inför ett angrepp. Man kommer vara tvungen att göra det ur marschgruppering. Sett utifrån de förband som Ryssland i dagsläget har samlat längs och i anslutning till ukrainas gräns kan man göra bedömningen att på en teknologisk nivå är de på mellan till hög nivå. Vilket är avgörande utifrån dess lägre numerär i förhållande till Ukrainas stridskrafter.
Om ett angrepp genomförs mot Ukraina kommer Ryssland att vilja avsluta detta mycket snabbt, dvs nå sina målsättningar inom rimlig tid.. Jag bedömer att man ser framför sig en operation på maximalt 72 timmar. Delsför att uppnå målsättningarna innan väst hinner reagera och påbörja stöd till Ukraina eller fördjupade sanktioner bestämmas/genomföras mot Ryssland. Med dessa tidsförhållanden kommer västvärlden stå inför ett fullbordat faktum att Ryssland står där man står. Delsvill Ryssland inte bli indragen i en lång konflikt med Ukraina vilket kommer demoralisera den egna befolkningen. Man vill ha en snabb och relativt oblodig seger, eftersom en längre konflikt blir mycket kostsam materiellt, ekonomiskt och i människoliv.
Den övergripande målsättningen med operationen får bedömas vara att säkerställa en säker sydlig och sydvästlig flank, för Ryssland mot NATO dvs omöjliggöra en expansion av NATO närmare Ryssland, samt skapa en buffertzon mellan Ryssland och NATO. Delmålsättningar i operationen är bedömt i första hand, säkerställaegen underhållssäkerhet delsmilitärt delscivilt till Krimhalvön, i andra hand, neutralisera Ukrainaoch avslutningsvis i tredjehand neutralisera Moldavien. Detta kan uppnås genom ett begränsat angrepp mot Ukraina dvs man anfaller ej för att ta hela landet. Delmål två och tre kommer enbart genomföras om det väpnade angreppet följer tidsplanen och ingen yttre påverkan är trolig.

Bild 1. Koncentrations- och operationsområden. (Källa bakgrundskarta: NE)
Ukrainas terräng möjliggör även en begränsad och snabb operation. Östra Ukraina består till huvudsak av flackt och öppet landskap. Mindre betäckta områden finns dessa kan i huvudsak kringgås. Södra Ukraina har likt östra Ukraina samma terrängutformning. Del av centrala och västra Ukraina har en högre grad av betäckt terräng samt en ökad grad av bergsformationer vilket sänker framryckningshastigheten. Ukraina skärs främst i nord-sydlig riktning av flertalet vattendrag vilka är hindrande.
Infrastrukturellt möjliggörs även en snabb operation i Ukraina. Väg- och järnvägsnätet är väl utbyggt i landet, likväl har Ryssland och Ukraina samma spårvidd på järnvägen. Vad avser vägnätet har man 166,095 km belagd väg och 3,599 km obelagd vägyta. Järnvägsnätet omfattar 21,619 km varav 10,242 km är elektrifierad järnväg. Järnvägsnätet är i huvudsak väl utbyggt i centrala och östra Ukraina och något mindre utbyggt i västra. Vägar och järnväg går i samtliga väderstreck.
Ekonomiska tyngdpunkter inom Ukraina är främst dess industri som i huvudsak är lokaliserad i dess östliga område. I huvudsak är Ukrainas befolkning lokaliserad i städer (69% av befolkningen). I Ukraina finns även en stor andel Rysktalande samt Ryssar (17,3%) dessa bor i huvudsak i de östliga områdena samt i städer.
Vid Ukrainas nordligaoch östliga gräns bedöms Ryssland i dagsläget ha cirka 25,000 – 35,000 man som en första echelong detta omfattar markstridsförband samt funktionsförband, detta är exkluderat luftstridskrafterna. Utöver detta bedöms ytterligare förband finns längre in i Ryssland dvs i MD V och C som en andra echelong vilket kan föras fram vid ett angrepp. Koncentrationsområden för de Ryska stridskrafterna längs Ukrainas nordliga och östliga gräns är Bryansk, Kursk, Belgorod samt Rostov Oblast. På Krimhalvön dvs Ukrainas sydliga gräns, finns bedömt cirka 30,000 man dels markstridskrafter dels funktionsförband. Bedömt finns även Ryska markstridskrafter i Vitryssland vilket utgör ett nordligt hot mot Ukraina, oklart dock storleken på dessa.
Bedömt kommer Ryssland begära att de Vitryska stridskrafterna höjer sin beredskap och en partiellmobilisering kommer ske om ett angrepp genomförs. Detta för att utgöra en nordlig kraftsplittringsriktning för Ukraina likväl utgöra ett västligt flankskydd för Ryssland mot NATO stridskrafter.
Således kan vi se att grundförutsättningarna för ett relativt snabbt och oblodigt begränsat väpnat angrepp på Ukraina kan genomföras. Markstridskrafterna finns utgångsgrupperade i koncentrationsområden. Ukrainas terräng medger en snabb framryckning mot tydliga linjer (nord-sydligt rinnande floder) där man antingen kan göra halt för att avbryta en pågående operation eller fortsätta vidare mot nästa linje.
Markstridskrafter.Markstridskrafterna är bedömt grupperade 20-50 km från den ukrainska gränsen, vissa mindre enheter, kompanis storlek, är bedömt grupperade närmre gränsen. Logistikorganisationen är bedömt grupperad mellan 50-70 km från den ukrainska gränsen. Bedömd slagordning på enheterna är att de främre grupperade kompani enheterna är brigadspaningsförband, därefter mekaniserade- och stridsvagnsförband, därefter artilleriförband och slutligen lednings- och logistikförband. Längre in på djupet finns bedömt markrobotförband samt kvalificerat luftvärngrupperat.
En bedömd siffra på cirka 30,000 man direkt i anslutning till Ukrainas N och Ö gräns skulle ge cirka 20,000 man i anfallsförband och cirka 10,000 man i understödjande funktionsförband (lednings-, logistik-, luftvärns- och ingenjörsförband). Av dessa 20,000 är del av styrkan markstridsförband del av styrkan luftlandsättningsförband. En rysk mekaniserad brigad (MekB) består av mellan 4,000-4,500 man (det varierar beroende på vilken öppen källa man använder). Bedömd styrka som Ryssland kan utnyttja från Krimhalvön för att anfalla in i Ukraina är två (2) MekB. Övriga förband på Krimhalvön bedöms utnyttjas för att försvara.
Detta skulle ge på hand att det är bedömt grupperat fyra (4) stycken mekaniserade brigader samt bedömt en (1) luftlandsättningsbataljon i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Utöver detta bedöms ytterligare markstridskrafter finnas längre in på Ryskt territorium. Bedömt finns där två (2) till fyra (4) ytterligare brigader att framgruppera vid ett väpnat angrepp. Stridsvärdet på markstridskrafterna får bedömas som högt. Dels består de av kontrakterad personal dels är del av årsklassen i slutet av sin värnpliktsutbildning, utryckning är planerad till April månad. Likväl har förbanden samövat sedan den inom MD V/C genomförda beredskapskontrollen och bedömt identifierades brister där i förmågorna hos brigaderna vilket åtgärdats under den gångna månaden.
En Rysk MekB består bedömt utav 1 st stridsvagnsbataljon, 3 st mekaniseradebataljoner, 2 st bandhaubitsbataljoner, 1 st raketartilleribataljon, 1 st pansarvärnsbataljon, 1 st luftvärnsrobotbataljon, 1 st luftvärnsbataljon, 1 st ingenjörsbataljon, 1 st signalbataljon, 1 st underhållsbataljon, 1 st reparationsbataljon. Fristående kompanier/plutoner under brigadledningen är 1 st brigadspaningskompani, 1 st CBRN kompani, 1 st televapenkompani, 1 st sjukvårdskompani, 1 st brigadstabskompani, 1 st prickskyttepluton, 1 st brigadledningspluton.
Den andra echelongen finns bedömt uppemot 100 km bakom Ukrainas gräns för att kunna framgrupperas. Bedömningen på denna styrka är upptill 50,000 man (vissa uppgifter gör gällande upptill 70,000 man). Detta bör innebära cirka 30,000 – 35,000 ytterligare man i renodlade markstridskrafter och ytterligare 15,000 – 20,000 man i funktionsförband för att möjliggöra markstridskrafternas anfall. Bedömt är det en större mängd i funktionsförbanden i den andra echelongen framför allt avseende logistikförband för att dels möjliggöra anfallet dels konsolidera tagen terräng. Detta skulle ge ytterligare minst sex (6) stycken MekB i den andra echelongen vilket bedömt är en trolig mängd.
Utöver detta bedöms Spetsnazförband finnas dels i Ukraina dels i anslutning till den ukrainska gränsen för att kunna påbörja lösande av uppgifter innan det egentliga angreppet påbörjas. Likväl bedöms förband för psykologisk krigföring finnas i anslutning till gränsen, dessa förband har bedömt även påbörjat insatser mot de ukrainska stridskrafterna för att demoralisera dem inför ett möjligt väpnat angrepp. Dessa två förbands typer finns både i nordöstra och södra Ukraina. Likväl bedöms televapenförband finnas dels längs hela landgränsen dels längs sjögränsen mot Ukraina. Dessa förband genomför i dagsläget inhämtning för att vid ett angrepp kunna genomföra offensiva televapeninsatser mot främst Ukrainas ledningsförmåga.
Sammanfattningsvis består bedömt Rysslands första echelong som anfaller vid ett väpnat angrepp av Ukraina i dess N-Ö gränsområde bedömt av fyra (4) mekaniserade brigader. Den andra echelongen består bedömt av minst sex (6) mekaniserade brigader. Den andra echelongen kommer bedömt utnyttjas för att delsslå kringgångna motståndare delskonsolidera tagen terräng. Bedömt kommer luftlandsättningsförbanden utnyttjas för att delssäkra knytpunkter dels ta infallsportar.
Sjöstridskrafter.Efter att i huvudsak neutraliserat Ukrainas sjöstridskrafter kommer bedömt Ryssland inta en passiv roll med dess sjöstridskrafter vid ett väpnat angrepp. Sjöstridskrafterna kommer bedömt utnyttjas för att förhindra delsatt Ukraina för understöd i form av materiel via sjövägen delsförhindra västlig inblandning i konflikten. Ryska Svarta Havsflottan bedöms mot en mindre kvalificerad motståndare vara mycket duglig. Telekrigföring kommer även genomföras från sjöstridskrafterna mot Ukrainas markstridskrafter. Likväl kommer troligtvis kustrobot framgrupperas i norra delen av Krimhalvön för att kunna bekämpa ukrainska fartyg som löper ut från ODESSA.
I dagsläget har den ukrainska flottan mycket små resurser att kunna sätta mot den Ryska Svarta Havs flottan. Bedömt kommer man främst genom utnyttjande av attackdykare försöka neutralisera de kvarvarande ukrainska fartygen. Som sista utväg kommer Ryssland bedömt genomföra direkt angrepp antingen med sjö- eller luftstridskrafter mot fartygen, främst för att undvika sekundära skadar på materiel och civilbefolkning mht att fartygen kan finnas i hamn.
Utöver detta kommer inga offensiva företag genomföras dvs utnyttjande av t ex sjömineringar. Sjöstridskrafterna kommer inta en skyddande skärm mot konfliktområdet för att därmed effektivt blockera alla försök till att påverka händelseförloppet. Fortlöper markoffensiven friktionsfritt kan landstigningsföretag genomföras. Landstigningsföretag bedöms då genomföras mot området kring ODESSA. Syftet med denna landstigning är att delsförneka Ukraina tillgång till Svarta Havet. Delsmöjliggöra en markoffensiv in till som minst Transiterna och helst möjliggöra att Moldavien betvingas.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna som kommer utnyttjas vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer bedömt komma ur MD C och S. Detta för att bibehålla kvalificerade luftstridsresurser inom MD V i händelse av att konflikten utvidgas. Detta innefattar även det kvalificerat luftvärnet som ingår i luftstridskrafterna. Bedömt kommer även det strategiska bombflyget utnyttjas i inledningsskedet av ett väpnat angrepp.
Attackflygsresurserna kommer inledningsvis att utnyttjas för att bekämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom eget flyg, knutpunkter för uppmarsch såsom broar, rangerbangårdar o dyl. Därefter kommer resurserna att kraftsamlas till att understödja markstridsförbandens offensiv. Det strategiska bombflyget kommer bedömt inledningsvis utnyttjas för att nedkämpa för motståndaren gränssättande resurser såsom kvalificerat luftvärn, radarsystem, ledningssystem o dyl. Då denna bekämpning är genomförd återgår bedömt de delar som ingått till att utgöra resurs för den strategiska avskräckningen.
Huvuddel av jaktflygsresurserna kommer inledningsvis vara avdelade för att skydda attackflygets och det strategiska bombflygets insatser. Därefter kommer jaktflyget avdelas för att skydda de egna markstridsförbandens fortsatta offensiv mot flyginsatser. Likväl kommer eget jaktflyg kontinuerligt finnas avdelat i frontområdet för att förhindra ukrainska attackföretag in på Ryskt territorium.
De kvalificerade luftvärnsresurserna kommer placeras i ett bakre område för att dels skydda logistik- och ledningsresurserna delsförhindra att ukrainska luftstridskrafter angriper Ryskt territorium. Bedömt kommer deras placering även medge att de till del upprätthåller en skyddande skärm över egna markstridsförbands framryckning. Dock kommer deras huvudsakliga uppgift vara att skydda det bakre området. Luftvärnsresurserna består främst av S-300 och S-400 förband som under skenet av luftförsvarsövningen vid Kapustin Yar har omdirigerats mot den ukrainska gränsen.
Ukrainas stridskrafter. Ukrainas stridskrafter är i huvudsak i ett mycket dålig tillstånd. Jämför man enbart manskap och utrustning mot varandra så ser det på pappret bra ut, men dels är soldaterna mycket outbildade dels är materielen gammal och i ett mycket dåligt tillstånd. Detta gör att totalt sett har Ukrainas stridskrafter ett mycket dåligt stridsvärde, oaktat att moralen ökar då man slåss för sitt hemland så kan man inte vinna en strid då man ej kan strida än mindre har adekvat utrustning för det. Således är deras utgångsläge mycket dåligt.
Vad avser markstridskrafterna så har rapporter via olika nyhetsbyråer pekat på att det är ytterst sparsamt med ukrainska förband längs dess östra och nordliga gräns mot Ryssland. Detta kan dels vara ett sätt från Ukraina att ej provocera fram en situation dels sammanfaller detta även med markstridsförbandens fredsgrupperingar vilket i huvudsak är väster om floden Dnepr. Likväl finns bedömt små möjligheter till att genomföra långvarig gruppering med möjlighet att bibehålla ett högt stridsvärde i de östra delarna av Ukraina främst pga avsaknad av militärinfrastruktur i området.
Markstridskrafterna bedöms uppgå till ca 77,000 man totalt. I förhållande till de Ryska stridskrafterna är det äldre utrustning de ukrainska stridskrafterna förfogar över. Drygt 70% av stridsvagnarna och pansarskyttefordonen bedöms som äldre modell. Vad som är än mer prekärt är att bedömt är det enbart 20% av besättningarna på stridsvagns- och de mekaniseradeförbanden som har sådan utbildningsståndpunkt att de kan lösa sina stridsuppgifter.
Vad avser luftstridskrafterna (507 stridsflygplan, 121 attackhelikoptrar) så skall enbart 15% av dessa vara i sådant skick att de kan utnyttjas i strid. Situationen är än mer prekär avseende piloterna i luftstridskrafterna av dessa har enbart 10% sådan nivå att de kan lösa stridsuppgifter. Således om uppgifterna stämmer ger det på hand att 18 attackhelikoptrar kan flyga och 76 stridsflygplan av olika typ. Dock har man bara drygt 50 stridspiloter och drygt 12 st helikopterförare som kan bedömas ha tillräcklig utbildningsståndpunkt för att lösa sina uppgifter. Situationen är även mycket prekär kring de kvalificerade luftvärnsresurserna, enbart 10% av personalen bedöms ha sådan färdighet att de kan lösa stridsuppgifter.
Vad avser sjöstridskrafterna har Ukraina i dagsläget (140328) enbart tio (10) stycken fartyg varav enbart ett, fregatten Hetman Sahaydachniy, kan anses lösa sjöstridsuppgifter. Övriga fartyg konfiskerades av Ryssland vid övertagandet av Krimhalvön, dock var enbart ett fåtal fartyg att anses som sjövärdiga vid övertagandet. Vad som dock kan utnyttjas (dock är statusen oklar på skeppet) är landstigningsfartyget Kostiantyn Olshansky, vilket markant skulle öka möjligheterna för genomförandet av landstigningsföretag vid ett väpnat angrepp.

Slutsatser
  1. Koncentrationsområdena tyder på att Ryssland vid ett väpnat angrepp mot Ukraina kommer anfalla på totalt fyra (4) täter in i Ukraina. Tre (3) täter i det norra operationsområdet och på en (1) tät i det södra operationsområdet. Därav även en tydlig uppdelning i två (2) operationsområden det norra och södra.
  2. Om ett väpnat angrepp genomförs kommer Ryssland försöka göra konflikten så oblodig som möjlig, detta för att undvika att dels den egna befolkningen demoraliseras dels för att ej skapa mer aggression mellan den ukrainska befolkningen och den Ryska. Hastigheten är det som möjliggör att konflikten kan bli oblodig och att man enbart tar de områden som i huvudsak har en rysk befolkning.
  3. Ryssland kommer vid ett väpnat angrepp undvika att ta städer, de kommer troligtvis kringgå dessa, och städer som bedöms vara motståndsfickor kommer isoleras. Likväl kommer ej Ryssland ta Kiev, man kommer göra halt längs floden Dnepr. Allt för att undvika att bli indragen i kostsamma strider i de urbaniserade områdena. Syftet bakom detta är att snabbt uppnå målsättningen att skapa en korridor till Krimhalvön, återigen för att uppnå detta krävs hastighet i anfallsrörelsen.
  4. De ryska styrkorna i Transnistrien är för svaga (totalt sett cirka 2,000 man) att utgöra ett hot mot ukrainas västra flank. Dessa kommer bedömt kvarstanna i Transnistrien, däremot kommer de troligtvis bedriva försvars- och fördröjningsförberedelser i händelse av ett ukrainskt angrepp in i Transnistrien. Troligtvis kommer man förstärka de väpnade styrkorna i Transnistrien genom att främst flyga in styrkor ur luftlandsättningstrupperna.
Genomförande

Skede 1 – Destabilisering. Ryssland kommer som en första led inför ett väpnat angrepp genom subversiv verksamhet och psykologisk krigföring försöka bryta ned den ukrainska motståndsviljan. Detta genomförs dels av Spetsnazförband inom Ukrainas gränser delsgenom psykologisk krigföring främst i media. Exempel på detta kan vara vad avser subversiv verksamhet att orsaka demonstrationer som övergår till upplopp, troligtvis även med dödsfall. På det psykologiska planet kan det vara att utstuderat trycka på det låga stridsvärdet hos de ukrainska förbanden vilket sänker moralen delshos befolkningen dels hos de egna stridskrafterna vilket ger en känsla av hopplöshet. Sammantaget syftar dessa åtgärder till att destabilisera Ukraina som helhet och därmed förenkla den egna stridens förande. Denna fas kan pågå i veckor dels för att destabilisera situationen dels för att invänta rätt tillfälle att påbörja det väpnade angreppet.
Skede 2 – Konsolidering. Med hänsyn att den strategiska överraskningen har utgått kommer själva overtyren var mycket våldsam och snabb. Bedömt 24 timmar innan angreppet påbörjas kommer gradvisa störningar ske i el-, mobil-, tele- och dataförbindelser inom hela Ukraina. Bedömt tidigast 18-12 timmar innan angreppet kommer även upplopp ske i Kiev där utvalda ministrar antingen kommer kidnappas eller likvideras för att störa och omöjliggöra effektiv civil ledning. Likväl kommer våldsamma upplopp med flertalet dödsfall uppstå inom de östra delarna av Ukraina. Vid denna tidpunkt kommer även Ryssland utsätta Ukraina för kraftiga politiska påtryckningar. Målsättningarna med dessa är att om möjligt möjliggöra en rysk inmarsch utan angrepp för att säkra en landkorridor till Krimhalvön dock under förevändningen att skydda den stora ryska befolkningskoncentrationen i östra Ukraina. Likväl är detta ett sätt att för omvärlden legitimera ett angrepp, under förevändningen att Ukraina ej kan upprätthålla lag och ordning på sitt eget territorium samt ryska medborgares liv svävar i fara.
Troligtvis 2-6 timmar innan angreppet påbörjas kommer öppna sabotage påbörjas dessa kommer inriktas mot Ukrainas luftförsvar samt ledningsförmåga. Syftet bakom det sekventiella agerandet i overtyren är att möjliggöra för Rysslands ledning att avbryta själva angreppet i händelse av att vad som är på gång upptäcks och de utsätts för påtryckningar, därav kan de fortfarande avsluta det och internationellt ej förlora ansiktet. Det övergripandet syftet med detta skede i angreppet är att destabilisera Ukraina ytterligare samt omöjliggöra en effektiv militär och civil ledning av landet vid själva angreppet.
Skede 3 – Förberedelser. Detta skede inleds bedömt 2 timmar innan de reguljära markstridskrafterna påbörjar sitt angrepp. Denna fas omfattar taktiska luftlandsättningar med helikopter. Dessa luftlandsättningar syftar till att ta knytpunkter som krävs för att möjliggöra ett snabbt övertagande utifrån de givna målsättningarna för operationen. Det omfattar även omfattande likvideringar av ledande ministrar samt chefer inom Ukrainas militär och polis. Likväl kommer det kvalificerade luftvärnet utsättas för direkt angrepp av spetsnazförband på marken, troligtvis med långräckviddiga vapensystem såsom tungkalibriga prickskyttesystem. Då detta skede påbörjas finns det ytterst få möjligheter att avstyra det väpnade angreppet, de två tidigare skedena kan avslutas utan att det exakt går att utpeka Ryssland som skyldig. Spetsnazförband kommer innästlas hjälp av flygplan på djupet i Ukraina. Syftet bakom detta är dels att kunna genomföra stridsföretag på djupet för att störa Ukrainas stridskrafter och därmed binda upp förband som egentligen skulle krävas vid fronten. Dels genomföra informationsinhämtning dvs spaning på djupet för att möjliggöra beslutsfattning.
Skede 4 – Angrepp. K+0 det vill säga tidpunkten då det väpnande angreppet inleds kommer det ske med ett mycket våldsamt artilleri, raketartilleri, markrobot samt flygangrepp mot de gränssättande funktionerna samt de förband som finns grupperade vid gränsområdet dels i det norra operationsområdet dels i det södra operationsområdet. Omfattande televapeninsatser kommer även genomföras. Det övergripande syftet med detta är tvådelat dels vill man orsaka en initial ledningskollaps för att möjliggöra att de egna förbanden snabbt kan ta sig in på djupet av Ukraina. Dels vill man skapa en bild av underlägsenhet hos de ukrainska stridskrafterna.
Flygangrepp kommer även genomföras mot broar som man bedömer troliga för de ukrainska stridskrafternas framryckning och som ej behövs för egen framryckning. Detta syftar till att försvåra och helst hindra en ukrainsk motoffensiv. Dessa flygangrepp kommer genomföras i centrala och västra Ukraina. De kommer ej genomföras inom östra Ukraina i och med att dessa broar behövs för egen framryckning.
Bild 2. Angrepp med hög målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Hög målsättning. Denna målsättning får vi förutsätta är målbilden med det väpnande angreppet. För att detta angrepp skall kunna fullbordas krävs att tre grundfaktorer blir uppnådda i ett tidigt skede, a) luftherravälde uppnås tidigtb) sjöherravälde uppnås tidigt c) deukrainska styrkornas motstånd är svagt. I det norra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas för att avgöra operationens sannolikhet att lyckas, vilket påverkar utfallet i det södra operationsområdet. I det södra operationsområdet kommer två samordningslinjer utnyttjas varav en utnyttjas i händelse av framgång i det norra operationsområdet.
Första echelongens förband måste bedömt ta samordningslinje 1 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra området samt samordningslinje 3 (CHERSON – MELITOPOL – BERDIANSK) i det södra området inom K+12 timmar för att ytterligare delar i operationen skall kunna påbörjas. Tas dessa samordningslinjer inom tidsramen kommer bedömt sjöstridskrafterna i det södra operationsområdet påbörja formering och framryckning mot det troliga landstigningsområdet kring ODESSA, markstridsförbanden är vid angreppets början redan ilastade i landstigningstonnaget. Andra echelongens förband kommer framrycka tätt bakom första echelongens förband för att möjliggöra en styrkeuppväxling mot kraftigare motstånd möts samt genomföra kringgång för att fortsätta mot samordningslinje 2. Inom det södra området kommer även en fördröjningszon från linje 3 och söder mot Krimhalvön upprättas för att fördröja och helst hindra en ukrainsk motoffensiv.
Tas samordningslinje 2 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – ZAPORIZJZJA – CHERSON) inom bedömt K+24 timmar i det norra operationsområdet kommer en operativ landstigning genomföras väster och öster om ODESSA. Inom det norra operationsområdet kommer främst första echelongens förband samt delar ur andra echelongen konsolidera den tagna terrängen och genomföra försvarsförberedelser mot en ukrainsk motoffensiv. Den stora delen av andra echelongens förband kommer finnas dels i nära anslutning till samordningslinje 2 samt på djupet av det norra operationsområdet. För att kunna genomföra rörlig försvarsstrid mot en ukrainsk motoffensiv. Inom det södra operationsområdet kommer andra echelongens förband genomföra förberedelser för att påbörjat ett angrepp i nordvästlig riktning.
Den operativa landstigningen kommer föregås av en operativ/taktisk luftlandsättning med fallskärmstrupp i anslutning till landstigningsområdena. Detta kommer i tid ske i nära anslutning till landstigningens genomförande. Syftet med luftlandsättningen är att ta och säkra landstigningsområdena för markstridsförbanden. Landstigning kommer bedömt ske norr och söder ODESSA för att möjliggöra att två anfallsriktningar uppnås. En nordlig och en östlig anfallsriktning kommer bedömt eftersträvas. Den östra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordöstlig riktning mot MYKOLAIV för att där förena sig med de förband som anfaller i nordlig riktning från CHERSON. Den södra landstigningen kommer utveckla sin anfallskraft i nordlig riktning. Vid K+48-72 har markoffensiven i det södra operationsområdet troligtvis nått en trolig samordningslinje, linje 4 (NIKOPOL – MYKOLAIV – UKRAINAS GRÄNS), där konsoliderar de tagen terrängen och genomför försvarsförberedelser.
Bild 3. Angrepp med låg målsättning. (Källa bakgrundskarta: NE)
Låg målsättning. Har markstridsförbanden inom det norra området ej passerat samordningslinje 1 (KONOTOP – IZIUM – KRASNYJ LUTJ) kommer man troligtvis ej genomföra landstigning vid ODESSA mht att man ej kan garantera framgång inom den totala tidsrymden för operationen. Andra echelongens förband har förts fram till den tidigare ukrainska gränsen. Vid K+24 skall bör förbanden tagit djup intill samordningslinje 2 (TJERNIHIV – POLTAVA – DONETSK) i det norra operationsområdet. I det södra operationsområdet skall markstridskrafterna tagit djup intill samordningslinje 4 (CHERSON – MELITOPOL) och därmed etablerat ett fördröjningsområde mot Krimhalvön i händelse av ett Ukrainskt motangrepp. Andra echelongens förband står nu i höjd med samordningslinje 1 och kommer gradvis öka sin framryckning inom den nordöstra delen av det norra operationsområdet.
Troligtvis vid K+36 befinner sig förbanden i det norra operationsområdet vid samordningslinje 3 (BROVARY – KREMENTJUK – DNIPROPETROVSK – MARIUPIL). Förbanden som befinner vid denna linje kommer påbörja försvarsåtgärder för att hejda ukrainska motangrepp. Andra echelongens förband förs fram för att möjliggöra motanfall om linjen skulle svikta. Utöver detta genomför andra echelongens förband en utbrytning inom avsnittet DNIPROPETROVSK – MARIUPIL för att binda samman det norra och södra operationsområdet. Vid K+48 har andra echelongens förband bundit samman operationsområdena och upprättat en samordningslinje, linje 5, mellan DNIPROPETROVSK – ZAPRIZJZJA – CHERSON. Ytterligare förband förs fram för att möjliggöra försvar av frontavsnittet mot ukrainska motangrepp.
Stort tack till Oplatsen, Skipper, Wiseman och Johan Wiktorin för synpunkter!

Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AFP 1(Engelska)
CBS News 1, 2, 3(Engelska)
CIA 1(Engelska)
CNN 1, 2, 3(Engelska)
English Russia 1(Engelska)
Kyivpost 1(Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RUSI 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1, 2, 3(Engelska)
The Wall Streat Journal 1, 2(Engelska)
The Interpreter 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)

”All krigskonst handlar om att vilseleda”

Putin tackar sina styrkor för insatserna på Krim (med engelsk översättning).

Igår slutade president Putin låtsas som om de segerrika styrkorna på Krim inte var hans. I samma stund inledde han också en ny fas i sin kommunikation med Ukraina och väst.

I sitt tal igår berömde Putin sina på Krim deltagande styrkor inte bara för att ha uppträtt ”professionellt” utan även för att ha uppvisat ”personligt mod”.

Som jag i artikelserien MILITÄRT! har tagit upp så är en av Putins viktigaste livserfarenheter värdet av kampsport, särskilt asiatisk. Detta i kombination med det intresse för historia och det militära som han ofta demonstrerar gör att man kan utgå från att han är väl förtrogen med den kinesiske generalen Sun Tzus klassiska bok Krigskonsten. Det är högst sannolikt att han kan recitera dessa ord av Sun Tzu: ”All krigskonst handlar om att vilseleda” och ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”.

Att inte förklara Ukraina krig och inte ens kännas vid de okända ”hövliga människor” (senare även kallade marsianer) som tog över Krims flygplatser och sedan hela halvön visade sig vara mycket framgångsrik vilseledning (gav värdefull tid). Att nu säga hur det egentligen var, se klippet ovan, är i linje med Putins stil. Dock tog det längre tid förra gången, efter Georgienkriget 2008. Men till slut blev det känt även genom Sveriges Radio att Ryssland före kriget utbildat den lokala milisstyrkan i Sydossetien och även på andra sätt laddat upp i området.

Det främsta budskapet Putin nu har till ukrainsk och västlig publik är att han är storsint mot de besegrade. Igår har man i rysk TV kunnat beskåda hur de ukrainska soldater som gått över till Ryssland genast har fått både bättre kök och uniformer, givetvis nya ryska uniformer. Idag har TV-tittarna fått se hur fordon från de förband som inte bytt sida nu med rysk hjälp skickas över den nya gränsen, med brasklappen att fordonen underhållits mycket dåligt.

Kommer Putin att fortsätta in i östra Ukraina? Det stora budskapet från ryska UD är nu att han inte kommer att göra det. Det går inte att utesluta att det faktiskt är stopp. Emellertid krävs det inget större minne för att komma ihåg hur bland annat Rysslands röst skrev i början av denna månad: ”Ryssland tänker inte annektera Krim”. Måhända tänker Putin använda de ryska förband som nu står nära Ukrainas styrkor i alla väderstreck enbart för att pressa och stressa Kiev i linje med ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”. Eller så är budskapet från ryska UD idag en konsekvens av ”All krigskonst handlar om att vilseleda”. Alternativt har Putin ännu inte fattat beslutet, utan avvaktar.

Tyvärr måste vi nog även betänka att Putin i Ryssland redan har anklagats för att vara för mjuk gentemot Ukraina.

Varför sänka förmågan när orosmolnen i omvärlden kryper närmare?

Långt närmare än den pyrande Krimkrisen som nu riskerar spridas till övriga Ukraina i form av en fullskalig rysk invasion, står svenskt försvar inför ytterligare ett stålbad de kommande åren. Ett stålbad som i mångt och mycket gått under radarn, trots att Försvarsmakten i flera dokument omtalat de starkt negativa konsekvenser det kommer att få på Försvarsmaktens operativa förmåga och beredskap – om Regeringen fullföljer de anvisade besparingarna.

Vintern 2013 lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014. I budgetunderlaget visade Försvarsmakten återigen på att försvarsanslagen under resterande 10-talet ej kommer att vara tillfyllest för att genomföra insatsorganisation 14, beslutad 2009. Försvarsmakten har meddelat att från 2015 räcker inte finanserna för att bedriva förbandsverksamheten om ej tillskott i miljardbelopp görs. (Utöver detta ska läggas ett materielanskaffningsbehov på många tiotals miljarder kr för att ersätta eller renovera den nu mycket ålderstigna materielen)

Att Försvarsmakten börjat gå in i den ekonomiska väggen blev tydligt redan förra sommaren när förbanden ålades stora besparingar på årets resterande övningsverksamhet, varvid flera övningar kom att ställas in eller kraftigt reduceras. Det knapra ekonomiska läget är också något som fortsätter att dominera in i 2014, där ett inslag i SVT Agenda i söndags nu gett upphov till begreppet ”pang-pangförsvaret” om en verksamhet där man inte har råd att öva ordentligt.

Regeringens svar på Försvarsmaktens budgetunderlag kom blixtsnabbt. I regeringsbeslut 5 2013 (RB 5) uppdrogs Försvarsmakten att redovisa hur man år 2019 har sänkt lönekostnaderna med 500 mkr jämfört med dagens prognosticerade lönekostnader. Detta resulterade i Försvarsmakten i ett omfattande arbete som nu pågått sedan sommaren i form av försvarsmaktsorganisation 2018 (FMORG 18)*. För att målet bedömde Försvarsmakten i somras att man skulle behöva reducera myndigheten med upp till 2000 tjänster efter att vissa personalbefattningar gjorts om till tidvis tjänstgörande (dvs reservofficerare och det som oftast kallas deltidssoldater). Överlag minskar andelen heltidstjänstgörande personal kraftigt till förmån för tidvis tjänstgörande. Därutöver ska också kompetenskraven sänkas på majoriteten av befattningarna i syfte att minska lönekostnaderna. När en minskning sker i antalet officerare blir Försvarsmakten också i än högre grad beroende av att duktiga gruppchefer, soldater och sjömän stannar länge i sin befattning, och inte som idag slutar efter några år (torde vara svårt att uppnå samtidigt som lönekostnaderna ska hållas nere). Att FMORG 18 vållar mycket oro ute bland Försvarsmaktens anställda är lätt att förstå.

Under hösten och vintern har förbanden arbetat med att mer i detalj redovisa hur en framtida organisation kommer att se ut utifrån att dessa krav ska uppfyllas och vackert blir det inte. Mycket pekar också på att dessa åtgärder inte kommer att räcka för att uppnå budgetmålet.

I både svaret på RB 5 hösten 2013 och budgetunderlaget för 2015 från februari 2014, pekar Försvarsmakten på konsekvenserna av RB 5. Man konstaterar i detta liksom i svaret från i höstas att såväl Försvarsmaktens beredskap som den operativa förmågan kommer att nedgå när en betydligt lägre andel av personalen finns direkt gripbar och mängden personal som helhet därtill minskar. Konsekvensen blir därmed en än sämre förmåga att agera vid hastigt uppdykande krissituationer, likt den vi nyligen sett på Krim.

En direkt konsekvens i FMORG 18 är att prioritera insatsorganisationen framför basorganisationen (staber och stödverksamhet). Vid första intryck låter ju detta som ett mycket bra drag. Minskat pappersvändande och mer övningsverksamhet. 

Tyvärr blir resultatet snarast det motsatta. Redan FMORG13 gjorde denna prioritering, vilket innebar att krigsförbanden i hög grad själva får utgöra sitt eget stöd. Istället för att ha personal på skjutfälten som ser till att duka med mål och ställa i ordning får förbanden göra detta själva. Istället för att ha instruktörspersonal som stöttar krigsförbanden får de nu hjälpa varandra med instruktörer, på samma sätt som man ska lösa andra tillkomna uppgifter som t ex bevakningstjänsten, varvid tillgänglig personal nedgått mycket kraftigt. Detta har drabbat alla krigsförband, från skyttepluton till flygunderhållskompani (med färre flygtimmar som följd). Att detta inte fungerat så bra resulterar nu i att Försvarsmakten bl a återanställer personal på Älvdalens skjutfält.

RB 5 kommer ändå att medföra att företeelsen med minskad kärnverksamhet till förmån för ökad sido- och stödverksamhet, blir än mer frekvent för krigsförbanden – särskilt för den heltidstjänstgörande personalen. Som bekant uttryckte det: 
”FMORG 18 hos polisen skulle innebära att de ridande poliserna får mocka i stallet istället för att bedriva polisarbete”.
En mycket träffande liknelse.

Utöver RB 5 kom finansminister Anders Borg i februari med ytterligare sparkrav på en rad myndigheter, av vilka Försvarsmakten fick den största pålagan i form av att spara 101 mkr.

Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson Peter Hultqvist ställde nyligen en fråga till försvarsminister Karin Enström med anledning av den ytterligare reduceringen med 101 mkr. I svaret vill försvarsministern inte alls kännas vid några ”besparingar”. De 101 mkr beskrivs av försvarsministern som 
”åtgärder som syftar till att skapa ett extra omvandlingstryck och driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten. Effektiviseringen uppnås genom en minskad ökning av anslagen”.


Konsekvenserna av RB 5 och finansministerns ”omvandlingstryck” blir därmed
  – minskad operativ förmåga hos Försvarsmakten
  – sämre beredskap att hantera uppkomna händelser i närområdet

Den senaste månaden har vi bevittnat ett mycket snabbt händelseförlopp i Ukraina där Ryssland över ett dygn kunde agera militärt och ställa omvärlden inför ett fait accompli. Dett har också resulterat i ett paradigmskifte i de internationella relationerna. Vi ser nu hur NATO kraftigt förstärker sin närvaro i Polen och Baltikum, där nu även Danmark sällat sig till den tidigare av USA, Storbritannien och Frankrike utlovade förstärkningen.

Är det verkligen rimligt med nuvarande händelseutveckling att Regeringen ska verka för att sänka den svenska försvarsförmågan så allvarligt som kommer att ske i och med regeringsbeslut 5 och det extra omvandlingstrycket?

Just nu slutför Försvarsmakten sina förberedelser för att beordra och påbörja intagandet av FMORG 18. Det finns ännu tid för den politiska nivån att ändra anvisningarna. Jag vid håller mina tre rekommendationer för att snabbt och billigt öka Försvarsmaktens operativa förmåga. Därtill kommer också Försvarsberedningens rapport i mitten av maj inför nästa års försvarsbeslut som ytterligare en styrningsmöjlighet.

Försvarsmaktens svar på RB 5
Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015
Försvarsministerns svar till Peter Hultqvist från 27 mars 2014

*Insatsorganisation är den delen av organisationen som Försvarsmakten ska genomföra insatser med, medan denna kompletterat med den stödjande basorganisationen utgör en försvarsmaktsorganisation.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Allt var inte bättre förr – snarare lika illa (Del 2)

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm. Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. I morse publicerade jag den första delen hur jag med citat ur generalen Carl August Ehrensvärd memoarer försöker belysa att inte är mycket nytt under solen när det gäller svensk försvarspolitik. C A Ehrensvärd var en av de tongivande och mest […]

Enkelt med tillgängliga förband?

Reflektion
Väl och ofta talar många av våra folkvalda att vi skall ha ett modernt insatsförsvar med snabbt gripbara förband tillgängliga här och nu. Grunden till att mäta graden av snabbt tillgängliga förband är dess personaluppfyllnad. Dock är personaluppfyllnaden ej likställt med effekten det tillgängliga förbandet kan leverera. Det vill säga en logistikbataljon kan vara fullt uppfyllt enligt gällande personalramar, men saknar personalen adekvat utbildning blir effekten låg och motsvarande gäller på samtliga förbandstyper.
Den insatsorganisation (IO) som dagens Försvarsmakt jobbar i och mot skall till del bestå av kontinuerligt tjänstgörande personal och till del tidvistjänstgörande personal. Kontinuerligt tjänstgörande personal avser yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Tidvis tjänstgörande personal avser reservofficerare och tidvistjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Således skall del av personalen ha en hög grad av tillgänglighet och del av personalen en lägre grad av tillgänglighet. Intill respektive förband är uppfyllda enligt det nya personalförsörjningssystemet är tidigare värnpliktiga inplacerad i dessa förband, vilket benämns personalreserven. Således för varje nyanställd GSS/K eller GSS/T flyttas en tidigare värnpliktig ur personalreserven bort från sin plats i insatsorganisationen.
Bemanningen av IO sker på frivillig grund. Således krävs det stora insatser av Försvarsmakten (FM) att attrahera och rekrytera dels rätt mängd individer dels individer med rätt förutsättningar för att kunna klara tjänstgöringen. En tydlig avgränsning måste dock göras och det är åldern hos den presumtiva soldaten. Bedömt bör ålderspannet som är intressant vara mellan 18-35 år för att kunna dels klara fälttjänstens krav dels erhålla en rimlig effektnivå av soldaten innan vederbörande ej klarar fälttjänstens krav. Därav bör ålderspannet vara ungefärligt det angivna. Nu vill jag poängtera att det är ej åldern som sätter en begränsning väl vid antagningsprövning utan det är lämpligheten hos individen, således genomförs det ej någon åldersdiskriminering (dock visar statistik från TRM av sk överåriga kontra rättåriga oftare friskrevs under värnpliktstiden).
Den 31 Januari 2014 var invånarantalet i Sverige 9,651,531 individer. Inom det aktuella ålderspannet 18-35 år fanns den 31 december 2013, 2,256,708 individer av dessa var 1,155,396 män och 1,101,312 kvinnor. Totalt sett har man en relativt stor urvalsgrupp att attrahera för att söka sig till FM. Dock är detta ej hela sanningen individen måste uppfylla ett antal minimikrav. Detta för att kunna påbörja sin tjänstgöring, dvs anses ha grundförutsättningar för att klara den. Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) har statistik mellan åren 1994-2008 på genomförda mönstringar, detta kan ge en viss vägledning kring hur stor del som de facto har minimikraven för att kunna påbörja en tjänstgöring. Statistiken från 1994 är mycket bra, ur hänseendet att det är en mycket stor andel mönstrande 57,588 st. Varav 38,931 st är 18 år (totalt fanns 53,081 manliga 18 åringar 1994), 8,908 är 19 år, 2,426 är 20-27 år och 7,323 är 28-47 år.
Cirka 73% av den manliga årsklassen 18 åringar kallades till mönstring 1994. De resterande 27% har bedömt begärt uppskov för mönstring eller redan innan bedömts som olämpliga av Pliktverket för totalförsvarstjänstgöring pga olika skäl. Av de 18-åringar som 1994 genomförde mönstring var det 27,297 stycken som bedömdes lämpliga att inplacera för totalförsvarstjänstgöring inom olika tjänster och kategorier. Ur ett ”nedslag” (således ej statiskt säkerställt) så ser vi att cirka 51% av en årsklass kan ses som lämpliga att genomföra någon form av totalförsvarstjänstgöring. Detta skulle innebära att på den manliga sidan av det aktuella åldersspannet är det 594,164 stycken som bedömt skulle kunna vara lämplig. Nu bedömer jag siffran är något lägre mht skador o dyl som uppstår samt normala åldersåkommor som kan diskvalificera för tjänstgöring. Så ett antaganden kan vara att cirka 500,000 män inom det aktuella åldersspannet har grundförutsättningarna för att kunna påbörja en tjänstgöring inom IO.
Ur denna då bedömt stora mängd, 500,000, män lyckades Försvarsmakten 2013 attrahera, rekrytera och påbörja grundutbildning (GMU) med 3,208 män, 2,609 av dessa slutförde grundutbildning. Av dessa 2,609 tog 1,073 anställning som GSS/K, 508 som GSS/T och 281 som HAGS, 665 har ej tagit anställning eller genomfört kontraktsskrivning med FM. Således har man lyckats attrahera, rekrytera, grundutbilda, samt anställa cirka 3‰ av det aktuella åldersspannet.
Världens enklaste sak skulle nu vara att peka finger på FM och säga att organisationen gör inte tillräckligt för att attrahera och rekrytera. Den som gör det har definitivt inte hela bilden klar för sig själv, det arbete som FM som myndighet lägger ned på rekrytering och framför allt ute på förbanden är stort, frågan som istället bör ställas är, vad har våra folkvalda gjort för att underlätta attraktionen och rekryteringen till dess främsta säkerhetspolitiska instrument, förutom att komma med ständiga neddragningar som gör FM till en osäker arbetsgivare.
Totalt nyanställdes 2013, 2,028 GSS/K (män och kvinnor som genomfört GMU eller värnplikt), utflödet av GSS/K var 946 individer. Totalt fanns det 5,391 GSS/K i FM 2013. Således med det utflödet valde nästan var femte GSS/K att avsluta sin anställning under 2013. Gör då tankeexprimentet att du ställer upp samtliga GSS/K på en lång linje, var femte av dem väljer att avsluta sin anställning, vilka konsekvenser tror du detta får för operativ effekt på förbanden? Jag låter frågan stå öppen så i och med att man är inne och berör områden som faller under sekretesslagstiftningen.
En konsekvens om man har ett utflöde på nästan hälften av inflödet kommer man inte komma ur spiralen av konstant soldatutbildning, likväl kommer det bli mycket svårt att genomföra adekvata förbandsövningar där man de facto övar och prövar förbandssystemen vilket i sig ger krigsduglighet. Det vill säga man kan ha uppfyllda förband vilket på pappret kan peka på att de är tillgängliga men de har de facto inte duglighet i att lösa sina uppgifter som de är ålagda enligt sin krigsförbandsspecifikation (KFS).
En annan konsekvens av ”smalare men vassare” är en högre grad av teknikberoende för att nå en hög grad av operativ effekt. En högre grad av teknikberoende ger i sig en längre utbildningstid av GSS dels för att kunna handha systemen på ett adekvat sätt dels för att kunna utnyttja systemen rent stridstekniskt korrekt. Detta ger i sig att tiden för utbildning av den enskilda soldaten blir längre och därmed tar det även längre tid innan man kan börja öva förband. Förbandet är det som levererar den operativa effekten. Till detta skall även tilläggas att soldaten är arbetstidsreglerad, vilket gör att utbildningen i snitt blir 30% längre än under värnpliktstiden då soldaten oftan tog hand om sin utrustning m m under icketjänstetid.
Således det är mycket enkelt att som folkvald stå och säga ”smalare men vassare”, ”högre operativ effekt”, ”högre tillgänglighet” m m. Tyvärr blir det allt tydligare att det är många av dem som använder sig av dessa ord, har föga förståelse och insikt i vad de egentligen innebär. Likväl hur vägen för att nå dit går till. Ofta talar man inom FM om tyngdpunkter eller dess engelska motsvarighet Center Of Gravity. Tyngdpunkten ligger i all väsentlighet kring att kunna attrahera, rekrytera, grundutbilda och vidmakthålla de anställda. Något som FM själv med all tydlighet sagt vid flertalet tillfällen. Frågan som då återigen kommer upp blir vad gör våra folkvalda för att möjliggöra detta?
Tydligt är att de folkvalda verkar anse att det är FM problem att lösa. Men vän av ordning ställer ju sig då frågan, är det verkligen FM problem att lösa detta? Dels om man som folkvald ser att rekryteringen går dåligt, personalen slutar i förtid dels att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde med all tydlighet de senaste fyra (4) åren markant har försämrats. Samtidigt genomför man en omfattande omstrukturering av FM som den säkerhetspolitiska situationen försämras. Ligger de inte då i egen intresset att ge verktygen för att snabbt nå dit? Enkelt beskrivet om det börjar brinna i bostadskvarteret och man ser att elden kommer mot ens hem så brukar man agera för att rädda det.
Avslutningsvis är det min fasta övertygelse att det är inte FM som skall bära skam huvudet över den nuvarande situationen, ser man nedifrån och upp så sliter de anställda oerhört för att nå i land med målsättningarna, ofta på bekostnad av sin egen sociala situation. Vi är snart inne på det fjärde (4) året med anställda förband, mig veterligen har våra folkvalda ofta fått höra att det krävs ett förmånssystem o dyl för att kunna ”ro iland” detta eller markant höjd lön inom samtliga kategorier, om man nu skall bibehålla det nuvarande personalförsörjningssystemet. Förslagen finns det handlar bara om att våga genomföra dem för att kunna nå iland med den nuvarande tyngdpunkten, så att den kan flyttas mot att nå en hög operativ effekt och tillgängliga förband.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Ekonomistyrningsverket 1
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Rekryteringsmyndigheten 1(Svenska)
Statistiska Centralbyrån 1, 2(Svenska)

Sverker, Peter och Cecilia

Under helgen har svenskt försvar och svensk försvarspolitik stått i centrum. I går var ÖB Sverker Göranson gäst i ekots lördagsinervju och kvällens SVT Agenda avhandlade uteslutande Ryssland, Ukraina och Sveriges försvar.

Jag rekommenderar verkligen att lyssna när Överbefälhavare Sverker Göranson under 30 minuter intervjuas i ekots lördagsintervju under rubriken ”Kan Sverige försvaras”. Det är fortfarande alldeles uppenbart att det är ÖB 2.0 som talar. D.v.s. Sverker Göranson efter sin sjukskrivning utan samma spets i retoriken som ÖB 1.0 tidigare hade.

Enligt ÖB kan Sverige bidra med militär hjälp till Baltikum(!) men då antar jag att han inte avser i tider av kris eller krig, för vad ska vi då försvara oss själva med? Transport av trupp och materiel till Gotland verkar inte ses som något större problem. Jag delar inte Göransons bedömningar i den frågan. Om detta har Johan Wiktorin skrivit under dagen – något jag helt skriver under på.

I SVT Agenda (länk uppdateras så fort programmet läggs ut) i kväll intervjuades Carl Bildt och Jan Eliasson. Men den riktigt intressanta konstellationen fanns i studion där Dalarna mötte Skaraborg. Hultqvist vs Widegren. Cecilia Widegren bidrog helt klart till att Nya Moderaterna tappade X antal väljare i kväll, och Peter Hultqvist inkasserade X antal nya.

Peter Hultqvist var trovärdig, Cecilia Widegren framstod som okunnig och dåligt insatt i ämnet trots att hon i dag är försvarsberedningens ordförande och ledamot i försvarsutskottet. Hultqvist påpekade mycket riktigt att Widegren som ordförande i försvarsberedningen har ett STORT ansvar för att man åstadkommer breda uppgörelser. I detta har Hultqvist helt rätt!

Om Nya Moderaterna på något sätt i framtiden ska kunna återfå någon typ av förtroende inom försvarspolitiken så måste ett antal riksdagsledamöter bytas ut. Om detta råder inte längre några tvivel.

Största överraskningen var att programledaren Anna Hedenmo konfronterade Cecilia Widegren med sitt tidigare twittrande.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

Det hade Cecilia sannolikt inte väntat sig bli konfronterad med, av reaktionen att döma…

Svårt att återge det hela i text, så därför se programmet i efterhand. Inslaget från Ingenjörregementet i Eksjö och rösterna därifrån talar även dessa sitt egna tydliga språk! Det hela börjar som jag skrev i mitt förra inlägg likna en dålig fars… Eller som Wiseman twittrade – en lätt 91:an känlsa i SVT Agenda ikväll.

Media: SVT
Bloggar: Försvar & Säkerhet, 6 mannen

Gotlandsbolaget – Var god dröj

En av de mest omstridda frågorna bland försvarsintresserade är hur Gotland ska försvaras vid en konflikt i närområdet. I Korridoren till Kaliningrad använde jag mig av idén med det rörliga insatsförsvaret. Vi har haft flera intressanta inlägg senaste året om Gotland, senast generalmajor Karlis Neretnieks om varför och hur Gotland bör försvaras liksom att det […]

Startknappen och personalförsörjning


Som fredagsmys efter att barnen somnat inmundigades en god Rom till kaffet och ”reprisen” av Fri världs: ”Försvarspolitikens haveri –Hur hamnade vi här?” där Carl Bergqvist och Annika Nordgren-Christensen diskuterade vad som hänt och vad som borde hända i försvarspolitiken. Carl nämnde om att om vi trycker på startknappen nu så kommer det att komma i leverans om fem till tio år.

För flygvapnet så kommer vi att kunna se en kvalitativ utveckling inom fem år. För stridsflygsystemet så innebär att vi på fem år kommer att införa tillräcklig mängd av den materiel vi saknar nu. På fem år kommer vi att kunna införa redan studerade förmågehöjningar inom basförband och stridsflygsystem. Oaktat att vi i princip strypt förmågeutvecklingen till förmån för JAS39E-flygplanet, Tjeckiens beslut att fortsätta leasa sina JAS39C/D innebär att det finns en efterfrågan att fortsätta utvecklingen för exportkundernas räkning. Men tillkommande exportkunder kommer att tappa av flygplan ur flygvapnets stridsflygflotta.
Personalförsörjningsmässigt är de närmaste åren intecknade för i princip utbildning av befintliga och tillkommande exportkunder. Ett tryck på knappen nu innebär här att utbildningen kommer att fördröjas då nu utexaminerade piloter och tekniker måste få sin praktiktid och bli fähiga i sina yrkesroller innan de kan förstärka utbildningen eller ersätta mer erfarna som börjar utbilda. Efter fem år så kan vi se att utbildningsorganisationen förstärkts men på bekostnad av insatsorganisationen. Med tanke på praktiktid och därefter erfarenhetsskapande arbete så har vi en tid på minst fem år för tekniker och piloter från examen till att dessa är så duktiga att de bidrar till försvarsförmåga utan handledning.
Tittar vi materielmässigt så innebär ett tryck på startknappen för förmågehöjande åtgärder att vi inte kommer att leasa/låna ut flygplan ur flygvapnet till nya exportkunder. Affärerna med Schweiz och Brasilien kommer då förmodligen att annulleras, tänkta kunder som Malaysia kommer inte längre att komma i fråga och då kommer vi att höja våra kostnader för att driva vårt stridsflygsystem. Men om vi inte får tillkommande exportkunder så kommer vi också att kunna fokusera utbildning av vår egen personal.
Vi ser att vi har knutit en Gordisk knut kring vårt flygvapen, vilket skulle Alexanderhugget vara för att lösa upp den? Till att börja med så skulle vi på betjäningssidan kunna acceptera att anställa redan färdiga flygtekniker ifrån den civila världen för att ge dessa en utbildning i de militära delarna av vår flygtekniska utbildning och typkurs på flygplan JAS39. Utbildningsförmågan utvecklas exponentiellt, ju fler vi har utbildat, desto fler kan utbilda ännu fler. På bassidan kan vi genom att återvända till värnpliktiga fylla upp en ny organisation så att vi inom tre till fyra år ha en kvantitativ ökning av betjäningsförmågan. Både Bas- och Flygsidan skulle kunna tillåta växeltjänstgöring mellan divisioner/kompanier, staber och FMV så att en ny tjänstgöring innebär att pilotens/teknikerns kunskaper växer som kan innebära en förmågeökning. En erfaren pilot eller tekniker med stabs- eller utvecklingstjänst kan överföra den kunskapen till yngre piloter och tekniker så att dessa snabbare kan växla mellan roller och bidra till samordnad utveckling. Genom att vi har nått en kritisk massa av piloter och tekniker innebär en satsning att växa att vi initialt kommer att se en förmågesänkning men jag ser ingen annan utväg än att vi måste acceptera detta och med tanke på hur vi har det med ansvarsförhållanden, reservdelsförsörjning och annat jag tidigare har diskuterat på bloggen så kommer det näst intill att vara en teoretisk förmågesänkning.
Materielmässigt är det idioti att börja demontera JAS39C/D för att komma åt huv och frontruta, de övriga delarna kan användas ifrån förråd eller 39A/B: Sweden’s remanufactured aircraft will retain almost none of the previous airframe, butwill reuse parts of its fuel and air systems, plus its ejection seat,windshield, canopy and outer wing elevons.” Kostnadsmässigt borde det bli billigare att köpa nya detaljer med garanti än att plock ur gamla och slitna detaljer ifrån gamla flygplan. Vi skulle också kunna köra A/B2C/D av kvarvarande flygplan, förmodligen ej till full livslängd på 39C/D men vi skapar möjlighet att hyffsat snabbt få ut flygplan till leasingkunder och svenska flygvapnet så att vi initialt tappar en teoretisk förmåga men i ett längre lopp kan öka vår förmåga fram till slutet av 2020-talet då 39C/D tappar den operativa relevansen helt som ett första linjens-flygplan. Naturligtvis måste vi fortsätta att utveckla den långräckviddiga luft och mark/sjömålsbekämpningsförmågan. Tänk också på att bara ha IRIS-T och Meteor som jaktvapen innebär att vi avhänder oss förmågan att snabbt få leveranser av vapen ifrån USA.

Tillägg: SAAB hintar om exportmöjlighet av plundrade 39C/D-skrov.

Vad säger panelen?
J.K Nilsson

I Krimkrisens Skugga Del 1

Sammanfattning
Ryssland kommer bedömt vid det andra kvartalet 2014 fokusera mer kraft och energi på att påverka de baltiska staterna i och med Georgien, Ukraina och Moldavien i huvudsak har neutraliserat som ett hot dvs de kommer bedömt inte kunna ingå i varken NATO eller EU i en nära framtid. Fokus på Rysslands ansträngningar kommer att vara genom olika metoder påverka de baltiska staterna så att en sprickbildning uppstår mellan främst NATO och dessa stater. Vilket i förlängningen syftar till att neutralisera NATO som en organisation inom dessa länder och därmed skapa en fri västlig flank för Ryssland.
Analys
Som sig bör när en kris uppstår fokuseras huvuddelen av mediarapporteringen kring själva krisen, men det gör att man lätta kan missa vad som sker på andra platser i vårt närområde, så är även fallet nu. De baltiska staterna har sedan Krimkrisens påbörjande varit påtagligt nervösa över den nuvarande händelseutvecklingen. Likväl verkar man inom media glömt Rysslands sedan länge antagna axiom vad avser utnyttjande av buffertstater för att skydda Ryssland. Vilket är själva grunden till konflikten i Ukraina. De forna Sovjetstaterna känner troligtvis historiens vindslag slå tydligt mot dem över den nuvarande händelseutvecklingen.
Den avgörande skillnaden mellan Ukraina och de baltiska staterna är dock att dels är de fullvärdiga NATO medlemmar dels är de medlemmar i EU. Således är man väl integrerade dels i det västliga militära samarbetet dels i det ekonomiska samarbetet. Vilket gör att de för stunden bör känna sig säkra. Dock finns det inom NATO en spricka kring synen på de baltiska staterna och värdet av att de omfattas av det kollektiva försvaret. Tyskland var det NATO land som tydligaste motsatte sig framtagandet av en handlingsplan för NATO agerande i händelse av ett angrepp mot de baltiska staterna samt Polen.
Det man måste beakta var att denna sprickbildning, inom NATO, handlade enbart om framdrivandet av handlingsalternativ dvs ”vad gör vi om…”. Således ett ytterst harmfullt agerande från NATO sida, alla militära allianser och Försvarsmakter tar fram handlingsalternativ för olika händelser, det är själva grunden till dess existens. Orsaken till denna sprickbildning var att man ej vill göra Ryssland upprörd. Det vi nu kan se i hela Europa är en klar oenighet om hur man skall agera vid ett tydligt hot från ett offensivt Ryskt agerande i Ukraina. Europa står nu delat och handfallet kring ett övertagande av en region tillhörande en suverän stat.
Tyngdpunkten för händelseutvecklingen i Europa och Västvärlden låg under det tredje och fjärde kvartalet (KV) 2013 i Ukraina och Moldavien. Denna tyngdpunkt flyttas nu bedömt till de baltiska staterna, vissa hävdar Moldavien, dock är Moldavien redan överspelat, Ryssland kan mycket snabbt destabilisera landet i och med ett relativt avancerat proxyövertagande av dess ekonomi som genomfördes under III och IV KV 2013. Likväl är Moldavien till del redan neutraliserat i och med Rysslands truppnärvaro i utbrytarrepubliken Transnistrien. Denna truppnärvaro utgör likt den i Krim ett utmärkt påtryckningsmedel. Samt ett utgångsläge för att genomföra mer offensiva operationer, snarlika de i Ukraina mot Moldavien om de ej skulle foga sig. Således är Moldavien likt Ukraina redan överspelade och inordnade i Rysslands intressesfär.
Att tyngdpunkten nu flyttas till de baltiska staterna har den bakomliggande orsaken att i Rysslands västra område saknas en buffertzon mot NATO. Utifrån det tidigare beskrivna axiomet, kommer Ryssland bedömt fokusera sin energi på att försöka neutralisera detta område och därmed inordna det i sin intressesfär. Lyckas man neutralisera de baltiska staterna, kommer man till del återupprättat den buffertzon som blev konsekvensen av uppdelningen i Europa mellan segrarmakterna efter Andra världskriget. Det som saknas är djupet, dock kommer man i stort ha ett kontrollerat land mellan sig och delsNATO dels EU. Vilket i sig ger ett visst djup för att skydda själva Ryssland.
Således det agerande som fortlöpt sedan 2008 med start i Georgien av Ryssland handlar ytterst om att skaffa sig en buffertzon mellan sig själv och Väst. Syftande till att skydda själva ”moderlandet” från möjliga hot. Likväl är skrivelsen avseende skydd av Ryska medborgare utomlands, i dess nationella säkerhetsstrategi mångt och mycket skriven just för att kunna möjliggöra ett sådant agerande mot sina tidigare underordnade stater där en större Rysk befolkningskoncentration finns.
För att skydda delsde baltiska staterna dels Polen skall enligt läckta uppgifter (från 2010) NATO avdela nio (9) divisioner totalt från USA, Storbritannien, Polen och Tyskland. I sig en imponerande mängd materiel och soldater, dock ligger det stora skyddet för delsPolen dels de Baltiska staterna att de omfattas av NATO:s kollektiva självförsvar dvs den s k Artikel 5 i NATO stadgan. Detta är vad som gör att Ryssland aldrig kommer angripa de Baltiska staterna så tillvida att de själva ej uppfattar att ett angrepp är nära förestående från NATO vilket förefaller högst osannolikt i dagsläget.
En av de mer uppseendeväckande nyheterna i Krimkrisens skugga är från 140319 där Ryssland uttrycker oro över Estlands behandling av den Rysktalande minoriteten samtidigt som man nämner Ukraina. Nu i sig är detta inte något nytt att Ryssland har uttalat sig kring de Ryska minoriteterna i de baltiska staterna och hur man ser på dess behandling. Dock är uttalandet oroväckande i skuggan av Krimkrisen, då ett sådant uttalande ger en tydlig signal. Ryssland har tydligt visat vad man är beredd att genomföra i skenet av att skydda Rysktalande i Ukraina.
Rysslands agerande har skrämt de baltiska staterna rejält, detta har föranlett att USA Vicepresident Joe Biden rest dels till de baltiska staterna dels till Polen för att lugna dem och försäkra dem att delsNATO dels USA står på dess sida och är beredd att skydda dem mot en möjlig Rysk aggression. Likväl överväger USA att skicka trupp till de baltiska staterna för att genomföra övningar för att ytterligare försäkra dem om att man har för avsikt att skydda de baltiska staterna.
Således kan vi se att man dels har en handlingsplan för att skydda de baltiska staterna i händelse av ett väpnat angrepp. Dels gör man offentliga uttalanden där man poängterar att man är beredd att skydda dessa stater i händelse av ett väpnat angrepp. Det man måste ta i beräkning den spricka inom NATO rörande de baltiska staterna. En spricka som man potentiellt skulle kunna utnyttja, dock skulle själva idén med det kollektiva självförsvaret falla om man ej verkställer Artikel 5. Således kan det vid första anblick te sig säkert för en ovan åskådare att Ryssland kommer inte påverka de baltiska staterna på något sätt trots en spricka i alliansen, så är ej fallet.
Ryssland försöker påverka de baltiska staterna genom främst tre metoder 1) Underrättelseoperationer 2) Soft power och 3) Informationsoperationer. Påverkan sker bedömt samordnat med samtliga tre metoder för att få störst effekt. Målsättningen med denna samordnande operation mot de Baltiska staterna är att påverka dem till en sådan grad att de åter inordnas i Rysslands intressesfär. Denna påverkan har skett under en längre tid mot de baltiska staterna.
Den främsta faktorn för att kunna genomföra denna påverkan och med dessa tre metoder är dels den Ryska minoritetsbefolkningen i de baltiska staterna. Fördelat i de baltiska länderna utgör den Ryska minoritetsbefolkningen i Estland ca 25% i Lettland ca 29% och slutligen i Litauen ca 6% av den totala befolkningen. Således finns det i främst Estland och Lettland stora möjligheter att utnyttja minoritetsbefolkningen inom landet som en hävstång för operationer. Dels tidigare anställda inom den forna Sovjetiska säkerhetsstrukturen. Dessa tidigare anställda inom den Sovjetiska säkerhetsstrukturen, återfinns på många ledande positioner. Dels inom politiken dels inom de baltiska staternas egna säkerhetsstrukturer och kan där utöva påverkan.
Vad avser underrättelseoperationer så har dessa bedömt två syften dels att inhämta underrättelser om NATO försvarsförberedelser inom de baltiska staterna. Dels genom inflytelseagenter påverka de baltiska staternas interna händelseutveckling. För att få de baltiska staterna att hamna åter inom den Ryska intressesfären är det inflytelseagenterna som kan utöva en påverkan. Inflytelseagenterna syftar till att försvaga dels NATO dels EU inflytande inom de baltiska staterna och gör detta utifrån den position de har i samhället. Det är främst politiska aktörer dock kan andra samhällsaktörer även agera främst inom den ekonomiska sektorn. Det mer kända fallet avseende inflytelseagenter rör Edgar Savisaar i Estland. Savisaar mottog cirka 1,5 miljon Euro från en Rysk ickestatlig organisation (NGO) och på så sett hamnade han i dess ledband. Den ickestatliga organisationen var ledd av Vladimir Yakunin fd KGB anställd samt chef för Rysslands järnvägar (motsvarande dåvarande SJ), likväl rör han sig i President Vladimir Putins inre krets. Liknande operationer har även skett i Litauen.
Utnyttjandet av s k soft power i de baltiska staterna av Ryssland karakteriseras av att man försöker skapa, underhålla och ge stöd till Ryssvänliga nätverk inom det kulturella, ekonomiska och politiska etablissemanget inom de Baltiska staterna. Stödet Ryssland ger, är hur dessa nätverk skall organisera sig, introducera personliga och professionella kontakter, ekonomiska bidrag samt mediastrategier för att nå ut med sitt budskap. Ryssland har främst inriktat sin soft power ansträngning mot de Baltiska staterna inom tre områden, kultur, utbildningoch media. Det område som Ryssland främst har lyckats med, är media, där man skapat internetbaserade forum för rysktalande i de Baltiska staterna. Dels för att samspråka med varandra delsför att bli informerad och då bedömt erhålla en för Ryssland önskvärd bild kring olika situationer.
De Ryska informationsoperationerna mot de baltiska staterna syftar ytterst till att påverka dessa staters inrikes- och utrikespolitik och destabilisera länderna politiskt. Informationsoperationerna som Ryssland utnyttjar mot de baltiska staterna försöker oftast påvisa de Ryska minoriteternas utsatta situation samt ofta ger en vinkling om nationalsocialistiska tongångar. Informationsoperationerna syftar ofta till att destabilisera synen inom de baltiska staterna kring NATO och främst skapa en spricka mellan befolkningen och organisationen för att försvaga dess ställning. Ser man till informationsoperationer är det främst propaganda som utnyttjas i olika syften. Nu senast kring Krimkrisen har t ex Litauen utpekas som ett av länderna där nynazister skall ha utbildats för att genomföra våldsamma demonstrationer i KIEV under oroligheterna där. Likväl har Polen utpekats som ett annat av länderna bakom dessa demonstrationer.
Således genomförs det över tiden en påverkan mot de baltiska staterna vars främsta syfte är att destabilisera länderna och påverka dess NATO medlemskap. Dels genom att diskreditera NATO som organisation för att minska dess inflytande. Dels inhämta underrättelser avseende NATO för att därmed kunna parera organisationens förehavanden och planer. Destabiliseringarna inom länderna genomförs främst som smutskastningskampanjer mot politiker inom de tre länderna med olika syften. Likväl utnyttjas de Ryska minoriteterna samt det historiska arvet som en hävstång t ex kravallerna 2007 som uppstod pga rivande av ett monument. Det är främst underrättelseoperationerna som Ryssland bevisligen har lyckats, dock har ett antal avslöjats under åren, men det tyder även på att de baltiska staternas säkerhetsstruktur är kraftigt infiltrerat av Ryssland. Likväl har informationsoperationerna visat sig till del vara lyckade. Där man ej har lyckats är utnyttjandet av soft power, detta har bedömt en stor grund i att man har det historiska arvet av Sovjettidens ockupation av de Baltiska staterna att kämpa mot, vilket gör att man får stora svårigheter.
Slutsatser
Således det vi kan se kring de baltiska staterna är att det finns en rejäl grogrund för främst den Ryska underrättelseverksamheten att aktivt kunna påverka händelseutvecklingarna inom dessa tre stater. Att detta görs redan i dagsläget finns det tydliga exempel på under hela 2000-talet. Denna verksamhet kan bedömt komma att accelerera med Georgien, Ukraina och Moldavien nu inordnande i den Ryska intressesfären. Rysslands främsta mål kommer bedömt vara att neutralisera NATO inom de Baltiska staterna för att därmed erhålla en mer gynnsam västlig flank och en buffert mellan sig och NATO.
Det Ryssland främst kommer försöka utnyttja är den spricka som finns inom NATO kring hur man skall se på de Baltiska staterna. Att man försökt så sent som under 2013 att öka denna sprickbildning är tydligt. Detta skede genom en relativt avancerad informationsoperation som ledde till att baltisk media gick ut med information om att USA inte hade velat ha med dessa staterna i NATO vid den östliga utvidgningen, något som sedan visade sig vara fel, men nyheten fick stor spridning i de baltiska staterna.
Enda sättet bortsett vapenmakt Ryssland kan neutralisera NATO är att destabilisera situationen till den grad att man inom de baltiska staterna kommer begära ett utträde ur NATO. Hur detta skulle kunna ske kan man enbart sia om. Dock finns några tydliga indikatorer som man bör beakta för att ett sådant förfarande kan vara förestående. Tre tydliga indikatorer kommer bedömt finnas på ett stundande neutralisering av NATO. Dessa tre indikatorer kommer uppträda sekventiellt.
Den förstaindikatorn man bör beakta är om oroligheter börjar uppstå inom något eller samtliga av de tre staterna som kan hota stabiliteten. Där kommer bedömt de Ryska minoriteterna spela en avgörande roll för att kunna uppnå detta. Förfarandet kan likna den väl genomförda operationen i Ukraina. Ryssland har i dagsläget efter Krimkrisens början uttalat sig kring hur man ser på den ryska minoritetens behandling inom de baltiska staterna.
Den andraindikatorn man bör beakta är om det vid en destabilitet börjar uppträda politiska partier som samlar landet snabbt och man kan se en tydlig spårbarhet bakåt till Ryssland. Sådana partier finns i dagsläget likväl finns partier inom de baltiska staterna där relativt högt placerade frontfigurer har tydliga kopplingar till Ryssland. Detta kan vara en indikator på ett stundande maktövertagande för att inrätta en marionettregim.
Den tredje och tydligaste indikatorn på en stundande neutralisering av NATO, är om destabiliseringen fortsätter till den grad att den sittande regeringen tvingas in i ett hörn och visas maktlös samt ett nyval kommer krävas av dels de övriga politiska partierna delsav befolkningen för att man ej kan garantera säkerheten inom landet. Utlyses ett nyval under en sådan situation kommer bedömt Ryssland fokusera sin totala energi på att försöka få ett Rysslandsvänligt parti till makten inom landet, för att på sådant sätt kunna få det landet att begära utträde ur NATO.
Avslutningsvis vill jag säga att detta är ett scenario som jag skisserat upp, dock finns spelbrickorna på plats för att kunna genomföra det skisserade scenariot, om det kommer ske låter jag vara osagt. För en mer utförlig genomgång kring underrättelseoperationer i de baltiska staterna från Ryssland läs då inlägget, Smert sjpionam.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit: 140321 Ändrat svenskan med kraft efter en liten Twitter storm kring den 😉 Förhoppningsvis är det mer läsvänligt nu.
Källor
BBC 1, 2 (Engelska)
Chatham House 1(Engelska)
Euobserver 1(Engelska)
Kapo 1(Engelska)
Minority Rights 1, 2, 3 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
RIAC 1, 2(Engelska)
The Baltic Times 1(Engelska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)

Politik, materielförsörjning och utpekat ansvar


My PRECCCIOUS!!!!

Efter några givande diskussioner på Twitter så känner jag att det är dags att ta ett vidare grepp och utveckla resonemanget, varför begränsa sig till 140 tecken när man har en hel blogg att vräka ut sig på…
En ynka O-ring ställer flygplan hundratals miljoner på marken har vi fått läsa de senaste dagarna. Hur kunde det bli så illa? Många skyller på Prio, några skyller på dålig framförhållning, ytterligare skyller på Regler för Militär Luftfart (RML) men vilka andra förklaringar finns det?
Efter den oplanerade kontakten mellan Långholmen och ett JAS-plan så började man nysta i ägar- och ansvarsförhållanden. Det havererade flygplanet ägdes av Försvarsmakten men flögs av en provflygare ifrån SAAB, vem hade beslutat om flygningen, på vilkens tillstånd flög man och en rad andra frågor fick inga klara svar. Ur detta påbörjades arbetet med att skapa en tydlighet med vem som ansvarar för vad och under vilka förhållanden. Detta blev regelverket RML, missförstått och utskällt men nu har vi tydliga regler för hur man ska ta ansvar.
Vi har fått en materielförsörjningsstrategi som innebär att Försvarets Materielverk (FMV) ska upphandla förmågor ifrån försvarsindustrin, FMV ska in i det längsta inte delta i design av försvarsmateriel. I Gripenfallet innebär det att SAAB har stor frihet men också ansvar att leverera flygsäkra och luftvärdiga flygplan till FMV. Flygsäkerhet är en sak, det är verksamhetssäkerhet i luften, luftvärdighet är de formella intygen att flygplanet är i sådant skick att det kan flyga på ett verksamhetssäkert sätt i luften. SAAB å sin sida är en legobyggare av flygplan, de förlitar sig på att sina underleverantörer levererar produkter med luftvärdighetsintyg för att sätta samman till flygplan. Handlingsfrihet innebär att vi tar ansvar på så hög nivå som möjligt men det betingar ett högt pris, avhänder vi oss handlingsfrihet så minskar också kostnaderna.
Vad händer nu? Vi har tydliga ansvarsförhållanden och vi har utpekat att designansvaret ska hållas på så låg nivå som möjligt, varje högre nivå som ska ta ansvar innebär att kostnaden ökar (lite raljant sagt) kvadratiskt. Tar vi en komplex produkt som raketstolen i ett JAS-flygplan så ser vi hur det blir svårt för SAAB eller FMV att ta ställning till luftvärdigheten. Har man dessa kunskaper så kan man designa produkten själv utöver att ta ansvaret för denna. Ska vi han en ingenjörskader i Storbritannien på Martin-Baker för konstruktion och certifiering av produkten raketstol samtidigt som vi ska ha en liknande uppsättning ingenjörer i Sverige för att kunna ta eget ansvar för att göra det enklare för oss?
Vad händer när Martin-Baker måste prioritera bland leveranser av reservdelar till kunderna p.g.a. olika orsaker? Till att börja med så är det Martin-Baker som är ansvarig att en viss O-ring är luftvärdig, väljer de en annan leverantör av O-ringar så måste de visa att luftvärdigheten upprätthålls. Alltså kan vi få vänta på leverans av O-ringar under tiden certifiering av annan O-ringsleverantör sker eller nyproduktion sker i enlighet med tidigare certifiering. Under denna väntetid uppstår en underhållsskuld, vi får fler icke luftvärdiga raketstolar då de O-ringar vi väntar på byts vid den tid som stipulerats för visst underhåll. Vårt och andras behov av O-ringar ökar som i sin tur driver på behovet av O-ringar. Den här cykeln ifrån identifierat behov till att O-ringar ligger i Försvarsmaktens förråd kan ta 18 månader, i vissa kortare tid, i vissa fall längre tid. Här ser vi att hålla ansvaret på låg nivå kostar handlingsfrihet. Å andra sidan om vi har dessa ingenjörer på förbanden så skulle vi kanske bara kunnat vänta någon vecka mellan identifierat behov och leverans då den lokala momentumbutiken med all säkerhet kan ta hem likvärdiga O-ringar. Men vad skulle det kosta att varje förband håller med certifieringsansvar? Vi kan inte bara välja att ta delar av ansvaret utan får så lov att ta hela eller inget av ansvaret om vi inte vill ha ett träsk med oklara ansvarsförhållanden.
Nu är vi ju som sagt var politiskt styrda att inte ha den organisation som ska kunna ta det ansvaret så det blir till att köpa den tjänsten samtidigt som vi inte vill betala för att SAAB ska ta det ansvaret.
Jag kan avsluta med egen anekdot om O-ringsproblem. Jag var delaktig ifrån Försvarsmaktens sida i en liten del av när SAAB integrerar ett nytt vapen på beställning av FMV på uppdrag av Försvarsmakten. Den amerikanske underleverantören fick en läckande O-ring i sin utrustning som användes på uppdrag av SAAB. Det här kunde allvarligt försena integrationsarbetet om inte ny O-ring kunde skaffas fram. Jag pratade med både SAAB och den amerikanske underleverantören så att jag fick specifikationen på O-ringen. Via trossvägen fick jag fram denna specifikation till närmaste flygflottilj så att materielteknikern där kunde börja slå i de gamla datasystemen för att se om de hade någon O-ring på lager. Under tiden blev det ganska mycket telefonsamtal, den amerikanske underleverantören hade inte med sig sådana reservdelar utan förlitade sig på att kunna köpa dessa av SAAB men SAAB å sin sida har knappt ett reservdelsförråd så att de kan hålla provflygplanen i luften. SAAB försökte dammsuga den lokala marknaden efter godkända O-ringar men till föga nytta. Materielteknikern hittade en O-ringstyp som fanns liggande i det lokala förrådet på flygflottiljen och som var inom levererad specifikation. SAAB ville å sin sida inte gärna befatta sig med den här lösningen då det inte finns rutiner för när och hur SAAB ska kunna köpa enstaka reservdelar ur Försvarsmaktens förbands förråd. Här gjorde jag mig förmodligen skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman då jag helt sonika gav bort O-ringen med ett förrådspris på hela SEK 25:- till den amerikanske underleverantören. Jag försvarar mig med att Försvarsmakten i slutändan skulle fått betala för denna O-ring men då till ett mycket högre pris p.g.a. upparbetningskostnaderna, hundralapparna hade snabbt dragit iväg för Försvarsmakten att betala för att kunna sälja O-ringen till SAAB. Provprogrammet räddades därför att den amerikanske underleverantören tog ansvar för att deras produkt återigen var luftvärdig efter att reparerats med en O-ring som Försvarsmakten intygade kvalitét på.
J.K Nilsson

Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?



Svensk försvarspolitik börjar närma sig nivån på en dålig Åsa-Nisse-film ackompanjerad av Sven Rünos fantastiska verk Knashults paradmarsch. Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim verkar ha åstadkommit ett tillfälligt uppvaknande ur villfarelsen att den eviga freden är här för att stanna. En sekunden hävdar regeringsföreträdare  att vår försvarsförmåga är bättre än på väldigt länge och i nästa sekund hävdar företrädare för samma parti att det krävs substantiella anslagsförstärkningar. Knashults paradmarsch har aldrig passat bättre.

Som ni läsare kanske har märkt har inläggen den senaste tiden varit färre än vanligt. Faktum är att det var ÖB:s senaste uttalande som gjorde gällande att ”IO 14 fortfarande är operativt relevant” som starkt har bidragit till den tappade sugen att föra försvarsdebatt. Men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Efter flera års intensiv debatt om att försvaret i dag inte ens kan försvara Sverige i en vecka på en plats, och att Gotland av alla bedömare anses som strategiskt viktigt, så anser ÖB att ett försvar primärt dimensionerat för mindre insatser utomlands är relevant för att försvara Sverige med. Detta trots att de flesta bedömare med sakkunskap verkar vara överens om att försvaret borde stärkas på grund av en oroväckande omvärldsutveckling i vårt närområde som inte handlar att strida mot pirater och terrorister. Jag och många andra håller uppenbart inte med ÖB.

Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken på ÖB efter detta uttalande, i synnerhet då hans närmaste män i Försvarsmaktens högsta ledning efter att debatten om uttalandet gick igång har deklarerat att ”ÖB kommer att stå fast vid detta”. Jag har absolut förståelse för att ÖB i första hand vill se en finansiering av IO 14 där det i dag saknas 5 miljarder årligen för att förverkliga den beställda organisationen. Dessa pengar måste fram, men borde inte vissa justeringar ske? Borde exempelvis inte Marinen stärkas? Som bekant har samtliga marina materielprojekt strukits! Detta måste åtgärdas snarast och den marina numerären måste öka. Detta är bara ett exempel i raden av justeringar som borde göras.

Det finns en annan aspekt på det hela också. Det är möjligt att ÖB tror att han skyddar sin personal genom att stävja ytterligare förändringar, detta som ett led i att ta hand om det dåliga resultatet från FM VIND. Om så är fallet så tror jag han gör en felaktig bedömning. Min bild av läget är att Försvarsmaktens personal inte är särskilt oroliga för nya förändringar. Jag tror uppgivenheten som visar sig i FM VIND till stor del har sin grund i att man inte längre tror på Försvarsmakten som helhet och den försvarsförmåga som kan åstadkommas här och nu. Försvarsmaktens personal befinner sig mitt i verksamheten och har sedan länge synat de försvarspolitiska lögnerna om nivån på försvarsförmågan. Att göra justeringar för att öka försvarsförmågan skulle åstadkomma ökad trovärdighet och därmed anställd personal som återfår tron på systemet!


Ett trovärdigt försvar måste skapas, och det måste ske nu! Det duger således inte att vara nöjd med IO14. Inte ens om man lyckas vända upp och ned på Borg så att fem miljarder trillar ur han byxfickor så att det går att förverkliga den beställda organisationen.

Många tar uttalandet ”inget försvarsbeslut har någonsin finansierats och genomförts” som intäkt för att fullfölja vägen mot IO 14. Att använda det argumentet för att inte korrigera nuvarande organisation är en farlig väg att gå. I tider då omvärldsläget försämras så måste man ha ett öppet sinne och vara lyhörd för att anpassa försvaret efter rådande läge. Det innebär inte att IO 14 måste skrotas helt och hållet. Majoriteten av krigsförbanden och materielen är operativt relevant. Det handlar om justeringar, i vissa fall omprioriteringar, men framför allt om att öka volymer från nuvarande demonstratornivå till en operativ tillräcklig nivå. Luftvärn i alla dess former, långräckviddiga sjömålsbekämpande system och sensorerer för spaning och målinmätning är det som borde få högsta prioritet. Det sistnämnda är en av de större bristförmågorna just nu som det sällan pratas om.

Om man lyssnar till de senaste utspelen från politisk nivå och sedan jämför med hur det har låtit de senaste åren så kan man nästan tro att det pågår en nyinspelning av Åsa-Nisse i kronans kläder. Bakvänd handläggning har varit gällande. Budget först – därefter uppgift. Detta trots att det handlar om statens viktigaste uppgift, att skapa säkerhet för den egna befolkningen. Man tar sig för pannan. 

För det var inte länge sedan Anders Borg stod på scenen i Almedalen och deklarerade att mångmiljardbelopp minsann skulle strykas från försvaret. I publiken satt hans försvarsminister Mikael Odenberg som ett frågetecken och fick informationen samtidigt som alla andra åhörare. Amatörmässigt skött i sak, och en amatörmässig hantering av försvar- och säkerhetspolitiken. I dag är det annat ljud i skällan, nu vill helt plötsligt både statsminister och finansminister öka anslagen.

För mindre än ett år stod Sveriges statsminister Reinfeldt inför en skolklass på Bromangymnasiet i Hudiksvall och sa att Sovjets militärmakt hade rostat sönder och att den militär upprustning i Ryssland sker från en mycket låg nivå. Han sade även att Ryssland varken har viljan eller förmågan att anfalla svensk terräng och hålla den.

Reinfeldt hade både rätt och fel. Viljan att anfalla Sverige är förhoppningsvis fortfarande låg, men bedömningen att Ryssland inte har viljan att anfalla och ta terräng var som Sten Tolgfors skulle sagt – ”heeeelt fel”. Strategiskt överfall på Ukraina och tagandet av terräng i form av hela Krim utan att avlossa ett enda skott tyder på att det finns en enorm och mycket respektingivande militär förmåga som är långt från sönderrostad. Hade Ryssland inte haft den militära förmågan hade Europa och USA vidtagit militära åtgärder likt i Irak, Afghanistan, Kosovo, Bosnien osv. Nu står vi inför fullbordat faktum och ett militärt ingripande i Ukraina är mer eller mindre omöjligt. Vem riskerar att starta tredje världskriget för att återbörda Krim till Ukraina där majoriteten av befolkningen ändå vill tillhöra Ryssland? Ingen!


Vi är många debattörer som länge hävdat och debatterat för att det inom det svenska försvaret måste finnas en hotbildsoberoende grundförmåga, en lägstanivå avseende försvarsförmåga. 

I stället har det experimenterats med ett nytt personalförsörjningssystem som aldrig ens från första början hade förutsättningarna för att lyckas, vilket många insatta individer försökte påvisa. Inte minst så gjorde brigadgeneralen och dåvarande personalchefen Bengt Axelsson detta utan gehör från varken ÖB eller regeringen. Reformen skulle genomföras till vilket pris som helst. Detta har inneburit att kostnaderna ökar lavinartat och därmed inneburit färre övningar, färre gångtimmar på fordon och fartyg och minskad flygtid. Så här kan vi givetvis inte fortsätta.

När vi nu nås av signaler att det finns indikationer på att Ryssland kommer att gå in i östra Ukraina och kanske ur ett svenskt perspektiv ännu mer allvarligt – att Moskva uttryckt oro för den ryskspråkiga minoriteten i Estland så börjar läget blir så pass allvarligt att omedelbara åtgärder måste till.

Att Ryssland bara nämner de baltiska staterna, och i det här falls särskilt Estland samtidigt som annekteringen av Krim har skett, och dessutom av liknande orsaker borde göra hela vår regering sömnlösa. Att sitta i båten och invänta en försvarsberedning och ett nytt försvarsbeslut 2015 är inte tillräckligt.

Wiseman skrev idag ett förslag på tre punkter där de två första går att åtgärda redan under kommande torsdags regeringssammanträde. Jag vill särskilt understryka vikten av att stoppa FM Org 18 samt tillse att förbanden kan öva. Det kan ske genom att låta riksdagen fatta beslut om att flytta pengar från  anslaget 1.2 internationella insatser till 1.1 förbandsversamhet. Att behålla personalrader och att öva befintliga förband är ett första steg.

Det kanske finns de som tror att Försvarsmakten sitter och planerar hur att stärka försvarsförmågan när det stormar i världen. Men så är det inte, för verkligheten innebär tyvärr på motsatsen. Det Försvarsmakten lägger den mesta tiden på just nu är tre saker, och alla tre inverkar negativt på försvarsförmågan. Hela Försvarsmakten är upptagna med att planera för reduceringar p.g.a. att man är ålagda att spara 500 miljoner då personalrader ska reduceras på samtliga förband. Det stärker inte försvarsförmågan. Det andra är att följa upp årets skrala ekonomi för att inte övertrassera budget. För Marinens del har det inneburit att man i ett tidigt skede exempelvis fått stryka deltagandet i den nyss avslutade Cold Response, och för höstens stora övning SWENEX finns det inte pengar. Den tredje faktorn som ger huvudbry är att man redan idag sitter och räknar på hur mycket övningsverksamhet som måste strykas för kommande år 2015. Det ser i dagsläget ännu värre ut än för innevarande år.

Det finns med andra ord ingen pågående planering för att kunna stärka försvarsförmågan. Allt går ut på att reducera och spara, vilket innebär sämre försvarsförmåga och färre övningar.

När då Karin Enström i dag fortsätter att mangla ut samma budskap som vanligt i en färsk artikel på SvD Brännpunkt om den förträffliga försvarspolitiken , jag då vet man inte om man ska gapskratta eller sätta sig ner och bara gråta.

Med bakgrund av att pengarna för övningsverksamheten i Försvarsmakten inte har ökat, utan istället minskat med 144 miljoner kronor jämfört med föregående år, något jag bevisat i ett tidigare inlägg under rubriken ”När sanningen kryper fram” så framstår försvarsminister Enström som en träfigur med växande näsa.

Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

Det som nu sker i Försvarsmakten är en omfattande ambitionsökning med syfte att skapa ett modernt och tillgängligt försvar som stärker Sveriges försvarsförmåga.

Frågan man ställer sig är då vem som informerar försvarsministern. Är det Försvarsmaktens högsta ledning? Är det förbandschefer? Är det personalen vid förbanden vid ministerbesök? Om så är fallet så ljuger inte Karin Enström, då är det Försvarsmakten som ljuger.  Men jag vill inte tro att så är fallet. Jag hoppas att samtliga chefer och all personal i Försvarsmakten är uppriktigt och beskriver sakernas tillstånd som de är vid ministerbesök. Allt annat vore skamligt.


Men försvarsberedningen då, där är det väl ändå ordning och reda?

Nej, tyvärr inte. Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v) vill tydligen inte att situationen i Ukraina ska tas med i försvarsberedningens rapport. Trots att det var av just den anledningen som försvarsberedningen fick ytterligare 90 dagar av regeringen på sig för att färdigställa rapporten och för att kunna ta de senaste tidens händelser i Ukraina i beaktande. Widegren menar att beredningens förra rapport om Ukraina är tillräckligt bra….

Folkpartiets Allan Widman är av en helt annan uppfattning.

– Det vore tjänstefel av en försvarsberedning att inte uppmärksamma och problematisera det som nu händer i Ukraina, betonar han.

Läser man i dag Expressen så stärks bilden av att vi beskådar en gammal Åsa-Nissefilm. Det är enligt Expressen kaos i försvarsberedningen. Kaos är väl förmodligen en kvällstidningsrubrik, men jag har svårt att tro att citaten inte skulle vara äkta.

En ledamot beskriver stämningen som usel och hävdar att ordföranden ”besitter en ofattbar inkompetens”. 

– Hon har fortfarande inte fattat att världen förändrats. Det är klackarna i backen bara.
En annan ledamot menar att Cecilia Widegren på gårdagens möte ”lyckades få alla utom Miljöpartiet på dåligt humör”.

I försvarsberedningen finns det alltså en samsyn mellan Moderaterna och Miljöpartiet om driver linjen att försvarsförmågan är tillräcklig och att några ökade försvarsanslag inte behövs, eller rättare sagt försvarsberedningens ordförande anser det. Man får ju för formens skull hoppas att alla tre moderater i beredningen är överens om detta….


Sammanfattningsvis så ser läget ut så här…

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland.

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt till föra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.


Självklart ska vi vara glada över att det nu öppnas upp för förstärkningar av försvarsanslaget. Detta har vi efterfrågat under lång tid. Men processen och den politiska seriositeten i denna så viktiga fråga har en hel del övrigt att önska. Med detta för ögonen så är det kanske inte så konstigt att man ser vissa likheter i detta försvarspolitiska skådespel med en gammal dålig Åsa-Nissefilm?



Media:
SVT
SVT (Intervju med Anders Borg)
SVD1, 2, 3, 4, 5
Aftonbladet
Expressen

Bloggar:
Clas Arvidsson
Sjätte mannen
Cornucopia, 2

Gandalf i dörren – tumult i Fylke

Igår överraskade finansminister Anders Borg alla genom att i en intervju ange att Sverige behöver skala upp sin försvarskapacitet substantiellt. Det är ett besked som jag hälsar med glädje och tänker inte titta bakåt när detta nu är uttalat. En substantiell uppskalning är något helt annat än den linje som gällde intill gårdagen. Finansministern, vars […]

Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg ”substansiella uppskalning” av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var ”inte obetydlig förstärkning”, vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.

1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.

2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.

3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.

Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.

Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Gästinlägg: Krim förlorat för Ukraina!? Vad händer nu?



Bloggen går tyvärr tillfälligt på sparlåga men kommer förhoppningsvis igång igen så fort motivationen att skriva kommer tillbaka. När den egna kreativiteten tryter så finns det dock andra som levererar. 


Med anledningen av det som nu händer i Ukraina och att Rysslands president Putin alldeles nyss slagit fast att Krim nu till tör Ryssland så har jag i dag nöjet att publicera ett unikt gästinlägg från en erkänt mycket kompetent rysslandskännare, sjöofficeren och f.d. attachén kk Christian Allerman.

Allerman skrev i går även en läsvärd artikel på SvD Brännpunkt som jag rekommenderar att läsa, och för den som alldeles nyss såg Aktuellts 21-sändning så kunde ni även se Allerman ge sin syn på läget i Ukraina där, och han deltog även i Sveriges Radios Studio Ett tidigare idag.

/ Skipper

————————–

Ryssland har återigen ingripit i ett nära grannlands inre angelägenheter. Detta trots att Ryssland oftast brukar påpeka nödvändigheten av att stater får lösa sina inre konflikter internt och ifred, utan andra staters inblandning. 

Detta gäller t.ex. i Syrien, som Ryssland ser det. En annan syn har dock Kreml uppenbarligen då det gäller länder i det egna närområdet, i det som i Ryssland kallas ”det nära utlandet”. År 2008 var Georgien på väg mot Väst, en anslutning till EU och NATO låg i tiden. Detta stoppades genom en rysk militär intervention i Georgien i syfte att ”skydda ryska folkgrupper” i de georgiska autonoma områdena Abchazien och Sydossetien. NATO-medlemskapet försvann därmed för Georgiens del in i en oviss framtid då NATO inte accepterar att en ny medlem har konflikter med en grannstat.

I fallet Ukraina kan noteras att den orangea revolutionen år 2004 medförde en Väst-orienterad politik vilken bland annat innebar att avtalet med Ryssland avseende den ryska Svarta Havsmarinens nyttjande av Sevastopol som huvudbas skulle löpa ut 2017. Efter den ryssvänlige president Janukovitj installation som ny ukrainsk president förlängdes emellertid avtalet till att gälla till och med 2045. Och som erkänsla för en mer ryssvänlig politik erhöll Ukraina bland annat en ordentlig gasrabatt, mer än 50 %, på importerad rysk gas. Därutöver fortsatta ryska lån och krediter för att stödja den svaga ukrainska ekonomin.

Hösten 2013 var det så dags för Ukraina att svara upp mot EU:s östeuropeiska initiativ. Kreml mullrade i bakgrunden, bl.a. genom ett uttalande av försvarsminister Schoigu i början av september 2013. Hans uttalande innehöll formuleringar såsom att Ukraina har varit, är, och alltid kommer att vara en viktig strategisk partner för Ryssland. En klar signal om att det inte från rysk sida var önskvärt med ett ukrainskt närmande till EU. När Janukovitj anpassning till den ryska synen, efter ett möte med Putin i Kreml strax före mötet med EU, medförde att något avtal med EU inte skrevs på, startade demonstrationerna på Majdan. Såväl Janukovitj som Putin underskattade dock kraften i protesterna vilka sedan i februari medförde att Janukovitj avsattes av parlamentet. Den nya ukrainska regeringen är nu återigen påtagligt Väst-orienterad och plötsligt är Ryssland tillbaka i ett läge liknande det som rådde 2004 vad gäller utvecklingen mot Väst i Ukraina. Ett ukrainskt närmande till Väst ligger dock sannolikt fortfarande inte i linje med vad Kreml anser är acceptabelt. Kan fler stater i det ”nära utlandet” tillåtas lämna den ryska intressesfären för att integreras i Väst? Blotta möjligheten att den nya ukrainska regeringen begär en omförhandling av den ryska flottbasens i Sevastopol varande eller icke varande, kan nog i sig vara en bidragande orsak Rysslands agerande på Krim. Inte minst beroende på den nybyggnation av örlogsfartyg som idag sker, sex fregatter och sex ubåtar, alla avsedda för den ryska Svarta havsmarinen.

Mot bl.a. denna bakgrund ingrep sedan Ryssland i Ukrainas inre angelägenheter. Dock inte officiellt i enlighet med den s.k. Medvedev-doktrinen inskriven i den ryska Militärdoktrinen från 2010: ”Ryska federationen förbehåller sig rätten att använda de väpnade styrkorna och övrig trupp….. för att skydda sina egna medborgare som befinner sig utanför den Ryska federationens gränser, ……” utan på ett betydligt mer sofistikerat sätt.

Det ryska ingripandet mot Krim den 2-4 mars var skickligt planerat och genomfört med användande av bl.a. civila ryssvänliga provokatörer och ”oidentifierbar” militär trupp. Det vill säga; formellt är det ingen rysk trupp som har tagit över Krim, bara ”ryssvänliga självförsvarsstyrkor” vilka försvarar en hotad rysk minoritet. Det påstådda hotet mot en rysk minoritet är dock ren propaganda och osanning, vilket alla vet om, inklusive den som säger det.

Vad händer nu? Att Krim är förlorat för Ukraina och kommer att bli en ny rysk enklav är sannolikt. Frågan är vad som mer kan komma att hända i ett så spänt läge som det som nu råder. Kan resten av Ukraina verkligen tillåtas gå mot Väst? Kommer Ryssland att svara på Västs sanktioner med motsanktioner, som i det så kallade Magnitskij-fallet för något år sedan? 

Risken för en spänningshöjande spiral är tyvärr påtaglig. Vi får alla hoppas på att besinning infinner sig så att spänningen kan lägga sig och att en diplomatisk lösning uppnås, utan våld.


Christian Allerman

Sveriges marinattaché i Ryssland 1999-2002 och 2007-2009
Ledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet

Ofrivilliga hangardrottningar

TV 4 uppmärksammar idag att svenska JAS 39 blir stående i hangarer runtom i landet i väntan på reservdelar under långa perioder då inga reservdelar tillhandahålls från centrala lager. En fråga och situation jag alltför väl själv kan relatera till och som den politiska nivån duckat för hittills.

På eftermiddagen har TV 4 kompletterat sitt inslag från morgonen med att intervjua försvarsutskottsledamöterna från Blekinge, Annicka Engblom (m) och Peter Jeppson (s), som vill ta upp frågan i Försvarsutskottet. Man uttrycker även sin oro över att reservdelsbristen till slut kan komma att drabba incidentberedskapen så att flygplan där blir stående.

Den oron är i högsta grad obefogad då incidentberedskapens flygplan (och eventuella andra skarpa insatser med svenska JAS 39) är prioriterade högst. Därmed kommer reservdelslagret sannolikt aldrig att bli så lågt att dessa flygplan blir drabbade. Däremot kommer bristen att drabba all annan flygverksamhet med JAS 39 i Försvarsmakten varvid Flygvapnets operativa effekt successivt nedgår då flygtrim är en färskvara. Det ska inte mycket till innan besättningarna går under den nivå som krävs för att upprätthålla kompetensen för att sitta incidentberedskap.

Det är högst välkommet att Försvarsutskottet belyser frågan med reservdelsförsörjningen, även om inte denna är den enda faktorn till haveriet. Jag har tidigare i fyra inlägg belyst Försvarsmaktens ständigt sjunkande flygtidsuttag med därav följande kompetensskuld. En trend som är klart illavarslande samtidigt som vi har ett osäkrare läge i närområdet och Europa än på flera decennier. Bristen på operativa flygplan är ett systemfel. Som illustration kan nämnas att det ungerska flygvapnet i år avser att flyga ca 3300 timmar med sina 14 st JAS 39 (drygt 230 h/flygplan), vilket har avtalats med Sverige. Samtidigt kan man i Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 dystert läsa att Försvarsmakten endast producerade 9968 timmar med sina nästan 90 st JAS 39 (mindre än 120 h/flygplan).

Forsätter trenden på detta sätt kommer de svenska stridsflygdivisionerna inom en snar framtid att bli en- eller tvårollsdivisioner istället för att ha piloter som kan uppträda i alla de tre roller som systemet är utvecklat för, nämligen jakt, attack och spaning.

Tidigare inläggsserie varifrån diagrammet är hämtat
Del 1 (trenden), 2 (konsekvenserna) , 3 (orsakerna) och 4 (förbättringsförslag)

WebRep
currentVote
noRating
noWeight