Oroväckande utveckling i Ryssland


När utvecklingen i Ryssland tas upp till debatt reagerar många allt för ofta med att använda ordet ”rysskräck” som kontring och andra liknande förminskande uttryck. Men faktum är att det händer saker i Ryssland som ger rätt i sak till de som försöker föra en mer saklig debatt runt frågan. Bevisen för att vi ser ett allt mer auktoritärt och nationalistiskt Ryssland radas nu upp.

I mitten av maj månad kränkte enligt finska myndigheter ett ryskt transportflygplan av typen An-26 finskt luftrum vid finska viken. Detta förnekades av det ryska försvarsministeriet bara någon dag efter incidenten. Man hävdade då bestämt att man flugit 15 kilometer utanför den finska gränsen och att man inte alls kränkt något luftrum.

Tidigare i veckan skedde ånyo en kränkning. Den här gången var det inget transportflygplan utan i stället samma laguppställning som under den ”ryska påsken”. Ett militärt flygföretag som enligt uppgifter från finska myndigheter kränkte det finska luftrummet. En skillnad från ”ryska påsken” då riktad mot Sverige var att Finland faktiskt hade egen jakt i form av F/A-18 att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Bloggkollegan Oplatsen har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet där han mycket riktigt konstaterar att en ny normalbild uppenbart håller på att etableras i vårt närområde. Det hör inte till vanligheterna att ryska bomflygplan Tu-22M3 eskorterade av Su-27 jaktplan uppträder så frekvent som man nu gör i Östersjön i ett helt nytt övningsmönster.

Men än mer oroväckande är det att Ryssland även den här gången förnekar att man kränkt finskt luftrum. Att Finland delger Ryssland information om att en kränkning av luftrummet har skett innebär i praktiken att Finland är säker på sin sak. Med dagens moderna utrustning är det inga större problem att återspela radarbilden och göra en analys av hur ett flygplan eller ett fartyg har färdats på havet eller i luftrummet. Att Ryssland nu två gånger i rad på kort tid förnekar att man kränker ett grannlands territorium kan tyda på att man anser att man kan göra som man vill utan att det får några konsekvenser för egen del. Huruvida en kränkning likt den senaste beror på ett misstag i navigeringen eller om det är en ”medveten” kränkning kan man bara spekulera runt.

Men det har även hänt andra saker där Ryssland är inblandade som i allra högsta grad tyder på en fortsatt negativ utveckling. Det gäller ryskt deltagande i internationell övningsverksamhet inom ramen för PfP som man nu har dragit sig ur.

Ryssland skulle i skrivande stund deltagit i den stora internationella marina pfp-övningen BALTOPS som varje år genomförs i Östersjön under ledning av US Navy där Sverige i år deltager med korvetten HMS Stockholm. Ryssland har tillsammans med Sverige och en rad andra NATO-länder deltagit i övningen under de senaste 20 åren och har genom denna till del utgjort en bra grund för stabiliteten i Östersjön, vilket i sin tur har medfört andra positiva effekter som utbyten genom örlogsbesök o.s.v.

Men inför årets IPC (Initial Planning Conference) som gick av stapeln i Norfolk var Ryssland som vanligt inbjudna att deltaga, men hade inför mötet inte ens bekräftat varken inbjudan eller deltagande. Man dök enligt uppgift aldrig upp på konferensen. Inför MPC (Main Planing Conference) hade man fortfarande inte bekräftat något, och ett ryskt deltagande var således inte att räkna med.

Mitt under pågående BALTOPS så skickar nu Ryssland ut ett pressmeddelande via Interfax

RUSSIA-FLEET-BALTOPS KALININGRAD. June 11 (Interfax-AVN) – The Russian Baltic Fleet is not taking part in the NATO (Baltic Operations) 2013 exercises held by NATO annually under the Partnership …

Via en litauisk sida kan man finna ytterligare information där en anonym officer uppger att Rysslandinte kommer att deltaga, men han vet däremot inte varför Ryssland vägrar att deltaga i övningen detta år. Det här är nästan lika oroväckande som enskilda kränkningar av andra nationers luftrum, men ur ett annat perspektiv. Är det en engångsföreteelse, eller är det ett permanent urdragande? Det är en intressant fråga man bör ställa sig.

Ryssland har de senaste 20 åren, ända sedan 1993, deltagit med ett eller flera fartyg i övningen BALTOPS. Varför Ryssland helt plötsligt väljer att dra sig ur övningen utan förklaring är inte ett steg i rätt riktning. En annan intressant fråga är varför man väljer att gå ut med ett pressmeddelande just nu när övningen precis startat?

Det här går stick i stäv med den Moderatledda regeringens ambitioner att utöka samarbetet med Ryssland. I stället väljer ryssarna nu att dra sig ur ett redan etablerat samarbete utan förklaring. Cecilia Widegren, försvarsberedningens ordförande skrev en debattartikel i samband med att beredningens rapport släpptes för någon vecka sedan där följande rader avhandlade samarbetet med Ryssland.

Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog och samarbete. De övriga länderna i vår region står inför likartade utmaningar som Sverige. Det är därför ett svenskt intresse att fördjupa samarbetet med länderna i vår region däribland de baltiska staterna och Ryssland. 

  
Även SvD rapporterar i dag om den negativa utveckling vi kan skåda från Ryssland. En mycket läsvärd artikel som rekommenderas att läsa. De avslutande raderna i artikeln är tyvärr mycket talande för vad som pågår i Ryssland.

Ja, det finns stor anledning till oro. Ryssland har inte varit på rätt väg på mycket länge. Ibland får man känslan att såväl Sverige som hela Europa fortfarande när ett svagt flackande hopp om att Ryssland bara är ute på en liten avstickare från sin egentliga kurs mot demokrati. Hoppfullhet är förvisso fint, men vi ska nog slå den önskan ur hågen. Den här grannen har inte demokrati som destination.

Vi ska givetvis hoppas på och önska att de goda diplomatiska kontakterna och det militära samarbeten som tidigare förevarit med Ryssland ska fortsätta. Vi kan också fortsätta att hoppas på att det som beskrivs i SvD:s artikel bara är en tråkig parentes här och nu. Men vi måste också förstå och inse att det sker förändringar i Ryssland just nu som vi på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Inte minst militärt. Det går inte längre att förneka att utvecklingen i Ryssland just nu är på väg åt fel håll.

.

Afghanistan – i grannarnas blickpunkt när NATO trappar ned

Av Johan Larnefeldt, statsvetare Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001. Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat […]

Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap


I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.
Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.
Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.

Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.
Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.
Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige

Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.
Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.
Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.
Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig

Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.
Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.
Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.
Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.
J.K Nilsson

De första OR9:orna

Försvarsmakten har idag, nationaldagen till ära, utnämnt de första regements- och flottiljförvaltarna vid en ceremoni på Karlbergs slott.
Regements-/flottiljförvaltare är den högsta graden på specialistofficerare, den kategori som svarar för hantverkskunnandet i Försvarsmakten, och de utnämnda ska tjäna som specialistofficerarnas yttersta företrädare.
Utnämningen har föregåtts av noggranna tester.

Grattis till:

Regementsförvaltare

Peter Hemphälä, Artilleriregementet

Jari Mäkelä, Norrbottens regemente

Kenneth Felldén, Livregementets husarer

Johan Lindgren, Skaraborgs regemente

Joachim Blomgren, Markstridsskolan

Flottiljförvaltare

Peter Sjöstrand, Helikopterflottiljen

Anders Wiberg, Sjöstridsskolan

Den tveeggade hemligstämpeln

Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas ”ryska påsken”, det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att ”ryska påsken” kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD LedareSR, 2SVTAft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på […]

Pass viktigare än säkerhetspolitik?

Igår och idag skriver svenska medier spaltmeter om hur utrikesminister Carl Bildt stoppade vid gränsen mellan Norge och Ryssland för att han glömt sitt diplomatpass hemma i Sverige. Bildt, liksom sina kollegor i grannländerna, befann sig i Kirkenes för Barentsmötet och avsåg passa på att besöka 1500-talskyrkan Boris Gleb på den ryska sidan gränsen, men stoppades av ryska gränsvakter då han saknade pass. Inga konstigheter med det, tyckte även Bildt.

Om detta skrivs alltså en uppsjö artiklar i svenska media. Men, precis som Observationsplatsen konstaterar, skrivs inget om den ryske premiärministern och tidigare presidenten Medvedevs uttalande vid samma möte om hur Ryssland ser på ett eventuellt svenskt och finskt NATO-medlemskap. Så vitt jag vet är det endast gratistidningen Metro och SvD som uppmärksammat uttalandet, men i mindre grad än diplomatpasset.

En av anledningarna till att Sverige under det kalla kriget aldrig ansökte om NATO-medlemskap torde ha varit att detta mycket väl kunde ha föranlett en sovjetisk annektering av Finland eller intervention i stil med Ungern 1956, vilket varken låg i svenskt, amerikanskt eller något annat västlands intressen.

Idag är fönstret för ett NATO-medlemskap för såväl Sverige som Finland mer öppet. Därmed absolut inte sagt att så kommer att förbli. Ett brådstörtat NATO-medlemskap i osäkrare internationell situation kan mycket väl få destabiliserande följder. Ryssland kommer av fullt naturliga skäl inte att uppskatta att Sverige och Finland blir NATO-medlemmar.

I samband med U-137 kritiserades den borgerlige försvarsministern Torsten Gustafsson av Olof Palme för att ha sagt att det inte råder någon tvekan om var vi hör hemma säkerhetspolitiskt även om vi är neutrala (det vill säga NATO). Det var ett uttalande som gick stick i stäv med den av Sverige och Palme tidigare förda öppna alliansfriheten och neutraliteten som samtidigt kombinerades med ett tätt samarbete med USA och NATO i hemlighet. För Sovjetunionen rådde det dock inga större tvivel om var Sverige hörde hemma.

Idag råder det absolut inget tvivel om var vi hör hemma, varken för Sverige, NATO eller Ryssland. Redan Sveriges agerande till stöd för Baltikum avseende militär förmåga samt luftrumsövervakningen på Island gör att vi gjort ett tydligt ställningstagande och i högre grad ”stöter” oss med rysk säkerhetspolitisk vilja. Det är något vi måste vara medvetna om.

Såsom påpekats i rapport efter annan kommer Sverige inte att kunna stå utanför en kris eller konflikt i Norden eller runt Östersjön vare sig vi vill eller inte och frågan om NATO-medlemskap blir därmed mer en fråga om huruvida vi vill vara förberedda utifall en krissituation mot förmodan skulle uppstå, samt ha inflytande i hur NATO styrs. Det är därför välkommet att kristdemokrater idag driver frågan vidare på SvD Brännpunkt. Frågan om ett NATO-medlemskap förtjänar att debatteras och tydligare belysas då den idag hämmas av såväl beröringsångest som mytbildning.

SR, SVT, DN, SvD, Aft, GP, SSV

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 6 Analys & Kommentar

På det hela taget är Försvarsberedningens rapport Vägval i en globaliserad värld en välskriven och nyanserad produkt. Beredningen använder motsvaranade rapport från 2007 som referens, vilket är bra. Bilden som Försvarsberedningen tecknar har sannolikt ett brett stöd. Tillvaron har blivit mer komplex och svårförutsägbar, riskerna flera och osäkerheten kring Ryssland har ökat. Receptet är, som […]

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.

På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.

Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.

Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot (M)försvarsosäkerhetsp (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.

Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.

Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.

Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.

”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.

Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.

För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa ”färdplan”


Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den ”låga nivån” som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.

Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna ”@Reservofficer1” som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.

Det kom ett fartyg från en låg nivå (Uppdaterat)

Just nu pågår ett ryskt örlogsbesök i vår huvudstad. Det är den ryska korvetten Stereguschchy som besöker Sverige. Ett nytt toppmodernt fartyg som kommer från en låg nivå om man ska använda de nya moderaternas benämning på allt som har med Rysslands väpnade styrkor att göra.

Fick lite tid över under dagen och tog en tur förbi strömmen där det ryska örlogsfartyget låg ute på boj i det fina vädret. Avsikten var att ta ”barkassen” ut till fartyget för att studera det även från insidan. Dessvärre var köerna rätt långa så det fick enbart bli några bilder tagna från land där även fartygets orkester(!) underhöll besökarna innan båten ut till fartyget avgick. Många ryska sjömän sågs även på stan under dagen.

Fartyget som är 105 meter långt och deplacerar runt 2000 ton är mer att betrakta som en fregatt än en korvett är som alla ryska örlogsfartyg fullbestyckad med den senaste och moderna materielen, trots att den kommer från en mycket låg nivå. Fartget är utrustad med en helikopterhangar där man huserar en Ka-27 helikopter för ubåtsjakt och måldata.

På backen står en A-190 artilleripjäs med en kaliber av 100mm som kan användas även för kustbeskjutning. På de två första fartygen i serien finns även en Kashtan (Close in weapon system). På de efterföljande fartygen i serien har man i stället valt att montera en VLS-kanister för lv-robotar av typen 9M96E/M som är en variant av S-400 roboten men med kortare räckvidd alternativt 9M100.

På fartyget finns även en mäng avancerade sensorer i form av spaningsradar med 3D kapacitet, eldledningsradar för artilleri samt avancerad signalspaningsutrustning. Givetvis finns även sjömålsrobotar i form av underljudsroboten SS-N-25 Switchblade (väldigt lik vår egen RB-15) eller den betydligt mer avancerade SS-N-27 (Klub) med hög överljudskapacitet.

Mycket mer kan givetvis sägas om detta fartyg som kom från en låg nivå, men det får ni söka själva på nätet. Bloggrannen Oplatsen är alltid en bra start när det gäller rysk materiel.

För er försvarsmaktsanställda som kan komma loss från ert arbete under morgondagen så har ni möjlighet till en särskild visning av korvetten Stereguchshy mellan kl 1400-1600. Transport till fartyget utgår då från Stadsgården där HMS Sundsvall kommer att ligga förtöjd.

Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har nyss publicerat ett nytt inlägg med koppling till ryska påsken. Man måste titta på kartbilden noggrant för att hitta Sverige. Men har man gjort det kan man se flygrutten som SvD rapporterade om från ”ryska påsken”.

Här kommer några bilder som togs under dagen.

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.” Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på […]

Rekrytering är nog inte viktigt för Flygvapnet

Försvarsmakten har problem att rekrytera personal. En identifierad anledning är det dåliga intresset för försvarsfrågor vilket i sin tur hänger ihop med felaktigt sätt att informera och kommunicera med intressanta målgrupper.

Flygvapnet har att ta eget ansvar för sin rekrytering och inte lita på de landsomfattande svårbegripliga försvarsmaktskampanjerna vilka mest applåderas inom mediabranschen. Flygvapnet tar inte det ansvaret i tillräcklig stor grad. Färska exempel är den nyss genomförda flygdagen på Hässlö och den om en vecka planerade dito på Säve i Göteborg.
Det åskådare vill se är flygvapnets flygplan både på marken och och i luften. Att gå på en flygdag kan också vara den mycket unge besökarens trigger till att i framtiden välja Flygvapnet.

På Hässlö visades en C-130 Hercules på marken där folk fick titta in. Det var bra. Gripen kom flög en stund och återvände till F 7, landade aldrig, ej heller någon maskin på marken för statisk förevisning. Dessutom inga rekryteringstånd eller utställningar. Veteranflyget från Såtenäs visade dock upp en civil Viggen samt civila SK 60 och Hawker Hunter vilket var bra. Flygvapnets insats var dock inte mycket att skryta med.

Kommande evenemang på Säve har enbart veteranflyget från Såtenäs på plats. en Gripen skall flyga men på marken står, hör och häpna, en plastmodell av Gripen i full skala. Helt underkänt och som en flygofficer på
F 7 uttryckte det: ”Man skäms”. Dessutom lär infoansvarig på Såtenäs sagt att det är ingen idé att satsa på flygdagar då det bara kommer småungar och pensionärer. Med den inställningen lär det inte bli mycket kommunicerat med flygdagsbesökarna och eventuella intresserade.

Inför försvarsberedningens rapport

Som uppladdning inför morgondagen då försvarsberedningen släpper sin rapport så rekommenderas detta klipp på 15 minuter där SVT:s Mats Knutsson intervjuar Cecilia Widegren (m) och Peter Hultqvist (s). Varning utfärdas dock för nymoderata floskler och Widegrens svammel om militära hot. Det är väldigt tydligt att Moderaterna och Socialdemokraterna helt och hållet har bytt plats i försvarspolitiken. Hultqvist har till skillnad från Widegren förstått vad som är det viktiga och pratar enbart om militär förmåga och kapacitet i närområdet och inte om ett hot mot Sverige i dag.

Hade det förelegat ett militärt hot mot Sverige här och nu så hade Försvarsmakten mobiliserat! Det vore nog smakfullt om någon kunde vara vänlig att informera Cecilia Widegren om just detta faktum och med anledning av det sluta svamla om att det inte finns något hot mot Sverige i dag. När försvarsberedningen ska göra en analys av omvärldsläget så måste det handla om att se till helt andra saker än spekulationer om hot eller inte hot.

Att det råder oenighet inom försvarsberedningen in i det sista bådar inte gott för resultatet. Det blir som media tidigare beskrivit onekligen en kohandel på upploppet. Oddset för att Widegren lyckats klämma in meningen ”från en mycket låg nivå” i rapporten är lika med noll. Tragiskt!

Bloggar: Sjätte mannen
Debatt: Hans Wallmark (m) lriksdgasledamot??
Media: SvD,

Syrien – Assadimperiet slår tillbaka

Utvecklingen kring konflikten i Syrien går nu snabbare och snabbare inför det annonserade mötet på rysk-amerikanskt initiativ. Tyvärr är utsikterna mörkdystra, även om vi försöker leta efter den lilla strimman av hopp som finns. Häng med på en rekapitulation av vad som hänt sedan det senaste inlägget. – Assads styrkor har tagit tillbaka initiativet och […]

Veterandagen 2013

Igår var det Veterandagen med högtidsfirande runt om i landet. Vid Sjöhistoriska museet i Stockholm genomfördes ceremonin med medaljutdelning och med invigning av veteranmonumentet Restare. Det var hans majestät Carl XVI Gustaf som invigde monumentet och hans tal till veteranerna var av god klass.

De medaljer som delades ut var Försvarsmaktens medalj för sårade i strid och Förtjänstmedalj, med och utan svärd. Alla mottagarna var självklart förtjänta av sina medaljer och det är spännande att det var ca 50 år mellan de strider som renderat utmärkelserna, från Kongo på tidigt 60-tal till Afghanistan ifjol.

Efter den formella ceremonin var det bjudning i ett tält med mer utdelning av utmärkelser, från Svenska Veteranförbundet Fredsbaskrarna. Bland andra fick Johanne Hildebrandt välförtjänt förbundets förtjänstmedalj i silver för sitt arbete för Sveriges veteraner.

Slutligen utsågs Årets Veteran. Utmärkelsen tilldelades soldaten Rikard Johansson från Helsingborg för hans engagemang för veteraner, både hemma i Sverige och i Afghanistan.

Rikard Johansson, Årets veteran 2013



Veterandagen var väldigt trevlig, vädret till trots. Ceremonin var värdig och jag uppskattade den nya veteranhymnen som framfördes på ett mycket bra sätt. Men det som framkallade mest känslor var ändå Vid dagens slut – Bred dina vida vingar. Den påminde mig om de som inte finns med oss längre. Här är ett klipp från när den framfördes på Ystad Tatoo 2003:
Veteranmonumentet Restare då? Jag är fortfarande inte helt överens med utformningen men jag ska ge det en chans. Det är bättre än ingenting och vem vet, man kanske kan gilla det? En påläst historiker berättade för mig om massiva protester mot andra monument runt om i världen, monument som i kritiken mot Restare använts som önskade målbilder. Som det kan vara.

Varmt hav

Våren och försommaren har ju börjat otroligt varmt här hemma i Sverige dels metrologiskt dels har ”nattväktarstaten” satts på hårda prov genom offensivt agerande av annan statsmakt mot den och inhemska kravaller. Så här dagarna innan Försvsberedningen presenterar sina tankar tänkte jag ett inlägg som berör dels den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen dels tongångarna mellan då främst de östra NATO länderna och Ryssland..
De två övningarna jag kommer beröra är främst av operativ karaktär men även vissa fall är de av strategisk karaktär. Det man måste ha i åtanke är också att det sker över tiden just nu en stor mängd taktiska övningar både av de Ryska stridskrafterna samt av NATO och de NATO anslutna ländernas egna stridskrafter kring Östersjön. Det är egentligen dessa som är intressanta men tyvärr så skrivs det ytterst lite om dem.
I inlägget kommer jag utnyttja begreppet ”blocken” och det är inte för att försöka återuppliva gamla tankar från en svunnen tid. Men ser man hur främst Ryssland försöker framhäva CSTO och på den andra sidan står NATO blir det lättare att resonera i de termerna.
För övrigt idag (130527) så genomförs den fjärde stora larmövningen i Ryssland precis innan vi går ur andra kvartalet i år, någon verkar försöka höja förmågan på sina förband avsevärt eller förändra sin normalbild rörande militär övningsverksamhet.
BAKGRUND
Steadfast Jazz 2013.Är den största NATO övningen på ca 20 år. Den genomförs i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Det övergripande syftet med övningen är att dels validera ledningsstrukturen för NATO gemensamma ledning dels öva NATO snabbinsatsstyrkor.
Det officiella scenariot för övningen verkar ej ”sipprat” ut på internet än, men man bör kunna anta att de till del kommer öva moment som ingår i ”Eagle Guardian” d v s NATO försvarsplan för Polen och Baltstaterna d v s en Artikel 5 övning enligt NATO stadgarna.
Ser man till den senaste stora NATO övningen i området, Annaconda-12, som gick i Polen ifjol så kan man nog läsa ut del av ett troligt scenario i Steadfast Jazz. I Annaconda så var scenariot i stort att ett angränsande land (dock med fiktiva namn) gjorde territoriella anspråk och NATO stridskrafterna skulle försvara det territoriet.
Zapad 2013. Det övergripande syftet med Zapad’13 är att försvara sig mot en väpnad angripare som angriper det egna territoriet. Likväl som Annaconda-12 var för NATO. Samt att Vitryssland skall öva mobiliseringsförfarande.
En intressant aspekt rörande Zapad’13 är att man skall ha tagit hänsyn till de senaste årens NATO övningarna i området för att utforma övningsupplägget. Detta tyder på att tyngdpunkten på att möta en högteknologisk motståndare i det Västra militärdistriktet ej har rubbats och att man fortfarande ser sig själv som teknologiskt underlägsen.
Likväl som med Steadfast Jazz har inte något officiellt scenario sipprat ut än, men som med Zapad’09 där det officiella scenariot var terroristbekämpning fast i själva verket övades enligt bedömare i efterhand en anfallsrörelse in mot Polen så har det spekuleras främst kring två scenarior. Dels att det är en återupprepning av Zapad’09 dels ett scenario för att bryta en blockad mot Kaliningrad.
Tongångar. En intressant aspekt som lyfts fram på internet är en rädsla att Steadfast Jazz skall utlösa någon form av cyberattack mot Polen eller Baltstaterna. Detta finner jag intressant för denna rädsla måste komma någonstans ifrån, det gamla ordspråket ingen rök utan eld lämpar sig väl. Nu behöver ju inte detta ske men bara att det öppet diskuteras tyder på en rätt hårdförd stämning under ytan mellan länderna måste råda.
Likväl som att någon form av energiblockad kan uppstå mot de Östeuropeiska NATO anslutna länderna. Att övriga Västeuropeiska länder kan tänkas ana att något sådant kan uppstå, kan tänkas m h t det försenande och motstånd till upprättandet av ”Eagle Guardian” som uppstod.
Från ryskt håll har det framförts att man inom en 20 års period skall vara beredd på att krig kan komma sen i vilken riktning (V-S-Ö) det har inte framförts. Man har även från ryskt håll framfört stark kritik mot främst de Östeuropeiska NATO länderna för vad de anser är en frambasering och upprättande av NATO infrastruktur så nära dess eget territorium.
Likväl som Polen framförde kraftig kritik mot Ryssland efter Zapad’09 kom Ryssland att framför kraftig kritik mot Polen och NATO efter genomförandet av Annaconda-12. Så det är rätt tydligt att ett munkäbbel genomförs mellan å ena sidan de Östeuropeiska NATO anslutna länderna å andra sidan Ryssland.
INNEBÖRD
Båda ”blocken” övar just nu försvarsövningar där det ur min synvinkel tydligt markeras att den andra parten är en aggressor. Det här kan ju betyda allt eller inget, men vi kan ju alla enas om att ingen av dem övar ”peacekeeping” eller ”antiterror” operationer. Att blunda för det vore riktigt naivt.
Ur NATO synvinkel kan det vara att man gör återtag på något som man ej hunnit med under ett rätt intensivt decennium m h t ISAF. Det kan även vara att man försöker ”famla” efter en roll för ett post ISAF NATO.
Ur en Rysk synvinkel kan det vara att man ”upplever” ett hot mot dess eget territorium de har inga randstater som tar den första ”smällen” likt efter 1945. Där den allena rådande bilden var att man skulle möta konflikten innan den råda själva moderlandet och inte återupprepa den förstörelse som skede mellan 1941 intill 1945.
En annan sak man ej får förglömma är att bara för att man säger att övningarna har en defensiv karaktär så råder det inget tvivel om att anfall är alltid bästa försvar får då dikterar man striden till del på sina egna villkor, vilket är en av faktorerna man måste använda för att skärskåda övningarna från båda ”blocken”.
En tydlig kraftsamling av förband och förmågor börjar ske till Östersjöregionen delsgenomför NATO egna mindre övningar dels NATO anslutna länder egna övningar intill själva crescendot i form av Steadfast Jazz. På den andra sidan gör Ryssland på motsvarande sätt i form av mindre övningar och kraftsamling av förband och förmågor intill dess crescendo i form av Zapad’13.
SLUTSATSER
När det kommer till övningar kan man läsa in mycket så man måste vara kraftigt kritisk och egentligen enda gången man kan vara säker på vad som i stora drag övats är om man varit övande förband på hög nivå eller varit involverad i ledningen på högre nivå.
Vad man kan se är dock att båda ”blocken” övar mot väpnat angrepp och bara det är en tyngdpunkts skiftning samt att till del en upprustning sker i Östersjöregionen dels från Ryssland dels från NATO länder. Bara den delen gör att man lätt kan falla i en klassisk fälla av mer aggressivt övningsmönster kopplat till upprustning och det leder till en negativ spiral oaktat vad utgången av det blir.
Tidigare var det Sverige till stor del i Östersjöregionen som var randstaten mellan ”blocken” och fick utstå påtryckningar från båda hållen. En tyngdpunktsskiftningen har nu skett och ”blocken” står mot varandra på ett mer tydligt sätt i Östersjöregionen. Så för att låna ett uttryck från Anders Jallai så är Baltstaterna numera frontlinjen i den nya ”block” uppställningen.
Sommarens aktiviteter men framför allt höstens kommer bli mycket intressanta att iakta. Tyvärr så finns nog en överhängande risk för incidenter när båda parterna börjar kraftsamla förband och förmågor till ett så begränsat område som trots allt Östersjöregionen utgör vilket är den viktigaste slutsatsen i det korta perspektivet.
Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsberedningen på upploppet

På fredag är det dags för Försvarsberedningen att lämna sin säkerhetspolitiska rapport med en omvärldsanalys som grund. Den senaste analysen gjordes 2007 med små justeringar i den försvarspolitiska rapporten året efter. Dessa dokument låg till grund för inriktningsbeslutet 2009 tillsammans med en överoptimistisk realiserbarhetsbedömning av Försvarsmakten i januari 2009. Världen har inte utvecklats så positivt […]

Polens upprustning och brittisk invasionsplan

Made in Poland/UK, bandkanonen KRAB.

Att Polen tänker genomföra den största ökningen i militära utgifter någonsin är en nyhet som tydligen inte anses vara av något intresse i Sverige.

Kan Polens målsättning möjligen ha något att göra med utvecklingen i närområdet och den ökande globala rivaliteten?

På den militärhistoriska fronten händer det i veckan två saker i Stockholm: på tisdag 28/5 presenteras operation ”Catherine”, Churchills plan att erövra malmgruvorna i Norrbotten. Jag tog kort upp den i Slaget om Nordkalotten men nu finns det tydligen mer att berätta och jag skulle bra gärna själv vara på plats och lyssna. Direkt efter detta släpps Bengt Liljegrens nya bok om just Churchill, presenterad i senaste Pennan & Svärdet. Det är fri entré och platsen är Armémuseum.

Att beskriva saker för vad de är!



Att beskriva saker för vad de är är en grundläggande förutsättning för att erhålla trovärdighet. Givetvis blir det i bland av olika anledningar oavsiktliga fel. Men i möjligaste mån bör sakförhållanden beskrivas korrekt.

Under veckan har ett antal detaljer noterats i försvarspolitikens och Försvarsmaktens rapportering som hos den stora massan skulle uppfattas som saklig, men för den med kunskap kan te sig något märklig avseende vissa detaljer.
För det första så har försvarsdepartementet i veckan släppt en informationsbroschyr som inte verkar ha kvalitetssäkrats i någon större omfattning där felaktiga benämningar och begrepp rörande Försvarsmaktens anställningsformer förekommer. Mer om detta finns i detalj att läsa hos Wiseman. För den som inte riktigt hänger med i begreppsfloran kan de förtydligande kommentarerna till inlägget rekommenderas. 
För det andra kan man på Försvarsmakten hemsida, i en artikel från den nyligen avslutade marinövningen SWENEX läsa följande text i en för övrigt bra artikel.

Det är tidigt förmiddag och fartygen genomför minröjningsverksamhet samtidigt som de står redo inför kommande angrepp. Anton Åberg som är artellerimatros ombord på HMS Koster står bakom den ena kulsprutan när tvåflygplan upptäcks. Plötsligt hörs en dov smäll och enheterna blir attackerade. Nu är det krig. Samtliga skytt besvarar elden och en efter en nedkämpar de fienden.

Då artikeln även beskriver att man övar i en komplex miljö, samt det faktum att F21 deltagit med JAS 39 Gripen under övningen så får man förutsätta att fingerade flyganfall utgjorts av just kvalificerat stridsflyg. Att då ”nedkämpa fienden” medelst kulsprutor är inte trovärdigt eller realistiskt och leder bär inte mot målet mot att kunna lösa stridsuppgifter i ett scenario med en hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare, d.v.s. den målsättning som MI har satt upp för marinens förband. Att försvara sig mot terrorhotet som förväntades uppträda i så kallade LSF (Low Slow Flyers) som man sysslade med under den ”strategiska time-outen” är förhoppningsvis ett minne blott. Man får hoppas att det inte är så här man övar, utan att det är ett misstag i beskrivningen av hur övningen i verkligheten har genomförts. Förhoppningarna på nivån är högre än så här.
Den tredje artikeln som väckt intresset är den som beskriver Visbykorvetten HMS Nyköpings samverkan med Hkp 15. Även denna, en bra och informativ artikel som påvisar på vikten av, och fördelarna man erhåller med en sjöoperativ helikopter. Men även här finns en något märklig beskrivning.

Korvetten HMS Nyköping ligger radartyst i Hanöbukten, men har trots det koll på ytläget i ett stort område. Anledningen är den helikopter 15 som lyfte från fartyget för en halvtimma sedan och som nu för över sin radarinformation till korvettens stridsledningscentral. Information som ytterst kan användas till att sätta in vapen mot upptäckta mål.

Helikopter 15 är till att börja med en helikopter som köptes in som skolhelikopter. Den skulle primärt ersätta Hkp 5, 6 och 9 för grundläggande helikopterutbildning samt enklare transporter till och från fartyg. I väntan på att den riktiga sjöoperativa helikoptern (Hkp 14) skulle ersätta trotjänaren Hkp 4 uppstod som bekant ett förmågeglapp som i tid nu omfattar 15 år. För att minimera skadeverkningarna beroende på avsaknaden av en riktig sjöoperativ helikopter har Hkp 15 fått nya uppgifter som den från början inte var avsedd för. Uppgifter som man förvisso löst med gott resultat i förhållande till den lilla, förhållandevis dåligt utrustande helikopterns kapacitet.
Men när man tillskriver helikoptern förmågor som den egentligen inte har så beskriver man inte sakförhållanden för vad de är. Hkp 15 har förvisso en radar, men ingen spaningsradar. Den lilla radar som finns ombord på helikoptern är en väderradar (Honeywell Primus 701A) avsedd för att kunna detektera nederbörd tubulens etc. Radarn kan även användas för SAR (Search and Rescue) där radiofyrar samt SART kan detekteras. Radarn kan även användas som inflygningshjälpmedel vid landning på oljeplattformar.
En helikopterburen spaningsradar likt PS-864 som monterades på Hkp 4 ramp hade 360 graders täckning, möjlighet till målföljning där målets position, kurs och fart framgår osv. som dessutom hanteras av en där för avsedd operatör. Så kommer det även att se ut på nya Hkp 14, när och om den kommer att levereras i sjöoperativ version. En väderradar som sitter i en helikopters nos som på Hkp 15 har på grund av rent fysiska begränsningar enbart täckning i den riktning helikoptern för tillfället flyger mot/är vänd mot. Vänder helikoptern tappar man således även radartäckningen.
PS-864
Hkp 15 har inte heller något ledningssystem, och är heller inte utrustad med krypterad datalänk för kontinuerliga målsändningar (måltyp, position, kurs, fart osv) till mottagande fartyg.
Man skulle rent hypotetiskt kunna detektera ett fartygseko med hjälp av väderradar (placerad framme hos piloterna bland övrig avionik) och hjälpligt kunna ange bäring och avstånd från egen helikopter. Men för vapeninsats krävs en mer noggrann inmätning av ett mål och kontinuerlig uppdatering där målets kurs och fart framgår. 
Cockpit Hkp 15 med display för väderradar i mitten
Det är med anledning av att man i dag saknar den förmågan som beskrivs i artikeln ett enormt förmågeglapp har uppstått då Hkp 4 togs ur tjänst 15 år innan en ersättare kan vara på plats för sjöoperativa uppdrag utan begränsningar. Marinen saknar i dag möjlighet till helikopterburen ubåtsjakt och möjlighet till kvalificerat måldata för vapeninsatser via helikopter. Att tillskriva Hkp 15 dessa förmågor som Marinen de facto är i ett enormt behov av känns inte rätt. Men precis som i tidigare artiklar handlar det förmodligen om ett skrivfel, eller bristande underlag.
För övrigt är det anmärkningsvärt att det endast skrivits tre artiklar från hela övningen SWENEX. Det kan jämföras med årets Flygvapenövning där man producerade runt 15 olika artiklar bara på FM webbsida och på FV-bloggen. Ogillar egentligen det gamla utslitna uttrycket ”syns man så finns man” men i det här fallet är det tyvärr helt nödvändigt att använda.