Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, ”Ryska påsken” och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka ”Vi syns, vi verkar, vi respekteras”. Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet ”Ryska påsken” ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”

Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.

2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.

Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.

Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.

Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.

Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.

Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.

Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.

När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.

Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.

2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.

Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.

Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.

Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.

Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27

Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?

Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..

När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.

Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.

Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.

I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.

I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.

Grodman

Övningsmönster del 1 – Zapad’09 och larmövningar

BAKGRUND
Detta är mina egna bedömningar så jag kan vara helt ute och cykla i saker.
Det talas ju ofta och väl från våra två mest ledande försvarspolitiker Cecilia Widegren och Karin Enström att Stormakten har en låg nivå. Ett av de enklaste sätten att bedöma ens motståndares förmåga är att följa dess övningsverksamhet. – Därav att ett signalspaningsflygplan la sig i den smala remsan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland. Sen är ju frågan varför den la sig där m h t att övningen i huvudsak skede vid två platser Enköping och Boden och det finns då bättre ställen att lägga sig på än mellan Öland och Gotland. Men varför den var där lär vi aldrig få reda på.
Stormakten har enkelt sett tre strategiska riktningar vilket även inriktar dess övningsverksamhet, det är den Västra, Södra och Östra riktningen. Varav tyngdpunkten med förband trots vad vissa säger ligger i den Västra riktningen.
Fokus är att i den Västra riktningen kunna möta en högteknologisk motståndare, i den Södra riktningen kunna möta en irreguljär motståndaren och i den Östra riktningen kunna möta ett massanfall.
Fokus på övningsmönstren är den taktiska och operativa nivån. Vi kommer således ej titta på enskild soldats nivå dvs hur väl träffar han, tar han en korrekt eldställning. Ej heller stridsteknisk nivå d v s hur väl tar plutonen eller gruppen en stridsställning eller samordnar eld och rörelse. – Detta är saker som vår motståndare i Afghanistan väl klarar av så då får man förutsätta att Stormakten gör det likväl med en relativt lång värnplikt.
Fokus kommer ligga på taktisk nivå i allmänhet och den operativa nivån i synnerhet det är där vi kan se om Stormakten har en låg, mellaneller hög förmåga. Övningsverksamheten som vi kommer titta på är Zapad-09 samt de två s k beredskapsövningarna som har genomförts av Stormakten under första kvartalet av 2013.
Några av de mer intressanta ingående momenten i Zapad-09:
  • Utöva ledning på långa avstånd med försök till ett integrerat ledningssystem. På ren svenska ha en gemensam lägesbild över allt som sker och kunna utöva ledning av detta från en annan plats. Den gemensamma lägesbilden gör att man kan agera snabbare och fatta mer avvägda beslut.
  • Luftlandsättning med bataljonsförband som understödjs med jaktflyg i syfte att skydda själva luftlandsättningen samt attackflyg i syfte att bekämpa markmål som skulle kunna försvåra/störa återsamling samt avmarsch från luftlandsättningsområdet.
  • Landstigning med bedömt bataljonsförband som understödjs med marin- och luftstridskrafter. På ren svenska flyget bombar platsen och fartygen skjuter sönder den så att markförbanden i lugnan ro kan gå iland.
  • Utöva luftförsvarsledning intrigerat med Vitryssland. Dels leda eget flyg dels luftvärn.
  • Öva försvar mot en högteknologisk motståndare. – Enligt Stormaktens agerande är anfall alltid bästa försvar. Här simulerades även utnyttjande av taktiska kärnvapen för att nå framgång i sin anfallsrörelse (Stormakten har inte erkänt detta men bedömare gör gällande så).
  • Mobilisering samt transport av förband.
De slutsatser man kan dra av detta är att Stormakten kan samordna striden lokalt på platsen utan större hinder d v s taktiskt klarar han av att lösa sina uppgifter, om än med föråldrad utrustning. Rent operativt stötte Stormakten på problem, dels försvårades hans transport av förband, dels uppstod ledningsproblem, dock var ledningssystemen under utveckling när övningen genomfördes så några större slutsatser är svåra att dra.
Således borde man riskfritt kunna säga att Stormakten hade en mellan nivå rent taktiskt under Zapad 09 och var någonstans mellan låg och mellan nivå rent operativt främst kopplat till brister i ledningssystem och förmåga att kunna transportera sina förband.
Beredskapsövning 1(130218-130221) Denna beredskapsövning för den största av sitt slag under de senaste 20 åren hos Stormakten. Det Stormakten ville pröva var främst sina ledningsförmåga samt ledningssystem. Förbanden som prövades var inom Centrala och Södra militärdistriktet.
Vad som övades var bl a:
  • Luftburen förflyttning av förband.
  • Luftstridskrafterna övade luftstrid samt markmålsbekämpning.
  • Förflyttning för att därefter lösa stridsuppgift ur marschgruppering.
  • Parallellt med denna beredskapsövning övades även de strategiska robottrupperna men det är ett kapitel för sig själv.
Vad som framkom med denna övning var bl a brister i materielen viss materiel fungerande inte, viss materiel gick ofta sönder o dyl samt att underhållsorganisationen ej var korrekt dimensionerad med reparations resurser. Sambandsvägarna för att kunna ta emot larmordern fungerade ej heller tillfredsställande. Luftstridskrafterna fick dock mycket beröm framför allt avseende markmålsbekämpning likväl fick luftlandsättnings trupperna detta.
Beredskapsövning 2(130328-130330), denna övningen syftade till att utvärdera beredskapen hos olika förband samt dess förmåga att kunna interagera med andra vapen- och truppslag och borde ses som en uppföljare till den första för att se om ledningstider har förkortas och om förbanden kan inta en högre beredskap på kortare tid (läs alla förbandschefer vet nu att detta kan inträffa och därmed snäpper man upp sig själv).
Vad som övades var bl a:
  • Förflyttning av luftlandsättningsförband från annat militärdistrikt i syfte att lösa stridsuppgifter.
  • Landstigning med marininfanteri.
  • Luftförsvar till sjöss, – ofan måste man kunna sådant också och ha vapensystem till det, tur man som jägarchef vant sig att inte ha något luftvärn…
  • något som frekvent nämndes var nyttjandet av dessanter ett begrepp som levt kvar sedan VK II hos Stormakten. Detta är kort och gott specialförband eller specialförbandsliknande enheter (läs svenska jägarförband). Dessa utnyttjades vad som skrev för att rekognosera stränder men man kan nog även förutsätta att det genomfördes stridsföretag vid och längre in från kusten, främst då av Generalstabens Spetsnaz förband som även deltog. Detta kommer beröras i en senare artikel som ett exempel på förmågehöjning, fokus kommer då ligga på Östersjömarinens Spetsnaz förband och inte Svarta havs flottans som nu var fallet.
En intressant aspekt är att man hade flyttat landstigningsfartyg från Östersjöflottan till Svarta havs flottan, dessa deltog dock ej i landstigningarna men de deltog i övningarna som en ”skenlandstignings” styrka. Detta innebär att övningen var planerad sedan ett tag tillbaka för att kunna ha rätt antal fartyg under själva övningen.
Fokus på denna övning var främst maritim verksamhet. Det vill säga förbandens stridsvärde testades i en rad olika moment för att se vilken nivå de håller. Detta görs även hos oss i Sverige men det brukar föranledas av punktinsatser på moment som vi vet är dåliga på innan och testerna förbereds i god tid innan, således får man aldrig ett riktigt värde på vart står vi här och nu.
INNEBÖRD
Vad innebär allt detta då, ja:
  1. Övningsmönstret har ändrats, numera klarar Stormakten av att genomföra larmövningar och därefter utan förberedelser kunna påbörja lösandet av en uppgift.
  2. Han kan slå en ovetandes motståndare antingen som utgör ett hot mot Stormakten eller i form av ett väpnat angrepp från Stormakten mot en annan nation m h t att han kan samla förband på kort tid och förflytta dessa en lång sträcka.
  3. Stormakten har även sådan materielstatus att han kan genomföra dessa övningar med kort varsel, vilket rimmar mycket illa med vad vissa försöker få oss att tro rörande statusen hos Stormakten. Dock har han brister i sin materiel främst avseende den som ej blivit utbytt av anledningen att de börjat få för många år på nacken, men dessa brister börjar vi även lida av.
Jag vill återknyta till de fartyg som man flyttade från Östersjöflottan till Svarta havs flottan. Troligtvis hade världens underrättelsetjänster upptäckt denna förflyttning men inte lagt någon större notis om dem m h t att man flyttar fartyg mellan flottorna hela tiden (bl a har man nu börjat flytta fartyg från Svarta havs flottan till Östersjö flottan för Zapad-13).
Men betänk hur fort det gick att samla 7 000 man. Det går rätt fort att trycka in manskap och materiel i landstigningsfartyg, därvid hade man om man valt att göra det erhållit en strategisk överraskning för ingen brydde sig om de fartyg som var på väg till Svarta havet.
Den s k normalbilden börjar alltså att förändras och inte till det bättre, det är då man som analytiker och politiker måste ta sig en ordentlig funderare. Stormakten har på kort tid höjt sin förmåga att kunna agera på ett mycket kraftfullt sätt.
En annan förändringen i normalbilden är att även om de själva påtalar vad de tycker är lång reaktionstid hos sina förband, så kan de på mycket kort tid när som helst på dygnet börja kraftsamla och därefter förflytta sina förband. Jämför detta med vårt eget 07:30 – 16:30 försvar där varje minut före eller efter renderar i övertid vilket ingen förbands-/enhetschef vill vara tvungen att förklara.
Vad som jag personligen kan tycka är alarmerande och som andra bloggare även tagit upp är att dessa larmövningar likväl skulle kunna vara ett sätt för Generalstaben att öva strategiskt överfall. Kort och gott på ren svenska man slår till när ens motståndare som minst anar det, med en sådan kraft att man kan förlama honom, för att därefter vinna tid och samla de övriga trupperna för att slutligen gå in med de samlade trupperna.
SLUTSATSER
Stormakten har numera ur min horisont en mellan nivå på operativ nivå han kan snabbt samla förband, förflytta dessa långa sträckor och där ur marschgruppering påbörja lösandet av en uppgift.
Det man kan se är att sedan Zapad-09 genomfördes har man höjt förmågan avsevärt hos de väpnade styrkorna hos Stormakten. Ledningsmetodiken och systemen måste även ha förbättras utifrån att man lyckats genomföra två större larmövningar och förflyttat förband mellan militärdistrikten utan större missöden.
De som är insatta i FM tidigare beredskapsplanering vet att vi hade differentierade inryckningar mellan Norra och Södra Sverige av den enkla anledningen att vi alltid skulle ha förband snabbt gripbara för att kunna stå emot ett Strategiskt överfall.
Hur ser det ut i dag då, jo svensk semesterlagstiftning stipulerar ju att en arbetstagare har rätt till 4 veckor sammanhängande semester under månaderna Juni, Juli eller Augusti. Är semestern differentierade inom den svenska FM?!? Jag vet inte men har svårt att tro det för ingen har nog tänkt i de banorna, tyvärr…
Att Stormakten har en låg nivå som våra två främsta försvarspolitiska företrädare gör gällande är inget annat än ett skämt. Nu är det upp till bevis om det Svenska skolsystemet har lyckats producera kritiskt granskande och tänkande individer som kan slå håll på försöket.
Åhh just det Karin Enström sekretesslagstiftningen har inte brutits på något sätt i det här inlägget, är enbart öppna källor som utnyttjas dels från FOI dels från säkerhets- och försvarspolitiska institut dels från massmedia dels från internet som helhet. Vad är nästa ”ny moderata” steg göra som vissa andra nationer begränsa internet så det passar ens egen världsbild?

Den vassa eggen

Debattens vågor går fortfarande heta efter SvD-artikeln om de ryska bombflygplanen. Spektrat innehåller allt från satir av tvivelaktig kvalitet, obekräftade rykten och politiska utspel till mer principiellt intressanta och kvalitativa alster som PJ Anders Linders krönika i dagens SvD. Med titeln ”Håll tyst, vår beredskap är god” får sig regeringens försvarspolitik en rejäl sågning. Han […]

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska ”agentlagarna” där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som ”utländska agenter”.

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.

Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på ”ryska påsken”.

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för Tredje Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen



Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

————————————————————————

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.


Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.



Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.



De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 

Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.



Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där… 
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.



Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.



Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?




Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.



När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!



Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Intervju med Kommendör Magnus Jönsson – Chef för 3. Sjöstridsflottiljen

Foto: FM / Tredje Sjöstridsflottiljen

Intervjuerna med Försvarsmaktens högre chefer fortsätter. Den här gången kan Skipper exklusivt publicera en längre intervju med en ytterligare en av marinens förbandschefer, nämligen chefen för tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona – Kommendör Magnus Jönsson. Magnus är i likhet med tidigare chefer som intervjuats mycket öppenhjärtig och rak i sina svar vilket förhoppningsvis gör det till extra intressant läsning. Länkar till tidigare intervjuer finns längst ner i detta inlägg / Skipper

————————————————————————

Magnus, du har varit förbandschef under drygt ett år sedan du tillträdde befattningen den 1 januari 2012. Hur har ditt första år som förbandschef varit? Har befattningen och tjänsten motsvarat den bild du hade förväntat dig?

Både ja och nej. Jag visste ju att jag skulle komma att tvingas tillbringa mycket av min tid på resande fot – främst för att delta i centralt påkallade möten och genomgångar. Jag har ju sett hur mina företrädare har haft det. Trots det hade (och har) jag ett antal förväntningar som jag hoppas kunna gå i mål med. Jag visste att mitt fokus som förbandschef skulle tvingas ligga långt fram i tiden samtidigt som jag tycker det är viktigt att vi på förbandsnivån kan koncentrera oss på här-och-nuet. Där har vi en del att ta tag i då det genom den allmänna debatten, inte minst på nätet, är en total fokus på framtiden.

Under 2012 upplevde jag att jag endast till del kunde koncentrera mig på förbandet och dess verksamhet. Detta berodde sannolikt på ett antal olika anledningar; jag var ny på jobbet, vi var mitt inne i omstruktureringen, förbandschefsutbildning, m.m. I år ser situationen bättre ut och jag har i större omfattning kunnat vara där jag borde vara; på förbandet.

Du har ju själv en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall även vara en nackdel?

Det är riktigt, jag tillhör dem som gått ”den långa vägen” på 3:e. Jag började här som ung fänrik 1988 som NS på patrullbåten HMS Vidar. Sedan har jag hoppat mellan patrullbåts- och korvettdivisionerna varvat med utbildningar och stabsbefattningar. Det tror jag är bra då det ger mig en stabil grund att stå på. Jag känner förbandet och därmed även dess styrkor och svagheter. Det ger mig en möjlighet att internt fokusera på rätt frågor utan att jag behöver en lång startsträcka för att förstå var vi står just nu. Men det är samtidigt en utmaning då jag förväntas, och förväntar av mig själv, redan veta allt som behöver vetas om förbandet. Så är det naturligtvis inte. Dels har jag varit borta från 3:e ett antal år och dels så har jag inte tidigare haft full insyn i allt vad flottiljchefen dagligen sysslar med.


Det är också en svaghet med en uppenbar risk att bli hemmablind. Jag är fullständigt övertygad om att det är direkt olämpligt att inte ha någon erfarenhet från central ledning om man skall vara förbandschef. Man måste helt enkelt ha förståelse för hur HKV fungerar.

Om vi börjar diskutera på ett övergripande plan, närmare bestämt på den politiska nivån. Försvarsdebatten har sedan årsskiftet, eller egentligen sedan Almedalen förra året, gått för högtryck. Regeringen med Moderaterna i spetsen anklagas av i stort sett alla debattörer och övriga partier för att skönmåla läget i Försvarsmakten och att försöka göra sken av att allt är bra. Många debattörer och skribenter anser att just detta är ett stort problem. Är det här ett problem för Försvarsmakten enligt dig?

Jag tänker inte här och nu ge mig in i en politisk debatt, men jag följer ju givetvis den allmänna debatten och måste ju erkänna att jag tidvis blir lite frågande till hur vitt skilda uppfattningarna verkar vara. Vad detta beror på överlåter jag till andra att bedöma. Sakfrågan är ju inte heller helt enkel. Det hela grundar sig ju i vad IO14 är, och vad vi kan uppnå med den organisationen. Här kan vi nog hitta grundbulten till den uppkomna situationen. Redan 2009 kunde FM å ena sidan konstatera att det skulle vara möjligt att få till en ny organisation OM vissa presenterade förutsättningar kunde uppfyllas.(T.ex. förändringar i grund-organisationen) Det blev nobben på de viktigaste av de förutsättningarna! Å andra sidan så har vi nog själva hittat på lite egna nya idéer längs vägen som inte fanns med från början. (T.ex. uppsättandet av nya krigsförband, vilka förvisso har godkänts efterhand). Det olyckliga i sammanhanget är väl att det ger en bild av den svenska försvars- och säkerhetspolitiken som inte är särskilt bra.

Ja, så är det onekligen. Kopplat till detta så har ju vår ÖB Sverker Göranson vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig och förklarat för våra politiker det prekära ekonomiska läge Försvarsmakten står inför. Förtroendet för ÖB inom Försvarsmakten har ökat avsevärt sedan dess, även om det är hans jobb att just förklara läget för politiska nivån. Ser du en skillnad mot tidigare år och tidigare överbefälhavare avseende tydligheten i kommunikationen mot uppdragsgivaren?

Ja, jag upplever att det är en skillnad idag gentemot hur det har sett ut de senaste åren. Men samtidigt tror jag att förutsättningarna har förändrats ganska rejält under samma period. Dels förs den allmänna debatten på ett helt annat sätt och i helt andra medier än tidigare, dels så upplever jag att svårigheten för ÖB att få ihop utmaningen att balansera uppgift och tilldelade resurser blivit svårare och sist men inte minst så är min uppfattning att återtagandet efter den strategiska time-outen kräver en ökad tydlighet från ÖB:s sida då både själva återtagandet men även strävan att bibehålla uppnådd förmåga ställer betydligt högre krav på såväl personal som verksamhet och tillgänglig materiel.

En viktig ”spelare” i det du nämner här ovan är den pågående försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren. Försvarsberedningen är just nu i full gång med sitt arbete att göra en omvärldsanalys som skall presenteras i sommar. Därefter ska beredningen fortsätta med att ta fram ett underlag för ett nytt försvarsbeslut som skall tas under 2015. Har du några tankar runt detta och försvarsberedningens arbete kopplat till ett marint perspektiv?

Nästa försvarsbeslut blir givetvis mycket viktigt för hela FM och den framtida utvecklingen, men jag tror att det blir av vital vikt för Marinen. I skrivande stund ser ju framtidsutsikterna för en marin utveckling inte särskilt ljusa ut. Med tanke på utvecklings- och anskaffningstider avseende ny materiel, måste man redan nu fatta strategiskt viktiga beslut som påverkar förbandens förmågor efter 2020. Vi har redan idag förhållandevis gammal materiel och den måste omsättas till stor del strax efter 2020. Med andra ord kommer nästa försvarsbeslut innebära ett strategiskt vägval avseende den marina förmågan i framtiden. Jag vill ju givetvis gärna tro att man inser behovet av de marina förmågorna och att man därför vidtar åtgärder för att dessa skall kunna innehållas även i framtiden.

Kopplat till den framtida Försvarsmakten är så är som du beskriver här ovan så är försvarsanslaget helt vitalt för att kunna realisera framtidens försvarsmakt. Som vi alla könner till så erhöll Försvarsmakten av försvarsdepartementet i höstas ett uppdraget formulerat i regeringsbeslut 7 där man skulle svara på en mängd frågor på mycket kort tid rörande den långsiktiga ekonomin. ÖB har i senare intervjuer sagt att det var en starkt bidragande orsak till hans sjukskrivning. Hade du och ditt förband någon uppgift i samband med detta arbete?

Förbandets uppgift var primärt av perifer art. Huvuddelen av arbetet med att ta fram underlag till FM svar på uppdraget från Fö utfördes av Högkvarterets olika delar. Men över tiden var vi med och stödde HKV med smärre detaljuppgifter.

Förstod ni förbandschefer hur illa ställt det var med ÖB, fick ni någon information om detta vid ÖB:s chefsmöten?

Jag personligen hade ingen information tillgänglig om hur det var ställt med ÖB. Frågan är om han ens själv visste hur illa det var.

Turerna runt ÖB och Försvarsmakten har ju kommenterats flitigt på många ställen. Följer du aktivt försvarsdebatten i media och på bloggar?

Det där går lite upp och ner. Tillgänglig tid medger inte alltid att jag följer debatten i den omfattning jag egentligen skulle vilja. Jag försöker följa de mest frekventa bloggarna såsom din egen, Marinbloggen, WW mfl. Jag har dessutom, efter långt om länge, skaffat mig ett Twitterkonto vilket ju ger en del flashinformation. Däremot är jag dålig på att själv delta i debatten. Det har blivit ett par enklare Twitterinlägg, men att vara så engagerad att jag ger min in på att skriva egna blogginlägg – det räcker helt enkelt inte tiden till för.

Om vi lämnar de övergripande rörande Försvarsmakten i sin helhet och försvarsdebatten, och i stället går tillbaka till ditt eget förband 3. Sjöstridsflottiljen. Hur är läget i stort just nu?

Generellt är läget vid förbandet mycket gott, men det märks tydligt att vi är mitt inne i en ganska stor förändring. Förändringen är stor såtillvida att vi just nu genomför en rejäl generationsväxling på fartygssidan. Främst märks detta i övergången till Visbykorvetter, men det är ju inte den enda förändringen på fartygssidan. Vi har ganska nyligen tagit leverans av moderniserade minröjningsfartyg av Kosterklass, HMS Sturkö skall genomgå en  större ombyggnad med start nästa år samtidigt som minröjningsfartygen skall genomföra en generalöversyn. Parallellt med detta planerar vi för en avveckling av HMS Stockholm och HMS Malmö samt våra bevakningsbåtar för att istället, inom några år, ta leverans av två Göteborgskorvetter i olika konfigurationer. 

Som lök på laxen sker en stor förändring på personalsidan med inrättande av ett tvåbefälssystem samtidigt som vi avskaffat värnplikten. Vi är ganska vana vid att leva med ständiga förändringar, men just nu känns det som om vi är och naggar i kanten av vad som personalen mäktar med. Fokus hos oss just nu är att komma i bås med det nya så fort som möjligt så att vi kan koncentrera oss på kärnverksamheten. Fokus är alltså att vi skall vara det ständigt insatsberedda förband vi har uppgift att vara. Vi har en bit kvar innan vi är där fullt ut, men min övertygelse är att vi är på väg i rätt riktning.
Om du måste lyfta fram flottiljen största problem just nu (vi undviker ordet utmaning när vi egentligen menar problem) respektive det mest positiva, vad skulle du lyfta fram då?

Vakansläget! Och det problemet är egentligen tudelat. För det första har jag ett antal ”riktiga” vakanser. Det vill säga att jag har befattningar som det idag inte finns något namn till. Problemet med dessa är att det inte går att fylla dessa luckor med nyutexaminerad personal. Det handlar om erfarna besättningsmedlemmar på bl.a. tjänstegrenschefsnivå. Den andra delen av problemet är alla de bemanningsuppdrag där jag tvingas bemanna andra delar av Försvarsmakten med personal som jag inte får ersätta. Det innebär ju att jag i det stående insatsförbandet, som i den bästa av världar skulle varit fullbemannat, tvinga leva med ständiga luckor. Jag har ju inga reserver eller T-förband att ta av.  

Det kan tyckas petitess-aktigt att gnälla över några få luckor i en fartygsbesättning, men varje individ har flera uppgifter ombord. En sjöman kan till exempel ha till uppgift att vara såväl motormekaniker som FRB-förare och kulspruteskytt. Om han försvinner blir bristen i fartygets förmåga uppenbar. Det kan i värsta fall innebära att en enskild vakans omöjliggör losskastning.

Ja, vakansläget är onekligen stort i hela Marinen. Men trots vakansproblemen har du lyckats bemanna upp det största fartyget i din flottilj. Du har nyligen sänt iväg insatsstyrkan ME-03 som med HMS Carlskrona som nu är på plats och löser uppgift i Indiska Oceanen och Adenviken. Hur har vägen framåt varit rörande att sätta upp styrkan ytterligare en gång? Har allt gått enligt plan?

Ja det tycker jag att det i stort sett har gjort. Detta är ju den tredje gången vi deltar i Operation Atalanta. Givetvis finns det förbättringspotential avseende enskilda frågeställningar. Eftersom förbandet är sammansatt av ett antal olika delar från flera andra förband i Försvarsmakten så finns det många olika synpunkter att ta hänsyn till. I den bästa av världar hade HMS Carlskrona varit klar att skicka iväg i sin dagliga konfiguration, men så är det ju givetvis inte. För det första är ju fartyget i vanliga fall utrustat och bemannat som stödfartyg. Det är ju inte i den rollen hon skickas iväg vilket innebär att vi måste se över vilken materiel och vilka personella förmågor som måste tillföras för att hon skall kunna verka i rollen som OPV. 

Det är en grannlaga uppgift som tar mycket kraft och tid i anspråk. När väl detta är klart skall besättningen samövas med rätt utrustning och med hela besättningen samlad. Det kunde vi inte göra förrän i ett mycket sent skede. Men trots allt var det en mycket kompetent besättning som inledde verksamheten på plats utanför Somalia i början på april. Rapporterna där nere ifrån talar ju om samma sak!

Vad har du som förbandschef för uppgift kopplat till ME-03 nu när förbandet är insatt och således överlämnat till insatsstaben?

Fartyget är ju idag ”TOA:t” (överlämnat) under EU befäl, vilket innebär att jag inte har några uppgifter alls kopplat till vad fartyget gör inom operationen. Däremot har jag ju ett fortsatt ansvar avseende vissa personalfrågor. Det vi idag arbetar med är planer för avveckling och hemkomstverksamhet, men även planering kring den ”leave” besättningen skall ha och därtill kopplad personaltillförsel under leave-perioden.

Något helt annat nu. En sak man ofta hör från den gamla stammen av ytattackpersonal vid systerflottiljen i Stockholm är att många upplever att förbandet fortfarande präglas av att primärt vara en minröjningsflottilj. Tror du att minröjningspersonalen på ditt förband upplever samma sak fast omvänt?

Jag kan inte säga att jag har upplevt det som något problem på flottiljen. Visst är det så att det slängs ut pikar då och nu, men det är alltid med glimten i ögat. Jag tror att den integrering vi har gjort här i samband med bemanning av Visby-korvetterna har varit starkt bidragande till att vi nu till stora delar är en sjöstridsflottilj. Men vi har även roterat personal mellan de äldre korvetterna och minjaktfartygen i förhållandevis stor omfattning.
Kopplat till ovanstående. Anser du att vi valt rätt väg att gå med inrättandet av sjöstridsflottiljer, och framför allt, hur ser du på framtiden? Tror du att vi kommer att bibehålla nuvarande organisationsstruktur under överskådlig tid? Det har ju tidigare talats om att slå ihop flottans förband till en enda eskader motsv. med basering på två platser?

Med tanke på det stålbad vi i Marinen genomgick i samband med FB04 tror jag att det var den enda möjliga vägen att gå. Alternativet hade varit att bibehålla en ytstridsflottilj och en minröjningsflottilj. Den geografiska uppdelningen mellan syd och ost hade då tvingat fram en lösning som hade varit mer eller mindre katastrofal. Antingen hade det varit nödvändigt att placera den ena flottiljen i Karlskrona och den andra på Berga eller också att dela upp bägge flottiljerna på två ställen. Det första var ju i princip det som hände med ubåtsflottiljen och där lider man fortfarande rejält av de konsekvenser som uppstod då. Den andra lösningen har vi också provat på, om än bara på divisionsnivå, och har då kunnat konstatera att det inte fungerade så särskilt bra. Kontentan av detta är ju då solklar- jag anser att vi behöver ha såväl ytstrids- som minröjningsförmåga både här i Karlskrona och på Berga över tiden.



Huruvida det är lämpligt att slå ihop båda flottiljerna till en eskader kan man ju diskutera för- och nackdelar. Här är det också viktigt att ta med i diskussionen huruvida vi pratar om basorganisation eller insatsorganisation. Tittar vi på våra grannländer Norge och Danmark så finns ju där en Norwegian respektive Danish Task Group. Jag anser att det finns stora fördelar med att vara organiserade i en s.k. ”Type Organisation” ur ett produktionshänseende och här är nuvarande flottilj och divisionsstruktur sannolikt mest lämplig, men jag kan också se att en s.k. ”Task Organisation” eller ”Warfare Organisation” kan vara bäst lämpad för insatsuppgifter och här kan jag se fördelar med en eskaderlösning, eller vad man nu väljer att kalla den. Detta behöver, enligt min uppfattning, noga analyseras och tills vidare förordar jag att nuvarande struktur bibehålls.

När vi ändå är inne på organisation. Divisionsstaberna vid ditt förband har vad vi förstått växt efter omstruktureringen. Varför har man valt den vägen, och har ni hittat en bra arbetsordning för att optimera arbetet vid förbandet?

Det där är en fråga jag ofta får höra. Visst; det är ett oomkullrunkeligt faktum att divisionsstaberna har vuxit de senaste åren, men det är från ett minimalt utgångsläge. Storleken på staberna har dessutom varierat över åren. För inte så länge sedan var de av ungefär samma storlek som nu, för att under några år successivt minska till att i stort sett vara helt borta några år. När jag var divisionschef på korvettdivisionen bestod ”staben” av mig själv och en adjutant. Det var ingen fungerande ledningsresurs utom i mycket begränsad omfattning.
Idag ser vi över HUR vi ska leda marinen – från MTCH och hela vägen ut till enskilt fartyg. Det innebär att vi kontinuerligt ser över storlek, struktur och kompetens på de olika ledningsnivåerna. Jag är övertygad om att vi inom en snar framtid har satt ner foten hur detta skall ske, men om det innebär att staber på olika nivåer kommer se likadana ut som idag vill jag låta vara osagt.

En annan anledning till utökningen är att det ger oss en möjlighet att avdela personal till bemanningsuppdrag utan att behöva nagga på besättningarna. Om vi sedan behöver kalla tillbaka personalen beroende på ett försämrat hotläge eller av annan orsak är startsträckan kortare för att komma igång med stabsarbete än vad det skulle vara att behöva bygga ihop en fullt fungerande fartygsbesättning.

Det finns uppgifter som gör gällande att PTK verksamheten som i dag är organiserad under ditt förband skall flyttas över till SSS från årsskiftet. Man kan i detta beslut se en renodling av förbandet till ett insatsförband när denna PROD-del flyttas. Är det en korrekt iakttagelse?

Ja det är korrekt! Vi arbetar just nu utefter en inriktning att PTK organisatoriskt skall överföras till Sjöstridsskolan. Det finns som i alla andra frågor fördelar såväl som nackdelar med detta. Utan att gå in på alla detaljer så ser jag fördelen med att mitt förband ytterligare renodlas till att bli ett rent insatsförband då PTK har varit den stora basorg-delen av flottiljen.



De övergripande skälen till att omorganisationen sker är sannolikt att man på det sättet koncentrerar utvecklingsfrågor till en plats utanför HKV. På SSS finns ju redan tidigare det som kallas för FunkE och som huvudsakligen sysslar med utvecklingsfrågor. En annan anledning är att PTK utvecklas mot en övergripande marin utvecklingsenhet med ansvar för all provtursverksamhet i Marinen. De senaste har ju fokus legat på Visbyprojektet, men redan från årsskiftet 12/13 så har amfibieuppgifterna tillförts vilket inneburit att jag idag har fyra medarbetare på Berga som sysslar med dessa frågor. Allteftersom nya projekt rullar igång så kommer dessa att hamna under en hatt. 

Ett känt problem är att personalhanteringen genom införandet av PRIO trycks nedåt till den första linjens chefer. Detta har på många förband inneburit att chefer inte har tid för sin huvudtjänst i den omfattning man vill. Ser läget likadant ut vid ditt förband?

Jag är övertygad om att det ser likadant ut i hela Försvarsmakten. Man kan tycka vad man vill om PRIO – det har man även gjort om alla andra införanden av nya stödsystem. Palasso skulle aldrig fungera minns jag att det hette. Jag är övertygad om att vi som organisation kommer lära oss hantera PRIO på ett tillräckligt fungerande sätt framöver. Då gäller det att kunna acceptera att alla inledande styrningar kanske inte var så bra utan att de överses och man successivt kommer fram till en bättre lösning. I min värld är det kärnverksamhet man skall syssla med längst ut på linan och inte administration, men med det sagt så tror jag inte att vi någonsin kommer att komma bort från det helt och hållet. Däremot är jag övertygad om att vi som alltid kommer finna en tillräckligt bra medelväg. Så gör vi väl alltid här i mellanmjölkens land.

Mellanmjölkens land, en mycket bra beskrivning av mycket som sker… Åter till personalfrågan som kanske är något av de viktigare ämnena att diskutera. Finns det något annat du vill lyfta fram kopplat till just personalfrågor?

Vakansläget är bekymmersamt. Jag utvecklar ju det lite som svar på en annan fråga här, så jag går inte in på det mer i detalj. Men jag kan ju tycka att Försvarsmakten som helhet fokuserar lite för enkelriktat mot några specifika personalproblem av vilka jag inte delar samtliga.

Det är ett nästan totalt fokus på svårigheterna att rekrytera GSS/T. Det är givetvis allvarligt att det är så svårt, men för oss på de sjögående förbanden är detta ett icke-problem eftersom vi i stort sett helt saknar denna kategori. De utmaningar vi har drunknar i hela-försvarsmakts-problematiken. Detsamma gäller det uppmärksammade problemet med GSS-avhopp. Visst, procentuellt har vi också haft relativt stora avgångar, men merparten av de som har slutat har gjort det för att istället påbörja vidareutbildning mot, främst, specialistofficersyrket – Det är ju istället positivt.

Vi upplever idag inget problem att rekrytera GSS. Rekryteringen till de olika officerslinjerna klarar vi också ganska bra, men vi kommer hamna i en rejäl utmaning då Marinen inom kort kommer ”drabbas” av stora pensionsavgångar, vilket innebär att vi måste öka rekryteringen ganska rejält för att kunna försörja främst MarinB och SSS med kompetens.

Hur har införandet av tvåbefälssystemet (OF/SO) diskuterats och hanterats på ditt förband? Många officerare i Försvarsmakten är oroliga för att tvingas till att bli specialistofficer mot sin vilja, samtidigt som andra ser det som en möjlighet. Hur har ni hanterat den förstnämnda frågan?

Hela frågan om införande av ett tvåbefälssystem måste ses i sitt sammanhang. Det kommer ta väldigt lång tid innan vi helt och hållet har svängt in i det nya systemet. Jag kan se fördelar med att vi i dag hanterar övergången (avseende omgalonering) på frivillig basis till skillnad från hur vi gjorde förra gången 1983. Fördelen med att göra som vi gjorde den gången är att då blir övergången konkret och inte utdragen i tid. Samtidigt ska vi ha i åtanke att det fortfarande, 30 år senare, fortfarande tjänstgör många officerare som är inskolade i det system vi då hade. Vad vill jag ha sagt med det då? Den frivilliga övergången vi har valt idag kommer innebära att övergångsprocessen kommer pågå under väldigt lång tid – vilket jag kan se som negativt. 

I sammanhanget är det av viktigt att vi tar hand om de kollegor som hamnar på en befattning som inte motsvarar vad individen själv har avsett med sitt yrkesval. Här är det viktigt att vi coachar dessa, vilket till syvende och sist är ett chefsansvar.
Angående tvåbefälssystemet och specialistofficerare. Vi skrev för en tid sedan ett inlägg på bloggen om att de marina förbanden hanterat befordringen av SO på väldigt olika sätt, där till exempel ditt förband inte har utnämnt en enda individ från SOU till OR7 ännu medan andra utnämnt en större mängd. Sakfrågan kvarstår, hur kommer det sig att det inte finns en enad syn på detta inom Försvarsmakten och Marinen? Man skulle kunna påstå att hanteringen av just den frågan får underkänt. Hur ser du på detta?

Att det inte finns en esnad syn på hur detta ska gå till håller jag med om och kan bara beklaga att det är så. Det känns lite som att vi rusade in i det nya utan att ha alla förutsättningar klara vilket ju givetvis är IG. Vi på 3.sjöstriflj har valt att skynda långsamt just i syfte att invänta OR-projektets slutsatser och därpå kommande styrningar. Dessa har nu stadfästs på ett så pass konkret sätt att vi idag kan påbörja övergången på ett mer ordnat sätt utan att riskera att hamna i situationer som i efterhand visar sig ha varit olämpliga.

Vi har nu efter årsskiftet inlett invalidering av personal med därpå inplacering i högre OR-grader än OR6. Jag anser att vi gjorde ett klokt val som väntade tills förutsättningarna klarnade.

Däremot är det fortfarande oklart vad förbandets OR9 skall ha för arbetsuppgifter. Detta måste ensas inom Marinen innan vi kan påbörja rekrytering. Här pågår ett arbete som innebär att vi dagsläget bedömer att rekryteringen kan inledas efter sommaren.

Mycket intressant! Kopplat till detta så har införandet av GSS fått mycket kritik för att det inte var helt genomtänkt, och att det gick alldeles för fort. Ladorna med personal från värnpliktssystemet börjar nu sina. Hur ser du på rekryteringen av GSS till de marina förbanden i framtiden, kommer det att bli ett problem, eller är det redan ett problem?

Vi har så här långt inte haft några problem att rekrytera sjömän till flottiljen. Antalet ansökningar överstiger behovet. Det är inte heller så att vi bara anställer före detta värnpliktiga. Det ”magasinet” är tomt nu. Vi har ju haft anställda sjömän på förbandet ganska många år nu.



Jag tycker att det är olyckligt att det hela tiden framställs som att Försvarsmakten har svårt att rekrytera GSS. Det olyckliga är att det framställs som ett generellt problem. Vi har svårt att ta till oss problemet inte minst vad gäller GSS/T – vi har inga av den kategorin på 3:e! Att dra hela Försvarsmakten över en kam blir sällan bra. Så länge vi kan erbjuda ”ett omväxlande arbete i skärgårdsmiljö” med en mix av övningar och skarp verksamhet (inte nödvändigtvis internationellt), med mycket tid till sjöss, tror jag inte att rekrytering av sjömän kommer vara ett problem.
Har ditt förband stora avgångar i kategorin GSS, och i så fall, vad gör ni för att försöka minska avgångarna?

Visst, vi har avgångar, och procentuellt har de legat i ungefär samma omfattning som övriga Försvarsmakten. Det som, åtminstone hittills, har varit annorlunda är att den stora merparten av de som slutar som GSS har gjort det för att istället påbörja en specialistofficersutbildning. Det tycker jag är mycket bra och det är därför ingenting som jag försöker motverka. Det innebär ju att vi blir tvungna att hela tiden fylla på med ”nya” sjömän, men än så länge har det inte menligt påverkat vår förmåga i respektive besättning.

Rekrytering är alltid ett ämne som diskuteras. Vad tycker du om Försvarsmaktens centrala rekryteringskampanjer? Senaste kampanjen ”Vad håller du på med?” som exempel?

Det är nog tyvärr så att jag måste inse att jag inte riktigt hänger med hur den yngre generationen tänker. För mig personligen var den senaste kampanjen väldigt märklig. Jag har svårt att se, att det är folk som sitter med huvudet i en gummiboll eller tejpar upp sig själv på väggen med silvertape, är de vi behöver i FM. Fast å andra sidan kan jag ju bara konstatera att den målgrupp som kampanjen främst riktar sig till – 18-20 åringarna – uppskattade den betydligt mer än vad den äldre generationen gjorde.

Du är nog inte ensam om att känna att du inte riktigt hänger med i tankegångarna där… 
Vi ska nu övergå till att diskutera materielfrågor, ett annat ämne som engagerar många. Du har nu tagit mot den första operativa Visbykorvetten med alla förmågor implementerade. Det tog över 12 år från sjösättningen av första fartyget till dess att du som förbandschef kunde börja nyttja fartyget operativt. Kommentarer på detta?

Man kan – och kommer med allra största sannolikhet – skriva hela avhandlingar och böcker om Visbyprojektet som sådant. Jag kommer inte göra det här och nu, men synpunkter har jag givetvis. Jag var närvarande, som ung örlogskapten, när HMS Visby sjösattes. Ingen kunde väl då ana att hon inte skulle levereras förrän 12 år senare. Som jämförelse kan man ju ta linjeskeppet Stockholm som tog 24 år och linjeskeppet Skandinavien som tog 35 år att färdigställa. Även dessa fartyg modifierades en hel del under tiden från kölsträckning till leverans.



Nu äntligen har vi tagit leverans av det första fartyget i version 5. Det blir ett rejält förmågelyft för sjöstridskrafterna. Vad som nu gäller i närtid är att vi måste implementera fartygstypen i vår dagliga verksamhet. Hur skall de utnyttjas? Vad kan de de facto lösa för uppgifter? Hur skall taktik och stridsteknik anpassas? m.m. m.m.



Tyvärr är det ju inte riktigt det fartyg som ursprungligen planerades som nu levereras – ej heller är numerären så stor som man kunde önska. Men om man jämför med de system som Visbykorvetterna ersätter och/eller kompletterar så är förmågelyftet mycket stort. Visst helikopterförmågan blev aldrig vad det var tänkt från början, men med givna förutsättningar är den tillräckligt bra, framförallt när helikoptersystemet blir sjöoperativt på riktigt. Vad värre är så saknas ju Lv-robot. Men! Då måste man ha i åtanke att det inte alls är så illa som många belackare vill göra gällande. Man uppnår aldrig samma förmåga med ett eldrörsbaserat luftvärn som med ett baserat på lv-robot, men det vi har är top-of-the-line. Så bilden av att fartygen är helt värnlösa är missvisande. Precis som både du och andra framfört i debatten så är vi något bakbundna av sekretess, men så mycket kan jag säga; Vi litar på det system vi har , men med ett tillfört lv-robotsystem skulle förmågan drastiskt öka.

Din beskrivning av luftförsvarsförågan på Visbykorvetterna är kanske en av de bättre och mest nyanserade jag läst. Glädjande! Något annat som diskuterats runt just Visbykorvetterna är ubåtsjaktsystemet. Nu måste även hela ubåtsjaktsystemet HYDRA omsättas då det enligt FMV har nått ”end of life”, något som i sammanhanget får ses som mindre lyckat mht att två av fem fartyg precis levererats i version 5. Hur påverkar detta förbandsproduktionen bär fartygen måste in på varv ytterligare en gång i en nära framtid för att byggas om?
Min uppfattning är att detta inte kommer påverka förbandsproduktionen över huvud taget. Att system faller för åldersstrecket är inget onormalt och med tanke på leveranstiden så är det kanske inte fullt så uppseendeväckande. Att det sedan är olyckligt att det blir så, kan väl vem som helst skriva under på.

Den plan vi idag arbetar utifrån innebär att de fartyg som ännu ej levererats står först i kön för omsättning. Redan levererade fartyg erhåller ny utrustning i samband med kommande översyner. Helt enligt rutin.

Det låter med andra ord som det finns en bra plan för omsättningen av HYDRA. Vi fortsätter med materielfrågorna. MI och C PROD M har tidigare presenterat en alternativ materielplan för Marinen som blev ratad på högre nivå. Den alternativa planen innebar i korthet att allt krut skulle läggas på att bygga två nya fregatter istället för att vidmakthålla och modifiera befintliga fartyg. Var detta förankrat inom den marina chefskretsen?

Ja, det var helt förankrat i chefskretsen innan förändringsförslaget presenterades. Däremot håller jag inte alls med dig i din mycket förenklade bild av vad förslaget egentligen gick ut på. Det handlade om betydligt mycket mer än så. Och begreppet fregatt är ditt eget. Tyvärr ger du en bild som inte stämmer med verkligheten, men jag går inte in på detaljerna här och nu – de finns beskrivna på andra ställen.


Ja, beskrivningen är förenklad och begreppet fregatt är i sammanhanget en egen slutsats. Men om vi ändå utvecklar det hela. Om man lägger samman ett antal pusselbitar i form av redovisningen vid KÖMS seminarium den 2 oktober, Försvarsmaktens öppna materielplan där antalet nya ytstridsfartyg är två till en prognostiserad summa om max 4,9 mdr kronor. Man vill kunna basera helikopter samt bestycka med lvrb. Vi vet även att man primärt vill titta på befintliga koncept som dessutom är möjliga att utrusta modulärt med ”GFE”. Detta sammantaget ger vid hand att exempelvis SIGMA (light frigate/heavy corvette) är ett av få befintliga koncept som skulle passa in i mallen, där av användandet av begreppet fregatt (Skippers bedömning).

Angående en föreslagen tidigareläggning av ett sådant projekt så var väl den uttalade konsekvensen av detta att inte genomföra planerad HTM av Gävle/Sundsvall m.m. utan enbart genomföra livsuppehållande åtgärder för att tidigare kunna frigöra ekonomiska medel till nya ytstridsfartyg. Anser du att det är en bättre analys av dåvarande läge?




Ja den analysen känns bättre och för att börja med det sista så är det helt rätt uppfattat. Den planerade ekonomin för den ombyggnaden skulle föras över på nya fartyg istället. Huruvida de nya fartygen skulle kallas fregatt, OPV eller rätt och slätt patrullfartyg är väl i skrivande stund en ickefråga då det inte är en aktuell väg att gå. Jag anser att det är bättre att använda uttrycket ”Nästa generations ytstridsfartyg” för då har vi inte bundit upp oss åt en viss fartygstyp – befintlig eller tilltänkt. Det ger oss åtminstone en mental möjlighet att välja väg när väl analysarbetet är färdigt.

Ja, det är nog klokt. Men om vi för en stund tillåter oss själva att fundera högt, och även lägger på inriktningsbeslutet från 2009 där det framgår att Marinen primärt skall inriktas för nationella uppgifter i närområdet. Hade det då möjligen inte gett mer nationell operativ effekt att lägga motsvarande summa pengar (4,9 mdr) på att anskaffa dubbelt så många (fyra) nya ”mindre” ytstridsfartyg? Vikten av det nationella perspektivet för Försvarsmakten i sin helhet lär knappast minska om man ser på den senaste tidens utveckling samt debatt i media, men även genom politiska uttalanden?
Det där kan man givetvis väga för och emot intill döddagar. Det är ju en uppenbar brist i att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha för att lösa våra uppgifter på ett optimalt sätt, men i min värld finns det många andra faktorer som påverkar de framtida valen. En mycket viktigt ingångsfaktor är behovet av att kunna basera sjöoperativ helikopter ombord för ett framskjutet utgångsläge. Där var ju den ursprungliga tanken att det skulle ske på våra nya stödfartyg vilka vi ju just nu inte ser ut att få inom överskådlig framtid. Då blir följden att vi behöver kunna basera dem på annan enhet, och talar vi om helikopter 14, som ju är den helikopter som kommer få sjöoperativ förmåga fullt ut så saknar vi en sådan baseringsmöjlighet idag. Det är ju givetvis inte den allenarådande anledningen till ovanstående ståndpunkt, men i min värld väger den ganska tungt.

Att vi inte har det antal kölar vi skulle vilja ha är vi helt överrens om. Nu har vi pratat framtid och nya fartyg, men hur ser då läget ut för de gamla trotjänarna, korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö som nästa år fyller 30 år. Hur länge ska de leva kvar som läget ser ut just nu?

Den plan som nu ligger säger att de som längst kommer vara kvar 2015 ut. Huruvida det blir så eller om tidsplanen kommer förändras kan jag bara spekulera kring. Det känns ju alltid surt när de fartyg man själv tjänstgjort på utrangeras, men så är ju tidens gång. HMS Stockholm har ju varit ”mitt” fartyg under många år där jag har tjänstgjort i olika befattningar och inte minst som FC, men damerna börjar bli lite till åren komna så tiden måste ju ha sin gång. Det är väl bara att konstatera att det gäller även för undertecknad. De flesta av de fartyg jag tjänstgjort på har ju redan avvecklats. Snart är det bara Falken och Pelikanen kvar!

Det planeras nu för att genomföra en GÖ/HTM för korvetterna Gävle och Sundsvall, där respektive sjöstridsflottilj skall tillföras ett fartyg vardera. Hur ser läget ut i den frågan just nu? Kommer planerade åtgärder att genomföras enligt plan?

Det är min uppfattning, ja! Huruvida tidsplanen kommer att kunna innehållas återstår väl att se, men vi planerar i dagsläget för att bemanna de två fartyg som skall tillföras 3.e. Som du ju väl känner till så har vi ju bara haft fartyg ur Göteborgsklassen i linje på 3:e under en mycket kort period. Detta innebär ju att vi kommer vara tvungna att typutbilda besättningarna, vilket kommer ta tid i anspråk – något som sannolikt kommer påverka bemanningen på andra fartyg.

Det finns även en plan för att modifiera korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar som skall ersätta de mindre bevakningsbåtarna. Har man funderat över bemanningen av dessa för att kunna nyttja dem mer effektivt över tiden som ex.flera besättningar till varje skrov?

Ja det har vi. Detta blir ju en utmaning som heter duga. De två Kalmar-vedettbåtarna skall ju faktiskt ersätta hela sju andra enheter. Det säger ju sig självt att det inte går rakt av. En lösning är att ha dubbla besättningar, Det skulle medge mer tid till sjöss per fartyg vilket rent tekniskt inte bedöms vara negativt. Det finns nu ett förändringsförslag inlämnat om dubbla besättningar, men det har legat några år nu och att i dagsläget äska mer personella resurser är ju inte helt enkelt. Vi ser också över möjligheten att nyttja andra enheter för sjöövervakningsuppgifter, så jag tror att allt kommer vara utrett och klarlagt tills de ”nya” fartygen levereras.



När man intervjuar en sjöstridsflottiljchef får man inte glömma bort det andra viktiga benet, minröjningsfartygen. Angående sjöminröjningsförmågan och det fartygsbestånd Marinen har där, så kan vi ju konstatera att, trots att fartygen i Kosterklassen nu är gamla så har de fått ett nytt liv och nya förmågor genom den senaste stora ombyggnaden. Det känns som att just dessa fartyg nu blivit mycket vassa när det gäller minröjningsförmågan, men även när det kommer till att kunna svara för eget luftförsvar på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Minröjningsdivisionerna genomför ju som vi kan läsa om på olika ställen dessutom regelbundet skarpa insatser. Delar du den bilden, och hur länge bedömer du att dessa fartyg kan tjänstgöra innan man behöver titta på ersättare?  

Ja, den bilden delar jag absolut. men fartygen börjar bli till åren komna och deras livslängd är ju långt ifrån oändlig. Min bedömning är att vi ganska omgående behöver börja skissa på ersättare. Vilken typ av fartyg det handlar om vill jag låta vara osagt, men de nuvarande fartygen bör ha en bedömd livslängd till strax bortom decennieskiftet.

Den förmåga som dessa fartyg med sina kompetenta besättningar numera besitter är ett jättelyft jämfört med tidigare. Jag var själv ombord under ett par dagar tidigare i veckan och kunde ju då på plats och ställe följa hur man på västkusten hittade minst två tyska WW II minor och dessutom destruerade två av dem. Det där blev ju rejält uppmärksammat i massmedia i mitten på veckan, vilket ju på ett tydligt sätt belyser värdet av den skarpa verksamhet vi bedriver med våra enheter. 

Detsamma skedde samtidigt på ostkusten där 42.minröjningsdivisionen opererade. Samtidigt här hemma pågår utbildning och övning vilket ju sammantaget visar på att vi är just det vi ska vara; ett insatsberett insatsförband. Sedan finns det ett antal frågor som stör den bilden, inte minst det bekymmersamma personalläget  vilket jag belyst på annan plats i den här intervjun. Kommande utmaningar avseende antal enheter, vapensystem m.m. har också belysts på annan plats.

Vi står också inför ett enormt omsättningsbehov av ytterligare materiel inom Marinen som är oerhört kostnadsdrivande. Exempel är nya stödfartyg, ny ubåt, anskaffning av lvrb till Visby, omsättning av RBS-15, omsättning av Tp45 bara för att nämna några projekt. Hur realistiskt är det att tro att man kommer att gå i mål med allt detta inom en rimlig tid m.h.t. det ekonomiska läget? Följdfrågan är då självklart, vad skulle det innebära för Marinen om dessa projekt inte blev av?

Ur det marina perspektivet ser nu liggande inriktning riktigt illa ut. Om inget av projekten skulle realiseras blir konsekvenserna gigantiska – det säger väl sig självt. Men samtidigt så är det nog tyvärr något orealistiskt att tro att alla projekt vi önskar få till stånd faktisk blir realiserade inom den tidsperiod vi helst hade sett. Jag tror på att våra beslutsfattare – politiska såväl som militära – inser problematiken och att vi därigenom kommer se en förändring till det bättre. Blir den så bra som vi skulle vilja se den? Nej, knappast? Blir den tillräckligt bra? Förhoppningsvis.

Delar din ovanstående analys, och vi får hoppas att din bedömning av att läget kommer att förbättras. Vi ska avsluta med två operativa frågor. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden gått förlorad i samband med att allt fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?

Jag skulle vilja påstå att vi inte har lidit så mycket av den internationella fokus vi haft de senaste åren. Åtminstone inte om man jämför med andra delar av FM som kanske varit 100% fokuserade på Afghanistan och/eller NBG. Men nog är det så att vi tappat en del i förmåga., men det finns många andra anledningar till det – inte minst det faktum att vi mer än halverat antalet fartyg i Flottan. Det sätter ju sina spår i förmågan. 

För att få till ett SIS-kryss behövs ju minst två enheter plus något att spana efter. Så många är vi ju – ibland!

Idag genomför vi övningar med ett annat bakgrundscenario än vad vi gjorde för några år sedan. Det innebär också en förskjutning av huvuduppgifter mot sjökriget. Men som helhet är förändringarna inte så stora. Icke förty så kommer vi under de kommande större övningarna lägga mycket kraft på att återta det vi trots allt har tappat, så visst! En viss fokusförskjutning mot grundbulten väpnad strid kommer att ske.

Har man i Marinen dragit några viktiga operativa erfarenheter från ubåtsjakten på västkusten i september 2011 och har man i så fall hunnit hanterat och implementera dessa på ett bra sätt?

Självklart har Marinen dragit erfarenheter av verksamheten. Och lika självklart har vi till del kunnat omhänderta dessa. Vilka och hur kan jag av naturliga skäl inte redovisa här. Det är ju i sammanhanget enkelt att konstatera att vi idag inte har samma förutsättningar som vi hade för ett par decennier sedan. Nu gäller det att ta vara på de resurser vi idag förfogar över och av dessa få bästa möjliga out-put.

Med dessa sista rader tackar vi dig Magnus Jönsson så mycket för intervjun, och framför allt för att du tagit dig tid till att svara så utförligt på frågorna som du gjort. Skipper önskar dig fortsatt lycka till i arbetet som chef för Tredje Sjöstridsflottiljen. GMY!



Tidigare intervjuer:
Thomas Engevall – Chef för införandet av PRIO
Fredrik Norrby – Chef för 1. Ubåtsflottiljen

Dagens media

Debatten går fortfarande het om den ”ryska påsken” och dess fortsättning.

Insatschefen Anders Silwer ”besökte” i dag försvarsutskottet och svarade på ledamöternas frågor. Det mest anmärkningsvärda är nog det faktym som Allan Widman meddelar, att försvarsutskottet inte fått information om Försvarsmaktens incidentberedskap under de senaste 11 åren.

För övrigt så blir det dock något märkligt när media, och den annars så pålästa Rolf K Nilsson tar upp det faktum att Ryssland bedriver signalspaning mot Sverige och framställer det som något provocerande och konstigt? Då bör nog vän av ordning fundera på vad FRA sysslar med och varför Försvarsmakten opererar med fartyget HMS Orion och de båda S 102B flygplanen. Bortsett från detta så är Rolf K Nilssons inlägg mycket läsvärt.

Här nedan finns länkar till det som skrivits i media och på bloggar i ämnet under dagen.

Ska man enbart läsa ett enda inlägg i ämnet så ska man läsa Johan Wiktorins inlägg på Försvar&Säkerhet. Mycket välskrivet!

Veckans%20politik

Se veckans politik med Ulf Kristoffersson där han intervjuar Allan Widman och Peter Hultqvist om incidentberedskapen och NATO-frågan. Ytterst anmärkningsvärt att inte socialdemokraterna ens vill ta NATO-frågan till debatt. En stor anledning till att socialdemokraterna inte kan bli ett trovärdigt regeringsalternativ efter nästa val när det kommer till försvarspolitiken är just inställningen till detta.
Nytt%20intr%C3%A5ng%20av%20ryskt%20spionplan

Media: SVT, SVT2, DN, DN2, DN3, DN4SR, SvD, SvD2, SvD3UNT, Debatt SVT,
Bloggar: Staffan Danielsson, Försvar & Säkerhet, Lantvärnet, Sjätte mannen, Westerholm, SO, Lantvärnet, Wiseman

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.

Mikael ”Duke” Grev

Reflektioner kring en ej heltäckande jaktberedskap (uppdaterad 25/5 07.00)

Diskussionens vågor har gått fortsatt höga under dagen. Blåmärken kommer att uppenbara sig imorgon för alla gånger man tagit sig för pannan för det ena märkligare uttalandet efter det andra.

– En av dagens absurdaste åsikter är att Försvarsmakten endast publicerar denna nyhet för att få anslagsförstärkning. Menar man på fullt allvar att försvarsmakten eller någon skulle ha uppmuntrat Ryssland att genomföra övningar med kryssningsrobotanfall mot svenska mål? Sorgligt underhållande.

– Expressen står förmodligen för dagens största scoop om att regeringen med statssekreteraren Gunnar Wieslander (tidigare kommendör och chef ubåtsflottiljen) manövrerar för att bli av med ÖB och har fortsatt med en genomförandegrupp version 2 bakom ryggen på övriga allianspartier.

– En av dagens största diskrepanser är hur Ryssland plötsligt offentligt avslöjas öva något som Regeringens främsta försvarspolitiska företrädare inom Moderaterna påstår inte förekommer och inte överhuvudtaget skulle kunna förekomma.

– Dagens största besvikelse utgörs av försvarsmaktens insatschef Anders Silwers uttalanden som fått många försvarsanställda att knyta händerna i fickorna och undra vad han egentligen håller på med. Anropa flygplanen på radio? Vi startar på det som är viktigt? Titta på transpondrar för att se vad det är? (Normalt att flyga med dessa avstängda vid liknande övningar, vilket är en av anledningar till behov av incidentberedskap på Island) Mycket märkligt alltihopa.

– Dagens största ”vad sysslar ni egentligen med” utgörs av det faktum att en rad försvarspolitiker i försvarsutskottet uttrycker en oerhörd förvåning över att Sverige inte har en H24-beredskap med jaktflygplan. I flera öppna dokument, bl a årsredovisningar har man kunnat läsa att Försvarsmakten upprätthållit incidentberedskap med jaktflygplan under vissa tidsperioder. Inom Försvarsmakten finns ett dokument kallat Försvarsmaktens insats- och beredskapsorder som styr vilka förband som ska upprätthålla beredskap och vid vilka tidpunkter. Detta dokument utgör grunden för svenskt försvar. Är man så dåligt infomerad och påläst om detta dokument som fallet verkar vara så är det bara att konstatera att vi inte har ett fungerande försvarsutskott som kan ta ansvar för landets kort- och långsiktiga försvarspolitik och i vissa delar även säkerhetspolitik. Hade jag vetat det för säkert när jag här om veckan intervjuades till en tidning vars nästa nummer kommer ut kommande vecka, hade jag definitivt tagit upp detta exempel. Nu handlar rådet till försvarspolitikerna mer om att man måste sätta sig in i Försvarsmaktens förmågor av idag genom att ta del av även de mer specificerade erfarenheter av de större övningar som försvarsmakten genomfört det gångna året, som t ex Flygvapenövningen, Kompass -12 och så vidare. Har man inte en korrekt och specificerad bild av dagens förmåga, kan man omöjligt fatta rätt beslut för framtiden.

Det verkar i och för sig som om inte alla i Försvarsmakten heller har riktigt koll på hur det ligger till: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum.” Falsk varudeklaration?

Slutligen är marginaleffekten en intressant fråga för diskussion. Som i princip alltid så är det de pengar som ligger närmast marginalen som ger störst effekt. Därav blir effekterna oproportionerligt stora när man genomför snabba neddragningar. Vi har sett det förut många gånger i Försvarsmakten när en finansminister lyder Göran Perssons gamla råd att den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret. Det senaste exemplet är det amerikanska flygvapnet som på grund av för den nationen rätt modesta besparingskrav nu ställer en tredjedel av flygvapnet på marken fram till nästa budgetår börjar (oktober).

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om. En frågan man också kan ställa sig är huruvida det är värt att avsätta rätt omfattande resurser i flygvapnet för att låtsas hålla en beredskap på Island när resurserna hemma inte räcker till en heltäckande nationell incidentberedskap?

Lyssna gärna på försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som intervjuas i P1 Studio Ett om den ryska övningen mot Sverige. Flera intressanta åsikter uttrycks. Inte minst är det intressant hur det går alldeles utmärkt att gömma sig bakom ”expertmyndigheten” Försvarsmaktens bedömningar i detta läge, men när det handlar om andra frågor som behov av personal, ekonomi eller materielanskaffning så är myndigheten inte betrodd utan då styr man med järnhand som politiker. Widegren talar i intervjun om ”luftberedskap”. Det är förmodligen ett ord sprunget ur samma stam som ”luftförsvar” och ”luftslott”.

Sista ordet i den här soppan är långt ifrån sagt.

Uppdatering 24/4 08.25: Uppdaterat ett antal länkar utifrån morgonens ledarsidor i landsortspressen. När man läser tidningsartiklarna slås man av att bara för att SvD skrivit om en enda händelse så utgår samtliga från att det bara handlar om en enda händelse. Låt oss hoppas att så är fallet.

Uppdatering 25/5 07.00: Ännu ett besök kan nu avslöjas av SvD. Dock rör det sig om ett av de mer harmlösa besöken. Såväl övningsverksamhet som prov- och försök med ny krigsmateriel, t ex Saabs provflygningar, är högintressant för signalspaning. Det gäller att tänka till när man signalerar i klartext, såväl tal som elektroniskt. I höstas återfanns t ex mailkonversationer mellan HMS Carlskrona och understödjande helikopterförband på ett ryskt forum för ”radioamatörer”, vilket bör tjäna som en påminnelse om att det finns alltid någon som lyssnar och som kan ha helt andra avsikter. (SR, Aft, SVT)

SvD, 2DN, 2, SRExpressen ledare, Norra Västerbotten ledare, Aft, 2, Kristianstadsbladet ledare, HD, Eskilstuna-Kuriren, BLT, SvD Brännpunkt, GP ledare, Norrbottens-Kuriren ledare, NWT, Corren, UNT, SN, GD, Hela Gotland – Sagan om det svenska försvaret, Folkbladet

Uppföljning av debatten om incidentberedskapen


I går gick debatten om den ”ryska påsken” och den då obefintliga jaktberedskapen för högtryck. 

Det här är givetvis mycket pinsamt för alla inblandade parter vilket omfattar såväl regeringen som Försvarsmakten. På ett sätt måste man ha viss förståelse för alla som tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns resurser till att hålla två JAS 39 Gripen i jaktberedskap dygnet runt trots att det avsätts drygt 40 miljarder skattekronor till försvarsanslaget varje år. Eller som miljöpartiets ledamot i försvarsutskottet Peter Rådberg uttryckte det.”Helt jävla obegripligt, på ren svenska”. Så kan man tycka vid en första anblick. Men om man är lite mer insatt i hur saker och ting hänger samman som Väpnaren är, så är det egentligen inte alls så särskilt konstigt att det blir så här dåligt under vissa perioder.

Det är flera saker som är anmärkningsvärt i hela den här historien, och runt mycket annat just nu. Detta inlägg kommer att avhandla några av de mest anmärkningsvärda sakerna som kommit fram under dagen.

Till att börja med är det högst anmärkningsvärt att inte ens försvarsutskottets medlemmar, d.v.s. våra så kallade försvarspolitiker (förutom Allan Widman som har koll på läget och Moderaterna) inte kände till detta faktum. Ånyo kan man konstatera att regeringen har brustit i att informera berörda riksdagsledamöter om läget. Inte ens försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) förstod hur illa ställt det var med möjligheterna att upprätthålla jaktberedskap från en flygplats 365/7/24.

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist.

Det kommer nu även kritik även från utländska experter som frågar sig varför inte Sverige har en bättre beredskap än så här? Allan Widman (fp) uttrycker att det är Försvarsmakten och inte regeringen som skall hålla riksdagsledamöterna i utskottet informerade. Men då kan man undra hur det ska gå till då Försvarsmakten som bekant enbart informerar uppdragsgivaren som i det här fallet är regeringen. Om riksdagen ska informeras i särskilda frågor så kräver det givetvis en särskild begäran. Så den lotten bör rimligtvis falla tillbaka på försvarsutskottet.

Nästa märklighet står försvarsminister Karin Enströ(m) för. Mitt i allt detta, där debatten handlar om en obefintlig svensk jaktberedskap. Där Ryssland övar attackföretag mot Sverige, och där de enda som var vakna på långfredagen var NATO i egenskap av Danska F-16 baserade i Baltikum(!) Efter att nu flera oberoende debattörer och politiker ånyo konstaterat att ett NATO-medlemskap är mer eller mindre ofrånkomligt, så kommer det fler konstigheter ur Karin Enströms mun. För en tid sedan var det huvudsakliga argumentet från ministerns sida mot att diskutera ett NATO-medlemskap, att socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera frågan. Något som i sig själv är ytterst anmärkningsvärt. Men nu levererar Enströ(m)  en kovändning där hon hävdar att argumentet mot ett NATO-medlemskap nu istället är att vi har försvarsgarantier från EU!

”Swedish defence minister Karin Enström has said her country is not in Nato partly because the EU treaty contains its own security guarantee.”

Även här kan man konstatera att ÖB är på kollisionskurs med regeringen då Sverker Göranson tidigare mycket riktigt konstaterat att EU inte är en försvarsallians. Frågan Enström måste ställa sig är vilka EU-länder som i händelse av krig/kris kommer att förfoga över en militär överkapacitet att ställa till Sveriges förfogande när vi ropar på hjälp? Dessutom är alla EU-länder utom fem dessutom redan NATO-medlemmar och har sin militära lojalitet där, vilket ytterligare ställer Enströms påstående på sin spets! Är det Finland, Cypern, Malta, Österrike eller Irland som Enström anser ska komma till vår undsättning?

Det allra mest beklämmande runt hela den här historien är de uppgifter som gör gällande att statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare Gunnar ”Visslan” Wieslander, tidigare flottiljchef vid ubåtsflottiljen, har uttryckt att ÖB Sverker Göranson bör avgå! Om detta stämmer är det ett nytt försvarspolitiskt lågvattensmärke från det nymoderata hållet. Vi ska heller inte glömma att nämnda ”Visslan” tillsammans med försvarsdepartementets statssekreterare, den osäkra Carl von der Esch och finansdepartementets Hans Lindblad utgjorde ”genomförandegruppen v2.0” och som hade till uppgift att ”skapa balans i försvarets utgifter”. Statssekreterargruppen ska dock enligt uppgifter ha blivit stoppade av de övriga regeringspartierna men ska ha fortsatt sitt arbete i det tysta genom ”Visslan” och von der Esch egen försorg under stort hemlighetsmakeri.

– Den här speciella gruppen blev stoppad, men sedan har man fortsatt ändå, fast man kallar det internt regeringsarbete och det nu sker informellt, säger en källa.

Media från dagen

Kritik%20mot%20att%20F17:s%20incidentberedskap%20st%C3%A5r%20kvar%20p%C3%A5%20marken

Allt%20fler%20ryska%20flyg%C3%B6vningar 

Peter%20Hultqvist:%20Inte%20n%C3%B6jd%20med%20den%20svenska%20beredskapen
F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning 
Lyssna även på klippet från Studio Ett här nedan där Cecilia Widegren intervjuas om den ”ryska påsken” och försvarspolitiken. Widegren pratar om att vi ständigt har en ”luftberedskap” (suck!) Det Widegren egentligen menade var att Försvarsmakten ständigt upprätthåller ”luftrumsövervakning”. Men Widegren har egentligen helt rätt. Hela försvaret börjar dessvärre likna ”luft”. Även Rolf K Nilsson, PJ Anders Linder och f.d. försvarsminister Anders Björck kommenterar den nymoderata försvarspolitiken. I inlägget fortsätter Widegren att mangla sina lögner om att man satsar på Försvarsmakten, gör krafttag rörande försvarsförmågan och använder den s.k. NATO-värderingen som argument. Men tyvärr Cecilia, argumentent håller inte längre och det borde du förstå själv vid det här laget!



För den som vill vet hur ”det gamla värdelösa invasionsförsvaret som inte kunde någonting” fungerade (ironi förekommer). Det vill säga det försvar som enligt Widegren var mycket sämre då för 20 år sedan än nu, så rekommenderas nedanstående film. Den förklarar hur det fungerade när incidentberedskapen upprätthölls H24 från flera flottiljer på ett föredömligt sätt!




Media: SvD 1 2 3 4 5AB, Corren 1 2, DN 1 2 (Allan Widman) 3, NT, Kuriren, NWT, Exp
Bloggar: Sjätte mannen, Rolf K Nilsson, Westerholm, Newsmill W&A, Gripen News

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvDAftonbladet 1 2, 3DN 1 2 3 4, 5, 6Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: SkipperCornucopia 1 2, Johan Westerholm2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. ”Mellandagskriget”. Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är ”självständig” under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen ”Midsommardans”. ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok ”Midvintermörker”. Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i ”Midvintermörker”.

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

– Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

– Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

– Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

– Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

– Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien ”Det finns inga smålänningar” där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. ”Morgonsur”, W, P.R, ”Stingray” och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

”På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar.”

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen ”Flatline”, vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om ”Midsommargryning” att den är inte lika bra som ”Midvintermörker”, men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

”Pooling and sharing” av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg


Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

(s) – ”En mycket medveten upprustning på den ryska sidan”

Intervjun är den första i en serie om förhoppningsvis åtta intervjuer med riksdagspartiernas försvarspolitiska talespersoner. Jag har ingen ambition i denna att göra berättande intervjuer som beskriver miljöerna som Svenska mässan i Göteborg och försvarsutskottets kansli eller själv kommentera skeendet, utan det blir raka frågor och svar. Jag har heller inte ambitionen att bedriva s.k […]

Leda från täten

I USA finns ett uttryck som heter något i stil med ”…everything but the kitchen sink”. Med det menar man att man satsar allt för att nå ett mål eller för att stoppa en motståndare. Men det finns exempel när man t.o.m. är beredd att satsa mer än så. I varje fall en toalettstol!
Ovanstående bild, som jag hittade när jag slösurfade på nätet, fick mig att börja undra kring historien bakom bilden. Efter en kort stunds letande hittade jag denna berättelse.

572 was flown by CDR C. W. ”Bill” Stoddard. His wingman in 577 (which was my assigned airplane) was LCDR Robin Bacon, who had a wing station mounted movie camera (the only one remaining in the fleet from WWII).

The flight was a Dixie Station strike (South Vietnam) going to the Delta. When they arrived in the target area and CDR Stoddard was reading the ordnance list to the FAC, he ended with ”and one code name Sani-Flush”. The FAC couldn’t believe it and joined up to see it. It was dropped in a dive with LCDR Bacon flying tight wing position to film the drop. When it came off, it turned hole to the wind and almost struck his airplane. It made a great ready room movie. The FAC said that it whistled all the way down.

The toilet was a damaged toilet, which was going to be thrown overboard. One of our plane captains rescued it and the ordnance crew made a rack, tailfins and nose fuse for it. Our checkers maintained a position to block the view of the air boss and the Captain while the aircraft was taxiing forward. Just as it was being shot off we got a 1MC message from the bridge, ”What the hell was on 572’s right wing?” There were a lot of jokes with air intelligence about germ warfare. I wish that we had saved the movie film. CDR Stoddard was later killed while flying 572 in Oct 1966. He was hit by three SAMs over Vinh.

Frågan man kan ställa sig är, varför? Varför hänga på något obrukbart på sitt flygplan som kommer att störa aerodynamiken, skapa stort motstånd och påverka bränsleförbrukningen bara för att se den skapa ett djupt hål i någon av Vietnams risfält? Varför ta denna risk?

Är det dumdristighet? Är det ett vansinnigt vad som spårat ut? Är det ett sätt att visa sig tuff och skapa sig ett rykte bland de övriga piloterna?

Jag tror inte det. ”Billy” Stoddard var divisionschef för VA-25 ombord på U.S.S Midway och en duktig respekterad pilot. Han flög Douglas A-1H Skyraider (eller ”Spad” som de var kända som eftersom de påminde om luftstriderna under VK1) som kanske inte var det vassaste flygplanet i USA:s vapenarsenal ens under Vietnamkriget, men mycket användbart för CAS – Close Air Support. Piloterna som sysslade med detta hade inte samma status som jaktpiloterna som flög F-4 Phantom II och de tog stora risker då de flög på låg höjd och i inte allt för höga farter. Därmed var de utsatta för allt som fienden kunde ta fram. Från luftvärnsrobotar till gamla antika mynningsladdare. Uppdraget var tufft och krävde en ledare som kunde få sina män att ta risker i strid.

Jag tror därför att ”Billy” ville höja moralen på sin division genom att göra något som visar vad som krävs. Dessutom skapade han en historia som det fortfarande talas om. Hans män höjde honom antagligen till skyarna efter landningen och vad som talades om på mässen den kvällen behöver man nog inte ens gissa på.

Samtidigt visade han ett oerhört mod. Det han gjorde har anrika traditioner i de flesta krigarkulturer. De amerikanska indianerna hade liknande saker för sig. Att döda en fiende var modigt. Ännu modigare var att i strid enbart röra vid honom med en ”coup stick”. Mod var också något som indianerna krävde av sina hövdingar. När jag var ung läste jag om Sitting Bull som var känd för att hellre nyttja en ”coup stick” än sitt vapen. Detta gjorde honom respekterad som ledare.

Risken som ”Billy” tog bedömde han nog som motiverad för den vinst det skulle ge i form av en division som slöt ihop bakom honom som chef och var beredda att göra allt som krävs för att vinna en strid. Precis det som behövs under CAS-uppdrag där soldater på marken är helt beroende av att flygplanen når fram och kan slå ut fienden i tid.

En ledare i krig leder sina män från fronten. Det har varit en sanning i alla krig. Det gamla svenska ledarskapet under karolinertiden var att gå längst fram och ta samma risker som sina soldater. Därmed så kunde man också rättfärdiga att begära att de skulle följa och göra samma sak som honom.

Tyvärr så är ledarskapet i fred fokuserat på helt andra saker. Skulle en svensk divisionschef fälla en toalettstol så väntar nog personalansvarsnämnden och en snabb sorti ut ur Försvarsmakten.

Men att leda genom att ta risker kostar. De svenska karolinerna förlorade i strid en hög andel av sina officerare. ”Billy” överlevde heller inte Vietnamkriget. Officiellt ligger ”Billy” Stoddard begraven på Arlingtonkyrkogården. Frågan är om han verkligen ligger i graven, eller om han fortfarande ligger kvar i Vietnams djungel?

 

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.

Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.

Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.

Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.

Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.

Försvarsutskottet underkänner genomförandegruppens arbete!

Den av regeringen tillsatta genomförandegruppen, en märklig företeelse inom den nymoderata försvarspolitiken som kanske är mera känd som ”amatörernas afton”. Ett begrepp som kollegan Wiseman myntade och har skrivit ett antal läsvärda inlägg om tidigare.

Genomförandegruppen har kritiserats hårt från många håll och för ett år sedan riktade riksrevisionen stark kritik mot regeringens oerhört förenklade och högst amatörmässiga sätt att mer eller mindre godtyckligt stryka ett antal planerade materielprojekt, varav ett av de mer katastrofala var det planerade luftvärnsrobotsystemet till visbykorvetterna.

I september lämnade regeringen i från sig en skrivelse där man kommenterade riksrevisionens rapport på ett sådant sätt att det kan tolkas som en axelryckning och fullständig nonchalans. Man ansåg att beslutet var rätt och att man ansåg att man informerat riksdagen om gällande sakförhållanden i tillräcklig omfattning.

Som väl är har ärendet inte dött. I går fattade riksdagens försvarsutskott ett beslut där man kritiserar regeringen på samma sätt som riksrevisionen.

Riksdagen riktar kritik mot regeringens agerande i den så kallade Genomförandegruppen i samband med besparingar inom försvarets materielförsörjning. Riksdagen har inte fått tillräcklig information om vilka konsekvenser besparingarna haft för Försvarsmaktens förmåga, och rollfördelningen mellan regeringen och myndigheterna har varit otydlig. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen. 

Bakgrunden till ställningstagandet är Riksrevisionens granskning av besparingar i materielförsörjningen under perioden 2009–2011 och regeringens skrivelse som behandlar granskningen. Riksdagen menar att Riksrevisionens rapport innehåller omfattande kritik och ser en risk att den svenska försvarsförmågan inte kunnat garanteras. Om det uppstår förändringar i försvarets ambitionsnivåer är det regeringens ansvar att garantera att riksdagen får tillfredsställande information om detta. Riksdagen anser också att regeringen i ett lämpligt sammanhang bör redovisa för försvarsutskottet vad den har gjort för att tydliggöra rollfördelningen gentemot myndigheterna och ge rimliga förutsättningar för att kvalitetssäkra och dokumentera viktiga beslutsunderlag. 



Försvarsutskottet föreslår i sitt betänkande att riksdagen fattar beslut om att ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört om redovisning för riksdagen av förändringar i Försvarsmaktens förmåga och om en tydlig rollfördelning mellan regeringen och myndigheterna för att kvalitetssäkra viktiga beslutsunderlag.

I försvarsutskottet kunde detta klubbas igenom med en rösts majoritet då SD i egenskap av ”vågmästare” i frågan fällde de fyra regeringspartierna som alla reserverade sig mot betänkandet.

Det mest intressanta i sammanhanget är att såväl Folkpartiet genom Allan Widman som Kristdemokraterna genom Mikael Oskarsson, som annars är mycket kritiska till regeringens hantering av försvarspolitiken röstade mot och reserverade sig mot betänkandet. Här har vi tyvärr fått ett nytt bevis för att lojaliteten mot Alliansen och Moderaterna är viktigare än enskilda hjärtefrågor för de små partierna. En sorglig utveckling inom politiken som innebär att en röst på dessa partier i praktiken är samma sak som en röst på Moderaterna.

Lista över de projekt som genomförandegruppen avbröt och/eller reducerade.

Bloggar: Lantvärnet
Media: Riksdag & Departement

Till: Karin Enström (m)

Foto: Försvarsmakten

I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken ”Vi är inget särintresse, Enström” riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.

Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”, för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.

Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år.  Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?

När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.

Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.

Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa ”super-JAS”. Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en ”stor satsning”. Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs ”super-JAS” bara om Schweiz behöver samma flygplan?

Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå

I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?

När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom ”satsningar” och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.

Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!

Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.

Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!

Den svarta måndagen

Det var en mörk dag för försvars- och säkerhetspolitiken när finansminister Anders Borg igår presenterade regeringens vårproposition. Med en dyster prognos för tillväxten skapas inte mycket utrymme för mer pengar till försvaret. Tillväxten är viktig för resurstilldelningen, eftersom fler blir mätta på en större kaka. En del av pengarna som omfördelats från försvarssektorn efter Warszawapaktens […]

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet  Det målas det ofta en … … Läs mer