Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar som ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser […]

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

Akademin

I förra veckan fick jag möjligheten att hålla högtidstalet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det följer här.

Ärade akademiledamöter,

 

Insatsorganisation 2014 dras med flera problem. Ett uppenbart och allvarligt sådant är att den vid utgången av detta år enbart till hälften är rekryterad, utbildad och nödtorftigt övad. Ett annat att den mest sannolikt aldrig kommer att bli klar.

 

Men det finns även skäl att fråga sig hur relevant dess konstruktion någonsin var för försvaret av Sverige? De flesta torde vara beredda att erkänna att kvantitativa brister i stor utsträckning kan kompenseras av eld, skydd och rörelse. Ja, Ni vet; ”man behöver inte binda resurser på Gotland, sådana kan föras dit när och om de behövs”.

 

Låt oss börja med rörelse. Under det sena 90-talet drev delar av det dåvarande försvarsutskottet tanken på en luftburen bataljon. Det skulle vara ett lätt utrustat infanteriförband med hög taktisk rörlighet. Medeltunga transporthelikoptrar som skyddades av eskorterande attackhelikoptrar, som även kunde understödja bataljonens markstrid.

 

Som de flesta vet existerade luftburen bataljon som insatsförband några år under 00-talets andra hälft, men redan 2009 fattades beslut om avveckling. Några attackhelikoptrar blev det aldrig tal om och själva avvecklingsbeslutet av förbandet får nog kopplas till Helikopter 14:s ständiga förseningar. 2009 hade beslut om avveckling av Hkp 4 i princip redan fattats, medan tankarna på Black Hawk ännu inte tagit form. Utan plattformar för såväl transport som eskort blev det helt enkelt svårt att argumentera för en ”luftburen bataljon”.

 

Men våra åtta manöverbataljoner är ju i alla fall väl försedda med splitterskyddade fordon, det medger väl rörlighet? Nja, givet en motståndares sannolika luftherravälde samt moderna vapens räckvidd och precision kommer nog taktiska förflyttningar att bli starkt beroende av eget, omfattande luftvärn på marken och i luften.

 

Det markbaserade luftvärnet har under lång tid behandlats styvmoderligt. Två ynka bataljoner återstår nu. De medelräckviddiga luftvärnsrobotarna är starkt föråldrade och – av någon obegriplig anledning – ska den svenska bästsäljaren Robot 70 ersättas med någon ännu inte utvecklad, korträckviddig variant av en jaktrobot.

 

Flygstridskrafternas möjlighet att stödja markstridskrafternas taktiska rörlighet synes också begränsad. Liksom alla generationsskiften blir övergången från ensad flotta C/D till dito E en känslig historia. Varje svårighet som uppstår i utvecklingen av det nya grundflygplanet riskerar att finansieras genom forcerad avveckling av betalda och fungerande plattformar. Ingen utveckling sker i ett vakuum.

 

Samtidigt väntar vi ju på nya radarjaktrobotar och hemlig, säker stridsledning från marken. Till detta ska läggas en minskande numerär och en alltmer begränsad infrastruktur för spridd gruppering. Bedömningsvis måste markstridskrafternas taktiska rörlighet vara högt prioriterad för att resurser från det spetsiga stridsflyget ska avdelas för att skydda dessa under känsliga delar av en taktisk förflyttning.

 

Motsatsvis har betydande investeringar gjorts i den strategiska rörligheten de senaste tio åren. Sverige har engagerat sig i såväl SALIS som SAC. Men även strategisk MEDEVAC har handlats upp och kompletterats med taktiska sjuktransporter i våra internationella operationsområden. Det var väl närmast i sistnämnda hänseende som anskaffningen av Black Hawk aktualiserades. Sammantaget har dessa ansträngningar varit helt nödvändiga. Både operativt och – inte minst – moraliskt.

 

Det är för mig oklart om IO 14 har en annan stridsteknik, taktik samt metodik jämfört med invasionsförsvarets plutoner, kompanier och bataljoner. I och med avskaffandet av truppslagsinspektörerna och deras staber år 2000, så utges inte längre några generella reglementen för lägre förband. Något som naturligtvis är ytterligare en utmaning för den grundläggande militära utbildningen utspridd, som den är, på trettiotalet organisationsenheter.
 

När insatsorganisation 2014 beslutades 2009 hette det att vi nu skulle ha samma förband både hemma som borta. De skulle vara flexibla, tillgängliga och användbara. Dessa beskrivningar var ägnade att måla upp bilden av en liten, men modern och vass insatsorganisation. Något som var långt bättre än ett stort och orörligt invasionsförsvar. En av mina slutsatser är att IO 2014 varken har förutsättningar att bli det ena eller det andra. Liten? Ja, men knappast inte mera rörlig än det större försvar vi hade under tidigt 90-tal. Vad beträffar skydd och eldkraft utfaller en jämförelse knappast heller till fördel för den nya insatsorganisationen.

 

Talet om samma förband borta som hemma har även gjort avtryck i personalförsörjningen. Sålunda ska såväl kontinuerligt, som tidvis tjänstgörande soldater och gruppbefäl, kunna delta i internationella insatser med sina stående respektive kontrakterade förband. Förutom att detta initialt lett till mycket höga ambitioner avseende tjänstgöringen för tidvis anställda har också de teoretiska kompetenskraven höjts. För att kunna antas till GMU krävs nu godkända betyg i svenska, samhällskunskap, matematik och engelska från gymnasiets A-kurser. Ribban har lagts högt i den myndighet som, för inte så länge sedan, utbildade i stort sett varje svensk man och som erbjöd officersaspiranter att komplettera sina studier vid Försvarets läroverk.

 

Och det är naturligtvis inriktningen mot krävande, internationella insatser som drivit fram de höga kraven på den enskildes färdigheter, vilket i sin tur lett till att Sverige idag har dubbelt så många heltidsanställda soldater, som tidvis tjänstgörande. I en tid när den nationella dimensionen pockar på uppmärksamhet och nya, omfattande operationer utomlands inte synes stå för dörren, måste ju också frågan ställas hur mycket stående förband svensk försvars- och säkerhetspolitik har avsättning för? Och vad innebär denna avvägning för de kvalitativa och kvantitativa val som måste göras i andra delar av försvaret?

 

Jag delar ÖB:s oro över att soldater slutar i förtid. Men detta är inte enbart en konsekvens av låga löner utan även en indikation på att våra soldater inte finner arbetsuppgifterna tillräckligt utmanande över tid. Och kanske att man inte uppfattar att livet som enskild är ett långsiktigt hållbart yrkesval.

 

Min slutsats är att insatsorganisation 2014 – materiellt och personellt – i huvudsak dimensionerats för internationella insatser. Därför har strategisk rörlighet prioriterats framför den taktiska. Därför har brigadformatet blivit ett tabu. Och därför försöker vi med alla medel pressa fram ett synnerligen kompetent, men i nationellt hänseende nu otillräckligt försvar. Ehuru flexibel och modulär medger insatsorganisationen inte ett utfallsrum som omfattar väpnat angrepp.   

 

Visst har vi gjort skillnad och fått värdefulla erfarenheter i den internationella krishanteringen. Och visst ska svenskt deltagande ske även framöver. Men det går heller inte att blunda för ett antal negativa biverkningar. Förmågor som har haft svårt att passa in på den fredsfrämjande arenan, som t.ex. indirekt eld, luftförsvar och manöverkrigföring, har fått stryka på foten. Vår logistik har blivit alltmer fredsmässig och civilförsvaret har i rask takt tillintetgjorts.

 

Officersförbundets ordförande, Lars Fresker, har sagt att inget växer på den åker som ständigt plöjs. Han har naturligtvis helt rätt. På ett sätt är det dock en ironi, att just då den internationella dimensionen fått sitt absoluta genomslag i insatsorganisation 2014, så är det nu helt andra krav som tornar upp sig över horisonten.

 

Inför försvarsbeslutet 2004 hette det att Sverige fortsättningsvis skulle ta årliga försvarsbeslut. Tiden för de fyra eller fem år långa inriktningsperioderna sades vara över. Det är osäkert varför detta inte kom att genomföras. Vi kan blott konstatera att den nuvarande försvarsministern avser att i mars nästa år lägga en försvarsproposition som i princip inriktar försvaret för återstoden av detta decennium.

 

Givet den snabba försämringen i vår nära omvärld och vår resoluta vägran att ge upp allianslösheten blir det därför nödvändigt att ifrågasätta den insatsorganisation som byggts på helt andra förutsättningar. I sin tur kommer detta att leda till långtgående effekter på personalförsörjning, materiell förnyelse och en lång rad andra avvägningar i det som brukar kallas system av system.

 

Nej, inget växer på den åker som ständigt plöjs. Ändå tvingas man ibland, när vädret slår om och grödan inte växer till. 
 
Allan Widman       

 

 

 

         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?


”Vi har en ny normalbild – inte ett nytt kallt krig”

Syftet med detta inlägg är att utgöra en ögonöppnare för de som fortfarande inte har förstått vidden av den allvarliga omvärldsutvecklingen vi ser där Ryssland är huvudaktör. Fortfarande lever många i okunskap i tron om att den eviga freden är här trots att vi numera näst intill dagligen nås av nya rapporter från händelser som direkt eller indirekt kan kopplas till säkerheten i vår del av Europa. Läget i vårt närområde och relationerna mellan Ryssland och västvärlden är nu så pass förändrade i grunden att vi måste våga beskriva det nya läget på ett korrekt och sakligt sätt så att allvaret framkommer. Det här inlägget blir långt, men jag hoppas att du som läsare orkar hänga med till slutet eftersom det här förmodligen är det viktigaste som har skrivits på denna blogg hittills. 

Kallt krig – ett försök att definiera begreppet


Som rubriken skvallrar om så kommer det här inlägget handla om huruvida vi är på väg mot, eller rent av befinner oss i ett nytt kallt krig. Eller så har vi bara en ”ny normalbild”. För att kunna ta reda på detta så bör man försöka definiera vad begreppet ”kallt krig” innebär och koppla ett antal så kallade indikatorer till faktiska hädelser.

Begreppet ”kallt krig” har används på flera olika sätt. Det har dels använts som beteckning på en tidsperiod och dels som beteckning på ett tillstånd. Det är givetvis definitionen av ett tillstånd som är det intressanta i sammanhanget.

Inom forskningen runt detta ämne så har man använt ett antal indikatorer för att finna svaret på huruvida det råder ett kallt ”kallt krig”. Dessa är (men ska inte avgränsas till):
  • Är relationen mellan stater allmänt frostiga/dåliga?
  • Alla medel utom direkt fysiskt våld används?
  • Ömsesidiga kompromisser fungerar ej, istället tillämpas ensidiga tvångsåtgärder?
  • Psykologisk krigföring tillämpas?
  • Subversiv krigföring tillämpas?
  • Ekonomisk krigföring (sanktioner) tillämpas?
  • Omfattande retorik med kraftfulla slagord? 
  • Hot om våld och territoriella anspråk?
  • Aktioner och kupper?
  • Interventioner?
  • Militär upprustning? 
  • Militära allianser stärks? 
  • I vissa fall även begränsade lokala ”heta krig”?
Jag rekommenderar att du som läsare tar med dessa indikatorer i minnet när du fortsätter att läsa detta inlägg där fokus ligger på händelser som har skett under de senaste 3 åren med tyngdpunkt på vad som hänt under 2014. Men innan dess ska vi mer övergripande blicka tillbaka och titta på utvecklingen i Ryssland under en 10-årsperiod.


Övergripande utveckling i Ryssland 2005-2014

Nedanstående bild är producerad av Johan Wiktorin och återfinns i blogginlägget It´s Russia stupid. Den påvisar ett antal händelser och indikatorer som rimligtvis borde påverkat världens och Sveriges syn på Ryssland och som sammantaget rimligen borde ha genererat kraftfulla åtgärder rörande vår egen säkerhet och vårt försvar. Men så har ej skett!

Här nedan kommer jag att lista mer detaljerade händelser från de senaste tre åren. Vad vi kan konstatera är att antalet händelser och rapportering med direkt koppling till Ryssland ökar konstant.


Särskilda händelser fram till och med 2013 (ett urval)


September 2009
Ryssland genomförde övningen Zapad i Östersjön och spred därmed stor oro. Övningen blev en ögonöppnare och skapade ett stort orosmoln. Ryssland tog in landstigningstonnage i Östersjön som ej var föranmält och man drog ihop en stor mängd flygplan för luftlandsättning. Zapad innebar att Försvarsmakten tog det som fanns och genomförde en egen beredskapsövning på och runt Gotland vid samma tidpunkt. Här gick det sannolikt upp ett och annat ljus rörande Sveriges förmågor, planer och beredskap.

27 augusti 2010
Ryska ubåtar av Akula-klass har detekterats utanför marinbasen Faslane där den brittiska flottan baserar sina kärnvapenbestyckade kärnvapenubåtar. Man har en ny katt och råtta-lek där de kärnvapenbestyckade ubåtarna förföljs av ryska jaktubåtar. ”Russian submarines are hunting down British Vanguard boats in a return to Cold War tactics not seen for 25 years, Navy chiefs have warned.”


17 september 2012
Chefen för MUST berättar för SvD att man konstaterar en ökad signalspaning mot Sverige.

8 december 2012
SvD rapporterar om att SÄPO konstaterar ett ökat spionage mot Sverige. Ryssland är en av huvudaktörerna och Försvarsmaktens chefer informerades om läget. ”Ryssland är mest aktivt och har också flest kända spionfall under 2000-talet”.

30 december 2012
Den omtalade nyårsintervjun med ÖB där det framkommer att Sverige kan försvara sig i en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall. Begreppet ”enveckasförsvaret” myntas.


14 januari 2013
NATO deklarerar att man inte avser hjälpa Sverige vid ett eventuellt krig. ”Man kan inte vara utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger” sade Natochefen.


28 februari 2013
Vi ser en rysk informationsoperation där man gör parodi på det svenska enveckas-försvaret i en musikvideo till tonerna av den svenska gruppen Abbas låt Mamma Mia.


29 mars 2013
Ryssland övar kärnvapenanfall mot Svenska mål med strategiska bombflygplan at typen Tu-22 M3. En händelse som sedan blir känd som ”den ryska påsken” och kom att påverka svensk incidentberedskap.


11 april 2013
Det framkommer nu uppgifter om att den ryska militära upprustningen som omfattar ofattbara 5000 miljarder kronor nu accelereras. Det är de snabbinsatta förbanden som prioriteras. Man talar om att Putin nu ska kunna genomföra blixtattacker.

13 juli 2013
Ryssland genomför helt oväntat den största beredskapsövningen sedan kalla kriget. Omfattningen av övningen visade sig vara enorm där 160.000 man deltog och stora truppförflyttningar genomfördes över hela Ryssland.

9 september 2013
Ett ryskt signalspaningsfartyg (Fjodor Golovin) passerar för första gången på över 20 år i den smala rännan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland när det följer övningen Northern Coast där Sverige övar tillsammans med ett antal NATO-nationer. ”Från svensk sida har vi inte sett det här beteendet från Ryssland med signalspaningsfartyg väster om Gotland sedan det kalla kriget” säger marininspektören och konteramiralen Jan Thörnqvist till SvD.

16 september 2013
De ryska omfattande övningsverksamheten skapar stor oro i Baltikum. ”Vi lever inte i den eviga fredens värld. Nu har vi framför oss övningen Zapad 2013 (Väst 2013) där Ryssland ska öva invasion av de baltiska staterna” säger Estlands president Toomas Hendrik Ilves.

20 september 2013
Övningen Zapad-13 inleds och sammanfattas på ett eminent sätt av Jägarchefen. Man annonserade ett deltagande om 12.900 man men i själva verket blev det närmare 70.000 man”Storleken på övningsverksamheten är mycket överraskande och avviker kraftigt från de ryska förhandsbeskeden. Ryssland har gjort skumma saker. För att dölja omfattningen så genomfördes samtidigt med Zapad en rad andra övningar som i själva verket var samordnade med Zapad”


16 december 2013 
Enligt uppgifter så har Ryssland nu placerat ut taktiska markrobotar av typen Iskander i Kalinindgrad.  Huruvida detta stämmer är fortfarande något oklart. ”Iskander kan laddas både med konventionella vapen och kärnvapen. Roboten kan med sin troliga maxräckvidd på 500 kilometer nå Öland, Gotland och södra Sverige, ända upp till Stockholm, men också större delen av Polen och hela Baltikum.”


Händelser 2014 (ett urval)


14 januari
ÖB Sverker Göranson talar vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. När han talar om de förändrade säkerhetspolitiska läget och Ryssland så säger han att ”Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde.”


23 februari
Krimkrisen inleds, något som senare innebär att Ryssland annekterar hela Krim från Ukraina. Kriget mellan Ryssland och Ukraina blir senare ett faktum. Världen står handfallen inför en utveckling som ingen hade räknat med. Relationerna mellan Ryssland och Väst blir sämre än på väldigt många år. Detta blir starten till mycket av det som senare skall ske under året.

28 februari
Aftonbladets Anders Lindberg skriver ”Starta inte ett nytt kallt krig” ”Det viktigaste nu är att sänka konfliktnivån i området. Paralleller dras nu till Rysslands agerande i Georgienkriget 2008 när de i praktiken ockuperade regionerna Sydossetien och Abchazien. Skulle något liknande hända med Krim står vi inför en ny form av kallt krig.” Resultatet blev tyvärr precis så fast värre. Krim annekterades av Ryssland och ett krig pågår fortfarande i Ukraina.


3 mars
Ett SAS-flygplan som precis startat från Kastrup håller på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan sydväst om Skåne. Det ryska flygplanet flög utan transponder.

13 mars
DN rapporterar om stark oro i Estland trots medlemskap i både EU och NATO. ”Alla europeiska länder måste vara oroliga när Ryssland säger att man ska skydda ryssar i andra länder och använder vapen för att nå sina mål.”


7 april 
SÄPO bekräftar att Ryssland trappar upp spionaget mot Sverige. Ryssland har bland annat köpt in stora mängder med kartor över Sverige, något som inte kan ses som annat än krigsförberedelser.

Regeringen meddelar att Sverige tills vidare avstår från bilateralt samarbete med Ryssland. Planerade militära aktiviteter med Ryssland avbryts.

16 april
NATO aktiverar den stående minröjningsstyrkan NATO SNMCM Group 1 som deployeras till Östersjön och de baltiska staterna som ett led i att möta Rysslands aggressioner mot Ukraina och för att primärt visa solidaritet mot de baltiska medlemsstaterna som är mycket oroade över utvecklingen i Ryssland. Minröjningsstyrkan har dessförinnan under en tid legat i träda.


19 april
USA skickar trupp till Polen med anledningen av ryska aggressionen i Ukraina.


21 april
Forskaren Fabian Linde, Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet skriver i SvD om att vi nu ser den största motsättningen mellan väst och Ryssland sedan kalla kriget. Han skriver bland annat att ”Det är den största väst-öst-motsättningen sedan det kalla krigets dagar. Det är hög tid för EU-politiker att ta till sig detta och att ta det på allvar. Historien kommer att döma dem hårt om de försummar att göra så”.

24 april
Upprustning i Östersjön – men inget nytt kallt krig säger experter från Försvarshögskolan och SIPRI.  De tycker det inte är en rättvis beskrivning att kalla den nuvarande situationen för ett nytt kallt krig. Till skillnad från då finns nu inga två motstående pakter, forna Sovjetallierade stater har gått med i Nato”


28 april
USA riktar sanktioner mot Ryssland i syfte att få slut på konflikten i Ukraina. Ryssland reagerade starkt efter uttalandet. Den ryska vice utrikesministern Sergej Rjabkov uttryckte ilska och menade att Vita Huset ”tappat kontakt med verkligheten”.


29 april
NATO deklarerar att man nu tredubblar antalet flygplan ingående i den baltiska incidentberedskapen Baltic Air Policing som upprätthålls via ett stort antal NATO-länder från flygplatser i Baltikum och Polen.

30 april
Den svenska regeringen fattar ett unikt beslut om att tillåta NATOs flygande radar- och stridsledningsflygplan AWACS att genomföra transitflygningar över Sverige i syfte att förkorta flygtiden mellan Norge och Polen. Orsaken är Rysslands militära angrepp på Ukraina och den ökade militära aktiviteten i vårt närområde.

10 maj
”Kalla kriget är INTE tillbaka” säger ställföreträdande chefen för skånska regementet P 7 i en tidningsintervju.

Samma dag pekas Sverige ut som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president Toomas Hendrik Ilves som menar att ett oförsvarat Gotland oroar. Estland och andra EU-länder har framfört till den svenska försvarsberedningen att de vill se Sverige i NATO.

20 maj
Ryska flygplan kränker finskt luftrum över Finska Viken. Det var inte första gången och inte sista. Antalet kränkningar av finskt luftrum under året är omfattande!


6 juni
I samband med NATO-övningen BALTOPS planerar USA att skicka in strategiskt bombflyg av typen B-52 till Östersjön för att öva fällning av sjöminor. En helt unik företeelse som skall ses som en tydlig markering mot Ryssland.

9 juni
Ryssland påbörjar en omfattande motövning till de pågående NATO-övningarna BALTOPS och Sabre Strike som pågår i Östersjön. Ryskt flyg och fartyg är mycket närgångna. Den ryska övningen pågår under två veckor och omfattar bland annat landstigningsövningar. DN skriver om maktspelet på Östersjön samtidigt som SvD skriver om en kraftmätning.

14 juni
Ett ryskt flygplan av typen Su-24 kränker svenskt luftrum.

19 juni
Ytterligare en incident över Östersjön där ett civilt passagerarplan är nära att krocka med ett ryskt militärflygplan som ånyo flyger utan transponder över internationellt vatten i närheten av danskt och svenskt luftrum. Ett danskt F-16 som följde det ryska flygplanet skjuter facklor för att varna passagerarplanet.

20 juni (midsommarfton)
Svensk luftrum vid Gotland kränks (oavsiktligt) av polska Mig-29. Vad som framkom i media senare var att dessa flygplan ingick i NATOs incidentberedskap och anledningen till kränkningen var att de följde efter ryska stridsflygplan.

8 juli
Svenska flygvapenchefen Mikael Bydén berättar för SvD att inte på många år har Sveriges incidentberedskap tvingats starta jaktplan så ofta som under försommaren 2014. Ukrainakrisen och de stora militära övningarna kring Östersjön har tvingat upp Gripenplanen i luften i unik omfattning.

För varje dag som gick var det höjda ögonbryn, det blev väldigt dynamiskt. Förutom att vi deltog i själva övningen så blir det också en hel del intressanta händelser och skeenden för vår incidentberedskap”

”Mängden starter med incidentjakt har ökat med nästan 50 procent jämfört med vad vi gjorde 2012. Vi gör markant mycket mer idag” säger Micael Bydén.


17 juli
Malaysian Airlines flight MH17 skjuts ned av ryskt luftvärn över Ukraina. Alla 298 personer ombord omkommer. Allt tyder på att det är ett luftvärnssystem av typen BUK som använts, och sannolikt opererats av ryska officerare.

18 juli
Ett amerikanskt signalspaningsflygplan kränker svenskt luftrum efter att ha blivit pålåsta av ryskt luftvärn och där även ryska jaktflygplan ska ha skickats upp mot det amerikanska flygplanet. Flygplanet av typen RC-135 flydde snabbaste vägen från området, vilket då skedde över Gotland. Detta var dagen efter att MH17 sköts ned av ryskt luftvärn.


31 juli
Regeringen deklarerar att ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland införs

4 augusti
The Cold War is backskriver internationell press”The Cold War brinkmanship between Russia, NATO and the United States is back with military aircraft once again playing their deadly game of chicken in the skies.”

28 augusti
Finlands luftrum kränks för tredje gången på en vecka av ryska militära flygplan. Finland bedömer kränkningarna som avsiktliga.


2 september
I dag (11 oktober) rapporterar media i stor omfattning att det Finska forskningsfartyget Aranda har blivit uppvaktad av ryska örlogsfartyg och helikoptrar vid djupgraven ost Gotland.
I Expressen publiceras bilder på den ryska korvetten 532 Boiky av Stereguschyklass med ombordbaserad helikopter. Länkar: DNSRFinska YLE, Svenska YLE, HBLExpressen. Även om det i sammanhanget saknar juridisk betydelse så framkommer det inte i media att detta kan ha ägt rum på svensk ekonomisk zon. Djupgraven ost Gotland ligger vid gränsen mellan svensk och lettisk ekonomisk zon.

5 september
En rysk insatsstyrka kidnappar den Estländska säkerhetspolisen Eston Kohver vid gränsen och för honom till Ryssland. ”Tajmningen tyder på att bortförandet av Eston Kohver, 43, var sanktionerat av Rysslands högsta ledning. Det sker när Estland precis haft besök av Barack Obama och i samband med Nato-toppmötet. Ryssland vill markera mot Estland: ”Ni är inte så trygga som Obama vill göra gällande” Kohver är än i dag (12 oktober) i rysk fångenskap.

11 september
Beslut om ytterligare utökade EU-sanktioner mot Ryssland

14 september
Rapporter om ryska TIR-lastbilar i Sverige som uppträder märkligt dyker upp. Ett fenomen vi sannolikt inte hört om sedan kalla kriget.

15 september
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmusen beskriver Ryssland och IS som huvudsakliga hot. ”Russia has trampled all the rules and commitments that have kept peace in Europe and beyond since the end of the Cold War”

16 september
President Obama deklarerar att USA modernisera hela sin kärnvapenarsenal. USA ska satsa 2000 miljarder kronor på detta. Allt ska uppgraderas, kärnladdningarna, missilerna, ubåtarna och bombflygplanen, antingen ska de moderniseras eller så ska det byggas nytt. Upprustningen är den största någonsin (enligt mätningar från 1950) och uppges vara en direkt följd av Rysslands invasion av Ukraina.


17 september
Två ryska attackflygplan at typen Su-24 genomför en avsiktlig kränkning av svenskt luftrum i närheten av Öland.

19 september
Ryssland startar en enorm militörövning med namnet Vostok 2014 med 100.000 deltagare inklusive strategiskt bombflyg. Man provskjuter bland annat den långräckviddiga markroboten Iskander M.

Samma dag kapar Ryssland ett Litauiskt fiskefartyg på internationellt vatten i Barents hav och bogserat in det till Murmansk. Litauen krävde frigivning av besättningen eftersom det var ett brott mot internationell rätt och alla regler.


21 september
Ryssland genomför förnyade flygningar över Östersjön med Tu-22, sannolikt övades anfall med långräckviddiga robotar. I stort sett samtlig incidentjakt runt om i Östersjön aktiverades.

22 september
Ryssland deklarerar genom vice premiärministern Dmitrij Rogozin att man tagit beslutet att modernisera hela sin kärnvapenarsenal. ”Ryssland har 1 800 kärnvapenspetsar. Det räcker inte anser Putin.”

23 september
Försvarsmakten genomför utökad verksamhet med korvetter till sjöss med anledning av det försämrade säkerhetsläget i närområdet. Regeringen skjuter till 100 miljoner för detta ändamål.



26 september
Pentagon uttrycker stor oro över de ryska flygningarna med kärnvapenbestyckade strategiska bombflygplan mot USA:s och Kanadas kust där incidentjakt flera gånger har fått gå upp och möta dessa flygplan. ”Tensions between the US and Russia may be at the highest level since the Cold War”


29 september
Danmark baserar stridsflygplan av typen F-16 på Grönland som ett svar på den ökade ryska aktiviteten runt Arktis

2 oktober
FRA och Försvarsmakten kan bekräfta att ryskt jaktflyg vid flera tillfällen under senaste halvåret har uppträtt på ett ovanligt närgånget sätt mot svenska signalspaningsflygplan. ”De har ett beteende som vi inte sett under tidigare år, det är helt klart tuffare flygningar nu. Som regeringen konstaterat fortsätter oron i vår del av världen att öka och att Ryssland agerar mycket mer aggressivt än tidigare” säger Anders Grenstad.

3 oktober
USA godkänner försäljning av 40 stycken AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missiles (JASSM) till Polen. Dessa robotar med över 370 kilometers är avsedda för Polens F-16. Robotarna är avsedda att förstöra prioriterade och lv-skyddade mål på fasta positioner.

4 oktober
Hela det ryska flygvapnet inklusive förband från Kaliningrad deltar i en fem dygn lång civilförsvarsövning. ”The air forces from Sakhalin to Kaliningrad are practicing emergency response,” Drobyshevsky said, specifying that the drill includes aerial engineer, nuclear, chemical and biological reconnaissance.

5 oktober
New York Times skriver med anledning av kidnappningen av Eston Kohver samt det förändrade läget. “It is clear that Russia did not accept the outcome of the Cold War. That is what all this is about,” Mr. Anders Fogh Rasmussen said, referring to a surge in tensions between Moscow and the West over Ukraine and other former Soviet territories. “This will last a long, long time.” 

7 oktober
Ett svensk rote JAS 39 Gripen orskar en ljudbang över Gotland, något som avviker från normalt uppträdande. ”Det var en skarp insats, och det är väl i princip det jag kan säga.” säger F 17 informatör till SR.

8 oktober
Amerikanska stridsvagnar och stridsfordon anländer till Estland. Det är en direkt följd av Natos beslut att ständigt ha trupper närvarande i Baltikum så länge det finns ett hot från Ryssland. ”De amerikanska trupperna är här i avskräckande syfte för att visa att Nato kan reagera snabbt på ett hot utifrån” säger Estlands försvarsminister Sven Mikser.

Samma dag aviserar Ryssland att man nu avser öka anslaget för ”informationskriget” med 41%. ”At a time when Russia’s image in Europe and the U.S. has sunk to extreme lows, the Kremlin has announced dramatic new plans to increase spending on foreign propaganda.”

USA deklarerar att man avser placera ut ett system för robotförsvar i Polen som svar på Rysslands utveckling av den markbaserade roboten R-500. Eftersom detta kommer att ske i närtid så kommer spänningarna i närområdet mest sannolikt att öka ytterligare. 

9 oktober
USA godkänner försäljning av 350 stycken pansarvärnsrobotar av typen FGM-148 Javelin till Estland.

Samma dag deklarerar den ryska försvarsministern Sergei Shoigu att Ryssland ska ta fram ett rymdbaserat varningssystem mot kärnvapenrobotar.

10 oktober
Marinens fartyg eskorterar Gotlandsfärjan där personal från AMF 1 finns ombord inom ramen för utökad verksamhet. ”I slutet av sommaren konstaterade Regeringen att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämrats. Som en direkt följd sköt man till 100 miljoner kronor till Försvarsmakten för att framför allt öka övningsverksamheten.”

Samtidigt kommer rapporter om beredskapsövningar med strategiska robotförband (kärnvapen) med ryska norra flottan.

11 oktober
Rappporter om oroligheter vid Estniska gränsen mot Ryssland vid väg 77.

12 oktober

Rysslandskännaren Vilhelm Konander skriver i DD om systemhotet från Ryssland.
”Det är dags att se sanningen i vitögat. Europa är i krig och Ukraina är första offret. Vi väcks till en verklighet med ett aggressivt och auktoritärt Ryssland, en tillintetgjord europeisk säkerhetsordning och folkrättens regler satta ur spel. Ett reaktionärt Ryssland riktar ett systemhot mot frihet, demokrati och rättvisa.”

Sammanfattning

Ovanstående tidslinje med händelser kopplade till Ryssland är bara ett axplock baserat på vad jag själv har sett i media. Det finns givetvis flera exempel, och jag kanske till och med har missat någon större händelse.

Vad man ska ta med sig är att detta är de saker som vi känner till genom öppna källor(!) Sannolikt finns det ett antal händelser som inte är kända av allmänheten och som det råder sekretess runt. Vad som är ännu värre är att det förmodligen sker saker som inte ens militära myndigheter känner till. Ett exempel på detta skulle kunna vara vad som händer under ytan.

När jag inför skrivandet av detta inlägg bad kollegan Wiseman om tips på händelser och indikatorer som pekar på att vi möjligen är på väg mot ett nytt kallt krig så fick jag svaret ”finns det någon indikator som tyder på motsatsen?”

Vad vi kan konstatera är att läget inte är nytt, förändringen startade redan för många år sedan men det är få som har haft förmågan att se detta, och det har i Sverige varit nästintill tabu att tala om ett eventuellt hot från Ryssland. Från regeringens håll och även från Försvarsmakten har man vid flera tillfällen tidigare talat om att man inte ser något hot mot Sverige under överskådlig tid. Oscar Jonsson doktorand i krigsvetenskap på Kings College skrev i sitt senaste inlägg att ”När Sveriges ledande politiker utesluter att det finns något militärt hot mot Sverige så gör man både sin egen analys en otjänst, men även visar man på en fantasibrist på gränsen till okunskap.”

Johan Wiktorin skrev den 6 juni mycket tänkvärt om paradigmen att ett ”angrepp på Sverige är osannolikt”.  Wiktorin menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige (under ryska påsken övade man så vitt vi vet bara mot Sverige) och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Slutsatser

Den inledande meningen som citeras först i detta inlägg uttalades av överbefälhavare Sverker Göranson i samband med ÖB chefsmöte för någon vecka sedan. Det är därmed Försvarsmaktens officiella budskap till alla chefer.

Min egen analys av detta ger vid hand att Försvarsmakten inte ska framstå som alarmistiska och bli den instans som genom att använda ord som ”kallt krig” driver på debatten om ett förändrat läge. Att deklarera att vi är på väg mot, eller rent av mitt inne i ett nytt kallt krig måste givetsvis komma från politiskt håll, inte från Försvarsmakten även om det är där den bästa och mest aktuella kunskapen finns.

Men oaktat detta, är det verkligen bara en ny normalbild vi ser framför oss när vi radar upp händelser på en tidslinje likt vad jag har gjort i detta inlägg? Ja, det är i dagsläget upp till var och en att bedöma själv.

I Sverige har vi fortfarande den unika förmånen att tillåtas yttra våra tankar som enskild individ. ÖB i egenskap av myndighetschef anser att vi har en ny normalbild samtidigt som sjömannen på korvetten HMS Malmö är av uppfattningen att kalla kriget är på väg tillbaka. ”Det är skarpare nu och ärligt så är Kalla kriget på väg tillbaka.” 

Vem som i slutändan får rätt kommer historikerna att få avgöra när böckerna om denna tidsperiod ska författas någon gång i framtiden. Men personligen så håller jag det inte för osannolikt att det rådande läget mycket väl kan passa in under Cygne Noir eller Svarta svanen-teorin.

Men det allra viktigaste är att våra politiker och vår regering får ta del av, och förstår allvaret. Detta oavsett om vi definierar händelserna och utvecklingen som en ny normalbild eller ett nytt kallt krig. Sverige måste se över sina säkerhetsgarantier och försvaret måste ses över. Försvarsberedningens slutsatser är i flera fall redan överspelade. I dag har vi en organisation som skapades för att i första hand kunna genomföra internationella insatser mot en gammal/lågteknologisk och föga organiserad motståndare.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget kan inte längre nonchaleras och måste tas på allvar!



Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Hjulet är runt

Sammanfattning
Det ryska agerandet mot svenska och andra staters signalspaningsflygplan är inget nytt, detta agerande började redan under Sovjettiden på 1950-talet och har mest troligt enbart haft en respit under ”den stora oredans” år i Ryssland då medel och resurser var små för att bibehålla en stormaktsstatus. Vad som är oroväckande är att man har passerat ett antal tydliga gränser, mållåsning mot annan nations flygplan, och nästa steg är en allvarlig incident där en nedskjutning eller mest troligtvis en oavsiktlig ramning av en annan stats luftfartyg är trolig.
Analys
Veckans, vecka 440, ”Oj upplevelse” för många var säkert de läckta uppgifterna rörande den närgångna ryska flygningen i anslutning till Svenskt signalspaningsflyg på internationellt luftrum främst utanför Kaliningrad Oblast. I sig inget nytt att svenska signalspaningsresurser blir uppvaktad av ryskt flyg, på Youtubekan man bl a se hur Östersjömarinens flyg genomför förbiflygning av HMS Orion på internationellt vatten, mest troligt rör det sig även här utanför Kaliningrad Oblast.
Vissa vill hävda att detta är ett nytt ryskt agerande, jag vill hävda motsatsen, som vi kommer se längre fram är detta inget nytt med aggressivt uppvaktande av svenska och andra nationers signalspaningsresurser, flygande såväl som på och under ytan, av Ryssland. Vad som är nytt är i så fall att det ej skett sedan mitten av 1990-talet, vilket sammanfaller med de klart begränsade resurserna Ryssland hade intill 2004, för att hävda sin stormaktsstatus.
Vad som gör incidenten med det intensiva uppvaktandet av de svenska flygande signalspaningsresurser intressant, är att det ryska agerandet sammanfaller med ett liknande agerande som Sovjetunionen hade inledningsvis under 1950-talet, då som nu stod världen inför ett kallt krig. Ser man till Östersjöregionen kom det första egentliga agerandet, i och med nedskjutningen av ett amerikanskt signalspaningsplan av modellen PRIVETEER 1951. För att efterföljas med nedskjutningen av den svenska DC-3 1952.
Nedskjutningen av DC-3 samt CATALINAN kom i Sverige att föranleda en uppbyggnad av vad som idag benämns incidentberedskapen dvs främst en kontinuerlig övervakning av vårt luftrum samt territorialvatten, för att därmed kunna utnyttja Försvarsmaktens resurser för att hävda vår territoriella integritet, flygvapnets incidentberedskap blev en direkt konsekvens av nedskjutningarna.
Då som nu, ansåg man i väst att ett underrättelsegap fanns främst rörande vad som de facto skedde och vilka resurser som fanns. Detta kom att föranleda en intensiv flygspaningsaktivitet mot Sovjetunionen, med dels flygningar längs dess gränser dels flygningar in på Sovjetiskt territorium, allt för att minska underrättelsegapet och öka förståelsen samt säkerheten för att ej ta förhastade beslut.
Vad som är tydligt är att västs agerande under inledningsskedet av kalla kriget var betydligt mer provokativt kontra dess nutida agerande, de facto har man ej genomfört inträngningsoperationer på/över ryskt territorium, däremot har man ökat antalet signalspaningsflygningar längs den ryska gränsen, i syfte att skapa en underrättelsebild som ger svar på de frågor man besitter. Dessa flygningar över internationellt hav och i dess luftrum kan omöjligtvis provocera fram det ryska motsvaret som vi ser just nu.
Den första riktigt provokativa incidenten sedan det kalla kriget upphörde och ingången i det nya kalla kriget som uppstått, inträffade i år, 2014, den 23 April över Ochotska havet. Ett Amerikanskt signalspaningsplan av typen RC-135U genomförde en rutinflygning i området, då en rysk SU-27 jaktplan genomförde en förbiflygning ca 30 meter framför nosen på det amerikanska planet och vände upp buken mot den för att visa sin beväpning.
Nästa händelse som uppstår är den 16 juli, 2014, i Östersjöregionen då ett svenskt signalspaningsflygplan befinner sig utanför Kaliningrad Oblast i internationellt luftrum och genomför inhämtning. Då genomförde en rysk SU-27 en mycket närgående, 10-15 m, flygning, bredvid det svenska signalspaningsplanet och återigen här så vändes buken på det ryska planet upp för att visa sin beväpning.
Den 18 Juli, 2014, inträffar så då den hittills allvarligaste incidenten, av vad som blivit offentligt känt skall tilläggas, då ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typen RC-135 genomför signalspaning utanför Kaliningrad Oblast. Incidenten inledes med att det amerikanska flygplanet låses med målradar, därefter skickas ryskt jaktflyg upp mot det. Härvid fattar den amerikanska piloten beslutet att avvika från internationellt luftrum in över Gotland och vidare söderut längs svenskt luftrum.
Signifikant i två av de tre incidenterna är att man väljer att skicka jaktflyg mot obeväpnade signalspaningsflygplan på internationellt luftrum, väl där så väljer man att visa upp sin beväpning samt flyga provokativt nära dessa flygplan. Detta är en övertydlig signal till väst, håll er långt ifrån våra gränser! Då denna metod ej verkar fungerat för dem så väljer man istället att mål låsa med målradar från bedömt S-300 eller S-400 luftvärnsrobotsystem och därefter skicka iväg jaktflyg. Vid detta förfarande erhålla man tydlig effekt, men det är ej heller så konstigt, för jag tvivlar stort på att man inom de amerikanska signalunderrättelsekretsarna glömt vad som hände 1951 i Östersjöregionen, härvid blir även den amerikanska pilotens agerande mycket förståeligt.
Vad som även är intressant är att detta är inget nytt ryskt beteende, man betedde sig exakt likadant i början av 1950-talet då man ansåg att signalspaningsflygningarna var provocerande, härvid blir det också tydligt att för Ryssland var/är det ingen stor sak att mållåsa med målradar från ett luftvärnssystem mot en annan nations statsluftfartyg över internationellt luftrum. Detta ger även på hand att, vi kommer se mer allvarliga provokationer och sannolikheten för att en allvarlig incident uppstår över, på eller under ytan i Östersjöregionen är överhängande mht att man har valt att passera en mycket tydlig gräns från rysk sida.
Häri har Försvarsmakten nu en mycket stor pedagogisk utmaning, man kan ej hävda att det krävs mer medel pga en instabil säkerhetssituation i vårt närområde, utan att släppa på hemligstämpeln rörande det Ryska agerandet mot Sverige. Får ej befolkningen reda på vad som händer, kommer de återigen anse att Försvarsmakten budgetfiskar för att bibehålla sin verksamhet. Vad som krävs är att man börjar rapportera likt NATO rörande vad som händer, man behöver inte gå in på detaljer, men att man börjar rapportera. Annars kommer vi ha en kontraproduktiv verksamhet då befolkningen svävar i ovisshet och har mycket svårt att förstå varför Försvarsmakten behöver mer pengar till sin verksamhet.
Slutsatser
Det ryska agerandet gentemot signalspaningsresurserna som befinner sig i Östersjöregionen är precis desamma som dess agerande för att begränsa åtkomsten till internet i Ryssland, det handlar återigen om att skapa ett stängt land där dels omvärlden ej skall förstå vad som händer dvs hållas i blindo och därmed även skapa en fruktan. Dels handlar det om att avgränsa sin egen befolkning från influenser från väst, allt för att numera undvika en sk ”färgrevolution”.
En ökad öppenhet krävs rörande incidenter som uppstått och uppstår mellan Sverige och andra nationer, för att öka befolkningens förståelse för den nuvarande säkerhetssituationen i vårt närområde. Denna rapporteringen behöver ej vara detaljerad en mycket enkel rapport på Twitter skulle säkert räcka för de flesta, likt NATO incidentrapportering, men det visar på vad som händer och ökar därmed förståelsen hos befolkningen, allt annat är idagsläget kontraproduktivt.
Källor
CNN 1, 2(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
Youtube 1(Ryska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Maskerad Front, Agrell Wilhelm, 2008

Gästinlägg: Gripen E vs JSF

Hittills bara som demonstrator, men snart flyger en JAS 39E prototyp. Foto: Saab

Man ser ibland frågor om hur väl Gripen står sig gentemot till exempel F-35 JSF eller Su-35. De flesta vet då redan att de senare har betydligt bättre specifikationer. Ofta finns inte tid att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt. På ej orimligt stor plats nedan sker ett försöka att bena ut begreppen lite och varför det inte är så enkelt att jämföra flygplan. Texten syftar också till att vara en motpol till alla artiklar som jämför specifikationer på flygplan i tron om att det säger så värst mycket om hur bra flygplanet är i strid.

Notera att detta inte är någon hyllning till Gripen utan är en övergripande förklaring och därtill min tolkning hur luftstrid fungerar på en teknopsykologisk nivå. Samtidigt är det enbart ett skrap på en mycket komplex yta. Detaljer har utelämnats beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara på rimlig plats.

Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
Jag har för närvarande ingen koppling till Saab, FM eller FOI.

Stridseffekt eller specifikationsonani?
Sverige har de senaste decennierna kunnat slå sig för bröstet med att ha ett egenbyggt och kostnadseffektivt stridsflygplan i Gripen. Detta är fantastiskt för ett land som har färre innevånare än Los Angeles. Så fantastiskt att många JAS-motståndare inte kan ta det till sig. Ibland bottnar sig aversionen i en övertro på stordrift och COTS, ibland är den helt ideologisk. De betydligt dyrare utländska flygplanen (t.ex. Rafale, Eurofighter och F-35 JSF) är inte alltid bättre, trots att de är dyrare att köpa och betydligt dyrare att äga. Anledningen är vi – människan – sitter inuti och styr efter bästa förmåga. Än så länge. Men vad menas med bättre?

Vi nordbor har en annan mentalitet än stora delar av övriga världen. Jag tror inte jag trampar i något klaver om jag påstår att lite mjukare prioriteringar som effekt per krona, synergi och människan i centrum är ledord för oss. När många andra bygger stridsflygplan är det istället hårda prioriteringar såsom maxade specifikationer, projicerad kraft och hårdvaran i centrum som gäller. Det finns inget rätt och fel här, bara olika för- och nackdelar.

Det som komplicerar många diskussioner om vad som är bäst – effektivitet eller kraft – är att så många saker hänger ihop och svaren blir olika beroende på förutsättningarna.

Specifikation vs stridseffekt
Egentligen är det ganska enkelt att definiera dessa begrepp men det är svårt att ta till sig att det finns en skillnad då magkänslan säger att de hör intimt ihop. Hög stridseffekt är önskvärd när materielen ska användas medan imponerande specifikationer kan vara fördelaktigare i ett avhållande syfte då stridseffekten är okänd eller svår att mäta. Men en påvisad stridseffekt är i sig en imponerande och viktig specifikation!

Att mäta stridseffekt är förvånansvärt svårt medan nyttan av att veta den är hög, nästan ovärderlig. Att veta att ”det går åt 0,7st Gripen för varje Su-27 i en typisk BVR-strid” – vilket är exempel på stridseffekt – skulle vara mycket värdefull information för att kunna göra en ansvarsfull försvarsplanering. Många simuleringar som görs syftar till att mäta denna så viktiga stridseffekt. Få lyckas. Mer om det nedan.

Människan i systemet
Är man inte stridspilot är risken att man har en felaktig bild av vad en pilot gör i luftstrid stor. Tyvärr är det ungefär lika svårt att förklara luftstrid som det är att förklara cricket, man måste se det för att förstå. Igen och igen. Det var länge sedan flygandet av flygplanet – spakandet – var i centrum. Sedan vapnen började gå betydligt längre än man kan se så handlar luftstrid för piloten i huvudsak om att behandla information och göra avvägningar. Det är som en blandning av snabbschack och ishockey där misslyckande innebär den ultimata konsekvensen. Det finns hela tiden mer information tillgänglig än vad som en människa kan ta till sig, där kanske den viktigaste är att uppfatta och kompensera för den information man saknar eller som är felaktig.

Det är för stridens utgång ovidkommande till exempel hur många sensorer ett flygplan har (en typisk hård specifikation), hur långt de ser eller vilken generation de är. Det enda som spelar roll är kvalitén på informationen som till slut uppfattas av piloten. Ofta är bra sensorer – vilka är dyra – en bra grund för en bra presentation men det är inte sällan som kvalitén på presentationen är den största faktorn. Samma resonemang gäller i olika grad även andra system. Att skjuta långt är bra. Att skjuta rätt är bättre. Att lösa uppgiften utan att behöva skjuta överhuvudtaget är bäst. Att välja rätt väg kräver rätt information.

Nalle Puh
Piloten har bara 100 procent av sin hjärnkapacitet tillgänglig och jag kan lova att varje promille används i luftstrid. Detta kompliceras ytterligare av att olika presentationssystem (t.ex. sensordata, flygläge och resurstillgång) tävlar med pilotens uppmärksamhet.

Mer information är således inte alltid bättre utan kan tvärt om minska pilotens effektivitet om den är mindre viktig för utgången av striden än den som puttas ut. Rätt information i rätt tid är målet men det är något som är mycket svårt att uppnå i praktiken. Både för att det är olika för olika piloter (man behandlar information olika) och för att det är svårt att mäta vad som är rätt. Dessutom får man förvirringseffekter om man är alltför kontextdriven i sin presentation, men nu börjar det bli komplext…

Utländska flygplan skiljer sig från Gripen då de – och detta inkluderar JSF – ofta presenterar betydligt mer information, gärna i sifferform. Hur kan det komma sig? Ska vi ta USA som exempel så har de i grunden en lite annan filosofi. Deras luftstrid är mer auktoritärt styrd och doktrinär, ”flyg dit, på x fot höjd, skjut på xx miles med z fart”. Det finns ”rätt” avstånd att skjuta, o.s.v. Tittar vi österut är de än mer så, i alla fall historiskt. Mäter man effektivitet i ett sådant system så är det lätt att utvärdera mot de faktorer man styr med. Det är svårt att mäta nytt samtidigt som piloten agerar gammalt. En ”bra” presentation under dessa förutsättningar hjälper piloten att skjuta exakt på beordrat avstånd, med beordrad fart och höjd. Där fungerar siffror bäst.

Sverige har gått en annan väg. Här har piloten möjlighet att använda sin personliga skicklighet för att optimera sin och sin grupps luftstrid. De som visat sig skickliga lär detta till sina yngre kollegor och man får en kunskap som lever och anpassas automatiskt av och i organisationen. I en sådan typ av strid så är siffror av mindre intresse. Det som piloten mäts på är sin förmåga att överleva och genomföra sitt uppdrag; sin stridseffektivitet. De flesta avstånd blir då relativa och avvägningar mellan olika handlingsalternativ en bedömningsfråga. Här blir en annan, betydligt mer beräknings- och grafiktung presentation, optimal.

I metaforiska termer innebär den svenska modellen att hela tiden läsa schackbrädet och agera utifrån förutsättningarna. Den andra modellen innebär att lära sig ett antal väl fungerande standarddrag och använda dem i möjligaste mån. Optimal presentation för dessa båda modeller är helt annorlunda.

För att skapa ett bra presentationssystem – vanligtvis kallat beslutssystem – för den svenska piloten så utgår man inte från vad sensorer och datorer kan presentera utan från vad piloten ställer sig för frågor i olika situationer och besvarar dessa så effektivt som möjligt. T.ex. så är det egentligen inte intressant att visa hur mycket bränsle det finns i tankarna utan frågan piloten ställer sig är vad jag göra med bränslet som finns.

Detta är en fundamental skillnad och liknar lite paradigmskiftet för mobiltelefoner som skedde när iPhone kom. Man blev tvungen att sätta sig in i hur brukaren tänker för att kunna bygga det optimala beslutssystemet/telefonen, som ofta började med att skala bort all onödig information. Men om man lyckas så följer en enorm effektivitet utan ökad komplexitet, samt evig berömmelse (Jobs).

Mäta och utvärdera
Att mäta stridseffekt är svårt och resurskrävande. Kanske inte lika mycket om man gör specifikationsbaserade simuleringar, som är det vanligaste. De doktrindrivna nationerna gör gärna så kallade Monte Carlo-simuleringar. De sker utan piloter i flygplanen och kan därför mängdköras i accelererad tid. Styrkan ligger i mängden simuleringar, som kan ske med olika och väl distribuerade parametrar. De missar dock hela den så viktiga komponenten med beslutssystemet. Det går inte i dessa simuleringar att ta hänsyn till kvalitén på beslutsystemen eftersom det inte finns någon pilot i loopen som kan utnyttja dem. Man missar därför helt den mänskliga faktorn och det blir en specifikationsbaserad simulering som inte gynnar Gripen.

I Sverige har vi dock det väl förspänt med ett flygstridssimuleringscentrum (FOI/FLSC) där vi kan simulera fram relevanta luftstrider med fler flygplan än vi fysiskt kan uppbringa och som mäter de flesta faktorer som finns i verklig luftstrid. Piloter sitter fysiskt i simulatorerna och striden sker i realtid, precis som i luften, med typlik hårdvara. I viss mån är den simulerade världen bättre än den riktiga eftersom simulerade robotar kan beräknas hela vägen fram till träff och ge korrekt utfall. I normal flygning kan robotskott först utvärderas efter landning och får i luften uppskattas av piloten, vilket ger en felprocent som påverkar övningsutbytet negativt. Här finns det en stor utvecklingspotential, men tyvärr ett svalt intresse. Denna typ av pilotcentrerade simuleringar är bättre då de mäter den mer relevanta stridseffekten. De är även fördelaktiga för Gripen då dess förhållandevis bra beslutssystem räknas med i resultatet.

Få nationer har ett så bra och flexibelt simuleringscentrum som Sverige har, även om vissa länder börjar komma ikapp det betydande försprång vi hade för tio år sedan. Det kommer utan tvekan att ge – och har redan gett – utslag i den stridseffekt Gripen har, något som är svårt att förklara när man genomför tre-minuters specifikationsjämförelser på ett online-forum. Detta kommer att ge en avgörande fördel de närmaste åren, förutsatt att FLSC ges erforderlig prioritet och kan undgå en ny-moderat satsning.

Hårdvaran i centrum
Det som är så förföriskt med specifikationer är dess enkelhet. 100 km är alltid mer än 90 km, precis som 12 megapixel måste vara bättre än 8, eller hur? Det finns mycket forskning inom psykologin på detta område. Kort kan man säga att hjärnan är lat. Kan den dra en slutats utan att tänka så gör den generellt det. Om nödvändigt så gör hjärnan ett försök till fördjupning, men detta sker till stor del för att konfirmera sin initiala tes i syfte att inte skapa dissonans. Tyvärr, vi fungerar alla så. Specifikationsonanin är till stor nackdel för Gripen, framförallt vid försäljning. Det är ett känt försäljningsknep att använda lättsmälta värden som låter bättre än de är. Gripen har förhållandevis dåliga hårda specifikationer. Liten dragkraft, liten radar, kort räckvidd, o.s.v. Men en hög stridseffekt! Något som jag skulle råda Saab att i större utsträckning använda i sin marknadsföring.

En pudel
Nu börjar vi komma till pudelns kärna. Jag nämnde tidigare att en stor del av Gripens förträfflighet har historiskt varit beslutssystemet och hur mycket – och rätt – information som flygplanet förmedlat till piloten. Det är inte otroligt, utan snarare mycket troligt, att man kan påverka stridseffekten tiofalt mellan ett dåligt beslutssystem och ett riktigt bra under BVR-strid och med svensk taktik. 10 gånger! Skulle vi öka stridseffekten på en Gripen – som redan idag har ett ganska bra beslutssystem – med mer realistiska 3 gånger så skulle våra 60 Gripen motsvara stridseffekten av 180, eller ett mervärde på flera tiotals miljarder, till en promilles kostnad.

Man ska dock inte låta sig luras att stridseffekt kan ersätta numerär. Till viss del går det, främst om man redan har överkapacitet i antal skrov. Men även den bästa flygmaskinen i värden kan inte finnas på flera platser samtidigt. Effekten kan bara användas vid stridskontakt och då måste man finnas på plats. Flygplan behöver dessutom servas, användas till utbildning, utprovning, uppvisning, HVA-skydd, specialtransporter, dit- och återflygning och en massa annat. Numerärkravet gäller även piloter. Tillgängliga flygplan kan användas mycket hårdare än piloter över tiden, dygnet runt till exempel. Pilotens hjärna är en väsentlig del av stridseffekten och förväntas öka.

60 flygplan är redan långt under gränsen för ett land av vår storlek. Men så ska å andra sidan enbart ett begränsat område skyddas med den organisation vi uppnår om några år, om pengar skjuts till och allt går som tänkt.

Högkvalitativa beslutssystem är framtiden och varför jag tror på Gripen snarare än den mer specifikationsstinna men suboptimala framtid som JSF representerar. Båda ska finnas i 30+ år så det kommer att finnas mycket tid för uppdateringar av mjukvaran, som nu kanske är den viktigaste specifikationen av dem alla, men svår att kvantifiera. Effekt per krona finns att hämta i listiga beslutssystem snarare än i dyr specialhårdvara, även om det senare inte går att förbise helt.

Det finns i Sverige tack och lov en generell förståelse för att det är stridseffekt som är mest intressant, i alla fall mer än i andra länder. Svenskar bygger sällan skrytbyggen. Problemet med stridseffekt är att det är abstrakt och komplicerat att diskutera, det kräver specifik kunskap. Men nu när specifikationerna bli allt svårare att överträffa – dels för att de fysiska begränsningarna blir dyrare att överträffa men också för att de påverkar stridseffekten i allt mindre grad – så kommer stridseffekt att växa som koncept. Om vi hamnar i den olyckliga framtid där flygplanen måste användas, då är dessutom stridseffekt allt och specifikationer inte en värda sin vikt i bomull.

Andra flygplanstillverkare bygger med glädje nya dyrare Nokiatelefoner eftersom det fortfarande finns specifikationskramande köpare. Gripen har en större chans att bli en iPhone/Android med högre stridseffekt för användaren, och är till viss del redan där. Detta är detta som är svårt att förklara på tre minuter.

Mot väpnad konflikt

Knappt hade valet avslutats förrän det var dags för nya uppmärksammade nyheter om ökad militär verksamhet i vårt närområde. Nästan dagligen diskuteras nu Sveriges försvar och läget i omvärlden. Bekämpning av terroristgrupperingar i Mellanöstern, Ukraina och så förstås förändringar av dispositioner i närområdet, där både NATO och Ryssland är aktiva och i takt med ökad […]

Gästinlägg: Tre kronor, Lejonet och Dubbelörnen

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid funktionsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Håkan är dessutom mycket historieintresserad vilket tydligt framgår i nedanstående gästinlägg. 

/ Skipper

———————————-


Ryssland visar sin återvunna styrka på många fronter nu. Kidnappningen av den estniske underrättelseofficeren Eston Khover på estniskt territorium, kränkningarna av olika länders luftrum och interventionen i Ukraina för att nämna några. Omvärlden svarar med fördömanden och sanktioner men är det verkligen en framkomlig väg?
Jag vill i detta gästinlägg ge min syn på denna sak utifrån främst ett historiskt perspektiv och redogöra för vad jag tror är ett smärtsamt men nödvändigt förhållningssätt. Ryssarna är inte som vi, säger många. Ja det är sant men de är definitivt människor av kött och blod som många andra och upplever även de glädje och sorg så varför tänker vi då så olika? Enligt mig så finns det två stora skillnader och båda har sitt ursprung i medeltiden.

Det ena är skillnaden i metoden att styra stater. Det medeltida Europa var ett lapptäcke av olika statsbildningar där det krävdes samarbete för att tillvaron skulle fungera. Makten utgick ifrån att man kontrollerade landområden som kunde nyttjas för att genom samarbete med andra som också kontrollerade land uppnå egna fördelar. Detta krävde förhandlingar och överenskommelser som skulle följas vilket banade väg för vad vi i dag betecknar som fungerande demokrati. Härskaren var sällan helt enväldig utan stormän, adel eller borgare hade inflytande över politik och ekonomi.

I Ryssland utvecklades samhället genom vad vi idag skulle kalla totalitarism d.v.s att all makt utgick från en enväldig Storfurste, Khan, Tsar etc. Stormän och adel var underkastade härskaren på ett helt annat sätt än i de västra och centrala delarna av Europa. Rysslands ursprung i Kievriket och storfurstendömet Moskva som båda dels influerades från det av enväldig kejsare styrda Bysantinska riket och av den hårdhänta mongoliska ockupationen skapade ett samhälle med stark gruppkänsla, lydnad mot överheten och med mycket litet fokus på individen. Undantaget här är stadsrepubliken Novgorod som tyvärr dukade under för det framväxande Storfurstendömet Moskva på-talet. I Ryssland var för de flesta människor fram till tvångskollektiviseringen på 1920-talet byn det centrum kring vilket livet kretsade. De gamla bysammanslutningarna heter Mir på ryska och ordet för fred är det samma. Byn slöt sig samman och var underkastad en sällan trevlig storman/adelsman i området. Detta skapade absolut ingen grogrund för någon större individualism. Byns mål var att leva i fred och det tror jag fortfarande gäller i det ryska samhället.

Det som hände var i praktiken att Ryssland missade all denna dynamiska utveckling som medeltiden och renässansen skapade i Europa när det gäller umgänge mellan stater, dess befolkning och ekonomi. Istället blev det en stormakt som gång på gång härjades av mongoler, korsriddare, polacker, svenskar, turkar, fransmän och tyskar. Detta bidrar tror jag till att Ryssland prioriterar säkerhet och stabilitet framför allt annat. Man accepterar inte risken att få NATO eller EU med sitt militära samarbete endast 45 mil från Moskva vilket skulle ha blivit faktum om Ukraina anslutit sig till EU eller NATO. Man upplever säkerligen även de baltiska staternas medlemskap som ett tillräckligt besvärande faktum.

Jag tror inte på detta med sanktioner mot Ryssland. De har upplevt betydligt värre saker än brist på franska ostar. Att vidmakthållna kontakter både kulturella och ekonomiska ger på lång sikt bättre resultat än sanktioner. Europa skall inte försämra sin ekonomi genom minskad export till Ryssland (krigsmateriel undantaget) eftersom Europa behöver pengar för att skaffa sig i Rysslands ögon trovärdiga försvarsmakter samtidigt som Ryssland behöver tydliga signaler om att det inte finns något intresse av att invadera det heliga Moder Ryssland. Det senare är helt självklart för oss men inte för dem.

Det kommer en tid av demokrati och positiv samhällsutveckling i Ryssland tror jag men det kommer att ta kanske 30,40,50 år? Det viktiga är att vi inte stänger dörren för kontakter utan att betonar vårt gemensamma historiska arv t.ex genom den ickehelt belagda skandinaviske vikingahövdingen Rurik som ger upphov till Rysslands första fursteätt eller ännu mer konungadottern Ingegärd Olofsdotter som slutar som maka till Jaroslav den vise av Kiev och ryskt-ortodoxt helgon för att nämna några. Ryssland är en levande produkt av sin historia och historia består inte bara av konflikter utan även av fredliga relationer och dessa måste vi bygga på. Vi måste även komma ihåg att ryska officerare har en lång tradition som regimmotståndare i Ryssland ända från Dekabristupproret 1825 till kuppen 1917. En opposition som kanske dyker upp igen i framtiden?

Gällande utvecklingen i närtid är jag övertygad att vi inom en inte avlägsen framtid kommer att se ryska kustrobot och luftvärnsrobotbatterier på de f.d finska öarna i inre Finska viken.Dessa batterier skulle omedelbart kunna stänga Finlands tillförsel av olja som till största delen går via Borgå. Att Ryssland skulle placera dylika på dessa öar är bara en fortsättning på den innan revolutionen existerande Tsar Peters Sjöfästning som omfattade befästningar i både nuv. Finland och Estland i syfte att skydda St. Petersburg som är lika viktigt för Ryssland då som nu. Att både Finland och Estland skulle vara medlemmar av NATO skulle definitivt mötas av motåtgärder från Ryssland. Finska vinterkriget bröt ut just ur en liknande situation där Sovjetunionen krävde Finland på territorium angränsande mot Leningrad men när ifall det inträffar en gång till skall Sverige sluta upp på Finlands sida fullständigt och inte bara som ”icke-krigförande”

Min uppfattning är att Ryssland inte bryr sig om sanktioner. De vill ha stabila grannstater som kan hävda sitt eget territorium mot kränkningar från alla håll och som klart och tydligt deklarerar att dessa stater eftersträvar fredliga och jämbördiga relationer med Ryssland. Med långsiktigt stabila förbindelser kommer vi att på sikt kunna exportera vårt tänkande kring fred och konfliktförebyggande arbete även öster ut men det kommer att ta mycket lång tid och krävas mycket tålamod.

Samtidigt med detta måste Sverige bli en tydlig spelare på den försvarspolitiska planen. Att hantera säkerhetspolitiken enl. principen ” Älskad av alla. Respekterad av ingen ” går inte längre

Jag anser av konungariket Sverige skall:

  1. Motarbeta EUs sanktioner mot Ryssland (förutom vapenexport) utan upprätthålla ekonomiska och kulturella förbindelser med Ryssland.
  2. Höja försvarsanslagen med mellan 15-20% för att skapa en trovärdig försvarsmakt med betoning på sjö och flygstridskrafter för att skapa territoriell trovärdighet samt trovärdighet som allierad till Finland.
  3. Allians med Finland. Här måste dock våra politiker vara tydliga med att denna alliansen är defensiv och ej en språngbräda för NATO mot Ryssland. Vi vet det men Moskva litar inte på oss
  4. Påbörja planering för att vid behov aktivera värnplikten. Här kommer våra anställda soldater och sjömän att utgöra en utmärkt professionell kader för att bli chefer på grupp, tropp och plutonsnivå samt specialister av olika slag som behövs för att snabbt expandera FM med tillförda värnpliktiga och med detta visa att vi kan förstärka FM rejält om det skulle behövas.

/ Håkan Lindberg.

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).


Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.

Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.


Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Fall Gotland

Sammanfattning
Modern rysk militär operationskonst utnyttjar samtliga arenor för att möjliggöra ett snabbt krigsförlopp främst med lätta förband och fjärrstridskrafter. Förberedelserna inför ett angrepp är dock långsiktiga syftandes till dess snabba förlopp. Häri ligger även dess svaghet, ett väl fungerande säkerhetsarbete kan försvåra denna krigföring markant och åskådliggöra den för omvärlden. Detta arbete krävs även för att vi skall kunna respondera i tid, utan det kommer vi aldrig hinna agera med våra stridskrafter.
Analys
Inledning. Varför är Gotland så viktigt? Denna fråga ställer sig allt fler och fler och har Gotland något egentligt geostrategiskt värde för Ryssland och har Ryssland förmågan att ta Gotland och i sådant fall vid vilken situation eller situationer skulle Ryssland nå den punkt så man väljer att angripa Sverige? Detta är frågor som kommer upp snart på daglig basis dels för mig dels för andra försvarsbloggare och twittrare. I detta inlägg kommer jag försöka ge min syn på dels varför Gotland är geostrategiskt viktigt för Ryssland dels varför man mycket väl i en relativt nära framtid kan tänkas ta Gotland.
Först och främst måste vi klara ut den stora frågan, finns det ett hot mot Sverige, enligt säkerhetspolisen förefaller det så, enligt dem genomför Ryssland krigsförberedelser mot Sverige. Då måste vi klara ut vad innebär krigsförberedelser i praktiken? Det innebär t ex att man redan i fred finner strategiska mål att slå ut för att lamslå ett land, nyckelpersoner som måste nedkämpas, lämpliga luftlandsättnings- och landstigningsområden, iordningställa dolda agentnät som aktiveras i händelse av krig för att få underrättelser m m.
Således det är en rätt omfattande apparat som Ryssland nu återigen har satt igång, dessa förberedelser har ett övergripande syfte vilket är att vinna ett krig snabbt. Med detta i bakhuvudet, finns det då ett hot? Ja onekligen måste ju Sverige i vissa sammanhang ses som ett hot mot Ryssland annars hade man aldrig valt att sätta igång denna apparat mot vårt land. För underrättelseverksamhet som syftar till krigsförberedelser kostar oerhörda summor, det är inte bara att flyga över med en satellit och tro att man löst problemet, vi talar om att fysiskt på plats mäta, avbilda m m, fastställa levnadsmönster hos prioriterade personmål osv. Således ja det finns ett hot mot Sverige utöver terrorism så kommer detta hot från Ryssland utifrån SÄPO redovisning. Likväl är de ju fler som ser Ryssland som ett hot numera, Storbritannien kommer under de närmsta veckorna klassa upp Ryssland till högst hotnivå mot samväldet.
Vid vilket läge skulle Ryssland kunna tänkas sig att angripa Sverige för att ta Gotland? Först måste vi klara ut att Ryssland kommer aldrig ensidigt genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det kommer alltid finns ett övergripande strategiskt syfte som är riktad mot NATO vid ett ryskt angrepp på Sverige. Sverige i sig saknar värde för Ryssland, däremot har vi vissa geostrategiska punkter som Ryssland måste behärska för att fullfölja ett angrepp på NATO. Likväl behöver detta angrepp på Sverige ej ske samordnat med ett samtidigt angrepp på NATO, utan mer troligt kommer ett angrepp på Sverige ske dygn upptill veckor tidigare. Främst utifrån det faktum att NATO saknar förmågan att snabbt tillföra förband till Baltikum som ett exempel, men även Tyskland. Detta utifrån att de sista egentliga förbands föråden i Europa avvecklades (förutom de norska) ifjol. Således Gotland tas för att omintetgöra truppförstärkningar till Baltikum, likväl kan ett angrepp på Sverige och Gotland vara ett led i att försvaga NATO och förbättra sina egen geostrategiska position, främst utifrån det faktum att Sverige just nu är en ”ö” mitt i NATO, tar man delar av den ”ön” så destabiliseras organisationen oerhört, trots att Sverige inte är en medlem i NATO.
Slutsatsen så här långt är att det finns ett hot från Ryssland mot Sverige, i och med att man påbörjat och genomför krigsförberedelser, det just nu geostrategiskt viktiga området för Ryssland som Sverige besitter är Gotland. Denna del av Sverige får sin geostrategiska tyngdpunkt i och med att förhållandet är sådant att Sverige som militärt alliansfri nation ligger inklämd mellan NATO område och kan de facto påverkas av Ryssland genom sin geografiska position. Behärskar man Gotland omintetgör man dels förstärkningar till de Baltiska staterna både sjö- och luftledes dels är det fullt möjligt att man omintetgör NATO förmåga att genomföra artikel 5 i de baltiska staterna och även slår in en kil i organisationen som gör att den destabiliseras i dess grundvallar. Dessa slutsatser är viktiga att ha med sig i den fortsatta fallstudien kring ett möjligt angrepp på Gotland, för det utgör den strategiska essensen, utan dessa är sannolikheten för ett Ryskt angrepp mycket låga.
Modern rysk krigskonst. Denna krigföring som vi till del fått ta del av på Krimhalvön och i östra Ukraina, är en operationskonst som skiljer sig till del från den klassiska Sovjetiska operationskonsten, dock skall man ha klart för sig att egentligen handlar det om en viss tyngdpunktsförskjutning i vissa faser, likväl har vi ej bevittnat dess fulla potential dvs utnyttjandet av de reguljära stridskrafterna i dess slutgiltiga fas, dock är detta något man troligtvis från Rysk sida vill undvika, vilket blir själva essensen i dess nya krigföring, om möjligt skall den vara kontaktlös, dock kan det kontaktlösa innebär att man utnyttjar sig av t ex fjärrstridsmedel istället för t ex mekaniserade förband.
Den moderna ryska operationskonsten kan sammanfattas i åtta (8) stycken faser:
  1. Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
  2. Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
  3. Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
  4. Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
  5. Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
  6. Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns ’special forces’). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
  7. Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
  8. Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).
Det vi kan se är att krigföringen är i huvudsak ”kontaktlös” och genomförs i en stor huvuddel av underrättelsetjänstens personal i många av faserna, utnyttjandet av de privata säkerhetsföretagens personal, sker bedömt i nära samverkan med underrättelsetjänsten, likväl kan man utnyttja rysktalande minoritetsgrupper såsom genomförs i Ukraina. Därutöver är huvuddelen av krigföring dold för en motståndare, det övergripande syftet blir att förleda en motståndare in i det längsta, innan konflikten öppet sker, utnyttjandet av t ex destabilisering i mållandet är en del i denna förledning för att få mållandet att fokusera på inhemska problemområden istället för att missa externa hot. Likväl uppnår man en tydlig kraftsplittring med denna destabilisering, säkerhetsfunktionerna inom mållandet kommer vara fokuserad på de inhemska hoten.
Detta innebär således att om en konflikt mellan Sverige och Ryssland kommer uppstå, så har ett relativt långt förarbete genomförts, detta ställer oerhört höga krav på t ex säkerhetspolisens verksamhet att kunna följa upp Rysslands verksamhet, för att kunna indikera hur utvecklingen är. Likväl innebär detta att, vi kommer ej ha en lång förvarningstid för konflikten (bedömt handlar det om enstaka dygn som mest), främst utifrån det faktum att det är förband som arbetar med hög sekretess, vilket är svår att följa, i huvuddelen av faserna. Svagheten är om man har en fungerande säkerhetstjänst, så kan faserna upptäckas i tid och om den politiska nivån har förmåga att agera så kan hotet kvävas i sin linda.
Konfliktorsak. I vårt redan förda resonemang har vi identifierat att ett ensidigt riktat angrepp mot Sverige är osannolikt, däremot kan en konflikt inledas med ett riktat angrepp mot Sverige för att i ett senare skede utvidgas för att involvera NATO, det övergripande syftet kommer alltid vara att påverka NATO. Men i vilket sammanhang kan dagens politik föras till den gräns att man väljer att genomföra ett väpnat angrepp på Sverige?
En faktor som man måste ha med sig innan man börjar titta på konfliktorsaker är geostrategi/geopolitik något som Ryssland drivs av. Rysslands landområden har aldrig varit så små som de är nu sedan 1700-talet. Ryssland har hela tiden drivits av att utvidga sina landområden för att säkerställa naturliga försvarsbarriärer mellan sig och sin omvärld. Dagens Ryssland har inte dessa naturliga försvarsbarriärer såsom Sovjetunionen hade, som t om utvidgade dessa med buffertstater mellan sig och den presumtiva motståndaren. Det är med detta perspektiv man bl a måste se President Vladimir Putins uttalande om att den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet var Sovjetunionens sönderfall.
Med geostrategin i bakhuvudet kan man finna minst en orsak som kan föranleda en konflikt i Östersjöregionen. Den mest uppenbara är det av Ryssland uttalade hot man upplever från NATO, då främst den östliga utvidgning av militäralliansen som genomförts och en fortsatt möjlig sådan, lägg därtill möjligheten kring en markant förhandslagring av materiel (såsom stridsvagnar, stridsfordon o dyl) främst i de östliga medlemsländerna och en permanent basering av förband, så kommer Rysslands upplevda hotbild te sig mycket realistisk. Detta ger i förlängningen ökade spänningar mellan Ryssland och NATO vilket i sin tur kan föranleda en konflikt.
En annan faktor som kan vara upphov till en konflikt i Östersjöregionen är om Rysslands handelsförbindelser i Östersjön på något sätt hotas dels ovan ytan dels under ytan. En stor del av Rysslands export sker dels i Östersjön dels via Östersjön vidare ut i världen. Östersjöregionen kommer vara av strategisk betydelse för Rysslands export kapacitet till omvärlden intill minst 2030 enligt vissa bedömningar. Härvid försvåras Rysslands export i Östersjöregionen kommer det få stora påverkningar på dess ekonomiska utveckling, detta i sig kan leda fram till en konflikt i Östersjöregionen.
Ett Svenskt eller Finländskt närmande till NATO kommer även vara ett möjligt skäl till en konflikt i Östersjöregionen. Varav troligtvis ett Svenskt närmande kommer vara mer kritiskt för Ryssland kontra ett Finländskt detta utifrån det faktum att Sveriges kust omfattar hela västra delen av Östersjön samt det kritiska Östersjöutloppet. Ett svenskt medlemskap i NATO skulle förvandla Östersjön till ett NATO innanhav varav två kritiska sårbarheter uppstår för Ryssland dels dess omfattande sjötransporter som utgör en stor del av dess BNP dels dess missilbanor kan mycket lätt påverkas mht att Sveriges landgräns täcker en stor del av dessa banor i Nord-Sydlig riktning. Dock skall ej ett Finländskt medlemskap i NATO som hotbild sett från Ryssland förringas, detta skulle de facto innebär att Rysslands hela västra landgräns angränsar mot NATO. Dock skulle ej Östersjön bli ett NATO innanhav, vilket skulle vara ett skäl för att det ej blir en konflikt, men skulle Sverige vid en sådan situation yttra sig rörande NATO medlemskap i positiva ordalag, är det troligtvis en överhängande krigsrisk som uppstår.
Således har vi tre (3) tydliga scenarion som kan utvecklas till en konflikt mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen där Sverige mest troligt kommer dras in i konflikten. Vad som är än mer troligt är att Gotland involveras. Gotland är just nu nyckeln i Östersjön och nyckeln till många geostrategiska situationer. Behärskar man Gotland behärskar man de centrala delarna av Östersjön, det man dock ej behärskar är Östersjöutloppet. Men att behärska Gotland innebär också att man omintetgör truppförstärkningar till Baltikum dels via sjövägen dels via luftvägen. Detta innebär att NATO kommer få stora problem att förflytta förband i händelse av en säkerhetspolitisk spänd situation i Baltikum.
Stridskrafter. Ryssland har en ansenlig mängd stridskrafter inom det västra militärdistriktet (MD V) som kan utnyttjas mot dess angränsade länder, dessa stridskrafter kan förstärkas från andra militärdistrikt (MD) dock är det främst det centrala militärdistriktet (MD C) som är tänkt att användas som strategisk reserv samt andra (2) echelong. Nedan redovisas i stora drag mängden arméstridskrafter i MD V/C. Utöver dessa tillkommer främst generalstabens spetsnazförband dels markbaserade dels maritima.
Vad vi kan se är att huvuddelen av dessa förband lämpar sig ej för de initiala stegen enligt den nya ryska operationskonsten, utan det är främst specialförbandsbrigaderna samt luftlandssättningsdivisionerna som är lämpade för denna form av krigföring samt generalstabens spetsnazförband samt övriga operativa underrättelseförband som sorterar under de. I ett senare skede kommer främst markrobotbrigaderna att utnyttjas för att kunna genomföra den kontaktlösa krigföringen och absolut sist kommer de mekaniseradeförbanden att utnyttjas för att rensa upp kvarvarande motståndsfikor i mållandet.
Utnyttjas förbanden inom MD V kommer MD C förband att framgruppera, detta genomförs främst genom enbart trupptransport, därefter utrustas de på plats inom MD V vid färdiga depåer där tyngre utrustning såsom pansarskyttefordon, stridsvagnar, artilleripjäser o dyl redan finns placerade. Således kan en truppförflyttning från MD C ske med mycket kort varsel samt förbanden kan även med mycket kortvarsel väl på plats vara stridsdugliga (läs inom 24-48 timmar). Detta korta tidsintervall gör att man kan påbörja en öppen väpnad konflikt i ett mycket sent skede, vilket gör att mållandet ej kan vidtaga adekvata förberedelser.
De mest troliga förbanden att utnyttjas mot Gotland explicit är spetsnazförbanden dels brigadförbaden dels generalstabens. Därefter luftlandsättningsdivisionerna och marininfanteribrigaden (336. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad Oblast). Detta utifrån Gotlands geografiska placering, detta kräver inledningsvis att det enbart är lätta förband vilket luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden är, dessa är mycket lätt rörliga och är anpassade för operativa förflyttningar.
Efterföljande truppförstärkningar består bedömt av minst en reducerad mekaniserad brigad, en luftvärnsbrigad, en markrobotbrigad och bedömt minst en kustrobot bataljon vilket formar en effektiv stridsgrupp som håller Gotland och förnekar NATO stridskrafter möjligheten att genomföra luft- och sjörörelser runt Gotland till de Baltiska staterna.
Genomförande. Ett angrepp riktat mot Sverige och främst Gotland, kan utifrån den nu gällande ryska operationskonsten, som vi till del sett prov på i Ukraina, te sig på följande sätt. Inledningsvis genomförs en omfattande bearbetning av dels svenska beslutsfattare såväl civila som militära (denna fas har redan passerats och det finns konkreta exempel på detta) dels en bearbetning av media främst nyhetsredaktörer samt framträdande journalister med det övergripande syftet att erhålla en vinklad nyhetsrapportering och vad avser beslutsfattare att möjliggöra förledning i en felaktig riktning som gör att felaktiga beslut fattas. Parallellt i denna fas påbörjas krigsplanläggning/förberedelser vilket syftar till att kartlägga kritiska sårbarheter i det svenska samhället, syftande till att snabbt kunna lamslå det Svenska samhället, ytterligare en faktor som är uppfylld.
Därefter kommer fokus läggas på att utnyttja de socioekonomiska spänningarna som finns i det svenska samhället. Underrättelsepersonal kommer indirekt påverka olika grupperingar att agera mot varandra. Parallellt med detta kommer media utnyttjas för att underblåsa dessa socioekonomiska spänningar som till del är självgenererad av det svenska samhället till del är underblåsta av underrättelseorganisationer. Det övergripande syftet är att destabilisera det svenska samhället och utmatta den svenska säkerhetsstrukturen som kommer fokuseras på de socioekonomiska spänningar och därmed ökar möjligheterna för dolda förberedelser inför ett angrepp. Parallellt med detta genomförs rekrytering av civila och militära beslutsfattare samt andra viktiga samhällsaktörer för att i ett senare skede kunna genomföra subversiv verksamhet syftande till destabilisering. 
Därefter påbörjas subversiv verksamhet troligtvis iform av våldsamma upplopp som syftar till att destabilisera landet ytterligare. Parallellt med detta påbörjas vissa mindre sabotage som främst kommer vara inriktad på att överanstränga den svenska säkerhetsstrukturen. De våldsamma upploppen kommer därefter eskalera och tidigare rysk militär personal kommer understödja de olika grupperingarna dels logistiks med utrustning dels med kunskap/utbildning. För att i ett senare skede övergå till att genomföra aktiva insatser vid upploppen för att ytterligare destabilisera. I avslutningen av detta skede kommer bedömt dels Ryssland påbörja en media kampanj riktad mot Sverige dels kommer en riktad aktion mot ryska intressen genomföras på svenskt territorium för att möjliggöra en ”legitimitet” i att öka de säkerhetspolitiska spänningen mellan nationerna. Detta kan dock utebli främst utifrån vilket agerande man väljer. 
Därefter påbörjas i en riktad desinformationskampanj för att förleda ytterligare de civila och militära beslutsfattarna detta syftar på den civila sidan att vänta med att vidta beredskapshöjande åtgärder iform av inkallelser och att övergå till beredskapslägen inom den civila administrationen. Den militära desinformationen syftar till att förleda de militära beslutsfattarna kring vilka intentioner man har dvs när, var och hur genomförs ett väpnat angrepp. Parallellt med denna fas transporteras specialförbandsenheter in i landet för att genomföra de avslutande förberedelserna inför ett angrepp. Begränsade epidemier för även förutsättas i slutet av detta skedde, främst i rikets tre största städer, för att inkapetisera dels stora befolkningsdelar dels den svenska sjukvården vilket kommer vara utmattad när väl konflikten påbörjas.
Slutligen genomförs omfattande specialförbandsinsatser mot kritiska sårbarheter (personella som materiella mål) i Sverige vilket syftar till att lamslå civil och militärbeslutsfattning. Vad avser Gotland kommer bedömt inledningsvis marinfanteriförband dels luftlandsättningsförband ta infallsportar på ön. Dessa förband kommer bedömt genomfört sk dold ilastning och intransport dvs t ex luftandsättningsförbanden kommer utnyttja angränsande luftleder samt civila transponderkoder för att i ett sent skede avvika från dessa och genomföra luftlandsättning på liknande sätt kommer marininfateriförbanden intransporteras. Ilastning av dessa förband kommer ske dolt och helst på annan plats än i MD V.  Punktmålsbekämpning med fjärrstridsmedel kommer genomföras mot samtliga flyg- och marinbaser med syftet att nedkämpa de svenska fjärrstridskrafterna.
Slutsatser
Den moderna Ryska operationskonsten bygger på långsiktiga förberedelser som genomförs dolt syftandes till ett snabbt genomförande av den väpnande konflikten. Utnyttjandet av desinformation och den civila arenan har fött en ökad betydelse i de långsiktiga förberedelserna jämfört med tidigare operationskonst. Likväl utnyttjandet av fjärrstridsmedel. Häri ligger den stora skillnaden. Dessa utnyttjades tidigare också men de har fått en ökad betydelse i den nya operationskonsten.
Detta innebär att en högra grad av säkerhetsarbete krävs för att följa Rysk underrättelseverksamhet på Svensk mark i syfte att tidigt kunna identifiera om förberedelser inför ett angrepp har påbörjats och hur långt gånget detta är. Detta kommer även innebära en vägvalsfråga vart skall tyngdpunkten på säkerhetsarbetet ligga, följa Främmande makts underrättelseverksamhet eller terrorism, varav tyngdpunkten just nu ligger på det sistnämnda. Sveriges resurser är begränsade och en omfattande uppföljning av båda är orealistisk.
Ett angrepp mot Sverige kommer således ej ske som en blixt från klar himmel, det är ett långsiktigt agerande men själva striden kommer bli intensiv. Finns dock ingen säkerhetsuppföljning så kommer angreppet te sig som en klar himmel. Härvid krävs ett omfattande säkerhetsarbete och en ökad grad av medvetenhet dels hos beslutsfattare dels hos allmänheten som helhet för att försvåra denna form av krigföring. Finns inte denna så kommer vi aldrig kunna reagera i tid och därmed omöjliggörs försvaret av Gotland, för vi kommer ej hinna få över förband till ön för att skydda den.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FOI 1, 2(Svenska)
Finländska FHS 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Janes 1(Engelska)
Lettiska FHS 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russia Today 1, 2(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Guardian 1(Engelska)
Putin rustar Ryssland, Elfving Jörgen, 2014
Rysk Krigskonst, Ulfving Lars, 2005

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 14 – Inga fel gjorda – Cirkulera!

Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första […]

REA: Försvarsmakt med kort datum

Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en […]

Den ständigt minskande Marinen



Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.

När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om ”glasnost och perestrojka” än att rusta sina militära styrkor.

I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.

Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg.  Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!

Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!

Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö – som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.

Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?

Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin ”end of life” vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna – HMS Jägaren – så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.

Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.

Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om…

Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.

Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.

Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.

Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga ”här och nu”. Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många ”ytstridsfartyg” som hela Försvarsmakten förfogar över. 

Vad borde då göras?

Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.

Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.

När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:

  • Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
  • Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
  • Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
  • Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
  • Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att ”utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet” så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
  • Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg  måste också ses över.
Detta kommer att kosta pengar, men samtidigt är det inga orimliga summor det handlar om. Våra politiker måste skjuta till ekonomiska medel, men samtidigt bör Försvarsmakten även överväga att prioritera den marina förmågan högre än vad man gör i dag då Marinen alldeles uppenbart är satt på svältkost. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den gemensamma materielplanen. 
Vidtar vi ovanstående åtgärder så har vi tagit ett steg i rätt riktning till skillnad från i dag då näst intill samtliga steg sker i fel riktning p.g.a. ekonomin trots politiska löften om ökad förmåga. För övrigt kan vi också hoppas på att samtliga fem korvetter av Visbyklass snart blir levererade…

I morgon avser jag skriva några rader om ubåtsjakt och annat runt detta ämne.


I skuggan av Almedalen

Sammanfattning
Ryssland har under Almedalsveckan genomfört och påbörjat två mycket anmärkningsvärda övningar. Dels den största luftförsvarsövningen på 25 år dels vad som förefaller vara ytterligare en motövning mot NATO. Den ena övningen visar på att man återigen börjar närma sig en hög nivå den andra övningen visar på att man vet om detta i och med att man utmanar NATO öppet med en egen övning i anslutning till dess övning. Således är det verkligen dags att lyfta upp omvärldsläget på dagordningen ordentligt och då inte enbart tala om det utan även visa handling kring det inom Svensk politik.
Analys
MD V. Under perioden 1-4 Juli 2014 har 1. Flyg- och luftförsvarskommandot (FLLK) inom västra militärdistriktet (MD V) genomfört luftförsvarsövning omfattande dels flyg dels luftvärn. Övningen har i huvudsak genomförts över och i Tver och Leningrad Oblast vid Kingisepp respektive Kushalino övningsfält. Luftförsvarsövningen är den största av sitt slag som genomförts under de senaste tjugofem (25) åren i Ryssland.
Ur flygstridskrafterna har fem (5) flygregementet (antalet flygplan som totalt deltagit har ej delgivits) deltagit med SU-24, SU-27, SU-34, MIG-29 SMT och MIG-31. Flygstridskrafterna som deltagit i övningen har varit baserade vid åtta (8) stycken flygbaser. Ur luftvärnet har sju (7) luftvärnsregementen deltagit med S-300 samt Pantsir S-1, utöver detta har även arméflygs-, ingenjör-, sambands-, specialflygs- och televapenresurser deltagit i övningen. Övningen har varit dubbelsidig, flygresurserna har försökt ta sig igenom de luftförsvarade områdena av luftvärnsförbanden. Övningen har genomförts dels simulerad dels med skarp ammunition.
Övningen har syftat till att för flygförbanden öva i en extremt hög luftförsvars miljö och därmed genomföra genomträngning av luftförsvarsområdena. För att då kunna påverka i huvudsak en motståndare på marken antingen med hjälp av flygbomber, missiler och /eller raketer. För luftförsvarsförbanden har det i huvudsak syftat till att försvara viktiga områden. Totalt har luftförsvarsförbanden genomfört över trehundra (300) simulerade robotskjutningar mot angripande motståndare. Flygförbanden har genomfört flertalet samordnade flygangrepp mot strategiska och operativa mål varav det största attackflygföretag bestod av över trettio (30) flygplan i en anfallsvåg.
Övningen inledes med att motståndaren angrep strategiska mål i St Petersburg området från tre (3) olika riktningar. Vid ett övningsmoment anföll en våg av över tjugo (20) attackflygplan mot St Petersburg området i skydd av radiotystnad och anflygning på extremt låg höjd. Som skenföretag utnyttjades MI-8 helikoptrar utrustade med televapensystem för att dels störa luftförsvarsförbanden dels utgöra en skenåtgärd för att simulera ett angrepp från en annan riktning och därmed dra åt sig uppmärksamheten hos ledningsresurserna vid luftförsvarsförbanden.
Vid ett annat övningsmoment genomfördes ett flyganfall med skarp ammunition mot en simulerad flygbas vid Kingisepp övningsfält. Uppställningsplatser, ammunitions- drivmedelsplatser o dyl hade konstruerats, likväl utnyttjades en tidigare befintlig landningssträcka. Flygstyrkan utnyttjade både styrda och ickestyrda flygbomber vid angreppet. Samtliga mål förstördes vid angreppet. Därefter påbörjade ingenjörresurserna reparation av landningsbana för att kunna påbörja flygverksamhet vid basen igen, efter ett antal timmars reparationsarbete ansågs flygbasen operationell igen. Bedömt är detta det företag som bestod av över trettio (30) flygplan.
Två saker är mycket intressanta med denna luftförsvarsövningen som genomförts. Den första är att man utan tvekan övar offensiva flygföretag mot högvärdiga mål (HVM) dvs flygförbanden har ej övat defensivt luftförsvar i samverkan med luftvärn. Vad som även är intressant i detta är utnyttjandet av MI-8 helikoptrarna för televapeninsatser. Här bör man betänka införandet av MISTRAL fartyg i Östersjön mht den flygkapacitet dessa tillför, likväl andra sjöburna plattformar som kan utnyttjas vid ett inledande angrepp som bärare för liknande televapensystem, mht att man innan ett angrepp kan ta sig mycket nära en nationsgräns med dessa. Troligtvis har även flygande signalspaningsresurser utnyttjas under luftförsvarsövningen i syfte att lokalisera luftvärnet och därmed kunna genomföra invisning och stridsledning av attackflygsföretagen, detta utifrån att signalspaningsflygplan ur det Ryska flygvapnet har varit aktiva under den aktuella perioden. Det andra är att man övar angrepp mot flygbaser som skyddas av kvalificerade luftvärnsresurser samt att man vid dessa har övat R3 (Räddning, Röjning och Reparation) resurserna skarpt. Särskilt mängden av reparationsresurser som åtgått vid genomförandet av ett angrepp bör beaktas, en (1) ingenjörbataljon, krävdes för att få flygbasen operativ.
MD S. En annan mycket intressant övningen pågår just nu i södra militärdistriktet (MD S) vilket omfattar dels sjöstrids- dels luftstridsförband i Svarta Havet. Övningen påbörjades den 4 Juli 2014 vilket sammanfaller med startdatumet för NATO övningen SEA BREEZE’14, denna övningen verkar dock nu förskjutas till Augusti 2014, dock befinner sig fortfarande flertalet NATO fartyg kvar i Svarta Havet samt Svarta Havs flottan genomför vad som förefaller vara ytterligare en motövning till en NATO övning. Detta är något som det även talas om i Rysk media att det uttryckligen är en motövning.
Denna motövning omfattar över tjugo (20) örlogsfartyg, tjugo (20) luftfarkoster (stridsflygplan, helikoptrar), marininfanteri och kustförsvarstrupper. Övningen genomförs i hela Svarta Havet och omfattar, robotskjutningar mot sjömål, artilleriskjutningar mot sjö- och luftmål. Det övergripande syftet är att samöva sjö- och luftstridskrafterna för att kunna slå en motståndare till havs samt genomföra taktiska landstigningar i Svarta Havs regionen.
Vad som hittills har övats förefaller det varit sjöstridskrafterna för sig och luftstridskrafterna för sig. Inledningsvis den 4 Juli 2014 genomfördes robotskjutningar från örlogsfartyg. Därefter rapporterades det om att under den 7 Juli 2014 genomförde dels sjöstridskrafterna en robotskjutning med fyra (4) stycken örlogsfartyg samordnat mot en fientlig sjöstridsgrupp. Dels genomfördes en luftstridsföretag med SU-24 mot en fientlig sjöstridsgrupp. Ingen samordning förefaller än ha genomförts mellan sjö- och luftstridskrafterna.
Slutsatser
Några slutsatser kan dras dels vad avser luftförsvarsövningen inom MD V dels motövningen inom MD S utifrån den initiala rapporteringen kring de båda övningarna varav den i MD S fortfarande pågår. Ytterligare slutsatser kan dras om någon eller några veckor då ytterligare nyhetsrapporteringen kring övningarna har framkommit och som brukligt då det Ryska Försvarsministeriet släpper sin officiella utvärdering.
Inledningsvis är det ju mycket intressant och till del anmärkningsvärt att den största luftförsvarsövningen på 25 år genomförs i närheten av Almedalen utan att det märks i debatten, då flertalet partiledare lyfte just försvars- och säkerhetspolitiska frågor i sina tal under Almedalsveckan, antingen så tyder det på att informationsflödet är klart begränsat eller att man tiger ihjäl frågan, dock så sammanföll en incidentstart samtidigt som öppna SIGINT källor rapporterade om Rysk signalspaningsverksamhet i Östersjöregionen i anslutning till Gotland, under fredag kvällen den 4 Juli 2014, så till del blev den Svenska Politiker eliten varse om att fredens hav inte är så fredliga längre.
Vad avser övningen inom MD V är det mycket intressant att man övar offensiva flygföretag mot strategiska mål i en mycket svår luftförsvarsmiljö. Likväl storleken på anfallsföretagen som varierar mellan 20 till 30 attackflygplan. Detta motsvarar de största anfallsvågorna som genomfördes under ACE’14 och då var det flertalet nationer med i dessa, det man måste beakta var att dessa anfallsföretag EJ genomfördes med det luftvärnshot som övades under denna övning, således så kan man börja dra slutsatsen att det ryska flygstridskrafterna inom MD V börjar närma sig en hög förmåga med stormsteg, återigen är det teknikbristen som hindrar vissa delar, men utifrån den rapportering som genomförts så kan den börja anses vara försumbar mht det generellt sett låga luftvärnshotet som finns i Östersjöregionen. 

Likväl att man övar anfallsföretag mot flygbaser tyder på att man passeratförsvarsnivån och nu övar offensiva attackföretag, således man genomföra offensiva stridsföretag i en mycket svår miljö och lyckas lösa dessa uppgifter. Likväl skall man beakta att ett anfallsföretag mot en flygbas med 20-30 ryska attackflygplan ger enhel ingenjörbataljon flertalet timmar i reparationsarbete för att få den operativ igen, med operativ avses här att man kan landa, tanka och återigen lyfta. I Insatsorganisation’14 finns två (2) stycken ingenjörbataljoner för hela Försvarsmaktens behov, lägg därtill enbart två basbataljoner för hela flygvapnets behov så inser vän av ordning rätt snabbt att våra resurser i händelse av ett väpnat angrepp är mycket begränsade till obefintliga till att våra främsta fjärrstridsresurs, dvs flygvapnet, skall kunna utnyttjas, de kommer helt enkelt inte kunna lyfta för baserna kommer vara förstörda och inga reparationsresurser finns att tillgå.

Likväl utnyttjandet av helikopterbruna talevapenförmågor öppnar en ny dimension, att helikoptrar utnyttjas till detta tidigare är inte okänt, men det man bör ta i beaktande är utnyttjandet av televapenresurser på helikopterförband i ett inledande angreppsskede då örlogsfartyg med helikoptrar kan patrullera i nära anslutning till Svensk territorialvattengräns för att därefter påbörja störning och därmed markant minska egen förberedelse- och förvarningstid, då främst utifrån att Ryska luftstridskrafter har en längre anflygningssträcka än tidigare jämfört med under Sovjettiden, då dessa flygburna förmågor tidigt skulle märkas om de skulle passera ut ur Finska viken eller från Kaliningrad. Likväl är detta något som det Finska luftförsvaret bör ta i beaktande i och med dess mycket långa landgräns mot Ryssland.
Men det mest intressanta i detta inlägg är nog ändå den Ryska motövningen i Svarta Havet. Vid två tillfällen har nu Ryssland initierat motövningar mot NATO övningar i dess närområde. OM nu detta är ett mönster är för tidigt att säga, nästa stora NATO övningen genomförs i Polen i September 2014. Genomför då Ryssland med hjälp av Vitryssland en motövning så bör man kunna säga att det är ett mönster som uppträder. Varvid ett tydligt ställningstagande från Rysk sida har tagits, varje NATO övning i dess närområde kommer mötas med en motövning. Således tar vi ytterligare ett steg nedåt i en nedåtgående säkerhetsspiral i vårt eget närområde.
I sig är detta mycket intressant att Ryssland initierar motövningar, då NATO t ex under Zapad övningarna har hållit sig mycket passiva, troligtvis har enbart en förhöjd underrättelse- och stabsberedskap intagits, men man har ej initierat motövningar. Ser man till SEA BREAZE och BALTOPS är detta övningar som genomförts under en mycket lång tid, så det är ej några nya övningar som tillkommit utifrån Ukraina krisen, utan de tillhör så att säga normalbilden i de olika regionerna. Varvid dessa motövningar blir än mer anmärkningsvärda. Kommer det ske en motövning i September, detta är förtidigt att säga, dock vad som är intressant är att vissa uppgifter gör gällande att det strategiska bombflyget har framgrupperat TU-160 till Vitryssland, vilket kan vara ett tecken på att sådana åtgärder vidtas. Det mest troliga alternativet är att om en motövning genomförs är det i form av en beredskapskontroll med både Ryska och Vitryska förband inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan de båda nationerna.
Således Ryssland är tydligt på frammarsch dels möts NATO upp med motövningar dels har man börjat öva allt mer offensiva anfallsföretag vilket återigen bekräftar att man har gått från den sk låga nivån till en högre nivå alternativ högnivå inom vissa förband och förmågor.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4(Ryska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
RT 1(Engelska)

Lättande av incidentberedskapens förlåt?

Försvarsmakten har gläntat ytterligare något på förlåten kring incidentberedskap och SVT körde under måndagskvällen incidentberedskapen som sin huvudnyhet under rubriken ”Hemliga ryska plan över Östersjön”. En rubrik som får mig att sucka djupt eftersom det inte finns något speciellt hemligt med de flygplan som Ryssland flyger där. Däremot uppträder man på sådant sätt att man vill försvåra så mycket som möjligt för andra länder runt Östersjön och framförallt den civila flygtrafikledningen. Å andra sidan har ju de ryska flygplanen i mångt och mycket varit hemliga för den svenska allmänheten.

SVT:s reportage kommer veckan efter Almedalsveckan där Försvarsmakten fick utstå en hel del rent ut sagt korkade kommentarer från Almedalsdeltagare som, inte helt förvånande, i år igen tolkade den frekventa dygnet runt-närvaron av svenskt stridsflyg på Gotland som ”jippon”. I själva verket har den svenska incidentberedskap under ett antal veckor stått frambaserad på Gotland av flera skäl, inte minst den mycket höga militära verksamheten från både Ryssland och NATO, vilken försiggått i närheten av Gotland.

Här har Försvarsmakten sig själv att skylla. Analysen att motsvarande reaktioner skulle uppstå från Almedalsbesökarna är inte svår att göra, inte minst med tanke på just hur det låtit tidigare år. Likaså hade man kunnat vara öppnare kring den utländska verksamhet som försiggått – och som med all säkerhet snart kommer att dyka upp igen. Att Försvarsmakten går ut just under måndagen och berättar om incidentberedskap har jag svårt att se som en slump. Att släppa samma budskap under förra veckan hade fått ett politiskt värde och därmed kunnat påverka debatten i Almedalen.

Jag har svårt att finna det annat än märkligt att Försvarsmakten fortsätter att hålla så hårt på hemligstämpeln kring incidentberedskapen. Jag kan utifrån sociala medier och utländska tidningar (inklusive finska), samt officiella hemsidor, bilda mig en oerhört god uppfattning av vad som sker i och över Östersjön. Försvarsmakten vet vad dess incidentberedskap gör, det land som möts av incidentberedskapen vet vad den svenska incidentberedskapen gör, statlig signalspaning, men även radioamatörer runt Östersjön vet vad incidentberedskapen gör och den svenska regeringen vet det. De enda som inte vet är den svenska befolkningen inklusive en mycket stor del av landets riksdagspolitiker.

Försvarsmakten kommenterar uttrycker myndigheten att man inte vill avslöja detaljer som skulle kunna röja svensk militär förmåga samt vad gäller jämförelsen med hur andra länder väljer att rapportera om incidentberedskap att ”alliansfriheten ställer särskilda krav på egen förmåga, och att detta i sig, gör att möjligheterna till extern information ser annorlunda ut”.

Jag har väldigt svårt att se hur en mer öppen redovisning av hur ofta incidentberedskapen varit uppe, hur utländsk verksamhet förändrar sig i närområdet och hur andra länder uppträder skulle röja den svenska militära förmågan. Om något lär tystnaden signalera en valhänthet vad avser just den egna förmågan och hur Sverige klarar av att upprätthålla alliansfriheten.

Låt oss ta exemplet med den ”ryska påsken”. Här var det SvD som kunde berätta att händelsen ägt rum, vilket ju rönte mycket stor uppmärksamhet, för att inte säga bestörtning. Här visade det sig finnas en mycket stor skillnad i vad människor förväntade sig av det svenska försvaret och vad som faktiskt levererades. Lägg därtill att SVT kunde avslöja att den svenska incidentberedskapen (på den tiden) bara existerade ett antal av dygnets timmar (man kan ju med rätta ställa sig frågan hur det då var tänkt att Sverige skulle möta en flygplanskapning utanför kontorstid). Tidpunkten på dygnet lär knappast ha varit en slump utan väl vald utifrån att man ej skulle mötas av svensk incidentberedskap. Vad blev signalen här avseende den svenska alliansfrihetens trovärdighet? Vilka visste vad som inträffat och vilka visste det inte innan SvD:s avslöjande?

Vi har sedan exemplet med den mycket nära kollisionen mellan ett SAS-flygplan och ett ryskt signalspaningsflygplan, där ett stort antal människor hade kunnat dö. Att döma av nyhetsrapporteringen hamnade detta i svenska media genom antingen den danska eller svenska haverikommissionen. Det var ingenting som Försvarsmakten berättade om, även om det var Försvarsmakten som varskodde de civila flygledarna om det ryska flygplanets närvaro. Samtliga inblandade visste om vad som hänt. De enda som hölls utanför var befolkningen och därmed även stora delar av den politiska nivån. (Denna händelse och liknande är i sig värda ett eget inlägg. Utvecklade detta delvis i detta inlägg, men mer finns att diskutera)

Ser man utifrån vad som rapporterats på nätet från såväl officiella som inofficiella källor avseende läget i Östersjön de senaste veckorna ser man till exempel att:

– Estland vid minst ett tillfälle stängt sitt luftrum för civil flygtrafik till följd av för hög närvaro av ryska militära flygplan utan aktiverade transpondrar
– Den baltiska incidentberedskapen vid minst ett tillfälle har startat minst 4 ggr på en dag (rapporterat tidig eftermiddag). Som jämförelse hade man för några år sedan 4 starter på ett år.
– Den finska incidentberedskapen har haft den mest intensiva veckan sedan kalla krigets slut
– Estniskt, lettiskt och finskt luftrum har kränkts upprepade gånger av ryskt stridsflyg
– NATO:s incidentberedskap har identifierat stora mängder ryska flygplan över Östersjön där bilder sedan släppts på flygplan med hängda vapen
– Ryskt stridsflyg har upprepade gånger genomfört provocerande överflygningar på mycket låg höjd vid och över NATO-fartyg

Från svenskt håll var dock tystnaden i det närmaste kompakt med undantag av två artiklar i DN och SvD, vilka dock till mycket ringa grad tog upp det svenska perspektivet. I gårdagens reportage fick vi dock veta att hittills i år är incidentberedskapen upp 50 % från förra året. Förra året var ju, enligt rapportering från just förra året, det mest intensiva för incidentberedskapen sedan kalla krigets slut, varpå ränta på räntaeffekten gör sig påmind.

Vad av ovanstående påverkar alliansfriheten? Påverkar det alliansfriheten att berätta för allmänheten att ryska militära flygplan har för vana att uppträda på ett sätt som hotar den civila flygsäkerheten och som i förlängningen kommer att leda till en kollision med ett stort antal döda? Påverkar det alliansfriheten att man meddelar att den svenska incidentberedskapen för tillfället är frekvent insatt till följd av den militära verksamheten utanför svenskt territorium? Knappast. Det torde snarare stärka alliansfriheten. Ej heller röjer detta något om svensk förmåga så länge man håller sig till motsvarande verksamhet som den som redovisas av våra grannländer. Utöver detta finns annan verksamhet som genomförs och som det av sekretesskäl heller inte ska talas om (samtidigt som man inte vill tala om jaktincidentberedskapen kan paradoxalt nog vem som helst som nyttjar de syntetiska flygradartjänster som finns på nätet i realtid följa den svenska signalspaningens flygningar genom att transponder används).

Ytterst handlar incidentberedskapen om förtroendebyggande. Inte bara att andra stater ska ha förtroende för Sveriges förmåga att hävda sin territoriella integritet utan i minst lika hög grad om att den svenska befolkningen ska ha förtroende för sitt försvar.

Förslag:
Utöka Försvarsmaktens hemsida med en (bättre) sida för nationella insatser. Redovisa här exempelvis månadsvis vad som sker i närområdet och vad som såväl Flygvapnets som Marinens incidentberedskap genomför och verksamhet i närområdet med statistik. Redovisa också särskilda händelser och de kränkningar av svenskt luftrum som sker.

Detta skulle avsevärt höja såväl förtroendet för Försvarsmakten såväl som den folkförankring såväl myndighet som politisk nivå ständigt efterlyser.

Media: SVT, SR, SvD

Se nedanstående bilder från brittisk incidentberedskap i Östersjön under andra halvan av juni (fler bilder) och jämför gärna med de bilder hos SVT som Försvarsmakten släppt. Bra konton att följa på Twitter är bl.a. det lettiska försvarsdepartementet, som flitigt lägger upp information om aktivitet i Östersjön.

Rekommenderar starkt att man med ovanstående i tankarna ockå läser Jägarchefens sammanställning av verksamheten under den ryska storövningen i Östersjön under andra halvan av juni.

Brittisk Typhoon får uppleva motsväng av rysk Su-27 vid identifiering (ej i enlighet internationella flygsäkerhetsöverenskommelser). Su-27 behängd med 4 radarjaktrobotar och två IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Brittisk Typhoon och två Su-27. © Crown Copyright 2013 

Su-27 med 4 radarjaktrobotar, 2 IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Tu-22M3 bombflygplan (samma som ryska påsken) med krysssningsrobot Kh-22 under buken (av färgen bedömt övningsrobot eller försöksrobot). © Crown Copyright 2013

A-50U radarövervaknings- och stridsledningsflygplan. Frambaserades i Kaliningrad under juni (se individnumret på bilderna). © Crown Copyright 2013

Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?

Foto: Försvarsmakten


Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.


/ Skipper

—————————

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar

Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?

I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!

Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask

Åskvarning?

Sammanfattning
Beredskapskontrollen inom det centrala militärdistriktet (MD C) mellan den 21 – 28 Juni 2014, har bedömt syftat till att dels öva förbandens förmåga till att genomföra taktisk och operativ förflyttning i en ny kraftsamlingsriktning (strategisk riktning) dels övat skyddsåtgärder på djupet. Bedömt har övningsscenariot varit riktat mot en reguljär motståndare m h t vilka förmågor som övats under beredskapskontrollen. Bedömt har Ryssland nu en mycket god förmåga till att genomföra operativa lufttransporter samt god till mycket god att leda förband inom ramen för C4ISR. Likväl har troligtvis beredskapskontrollen även syftat till att utnyttja militära maktmedel i bakgrunden för att kunna påverka händelseutvecklingen i Ukraina, något som ej lyckats mht att vapenvilan som utlystes i Ukraina upphörde 140701.
Analys
Allmänt.Den 21 Juni 2014, klockan 11:00 lokal tid (09:00 Svensk tid), beordrade President Vladimir Putin beredskapskontroll av de Ryska väpnande styrkorna i det centrala militärdistriktet (MD C), beredskapskontrollen pågick intill den 28 Juni samtliga förband skulle senast vara åter sina ordinarie freds grupperingsplatser den 1 Juli 2014. Beredskapskontrollen påbörjades dock i mindre skala redan den 20 Juni 2014, när två (2) mekaniserade brigader (MekB) försattes i högsta stridsberedskap. OSSE kom att informeras avseende övningen i anslutning till att den påbörjades.
Beredskapskontrollen har genomförts i tre, egentligen fyra, faser. Fas 1 var mellan den 16 – 20 Juni 2014. Vid denna fas genomförde utsända representanter från Försvarsministeriet uppföljning av den ordinarie verksamheten vid utvalda förband inom MD C. Fas 2 var mellan 20 – 21 Juni 2014, vid denna fas sattes 28. och 35. MekB i högsta stridsberedskap. Den tredje fasen var mellan 21-28 Juni 2014, vilket omfattade beredskapskontrollen. Den fjärde och sista fasen varade mellan 28 Juni – 1 Juli 2014 vilket omfattade återtransport av förbanden till sina fredsgrupperingsplatser.
Totalt sett skall upptill 65,000 man övats, cirka 5,500 olika fordonstyper (varav 720 stridsvagnar, 950 pansarskyttefordon, 600 artilleri- och raketartilleripjäser) deltagit, över 180 olika flygplanstyper samt cirka 60 olika helikoptertyper varit ianspråktagna för beredskapskontrollen. Beredskapskontrollens övningsmoment har i huvudsak genomförts i Samarskoy, Orenburgskoy, Kemerovskoy, Sverdlovskoy och Chelyabinskoy Oblast, främst utnyttjade övningsområden har varit Yurginskiy, Totskoye, Telemba och Chebarkulskiy. Detta är bedömt stora delar av MD C som deltagit i beredskapskontrollen utöver den mängd soldater och utrustning som tillförts utifrån, främst från luftlandsättningsförbanden.
Enligt de luftburnatruppernas chef, General Vladimir Shamanov, syftade beredskapskontrollen inom MD C bl a till att ta fram lämpliga strategier för att kunna möta ett uppstående hot utifrån det västliga trupptilllbakadragandet ur Afghanistan. Om detta enbart omfattade de luftburna förbanden eller hela beredskapskontrollen delgavs ej. Beredskapskontrollen kan även varit en förövning inför tre kommande CSTO övningar som genomförs under Juli och Augusti månad där många av de ingående förbanden i beredskapskontrollen kommer omfattas.
Förbanden inom MD C anses vara Rysslands strategiska reserv och de förband som utnyttjas för att förstärka i en strategisk riktning. Detta förfarande har övats under en längre tid att genomföra operativa förflyttningar med förbanden till ett annat militärdistrikt. Likväl finns förråd i samtliga militärdistrikt för att kunna utrusta flertalet brigader, varvid enbart personaltransport av förbanden ur MD C behöver genomföras. Vad avser predestinering av de båda Armékårerna inom MD C så anses 2. Armékåren vara avdelad till det västra och södra militärdistriktet (MD V och MD S) medan 41. Armékåren är avdelad till det östra militärdistriktet (MD Ö).
Ser man rent fakta betonat på beredskapskontrollen så förefaller uppgifterna att stämma rörande att beredskapskontrollen var ett led i prövande av planer för en förstärkning av MD Ö, framför allt i och med att 41. Armékårens stab har varit den stab som lett det praktiska övningsmomenten av beredskapskontrollen, denna armékår skall även vara den som är predestinerad till MD Ö. Dock blir bilden lite mer otydlig då RVSN (de strategiska robottrupperna) även har ingått i denna övning, likväl om det var så att övningen syftade till att möta ett hot från Afghanistan i och med NATOs utmarsch, så hade man ej behövt öva moment mot TU-22, TU-95, likväl flygbekämpning av robotbatterier, för detta är ej något som de irreguljära grupperingarna i Afghanistan förfogar över. Likväl övades RVSN under beredskapskontrollen.
Markstridskrafter.Båda armékårerna (2. och 41.) inom MD C har deltagit i beredskapskontrollen, likväl har MD C baser på utländskt territorium deltagit i beredskapskontrollen. Del av förbanden har genomfört förflyttning via järnväg (mekaniserade- och luftförsvarsförband) del av förbanden har genomfört förflyttning med egna resurser (taktisk förflyttning) till övningsområdena. Den taktiska transporten har genomförts längs fyra stycken koncentrationsvägar, inom Samarskoy, Orenburgskoy, Sverdlovskoy, Chelyabinskoy och Kemerovskoy Oblast, den taktiska förflyttningen har understöddes av MI-24 helikoptrar. Längs koncentrationsvägarna har elva (11) stycken stödpunkter funnits för att kunna genomföra reparationsarbeten, drivmedelspåfyllning o dyl. Delar av förbanden har även genomfört operativ förflyttning med hjälp av lufttransport till övningsområdena.
Ur luftlandsättningstrupperna har delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen från Ivanovo deltagit i beredskapskontrollen (217. Luftlandsättnignsregementet), likväl har 31. avdelta luftburna brigaden och 38. Ledningsregementet deltagit i beredskapskontrollen. Operativ förflyttning av förbanden har genomförts från ordinarie grupperingsplats till övningsområdet vid Chebarkulskom, en totalt förflyttning på cirka 1,500 km. Totalt krävdes över hundra (100) stycken flygningar för att förflytta förbandsdelarna.
För att förflytta luftlandsättningstrupperna utnyttjades upptill trettio (30) IL-76 flygplan. Ett mycket intressant moment övades vad avser ilastningen, när enheten genomförde förflyttning (100 km) från sitt grupperings- till sitt koncentrationsområde utsattes den för eldöverfall varvid man fick strida sig fram. Därefter vid koncentrationsområdet (flygplatsen) så fortsatte striderna varvid man fick vidta åtgärder för att möjliggöra själva ilastningen.
15. Mekaniserade brigaden, den fredsbevarande brigaden i MD C, har även deltagit i beredskapskontrollen. Brigaden har genomfört förflyttning med egna resurser till övningsområdet. Brigaden genomförde en 350 km lång taktisk förflyttning, för att därefter återsamla i ett koncentrationsområde. Väl återsamlade påbörjade brigaden omedelbart att lösa stridsuppgifter vid övningsfältet i Totskom. Bl a genomfördes stridsskjutningar med T-72 stridsvagnar samt BMP-2 pansarskyttefordon.
Markstridskrafterna vid 201. Militärbasen i Tadzjikistan omfattades även av beredskapskontrollen. En behovssammansatt stridsgrupp prövades vid beredskapskontrollen omfattande, mekaniserat infanteri, artilleri, spanings- och luftvärnsförband. Dessa prövades under fältmässiga förhållanden. Övningarna genomfördes i angränsning till bergsterräng och under mycket svåra klimatologiska förhållanden (hög värme).
Ett CBRN förband ur MD C genomförde en 350 km lång fordonsmarsch, väl när de anlede till övningsområdet i Chebarkulskiy påbörjade de omedelbart att lösa dekontaminieringsuppgifter. Under övningen har förbandet genomfört dekontaminering av utrustning såsom vapensystem och fordon samt indikering av kemiska och nukleära stridsmedel.
De strategiska robottrupperna (RVSN) har även deltagit i beredskapskontrollen. Dessa förband inom MD C påbörjade omedelbart stridspatrullering då beredskapslarmet utlystes inom distriktet. Utöver att genomföra stridspatrullering har även övning i åtgärder mot jägar- och specialförband övats under beredskapskontrollen. Skyddsförfarandet kring robotfordonen vid de strategiska robottrupperna förefaller vara att utnyttja UAV på ett skyddsavstånd, för att där upptäcka en annalkanade motståndare, därefter utplacera sina skyddsförband för att slutligen nedkämpa dem med Tayfun-M ”Antisabotage fordon”. Detta moment övades under beredskapskontrollen. Likväl har man genomfört övningsmoment i simulerad nukleär och kemisk miljö. Utnyttjandet av Tayfun-M är något som förband som uppträder på djupet av motståndarens gruppering bör ta hänsyn till vid val av metoder, för Tayfun-M kommer bedömt tillföras även andra förband än RVSN.
Vid Yurginskom övningsfält övades flertalet brigader understödda av artilleribrigader samt lednings- och logistikförband under beredskapskontrollen. Chefen för armén Generalöverste Oleg Salyukov besökte även övningsfältet för att bevittna övningar i allt från stridsvagnsförbands anfall till enskild soldats strid med pansarvärnsvapen.
Vid ett av de avslutande övningsmomenten för beredskapskontrollen luftlandsattes över 500 soldater med fallskärm och över tjugo (20) fordon. Luftlandsättningen understöddes med tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar, över tjugo (20) attack- och jaktflygplan (SU-24, SU-24, MIG-31). Uppgiften förbandet hade var att ta en by samt slå motståndaren där. En skenmanöver genomfördes med luftburen trupp i MI-8 helikoptrar för att kraftsplittra motståndaren.
Rent övningsmässigt har markstridsförbanden övat enligt samma övningsmönster likt tidigare beredskapskontroller dvs inledningsvis grundläggande färdigheter som soldat och i sin befattning som soldat. Därefter grundläggande övningsmoment i lägre förband för att slutligen genomföra övningsmoment i större förband. Vad som dock sticker ut i denna beredskapskontroll är med vilket hastighet man har genomfört taktiska och operativa förflyttningar av förband. Vilket särskilt måste beaktas i och med att detta är 2:a echelongens förband dvs de som följer upp ett anfall eller slår en angripare. Om dessa förband snabbt och inom ett kort tidsspektrum kan förflyttas innebär det att den operativa förmågan för Rysslands väpnade styrkor ökar markant. Vad som även är intressant är att man från Rysk sida tydligen måste förutsätta att en presumtiv motståndare kommer verka på djupet för att påverka dess styrketillväxt i och med att luftlandsättningsförbanden övades i åtgärder vid strid under ilastning för att genomföra en operativ förflyttning. Detta är i sig inget anmärkningsvärt i och med om läser man äldre Sovjetiska reglementen och doktriner så förutsatte man att en motståndare skulle verka på djupet, återigen tyder detta på att övningen ej var mot en irreguljär motståndare.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna inom 2. Flyg- och luftförsvarskommandot har dels övat jakt- och attackuppgifter med flygplan samt luftförsvar med luftvärnsförband. Likväl har en stor mängd transportflygsuppgifter lösts för att genomföra operativa förflyttningar av förband inom MD C under den aktuella beredskapskontrollen.
Vid beredskapskontrollens inledande skede (140621) erhöll en skvadron (6 st flygplan) SU-24M ur attackflygregemetet i Shagol (Chelyabinskaya Oblast) start order med uppgiften att nedkämpa ett fientligt robotsystem. Skvadronen anföll målet med åtta (8) stycken raketer samt sexton (16) stycken 250 kg bomber, efterföljande verkansverifiering med SU-24MR visade att målet hade nedkämpats.
Över 50 transportflygplan (modellerna AN-22, AN-26, AN-124 och IL-76) har genomfört operativa flygtransporter under beredskapskontrollen. Transportflygsresurser har tagit från flygbaserna i Tver, Pskov och Taganrog. Koncentrationsflygfält för ilastning av trupp under beredskapskontrollen har varit, Chkalovskiy, Tolmachevo, Ivanov och Ulyanovsk.
Ett annat intressant och unikt (första gången det genomförs under tillämpad övning) moment som genomfördes var operativ flygtransport av åtta (8) stycken MI-24 helikoptrar, transporten genomfördes med hjälp av AN-124 flygplan. Helikoptrarna förflyttades från Tolmachovo i Novosibirskaya Oblast till Koltsovo i Sverdlovskaya Oblast. Helikoptrarna behövdes till del demonteras för att genomföra transporten. Flygningen var tvungen att genomföras på höjd under 1,000 m för att helikoptrarna ej skulle påverkas negativt av lufttrycket.
Luftförsvarsförbanden har även genomfört robotskjutningar vid övningsfältet Telemba. Där har simulering av massiva fientliga flygangrepp genomförts varvid luftförsvarsförbanden med S-300PS har genomfört skarpa robotskjutningar utifrån övningsscenariot. Ett av övningsmomenten var att nedkämpa två (2) mål inom trettio (30) sekunder på varierande höjd mellan sju (7) till nio (9) kilometer. Likväl har Luftvärnskanonvagnar på samma övningsfält genomfört övning i luftförsvar under marsch.
Vid ett övningsmoment simulerade man anfall i form av strategiskt bombflyg (TU-95 och TU-22) i vilket flygförbanden vid Sokol, Tolmachovo och Kansk som är utrustade med MIG-31BM fick startorder och genomförde övning i luftförsvar mot den anfallande motståndaren. Motståndaren skall enligt uppgift ha nedkämpats i luftstriden. Vid ett övningsmoment har tio (10) stycken MIG-31 genomfört luftförsvarsövning i samverkan med luftvärn, övningsmomentet har förflutit utan friktioner och motståndaren nedkämpades.
Två saker är främst av intresse, vad avser luftstridskrafterna. Den första är att man börjar vara mycket duktig på att genomföra operativa flygtransporter. Dels med hastigheten förbanden kan ta sig till koncentrationsområden dels med vilken hastighet därefter ilastning samt förflyttning av förbanden kan ske. Likväl operativ luftförflyttning av attackhelikopterförband upprättar en helt ny dimension att ta hänsyn till som grannland i sin krigsplanläggning. Den andra saken är att man återigen övar luftstridskrafterna inom rum dels flyg dels luftvärn. Detta är en oerhört komplex miljö att med båda vapenplattformarna kunna verka mot en motståndare. Första tydliga rapporten kring detta kom under övningen i Kaliningrad Oblast den andra nu under Beredskapskontrollen inom MD C. Kan man nu i rum verka med dels flyg dels luftvärn samtidigt har man tagit ett oerhört stort språng framåt. Dock är rapporterna något ”luftigt” skriva så några omedelbara slutsatser går ej att dra kring det, men det är en tydlig indikation.
Ledning och logistik. För att genomföra ledning av taktiska förflyttningar har man utnyttjat UAV systemet Zastava. UAV har förflyttat sig längs fordonskolonerna för att följa framryckningshastigheten samt även framför dem för att kunna genomföra marschomläggningar i ett tidigt skede i händelse av svårigheter att passera vissa punkter o dyl.
Ett intressant övningsmoment som genomförts med UAV är att man med UAV systemet Leyer-3 genomfört aktiva televapeninsatser mot en motståndare sändningar. Likväl har Orlan-10 systemet utnyttjats aktivt för att identifiera motståndarens grupperingar samt leda in indirekt bekämpning mot dessa grupperingar. Olika UAV system har även aktivt utnyttjats för att leda strid samt utvärdera stridens genomförande inom ramen för beredskapskontrollen.
Ledningssystemet ”Andromeda-D” har utnyttjats fullt ut under beredskapskontrollen. Vilket möjliggör en fullständig lägesuppfattning för cheferna inom enheten. Systemet utnyttjas av det luftburna trupperna (VDV). Systemet är digitalt samt krypterat och går att utnyttja från enskild soldat nivå vidare upp till högsta ledningsnivå.
Övriga förband har utnyttjat digitalt ledningssystem som möjliggjort ledning från minsta förbandsnivå upp till högsta. Cheferna har haft möjlighet att ha kontinuerlig lägesuppdatering på ingående enheter. Sambandsförbanden har upprättat sambandsnoder inom det aktuella övningsområdet och har knutit samman den stationära ledningsmiljön med den rörliga .
Militärpsykologer vid 201. Militärbasen har även utnyttjas under beredskapskontrollen för att stärka soldaternas och officerarnas psykiska motståndskraft vid stridssituationer. Syftet med detta är stärka soldaternas och officerarnas psykiska förmåga vid framtida stridssituationer som de kan omfattas av. Den varma temperaturen (över +40 C) under beredskapskontrollen har även möjliggjort för psykologerna att påvisa saker mht truppens utmattning vid vissa situationer.
Logistikförbanden har vad avser förplägnadstjänst haft igång sextio (60) fältkök, dessa kök har förbrukat cirka 22.5 ton kött, 32 ton bröd, och 24 ton spannmålsprodukter per dygn för att distribuera mat till de 65,000 övande soldaterna. Utöver detta har över 2 ton vatten distribuerats till förbanden per dygn under övningen.
Vad avser sjukvårdstjänst har över femhundra (500) befattningshavare inom sjukvårdstjänsten övats. Ett (1) fältsjukhus har varit upprättat, tre (3) större förbandsplatser samt fem (5) mindre förbandsplatser. Fältsjukhuset har haft möjlighet att genomföra kirurgi, röntgen m m. Över femtio (50) ton medicinsk utrustning har utnyttjas under beredskapskontrollen.
Vad avser ledning är det främst två saker som sticker ut. Vad som är tydligt är att man verkligen börjar på ordning på sina digitala ledningssystem, något som var ett stort problem under fjolårets beredskapskontrollen och något som man var mycket tydlig med skulle åtgärder. Dels förefaller övningen inom Kaliningrad Oblast förfluttit friktionsfritt med systemet dels denna beredskapskontroll inom MD C. Likväl har de luftburnatruppernas ledningssystem fungerat friktionsfritt. Ett digitalt ledningssystem med uppföljning är grunden för att kunna genomföra riktig manöverkrigföring, är nu detta uppnått har man på mindre än ett (1) år markant ökat sin egen krigföringsförmåga. Nästa del är utnyttjandet av UAV system, något som uppmärksammades främst under beredskapskontrollen i MD Ö under 2013 följt av Zapad’13. Dessa system verkar man nu fullt intigrerat i ledningen av brigadsystemet, vilket markant minskar tiden för beslutsfattning men även ökar förmågan till att ha en god lägesuppfattning och därmed minskar tiden inom bekämpningsförloppet.
Slutsatser
Först och främst vad har övats? Att man skall ha övat mot en irreguljär motståndare som kan tänkas påverka Ryska intressen vid NATO utmarsch ur Afghanistan, kan till del stämma, dock anser jag att övningsmönstret generellt sett pekar på något helt annat. Det man har övat är försvar mot påverkan av 2:a echelongens operativa förflyttning mot ett nytt område. Samt man har övat förbandens förmåga att lösa stridsuppgifter när man väl är framme i detta område. Således det är mot en reguljär motståndare man har övat och ej en irreguljär sådan, vissa övningsmoment kan till del haft karaktären av att man övat mot en irreguljär men övergripande pekar övningen mot en reguljär.
Vad som även förefaller fungera med en högre grad av tillit än under 2013 är C4ISR (Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance and Reconnaissance) det första tecknet på detta kom under övningen i Kaliningrad Oblast 140609-20. Det andra kom nu med beredskapskontrollen i MD C. Detta ökar markant de väpnade styrkornas förmåga till offensiva och defensiva operationer samt komma innanför en motståndares beslutscykel och därmed till fulla tillämpa manöverkrigföring. Överför man då denna förmåga i symbios med Rysslands nu visade förmågor till destabiliseringsoperationer blir stridsförloppen mycket snabba och mycket komplexa att ta hänsyn till, sanningen om att inga säkra områden finns vid krig blir nu än mer sann.
Ser man då till förmåga så har Ryssland enligt tidigare bedömning nått en mycket god förmåga, angränsande till hög inom det västra militärdistriktet (MD V), liknande förmåga bör kunna tillskrivas förbanden inom MD C, vad som är än mer tydligt är att förmågan till operativ rörlighet har blivit mycket god och bör snart kunna tillskrivas som hög i takt med att fler transportflygplan tillförs. Således har nu Ryssland för första gången sedan kalla krigets slut verklig förmåga att genomföra offensiva militära operationer i en strategisk kraftsamlingsriktning i och med att 2:a Echelongens förband även har en angränsande förmåga till hög samt att den operativa rörligheten måste bedöms som mycket god angränsande till hög. Dock bedömer jag att det är främst inom MDV och inom MD S som detta är möjligt, främst utifrån att de mest teknologiskt avancerade förbandenär stationerade där.
Totalt sett så uppvisar således de väpnande styrkornas förbanden inom MD C en god förmåga till att snabbt kunna lösa stridsuppgifter. Lägg därtill förmågan att leda förbanden med en god lägesuppfattning så bör man se detta som en åskvarning, i takt med att Ryssland och EU/NATO går snabbare nedåt i säkerhetsspiralen så ökar Rysslands väpnade styrkors förmåga att genomföra komplexa operationer på samtliga arenor, detta kommer för eller senare leda till en urladdning någonstans där två parter kommer genomföra en styrkedemonstration förhoppningsvis stannar det även där.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FOI 1 (Svenska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5,6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29(Ryska)
NG 1, 2, 3 (Ryska)