Försvarsbloggare

av Bo Hugemark

År 1923 framkastade utrikesminister Carl Hederstierna i ett lunchtal inför tidnings­utgivar­föreningen tanken på ett försvarsförbund mellan Sverige och Finland. Det ledde till att han tvingades avgå.

Sverige var sannerligen vilset – och inte så litet förskräckt – i säkerhetspolitiken efter det stora krigets slut. Vilka relationer skulle man ha till de nya fria staterna på andra sidan Östersjön?

Helst inga alls, vad de baltiska staterna anbelangade. Statsministern, liberalen Nils Edéns uttalande i mars 1919 är en uppvisning i défaitism och småstatsmentalitet:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de ha mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke at det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Starkare var vårt intresse att stödja den finska självständigheten. Därav följde en svensk strävan att hålla Finland borta från ett randstatssamarbete med de baltiska staterna och Polen, stött framför allt av Frankrike. Det var en maktkonstellation som befarades föra en konfrontations­politik gentemot Sovjetunionen. En 5-randstatsallians skulle enligt statsminister Hjalmar Branting ”inom Östersjöområdet hålla vid liv och måhända aktualisera oss icke alls direkt vidkommande konfliktmöjligheter.”

Den svenska strävan rönte framgång. Visserligen slöts mellan randstaterna en politisk överens­kommelse om ”välvillig inställning och överläggning om erforderliga åtgärder, därest en av dem utsattes för oprovocerat angrepp”, men den ratificerades inte av Finland.

Det finska intresset för randstatssamarbetet avtog i och med att relationerna till Sovjetunionen stabiliserades och inför åsynen av den politiska turbulensen i Baltikum och Polen. Det innebar att det fanns gensvar för att ty sig till Sverige. Men – vad hade Sverige att erbjuda för det fall hotet från öster åter skulle öka? Inte mycket, uppenbarligen, att döma av Hederstiernas öde. Svenska politiker trodde att Finland och Sverige genom sin strävan att hålla sig utanför stormakts­allianserna skulle vara säkra i ett avspänt hörn i Europa.

Den svenska militären såg däremot de strategiska följderna för det fall Sovjetledarna i framtiden skulle vilja återställa tsarimperiet. 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare med den senare överbefälhavaren Helge Jung i spetsen boken Antingen – eller, där de pläderade för försvarssamverkan med Finland inom ramen för ett sanktionsingripande av Nationernas Förbund. Om Finland angreps kunde Sverige Antingen med huvuddelen av vår fältarmé bistå finnarna i försvaret av östgränsen. Då skulle det efter 1925 nedbantade försvaret vara tillfyllest. Eller så kunde vi lämna finnarna åt sitt öde i en fruktlös kamp mot övermakten. Då skulle vi inom kort ha ett förvärrat strategiskt läge med invasionshot över landgränsen, Bottniska viken och Ålands hav samt lufthot från baser i Finland. Detta krävde en stark upprustning framför allt av armén och flygvapnet.

Helge Jungs baktanke var sannolikt att argumentera för ett starkare svenskt försvar eftersom han insåg att Eller var det enda politiskt möjliga. Andra, som Axel Rappe, var inställda på militär samverkan med Finland. Under 1920-talet skedde informella kontakter mellan de två ländernas generalstaber, och inom arbetet i 1930 års svenska försvarskommission utarbetades översiktliga planer på sanktionsingripande till Finlands hjälp. Planerna godkändes aldrig av regeringen, men den tog inte heller avstånd från dem. Dock skapade otvivelaktigt den militära samverkan förväntningar på finskt håll om hjälp i nödens stund. Så även Stockholmsplanen om gemensam remilitarisering av Åland i en krissituation. Den hade också politiskt stöd främst av utrikesminister Richard Sandler.

Sanktionstanken föll i och med NF-systemets krasch i slutet av 1930-talet, och när hotet mot Finland blev akut hösten 1939 möttes finska propåer om Åland med kalla handen. Finnarna fick sedan utkämpa sitt Vinterkrig på egen hand, om än med omfattande svenskt materiellt bistånd och svenska frivilligförband.

Mycket har förändrats sedan mellankrigstiden, men en del är sig likt.  Först likheterna:

Den svenska finlandspolitiken idag verkar ha samma syfte som då: att hålla Finland utanför ett europeiskt randstatssamarbete riktat österut, idag i formen av Nato, med Polen som en viktig framskjuten aktör. Tillika med att Sverige också vill stå utanför detta. Tanken att svenskt-finskt utanförskap bidrar till avspänningen är också densamma som då.

Svenskt-finskt militärt samarbete har också börjat ta fart, ännu förmodligen inte gemensam planering men på mera konkreta plan, bland annat övningsverksamhet.

Inte heller nu är Finland angeläget om att ta ansvar för de baltiska staternas säkerhet; man har nog av sina egna problem med den store grannen i öster.

Så till skillnaderna:

Regeringens engagemang för militärt samarbete är nu mycket tydligt. Försvarsministern har till och med antytt att det kan komma att gälla i krig. Det är en logisk följd av vad som sägs i Solidaritetsförklaringen:

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Men någon fältarmé om fyra fördelningar att sätta in i Karelen har vi inte. Så frågan är vad vårt stöd skulle vara värt och om finnarna vågar lita på vår solidaritet. Det är klokt av försvars­ministern att träget upprepa vikten av den transatlantiska länken. Det rimmar också med en finsk tradition: när Moskva krävde att Finland skulle gå med på VSB-pakten 1948 försäkrade sig finnarna om att det inte skulle hindra USA att leverera krigsmateriel. Och köpet av F-18 Hornet sågs också som en markering av samhörigheten.

Till skillnad från mellankrigstiden har Sverige nu engagerat sig alltmer för de baltiska ländernas säkerhet – suveränitetsstödet i början av 1990-talet, medverkan i åvägabringa rysk truppreträtt, hjälp att bygga upp deras försvarsmakter och göra dem mogna för Natointräde och som kulmen Solidaritetsförklaringen.

Här anmäler sig två problem att fundera över:

1. Förväntar sig de två allianslösa länderna att den transatlantiska länken innebär underförstådda garantier för amerikanskt väpnat bistånd? Skulle detta i så fall hinna komma, innan det är för sent? Krigsförloppen skulle ju bli snabbare än i slaget vid Suomissalmi eller de svenska invasionsförsvarsövningarna under det kalla kriget.

2. Hur ska Sverige hantera en situation med samtidiga hot mot Finland – som engagerar oss genom ett samarbetsavtal – och Baltikum – vilket drar in oss genom att vi ligger där vi ligger?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Bo Richard Lundgren

De flesta av oss kommer säkert ihåg Monty Pythonsketchen ”Den döda papegojan”. En besviken och uppretad kund (John Cleese) kommer in i en djuraffär och reklamerar en papegoja som han köpt. Den är uppenbarligen död. Affärsinnehavaren (Michael Palin) hävdar att papegojan bara sover och gör desperata upplivningsförsök. Bland annat slår han papegojan upprepade gånger i butiksdisken för att få liv i den.

Sketchen har en hel del likheter med totalförsvarets situation idag. Alliansregeringen – med moderaterna i spetsen – lyckades att med snåla försvarsbudgetar i princip ta död på totalförsvaret. Den slutliga dödsstören kom när värnplikten avskaffades.

Efter maktskiftet i Rosenbad försöker nu försvarsminister Hultqvist att med tappra återupplivningsförsök skapa ett nytt totalförsvar. På militär sida sker det genom ökade försvarsanslag – fortfarande på en alltför låg nivå – och ministern låter utreda någon form av partiell värnplikt.

Han vill också blåsa liv i det avsomnade civila försvaret. I ett regeringsbeslut från den 10 december 2015 ges planeringsanvisningar för det civila försvarets myndigheter. Det är välkommet. Men det finns tre väsentliga problem: Man har inte fått någon hotbild. Man har kvar ett gammalt regelverk. Och man får inga nya pengar.

I beslutet sägs att planeringen skall ske utifrån en helhetssyn som omfattar hela hotskalan. Det är bra. Därmed kommer också totalförsvarsbegreppet att få en ny innebörd. Och vi får nu utgå från att cyberkrig, informationsoperationer och hybridkrig ska räknas in. Men det sägs inte i anvisningarna. I övrigt hänvisas till Försvarsmaktens hemliga planeringsanvisningar. Ingen kan därför avundas de planerare på civila myndigheter som skall förklara för sina verksledningar vad som nu måste göras och varför. Här krävs mera klarspråk och större tydlighet på politisk nivå.

Regeringen hänvisar också till den gamla totalförsvarslagstiftningen från 1992. Men detta regelverk går inte att använda i gråzoner dvs. i situationer då vi inte är i krig. Hur ska vi höja beredskapen om vi utsätts för t.ex. hybridkrigföring? Regelverket behöver snarast förnyas.

I regeringsbeslutet från december sägs att resurser för återuppbyggnad skall tas inom ramen för befintliga resurser. Att bygga upp ett modernt civilt försvar handlar om att i grunden förnya innehållet i det gamla ekonomiska försvaret, civilförsvaret och det psykologiska försvaret. Ett sådant nytt innehåll kräver, som alla förstår, en hel del nya pengar om det ska fungera. Man startar från noll, och förnyelsen är inte gratis.

Försvarsministern kan banka papegojan i disken hur många gånger som helst. Den kommer inte att återuppstå. Herr försvarsminister! Ta fram en ny papegoja!

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss

De som följt med världspolitiska händelser tillräckligt länge inser att stämningsläget har förändrats i grunden, dessutom förvånansvärt snabbt. En malande oro för framtiden breder ut sig. Det som ännu för bara några år sedan ansågs som otänkbart kan inte längre avfärdas som alarmism utan bör tas på allvar.

BBC visade den 4 mars en synnerligen angelägen diskussion kring temat ”Is the West fragmenting?” (https://www.youtube.com/watch?v=7bkVFgKB_Xo). Deltagare var professorerna Timothy Garton Ash (Oxford), Timothy Snyder (Yale) och författaren/historikern Anne Applebaum. Den bild som dessa tre sansade observatörer och opinionsbildare i tungviktsklassen på tio minuter målade upp av EU, Nato och USA var deprimerande utan like. Vad det i slutändan kan handla om är en västlig mardrömslik systemkollaps. Applebaums sammanfattning i Washington Post samma dag (https://www.washingtonpost.com/opinions/donald-trump-and-the-end-of-nato/2016/03/04/e8c4b9ca-e146-11e5-8d98-4b3d9215ade1_story.html), talar för sig själv:

”Right now, we are two or three bad elections away from the end of NATO, the end of the European Union and maybe the end of the liberal world order as we know it.”

Nervositeten i Finlands statsledning är rätt påtaglig, eftersom trycket från Ryssland är starkt och omfattar ett brett spektrum. Det gäller bl a flyktingkrisen, Finlands säkerhetspolitiska orientering, och betydande ekonomiska intressen. En allmän bedömning är att de finsk-ryska relationerna är sämre än på mycket länge. Erfarna observatörer menar att president Niinistös sits i dag är föga avundsvärd. Enbart hans rätt frekventa framträdanden i offentligheten är ett tecken på att tiderna är exceptionella. Normalt brukar presidenten snarast vara den reserv som engagerar sig offentligt bara då det finns särskild orsak.

“Border control is extremely important. It is not just the border with Turkey, but the entire border perimeter of any state.” Så yttrade sig Rysslands biträdande utrikesminister Michail Bogdanov nyligen (http://tass.ru/en/politics/860988).

Forskaren Maxim Trudolyubov ger en bra tolkning (https://www.wilsoncenter.org/article/two-faces-russias-foreign-policy). I Ukraina är det nödvändigt för Ryssland att kunna hindra sin motpart från tillämpa sin suveräna rätt att etablera kontroll över gränsen mellan länderna. Den rådande öppna gränsen innebär att Ryssland kan när man så önskar skruva upp den militära värmen. Ett starkt förhandlingskort alltså.

Gränsen mellan Finland och Ryssland har varit lugn i många decennier och båda ländernas gränsbevakningar har samarbetat väl. Ett klart trendbrott kunde noteras senaste höst då s k papperslösa flyktingar började dyka upp vid de finska gränsstationerna i Salla och Raja-Jooseppi i Enare kommun. Att det rörde sig om trafficking där FSB och organiserad brottslighet samverkade stod omedelbart klart. Efter att Norge satte stopp för eländet vid sin gräns fokuserade ryssarna intresset mot Finland. Här blev man klart skärrad över de potentiella dimensionerna. Det finns enligt uppgift över en miljon utlänningar i Ryssland som vill bort. Inledande samtal mellan finska och ryska inrikesministrarna ledde ingen vart. Makten finns hos FSB.

Det var en mycket allvarsam president Niinistö som öppnade riksmötet den 3 februari. Hans tal handlade mest om flyktingkrisen och de övermäktiga utmaningar vi kan ställas inför. På säkerhetskonferensen i München samtalade han med premiärminister Medvedev, som inte lovade något alls, utan bara hänvisade till bestämmelserna i FN:s flyktingskonvention. Men hemma i Finland inledde man på allvar arbetet att höja gränsbevakningens beredskap längs två spår. De instrument som nämndes i offentligheten var bistånd från försvarsmakten och mobilisering av gränsbevakningens egna reserver. Det var en signal om att Finland avser att reagera resolut i en eventuell tvångssituation.

Putin drog sina slutsatser och gav den 26 februari FSB order om att ta bättre kontroll över flyktingströmmarna. En gangsterboss som utpekats som skyldig arresterades (http://flashnord.com/en/news/organizer-illegal-refugee-traffic-arrested-murmansk), kanske mer enligt devisen ”round up the usual suspects” än som indikation om åtgärder av bestående varaktighet.

Förhandlingar har förts på ministernivå och nu har situationen normaliserats. Under de senaste veckorna har flyktingströmmen från Ryssland till Finland helt upphört, men även Ryssland har klart och tydligt markerat att man här har ett kraftfullt kort att använda. Time-out.

Den intensiva svenska Natodebatten har noterats i Finland och inte helt utan oro. Statsministrarna Sipiläs och Löfvens gemensamma artikel i DN den 10 januari var ett försök att lugna ned den debatten och bestämt deklarera att linjen håller (http://www.dn.se/debatt/var-alliansfrihet-bidrar-till-stabilitet-i-norra-europa/).

”Finland och Sverige är båda utanför militära allianser”. Inga tvära kast är det nya mantrat. ”Alliansfriheten tjänar oss väl … och bidrar också till stabilitet och säkerhet i norra Europa som helhet.”

Intressant är att Sipilä tog till sig denna traditionellt svenska formulering, men också gav upp en av grundpelarna i Finlands säkerhetspolitik under senare år, som dessutom finns inskriven i det finska regeringsprogrammet, det vill säga den s k Nato-optionen. I klartext: Finland förbehåller sig rätten att självständigt besluta om en eventuell anhållan om Natomedlemskap. I praktiken saknar det betydelse, eftersom någon Natoansökan för finsk del inte är aktuell. Den finska opinionen är alltjämt starkt emot Natomedlemskap och dessutom vore en anhållan ett oerhört riskfyllt företag just nu med så många tveksamma länder i Nato och där flera är rätt öppet pro-ryska. En avslagen ansökan vore en katastrof.

Den svenska Natovänliga 25-gruppens och dess medlemmars debattinlägg har mestadels varit väl argumenterade, men på finskt håll drog man öronen åt sig, eftersom Finland och dess synpunkter inte omnämndes med ett ord. Självfallet fattar Sverige sina egna beslut, nu och framöver men eftersom Sverige och Finland i dessa sammanhang är numera så sammanknutna till varandra, kände man en viss olust i den forna östra rikshalvan. Den välmenande kritiken tog skruv och ledde till flera välformulerade svenska debattinlägg om just Finland.

Alltnog, ett politiskt skräckscenario ur finländskt perspektiv är att Sverige blir Natomedlem medan Finland ser sig tvunget att stå utanför. Militärt behöver det nödvändigtvis inte vara helt så dramatiskt. Redan nu är det militära samarbetet mellan Finland, Sverige, USA och Nato nära och starkt. Men helt klart finns det även i Finland i vissa alltmer anakronistiska kretsar en synnerligen stark allergi mot samarbete med USA. Då planerna rörande amerikansk militär närvaro på finsk mark i ett antal olika övningar senare i år, innefattande både arméförband, flyg och marina övningar kom till allmän kännedom, blev reaktionerna starka. President Niinistö höjde rösten och sa att dessa övningar inte påverkar Finlands säkerhetspolitiska linje och att militärövningarna är av teknisk natur och tjänar ett enda syfte, att förstärka finska försvarets trovärdighet. Dessvärre för president Niinistö är det inte särskilt många som låter sig övertygas.

Utländska observatörer som känner Finlands historia ler förstående, men självfallet kan inte säkerhets- och försvarspolitik kopplas från varandra på detta sätt. En av de skarpaste analyserna gav tidigare chefredaktören på Åbo Underrättelser, Torbjörn Kevin i en kolumn i Hufvudstadsbladet den 6 mars. Redan rubriken, Icke-allierade är vi inte, är en fullträff (https://www.hbl.fi/artikel/icke-allierade-ar-vi-inte/). Så nära är vårt militära samarbete med våra viktigaste partner. Bland Finlands toppolitiker i regeringen käbblar man om vem som är viktigast, Sverige eller USA.

Historiska paralleller kanske inte alltid är så välfunna eller attraktiva, men det finsk-tyska samarbetet efter vinterkriget, som i viss mån också berörde Sverige, kan ge en fingervisning. Under fortsättningskriget undvek Finland att göra bindande alliansavtal med Tyskland och hävdade att man förde separatkrig. Yngre historiker har svårt med den tolkningen. Finska journalisten/författaren Vesa Karonen har gett en fyndig beskrivning av relationen som ett samboförhållande. Man har nog haft ihop det, men inte velat förbinda sig slutgiltigt. Det är väl ungefär där vi nu står.

Finlands relation till Lissabonfördragets solidaritetsklausul 42.7 har varit något diffus. På militärt håll har man tagit avstånd från tanken på att Finland skulle bära något ansvar alls för försvaret av t ex Baltikum. I ett sådant läge där detta kunde bli aktuellt behöver Finland alla sina knappa resurser för det egna nationella försvaret.

Vid försvarsminister Peter Hultqvists besök i Helsingfors den 8 mars sa kollegan Jussi Niinistö kategoriskt att ”Finland försvarar det egna landet och ger inte försvarsförpliktelser till någon annan. De baltiska ländernas försvarslösning är Nato” (https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-har-olika-syn-pa-forsvaret-av-baltikum/).

Hufvudstadsbladets rubrik sammanfattar säkert Hultqvists och J. Niinistös budskap korrekt, men man kan trots det vara något tveksam om den finska försvarsministerns uppfattning motsvarar den officiella finländska uppfattningen i alla nyanser.

Jussi Niinistös partiordförande och kollega utrikesminister Timo Soini uttalade sig nämligen följande dag, den 9 mars i riksdagen och deklarerade bestämt att Finland förbinder sig att respektera Lissabonfördragets solidaritetsklausul 42.7 också i de fall då en medlemsstat utsätts för militärt angrepp och ber om hjälp. Trots att EU inte är någon militärorganisation är Finland berett att ge sådan hjälp och förväntar sig även att själv få hjälp i en motsvarande situation om Finland angrips. Formuleringen är i praktiken identisk med den svenska. Soinis uttalande är klarare än det som tidigare yttrats.

Det är olyckligt att det finns en uppenbar klyfta mellan Finlands försvars- och utrikesministrar i en så central fråga. Timo Soini är klart USA-vänlig. ”Det finns tre republikaner i Finland”, sa Soini lekfullt till Helsingin Sanomat 1.9.2015. ”Jag är en av dem.”

Jussi Niinistös förhållande till USA är däremot mycket problematiskt. Helsingin Sanomats säkerhetspolitiska redaktör Kari Huhta uppmärksammade klyftan mellan de två ministrarna (http://www.hs.fi/ulkomaat/a1457406733680):

”Relationerna till USA drivs i regeringen starkast av utrikesministern och sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Hans partikamrat Jussi Niinistö har tidigare koncentrerat sig på det nationella försvaret och förhållit sig reserverat till internationellt samarbete.

De som starkast driver på samarbetet [med USA], d v s  Hultqvist och Soini, träffas inte i allmänhet. Vid de bilaterala finsk-svenska ministerträffarna är från det ena landet en [till USA] mer reserverad representant närvarande [Hultqvist – J. Niinistö, Soini – Wallström].

Även Hbl:s Yrsa Grüne kommenterade Hultqvists och J. Niinistös samtal i en insiktsfull ledare den 9 mars (https://www.hbl.fi/artikel/storre-tydlighet-skadar-inte/). Hon reflekterar också över ministrarnas klart olika attityd till USA:

”Som faktum borde väl Finland också beakta det allt närmare transatlantiska samarbetet som Sverige bedriver med USA och som Hultqvist också denna gång betonade. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) sade visserligen att Finlands militära samarbete med USA kommer sig naturligt av att flygvapnet har amerikanska plan. Mer än så blev det inte.

Att Sverige blickar över Atlanten är naturligt och det borde motivera Finland att göra lika om det militära samarbetet med Sverige ska integreras. En politisk linje som bägge kan omfatta hindrar Finland från att bli med Svarte Petter på hand.”

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA

av David Bergman

För en tid sedan gick chefen för Karlberg ut och meddelade sina visioner för officersutbildningen. Förutom de akademiska poäng som redan ges såg han framför sig ett ytterligare akademiskt djup och att kadetterna efter examen hade tillgodogjort sig en ”Mil kand”. Kritiken lät inte vänta på sig. Domedagsprofeterna varnade för att framtidens officerare skulle bli teoretiker som bara kunde läsa böcker och att det praktiska hantverket likväl som den sanna ”krigar-andan” var dömd till undergång.

När skedde då denna debatt? Var det i år eller så långt tillbaka som 2008 när Försvarshögskolan tog över ansvaret för det nuvarande Officersprogrammet? Faktiskt något tidigare. Uttalandet gjordes för mer än 50 år sedan efter att dåvarande chefen för Kungl Krigsskolan uttryckt sin vision för framtidens officerare i Svenska Dagbladet den 1 september 1965.

Det var inte första gången som debatten rasade och kollegorna sprungna ur Överbefälhavarens utredning ”Officer 65” är inte ensamma om att bli utdömda. Gustav Vasa lär 1555 ha uttryckt sig starkt skeptisk till kvalitén hos de nya knektarna som skickades till frontlinjerna i Finland. På samma sätt sägs att Cicero 66 f.kr. varnade den romerska senaten för att ungdomen var fysiskt förslöad och saknade likväl respekt för de äldre liksom ambition med sina liv. Han förutspådde att ingen av dem skulle vara kapabel att växa upp för att axla det tunga ansvaret som senator eller befälhavare i de romerska legionerna.

Fokus på krigarrollen, akademikerrollen eller både och? En till synes evig diskussion om var tyngdpunkten ska ligga. Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Ibland kan det vara nyttigt att reflektera över att vi alla en gång i tiden blivit sedda som en förlorad generation och blivit utdömda med ett ”Vart ska det här sluta?”. Men vi kan också göra gott i att betänka att genom historien har varje ny generation krossat myten om sin egen dekadens då de mött yrkets krav och även i många fall presterat stordåd när de deltagit i stridsinsatser eller hanterat andra svåra utmaningar.

Den psykologiska förklaringen till varför äldre regelmässigt undervärderar yngre grundar sig i ett egocentriskt bias: tendensen att omedvetet övertolka förändringar från dåtid till idag i syfte att själv framstå som mer värdig och kompetenet. Vår inre outtalade strävan efter en positiv självbild gör att våra triumfer blir mer framträdande än våra nederlag i det mänskliga minnet. Ju längre tiden går tenderar människor även att minnas dåtiden som de önskar att den varit, istället för hur den verkligen var. Förenklat uttryckt: ju längre tid som går, desto bättre uppfattar vi att det var förr. Detta färgar omedvetet inte bara hur vi ser på yngre kollegor utan även hur vi för debatten om deras utbildning.

Inom försvarsdebatten finns få områden som kan vålla sådant engagemang och diskussion som hur vi utbildar blivande kollegor, av goda anledningar då det är ett område väl värt att vara passionerad över. Av de drygt 50 år gamla tidningsklippen märks att samma passion för officersutbildningen fanns redan då men också samma farhågor och tvivel som idag. Stundtals förs även dagens debatt om officersutbildningen med svepande eller grovt generaliserande argument om att kvalitén på rekryterna blir allt sämre eller att alla tillkortakommanden skulle vara akademiseringens fel istället för att konstruktivt diskutera specifika frågor eller den bästa lösningen.

Det finns självklart anledning för legitim kritik. Även om allt inte var bättre förr betyder det självklart inte att allt är perfekt nu. Aspekter av officersutbildningen har med rätta ifrågasatts i flera inlägg även av mig. Strävan att utveckla officersyrket mot en profession – vad som något olyckligt kallats akademisering – är i grunden en god idé, men åtgärder på vägen dit har inte alltid bidragit till målet. Att ta upp de frågor som måste förbättras är enda vägen att göra utbildningen bättre.

Hur gick det då för 1965 års officerskurs? Fick domedagsprofeterna rätt i sina farhågor om de akademiska fänrikarna? Jag vet faktiskt inte. Kollegor som tjänstgjorde då får gärna berätta. Men jag gissar att de överkom vilka brister de än må ha haft i sin officerskurs, gick vidare att prestera stordåd inom verksamheten och kämpade hårt för att utveckla utbildningen vidare för kommande generationer. Grunderna i att bygga en stark profession är inte bara en expertis och en särskild yrkesetik, utan just även förmågan att utveckla det egna expertkunnandet – inte genom hävdanden att det var bättre förr, utan genom debatt i sakfrågor och en strävan att göra morgondagens officersutbildning så bra som möjligt.

 
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi

av Michael Sahlin

Ja, visst är det så att läget i Syrien – och Irak (glöm inte Irak!) – tycks bli alltmer dramatiskt, tragiskt, komplicerat, farligt och svårhanterligt för varje dag, vecka och månad som går, med allt tydligare indikationer på att det regionala ombudskriget börjat få konturer av storkonflikt, på global nivå. I dagarna handlar det om att se om ”Peace in our time”-överenskommelsen från Munchen, den som vagt talade om ”cessation of hostilities” och humanitärt tillträde till mest utsatta områden, alls betyder något, i perspektivet av

• fortsatta ryska bombningar och fortsatt syrisk-iransk m fl framryckning mot rebellkontrollerade delar av Aleppo och mot den syrisk-turkiska gränsen, med upplevd möjlighet att faktiskt vinna inbördeskriget (eller, om team Putin så finner för gott, uppnå avgörande förhandlingsfördelar)

• kurdiska YPG-framstötar mot den strategiskt belägna staden Azaz i det gränsområde mot Turkiet där en mängd taktiska och strategiska intressen korsas med bäring på både inbördeskriget, IS-kriget och flyktingkrisen, mm

• turkiska artilleriattacker mot kurdiska YPG-ställningar i detta område, åtföljt av hot om markinvasion, eventuellt i saudiskt sällskap, detta en konsekvens också av att det ryska ingripandet förorsakat turkisk säkerhetspolitik en följd av motgångar och av Ankaras koppling mellan PKK-hotet inne i Turkiet och PYD/YPG-hotet från den syriska (och irakiska) sidan av gränsen, aktualiserat senast av efterspelet till den nya bomben i Ankara

• amerikansk/västliga protester, om än snarast demonstrerande maktlöshet (en konsekvens också av den separata konflikten mellan Turkiet och Ryssland efter nedskjutningen) mot såväl Moskvas som Damaskus, Ankaras och Teherans militära maktspråk och ringaktning för den arma civilbefolkningen)

• resulterande ytterligare flyktingrörelser, med press på både grannländer och Europa, skärpt terrorismhot (inklusive till följd av rebeller av varierande jihadismgrad som flyr fältet och fortsätter sin kamp utifrån, eller som gerilla inifrån).

Så visst är det så, i perspektivet av denna selektion av komplikatorer som naturligtvis försvårar genomförandet av ett nödvändigt eld upphör, eller som det försiktigtvis sägs i Munchen-överenskommelsen inom ISSG (International Syria Support Group), ”cessation of hostilities”, snarast en tillfällig paus i fientligheterna, i praktiken för att till nöds kunna skapa frist för att kunna genomföra humanitära insatser. Ännu har läget uppenbarligen inte stabiliserats i termer av (sannolika) vinnare och förlorare: ännu hoppas en sida på militär seger medan den/de andra hoppas kunna återta förlorad terräng och tappat initiativ – båda/alla är mer intresserade av krigets fortsättande än att gå in i förhandlingar om att låsa läget och kompromissa.

Fredsmäklandets dilemma

Så brukar det vara; detta är fredsmäklandets stora eländesdilemma. I ett längre retroaktivt tidsperspektiv kan frågan förvisso ställas om vilket som är bäst för drabbade människor, att kriget förkortas genom att en part tillåts segra (som t ex i Sri Lanka eller mellan Nigeria och Biafra den gången) eller att omvärlden insisterar på att förhindra en parts militära seger och att freden måste uppnås – om än till priset av långdragen process – genom för­handlings­överens­kommelse, i förekommande fall efter en internationell fredsbevarande eller fredsframtvingande insats. Eller kanske en tredje variant: att branden till sist ska slockna av sig själv, till följd av allmän utmattning och ödeläggelse, trots pådrivning av ”spoilers” utifrån och girigt villiga vapenleverantörer.

Svaret är måhända inte självklart: det beror på tidsperspektiv och mätmetod. Men i nuet och med blicken framåt ger denna reflexion föga eller ingen vägledning: det är inte praktisk politik, givet allehanda CNN-effekter och säkerhetspolitiska intressekopplingar, att ignorera allvarliga inom- eller mellanstatliga konflikter och hoppas att den starkare ska vinna, fort, och de humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenserna på så sätt ska begränsas. De multilaterala principerna om ”Humanitarian Intervention” och ”Responsibility to protect” trängs på banan med klassisk, geopolitisk intresseprojektion. Intresset att ”skapa fred” eller få till stånd ett slut på ett krig som ter sig säkerhetshotande och humanitärt oacceptabelt har många bottnar, ibland samverkande (som i Sydsudan), ibland motverkande(som i Syrien). Vad vi ser i vår tid, givet den förhärskande ambitionen att försöka framtvinga fred med till buds stående medel, är en serie erfarenheter av ett svårförlöst dilemma: eld upphör (motsv) först, politisk lösning sedan, eller tvärtom?

Om vår tids allvarliga konflikter, Afghanistan, Libyen, Irak, Jemen, Syrien, Sydsudan, m fl, sägs ofta att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk lösning. Men för att ens komma i närheten av att kunna sammanföra parterna i konflikten (ett i s.k. ombudskrig garanterat komplext begrepp) till samtal om denna politiska lösning krävs normalt att omvärlden/medlarkretsen (motsv) kan förmå parterna till… ja, vad?  Vapenvila, eldupphör, vapenstillestånd?

Eldupphör, vapenvila, vapenstillestånd — fredssemantik

På engelska finns här en begreppsflora som ofta blandas ihop men som förr må ha haft folkrättsligt begriplig användning för att identifiera (framförhandlade) stadier på vägen mellan öppet krig och fullbordad fred: Truce, cessation of hostilities, ceasefire, armistice, där ”truce” definieras som en informell, lokalt initierad och partiell ”cessation of hostilities” som i sin tur definieras som ett tillfälligt vapenstillestånd medan begreppet ”ceasefire” brukar hänföra sig till ett mer formellt led i en framförhandlad fredsprocess. Om ”cessation of hostilities” sägs i litteraturen bl a att ”A party does not give up any military position or arms in declaring a cessation of hostilities: instead, it freezes positions on the ground and serves to stop violence temporarily. When undertaken, a cessation of hostilities usually indicates a respect for humanitarian concerns and the willingness to find a negotiated settlement”.

Det infernaliska problemet förblir att även ett begränsat, för humanitär undsättning nödvändig “cessation of hostilities”-avtal förutsätter parter som är villiga till eller kan tvingas till ett sådant åtagande, samtidigt, oavsett hur man bedömer det operativa läget, vilket I sin tur förutsätter någon form av acceptans av ett sannolikt politiskt “end game”, den politiska lösningen, ”the willingness to find a negotiated settlement”.

Det svåra dilemma detta innebär för det internationella samfundet, FN (för legitimitet och opartiskhet) och/eller stormakterna (för relevant makt och kapacitet), illustreras tydligt inte bara av det aktuella Syrien-fallet utan även av fallet Sydsudan. Skillnaden mellan dessa båda fall är ju uppenbara, bottnande främst i att Syriens historia och geografi gör det till arena för skarpskurna regionala och globala motsättningar medan Sydsudan ligger mer i den storstrategiska skuggan vilket möjliggjort att världssamfundet, både på regional nivå (AU, IGAD) och global nivå (UNSC), kunnat uppträda gemensamt och enigt, i princip därmed med makt och myndighet att påtvinga parterna en fredslösning. Icke desto mindre har även fredsarbetet i Sydsudan präglats av med Syrien jämförbara, närmast mardrömslika svårigheter.

Exemplet Sydsudan

Till stor bestörtning för alla dem som i årtionden kämpat med inbördeskriget i Sudan och den mödosamma vägen till landets delning 2011 utbröt ju rätt snart efter den i afrikanska sammanhang känsliga delningen ett brutalt inbördeskrig i det nyskapade Sydsudan, i mitten av december 2013. Redan den 23 januari 2014 lyckades ”omvärlden” förmå parterna att underteckna ett avtal om ”ceasefire”, vapenvila, ett avtal som likt ett antal senare motsvarande utfästelser aldrig honorerades. Konsekvensen blev, förutom en humanitär katastrof av nära nog syriska dimensioner, att uppgiften att försöka skapa fred hade att utföras under förhållanden av ett alltmer vildsint och fragmenterat krigsförlopp, med tilltagande svårigheter att avgöra vilka aktörer/parter som skulle kunna leverera ett hållbart vapenstillestånd, i sin tur nödvändigt för humanitär undsättning av de lidande och de flyende. Frågan ställdes på sin spets huruvida ansträngningarna borde fokusera att framtvinga ett vapenstillestånd (motsv) eller om detta i realiteten vore fruktlöst utan en politisk kompromisslösning. Ett ständigt bollande fram och tillbaka och ett alltmer frustrerat världssamfund, enigt i sin frustration över parternas ständigt gäckande ovilja att tänka vapenvila och kompromiss.

Efter diverse ultimatum och sanktionshot genomdrev världssamfundet (FN, Afrikanska Unionen, IGAD, USA, m fl) till sist, i augusti 2015, ett kompromissavtal, t o m kallat ”Compromise Peace Agreement” som parterna efter stor tvekan skrev under, ett avtal som förutom vapenstillestånd förmyndaraktigt föreskrev hur en ny politisk ordning skulle utformas, hur ansvar för krigsbrott skulle utkrävas, hur den raserade ekonomin skulle ställas på fötter och hur hårt drabbade människor skulle (äntligen) rehabiliteras, mm. Det handlade alltså inte om att först släcka branden och därmed kunna säkerställa den humanitära undsättningen, och det handlade inte om att med parterna förhandla fram en politisk lösning – utan om att under fortgående brutalt krig komma fram till en enad syn om vari en utifrån sett rimlig kompromisslösning borde bestå, givet styrkeförhållandena på marken, och sedan diktera detta för de ovilliga parterna. Och hoppas att det ska fungera.

Fungerade det, kan man fråga så här ett halvår senare? Svaret är hittills nej, trots en enorm press på parterna att göra vad avtalet föreskriver. Parterna, Kiir och Machar, fortsätter att ha större ambitioner för egen del än vad den påtvingade (och utomordentligt komplicerade) kompromissen medger. Och striderna fortsätter än här, än där. Framtidsutsikterna är minst sagt ovissa. Arma, stackars Sydsudan. Ännu ett exempel på hur oerhört svårt det är att reparera konsekvenserna av ett krig som en gång tillåtits bryta ut. Även i ett fall där världssamfundet står hyggligt enat och fullt engagerat och där regionala och globala säkerhetsintressen inte kolliderar. Och inte är direkt smittat av dragkampen mellan terrorism och anti-terrorism.

Jämförelsen mellan Sydsudan (och liknande konflikter i Afrika) och Syrien/Irak ska naturligtvis inte hårddras. Poängen här är endast att belysa dilemmat i varje försök att få slut på ett förödande krig, vacklandet mellan försöken att åstadkomma vapenvila och försöken att mäkla fram eller framtvinga en politisk process syftande till en politisk lösning. Detta dilemma – om dilemma är rätt ord – påminner om en annan klassiker, balansen mellan säkerhet och utveckling, t.ex. i typfallet Afghanistan: utan säkerhet ingen utveckling, utan utveckling ingen säkerhet. Den diskursen låg ju till grund för mycket av ”trial and error” i afghanistanhanteringens experimentstinna laboratorium, men landade såvitt bekant aldrig riktigt i någon fungerande syntes.

Och nu Syrien (och Irak)

Men nu fokuserar världen Syrien/Irak och särskilt dramatiken i Syrien och John Kerrys sista (?) försök att bringa Syrien-krisen till någon form av politisk lösningsprocess utgående från den vägkarta som FN:s säkerhetsråd faktiskt enades om i höstas och som den internationella stödgruppen, inklusive Turkiet, Saudiarabien, Iran och Ryssland, sedermera byggt vidare på, senast i Munchen. Och i skrivande stund handlar det akut om huruvida påbudet om ”cessation of hostilities” – som det minimum som krävs för att ge utrymme för de humanitärt allra nödvändigaste insatserna – ska ha en chans att förverkligas i bruset av allt som driver mot fortsatt och fördjupat krig. Men å andra sidan med stöd av en utbredd insikt om de katastrofala konsekvenserna också för omvärlden av ett fortsatt och utvidgat krig, flyktingkatastrofen, terrorhotet, mm.

Och därmed åter till fredsskapardilemmat: ingen vapenvila utan en politisk lösning, och ingen politisk lösning utan en vapenvila. Tillämpat på det framväxande läget i Syrien (om vi till vidare lämnar den vidhängande Irak-problematiken åt sidan) kan några relevanta aspekter lyftas fram.

Det första är att konstatera den förändring av spelplanen som det ryska ingripandet har inneburit. Förutom att beröva USA initiativ- och handlingsmöjligheter och ge upphov till en för USA och NATO bekymmersam kris mellan Ryssland och Turkiet har ingripandet tydligt förskjutit styrkeförhållandena på marken, till fördel för Assad-sidan och kurdiska PYD/YPG, möjligen även för annars numera hårt trängda IS. I somras tycktes Assad-regimen på väg att militärt knäckas av det samlade trycket från dels de olika rebellrörelserna, väpnade och stödda av USA, Saudiarabien och Turkiet, m fl, dels från andra hållet IS – ett läge som öppnade för ett scenario av allmänt kaos och sönderfall: alternativen till Assad tedde sig förskräckande. Amerikanska svar saknades. Men de turkiska och saudiska huvudprioriteringarna om att Assad till varje pris måste bort, i varje ”end game”, kunde ses som realiserbara.

Nu, efter snart ett halvår av ryska bombningar och åtföljande regimframgångar på marken med stöd av Iran och Hezbollah, har läget rätt radikalt ändrats, Aleppo håller på att inringas och ser ut att kunna återerövras av regimen, innebärande att Assad personligen och hans regim med rysk hjälp sitter kvar och ser ut att kunna ”vinna” hela kriget. ”Vinna” måste naturligtvis garderas med citationstecken, oavsett scenarios. Men likväl. Det är ganska otroligt att en scenförändring kunnat ske på några korta månader under Putin-rysk ledning som innebär att Assad trots allt överlever alla utmaningar och att Syrien kanske återuppstår ur kaoset som en sammanhåller stat. Och att Ryssland kliver fram i landet och regionen och utfyller det relativa tomrum som amerikansk krigströtthet och tveksamhet skapat. Samtidigt som den pan-kurdiska rörelsen genom den stora regionala oredan och kampen mot IS ser sig ha fått en historisk chans att närma sig den nationella status som länge förnekats dem.

Men det är ju fortfarande också möjligt att Moskvas intresse inte är att låta Assad med stödtrupper från grannländerna ”vinna” hela kriget (även om detta i nuläget skulle te sig möjligt) utan snarast är det mer begränsade målet att låta Assad få överhanden och sedan tillse att på ryskt initiativ en vapenvila kommer på plats och en fredsdialog kommer till stånd, på ryska och Assad-regimska villkor, samtidigt som Ryssland i samverkan med USA och andra får möjlighet och anledning att med full kraft ägna sig åt att nedkämpa IS, och al-Nusra.

”Vinnare” och ”förlorare”

Men, för det andra, hur intresserade är ”förlorarsidan”, alla de väpnade anti-Assad-rörelser som med turkiskt, saudiskt och västligt stöd under stora umbäranden och med varierande framgångar utkämpat en existentiell kamp mot en regim som till och från hängt på repen, av att nu ge sig in på vapenvilor och politiska samtal på nyetablerade rysk-damascenska villkor?  Starka incitament finns ofrånkomligen för att först söka återta förlorad terräng, sedan kanske förhandla om vapenvila och politiska lösningar, men inte nu, inte när en frysning av läget eller fortsatt utförslöpa riskerar att innebära att alla umbäranden varit förgäves. Redan nu förekommer i media uppgifter om från Aleppo flyende FSA- och andra krigare som avser fortsätta kriget som gerillakrig, i förekommande fall med (destabiliserande) bas i grannländer, som Turkiet.

Och nästa fråga är i vilken mån den regionala ”förlorarsidan”, främst de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien, tänker finna sig att vara just förlorande part och stillatigande acceptera att ”the end game” innebär att Assad-regimen trots allt överlever och blir kvar, ruvande på sin gruvliga hämnd på alla som aktivt eftersträvat dess fall. Och om absolut inte, vad kan man göra – om amris tillåter ryssen att hålla Assad om ryggen och ge kurderna uppmuntrande klapp på ryggen – och iranierna att gå regionalt stärkta ur sin långa period av internationell isolering? I skrivande stund talas, ty följande, mycket om turkiska, eventuellt turkisk-saudiska, planer på eller önskemål om en väpnad markintervention i norra Syrien – något som retoriskt välkomnas i Washington i den mån det handlar om att förstärka kampen mot IS men möts med kallsinne, och kraftiga varningsrop i Moskva, i den mån det visar sig snarare handla om att inskrida mot kurdiska YPG. Det hör ju till bilden att trängseln är stor och trafikriktningarna flera i det syrisk-turkiska gränsområdet mellan de kurdiska kantonerna: IS, al-Nusra, YPG, Assad, moderata rebeller, flyktingar.

Och i grund och botten finns en svårsmält realitet: Om (säger om) det syriska inbördeskriget till sist utmynnar i att Assad-regimen, med rysk hjälp, överlever och kvarstår, t o m ”segrar”, då har 5 års bittert och förödande inbördeskrig väsentligen varit förgäves – åtminstone såtillvida att det ju är denna fråga, Assad kvar eller inte, som under dessa långa år har blockerat FN:s säkerhetsråd: USA har följt Turkiet och Saudiarabien i kravet på Assads förpassning som förutsättning för alla andra steg och Ryssland/Kina har veterat just detta. En helt annan sak är – apropå Sydsudan – vad ett enigt säkerhetsråd i och för sig skulle ha kunnat åstadkomma, vilken konkret skillnad det skulle ha gjort. Men i bl.a. amerikansk efterhandsanalys, en bit in på en ny presidentperiod, kommer säkert just detta att rannsakas, apropå frågan om vad som gagnar drabbad civilbefolkning. Även Lahktar Brahimi och Kofi Annan lär ha starka synpunkter på denna långvariga, kostsamma låsning.

Med detta, och tillbaka till huvudspåret,  varde sagt att ett om än aldrig så temporärt och partiellt ”cessation of hostilities” må vara hur angeläget och nödvändigt som helst för att ge humanitärt andrum, men inte heller detta blir lätt. Tvärtom, det blir svårt. De globala och regionala ”stakeholders” har alltför spretiga och inbördes motsatta agendor, komplexiteten på det fragmentiserade slagfältet och i det diplomatiska spelet är alltför stor, det är alltför svårt att finna den gyllene tidpunkt då det passar alla relevanta parter, de som vill behålla och befästa framgång respektive de som vill hinna återta förlorad terräng, att sänka den militära garden, acceptera vapenvila (motsv) och inlåta sig i förhandlingar med fienden. Och: det förblir ju en allvarlig ytterligare komplikation att varken IS eller al-Nusra omfattas av den tänkta vapenvilan, och att andra grupper har omstridd förhandlingslegitimitet.

Men även om det sålunda alls inte krigats färdigt säger det något viktigt om det stora läget att Staffan de Mistura nu lyckats förhandla fram en överenskommelse med Assad-regimen – den åtminstone tills vidare nöjda parten – om att tillåta hjälpkonvojer till 5 av de 7 belägrade och särskilt nödlidande områden som utpekades av ISSG i Munchen. Huruvida dessa konvojer kommer att släppas fram – i förekommande fall – också av bl a IS tillhörde, i skrivande stund, massan av osäkerheter, vid sidan av den stora och kanske krigsavgörande dramatiken i och kring Aleppo. Och till ett återupptagande av försöken med FN-ledda, US/Ryssland/ISSG-sponsrade fredssamtal mellan regimen och rebellgrupperna av varierande kulör och legitimitet, vid sidan om fortsatt krig mot IS och andra jihadister och vid sidan om fortsatt krigiska turkisk-kurdiska mellanhavanden, verkar vägen lång, även om det gäller att gardera för plötsliga ytterligare scenväxlingar, uppåt eller vidare neråt.

Dilemmat kvarstår: utan vapenvila ingen fredsprocess och utan (hyggligt trovärdig och bred) fredsprocess ingen vapenvila, inte ens eldupphör, kanske inte ens ”cessation of hostilities”. Så i Sydsudan, så även i Syrien. Och Irak.

Hur långt, och länge, orkar John Kerry hålla på?  Och vad betyder, och innebär, det rysk-amerikanska samarbete, som trots alla motsättningar framtonar och som tycks vara en grundförutsättning för någon form av fredlig avveckling av Syrien-kriget och nedkämpning av IS, för den globala säkerheten? Syrien-konflikten är ”the most complicated battlefield the world has seen in decades”, sager David Ignatius I Washington Post (18.2), och tillägger att “the next moves by the United States and its allies have to be deliberate and carefully considered.”

Indeed.

 
Författaren är Fil dr, f d generaldirektör och ambassadör.