Amerikanska flygbaser i Sverige 1944-45

Chefen för USAAF i Sverige, Bernt Balchen, med Charles Holliman. FOTO: SRK

Den 22 december 2019 är det 75 år sedan de första amerikanska flygplanen inom ramen för operation "Where and When" landade i Sverige. Därefter förvandlades flygplatserna främst i Bromma och Kallax till amerikanska flygbaser och var det även några månader efter Tredje rikets fall.

"Den 22 december landade vi i Stockholm efter att ha flugit över en del luftvärnseld i Norge". Detta sade Roy F. Allemeier, under andra världskriget löjtnant i US Army Air Forces, till mig när vi träffades på F 21 Kallax utanför Luleå. Citatet finns i min bok Slaget om Nordkalotten. Det var Bromma flygplats som Roy Allemeier landade på med sin Douglas C-47 Skytrain (i princip DC-3). De fördes från Bromma med en buss vars rutor var täckta. Sannolikt var de täckta för att de amerikanska flygarna ännu bar sina uniformer och att det generellt var en hel del hemlighetsmakeri kring dem både i Stockholm och senare i Luleå.

De amerikanska flygarna släpptes av från den mystiska bussen i hjärtat av Stockholm och leddes in i "ett stort varuhus efter att det var stängt". Det visade sig senare att de varit inne i NK. Där fick de prova sig fram till passande civila kläder varefter de skjutsades vidare till Badhotellet i Saltsjöbaden där de fick lov att fira jul och få dagarna att gå. Den 30 december kom till slut den svenska byråkratin ikapp dem. Alla papper för fortsatt flygande, nu inrikes inom Sverige, var alltså klara. Därmed kunde kapten Charles G. Hollimans specialdivision med C-47 baseras på Norrbottens flygbaskår (F 21) på Kallax. Redan dagen före hade detta märkts på Kallax genom att norska så kallade polistrupper då började anlända. Tanken var att de mycket snart skulle flygtransporteras därifrån till krigsinsatser i Nordnorge. Vädret försenade dock transporterna rejält.

Konkret blev tio amerikanska C-47:or baserade på Kallax. Bromma fortsatte dock spela en amerikansk roll, liksom tidvis några andra svenska flygplatser. Chef för allt var den i Norge födde USAAF-översten Bernt Balchen, som var arktisk flygpionjär och den förste att flyga till sydpolen. Förutom att transportera norska polistrupper till den del av Norge som intagits av Röda armén kom hans C-47:or även att fälla olika typer av behållare till allierade baser i de svenska och norska fjällen (t ex Sepals). Slutligen fick de göra en vårdinsats för de sovjetiska krigsfångar i Nordnorge som befriats.

Mina möten med några av de amerikaner, norrmän och svenskar som deltog i operation "Where and When" förändrade min syn på andra världskriget i norr och resulterade senare i boken Tyskar och allierade i Sverige. En annan som tycker att C-47 är ett fint flygplan är vår son Jarl som byggt om några Lego-konstruktioner till denna C-47/DC-3 inkl batteridrivna propellrar och cockpit-belysning:


Med detta inlägg sätter jag punkt för denna blogg för i år och passar slutligen på att hjärtligt tacka alla er som på olika sätt har bidragit till min senaste bok, alltså Andra världskriget i Sverige (i vilken de senaste rönen om Sepals-baserna har fått ett eget kapitel). Bokens framgång är tack vare er.

God Jul & Gott Nytt År allihopa!

Lucka 20: Ledningssystem och ledningsstödsystem

Lucka 20 2014 diskuterade ledningssystem och ledningsstödsystem, vilket var en fråga som var livligt diskuterad på försvarsbloggarna för tio år sedan. Då hade miljardbelopp lagts på det ena projektet efter det andra där inget ledde fram till något system som kunde driftsättas. Det mesta stannade inom metodstudier och demonstratorer, ivrigt strävande mot det totala ledningsöverläget som skulle ge ett litet försvar möjligheten att betvinga en betydligt större motståndare.

Strävan mot ett nätverksbaserat försvar var helt rätt, men det gjordes med för svag ledning och med för svag förståelse för problematiken hos den högsta ledningen. Därmed resulterade det i konsulternas fria åkning där miljardbelopp rullade ut, utan att några användbara produkter levererades. I syfte att spara pengar på vidmakthållande pensionerades istället äldre, fullt fungerande system innan något nytt hade levererats. Försvarsmakten lider ännu idag av resultaten från dessa beslut.

Fortfarande upplever jag att det finns en närmast frireligiös vurm kring ledningsstödsystem i vissa delar av ledningsområdet. Det är en den fantastiska idén efter den andra om uppkoppling, sammankoppling, interoperabilitet o.s.v. Påpekar man svårigheterna med att ackreditera system med tillräckligt hög säkerhet (innebärande allt från fysiskt skydd till sektionering och mycket mer), är det som att svära i kyrkan.

Det råder inga tvivel om att Försvarsmakten behöver nya och bättre ledningssystem och ledningsstödsystem. Till skillnad från 00-talet så måste man lägga större fokus på resiliens, redundansnivåer, och även interoperabilitet. Sverige är per definition strategisk reaktivt. Det är otänkbart att Sverige skulle slå det första slaget mot en annan stat, oavsett stridsmedel. Det innebär att en angripare alltid kommer bestämma över tidsfaktorn och nå verkan mot svenska stridskrafter och mål först. Resiliens och redundans är därmed av yttersta vikt för att förhindra ledningsbortfall. Likaså är interoperabilitet av stor betydelse då Sverige kommer att strida i gemensamma operationer tillsammans med andra stater, framförallt Finland där gemensam planering för krig nu föreligger. Detta är ett av de ämnen som blir mest intressanta att följa upp vid en ev. julkalender 2024 inför försvarsbeslutet 2025.


Akademisering av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare

Officer – ett mångfacetterat yrke med krav på såväl praktiska som intellektuella färdigheter. Som konsekvens är officersutbildningens innehåll av stor vikt att diskutera och reflektera över. Foto: Niklas Englund, Försvarsmakten.

Att svensk krigskonst som mer eller mindre outtalat betonat en uppdragstaktisk ledningsfilosofi under hundratals år gått emot en USA inspirerad utbildningsfilosofi[1] är, enligt min syn, direkt skadligt för den svenska krigföringsförmågan.

Svenska stridskrafter har ofta varit numerärt underlägsna, vilket frammanat en krigskonst som bygger på offensiv, rörlighet och en förmåga att kraftsamla för att nå ett avgörande. De geostrategiska förhållandena har bidragit till krig eller fred, men också till hur Sverige har fört krig liksom själva striden.[2]

Det som varit utmärkande för de svenska förbanden är

  • Folket har utgjort truppen och befälet har normalt rekryterats ur folket.
  • Ledarskapet har baserats på ömsesidigt förtroende, kamratskap och med frihet under ansvar, med chefen som föregångsman.
  • Anfall är bästa försvar, försvar är till för att övergå i anfall.[3]

Ovanstående speglar krigskonstens utveckling med utgångspunkt i det svenska samhället och ”folklynnet”, således något som passar våra förhållanden.

Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard[4] på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession.[5] Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen.

Risken med en överakademiserad – fredsadministrativ skolning av officerare

I allmänhet sägs att varje period har sitt eget favoritinstrument för att iaktta och strukturera omvärlden. Den favoritlins som det amerikanska försvarsetablissemanget valde att använda för att förstå, planera och genomföra kriget i Vietnam bestod av statistik. Två av de viktigaste beslutsfattarna, försvarsminister McNamara och general Westmoreland, som båda vid någon tidpunkt haft samröre med Harward Buisness School, verkar ha älskat statistiken för dess egen skull, och omgav sig med män vars intressen var likartade.[6]

Till ovanstående hör att alla officerare i USA väljer ett ”civilt” ämne som de tar ut sin kandidatexamen i och senare en master respektive magister. Tyvärr verkar Sverige i och med offcersprogrammet och den nya stabs- respektive chefskursen (HOP 1 och HOP 2) till del ha valt samma väg, trots det egna ämnet krigsvetenskap. Även SOFU[7] för individer med en kandidatexamen finns, där exempelvis en ekonom med kandidatexamen utan tidigare militär erfarenhet, anställs från dag 1 i Försvarsmakten som officer med fänriks tjänstegrad. Efter det är det upp till respektive förbandschef (C OrgE) att under som längst 18 månader utveckla fänriken till användbarhet som officer med tjänstegraden fänrik. SOFU tenderar vid första anblicken att vara en desperat åtgärd för att möta underrekryteringen till OP som varit rådande sedan densamma inrättades.[8] Ett par detaljer med SOFU som vid en noggrannare anblick är anmärkningsvärt, är att Officersförordningen anger följande

6 § Den som genomgår grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten ska ges kunskap och färdighet att på lägre förbandsnivå tjänstgöra

  1. som chef, operatör eller delsystemledare, och
  2. som utbildare.[9]

17 § Den som genomgått grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten eller utbildning som leder till officersexamen vid Försvarshögskolan får anställas som yrkesofficer i Försvarsmakten.

Då en yrkesofficer anställs i Försvarsmakten ska det framgå av det enskilda anställningsbeviset om arbetsskyldigheten omfattar tjänstgöring i internationell verksamhet utomlands för de syften som anges i 1 § andra stycket lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Bestämmelser om anställning som militär tjänsteman finns i 24-28 §§ förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten. Förordning (2010:653).

20 § Försvarsmakten får anställa den som inte genomgått grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten eller utbildning som leder till officersexamen vid Försvarshögskolan som yrkes- eller reservofficer om detta behövs för att tillgodose Försvarsmaktens behov av yrkes- eller reservofficerare med särskild kompetens. Den anställde ska genomgå en särskild officersutbildning. Utbildningen ska ge den anställde kunskap och färdighet enligt de grunder som anges i 6 §.

Ur ovanstående är följande relevant att diskutera:

Om ”SOFU fänriken”, som med dagens bestämmelser kan anställas som yrkesofficer utan att för den delen ha tjänstgjort en dag i Försvarsmakten, visar sig någon gång efter de inledande sex månadernas (provanställningstid som tillämpas i Försvarsmakten, under vilken denne officer inte osannolikt utför samma sysslor som en rekryt gör under sina första månader[10]), vara olämplig avseende kunskaper och färdigheter enligt 6 § i officersförordningen, vad skall då denne officer användas till i Försvarsmakten? Som jämförelse kan vi som är yrkesofficerare i Försvarsmakten erinra oss de kadetter som avskilts eller slutat under sin grundläggande officersutbildning. Individer som i de flesta fallen innan tiden som kadett dessutom prövats under sin värnpliktstjänstgöring och vitsordats från erfarna yrkesofficerare[11]. 20 § i officersförordningen är inget nytt, officerare med särskild kompetens finns sedan tidigare i form av exempelvis meteorologer, det avvikande och förvaltningsjuridiskt tvivelaktiga är att Försvarsmakten erbjuder SOFU syftande till en karriär som ”vanlig” officer.[12] Det är inte bara avvikande, det bryter dessutom mot officersförordningen som är överordnad Försvarsmaktens egna styrande dokument.[13] Där förordningen som nämnts ovan avgränsar 20 § till särskild kompetens, något som beskrivningen nedan avviker från

SOFU-officerare kommer säkert få specialistroller inledningsvis, men beroende på coaching och intresse tror jag de kommer kunna göra ett lika bra jobb som en OP-officer. De har ju redan en utbildning, och får helt enkelt se till att tillgodogöra sig det en OP-examinerad kan…

…SOFU-officerarna kommer kanske inte kunna ta alla befattningar som en OP-examinerad kan, men ändå det stora flertalet. Som jag ser det ska SOFU-officerarna inte komma in och leda insatsförband inledningsvis, utan de kommer vara på högre centrala staber, försvarsgrensstaber, och bataljonsstaber. Högkvarteret kommer ju ha nytta av många SOFU-officerare, och dessa möjliggör för fler OP-studerande att ta stridande ledningsbefattningar.

– Kommendör Johan Brorsson, avdelningschef, programchef officersprogrammet.[14]

Även en tidigare publicerad nyhet på Försvarsmaktens hemsida, visar just hur en SOFU fänrik placerats som plutonchef utanför det som kan betraktas som verksamhetsområdet för en officer med särskild kompetens.[15] Sannolikt innebärande att Officersförordningens 20 § frångås som praxis.

Uppenbart finns en risk att SOFU kommer att innebära en urholkning av den praktiska kompetens som i annat fall upparbetas efterhand officeren gör sin karriär. Där sannolikt det viktigaste är progressionen i yrket som utvecklas genom truppföring, trupputbildning och stabsarbete[16] på olika nivåer efterhand officeren klättrar i hierarkin.

Förhoppningsvis är all SOFU som inte är riktad mot Officerare med särskild kompetens[17], något som i närtid avslutas nu när antalet värnpliktiga som grundutbildas ökar och att även befälskategorierna KB och PB är på väg tillbaka. I annat fall är jag beredd att skriva under på övlt Arne Baudin konstaterande i Officerstidningen ”Avbryt SOFU”[18]. Framförallt ur aspekten att det bland dessa finns oprövade individer som inte bestått provet med tjänstgöring i förband innan anställning och indirekt kan vara felrekryteringar. Officerare med särskild kompetens är dessutom avgränsat till tre områden, enligt Försvarsmaktens handbok i personalförsörjning och personaltjänst (se not 17). Tjänstgöring utanför dessa har aldrig varit lagstiftarens avsikt, då möjligheten att anställa yrkesofficer via 20 § i officersförordningen skapades. Där nämns framförallt begränsat antal individer och begränsad befälsrätt

Utredningen föreslår att en anpassad officersutbildning införs, i enlighet med det förslag som Försvarsmakten framlagt. Den bör komma att gälla ett relativt begränsat antal individer. För merparten av de aktuella kompetenser som man önskar tillföra Försvarsmakten, bör en civil anställning vara det naturliga. Möjligheterna att anställa officerare med begränsad befälsrätt och särskild utmärkning bör beaktas. Möjligheten att efter relevant högskoleutbildning genomgå anpassad yrkes- eller reservofficersutbildning bör öka. Denna väg bör även generalister kunna rekryteras.[19]

Kvalitetsbrister i yrkesprofessionen

Krigets krav och den svenska krigskonsten riskerar att bli lidande till förmån för nästa akademiska examinationsnivå och även att kadetterna (framförallt SOFU) inte rekryterats efter en prövande militär grundutbildning med förbandsövningsskeden. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har tidigare kritiserat FHS avseende att officersutbildningarna hållit för låg akademisk nivå[20]. Vad i officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst avseende officersutbildningarna?

Utbildningssystem byggt på civila examina eller egenutvecklad krigskonst

Van Creveld visar i en komparativ analys mellan Tyska Reichswehrs/ Wehrmacht utbildningsystem jämfört USA:s under 1930- och 1940 talet att:

  • USA trodde att management skulle minska krigets dimma (Clausewitz) Men som det visade sig är ett allvarligt fel vid militära operationer mot en fiende som nyttjar uppdragstaktik. USA:s doktrin var en ren motsatts till Tyskarnas Truppenführung – som var uppdragstaktik
  • USA såg inte (ser inte?) individerna. Men det är individernas initiativ som gör att man vinner. Överraskning, manöver och improvisation sågs inte heller som bra egenskaper i USA. I USA försöker man genom överplanering att förutse genom stereotyper. Detta leder till att de blir utmanövrerade. Den tyske generalen Halder sa att I krig är personliga kvalitéer viktigare än intellektet.[21]
  • Generellt: Det är inte bra för kårandan om det finns små möjligheter att befordras[22] (jämför när tvåbefälssystemet infördes, och tidigare signaler från HKV om att NBO officeren inte dög).
  • I USA finns övertro på matematik och mekaniserade beräkningar som inte är optimerade för krigföring. Tyskland hade en decentraliserad organisation, vilket var en viktig faktor för deras högre förmåga till strid. De hade vidare ett ömsesidigt förtroende mellan officerare och soldater. Den lokala chefen ägde processen med personalen, inte någon stab långt borta.
  • Tyskarna var effektiva vad gällde personalersättning och att återföra skadade. USA använde återigen matematik och kvantifiering. Allting gavs ett nummer.
  • USA kalkylerade allting. Tyskarnas hade en enklare och smidigare process för rekrytering av sina officerskandidater. I Tyskland var det officeren som lett förband i strid som utförde processen, inte en stab långt borta som exempelvis (HRC i Stockholm).[23]

Ur ovanstående till dagens svenska försvarsmakt:

  • PRIO med sina statistiska möjligheter och som tenderar att styra verksamheten med personalstrukturen fördelad i en från centralt håll beslutat procentuell fördelning av personalkategorierna, styr mycket av processerna i den Svenska Försvarsmakten idag. Detta är ett allvarligt misstag som tenderar att se på kriget som en strukturerad process som går att planera och beräkna. Vår svenska krigskonst får inte kapitulera för dessa tankar, det har inte en liten nation råd med en relativt fattig[24] försvarsmakt råd med.
  • Svensk krigskonst som är sprungen ur Försvarsmaktens personal och indirekt den egna befolkningen har haft en sund utveckling utan jakten på akademiska nivåer. Den praktiska klokheten – fronesis[25] som finns i officerskåren utvecklas med det omgivande samhället. I en tid av ständiga förändringar framförallt som en konsekvens av tidigare försvarsbeslut med strategisk timeout som en tung markör, är det inte långsökt att anta att det civila samhällets möjligt upplevda stadga är eftersträvansvärt för den egna organisationen. Samt att snegla på andra större länders modeller, som exempelvis hur USA:s akademiserade officerskår tenderar att få stå som rollmodell.

Vikten av en militärt skicklig officerskår med ett fritt sinne

Hand i hand med ”uppdragstaktiken” går kravet att inte vilja ge en fast regel för varje tänkbart läge som hållpunkt för chefens handlande. Ett förband, som både i anfall och försvar ständigt håller sig till en stel plan, skapar därigenom automatiskt en stridsmetod av missade tillfällen och frånsäger sig en av de väsentliga förutsättningarna för framgång. Schablon dödar anden! [26]

Exempel på schablonmässigt agerande kan vara om läget är osäkert och hur länge en uppgift skall lösas, men högre chef har i sin målbild att dennes förband skall ha stridsvärde kvar då lösandet av uppgiften är utfört, för att exempelvis kunna övergå till anfall. Finns ett motsatsförhållande att sätta en tid för fördröjningsstrid baserat på antaganden att fienden alltid uppträder doktrinärt? Ett sådant schablonmässigt antagande utgående från fiendens framrycknings- och anfallshastighet enligt motståndarhandböcker kan få ödesdigra följder för eget kommande stridsvärde. Detta då fienden likväl som vi består av tänkande individer med egna uppfattningar och tolkningar av hur verksamhet skall bedrivas. Så även om vissa tänkbara motståndares militära skolning antas vara mer toppstyrt (än vår) vilket borde kunna ge ett ganska förutsägbart uppträdande ”linjärt”. Kommer det då att finnas improviserande chefer som exploaterar framgångar de upplever i strid, innebärande att deras förband då kommer att avvika från doktrinen? Detta innebär att om vi utgår ifrån att motståndaren alltid följer sin linjära doktrin, är det indirekt vi som är linjära och förutsägbara. Vilket leder till att vi riskerar att behöva parera fiendens drag då denne kommer innanför våra beslutscyklar.

Duellvärden indirekt som följd av inspiration från civila tankesätt

Lika allvarligt är att invänta ”rätt duellvärden”. Något sådant finns inte, utan lokal överlägsenhet kan enligt den svenska definitionen av taktikens grunder infalla genom överraskning ett överraskande agerande, handlingsfrihet med egna förband i form av exempelvis reserver eller kraftsamling av egna enheter (det ena agerande behöver inte utesluta ett annat i en operation över ett tidsspann). Historien har otaliga exempel på att den som inväntar rätt duellvärden förlorar. Fransk doktrin inför och under 2:a världskriget, betonade vikten av elden och inte rörelsen. Mentaliteten präglades av att linjerna skulle återupprättas med anfall och motanfall. Fokus var inte att vinna slaget eller ta terräng varifrån motståndaren skulle nedkämpas eller dennes sårbarheter hotas. Tillfällen som ges (exempelvis risktagning i en riktning genom att kraftsamla i en annan) togs ej tillvara för att förstärka egen stridsplan eller för att utnyttja vunna framgångar. Som exempel: ”För att genomföra offensiv strid redovisade man beräkningar som pekade på att det krävdes överlägsenhet på 3:1 i trupp, 6:1 avseende artilleri och 15:1 avseende artilleriammunition” (Essä, Ledningsprinciper – en jämförelse mellan fransk och tysk ledning 1940, studiegrupp Bech, Börjesson, Hallström, Klingvall).

Tänkandet baserades helt på att återställa ordningen i en linjär filosofi där ett metodiskt, steg för steg och på matematik baserat uppträdande tar överhanden. Ett sådant tänkande får till följd att målbilder och effekter som skall uppnås inte är synkroniserade eller genomarbetade mellan de olika nivåerna.[27]

Om istället fostran av personalen tar sin utgångspunkt i decentralisering och acceptans av att kriget är kaosartat och att det är ingen mening att försöka strukturera kaoset, ter sig följande ganska naturligt som anvisningar

Värdet av den enskilda soldaten förblir, trots tekniken, avgörande; hans betydelse har ökat genom att striden förs mer utspritt.

Slagfältets gleshet fordras självständigt tänkande och handlande soldater, som genomtänkt, beslutsamhet, och djärvt förmår att utnyttja varje läge och som genomsyras av övertygelsen att framgången hänger på varje man.

Kvaliteten på chefen och soldaterna bestämmer en enhets stridsvärde. Ett överlägset stridsvärde kan kompensera numerär underlägsenhet.

Från yngsta soldat och uppåt krävs i alla lägen ett självständigt uppbådande av alla moraliska, mentala och fysiska krafter. Endast på detta sätt kan förbandet utveckla sin fulla effekt och uppnå ett samstämmigt handlande. Bara så kan män framträda som i farans stund bevarar mod och handlingskraft och drar med sig svagare kamrater till djärva dåd.[28]

Tydligt exempel på faran med linjärt tänkande avseende kriget

Ett exempel från när detta inträffade, då uppfattningen om motståndaren (i detta fallet Tyskland) och vad som var möjligt innebar att britterna tvingades parera utifrån att motståndaren agerade utanför det förutsägbara (konventionella).

General Wavell eller hans stab gjorde sig skyldig till en felberäkning i rum och tid, när de antog, att Rommel inte skulle kunna angripa så tidigt som han gjorde våren 1941. Misstaget höjde inte högkvarterets popularitet. Underrättelseväsendet blir emellertid mera ursäktat, när man får veta, att Rommel inte bara överraskade oss utan även sina förmän i Berlin. Han anföll den 31 mars. Så sent som den 21 mars hade han fått order av arméstaben att uppgöra en plan för Cyrenaikas återerövring och sända in den för stabens övervägande senast den 20 april. Det skulle vara en försiktig plan. Om han mötte motstånd av starka engelska styrkor fick han inte rycka fram längre än till Agedabia förrän femtonde pansardivisionen anlände. Halder och hans stab skulle säkert ha legat på planen i ett par veckor, medan de med kritiska ögon granskade den. Nu fick de aldrig tillfälle till det. Nio dagar innan de skulle ha planen hade Rommel redan återerövrat Cyrenaika med undantag för Tobruk och nått den egyptiska gränsen. Han hade åstadkommit mycket mer än han skulle ha fått lov att försöka göra, om han väntat på tillstånd. Till och med Hitler blev ignorerad. Den 3 april telegraferade Hitler till honom och uppmanade honom att vara försiktig och inte slå ut någon större offensiv innan femtonde pansardivisionen kommit. Framförallt fick han inte blotta sin flank genom att gå upp mot Benghazi. Den sista delen av denna order kunde lugnt läggas åt sidan, ty Benghazi hade utrymts av engelsmännen samma dag telegrammet avsändes. Vad den femtonde pansardivisionen beträffande höll den på att lasta ur i Tripolis och kunde ju på sätt och vis sägas ha kommit. >Det är min övertygelse>, skriver en skicklig officer, som på den tiden tjänstgjorde i underrättelseväsendet i Kairo, >att det gjordes en vanlig militär balansräkning, som tog hänsyn till båda sidornas styrka, till tidsfaktorer och terrängen och allt annat som man brukar ta upp. Akademiskt sett var analysen riktig, ty Rommels angrepp borde inte ha haft framgång. Olyckligtvis för oss tog han risken, satsade och vann. Vetenskapligt sett borde han inte ha gått till angrepp så snart…> Generalöverste Halder skulle säkert ha hållit med om det. Samma ståndpunkt intas av överste Williams, som senare blev chef för general Montgomerys underrättelseväsen men som då hade ett befäl i Konungens Dragongarde (King´s Dragoon Guards), andra pansardivisonens spaningsregemente. <Personligen tror jag>, skriver han, >att Rommel började med att försiktigt känna sig för och fann det lätt att ta Agheila (det minns jag särskilt väl, ty jag var själv där när det föll och fick lov att smita hals över huvud) och att sedan en välplanerad spaningsoperation utvecklades till en framgångsrik offensiv… Rommel borde förvisso inte ha vågat angripa oss så snart som han gjorde…> [29]

Krigets konträra logik

Att låsa sig vid schabloner och att förbereda sig på det förra kriget, när nästa skall utkämpas, leder sannolikt till förluster från stridsteknisk- till strategisk nivå. Maginotlinjen är ett exempel på detta. Frankrikes filosofi fortsatt efter 1:a världskriget var som nämnts ovan linjär, en slutsats de drog var bl a byggandet av Maginotlinjen, vilken bidrog till krigets konträra logik. Innebärande att om en handlingsväg stängs för motståndaren, kommer denne att företa sig något helt annat. Motståndaren kommer sannolikt att utveckla nya organisationer och ny taktik som resulterar i ny operationskonst. Frankrike hade en metodisk centraliserad ledning, vilken inte bestod provet våren 1940. Tyskarna däremot med sin uppdragstaktiskt baserade filosofi, improviserade, tog initiativ och utmanövrerade det franska försvaret. Frankrike hade låg förmåga att möta detta för dem oväntade agerande, framförallt då de p g a sin ledningsfilosofi hade problem att själva överraska eller möta överraskning.[30]

”Erfarenheter är inga rastplatser utan vägvisare”[31]

Som synes ovan drog Frankrike slutsatsen att statisk krigföring var nyckeln till framgång. Tyskland drog andra slutsatser och byggde upp en krigföring där operationen var i centrum, kodifierat med hög grad av decentralisering på åtminstone de lägre förbandsnivåerna (ned till division). Tyskland hade också sina problem med en ej optimal struktur avseende lednings- och lydnadsförhållanden med sina olika stridskraftstaber och övergripande överkommandot och till det en överbefälhavare som var en diktatorisk politiker. Oavsett så tenderar även vi i Sverige att slänga bort klokhet till förmån för en ängslan att bli en i gänget. Interoperabilitets- strävanden i Försvarsmakten syftande till NATO anpassning (STANAG) har lett till att tidigare erfarenhet lämnats till förmån för något som inte i alla hänseenden tycks ha gjort oss effektivare. Exempelvis är våra staber numera organiserade efter s k kontinental modell, som är i grunden en fransk struktur. Martin van Creveld har gjort analys mellan Tyska- och USA:s staber avseende struktur.

Tyska staber på alla nivåer var först och främst inriktade på operationer och taktik. Den främsta funktionen var att tillhandahålla ledarskap i strid och att i övrigt tillägna sig övriga funktioner så lite som möjligt. Vid varje stabs var det operationsofficeren (Ia) också känd som förste generalstabsofficer som ansvarade för att samordna verksamheten. Detta trots att denne inte alltid hade högsta grad. Ia verkade dessutom som stabschef. Det var sektion I som främst ansvarade för operationerna. Under Ia fanns avdelningarna Ib (uh-avd) och Ic (und). Inom dessa var divisionens samtliga tre generalstabsofficerare samlade. Sektion II – IV (2-4) understödde med att sköta det dagliga arbetet och ansvarade för förnödenhetsförsörjning, transporter, luftsamverkan och understöd m m.[32]

Fram till 1918 hade USA kopierat de tyska staberna. En tydlig skillnad var dock att USA från början inte hade operationer som huvudsyfte. Deras staber lade större vikt vid planering, mobilisering, underrättelse och administration. 1918 skapade USA en stab efter fransk modell, G1-G5. USA:s staber var (och är) mycket mindre fokuserade på operationer än Tysklands dåvarande organisation. Stabschefen var i USA först och främst en koordinator och övervakare, han fokuserade alltså inte som Ia först och främst på operationer och taktik. G cheferna var tillika assisterande stabschefer och hade möjlighet att skapa sina egna planer och koordinera sin egen funktion. Detta gav vid handen att operationerna inte alltid stod i huvudfokus som hos tyskarna. Vid en operation (strid) leddes tyskarna av sin sektion I, medan i USA alla fyra assisterande stabscheferna var inblandade (risk för suboptimering). I USA:s modell fanns ingen dedikerad del för operationer som i Tysklands modell med en dedikerad operationssektion (sekt I). Officerssammansättningen i en amerikansk stab upptog 12,8% av totalen, i en tysk 7,8%. USA lade större vikt vid logistik och administration, vilket gjorde att en större del av officerarna tjänstgjorde vid divisions högkvarteret i stället för att leda operationer. I kårstaberna hade USA 55% mer officerare än i de tyska motsvarigheterna. Tyskland nyttjade mer assistenter, underofficerare och värvad/värnpliktig personal.[33]

Nu kan inte enbart tyskarnas taktiska överlägsenhet tillskrivas stabens sammansättning, utan det skall främst tillskrivas synen på människan relaterat tillkopplingen människa – teknik samt förmåga att utöva effektiv interaktion mellan de båda på slagfältet. En sådan interaktion tar sitt uttryck genom tanken, det vill säga hur vi vill förhålla oss till interaktionen, vad som anses vara framgångsfaktorer när balansen mellan människa och teknik bestäms. Är det att som Frankrike och USA efter första världskriget medvetet välja en struktur och taktik för krigsmakten som vilar på eldkraften – tekniken – eller är det att utgå från människan som bas för hur struktur och taktik utformas? Skall vapnen bemannas eller skall människan beväpnas? För det senare kan tyskarnas slutsatser tillskrivas genom doktrinerna Gefecht der verbundenen Waffen och Truppenführung

Synen på människan – den praktiska klokheten i praktiken

När markstriderna började på västfronten 1944 krävdes ett mer dynamiskt förfarande för att den militära apparaten skulle fungera. Detta sätt att tänka och agera var i första hand tyskarnas starka sida. I Normandie manifesterade sig detta främst i att den tyske soldaten i genomsnitt dödade eller sårade 0,317 allierade soldater, medan motsvarande antal för hans fiender var endast 0,0438. Relativt enkel matematik ger vid handen att de allierade behövde ett numerärt övertag som var minst 2,7 ggr större än motståndarens om de skulle ha någon möjlighet att vinna ett rent utnötningskrig mot tyskarna. Redan under inledningsskedet, omedelbart efter landstigningen, hade de allierade skaffat sig en fördel, ett numerärt övertag övertag de inte bara behöll utan hela tiden förstärkte. Det övertag i taktisk skicklighet som tyskarna hade i Normandie har ofta gått den allmänna historieskrivningen förbi. Om de allierade verkligen stridit med större skicklighet, bättre vapen och större bravur, hur kunde då kriget tillåtas pågå så länge som sex år? Än märkligare blir det när man beaktar det faktum att den allierade krigsproduktionen var mer än fem gånger så stor som den tyska. Orsaken till denna blindhet ligger troligtvis i ren och skär nationalstolthet. De brittiska och amerikanska arméerna var bland de bästa. Deras enda och stora problem var att de tvingades möta den kanske effektivaste krigsmakt som någonsin gått i fält. De allierade slog utan större problem sina italienska motståndare. De var också överlägsna japanerna – utom möjligen när de gällde offensiv krigföring i ren djungelterräng. Man ser även att tyskarna hade ett betydligt större övertag mot de sovjetiska trupperna än mot de allierade. Den tyska stridseffektiviteten var en produkt av en mer realistisk och bättre utbildning, samt av att den tyska armén hade större insikter i fråga om vilka ledarskapsmetoder som var lämpligast.[34]

Tysklands förlust berodde inte av en felaktig militär krigskonst, utan på en felaktig eller galen politik och strategi. Den tyska militära krigskonsten var och är sund, vilket de allierades strävan att redan under pågående krig, söka efterlikna sin motståndare är ett tecken på.[35]

Den höga stridseffektiviteten kan antagas vara ett resultat av kunskapsöverföring avseende praktisk klokhet. Nedan följer ett exempel på sådan,

General Adolf Heusinger (1897-1992), var 1937-1944 chef för Generalstabens operationsavdelning och blev 1955 ordförande i försvarsministeriets militärråd och 1957 den förste generalinspektören för det nya Bundeswehr och därefter ordförande i NATO militärutskott 1961-1964. Han var ung löjtnant hos von Seeckt, som var ung hos Moltke d ä, som var ung hos Clausewitz… Detta visar på att socialt arv, kultur, traditioner, tyst kunskap och beprövad erfarenhet går från generation till generation, men att det krävs en väl fungerande institution, för att tänkandet inte ska stelna till dogmer, eller övergå till rena spekulationer och allmänt tyckande, eller till ett ständigt pågående uppfinnande av hjulet.[36]

Antaganden ur ovanstående:

  • Beprövad erfarenhet som visat sig vid en första anblick ha bestått provet bör analyseras och kritiskt granskas så att man inte blir blind för upplevd fullkomlighet.
  • Studier av framgångsrika operationer och hur dessa organisationer varit organiserade och utbildade är centralt för effektivitet.
  • Krav på höga akademiska meriter, som bl.a. USA haft länge för sina officerare, skapar sannolikt probleminventerare mera än problemlösare, de senare som med praktisk klokhet och djup förståelse för krigskonsten har bättre förutsättningar att leverera en högre uteffekt.
  • Människan är det viktigaste medlet i de militära förbanden
  • Kreativitet och frihet från lagbundna sanningar, är nödvändiga parametrar för improvisation inför uppkomna problem.
  • Krigskonsten utifrån vilken Tyskland skapade sin officerskår skulle aldrig accepterat att civila akademiska kriterier var det centrala i officersutbildningen.

Ett par exempel på när Sverige i sitt sökande under och efter den strategiska timeouten sannolikt slängt egen klokhet till förmån andras, som inte behöver vara rätt för våra förhållanden:

  • Koordinatsystem för kartor, RT 90 lämnas till förmån för MGRS. Konsekvensen är att vi har ett bra system för militära operationer inom och utom riket. Totalförsvaret har inte samma system att ange koordinater. Sannolikt problematiskt vid allvarliga händelser där samordning bör ske så smidigt som möjligt.
  • NATO landet Tysklands benämning för skyddstjänsten (skydd mot atom, biologiska och kemiska stridsmedel) ABC. Icke NATO landet Sveriges benämning, således enligt STANAG dokument, CBRN.
  • Svenska stabers struktur som tidigare var byggd efter tysk modell, som empiriskt visat sig borga för effektivitet, togs bort till förmån för den kontinentala.

Att fundera vidare över

  • Varför denna osäkerhet att värna om Försvarsmaktens egna upparbetade praktiska klokhet?

Slutsats

En övertro på att fienden uppträder enligt vad vi vill tro är att riskera mer än att acceptera att kriget är kaosartat. Ett sätt att hantera det är att ta höjd för att kunna improvisera eget uppträdande med korta tidsförhållanden, något som det dynamiska beslutsfattandet och en genom hela organisationen driven ledningsfilosofi med utgångspunkt i uppdragstaktik kan bädda för.

Vari ligger att vi tenderar att svänga oss med begreppet att det och det duell värdet, gör att vi inte skall göra det. Om exempelvis Rommel resonerat så när han klev i land i Nord Afrika 1941, hade han aldrig nått de framgångar han nådde, trots numerär underlägsenhet. Tyskarnas initiala framgångar åren 1939–1941, kan sannolikt till stor del tillskrivas deras högre tempo. Vilket ledde till överraskning och därigenom lokal överlägsenhet, då det på rätta platser nåddes avgöranden mot motståndare som hela tiden sökte att vara numerärt överlägsen (låst vid sina beräkningar om duellvärden) i både väster 1940 och i Nord Afrika 1941. Det tyska agerandet kan antagas ha skett utan att sätta en övertro till statistiska fenomen. Statistiska fenomen som går att härleda till akademisering, civilisering av krigskonsten. Upparbetad beprövad erfarenhet (praktisk kompetens och ur den vunnen klokskap) skall inte underskattas i en organisation. Bara för att den som är större och har mer resurser gör på ett sätt innebär det inte att det är det effektivaste sättet.

Författaren är kapten vid Norrbottens regemente I 19 tjänstgörande vid Fältjägargruppen i Östersund.

Noter

[1] Jag tänker här då på fixeringen kring examination i akademiska nivåer enligt civila skolväsendet för officerare samt ”beskrivningar” av roller i skriften den Militära Professionen (fm2014-5882.31).

[2] Krigets Traditioner, FHS år 2009, sida 331.

[3] Ibid, sida 339.

[4] FHS är en högskola under utbildningsdepartementet sedan 2008, alltså indirekt en civil skola och inte som tidigare en institution under Försvarsdepartementet.

[5] https://www.skd.se/2016/01/29/farre-studenter-mer-kunskap (2019-12-15)

[6] Martin Van Creveld, Ledning i Krig (Command in War) FHS, tryckt år 2009, Sida 196-199

[7] https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/utbildning/officersutbildning/officer/sarskild-officerutbildning (2019-12-14)

[8] https://www.fhs.se/arkiv/nyheter/2019-05-27-rekordmanga-antas-till-officersprogrammet-2019.html (2019-12-14).

[9] Officersförordning (2007:1268) t.o.m. SFS 2018:1031

[10] Sysslor motsvarande grundläggande soldat- och gruppbefälsutbildning, i den s k militära grundkursen (MGK).

[11] ”Personalgruppen yrkesofficerare delas in i personalkategorierna officerare och specialistofficerare.” Källa: FFS 2017:4 Försvarsmaktens föreskrifter om personaltjänst, 2 kap 1 §.

[12] https://laoslund.se/bli-officer/jag-har-ingen-militar-erfarenhet-men-en-civil-hogskoleexamen (2019-12-15)

[13] Lagars hierarki inom Sverige: 1. Riksdag: Grundlag och lag. 2. Regeringen: förordning 3. Myndighet: föreskrift.

[14] https://www.fhs.se/arkiv/berattelser/2018-10-19-han-ska-utveckla-framtidens-officersprogram.html (2019-12-14)

[15] https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2019/02/daniel-tog-andra-chansen (2019-12-15)

[16] Väl beskrivet av övlt Baudin i Officerstidningen nr 3 år 2017, sida

[17] En yrkesofficer som är verksam inom något av följande tre områden benämns officer med särskild kompetens,

  1. Försvarsmedicinska officerare (läkare, psykologer, veterinärer, tandläkare, apotekare och sjuksköterskor) (FÖMED)
  2. Försvarsmeteorologer (FÖMET)
  3. Försvarsingenjörer (FÖING) – Källa: FM, Handbok Personalförsörjning och personaltjänst, 2018, sida 50

[18] Officerstidningen nr 3, 2019, sida 42.

[19] Något som togs upp i utredningen, Ett reformerat skolsystem för Försvarsmakten (SOU 2003:43), sida 15-16, 19, 109, 130.

[20] Frågeställning som indirekt även ställts tidigare i bl.a. övlt Fredrik Vesterdals inlägg hos KKRVA i augusti 2018 och som kan läsas i följande inlägg, https://kkrva.se/hur-ska-vi-skapa-och-behalla-de-officerare-vi-behover-for-vart-forsvar (2019-12-14)

[21] Van Creveld, Fighting power- German and U.S. Army performance 1939-1945, publicerad år 1982, sida 38-39

[22] Ibid, sida 143

[23] Van Creveld, Fighting power- German and U.S. Army performance 1939-1945, publicerad år 1982, sida 62-67.

[24] Både personellt och materiellt.

[25] https://skolvarlden.se/artiklar/forskaren-sa-kan-vi-lara-ut-yrkesklokhet (2019-12-14)

[26] Taktik på Östfronten, Eike Middeldorf, Norstedts Akademiska förlag tryckt 1995. sida 246

[27] Manövertänkande – Essäer kring teori och praktisk tillämpning, FHS år 2001, sida 168-169

[28] Citatet är en översättning av Truppenführung I. Teil 1933, s 2-3, som finns att läsa i Uppdragstaktik en ledningsfilosofi i förändring, FHS år 2003, sida 268

[29] ROMMEL, överste Desmond Young, Lars Hökerbergs bokförlag 1950, sida 96-97

[30] Krigets Traditioner, FHS år 2009, sida 80

[31] Citat från Taktik på Östfronten, Eike Middeldorf, Norstedts Akademiska förlag tryckt 1995, sida 8

[32] Fighting Power, German and U.S. Army performance 1939-1945 Martin Van Creveld, sida 47-49

[33] Fighting Power, German and U.S. Army performance 1939-1945m Martin Van Creveld, sida 51-53

[34] Avgörandets ögonblick, Invasionen i Normandie 1944, Michael Tamelander och Niklas Zetterling, sida 369-370

[35] Krigets Traditioner, FHS och författarna, år 2011, sida 147

[36] Krigets Traditioner, FHS år 2009, sida 139.

Lucka 19: Övnings- och skjutfält

”Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.”


I lucka 19 2014 diskuterades övnings- och skjutfält. Det ovanstående är avslutningen på inlägget. Övningsverksamheten är kärnan för två av Försvarsmaktens tre huvudsakliga verksamheter: att grundutbilda personal och att utveckla krigsförband. När det förra inlägget skrevs 2014 behövdes en kraftig ökning av övningsverksamheten för att höja krigsförbandsdugligheten i skuggan av det allvarligare omvärldsläget. Det dröjde sedan inte länge innan politiken återaktiverade värnplikten och därefter har politiken ökat kraven på antalet värnpliktiga som ska grundutbildas. Inom några få år ska den siffran fördubblas till 8000 personer. Det ställer stora krav på utbildningsorganisation, på infrastruktur i form av förläggningar m.m. men framförallt ställer det krav på att det finns övningsområden.

När Försvarsmakten skars ned kraftigt under 90- och 00-talen lämnade man också majoriteten av alla övningsområden och skjutfält. Idag är detta en av de största hämskorna på verksamheten. Det är problematik som har drabbat alla tre försvarsgrenar och som kommer att accentueras än mer när Försvarsmaktens organisation kommer att öka kraftigt under 20-talet med bl.a. nya förband.

Att få till utökningar av verksamhetstillstånd och att återupprätta övnings- och skjutfält är mycket tidsödande. Infra- och miljötillstånd tar i bästa fall fem år att få till. Det är mycket segdragna processer där dessutom en rad politiska intressen på olika nivåer är inblandade. Svårigheterna med att få utökningen av verksamhetstillståndet på Gotland och Tofta skjutfält har tidigare berörts. Snarlik problematik existerar på många andra platser, t.ex. för Göteborgs garnison där nu försvarsbeslutet med största sannolikhet också kommer att innebära en kraftigt utökad verksamhet då en andra amfibiebataljon ska sättas upp på Västkusten. Regeringen (med Miljöpartiet i spetsen) stoppade under hösten Försvarsmaktens projekt med att dränera marken vid Karlsborgs flygplats, vilket är nödvändigt för att kunna genomföra den banreparation som krävs för att öppna flygplatsen igen. Exemplen kan göras många.

Det finns en överhängande risk att den stora återtagningen av försvarsförmågan försenas av just infra- och miljöprocesserna, där övnings- och skjutfälten är en stor del av problematiken. Här krävs det att riksdag och regering förutom att ta beslut också ser till att förenkla dessa processer, samt att Försvarsmakten kan utöka sin organisation av infra- och miljöhandläggare.


Lucka 18: Luftvärn

Första provskottet med robot 98, Vidsel november 2019. Foto: Anders Åberg/FMV

"Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad."

Så avslutades lucka 18 2014 som hade belyst läget inom svenskt luftvärn. Luftvärnet hade fört en mycket tynande tillvaro till följd av de stora neddragningarna inom försvaret och ominriktningen till internationella insatser. Något lufthot var inte riktigt det man förväntade sig vid internationella insatser. Sålunda försvann alla luftvärnsförband utom Lv 6 i Halmstad. Luftvärnsrobotsystemen robot 90 och robot 23 lades ned, på så sätt att de överfördes till materielreserven. Anskaffningen av robot 23 kom heller aldrig att anskaffas fullt ut. I början av 10-talet gjordes den första anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem, vilket blev en markavfyrad version av jaktroboten robot 98 IRIS-T. Det var dock en tämligen blygsam anskaffning och vissa försvarspolitiker talade om detta som att nu hade man minsann satsat på luftvärnet för lång tid framåt. Sen kom kriget i Ukraina.

Glädjande nog så kom farhågorna på skam och det har sedan julkalendern 2014 blivit ett omfattande lyft inom Luftvärnet. Det började med anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem med medellång räckvidd (fram till för några år sedan hade det benämnts långräckviddigt), där det vinnande systemet blev rb 103 Patriot. Materiel anskaffas till två bataljoner och robotarna i två versioner. En med längre räckvidd med primär uppgift mot konventionella flygplan, samt en med primär förmåga mot korträckviddiga ballistiska robotar. I bataljonerna finns även robot 98-systemen som skapar ett närskydd mot framförallt lågflygande mål.

I början av 2019, i samband med Sälenkonferensen, kom också den glädjande nyheten att robot 90 plockas ur malpåse för att bli nytt brigadluftvärn. Till skillnad från grundversionen av robot 70 har robot 90 full mörkerförmåga och skytten behöver heller inte utsättas för elementen, utan sitter i en bandvagn. Det dröjde sedan inte längre än till sommaren och Almedalsveckan innan Försvarsmakten meddelade att även de få anskaffade robot 23 systemen tas ur malpåse och baseras på Gotland för att skapa ett permanent luftförsvar på ön. Robot 23 har långt ifrån samma räckvidd som rb 103 Patriot, men erbjuder god spridning, höghöjdstäckning och har ett mycket kapabelt styrsystem där frekvensområdet ligger inom ett område som få radarvarnare plockar upp. Samtidigt har det också skett och sker en omfattande uppgradering av luftvärnets ledningssystem.

Det är bara att konstatera att Luftvärnet har rejäl medgång och det är välbehövligt för det svenska luftförsvaret.

Är Finlands sak svår? Om värnplikt och militärt stöd

Nyligen skrev försvarsministrarna i Finland och Sverige – Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist – en gemensam debattartikel på Svenska Dagbladets fristående gästblogg Säkerhetsrådet. Budskapet var att länderna fortsätter att fördjupa försvarssamarbetet genom bland annat bilateral operationsplanering och koordinerade gemensamma åtgärder i kris och krig. Ministrarna skriver också om den scenariobaserade övning på ministernivå som genomfördes i slutet av november, med syfte att öva det politiska beslutsfattandet i händelse av en konflikt.

Det finsk-svenska militära samarbetet gick in i en ny fas 2014, utvecklades vidare i och med det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 och inriktades till exempel under 2016 till att omfatta hela skalan från fred, kris och krig (eller ”bortom fred” som det hette då). Sedan dess har flera ytterligare steg tagits för att länderna ska kunna agera militärt tillsammans. Den politiska viljan finns, liksom nära relationer mellan försvarsmakterna och interoperabiliteten jobbas det vidare med. Men hur styr respektive lands regelverk samarbetet i ett skarpt läge och hur påverkar personalförsörjningssystemen i förlängningen möjligheten – och kanske viljan – att agera gemensamt?

År 2017 tillsattes utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland (Fö 2017:01). Utredningen hade uppdraget att se över vissa delar av de rättsliga förutsättningarna för Sveriges försvarssamarbete med Finland, med utgångspunkt i den analys av regeringsformens reglering som gjordes i förutvarande Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64). Utredningens förslag En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland (SOU 2018:31) lämnades till regeringen i april 2018 och i betänkandet föreslogs bland annat lagändringar som skulle träda ikraft den 1 juli 2019. Dessa har dock ännu inte omsatts i lagrådsremiss och beslut. Detta innebär inte att det saknas förutsättningar för ett gemensamt agerande med militära resurser. Regeringsformen lägger inte några hinder i vägen för försvarssamarbeten så länge de konstitutionella regler som har relevans för frågan iakttas vid beslutsfattandet. Däremot måste man se till så att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk–finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga, vilket bör regleras. I Finland har ett författningsarbete avseende de rättsliga förutsättningarna för att lämna och motta internationellt bistånd, såväl militärt som civilt, lett till att ny lagstiftning trätt i kraft den 1 juli 2017 (Lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd).

Den 2 mars 2017 beslutade regeringen att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gäller från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt gäller från och med den 1 januari 2018. Skälet var att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde har försämrats och att Försvarsmaktens behov av personal i krigsförbanden inte kan säkerställas enbart på frivillig väg, vilket framgick i Personalförsörjningsutredningen året innan (SOU 2016:63).

Personalförsörjningen av det militära försvaret syftar ytterst till att förse krigsförbanden med för verksamheten utbildad personal och tillräckligt antal tjänstgörande under villkor som möjliggör att krigsförbanden kan användas på det sätt som Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kräver – vilket naturligtvis inkluderar internationella fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser och operationer tillsammans med Finland i händelse av begäran om militärt stöd.

Regeringens uppfattning är att personalförsörjningen av det militära försvaret ska bygga dels på frivillighet och dels på totalförsvarsplikt. Syftet med detta är att uppfylla de mål som riksdagen angett avseende förbands- och personaluppfyllnad. Personalförsörjningen ska så långt som möjligt bygga på den enskildes intresse, motivation och vilja, vilket anses öka sannolikheten för att individer efter genomgången grundutbildning söker sig vidare till anställning eller kontrakt med Försvarsmakten och hemvärnet.

Finland har ett försvarssystem som utgår från allmän värnplikt. Varje man med vissa undantag är värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år. Enligt 62 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, bland annat om han i enlighet med sitt uttryckliga samtycke hör till en handräckningsavdelning som ska ge handräckning utanför Finlands gränser eller med stöd av sitt uttryckliga samtycke deltar i en internationell militär övning som främjar det nationella försvaret. En värnpliktig kan också förordnas att delta i sedvanlig fartygstjänstgöring när fartyget rör sig utanför Finlands territorialvatten (då krävs inte beväringens samtycke). Enligt 78 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som tjänstgöringsuppdrag förordnas till en handräckningsuppgift och till en räddningsuppgift enligt lagen om försvarsmakten. Vid en räddningsuppgift eller vid handräckning får värnpliktiga dock inte delta i gripande av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt eller i andra motsvarande farliga uppgifter.

Finland: Antal personer som deltagit i internationella insatser.

Finland: Antal personer som deltagit i internationella insatser.

Försvarsmakten i Finland har avlönad personal och tjänstgörande värnpliktiga. I militär krishantering grundar sig tjänstgöringen på frivillighet och personalen anställs i ett särskilt krishanteringsanställningsförhållande. Krishanteringspersonalen består av försvarsmaktens avlönade personal och personal (som ofta är reservister) som rekryteras från den allmänna arbetsmarknaden.

Sverige internationella insatser

Sverige: Antal personer som deltagit i internationella insatser (bild från Jens Petersson, Svenska FN-förbundet).

I Sverige skrev Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland (SOU 2018:31) att frågan huruvida värnpliktiga är skyldiga att delta i operationer till stöd för Finland måste bedömas utifrån frågan vad som ingår i totalförsvarsplikten. Utredningen ansåg att den frågan låg utanför uppdraget men hänvisade till bedömningar avseende totalförsvarspliktigas tjänstgöring internationellt som görs i den tidigare nämnda Personalförsörjningsutredningens betänkande En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) avsnitt 8.

Denna utredning, som jag hade förmånen att leda, ställer frågan: Om värnpliktiga utbildas och tjänstgör för att försvara Sverige militärt blir frågan: Var börjar försvaret av Sverige? Vidare gjorde utredningen upp med föreställningen att tjänstgöring utomlands per definition är oförenligt med icke anställda totalförsvarspliktiga. Vi citerade Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) där det betraktades som uteslutet att använda värnpliktiga i insatser utanför svenskt territorium. Men sedan detta synsätt etablerats har Sveriges internationella ambitioner och åtaganden förändrats:

Samarbeten har fördjupats syftande till försvar av Sverige och närområdet, medan den användbarhet som ifrågasattes då, utgick från svensk medverkan i internationella insatser i områden inte sällan geografiskt fjärran från Sverige, till exempel inom konceptet för EU:s snabbinsatsstyrkor och fredsbevarande insatser i krigsdrabbade länder. Den säkerhetspolitiska utvecklingen har medfört ändrat fokus och Sverige har till exempel ingått en nära samverkan med Finland – ett samarbete som ska omfatta planering för scenarier bortom fredstid och bland annat en gemensam maritim stridsgrupp.

I utredningen resonerade vi utifrån Försvarsberedningens rapporter och de senaste inriktningspropositionerna, där det är en återkommande slutsats att länderna i närområdet kommer att påverkas och bli indragna i konflikten, vid eventuellt angrepp mot ett annat, vilket vi tyckte måste leda till slutsatsen att närområdet i vissa fall bör kunna ses som ett gemensamt operationsområde. I det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kommer det till uttryck på följande sätt:

Den svenska försvarsförmågan syftar ytterst till försvar av det egna territoriet men ska också betraktas som en del i en gemenskap för stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige har möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Regeringen anser att Sveriges bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten bör fördjupas.

Försvaret av Sverige kan således, beroende på omständigheterna, börja utanför landets gränser, i samverkan med andra. Utredningen bedömde därför att icke anställd totalförsvarspliktig personal kan, om den politiska viljan finns och beslut fattas, sättas in i operationer inom ramen för de utfästelser Sverige har gjort gentemot andra länder och organisationer och som inte faller under vad som brukar kallas traditionella militära fredsbevarande insatser. Men vi skrev också att det inte innebär att värnpliktiga kan eller bör sättas in i alla eventuella operationer som faller inom ramen för Sveriges utfästelser gentemot andra länder eller organisationer.

Återigen: Personalförsörjningssystemets användbarhet utanför riket handlar om vad politiken anser omfattar försvaret av Sverige. Internationell militär krishantering i hela skalan från fredsbevarande till fredsframtvingande långt borta, är en sak. Resultatet av sådana insatser påverkar Sverige, direkt och indirekt, men kan bedömt inte anses vara direkt kopplat till försvaret av Sverige som land. Sådana insatser kommer helt säkert, som de alltid gjort, personalförsörjas med frivilliga och anställda. Åtaganden Sverige gör inom ramen för EU (eller NATO) är en annan, mer näraliggande försvar av Sverige, men långtifrån självklar för annat än soldater och sjömän med anställning eller kontrakt.

I en helt egen kategori återfinns det militära samarbetet med Finland och i det fallet handlar det ytterst om vad man lägger för betydelse i begreppet gemensamt operationsområde och vilka förband man planerar för att stödja med i situationer ”bortom fred”. Det är en politisk fråga och avgränsas inte av gällande lag.

Gemensamt för de tre nivåerna av internationella operationer är att de alla i grunden möjliggörs av en tillräcklig mängd personer med grundläggande militär utbildning. I Sverige sker den nu under plikt, oavsett om man har blivit uttagen till mönstring eller ansökt om prövning på grund av eget intresse. Det är således vanskligt att ställa olika personalförsörjningssystem mot varandra enbart utifrån användbarheten i de olika kategorierna (totalförsvarspliktig, anställd eller frivillig) i steg två. Steg ett är att över huvud taget få in tillräckligt många i systemet – för att kunna anställas eller för att kunna komma ifråga för internationell tjänstgöring på frivillig väg – och för detta är plikten nödvändig. Först då kan de politiska ambitionerna fyllas med innehåll, för tillväxt här hemma eller internationellt.

Ökad markrobotförmåga

Reflektion

Den 16DEC2019 publicerade den ryska dagstidningen Izvestija en uppgift om att de ryska markrobotbrigaderna i Iskandersystemet skulle tillföras ytterligare utskjutningsfordon. Inom dagens markrobotbrigader finns 12 stycken utskjutningsfordon per brigad, dessa fordon är fördelade på tre bataljoner inom en markrobotbrigad. Enligt Izvestija skall mängden utskjutningsfordon utökas till 16 st per brigad. Enligt Izvestija skall även ett, okänt, antal markrobotbrigader redan påbörjat denna organisationsförändring.1 Detta innebär i praktiken att respektive brigad tillförs ytterligare en bataljon utifrån nuvarande mängd av utskjutningsfordon, om än att Izvestija artikel framför att det är att respektive bataljon som tillförs ytterligare utskjutningsfordon.

Enligt Izvestija skall även markrobotbrigaderna tillförts s.k. quadracopters för att skydda dem mot sabotageförband, men även för rekognosering av grupperingsplatser m.m. Dessa obemannade flygande farkoster skall, dels ha förmågan att genom bild upptäcka en motståndare, dels ha förmågan att detektera radio sändningar. Markrobotbrigaderna skall även tillförts den obemannade flygande farkoster Orlan-10 för att upptäcka mål samt genomföra måluttag för brigaderna. Därutöver skall även markrobotbrigaderna vara uppkopplade mot ett militärt intranät vilket medger att bekämpningsförloppet har förkortats markant, men även att olika delar av de ryska väpnade styrkorna kan leda enskilda delar av markrobotbrigaden.2 I sammanhanget är det intressant att notera hur inget skrivs i Izvestijas artikel om den uppgift som publicerades av bl.a. TASS 2017, att samtliga strategiska riktningar skulle erhålla Iskanderförband3 d.v.s. vilket även skulle innebära den 14. Armékåren som är grupperad på den ryska Nordkalotten.

Den första innebörden av utökningen med ytterligare fyra utskjutningsfordon, är att mängden robotar av olika slag som kan avfyras vid ett samlat eldöppnande ökar. Ökningen kan möjligen även höra samman med att markrobotbrigaderna tillförts ytterligare målval i form av fartygsmål. Vad avser bekämpning av fartygsmål får det anses som sannolikt att det rör sig om eldgivning mot statiska fartygsmål som ligger i hamn/bas eller är krigsförtöjda samt lokaliserade och inmäta för att någon effekt skall uppnås.

Den andra innebörden torde även vara att anslutandet till ett intranät där måluppgifter snabbt kan vidarebefordras från olika instanser direkt till skjutande enheter torde öka effekten, dock kommer det krävas redundans då detta intranäts byggstenar torde vara ett primärt mål med olika televapenresurser men även direkt bekämpning. En tredje innebörd, maa. intranätet, är att det torde öka möjligheten till en skyddad spridning av utskjutningsfordonen, därmed även ökade överlevnadschanserna för dessa fordon.

En fjärde innebörd torde även vara maa. anslutande av markrobotbrigaderna till ett militärt intranät att det möjligen kommer gå att skapa anpassade stridsgrupper. Vilket skulle kunna innebära med ökningen av utskjutningsfordon att det kommer gå att förflytta delar av ökningen av fordon från de olika markrobotbrigaderna inom det västra militärdistriktet (MD V) och skapa en tillfällig brigad i t.ex. det norra militärdistriktet (MD N) som i dag utgör en strategisk riktning utan markrobotbrigad.

Vad som dock bör beaktas i denna ökning av utskjutningsfordon hos markrobotbrigaderna, är det numera sedan i juli 2019 upphävda INF-avtalet mellan Ryssland och USA.4 Varvid det skulle kunna vara utskjutningsfordon till den enligt USA tidigare avtalsbrytande SSC-8 roboten som nu förbandssätts på bred front. Enligt en artikel från The New York Times, 2017, skall utskjutningsfordonen för SSC-8 roboten överlag likna den för SS-26 systemet. Enligt samma artikel skulle det 2017 finnas två bataljoner varav en skulle vara förbandssatt och en fanns vid robotförsöksfältet Kapustin Jar. Respektive bataljon skulle, enligt den tidigare artikeln, innehålla fyra stycken utskjutningsfordon,5 där var och ett av fordon är utrustade med sex stycken robotar.6

Enligt uppgifter publicerade av The International Institute for Strategic Studies (IISS) skulle Ryssland, i februari 2019, ha tre stycken SSC-8 bataljoner utplacerade vid tre olika SS-26 markrobotbrigader i form av 12, 112 och 119. markrobotbrigaden. En fjärde bataljon skulle finnas vid robotförsöksfältet Kapustin Jar som utbildningsbataljon.7 Således har möjligen ytterligare två bataljoner förbandssatts sedan 2017, utifrån de tidigare publicerade uppgifterna av The New York Times. De tre förbandssatta bataljonerna pekar även på att det ev. är SSC-8 som förbandssätts nu på bred front då Izvestija hävdar att ett okänt antal markrobotbrigader redan har intagit den nya strukturen med fler utskjutningsfordon. Dock skriver Izvestija inget om vilken robottyp utskjutningsfordonen kan avfyra.

Det innebär således för det femte att det finns en möjlighet att de tillförda utskjutningsfordonen är bärare av SSC-8 och detta tillförs på respektive bataljon, alternativt organiseras som en separat långskjutande markrobotbataljon inom ramen för en markrobotbrigad. Alternativt kan de under fredsförhållanden och möjligen även under krig understödjas av en markrobotbrigad som organisatoriskt ingår i en armékår emedan själva bataljonen utgör en operativ-strategisk resurs på militärdistriktsnivå mtp. avståndet robotsystemet kan verka inom. Vad som dock talar emot att det skulle vara SSC-8 som förbandssätts på bred front är att antalet robotar som Izvestija hävdar markrobotbrigaderna skulle kunna avfyra vid en skjutning, vilket blir för lågt i förhållanden The New York Times uppgifter om hur många robotar utskjutningsfordonet till SSC-8 kan bära. Vad som ytterligare talar emot det, är att det troligen skulle innebära att NATO kan komma att basera egna långskjutande markrobotsystem i Västeuropa. Vilket skulle innebära en tydlig förändring i styrkeförhållandet för Ryssland, något de troligtvis vill undvika, alternativt antar de att USA som snart har förmågan kommer prioritera att basera den i Stilla Havet regionen initialt varvid Ryssland kan bibehålla ett styrkeövertag.

Avslutningsvis, att Ryssland ökar sin markrobotförmåga är inte att se som något oväntat då de sätter stor vikt vid sin förmåga till fjärrbekämpning. Det bör även ses som möjligt att SSC-8 nu förbandssätts på bred front till de markrobotbrigader som tidigare ej har haft denna förmåga.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1(Ryska)
Reuters 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The International Institute for Strategic Studies 1(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)

Slutnoter

1Известия. Ракетное объединение: бригадам «Искандеров» увеличили огневую мощь. 2019. https://iz.ru/952462/aleksei-ramm-bogdan-stepovoi/raketnoe-obedinenie-brigadam-iskanderov-uvelichili-ognevuiu-moshch(Hämtad 2019-12-17)
2Ibid.
3TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. https://tass.com/defense/947360(Hämtad 2019-12-17)
4Reuters. Russia's Putin signs law suspending INF disarmament treaty. 2019.https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-putin/russias-putin-signs-law-suspending-inf-disarmament-treaty-idUSKCN1TY1OI(Hämtad 2019-12-17)
5The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Deploys Missile, Violating Treaty and Challenging Trump. 2017. https://www.nytimes.com/2017/02/14/world/europe/russia-cruise-missile-arms-control-treaty.html(2019-12-17)
6The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Has Deployed Missile Barred by Treaty, U.S. General Tells Congress. 2017. https://www.nytimes.com/2017/03/08/us/politics/russia-inf-missile-treaty.html(2019-12-17)
7The International Institute for Strategic Studies. Barrie, Douglas. Ground-launched cruise missiles, Europe and the end of the INF Treaty?. 2019. https://www.iiss.org/blogs/military-balance/2019/02/inf-treaty-ground-launched-cruise-missiles(Hämtad 2019-12-17)

Lucka 17: Samhällsberedskap


Den 17:e luckan i 2014 års julkalender belyste samhällsberedskapen i spåret av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps rapport i december 2014 om detta. Rapporten var definitivt inte överraskande men ändå mycket beklämmande läsning om hur sårbart det svenska samhället är mot påfrestningar, när det fanns en mycket stark robusthet så sent som 20 år tidigare.

Det har tyvärr inte hänt så värst mycket sedan 2014, trots allvaret i omvärldsutvecklingen vilket Försvarsberedningens rapport Motståndskraft från 2017 utvisar. Vad som blir verklighet av Försvarsberedningen förslag återstår att se. Trots att det inte blivit så mycket verkstad, kan dock några positiva tecken skönjas sedan 2014. För det första finns idag en betydligt större medvetenhet i samhället och förvaltningen om kriser och konsekvenserna av dessa. Många kommuner och länsstyrelser har efter förra årets skogsbränder insett att de behöver förbättra sig. Ett av de tydligaste tecknen på förbättring är häftet Om krisen eller kriget kommer som under förra året delades ut till alla svenska hushåll. Genom den allmänna debatten har det också tydliggjorts för allmänheten att man har en egen skyldighet att upprätthålla en viss försörjningsberedskap i form av livsmedel m.m.

Ser man mer specifikt till de områden som lyftes ur rapporten i december 2014 är det svårt att annat än sucka.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Inom samtliga områden finns tyvärr avsevärt mycket mer att önska. Det stora glädjeämnet är istället nästa års stora totalförsvarsövning där de civila delarna av försvaret kommer att övas på ett ambitiöst sätt. Särskilt när man betänker att det är över 30 år sedan något sådant senast genomfördes. På totalförsvarsämnet så rekommenderas också en titt på Totalförsvarsstiftelsens ledningsstudie.

Fredsmässiga felbeteenden

Målet med vår utbildning är bra krigsförband. Artikeln tar upp ett antal ledarskapsrelaterade men också organisationskulturella förutsättningar för detta. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Armén ska enligt egna handböcker tillämpa uppdragstaktik. Detta ord kan misstolkas som att total frihet ska råda. Så är det givetvis inte. Reglementen och handböcker styr vilka metoder som kan tillämpas. Chefen leder förbandet genom att ge uppgifter, presentera målbild och syfte, samt tilldela resurser. De underställda agerar i chefens anda, tar och behåller initiativet och exploaterar uppkomna möjligheter.

I fält förväntas detta fungera. Bataljonen ger order till kompanier och funktionsplutoner. Målbilden och syftet med striden styr förbandens strid, snarare än inspel efterhand av överordnade. Chefer besöker direkt underställda chefer för att utöva ledarskap och inhämta deras lägesbild. Det ömsesidiga förtroendet mellan chef och förband gör att förbandet arbetar i chefens anda med maximal handlingsfrihet.

På kasern kan det se annorlunda ut. På många förband har det skapats fredsmässiga felbeteenden. Ofta ges extremt detaljerade order som snarare detaljstyr än att tala om vad som ska uppnås. Målbild och syfte kan saknas eller formuleras ungefär så här: ”när målbilden är uppnådd har vi utfört de uppgifter som vi fått i enlighet med de riktlinjer som har givits”. Att arbeta mot större målbilder är ofta svårt, då tiden äts upp av obligatorisk verksamhet utanför enhetens kontroll. Chefsbesök är ovanliga. Det ömsesidiga förtroendet saknas ofta, eftersom det har eroderats av ständig detaljreglering, kontrollbehov och den ömsesidiga irritation som skapas av detta.

Beskrivningen kan uppfattas vara raljant formulerad. Självklart är det inte alltid så illa. Men jag skulle förvånas om inte någon del av min beskrivning stämmer in på de flesta armébataljoner. Vad kan detta bero på? Observationerna nedan är mina egna från tre olika organisationsenheter:

Rädsla att göra fel

Vi lägger mycket tid på att inte göra fel, vilket ger oss mindre tid till att göra rätt. I en tid av hängslen, livrem, twitterdrev och sura brev från föräldrar är det inte bara egna misstag som kan bli kostsamma – det är även dina underställdas misstag. ”Misstag” innefattar allt från dödsfall till att någon blev ledsen. En rekrytförälders klagomål på normal militär verksamhet kan leda till att en instruktör blir uppkallad till regementsstaben, vilket i sin tur förstör tilliten mellan stab och de yngre officerarna. Rädslan att göra fel gör att ledningen inte vågar lita på den enskilde officeren, medan ledningens räddhågsenhet gör att yngre officerare inte litar på ledningen. Rädslan att göra fel smittar sedan de yngre officerarna, som blir mindre benägna att tänka fritt för att utveckla förbandet.

Rädsla att vara obekväm

Befordringar är beroende av rekommendationer från chefer. Det finns ofta en föreställning om att obekväma åsikter, även om de handlar om lojalitet mot förbandet och uppgiften, kan leda till karriärstopp. Det gör oss mindre ärliga mot varandra, vilket i sin tur eliminerar tilliten mellan olika nivåer. När underställda tror att de måste dölja vad de egentligen tycker, så har vi problem. Detta yttrar sig på olika sätt. Mest anmärkningsvärt är ytterligheter som att APT-protokoll redigeras utifrån hur innehållet kan tolkas av ledningen, att chefer sitter på överhörning för att kunna korrigera sina underställda när de pratar med högre chefer eller att man mörkar verksamhet för slippa ha en diskussion med sina överordnade. Detta tassande är idiotiskt.

Högst grad vet bäst

Om en chef inte är tillräckligt stimulerad, kommer chefen att ta varje tillfälle att fatta ett beslut. Men även chefer som är under press – ekonomisk, social, professionell – väljer ofta att frånta sina underställda beslutsrätten. Därmed gör de sig skyldiga till ledningskompression. Detta kan handla om hur en händelse på ett GU-kompani ska hanteras, vilken verksamhet som ska prioriteras eller hur en underställt enhet ska organiseras. Dessa beslut fattas ofta med hög detaljupplösning, men utan detaljkunskap. Varje sådant beslut bör anses vara ett övertramp och undergräver förtroendet för den högre nivån. Man bör ifrågasätta om en regementsstab vet bäst vilka uniformsplagg som lämpar sig bäst för strid, hur man utbildar en effektiv gruppchef eller hur man bedriver grundutbildning.

Ett tydligt exempel på när högst grad vet bäst är situationen med avgångar under grundutbildningen, där kvalitén på utbildningen har sagts vara sekundär jämfört med avgångsstatistiken – oavsett hur uppfyllt förbandet har varit i övrigt. Högre nivåer har slagit fast att avgångarna ska hållas på ett absolut minimum under GU. Detta trots att man med empiriskt underlag kan hävda att kvalitén och den långsiktiga personalförsörjningen skulle må väl av att acceptera motiverade avgångar. Om någon har fått förtroendet att vara kompanichef på GU, bör den personen ha det omdöme som krävs för att avgöra vem som ska avbryta utbildningen – och den högre nivån bör känna så stor tillit att kontroll är överflödigt.

Den nedhållande byråkratin

Blanketter, skiftplanering, nämnder och möten. Ett enda stort fördröjningsområde för officerarnas arbetsglädje och kreativitet. När bataljonen i fält stöter på en minering eller utsätts för nedhållande eld är det inte den enskilda minan eller granaten som är ohanterbar, utan mängden. När byråkratins minor och granater aldrig tar slut, tar istället orken slut.

Byråkratin går alltid först. Att rätt ”rutiner” följs är ofta viktigare än kärnverksamheten, och ofta blir åtgärder som var tänkta att underlätta för officeren ännu en byråkratisk börda. Medarbetarsamtalet är ett exempel. Det som kunde ha varit ett stöd i arbetet, ett samtal där soldat och chef pratar om arbetssituationen och framtiden, blir snarare en fråga om huruvida rätt mall har följts och vilket datum hela plutonen var avdiskad. Att samtalet ska ha haft ett bra innehåll, att man har haft en bra dialog om framtiden och att plutonens soldater upplever att de blir lyssnade på är helt ointressant, det intressanta tycks vara att papperen sitter i rätt pärm. Vad som händer med pärmarna? Det vet ingen.

Vilka soldater, officerare och krigsförband skapar vi med våra fredsmässiga felbeteenden? Vi premierar ofta dem som briljerar som lydiga handläggare snarare än de som visar ledaregenskaper, dristighet och initiativkraft. Många av de chefer som behövs den dag vi ska försvara landet kommer att sluta i armén på grund av att de saknar antingen intresse eller talang för manövrerandet i byråkratins fördröjningsområde. De fredsmässiga felbeteendena förstärker därmed sig själva. Vi skapar en annan officerskår än den vi behöver.

Min hypotes är att vi odlar feghet och passivitet på lägsta nivå. När officerare väljer att undvika diskussioner och kreativa övningar så blir organisationen en maskin (vilket kanske någon kan framstå som positivt). Men maskiner utvecklar sig inte. Initiativen kommer inte underifrån, utan som direktiv ovanifrån. I förlängningen så går vi in i nästa krig utan att ha nått vår fulla kapacitet.

Vägen ut ur minfältet

Detta är inte menat som ett klagorop från organisationens botten. Det är snarare ett försök att påtala att vi befinner oss i en minering – dessutom vår egen minering. Det är varken politikers eller allmänhetens fel, det är vårt eget. Så, hur tar vi oss ur situationen? Här kommer några förslag:

Låt det bli fel
Det kan vara så att en sergeant på GU-kompaniet är en medioker pedagog. Eller att en nybliven plutonchef inte fick ner alla soldater under 32 timmars kompensationsledighet till nyår. Eller att en rekryt blev ledsen. Eller att någon sa något som missförstods. Vad spelar det för roll? Förmodligen så beror det på otydligt formulerade målbilder och uppgifter, och löser sig genom kamratutvärdering på enheten.

Demonstrera förtroende i ord och handling
Underställda, om de inte är felrekryterade, kommer att ta ansvar på sin nivå bättre än vad du själv gör. Om det blir fel så kommer det felet ge betydligt mindre skada än om du skadar det förtroende som finns er emellan. Våga säga att du har fullt förtroende för att dina underställda löser situationen och att du kommer att hjälpa dem om de ber om det.

Prata med varandra
Kom ut till verksamheten eller fikarummet och prata. Lär känna varandra. Lyssna och säg inte emot. Fråga saker. Du kommer att lära dig otroligt mycket, och kanske kommer du att väcka de underställdas förståelse för dina egna prioriteringar.

Rensa bort byråkratin
Varje år bör det göras en översyn av de arbetssätt som förbandet har i syfte att eliminera onödig byråkrati. Mycket av byråkratin blir helt enkelt onödig med ömsesidigt förtroende, dugliga chefer och mindre regler. Detta gäller på alla nivåer i Försvarsmakten – från trippelkontrollsystemet av arbetstid i PRIO, till innehållslösa morgonmöten, till alla beslut som löses bättre genom direktsamverkan på lägre nivå. Om processen inte bidrar till förbandens krigsduglighet bör den försvinna. Gör inte förbandets krigare till handläggare.

Allt detta är individuella reflektioner, baserade på individuella erfarenheter. Bevisföringen är anekdotisk, men det är också den natur som problemet har – det handlar om personliga relationer mellan chefer och underställda. Det är en kulturell fråga, och därmed inte något som kan kommenderas eller regleras. De beteenden vi vill se hos soldater, officerskåren och krigsförbanden den dag vi befinner oss i krig, de måste odlas fram under fred. När vi befinner oss i krig kommer det vara för sent att förändra.

Författaren är löjtnant,reservofficer, f d plutonchef i armén

Lucka 16: Ubåtsjakthelikoptrar

Helikopter 14F (sjöoperativ version). Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Under lucka 16 i julkalendern 2014 fann man ubåtsjakthelikoptrar – eller snarare avsaknaden av dem. Eftersom den stora ubåtsjakten hösten 2014 var i färskt minne i december och hade tydliggjort några av de största förmågeglappen hos dåtidens försvar, så blev det många luckor om ubåtsjaktförmåga. Få saker är så förknippade med 80- och 90-talens ubåtsjakter som helikopter 4 fällandes sjunkbomber. När denna helikoptertyp avvecklades 2008 försvann också den flygande ubåtsjaktförmågan. Det enda ubåtsjaktflygplanet SH 89 hade avvecklats redan 2005. Istället skulle helikopter 14 i sjöoperativ variant bära förmågan vidare. I den sjöoperativa varianten skulle integreras en doppsonar, ubåtsjakttorpeder samt ett ledningssystem. Även helikopter 15 anskaffades i en sjöoperativ variant, där förmågan består i möjlighet att fälla sonarbojar.

Vid den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014 var en av de största bristerna just att det inte fanns några ubåtsjakthelikoptrar att tillgå. Förmågeglappet var dock identfierat vid tidigare tillfällen, t.ex. ubåtsjakten på Västkusten 2011. Som beskrivet i ett av de tidigare inläggen om ubåtsjakt är den svenska skärgårdsmiljön, liksom Östersjöns vattenförhållanden mycket gynnsamma för en ubåt som vill hålla sig dold. Ofta kan en ubåt följa ett spanande fartyg på avsevärt mycket längre håll än fartygets sensorer kan upptäcka ubåten. Bottentopografin i skärgården ger mask och komplicerar signalbilden. En aktiv sonar kan undvikas genom att gå i noll-doppler (tvärskurs mot sonarens bäring). Det är av bland annat av dessa anledningar som ubåtsjakthelikoptrar är så viktiga. Dessa kan överraska en ubåt på ett sätt som fartyg inte kan. Uppträder man i förband med rote eller fler helikoptrar så kan man låsa en ubåt likt schack. Vidare kan man snabbt positionera sig för vapeninsats. För riktigt hög effektivitet krävs det dock att helikoptrarna är utrustade med ledningssystem med datalänkar där alla enheter som ingår i ubåtsjakten kan dela sina sensordata.

Allt detta var sådant som dimensionerade anskaffningen av helikopter 14 i sjöoperativ variant. Vid avvecklingen av helikopter 4 var dock problemet att helikopter 14 var långt ifrån levererad, och än längre ifrån att ha någon ubåtsjaktförmåga. Därmed inleddes också en problematik med att besättningar som hade erfarenhet av ubåtsjakt snabbt började gå ur tiden. När ubåtsjakten hösten 2014 ägde rum fanns fortfarande ingen helikopter 14 med ubåtsjaktförmåga att tillgå. Det var inte ens nära. Den enda helikopter som syntes var mig veterligen markoperativa helikopter 15. Något år senare kom dock de första av fem helikopter 14F med doppsonar i tjänst. Den fulla ubåtsjaktförmågan hos helikopter 14F låter dock vänta på sig. Försvarsberedningen tar upp behovet av förmågan i rapporten Värnkraft. I Försvarsmaktens underlag för försvarsbeslutet anger dock myndigheten att taktisk datalänk och ubåtsjakttorped kan införas först i perioden 2026-2030. Bedömt är detta ett resultat av den ekonomiska skillnaden i Försvarsberedningens och Försvarsmaktens beräkningar, där Ekonomistyrningsverket kommit fram till att ca 60 mdr kr saknas för att finansiera förslagen i Försvarsberedningens rapport.

Sammanfattningsvis är det alltså inte mycket bättre ställt med ubåtsjakthelikoptrarna fem år efter den stora ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Helikopter 14F har levererats med doppsonar, men är långt ifrån fullt operativ. Levereras förmågan fullt under perioden 2026-2030 som Försvarsmakten föreslår i sitt underlag, så är detta ungefär 20 år efter att Försvarsmakten sist hade ett ubåtsjakthelikoptersystem med full förmåga. Det är minst sagt skrämmande.



Lucka 15: Granatkastare

Provskott med den nya granatkastarbandvagnen. Foto via FMV.

I lucka 15 diskuterades i julkalendern 2014 granatkastare. Framförallt berördes bristen på ett splitterskyddat granatkastarsystem med hög egen rörlighet. Våren 2008 avbröt den politiska genomförandegruppen anskaffningen av det snabbskjutande AMOS-systemet som hade utvecklats tillsammans med Finland och där den svenska versionen var monterad på ett stridsfordon 90. Systemet hade dubbla automatladdade 12 cm granatkastare med lång skottvidd och hög eldhastighet. Det kunde framrycka i samma takt som övriga delar av de mekaniserade förbanden och skjuta både direktriktad och indirekt eld. När Genomförandegruppen beordrade Försvarsmakten och FMV att avbryta projektet återstod endast några hundra miljoner kr, samt ammunitionsanskaffningen till dess att systemet hade varit färdiglevererat. Genomförandegruppens alla beslut, där dessutom Försvarsmakten och FMV ej hade fått vara delaktiga, granskades några år senare av Riksrevisionen. Man konstaterade då i sin rapport att nästan samtliga projekt senare hade fått återläggas, men till avsevärda fördyringar.

Den trenden har hållit i sig sedan rapporten publicerades 2012 och det splitterskyddade granatkastarsystemet är tyvärr bara ett exempel på denna politiska klåfingrighet grundad i stort oförstånd. I försvarsbeslutet 2015 återkom så de splitterskyddade granatkastarna i ett snabbspår. Vagnarna stod klara sedan tidigare, men det gällde att få fram nya vapenhuvar. I december 2016 lades en order på 40 st nya granatkastarbandvagnar med en ny typ av vapenhuv. Chassit var detsamma och därmed också rörligheten och skyddet hos fordonet. Därefter har utvecklingen gått snabbt och de första vagnarna levererades i början av 2019. Slutleverans av alla 40 vagnar ska ske under 2020. Därefter gäller det att förbandssätta alla fordon inkl. utbildning av besättningar innan dess att förmågan är skapad.

Man kan glädjas åt att det har gått snabbt efter försvarsbeslutet 2015 att utveckla och anskaffa det splitterskyddade granatkastarsystemet. Samtidigt kan man inte annat än åter uppröras över den dåvarande regeringens genomförandegrupp 2008. När det nya systemet slutligen är förbandssatt har det gått drygt tio år sedan AMOS-varianten hade varit förbandssatt och anskaffningskostnaden har också blivit långt högre.

Införandet av de nya systemen innebär också en viss möjlighet att Hemvärnet får överta vissa av de äldre dragna granatkastarna som har längst kvarvarande livslängd.

Lucka 15: Granatkastare

Provskott med den nya granatkastarbandvagnen. Foto via FMV.

I lucka 15 diskuterades i julkalendern 2014 granatkastare. Framförallt berördes bristen på ett splitterskyddat granatkastarsystem med hög egen rörlighet. Våren 2008 avbröt den politiska genomförandegruppen anskaffningen av det snabbskjutande AMOS-systemet som hade utvecklats tillsammans med Finland och där den svenska versionen var monterad på ett stridsfordon 90. Systemet hade dubbla automatladdade 12 cm granatkastare med lång skottvidd och hög eldhastighet. Det kunde framrycka i samma takt som övriga delar av de mekaniserade förbanden och skjuta både direktriktad och indirekt eld. När Genomförandegruppen beordrade Försvarsmakten och FMV att avbryta projektet återstod endast några hundra miljoner kr, samt ammunitionsanskaffningen till dess att systemet hade varit färdiglevererat. Genomförandegruppens alla beslut, där dessutom Försvarsmakten och FMV ej hade fått vara delaktiga, granskades några år senare av Riksrevisionen. Man konstaterade då i sin rapport att nästan samtliga projekt senare hade fått återläggas, men till avsevärda fördyringar.

Den trenden har hållit i sig sedan rapporten publicerades 2012 och det splitterskyddade granatkastarsystemet är tyvärr bara ett exempel på denna politiska klåfingrighet grundad i stort oförstånd. I försvarsbeslutet 2015 återkom så de splitterskyddade granatkastarna i ett snabbspår. Vagnarna stod klara sedan tidigare, men det gällde att få fram nya vapenhuvar. I december 2016 lades en order på 40 st nya granatkastarbandvagnar med en ny typ av vapenhuv. Chassit var detsamma och därmed också rörligheten och skyddet hos fordonet. Därefter har utvecklingen gått snabbt och de första vagnarna levererades i början av 2019. Slutleverans av alla 40 vagnar ska ske under 2020. Därefter gäller det att förbandssätta alla fordon inkl. utbildning av besättningar innan dess att förmågan är skapad.

Man kan glädjas åt att det har gått snabbt efter försvarsbeslutet 2015 att utveckla och anskaffa det splitterskyddade granatkastarsystemet. Samtidigt kan man inte annat än åter uppröras över den dåvarande regeringens genomförandegrupp 2008. När det nya systemet slutligen är förbandssatt har det gått drygt tio år sedan AMOS-varianten hade varit förbandssatt och anskaffningskostnaden har också blivit långt högre.

Införandet av de nya systemen innebär också en viss möjlighet att Hemvärnet får överta vissa av de äldre dragna granatkastarna som har längst kvarvarande livslängd.

Lucka 14: Sjöräddningshelikoptrar

Lucka 14 i julkalendern 2014 handlade också om ett mycket diskuterat ämne på denna blogg, liksom hos Skipper och inte minst på Twitter, nämligen sjöräddningshelikoptrar. Den korta bakgrunden var att efter försvarsbeslutet 2004 skulle Försvarsmaktens verksamhet renodlas. Stöd till samhället skulle inte längre vara en huvuduppgift, utan Försvarsmakten skulle endast dimensioneras och resurssättas utifrån rent militära uppgifter. Att stå för sjö- och flygräddning var inte en sådan utan uppdraget lades istället på Sjöfartsverket som upphandlade tjänsten hos operatören Norrlandsflyg. Norrlandsflyg lyckades aldrig få ekonomi i uppgiften, utan höll på att gå i konkurs varvid Sjöfartsverket köpte verksamheten. Under åren sedan Sjöfartsverket tog över verksamheten har resultatet varit begränsningar i Försvarsmaktens operativa verksamhet då denna i flera fall är beroende av att det finns en räddningsberedskap.

Vintern 2014 var Uppdrag Gransknings skärskådning av Sjöfartsverket helikopterverksamhet ännu inte känd. Det var först våren 2015 som det första programmet sändes. I detta granskades Sjöfartsverkets märkliga upphandling av 7 nya räddningshelikoptrar. Ingen lär glömma myndighetsrepresentantens förklaring att just denna helikopter anskaffats för att den klarade "närmast arktiska förhållanden". För många inom Försvarsmakten inbjöd detta ändå till en förhoppning om att Sjöfartsverket med den nya helikoptern och dess förmåga att hantera "närmast arktiska förhållanden" att man äntligen skulle kunna hantera mörker och dåligt väder på det sätt som Försvarsmakten kunde. Att inte ha räddningsberedskap innebar att Flygvapnet och Marinen fick ställa såväl övningsverksamhet som skarp verksamhet.

Så vad har då hänt på fem år i spåren av åtskilliga program av Uppdrag Granskning och uppmärksammanden i Riksdagen? Inte så mycket faktiskt. Sjöfartsverket har fortsatt endast sju helikoptrar som man försöker upprätthålla H24-beredskap med på fem st baser. Vem som helst som sysslat med flygunderhåll vet att det är en närmast omöjlig ekvation. Sjörfartsverket har haft för vana att vid tillgänglighetsproblem dra in Visby-basen, vilket allvarligt försämrar insatstiderna öster om Gotland när området endast täcks av helikoptrarna i Norrtälje och Kristianstad (tidigar baserad i Ronneby). Det har i omgångar också varit spänt mellan Sjöfartsverkets flygbesättningar och myndigheten som arbetsgivare. Baseringen som myndigheten valt är också suboptimal för Försvarsmaktens verksamhet, vilket gör att såväl F 21 i norr som Marinen ofta får hoppas på att någon av grannländernas räddningsresurser. Fortsatt råder samarbetsproblem mellan Försvarsmakten och Sjöfartsverket avseende bl.a. informationsutbyte. Sjöfartsverket har efter skogsbränderna sommaren 2018 försökt få en statlig uppgift att bekämpa skogsbränder, vilket skulle öppna en annan väg för att anskaffa fler helikoptrar.

Vad som händer framöver är ovisst, men i dagsläget pekar inget på en förändring av flyg- och sjöräddningen.


Lucka 13: Hydrofonbojfartyg

Spaningsbåt typ 82. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten
Lucka 13 år 2014 var ytterligare en i raden av luckor som berörde ubåtsjaktförmågan, närmare bestämt hydrofonbojfartyg. De ursprungliga fartygen var förbandssatta så sent som 1992 och gav Marinen en helt ny nivå av känslighet vad gällde inmätning av ljud. Efter endast 12 år tjänstgöring dömde försvarsbeslutet 2004 ut förmågan som icke-relevant för framtiden. Tio år senare var denna feldömning ett faktum även för allmänheten.

Sen gick det snabbt. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att 6 av de 12 bevakningsbåtar som Marinen hade skulle byggas om till bojbåtar. Förutom den befintliga sjunkbombsförmågan, skulle de ges ett nytt sonarsystem och utrustas med sonarbojar. Sedan dess har dessa bojbåtar getts förvånansvärt stort utrymme i såväl försvarsbeslut, som beredningsrapporter, årsredovisningar och budgetunderlag. Det råder ingen tvekan om att det är ett bra tillskott till Marinens ubåtsjaktförmåga, men det är på inga sätt någon revolutionerande förmåga eller system. Snarare är det ett tecken på hur svagt försvarsbeslutet 2015 egentligen var när dessa bojbåtar blir något av det största som hänt Marinen, på samma sätt som lastbilar, kängor och annan grundläggande materiel också gavs oproportionerligt stort utrymme.

Man får dock glädjas åt att det i detta fall blev ett snabbt beslut kring "en lågt hängande frukt".

Lucka 12: Pansarvärnsrobotar

Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: Försvarsmakten

Bakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en kvalificerad fiendes arméstridskrafter. Då stridsvagnen och diverse stridsfordon varit dominerande på slagfältet under kalla kriget och Warzawapaktens stridskrafter hade en hög grad av mekanisering, så byggdes en omfattande pansarvärnsförmåga upp i den svenska armén. Granatgeväret Carl-Gustav, pansarskotten m/68 och m/86, samt den revolutionernades takslående pansvarvärnsroboten Bill, är alla exempel på detta. Carl-Gustav och pansarskott m/86 har också blivit internationella försäljningssuccéer. I början av 00-talet hade den svenska armén två olika pansarvärnsrobotsystem. Rbs 56 Bill för mål upp till ca 2000 m. Systemet var mycket spritt inom de mekaniserade förbanden. Därtill fanns rbs 55 TOW med räckvidd upp till 4000 m. Systemet var dock inte lika spritt utan fanns främst inom dedikerade pansarvärnsplutoner och -kompanier. Efter att rbs 56 avvecklats från mitten av 00-talet uppstod svårigheter för infanteri att bekämpa stridsvagnar och stridsfordon på avstånd över de 600 m som är räckvidden på den lätta pansarvärnsroboten rb 57 som också infördes från mitten av 00-talet.

I samband med försvarsbeslutet 2015 återkom behovet av förstärkt pansarvärnsförmåga inom markstridskrafterna, framförallt inom de motoriserade bataljonerna. Kriget i Ukraina hade varit lika mekaniserat som man hade kunnat förvänta av två stater med arv från Sovjetunionen. Utöver nyttjande av stora mängder långräckviddiga artillerisystem hade Ryssland också använt Ukraina som försöksområden för sina nya stridsvagnstyper. Var det något som den ukrainska sidan led brist på så var det kvalificerade bärbara pansarvärnsvapen och det blev en het fråga att försöka få tag i moderna amerikanska system (vilket också är en del av turerna kring president Trump och riksrättsåtalet). En upphandling inleddes av ett nytt pansarvärnsrobotsystem, benämnt rbs 58. Av oklar anledning avbröts upphandlingen i början av 2019. Det återstår att se vad som sker med rbs 58 i det stundande försvarsbeslutet.

Tills vidare kvarstår därmed svårigheterna för markförbanden att verka mot stridsvagnar och stridsfordon bortom 600 m om man inte har tillgång till stridsvagn eller är tilldelad understöd av indirekt eld. Detta påverkar särskilt de motoriserade bataljonerna vars pansarterrängbilar skulle behöva kombineras med ett tyngre vapensystem för att man fullt ut skulle kunna utnyttja den effekt som förbandens höga rörlighet ger grunderna för. En annan påverkad förbandstyp är jägarförbanden. Mig veterligen ligger fortfarande rbs 56 Bill i materielreserven, där de legat sedan de skulle exporteras till Saudi-Arabien. Jag kan tänka mig att åtminstone en eventuellt blivande försvarsgren skulle vara intresserade av dessa. Vän av ordning (och försvaret) tycker att efter 5 år av kriget i Ukraina (och några års krig i Syrien där pansarvärnsrobotarna också har bevisat sin betydelse) borde ha lett till en förstärkning av pansarvärnsförmågan.


En svensk ”stand-off förmåga”

Sverige behöver ett långräckviddigt konventionellt missilsystem där ett exempel på vad som avses är det amerikanska luft till marksystemet JASSM som bl a Finland anskaffat. Foto: US Air Force.

Det svenska försvaret saknar förmåga att med hög precision bekämpa högvärdiga angriparmål på stora avstånd (stand-off förmåga). En sådan förmåga framstår som en allt centralare komponent i en eftersträvad trovärdig krigsavhållande tröskel. Teknikutvecklingen ger idag även små länder möjligheter att skaffa dessa system. De nordiska grannländerna Finland och Norge har båda redan dragit denna slutsats. Den finska JASSM respektive den norska Joint/Naval Strike Missile har räckvidder i intervallet från 200 till över 300 km. [1]

Nytänk och mer resurser krävs

Otillräckligheten lyser i eldskrift mellan raderna rakt igenom försvarsberedningens senaste rapport Värnkraft. Den struktur som föreslås är i allt väsentligt den extremt magra struktur som i en helt annan situation beslutades 2004. Den var då storleksmässigt en miniatyrförsvarsmakt utformad för att nödtorftigt kunna vidmakthålla kompetenser och lösa fredstida uppgifter, men utan krav på att kunna möta ett väpnat stormaktsangrepp. Organisationen är i allt väsentligt en miniatyr av det invasionsförsvar som fanns på 1990-talet. Sett till innehållet representerar det vad som borde ha beslutats för tio år sedan när det säkerhetspolitiska klimatskiftet började bli synligt i samband med Rysslands angrepp på Georgien.

Förslaget innebär att vår lilla försvarsmakt nu efterhand ska fyllas med mer substans. Dock kommer den om tio år fortfarande att vara alldeles för svag för att kunna hantera de krav som beredningen ställer på försvaret redan idag. Förslaget innebär att Sverige, trots de betydande ekonomiska påslag som nu till sist föreslås, under åtminstone ytterligare ett decennium kommer att sakna förmåga att möta grundläggande säkerhetspolitiska behov.

Slutsatsen blir att ett rejält omtag behövs. Det är inte en balanserad miniförsvarsmakt utformad utifrån1990-talets struktur som kan lösa 2020-talets utmaningar. En operativ helhetssyn måste genomsyra allt som görs.’ Personal är en knapp resurs som behöver utnyttjas effektivt. Teknikutvecklingens möjligheter måste tillvaratas maximalt.

Försvarets huvuduppgift är att vara en krigsavhållande tröskel vid en uppväxande stormaktskris. Beredningen har rätt väl formulerat vad det innebär. Territoriet och då inte minst luftrummet behöver kunna hävdas effektivt och uthålligt vid ett krigshot som kan vara utdragen i tid. Hela Sverige måste kunna försvaras. Det handlar då om att ha snabbt gripbara förmågor som gör att en främmande makt aldrig kan utnyttja eller få kontroll över svenskt territorium utan att tillgripa väpnat våld.

Stärkt stand-off förmåga

En svensk långräckviddig bekämpningsförmåga har en given plats i en struktur för 2020-talet.

Det handlar för det första om rörlighet. Sverige har sedan länge övergivit modellen med ett territoriellt försvar. En lokal tröskel behövs även idag om hela landet ska försvaras, men den måste i stor utsträckning bygga på att verkan snabbt och precist kan sättas in mot en angripare från långa avstånd. Strategiskt grupperade långräckviddiga system, markbaserade eller flygburna, i kombination med specialutbildat hemvärn och snabbrörliga specialförband skulle idag kunna fylla luckan efter de tidigare lokalförsvarsförbanden.

Det handlar för det andra om robusthet och skydd.. Ryssland har anammat den nya teknologins möjligheter och förfogar idag över en snabbt växande arsenal av långräckviddiga ballistiska missiler och kryssningsrobotar. En ofta förbisedd effekt av att det avtal som benämns Intermediate Range Nuclear Forces Treaty (INF) nu övergivits är att Ryssland inte längre har några kvantitativa begränsningar på den arsenal av markbaserade robotar som från väl skyddade grupperingar i Ryssland kan insättas mot inmätta mål i det nordiska området. Att antalet kvalificerade förband och system på vår sida har blivit så litet bidrar än mer till att göra skydd till huvuddimension av en trovärdig avhållande förmåga. Det accentuerar värdet av att kunna verka från dolda grupperingar inom stora områden. Väl dolda och undangömda markrobotförband som kan verka från långa avstånd har en given nyckelroll som komplement till flygstridskrafterna.

Det handlar för det tredje om möjligheten att hota en angripare på stor bredd i tid och rum.

Den tid är förbi då Sverige och andra mindre stater kunde upprätthålla a en trovärdig rent defensiv avhållande förmåga. Idag behöver även småstaten Sveriges avhållande förmåga gentemot den militära stormakten Ryssland inkludera förmåga att uthålligt hota olika typer av värdefulla mål även långt från svenskt territorium. Det genererar kostsamma skyddsbehov och innebär hög risk för att en konflikt snabbt når en nivå där USA och hela Nato engageras, Långräckviddig stand-off förmåga från flygplan, ubåtar och landbaserade plattformar har här en nyckelroll.

Det handlar sist och viktigast om att inse att ensam är inte stark, Sverige, Norge och Finland har mycket att vinna på bygga en trovärdig regional avhållande tröskel tillsammans. Det nordiska området utgör strategiskt en helhet och försvaras bäst genom en samlad försvarslösning som utesluter möjligheten för Ryssland att initialt geografiskt begränsa ett angrepp till en mindre del av området. Ett väl utformat system av system med långräckviddig stand-off förmåga med möjligheter till basering och verkan från hela området kan höja den regionala avhållande tröskeln väsentligt.

Den samlade slutsatsen blir att beredningens förslag skyndsamt bör kompletteras med en strategiskt operativ fjärrbekämpningförmåga, som givetvis också innehåller en väl integrerad underrättelse- och ledningsfunktion. Till denna funktion ska alla förband och system som kan verka på stora avstånd knytas. Den ska vara uthållig och ha hög tillgänglighet, De enskilda komponenterna ska vara personalsnåla och utnyttja teknikens möjligheter maximalt. Den bör i största möjliga utsträckning utformas så att den kan verka i en samlad nordisk ram.

NBF, ett nätverks baserat försvar, må ha varit en ouppnåelig vision för tjugo år sedan men beskriver väl vad det måste handla om under 2020-talet.

Författaren är f d ämnesråd- Han är ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Artikeln har tidigare varit införd i tidskriften Vårt Försvar nr 3-2019.

Lucka 11: Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

Dagens lucka avhandlar krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar och läget inom dessa områden sedan 2014. Hösten 2014 var Sverige skakat efter den stora skogsbranden i Västmanland. Det kom närmast som en chock att Försvarsmakten inte längre hade en prioriterad uppgift att stödja samhället, utan endast skulle göra det när det inte inverkade menligt på andra uppgifter. Att bistå med bekämpning av skogsbränder med helikoptrar kunde Försvarsmakten göra, men det var inget man längre skulle hålla beredskap för och inte heller något som varit en dimensionerande faktor i materielanskaffningen. De privata företag som hade vattentunnor till sina helikoptrar hade inte samma kapacitet som den Försvarsmakten en gång haft. Samhället stod också handfallet när det gällde att förnödenhetsförsörja de brandmän och frivilliga som bekämpade skogsbranden. Mat och förnödenheter fick huvudsakligen samlas in genom frivilligas försorg. Ej heller ledningen fungerade tillfredsställande.

Stora lärdomar drogs och när stora skogsbränder åter härjade sommaren 2018 så var Sverige bättre rustat vad gäller ledning av insatserna. Man var också snabbare att begära stöd med utländska resurser. Försvarsmakten hade återanskaffat släcktunnor till sina helikoptrar. Fortfarande var det dock tydligt att Sverige inte var resursmässigt rustat på ett tillfredsställande sätt för att hantera kriser i den omfattning som skogsbränderna innebar, trots skogbranden i Västmanland och migrationskrisen hösten 2015. Dock så ter sig utvecklingen nu vara på väg åt rätt håll. Under 2020 kommer de civila delarna av totalförsvaret att övas på en nivå som inte skett på decennier. Utan tvekan kommer stora lärdomar att dras av detta. Vidare innebär Försvarsberedningen rapport Motståndskraft en rejäl genomlysning av totalförsvaret, men frågan som kvarstår är hur riksdagen kommer att ta ansvar för att stärka de nödvändiga delarna av totalförsvaret. Det är en sak att vara medveten om bristerna och en annan att finansiera beslut för avhjälpa dem.

Vems intelligens kommer att styra i framtiden – din egen eller den artificiella (AI)?

Artificiell intelligens, en resurs och en utmaning. Bilden visar ett exempel på hur maskininlärning kan manipuleras. Foto: Shutterstock.com.

I media hör och läser vi regelbundet om att AI, Artificiell Intelligens, kommer ta över miljontals jobb och att vi står inför en radikal förändring av hur samhällen och företag kommer vara organiserade och styrda. I en aktuell undersökning genomförd av Kairos Future framkommer att av 300 tillfrågade svenska toppchefer tror 38% att företag som inte lyckas transformera verksamheten till en AI- och datadriven organisation är borta från marknaden år 2030. En tredjedel bedömer också att man 2030 kommer att ha en icke-mänsklig medlem i sin ledningsgrupp. Fler än 70% av toppföretagen identifierar brist på kompetent personal som en av deras främsta utmaningar.

Myndigheter är inte konkurrensutsatta på samma sätt som företag, men jag vill påstå att samma grundläggande insikter måste finnas även hos organisationer som inte är affärsdrivande. Den digitala eran är redan här och utan förståelse för hur det påverkar verksamheten – och åtgärder för att anpassa sig – blir man snart överflödig. Inte minst viktigt är att kunna rekrytera kompetent personal för att hantera transformationen.

Försvarsmakten har en speciell situation i sin rätt att utöva våld för att försvara landets suveränitet och dess invånares säkerhet. För att vara trovärdig i en konflikt måste man då ha möjlighet att agera med utrustning och personal som är relevant i relation till motståndaren.

I militära sammanhang talas idag ofta om begrepp som precisionsbekämpning, multistatisk radar, obemannade och även autonoma farkoster, signaturanpassning etc, som alla bygger på en kvalificerad användning av digitala data. Inget av detta är nytt, men miniatyrisering och en snabb ökning av tillgänglig processorkraft gör att vi nu ser tillämpningar där begrepp som AI, maskininlärning och djupinlärning har börjat tillämpas i militära system. En annan förändring är den begynnande förekomsten av hypersoniska vapen, som kan flyga och slå ner i farter av 5-10 gånger ljudhastigheten, med en enorm anslagsenergi som gör att de kan penetrera nästan alla mål. Att bekämpa sådana ställer krav på förvarning med oerhört korta tidsintervall samt på nya kvalificerade motmedel.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk, men kan inte ta in och bearbeta mer än en mycket begränsad mängd information per tidsenhet, medan ett nätverk av sensorer och kraftfulla datorer, med datafusion och med koppling även till databaser med tidigare erfarenhetsdata, i den nya snabba verkligheten är överlägsen som grund för beslutsfattande. Med AI kan smarta algoritmer göra beräkningar, simulera olika utfall och därefter anpassa algoritmerna och göra nya beräkningar – allt detta sekundsnabbt. Med maskininlärnings­metoder kan systemet successivt lära sig och förbättra sig. Med ännu mer avancerade djupinlärningsmetoder ser vi ytterligare ett steg på väg mot överlägsenhet. Då syftar jag på överlägsenhet över människans tänkande. Om motståndaren använder liknande verktyg för att bygga sina smarta vapen så accelererar det i ett race om vem som har de mest avancerade algoritmerna.

Men här ligger också faran! Sådan AI som med djupinlärning (Deep Learning) lyckats slå världsmästaren i det strategiska spelet Go 100 gånger av 100, är inte förutsägbar. Vi kan därför inte förstå varje steg i hur systemet modifierar sina algoritmer och drar sina slutsatser. Ett system med vapenverkan som använder sådana principer skulle kunna vinna i varje hotsituation, men om besluten att agera inte fattas baserat på krigets lagar och demokratiska principer om människors lika värde och regler för att så långt möjligt undvika civila offer etc – vad har vi då skapat för samhälle?

I traditionell militär utbildning och träning, och i alla historiska konflikter, finns alltid ett läge där någon har getts mandatet att fatta beslut. Därefter kan vederbörande göras ansvarig för sina handlingar. Om AI, innefattande maskininlärning och djupinlärning, ges möjlighet att själv göra anpassningar och förändringar med uppdraget att vinna en duell eller förgöra ett mål, kan människan inte fullt ut styra hur detta sker och framför allt inte i förväg veta hur beslutskedjan ser ut. Därmed kan människan, individen, inte ta ansvar för resultatet.

Samma dilemma diskuteras idag avseende AI i självkörande bilar. Om en situation uppstår att det inte går att stanna bilen innan den kolliderar (de fysikaliska lagarna om fart, massa och tröghet kan inte upphävas), ska systemet då välja att köra på två människor på vägkanten eller krascha bilen över stupet på andra sidan, med en säker död för personerna i bilen? Vem skriver algoritmen som beräknar det optimala utfallet och hur värderas olika människoliv?

Om det är svårt i daglig fredstid, hur svårt blir det inte i konflikt och krig?! Det besvärande i detta dilemma är också att alla stater inte agerar efter samma grundläggande värderingar. Problemet med AI-styrda vapen – och då talar jag inte om själva styrningen, eller sensorinhämtningen, där AI kommer användas i stor utsträckning, utan om beslutsprocessen för insats med vapenverkan – är att utfallet blir definitivt men inte förutsägbart och att vi samtidigt bekänner oss till demokratiska regelverk som ska kunna efterlevas.

Det stannar inte heller vid osäkerheten kring hur systemet anpassar sitt agerande för att nå optimal verkan. Helt digitaliserade system är sällan avskilda från omgivande nätverk, genom vilka de kan (och kommer) utsättas för intrångsförsök. Möjligheter att ”hacka” AI-baserade system och på sofistikerade sätt introducera kod som förändrar systemets uppträdande, kommer locka statliga ”Cyberkrigare” såväl som kriminella mörka krafter.

Det finns ett forskningsområde inom AI, på engelska benämnt ”Adversarial machine learning”, som närmast kan översättas med ”fientlig maskininlärning”. Genom att träna system på fel data kan man åstadkomma obehagliga beteenden, som blir obegripliga för en betraktare. Ett exempel som genomförts för att visa effekten var: ett självkörande system för bil tränades på vägmärken ur en bilddatabas, så att den skulle kunna köra helt korrekt efter alla regler. Man satte så några ganska små klisterlappar på bilder av en stoppskylt (vårt mänskliga förnuft såg direkt att det var en stoppskylt) och lärde systemet att detta var en hastighetsbegränsning, t ex 90. Systemet tolkade sedan alla vanliga stoppskyltar rätt, men genom att klistra på de bestämda symbolerna på en kritisk stoppskylt någonstans skulle bilens autopilot tolka det som en 90-skylt, inte stanna utan accelerera iväg med haveri som ett troligt resultat.

Om en sabotör lyckas hacka/attackera en beslutsdatabas för militärt beslutsfattande och lär systemet att satellitbilden av ett visst sexkantigt sjukhus föreställer en grupp stridsvagnar, trots att ett mänskligt öga kan se skillnaden, skulle resultatet bli än mer förödande. Cybersäkerhetsaspekten blir således en extremt viktig del i uppbyggnaden av framtida automatiserade militära lednings- och beslutssystem, om sådana introduceras. Exemplet är påhittat och givetvis skulle många säkerhets­funktioner byggas in för att förhindra ett sådant scenario, men hur vet vi att vi ”har full koll”?.

AI-utvecklingen leds idag av Kina, som gör enorma ekonomiska satsningar, utbildar, publicerar (numera med hög kvalitet och i större antal än de fyra ledande europeiska länderna tillsammans)  och sätter upp målsättningar och program. Där finns inte så tydliga skiljelinjer mellan civila forsknings­institutioner och militära intressenter och vi kan läsa om nya vapensystem där AI spelar en stor roll. Det sker även i Ryssland, som under hösten börjat rulla ut ett automatiserat ledningssystem, ISBU och Akatsia-M som (från en artikel i Izvestia i juni) utnyttjar AI-metoder som ”samlar information om fiendens aktiviteter, sedan om luft, mark, störning, strålning och övriga NBC-situationen i arméns verkansområde. Det summerar också data avseende tillgänglighet av materiel, tillgänglighet av ammunition, bränsle mm samt även om moral och den psykologiska statusen hos egen personal”. Systemet hämtar data från radio, fasta nät, satellit m fl informationskanaler. Med detta som grund görs ett antal simuleringar och systemet lämnar därefter en prioriterad lista över lämpligaste agerande, som underlag för befälhavarens beslut. Detta sker på bråkdelar av den tid det tagit i tidigare system och ryska armén hävdar att USA och Nato inte har något liknande framme. Allt detta enligt öppna ryska källor. Troligen tar det tid innan ett sådant system fungerar fullt ut, men det ger ändå en bild av vad vi kan förvänta oss och vad som säkert är under utveckling även på andra håll, inte minst i Kina. Det som beskrivs känner vi igen som ”nätverksbaserat försvar”, men med lite nya förtecken.

En uppenbar nytta med AI i militära sammanhang är alltså att ge avgörande stöd när tiden är alltför knapp, genom att analysera och prioritera bland en mängd handlingsalternativ i situationer när människan själv inte klarar av omfattningen.

Andra områden med försvarsanknytning där AI kommer att göra sitt intåg är t ex inom underrättelse­ tjänst, logistik och underhåll, undervisning, försvarsmedicin samt på bredden inom HMI-området, dvs människa-maskin-samverkan.

I dessa former, snarare än att autonomt sättas att fatta beslut om vapenverkan, kommer vi se en omfattande utveckling. I den måste Sverige och svensk försvarsmateriel – och därmed försvarsindustri – sträva efter att hålla sig i kunskapens framkant.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.

Michael Howard har avlidit

En av världens främsta historiker, professor Sir Michael Howard har avlidit. Han blev 97 år. Hans huvudinriktning var krig och konflikter. ” The Causes of War” som utgavs 1983 är en klassiker. Howard var en av grundarna till IISS. Under 1980-talet innehade han den kanske mest prestigefyllda professuren i Storbritannien, Regius i modern historia i Oxford. Ett dussin av hans föreläsningar från denna tid gavs ut 1991 med titeln ” The Lessons of History”. Under min tid vid Ambassaden i London 1986 – 90 hade jag ett antal tillfällen att lyssna till och tala med denne lärdomsgigant. Några av mina intryck finns nedtecknade i en artikel i Svensk Tidskrift nr 7/91.

Howard var i grunden en skeptiker och realist. Han varnade för generaliseringar och tron på historiska upprepningar. De konkreta omständigheterna skilde sig alltid åt. Neutralitetspolitik kunde fungera för en del länder i vissa skeden, men inte för andra. Kapprustning kunde resultera i krig, men inte alltid o s v.

I en diskussion om civilisationernas uppgång och fall, konkluderar Howard att det inte finns något säkert lyckligt slut. Tillvaron består av ständiga utmaningar som måste mötas, om vi ska nå framsteg. Howard är i hög grad fokuserad på de säkerhetspolitiska aspekterna och individens betydelse. Där framstår han i bjärt kontrast till sin samtida Paul Kennedy som i The Rise and the Fall of the Great Powers betonar ekonomins helt centrala roll för imperiers utveckling och avveckling.

Ett ledmotiv är att krig i många fall kan vara oundvikligt och att alternativet kunde vara värre. Nya nationer har ofta förlösts i strid. Samtidigt närs en förhoppning att man i mer utvecklade samhällen på längre sikt skall kunna avstå från väpnade konflikter. Howards fokus var nationalstaten, åtminstone under de år jag följde honom närmare. FN och andra multilaterala fora spelade en begränsad roll i hans arbeten.

Det finns all anledning att ta tillfället i akt och läsa om och lära av Michael Howard.  Bland hans senare verk kan nämnas ”War in European History” och The Continental Commitment”. Den sistnämnda åter aktuell i dessa Brexit-tider.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.