av Magnus Nordenman och Wiley Barnes Ukrainakrisen har inlett en ny era i europeisk säkerhet där rysk aggression hotar fria staters suveränitet, vilket i sin tur sår tvivel om NATOs säkerhetsgarantier gentemot sina medlemmar. I denna säkerhetsmiljö är de baltiska staterna speciellt utsatta och sårbara för ryska hot och militära påtryckningar. Sedan början av […]
Sökresultat för: luftvärn
Glädjeämnen och bekymmer i säkerhets- och försvarspolitiken
av Göran Frisk Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet. Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten […]
Mot väpnad konflikt II
Av Johan Wiktorin, avdelning I För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet. Så här blev resultatet av den genomgången: I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats […]
Tillbaka till Gotland
I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga […]
Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj
I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan.
—————
OMFALL EDMUND
—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.
Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.
För att vara helt säker på att inte missa det –
Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan
Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————
Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).
Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.
Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.
Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.
Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.
Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.
Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.
Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.
D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.
D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.
Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.
D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.
D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.
D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.
D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.
D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.
D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.
D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.
D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.
Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.
Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.
På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.
Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.
I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.
Krismötet
D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.
Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.
Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?
Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.
Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:
- Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
- Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
- Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
- Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
- Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
- Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
- Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
- Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
- Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
- Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
- Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
- Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
- Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
- Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
- Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?
Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.
Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: ”Försvara oss mot vad?”)
Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.
Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.
Vår framtida marin
Avgörande materielsystem i vår framtida Marin
Sammanfattning
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.
Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.
Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.
USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget
”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.
Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.
När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.
Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.
Snabbanalys av försvarspropositionen
Det inledande intrycket ger vid handen att propositionen innebär ett trendbrott åt det positivare hållet, MEN det betyder inte för den skull att det enbart är positivt.
Regeringen pekar på en rad ”satsningar”, men vid närmare granskning är dessa i princip samtliga av vidmakthållande art och inte något som egentligen stärker försvarsförmågan.
Vadå, inte stärker försvarsförmågan, undrar säkert många. Nej, försvarsförmåga eller snarare operativ förmåga kan endast mätas relativt motståndare och inte historiskt gentemot den egna förmågan. Det är inte intressant om den framtida organisationen är bättre än den egna var för 5 år sedan om den dimensionerande motståndarens förmåga idag är flera gånger bättre än den var för 5 år sedan.
De flesta åtgärder som redovisas i propositionen är av vidmakthållandeart. Att ersätta 60 år gamla luftvärnssystem med ett modernare system är inte att öka förmågan utan att vidmakthålla den och anpassa den till rådande teknologiska utveckling med fjärrstridsmedel. Därtill saknas fortfarande förmågan att påverka de avståndsstridsmedel de flesta bedömare är överens om kommer att inleda ett konventionellt militärt angrepp eller hot om militärt angrepp (påverkan). Att förlänga livslängden på vissa korvetter och ett antal bevakningsbåtar är inte att höja någon förmåga utan ett försök till att vidmakthålla tidigare förmåga. En ökning av den operativa förmågan hade varit att tillföra nya förmågor som t.ex. luftvärnsrobotar eller nya sjömålsrobotar.
Det största ljuset i tunneln är den återetablerade permanenta militära närvaron på Gotland och tillförseln av reguljära arméförband på ön, samt ambitionen att förlänga den militära grundutbildningen så att utbildade kan krigsplaceras enligt lagen om totalförsvarsplikt. ”Att vara först” är en fundamental regel i militärt tänkande och för svensk del är det av högsta vikt att vara först på Gotland. Det ökar insatsen för motståndaren för att kunna uppnå samma mål och när nu överenskommelsen med Alliansen (-1) innebär att det blir ett fast anställt mekaniserat skyttekompani och ett kontraktsanställt stridsvagnskompani på ön istället för bara det mekaniserade skyttekompaniet i Regeringens ursprungliga förslag, är detta en stor förbättring. Det innebär att motståndaren ska sätta in två bataljoner för att vara trygg i sin framgång, för att tidigare kunnat nöja sig med betydligt mindre förband. Tyvärr tar det några år innan åtgärderna förverkligas.
Att krigsplacera tidigare värnpliktig personal och repetitionsutbilda dem är åtgärder som på kort sikt påbörjar ett återtagande av tidigare förlorade förmågor i det svenska försvaret. En mer komplett grundutbildning av rekryter motsvarande 9-12 månader istället för 3 månader, ger goda möjligheter att krigsplacera dem på ett vettigt sätt. Här gäller det dock att Försvarsmaktens övriga organisation och personalstruktur kan understödja detta och där är jag orolig för att så inte blir fallet.
Det som de flesta förmodligen missat är de mycket långtgående skrivningarna om försvarssamarbete där referenserna till FN-stadgans artikel 51 (kollektivt självförsvar) avseende samarbetet med Finland, är betydligt mer djupgående än vad som tidigare omtalats:
”Samarbetet med Finland omfattar även planering och förberedelser för hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.”
Jag diskuterade och visade tidigare i veckan formuleringen i försvarsöverenskommelsen för finska officerare, och de blev mycket överraskade. Att formuleringen inte uppmärksammats i svenska media borde förvåna eftersom det här blir ett omfattande säkerhetspolitiskt åtagande för Sverige.
Slutsatsen blir alltså att innehållet i försvarspropositionen innebär ett visst trendbrott, men att det mer handlar om ett försök till vidmakthållande av nuvarande förmåga, än en ökning av den relativa operativa effekten. Det bekymrar.
En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”
En signal till omvärlden bör gälla närtid
av Hans Lindblad Försvarspolitik är till stor del en fråga om tidsperspektiv. Har just skrivit en bok om Karl Staaff och försvaret inför hundraårsminnet av hans död i oktober 1915. Från 1892 fram till första världskriget genomförde Sverige en för europeiska småstater unikt stor upprustning till följd av punktvisa beslut utan sammanhang, däribland Bodens fästning […]
Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15
-
Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
-
Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
-
Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
-
Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.
-
Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
-
Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
-
Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
-
Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
-
Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.
Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt
Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!
JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten |
Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.
Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.
Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.
Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD |
Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.
De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.
Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten |
Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).
Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.
Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.
Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt |
Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.
Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.
Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.
På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?
Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?
Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35 |
Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.
En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.
Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).
Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.
Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.
Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga |
Ska Sverige ha kryssningsrobotar?
Hur man försvarar sig mot kärnvapen
Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt. Det finns en typ av kärnvapenkrig som man…
Den kranka verkligheten
Gästinlägg: Frihetens garanti
Hejsan!
Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.
Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.
Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.
Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.
När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.
Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?
Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.
Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?
Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.
Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.
Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.
Vänliga hälsningar
Norrköping
Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist
Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Hej Mattias!
Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.
Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.
Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på – minst lika allvarlig.
Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;
*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!
*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.
*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.
*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande – målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.
Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats
Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.
Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!
Mikael Jansson (SD)
Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet
Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker
Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.
Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker
Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.
Hej!
Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.
Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.
Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.
Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.
I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.
Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?
Jag vill avsluta med att önska mig några saker:
1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.
2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.
3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.
4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.
Med vänlig hälsning
Mattias Lagerqvist
Utvärderings- och simuleringssystem 2030
Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:…