Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den ”ryska påsken” några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i ”försvarsbeslutet” (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla ”antingen eller” som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

”Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*”

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten ”Frivilliga soldater istället för plikt” som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.

Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt ”wag the dog”-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.

Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som ”ryska påsken”.

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.

SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp

*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering


Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

”Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund”


Det är lätt att instämma med Haglund.

Putin drar upp framtiden

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Ryska hösten

Sammanfattning
Den av Svensk media rapporterade flygövningen som genomfördes den 131028 i södra Östersjön bör ses i ett större sammanhang än som en begränsad övning enbart riktad mot de tre länderna, Sverige, Polen och Litauen, som det rapporterats om. Bedömt så har en mindre övningen liknande den som genomfördes på långfredagen 2013 mot Sverige genomförts. Övningen har bedömt varit ett svar mot den genomförda NATO övningen Steadfast Jazz 2013 som syftade till att öva Artikel 5 åtagande enligt NATO stadgan.
Analys
På morgonen den 131028 upptäckte radar att fem (5) flygplan som flög ut via Finska Viken från St Petersburg, planen var två (2) SU-27, två (2) TU-22M samt ett (1) A-50. Planen kom att förflytta sig ur Finska viken parallellt med de Baltiska staterna för att gå in i ett övningsområde. Det geografiska området som övningen genomförts inom är S Gotland V Litauen samt N Polen över internationellt vatten. Likväl är detta ej ett vedertaget övningsområde i och med att detta enbart kan upprättas inom eget FIR. Flygplanen skall ha befunnit sig på en flyghöjd av cirka 7,000 – 9,000 meter över havet och befunnit sig cirka fem (5) till sju (7) minuters flygtid från Svenskt territorium.

Bild 1. Ungefärligt övningsområde samt in- och utflygningsstråk.
Bild 2. Svensk FIR i södra Östersjön.

Övningen genomfördes i internationellt luftrum men förefaller till del bedömt även ha genomförts i Svensk flyginformationsregion (FIR). Vad avser FIR så är det dels en nationell angelägenhet delsansvarar även Sverige för säkerheten i sin FIR således uppstår det ett tydligt problem om någon nation oannonserat börjar öva i Sverige FIR. Likväl som Wisemanpåtalar, genomför man oannonserade övningar i någon annans FIR så har man ett tydligt bakomliggande syfte med det.

Övningen kom att genomföras under cirka två (2) timmar, där raka anflygningar genomfördes dels mot Sverige och då i form av Ölands södra udde dels mot Polen och även mot Litauen. Därefter kom styrkan att lämna övningsområdet och flyga åter via samma flygrutt som de anlände till övningsområdet.
Den Svenska incidentroten bedömt baserade vid F 17 i Ronneby vid tillfället kom att beordras upp för att genomföra identifiering och skuggning av vilken verksamhet som genomfördes av den Ryska Styrkan. Den svenska incidentroten skall ha följt det Ryska företaget på några kilometers avstånd. Likväl kom NATO Air Policing Mission i Baltikum skicka upp en incidentrote av Belgiska F-16 plan för att genomföra identifiering samt uppföljning av verksamheten som genomfördes .
Att övningsföretaget var av offensiv karaktär har framkommit utifrån de raka anflygningar som genomförts mot de tre tidigare nämnda länderna. Tidigare erfarenhet (i boken Luftens Dirigenter finns radarbilder över liknande företag som övats under 1980-talet i Östersjön) av liknade företag visar på att man bedömt har övat avfyringsförfarande av kryssningsrobotar med TU-22M planen.
Samma morgon lyfte två (2) stycken TU-160 bombplan samt två (2) stycken TU-95MS från Engels flygbas i Saratov Oblast. Dess flygväg genom Ryssland är fortfarande något oklar dock så passerade man Norges kust, vilket resulterade i att Norska flygvapnet skickade upp sin incidentrote bestående av två (2) F-16 jaktplan som följde den ryska rotens förflyttning längs Norskt luftrum. Därefter passerade roten mellan Island och Färöarna för att genomföra lufttankning NV om Irland över Atlanten, för att därefter fortsätta förflyttning över Atlanten via Karibien till Venezuela. Totalt sett tog förflyttningen tretton (13) timmar och distansen som avverkades var över 10,000 km. TU-95MS flygplanens uppgift skall ha varit att agera radiorelä vid områden som bedömdes ha dålig radiokommunikation.

Bild 3. Bedömd flygväg för TU-160.

Syftet med förflyttningen av två (2) TU-160 till Sydamerika var att genomföra stridsövningar i regionen och därmed även vissa att man har förmågan att förflytta sig med strategiskt bombflyg till en annan kontinent och där lösa stridsuppgifter.
TU-160 flygplanen patrullerade främst området i N Sydamerika och den karibiska övärlden. Planen kom även att förflytta sig till Nicaragua för att därefter förflytta sig åter till Venezuela. För att återvända via bedömt samma flyg rutt som tidigare dock så genomfördes lufttankning på återvägen över Norska Havet med understöd av II-98 lufttankningsflygplan för att landa åter vid Engels flygbas den 131105.
Således finns det via bekräftade media uppgifter om att en relativt stor flygstyrka lyfter från centrala Ryssland under morgontimmarna den 131028 för att sprida ut sig mot Västeuropa. Det finns även obekräftade uppgifter (dvs uppgifter som enskilda individer skrivit på forum) att ytterligare ett flygföretag skall ha lyft samma morgon, detta finns ej omnämnt i någon officiell rapportering varvid jag låter det vara därhän.
Således är det fyra (4) stycken strategiska bombplan som löper ut över Barens hav och Norska Havet samt två (2) stycken som löper ut över Östersjön under morgontimmarna den 131028. Varav det som flyger ut över Östersjön understödjs av jaktflyg samt stridsledningsflygplan.
I och med att det är TU-95MS som utnyttjas som reläflygplan bör man även beakta möjligheten att dessa även övat andra uppgifter parallellt med den huvuduppgift man har haft m h t den övning som genomfördes parallellt i Östersjön när TU-95MS befann sig dels över Barens Hav och Norska Havet dels över Atlanten. Likväl som man bör se det som troligt att TU-160 flygplanen även övat stridsföretag under sin förflyttning till Sydamerika i och med att det uttalade övningssyftet där var just att öva stridsföretag.
I mediarapporteringen har man sagt att det övades anfallsföretag mot Öland, detta bör man bortse från, mest troligt är det anfallsföretag bortom Öland som har övats när man har genomfört anflygning mot svenskt territorium. Nedanstående tabell visar på beväpningen som TU-22M kan bära, därmed kan vi dra några slutsatser mot troliga målval som kan ha funnits under övningsföretaget. Att observera är att tabellen även tar upp robottyper som troligtvis kan bäras av TU-22M. Att Beakta är att Kh-55 ej beröras i tabellen mht dess extrema räckvidd (3,000 km), dock är det fullt möjligt att det kan ha simulerats användning av denna.
DATA
Kh-65
Kh-22
Kh-31
Kh-35U
Robottyp
Kryssningsrobot
Sjömål
Markmål
Sjömål
Räckvidd
600 km
460-500 km
110 km
260 km
Bild 4. Ungefärliga räckvidder för möjliga vapenlaster på TU-22M.

Har Kh-22 utnyttjas täcks hela Kattegatt och del av Skagerrak samt hela Östersjöinloppet täcks. Således har Kh-22 utnyttjas har man haft stora möjligheter till att hindra eller försvåra insegling med örlogsfartyg i Östersjön samt trupptransporter på fartyg in till Östersjön.
Har Kh-31 utnyttjas så ser vi att de facto blir målvalet Ölands södra udde som faller inom porté. Dock så är det oklart om TU-22M kan bära Kh-31 samt det finns bättre leveransplattformar än TU-22M för Kh-31 för att genomföra markmålsbekämpning m h t att flygplanet är av strategisk karaktär så är detta således ej troligt.
Har Kh-35U utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-35U kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen.
Har Kh-65 utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-65 kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen. Likväl som att bekämpa prioriterade markmål inom området.
Vad avser de två andra länderna (Polen, Litauen) som anflygningar genomfördes mot så blir bilden lite mer otydlig. Stora delar av kan redan nås från Kaliningrad Oblast eller från Ryskt territorium med hjälp av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobot om man skall hålla sig till konventionella stridsmedel. Vad avser Polen så kan anflygningarna ha varit riktad mot t ex Gdansk dock så bör övningen i sådant fall genomförts i ett mer nordligt område kontra den plats som det nu genomfördes i.
Vad avser Litauen blir det än mer otydligt för hela det området kan nås av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobotfrån både Kaliningrad Oblast samt övrigt angränsande Ryskt territorium varvid utnyttjandet av strategiskt bombflyg således faller på sin egen orimlighet dvs det skulle vara att felutnyttja en strategisk resurs mot detta land likväl kan anflygningen genomföras från eget territorium mot Litauen man behöver ej flyga en omväg genom Finska viken till södra Östersjön för att nå avsedd verkan.
Vad avser det medföljande A-50 stridsledningsplanet så kan det ge en viss indikation på vad som har genomförts. Bedömt har det rört sig om ett ett stridsföretag, varvid flygledning krävs dels för att erhålla längre radarräckvidd delsför att kunna erhålla måldata utanför sin egen radarräckvidd. Givetvis kan även hela övningen varit en del i för att erhålla data för att analysera dels Svenska dels NATO förmågor i området. Med detta menar jag att man från Rysk sida mycket väl även kan ha haft en luftburen eller sjöburen plattform som genomfört signalspaning i anslutning till Svensk, Polsk eller Baltisk kust.
Således kan man redan här se några tydliga drag i vad som har skett. För det förstaär det ett stridsföretag eller inhämtningsföretag eller kombination av båda som har genomförts. Detta kommer man fram till genom att precis som Wiseman påpekar och som även jag påpekat rörande den Ryska påsken att Ryssland har så pass stora landområden som är obebodda som man kan öva över så man behöver ej fara till Södra Östersjön för att öva sina luftstridskrafter.
För det andra bör man ej se TU-22M och TU-160 flygningarna som två isolerade händelser. Bedömt har man genomfört en liknande övning om dock i mindre omfattning än den som genomfördes under Ryska påsken med det strategiska bombflyget. Detta bör man se ur ljuset att båda flygningarna genomförs bedömt samordnat i tid, dock finns inga exakta tidsuppgifter på de båda flygföretagen förutom att morgon har angetts.
Slutligen för det tredje kan man anta att fokus för själva övningen trots allt varit antingen mot Sverige eller mot Skagerrak, Kattegatt eller Nordsjön. Detta m h t om Polen varit målet bör man intagit en nordligare plats för att genomföra övningen på. Samt att utnyttja strategiskt flyg mot de Baltiska staterna från Östersjön faller på sin egen orimlighet då Ryssland har angränsande landgräns mot dem och därmed skulle förkorta anflygningssträckan markant samt minska risken för påverkan om man kom över den kontra runda de Baltiska staterna.
Slutsatser
Den förstaslutsatsen jag vill dra är att jag bedömer ej att Sverige var målet med övningen. Den s k Ryska påsken hade en tydligare karaktär av att Sverige var målet. Denna övningen bedömer jag var riktad mot Skagerrak, Kattegatt och Nordsjö området utifrån flygplanens geografiska placering. Bedömt vid händelse av ett skarpt genomförande har Ryssland initialt luftherravälde över det området mht att NATO luftstridskrafter i Baltikum nedkämpats i ett tidigt skede av indirekt bekämpning samt S-400 placering i Kaliningrad Oblast förhindrar i mångt luftrörelser över det aktuella området. Dels kommer det Polska flygvapnet bedömt ha ”fullt” upp att värja sig dels mot luftangrepp via Vitryssland samt utplacering av S-300 system nära den Polska gränsen i Vitryssland. 

Den andra slutsatsen jag vill dra vilket jag redan berört ovan, är att jag bedömer att både TU-22M flygningen och TU-160 flygningen hör samman. Detta utifrån att flygplanen har bedömt förflyttat sig samtidigt i tid.

Således vad är det då som övades den 131028 på morgontimmarna i södra delen av Östersjön? Min bedömning är det som övades var att förhindra styrketillväxt av NATO stridskrafter sjövägen via Nordsjön in i Östersjön. Sverige bedömer jag ej var målet för den egentliga övningen med TU-22M flygplanen. Dock kan signalspaning genomförts för att inhämta data rörande hur delsSverige agerade vid övningen dels NATO agerade så övningen kan ha fyllt flera syften. Men huvudsyftet bedömer jag var att öva hur man skulle kunna hindra en styrketillväxt sjövägen till området.
Likväl bedömer jag att TU-160 flygplanen ingick i övningen dock var deras mål i Atlanten vilket är t ex fullt möjligt kan ha varit en simulerad hangarfartygsgrupp motsv. Således bör man se denna övning ur ljuset av NATO artikel 5 övning i Baltikum dvs Steadfast Jazz. Min bedömning är att Ryssland gjorde en tydlig motövning mot denna i form av att dels visa ”flagg” i området delsvisa att man besitter förmågan att kunna förhindra styrketillväxt i området sjövägen.
Styrketillväxt luftvägen försvåras ju markant m h t utplaceringen av S-400 i Kaliningrad Oblast vilket har visats i tidigare inlägg rörande den enklavens potential att kunna verka med olika former av robotsystem. Samt en sådan övning är ju mycket svår att kunna sägas ha genomförts m h t att system ständigt är operativa så att det blir svårt att säga när den genomförs. Däremot en förflyttning av flygstridskrafter märks likväl som sjöstridskrafter och övning med dessa.
Likväl skall man särskilt beakta det stundande EU toppmötet i Litauen avseende undertecknandet av frihandelsavtal med Östeuropeiska stater. Det kan även ha spelat in i valet av övningsplats, dock är frågan om effekten inte märks mer genom att återigen genomföra anfallsflygningar från eget territorium mot isåfall de Baltiska staterna. Dock får man definitivt ett större media genomslag att öva på detta sättet som nu genomförts men det kan likväl slå tillbaka rejält. Således faller jag tillbaka på resonemanget kring att det dels övats för att förhindra en styrketillväxt dels övats för att visa ”flagg” gentemot NATO övningen Steadfast Jazz.
Have a good one! // Jägarchefen
Stort tack till Wiseman för synpunkter avseende innehållet.

Källor
Air Power Australia 1(Engelska)
FAS 1, 2, 3(Engelska)
Expressen 1(Svenska)
Svt 1(Svenska)
Transportstyrelsen 1(Svenska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Litauiska Försvarsmakten 1, 2(Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Röda Stjärnan 1(Ryska)
Tactical Missiles Corporation 1(Engelska)

Försvarets resa mot ett nytt försvarsbeslut – våga vara tydlig

Abstract This article takes it´s starting-point in the rift between the Government and the military concerning the future development of our Armed Forces. The defence decision from 2009 is no longer achievable according to a report from the defence Headquarter. This article argues that both parties must change attitudes – due to  limited funding, the […]

Kärnvapentriaden

Sammanfattning
Vid ett antal tillfällen under 2013 har man i Ryssland genomfört beredskapskontroller av de strategiska styrkorna dvs de förband som har kärnvapen. Att sådana kontroller genomförs är självklart i och med att dessa förband måste ha en hög förmåga att handla under en mycket begränsad tid för att uppnå verkan. Dock så har det varit isolerade beredskapskontroller av specifika förband tidigare, beredskapskontrollen som genomfördes 131031 omfattade hela kärnvapentriaden vilket gör den mycket intressant m h t att hela beslutskedjan därmed har prövats i händelse av ett utnyttjande av kärnvapentriaden i Ryssland. Likväl visar 2013 års rapportering kring de strategiska styrkorna att de fortfarande är det prioriterade vapenslaget hos de Ryska väpnade styrkorna.
Analys
Allmänt.Rysslands kärnvapenstyrkor utgörs av de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tungabombflyget. De strategiska robottrupperna består av tre robotarméer 27. Robotarmén Vladimir, 31. Robotarmén Orenburg och 33. Robotarmén Omsk. Respektive robotarmé är därefter nedbruten i ett antal divisioner följt av regementen.
Bedömt består de strategiska robotstyrkorna idag av ≥ 50 silo baserade SS-18, ≥ 160 mobila SS-25, ≥ 50 silo baserade SS-27, ≥ 18 mobila SS-27 samt ≥ 18 SS-29. När den nu pågående militära reformen av Rysslands väpnade styrkor är genomförd så skall de strategiska robotstyrkorna 2020 bestå av ≥ 170 SS-27 mobila och silo baserade, ≥ 30 SS-19 samt ≥ 108 SS-29 fördelat på nio robotdivisioner. Vad avser personal så skall de strategiska robotstyrkorna mellan 2013 och 2017 öka sin andel av kontrakt anställda från 25% till 60%.
De strategiska robottrupperna genomför just nu en ombeväpning för att införa SS-29. Totalt sett kommer fyra (4) regementen utrustas med SS-29 under 2013. Två (2) regementen i Teykovo robotdivision har redan utrustats samt bedömt kommer två (2) regementen i Novosibirisk divisionen utrustas nu under de sista två (2) månaderna av 2013 med systemet. Ett regemente består bedömt av nio (9) stycken missiler med tillhörande fordon samt ytterligare lednings- och underhållsstöd.
Utöver en ombeväpning så genomförs även ett återtagande av förmågor. Under Sovjeteran infördes järnvägsbaserade avfyringssystem för ICBM, dessa kom att användas som system mellan 1987 intill 2002. Sovjetunionen och därefter Ryssland kom att förfoga över tolv (12) stycken sådana system. START II avtalet förbjöd sådana system varvid det sista systemet avvecklades 2007. Dock så medger nu START III avtalet som trädde i kraft 2010 att sådana system må nyttjas, varvid Ryssland har för avsikt att utveckla sådant. Enligt uppgift så kan en prototyp av systemet finnas klart till 2020 och missilen kommer rymmas på en järnvägsvagn och väga hälften av dess föregångare. Detta kommer ej skada järnvägsystemet i lika stor omfattning som föregångaren gjorde.
Den strategiska robotubåtsflottan har flottiljer i Norra Flottan samt Stilla havs flottan. Robotubåtsflottan bestod 2013 av (tio) 10 stycken robotubåtar, fördelat på tre (3) olika ubåtstyper, Delta III (3 st), IV (6 st) och Borey (1 st) varav ytterligare en (1) Borey bedöms kunna tillföras i slutet av 2013.
Vad avser utveckling för den strategiska robotflottan så införs just nu fjärde generationens ubåtar i form av Projekt 955 den s k Borey klassen varav åtta (8) stycken skall färdigställas innan 2020 och bedöms kunna utnyttjas i tjugo (20) år framåt. Parallellt med detta så har man påbörjat studier för femte generationens ubåtar. Dessa kan övergå till att utnyttja luftoberoende maskineri enl princip av Stirlingmotor som finns på t ex Gotlandsklassen. Detta för att få en tystare gång. Beräknad uthållighet med sådant maskineri är mer än en (1) månad.
En intressant sak kring utvecklingen av den femte generationens strategiska robotubåtar är att man tydligt begränsar sig i hur lång tid man kan genomföra sin patrullering vid ett icke utnyttjande av atomubåtar. Dock så är generellt sett Rysslands patrullerings tid betydligt kortare än t ex de amerikanska strategiska robotubåtarna, vilket bör ses ur det ljuset, varvid man även säkert sparar in en hel del pengar på att ej utnyttja atomkraft främst avseende logistiktjänsten kring detta.
Det strategiska bombflyget indelas i två fördelningar Engels och Ukrainkaur fjärrflyget och ligger under 36. Flygarmén Moskva. Bombflyget utnyttjar två (2) typer av tunga bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS Bear H. Båda flygplanstyperna kan bära Kh-55 kryssningsrobot samt TU-160 kan bära Kh-15.
Vad avser skarpa uppskjutningar så meddelade man initialt för året 2013 att man skulle avfyra elva (11) stycken interkontinentala ballistiska missiler, detta antal kom att utökas till sexton (16) stycken. Vilket kan jämföras med att man under 2012 enbart avfyrade fem (5) stycken. Del av dessa uppskjutningar är även för att placera ut främst militära satelliter i omloppsbana.
Övningar.De övningar som kommer beröras är larmövningar som genomförts samt då av de strategiska robotstyrkorna iom att det är lättare att se dessa övningar kontra t ex flygövningar med det strategiska flyget där dess art kan vara svår att bedöma. Det är fullt möjligt att jag kan ha missat någon larmövning som genomförts. Totalt sett så skall de ryska strategiska robotstyrkorna under kvartal tre (3) och fyra (4) 2013 genomföra över 200 övningar på alla nivåer.
Den första officiella rapporterade larmövningen 2013 för de strategiska robotstyrkorna genomfördes mellan 130408 och 130413. Den omfattade 42. Robotdivisionen Tagil ingående i 31. Robotarmén. Övningen syftade till att pröva interoperabiliteten inom divisionen samt ledningsförmågan av denna samt utföra stridsuppdrag under varierande förhållanden. Likväl så värderades förbandets moral, stridsvärde, förmåga att agera i händelse av larmberedskap samt åtgärder mot terrorister av en särskild undersökningskommission från de strategiska robotstyrkorna.
De väpnade styrkorna genomförde mellan 130723 och 130727 även en beredskapskontroll på delar (två robotdivisioner) av de strategiska robotstyrkorna ingående i 31. Robotarmén i Orenburg Oblast. Den övningen kom att omfatta cirka 2,500 man och cirka 350 olika system. Denna övning syftade dels till att genomföra grupperingsövningar dels kontrollera om förbanden hade förmåga att inta en högre beredskapsgrad inom utsatt tid från det att larm kom. Likväl övades taktisk förflyttning dvs förbanden förflyttade sig i patrullområden för att undgå/försvåra bekämpning samt inom dessa områden genomfördes grupperingsövningar. Likväl så syftade övningen till att kontrollera den materiella statusen på förbanden.
131030 beordrade President Vladimir Putin återigen en beredskapskontroll, denna gång av de strategiska trupperna dvs Rysslands kärnvapenstyrkor samt av luftförsvarsförband. Samtliga ingående delar i kärnvapentriaden prövades dvs flygvapnets delar (strategiskt bombflyg), robotstyrkornas delar (missiler) samt flottans (ubåtar) delar (missiler). Likväl övades även robotskott med kortdistansrobotar ur artilleriförbanden. Vad avser kortdistansrobotarna får man förutsätta att det som övades var utnyttjande av taktiska kärnvapen m h t beredskapskontrollens karaktär.
De strategiska robottrupperna genomförde övningsskjutning dels från Plesetsk (RS-12M / SS-25)dels från Dombarovskiy (RS-20V / SS-18) målet för de båda skjutningarna var övningsfältet Kura på Kamtjatka halvön. Enligt uppgift skall båda missilerna ha träffat sina mål. I Dombarovskiy finns följande förband ur de strategiska robottrupperna: 175, 206, 368, 494 och 767. missilregementet. Regementena är utrustade med SS-18 á 6 st i silo per regemente. Uppskjutningsplatsen i Plesetsk utnyttjas främst för att placera militära satelliter i omloppsbana, platsen utnyttjas även för provskjutningar av t ex ballistiska missiler.
Ubåtsvapnet genomförde avfyringar dels från Barens hav dels från Ochotska havet. Ubåten Bryansk (Deltav IV) tillhörande Norra Flottan avfyrande från Barenshav en ballistisk missil mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Ubåten Svyatoy GeorgiyPobedonosets (Delta III) avfyrade en ballistisk missil från Ochotska havet mot Chizha övningsfält i norra Ryssland. Enligt uppgift skall missilerna träffat målen.
Inom ramen för beredskapskontrollen genomfördes även övningsskjutningar med Iskander samt Tochka-U system i MD C och MD S. Målen befann sig på avstånd längre än 100 km från avfyringsplatsen samt UAV utnyttjandes genom hela bekämpningsförloppet av ledningsdelarna, målen skall enligt uppgift ha träffats. Vad avser kortdistansmissiler så avfyrades en (1) Iskander-M samt tre (3) stycken Tochka-U missiler.
Luftförsvaret engagerades även i denna beredskapskontroll, S-300, S-400 samt Pantsir-S förband, i Kapustin Yar (Astrachan oblast) genomfördes övningar med S-300 och S-400 medan Pantsir-S förbanden övades i Ashuluk (Astrachan oblast). Luftförsvarsförbanden nedkämpade totalt 15 mål som simulerade luftfarkoster samt ballistiska missiler. Målen uppträdde på varierande och med varierande hastighet, målen skulle simulera ett massivt angrepp mot ryskt luftförsvar. Luftförsvarsförbanden genomförde detta även i en telestörd miljö. Likväl genomfördes robotskott med kortdistansmissil för att simulera ballistisk missil vilket luftförsvarsförbanden nedkämpade. Detta genomfördes i Sary-Shagan Kazakstan.
Vad avser flygvapnet så skall sex (6) besättningar för TU-95MS larmats samt lyft från Engels flygbas i Saratov oblast. Flygsträckningen som styrkan tog skall ha varit över de norra delarna av Ryssland över svår orienterad terräng. Tre (3) stycken kryssningsrobotar skall ha avfyrats vilket skall ha varit terrängföljande och anflygit på låg höjd samt träffat sina mål på övningsfältet Telemba i Sibirien.
Enligt den preliminära utvärderingen så skall samtliga ingående delar i kärnvapen triaden löst sina tilldelade uppgifter tillfyllest. Beredskapskontrollen kommer utvärderas samt en slutlig utvärdering skall delges Generalstaben 131115 avseende förbättringspotentialen hos de strategiska trupperna. Likväl så påtalade man att beredskapskontrollen visade på ett snabbt agerande hos de Ryska kärnvapenstyrkorna från det att larm kom till att ordrar effektuerades igenom organisation.
Graden av tillämpning i denna beredskapskontroll bör kunna diskuteras m h t att man t ex filmat robotskotten från ubåtarna, vilket tyder på att det varit känt i delar av organisationen att beredskapskontrollen skall genomföras m h t att man flyttat t ex fartyg till ubåtarnas uppehållsplats. Härvid kan det mycket väl kommit till kännedom för förbandschefer att en kontroll är på gång varvid rättvisande värden kan gått om intet.
Vad som dock är mycket intressant är att man väljer att öva hela kedjan samt hela kärnvapentriaden vid ett och samma begränsade tillfälle i tid. Nu gör jag bedömningen att denna övningen till del varit känt i väst för att undvika en beredskapshöjning hos t ex USA strategiska styrkor, men likväl är det ett tydligt budskap man skickar ut från Rysk sida med en sådan här övning då hela triaden övas/prövas att övningen genomförts i nära tid till Steadfast Jazz kan vara en tillfällighet eller så inte.
Slutsatser
Så här vid de sista skälvande månaderna av 2013 kan man se att President Vladimir Putins budskap som kom i Januari att beredskapskontroller skulle genomföras av de ryska väpnade styrkorna verkligen har genomförts. Att man innan 2013 bör ha genomfört beredskapskontroller av Rysslands strategiska styrkor håller jag som mycket troligt främst för att man i Ryssland ser detta som sin viktigaste ”förbandskloss”.
Två (2) av de tre genomförda beredskapskontrollerna har genomförts med 31. Robotarmén. Detta kan tyda på att antingen man har haft ett lägre stridsvärde på detta förband. Eller att man tillmäter detta förband ett större värde än de två övriga robotarméerna om en gradering skall göras sinsemellan.
Den mest intressanta beredskapskontrollen är dock den sista som genomfördes i oktober månad. Denna övade som jag tidigare nämnt hela systemet under en mycket begränsad tidsrymd samt även insats med taktiska kärnvapen övades mht utnyttjandet av SS-26 system i övningen. Att man på ett ledningsplan gör sådana här övningar över tiden är mycket troligt. Men att man väljer att genomföra skarpa robotskott med samtliga system ingående i kärnvapentriaden samtidigt tillhör ejvanligheterna.
Att man inte reagerat på detta i massmedia är återigen konstigt mht att hela kärnvapentriaden prövades, nu har vi ju under 2013 sett ett antal övningar som ej rönt någon större uppmärksamhet i svensk massmedia vilket ur mitt förmenade borde ha gjort det mht övningarnas karaktär. Dock brukar kärnvapen alltid ha en tydlig negativ klang i svensk media så det är mycket konstigt att denna övning ej berörts för den var exceptionell.
Varför har man då valt att göra det. Dels kan det bero på att man håller på att införa ett nytt ledningssystem för de strategiska förbanden och man valt att utnyttja en beredskapskontroll med skarpa robotskjutningar för att erhålla adekvat data för att kunna utvärdera funktionaliteten hos systemet. Dels kan det vara en klassisk rysk maktdemonstration. Jag lutar mest åt det förstnämnda alternativet, dock så sammanföll beredskapskontrollen lite väl otroligt i tid för att inte vara ett försök till en mindre maktdemonstration också m h t Steadfast Jazz 2013.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ESA 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)
Sage Journals 1

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]

Mikael Oscarsson (Kd): ”Dåligt att inte den största förändringen på 100 år var förberedd”

Serien med intervjuer av partiernas försvarspolitiska talespersoner i samband med deras riksting (motsv.) fortsätter idag med Mikael Oscarsson (Kd). Nästa helg med statsrådet Karin Enström m a a den här helgens partistämma för moderaterna. – Vad är kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik? Först vill jag slå fast att för Kristdemokraterna är försvarsfrågorna inget särintresse, det är […]

Riktad opinionsbildning?

Sammanfattning

Bedömt så genomförs det i Ryssland en riktad opinionsbildning från dels delar av den Ryska statsledningen dels intressegrupperingar i Ryssland som tjänar på att ha en vis grad av spänningar mellan Ryssland och andra länder. Väst i form av USA och EU har tappat initiativet i Ryssland för att kunna motverka dessa strömningar främst pga införandet av den s k ”agentlagen”. Där bl a NGO och andra intressegruppers arbete försvåras markant. Den riktade opinionsbildningen bör noggrant följas m h t den ger strömningar inom landet som lätt kan vändas i någon riktning vid ett förändrat säkerhetspolitiskt läge och därmed mobilisera Rysslands moraliska styrka mot ett gemensamt mål d v s en yttre fiende.
Analys
RIA Novosti delgav 131011 resultat från Levada Center senaste opinionsundersökning rörande de Ryska medborgarnas syn på Väst och då främst de Förenta Staterna och den Europeiska Unionen. Siffrorna i denna opinionsundersökning är allt annat än en munter syn att ta del av.
Till saken hör att Levada Center anses vara det mest opartiska undersökningsinstitutet i Ryssland just nu. Att det då är de som delger nedanstående siffrorna som vi kommer ta del av gör hela rapporteringen än mer anmärkningsvärd. Således bör dessa opinionssiffror tas på allvar och inte negligeras som någon form av riktad informationsspridning.
Undersökningen genomfördes mellan den 20 och 24 September 2013. 1601 individer tillfrågades över 18 års ålder på 130 platser inom 45 regioner av Ryssland. Den statistiska felmarginalen skall enligt Levada Center vara 3.4%
Vad avser Förenta staterna har andelen som har en mycket positiv inställning gått från 12% 1997 till 3% 2013. Andelen som har en mycket negativ inställning ökat från 7% 1997 till 13% 2013. Likväl har andelen som har en dålig inställning ökat från 12% 1997 till 36% 2013.

Vad avser den Europeiska unionen så har andelen som en mycket positiv inställning till unionen har sjunkit från 9% 2003 till 4% 2013. Andelen som har en mycket dålig syn på unionen har ökat från 2% 2003 till 5% 2013. Likväl har andelen som har en generellt dålig inställning till unionen gått från 9% 2003 till 24% 2013.

Intressant att notera är att den rådande konflikten till Ukraina ej har påverkat den allmänna opinionen mot landet än, 2002 hade 7% mycket dålig inställning, medan 2013 hade enbart 3% det. Dock så är inställningen till Georgien fortfarande mycket dålig, i oktober 2002 hade 51% en mycket dålig inställning fortfarande 2013 har 43% dock inte närheten av 2008 års notering med 75%.

Levada Center ställde även ett antal fördjupningsfrågor rörande Ryssarnas inställning till USA. På frågan om vilken roll USA har i att påverka i världen så ansåg 10% att påverkan skedde i en positiv riktning medan hela 50% ansåg att påverkan skedde i en negativ riktning. Ett antal påståendes ställdes även t ex USA försöker få andra länder att följa internationella lagar men följder dem ibland inte själv, på detta höll 71% med av de tillfrågade.
Än mer intressant är rapporteringen som Rysslands Offentliga Opinions Undersöknings Centrum (VTsIOM) kom med under denna vecka. Där hela 46% av de tillfrågade trodde att ett nytt kallt krig scenario var möjligt. Dock så ansåg 48% att det var omöjligt. Således tror nästan varannan Rysk medborgare enligt denna undersökning att ett nytt kallt krig kan vara antågande. VTsIOM hade tillfrågat 1,600 personer i 130 städer över hela Ryssland och den statistiska felmarginalen är under 3,4%.
Men dessa siffror är det tydligt att västländerna som helhet har misslyckats i Ryssland att förmedla en positiv bild kring sig. Dels beror detta bedömt till del på de nyinrättade s k ”agentlagarna” som omöjliggör till del västlig påverkan genom s k ”soft power” i Ryssland. Dels beror detta även bedömt på en djupt rotad generell misstro mot väst och då USA i synnerhet som finns i den Ryska kulturen sedan Sovjettiden.
Men den intressanta frågan som uppstår, är varför är statistiken så tydlig? Varför har Ryssland en avog inställning dels mot USA dels mot den Europeiska Unionen och därmed indirekt även de länder som är anslutna till unionen? Denna fråga är definitivt inte lätt att besvara men till del kan svaren finnas i den ordinarie Ryska nyhetsrapporteringen.

Nedan kommer jag ta några exempel på uttalanden från det första halvåret av 2013. Samtliga uttalanden finns på Engelska under källor, för att de ej ryskspråkiga skall kunna ta del av dem. Går man på Ryska källor så kan man finna betydligt fler uttalanden.
Det första uttalandet i Januari i år kommer från Vice Premiärminister Dmitry Rogozin, då han på Twitter skrev ”Skaka borgare! Ni är färdiga!” rörande sjösättningen av den strategiska robotubåten Yury Dolgoruky. Uttalandet i sig kan te sig harmlöst men anspelningen på borgare kommer från Sovjeteran och åsyftar då väst och de kapitalistiska staterna. Retoriken är tydlig, samt vilken del av världen som ses som en presumtiv motståndare.
Likväl faller President Vladimir Putin uttalande från Februari 2013 in under ramen att måla upp ett yttre hot, ”Försök görs för att välta den strategiska balansen”, ”Den geopolitiska dynamiken kräver en snabb och avvägd handling, de ryska väpnade styrkorna måste nå en högre förmåga inom de nästa tre (3) till fem (5) åren”.
Rysslands President Vladimir Putin uttalade sig i Mars 2013 kring upprustningen av de Ryska Väpnande Styrkorna, ”Vi kommer aldrig få en annan historisk möjlighet som vi har nu att höja vår försvarsförmåga i tid…Imorgon kommer vi inte ha dessa medel och tiden kommer vara förlorad”. President Putin uttalar inget specifikt om motståndare i detta uttalande, men uttalandet i sig är tydligt att man själv anser sig rusta mot klockan för man ser någon form av hotbild framför sig.
Vice Premiärminister Dmitry Rogozin uttalade sig i April 2013 under rubriken ”Ryssland måste vara beredd att möta militära hot” på RIA Novosti. Han sa bl a ”Eskaleringen som leder fram till dagens moderna krig sker mycket snabbare än tidigare. Därav kan vi inte ha en långsam respons i händelse av en säkerhetspolitisk kris”. Uttalandet är kopplat till att Rogozin anser att den Ryska försvarsindustrin strikt måste följa den mobiliserings- och krigsplanering som satts upp.
Ett annat exempel är när Premiärminister Dmitry Medvedev uttalar sig i Maj 2013 till den Ryska Försvarsindustrin och säger att Ryssland måste ha överlägsna vapensystem mot dess västliga motparter. Med detta uttalande säger man tydligt att dels vapensystemen måste vara bättre än de som finns i väst dels indirekt att det är västländer man förutsätter möta på stridsfältet.
Likväl är Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande ifrån Juni 2013 anmärkningsvärt, fritt översatt, ”NATO har en militär potential som i vissa fall kan tänkas utnyttjas mot vårt land”. Detta uttalande gjorde Medvedev vid ett möte i Kirkenäs. Återigen här gör man klart från officiell nivå att NATO är motståndaren och om det blir krig kan det bli mot NATO. Sveriges Utrikesminister Carl Bildt befann sig bredvid Medvedev när han gjorde detta uttalande
Rysslands vice Försvarsminister Anatoly Antonov gjorde ett uttalande i Juli 2013 kring Steadfast Jazz, ”Jag kan inte dölja faktumet att Försvarsministern blev konfunderad av det uttalade målet med övningen, som föreskriver en tillämpning av Artikel 5 i Washington-fördraget och att den utlöses som en reaktion på ett angrepp mot Polen. Detta är en övning i kalla kriget anda”.
Tydligt med dessa uttalanden från första halvåret 2013, blir att man antingenfrån den politiska ledningen ser en tydlig hotbild tona upp sig runt Ryssland. Riktningen kan vara oklar utifrån uttalandena, men i huvudsak är det bedömt två riktningar man ser om man kopplar det till styrkepositioneringarna det är från Väst och från Öst m h t styrkekorrelationen i MD V och MD Ö. Likväl kan det vara ett sätt från statsledningen att fokusera medborgarnas intresse från Rysslands inrikespolitiska frågor mot en yttre hotbild för att möjliggöra kontroversiella lagstiftningar såsom de s k ”agentlagarna”, ”HBQT-lagarna” o dyl.
Foreign Military Studies Office (FMSO) tidskrift Operational Enviroment Watch beskriver mycket bra i dess oktober utgåva 2013 hur makthavarna i Kreml utnyttjar massmedia för att sprida ur deras perspektiv negativa budskap mot USA. Likväl blir ett budskap som är riktat mot USA indirekt även riktat mot övriga västländer i och med att dessa anses vara en enhet.
FMSO påtalar även hur Rysk massmedia som oftast belyser nyheter från USA med främst en negativ vinkling. Detta tar sig i uttryck i allt i form av traditionell nyhetsrapportering, dokumentärer, filmer och på internet där fler och fler Ryssar börjar söka efter information. Vad som även är intressant är att de påtalar att i mångt och mycket är det renodlade konspirationsteorier som florerar på internet.
Likväl beskriver man hur s k experter hittar på fakta för att passa den gällande agendan och låter dessa börja florera inom massmedia för att projicera en specifik bild rörande antingen en händelse eller USA som helhet. Samt att mer eller mindre allt ont som sker i Ryssland har någon form av ursprung och anknytning till USA eller andra västliga makter såsom t ex bankkrisen 1998.
Med dels FMSO studier kring retoriken och mediabilden som förmedlas om USA i ryska medier dels de uttalanden som vi sett ovan. Framträder en tydlig bild hur de ryska makthavarna försöker projicera en tydlig bild av att det finns yttre hot mot Ryssland. Den bild som även framträder är att det är främst från Väst hotet kommer. Att då ryska medborgare ser en tydlig hotbild runt sig och tror att man kan vara på väg in mot ett nytt kallt krig är inte konstigt mht att retoriken från de ledande politikerna är sådan.
Likväl publicerade FMSO en mycket intressant artikel i sin Juni utgåva 2013, där man beskriver hur Ryssland bedömt agerar för att motverka s k ”soft power” och vilka strategier man tar till. Vissa av dessa strategier är mycket tydliga och med ovanstående fakta blir de än mer tydliga, satt i perspektivet att det handlar om att minska västliga inflytanden i Ryssland.
För att motstå ”soft power” föreslås det att man utnyttjar fem stycken strategier. Den första är att man måste ha en hög vaksamhet mot öppna och dolda hot mot den egna nationen, samt att samhället skall vara medveten om vilket hot som finns mot det. Det andra är att man måste ha kontroll över media och sociala nätverk såsom religiösa ledare m m för att kunna sprida sin egen bild. Det tredje är att man måste ha en tydlig informationsstrategi för att kunna kontrollera informationsflödet ut till landet. Det fjärde är att man måste informera befolkningen om de yttre krafterna som försöker omkullkasta Ryssland och slutligen det femte är att man måste bibehålla samhället positiv till den egna ledningen så att det ej bildas en opposition mot tagna beslut och rådande situation.
Genomför man då t ex riktad informationsspridning i Ryssland, utan tvekan sker detta. T ex finns det exempel där rysk media har utpekat oppositionella i Ryssland som tjänare av väst och att man därmed går dess ärenden och att dessa bör ses som landsförrädare. Ett annat exempel är skede under vecka V341 när en Rysk Tv kanal sände en dokumentär med en föraktfull inställning till den litauiska kampen för frihet, samt de tragiska händelserna i Vilnius den 13 januari 1991. Likväl finns det vaga uppgifter om att informationsoperationer skall ha genomförts mot Lituaen i samband med Zapad’13 där man beskrivit att Litauen är en gammal region till Vitryssland.
Således så kommer man till innebörden att Ryssland utnyttjar sin massmedia att genomföra riktad informationsspridning för att passa de i ledande positioner. Detta är i sig allvarligt, men som vi kommer se längre ned i slutsatserna så kan det få än mer allvarliga konsekvenser. Likväl måste man ställa sig frågan om dessa riktade insatser når någon framgång, Levada Center delgav i Juli 2013 intressant statistik som kan tyda på det.
Undersökningen genomfördes 6-10 juni 2013 med ett representativt urval av den allryska stads-och landsbygdsbefolkning på 1601 personer i åldern 18 år och äldre i 130 orter från 45 regioner i landet. Den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,4%.

På frågan om Ryssland behöver en stark ledare som kan skapa ordning, även till priset av att upphäva valet och genomdriva begränsningar av yttrandefriheten så instämmer helt 39% samt 36% instämmer. På frågan om västerländsk kultur har en negativ inverkan på det ryska samhället instämmer 24% helt medan 41% instämmer. På frågan att man måste satsa mer på de väpnade styrkorna även om det är på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen instämde 12% helt och 34% instämmer.
Således kan vi se att bedömt lyckas man med sina ansträngningar att hålla ett grepp om det Ryska folket genom att måla upp en bild av ett yttre hot som finns. Det finns skillnader mellan åren som pekar på en nedgång, men då skall man ha klart för sig att nu har den s k ”agentlagen” börjat gälla och man tillämpar den relativt fullt ut i Ryssland. Detta gör att den kanske nedåtgående trenden blir mer uppåtgående igen där man ser väst som en yttre fiende.
Slutsatser
Bedömt så genomförs över tiden i Ryssland en riktad informationskampanj mot den egna befolkningen i syfte att lägga fokus på andra ting än den egna inrikespolitiken samt att skapa en känsla om hot mot den nationella identiteten. Graden av tillämpning av denna informationskampanj varierar bedömt utifrån vilka utrikespolitiska motsättningar Ryssland har med väst.
Bedömt kan det även vara ett sätt att motivera den nuvarande rustningspolitiken för den egna befolkningen samt därmed även överföra ekonomiska medel till det militärindustriellakomplexet. Vilket möjliggör att man kan nå egen ekonomisk vinning på den nuvarande rustningen m h t att många av de ledande politikerna har positioner inom dessa bolag.
Vad som måste ses som än allvarligare är att denna informationskampanj som verkar genomföras över tiden, mycket väl kan utnyttjas för att rikta befolkningens moraliska styrka mot en riktning. Detta innebär att man lätt kan vända folket mot någon nation eller sak fråga och få medhåll i den. Det kan t ex vara i frågan om frihandelsavtal som berör Moldavien och Ukraina eller de Baltiska staterna.
Bedömt kommer vi under hösten se en ökad grad av informationskampanj inom de ryska medierna dels på grund av det frihandelsavtal som skall tecknas i November mellan EU och ett antal Östeuropeiska länder som alla ligger inom Rysslands intressesfär. Dels på grund av NATO övning med NRF (Nato Response Force) under övningsnamnet Steadfast Jazz.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FMSO 1, 2, (Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, (Engelska)
Russia Today 1 (Engelska)
Levada Center 1, 2, 3 (Ryska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3(Engelska)

FM materielanskaffning – Del 2 – Armén

Pansarterrängbil 360 Foto: Försvarsmakten


Följande information är uteslutande baserat på Försvarsmaktens öppna dokument rörande  materielförsörjning, regleringsbrev samt budgetunderlag. Materielplanen omfattar perioden 2014-2021 och revideras årligen. Efter att föregående års materielplan har reviderats så har materielprojekt både försvunnit och tillkommit. Försvarsmaktens redovisar inte förändringar utan enbart aktuell plan. I detta inlägg kommer jag att avhandla materiel till armén samt även försöka redovisa förändringar jämfört med föregående års plan.

Allmänt

I Försvarsmaktens underlag presenteras ej anskaffningar som är av hemlig karaktär. Inte heller redovisas anskaffning som kommer att genomföras genom att FMV utlöser redan upphandlade optioner eller genom avrop inom ram för redan upphandlade ramavtal. Kostnaderna som redovisas här nedan är den högst angivna i kostnadsspannet för varje projekt. Detta för att kunna göra relevanta jämförelser i kommande delar.

Alla uppgifter är hämtade från Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks öppna dokument.

Materielprojekt som är strukna jämfört med föregående års plan

Uppgifterna baseras på en jämförelse mellan föregående års materielplan och nu gällande plan, vilket utgör den enda öppna spårbarheten kopplat till varje enskilt projekt. I planerad anskaffning avseende materiel till armén är nedanstående materiel struken alternativt förskjuten till perioden bortom 2021.
  •  Omsättning av lätt ammunitionsröjningsrobot vilket omfattade 40 st lätt amröjrobot samt 20 st amröj-röntgenutrustning som var planerad att anskaffas 2018 med leverans 2019-2020 till en bedömd kostnad av max 200 miljoner kronor.
  • Anskaffning av specialfordon för tung last vilket omfattade fordon som skulle kunna transportera otymplig materiel upp till 50 ton. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016 till en bedömd kostnad av max 60 miljoner kronor.
  • Omsättning av IED-fordon omfattade en omsättning av 10 st insatsfordon med min och skyddsförmåga liknande de fordon som redan finns i insatsorganisationen. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016-2018 till en bedömd kostnad av max 70 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning soldat vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade 1000 st av vardera bildförstärkare, laserpekare/vapenlampa samt satser märkutrustning IR. Den förstnämnda batchen omfattade 1500 av varje produkt. Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2016 med leverans 2017-2019 till en bedömd kostnad av max 105 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning grupp/pluton vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade
    • 200 st lätta IRV-sikten
    • 200 st medeltunga IRV-sikten
    • 60 st IRV-obsutr.
    • 150 st skottställningsutrustningar
    • 3 omgångar prov & försök materiel.
      • Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2018 med leverans 2019-2021 till en bedömd kostnad av max 325 miljoner kronor. 


Nytillkomna projekt i årets materielplan

Armén har i årets materielplan fått in ett större antal nya materielprojekt som ej fanns med i föregående plan.
Det enskilt största, och kanske viktigaste är att anskaffning av en ny medelräckviddig luftvärnsrobot som ersättare för den antika Robot 97 Hawk (50-talsprodukt) äntligen kommit in i planen. Detta är kanske ett av de enskilt viktigaste materielprojekten i hela den reviderade materielplanen, och något som direkt eller indirekt påverkar hela Försvarsmakten. Det finns dock smolk även i den här bägaren då det framgår att systemet inte ska anskaffas till båda de nuvarande lv-bataljonerna utan enbart till ”minst en bataljon”. Kostnaden bedöms till max 3 miljarder kronor. Kontrakt under  2016 och leverans i perioden 2018-2023.
Ett annat relativt stort projekt som tillkommit är anskaffning av broläggare utgående från Strv 121 chassi. 1x26m bro samt 2x14m bro skall ingå till respektive broläggare. Hur många broläggare som omfattas av projektet framgår ej. Kostnaden är uppskattad till 400 miljoner och kontrakt skall tecknas under 2015 med leverans under perioden 2016-2018.
Ett annat mindre projekt som tillkommit är omsättning av mini-UAV till en kostnad av 70 miljoner med planerad beställning 2017 och leverans under 2019. Vilken UAV som ska omsättas framgår ej, men bedömt är det SUAV Falken som i dag är anskaffad i 48 st exemplar som ska omsättas.
I övrigt har man gjort stora satsningar på övningsmateriel till skjutbanor m.m. inkluderat ett antal fasta och mobila gruppträningsanläggningar, mobila skjutbanor, fallmål till målsystem 2010 ska anskaffas. Utöver detta ska även BT-systemet (BT46) omsättas. Allt samman till en kostnad om max 200 miljoner kronor. Även en renovering av Ksp 58 har tillkommit i planen.

Övriga planerade anskaffningar som kräver regeringsbeslut

Armén har utöver ovanstående förändringar i planen ett stort antal projekt som kräver regeringsbeslut, något som krävs för all materielanskaffning för projekt som överstiger 200 miljoner kronor. Enligt källor som arbetar med detta dagligen vid en annan myndighet så har det visat sig att denna styrning från riksdagen har satt så många käppar i hjulet, framför allt genom att det försenat så många materielprojekt, att man tvingats till genvägar som inneburit att man delat upp vissa projekt för att komma under den ekonomiska gränsen. Detta har i sin tur inneburit ökade kostnader på grund av mindre volymer. Ett typexempel på hur byråkratin hämmar rationell anskaffning.   
Ett av de mer kända planerade anskaffningarna är den stora ”satsningen” på att renovera ett antal stridsvagnar, som i praktiken blev en halvering av stridsvagnsbeståndet till kostnaden av 1000 miljoner i det projekt som benämns RENO Strv 122 steg 1 och 2, ett projekt som blev väldigt omtalat då Cecilia Widegren presenterade denna satsning. Beslutet fattades av regeringen den 16 maj innevarande år.

Ett annat projekt som regeringen inte fattat beslut om ännu är det näst mest kostsamma i materielplanen Det handlar om renoveringen av ett antal stridsfordon 90. Detta projekt benämns RENO Strf 90 Steg 1 och 2 har en prislapp på hela 2200 miljoner kronor vilket innebär att 365 st stridsfordon 90 kommer att renoveras. Detta innebär ånyo en kraftfull reducering i numerär av de totalt 549 vagnar som Försvarsmakten förfogar över i dag. Det skulle innebära att endast 66% av beståndet renoveras. Beställning av denna renovering planeras att läggas nästa år. Utöver detta tillkommer Anskaffning av ledningssytemet SLB till dessa stridsvagnar och stridsfordon till ytterligare en kostnad av 300 miljoner.

Andra kostsamma planerade materielprojekt som kräver framtida regeringsbelsut.

  • Omsättning av 100 stycken (finns i dag 380 st) patrullbilar TGB 16 ”Galten” till en kostnad av 500 miljoner.
  • Omsättning av 80 stycken splitterskyddade rullflakterrängbilar till kostnaden 450 miljoner
  • Anskaffning av 25.000 eldhandvapen som ersättare för vissa vapen i Ak5-familjen samt Ak4B till kostnaden 450 miljoner.
  • Anskaffning av ledningsmoduler för lätta fordon till kostnaden 200 miljoner.
  • Fortsatt fordonsomsättning i hemvärdet till kostnaden 220 miljoner.
  • Omsättning av APF sambandsplattform till kostanden 200 miljoner.

Utöver detta finns en stor mängd projekt som understiger 200 miljoner kronor. Dessa redovisas inte här.

Övriga projekt under anskaffning och avveckling

Utöver redovisade projekt finns ett antal där upphandling, projektering, tillverkning eller leverans pågår. Dessa projekt återfinns ej i liggande materielplan då ekonomiska medel redan är avsatta och där regeringen redan fattat beslut. De större projekten är.

  • Korträckviddig lv-robot – Rb 98
  • Splitterskyddad bandvagn – Bv 410 (100 st)
  • Artillerisystem – Archer (24 st)
  • Splitterskyddade hjulfordon – Pansarterrängbil 360 (113 st) 

Samtidigt som anskaffning sker pågår också avveckling av andra system utan ersättare. En av de viktigare som bör nämnas är avvecklingen av pansavärnsroboten 56B Bill. Vidare reduceras antalet bandvagnar och viss annan materiel.

Slutsatser

Arméns planerade materielanskaffning för perioden 2014-2012 uppgår till totalt 9708 miljoner kronor (9,7 miljarder). Då har man förvisso ”trollat bort” materiel som placerats under kategorierna ledning och logistik, något jag avser återkomma till i ett kommande inlägg. Materielanskaffning som är hemlig redovisas ej i materielplanen varför ett visst mörkertal rörande siffrorna möjligen kan förekomma.

9,7 miljarder kronor kan tyckas vara mycket pengar beroende på vilket synsätt man har. men i själva verket är det inte i närheten av vad som skulle krävas för att utrusta beställd insatsorganisation IO14. I Försvarsmaktens perspektivstudie har man nu svart på vitt klargjort att IO14 inte kan förverkligas med nuvarande anslagsnivå, men ännu har ingen politiker reagerat på dessa fakta.

Hur mycket ökad försvarsförmåga får vi då för dessa 9,7 miljarder kronor?

Min bedömning av läget är att vi tråkigt nog inte alls ökar försvarsförmågan med dessa miljardinvesteringar, jag vill till och med gå så långt att jag påstår att försvarsförmågan i flera fall reduceras, och i bästa fall enbart vidmakthåller förmågan på nuvarande låga nivå. Endast två av ovanstående projekt ökar försvarsförmågan jämfört med nuvarande nivå enligt min bedömning.

Dessa påståenden kräver givetvis en förklaring.

De projekt som bedöms kommer att öka försvarsförmågan är primärt anskaffningen av ett nytt medelräckviddigt luftvärnsrobotsystem som ersättare till Rb 97 Hawk. Detta är även den mest kritiska förmågan i dag. Dessvärre avser anskaffningen enbart materiel till en (1) av nuvarande två lv-bataljoner. Vilket på sikt innebär reducerad förmåga då Hawk totalavvecklas. Systemet kommer att kompletteras med det kortäckviddiga systemet som bygger på flygvapnets IR-robot IRIS-T. Bedömningen är att detta kommer att innebära smalare med färre eldenheter men däremot vassare med modern teknik. Men när det kommer till luftvärn så är numerär också kvalité, något som ej kan förringas.

Anskaffning av brobandvagnar för att förbättra arméns broläggningförmåga får också ses som en viss förmågeökning, även om numerären är liten. I övrigt handlar mer eller mindre samtliga övriga projekt att man omsätter gammal materiel till ny av olika anledningar. Det kan vara av anledningar som personsäkerhet, ökade driftskostnader p.g.a. åldersigen materiel eller att det helt enkelt saknas reservdelar. I andra fall renoverar man enbart befintlig materiel.

Antalet artilleripjäser halveras jämfört med tidigare numerär (som redan då var i minsta laget) samtidigt som de förvisso blir betydligt bättre än sin föregångare tillsammans med förbättrad ammunition (excalibur).

Vi kan också de tecken på att det är först nu ”långtbortistandoktrinen” slår igenom materiellt när de splitterskyddade hjulfordonen Patgb 360 levereras till P7. Ett fordon som primärt var tänkt att nyttjas vid internationella insatser. När nu omvärldsläget förändras och det nationella försvaret åter igen prioriteras kommer dessa hjulfordon möjligen att begränsade förmågan jämfört med banddrivna stridsfordon anpassade för svensk terräng?

Sammanfattning

Symtomatiskt för många projekt i liggande materielplan för armén är att den totala numerären minskar då endast delmängder av totalen omsätts alternativt renoveras. Detta innebär i praktiken att förmågan på sikt kommer att reduceras. Det är framför allt på grund av den sistnämnda faktorn jag vill påstå att miljardsatsningar på dessa projekt i praktiken kan leda till reducerad försvarsförmåga sett över en längre tid hur konstigt det än kan låta.

För arméns del handlar materielplanen primärt om att hålla liv i det som redan finns. Anskaffningarna kommer i väldigt liten del att förbättra förmågan. Inte inom något område kommer numerären att ökas. Om den politiska ambition är att uppnå ”en-veckasförsvaret” kommer det att krävas ett kraftigt utökat försvarsanslag.  

Tidigare delar i serien:
Del 1 – Inledning

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Zapad’13

Denna analys kommer främst beröra de Ryska stridskrafternas deltagande i övning Zapad’13. Anledningen till denna begränsning är främst av storlekskaraktär analysen består av tio (10) stycken A4 sidor. Skulle även de Vitryska stridskrafterna berörts mer ingående än vad de gör just nu så skulle analysen svält och därav blivit för stor för att vara ett blogginlägg. Likt tidigare analyser bygger denna enbart öppna källor och har ingen anknytning med Försvarsmakten eller annan statlig eller icke statlig verksamhet. Således detta är mina egna bedömningar kring vad som genomförts. Med hänsyn till omfattningen av inlägget är det fullt möjligt att felaktigheter kan ha smygit sig in någonstans.
Analys
Allmänt.Övning Zapad’13 genomfördes mellan den 20 och 26 September 2013. Det officiella övningsscenariot har varit att Vitryssland är utsatt för infiltration av extremistgrupper med syftet att genomföra terroraktioner samt destabilisera situationen i Vitryssland. Extremistgrupperna får stöd i form av transporter, vapen och annan militär utrustning av en extern aktör. För att stabilisera situationen i Vitryssland väljer Ryssland att utnyttja sina väpnade styrkor för att förhindra fortsatt infiltration och att nedkämpa extremistgrupperna. Således det man säger är att man har övat mot en irreguljär motståndare liknande det Ryssland själv gör i Tjetjenien eller vad väst gör i Afghanistan. Vad vi i väst kallar upprorsbekämpning d v s COIN (Counterinsurgency)
Det som sas först var att övning Zapad’13 skulle genomföras på fem stycken platser i både Ryssland och Vitryssland. I Vitryssland har man övat vid Brestskom, Gozhskom och Obuz-Lesnovskom. I Ryssland har man övat vid Khmelovka och Pravdinskiyi Kaliningrad Oblast. Därefter tillkom övningar inom Leningradoch Pskov regionen i övningen. Bedömt kan man även påräkna att övningarna som Norra Flottan har genomfört i Barents hav samt Karahavet och vid Mellanhalvön som övningsområde för Zapad’13 trots att man sagt att dessa övningar ej ingått vilket mantidigare sa skulle ingå. Således har man övat över stora delar av MD V yta som angränsar mot väst. Det enda område som inte berörts i någon större utsträckning av Zapad’13 är Finland dock så berördes de kraftigare under Zapad’09. Huvuddelen av koncentrationen av styrkorna har varit mot dels Baltikum dels Polen. En mindre del har varit mot Norge.

Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13.

Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).

Enligt Krasnaja Zvezda skall antalet deltagande i Vitryssland och Ryssland i övning Zapad’13 bestått av över 22,000 soldater, 450 pansarskyttefordon, 80 stridsvagnar, 50 artilleripjäser, 90 luftfarkoster (helikoptrar och flygplan) samt 10 fartyg ur Östersjöflottan. Därefter bör man lägga till Norra Flottans övning som omfattade 2,500 soldater och sjömän samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon av olika slag. Samt inrikesministeriet initiala deltagande med 20,000 man. Detta ger en total numerär på deltagandet i övning Zapad’13 på 44,500 man. Väl över de först annonserade 12,900 soldaterna. Även om man tar bort Norra Flottan så har man en numerär på cirka 42,000 man.
På övningens sista dag följde dels Rysslands President Vladimir Putin dels Vitrysslands President Alexander Lukashenko övningen. President Putin har även uttalat sig om övningen. Han säger att övningen har visat att Ryska och Vitryska förband kan lösa uppgifter tillsammans och att man är på god väg att uppnå fullständigt interoperabilitet.
En annan viktig del i övningen har dels varit att pröva ny utrustning för de väpnade styrkorna. Detta har varierat ifrån sambandssystem till obemannade flygande farkoster (UAV). Delshar även det integrerade ledningssystemet för Ryssland samt Vitryssland prövats men även de väpnade styrkornas ledningssystem. Försvarsministern Sergei Shoigu påtalade innan övningen att ledningssystems egentliga funktionalitet endast kan prövas under större övningar för att få ett korrekt värde på dem.
Förberedelser.De första tågen med Ryska förband anlände till Vitryssland den 130903. De Ryska förbanden ilastade vid dels Moskva delsvid Nizhny Novgorod. Totalt flyttades 2,520 ryska soldater via järnväg och det omfattade tjugo (20) stycken tågset för att förflytta förbandens utrustning till Vitryssland. Förbanden som flyttades med tåg från Ryssland till Vitryssland var delar ur 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamandivisionen) samt delar ur 9. Mekaniserade brigaden och ledningsdelar ur 20. Armén. Förbanden flyttades till övningsfälten vid Brest och Gozhsky vilket kom att utgöra utgångsläge för övningen för förbanden.
I andra riktningen förflyttades delar ur 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden från Vitebsk i Vitryssland till Leningrad regionen i Ryssland. Både förbanden ses som specialförband i Vitryssland. Väl på plats erhölls grundläggande utbildning för att kunna lasta och förflytta sig med landstigningsfartyg. Förbanden kom att ilasta landstigningsfartyg den 130912 för att genomföra en två dagars förflyttning över Östersjön till Kaliningrad Oblast.
När väl de Ryska och Vitryska förbanden var på plats inom respektive övningsregion kom förövning att genomföras. Till exempel 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden kom att genomföra förövning i transport med svävare för att kunna deltaga fullt ut i övningen i ett senare skede. Likväl har artilleriförband i Vitryssland övat indirekt bekämpning för att kunna deltaga fullt ut i övningen när den väl startar.
Som ett led i förberedelseskedet genomfördes med början från 130917 en beredskapskontroll av inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man mobiliserade skall ha uppgått till ca 20,000 soldater med tillhörande materiel. Den uppgift inrikestrupperna löste inom ramen för Zapad’13 var att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa.
Likväl kom man under förberedelseskedet att utvärdera Transportministeriet samt Energiministeriets förfaranden under tilltransporten av förbanden till Vitryssland från Ryssland. Detta för att kunna effektivisera arbetet samt förbättra transporter o dyl i händelse av en väpnad konflikt. Man gick även igenom planer o dyl.
Två saker sticker ut främst i förberedelseskedet av övning Zapad. Den första som sticker ut är att man från Vitryskt och Ryskt håll väljer att använda 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden som marininfanteri. Detta tyder på dels en förmågehöjning av de Vitryska förbanden dels ger det Ryssland en förmågehöjning i Östersjöregionen inom ramen för CSTO i och med att det enbart är 336. Marininfanteribrigaden som räknas som renodlat marininfanteri. Detta ger att man nu har ökat sin förmåga att genomföra amfibiska operationer i Östersjön.
Den andra saken som sticker ut markant är beredskapskontrollen av inrikesministeriets trupper. Känt sedan tidigare är att dessa förband har främst två uppgifter i händelse av krig. Dels att skydda mobiliseringen av de väpnade styrkorna i det initiala skedet av en konflikt delsskydda det s k bakre området i händelse av krig. Detta är det område där logistik-, stabsförband m m kommer vara grupperad. Det man främst skall agera mot är jägar- och specialförband dvs vara vad som i svensk nomenklatur benämns antijägarförband. Dessa förbandstyper kategoriseras i två slag delsmer konventionella som främst agerar larmstyrka delsde som med hjälp av tekniska och biologiska sensorer (hund) aktivt söker och nedkämpar jägar- och specialförband. Att man väljer att öva dessa förband och det förförandet tyder på tvåsaker antingen övade man för det initiala agerandet i händelse av en konflikt eller det senare skedet av en konflikt.
Marinen.Ur Östersjöflottan skall tio (10) större fartyg deltagit enligt uppgift. Följande fartyg omnämnts som deltagande i övningen, Kaliningrad, Georgiy Pobedonosets (Ropucha I), Azov, Korolev (Ropucha II) och Mordoviya (Zubr). Likväl har följande andra fartyg deltagit Jagaren Nastojtjivyj(Projekt 956) och korvetterna Boikiy, Soobrazitelnyyoch Steregushchiy (Projekt 20380).
Östersjöflottan har bl a övat manövrering i förband, likväl har man övat sambandstjänst samt åtgärder vid skadatskepp. Likväl har Östersjöflottans ytstridsfartyg övat sjömålsbekämpning dels med sjömålsrobotar dels med fartygsartilleri för att bekämpa en irreguljär motståndare som försöker landsätta personal på kust. Enligt uppgift skall den irreguljära motståndarens fartyg ej kunnat nå kusten utan nedkämpats på avstånd av 10 km från den.
Vid genomförandet av landstigningen den 130926 i Kaliningrad så understödde samtliga deltagande ytstridsfartyg samtliga deltagande landstigningsfartygs landstigning. Understödet genomfördes genom artilleribekämpning av markmål från fartygen. Likväl utnyttjades landstigningsfartygens egen beväpning för att nedkämpa markmål i anslutning till landstigningsområdet.
Landstigningarna genomfördes dels av Ryska marininfanteriet som genomfört landstigningsövningar med landstigningsfartyg dels de Vitryska styrkorna har utnyttjat svävare för att genomföra landstigning. De landstigningar som delsdet Ryska marininfanteriet genomfört dels de Vitryska specialförbanden genomfört syftade till att enligt den officiella rapportering att nedkämpa terrorister som belägrat samhällen. De Vitryska och Ryska trupperna som landsteg genomförde således strid i bebyggelse övningar efter landstigningarna och nedkämpade terrorister. Enkomt för detta så hade man upprättat bebyggelse med ca 50 byggnader av olika sort för att kunna öva detta fördelat på två områden.
Norra flottanhar varit indelad i fem (5) stycken uppdragsanpassade sjöstyrkor med olika typer fartyg (ytstridsfartyg och ubåtar) utifrån givna uppgifter. Övningarna har genomförts delsi Barents hav dels i Karahavet. Totalt har 2,500 soldater och sjömän övats samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon deltagit i Norra flottans övningar. Stundtals har Norra flottan genomfört sina övningar under mycket svåra förhållanden med vindstyrkor upp till 18 m/s och hård sjö.
En intressant sak i Norra Flottans övning är att hangarfartyget Admiral Kuznetsovkom att utlöpa 130919 från Severomorsk. Fartyget skall deltaga i Norra flottans övningar i Barents hav området. Den 130921 kom ytterligare 20 ytstridsfartyg samt ubåtar utlöpa för att förflytta sig till sina respektive övningsområden. Under sin förflyttning till sina respektive övningsområden kommer fartygen öva sambandstjänst, luftförsvar samt ubåtsjakt.
Norra Flottan har bl a genomfört ubåtsjaktövningar dels med de två stora ubåtsjaktfartygen Severomorskoch Admiral Levchenko dels med understöd av ubåtsjaktflygplan i form av II-38 och TU-142. Ubåtsjaktövningen genomfördes enligt följande mönster inledningsvislokalisera, därefter följa ubåten för inmätning av måldata för att slutligen nedkämpa ubåten. Utöver detta har man övat manövrering i fartygsformationer samt räddningsinsatser.
Vid Norra Flottan har enligt vad som officiellt rapporterats, två (2) stycken ubåtar deltagit i övningarna som genomförts där. Dessa har övat att bekämpa fartygsgrupperna som deltagit i övningen dels med torpeder dels med robotar. Likväl kan man förutsätta att fartygsgrupperna har utnyttjat dessa två (2) ubåtar för att öva ubåtsjakt.
Ubåtsjaktfartyget ViceadmiralKulakov (Projekt 1155) deltog även i Norra flottans övningar och då i Barentshav. Fartyget anslöt till övningarna som del av ett slutskede under dess långseglats som påbörjades 130511. Fartyget har övat dels sjömålsbekämpning med sitt fartygsartilleri dels luft- och robotmålsbekämpning med sitt luftvärn. Fartyget har väl löst den uppgiften på avstånd mellan 2 och 10 kilometer från fartyget.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat moment som bl a åtgärder mot luftangrepp, förflyttning genom kontaminerat område av massförstörelsevapen. Likväl har man även övat sig i fältarbetstjänst såsom förflyttning genom minfält, maskering av fordon samt grupperingsplatser och iordningställande av värnsystem.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat rörligt försvar mot landstigning dels i Titovka dels i Shary. Utrustning som utnyttjades vid det rörliga försvaret av kustremsan var T-72, BM-21, 2S3, 9M111 Fagot samt diverse handeldvapen likväl hade man flygunderstöd av SU-24. Detta genomfördes som skarpskjutningar mot en fiktiv motståndare. Likväl så understödde luftlandsättningstrupperna vid försvaret av kusten.
I Kaliningrad Oblast hade flottans ingenjörstrupper placerat ut mer än 5 ton s k ”effekter” för att skapa en så realistisk stridsmiljö som möjligt för dels de Ryska trupperna dels de Vitryska trupperna som deltog i övningsmomenten där. Effekterna har utnyttjas för att simulera artilleribeskjutning från hav mot land samt flygunderstöd.
Vad avser sjöstridskrafterna är vissa saker mycket intressanta. Dels så övar man med samtliga tre nya korvetterna i Östersjöflottan av klassen Steregushchiy. Dessa korvetterna är mycket liknade Visby korvetterna och skall ha till del viss smygförmåga. Dels så hävdar man att man genomför strid mot en irreguljär motståndare med sjöstridskrafterna. Mig veterligen har man än inte börjat skjuta sjömålsrobotar mot t ex piraterna utanför Somalias kust eller för den delen de mer radikala elementen som finns bland olika terrororganisationer. Likväl har jag mycket svårt att se en irreguljär motståndare som kräver sådan förbekämpning som genomfördes vid landstigningen i Kaliningrad Oblast och vad som inte jag nämner är att denna irreguljära motståndare även förfogade över attackflyg.
Likväl är det mycket intressant att man med Norra Flottans övning inte ger något form av svepskäl att man övar mot en irreguljär motståndare utan där säger man tydligt att man övar mot en reguljär motståndare. Detta kopplat till uttalanden om att det är lugnt i Arktis, lugnar definitivt inte mig med dels denna övning som man genomfört dels med att man håller på att aktivera en f d flygbas för att kunna återuppta patrulleringar o dyl i Arktis. Återigen uttalanden som går stick i stäv med praktiskt handlande. Samt en Svensk syn på att vi litar blint på vad Ryssland säger. Retorik och Realpolitik är två vitt skilda saker.
Flygvapnet.Ytterst lite har skrivits om luftstridskrafternas agerande under Zapad’13 dock så såg vi att under månaderna innan Zapad’13 har de varit mycket aktiva. Bedömt kommer mer information rörande dess agerande under övningen komma de närmsta dagarna/veckorna.
Norra flottans marinflyg genomförde den 130925, 15 stycken flygföretag. Luftfarkoster som utnyttjades under företagen var IL-38, IL-20, SU-33, TU-142, SU-25, KA-27 och MI-8. Flygföretagen omfattade flygunderstöd av sjöstridskrafterna men även agerande som motståndare och genomföra luftangrepp mot fartygsgrupperna.
14. Jaktflygregementet baserad i Kursk flygandes MIG-29 SMT har under övningen löst luftförsvarsuppgifter. Förbandet har övat på att nedkämpa bombflyg som har haft eskort av jaktflyg. Förbandet har även övat åtgärder vid luftrobotattack dels genom undanmanövrer delsgenom utnyttjade av skenmål såsom värmefacklor. Kurvstrid har även genomförts under övningen. Totalt genomförde 14. Jaktflygregmentet 35 företag under övningen.
Flygtrafiken försenades likväl i Moskvas flygzon när skede två påbörjades av övning Zapad’13. Det ryska luftfartsverket la in begränsningar när flygplan kunde lyfta samt landa på grund av ökat flygaktivitet från det ryska flygvapnet under övningens genomförande.
Utöver detta går det att läsa i rapporteringen om markstridskrafternas strid att man erhållit dels understöd av attackflyg dels understöd av attackhelikoptrar. Så bedömt har man satsat på att öva samverkan med markstridskrafterna under Zapad’13 därav kanske en mindre rapportering då man inte genomfört en renodlad luftstridsövningen.
En intressant aspekt som inte berörs här med senare under markstridskrafterna är att man utnyttjat UAV för att leda in luftstridskrafterna. Således kan man nu med hjälp av fjärrspaningshjälpmedel såsom UAV leda in attackflyg. Detta tycker jag personligen tar udden i all form av relevans kring uttalanden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå.
Armén.Vad avser markstridskrafterna har följande förband nämnts som deltagande i den officiella rapporteringen 7. Mekaniserade brigaden, 25. Mekaniserade brigaden, 138. Mekaniserade gardesregementet, 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamanskaja divisionen), 338. Marininfanteribrigaden, 98. Luftlandsättningsdivisionen samt delar ur 20. Armén (stab). Fler förband kan ha deltagit som ej jag har noterat. Likväl är det ej fullständiga förband som övats utan delar av förbanden.

Bild 2. Nu kända deltagande förband/förbandstyper från Rysk sida i Övning Zapad’13.
Bataljonsövningar har genomförts med delar av 138. och 25. mekaniserade brigaden i Leningrad och Pskov regionen ingående i MD V. Ingående övningsmoment för bataljonerna har varit att genomföra förflyttning genom områden med hot från jägarförband, åtgärder vid luftangrepp samt förflyttning genom terräng som blivit belagd med kemiska stridsmedel. Samt strid mot en irreguljär motståndare.
138. Mekaniserade brigaden genomförde bl a ett övningsmoment som omfattade områdesspaning efter motståndaren i syfte att lokalisera honom. Efter upptäckt av den irreguljära motståndaren så genomfördes anfall mot honom med understöd av arméflyg för att nedkämpa honom. Under detta moment så deltog 700 soldater och 200 typer av fordon samt 10 st attackhelikoptrar.
Likväl så genomförde deltagande bataljoner ur 25. Mekaniserade brigaden i Pskov regionen övningsmoment med dels motoriserat infanteri dels med stridsvagnar som understöds av artillerield. Syftet med striden var att nedkämpa ”terrorister”. Förbandet hade understöd av attackflyg vid striden. Totalt deltog vid momentet cirka 500 man, 60 st fordon, artilleripjäser m m samt 8 stycken flygplan.
Under övningen genomfördes en tillämpad stridsskjutning med markrobot- och raketartilleriförband vid Luga i Leningrad regionen. System som utnyttjades av markrobot typ var Iskander, Point och Tochka-U samt av raketartilleri var Smerch. Enligt uppgift skall man ej haft några svårigheter att träffa målen som var 10-talet kilometer ifrån avfyringsplatsen. Likväl skall man ha utnyttjat egen tillverkade obemannade luftfarkoster för verkansverifiering. Detta skall även ha genomförts utan problem.
Vitryska och Ryska trupper har även utnyttjat UAV system för att lokalisera motståndaren i syfte att nedkämpa honom. När väl motståndaren hade lokaliserats nedkämpades dessa med arméflygsresurser i form av helikoptrar MI-24 och MI-8. Eldledning genomfördes ej direkt till flygande förband utan via förbandets ledningsplats vidare till arméflygsenheterna.
Avseende utnyttjande av UAV för de ryska artilleriförbanden så meddelade de väpnade styrkorna att man har lyckats öka hastigheten från målupptäckt till granater i målet dvs bekämpningsförloppet med 1.5 till 2 gånger med utnyttjande av UAV systemet GARNET-2. UAV systemen som utnyttjats har även skyddats av luftvärnssystemet BUK för att dessa ej skall kunna påverkas vid inhämtande av information.
Vitryska territorialförband har även övats under Zapad’13. Dessa förband har främst övats i fyra huvudpunkter, skydda samhällsviktigainstallationer, säkerställa undantagstillståndet, störa jägar- och specialförband samt nedkämpajägar- och specialförband. Som ett exempel på samhällsviktiga installationer nämns gasstationer.
Under övningen har man även kallat in 1,500 krigsplacerade civila ur 138. Mekaniserade gardesregementet stationerad i Kamenka i Leningrad distriktet. Åldern på de inkallade var upp till 45 år gammal och huvuddelen av personalen som kallades in var boende i Boksitogorsk, Vsevolozhsk, Vyborg och St. Petersburg. Syftet med inkallelsen av de krigsplacerade var att kontrollera mobiliseringssystemet delsde civila samhällets åtaganden dels de väpnade styrkornas förmåga att hantera inkallade samt statusen på de krigsplacerade genom enklare övningar.
Televapenförband har även utnyttjas under övningen i syfte att främst lokalisera den irreguljära motståndaren för att därefter kunna nedkämpa honom. Likväl har larmstyrkor utnyttjas i syfte att kunna snabbt förflyttas mot platser där motståndaren har lokaliserats samt särskilda förband har även varit avdela för att kunna nedkämpa motståndaren.
Likväl har man övat fältarbetstjänst inom Kaliningrad Oblast. De Ryska och Vitryska förbanden har övat att röja mineringar såväl i vatten som på land samt oskadliggöra stormhinder och vidta fältarbetsåtgärder för att förflytta sig över naturliga hinder.
Tamanskaja divisionen genomförde även under övning Zapad’13 sin första egentligt stora övningen efter det att divisionen återuppsattes i år (2013). Divisionen deltog med cirka 500 man i Vitryssland under övningen. Under övningen har man bl a genomfört en längre taktisk förflyttning på 300 km mellan övningsområden samt bekämpat irreguljära motståndare.
20. Arméns ledningsförband har övats under Zapad’13. Detta är den arméstab som operativt lett förbanden under övningen. Stabens fältgruppering har varit uppbyggd kring tre delar. En ledningsdel en sambandsdel och stödlag. Samtliga delar i staben är rörliga och kan under kort tid upprättas eller brytas. Enligt uppgift skall man kunna verka i alla typer av miljöer med den utrustning man är tilldelad. Likväl har man övat under dygnets samtliga timmar med staben, således har man inte tagit någon form av övningspaus. Generalmajor Alexander Lapin uttalade sig i Röda Stjärnan kring detta, fritt översatt, ” Det arbetsschema vi har medger inte måltidsuppehåll m h t under krig så ger motståndaren en inte något uppehåll för måltider, sömn eller hygien”. Samma Generalmajor uttalar sig även om graden kring samövning, ” Vi kan se under denna övning att de Vitryska och Ryska förbanden integreras i en högre omfattning än de tidigare övningarna såsom Zapad’09 och dess efterföljare”.
En intressant sak som tas upp under övningen är utnyttjandet av sambandsmedel för de Vitryska arméförbanden. Man väljer att betona att enbart med säkra och tillförlitliga sambandsmedel kan man utöva ledning och därmed kan de väpnade styrkorna slå de s k terroristerna. En överste Yuri Pilischik uttalar sig rörande sambandet, ”Vi genomför åtgärder för att dels dölja våra radiosignaler dels skydda dem mot motståndarens televapeninsatser”. Likväl påtalar man den höga skyddsgraden man har på sitt samband, ”Även om terroristerna skulle kunna fånga vår signal så skulle det ta dem år att dekryptera meddelandet”.
För att skydda särskilt viktiga områden med tillhörande objekt har arméförbanden utnyttjat videoövervakningssystem med mörkerkapacitet samt rörelsesensorer. Likväl har man utnyttjat mer traditionella skyddsmedel såsom mineringar, larmminor, patrullslingor med oregelbundna patrulltider samt utnyttjat hundpatruller för skyddet.
En avslutande men mycket intressant sak som belyses är att man under övning Zapad’13 har övat på hur man skall genomdriva och upprätthålla ett undantagstillstånd på Vitryskt territorium som en del i övningen.
Återigen man använder en retorik om att man strider mot en irreguljär motståndare men retoriken faller på eget grepp. Man utnyttjar t ex inte Iskander robotar mot en irreguljär motståndare. Det krävs inget större trafikskydd på sina sambandsmedel mot en irreguljär motståndare, visst det finns exempel på att t ex Hizbollah har lyckats genomföra televapeninsatser mot Israel men det har varit i ytterst begränsad omfattning. Likväl så talar man vid vissa tillfällen om en motståndare som ej låter irreguljär när man läser intervjuer från övningen.
Likväl så strider man inte i de stora förbandsklossar som man har öppet rapporterat om att man har stridit i mot en ireguljär motståndare. Visst man använder pansarskyttefordon o dyl t ex i Afghanistan för att strida mot den irreguljära motståndaren där men vanligtvis inte i samverkan med stridsvagnar, attackhelikoptrar, attackflyg och med understöd av artilleri. Själva essensen i den irreguljära motståndaren taktik är att genomföra eldöverfall, överfall o dyl och inte möta sin motståndare i större förband för då vet han att han blir slagen.
Den främsta intressanta aspekten man tar upp är återigen utnyttjandet av obemannade flygande farkoster (UAV) för att genomföra indirekt bekämpning. Dels med artilleri dels med markrobotar och slutligen med attackflyg och attackhelikoptrar. I Sverige saknar vi just nu denna förmåga helt och hållet. Försök gjordes med UAV systemet Ugglan kring detta. Men Ugglan är mig veterligen nedlagd och vi har endast falken just nu vilket ur min synvinkel är en UAV på stridsteknisk nivå inte taktisk. Att man även lyckats förbättra bekämpningsförloppet med indirekta bekämpningsmetoder upptill 1.5 – 2 gånger är även illavarslande. Återigen relevansen i uttalanden om lågnivå hos de ryska väpnade styrkorna faller.
Likväl är det intressant att man väljer att göra en stickprovskontroll på mobiliseringssystemet under övningen, detta tyder även på att det ej var en övning mot en irreguljär motståndare som genomfördes.
Likväl tas mycket rapportering upp kring markstridskrafternas utnyttjande mot diversionsförband. Jag har avsiktligt valt att inte belysa detta så mycket i inlägget utan funderar snarare på att göra ett separat inlägg kring just detta och vilka följdverkningar det får för våra Svenska jägarförband. Men mycket intressant information har kommit ur den officiella rapporteringen från övningen.
Logistik.Delar av reparationsbataljonen ur MD V underhållsbrigad har funnits på plats i Vitryssland. Reparationsförbanden har delsansvarat för att genomföra skarpa reparationer på utrustningen under övningen dels har renodlad övning i reparation genomförts. Likväl har drivmedels- och ammunitionsförband funnits på plats för att öva underhållskedjan.
Övad trupp från Ryssland som befunnit sig i Vitryssland har förlagts i tältläger. Armétält av modell M-10 och M-30 har utnyttjas, totalt har cirka 200 tält slagits upp. I tältlägren har hygienfaciliteter, klädtvätt, möjlighet till att se på Rysk Tv, frisering m m funnits.
Enbart livsmedelsförsörjningen för de ryska trupperna i Vitryssland har omfattat cirka 100 ton av råvaror, vilket 60 soldater ansvaret för att iordningställa till mat för den övade personalen. För att kunna genomföra detta har man haft cirka 100 olika utrustningsdetaljer såsom kokvagn CEPI-150, kokbil PAK-200 och bakvagn PCB-0,4 till sitt förfogande. Den övade personalen har erhållit tre varma mål mat om dagen från underhållsförbanden. Maten har tillagats vid åtta (8) stycken underhållsplatser.
Östersjöflottan har upprättat ett antal kvalificerade vårdinrättningar för omhändertagande av skada, bedömt av ROLE 1 karaktär enligt NATO nomenklatur. Totalt har mer än 100 st läkare och sjuksköterskor deltagit i övningen. Likväl har psykologer funnits på plats för att kunna övervaka och främja moralen hos trupperna men även genomföra avlastningssamtal. Likväl skall man undersöka hur truppen reagerar på de stridsliknande förhållandena som man försöker återskapa under övningen varvid psykologerna skall dra slutsatser som kan implementeras i den fortsatta utbildningen av soldater inom de ryska väpnade styrkorna.
Under övningen har man även prövat och utnyttjat automatiserade system för att förbättra logistikflödet för de väpnade styrkorna. Genom att dels ta hänsyn till vilken verksamhet som genomförs dels hur många soldater som finns i förbanden som systemet omfattar beräknas hur mycket råvaror t ex för förpläggnadstjänsten som måste föras fram. För strid så beräknar systemet fram t ex hur mycket ammunition som måste flyttas fram till de stridande förbanden och vid vilka tidpunkter för att förbanden skall kunna lösa sina stridsuppgifter.
Likväl har man i de väpnade styrkorna övergått till att utnyttja briketter för värmning samt utnyttjande i t ex eldade ugnar, något som man väljer att belysa i rapporteringen från övningen. Man beskriver bl a åtgång i Vitryssland för de Ryska förbanden till ca 100 ton briketter för övningens genomförande. Likväl påtalar man även vinsterna med utnyttjandet, sex (6) gånger mindre aska och en betydligt högre värme koefficient istället för utnyttjande av traditionell ved eldning.
För att höja anda och moral hade man bl a vid övningsfältet Khmelevka i Kaliningrad Oblast upprättat ett mobilt kapell för de ryska marininfanteriet. Likväl hade man mindre varianter ombord på korvetten Soobrazitelnyyoch landstigningsfartyget Kaliningrad.
Fältartister i de Ryska Väpnade styrkorna kom att genomföra över 20 framträdanden under Zapad’13. Främst har inhemska sånger dels från andra världskriget dels från senare tid då främst populära sådana har framförts. Fältartisterna har förflyttat sig mellan de olika övningsplatserna enligt mottot att vi kommer till förbanden och inte vice versa. Exempel på artister som har framträtt är AnastasiaArtemova, Vadim Panfilov, MaryGavriliouk, Tatiana Ozhiganova, KseniaBelova och Artem Lee. På övningens sista dag genomfördes ett större framträdande av fältartisterna vid Khmelevka övningsfält i Kaliningrad Oblast.
Under övningen har man även övat marketenteritjänst i fält. Vid markententeriet har man dels kunna införskaffa mat, dryck, godis, tobak o dyl delshar man även kunna införskaffa materiella saker såsom uniformsdetaljer och persedlar, böcker o dyl. Detta övningsmoment var ett försök inför införandet av marketenteriet i fält i de Ryska väpnande styrkorna.
Vad som är intressant rörande logistik organisationen är att man mer och mer verkar övergå till en datoriserad sådan. Det vill säga man låter automatiserade program styra det logistiska flödet till och från striderna. Detta har sina styrkor och svagheter men helt klart med övriga lednings- och stödsystem så kan det göra att man får ett helt klart bättre läge än sin motståndare. Återigen återstår det att se hur väl det fungerar m h t till de egna rapporterade bristerna kring sina ledningssystem.
Likväl kan man konstatera som man gjorde tidigare i sommar rörande logistik organisationen vid beredskapskontrollen i MD Ö är att Ryssland verkar ha en fungerande sådan. Sedan kan man genom att titta bakåt se att man övat många av momenten under sommaren vad avser både förläggningsbyggen, sjukvårdstjänst m m. Men återigen logistikorganisationen verkar fungera och för att ha en väl fungerande armé krävs det att man har en mycket väl fungerande logistik organisation bakom den.
Sammanfattning
Vad är det då som har övats mellan den 20 och 26 September? På ytan och officiellt från Ryskt håll kommer man bedömt från och med nu och för all framtid hävda att man har övat strid mot en irreguljär motståndare s k upprorsbekämpning. Men som vi sett genom inläggets gång faller detta på eget grepp kring den egna rapporteringen från övningen och hur man de facto effektivt väljer att bekämpa en irreguljär motståndare. Med risk för att låta som en Ryssofob så kommer jag säga vad jag tror har övats under dessa dagar i anslutning till Baltikum och Polens gränser, det finns en möjlig avvikelse i agerandet i Vitryssland som jag även kommer att beskriva.
Bedömt det vi har fått se är hur man skulle gå tillväga vid försämrade relationer mellan Öst och Väst alternativt hur man skulle gå tillväga vid ett från Ryssland bedömt möjligt angrepp från NATO.
Bedömt så har man med två brigader övat anfall in i de Baltiska staterna med understöd av markrobotförband. Bedömt genom att initialt utnyttja markrobotarna för att slå ut operativa och strategiska mål. För att därefter följa på med markstridsförbanden in i de Baltiska staterna. Agerandet i Vitryssland tyder antingen på att man övat på hur man skall hindra NATO från att tränga in i Vitryssland. Således kan detta tyda på att man har gjort bedömningen att antingen NATO sviktar inom organisationen rörande artikel 5 kring dess baltiska medlemmar eller att man gör bedömningen att man hinner ta de Baltiska staterna innan NATO hinner reagera och även förhindra att konflikten kan utvecklas. Men att de delar ur de två brigaderna som övade i Leningrad och Pskov regionen inte övade strid mot en irreguljär motståndare är tydligt.
En annan möjlighet kring agerandet i Vitryssland är att man har övat hur man skall agera i de bakre områdena i händelsen av en väpnad konflikt. Exempel för detta finns i avhemligade rapporter från USA på ett flertal övningar som Sovjetunionen valde att genomföra med stor numerär under 60-,70-, och 1980-talet för att enkomt öva den organisationen och hur man skulle bekämpa jägar- och specialförband som man bedömde skulle agera i ens bakre områden. Dels genom direkta stridsinsatser dels genom att organisera motståndsrörelser inom det Sovjetiska territoriet. Återigen så har jag mycket svårt att tro att man har övat på att bekämpa en irreguljär motståndare i Vitryssland agerandet från de Ryska och Vitryska styrkorna tyder på allt annat än detta.
Det landstigningsmoment som genomfördes i Östersjön var bedömt av taktisk karaktär dvs man genomförde en kringgång eller omfattning med hjälp av marininfanteri. Det var således ej av operativ karaktär, främst utifrån den lilla numerär som genomförde landstigningen. Dock skall man väl ha klart för sig att den numerär som landsteg bedömt översteg vad vi själva har på Gotland just nu. Likväl återigen så är det ytterst få irreguljära om någon sådan motståndare som har förmågan att genomföra mineringar och effektiv försvarsstrid mot en landstigande motståndare likväl har tillgång till luftstridskrafter som genomför anfall mot landstigningen. Således var det bedömt ingen irreguljär motståndare man stred mot vid genomförandet av landstigningen i Kaliningrad.
Norra flottans övning gör jag bedömning var hur man skulle agera i vid försämrade relationer mellan Öst och Väst samt hur man de facto skulle försvara kustområden mot en möjlig landstigning. Vad som är intressant vid denna övning var att man valde att genomföra förstärkningsåtgärder med luftlandsättningstrupperna. Detta tyder på att man planerat för sådana åtgärder och man väljer nu att pröva systemet. Likväl återigen här är det ingen strid mot en irreguljär motståndare. För ingen irreguljär motståndare mig veterligen besitter landstigningstonage av den kalibern som kräver ca 2,000 man från att hindra vid landstigning.
Återigen vill jag poängtera att jag bedömer risken för en konflikt i vårt närområde som liten. Att man övar för krig med sina väpnade styrkor är fullt naturligt. Dock så måste man alltid noggrant följa utvecklingen i sitt egna närområde. Att Ryssland börjar bli allt mer aggressiv dels i sin utrikespolitik delsi sin säkerhetspolitik är mycket tydligt. Sommaren har varit full av sådana utspel. Många har inte ens renderat i en notis i svensk riksmedia och då har de skett på andra sidan Östersjön mot de Baltiska staterna. Återigen utvecklingen är mycket oroväckande dels kring den Ryska upprustningen dels kring dess repressiva inrikespolitik och dess aggressiva utrikespolitik. Det Svenska säkerhetsetablissemanget måste någon gång våga ta bort skygglapparna och se fakta i vitögat.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 130930: Kommer försöka lägga in bilder under dagen till inlägget. Även tack till @nHenrikJ på Twitter för att påtala att jag hade lyckats förtränga Örnen som de facto är taktisk UAV återstår bara artilleripjäserna.

Källor
Jamestown Foundation 1
Krasnaja Zvezda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39(Ryska)

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Här kommer ett av de numera få inläggen på bloggen. Det jag hinner med nuförtiden är mest ägnat åt Twitter, men har nu gett mig den på att sätta mig vid datorn igen för att få ut detta alster.

På sistone har vi hört mycket om den svenska marinens död m.m. Jag kommer i de inlägg som postas här försöka, där det är relevant, knyta skeenden i världen till vår svenska omgivning i allmänhet och marinen i synnerhet.
Nåväl – nog med prat, let’s get to business!

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Från twittraren ”Reservofficer” lånar jag följande bild över dagsläget under gårdagen i vattnen utanför Syrien.

Dessa fartyg kan vi identifiera och se via AIS (såvida de valt att inte stänga av den eller fejka sin position)

USA

Carrier Strike Groups
  • USS Nimitz
  • USS Harry Truman
Arleigh Burke-jagare (Wikipedia om Arleigh Burke)
  • USS Gravely (Flight IIA)
  • USS Mahan (Flight II)
  • USS Barry (Flight I)
  • USS Ramage (Flight I)
  • USS Stout (Flight I)
  • USS San Antonio (Support-, helikopter- och trupptransportfartyg)
Ubåt
  • USS Georgia? (SSGN)
  • USS Florida? (SSGN)

UK

  • HMS Montrose (Type 23-jagare)
  • HMS Tireless (ubåt av Trafalgar-klass wikipedia)
  • Ubåt av Astute-klass med dry deck shelters för Special Boat Service?

Frankrike

  • Chevalier Paul (Fregatt)

Ryssland

  • Priazovye (Signalspaningsfartyg)
  • Priazove (Signalspaningsfartyg)
  • Neustrashimyy (ASW-Fregatt)
  • Admiral Panteleyev (Udaloy I)
  • Smetlilivyy (Kashin Missile Destroyer) 
  • Minsk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Kaliningrad (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Alexander Shabalin (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Novocherkassk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Peresvet (Landstigningsfartyg av Ropucha II-klass)
  • Lena (Tanker/Supplyfartyg)
  • Fotiy Krilov (Bärgnings/Bogserbåt)
  • Petchenga (Tanker/Supplyfartyg)
  • PM-138 (Supportfartyg)
  • SB-921 (Bärgnings/Bogserfartyg)

Vad som inte syns

Det som saknas från bilden är främst de amerikanska ubåtar(na?) av Ohio klass (SSGN – Submersible Ship Guided missile Nuclear). 

Enligt vissa källor på nätet är det rimligt anta att både USS Georgia och USS Florida finns på plats. 
Vardera av dessa ubåtar har en last av 154 stycken Towahawk kryssningsmissiler.
Dessutom har de plats för 66 st Seal’s (upp till 102 stycken under kortare perioder). Ubåten har dessutom möjlighet till dubbla Advanced SEAL Delivery Vehicles och Dry deck shelters.

Under Libyenkonflikten inledde USS Florida med att avfyra 90 stycken Tomahawks för att bana väg för flygvapnets SEAD-operationer. 
De 154 stycken Tomahawks som varje ubåt bär är mer än hela den brittiska nationella arsenalen (!) enligt Bloggen SNAFU

Rysslands hot om att stödja Syrien mot amerikanerna

Jag påstår att det är befängt att tro att ryska fartyg kommer att bistå med vapenverkan mot amerikanska fartyg, flygplan eller kryssningsrobotar. Visst kan man kanske tända lite radar samt pinga runt lite, men inte mer än så.
Den ryska styrkan består till stor del av landstigningsfartyg, signalspaningsfartyg, ubåtsjaktfartyg och ett antal specialfartyg typ bogserbåtar, bärgningsfartyg, supportfartyg osv. Inget som direkt är optimalt ur robotförsvarssynpunkt.
Får jag gissa så är man primärt ute efter att samla in underrättelser om amerikansk metodik osv vid ett robotanfall. Undrar om man också hoppas på att kunna stjäla en Tomahawk om den går i plurret?
Vad man mer kan göra är att varna när robotanfallet påbörjas samt att rapportera var och vid vilken tidpunkt kryssningsrobotarna går in över land vilket ger det syriska luftvärnet en behövlig förvarning.
Ryssarnas uttalande är visserligen en skarp markering mot amerikanerna, men det ska ses mer ur ett politiskt perspektiv.

Svenska marina paralleller

Det är troligt att Sverige, likt Syrien,  inför en en stor konflikt, eller bara hot om sådan kommer att ha ett antal fientliga ubåtar längs vår kust. Om dessa tillåts härja fritt kan diskussionen om Gotlands fredande avslutas här och nu. Ingen överskeppning kommer att vara möjlig då Gotland kommer att vara helt isolerat via vattenvägen dels inför risk av torpedanfall, men också inför risken att farvattnen kan ha minerats.
Vidare kommer vi att få vara beredda på att anfall med kryssningsrobotar från ubåt kommer att kunna ske. Förvarningstiderna för vissa mål kommer att vara extremt kort.
Minering av svenska kommersiella hamnar kan vi också förvänta oss. Betänk att vi kanske har en nationell underhållssäkerhet på kanske tre dagar (?) om man får tro Cornucopia. Drygt 90% av Sveriges import sker via Göteborgs hamn – det behövs inte mycket fantasi att tänka ut vad bara en enda sjömina eller ens bara ett hot om minering kan ställa till med.
I skenet mot detta måste vi snarast bygga upp vår undervattensförsvarsförmåga. Ubåtsjakthelikoptrar, ubåtsjaktvapen samt egna ubåtar och sensorer är de första stegen mot ett återtagande och det brådskar! 
För närvarande är undervattensdomänen ett vakuum. Vakuum brukar normalt sett fyllas av något – jag anser det borde vara av svenskt innehåll. Alternativet är att vårt sjöterritorium blir en arena där diverse olika aktörer kan agera fritt.
Minjakt och minröjningsfunktionerna har likaså en stor vikt för vårt oberoende som land och nation.
För att i ett andra steg kunna diskutera överskeppningar till Gotland är fartygsbaserat volym-luftvärn naturligtvis nödvändigt.

Synpunkter på den amerikanska ”straffexpeditionen” i Syrien

För att vara tydlig är jag sannerligen ingen anhängare av att slå militärt mot Syrien. Den politiska och demografiska bilden är allt för komplex och det går inte att dra några långtgående slutsatser om vad som kommer att hända. Däremot inser jag behovet av att skapa en signal till den syriska regimen att det inte är ok att bruka kemiska vapen.
Därför ser jag nu det senaste ryska initiativet med ett krav på att Syrien ger upp sina kemiska vapen som en positiv utveckling. Här ser vi ånyo hur militär makt och hot om våld kan desarmera ett läge och verka krigsavhållande – utan att ett enda skott har avfyrats.
Betänk dock att Sverige mycket väl i en framtid skulle kunna stå på ”the recieving end” av sådant maktspråk från Ryssland. Det är just för denna eventualitet som vi är i behöv av ett trovärdigt försvar för att kunna undvika att påtvingas annan stats politik. 

Är det nu någon som inte förstår att vi inte pratar om invasion av Sverige? Någon som inte förstår vikten av att hävda sitt sjöterritorium?
Bra!
Klart Skepp – – . . 

I skuggan av Mellanöstern del 2

Analys
Allmänt.Under den gångna veckan har vi kunnat läsa hur Armenien har meddelat att man kommer ansluta sig till den Ryska tullunionen som på sikt syftar till att integreras i den Euroasiska unionen. Likväl har EU krävt svar från Armenien kring dess anslutande till tullunionen. Att Armenien skulle kunna vara med i båda är föga troligt, realpolitiken fick ge vika för en möjlig Europeisk anslutning.
Carl Bildt uttalade sig även i veckan rörande situationen med Ukraina, Moldavien, Armenien och Georgien. Det han uttalade sig kring var att de utsätts för kraftiga påtryckningar från Ryssland att avbryta sitt Västliga samarbete och därmed knytas närmre Ryssland och i förlängningen dess Euroasiska union. Detta är mycket bra för det visar för Ryssland att nu är gränsen nåd för vad väst tolererar.
Varför är då dessa länder som ligger så pass långt från oss i Sverige viktiga för vår händelseutveckling? Samt vad har delsRyssland för intresse av dem dels den Europiska unionen för intresse av dem? Samtliga tre frågeställningar är mångfacetterade och dubbelbottnade men förhoppningsvis lyckas jag reda ut delar av det.
Å ena sidan vad detta främst handlar om ur Rysk synvinkel är att man vill begränsa de västliga staternas inflytande och dess samarbetsorganisationer i dess närområde, då främst den Europeiska Unionen och NATO. Ser man till fördelningen av länderna kring dess närområde börjar de bli färre och färre som ej är anslutna till någon eller både av dessa sammanslutningar, varvid Ryssland agerar mer och mer offensivt för att dessa länder ej skall ingå i någon av dessa sammanslutningar.

Bild 1. Fördelning avseende EU och NATO anslutna länder i Rysslands närområde.

Å andra sidan handlar det om för den Europeiska unionen att stärka sina medlemsländer ekonomi genom att öppna upp nya marknader i t ex Ukraina, Moldavien och Georgien. Att något av dessa tre länder kommer anslutas till NATO finner jag föga troligt. Med tanke på reaktionen Premiärminister Dmitry Medvedev gav i Juni 2013, kring vad som skulle ske om Finland eller Sverige blev medlem i NATO. Så skall man betänka vilka åtgärder man kan tänkas vidta, för att förhindra ett NATO medlemskap för en nation som man har en gemensam gräns med.
Likväl är det en fråga om NATO vill ha med fler Östeuropeiska länder. Med tanke på hur Tyskland ställde sig till framtagandet av försvarsplaneringen för Polen och Baltikum efter Georgienkriget 2008. Så ger det en fingervisning om att nu när Ryssland är starkare att man delskan vara splittrad inom organisation dels inte vill störa relationerna med Ryssland kring en sådan fråga.
Likväl i och med att Sveriges ekonomi är så pass integrerad med resterande Europeiska länder är det tydligt att Sverige tjänar på att ett frihandelsavtal utvecklas med de östliga länderna. Dock har vi mer eller mindre Ryssland som grannland vilket gör att vi hamnar inom dess intressesfär. Vilket med all tydligt visades ifjol när den ryske generalstabschefen gav sin syn på Sverige och Finland. Således som vi kommer se längre fram i inlägget så utövas tydliga och kraftiga påtryckningar från Rysk sida mot dess grannländer. I och med att vi ligger de facto i Rysslands intresesfär så bedömer jag att vi inte är fredade på något sätt mot dessa, infinner sig bara tillfället/händelse så kommer Ryssland börja utöva påtryckningar även mot oss.
Således kan vi redan här se att Sverige som nation i högsta grad påverkas utav Rysslands nuvarande utrikespolitik. Under hela kalla kriget visste Ryssland vart man hade Sverige dvs i den västliga sfären. Sverige var där öst och väst möttes. Nu har man den forna motståndaren NATO direkt vid sin gräns. Skulle Sverige och/eller Finland gå med i NATO så kommer Östersjön de facto bli ett innanhav som kontrolleras av NATO vilket skulle försvåra t ex Ryska flottrörelser markant, detta är något man vill undvika och bedömt till varje pris.
Likväl kommer hela Rysslands västliga landgräns vara angränsande till NATO om Finland går med. Detta är bedömt något man kommer ha mycket svårt att acceptera. Således om vi påverkades av Sovjetunionen under det kalla kriget så kommer vi påverkas i än större grad av Ryssland i vår post kalla kriget era. Främst för att Ryssland historiskt alltid har strävat efter att vidga sina landgränser eller utnyttja buffertstater för att skydda ”moderlandet”.
Moldavien.Är ett av Europas fattigaste länder som ligger mellan Ukraina och Rumänien. Landet är kraftigt beroende av import av rysk energi i form av gas. Det viktigaste exportlandet av egen producerade varor är Ryssland dess viktigaste importpartner är Ukraina medan Ryssland där är rankad som trea totalt sett, bortsett från energi behovet.
Landet har främst två stora politiska grupperingar dels ett kommunistiskt parti delsett samlingsparti bestående av tre partier som är väst orienterat. Det kommunistiska partiet är det enskilt största partiet. Under första halvan av 2013 har landet upplevt en politisk instabilitet. Den sittande regeringen blev i Mars 2013 misstroendeförklarad delsav kommunisterna dels av vänsterorienterade delar i samlingspartiet.
Beroendet av importen av energi är något som Ryssland är fullt medveten om samt att Moldavien försöker få sina energi behov mer västorienterad. Det har till och med gått så långt att Rysslands biträdande premiärminister Dmitry Rogozin har (121116) bett Moldavien att avstå från EU s k tredje energipaket i och med att Ryssland motsätter sig ett mer västorienterat energiberoende.
I slutet av Augusti 2013 (130826) meddelade man att man skall ansluta sig till det Europeiska distributionsnät för gas. Detta för att bryta sitt beroende från sin nuvarande enda gasleverantör dvs Ryssland. Detta kommer möjliggöra för Moldavien att täcka cirka en tredjedel av dess energibehov. Detta bedöms vara klart vid tredje/fjärde kvartalet 2014.
Dmitry Rogozin Rysslands vice Premiärminister uttalade sig vid ett statsbesök (130902-3) i Moldavien rörande samarbeten med EU. Vad han syftade på var att det kunde resultera i att man skulle kunna utsättas för liknande åtgärder som Ukraina med uttalandet ”Energileveranser är viktiga vid vinterns antågande. Jag hoppas att ni inte kommer frysa”. Om ni kommer ihåg så var det samma man som uttalande sig i Januari i år rörande sjösättningen av en ny robotubåt på Twitter med kommentaren ”Skaka borgare! Ni är färdiga!”.
Dock är detta kring gasleveranserna enbart en del i den uppblossade konflikten mellan Moldavien och Ryssland rörande dess närmande mot EU. Öster om floden Dnestr finns utbrytarrepubliken Transnistrien. Detta område består i huvudsak av en slavisk majoritet (Ukrainare och Ryssar). Ryssland har haft militär trupp där sedan 1991. Vid samma statsbesök uttalade sig även Dimitry Rogozin kring det området. Han sade att ”Moldavien kommer förlora Transnistrien om man fortsätter att närma sig den Europeiska unionen”. Likväl hotade man med att införa handelsbegränsningar mellan Ryssland och Moldavien om man valde att fortsätta på en inslagna vägen mot ett frihandelsavtal med EU.
Att beakta med Moldavien är att Ryssland har militär trupp i utbrytarrepubliken Transnistrien. Styrkan utgörs av en styrka på cirka 1,200 man i en fredsbevarande styrka och ungefär lika stor mängd trupp för bevakning av vapen- och ammunitionsförråd i området, den totala numerären uppges vara cirka 2,500 soldater med tillhörande utrustning i området.
Utnyttjar en vice Premiärminister en sådan retorik mot en annan suverän nation är det läge att börja dra öronen åt sig. Oaktat om han inte tänkte sig för eller menade det så visar detta tydligt på vad Ryssland är beredd att genomföra och hur man är beredd att behandla andra suveräna nationer. En liknelse är den försupne Boris Jeltsin ingen tog han riktigt på allvar men man var tvungen att förhålla sig seriöst till han för han hade koderna till kärnvapnen. Nu börjar en stor del av de viktigare beslutsfattarna i den styrande ”trojkan” i Ryssland uppvisa ett mer och mer aggressivt förhållningssätt till omvärlden, då är det även dags att Västvärlden börjar reagera.
Ukraina.Återigen likt Moldavien så har Ukraina för avsikt att underteckna frihandelsavtal med EU i November 2013. Konflikten som uppstod i Augusti kräver inga djupare beskrivningar dels har media belyst den dels finns ett långt inlägg kring det här på bloggen.
Vad som skett sedan konflikten är att i slutet av Augusti, meddelade Ukraina att man vill komma fram till en lösning med dess handel till och från Ryssland. Det man har förslagit från Ukrainsk sida är att man skall utveckla ett separat avtal som bygger på principerna från världshandelsorganisationen (WTO). Dock så påtalade man i samma andetag att Ukrainas strävan att få igenom sitt frihandelsavtal med EU kommer fortsätta så att detta kan undertecknas i November 2013.
I början av September (130903) så uppmanade Ukrainas President sitt parlament att driva på utvecklingen kring de nödvändiga lagar, förordningar o dyl som krävs för att uppnå den status som EU ställer på Ukraina för att få kunna ingå ett frihandelsavtal med dem.
Återigen har Ryssland påtalat för Ukraina att man kan få billigare gas om man väljer att gå med i den Rysk ledda tullunionen. Något som President Viktor Yanukovich ansåg var ”förnedrande” att under sådana premisser gå med på.
Den stora ”klon” i hela frihandelsavtalet är dock President Viktor Yanukovich fängslade politiska rival och Ukrainas f d Premiärminister Yulia Tymoshenko. EU ställer som krav på Ukraina att hon skall friges något som Yanukovich säger att han ej har befogenhet att genomföra, men gör anspelningar om en möjlig lagförändring som skulle kunna möjliggöra detta.
Friger inte President Viktor Yanukovich, Tymoshenko så kommer bedömt inte EU underteckna något frihandelsavtal med Ukraina. Yanukovich vet även att Tymoshenko är en säker rival som kan få bort han från makten vid President valen 2015 i Ukraina. Därav är det delsfrihandelsavtalet med EU som står på spel dels hans fortsatta position som President i Ukraina.

Bild 2. Ungefärlig språklig fördeling i Ukraina.

Utöver det synliga som sker avseende handelskonflikten så finns det indikationer på att Ryssland försöker påverka de Rysstalande regionerna i Ukraina d v s dess östra och södra delar samt Krimhalvöntill att opponera mot det tänkta frihandelsavtalet med EU. Likväl så försöker det Ukrainska kommunistpartiet att genomföra en namninsamling där man försöker nå upp till 4 miljoner undertecknade för att möjliggöra en folkomröstning (3 miljoner undertecknade är kravet) kring frihandelsavtalet.
Att konflikten mellan Ukraina och Ryssland kommer eskalera under hösten kring delsEU frihandelsavtal dels tullunionen är mycket troligt. Men precis som många poängterar så kan mycket väl President Viktor Yanukovich eget agerande kring Tymoshenko spela Ryssland i händerna. Att EU kommer vika på denna fråga är föga troligt dels så kommer de tappa allt förtroendekapital kring begreppet ”Rule of law” dels skulle det spela Ryssland rätt i händerna att kunna utnyttja då frågor kring mänskliga rättigheter kommer upp.
En annan faktor som man måste fråga sig är, kommer den Ukrainska industrin med dess ”oligarker” ställa upp på frihandelsavtalet, det är de facto dessa som kommer förlora pengar på att Ryssland mer eller mindre stänger sin gräns. För att EU kommer kunna täcka det export glapp som uppstår av Ukrainska varor på ett sådant agerande är inte troligt, så att Ryssland kommer mobilisera dessa i sin kampanj under hösten för att spoliera frihandelsavtalet är mycket troligt.
Georgien.Likt de tidigare länderna strävar man efter att underteckna ett frihandelsavtal med EU i november 2013. Dock så strävar även Georgien efter ett NATO medlemskap, något som Ryssland kraftigt opponerar sig mot.
Premiärminister Bidzina Ivanishvili gjorde i början av September ett uttalande kring den Euroasiska unionen att den mycket väl skulle kunna vara något för Georgien om den låg i dess strategiska intresse. Detta uttalande kom att utlösa en storm av protester i Georgien som efter kriget 2008 mot Ryssland inte har goda förbindelser med dem samt inte ser med blida ögon på Ryssland dels på grund av kriget 2008 delspå grund av behandlingen av dem under Sovjettiden.
Ett exempel på hur man ser på dels Ryssland delsSovjettiden är förstörelsen av Stalin monument i Georgien. Bara under 2013 har tre stycken monument förstörts. Något som rapporteras i Ryssland och definitivt kan tänkas utnyttjas mot Georgien likt flytten av krigsmonumentet i Estland som orsakade delskravaller dels bedömt en elektronisk attack mot Estland pga flytten av statyn.
Att trycket på Georgien att dels gå med i tullunionen dels den Euroasiska unionen kommer öka är tydligt detta främst pga Armeniens deltagande i tullunionen. I och med att Armenien är avskuren från Ryssland så fyller tullunionen föga effekt m h t att de två enda transportmedlen som kan utnyttjas just nu är flyg och fartyg.
Här skall dock beaktas att relationerna mellan Ryssland och Georgien är mycket frostiga och att man skall kunna underkuva Georgien med hot o dyl liknade det t ex Moldavien har fått höra den senaste veckan är föga troligt. Ryssland har så sett inget effektivt vapen mot Georgien.
Att Georgien strävar efter att blidka de västliga samarbetsorganisationerna EU och NATO är tydligt man har genomfört en lång rad reformer för att uppnå de västliga kraven. Dock så har de en lång väg kvar att vandra fortfarande inom politiken samt hos befolkningen innan främst dessa västliga värderingar även tillämpas.
Det finns även en begynnande och mycket oroväckande utveckling i Georgien. Nationalistiska tongångar och ”äldre” moraliska värderingar har fått ett starkt fotfäste under de senaste åren, främst för att den Georgiska befolkningen har fått en lägre rädsla för statsmakten. Detta har gett Georgiens ortodoxa kyrka en ökad möjlighet att utöva politisk makt. Ett exempel på detta är när prästerskapet mobiliserade människor mot en HBQT demonstration för dessas rättigheter detta kom att sluta i ett upplopp .
Likväl blossade det upp på den Georgiska landsbygden en konflikt rörande upprättandet av en minaret vid en moské. Där de lokalt styrande hävdade att importen av byggnadsmaterial samt dess upprättande var illegalt. Detta kom att leda till demonstrationer från dels muslimerna dels konservativa ortodoxa grupperingar. De styrande kom inte att ingripa på något sätt varvid Patriarken för den Georgisk Ortodoxa kyrkan Ilia II kom att genomföra förhandlingar för att lugna stämningarna och tongångarna med vilket han lyckades. Vad som är intressant är då att Patriarken går in och löser en konflikt som definitivt statsmakten bör ha löst, samt att därmed har kyrkan fått en politisk maktfaktor.
Således likt Ukraina kan det vara så att Georgien trots stora försök, att nå upp till de krav som EU ställer på dem för att ingå ett frihandelsavtal gör självmål och spelar i slutändan kanske Ryssland i händerna. Dock är det inte troligt att man i närtid skulle gå med i varken tullunionen eller den Euroasiska unionen främst pga de ”frostiga” relationerna som råder sedan 2008 års krig mellan Ryssland och Georgien. Den avgörande punkten är här snarare hur utvecklingen mot ett NATO medlemskap går för Georgien. Där kommer Ryssland bedömt inte ge vika och med Medvedev uttalande från 2011 att man genom kriget 2008 hejdade en NATO expansion i området i minnet så bör man inte förvånas om det kan bli hårda åtgärder mot Georgien från Ryskt håll när man börjar närma sig ett medlemskap.

Sammanfattning

Således det vi kan se är att alla tre nationer har en stark strävan att inlemma sig själv i den västliga sfären. För dem handlar det mångt och mycket om att skapa sig en säkerhet mot Ryssland. Därmed inte sagt att de inte skulle kunna ansluta sig till Rysslands inviter med tullunion och den Euroasiska unionen. Ensam är inte stark i det här fallet, men strävan för dem är EU, men uppnår man inte det skulle jag inte bli förvånad om man väljer Rysslands alternativet främst för att inte ekonomiskt hamna i kölvattnet.
Dock så kan vi även se att man har problem till att leva upp till de krav som ställs på dem då främst avseende vad vi i väst anser är sunda värderingar. Detta kan bli en ”show stopper” för dem. Att EU kan tänkas ta bort några av kraven kan vara troligt men de stora och viktiga t ex ”Rule of law” är bedömt inget man kommer vika sig på. Då infinner sig frågan kan man lyckas ro iland detta innan November med en extern part dvs Ryssland som påverkar från sidan att så ej skall bli fallet?
Ur en Rysk synvinkel skulle bedömt ett inlemmande i den västliga sfären innebära att man försvagas markant dels på det ekonomiska planet. Dels ur deras synvinkel så skulle dess säkerhetssituation även försämras. Dock en faktor som man definitivt måste ta i beaktande är att denna aggressiva utrikespolitik kan mycket väl göra att man även förlorar ”slaget”. Under sommaren har det uppkommit indikationer på att Ryssland genomför subversiv verksamhet främst i Ukraina för att erhålla en bättre position, vilket kan tyda på att man utnyttjar sin underrättelsetjänst fullt ut för att försvåra en anslutning till den västliga sfären.
Ur en Europeisk synvinkel om Ryssland lyckas med denna aggressiv utrikespolitik att lemma in länderna i sin ”fålla”. Så kommer bedömt västvärlden bli försvagad och Ryssland har fått vatten på kvarn för sin aggressiva utrikespolitik. Med försvagad menar jag här att Ryssland har fått börja återta Sovjetunionens forna satellitstater och därmed successivt börjat återskapa sin buffertzon. Detta innebär inte att jag tycker att t ex EU skall ge vika på frågor som ”Rule of law” utan jag höjer snarare ett varnande finger att det här kan bli en förlust affär hur vi än vrider och vänder på det. Men EU bör utnyttja sina resurser under de närmsta månaderna i en större omfattning för att försöka påverka dessa länder i en sundare riktning.
Den stora frågan som uppstår är EU beredd att ta denna ”konflikt” med Ryssland rörande frihandelsavtalet och har man styrkan för det? Ser man till den ekonomiska utvecklingen inom EU just nu så är det en ekonomisk kris som fortgår. Arbetslösheten framförallt bland unga inom EU är hög, varav det är främst de nordiska länderna som klarat sig bäst. Detta ger i retur att befolkningen inom EU nationerna bedömt har svårt att se hur en ”konflikt” med Ryssland rörande dessa stater skall hjälpa dem till en bättre tillvaro, därav kan EU sakna den folkliga förankring som krävs för att driva en hård linje mot Ryssland.
Likväl tar inte EU ”konflikten” så kommer bedömt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) få sig en ordentlig törn och EU förtroendekapital i sådana frågor kommer falla oerhört. Varav EU ej kommer ses som en trovärdig spelare på den internationella arenan i dessa frågor. Likväl kommer nog situationen uppstå inom EU om det är värt att fortsätta med en östlig expansion av unionen. Detta ger också som en del att Sveriges situation försämras i och med att vi bygger upp en stor del av vår säkerhetspolitik kring just EU och därav blir detta en avgörande fråga för Sverige i slutändan och vår säkerhetspolitiska situation.
Vad man i Sverige måste börja reflektera över är att man verkar vara beredd att gå mycket långt i Ryssland för att driva igenom sin vilja nu, det är inte det svaga Ryssland som man såg under 90-talet. Utan dess förmåga och vilja har ökat markant under hela 00-talet för att verkligen bli en faktor nu under 10-talet. Om man då som grannland till en sådan makt tror sig kunna klara sig undan tror man fel, speciellt om man ej har de säkerhetspolitiska instrumenten som krävs för att hävda sig.
Vad detta kan innebär för Sverige och Finland med ett ökat nordiskt samarbete samt ett tydligare närmande mot NATO kan man enbart sia om. Men utifrån hur Ryssland agerat mot sina grannländer i en sådan egentligen ur vår horisont trivial fråga som ett frihandelsavtal bör höja ett varnande finger inom den svenska säkerhetspolitiska strukturen. Hur Ryssland kan tänkas agera mot oss i händelse av ett än tydligare närmande mot NATO. Dock så behöver det enbart inte vara en sådan fråga de kan tänkas utnyttja påtryckningar mot endera land. Således har vi inte de säkerhetspolitiska instrumenten att kunna värja oss, där en välfungerande och väl avvägd Försvarsmakt utgör en hörnsten är vi sårbara.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
The Baltimore Sun 1,
Natural Gas Europe 1
Russia Today 1, 2,
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
NATO 1
EU 1
The Economist 1
EUISS 1, 2, 3
BBC 1
YLE 1
Spiegel Online 1
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5
CIA World Factbook 1, 2, 3,
Globalsecurity 1
EU Observer 1
SvD 1, 2,
OSW 1, 2, 3

Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?


I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen” 

@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013

Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:

@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013

Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen” 
J.K Nilsson

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)

På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en ”utmaning” att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.

Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska ”arsenalen” för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.

Robot 15 förevisad till JAS 39A

Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.

Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.

500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.

JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade

Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.

Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.

Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.


Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

”Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.”