Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]

Mikael Oscarsson (Kd): ”Dåligt att inte den största förändringen på 100 år var förberedd”

Serien med intervjuer av partiernas försvarspolitiska talespersoner i samband med deras riksting (motsv.) fortsätter idag med Mikael Oscarsson (Kd). Nästa helg med statsrådet Karin Enström m a a den här helgens partistämma för moderaterna. – Vad är kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik? Först vill jag slå fast att för Kristdemokraterna är försvarsfrågorna inget särintresse, det är […]

Riktad opinionsbildning?

Sammanfattning

Bedömt så genomförs det i Ryssland en riktad opinionsbildning från dels delar av den Ryska statsledningen dels intressegrupperingar i Ryssland som tjänar på att ha en vis grad av spänningar mellan Ryssland och andra länder. Väst i form av USA och EU har tappat initiativet i Ryssland för att kunna motverka dessa strömningar främst pga införandet av den s k ”agentlagen”. Där bl a NGO och andra intressegruppers arbete försvåras markant. Den riktade opinionsbildningen bör noggrant följas m h t den ger strömningar inom landet som lätt kan vändas i någon riktning vid ett förändrat säkerhetspolitiskt läge och därmed mobilisera Rysslands moraliska styrka mot ett gemensamt mål d v s en yttre fiende.
Analys
RIA Novosti delgav 131011 resultat från Levada Center senaste opinionsundersökning rörande de Ryska medborgarnas syn på Väst och då främst de Förenta Staterna och den Europeiska Unionen. Siffrorna i denna opinionsundersökning är allt annat än en munter syn att ta del av.
Till saken hör att Levada Center anses vara det mest opartiska undersökningsinstitutet i Ryssland just nu. Att det då är de som delger nedanstående siffrorna som vi kommer ta del av gör hela rapporteringen än mer anmärkningsvärd. Således bör dessa opinionssiffror tas på allvar och inte negligeras som någon form av riktad informationsspridning.
Undersökningen genomfördes mellan den 20 och 24 September 2013. 1601 individer tillfrågades över 18 års ålder på 130 platser inom 45 regioner av Ryssland. Den statistiska felmarginalen skall enligt Levada Center vara 3.4%
Vad avser Förenta staterna har andelen som har en mycket positiv inställning gått från 12% 1997 till 3% 2013. Andelen som har en mycket negativ inställning ökat från 7% 1997 till 13% 2013. Likväl har andelen som har en dålig inställning ökat från 12% 1997 till 36% 2013.

Vad avser den Europeiska unionen så har andelen som en mycket positiv inställning till unionen har sjunkit från 9% 2003 till 4% 2013. Andelen som har en mycket dålig syn på unionen har ökat från 2% 2003 till 5% 2013. Likväl har andelen som har en generellt dålig inställning till unionen gått från 9% 2003 till 24% 2013.

Intressant att notera är att den rådande konflikten till Ukraina ej har påverkat den allmänna opinionen mot landet än, 2002 hade 7% mycket dålig inställning, medan 2013 hade enbart 3% det. Dock så är inställningen till Georgien fortfarande mycket dålig, i oktober 2002 hade 51% en mycket dålig inställning fortfarande 2013 har 43% dock inte närheten av 2008 års notering med 75%.

Levada Center ställde även ett antal fördjupningsfrågor rörande Ryssarnas inställning till USA. På frågan om vilken roll USA har i att påverka i världen så ansåg 10% att påverkan skedde i en positiv riktning medan hela 50% ansåg att påverkan skedde i en negativ riktning. Ett antal påståendes ställdes även t ex USA försöker få andra länder att följa internationella lagar men följder dem ibland inte själv, på detta höll 71% med av de tillfrågade.
Än mer intressant är rapporteringen som Rysslands Offentliga Opinions Undersöknings Centrum (VTsIOM) kom med under denna vecka. Där hela 46% av de tillfrågade trodde att ett nytt kallt krig scenario var möjligt. Dock så ansåg 48% att det var omöjligt. Således tror nästan varannan Rysk medborgare enligt denna undersökning att ett nytt kallt krig kan vara antågande. VTsIOM hade tillfrågat 1,600 personer i 130 städer över hela Ryssland och den statistiska felmarginalen är under 3,4%.
Men dessa siffror är det tydligt att västländerna som helhet har misslyckats i Ryssland att förmedla en positiv bild kring sig. Dels beror detta bedömt till del på de nyinrättade s k ”agentlagarna” som omöjliggör till del västlig påverkan genom s k ”soft power” i Ryssland. Dels beror detta även bedömt på en djupt rotad generell misstro mot väst och då USA i synnerhet som finns i den Ryska kulturen sedan Sovjettiden.
Men den intressanta frågan som uppstår, är varför är statistiken så tydlig? Varför har Ryssland en avog inställning dels mot USA dels mot den Europeiska Unionen och därmed indirekt även de länder som är anslutna till unionen? Denna fråga är definitivt inte lätt att besvara men till del kan svaren finnas i den ordinarie Ryska nyhetsrapporteringen.

Nedan kommer jag ta några exempel på uttalanden från det första halvåret av 2013. Samtliga uttalanden finns på Engelska under källor, för att de ej ryskspråkiga skall kunna ta del av dem. Går man på Ryska källor så kan man finna betydligt fler uttalanden.
Det första uttalandet i Januari i år kommer från Vice Premiärminister Dmitry Rogozin, då han på Twitter skrev ”Skaka borgare! Ni är färdiga!” rörande sjösättningen av den strategiska robotubåten Yury Dolgoruky. Uttalandet i sig kan te sig harmlöst men anspelningen på borgare kommer från Sovjeteran och åsyftar då väst och de kapitalistiska staterna. Retoriken är tydlig, samt vilken del av världen som ses som en presumtiv motståndare.
Likväl faller President Vladimir Putin uttalande från Februari 2013 in under ramen att måla upp ett yttre hot, ”Försök görs för att välta den strategiska balansen”, ”Den geopolitiska dynamiken kräver en snabb och avvägd handling, de ryska väpnade styrkorna måste nå en högre förmåga inom de nästa tre (3) till fem (5) åren”.
Rysslands President Vladimir Putin uttalade sig i Mars 2013 kring upprustningen av de Ryska Väpnande Styrkorna, ”Vi kommer aldrig få en annan historisk möjlighet som vi har nu att höja vår försvarsförmåga i tid…Imorgon kommer vi inte ha dessa medel och tiden kommer vara förlorad”. President Putin uttalar inget specifikt om motståndare i detta uttalande, men uttalandet i sig är tydligt att man själv anser sig rusta mot klockan för man ser någon form av hotbild framför sig.
Vice Premiärminister Dmitry Rogozin uttalade sig i April 2013 under rubriken ”Ryssland måste vara beredd att möta militära hot” på RIA Novosti. Han sa bl a ”Eskaleringen som leder fram till dagens moderna krig sker mycket snabbare än tidigare. Därav kan vi inte ha en långsam respons i händelse av en säkerhetspolitisk kris”. Uttalandet är kopplat till att Rogozin anser att den Ryska försvarsindustrin strikt måste följa den mobiliserings- och krigsplanering som satts upp.
Ett annat exempel är när Premiärminister Dmitry Medvedev uttalar sig i Maj 2013 till den Ryska Försvarsindustrin och säger att Ryssland måste ha överlägsna vapensystem mot dess västliga motparter. Med detta uttalande säger man tydligt att dels vapensystemen måste vara bättre än de som finns i väst dels indirekt att det är västländer man förutsätter möta på stridsfältet.
Likväl är Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande ifrån Juni 2013 anmärkningsvärt, fritt översatt, ”NATO har en militär potential som i vissa fall kan tänkas utnyttjas mot vårt land”. Detta uttalande gjorde Medvedev vid ett möte i Kirkenäs. Återigen här gör man klart från officiell nivå att NATO är motståndaren och om det blir krig kan det bli mot NATO. Sveriges Utrikesminister Carl Bildt befann sig bredvid Medvedev när han gjorde detta uttalande
Rysslands vice Försvarsminister Anatoly Antonov gjorde ett uttalande i Juli 2013 kring Steadfast Jazz, ”Jag kan inte dölja faktumet att Försvarsministern blev konfunderad av det uttalade målet med övningen, som föreskriver en tillämpning av Artikel 5 i Washington-fördraget och att den utlöses som en reaktion på ett angrepp mot Polen. Detta är en övning i kalla kriget anda”.
Tydligt med dessa uttalanden från första halvåret 2013, blir att man antingenfrån den politiska ledningen ser en tydlig hotbild tona upp sig runt Ryssland. Riktningen kan vara oklar utifrån uttalandena, men i huvudsak är det bedömt två riktningar man ser om man kopplar det till styrkepositioneringarna det är från Väst och från Öst m h t styrkekorrelationen i MD V och MD Ö. Likväl kan det vara ett sätt från statsledningen att fokusera medborgarnas intresse från Rysslands inrikespolitiska frågor mot en yttre hotbild för att möjliggöra kontroversiella lagstiftningar såsom de s k ”agentlagarna”, ”HBQT-lagarna” o dyl.
Foreign Military Studies Office (FMSO) tidskrift Operational Enviroment Watch beskriver mycket bra i dess oktober utgåva 2013 hur makthavarna i Kreml utnyttjar massmedia för att sprida ur deras perspektiv negativa budskap mot USA. Likväl blir ett budskap som är riktat mot USA indirekt även riktat mot övriga västländer i och med att dessa anses vara en enhet.
FMSO påtalar även hur Rysk massmedia som oftast belyser nyheter från USA med främst en negativ vinkling. Detta tar sig i uttryck i allt i form av traditionell nyhetsrapportering, dokumentärer, filmer och på internet där fler och fler Ryssar börjar söka efter information. Vad som även är intressant är att de påtalar att i mångt och mycket är det renodlade konspirationsteorier som florerar på internet.
Likväl beskriver man hur s k experter hittar på fakta för att passa den gällande agendan och låter dessa börja florera inom massmedia för att projicera en specifik bild rörande antingen en händelse eller USA som helhet. Samt att mer eller mindre allt ont som sker i Ryssland har någon form av ursprung och anknytning till USA eller andra västliga makter såsom t ex bankkrisen 1998.
Med dels FMSO studier kring retoriken och mediabilden som förmedlas om USA i ryska medier dels de uttalanden som vi sett ovan. Framträder en tydlig bild hur de ryska makthavarna försöker projicera en tydlig bild av att det finns yttre hot mot Ryssland. Den bild som även framträder är att det är främst från Väst hotet kommer. Att då ryska medborgare ser en tydlig hotbild runt sig och tror att man kan vara på väg in mot ett nytt kallt krig är inte konstigt mht att retoriken från de ledande politikerna är sådan.
Likväl publicerade FMSO en mycket intressant artikel i sin Juni utgåva 2013, där man beskriver hur Ryssland bedömt agerar för att motverka s k ”soft power” och vilka strategier man tar till. Vissa av dessa strategier är mycket tydliga och med ovanstående fakta blir de än mer tydliga, satt i perspektivet att det handlar om att minska västliga inflytanden i Ryssland.
För att motstå ”soft power” föreslås det att man utnyttjar fem stycken strategier. Den första är att man måste ha en hög vaksamhet mot öppna och dolda hot mot den egna nationen, samt att samhället skall vara medveten om vilket hot som finns mot det. Det andra är att man måste ha kontroll över media och sociala nätverk såsom religiösa ledare m m för att kunna sprida sin egen bild. Det tredje är att man måste ha en tydlig informationsstrategi för att kunna kontrollera informationsflödet ut till landet. Det fjärde är att man måste informera befolkningen om de yttre krafterna som försöker omkullkasta Ryssland och slutligen det femte är att man måste bibehålla samhället positiv till den egna ledningen så att det ej bildas en opposition mot tagna beslut och rådande situation.
Genomför man då t ex riktad informationsspridning i Ryssland, utan tvekan sker detta. T ex finns det exempel där rysk media har utpekat oppositionella i Ryssland som tjänare av väst och att man därmed går dess ärenden och att dessa bör ses som landsförrädare. Ett annat exempel är skede under vecka V341 när en Rysk Tv kanal sände en dokumentär med en föraktfull inställning till den litauiska kampen för frihet, samt de tragiska händelserna i Vilnius den 13 januari 1991. Likväl finns det vaga uppgifter om att informationsoperationer skall ha genomförts mot Lituaen i samband med Zapad’13 där man beskrivit att Litauen är en gammal region till Vitryssland.
Således så kommer man till innebörden att Ryssland utnyttjar sin massmedia att genomföra riktad informationsspridning för att passa de i ledande positioner. Detta är i sig allvarligt, men som vi kommer se längre ned i slutsatserna så kan det få än mer allvarliga konsekvenser. Likväl måste man ställa sig frågan om dessa riktade insatser når någon framgång, Levada Center delgav i Juli 2013 intressant statistik som kan tyda på det.
Undersökningen genomfördes 6-10 juni 2013 med ett representativt urval av den allryska stads-och landsbygdsbefolkning på 1601 personer i åldern 18 år och äldre i 130 orter från 45 regioner i landet. Den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,4%.

På frågan om Ryssland behöver en stark ledare som kan skapa ordning, även till priset av att upphäva valet och genomdriva begränsningar av yttrandefriheten så instämmer helt 39% samt 36% instämmer. På frågan om västerländsk kultur har en negativ inverkan på det ryska samhället instämmer 24% helt medan 41% instämmer. På frågan att man måste satsa mer på de väpnade styrkorna även om det är på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen instämde 12% helt och 34% instämmer.
Således kan vi se att bedömt lyckas man med sina ansträngningar att hålla ett grepp om det Ryska folket genom att måla upp en bild av ett yttre hot som finns. Det finns skillnader mellan åren som pekar på en nedgång, men då skall man ha klart för sig att nu har den s k ”agentlagen” börjat gälla och man tillämpar den relativt fullt ut i Ryssland. Detta gör att den kanske nedåtgående trenden blir mer uppåtgående igen där man ser väst som en yttre fiende.
Slutsatser
Bedömt så genomförs över tiden i Ryssland en riktad informationskampanj mot den egna befolkningen i syfte att lägga fokus på andra ting än den egna inrikespolitiken samt att skapa en känsla om hot mot den nationella identiteten. Graden av tillämpning av denna informationskampanj varierar bedömt utifrån vilka utrikespolitiska motsättningar Ryssland har med väst.
Bedömt kan det även vara ett sätt att motivera den nuvarande rustningspolitiken för den egna befolkningen samt därmed även överföra ekonomiska medel till det militärindustriellakomplexet. Vilket möjliggör att man kan nå egen ekonomisk vinning på den nuvarande rustningen m h t att många av de ledande politikerna har positioner inom dessa bolag.
Vad som måste ses som än allvarligare är att denna informationskampanj som verkar genomföras över tiden, mycket väl kan utnyttjas för att rikta befolkningens moraliska styrka mot en riktning. Detta innebär att man lätt kan vända folket mot någon nation eller sak fråga och få medhåll i den. Det kan t ex vara i frågan om frihandelsavtal som berör Moldavien och Ukraina eller de Baltiska staterna.
Bedömt kommer vi under hösten se en ökad grad av informationskampanj inom de ryska medierna dels på grund av det frihandelsavtal som skall tecknas i November mellan EU och ett antal Östeuropeiska länder som alla ligger inom Rysslands intressesfär. Dels på grund av NATO övning med NRF (Nato Response Force) under övningsnamnet Steadfast Jazz.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
FMSO 1, 2, (Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, (Engelska)
Russia Today 1 (Engelska)
Levada Center 1, 2, 3 (Ryska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3(Engelska)

FM materielanskaffning – Del 2 – Armén

Pansarterrängbil 360 Foto: Försvarsmakten


Följande information är uteslutande baserat på Försvarsmaktens öppna dokument rörande  materielförsörjning, regleringsbrev samt budgetunderlag. Materielplanen omfattar perioden 2014-2021 och revideras årligen. Efter att föregående års materielplan har reviderats så har materielprojekt både försvunnit och tillkommit. Försvarsmaktens redovisar inte förändringar utan enbart aktuell plan. I detta inlägg kommer jag att avhandla materiel till armén samt även försöka redovisa förändringar jämfört med föregående års plan.

Allmänt

I Försvarsmaktens underlag presenteras ej anskaffningar som är av hemlig karaktär. Inte heller redovisas anskaffning som kommer att genomföras genom att FMV utlöser redan upphandlade optioner eller genom avrop inom ram för redan upphandlade ramavtal. Kostnaderna som redovisas här nedan är den högst angivna i kostnadsspannet för varje projekt. Detta för att kunna göra relevanta jämförelser i kommande delar.

Alla uppgifter är hämtade från Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks öppna dokument.

Materielprojekt som är strukna jämfört med föregående års plan

Uppgifterna baseras på en jämförelse mellan föregående års materielplan och nu gällande plan, vilket utgör den enda öppna spårbarheten kopplat till varje enskilt projekt. I planerad anskaffning avseende materiel till armén är nedanstående materiel struken alternativt förskjuten till perioden bortom 2021.
  •  Omsättning av lätt ammunitionsröjningsrobot vilket omfattade 40 st lätt amröjrobot samt 20 st amröj-röntgenutrustning som var planerad att anskaffas 2018 med leverans 2019-2020 till en bedömd kostnad av max 200 miljoner kronor.
  • Anskaffning av specialfordon för tung last vilket omfattade fordon som skulle kunna transportera otymplig materiel upp till 50 ton. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016 till en bedömd kostnad av max 60 miljoner kronor.
  • Omsättning av IED-fordon omfattade en omsättning av 10 st insatsfordon med min och skyddsförmåga liknande de fordon som redan finns i insatsorganisationen. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016-2018 till en bedömd kostnad av max 70 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning soldat vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade 1000 st av vardera bildförstärkare, laserpekare/vapenlampa samt satser märkutrustning IR. Den förstnämnda batchen omfattade 1500 av varje produkt. Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2016 med leverans 2017-2019 till en bedömd kostnad av max 105 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning grupp/pluton vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade
    • 200 st lätta IRV-sikten
    • 200 st medeltunga IRV-sikten
    • 60 st IRV-obsutr.
    • 150 st skottställningsutrustningar
    • 3 omgångar prov & försök materiel.
      • Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2018 med leverans 2019-2021 till en bedömd kostnad av max 325 miljoner kronor. 


Nytillkomna projekt i årets materielplan

Armén har i årets materielplan fått in ett större antal nya materielprojekt som ej fanns med i föregående plan.
Det enskilt största, och kanske viktigaste är att anskaffning av en ny medelräckviddig luftvärnsrobot som ersättare för den antika Robot 97 Hawk (50-talsprodukt) äntligen kommit in i planen. Detta är kanske ett av de enskilt viktigaste materielprojekten i hela den reviderade materielplanen, och något som direkt eller indirekt påverkar hela Försvarsmakten. Det finns dock smolk även i den här bägaren då det framgår att systemet inte ska anskaffas till båda de nuvarande lv-bataljonerna utan enbart till ”minst en bataljon”. Kostnaden bedöms till max 3 miljarder kronor. Kontrakt under  2016 och leverans i perioden 2018-2023.
Ett annat relativt stort projekt som tillkommit är anskaffning av broläggare utgående från Strv 121 chassi. 1x26m bro samt 2x14m bro skall ingå till respektive broläggare. Hur många broläggare som omfattas av projektet framgår ej. Kostnaden är uppskattad till 400 miljoner och kontrakt skall tecknas under 2015 med leverans under perioden 2016-2018.
Ett annat mindre projekt som tillkommit är omsättning av mini-UAV till en kostnad av 70 miljoner med planerad beställning 2017 och leverans under 2019. Vilken UAV som ska omsättas framgår ej, men bedömt är det SUAV Falken som i dag är anskaffad i 48 st exemplar som ska omsättas.
I övrigt har man gjort stora satsningar på övningsmateriel till skjutbanor m.m. inkluderat ett antal fasta och mobila gruppträningsanläggningar, mobila skjutbanor, fallmål till målsystem 2010 ska anskaffas. Utöver detta ska även BT-systemet (BT46) omsättas. Allt samman till en kostnad om max 200 miljoner kronor. Även en renovering av Ksp 58 har tillkommit i planen.

Övriga planerade anskaffningar som kräver regeringsbeslut

Armén har utöver ovanstående förändringar i planen ett stort antal projekt som kräver regeringsbeslut, något som krävs för all materielanskaffning för projekt som överstiger 200 miljoner kronor. Enligt källor som arbetar med detta dagligen vid en annan myndighet så har det visat sig att denna styrning från riksdagen har satt så många käppar i hjulet, framför allt genom att det försenat så många materielprojekt, att man tvingats till genvägar som inneburit att man delat upp vissa projekt för att komma under den ekonomiska gränsen. Detta har i sin tur inneburit ökade kostnader på grund av mindre volymer. Ett typexempel på hur byråkratin hämmar rationell anskaffning.   
Ett av de mer kända planerade anskaffningarna är den stora ”satsningen” på att renovera ett antal stridsvagnar, som i praktiken blev en halvering av stridsvagnsbeståndet till kostnaden av 1000 miljoner i det projekt som benämns RENO Strv 122 steg 1 och 2, ett projekt som blev väldigt omtalat då Cecilia Widegren presenterade denna satsning. Beslutet fattades av regeringen den 16 maj innevarande år.

Ett annat projekt som regeringen inte fattat beslut om ännu är det näst mest kostsamma i materielplanen Det handlar om renoveringen av ett antal stridsfordon 90. Detta projekt benämns RENO Strf 90 Steg 1 och 2 har en prislapp på hela 2200 miljoner kronor vilket innebär att 365 st stridsfordon 90 kommer att renoveras. Detta innebär ånyo en kraftfull reducering i numerär av de totalt 549 vagnar som Försvarsmakten förfogar över i dag. Det skulle innebära att endast 66% av beståndet renoveras. Beställning av denna renovering planeras att läggas nästa år. Utöver detta tillkommer Anskaffning av ledningssytemet SLB till dessa stridsvagnar och stridsfordon till ytterligare en kostnad av 300 miljoner.

Andra kostsamma planerade materielprojekt som kräver framtida regeringsbelsut.

  • Omsättning av 100 stycken (finns i dag 380 st) patrullbilar TGB 16 ”Galten” till en kostnad av 500 miljoner.
  • Omsättning av 80 stycken splitterskyddade rullflakterrängbilar till kostnaden 450 miljoner
  • Anskaffning av 25.000 eldhandvapen som ersättare för vissa vapen i Ak5-familjen samt Ak4B till kostnaden 450 miljoner.
  • Anskaffning av ledningsmoduler för lätta fordon till kostnaden 200 miljoner.
  • Fortsatt fordonsomsättning i hemvärdet till kostnaden 220 miljoner.
  • Omsättning av APF sambandsplattform till kostanden 200 miljoner.

Utöver detta finns en stor mängd projekt som understiger 200 miljoner kronor. Dessa redovisas inte här.

Övriga projekt under anskaffning och avveckling

Utöver redovisade projekt finns ett antal där upphandling, projektering, tillverkning eller leverans pågår. Dessa projekt återfinns ej i liggande materielplan då ekonomiska medel redan är avsatta och där regeringen redan fattat beslut. De större projekten är.

  • Korträckviddig lv-robot – Rb 98
  • Splitterskyddad bandvagn – Bv 410 (100 st)
  • Artillerisystem – Archer (24 st)
  • Splitterskyddade hjulfordon – Pansarterrängbil 360 (113 st) 

Samtidigt som anskaffning sker pågår också avveckling av andra system utan ersättare. En av de viktigare som bör nämnas är avvecklingen av pansavärnsroboten 56B Bill. Vidare reduceras antalet bandvagnar och viss annan materiel.

Slutsatser

Arméns planerade materielanskaffning för perioden 2014-2012 uppgår till totalt 9708 miljoner kronor (9,7 miljarder). Då har man förvisso ”trollat bort” materiel som placerats under kategorierna ledning och logistik, något jag avser återkomma till i ett kommande inlägg. Materielanskaffning som är hemlig redovisas ej i materielplanen varför ett visst mörkertal rörande siffrorna möjligen kan förekomma.

9,7 miljarder kronor kan tyckas vara mycket pengar beroende på vilket synsätt man har. men i själva verket är det inte i närheten av vad som skulle krävas för att utrusta beställd insatsorganisation IO14. I Försvarsmaktens perspektivstudie har man nu svart på vitt klargjort att IO14 inte kan förverkligas med nuvarande anslagsnivå, men ännu har ingen politiker reagerat på dessa fakta.

Hur mycket ökad försvarsförmåga får vi då för dessa 9,7 miljarder kronor?

Min bedömning av läget är att vi tråkigt nog inte alls ökar försvarsförmågan med dessa miljardinvesteringar, jag vill till och med gå så långt att jag påstår att försvarsförmågan i flera fall reduceras, och i bästa fall enbart vidmakthåller förmågan på nuvarande låga nivå. Endast två av ovanstående projekt ökar försvarsförmågan jämfört med nuvarande nivå enligt min bedömning.

Dessa påståenden kräver givetvis en förklaring.

De projekt som bedöms kommer att öka försvarsförmågan är primärt anskaffningen av ett nytt medelräckviddigt luftvärnsrobotsystem som ersättare till Rb 97 Hawk. Detta är även den mest kritiska förmågan i dag. Dessvärre avser anskaffningen enbart materiel till en (1) av nuvarande två lv-bataljoner. Vilket på sikt innebär reducerad förmåga då Hawk totalavvecklas. Systemet kommer att kompletteras med det kortäckviddiga systemet som bygger på flygvapnets IR-robot IRIS-T. Bedömningen är att detta kommer att innebära smalare med färre eldenheter men däremot vassare med modern teknik. Men när det kommer till luftvärn så är numerär också kvalité, något som ej kan förringas.

Anskaffning av brobandvagnar för att förbättra arméns broläggningförmåga får också ses som en viss förmågeökning, även om numerären är liten. I övrigt handlar mer eller mindre samtliga övriga projekt att man omsätter gammal materiel till ny av olika anledningar. Det kan vara av anledningar som personsäkerhet, ökade driftskostnader p.g.a. åldersigen materiel eller att det helt enkelt saknas reservdelar. I andra fall renoverar man enbart befintlig materiel.

Antalet artilleripjäser halveras jämfört med tidigare numerär (som redan då var i minsta laget) samtidigt som de förvisso blir betydligt bättre än sin föregångare tillsammans med förbättrad ammunition (excalibur).

Vi kan också de tecken på att det är först nu ”långtbortistandoktrinen” slår igenom materiellt när de splitterskyddade hjulfordonen Patgb 360 levereras till P7. Ett fordon som primärt var tänkt att nyttjas vid internationella insatser. När nu omvärldsläget förändras och det nationella försvaret åter igen prioriteras kommer dessa hjulfordon möjligen att begränsade förmågan jämfört med banddrivna stridsfordon anpassade för svensk terräng?

Sammanfattning

Symtomatiskt för många projekt i liggande materielplan för armén är att den totala numerären minskar då endast delmängder av totalen omsätts alternativt renoveras. Detta innebär i praktiken att förmågan på sikt kommer att reduceras. Det är framför allt på grund av den sistnämnda faktorn jag vill påstå att miljardsatsningar på dessa projekt i praktiken kan leda till reducerad försvarsförmåga sett över en längre tid hur konstigt det än kan låta.

För arméns del handlar materielplanen primärt om att hålla liv i det som redan finns. Anskaffningarna kommer i väldigt liten del att förbättra förmågan. Inte inom något område kommer numerären att ökas. Om den politiska ambition är att uppnå ”en-veckasförsvaret” kommer det att krävas ett kraftigt utökat försvarsanslag.  

Tidigare delar i serien:
Del 1 – Inledning

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Zapad’13

Denna analys kommer främst beröra de Ryska stridskrafternas deltagande i övning Zapad’13. Anledningen till denna begränsning är främst av storlekskaraktär analysen består av tio (10) stycken A4 sidor. Skulle även de Vitryska stridskrafterna berörts mer ingående än vad de gör just nu så skulle analysen svält och därav blivit för stor för att vara ett blogginlägg. Likt tidigare analyser bygger denna enbart öppna källor och har ingen anknytning med Försvarsmakten eller annan statlig eller icke statlig verksamhet. Således detta är mina egna bedömningar kring vad som genomförts. Med hänsyn till omfattningen av inlägget är det fullt möjligt att felaktigheter kan ha smygit sig in någonstans.
Analys
Allmänt.Övning Zapad’13 genomfördes mellan den 20 och 26 September 2013. Det officiella övningsscenariot har varit att Vitryssland är utsatt för infiltration av extremistgrupper med syftet att genomföra terroraktioner samt destabilisera situationen i Vitryssland. Extremistgrupperna får stöd i form av transporter, vapen och annan militär utrustning av en extern aktör. För att stabilisera situationen i Vitryssland väljer Ryssland att utnyttja sina väpnade styrkor för att förhindra fortsatt infiltration och att nedkämpa extremistgrupperna. Således det man säger är att man har övat mot en irreguljär motståndare liknande det Ryssland själv gör i Tjetjenien eller vad väst gör i Afghanistan. Vad vi i väst kallar upprorsbekämpning d v s COIN (Counterinsurgency)
Det som sas först var att övning Zapad’13 skulle genomföras på fem stycken platser i både Ryssland och Vitryssland. I Vitryssland har man övat vid Brestskom, Gozhskom och Obuz-Lesnovskom. I Ryssland har man övat vid Khmelovka och Pravdinskiyi Kaliningrad Oblast. Därefter tillkom övningar inom Leningradoch Pskov regionen i övningen. Bedömt kan man även påräkna att övningarna som Norra Flottan har genomfört i Barents hav samt Karahavet och vid Mellanhalvön som övningsområde för Zapad’13 trots att man sagt att dessa övningar ej ingått vilket mantidigare sa skulle ingå. Således har man övat över stora delar av MD V yta som angränsar mot väst. Det enda område som inte berörts i någon större utsträckning av Zapad’13 är Finland dock så berördes de kraftigare under Zapad’09. Huvuddelen av koncentrationen av styrkorna har varit mot dels Baltikum dels Polen. En mindre del har varit mot Norge.

Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13.

Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).

Enligt Krasnaja Zvezda skall antalet deltagande i Vitryssland och Ryssland i övning Zapad’13 bestått av över 22,000 soldater, 450 pansarskyttefordon, 80 stridsvagnar, 50 artilleripjäser, 90 luftfarkoster (helikoptrar och flygplan) samt 10 fartyg ur Östersjöflottan. Därefter bör man lägga till Norra Flottans övning som omfattade 2,500 soldater och sjömän samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon av olika slag. Samt inrikesministeriet initiala deltagande med 20,000 man. Detta ger en total numerär på deltagandet i övning Zapad’13 på 44,500 man. Väl över de först annonserade 12,900 soldaterna. Även om man tar bort Norra Flottan så har man en numerär på cirka 42,000 man.
På övningens sista dag följde dels Rysslands President Vladimir Putin dels Vitrysslands President Alexander Lukashenko övningen. President Putin har även uttalat sig om övningen. Han säger att övningen har visat att Ryska och Vitryska förband kan lösa uppgifter tillsammans och att man är på god väg att uppnå fullständigt interoperabilitet.
En annan viktig del i övningen har dels varit att pröva ny utrustning för de väpnade styrkorna. Detta har varierat ifrån sambandssystem till obemannade flygande farkoster (UAV). Delshar även det integrerade ledningssystemet för Ryssland samt Vitryssland prövats men även de väpnade styrkornas ledningssystem. Försvarsministern Sergei Shoigu påtalade innan övningen att ledningssystems egentliga funktionalitet endast kan prövas under större övningar för att få ett korrekt värde på dem.
Förberedelser.De första tågen med Ryska förband anlände till Vitryssland den 130903. De Ryska förbanden ilastade vid dels Moskva delsvid Nizhny Novgorod. Totalt flyttades 2,520 ryska soldater via järnväg och det omfattade tjugo (20) stycken tågset för att förflytta förbandens utrustning till Vitryssland. Förbanden som flyttades med tåg från Ryssland till Vitryssland var delar ur 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamandivisionen) samt delar ur 9. Mekaniserade brigaden och ledningsdelar ur 20. Armén. Förbanden flyttades till övningsfälten vid Brest och Gozhsky vilket kom att utgöra utgångsläge för övningen för förbanden.
I andra riktningen förflyttades delar ur 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden från Vitebsk i Vitryssland till Leningrad regionen i Ryssland. Både förbanden ses som specialförband i Vitryssland. Väl på plats erhölls grundläggande utbildning för att kunna lasta och förflytta sig med landstigningsfartyg. Förbanden kom att ilasta landstigningsfartyg den 130912 för att genomföra en två dagars förflyttning över Östersjön till Kaliningrad Oblast.
När väl de Ryska och Vitryska förbanden var på plats inom respektive övningsregion kom förövning att genomföras. Till exempel 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden kom att genomföra förövning i transport med svävare för att kunna deltaga fullt ut i övningen i ett senare skede. Likväl har artilleriförband i Vitryssland övat indirekt bekämpning för att kunna deltaga fullt ut i övningen när den väl startar.
Som ett led i förberedelseskedet genomfördes med början från 130917 en beredskapskontroll av inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man mobiliserade skall ha uppgått till ca 20,000 soldater med tillhörande materiel. Den uppgift inrikestrupperna löste inom ramen för Zapad’13 var att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa.
Likväl kom man under förberedelseskedet att utvärdera Transportministeriet samt Energiministeriets förfaranden under tilltransporten av förbanden till Vitryssland från Ryssland. Detta för att kunna effektivisera arbetet samt förbättra transporter o dyl i händelse av en väpnad konflikt. Man gick även igenom planer o dyl.
Två saker sticker ut främst i förberedelseskedet av övning Zapad. Den första som sticker ut är att man från Vitryskt och Ryskt håll väljer att använda 350. avdelta motoriserade gardesbataljonen samt 103. avdelta motoriserade gardesbrigaden som marininfanteri. Detta tyder på dels en förmågehöjning av de Vitryska förbanden dels ger det Ryssland en förmågehöjning i Östersjöregionen inom ramen för CSTO i och med att det enbart är 336. Marininfanteribrigaden som räknas som renodlat marininfanteri. Detta ger att man nu har ökat sin förmåga att genomföra amfibiska operationer i Östersjön.
Den andra saken som sticker ut markant är beredskapskontrollen av inrikesministeriets trupper. Känt sedan tidigare är att dessa förband har främst två uppgifter i händelse av krig. Dels att skydda mobiliseringen av de väpnade styrkorna i det initiala skedet av en konflikt delsskydda det s k bakre området i händelse av krig. Detta är det område där logistik-, stabsförband m m kommer vara grupperad. Det man främst skall agera mot är jägar- och specialförband dvs vara vad som i svensk nomenklatur benämns antijägarförband. Dessa förbandstyper kategoriseras i två slag delsmer konventionella som främst agerar larmstyrka delsde som med hjälp av tekniska och biologiska sensorer (hund) aktivt söker och nedkämpar jägar- och specialförband. Att man väljer att öva dessa förband och det förförandet tyder på tvåsaker antingen övade man för det initiala agerandet i händelse av en konflikt eller det senare skedet av en konflikt.
Marinen.Ur Östersjöflottan skall tio (10) större fartyg deltagit enligt uppgift. Följande fartyg omnämnts som deltagande i övningen, Kaliningrad, Georgiy Pobedonosets (Ropucha I), Azov, Korolev (Ropucha II) och Mordoviya (Zubr). Likväl har följande andra fartyg deltagit Jagaren Nastojtjivyj(Projekt 956) och korvetterna Boikiy, Soobrazitelnyyoch Steregushchiy (Projekt 20380).
Östersjöflottan har bl a övat manövrering i förband, likväl har man övat sambandstjänst samt åtgärder vid skadatskepp. Likväl har Östersjöflottans ytstridsfartyg övat sjömålsbekämpning dels med sjömålsrobotar dels med fartygsartilleri för att bekämpa en irreguljär motståndare som försöker landsätta personal på kust. Enligt uppgift skall den irreguljära motståndarens fartyg ej kunnat nå kusten utan nedkämpats på avstånd av 10 km från den.
Vid genomförandet av landstigningen den 130926 i Kaliningrad så understödde samtliga deltagande ytstridsfartyg samtliga deltagande landstigningsfartygs landstigning. Understödet genomfördes genom artilleribekämpning av markmål från fartygen. Likväl utnyttjades landstigningsfartygens egen beväpning för att nedkämpa markmål i anslutning till landstigningsområdet.
Landstigningarna genomfördes dels av Ryska marininfanteriet som genomfört landstigningsövningar med landstigningsfartyg dels de Vitryska styrkorna har utnyttjat svävare för att genomföra landstigning. De landstigningar som delsdet Ryska marininfanteriet genomfört dels de Vitryska specialförbanden genomfört syftade till att enligt den officiella rapportering att nedkämpa terrorister som belägrat samhällen. De Vitryska och Ryska trupperna som landsteg genomförde således strid i bebyggelse övningar efter landstigningarna och nedkämpade terrorister. Enkomt för detta så hade man upprättat bebyggelse med ca 50 byggnader av olika sort för att kunna öva detta fördelat på två områden.
Norra flottanhar varit indelad i fem (5) stycken uppdragsanpassade sjöstyrkor med olika typer fartyg (ytstridsfartyg och ubåtar) utifrån givna uppgifter. Övningarna har genomförts delsi Barents hav dels i Karahavet. Totalt har 2,500 soldater och sjömän övats samt 30 olika typer av fartyg och 20 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt 50 fordon deltagit i Norra flottans övningar. Stundtals har Norra flottan genomfört sina övningar under mycket svåra förhållanden med vindstyrkor upp till 18 m/s och hård sjö.
En intressant sak i Norra Flottans övning är att hangarfartyget Admiral Kuznetsovkom att utlöpa 130919 från Severomorsk. Fartyget skall deltaga i Norra flottans övningar i Barents hav området. Den 130921 kom ytterligare 20 ytstridsfartyg samt ubåtar utlöpa för att förflytta sig till sina respektive övningsområden. Under sin förflyttning till sina respektive övningsområden kommer fartygen öva sambandstjänst, luftförsvar samt ubåtsjakt.
Norra Flottan har bl a genomfört ubåtsjaktövningar dels med de två stora ubåtsjaktfartygen Severomorskoch Admiral Levchenko dels med understöd av ubåtsjaktflygplan i form av II-38 och TU-142. Ubåtsjaktövningen genomfördes enligt följande mönster inledningsvislokalisera, därefter följa ubåten för inmätning av måldata för att slutligen nedkämpa ubåten. Utöver detta har man övat manövrering i fartygsformationer samt räddningsinsatser.
Vid Norra Flottan har enligt vad som officiellt rapporterats, två (2) stycken ubåtar deltagit i övningarna som genomförts där. Dessa har övat att bekämpa fartygsgrupperna som deltagit i övningen dels med torpeder dels med robotar. Likväl kan man förutsätta att fartygsgrupperna har utnyttjat dessa två (2) ubåtar för att öva ubåtsjakt.
Ubåtsjaktfartyget ViceadmiralKulakov (Projekt 1155) deltog även i Norra flottans övningar och då i Barentshav. Fartyget anslöt till övningarna som del av ett slutskede under dess långseglats som påbörjades 130511. Fartyget har övat dels sjömålsbekämpning med sitt fartygsartilleri dels luft- och robotmålsbekämpning med sitt luftvärn. Fartyget har väl löst den uppgiften på avstånd mellan 2 och 10 kilometer från fartyget.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat moment som bl a åtgärder mot luftangrepp, förflyttning genom kontaminerat område av massförstörelsevapen. Likväl har man även övat sig i fältarbetstjänst såsom förflyttning genom minfält, maskering av fordon samt grupperingsplatser och iordningställande av värnsystem.
Norra flottans kustförsvarstrupper har även övat rörligt försvar mot landstigning dels i Titovka dels i Shary. Utrustning som utnyttjades vid det rörliga försvaret av kustremsan var T-72, BM-21, 2S3, 9M111 Fagot samt diverse handeldvapen likväl hade man flygunderstöd av SU-24. Detta genomfördes som skarpskjutningar mot en fiktiv motståndare. Likväl så understödde luftlandsättningstrupperna vid försvaret av kusten.
I Kaliningrad Oblast hade flottans ingenjörstrupper placerat ut mer än 5 ton s k ”effekter” för att skapa en så realistisk stridsmiljö som möjligt för dels de Ryska trupperna dels de Vitryska trupperna som deltog i övningsmomenten där. Effekterna har utnyttjas för att simulera artilleribeskjutning från hav mot land samt flygunderstöd.
Vad avser sjöstridskrafterna är vissa saker mycket intressanta. Dels så övar man med samtliga tre nya korvetterna i Östersjöflottan av klassen Steregushchiy. Dessa korvetterna är mycket liknade Visby korvetterna och skall ha till del viss smygförmåga. Dels så hävdar man att man genomför strid mot en irreguljär motståndare med sjöstridskrafterna. Mig veterligen har man än inte börjat skjuta sjömålsrobotar mot t ex piraterna utanför Somalias kust eller för den delen de mer radikala elementen som finns bland olika terrororganisationer. Likväl har jag mycket svårt att se en irreguljär motståndare som kräver sådan förbekämpning som genomfördes vid landstigningen i Kaliningrad Oblast och vad som inte jag nämner är att denna irreguljära motståndare även förfogade över attackflyg.
Likväl är det mycket intressant att man med Norra Flottans övning inte ger något form av svepskäl att man övar mot en irreguljär motståndare utan där säger man tydligt att man övar mot en reguljär motståndare. Detta kopplat till uttalanden om att det är lugnt i Arktis, lugnar definitivt inte mig med dels denna övning som man genomfört dels med att man håller på att aktivera en f d flygbas för att kunna återuppta patrulleringar o dyl i Arktis. Återigen uttalanden som går stick i stäv med praktiskt handlande. Samt en Svensk syn på att vi litar blint på vad Ryssland säger. Retorik och Realpolitik är två vitt skilda saker.
Flygvapnet.Ytterst lite har skrivits om luftstridskrafternas agerande under Zapad’13 dock så såg vi att under månaderna innan Zapad’13 har de varit mycket aktiva. Bedömt kommer mer information rörande dess agerande under övningen komma de närmsta dagarna/veckorna.
Norra flottans marinflyg genomförde den 130925, 15 stycken flygföretag. Luftfarkoster som utnyttjades under företagen var IL-38, IL-20, SU-33, TU-142, SU-25, KA-27 och MI-8. Flygföretagen omfattade flygunderstöd av sjöstridskrafterna men även agerande som motståndare och genomföra luftangrepp mot fartygsgrupperna.
14. Jaktflygregementet baserad i Kursk flygandes MIG-29 SMT har under övningen löst luftförsvarsuppgifter. Förbandet har övat på att nedkämpa bombflyg som har haft eskort av jaktflyg. Förbandet har även övat åtgärder vid luftrobotattack dels genom undanmanövrer delsgenom utnyttjade av skenmål såsom värmefacklor. Kurvstrid har även genomförts under övningen. Totalt genomförde 14. Jaktflygregmentet 35 företag under övningen.
Flygtrafiken försenades likväl i Moskvas flygzon när skede två påbörjades av övning Zapad’13. Det ryska luftfartsverket la in begränsningar när flygplan kunde lyfta samt landa på grund av ökat flygaktivitet från det ryska flygvapnet under övningens genomförande.
Utöver detta går det att läsa i rapporteringen om markstridskrafternas strid att man erhållit dels understöd av attackflyg dels understöd av attackhelikoptrar. Så bedömt har man satsat på att öva samverkan med markstridskrafterna under Zapad’13 därav kanske en mindre rapportering då man inte genomfört en renodlad luftstridsövningen.
En intressant aspekt som inte berörs här med senare under markstridskrafterna är att man utnyttjat UAV för att leda in luftstridskrafterna. Således kan man nu med hjälp av fjärrspaningshjälpmedel såsom UAV leda in attackflyg. Detta tycker jag personligen tar udden i all form av relevans kring uttalanden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå.
Armén.Vad avser markstridskrafterna har följande förband nämnts som deltagande i den officiella rapporteringen 7. Mekaniserade brigaden, 25. Mekaniserade brigaden, 138. Mekaniserade gardesregementet, 2. Mekaniserade gardesdivisionen (Tamanskaja divisionen), 338. Marininfanteribrigaden, 98. Luftlandsättningsdivisionen samt delar ur 20. Armén (stab). Fler förband kan ha deltagit som ej jag har noterat. Likväl är det ej fullständiga förband som övats utan delar av förbanden.

Bild 2. Nu kända deltagande förband/förbandstyper från Rysk sida i Övning Zapad’13.
Bataljonsövningar har genomförts med delar av 138. och 25. mekaniserade brigaden i Leningrad och Pskov regionen ingående i MD V. Ingående övningsmoment för bataljonerna har varit att genomföra förflyttning genom områden med hot från jägarförband, åtgärder vid luftangrepp samt förflyttning genom terräng som blivit belagd med kemiska stridsmedel. Samt strid mot en irreguljär motståndare.
138. Mekaniserade brigaden genomförde bl a ett övningsmoment som omfattade områdesspaning efter motståndaren i syfte att lokalisera honom. Efter upptäckt av den irreguljära motståndaren så genomfördes anfall mot honom med understöd av arméflyg för att nedkämpa honom. Under detta moment så deltog 700 soldater och 200 typer av fordon samt 10 st attackhelikoptrar.
Likväl så genomförde deltagande bataljoner ur 25. Mekaniserade brigaden i Pskov regionen övningsmoment med dels motoriserat infanteri dels med stridsvagnar som understöds av artillerield. Syftet med striden var att nedkämpa ”terrorister”. Förbandet hade understöd av attackflyg vid striden. Totalt deltog vid momentet cirka 500 man, 60 st fordon, artilleripjäser m m samt 8 stycken flygplan.
Under övningen genomfördes en tillämpad stridsskjutning med markrobot- och raketartilleriförband vid Luga i Leningrad regionen. System som utnyttjades av markrobot typ var Iskander, Point och Tochka-U samt av raketartilleri var Smerch. Enligt uppgift skall man ej haft några svårigheter att träffa målen som var 10-talet kilometer ifrån avfyringsplatsen. Likväl skall man ha utnyttjat egen tillverkade obemannade luftfarkoster för verkansverifiering. Detta skall även ha genomförts utan problem.
Vitryska och Ryska trupper har även utnyttjat UAV system för att lokalisera motståndaren i syfte att nedkämpa honom. När väl motståndaren hade lokaliserats nedkämpades dessa med arméflygsresurser i form av helikoptrar MI-24 och MI-8. Eldledning genomfördes ej direkt till flygande förband utan via förbandets ledningsplats vidare till arméflygsenheterna.
Avseende utnyttjande av UAV för de ryska artilleriförbanden så meddelade de väpnade styrkorna att man har lyckats öka hastigheten från målupptäckt till granater i målet dvs bekämpningsförloppet med 1.5 till 2 gånger med utnyttjande av UAV systemet GARNET-2. UAV systemen som utnyttjats har även skyddats av luftvärnssystemet BUK för att dessa ej skall kunna påverkas vid inhämtande av information.
Vitryska territorialförband har även övats under Zapad’13. Dessa förband har främst övats i fyra huvudpunkter, skydda samhällsviktigainstallationer, säkerställa undantagstillståndet, störa jägar- och specialförband samt nedkämpajägar- och specialförband. Som ett exempel på samhällsviktiga installationer nämns gasstationer.
Under övningen har man även kallat in 1,500 krigsplacerade civila ur 138. Mekaniserade gardesregementet stationerad i Kamenka i Leningrad distriktet. Åldern på de inkallade var upp till 45 år gammal och huvuddelen av personalen som kallades in var boende i Boksitogorsk, Vsevolozhsk, Vyborg och St. Petersburg. Syftet med inkallelsen av de krigsplacerade var att kontrollera mobiliseringssystemet delsde civila samhällets åtaganden dels de väpnade styrkornas förmåga att hantera inkallade samt statusen på de krigsplacerade genom enklare övningar.
Televapenförband har även utnyttjas under övningen i syfte att främst lokalisera den irreguljära motståndaren för att därefter kunna nedkämpa honom. Likväl har larmstyrkor utnyttjas i syfte att kunna snabbt förflyttas mot platser där motståndaren har lokaliserats samt särskilda förband har även varit avdela för att kunna nedkämpa motståndaren.
Likväl har man övat fältarbetstjänst inom Kaliningrad Oblast. De Ryska och Vitryska förbanden har övat att röja mineringar såväl i vatten som på land samt oskadliggöra stormhinder och vidta fältarbetsåtgärder för att förflytta sig över naturliga hinder.
Tamanskaja divisionen genomförde även under övning Zapad’13 sin första egentligt stora övningen efter det att divisionen återuppsattes i år (2013). Divisionen deltog med cirka 500 man i Vitryssland under övningen. Under övningen har man bl a genomfört en längre taktisk förflyttning på 300 km mellan övningsområden samt bekämpat irreguljära motståndare.
20. Arméns ledningsförband har övats under Zapad’13. Detta är den arméstab som operativt lett förbanden under övningen. Stabens fältgruppering har varit uppbyggd kring tre delar. En ledningsdel en sambandsdel och stödlag. Samtliga delar i staben är rörliga och kan under kort tid upprättas eller brytas. Enligt uppgift skall man kunna verka i alla typer av miljöer med den utrustning man är tilldelad. Likväl har man övat under dygnets samtliga timmar med staben, således har man inte tagit någon form av övningspaus. Generalmajor Alexander Lapin uttalade sig i Röda Stjärnan kring detta, fritt översatt, ” Det arbetsschema vi har medger inte måltidsuppehåll m h t under krig så ger motståndaren en inte något uppehåll för måltider, sömn eller hygien”. Samma Generalmajor uttalar sig även om graden kring samövning, ” Vi kan se under denna övning att de Vitryska och Ryska förbanden integreras i en högre omfattning än de tidigare övningarna såsom Zapad’09 och dess efterföljare”.
En intressant sak som tas upp under övningen är utnyttjandet av sambandsmedel för de Vitryska arméförbanden. Man väljer att betona att enbart med säkra och tillförlitliga sambandsmedel kan man utöva ledning och därmed kan de väpnade styrkorna slå de s k terroristerna. En överste Yuri Pilischik uttalar sig rörande sambandet, ”Vi genomför åtgärder för att dels dölja våra radiosignaler dels skydda dem mot motståndarens televapeninsatser”. Likväl påtalar man den höga skyddsgraden man har på sitt samband, ”Även om terroristerna skulle kunna fånga vår signal så skulle det ta dem år att dekryptera meddelandet”.
För att skydda särskilt viktiga områden med tillhörande objekt har arméförbanden utnyttjat videoövervakningssystem med mörkerkapacitet samt rörelsesensorer. Likväl har man utnyttjat mer traditionella skyddsmedel såsom mineringar, larmminor, patrullslingor med oregelbundna patrulltider samt utnyttjat hundpatruller för skyddet.
En avslutande men mycket intressant sak som belyses är att man under övning Zapad’13 har övat på hur man skall genomdriva och upprätthålla ett undantagstillstånd på Vitryskt territorium som en del i övningen.
Återigen man använder en retorik om att man strider mot en irreguljär motståndare men retoriken faller på eget grepp. Man utnyttjar t ex inte Iskander robotar mot en irreguljär motståndare. Det krävs inget större trafikskydd på sina sambandsmedel mot en irreguljär motståndare, visst det finns exempel på att t ex Hizbollah har lyckats genomföra televapeninsatser mot Israel men det har varit i ytterst begränsad omfattning. Likväl så talar man vid vissa tillfällen om en motståndare som ej låter irreguljär när man läser intervjuer från övningen.
Likväl så strider man inte i de stora förbandsklossar som man har öppet rapporterat om att man har stridit i mot en ireguljär motståndare. Visst man använder pansarskyttefordon o dyl t ex i Afghanistan för att strida mot den irreguljära motståndaren där men vanligtvis inte i samverkan med stridsvagnar, attackhelikoptrar, attackflyg och med understöd av artilleri. Själva essensen i den irreguljära motståndaren taktik är att genomföra eldöverfall, överfall o dyl och inte möta sin motståndare i större förband för då vet han att han blir slagen.
Den främsta intressanta aspekten man tar upp är återigen utnyttjandet av obemannade flygande farkoster (UAV) för att genomföra indirekt bekämpning. Dels med artilleri dels med markrobotar och slutligen med attackflyg och attackhelikoptrar. I Sverige saknar vi just nu denna förmåga helt och hållet. Försök gjordes med UAV systemet Ugglan kring detta. Men Ugglan är mig veterligen nedlagd och vi har endast falken just nu vilket ur min synvinkel är en UAV på stridsteknisk nivå inte taktisk. Att man även lyckats förbättra bekämpningsförloppet med indirekta bekämpningsmetoder upptill 1.5 – 2 gånger är även illavarslande. Återigen relevansen i uttalanden om lågnivå hos de ryska väpnade styrkorna faller.
Likväl är det intressant att man väljer att göra en stickprovskontroll på mobiliseringssystemet under övningen, detta tyder även på att det ej var en övning mot en irreguljär motståndare som genomfördes.
Likväl tas mycket rapportering upp kring markstridskrafternas utnyttjande mot diversionsförband. Jag har avsiktligt valt att inte belysa detta så mycket i inlägget utan funderar snarare på att göra ett separat inlägg kring just detta och vilka följdverkningar det får för våra Svenska jägarförband. Men mycket intressant information har kommit ur den officiella rapporteringen från övningen.
Logistik.Delar av reparationsbataljonen ur MD V underhållsbrigad har funnits på plats i Vitryssland. Reparationsförbanden har delsansvarat för att genomföra skarpa reparationer på utrustningen under övningen dels har renodlad övning i reparation genomförts. Likväl har drivmedels- och ammunitionsförband funnits på plats för att öva underhållskedjan.
Övad trupp från Ryssland som befunnit sig i Vitryssland har förlagts i tältläger. Armétält av modell M-10 och M-30 har utnyttjas, totalt har cirka 200 tält slagits upp. I tältlägren har hygienfaciliteter, klädtvätt, möjlighet till att se på Rysk Tv, frisering m m funnits.
Enbart livsmedelsförsörjningen för de ryska trupperna i Vitryssland har omfattat cirka 100 ton av råvaror, vilket 60 soldater ansvaret för att iordningställa till mat för den övade personalen. För att kunna genomföra detta har man haft cirka 100 olika utrustningsdetaljer såsom kokvagn CEPI-150, kokbil PAK-200 och bakvagn PCB-0,4 till sitt förfogande. Den övade personalen har erhållit tre varma mål mat om dagen från underhållsförbanden. Maten har tillagats vid åtta (8) stycken underhållsplatser.
Östersjöflottan har upprättat ett antal kvalificerade vårdinrättningar för omhändertagande av skada, bedömt av ROLE 1 karaktär enligt NATO nomenklatur. Totalt har mer än 100 st läkare och sjuksköterskor deltagit i övningen. Likväl har psykologer funnits på plats för att kunna övervaka och främja moralen hos trupperna men även genomföra avlastningssamtal. Likväl skall man undersöka hur truppen reagerar på de stridsliknande förhållandena som man försöker återskapa under övningen varvid psykologerna skall dra slutsatser som kan implementeras i den fortsatta utbildningen av soldater inom de ryska väpnade styrkorna.
Under övningen har man även prövat och utnyttjat automatiserade system för att förbättra logistikflödet för de väpnade styrkorna. Genom att dels ta hänsyn till vilken verksamhet som genomförs dels hur många soldater som finns i förbanden som systemet omfattar beräknas hur mycket råvaror t ex för förpläggnadstjänsten som måste föras fram. För strid så beräknar systemet fram t ex hur mycket ammunition som måste flyttas fram till de stridande förbanden och vid vilka tidpunkter för att förbanden skall kunna lösa sina stridsuppgifter.
Likväl har man i de väpnade styrkorna övergått till att utnyttja briketter för värmning samt utnyttjande i t ex eldade ugnar, något som man väljer att belysa i rapporteringen från övningen. Man beskriver bl a åtgång i Vitryssland för de Ryska förbanden till ca 100 ton briketter för övningens genomförande. Likväl påtalar man även vinsterna med utnyttjandet, sex (6) gånger mindre aska och en betydligt högre värme koefficient istället för utnyttjande av traditionell ved eldning.
För att höja anda och moral hade man bl a vid övningsfältet Khmelevka i Kaliningrad Oblast upprättat ett mobilt kapell för de ryska marininfanteriet. Likväl hade man mindre varianter ombord på korvetten Soobrazitelnyyoch landstigningsfartyget Kaliningrad.
Fältartister i de Ryska Väpnade styrkorna kom att genomföra över 20 framträdanden under Zapad’13. Främst har inhemska sånger dels från andra världskriget dels från senare tid då främst populära sådana har framförts. Fältartisterna har förflyttat sig mellan de olika övningsplatserna enligt mottot att vi kommer till förbanden och inte vice versa. Exempel på artister som har framträtt är AnastasiaArtemova, Vadim Panfilov, MaryGavriliouk, Tatiana Ozhiganova, KseniaBelova och Artem Lee. På övningens sista dag genomfördes ett större framträdande av fältartisterna vid Khmelevka övningsfält i Kaliningrad Oblast.
Under övningen har man även övat marketenteritjänst i fält. Vid markententeriet har man dels kunna införskaffa mat, dryck, godis, tobak o dyl delshar man även kunna införskaffa materiella saker såsom uniformsdetaljer och persedlar, böcker o dyl. Detta övningsmoment var ett försök inför införandet av marketenteriet i fält i de Ryska väpnande styrkorna.
Vad som är intressant rörande logistik organisationen är att man mer och mer verkar övergå till en datoriserad sådan. Det vill säga man låter automatiserade program styra det logistiska flödet till och från striderna. Detta har sina styrkor och svagheter men helt klart med övriga lednings- och stödsystem så kan det göra att man får ett helt klart bättre läge än sin motståndare. Återigen återstår det att se hur väl det fungerar m h t till de egna rapporterade bristerna kring sina ledningssystem.
Likväl kan man konstatera som man gjorde tidigare i sommar rörande logistik organisationen vid beredskapskontrollen i MD Ö är att Ryssland verkar ha en fungerande sådan. Sedan kan man genom att titta bakåt se att man övat många av momenten under sommaren vad avser både förläggningsbyggen, sjukvårdstjänst m m. Men återigen logistikorganisationen verkar fungera och för att ha en väl fungerande armé krävs det att man har en mycket väl fungerande logistik organisation bakom den.
Sammanfattning
Vad är det då som har övats mellan den 20 och 26 September? På ytan och officiellt från Ryskt håll kommer man bedömt från och med nu och för all framtid hävda att man har övat strid mot en irreguljär motståndare s k upprorsbekämpning. Men som vi sett genom inläggets gång faller detta på eget grepp kring den egna rapporteringen från övningen och hur man de facto effektivt väljer att bekämpa en irreguljär motståndare. Med risk för att låta som en Ryssofob så kommer jag säga vad jag tror har övats under dessa dagar i anslutning till Baltikum och Polens gränser, det finns en möjlig avvikelse i agerandet i Vitryssland som jag även kommer att beskriva.
Bedömt det vi har fått se är hur man skulle gå tillväga vid försämrade relationer mellan Öst och Väst alternativt hur man skulle gå tillväga vid ett från Ryssland bedömt möjligt angrepp från NATO.
Bedömt så har man med två brigader övat anfall in i de Baltiska staterna med understöd av markrobotförband. Bedömt genom att initialt utnyttja markrobotarna för att slå ut operativa och strategiska mål. För att därefter följa på med markstridsförbanden in i de Baltiska staterna. Agerandet i Vitryssland tyder antingen på att man övat på hur man skall hindra NATO från att tränga in i Vitryssland. Således kan detta tyda på att man har gjort bedömningen att antingen NATO sviktar inom organisationen rörande artikel 5 kring dess baltiska medlemmar eller att man gör bedömningen att man hinner ta de Baltiska staterna innan NATO hinner reagera och även förhindra att konflikten kan utvecklas. Men att de delar ur de två brigaderna som övade i Leningrad och Pskov regionen inte övade strid mot en irreguljär motståndare är tydligt.
En annan möjlighet kring agerandet i Vitryssland är att man har övat hur man skall agera i de bakre områdena i händelsen av en väpnad konflikt. Exempel för detta finns i avhemligade rapporter från USA på ett flertal övningar som Sovjetunionen valde att genomföra med stor numerär under 60-,70-, och 1980-talet för att enkomt öva den organisationen och hur man skulle bekämpa jägar- och specialförband som man bedömde skulle agera i ens bakre områden. Dels genom direkta stridsinsatser dels genom att organisera motståndsrörelser inom det Sovjetiska territoriet. Återigen så har jag mycket svårt att tro att man har övat på att bekämpa en irreguljär motståndare i Vitryssland agerandet från de Ryska och Vitryska styrkorna tyder på allt annat än detta.
Det landstigningsmoment som genomfördes i Östersjön var bedömt av taktisk karaktär dvs man genomförde en kringgång eller omfattning med hjälp av marininfanteri. Det var således ej av operativ karaktär, främst utifrån den lilla numerär som genomförde landstigningen. Dock skall man väl ha klart för sig att den numerär som landsteg bedömt översteg vad vi själva har på Gotland just nu. Likväl återigen så är det ytterst få irreguljära om någon sådan motståndare som har förmågan att genomföra mineringar och effektiv försvarsstrid mot en landstigande motståndare likväl har tillgång till luftstridskrafter som genomför anfall mot landstigningen. Således var det bedömt ingen irreguljär motståndare man stred mot vid genomförandet av landstigningen i Kaliningrad.
Norra flottans övning gör jag bedömning var hur man skulle agera i vid försämrade relationer mellan Öst och Väst samt hur man de facto skulle försvara kustområden mot en möjlig landstigning. Vad som är intressant vid denna övning var att man valde att genomföra förstärkningsåtgärder med luftlandsättningstrupperna. Detta tyder på att man planerat för sådana åtgärder och man väljer nu att pröva systemet. Likväl återigen här är det ingen strid mot en irreguljär motståndare. För ingen irreguljär motståndare mig veterligen besitter landstigningstonage av den kalibern som kräver ca 2,000 man från att hindra vid landstigning.
Återigen vill jag poängtera att jag bedömer risken för en konflikt i vårt närområde som liten. Att man övar för krig med sina väpnade styrkor är fullt naturligt. Dock så måste man alltid noggrant följa utvecklingen i sitt egna närområde. Att Ryssland börjar bli allt mer aggressiv dels i sin utrikespolitik delsi sin säkerhetspolitik är mycket tydligt. Sommaren har varit full av sådana utspel. Många har inte ens renderat i en notis i svensk riksmedia och då har de skett på andra sidan Östersjön mot de Baltiska staterna. Återigen utvecklingen är mycket oroväckande dels kring den Ryska upprustningen dels kring dess repressiva inrikespolitik och dess aggressiva utrikespolitik. Det Svenska säkerhetsetablissemanget måste någon gång våga ta bort skygglapparna och se fakta i vitögat.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit 130930: Kommer försöka lägga in bilder under dagen till inlägget. Även tack till @nHenrikJ på Twitter för att påtala att jag hade lyckats förtränga Örnen som de facto är taktisk UAV återstår bara artilleripjäserna.

Källor
Jamestown Foundation 1
Krasnaja Zvezda 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39(Ryska)

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Här kommer ett av de numera få inläggen på bloggen. Det jag hinner med nuförtiden är mest ägnat åt Twitter, men har nu gett mig den på att sätta mig vid datorn igen för att få ut detta alster.

På sistone har vi hört mycket om den svenska marinens död m.m. Jag kommer i de inlägg som postas här försöka, där det är relevant, knyta skeenden i världen till vår svenska omgivning i allmänhet och marinen i synnerhet.
Nåväl – nog med prat, let’s get to business!

Syrien – Marin närvaro och svenska paralleller

Från twittraren ”Reservofficer” lånar jag följande bild över dagsläget under gårdagen i vattnen utanför Syrien.

Dessa fartyg kan vi identifiera och se via AIS (såvida de valt att inte stänga av den eller fejka sin position)

USA

Carrier Strike Groups
  • USS Nimitz
  • USS Harry Truman
Arleigh Burke-jagare (Wikipedia om Arleigh Burke)
  • USS Gravely (Flight IIA)
  • USS Mahan (Flight II)
  • USS Barry (Flight I)
  • USS Ramage (Flight I)
  • USS Stout (Flight I)
  • USS San Antonio (Support-, helikopter- och trupptransportfartyg)
Ubåt
  • USS Georgia? (SSGN)
  • USS Florida? (SSGN)

UK

  • HMS Montrose (Type 23-jagare)
  • HMS Tireless (ubåt av Trafalgar-klass wikipedia)
  • Ubåt av Astute-klass med dry deck shelters för Special Boat Service?

Frankrike

  • Chevalier Paul (Fregatt)

Ryssland

  • Priazovye (Signalspaningsfartyg)
  • Priazove (Signalspaningsfartyg)
  • Neustrashimyy (ASW-Fregatt)
  • Admiral Panteleyev (Udaloy I)
  • Smetlilivyy (Kashin Missile Destroyer) 
  • Minsk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Kaliningrad (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Alexander Shabalin (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Novocherkassk (Landstigningsfartyg av Ropucha I-klass)
  • Peresvet (Landstigningsfartyg av Ropucha II-klass)
  • Lena (Tanker/Supplyfartyg)
  • Fotiy Krilov (Bärgnings/Bogserbåt)
  • Petchenga (Tanker/Supplyfartyg)
  • PM-138 (Supportfartyg)
  • SB-921 (Bärgnings/Bogserfartyg)

Vad som inte syns

Det som saknas från bilden är främst de amerikanska ubåtar(na?) av Ohio klass (SSGN – Submersible Ship Guided missile Nuclear). 

Enligt vissa källor på nätet är det rimligt anta att både USS Georgia och USS Florida finns på plats. 
Vardera av dessa ubåtar har en last av 154 stycken Towahawk kryssningsmissiler.
Dessutom har de plats för 66 st Seal’s (upp till 102 stycken under kortare perioder). Ubåten har dessutom möjlighet till dubbla Advanced SEAL Delivery Vehicles och Dry deck shelters.

Under Libyenkonflikten inledde USS Florida med att avfyra 90 stycken Tomahawks för att bana väg för flygvapnets SEAD-operationer. 
De 154 stycken Tomahawks som varje ubåt bär är mer än hela den brittiska nationella arsenalen (!) enligt Bloggen SNAFU

Rysslands hot om att stödja Syrien mot amerikanerna

Jag påstår att det är befängt att tro att ryska fartyg kommer att bistå med vapenverkan mot amerikanska fartyg, flygplan eller kryssningsrobotar. Visst kan man kanske tända lite radar samt pinga runt lite, men inte mer än så.
Den ryska styrkan består till stor del av landstigningsfartyg, signalspaningsfartyg, ubåtsjaktfartyg och ett antal specialfartyg typ bogserbåtar, bärgningsfartyg, supportfartyg osv. Inget som direkt är optimalt ur robotförsvarssynpunkt.
Får jag gissa så är man primärt ute efter att samla in underrättelser om amerikansk metodik osv vid ett robotanfall. Undrar om man också hoppas på att kunna stjäla en Tomahawk om den går i plurret?
Vad man mer kan göra är att varna när robotanfallet påbörjas samt att rapportera var och vid vilken tidpunkt kryssningsrobotarna går in över land vilket ger det syriska luftvärnet en behövlig förvarning.
Ryssarnas uttalande är visserligen en skarp markering mot amerikanerna, men det ska ses mer ur ett politiskt perspektiv.

Svenska marina paralleller

Det är troligt att Sverige, likt Syrien,  inför en en stor konflikt, eller bara hot om sådan kommer att ha ett antal fientliga ubåtar längs vår kust. Om dessa tillåts härja fritt kan diskussionen om Gotlands fredande avslutas här och nu. Ingen överskeppning kommer att vara möjlig då Gotland kommer att vara helt isolerat via vattenvägen dels inför risk av torpedanfall, men också inför risken att farvattnen kan ha minerats.
Vidare kommer vi att få vara beredda på att anfall med kryssningsrobotar från ubåt kommer att kunna ske. Förvarningstiderna för vissa mål kommer att vara extremt kort.
Minering av svenska kommersiella hamnar kan vi också förvänta oss. Betänk att vi kanske har en nationell underhållssäkerhet på kanske tre dagar (?) om man får tro Cornucopia. Drygt 90% av Sveriges import sker via Göteborgs hamn – det behövs inte mycket fantasi att tänka ut vad bara en enda sjömina eller ens bara ett hot om minering kan ställa till med.
I skenet mot detta måste vi snarast bygga upp vår undervattensförsvarsförmåga. Ubåtsjakthelikoptrar, ubåtsjaktvapen samt egna ubåtar och sensorer är de första stegen mot ett återtagande och det brådskar! 
För närvarande är undervattensdomänen ett vakuum. Vakuum brukar normalt sett fyllas av något – jag anser det borde vara av svenskt innehåll. Alternativet är att vårt sjöterritorium blir en arena där diverse olika aktörer kan agera fritt.
Minjakt och minröjningsfunktionerna har likaså en stor vikt för vårt oberoende som land och nation.
För att i ett andra steg kunna diskutera överskeppningar till Gotland är fartygsbaserat volym-luftvärn naturligtvis nödvändigt.

Synpunkter på den amerikanska ”straffexpeditionen” i Syrien

För att vara tydlig är jag sannerligen ingen anhängare av att slå militärt mot Syrien. Den politiska och demografiska bilden är allt för komplex och det går inte att dra några långtgående slutsatser om vad som kommer att hända. Däremot inser jag behovet av att skapa en signal till den syriska regimen att det inte är ok att bruka kemiska vapen.
Därför ser jag nu det senaste ryska initiativet med ett krav på att Syrien ger upp sina kemiska vapen som en positiv utveckling. Här ser vi ånyo hur militär makt och hot om våld kan desarmera ett läge och verka krigsavhållande – utan att ett enda skott har avfyrats.
Betänk dock att Sverige mycket väl i en framtid skulle kunna stå på ”the recieving end” av sådant maktspråk från Ryssland. Det är just för denna eventualitet som vi är i behöv av ett trovärdigt försvar för att kunna undvika att påtvingas annan stats politik. 

Är det nu någon som inte förstår att vi inte pratar om invasion av Sverige? Någon som inte förstår vikten av att hävda sitt sjöterritorium?
Bra!
Klart Skepp – – . . 

I skuggan av Mellanöstern del 2

Analys
Allmänt.Under den gångna veckan har vi kunnat läsa hur Armenien har meddelat att man kommer ansluta sig till den Ryska tullunionen som på sikt syftar till att integreras i den Euroasiska unionen. Likväl har EU krävt svar från Armenien kring dess anslutande till tullunionen. Att Armenien skulle kunna vara med i båda är föga troligt, realpolitiken fick ge vika för en möjlig Europeisk anslutning.
Carl Bildt uttalade sig även i veckan rörande situationen med Ukraina, Moldavien, Armenien och Georgien. Det han uttalade sig kring var att de utsätts för kraftiga påtryckningar från Ryssland att avbryta sitt Västliga samarbete och därmed knytas närmre Ryssland och i förlängningen dess Euroasiska union. Detta är mycket bra för det visar för Ryssland att nu är gränsen nåd för vad väst tolererar.
Varför är då dessa länder som ligger så pass långt från oss i Sverige viktiga för vår händelseutveckling? Samt vad har delsRyssland för intresse av dem dels den Europiska unionen för intresse av dem? Samtliga tre frågeställningar är mångfacetterade och dubbelbottnade men förhoppningsvis lyckas jag reda ut delar av det.
Å ena sidan vad detta främst handlar om ur Rysk synvinkel är att man vill begränsa de västliga staternas inflytande och dess samarbetsorganisationer i dess närområde, då främst den Europeiska Unionen och NATO. Ser man till fördelningen av länderna kring dess närområde börjar de bli färre och färre som ej är anslutna till någon eller både av dessa sammanslutningar, varvid Ryssland agerar mer och mer offensivt för att dessa länder ej skall ingå i någon av dessa sammanslutningar.

Bild 1. Fördelning avseende EU och NATO anslutna länder i Rysslands närområde.

Å andra sidan handlar det om för den Europeiska unionen att stärka sina medlemsländer ekonomi genom att öppna upp nya marknader i t ex Ukraina, Moldavien och Georgien. Att något av dessa tre länder kommer anslutas till NATO finner jag föga troligt. Med tanke på reaktionen Premiärminister Dmitry Medvedev gav i Juni 2013, kring vad som skulle ske om Finland eller Sverige blev medlem i NATO. Så skall man betänka vilka åtgärder man kan tänkas vidta, för att förhindra ett NATO medlemskap för en nation som man har en gemensam gräns med.
Likväl är det en fråga om NATO vill ha med fler Östeuropeiska länder. Med tanke på hur Tyskland ställde sig till framtagandet av försvarsplaneringen för Polen och Baltikum efter Georgienkriget 2008. Så ger det en fingervisning om att nu när Ryssland är starkare att man delskan vara splittrad inom organisation dels inte vill störa relationerna med Ryssland kring en sådan fråga.
Likväl i och med att Sveriges ekonomi är så pass integrerad med resterande Europeiska länder är det tydligt att Sverige tjänar på att ett frihandelsavtal utvecklas med de östliga länderna. Dock har vi mer eller mindre Ryssland som grannland vilket gör att vi hamnar inom dess intressesfär. Vilket med all tydligt visades ifjol när den ryske generalstabschefen gav sin syn på Sverige och Finland. Således som vi kommer se längre fram i inlägget så utövas tydliga och kraftiga påtryckningar från Rysk sida mot dess grannländer. I och med att vi ligger de facto i Rysslands intresesfär så bedömer jag att vi inte är fredade på något sätt mot dessa, infinner sig bara tillfället/händelse så kommer Ryssland börja utöva påtryckningar även mot oss.
Således kan vi redan här se att Sverige som nation i högsta grad påverkas utav Rysslands nuvarande utrikespolitik. Under hela kalla kriget visste Ryssland vart man hade Sverige dvs i den västliga sfären. Sverige var där öst och väst möttes. Nu har man den forna motståndaren NATO direkt vid sin gräns. Skulle Sverige och/eller Finland gå med i NATO så kommer Östersjön de facto bli ett innanhav som kontrolleras av NATO vilket skulle försvåra t ex Ryska flottrörelser markant, detta är något man vill undvika och bedömt till varje pris.
Likväl kommer hela Rysslands västliga landgräns vara angränsande till NATO om Finland går med. Detta är bedömt något man kommer ha mycket svårt att acceptera. Således om vi påverkades av Sovjetunionen under det kalla kriget så kommer vi påverkas i än större grad av Ryssland i vår post kalla kriget era. Främst för att Ryssland historiskt alltid har strävat efter att vidga sina landgränser eller utnyttja buffertstater för att skydda ”moderlandet”.
Moldavien.Är ett av Europas fattigaste länder som ligger mellan Ukraina och Rumänien. Landet är kraftigt beroende av import av rysk energi i form av gas. Det viktigaste exportlandet av egen producerade varor är Ryssland dess viktigaste importpartner är Ukraina medan Ryssland där är rankad som trea totalt sett, bortsett från energi behovet.
Landet har främst två stora politiska grupperingar dels ett kommunistiskt parti delsett samlingsparti bestående av tre partier som är väst orienterat. Det kommunistiska partiet är det enskilt största partiet. Under första halvan av 2013 har landet upplevt en politisk instabilitet. Den sittande regeringen blev i Mars 2013 misstroendeförklarad delsav kommunisterna dels av vänsterorienterade delar i samlingspartiet.
Beroendet av importen av energi är något som Ryssland är fullt medveten om samt att Moldavien försöker få sina energi behov mer västorienterad. Det har till och med gått så långt att Rysslands biträdande premiärminister Dmitry Rogozin har (121116) bett Moldavien att avstå från EU s k tredje energipaket i och med att Ryssland motsätter sig ett mer västorienterat energiberoende.
I slutet av Augusti 2013 (130826) meddelade man att man skall ansluta sig till det Europeiska distributionsnät för gas. Detta för att bryta sitt beroende från sin nuvarande enda gasleverantör dvs Ryssland. Detta kommer möjliggöra för Moldavien att täcka cirka en tredjedel av dess energibehov. Detta bedöms vara klart vid tredje/fjärde kvartalet 2014.
Dmitry Rogozin Rysslands vice Premiärminister uttalade sig vid ett statsbesök (130902-3) i Moldavien rörande samarbeten med EU. Vad han syftade på var att det kunde resultera i att man skulle kunna utsättas för liknande åtgärder som Ukraina med uttalandet ”Energileveranser är viktiga vid vinterns antågande. Jag hoppas att ni inte kommer frysa”. Om ni kommer ihåg så var det samma man som uttalande sig i Januari i år rörande sjösättningen av en ny robotubåt på Twitter med kommentaren ”Skaka borgare! Ni är färdiga!”.
Dock är detta kring gasleveranserna enbart en del i den uppblossade konflikten mellan Moldavien och Ryssland rörande dess närmande mot EU. Öster om floden Dnestr finns utbrytarrepubliken Transnistrien. Detta område består i huvudsak av en slavisk majoritet (Ukrainare och Ryssar). Ryssland har haft militär trupp där sedan 1991. Vid samma statsbesök uttalade sig även Dimitry Rogozin kring det området. Han sade att ”Moldavien kommer förlora Transnistrien om man fortsätter att närma sig den Europeiska unionen”. Likväl hotade man med att införa handelsbegränsningar mellan Ryssland och Moldavien om man valde att fortsätta på en inslagna vägen mot ett frihandelsavtal med EU.
Att beakta med Moldavien är att Ryssland har militär trupp i utbrytarrepubliken Transnistrien. Styrkan utgörs av en styrka på cirka 1,200 man i en fredsbevarande styrka och ungefär lika stor mängd trupp för bevakning av vapen- och ammunitionsförråd i området, den totala numerären uppges vara cirka 2,500 soldater med tillhörande utrustning i området.
Utnyttjar en vice Premiärminister en sådan retorik mot en annan suverän nation är det läge att börja dra öronen åt sig. Oaktat om han inte tänkte sig för eller menade det så visar detta tydligt på vad Ryssland är beredd att genomföra och hur man är beredd att behandla andra suveräna nationer. En liknelse är den försupne Boris Jeltsin ingen tog han riktigt på allvar men man var tvungen att förhålla sig seriöst till han för han hade koderna till kärnvapnen. Nu börjar en stor del av de viktigare beslutsfattarna i den styrande ”trojkan” i Ryssland uppvisa ett mer och mer aggressivt förhållningssätt till omvärlden, då är det även dags att Västvärlden börjar reagera.
Ukraina.Återigen likt Moldavien så har Ukraina för avsikt att underteckna frihandelsavtal med EU i November 2013. Konflikten som uppstod i Augusti kräver inga djupare beskrivningar dels har media belyst den dels finns ett långt inlägg kring det här på bloggen.
Vad som skett sedan konflikten är att i slutet av Augusti, meddelade Ukraina att man vill komma fram till en lösning med dess handel till och från Ryssland. Det man har förslagit från Ukrainsk sida är att man skall utveckla ett separat avtal som bygger på principerna från världshandelsorganisationen (WTO). Dock så påtalade man i samma andetag att Ukrainas strävan att få igenom sitt frihandelsavtal med EU kommer fortsätta så att detta kan undertecknas i November 2013.
I början av September (130903) så uppmanade Ukrainas President sitt parlament att driva på utvecklingen kring de nödvändiga lagar, förordningar o dyl som krävs för att uppnå den status som EU ställer på Ukraina för att få kunna ingå ett frihandelsavtal med dem.
Återigen har Ryssland påtalat för Ukraina att man kan få billigare gas om man väljer att gå med i den Rysk ledda tullunionen. Något som President Viktor Yanukovich ansåg var ”förnedrande” att under sådana premisser gå med på.
Den stora ”klon” i hela frihandelsavtalet är dock President Viktor Yanukovich fängslade politiska rival och Ukrainas f d Premiärminister Yulia Tymoshenko. EU ställer som krav på Ukraina att hon skall friges något som Yanukovich säger att han ej har befogenhet att genomföra, men gör anspelningar om en möjlig lagförändring som skulle kunna möjliggöra detta.
Friger inte President Viktor Yanukovich, Tymoshenko så kommer bedömt inte EU underteckna något frihandelsavtal med Ukraina. Yanukovich vet även att Tymoshenko är en säker rival som kan få bort han från makten vid President valen 2015 i Ukraina. Därav är det delsfrihandelsavtalet med EU som står på spel dels hans fortsatta position som President i Ukraina.

Bild 2. Ungefärlig språklig fördeling i Ukraina.

Utöver det synliga som sker avseende handelskonflikten så finns det indikationer på att Ryssland försöker påverka de Rysstalande regionerna i Ukraina d v s dess östra och södra delar samt Krimhalvöntill att opponera mot det tänkta frihandelsavtalet med EU. Likväl så försöker det Ukrainska kommunistpartiet att genomföra en namninsamling där man försöker nå upp till 4 miljoner undertecknade för att möjliggöra en folkomröstning (3 miljoner undertecknade är kravet) kring frihandelsavtalet.
Att konflikten mellan Ukraina och Ryssland kommer eskalera under hösten kring delsEU frihandelsavtal dels tullunionen är mycket troligt. Men precis som många poängterar så kan mycket väl President Viktor Yanukovich eget agerande kring Tymoshenko spela Ryssland i händerna. Att EU kommer vika på denna fråga är föga troligt dels så kommer de tappa allt förtroendekapital kring begreppet ”Rule of law” dels skulle det spela Ryssland rätt i händerna att kunna utnyttja då frågor kring mänskliga rättigheter kommer upp.
En annan faktor som man måste fråga sig är, kommer den Ukrainska industrin med dess ”oligarker” ställa upp på frihandelsavtalet, det är de facto dessa som kommer förlora pengar på att Ryssland mer eller mindre stänger sin gräns. För att EU kommer kunna täcka det export glapp som uppstår av Ukrainska varor på ett sådant agerande är inte troligt, så att Ryssland kommer mobilisera dessa i sin kampanj under hösten för att spoliera frihandelsavtalet är mycket troligt.
Georgien.Likt de tidigare länderna strävar man efter att underteckna ett frihandelsavtal med EU i november 2013. Dock så strävar även Georgien efter ett NATO medlemskap, något som Ryssland kraftigt opponerar sig mot.
Premiärminister Bidzina Ivanishvili gjorde i början av September ett uttalande kring den Euroasiska unionen att den mycket väl skulle kunna vara något för Georgien om den låg i dess strategiska intresse. Detta uttalande kom att utlösa en storm av protester i Georgien som efter kriget 2008 mot Ryssland inte har goda förbindelser med dem samt inte ser med blida ögon på Ryssland dels på grund av kriget 2008 delspå grund av behandlingen av dem under Sovjettiden.
Ett exempel på hur man ser på dels Ryssland delsSovjettiden är förstörelsen av Stalin monument i Georgien. Bara under 2013 har tre stycken monument förstörts. Något som rapporteras i Ryssland och definitivt kan tänkas utnyttjas mot Georgien likt flytten av krigsmonumentet i Estland som orsakade delskravaller dels bedömt en elektronisk attack mot Estland pga flytten av statyn.
Att trycket på Georgien att dels gå med i tullunionen dels den Euroasiska unionen kommer öka är tydligt detta främst pga Armeniens deltagande i tullunionen. I och med att Armenien är avskuren från Ryssland så fyller tullunionen föga effekt m h t att de två enda transportmedlen som kan utnyttjas just nu är flyg och fartyg.
Här skall dock beaktas att relationerna mellan Ryssland och Georgien är mycket frostiga och att man skall kunna underkuva Georgien med hot o dyl liknade det t ex Moldavien har fått höra den senaste veckan är föga troligt. Ryssland har så sett inget effektivt vapen mot Georgien.
Att Georgien strävar efter att blidka de västliga samarbetsorganisationerna EU och NATO är tydligt man har genomfört en lång rad reformer för att uppnå de västliga kraven. Dock så har de en lång väg kvar att vandra fortfarande inom politiken samt hos befolkningen innan främst dessa västliga värderingar även tillämpas.
Det finns även en begynnande och mycket oroväckande utveckling i Georgien. Nationalistiska tongångar och ”äldre” moraliska värderingar har fått ett starkt fotfäste under de senaste åren, främst för att den Georgiska befolkningen har fått en lägre rädsla för statsmakten. Detta har gett Georgiens ortodoxa kyrka en ökad möjlighet att utöva politisk makt. Ett exempel på detta är när prästerskapet mobiliserade människor mot en HBQT demonstration för dessas rättigheter detta kom att sluta i ett upplopp .
Likväl blossade det upp på den Georgiska landsbygden en konflikt rörande upprättandet av en minaret vid en moské. Där de lokalt styrande hävdade att importen av byggnadsmaterial samt dess upprättande var illegalt. Detta kom att leda till demonstrationer från dels muslimerna dels konservativa ortodoxa grupperingar. De styrande kom inte att ingripa på något sätt varvid Patriarken för den Georgisk Ortodoxa kyrkan Ilia II kom att genomföra förhandlingar för att lugna stämningarna och tongångarna med vilket han lyckades. Vad som är intressant är då att Patriarken går in och löser en konflikt som definitivt statsmakten bör ha löst, samt att därmed har kyrkan fått en politisk maktfaktor.
Således likt Ukraina kan det vara så att Georgien trots stora försök, att nå upp till de krav som EU ställer på dem för att ingå ett frihandelsavtal gör självmål och spelar i slutändan kanske Ryssland i händerna. Dock är det inte troligt att man i närtid skulle gå med i varken tullunionen eller den Euroasiska unionen främst pga de ”frostiga” relationerna som råder sedan 2008 års krig mellan Ryssland och Georgien. Den avgörande punkten är här snarare hur utvecklingen mot ett NATO medlemskap går för Georgien. Där kommer Ryssland bedömt inte ge vika och med Medvedev uttalande från 2011 att man genom kriget 2008 hejdade en NATO expansion i området i minnet så bör man inte förvånas om det kan bli hårda åtgärder mot Georgien från Ryskt håll när man börjar närma sig ett medlemskap.

Sammanfattning

Således det vi kan se är att alla tre nationer har en stark strävan att inlemma sig själv i den västliga sfären. För dem handlar det mångt och mycket om att skapa sig en säkerhet mot Ryssland. Därmed inte sagt att de inte skulle kunna ansluta sig till Rysslands inviter med tullunion och den Euroasiska unionen. Ensam är inte stark i det här fallet, men strävan för dem är EU, men uppnår man inte det skulle jag inte bli förvånad om man väljer Rysslands alternativet främst för att inte ekonomiskt hamna i kölvattnet.
Dock så kan vi även se att man har problem till att leva upp till de krav som ställs på dem då främst avseende vad vi i väst anser är sunda värderingar. Detta kan bli en ”show stopper” för dem. Att EU kan tänkas ta bort några av kraven kan vara troligt men de stora och viktiga t ex ”Rule of law” är bedömt inget man kommer vika sig på. Då infinner sig frågan kan man lyckas ro iland detta innan November med en extern part dvs Ryssland som påverkar från sidan att så ej skall bli fallet?
Ur en Rysk synvinkel skulle bedömt ett inlemmande i den västliga sfären innebära att man försvagas markant dels på det ekonomiska planet. Dels ur deras synvinkel så skulle dess säkerhetssituation även försämras. Dock en faktor som man definitivt måste ta i beaktande är att denna aggressiva utrikespolitik kan mycket väl göra att man även förlorar ”slaget”. Under sommaren har det uppkommit indikationer på att Ryssland genomför subversiv verksamhet främst i Ukraina för att erhålla en bättre position, vilket kan tyda på att man utnyttjar sin underrättelsetjänst fullt ut för att försvåra en anslutning till den västliga sfären.
Ur en Europeisk synvinkel om Ryssland lyckas med denna aggressiv utrikespolitik att lemma in länderna i sin ”fålla”. Så kommer bedömt västvärlden bli försvagad och Ryssland har fått vatten på kvarn för sin aggressiva utrikespolitik. Med försvagad menar jag här att Ryssland har fått börja återta Sovjetunionens forna satellitstater och därmed successivt börjat återskapa sin buffertzon. Detta innebär inte att jag tycker att t ex EU skall ge vika på frågor som ”Rule of law” utan jag höjer snarare ett varnande finger att det här kan bli en förlust affär hur vi än vrider och vänder på det. Men EU bör utnyttja sina resurser under de närmsta månaderna i en större omfattning för att försöka påverka dessa länder i en sundare riktning.
Den stora frågan som uppstår är EU beredd att ta denna ”konflikt” med Ryssland rörande frihandelsavtalet och har man styrkan för det? Ser man till den ekonomiska utvecklingen inom EU just nu så är det en ekonomisk kris som fortgår. Arbetslösheten framförallt bland unga inom EU är hög, varav det är främst de nordiska länderna som klarat sig bäst. Detta ger i retur att befolkningen inom EU nationerna bedömt har svårt att se hur en ”konflikt” med Ryssland rörande dessa stater skall hjälpa dem till en bättre tillvaro, därav kan EU sakna den folkliga förankring som krävs för att driva en hård linje mot Ryssland.
Likväl tar inte EU ”konflikten” så kommer bedömt den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) få sig en ordentlig törn och EU förtroendekapital i sådana frågor kommer falla oerhört. Varav EU ej kommer ses som en trovärdig spelare på den internationella arenan i dessa frågor. Likväl kommer nog situationen uppstå inom EU om det är värt att fortsätta med en östlig expansion av unionen. Detta ger också som en del att Sveriges situation försämras i och med att vi bygger upp en stor del av vår säkerhetspolitik kring just EU och därav blir detta en avgörande fråga för Sverige i slutändan och vår säkerhetspolitiska situation.
Vad man i Sverige måste börja reflektera över är att man verkar vara beredd att gå mycket långt i Ryssland för att driva igenom sin vilja nu, det är inte det svaga Ryssland som man såg under 90-talet. Utan dess förmåga och vilja har ökat markant under hela 00-talet för att verkligen bli en faktor nu under 10-talet. Om man då som grannland till en sådan makt tror sig kunna klara sig undan tror man fel, speciellt om man ej har de säkerhetspolitiska instrumenten som krävs för att hävda sig.
Vad detta kan innebär för Sverige och Finland med ett ökat nordiskt samarbete samt ett tydligare närmande mot NATO kan man enbart sia om. Men utifrån hur Ryssland agerat mot sina grannländer i en sådan egentligen ur vår horisont trivial fråga som ett frihandelsavtal bör höja ett varnande finger inom den svenska säkerhetspolitiska strukturen. Hur Ryssland kan tänkas agera mot oss i händelse av ett än tydligare närmande mot NATO. Dock så behöver det enbart inte vara en sådan fråga de kan tänkas utnyttja påtryckningar mot endera land. Således har vi inte de säkerhetspolitiska instrumenten att kunna värja oss, där en välfungerande och väl avvägd Försvarsmakt utgör en hörnsten är vi sårbara.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
The Baltimore Sun 1,
Natural Gas Europe 1
Russia Today 1, 2,
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
NATO 1
EU 1
The Economist 1
EUISS 1, 2, 3
BBC 1
YLE 1
Spiegel Online 1
The Jamestown Foundation 1, 2, 3, 4, 5
CIA World Factbook 1, 2, 3,
Globalsecurity 1
EU Observer 1
SvD 1, 2,
OSW 1, 2, 3

Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta


Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.


Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta


Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?


I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen” 

@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013

Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:

@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013

Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen” 
J.K Nilsson

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)

På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en ”utmaning” att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.

Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska ”arsenalen” för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.

Robot 15 förevisad till JAS 39A

Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.

Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.

500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.

JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade

Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.

Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.

Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.


Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

”Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.”


Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.

Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet ”Tungt styrt attackvapen” svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.

JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank

Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.

Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.

Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.

Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM

Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Världens viktigaste CSI

De avlägsna krigstrummorna hörs nu allt tydligare i det dagliga bruset av det som konstituerar det så kallade informationssamhället. Trots detta vet vi inte med säkerhet vem och vad som dödade en stor mängd människor i onsdags i Damaskus. Inte i offentligheten i alla fall. USA: utrikesminister John Kerry var mycket tydlig på sin korta […]

Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?

Bild från Cornucopia

Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.

Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!

”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.

Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.

Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!

Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta ”investeringsbeslut” är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att ”det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden” men att den exakta summa är hemlig.

Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.

Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.

Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?

Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av ”förmågeskäl och upphandlingsskäl” något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!

Märkliga prioriteringar!

Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.

Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.

Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att ”de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).

Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:

  • Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
  • Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
  • Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.

Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.

Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.

När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade! 

För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!

– Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2? 

– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen

Defense News w333

Här kommer en blandning av utländska försvarsrelaterade nyheter med marin tyngdpunkt från senaste veckan.

Indiska flottan gläds just nu åt att man har sjösatt det första egentillverkade hangarfartyget INS Vikrant på 38.000 ton. Hon utgör en milstolpe då Indien nu är medlem i klubben av länder med kapacitet att konstruera och bygga hangarfartyg modell större. Fartyget kommer att påbörja provturer inom ett år och planeras att tas i operativ tjänst under 2018.

Men inte nog med detta. Indien har parallellt med att bygga detta nya fartyg även slufört merparten av modifieringar och påbörjat provturer med sitt allra första hangarfartyg, dock ej egentillverkat. Det är f.d sovjetiska hangarfartyget Baku av Kiev-klass som nu fått det nya namnet INS Vikramaditya. Fartyget genomförde den 30 juli lyckade provturer. Man var orolig över krånglande växlar samt över fartregistret. Fartyget gjorde strax under 30 knop under provturerna, vilket får anses vara mycket lyckat. Nu ombaserar man till Barents hav där flygprover påbörjas med Mig-29K och helikoptrar som ska vara slutförda i oktober. Fartyget planeras att vara operativt under de kommande 30 åren.

Vid Gibraltar (British overseas territory) är läget något bekymmersamt då Gibraltar beslutat att släppa 70 betongblock i havet för att skapa ett konstgjort rev för dykning m.m. Detta motsätter sig Spanien som anser att man inte har ”tillstånd för detta” då man enligt Spanien inte disponerar vattenområdet och att det bryter mot miljölagar. Till följd av detta har nu Spanien utökat gränskontrollen till Gibraltar och dessutom utökat avgiften vid gränspassage till 50 Euro. Som svar på detta (även om det inte är uttalat på det sättet) skickar nu Storbritannien en hangarfartygsstyrka till Medelhavet för att genomföra ”övningar” och har annonserat att man vill göra ett uppkommet örlogsbesök i Gibraltar.

Spanien säger att man överväger att ta ärendet till FN:s säkerhetsråd där källor säger att man kan söka stöd av Argentina(!) som för närvarande är en icke permanent medlem fram till 2014. En utveckling som kommer bli intressant att följa då både Spanien och Storbritannien är medlemmar av såväl EU som NATO.

I Ryssland meddelar president Putin nu att man tecknat 85% av de planerade kontrakten för att genomföra upprustningen av de väpnade styrkorna som ska vara slutförd någon gång efter 2020. Några av veckans nyheter omfattar bland annat byggstart för ytterligare en Voronezh radar i de centrala delarna av Ryssland för att utöka robotförsvaret.

När det gäller fartygsbyggandet för Rysslands räkning så har man i dagsläget planerat för att under perioden bygga 54 nya stridsfartyg och 24 nya ubåtar. Utöver detta säger man att 750 olika typer av fartyg (stora som små) har moderniserats och/eller vidmakthållits till god materiell status under året. Baksidan av detta forcerande har givetvis även baksidor i form av sämre kvalitetskontroll och materiella brister vilket nu Putin inte längre accepterar och skickar en varning till varven och industrin.

Putin gave them six months to resolve these issues, Deputy Prime Minister Dmitry Rogozin said after the meeting. 

Putin has already criticized the naval shipbuilding industry this year for its poor performance. In May, he sacked the head of United Shipbuilding Corporation, Andrei Dyachkov, after just 10 months in the job, and warned the new management he expected a major shakeup in the sector.

Ryssland meddelade även i veckan att man nu startar serietillverkningen av 10 nya ubåtar i projekt 885 Yasen. En ubåt som är efterträdare till tidigare Akula-klass och har redan gjort sig känd för att vara extremt tyst.

I veckan släpptes även nyheten att Ryssland kommer att ta leverans av sitt nya stridsflygplan T-50 (femte generationens stridsflygplan) under innevarande år då även flygutprovningen kommer att starta.
Japan har under veckan sjösatt sitt senaste fartyg som man benämner som jagare(?) vilket har skapat stora rubriker. Den mest okunnige landkrabban kan bara genom att titta på fartyget, en 248 meters ”flat top” konstatera att det är ett hangarfartyg och inget annat. Varför man envisas att benämnda det för jagare har säkert sina randiga och rutiga skäl.
I Kina har det också hänt saker under veckan. Man har bland annat deklarerat för Japan att Kinesiska flottans fartygsrörelser och övningar i närheten av Japans territorialvatten nu skall ses som rutin. Något som givetvis inte uppskattas av Japan.  Det kommer även uppgifter om att man nu bygger på ett nytt hangarfartyg, då bilder nu finns på vad man misstänker är en sektion till ett nytt helt egentillverkat  fartyg. Vidare så kommer även uppgifter om att Kina kommer att påbörja provturer med en ny typ av kärnvapenbärande atomubåt under nästa år. Det är oklart hur många ubåtar av klassen (Type 094) som har/kommer att byggas.
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Tretton år sedan tragedin när ryska ubåten Kursk sjönk

I dag är det exakt tretton år sedan den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i Barents Hav och 118 officerare och sjömän omkom i det kalla havet! Det ryska amiralitetet bidrog på Sovjetmanér till tragedin genom lögner och genom att vägra att ta emot hjälp under de första kritiska dygnen. Vissa omkom direkt vid explosionen, vissa genom drunkning, och vissa genom koldioxidförgiftning alternativt att de frös till döds. Ryssarna förnekade även att det skulle finnas kärnvapen ombord, vilket man befarade att det trots allt ändå gjorde.

Den havererade ubåten Kursk var av Oscar II klass. En mycket stor ubåt på 155 meter och 15.000 ton som när hon förolyckades enbart var sex år gammal. Ubåten var av typen SSGN, en reatordriven ubåt med kryssningsrobotar av typen SS-N-19 ShipWreck. En stygg robot avsedd för bekämpning av hangarfartygsgrupper. Roboten skjuts i salvor där robotarna arbetar i ett nätverk. En av robotarna kan gå upp på högre höjd för att uppdatera målläget till övriga robotar i salvan. Dessutom kan robotarna fördela sig till att gå mot flera olika mål i en grupp. Robotens fart ligger över långt över mach 2.0 och räckvidden är över 500 kilometer. Laddningarna kan varieras mellan ordinarie sprängladdning om 750kg, en FAE (Fuel Air Explosive) eller en 500kt kärnladdning. Kursk kunde bära 24 stycken av dessa robotar.

Kursk genomförde en övning/uppvisning i Barents Hav tillsammmans med bland andra Kirovkryssaren Peter den store när tragedin inträffade.

Den officiella teorin är att en torped exploderade ombord vilket orsakade en brand i torpedrummet, och till följd av detta exploderade fler torpeder i det stora torpedrummet som fick ubåten att sjunka. Endast 23 personer överlevde explosionen. Dessa befann sig i utrymmet längst akteröver i fartyget.

Den inofficiella teorin är att Kursk skulle genomföra vapenprov med den fruktade superkaviterande torpeden Shkval som kan uppnå ofattbara 200 knop under vattnet. Av den anledningen påstås det att två amerikanska ubåtar ska ha befunnit sig i området för att bevaka proverna. Av misstag, alternativt genom ett felaktigt katastrofalt beslut ska en av de amerikanska ubåtarna ha skjutit en torped mot Kursk.  En annan teori säger att en av ubåtarna har kolliderat med Kursk och orsakat explosionen.

Torped och ubåtsexperter menar att hålet i närheten av Kursk förskepp är hålet av en torped där även skrovplåten är vikt inåt, vilket inte borde vara fallet om en torped hade exploderat invändigt i fartyget. Det läggs även fram ytterligare teorier som ska stärka den teorin.

De amerikanska ubåtarna i området ska enligt uppgifter ha varit USS Memphis och USS Toledo av Los Angeles class.

Vladimir Putin, som då var president under sin första ämbetsperiod, sägs efter olyckan ha kommit överrens med USA:s president att lägga locket på händelsen då den inte skulle vara möjlig att hantera öppet. Hur det ligger till med den saken kommer vi sannolikt aldrig att få veta.

Det vi vet är att de 23 överlevande i ubåten hade kunnat räddats om ryssarna hade accepterat hjälp från omvärlden, vilket man inte gjorde. Något som fortfarande sitter som en tagg hos många anhöriga i Ryssland.

Även svenska flottan var indirekt inblandade i Kursk-olyckan. Man erbjöd att flyga in vår egen räddningsfarkost URF, men ryssarna tackade nej då man påstod att det inte behövdes då de hade läget under kontroll… På Berga örlogsbas förberedde man ändå sig för att kunna transportera farkosten. Se Aftonbladets artikel.

För fem år sedan gjordes en dokumentärfilm ”Kursk – Ubåt i grumligt vatten” som avhandlar teorin om att Kursk skulle blivit sänkt av en amerikansk ubåt. Ett mycket sevärd dokumentär som kan ses i sin helhet här nedan. Se den och skänk en tanke till de omkomna sjömännen!

Gästinlägg: Moderaternas retorik – Ett hot mot de(m)okratin



Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.


(Inlägget kan se konstigt ut i den mobila versionen av inlägget, därför läs det i webbversionen)

/ Skipper

—————————————————————————————————————


Människan ljuger aldrig så mycket som efter en jakt, under ett krig eller före ett val / Otto von Bismarck


Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.

Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.

Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.

Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.

Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?

Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.

Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.

Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?

Vad har då moderaterna sagt?

Moderat lögn/vilseledning

Sanningen som folket borde höra

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.” – Cecilia Widegren
Flyget har inte fått någon uppgradering än. 
Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till
60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så
är det ingen uppgradering av förmåga relativt
omvärlden. Dessutom får andra
nödvändiga materielprojekt skjutas upp. 
Om uppgradering av Marinen avser renovering
av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning. 
Länk: Skipper
”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”

Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg / Cecilia Widegren

Länkar: GP, SvD

Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.

Länkar: Wiseman, Skipper 12Skövde Nyheter

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper

”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström

Länk: Borås Tidning

De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.

Länk: Wiseman 

”Förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006” – Karin Enström

Länk: Sveriges Radio

Nej.

Länk: Wiseman

”Hela Sverige ska försvaras” – Karin Enström Samtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)

Länk: Wiseman

”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.” – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)

Länk: Ny Teknik

Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E.

Länkar: Skipper, Wiseman

”Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström

Länk: SvD

Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej.

Länkar: Wiseman 1, 2

Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.

Länk: Fredrik Schulte

(Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik)

Kommentar överflödig
”Moderaterna satsar på försvaret” och ”M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – Hans Wallmark

Länkar: HD

Nej.

Länkar: Skipper, Wiseman 1, 2

”NATO ger Sveriges försvar högt betyg” – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl.

Länkar: UNT, Wiseman

Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.

Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman

”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström

Länkar: SVT1, 2, SvD

Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik.

Länkar: SvD, SMP, Wiseman 1, 2

”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik Reinfeldt Ryssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret?
”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström

Länk: Fri värld

Minskning av personalkostnader på 500 Mkr

Länk: Wiseman

”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren

Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper

Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland – i modern tid.

”………………..” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad) Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”.

Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.

Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?

Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.

/ Boatswain

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!



Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag – och på dagens konfliktnivå – torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar,  bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att ”det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang” när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt ”Korridoren till Kaliningrad” som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.
Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta. 

”…men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?”

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario ”det operativa dilemmat” som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.


Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

”Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet.”

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

”Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon” 

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

”…vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!”

”Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?”

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser ”bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga”. 

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993  – det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför ”stora satsningar” tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen ”för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld”. Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep
currentVote
noRating
noWeight