Sökresultat för ”org ny” – Sida 91

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)

Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.

Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.

Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.

Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.

En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?

Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).

Sist men inte minst berör Studio Ett återigen ”ryska påsken”. Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.

Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.

Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.

Dad’s Army Del 2

Nu är det säkert ett antal av er läsare som hade hoppats på ett nytt inlägg rörande den pågående övningen inom MD Ö i Ryssland. Det kommer, men inte förrän till helgen när övningen är avslutad. Just nu sker det mycket rapportering ifrån den så att skriva ett inlägg om det skulle snabbt bli inaktuellt, så en fördjupad analys kommer till helgen alternativt följ med på Twitter där det sker hyffsat regelbundna uppdateringar på vad som sker.

Analys

Tidigare inlägget i Dad’s Army utlovade jag en ”Kajsa kavat” lösning på hur vi kan erhålla en högre territoriell uteffekt av Hemvärnet utöver bevaka, skydda och ytövervaka. Detta har jag tänkt komma fram till i det här inlägget. För att komma fram till det måste vi gå tillbaka några år i historien och titta på hur våra jägarförband var organiserade då.

Enkelt beskrivet hade vi från tidigt 1980-tal framtill 2000 dels i södra Sverige delsi norra Sverige, Jägarbataljoner krigsplacerade. K 3 hade utbildnings-, utvecklings-, och krigsplaceringsansvar för Jägarbataljon syd (Jbat Syd). K 4 och I 22 hade likadant för Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat).

Ytterligare enkelt beskrivet skulle dessa bataljoner, mobiliseras i ett tidigt skede för att kunna genomföra förberedelser i sina respektive bataljons, skvadrons/kompani och plutonsområden. Främst avseende underhållstjänst samt fältarbetstjänst. Därefter skulle man inledningsvis rapportera motståndarens rörelser och aktivitet, för att därefter påbörja ett störskede där motståndarens gränssättande funktioner skulle påverkas och slutligen ett hindra skede där brigaderna skulle anfalla för att slå motståndaren och jägarförbanden skulle hindra förstärkningar och underhåll att nå fram till fronten.

Förbanden hade likt övriga förband inom armén ett tydligt geografiskt område som de skulle vara placerade i, således kunde cheferna redan i fredstid genomföra rekognosering. Därmed även lägga upp sin stridsplan hur de skulle lösa sin strid inom just sitt geografiska område. Stridstekniken som skulle utnyttjas var förbindelseförstörning, eldöverfall och överfall mot högvärdiga mål såsom artillerigrupperingar, staber, underhållsförband, underhållstransporter o dyl.

Huvuddelen av Sveriges yta lämpar sig mycket väl för den ovan beskrivna verksamheten. Det är enbart de urbana områdena samt Skåne, Gotlandoch Öland som jag skulle säga ej lämpar sig för sådan verksamhet, där krävs mer traditionell motståndsrörelse verksamhet. Detta tog man fasta vid i den tidigare försvarsplaneringen när vi hade ett territorialförsvar och ej ett insatsförsvar som vi har nu. Genom att sprida jägarförband över ytan gav man ett hot som han ej kunde negligera.

Norrlandsjägarbataljonerna och Jägarbataljon Syd avvecklades i och med FB 00. Jbat Syd kom att bli en prototyp för konceptet med Luftburen bataljon medan Norrlandsjägarbataljonerna gick mot den nya benämningen Jägarbataljon 2004 där nuvarande Arméns Jägarbataljon då K 4 hade utvecklings- och bemanningsansvaret.

I och med införandet av Jbat’04 kom jägarbataljonen att få ett nationellt ansvar d v s man var inte styrd som tidigare beskrivit till ett geografiskt område, utan man skulle verka där högre chef bedömde att man gjorde mest nytta d v s där det fanns högvärdiga mål som om de nedkämpades kunde ge stor mer effekt för de övriga förbandens strid.

Denna förändring var nödvändig för utvecklingen av jägarkonceptet, det tror jag alla inser och håller med om, jägartjänsten renodlades i Sverige. Dessutom fick vi en naturlig indelningen mellan de konventionellaförbanden och specialförbandensom då var under utveckling/uppförande. Jägarförbanden intog en plats mitt i mellan dessa och löser därmed uppgifter som de konventionella förbanden ej klarar av och som specialförbanden ej bör behöva avdela resurser till. Således en naturlig stegringstrappa i förmågor för att optimera effekten.

Genom denna taktiska förändring av jägarbataljonens användning så kom själva uppbindningseffekten som de tidigare jägarbataljonerna utgjorde att gå om intet. Denna effekt var en sidoeffekt och inte själva ursprungstanken med jägarförbanden. Men det skulle vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge säkert till del kunnat ha en krigsavhållande effekt. Det vill säga motståndaren skulle vara tvungen att använda mer styrkor än vad som skulle kunna vara brukligt och därmed dra sig för att anfalla. I och med att man från egen sida kallt räknade med att motståndaren skulle vara tvungen att sätta in ytterligare mekaniserade skytte resurser för att försvåra för jägarförbanden att verka.

Går det här förfaringssättet då att återanvända på något sätt? Ja tveklöst skulle jag svara på den frågan. Nu skall man inte jämföra vad de irreguljära krigarna i t ex Afghanistan gör för något kontra renodlade förband som har utbildning för att lösa en specifik uppgift. Men tveklöst är att i t ex Afghanistan så binder de upp stora förband samt de tillämpar en liknande stridsteknik som Njbat och Jbat Syd skulle utnyttja i händelse av ett väpnat angrepp och beroende på stridsvärde hos dem når de olika stor framgång.

Ser man då till Hemvärnet som är själva klon i det här resonemanget, så är det utifrån mitt tidigare resonemang främst insatskompanierna som lämpar sig för sådana uppgifter. Detta är dels kopplat till åldersstruktur dels stridsvärde (utbildning, materieluppfyllnad m m). Genom sin lokalgeografiska anknytning lämpar sig även Hemvärnsförband väl för att genomföra jägarliknande strid inom ett ockuperat område. Man känner så att säga redan sin terräng, vilket underlättar markant förandet av striden.

Ålderstrukturen är av vikt, ålderspannet på personalen som skulle kunna tänkas vara delaktig, bör vara någonstans mellan 20-40 år och ha god skogsvana samt en god grundkondition. Nu är det inte de krav vi talar som ställs på en jägarsoldat utan att individen måste klara sig i skogen under en längre tid och kunna lösa uppgifter. Han/hon skallinte lösa de uppgifter som ställs på en jägarsoldat.

Således kommer det mest troligt vara en tillfälligt sammansatt enhet det rör sig om för att uppfylla t ex grundkriteriet åldersstruktur samt kondition. Att den är tillfälligt sammansatt när väl uppgiften ”förberett motstånd” utlöses kommer ge friktioner. Detta löser man till del genom att den personal som skall ianspråktas för detta genomför utbildningen som krävs för det tillsammans. Då har man till del en grundlagd duglighet att kunna verka tillsammans men brister kommer finnas.

Då säger vän av ordning, varför inte använda underrättelsekompanierna? Dessa skall ju trots allt befinna sig bakom motståndarens linjer för att rapportera. Ja det är helt rätt, men underrättelsekompanierna finns inte i lika stor omfattning som insatskompanierna. Genom att utnyttja del av insatskompaniet får man en större geografisk spridning över hela ytan, därmed raljant sagt mer huvudvärk för en motståndare att ta i beaktande.

Genom att utnyttja t ex totalt sett en pluton i respektive insatskompani för jägarliknande uppgifter, får man en stor effektökning som tvingar motståndaren till att vara tvungen att vidta stridstekniska och taktiska motåtgärder. Den främsta motåtgärden kommer ju vara att de måsteavdela avsevärt mer trupp än vad som skulle vara fallet utan en sådan åtgärd.

Att nu säga att man skall ha jägarplutoner inom Hemvärnet är felaktigt, vad det här handlar om är snarare förberett motstånd. Då säger vän av ordning, alla förband har väl fortfarande ”fria kriget” som uppgift. Ja mig veterligen är det fortfarande så att det är fallet, men fria kriget handlar inte om ett förberett motstånd utan det handlar mer om att striden skall fortsätta isåfall på ockuperat område om man ej kan ta sig till egna linjer.

Detta liknar mer de uppgifter som den organiserade motståndsrörelsenskulle ha enligt Mikael Holmströms beskrivning i hans bok ”Den dolda alliansen”. Dock med skillnaden att det ej rör sig om kaderförband utan om redan organiserade förband som har fortsatt motstånd somuppgift i händelse av ett väpnat angrepp. Dock måste dessa kvarlämnade förband vara beredda på att ta emot och utrusta ”frivilliga”. Detta är fullt förenligt med folkrätten så länge de grundkriterier som rör motståndsrörelseuppfylles.

Sekretessen kring denna verksamhet måste dock vara stor. Att den genomförs kan vara känt det skulle enbart ha en preventiv effekt hos en potentiell motståndare. Med det menar jag att han vet att över helaSveriges yta finns det förbereda förband som kommer ta upp striden när området blivit ockuperat. Utan det som det krävs en mycket hög sekretess kring är de förberedelser som vidtas, stridsplaner som läggs upp, vilka som är involveradem m.

Vad skulle krävas då? Dels krävs det en fördjupad utbildning i stridsteknik, något som tar tid och härmed krävs det också en ambitionshöjning från alla inblandade parter. Men bedömt skulle det kanske krävas fyra (4) veckors utbildning främst avseende eldöverfall, fältarbetstjänst, bastjänst, sammanstötsförfarandenoch underhållstjänst. Dels krävs det förberedelseri fredstid i form av rekognosering av lämpliga basområden, lämpliga platser för eldöverfall, förbindelseförstörningar, upplagsplatser m m för att möjliggöra stridens förande.

Rent materiellt har insatskompanierna en stor mängd materiel som lämpar sig för den ovanstående beskrivna striden, det jag kan tänka mig måste tillföras är främst min- och sprängmateriel. Samt till del ytterligare sambandsmateriel främst i form av kortvågssamband något som finns inom Hemvärnet idag men inte på plutonsnivå vilket skulle krävas vid sådan här verksamhet. Utöver denna materiel krävs en väl genomtänkt underhållstjänst. Respektive insatskompani måste tillföras en plutonspott med t ex ammunition, förplägnad m m för ett stort antal dygn innan man måste övergå till mer klassisk motstånds verksamhet d v s överleva på vad bygden och naturen kan ge.

Sammanfattning

Genom att ge i storleksordningen en pluton i varje insatskompani stridsteknisk utbildning i förandet av strid bakommotståndarens linjer erhåller man bedömt ytterligare en taktisk svårighet för motståndaren som blir mycket svår att lösa. Motståndaren skulle behöva stora förbandsinsatser för att kunna säkerställa egen rörelsefrihet inom ett ockuperat område.

Problematiken blir delsatt finna lämplig personal dels att ge förutsättningar för förberedelser och utbildning i detta. Dock bedömer jag att genom denna enkla ”Kajsa kavat” lösning så skulle man höja uteffekten på Hemvärnet markant och försvåra för en motståndare att kunna lösa sina uppgifter.

Avslutningsvis vill jag poängtera att detta resonemang handlar ej om att upprätta jägarplutoner inom Hemvärnet, utan snarare att Hemvärnet tar sig an en uppgift som tidigare jägarförbandssystem hade. Så ni som är jägarchefer ute i insatsorganisationen ni behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Hemvärnet 1, 2, 3

Försvarsmakten 1

InfKavR Jförb, Försvarsmakten, 1987 (Upphävd)

InfKavR Jkomp-NjSkv, Försvarsmakten, 1990 (Upphävd)

KavR Jplut/Jgrp, Försvarsmakten, 1980 (Upphävd)

Den dolda alliansen, Mikael Holmström, 2011

Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)

Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.

FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.

Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till ”utifall att” hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.

Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.

Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?

Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.

Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet

Uppdatering 18.30: Även i DN

Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man ”läckte” till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.

Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.

Rysk beredskapskontroll höjer den låga nivån

Urlastning av 12,2cm haubits D-30 på flygplatsen i Vladivostok tidigare under söndagen den 14 juli. Foto via avanturist.org Rubriken till dagens inlägg får ses som något ironisk, i den meningen att låg nivå har för länge sedan passerats. Som de flesta läsare av bloggen förstått genomförs nu, under fredsförhållanden, den största militära manövern sedan andra […]

Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.

Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som ”vård, skola, omsorg”. Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?

”Viktigt att se till övningarna som genomförs”

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.

Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.

Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.

Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.

10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.

Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,

Lägg ned IO 14 – Pröva svensk beredskap

I veckan kom så Regeringens anvisningar till Försvarsberedningen. De viktigaste beskeden i dessa var att inriktningen från 2009 skall fullföljas. Meningen; ”Det inkluderar bland annat en insatsorganisation med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter.”; är upphov till en hel del av gnisslet i debatten. Vi som vet […]

Högtryck i Öst

Analys

Under fredagskvällen 130712 beordrade President Vladimir Putin ytterligare en beredskapskontroll för de väpnade styrkorna i Ryssland. Denna gång är det Östra militärdistriktet (MD Ö) som prövas gentemot ställda krav. Att det är just MD Ö faller sig naturligt iom att MD V, C och S redan har prövats under första och andra kvartalet, utöver det så har det precis avslutas en stor flottövning med Ryssland och Kina i just MD Ö. Beredskapskontrollen kommer fortgå intill den 130720.

I skrivande stund omfattar just nu beredskapsövningen 160 000 soldater, nästan 1 000 stridsvagnar, pansarskyttefordon o dyl, 130 långräckviddiga flygplan, jakt-, attack-, transportflyg och helikoptrar i okänd omfattning i dagsläget samt upp till 70 fartyg från Flottan.

Det övergripande syftet med denna beredskapskontroll är enligt tidigare, pröva utbildningsståndpunkten gentemot ställda uppgifter och kontrollera stabers förmåga samt kontrollera stridsvärdet på förbandens utrustning. Den Ryska Presidenten har även uttryckt vilja att det skall övas ubåtsräddningsförfaranden.

Presidenten hade även gett dekret om att Försvarsministern Sergei Shoigu skulle informera om den påbörjade övningen om, detta skett i förväg eller om det skede i samband med påbörjandet av övningen har jag inte lyckats utläsa. Men det intressanta är att de med råge har nu överstigit vad som krävs föranmälan för enligt Wiendokumentet på 9 000 man, så att man skall kunna skicka observatörer till övningen.

Dock har man valt att kalla till sig ett antal Försvarsattachéer för att under måndag (130715) informera om den pågående beredskapskontrollen. Det rör sig om attachéer som har deras gräns mot Ryssland samt ett antal andra ur OSSE.

En annan mycket intressant aspekt rörande övningen är att när de första rapporterna började komma ut kring under natten så rörde det sig om ca 80 000 soldater som skulle deltaga. Under loppet av mellan 12-16 timmar ökade det antalet med 100% upptill 160 000 soldater. Det är en kraftig och tydlig styrketillväxt som man definitivt inte kan bortse ifrån.

En annan tydlig och intressant aspekt är att man är helt öppen med att denna beredskapskontroll som nu genomförs i MD Ö är den mest ambitiösa och största som genomförs sedan Sovjetunionens kollaps. Man jämför således sin operativa effekt gentemot den tidigare under Sovjeteran. Det är även något som @oplatsen gjorde en notering om på Twitter idag.

En annan intressant aspekt som måste påtalas är ju att nu skall man inte tro att de har mer förband i MD Ö kontra MD V. Styrkekorrelationen är till fördel för MD V. Däremot så måste ledningen i Ryssland avsiktligt dragit ned på mängden trupp som utnyttjas i larmövningarna i MD V mht risken för de politiska reaktioner som kan uppstå.

Likväl är lösandet av striden i MD Ö av en helt annan karaktär än den i MD V. FOI beskriver i sin rapport rörande Rysk Operativ-/Strategisk övningsverksamhet under 2009-10, att utnyttjande av kärnvapen har övats för att hejda ett anfall inom MD Ö från en presumtiv angripare.

Likväl är utnyttjandet av Ubåtar i beredskapskontrollerna något som inte genomförts vad jag har funnit genom öppna källor vid de tidigare under 2013. Detta visar även på en ambitionshöjning, likväl att vi kan förutsätta att ubåtsvapnet kommer utnyttjas på något sätt under denna beredskapskontroll.

Utöver detta har man tydligt gjord en prioritering under veckan som visar vad Ryssland fokuserar på under de närmsta året. Vård, Skola och Omsorg får ta ett stort steg tillbaka till förmån för upprustningen av de Väpnade styrkorna. Något som ej än uppmärksammats i semestertiderna här hemma.

Sammanfattning

Med denna beredskapsövning visar man tydligt att Ryssland vill vara den Supermakt det en gång tidigare var. Om uppgifterna som statlig rysk media visar upp stämmer, är det här helt klart den störstamilitära övningen likväl operation som genomförts sedan kalla krigets avslut. Det innebär även att saker och ting hamnar i en hel annan dagar rörande vårt grannlands förmåga att snabbt uppnå operativ effekt.

Kombinationen med ett tydligt upprustande där den sociala välfärden får ta ett tydligt steg tillbaka med en klar ovilja att låta utländska organisationer och nationer blanda sig i dess inrikes angelägenheter är klart oroväckande. Det i kombination med ovanstående resonemang med operativa effekt gör den senaste tidens utveckling i Ryssland mycket oroväckande.

Jag kommer återkomma till den här beredskapsövningen efter 130720 när den är genomförd, för jag tror att man kommer kunna utläsa mycket intressant information rörande statusen på de Väpnande Styrkorna iom antalet deltagare. Men framför allt tror jag återigen att Zapad’13 kommer kunna bjuda på mycket intressant.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosoti 1, 2, 3, 4, 5, 6 (Ryska)

BNE 1

FOI 1

Finnish National Defence Uni. 1

Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.

Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.

Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:

– Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
– Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
– Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
– Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
– Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
– Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.

Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
– Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
– IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.

Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.

Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? – vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).

Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.

De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.

En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.

KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf

Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen

Stökigt i Bosnien – Insats

Här kommer del 3 i min serie Utdrag ur missionslivet. Den här delen handlar om oroligheter i vårt område. Det är ganska få som känner till omfattningen på stridigheterna som den nordiska bataljonen var med om.

STÖK – Bosnien 1995

Det var stökigt i området. Den 25:e maj firades ungdomens dag i Tuzla. Då landade en granat på torget i staden och dödade 70 personer och skadade 200, de flesta ungdomar och barn. För oss var en bottennotering när OP:t Y16 fick en direktträff av en granat och radioutrusningen pulvriserades. Det var ren och skär tur att personalen på OP:t höll på att pyssla med utrustning och var i anslutning till vagnen. Signalisten fick iväg vagnen (och taggtråden och tvätt) och de undkom beskjutningen. Ett annat bottennapp var när OP:t R16 måste dras ur pga beskjutning.

I minnesboken finns allt dokumenterat men jag har faktiskt inte brytt mig i att ta reda på hur mycket det sköts*. Man räknade bara detonationer, dvs granatexplosioner och sånt. Small arms (finkalibrig eld) renderade knappt i en notis.

Sjunde kompaniet (YL) hade särskilt besvärligt en period när det pågick stridigheter i Ozren-fickan. Under flera dagar hamnade OP:na under eldgivning från granatkastare. Ledningen fattade då beslutet att en QRF skulle framgrupperas och att inga andra transporter fick gå till det aktuella området. Personalen på OP:t fick således leva på rations och fick ingen post eller tidningar. Det var inte uppskattat och det beslutet fick följder. Med det i minnet började skyttet ”bättra på” sina shoot rep:s. Så länge som det inte blev några materiella skador inrapporterades granatnedslag som bortom 100 meter. På så sätt blev det klassat som shoot rep istället för det allvarligare Firing close som renderade inskränkningar i underhållet. Det är flera skyttesoldater som beskrivit för mig hur de rapporterat in avstånd 110 meter när granaten i själva verket slagit ner 60-70 meter ifrån deras position. Statistiken går således inte att lita på.

För oss på Camp Oden var det bättre. Vi blev i stort sett dagligen påskjutna men det var bara med 7,62 så det var inte så farligt även om man ledsnade på det till slut. Vid ett tillfälle fick en soldat nog. Han satt på mässen och hade nog tagit sig ett par öl när en BiH-lastbil passerade och truppen på flaket tömde ett par magasin över vår camp. Soldaten brände alla säkringar, gick och hämtade sin automatkarbin och besatte sin eldställning ut mot vägen för att knäppa nästa person som skulle passera. Det gick åt fem man för att brotta ner och avväpna honom. Han hade fått nog helt enkelt.

Från området strax sydväst om vår camp kom det rapporter om att parterna använde gasstridsmedel. Vi fick anledning att kontrollera våra skyddsmasker och det kändes inte alls roligt. I efterhand har det kommit fram att det endast var funktionsnedsättande gas som användes. Inte lika farligt som senapsgas och dylika medel men läskigt ändå.

Från andra håll rapporterades det om gisslantagningar av FN-personal och om hur parterna tvingat FN-personal gå före stridvagnar för att visa vem som bestämde. Redan under stoppet i Zagreb träffade jag en svensk officer som nyss blivit frisläppt efter en gisslansituation. Total förnedring. Och ständigt hot mot säkerheten.

Det som jag tyckte var värst var AKAN-skjutningarna som skedde i närheten. Det var en BiH-enhet som hade kanon och de sköt ofta och man visste aldrig vad det var de sköt på. Vissa nätter låg jag i sängen och bara väntade på att det skulle smälla i baracken. Min granne i baracken bredvid kom in en dag och hittade en 7,62:a i sin säng och tillhörande hål i väggen. Vattenfall körde sin reklam ”Två hål i väggen”. Den betyder något annat för mig än för gemene man tror jag. Det var ingen bra miljö, kan man lugnt säga.

Våra fordon hade ofta hål och märken efter beskjutning. Lastbilsförarna hade det värst där de åkte i sina tröga, fullastade fordon. En libanon-kamrat till mig uppvisade flera gånger grym kyla när han bak i kön på konvojer lugnt gick ut på radion: ”Kan ni skynda på lite där framme? Det skjuts så mycket här bak.”
Även våra Sjukvårdsvagnar blev beskjutna titt som tätt, fastän de var uppmärkta med stora röda kors. Det verkade som att man siktade på korsen.

Vi klarade oss från dödsfall och allvarligare olyckor men fick en del skadade. Det var oftast mer tur än skicklighet, bedömer jag så här i efterhand. Men det kostade och det var folk som började att ta stryk mentalt. Man talade i termer av ”slutkörd” och ”sliten” och det behövdes vissa omflyttningar i organisationen för att få jobbet att fungera. Några har inte hämtat sig helt och fullt än.

*Tillägg: Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close.

Relaterat:
Inte sedan Kongo?

Under ytan – Del XX – Uppdrag Granskning och Hårsfjärden

Skriver i dag ett nytt kortare inlägg i serien ”under ytan” med anledning av gårdagens Uppdrag Granskning i SVT där Lars Borgnäs återkommer till Hårsfjärden och det krig som Marinen under ett antal veckor hösten 1982 där utkämpade mot främmande ubåtar. Serien av inlägg har hittills avhandlats i kronologisk ordning och kommer så även att göras i fortsättningen. Detta blir ett undantag med anledning av att ämnet helt plötsligt blivit aktuellt igen.

Merparten av avsnittet sändes redan 2008 så det är inga nyheter som Borgnäs kommer med. Det är snarare ett försök att väcka liv i en tyvärr avsomnad fråga. Borgnäs konstaterar i slutet av programmet att det skulle krävas en politiskt vilja och ett stort engagemang från många aktörer om man ska kunna ta frågan längre än vad man efter tre olika utredningar hittills har gjort.

Det allra mest intressanta i detta program är det föremål man med stor sannolikhet klassificerat som en transponder. En transponder sänder ut en signal som kan användas som positionsreferens under vattnet vilket i praktiken innebär att en ubåt kan ta emot signalen och använda den för navigationsändamål, eller rättare sagt att kunna leda två eller flera ubåtar till en bestämd mötesplats.

Föremålet hade detekterats och lokaliserats genom att den sände ut en signal med 24kHz. Signalen ledde således Marinen till platsen och vid dykningar på platsen så hittades ett 30-40cm långt föremål som satt fast på en betongplatta. Uppdraget beordrades av dåvarande marinchefen Per Rudberg och bedömdes vara så intressant att resultatet på beslut av ÖB skulle föredras för statsminister Olof Palme.

Men vad visade då analysen av denna transponder? Det är här det blir intressant, för nu visar det sig att det aldrig blev någon föredragning för statsministern. Dessutom försvann all dokumentation runt fyndet, och helt plötsligt minns ingen någonting, inte ens marinchefen Per Rudberg som själv hade beordrat dykningarna och gjort bedömningen att detta är ett högintressant fynd som skulle kunna ge ett svar i nationalitetsfrågan.

I stället säger man i efterhand att det var granater man hittade på botten…. Som satt fast på en betongplatta och som dessutom sände en signal på 24kHz som gjorde att man kunde lokalisera den med stor noggrannhet? Granater?

Det finns all anledning att se på hela Hårsfjärdenincidenten under hösten 1982 med öppna ögon och utan förutfattade meningar om nationalitetsfrågan. I stort sett samtliga bevis, ljudinspelningar, foton, vattenprover, krigsdagböcker, vittnesbeskrivningar som faktiskt i olika grad skulle kunna fastställa nationaliteten ….. försvunnit! Att tro att detta är en slump vore mycket naivt! Då måste man alltså ställa sig frågan om varför så många avgörande bevis inte går att återfinna, och varför de i så fall försvann?

Tyvärr har vi i den pågående debatten, en debatt som är högst aktiv men som inte förekommer i riksmedia, drabbats av att det blivit två läger där pajkastningen är värre än någonsin. I ena ringhörnan står Ola Tunander, Lars Borgnäs, Mattias Mossberg och Anders Jallai. I den andra står Bengt Gustafsson, Emil Svensson tillsammans med ytterligare ett antal äldre officerare.

Dessa är fast övertygade om att de egna teorierna är de korrekta och att den andra sidan har (som Sten Tolgfors brukade säga) …helt fel.

Det finns ett fåtal individer från den ena sidan som inte utesluter att det förekommit ubåtar från båda sidorna (Väst och Öst) som kränkte svenska vatten medan den andra sidan är så övertygade om att det enbart var Sovjet som kränkte oss så att de näst intill verkar se rött om något annat en yppas i debatten.

Att ubåtsfrågan rimligtvis borde väckas till liv igen har sin grund i att många saker inte är utredda fullt ut, dessutom har nya fakta kommit fram efter den sista utredningen ledd av Ekeus 2001. Det har dessutom förlöpt en så pass lång tid nu (30 år) så att det är nu eller aldrig man bör gå till botten med vad som egentligen hände. Frågan som i detta sammanhang också måste ställas är om det finns ett arkiv inom Försvarsmakten som är (var) så hemligt att det i teorin inte ens existerar? Det skulle nog krävas att ett sådant arkiv ”återfanns” för att frågan skulle kunna utredas fullt ut.

Runt Hårsfjärdenincidenten och mycket annat kommer vi att återkomma till längre fram i serien ”under ytan” där omständigheterna runt just Hårsfjärden kommer att avhandlas i ett större antal inlägg p.g.a dess komplexitet och omfattning.

Se hela det senaste avsnittet på SVT Play

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget

Framtidens #svfm – när inget parti vill betala för anbefalld förmåga

Ett tankeexperiment.

Om följande antaganden vore korrekta:

1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.

2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.

3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.

4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.

5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?

Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?

Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet

I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.

Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet

På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet

Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.

Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?

Gratis är gott

Jag har under mina år som Bloggist ofta länkat till artiklar i SvD. Anledningen är att jag tycker att de ofta har artiklar som stämmer med mina egna åsikter. I säkerhetspolitiska sammanhang tycker jag också att artiklarna har tillhört de mest intressanta.

Länkandet fyller flera funktioner. De som läser mina inlägg kan fördjupa sig i ämnet och det ger även en viss spårbarhet i var jag hämtar mina uppgifter ifrån (utan att säga att allt som publiceras på Internet är att beakta som sanningar). Dessutom kan de som läser artiklarna i tidningarna se att jag har ett inlägg i samma fråga och då hoppa till min blogg. Ett vinn-vinn scenario med andra ord.

Men tyvärr så har det mesta försämrats på senare tid. Redaktörernas kontrollbehov och ägarnas vilja att tjäna mer pengar stoppar dessa möjligheter.

Det började att man liksom så många andra tidningar tog bort kommentarsmöjligheterna på allt utom de mest ointressanta artiklarna. Tyvärr så är det nog en del s.k. ”Troll” och rasistiska påhopp som var en del av orsaken till detta. Men debatten är bland det bästa med Internet. En artikel eller ett blogginlägg är en envägskommunikation utan kommentarer. Ofta är det också kommentarerna som ger upphov till nya tankekedjor och nästa blogginlägg. Tidningarna vågar dock inte sats på dessa möjligheter. Man är helt enkelt en smula rädd för vart debatten tar vägen och många har ingen förmåga att styra debatten åt önskvärt håll. Kanske är man också rädd för att avslöja för mycket om sig själv? Eller är det bara förändringsobenägenhet? Jag har i ett flertal tillfällen efter en bra debatt insett att jag haft fel i ursprungsfrågan och ändrat uppfattning.

Nu har dessutom SvD infört betaltjänst på sina artiklar. Läser man fler än x artiklar per månad så visas ett fönster där det står att man nått sin maxgräns och nu är det stopp för gratistittandet. Tyvärr så dödar det helt länkningsmöjligheterna. För även om jag betalar en prenumerationstjänst så är det långtifrån säker att mina läsare gör det. Och till vilket syfte fyller en s.k. ”död länk” som ingen annan kan läsa?

DN har skött detta betydligt bättre. I stället för att införa någon slags månadstak på fria artiklar så inför man en PLUS-tjänst liknande den på Aftonbladets hemsida. De vanliga nyhetsartiklarna är fria att läsa, men vill man läsa de mer djupa artiklarna så krävs det en prenumeration.

Jag säger inte att tidningarna ska få ta betalt. Självklart så är det så. Men frågan är bara hur och för vad? Utbudet på Internet är stort och det går snabbt att förlora läsare om man tar till en felaktig lösning. Jag ser själv hur antalet läsare av min blogg minskat rejält när det har varit långt mellan nya artiklar.

Det intressanta är att även tidningsartiklar länkar till andra tidningar och nyhetstjänster. Kommer de att betala varandra för länkarna framöver eller blir det stopp även för detta? Jag tycker att det brukar vara djupt intressant att vid t.ex. en händelse i USA kunna titta in på den lokala dagstidningen för att se lite mer fakta i målet. Är det stopp för detta framöver?

Själv så tror jag att principen för artiklar och tidningar på Internet måste vara något så här:

– Ett gratis grundutbud som lockar läsare och som gör dem nyfikna att pröva det som finns på betalsidorna. Se det som ett skyltfönster, en möjlighet att visa läsarna vad man har för utbud och kvalitet på sina journalister och artiklar. Vilka butiker skulle kunna ta bort sina skyltfönster?

– Ständig förnyelse. Att stagnera innebär att dö. Det är heller inte en långsam plågsam död, utan mer som att bli överkörd av ett tåg. Ena sekunden var man på topp, andra sekunden bortglömd. Se bara Altavista. En gång i tiden den största sökmotorn. Nu bortglömd och nedlagd.

– Principen för att tjäna pengar är att ”tjäna lite på mycket”. Läs boken ”The Long Tail” och kopiera tankarna bakom den. En läsare ska inte behöva bry sig vad en sak kostar. Det ska vara som ett SMS. Så lite att han inte tänker på vad var och en kostar, men mängden av SMS kan bli en rejäl förtjänst för den som säljer dem.

Egentligen är Internet en möjlighet för de som vill producera tjänster. Användaren betalar ju för Infrastrukturen! Tidningsproducenten behöver inte ha återförsäljare i varje stad. Han behöver inte bygga upp en transportorganisation. Han behöver inte en massa lagringsutrymmen. Han behöver heller inte råmaterial för att trycka tidningar. Det som behövs (förutom en redaktion och reportrar) är datorkapacitet för en nyhetsserver samt lagringsutrymme. Och lagringsutrymme i den digitala åldern är gratis!

Tyvärr så tänker de ekonomer som är utbildade i dagens kvartalsrapportsekonomi helt fel. De tänker att ”Nu har vi en miljon läsare. Om vi kan tjäna en krona extra per dag och läsare så är det en miljon kronor extra per dag”. Men resultatet kan mycket väl bli att man minskar till 100.000 läsare, vilket kommer att resultera i lägre annonsintäkter och den lilla vinsten är uppäten. Till slut kanske man sitter med samma vinst som tidigare, men med en tiondel av antalet läsare. Eller ännu värre med lägre total vinst.

Trenden finns även utomlands. ”The Sun” tänker införa betalningstjänst för sina artiklar. (Hur man nu kan betala för ”The Sun”?) ”Daily Telegraph” har redan gjort så. Vi får se hur det går.

Tyvärr så innebär SvD:s nya princip att det är slutlänkat i varje fall från mig till deras artiklar. Nu kommer jag i stället att nyttja DN som startsida i min läsare. Där har jag i varje fall koll på vilka artiklar mina läsare kan se eller inte.

Sverige och Försvarsmakten in i NRF?

Under Almedalenveckan var en av de försvars- och säkerhetspolitiska nyheterna att Socialdemokraterna nu säger JA till Svenskt deltagande i NATO Response Force (NRF). Det sista steget man som icke medlem kan ta mot NATO är således nu på väg att tas. Nästa naturliga steg vore att bli fullvärdig medlem, men dit är vägen lång och krokig i landet mellanmjölk där vi som vanligt har oerhört svårt att se verkligheten som den är utan har fastnat i föråldrade ideal.

Min bedömning är att frågan om svenskt deltagande på riktigt återuppväckets under årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. Där bjöd NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen muntligen in Sverige att deltaga i NRF något som försvarsminister Karin Enström svarade så här på.

–I ljuset av att de stora freds- insatserna tar slut kommer det bli viktigare att delta. Det här är intressant och absolut värt att överväga, säger försvarsminister Karin Enström (M).

Redan för ett antal år sedan ville regeringen gå med i NRF, men då sade Socialdemokraterna nej. Värt att notera är att Finland gick med i NRF redan i mars 2008. Men nu har även socialdemokraterna svängt i ärendet och redan i vintras sa socialdemokraternas försvarspolitiska talesman Peter Hultqvist så här till SvD.

–Vi avvisar inte detta utan väntar på en skarp förfrågan från regeringen. Jag noterar att Finland är med i NRF. Vi anser det och principiellt viktigt att Sverige och Finland samordnar sina ställningstagande.

Efter Sälenkonferensen i januari flögs NATO-chefen till Stockholm där han innan återresan till Bryssel åt en middag med statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt. Jag håller det inte för osannolikt att det var där riktlinjerna drogs upp för det vi nu ser. D.v.s. att Sverige nu är på väg att ta steget mot att ansluta sig till NRF.

En annan bidragande orsak till detta kan möjligen vara att NATO strax efter Sälenkonferensen höll ett möte (21 feb) med alla sina försvarsministrar där man diskuterade NRF och beslutade att man skulle sätta upp en omfattande övningsserie med start 2015 där ett av målen utöver att öva mer kvalitativt och kvantitativt även är att göra dessa övningar till en ”skola för NATO-samarbete”. Detta är en direkt åtgärd då man minskar sitt engagemang inom ramen för ISAF i Afghanistan.

“This will make the NATO Response Force a cooperation school, as well as a quick-reaction tool. An immediate resource, but also an investment in the future,” he (Fogh Rasmussen) said.

Vad är NRF?

NRF är NATO:s snabbinsatsstyrka som mest uppgår till 25.000 man vid markförband, flyg och marinförband och som ska kunna sättas in med kort varsel över hela världen som en fristående styrka. Man ska även kunna agera som en ”initial entry force” som ska kunna sättas in före huvudstyrkan kan vara på plats i ett operationsområde. För delar av styrkan är beredskapstiden 5 dagar medan den för övriga delar är 30 dagar.

De uppdragstyper som NRF ska kunna lösa ut är följande:

Non-Combatant Evacuation Operations
Counter Terrorism Operations
Embargo Operations
Quick Response Operations to support diplomacy

Vad innebär NRF för Sverige?

Uppgifterna vad detta kommer att innebära för Sverige och Försvarsmakten har divergerat allt i från att bara öva till att deltaga i NRF fullt ut. Men det mest sannolika är att vi likt Finland anmäler oss till NRF:s reservförband (Svensk lagomlösning) och därmed får möjligheter att deltaga i NRF:s övningar.

Enligt uppgifter i media så kan Sverige inledningsvis komma att anmäla minröjningsförband och luftövervakningssystem. Det skulle inte vara alltför orimligt att de förbandsenheter (minröjning) som varit i Afghanistan under en längre tid samt UndE 23 från luftvärnsregementet skulle vara det man avser att anmäla till NRF. Försvarsmakten ska inom kort lämna ett förslag till regeringen vad man föreslår ska utgöra det initiala bidraget. På längre sikt kan det enligt uppgifter i media även bli aktuellt med fartyg, helikoptrar och stridsflygplan. Arméförband kan enligt samma källa tidigast anmälas 2017. Varför det är så vore givetvis intressant att få höra…

Rimligt är att Sverige som ett partnerland om riksdagen så beslutar då kan bidra även i den skarpa verksamheten. Men att Sverige ändå behåller rätten att själv bestämma om deltagande i insats trots att man har anmält förband till NRF. Det skulle av partier som Socialdemokraterna och Centern, som inte vill gå med i NATO fullt ut, säkerligen ses som att både ha kvar och samtidigt äta kakan. Men man ska givetsvis inte låta sig luras av detta då Sverige trots ett sådant engagemang ändå aldrig kommer att omfattas av artikel 5 (kollektivt självförsvar). Det skulle i praktiken innebära en än mer ensidig solidaritetsförklaring. Vi kommer genom NRF att bidra till skyddet av NATO-länder, men vi kommer inte att erhålla något skydd den dag vi själva verkligen behöver det. Hur dumt kan det bli innan Socialdemokrater och Centerpartister drar upp huvudet ur sanden och inser möjligheter i stället för att se svårigheter baserat på föråldrade ideal?

Framtida svenska marina bidrag till NRF?

Inom ramen för NRF finns fyra olika marina snabbinsatsstyrkor. SNMG 1 och 2 (Standing NATO Maritime Group) som består av större ytstridsfartyg (fregatter och jagare) samt SNMCMG 1 och 2 (sjöminröjningsgrupper). Det primära operationsområdet för respektive grupp 1 är östra delen av Atlanten och för de båda grupp två – Medelhavet.

För Marinens del är ett deltagande i SNMG1 i mina ögon helt uteslutet. Vi har varken fartyg av tillräcklig storlek eller är rätt bestyckade för att vara lämpade för den typen av uppdrag. Vi kan möjligen samöva med styrkan, men i en eventuellt skarp operation skulle våra fartyg vara mer av en belastning för en sjöstyrkechef än en tillgång. Detta grundar sig främst på brister som rör luftförsvarsförmåga där vi inte kan skydda andra enheter än det egna fartyget då våra fartyg saknar lv-robot efter att Anders Borgs genomförandegrupp strök dessa 2008. Huruvida fartygen kan skydda sig själva mot ett kvalificerat lufthot lämnar vi därhän då det dels inte tål att granskas öppet, dels har det tidigare varit föremål för diskussioner på otal andra platser och i media under flera års tid.

Vad Marinen däremot skulle kunna deltaga med, och där man dessutom skulle kunna utgöra spjutspetsar inom NRF och SNMCMG1 är sjöminröjning.

Marinens minröjningsfartyg av såväl Kosterklass som Spåröklass har under flera år visat sig vara i absolut toppklass när det kommer till minröjning i svåra vattenförhållanden likt de som råder i Östersjön. Efter moderniseringen av Kosterklassen har man dessutom fått ett egenskydd (arvegods från patrullbåtarna) som få andra minröjningsfartyg i dag har, vilket innebär att man kan uppträda i områden med begränsat (okvalificerat) lufthot utan att binda upp andra resurser i form av ”babysitters”.

Det är min fulla övertygelse att våra två minröjningsdivisioner utan problem skulle kunna gå rätt in i SNMCMG1 utan att behöva lägga en enda timme på att förbereda sig i annat än runt allmänt logistiska spörsmål.

Sammanfattning

Vad beskedet om NRF i praktiken kommer att innebära för Försvarsmakten återstår att se. Det lär inte vara osannolikt om det är enheter ur Ing2 i Eksjö och Lv6 i Halmstad som kommer att bli de första svenska bidragen som noteras på NRF listan. Vad som kommer därefter återstår att se.

Men man kan inte annat än reflektera över den nationella dumhet som råder runt detta. Nu tar vi ytterligare ett steg mot att enbart ge, samtidigt som vi inte kan kräva något tillbaka. NRF kommer inte att leda till att mantrat ”Sverige ska försvaras tillsammans med andra” blir verklighet. Trots NRF kommer vi stå ensamma när det blir skarpt läge.

Visst är det säkert bra att delar av Försvarsmaktens förband får öva med NATO och NRF, men vore det ändå inte av högre prioritet att återuppta försvaret av Sverige och nationella större övningar i första hand? Vore det inte på tiden att åtminstone börja prata i termer av att återuppta Försvarsmaktsövningar (FMÖ) där hela Försvarsmakten får öva tillsammans. Senast en sådan övning genomfördes var 1993 under övningen ORKAN.

Men det är klart, från Arméns sida kan vi i dag läsa på Armébloggen att man nu är glada att efter lång väntan kunnat genomföra övningar och stridsveckor på plutonsnivå och man förhoppningsvis ska kunna få öva på kompaninivå senare under hösten. Är det den organisationsnivån (pluton och kompani) man övar på inom hela Armén(?) så har vi sannolikt en lång väg att vandra mot en ny FMÖ? Av den anledningen vore det ytterst angeläget att prioritera de nationella övningarna före ett deltagande i NRF, åtminstone för större delar av Försvarsmakten. Det man i sammanhanget slås av är från vilket land det av en viss politiker myntade begreppet ”från en mycket låg nivå” härstammar från?

Om Marinen på sikt ska bidra till NRF så vore det mest lämpliga enligt min åsikt att anmäla våra minröjningsfartyg till SNMCMG1. Där hade vi levererat från första stund.

Bloggar: Sjätte mannen
Media: SvD, SvD, DN, HD

In från sidan

Skipper har under Almedalsveckan kommenterat försvarspolitiken hos ett stort antal av våra riksdagspartier utifrån deras partiprogram och deras framträdanden på Försvarspolitisk Arena. Det enda partiet som har bemödat sig att i sin tur kommentera Skippers kommentarer är Centerpartiet vilket är lovvärt. Jag kommer således in något från sidan i denna diskussion, men det finns anledning till det.

I sin replik till Skippers inlägg tar Staffan Danielsson upp Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport som populistisk och exemplifierar det med mitt inlägg där jag uppskattade kostnaden för Kristdemokraternas förslag till ca 20 mdr kr årligen i ökad försvarsbudget.

Det är en siffra jag står för – som det överslag det är. Kd-rapporten talar om att först förverkliga insatsorganisation 2014 och därefter gå mot en ny utöka organisation där nivån Armén och Marinen i princip fördubblas och Flygvapnet bibehåller 100 JAS 39. Som alla säkert är medvetna om så saknas det enligt Försvarsmaktens beräkningar från förra året mellan en och två miljarder kr årligen för att verksamhetsmässigt (det vill säga övningar, löner med mera) inta insatsorganisation 2014 till år 2019. Sedan det offentliggörandet har tillkommit uppgifterna om att svårigheter inom personalförsörjningen sannolikt fördröjer med ytterligare fyra år till år 2023, innan den insatsorganisation kan intas som år 2009 av Riksdagen beslutades skulle vara införd till 2014. Utöver underskottet i verksamhetsbudgeten råder ett underskott på uppåt 75 mdr kr avseende materielen för IO 2014. Underskott som tidigare regeringar skjutit framför sig och som den nuvarande i än högre grad bidragit till att skjuta på framtiden. Alla torde vara medvetna om att bara underskottet för den i sammanhanget blygsamma anskaffningen av JAS 39E saknar 5 miljarder kr under perioden, vilket föranlett en massiv omplanering av andra materielprojekt som man också är i skriande behov av.

Ja, jag håller fast vid att Kristdemokraternas förslag kommer att kräva tillskott på uppåt 20 mdr kr årligen om det ska finnas några realistiska planer på att någonsin inta insatsorganisation 2014 och med relevant materiel såsom planerades 2009.

Vad jag beklagar är att inte fler partier sällat sig Folkpartiets och Kristdemokraternas linje (i viss mån även Sverigedemokraternas) att verkligen införa insatsorganisation 2014 och ge finanserna för det. Är det verkligen att beteckna som populistiskt? Om nu Centerpartiet inte längre tror på insatsorganisation 2014, anser jag att man borde tala klarspråk om att vi nu får sikta på en lägre ambition i en ny insatsorganisation. Detta är inte något som kräver en rapport från Försvarsberedningen.

Att det kommer att bli mer pengar till försvaret i höstbudgeten tar jag som givet utifrån tonen i vårens försvarspolitiska debatter. Jag har dock svårt att se att det kommer att vara någonstans i närheten av vad som krävs för att införa insatsorganisation 2014, även om man nöjer sig med en lägre ambition avseende materielen. Jag gjorde tidigare i våras en utfästelse om att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna om det skulle bli en budgethöjning över 10 %, vilket jag ser som något av en skamgräns för insatsorganisation 2014 till år 2019. Jag bedömer dock sannolikheten att så blir fallet som så liten att jag nog kan avvakta ett tag till med att leta reda på ansökningshandlingarna.

Häng den skyldige!

Återigen har ett trafikflygplan havererat. Det händer trots allt inte så ofta, men som vanligt i dessa sammanhang så får det stora rubriker.

Det som är lite anmärkningsvärt är att man är mycket snabb på att hänga ut piloten som skyldig. Helt klart har han kommit in för lågt och med för låg fart. När han så beslutat att dra på så var det för sent och stjärtpartiet slog i med katastrofalt resultat. Men risken är att bolaget inte vill få passagerare oroliga för att åka med bolaget i fråga eller med flygplanstypen i fråga. Då är det lättare att lägga skulden på piloten. Dessutom bidrar det klassiska journalistdrevet att en skyldig måste pekas ut och hängas i närmaste träd. Alla likheter med en amerikansk ”posse” är inte bara en slump. Skillnaden är att den amerikanska ”possen” som hängde den skyldige i närmaste träd faktiskt ofta hade lagen på sin sida.

Men, även om den direkta orsaken är pilotfel så bör man fråga sig vad som var orsaken till orsaken. Lite fakta i målet.

– Piloten i fråga hade endast 53 timmar på typen, Boeing 777. Det kanske duger som styrman med en erfaren kapten vid sin sida, men att sitta som kapten med så lite tid är en smula i underkant.

– Det var första gången han landade på San Franciscos flygplats i den aktuella flygplanstypen. Senast han landade över huvud taget i San Francisco var 2004.

Detta pekar på att han som kapten var en smula otränad för den aktuella rollen. Men detta är dock inget ovanligt i flygsammanhang. Flygbolagen ska kunna hantera detta genom att inte sätta två orutinerade piloter i samma kabin. Om kaptenen i detta fall var ny ska styrmannen kunna stötta.

Mer alarmerande är den stress bolagen utsätter sina besättningar för. Att hålla koncentrationen uppe vid en landning efter ett 10 timmars arbetspass är psykiskt påfrestande. Här är nog den allmänna insnålningen på antalet besättningsmedlemmar samt det faktum att flygbolagen numera tar ut betydligt mer arbetstid per vecka och anställd en stor bidragande orsak till olyckan. En stunds okoncentration kan lätt leda till för låg fart.

I detta fall kan även en annan faktor vara bidragande. I många österländska kulturer är det mycket oartigt att ifrågasätta andra. I fallet med ens chef är det inte bara oartigt utan mer eller mindre förbjudet. Det kan få honom att tappa ansiktet, något som sällan kan förlåtas och som kan få konsekvenser för ens fortsatta karriär.

En marinkollega till mig var med och utbildade singaporianska u-båtsbesättningar i Karlskrona. Vid ett tillfälle skulle en singaporiansk kapten leda båten ur hamnen. han hade gjort det ett antal gånger tidigare. Men utav någon anledning kommenderade han högersväng i stället för den normala vänstersvängen vid utloppet från hamnen. Den singaporianske styrmannen sa bara ”Aj, aj Kapten” och började svänga. De svenska officerarna fick snabbt ingripa för att förhindra en grundstötning a la U-137. När man frågade styrmannen om han inte insåg att ordern var fel så svarade han att så var fallet, men en order från ens kapten skulle inte ifrågasättas.

Liknande problem har det svenska arméflyget haft med sina helikoptrar. Som pilot ombord så framför du bara ett fordon som vilken bil eller stridsvagn som helst. Befälhavaren är spanaren. I vissa fall kan det vara en överste med skrivbordstjänst i normalfallet. När han begär att helikoptern ska landa på en olämplig landningsplats så kan det sluta illa. Vid ett antal tillfällen har det i varje fall resulterat i skador på helikoptrar.

Linjeflyg hade för en massa år sedan en incident på Ronneby flygplats där en ärrad kapten försökte landa på den korta gräsbanan tvärs den normala landningsriktningen. Den kvinnliga styrmannen försökte påtala det för sin kapten, men han ignorerade hennes påpekanden. Detta blev senare en av anledningarna till att SAS införde CRM – Crew Resource Management som ett obligatoriskt moment på sina besättningsutbildningar.

Vi får se vad utredningen leder fram till. Att någon gjort fel verkar rätt så klart redan nu. Frågan är bara vem? I mina ögon är piloten inte automatiskt den skyldige bara för att han begår det synliga misstaget. I förlängningen av mitt resonemang att hitta orsaken till orsaken så är det nog slutligen vi passagerare som är skyldiga. Om vi konsekvent satsar på lågprisbolag och inte betalar för säkerhet så får vi nog acceptera att då och då betala det ultimata priset för vår snålhet.

Replik på Staffan Danielssons inlägg om Centerns försvarspolitik

Häromdagen gjorde jag en ansats att kortfattat försöka beskriva Centerns försvarspolitik vilket omfatade en historisk tillbakablick och därefter vad som i dag framgår i partiets försvarspolitiska program publicerat på dess hemsida. I går skrev partiets försvarspolitiska talesperson Staffan Danielsson en replik på mitt inlägg vilket är mycket glädjande. All heder åt Staffan som tar debatten med försvarsbloggarna, något som få andra gör, undantaget Allan Widman (fp). Jag respekterar givetvis Staffan Danielsson och hans partis ståndpunkt och åsikter fullt ut även om jag inte håller med i flera sakfrågor. Runt detta avser jag här återkomma till i en replik.

Jag avser att i denna replik fokusera på två huvudsakliga, och för en trovärdig försvarspolitik helt avgörande frågor, nämligen nationell försvarsförmåga och NATO. Till att börja med avser jag att diskutera synen vår nationella försvarsförmåga och Cenetrpartiets i mina ögon märkliga förhållningssätt till frågan.

Nationell försvarsförmågaI frågan om nationell försvarsförmåga skriver Staffan följande

”Centerpartiet vill ha ett tillräckligt starkt försvar som kan försvara hela vårt land, givetvis.”

Detta korta citat från Staffan Danielsson blir ytterst motsägelsefullt om man inte samtidigt verkar för en försvarsbudget som speglar denna oerhört höga ambitionsnivå! Min och många andras bedömning är dessutom att vi aldrig någonsin kommer att kunna uppbringa så stora ekonomiska medel till Försvarsmakten, inte ens om alla partier är överens i frågan, för att vi själva ska kunna försvara hela vårt land. Den tiden är förbi. Man bör i detta sammanhang alltid ha ”nyårslöftet” från ÖB med sig i bakhuvudet.

Vi kan försvara Sverige på en plats under högst en vecka. Detta tidigast 2019 under förutsättningar att de ekonomiska medel som krävs tillförs.

Om Staffan och hans parti på allvar menar att man vill ha ett så pass starkt försvar som kan försvara hela landet krävs aktiva åtgärder om inte trovärdigheten i ett sådant påstående ska urholkas fullständigt. Det kommer både att krävas omfattande ekonomiska tillskott, och vi måste utöver detta även skapa försvarsförmåga tillsammans med andra. Eftersom det trots allt bara finns en aktör som kan skapa försvarsförmåga på ett strukturerat sätt, där man tillsammans upprättar försvarsplaner är det givetvis dit vi måste vända oss. Denna aktör är NATO varför vi osökt kommer in på den frågan.

NATO

Man kan initialt göra en reflektion över hur de fyra Allianspartierna ser på frågan om ett NATO-medlemskap. Folkpartiet är som alla känner till för och nu har även Kristdemokraterna anslutit sig till den linjen. Moderaterna är för, men kommer inte att driva frågan aktivt så länge inte man får stöd från Socialdemokraterna i detta som i sin tur är kraftfullt mot. Centerpartiet har officiellt den mest märkliga inställningen. Man vill utreda frågan, men är samtidigt absolut motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap(!) Så ser det ut inom Alliansen där man tyvärr inte är eniga i frågan på grund av Centerns dubbla budskap och Moderaternas oförmåga. Går man utanför Alliansen och ser på vad övriga politiska partier anser i frågan, så möts man av ett massivt motstånd till NATO.

Staffan tycker att Centerpartiets ståndpunkt där man verkar för att även i fortsättningen ska vara Alliansfria samtidigt som man förespråkar en utredning av vad ett NATO-medlemskap skulle innebära – är helt logisk. Jag håller fortfarande inte med.

Det är skulle i ett exempel kunna likställas med att ta följande ståndpunkt redan i förväg...

”Vi förespråkar en försvarsberedning som ska analysera framtidens behov av försvar, men vi tänker inte öka försvarsanslaget oavsett vad utredningen kommer fram till”

eller ännu mer jordnära..

”I kväll ska vi i hela familjen sätta oss ner tillsammans och diskutera var vi ska resa på vår semester, fast bara så alla vet redan från början, vi ska inte genomföra någon resa”

Staffan du får ursäkta, men jag tycker fortfarande inte ert resonemang är logiskt. Anders Fogh Rasmussen uttryckte som bekant vid årets Folk&Försvar i Sälen att Sverige inte kan räkna med stöd från NATO i händelse av kris eller krig. Medlemsländerna hjälper varandra inom ram för den kraftfulla artikel 5. Då hjälper det inte att man är världens bästa partnerland, inte ens genom att ta det sista möjliga steget vi nu gör, d.v.s. att genomföra övningar med NRF. Det går liksom inte att komma NATO närmare än vad vi redan är utan att bli medlemmar. Detta behöver inte utredas, det är fakta.

Staffan hänvisar till att han vill se en förutsättningslös analys av vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära likt vad Finland gjort, en så kallad ”vitbok”. Detta är sunt och helt i linje med vad undertecknad tillsammans med många andra förespråkar. Men frågan är om Finland redan innan man gjorde sin analys bestämt sig för att ett NATO-medlemskap aldrig kommer att vara aktuellt? Min bedömning är att våra finska vänner är klokare än så även om de efter analysen inte valt att gå vidare. Beslutet om att gå vidare eller inte, tar man efter en analys – inte innan analysen ens påbörjats.

I sammanhanget är det dock mycket glädjande att Staffan själv skriver följande rader på sin blogg.

Centerpartiets ingång är att en omvärldsanalys värd namnet, som t ex försvarsberedningen just har presenterat, ska beskriva verkligheten som den är, förutsättningslöst. Gör man inte det begränsas värdet mycket kraftigt.

Den analys av Sveriges militära samarbeten, inklusive det med Nato, som Centerpartiet vill se, utgår naturligtvis från gällande verklighet, Sverige är militärt alliansfritt. Sedan bör Sveriges olika militära samarbeten, som betyder så oerhört mycket för vår säkerhet, noga gås igenom. Hur har de utvecklats, hur fungerar de idag och i vilken riktning bör de utvecklas framöver. Har t ex samarbetet med Nato blivit för närgånget och bör minska, eller är vi redan så nära Nato att ett medlemskap bör övervägas.

När analysen gjorts har vi förhoppningsvis ett gediget underlag i denna fråga som då kan föras ut till en bred folklig debatt. Jag vet naturligtvis inte heller var denna debatt kommer att landa, men jag tycker det är mycket viktigt att den förs, och att den kan föras utifrån en gedigen verklighetsanalys!

Idag tar Sverige ständigt allt närmare steg i ökat samarbete med Nato, utan någon större debatt. Både de som förespråkar fortsatt ständig alliansfrihet, eller de som vill se ett svenskt Natomedlemskap, borde bejaka att det verkligen är dags att Sveriges militära samarbeten analyseras.

Det är nu vi kommer till kärnan i ämnet. Centerpartiets syn och Staffans syn skiljer sig helt uppenbart åt. Staffan är till synes öppen för en seriös analys av frågan, och kan tänka sig att överväga ett NATO-melemskap om resultatet av analysen pekar åt det hållet.

Centerpartiets officiella linje är enligt webbsidan att ett medlemskap inte är aktuellt och att Sverige även i fortsättningen ska vara alliansfria. Detta har Centerpartiet på åtskilliga platser cementerat kraftfullt. Trovärdigheten runt frågan skulle däremot öka markant om Staffan tog med sig frågan hem till det egna partiet, kommer fram till vad är det man egentligen vill och därefter reviderar ståndpunkterna på sin webbsida så att de stämmer överens med de åsikter som partiets talesperson i försvarsfrågor uttrycker. I dag finns det en diskrepans däremellan som underminerar trovärdigheten.

Sammanfattning

Centerpartiet lägger fortfarande mer kraft på att förespråka internationella insatser än nationell försvarsförmåga vilket inte rimmar med utvecklingen i vårt närområde. Centern säger att vi ska ha ett starkt försvar samtidigt som man utan att opponera sig helt och fullt står bakom nuvarande alliansbudget som inte på något sätt medger det förstnämnda. Man vill utreda ett medelmskap i NATO samtidigt som partiets officiella linje är att vi ska fortsätta vara alliansfria.

Centerpartiet som parti levererar många oklara budskap utan egentligt innehåll i försvarsfrågan. Men trots detta så är det ändå glädjande att Staffan konstaterar att vi hamnat på efterkälken när det kommer till försvarsanslag och att det måste åtgärdas. Ett lite steg på vägen i rätt riktning. Men Staffan, det krävs mer än så och jag är helt övertygad om att du innerst inne egentligen håller med.

I frågan om de övriga partiernas utspel om ev utökad försvarsbudget inför nästa försvarsbeslut och vad som skulle krävas för att skapa en försvarsförmåga värd namnet i likhet med vad Fp och Kd önskar överlåter jag till kollegan Wiseman att diskutera senare under dagen.

Men oavsett innehåll, all heder till Staffan som tar debatten!

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

”Jägarchefen” på bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga ”här och nu” fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden ”här och nu” skulle gälla eftersom ”ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det ”här och nu” som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska ”utmaningarna” att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.

Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund.”

Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.

Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.

Dad’s Army del 1

Analys

Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.

Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.

Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.

Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.

Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.

Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.

Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.

Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.

Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.

Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.

En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).

När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.

Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.

Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.

Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.

Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en ”skarp” bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.

Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.

Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons– och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.

Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls– eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.

Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.

Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i ”rullerna”. Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.

Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.

Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.

Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad’s Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.

Sammanfattning

Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.

Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.

Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en ”Kajsa Kavat” lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.

Avslutar med en strof ur Avicii’s senaste låt ”So wake me up when it’s all over When I’m wiser and I’m older”.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska dagbladet 1, 2, 3

Dagens nyheter 1, 2

Hemvärnet 1, 2

Försvarsmakten 1, 2, 3

Notisum 1

Hela Gotland 1

Riksdagen 1

Stratfor 1

Försvar och säkerhet 1, 2

RIA Novosti 1

Insats – Utdrag ur missionslivet II

Jag fortsätter här med mina korta berättelser från missionslivet. Här från FN-tjänst i Bosnien.

Bosnien midsommar 1995

I Split fick vi vänta en dag innan vi kunde påbörja vår färd upp mot Tuzla. Det kändes bra när vi upplastade i våra SISU:s och påbörjade marschen. Vi fick åka med eskorten av en food-konvoj som underhållstransporten kallades. Det var mycket trångt i alla fordon. Jag åkte med MCT-vagnen och den var proppfull. MCT står för Mine Clearing Team och de var en riktigt rutinerad grupp med flera missioner i bagaget, bland andra tidigare Bosnien. Det var bra.

När vi kom fram till gränsen till Bosnien stannade vi till för att stoppa i magasinen i AK:n och ladda kulsprutorna. Då sög det till lite i magen, det var dags.

Gornij Vakuf
Några timmar senare kom vi fram till Gornij Vakuf. Ett av de främsta fordonen råkade köra över en hund i utkanten av byn och den fick avlivas med pistol. Det var inte det bästa att ha ihjäl ”Balkans bästa hund” alldeles invid en checkpoint. Jag tror att det var en BiH-checkpoint men den skulle ha kunnat tillhöra Kroaterna också. De gjorde mycket tillsammans under den här tiden. Vi blev kvar där en stund.

Fänriken gick och pratade med personalen i checkpointen men de ville inte släppa oss igenom. Det var blandade anledningar varav en var att det pågick stridigheter längre fram och att de inte ville att vi skulle fara illa av det. Det var givetvis bullshit. Den egentliga anledningen var att BiH hade åkt på duktigt med pisk av BSA och att man ville visa FN sitt missnöje. Det gjorde man genom att begränsa FN:s rörlighet genom checkpoints.

Förhandlingarna gick inte bra så vi blev kvar. Vi var ett stort antal fordon som stod där på rad och blockerade vägen. Närmare 20st lastbilar och SISU-vagnar var det. På vagnen längst bak hängdes det upp en skylt med texten ”Hotel Hilton Gornij Vakuf”. När nästa konvoj kom skrattade holländarna gott när de såg skylten men de satte skrattet i halsen när de såg strecken på skylten. Strecken angav antalet timmar i checkpointen och när de kom var nog 16 streck ditritade. Den första natten försökte alla sova inne i vår vagn. Det var helt omöjligt. Den där mekanikern snarkade så att alla höll på att gå åt. Vid tre-rycket klev jag ur och la mig under vagnen i stället. Jag somnade till ljudet av fjärran skottlossning i stället för snarkningar i örat. Det var tydligen bättre.

Tiden i checkpointen fördrevs med volleyboll och posttjänst.

Bild: Gornij Vakuf juni 2005

NATO RRF
Den andra natten kom några plutoner av britternas bidrag till Rapid Reaction Force, internationella samfundets styrka för att förstärka UNPROFOR, och försökte med en kringgång av checkpointen. De hade i huvudsak Warriors och ställde saker och ting på sin spets. BiH:arna i checkpointen var nu i avsevärt numerärt underläge och var väldigt stressade. För att få stopp på RRF sköt de varningsskott. Vi förberedde oss på att bryta igenom under skottlossning och var uppsuttna med laddade vapen. Nu skulle det ske!

RRF-kolonnen gjorde halt men någon timme senare fick alla FN-fordon rulla igenom. Det hade bildats en lång kö bakom oss och jag räknade till 48 vita fordon innan vägen svängde och jag inte kunde se vad som fanns bakom kurvan, därutöver det brittiska kompaniet. Vi var på rull igen efter två nätter i checkpointen.

Ett par timmar senare var det dags igen, en ny checkpoint och återigen ett stopp. Vi började kunna det där och plockade genast fram våra franska rations och började äta. Vagnchefen tog fram bandspelaren och började spela musik för oss där vi satt ovanpå vagnen i solen. Jag har för mig att det var svensk punk.

När vi satt där och solade i väntan på att bli genomsläppta kom CNN och filmade oss. Vi såg väl ut som Kellys hjältar kan jag tänka mig. Jag fick aldrig se inslaget tyvärr.

Efter några timmar fick vi framåt igen. Vi var åter på rull mot Tuzla. Då kom nästa bakslag: Styrningen på en lastbil har gått sönder och måste lagas. Hela konvojen fick göra halt ute i terrängen under någon timme medan lastbilen lagas. I skymningen fortsatte vi.

Svarta svanar
Helt plötsligt kommenderade akterskytten oss att ladda och frågade om det fanns några infanterister bland oss nya. Infanterister skulle stå uppluckade medan andra satt i skydd i bollhavet. Vi skulle passera ett träningsläger för Svarta svanarna, en bosnisk styrka med dåligt rykte. Vid tidigare passager hade det utbytts en del bly så därför våra åtgärder. Det var kolsvart ute och vi försökte lägga så många mil som möjligt bakom oss. Vi skulle skjuta oss igenom om vi behövde. Vi passerade med förhöjd puls men med allt eget bly i behåll.

En stund senare var vi framme i Sektor North East och Pakbat I:s område. Nu var vi i vår sektor och bara två bataljonsområden skiljde oss från vårt område. Nu var vi snart framme vid vårt blivande hem. Då blev vi återigen stoppade men denna gång av FN-trupp. Det var Pakbat som vägrade oss passage för att, som de sa, hålla oss säkra. De kunde inte garantera vår säkerhet och därför skulle vi inte få åka igenom deras område. Att vi bedyrade att vi kunde ta vara på oss själva spelade ingen roll, det var stopp. Det var med stor bitterhet som liggunderlagen rullades ut under vagnarna. Tredje natten på väg. Vår stab samverkade med BiH 2. Kår för att vi skulle kunna framrycka under dygnets mörka timmar och i svinottan fortsatte färden och nu gick det hela vägen. På morgonen var vi framme på Camp Oden, bataljonens högkvarterscamp och mitt hem under missionen. Resan som normalt gjordes på en dag hade tagit tre dygn. Välkommen till Bosnien.