Sökresultat för ”org ny” – Sida 93

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)

Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.

Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter

Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.

00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.

Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.

Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen ”ett av världens bästa i sin storleksklass”. Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.

Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander

Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.

För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.

Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.

Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren

Baser och personal

Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.

Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas

Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)

Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen

Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.

Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.

Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.

En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.

”Fall 3” ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.

I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen

Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just ”attackschlätta” och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)

Att beskriva saker för vad de är – Löpa 2

I dag skriver DN:s reporter Ewa Stenberg en mycket intressant artikel om försvaret och försvarsmateriel.

Det obefintliga artilleriet avhandlas tillsammans med visbykorvetterna där jag för övrigt anser att Widman, om hans uttalanden stämmer, är lite fel ute. För 10 år sedan hade det varit mer korrekt om vi hade haft dagens facit. Men nu har vi två korvetter av version 5 levererade även om det finns en del övrigt att önska. Bland annat ska hela ubåtsjaktsystemet HYDRA bytas ut innan det knappt har använts, vilket ändå får betraktas som ett stort misslyckande. Det finns de som påstår att delsystem alltid behöver omsättas med jämna mellanrum, vilket är en mycket dålig ursäkt i just detta fallet. Att det fortfarande saknas lv-robot vet vi också. Men det är inte detta som är anledningen till detta inlägg.

Det är mycket glädjande att det var någon, i det här fallet Stenberg som nappade på min uppmaning från inlägget om rikspjäsen att ta upp frågan om sjöoperativ helikopter för ubåtsjakt på amma sätt som man gjort rörande det obefintliga artilleriet. I mitt inlägg skrev jag följande rader.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare?

Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Det blev Ewa Stenberg och DN som gjorde det. Det var även detta som renderar i ett nytt inlägg ”att beskriva saker för vad de är”.

I det här fallet är det inte skribenten utan FMV som uppenbart inte beskrivit saker för vad de är för DN:s reporter. Stenberg har inför artikeln varit i kontakt med FMV:s chef för helikopteravdelningen som uppenbart har skönmålat svaret på en fråga som man definitivt förstått innebörden av.

Helikopter 14, som S-regeringen beslutade att köpa 2001 för drygt sex miljarder kronor. De skulle ha slutlevererats 2008, nu levereras de helikoptrar som kan användas för ubåtsjakt först 2014. Fram till dess får den svenska militären klara sig utan den förmågan, för det finns inga andra helikoptrar som går att använda till ubåtsjakt.

Det här är verkligen att vilseleda så väl journalister som svenska folket. Det står fullständigt klart, vilket även har debatterats i riksdagen, att den helikopter som levereras under 2014 till Helikopterflottiljen och 3. skvadronen i Kallinge inte på långa vägar har kapacitet och förmåga för ubåtsjakt. Helikopter som levereras kan flyga, men inte utföra några sjöoperativa uppgifter alls.

Sonarsystem och ledningssystem kan i bästa fall enligt uppgifter finnas på plats runt 2019-2020. Om vi kommer att få se en helikopter beväpnad med ubåtsjakttorped i framtiden återstår att se. I dagsläget har Försvarsmakten inte ens gjort en beställning på ett vapenpaket.

Att FMV ger media svaret att vi har en helikopter för ubåtsjakt redan nästa år är en lögn utan dess like. Sluta skönmåla och beskriv saker för vad de är. Jag hoppas verkligen att Ewa Stenberg kommer att följa upp detta reportage och ställa FMV mot väggen.

Att beskriva saker för vad de är – Löpa 1

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor.

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.

Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.

Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.

Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner ”fall 3”: Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.

Lida? Ah, Lida!

Ryska Odnakos syn på Eurasiska unionen, med engelsk översättning.

Amerikanska Stratfors syn på Eurasiska unionen.

Oplatsen har tagit upp placeringen för Rysslands första permanenta militärbas i Vitryssland/Belarus. Ortnamnet är Lida. Hmmm, Lida. Just det ja, Lida! Det var ju där en vän stötte på en krigsveteran som var svensk. Frågan som jag tyvärr aldrig fick besvarad var om han var estlandssvensk, ukrainasvensk eller rent av varit svensk medborgare.

Som läsare av Svenskar i krig kanske minns så var det flera hundra svensktalande på östfronten. En av dem slog sig alltså ner i vitryska Lida. Men för att nu byta perspektiv från mikro till makro, vad handlar egentligen militärbasen i Lida om? Varför sker detta nu? Närheten till Nato-landet Litauen är givetvis intressant, mindre än fyra mil och till Polen tio mil, men jag skulle även som en del av en förklaring vilja nämna ett av Vladimir Putins absolut största och mest ambitiösa projekt, den i svenska medier nästan aldrig omnämnda Eurasiska unionen (EAU).

Apropå nya militärbaser offentliggjorde Ryssland igår att man totalt ska bygga hundra nya baser av olika slag.

Så är det

I tisdags talade utrikesminister Carl Bildt vid NATO:s strategiska partnerkonferens i Stockholm. Det var ett intressant tal som målade upp den svenska säkerhetspolitiska historien såväl som delar av Nordens säkerhetspolitiska historia. När ministern så närmar sig våra dagar blir det mycket tydligt hur dagens svenska säkerhetspolitik fungerar. Genom att ställa upp i internationella insatser hoppas Sverige att andra länder i händelse av krig och kris ska ställa upp för Sverige. Vad avser den ursprungliga insatsen i Bosnien har Bildt tidigare varit tydlig med att detta var Sveriges biljett in i EU. Med tanke på de stora förbehåll Sverige skickat sina militära insatser oavsett om det gällt FN eller NATO, får vi hoppas att inte andra länder resonerar på samma sätt.

Mot talets slut kommer den mest intressanta passagen:

”While not a member, we see the Article V commitment of NATO to all its member countries as of profound importance to the security of our part of Europe.”

Även som icke-medlem ser Sverige NATO:s artikel 5 som fundamental för säkerheten i vår del av Europa. Smaka på de orden.

De är nämligen helt sanna. NATO:s artikel 5, som innebär det kollektiva självförsvaret där övriga medlemsstater åtar sig att stötta en medlem som utsatts för ett militärt angrepp, är vad som utgör den stora bufferten i Sveriges territoriella försvar och vad som ytterst verkar dämpande på den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa. Fram till de baltiska staternas självständighet hade Sverige en lång sjögräns mot Sovjetunionen vilket ställde mycket stora krav på det svenska försvaret.

De baltiska staterna har inte tillbringat många av sin historia under självstyre och starka krafter vill se dem och deras stora andel medborgare av rysk härkomst, återinförlivade i Ryssland. Som tur var tog Estland, Lettland och Litauen möjligheten att bli NATO-medlemmar när fönstret var öpppet, dvs när Ryssland var som säkerhetspolitiskt svagast. Det är inte osannolikt att vi annars i modern tid skulle ha sett en variant på händelserna i Georgien i vårt eget närområde.

Nu verkar de baltiska staternas NATO-medlemskap som en kraftig tröskel för eventuell aggression. Territoriellt sett har Sverige sällan haft ett så säkert läge som idag där vi har förmånen att vara omgivet av NATO-medlemmar, alla förbundna att försvara varandra och i nordöst Finland med dess starka territoriella försvar.

Ja, Carl Bildt har alltså helt rätt i sitt tal avseende vikten av artikel 5 för säkerheten i vårt närområde. Det är bara att beklaga att vi själva inte har modet att själva vara en aktiv del av detta istället för snyltgäster när vi faktiskt fortfarande har möjligheten. Det är också värt att fundera över de övriga av de sista raderna i talet och vad de säger om Sveriges situation just nu. (Retoriskt är det detta som en talare vill ska fastna och att lyssnarna ska ta med sig)

För övrigt vill jag åter slå ett slag för inlägget om att försvarsbloggosfären eller snarare Försvarsmakten blivit fattigare.

AD dom rörande reservofficersavtalet

Arbetsdomstolen (AD) fastställde 26 juni domen i målet rörande reservofficersavtalet. Det har varit ett långdraget och komplext ärende med flera svåra bedömningsfrågor av principiell art. AD har nu har gett sin syn på hur dessa frågor ska bedömas. Domen omfattar en … Continue reading →

(Mp): Cyberhotet – det största hotet mot Sverige

Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats. Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik? Det är en bred fråga. Vi pratar […]

Ockluderad front

Förhoppningsvis har ni alla haft en trevlig midsommar och börjar närma er semester eller gått på semester så ni hinner läsa detta inlägg 🙂 Följande inlägg bör läsas med en kaffe kopp i solen och någon timme tillgodo för reflektion och fördjupningsläsning. Uppslaget för inlägget fick jag av @reservofficer då han gjorde en snabb kommentar till en artikel han länkade till på Twitter. Detta fångade mitt intresse och jag valde att fördjupa mig.

Det jag försöker belysa i inlägget är dels vilket geografiskt område som är viktigt för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen dels vilka områden som Ryssland ser som viktiga i Östersjöregionen och slutligen ett försök till att visa på vilket maktspel som genomförs just nu i vårt närområde.

BAKGRUND

Följer man de internationella nyhetsmedierna är det ofta man läser om argumentationen mellan Ryssland och dess angränsande NATO anslutna länder. Å ena sidan handlar det om att Ryssland känner sig hotad av NATO östliga expansion å andra sidan handlar det om att de NATO anslutna länderna i Östersjöregionen känner sig hotade av den massiva ryska upprustningen.

Ur Rysslands perspektiv ser man att den geopolitiska hotbilden kommer förändras markant under de närmsta tre till fem åren samt att det finns krafter som försöker ändra den strategiska stabiliteten som man ur ryskt perspektiv ser som rådande för tillfället. Vilka dessa krafter är berörs ej men man antyder att de ryska väpnade styrkorna måste vara beredda på att kunna hantera en konflikt.

Ryssland genomför just nu ett moderniserings program av sina väpnade styrkor som kommer när det är färdigt 2020 att ha kostat 700 biljoner dollar. Trots ekonomiska svårigheter i den offentliga sektorn i Ryssland vidmakthåller Putin att man måste genomföra denna satsning. Satsningen omfattar förnyelse av vapen, fordon, luft– och sjöfarkoster samt infrastruktur för de väpnade styrkorna.

Målsättningen är att 2020 skall 70% av de väpnade styrkorna anses vara modernt utrustade enligt västerländsk standard. Utöver den rent materiella moderniseringen genomförs även en reformering av de väpnande styrkornas struktur och därmed även dess taktik och stridsteknik förändras utefter denna struktur förändring.

Upplevt hot eller inte men Ryssland försöker begränsa utomståendes (läs intressegrupper och andra nationer) möjligheter till påverkan dels genom egen verksamhet dels genom oppositionen. Den s k ”agentlagen” bör ses ur det perspektivet. Lagen bör ses ur perspektivet att Ryssland anser att västliga länder försöker påverka stabiliteten och utvecklingen i landet genom s k ”soft power” för att förhindra och försvåra detta har man infört den s k agentlagen.

Effektiviteten i lagen gentemot västlig påverkan kan diskuteras men påverkan av den egna oppositionen delsgenom tystning dels genom förföljning råder det inget tvivel om att den lyckats uppnå. Förra veckan (130621) genomförde man ett tillslag mot en av de mer välkända människorättsorganisationerna i Ryssland med hänvisning till ”agentlagen”. Samt under kvartal ett och två under 2013 har ett antal tillslag genomförts mot främst människorättsorganisationer i Ryssland med hänvisning till den lagen.

Den östliga expansionen av NATO gör att Ryssland får svårt att hålla sin linje att säkerställa en buffertzon mellan själva ”hemlandet” och en potentiell aggressor. Detta synsätt blev rådande efter andra världskriget och är till del även rådande idag, ur vilket man bör se t ex vårens utspel kring Vitryssland vilket beröras nedan.

Vitryssland har ett stort beroende av Ryssland men de utnyttjar även Rysslands beroende av Vitryskt territorium för att kunna bibehålla en buffert mot NATO. Beroendet som Vitryssland har är att erhålla billig gas och militär utrustning. Ryssland ger detta till Vitryssland inte utav välvilja utan av dess behov av att säkerställa sin buffert. Vitryssland utnyttjar denna situation främst genom att dra ut på förhandlingar o dyl med Ryssland för att få en bättre position.

Ryssland meddelande under våren (2013) att de skulle frambasera ett (1) flygregemente samt fyra (4) bataljoner S-300 till Vitryssland. Flygregementet skall vara fullt operativt till 2015 samt luftvärnsbataljonerna skall vara operativa till 2014. En mindre del av flygregementet skall redan 2013 vara operativt i Vitryssland för att kunna hävda luftrummet. Vitryssland är redan nu ansluten till CSTO gemensamma luftförsvar samt det finns redan tre (3) ryska militära installationer i landet en sambandscentral, en radarstation samt ett precisions urverk för korrekt tidsangivelse.

Frambaseringen av ett flygregemente samt fyra luftvärnsbataljoner kan ses som ett svar på att NATO har baserat dess incidentflyg för Baltikum i Litauen. Men det kan likväl ses som ett svar på upprättande av NATO installationer (t ex Patriot batteri i Polen) i allmänhet nära Ryssland och missilförsvar i synnerhet.

Likväl kan man se scenariot för Zapad’13 som en tydlig markering mot NATO att de skall hålla sig passiva vid Rysslands närområde i och med att övningen främst kommer koncentreras till det Baltiska samt Polska frontavsnittet inom MD V. Vad som är intressant med den information som i dagsläget kommit ut är att man nämner begrepp som ”antiterror” operation men man är mer tydlig vad man skall öva jämfört med Zapad’09, återigen en retorisk förändring.

Denna påverkan är även mycket tydlig i Baltikum och främst i Lettland där The Guardian i vintras hade en stor artikel om hur Ryssland försöker påverka Lettland till en mer pro-rysk inställning. Detta verkar främst göras genom att man över en längre tid försöker påverka opinionen med hjälp av subversiva åtgärder för att ändra inställningen. Antydan finns även i artikeln till s k ”proxy” verksamhet d v s att en stat utnyttjar ej statliga grupperingar för att gå ens syften exempel på proxy verksamhet är Irans utnyttjande av Hizbollah.

Utnyttjande av subversiva åtgärder med hjälp av underrättelseorgan tar ofta lång tid. Redan 1998 uppmärksammade de Baltiska staterna att Ryssland hade börjat bli mer offensiva i sin underrättelseverksamhet i de tre länderna. Till exempel spionringen Cambridge Five rekryterades under 1930-talet och fick sitt verkliga genomslag efter andra världskriget, så underrättelseverksamhet tar tid vilket Ryssland vet. Verksamheten har fortsatt till dags datum.

I både Sverige och Finland har det under det senaste halvåret börjat föras en mer och mer öppnare debatt om för- respektive nackdelarna med en NATO anslutning. Både Finland och Sverige är till dags datum kraftigt involverad i NATO samarbetet, den enda del som vi egentligen inte är delaktig i är det kollektiva försvaret d v s anslutna med alla förpliktelser. Debatten har främst kommit som en naturlig följd av den Ryska upprustningen men även av den Svenska Överbefälhavarens uttalande om en veckas försvaret följt av långfredagens övningsflygningar av det Ryska strategiska bombflyget i Östersjön.

En sådan anslutning är något som Ryssland kraftfullt motsätter sig och Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande nyligen kring det underströk även det, då han ansåg att det skulle förändra balansen i närområdet och man skulle vara tvungen att svara på det. Ryssland har även gjort ett motsvar på det robotförsvar som NATO har börjat upprätta i anslutning till Ryssland.

Detta förslag är att man skall dela upp Europa och där Ryssland skall ansvara för området över Polen, Baltikum, Finland, Sverigeoch Norge. Vän av ordning förstår ju självklart att detta har NATO motsatt sig kraftfullt då hela grundtanken med den kollektiva självförsvarsidén faller med en sådan inriktning. Men detta signalerar tydligt samma budskap som den ryske generalstabschefen hade med sig till Finland ifjol om vilket geografiskt område som Ryssland ser som strategiskt viktigt.

INNEBÖRD

Rent säkerhetspolitiskt är det min uppfattning att Östersjöregionen just nu balanserar på en mycket smal lina, å ena sidan om Sverige alternativt Finland eller båda länderna går med i NATO kommer vi se en högre rustningsspiral än den vi redan har i MD V å andra sidan om Sverige eller Finland ej går med så krävs en seriös upprustning av båda nationernas stridskrafter Sverige har goda tekniska system men ej mängden medan Finland har en stor mängd men en lägre teknisk grad på dessa.

Att man retoriskt i Ryssland verkar försöka skapa en hotbild mot landet inför delssin egen befolkning dels massmedia och att man parallelltmed det börjar gå mycket hårt mot oppositionella samt människorättsorganisationer i landet är ingen lycklig kombination. Enligt försvarsberedningsrapport är utvecklingen oroande jag skulle vilja påstå mycket oroande. Det ”receptet” som de jobbar efter nu har historiskt används tidigare delsav dem själva dels andra länder och utfallet har aldrig varit lyckat varken för den egen befolkning eller angränsande stater.

Ryssland har nu vid tvåtillfällen tydligt signalerat vilket geografiskt område som de anser är av strategisk vikt för dess säkerhetspolitiska situation dels med Generalstabschefen Nikolaj Makarovs utspel i Finland 2012 dels med planerna på en uppdelning av luftförsvaret. Det går inte att blunda för att Sverige ligger i Rysk intressesfär och kan bli utsatt för påtryckningar då vi ej faller inom ramen för Ryska intressen. Detta är något som inte diskuteras i någon större omfattning och det bör vara något som lyfts fram, för ytterst får det konsekvenser för våra egna försvars- och säkerhetspolitiska vägval.

Påverkan i Baltikum och då framför allt i Lettland för att få dem till en mer pro rysk inställning är mycket oroande. Baltikum har sedan dess nyvunna självständighet setts som en förlust i Ryssland. Sedan dess medlemskap i NATO har situationen blivit än mer prekär. Ryssland vet att det är en förlust situation att genom militära medel försöka få dem under sig. Men utnyttjandet av mer subversiv verksamhet och därmed också en vilja att låta det ta tid men med ett övergripande mål är mycket oroväckande för det innebär att man ej släppt tanken på att få de Baltiska staterna än en gång under sig.

Vad jag kan finna anmärkningsvärt är alla uttalanden som genomförts under främst första och andra kvartalet 2013 men även under 2012 från höga ryska militärer likväl som politiker. I svensk media får det ytterst lite utrymme antingen lider vi av något Post-Jeltsin syndrom där vi förutsätter att de samtliga är alkoholister eller dårar. Men även om de två tidigare kriterierna skulle vara uppfyllda så skulle jag då definitivt bli orolig för vi är en randstat till en stormakt med kärnvapen vilket aldrig är bra oavsett vilken sida det är tal om för man är alltid den mindre parten då.

SLUTSATSER

Tyngdpunkten för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen ligger främst i Baltikum och Vitryssland. Utvecklingen kommer att styras utifrån vilka åtgärder som EU, NATO och enskilda Europeiska länder är villiga att genomföra för att få en mer västlig demokratisk utveckling och att förhindra subversiva element/verksamhet.

Retoriskt och maktspelsmässigt börjar situationen kännas mer och mer som en återgång till tidigt 80-tal intill Gorbatjovs maktövertagande. Därav rubriken ockluderad front vi hade ett högtryck som blåste in och ingav hopp nu står lågtrycket mot högtrycket och än så länge har vi en balans mellan de två men utgången är inte given.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit: 130624 – Efter en diskussion på Twitter blev det tydlig att jag hade ett syftningsfel kring Baltikum så nu står det enbart subversiv verksamhet.

Källor

Reuters 1,2 3, 4, 5, 6, 7

Radio Free Europe 1

Rianovosti 1, 2

Russia beyond the headlines 1

FMSO 1, 2, 3, 4

Jamestown Foundation 1, 2, 3

The Guardian 1

Baltic News Network 1, 2, 3

Center For Eastern Studies 1

EU Observer 1

SvD 1, 2, 3

The Lithuania Tribune 1, 2

Oplatsen 1

En Parpersprodukt

Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att ”NATO ger Sveriges försvar högt betyg”. Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.

Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).

PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.

Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:

”Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. ”

Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.

Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att

”Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet”
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.

Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?

Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och ”utmaningar” saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP – inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.

Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.

Lära av eller förtränga historien?

Det har varit glest mellan inläggen den senaste tiden. Men ”ryktet om min död är starkt överdrivet”. Jag har bara varit upptagen med en massa annat. Bl.a. så har flygshowssäsongen startat.

Förra helgen så var det veterandagen på Skå-Edeby. En av de, i mina ögon, bästa flygshowerna under året. När man besöker Skå-Edebt så är det som att åka tidsmaskin 60 år tillbaka i tiden. Stämningen är ett flygfält på engelska fastlandet, någon gång 1940. På kvällen brukar man avrunda med en hangarfest där deltagarna ombeds komma i tidstypiska kläder. Jag blev dock en smula fundersam när jag såg att besökare i tyska uniformer inte var välkomna på festen. Var detta för att visa politisk korrekthet eller var det för att man bara ville efterleva den allierade sidans krigsmiljö?

I Sverige finns det ett antal allierade veteranflygplan i användning, bl.a. Biltemas Spitfire och Mustang. Jag har dock ännu inte sett något tyskt. Det närmaste man kan komma är en Slepcev Storch som flyger omkring i tysk östfrontsmålning (svensk beteckning SE-XYH). I England finns det dock ett antal med autentiska svastikor och allt. Vilken klädsel har man om man flyger ett tyskt veteranflygplan? Jag funderar själv på att åka till Duxford i år och titta på ”Flying Legends”. Där har man accepterat historien. Flyger man ett tyskt veteranflygplan så bär man givetvis tysk flyguniform. Här är ett reportage om en amerikan som byggt just en Slepcev Storch (iklädd tysk uniform!).

Jag är själv sugen på just en Slepcev Storch, men då i svensk målning av en S 14B från F 3 tillhörande förbandet ”Fjällstorkarna”.

”Fjällstorkarna var ett flygförband som sattes upp av Kungliga Östgöta Flygflottilj F 3 på Malmen. Uppgiften för den lilla flygstyrkan var rent humanitär. Under hösten 1944 hade det kommit in uppgifter om hur norska flyktingar under oerhörda strapatser sökte sig över gränsen i norr. De sökte undkomma ryska förband som efter freduppgörelsen mellan Finland och Sovjetunionen trängde fram i norra Norge, men också tyskarna som gick hårt fram i området. Det uppstod ett akut behov av flygtransporter för att bistå dem som i det bitande kalla klimatet med hårda stormar och ned mot 40 minusgrader var nära att duka under men också för att föra fram mat och sjukvårdshjälp.

Baseringen av Fjällstorkarna var huvudsakligen krigsflygfält nr 34 Kalixfors strax utanför Kiruna. Flygplanstypen var som namnet antyder Fieseler Fi 156 Storch, benämnd S 14 i flygvapnet men allmänt kallad för Storken. Den var utomordentligt väl lämpad för uppgiften. Tack vare stora klaffar både i framkanten och bakkanten av vingen, kunde den dels flyga mycket långsamt, dels starta och landa på mycket korta sträckor. Storken kunde också förses med skidor.

Beslutet att lämna denna hjälp togs av dåvarande ÖB Helge Ljung i samråd med Röda Korset den 24 november 1944. Redan den 5 december var ”Kirunadetachementet F 3” färdigorganiserat för att börja ombaseringen norrut. Fyra S 14 flögs till F 4 på Frösön varefter de lastades på järnväg i Östersund för vidaretransporten till Kiruna. De monterades på isen invid järnvägsstationen och flög sedan den sista biten till Kalixfors. Verksamheten vid det 60 man starka förbandet kom igång den 13 december. Många av flygningarna gick med proviant till de fjällstugor dit många norrmän tagit sin tillflykt eller för att transportera sjuka eller förfrusna därifrån till sjukhus. Flygplanen togs också i anspråk vid en fruktansvärd sprängolycka i Karasjok i Norge. Arton polissoldater dödades och nio blev svårt skadade. De skadade fördes med Fjällstorkarna till Kiruna där de togs ombord på amerikanska C-47 för transport till garnisonssjukhuset i Boden.

Flygverksamheten på Kalixfors sattes på hårda prov. Navigering fick ske med hjälp av karta, klocka och kompass. Det var bara ljust ett par timmar mitt på dagen. Sikten var ofta begränsad av dimma. Enda haveriet i förbandet inträffade just på grund av dimman, lyckligtvis utan personskador. Den tekniska personalen hade det också besvärligt. Inför varje natt tappades flygplanen på olja som sedan hölls varm med hjälp av koleldade kaminer. Det fanns heller inga hangarer varför service och tillsyn fick äga rum i det fria.

Fjällstorkarna avvecklades den 14 maj 1945. Då hade förbandet fört 120 norrmän samt några personer av annan nationalitet i säkerhet.”

En liten utvikning. Åter till huvudtemat för detta inlägg.

Hur vi än vill så kan vi inte förneka att svensk flyghistoria har starka kopplingar till tysk sådan. Saabs första flygplanstillverkning var B 3, en licenstillverkning av tyska Junkers Ju-86. En hel del av svenskt kunnande om flygplanstillverkning kommer från samarbete med tysk flygindustri. Givetvis var detta innan det gick utför med Tyskland under kriget. Någonstans mellan slaget om Storbritannien och D-Day så blev Sverige mycket pro-allierade. Detta synsätt verkar leva kvar än idag.

Vi får se upp så att vi inte i vår önskan att förtränga delar av historien inte förfalskar den till något politiskt korrekt. Jag blev t.ex. en smula bedrövad när den amerikanska veteranflygföreningen ”Confederate Air Force” bytte namn till ”Commemorative Air Force”. Nu kan man inte längre köpa överstejackan med den insydda sydstatsflaggan och texten ”This pilot is a member of the Confederate Air Force if found in Yankee territory please send him back” Visst så har sydstatsflaggan använts i rasistiska sammanhang, men det är ett fenomen som dök upp först efter att staterna enades. Men 150 år efter inbördeskriget är det fortfarande en debatt som man lägger locket på i USA.

Det finns många liknande problemområden.

När jag pluggade på Linköpings Universitet så uppstod en mindre skandal under en fest med ”Blues Brothers” tema. Majoriteten av besökarna hade givetvis mörk kostym och solglasögon som sig bör, men ett par dök upp utklädda till ”Illinois Nazis”. För dem som har sett filmen så är dessa nazister knappast något att eftersträva att likna. De som hade klätt ut sig till nazister gjorde det för att vara lite annorlunda och skapa lite rolig stämning på festen då Blues Brothers och Illinois Nazis är allt annat än vänner, se filmsnutten nedan. Men givetvis så blev det ett ramaskri.

Svensk Militärhistorisk Bokklubb har haft ett antal bra bokserier. I mn bokhylla står många böcker skrivna av tyska veteraner från andra världskriget. Bl.a. har jag givetvis Adolf Gallands bok ”Die Ersten und die Letzten”. Får jag påminna om att Galland efter kriget deltog i många veteranträffar i USA, bl.a. ”Gathering of eagles” där de största flygaressen från kriget möts. Skulle man titta in i min bokhylla utan att ha en aning om mitt historiska intresse så finns det kanske risk för att man tror att det är ett politiskt snarare än ett historiskt sådant.

När Försvarsmakten för ett antal år sedan ville införa svenska flaggan på uniformerna var det många förståsigpåare som tvekade. Nynazisterna hade ju svenska flaggan på sina jackor och därför så sågs den av vissa som en rasistisk symbol! Nu beslöt man att det var dags att ta tillbaka den svenska flaggan från rasisterna. Ett helt riktigt beslut och något som man inte ångrade efteråt. Det visade sig dessutom inte bli någon diskussion när beslutet väl var taget. Det man var rädd för var alltså var det man trodde andra skulle tycka.

Är det kanske inte just detta som är problemet? Vi är rädda för vad andra ska tycka. Ibland även för vad vi tror andra ska tycka? Vid olika tillfällen så måste saker och ting kunna hanteras på olika sätt. Nynazister som viftar med hakkors ska givetvis slängas in i buren. En historiker eller veteranflygare med tysk märkning på sitt flygplan måste kunna behandlas på samma sätt som en med brittisk märkning. Vi måste kunna skilja på det historiska intresset och att förhärliga en förhatlig regim.

Både under VK1 och VK2 fanns det dessutom en ömsesidig respekt för piloter på den andra sidan. (Givetvis med undantag för bombpiloter som bombade städer och dödade civila. I detta sammanhang ska man nog fundera lite på vad tyskar tycker om t.ex. en brittisk Lancaster eller en amerikansk B-17 skulle deltaga på en tysk flygshow.) Det var därför inte helt ovanligt att nedskjutna tyska piloter bjöds på en öl på en engelsk mäss. Är det inte ett gyllene tillfälle att efterlikna just ett sådant möte på mässen under en veterandag?

Gästinlägg: Mikael Oscarsson om kristdemokraternas försvarspolitiska rapport

Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Oscarsson, kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av försvarsutskottet med anledning av att partiet idag presenterar sin försvarspolitiska rapport. Det blir förhoppningsvis tillfälle i helgen att närmare kommentera rapportens innehåll och vi får sannolikt se och höra mer av den under Almedalsveckan. Kort sagt är det en rapport som i mina ögon går starkt på tvären mot Regeringens nuvarande försvarspolitik.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Gästinlägg av Mikael Oscarsson, Kristdemokrat och ledamot av försvarsutskottet

Kristdemokraternas försvarspolitik ska revideras. Den ska bli mer konkret. Den ska utgå ifrån att Sverige ska försvaras som nation. Och med detta som mål ska Försvarsmakten dimensioneras. Allt detta enligt Rikstinget, kristdemokraternas högsta beslutande organ.

Så såg uppgiften ut som jag fick för ca ett år sedan och som nu utmynnat i en kristdemokratisk förvars- och säkerhetspolitiskt rapport. Då denna blogg vid flertalet tillfällen efterfrågat en mer genomtänkt försvars- och säkerhetspolitik så är det med glädje jag idag har möjligheten att i korthet presentera vår rapport här på Wiseman.

– 0 –

Kristdemokratisk politik kommer alltid att syfta till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar. Förutsättningarna som låg till grund för försvarsbeslutet 2009 har till stora delar förändrats. Programmet analyserar vilka omvärldsfaktorer som kan påverka Sverige, vår förmåga att möta de utmaningar och eventuella hot dessa kan innebära samt ger förslag på åtgärder för att vi ska kunna hantera denna förändrade och föränderliga omvärld. Nedan är ett försök till sammanfattning av programmet som i sin helhet kan läsas här.

Det finns inga skäl att frångå de övergripande försvars- och säkerhetspolitiska inriktningar som gavs i försvarsbeslutet år 2009. Förutsättningen för att de angivna målen ska kunna nås är dock ett avsevärt utökat samarbete med NATO vad gäller planering, informationsutbyte, övningar och praktiska förberedelser. Men det är tveksamt om detta är genomförbart utan att Sverige blir medlem i försvarsalliansen. Denna fråga bör snarast utredas grundligt.

Försvarsmaktens förmåga att lösa nationella uppgifter – att försvara Sverige – är och kommer att vara otillräcklig om inte medel tillförs och delar av verksamheten ominriktas. Den planerade strukturen har avsevärda brister, och bl a saknas långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda t ex flygstridskrafternas baser och befolkningscentra. Organisationens förmåga att genomföra kvalificerad väpnad strid är otillfredsställande i brist på övning för såväl officerare som förband. Antalet förband räcker inte till för att ens försvara de allra mest prioriterade områdena.

Den långsiktiga inriktningen för Försvarsmaktens utveckling bör vara att den ska ha förmåga att samtidigt möta begränsade angrepp mot två områden på fastlandet och på Gotland. Efter kraftsamling ska Försvarsmakten ha förmåga att återta viktig terräng i en riktning. Vid en ogynnsam händelseutveckling ska Försvarsmakten kunna försvåra en angripares verksamhet under så lång tid att vi kan ta emot hjälp. Försvarsmakten ska därutöver, med delar, ha god förmåga att delta i internationella operationer.

Grovt sammanfattat innebär det att markstridskrafterna bör bestå av tre allsidigt användbara brigader, samt därutöver speciellt organiserade enheter för försvaret av Stockholm och Gotland.

Marinen bör utökas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av (eventuell) utländsk hjälp i anslutning till Västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstridsföretag på Ostkusten. Flygstridskrafterna bör bibehållas på nuvarande nivå avseende stridsflygplan och ges förmåga att kraftsamla till alla delar av landet genom att basorganisationen förstärks. Hemvärnets och frivilligorganisationernas roll bör förstärkas. Det totala logistiksystemet, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, bör ominriktas att främst tillgodose de krav som nationella försvarsoperationer kräver.

Försvarsmakten är dess personal. För att säkerställa tillräcklig rekrytering och för att bidra till att utbildad personal stannar i Försvarsmakten bör en tydlig incitamentsstruktur skapas. Genom att organisationen till del består av yngre korttidsanställd personal krävs att Försvarsmakten får möjlighet att i avsevärt större utsträckning än i dag stödja de anställda med t ex bostäder och andra sociala behov. Det senare är speciellt uttalat för personal som kan ha drabbats av skador i samband med internationella insatser, eller när de korttidsanställda ska övergå till civil verksamhet.

Den framtida strukturen måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. De viktigaste faktorerna i detta avseende är att möjligheterna att öva med förband säkerställs och att officersutbildningen tydligt tar sikte på att utveckla en officers kärnkompetens – att leda väpnad strid eller därmed förknippade verksamheter.

I dag har huvuddelen av det svenska folket mycket begränsade möjligheter att på ett rimligt enkelt sätt bilda sig en uppfattning om vad Försvarsmakten kan eller inte kan. Detta är ett demokratiproblem. Riksrevisionen bör därför årligen genomföra, och offentliggöra, en bred analys av Försvarsmaktens förmåga.

De i programmet föreslagna åtgärderna bör genomföras i flera steg. Ett antal åtgärder kan till låg kostnad genomföras omedelbart, t ex förslaget om omstruktureringen av officersutbildningen. Nästa steg är att genomföra nödvändiga åtgärder för att förverkliga försvarsbeslutet från 2009, dock med en tydligare inriktning på nationellt försvar. Med det som grund genomförs den i programmet föreslagna organisationsutökningen med inriktning att den ska vara genomförd inom tio år.

Mikael Oscarsson, (KD)
Ledamot av försvarsutskottet

Media: Göran Hägglund på SvD Brännpunkt, GP

Rikspjäsen!

Att vara tvåa, två gånger i rad i samma ämne hör inte till vanligheterna, Men så är det när kollegan Wiseman är på hugget. Ämnet detta inlägg skulle avhandla var givetvis det faktum att svenska armén i dag helt saknar artilleri. Ytterligare en historia som hamnar i facket PH – Pinsamt Hemligt! Det får i detta inlägg stället bli en annan vinkling på det hela.

Detta är ytterligare ett förmågeglapp, tillsammans med många andra som givetvis inte kommer som någon nyhet för merparten av de försvarsmaktsanställda eller försvarsbloggarna. Men för övriga delar av samhället har denna pinsamhet inte varit känd. Den första ”whistleblowern” i just det ämnet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker som mitt under pågående folk & försvarskonferens i Sälen den 14 januari i år för den samlade publiken avslöjade den pinsamma hemligheten att Sverige endast förfogade över en enda artilleripjäs. Många hävdade då lite ironiskt att Fresker var en lögnare av stora mått då den enda pjäsen som numera fått det smickrande namnet rikspjäsen, faktiskt tillhörde FMV och inte Försvarsmakten. Vi hade således inte en pjäs utan istället noll och inget.

När Fresker avslöjade detta så höjde undertecknad på ögonbrynen och tänkte en tanke att nu har nog Fresker gått över gränsen i sin uppriktighet. Media verkade just då inte förstått innebörden av detta då endast några bloggar, inklusive sjätte mannen som skrev ett vasst inlägg där han i förbifarten markerade detta faktum, men den stora reaktionen från gammelmedia uteblev.

När sedan det senaste numret av Officerstidningen, som för övrigt är det bästa nummer jag läst någonsin, tog upp den pinsamma bristen i en hel artikel vaknade media. I dag publicerar såväl DN, SvD oc h Aftonbladet artiklar i ämnet. Sverige har alltså i dagsläget ingen artilleripjäs alls. De två artilleribataljonerna på A9 i Boden står således helt utan relevant materiel, sitt huvudvapensystem och har så gjort under flera år. Är det ett optimalt utnyttjande av skattemedel kan man fråga sig? Jag lider med personalen på A9 som trots allt verkar hålla modet uppe.

Den enda pjäsen som är levererad till FMV fungerar uppenbart inte som den ska, utan läcker farliga krutgaser till utrymmet där personalen finns. Något som måste åtgärdas innan ett systemsäkerhetsgodkännande och beslut om användning kan utfärdas med gott samvete.

På twitter har det efter avslöjandet skrivits ett antal tweets med den i försvarsdebattörskretsar numera välkända hashtaggen #rikspjäsen.

I den politiska blå världen är vår utrikesminister Carl Bildt dessutom helt ute och cyklar. Han är helt uppenbart inte alls informerad om att Sverige i dag helt saknar artilleri när han svarar bloggkollegan Gyllenhaal så här när Lars tar upp ämnet på twitter.

@LarsGyllenhaal Varför detta svartmålande av det svenska försvaret?

— Carl Bildt (@CBildt) June 12, 2013

Det enda sundhetstecknet runt den här historien är att vår försvarsminister för en gång skull har rätt i sak när hon uttrycker stort missnöje över leverantören BAE systems misslyckande med att leverera rätt materiel till rätt kvalité i rätt tid.

Min bestämda uppfattning är att det är bra att brister likt dessa synliggörs för såväl anställda, politiker och försvarsanställda. Med hjälp av artiklar som Officersförbundets går det inte att sopa problemen under mattan och låtsas som om det regnar. När uppenbara problem synliggörs måste de hanteras. Åtminstone så ges försvarspolitiker en rimlig möjlighet att agera.

Det finns givetvis fler förmågeglapp likt detta som ännu ej kommit fram i ljuset. Denna blogg kommer däremot inte att bidra till att dessa släpas fram i ljuset med hänvisning till tidigare förklaring. Det får andra grävande journalister på de etablerade reaktionerna göra. Man ska också förstå skillnaden mellan att avslöja brister i den operativa verksamheten som vår incidentberedskap. Det är ett tydligt exempel på uppgifter som inte ska figurera i media. Att däremot ”avslöja” katastrofala materielprojekt som är kända av alla förutom allmänheten är en helt annan sak. Det är ämnen som sistnämnda som behöver debatteras i offentlighetens ljus.

Något som är allmänt känt, men som ännu ej fått något genomslag i media trots att flera försvarspolitiker till och med debatterat ämnet i rikdagen under ledning av Allan Widman (fp) är den totala avsaknaden av helikopterburen ubåtsjakt, en förmåga som nu sannolikt är helt förlorad och kommer kräva många år för att återta, om den ens är möjlig att återta till samma nivå som tidigare?

Vilket av de stora mediahusen blir först att ta upp detta så viktiga ämne till debatt?

Bloggar: Wiseman 1 2
Media: DN, SvD, Aft, 2, SVT, Kuriren

Inte en haubits när industrin ska prioriteras

DN, SvD, Aft, 2, SVT uppmärksammar nu Officerstidningens ”avslöjande” att landet står helt utan kvalificerat artilleri. Något som varit känt för stora delar av officerskåren sedan länge. Archerupphandlingen har annars hyllats av våra försvarspolitiker som ett lysande exempel på hur gemensam nordisk upphandling ger stora fördelar och är kostnadsbesparande. Siffran 400 mkr har flera gånger nämnts från regeringshåll.

Vad dessa 400 mkr ska jämföras med är dock något oklart. Norge har som sagt valt en klokare approach att fasa ut sitt tidigare artillerisystem först vid leverans av Archer, medan Sverige står med hela risken då Försvarsmakten varit tvungen att lämna ifrån sig samtliga haubits 77B för modifiering till Archer, vilket nu resulterat i att Försvarsmakten står utan artilleri ett bra tag framöver. Efter leverans tar det också tid att utbilda personalen på systemen och att öva upp hela förbanden innan man kan anse dem operativt användbara.

Haubits 77B var en modifiering av haubits 77 avsedd för exportmarknaden och såldes till Indien och Nigeria. De 51 pjäser som hamnade i Försvarsmakten var ett resultat av den så kallade Boforsaffären, mutskandalen med Indien. Dessa var i delserie 2 till Indien och istället för att levereras dit beslutade den dåvarande svenska regeringen att Försvarsmakten skulle ta över dem. För Archersystemet innebär detta en återvändsgrän om man i framtiden skulle besluta sig för att Sverige behöver flera Archer än de 24 beställda. Haubits 77B tillverkas av förklarliga skäl inte längre och Försvarsmakten har inga fler kvar. I sådana fall skulle man tvingas köpa tillbaka pjäser från Indien eller Nigeria, vilket i så fall skulle bli fallet om de utländska intressenterna skulle göra allvar av sina intressen – såvida man inte väljer att sälja svenska pjäser.

Som skattebetalarna blir man naturligtivs upprörd över att Försvarsmakten tvingas lämna ifrån sig pjäser innan man överhuvudtaget fått någon fungerande pjäs levererad. Den enda hittills leverade förseriepjäsen är belagd med skjutförbud då för höga halter krutgas hamnar i kabinen vid eldgivning och brandsläckningssystemets funktion är opålitlig. Försvarsmakten och svenska skattebetalare står med risken och oförmågan för att kompensera industrins brister och man kan heller inte ställa för hårda krav gentemot industrin då den i så fall riskerar att gå omkull, vilket leverantören till omladdningsystemet redan gjort. Hade Försvarsmakten inte överlämnat de resterande pjäserna till industrin utan försökt behålla dem för att bibehålla kompetens hos personalen och viss operativ förmåga hade Försvarsmakten hotats av vite(!).

En direkt parallell står att finna i beslutet om en enhetsflotta om 100 JAS 39C/D Gripen som Riksdagen fattade för några år sedan. Även här var avsikten att den operativa påverkan skulle bli minimal när ett antal JAS 39A skulle modifieras till JAS 39C/D. I själva verket kom sedan påbud om att sakta ner leveranserna av modifierade JAS 39C/D för att längre kunna hålla liv i Saabs tillverkningslinje då exportorder har låtit vänta på sig. Dock flyttades aldrig slutdatumet för avveckling av JAS 39A/B varvid ett tapp i antal operativ flygplan infallit. Frågan är om man nu någonsin kommer att nå upp till 100 flygplan då Regeringen skrivit kontrakt med Schweiz om att från 2015 disponera motsvarande en division flygplan (12 st) och man därtill påbörjar modifiering till JAS 39E. Återigen så prioriteras svensk försvarsförmåga absolut lägst och pengar ur försvarsbudgeten går till rent och skärt industristöd.

En intressant ekonomisk aspekt som skulle vara intressant få mer utredd är vad som skrivs i en kommentar under dagen till ett tidigare inlägg i frågan. Den tyska motsvarigheten till Archer, Panzerhaubitze 2000 som testades av Försvarsmakten under 90-talets slut, kostar enligt uppgiftslämnaren motsvarande 4,5 miljoner dollar medan Archer enligt Officerstidningen kostar 8,3 miljoner dollar per pjäs att modifiera. En klar skillnad kan tyckas för likvärdiga prestanda. Andra uppgifter talar om att Qatar som är den senaste kunden för Pzh 2000 i år betalade 6,9 miljoner dollar per pjäs för sina 24 pjäser. Fortfarande en viss skillnad. Uppdatering 18/6 17.15: Oklarheter råder om beloppet i Officerstidningen gäller endast den svenska ordern eller den sammanlagda. Enligt DI så är den totala ordern till Bae Systems på ca 1,4 mdr kr.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här röran. Frågan kvarstår. Jämfört med vad har Sverige sparat 400 mkr och hur värderas det i operativ förmåga? Nåväl. Som man konstaterat i diverse tidningar under dagen: Sverige ska ju ändå inte vara i krig under överskådlig tid.

Man kan också i kommunikationsstrategernas förlovade tid se det från den ljusa sidan precis som signaturen @Aktieingenjören föreslår på Twitter:

Se även Skipper som drar paralleller till den helikopterburna ubåtsjaktförmågan

Några lästips tills vidare

Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.

Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under ”Ryska påsken”. Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.

Vad avser ”Ryska påsken” så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.

Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.

I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.

På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas ”rikspjäsen”, varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.

Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: ”Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror.”

Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter ”Ryska påsken” i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?

Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.

Almedalen (i skrivande stund)

Almedalsveckan blir lite annorlunda för mig i år, eftersom jag modererar och har varit delaktig i seminarieupplägg m.m. i egen regi och inte som anställd. Jag är engagerad på scenen i nio arrangemang, varav som moderator i åtta och paneldeltagare i en. Här följer en sammanställning av dessa, så som det ser ut just nu. […]

Oroväckande utveckling i Ryssland

När utvecklingen i Ryssland tas upp till debatt reagerar många allt för ofta med att använda ordet ”rysskräck” som kontring och andra liknande förminskande uttryck. Men faktum är att det händer saker i Ryssland som ger rätt i sak till de som försöker föra en mer saklig debatt runt frågan. Bevisen för att vi ser ett allt mer auktoritärt och nationalistiskt Ryssland radas nu upp.

I mitten av maj månad kränkte enligt finska myndigheter ett ryskt transportflygplan av typen An-26 finskt luftrum vid finska viken. Detta förnekades av det ryska försvarsministeriet bara någon dag efter incidenten. Man hävdade då bestämt att man flugit 15 kilometer utanför den finska gränsen och att man inte alls kränkt något luftrum.

Tidigare i veckan skedde ånyo en kränkning. Den här gången var det inget transportflygplan utan i stället samma laguppställning som under den ”ryska påsken”. Ett militärt flygföretag som enligt uppgifter från finska myndigheter kränkte det finska luftrummet. En skillnad från ”ryska påsken” då riktad mot Sverige var att Finland faktiskt hade egen jakt i form av F/A-18 att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Bloggkollegan Oplatsen har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet där han mycket riktigt konstaterar att en ny normalbild uppenbart håller på att etableras i vårt närområde. Det hör inte till vanligheterna att ryska bomflygplan Tu-22M3 eskorterade av Su-27 jaktplan uppträder så frekvent som man nu gör i Östersjön i ett helt nytt övningsmönster.

Men än mer oroväckande är det att Ryssland även den här gången förnekar att man kränkt finskt luftrum. Att Finland delger Ryssland information om att en kränkning av luftrummet har skett innebär i praktiken att Finland är säker på sin sak. Med dagens moderna utrustning är det inga större problem att återspela radarbilden och göra en analys av hur ett flygplan eller ett fartyg har färdats på havet eller i luftrummet. Att Ryssland nu två gånger i rad på kort tid förnekar att man kränker ett grannlands territorium kan tyda på att man anser att man kan göra som man vill utan att det får några konsekvenser för egen del. Huruvida en kränkning likt den senaste beror på ett misstag i navigeringen eller om det är en ”medveten” kränkning kan man bara spekulera runt.

Men det har även hänt andra saker där Ryssland är inblandade som i allra högsta grad tyder på en fortsatt negativ utveckling. Det gäller ryskt deltagande i internationell övningsverksamhet inom ramen för PfP som man nu har dragit sig ur.

Ryssland skulle i skrivande stund deltagit i den stora internationella marina pfp-övningen BALTOPS som varje år genomförs i Östersjön under ledning av US Navy där Sverige i år deltager med korvetten HMS Stockholm. Ryssland har tillsammans med Sverige och en rad andra NATO-länder deltagit i övningen under de senaste 20 åren och har genom denna till del utgjort en bra grund för stabiliteten i Östersjön, vilket i sin tur har medfört andra positiva effekter som utbyten genom örlogsbesök o.s.v.

Men inför årets IPC (Initial Planning Conference) som gick av stapeln i Norfolk var Ryssland som vanligt inbjudna att deltaga, men hade inför mötet inte ens bekräftat varken inbjudan eller deltagande. Man dök enligt uppgift aldrig upp på konferensen. Inför MPC (Main Planing Conference) hade man fortfarande inte bekräftat något, och ett ryskt deltagande var således inte att räkna med.

Mitt under pågående BALTOPS så skickar nu Ryssland ut ett pressmeddelande via Interfax

RUSSIA-FLEET-BALTOPS KALININGRAD. June 11 (Interfax-AVN) – The Russian Baltic Fleet is not taking part in the NATO (Baltic Operations) 2013 exercises held by NATO annually under the Partnership …

Via en litauisk sida kan man finna ytterligare information där en anonym officer uppger att Rysslandinte kommer att deltaga, men han vet däremot inte varför Ryssland vägrar att deltaga i övningen detta år. Det här är nästan lika oroväckande som enskilda kränkningar av andra nationers luftrum, men ur ett annat perspektiv. Är det en engångsföreteelse, eller är det ett permanent urdragande? Det är en intressant fråga man bör ställa sig.

Ryssland har de senaste 20 åren, ända sedan 1993, deltagit med ett eller flera fartyg i övningen BALTOPS. Varför Ryssland helt plötsligt väljer att dra sig ur övningen utan förklaring är inte ett steg i rätt riktning. En annan intressant fråga är varför man väljer att gå ut med ett pressmeddelande just nu när övningen precis startat?

Det här går stick i stäv med den Moderatledda regeringens ambitioner att utöka samarbetet med Ryssland. I stället väljer ryssarna nu att dra sig ur ett redan etablerat samarbete utan förklaring. Cecilia Widegren, försvarsberedningens ordförande skrev en debattartikel i samband med att beredningens rapport släpptes för någon vecka sedan där följande rader avhandlade samarbetet med Ryssland.

Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog och samarbete. De övriga länderna i vår region står inför likartade utmaningar som Sverige. Det är därför ett svenskt intresse att fördjupa samarbetet med länderna i vår region däribland de baltiska staterna och Ryssland.

Även SvD rapporterar i dag om den negativa utveckling vi kan skåda från Ryssland. En mycket läsvärd artikel som rekommenderas att läsa. De avslutande raderna i artikeln är tyvärr mycket talande för vad som pågår i Ryssland.

Ja, det finns stor anledning till oro. Ryssland har inte varit på rätt väg på mycket länge. Ibland får man känslan att såväl Sverige som hela Europa fortfarande när ett svagt flackande hopp om att Ryssland bara är ute på en liten avstickare från sin egentliga kurs mot demokrati. Hoppfullhet är förvisso fint, men vi ska nog slå den önskan ur hågen. Den här grannen har inte demokrati som destination.

Vi ska givetvis hoppas på och önska att de goda diplomatiska kontakterna och det militära samarbeten som tidigare förevarit med Ryssland ska fortsätta. Vi kan också fortsätta att hoppas på att det som beskrivs i SvD:s artikel bara är en tråkig parentes här och nu. Men vi måste också förstå och inse att det sker förändringar i Ryssland just nu som vi på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Inte minst militärt. Det går inte längre att förneka att utvecklingen i Ryssland just nu är på väg åt fel håll.

Afghanistan – i grannarnas blickpunkt när NATO trappar ned

Av Johan Larnefeldt, statsvetare Nedtrappningen av ISAF-insatsen fortgår, men kriget i Afghanistan tycks snarare intensifieras. Enligt färska uppgifter har våldsnivån under de senaste sex månaderna ökat, till nivåer lika höga som våren 2011 – som var det mest våldsamma året i Afghanistan sedan 2001. Tvärtemot de vanliga argumenten i ISAF:s talepunkter om ett alltmer försvagat […]

Tre invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap

I kvällens Twitterdebatt mellan Anders Lindberg, ett antal Försvarspolitikdebattörer och undertecknad väcktes insikten om min oförmåga att hålla mig till 140 tecken. Ett blogginlägg är således på sin plats.

Invändningar mot ett svenskt NATO-medlemskap saknas inte och jag avser här att argumentera emot några av dessa ur ett konceptuellt perspektiv. Vi måste tänka på att skilja på omedelbara hot och potentiella/latenta hot. Ser vi ett omedelbart säkerhetspolitiskt hot så lär vi ha höjt vår beredskap och förhandlingar om medlemskap i NATO kommer att vara intressanta. Alltså kan vi inte avgränsa vår argumentation om ett NATO-medlemskap till att enbart omfatta omedelbara hot.

Den första invändningen: Det finns inget konkret säkerhetspolitiskt hot som ett medlemskap löser.

Jag ser till att börja med att ett Svenskt NATO-medlemskap ger svensk utrikespolitik och utfästelser en viss tyngd. I vårt närområde ser vi ett nyvaknat ryskt intresse att hävda sig. Då jag ser världen ur ett neorealistiskt perspektiv är jag en smula bekymrad över detta. Staters interaktion kan inte enbart modelleras med ett biljardbord som grund där kulorna/staterna påverkar varandra enligt principen om stötvinklar men det är uppenbart att vissa skeenden är förutsägbara. Om vi tittar på vårt närområde så ser vi i Östersjön en Gasledning där både Ryssland och NATO-medlemmen Tyskland har stora intressen i. Här skulle Ryssland med tyst stöd av NATO kunna hävda intresse i att skydda gasledningen och förneka legitima svenska intressen i Svensk ekonomisk zon. Ett Svensk NATO-medlemskap skulle dels innebära att NATO får ta ställning för svenska intressen men också kunna ge tyngd åt svenska argument om skydd av gasledningen med Baltic QRA (incidentberedskap med jaktflyg i Baltikum) som exempel. I norr kan vi operativt delta i NATOs luftövervakning med eget jaktflyg som delar luftlägesbild och insatsregler för att trovärdigt upprätthålla territoriell integritet av Sverige gentemot Norge, Finland och Ryssland då vi kan säga att vi håller vårt luftrum öppet för våra vänner och stängt gentemot de som det avses vara stängt emot. Territoriell integritet är en förutsättning för att slippa ses som rundningsmärke. Därför upprätthöll vi en luftvärnsberedskap i valda delar av Sverige under andra världskriget, vi internerade och repatrierade flygplansbesättningar under samma tid.

Det finns således exempel på där ett svenskt medlemskap i NATO är en delmängd i lösande av säkerhetspolitiska hot.

Den andra invändningen: Ett svenskt medlemskap ökar det Ryska hotet mot Sverige

Denna invändning har en grund i Anarkimodellen och är således näst intill axiomiskt korrekt. Om inte Ryssland är ett hot finns inget behov av ett Svenskt NATO-medlemskap. Om Sverige är ett hot mot Ryssland och vice versa lär NATO vara ett större hot Ryssland och därför skulle ett svenskt NATO-medlemskap öka hotet mot Sverige.

Problemet med den här invändningen är att den brukar yppas av samma personer som påstår att Ryssland inte har sin hottyngpunkt i väst. Ryssland har sitt säkerhetspolitiska fokus i Kaukasusregionen och mot Kina. Ryssland har inget intresse av att vara ett hot mot Väst, alltså är landet inget hot mot Sverige. Men om Ryssland inte uppfattar Väst som ett hot så bör det inte heller se NATO som ett hot, i förlängningen blir då logiskt sett ett Svenskt medlemskap inte heller ett hot mot Ryssland.

Vi har sett anföranden om att Ryssland inte ser med blida ögon på ett eventuellt svenskt och finsktmedlemskap i NATO samt en karta av rysk intressesfär. Så ja ett Svenskt medlemskap i NATO lär kunna öka hotet mot Sverige men Ryssland ser uppenbarligen väst redan som ett hot. Poängen med min diskussion är att vi inte samtidigt kan se Ryssland som ett hot mot väst och inte är ett hot mot väst. Jag ser helst till att vi uppnår synergieffekter med våra grannar. Jag vill inte se ett finlandiserat Sverige som böjer sig för den ena stormakten i sin strävan att uppnå fördelar gentemot den andra stormakten. Vi hamnar per automatik i diskussionen om den första invändningen.

Den tredje invändningen: Vi riskerar att utkämpa andras krig

Också en invändning som per definition är rätt. Vill vi ha hjälp får vi förvänta oss att lämna hjälp. I NATO-stadgans artikel 5 fastslås att det är de enskilda staterna som avgör vad lämplig hjälp är. Om Sverige deltar i Försvar av Turkiet lär det inte vara med en Armébrigad utan med luftvärn, försvarslogistik eller vad nu Sverige kan tänkas ha överskott av i en säkerhetspolitisk situation. Tanken med NATO är att uppnå kraftsamling för försvar av ett medlemsland, inte kraftsplittring för att försvara medlemsländer. Genom att vi har ratificerat Lissabonfördraget och därifrån utgett en ensidig solidaritetsdeklaration har vi uppfyllt den ena delen av tanken med ett NATO-medlemskap, nämligen förbundit oss att ge hjälp men vi har inte fått kvitterat att vi kan påräkna hjälp. Tongivande EU-medlemmar räknar dessutom med att uppfylla Lissabonfördraget inom ramen för NATO, vilket ställer oss som alliansfri stat i ett prekärt läge.

Det är en filosofisk fråga men redan nu deltar vi i Afghanistan som en försäkringspremieinbetalning där vi hoppas på framtida hjälp och som vi dessutom nu får medlemsfördelar i form av materielköp som annars varit svårtillgängliga. Fråga också hur F/A-18 operatörer såsom Finland och Schweiz upplevde det under kriget mot Libyen, Operation Odessy Dawn. Där länder som inte deltog blev nedprioriterade av USA i sin reservdelsförsörjning med hänvisning till USA.s nationella säkerhetsbehov. Neutrala länder kan alltså få sin försvarsförmåga sänkt därför att man förlitar sig på andra länders leveranser.

Jag anser inte att dessa tre invändningar håller för att argumentera mot ett NATO-medlemskap samtidigt som vi ska köpa försvarsmateriel ifrån hyllan, hålla oss till Lissabonfördraget och samtidigt räkna med hjälp.

Det är ett militärt operativt krav att vara medlemmar i NATO om vi ska kunna få militär hjälp inom ramen för Lissabonfördraget. Att stå utanför NATO och sedan få hjälp av NATO är inte att få hjälp, det är att få välgörenhet. NATO ingriper mot Sveriges fiender p.g.a. egenintresse. Det vi kan hoppas på är att våra egna överlevande förband hinner ur vägen för NATO-stridskrafter. Vi kan inte påräkna något inflytande på NATO-operationer som påverkar Svenska medborgare eller Svenskt territorium.

J.K Nilsson

De första OR9:orna

Försvarsmakten har idag, nationaldagen till ära, utnämnt de första regements- och flottiljförvaltarna vid en ceremoni på Karlbergs slott.
Regements-/flottiljförvaltare är den högsta graden på specialistofficerare, den kategori som svarar för hantverkskunnandet i Försvarsmakten, och de utnämnda ska tjäna som specialistofficerarnas yttersta företrädare.
Utnämningen har föregåtts av noggranna tester.

Grattis till:

Regementsförvaltare

Peter Hemphälä, Artilleriregementet

Jari Mäkelä, Norrbottens regemente

Kenneth Felldén, Livregementets husarer

Johan Lindgren, Skaraborgs regemente

Joachim Blomgren, Markstridsskolan

Flottiljförvaltare

Peter Sjöstrand, Helikopterflottiljen

Anders Wiberg, Sjöstridsskolan

Den tveeggade hemligstämpeln

Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas ”ryska påsken”, det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att ”ryska påsken” kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD Ledare, SR, 2, SVT, Aft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan