Allt går i stort sett enligt plan, vad annars?

Jag vill starkt rekommendera Johan Wiktorins blogginlägg på Försvar och Säkerhet om hur Försvarsmakten rapporterar att allt går närmast enligt plan. Eller gör det?
Nedanstående blir därför bara ett litet tillägg till Johans mycket bra inlägg.

I somras lanserades inom Försvarsmakten ett utökat sparpaket, vilket nu innebär minskad ambition inom en rad områden, bl a minskad flygtid, minskat antal övningar och neddraget deltagande i vissa internationella övningar. Redan innan semestern hade dock det första sparpaketet lanserats.

Retoriken att allt går i stort sett enligt plan är förvånande sett till resultatet, men däremot inte förvånande i enlighet med dagens samhällstrend att det är viktigare att framstå som effektiv än att vara det. De neddragningar som nu genomförs om inte ens 1 % kan framstå som minimala. Den som framhåller det på det viset har dock föga inblick i hur Försvarsmaktens budget fungerar. När ett budgetår väl är påbörjat finns det mycket ringa möjlighet att spara in pengar på andra områden än de små rörliga kostnaderna i form av just övningar och här blir nu de negativa effekterna omfattande. I år är det just också inom förbandsproduktionen som budgeten visat sig vara tjock. Trots de positiva tongångarna på hemsidan signaleras det från vissa förband att höstens inställda övningar kommer att innebära att man inte heller 2014 kommer att kunna delta i övningar, men då för att den under 2013 inställda verksamheten innebär att man helt enkelt inte har nått rätt färdighetsnivå på förbandet för att det ska vara meningsfullt.

År 2012 var ett katastrofår för Försvarsmakten då införandet av det nya datasystemet PRIO inom logistikhanteringen skapade ett stort kaos, vilket man kan utläsa av produktionssiffrorarna i Försvarsmaktens årsredovisning. Här kommer det att bli ytterst intressant att jämföra 2012 och 2013 avseende exempelvis körmil för stridsfordon, sjötid och flygtid.

Som Johan skriver i sitt blogginlägg så går alla målsättningar och ambitioner nedåt medan vi i Sveriges närområde har den starkaste militära aktiviteten på över 20 år. Det går helt enkelt inte i takt.

”Detta sker mot bakgrund av en övningsverksamhet i vårt närområde som är mer omfattande än på två decennier. Då väljer statsmakterna att skicka en säkerhetspolitisk signal, där vi kryper tillbaka i ambitionen jämfört med tidigare utfästelser.”


SvD, SR Blekinge, SR Norrbotten

Styling istället för ett bättre försvar?

Igår lanserade Försvarsmakten en nyhet som på Twitter paketerades som att reformen går i stort enligt plan. Det är inte utan att det går att ställa sig frågan: ”Vad nu?” Läser vi vidare i Försvarsmaktens artikel visar det sig att snart sagt alla övningar av betydelse under hösten reduceras, eller vad sägs om följande: Marinövningarna […]

Bra attackvapen till Gripen i Sverige?


I dag fick vi se prov på något unikt, Sveriges store utrikespolitiske nestor Carl Bildt kliver ut mot djupare vatten än tidigare. Vi har tidigare fått se prov på där försvarsbloggare ”Svartmålar” läget i den svenska Försvarsmakten. Igår bevittnade vi ett diskussion mellan främst Wiseman och Carl Bildt, vilket renderade i Wisemans inlägg ” Den icke-existerande arsenalen” 

@GripenNews @wisemanswisdomsVi har bra attackvapen för Gripen. RB15 världsklass. Men inte kryssningsrobotar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 4, 2013

Jag anmäler en avvikande uppfattning dagens JAS 39 som flyger i Sverige har enligt Försvarsmaktens hemsida följande attackbeväpning:
Attack:
Bomb GBU-49 Paveway II (laser-/GPS-styrd bomb)
Bomb GBU-12 Paveway II (laserstyrd bomb)
Robot 75 Maverick (TV-målsökare)
Robot 15F (sjömålsrobot, aktiv radarmålsökare)
Automatkanon Mauser 27 mm
Rb75
Till att börja med så är inte Rb75 användbar på det svenska flygvapnets JAS 39C/D. Roboten var klarerad med vidhängande dokumentation att använda på JAS 39A/B, något som saknas då man köpte SAABs Export Base Standard koncept där i stället senare generationers Maverick är integrerade. Dessa robotar är inte anskaffade för Svensk räkning men det svenska försvarsmaterielverket är i någon mån ansvarig för att hålla dokumentationen uppdaterad angående dessa robotar för Thailands och Ungerns räkning, vilka är användare av dessa vapen. Just nu när JAS 39A/B är markställda efter beslut i försvarsmakten har beslut tagits att förbereda avveckling av Rb75, det enda som återstår är för HKV Prod att trycka startknappen så sätter avvecklingen igång med demontering av robotar och lavetter, försäljning eller skrotning av reservdelar och verktyg samt att dokumentationen gallras bort. Roboten skulle fram till det ödesdigra försvarsbeslutet år 2004 uppdateras till senare generationers standard. Vi kan alltså stryka Rb75 Maverick ifrån listan av attackvapen till svenska JAS 39 och således saknar JAS 39 förmåga att på avstånd med ett ”fire and forget” vapen verka mot rörliga mål
Möjligheten till uppgradering av Rb75 beskrivs här av FAS.orgdär ett intrikat återköpsprogram mellan det amerikanska flygvapnet och den nuvarande tillverkaren Raytheon (Hughes var originaltillverkaren) initierats för att ge gamla robotar nytt liv med nya målsökare. De energetiska materialen såsom motor, tändsystem och stridsdel åldras med värdighet och har i provning visat sig fungera utomordentligt väl än. Skroven är väl hållna med ett gediget korrosionsskyddsarbete av tillverkaren. Dessutom har det tidigare projekterats en svensk utveckling av ny målsökare till Rb75. Men tyvärr Carl Bildt Svenska JAS 39 saknar reell förmåga att verka mot rörliga mål.
Rb75, Requiescat in pace – Vila i frid, tack för lång och trogen tjänst på AJ 37, AJS 37 och JAS 39.
GBU-12
GBU-12 bomben är en utveckling av Pavewayvapnet som gjorde entré i Vietnamkriget , den är uppbyggd med en 500 punds bombkropp med ca:90 kg explosivämne, tändrör, vingpaket och styrenhet. Det här vapnet levereras av Raytheon och kallas där för Paveway II.
Bild ifrån en Red Flag övning, notera att märkbandet på bombkroppen är anpassat till Amerikansk standard, Blå är inert/barlastad. I Sverige är bandet brunt.
Det här vapnet är en, populärt kallad, laserstyrd bomb. Det här innebär att den styrs till en hög träffsannolikhet med hjälp av en laserutpekare vilken syns här i balkläget under höger luftintag:
Bomben kan ledas till träff av antingen det fällande flygplanet, ett annat flygplan eller en soldat på marken med egen laserutpekningsutrustning. Tänk på att även om en laserstråle definitionsmässigt inte ska ha en rymdvinkelsutbredning så har den det. Vid belysning ifrån höga flyghöjder ger det en förhållandevis stor fläck av laserljus som ger bomben dess minskade precision. Med tanke på den ringa stridsdelen vapnet är utrustat med minskar användningsområdet mot hårdgjorda mål, det är helt enkelt för lite pang i förhållande till precisionen. Bombskalet är inte heller optimerat mot splitterutbredning så verkansområdet mot oskyddad trupp är förhållandevis litet.
Bomben går naturligtvis att fälla mot rörliga mål, tänk på att ett fordons läge kan förutsägas om det rör sig i en jämn hastighet i en riktning. I flygplanet kan man automatiskt eller manuellt sålunda beräkna var man ska sikta för att bomben ska befinna sig i närheten av fordonet när bomben ska slutfasstyras mot fordonet. För att uppnå verkan mot rörliga mål krävs det att målet inte är skyddat av pansar då det med ovanstående resonemang inte är sannolikt med träff mitt i målet. Kraven på piloten och laseroperatören är höga, för att det här ska vara ett meningsfullt vapen mot mjukare fordon krävs gedigen övning i både att välja rätt framförhållningspunkt att fälla mot och rätt teknik för framförhållning med laserutpekning (ju närmare målet bomben närmar sig desto närmare måste laserpunkten flyttas mot målet). Då bomben är beroende av laserutpekning är det ett ineffektivt vapen där det finns ens ett ringaste luftvärnshot i kombination med ett utmanat luftherravälde. Om vi tänker oss den lägsta ambitionsnivån för en landsättning i mot svenskt territorium så finns inte alternativet att fälla GBU-12 mot fientliga mål. Risken är helt enkelt för hög.
GBU-49
GBU-49 är i grunden en GBU-12 som har försetts med ett GPS-stöttat tröghetsnavigeringssystem. Genom att vingarna på vapnet ifrån början är något överdimensionerade har vi med tillförseln av ett navigeringssystem fått ett vapen med viss standofförmåga. När navigeringssystemet förutsäger att den ballistiska banan innebär att vapnet kommer att missa målets koordinater ges styrkomando till rodren i vapnets framdel och vapnet styr så mot målet. GBU-49 kallas också Enhanced Paveway II. Mot slutet av vapnets glidflykt kan vapnet slutfasstyras med hjälp av laser som då får företräde framför de i navigationssystemets lagrade målkoordinater.
Vi har i sommar sett hur Storbritannien i somras beslutade sig för att uppgradera sina Paveway IV med aktivt GPS-störskydd. Dels för att möta integrationskraven på F-35/JSF med eget aktivt GPS-störskydd men också med tanke på det ökade telehotet mot GPS. Den mottagna GPS-signalen är väldigt svag där den tas emot i antenner i luften och på marken, den kan lätt döljas i brusstörning. Den av Storbritannien införda uppgradering går också att införa på GBU-49.
Med tanke på telehotet och kravet på noggrant inmätta målkoordinater (liten stridsdel) är det i praktiken endast möjligt att anfalla i fred inmätta stationära mål. Tänker vi oss att vi ska fälla bomben mot förinmätta koordinater i ett scenario där svenskt territorium är hotat har vi att räkna med att GPS störs ut, motståndaren har sitt eget satelitpositioneringssystem. Med tanke på GPS-signalens sårbarhet har vi i praktiken utlämnat vapnet till att förlita sig på tröghetsnavigeringen och då är verkan i målet litet eller obefintligt.
Styrenheterna till GBU-12 och GBU-49 kan användas till andra, större bomber med andra vingar och roder. Det här är ett alternativ till att öka förmågan att påverka mål, mer explosivämne minskar kraven på precision, tyngre bombkropp ger mer rörelseenergi under fallet mot marken som medger längre tid med slutfasstyrning och den medger också längre glidflykt. Men nu har vi valt den lättare stridsdelen som i praktiken alltid kan användas för att störa motståndaren men för att anfalla fortifikatoriskt skyddade mål eller rörliga mål krävs det ofta mer än vårt val.
Automatkanonen
Automatkanonen kan laddas med 120 patroner 27mm projektiler eller granater. Vapnet har bra precision mot markmål men med den korta elduthålligheten gör att det inte kan användas mer än för väldigt koncentrerade mål såsom Close Air Support eller ett fåtal oskyddade fordon. Likt anfall med GBU-12 är det här inte heller något alternativ om motståndaren har något tyngre än lätta handeldvapen att försvara sig med. 
Rb15
Juvelen i den svenska attackvapensamlingen enligt utrikesminister Bildt. En pjäs som i grunden är 30 år gammal men är operativ i det svenska flygvapnet sedan 1989. Med tanke på att ingående tryckkärl såsom tryckluftsbehållare enligt dåtidens och nuvarande normer bör ersättas är det förknippat med en hög kostnad att vidmakthålla det här systemet. Roboten kan inte byggas om alltför mycket innan kvalificeringsunderlagen avviker tillräckligt mycket så att en ny kvalificering krävs för säkerställa integrationen i form av begränsningar av flygegenskaper hos flygplanet och hur säkert roboten separerar ifrån flygplanet vid fällning. 
Verkan i målet får anses som god och det finns en radarmålsökare som medger uppträdande i telestörd miljö. Robotens flygbana planeras med ett antal brytpunkter som medger att flygförband kan samverka med marinförband för att uppnå kraftsamling från olika håll mot en flotta av örlogsfartyg med trupptransportfartyg.
Ironiskt nog är det här vapnet själva sinnebilden för vad som är det mest otänkbara som den svenska försvarsmakten ska kunna bedriva försvar mot, nämligen den annalkande invasionsflottan. Det här vapnet som används för att hindra landstigning på Gotland eller Kapellskär via sjövägen. Att utrikesministern framhäver det här vapnet som ett exempel på kvalitéerna hos Gripens attackbeväpning får ju anses som ett litet erkännande av vissa försvarsdebatörer. Det tråkiga är bara att man inte följer upp ambitionsnivån det här vapnet sätter i övriga funktioner, jag låter Stinger uttrycka det åt mig:
Att bedriva försvar av Sverige med den här uppsättningen vapen låter sig svårligen göra, vi är beroende av USA.s välvilja att få tillgång till GPS. Vi kan inte påverka landsatt fiende utan hög risk för våra plattformar och piloter. När vi väl genomför en, för plattformens överlevnad, lyckosam attack har vi ringa möjligheter att varaktigt göra målet stridsodugligt. Vi hade vår Bombkapsel 90som var oberoende av GPS och hade en viss möjlighet att skjuta/fälla med mindre risk för flygplan och pilot. 
Kan vi förlita oss på nestorns ord?:

@wisemanswisdoms Vi har aldrig haft kapacitet för flyganfall långt in i andra länders tungt försvarade territorier. Försvar är försvar.
— Carl Bildt (@CBildt) September 3, 2013

Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.
Läs också Wiseman: ”Fortsatt om den icke-existerande arsenalen” 
J.K Nilsson

Fortsatt om den icke-existerande arsenalen (uppdaterat 5/9 07.30)

På Twitter fortsatte idag gårdagens diskussion med Carl Bildt om bristen på attackvapen för svenskt stridsflyg. @GripenNews påminde Bildt om att Sverige förr hade ett 10 ggr så stort flygvapen, men att det nu är nya tider och nya behov. Det är en underdrift. Framförallt så har tekniken ändrats så till vida att stridsflygplan idag har betydligt längre räckvidd än förr. De basområden Sverige tidigare hade fredade från fientligt attackflyg har idag både avvecklats och därtill kommit innanför räckvidd för såväl attackflyg som jaktflyg. Detta fastän Baltikum idag är självständiga stater. Lägg därtill också aspekten att Gotland och delar av södra Sverige inom något år ligger under rysk luftvärnsporté varvid det kommer att bli en ”utmaning” att verka med befintliga vapensystem.

Innan diskussionen förs vidare ska man komma ihåg att en väpnad konflikt i närområdet där Sverige deltar som part är fortsatt otrolig, men likväl är det för det scenariot man måste bygga ett försvar. Framförallt måste man bygga ett försvar för att kunna upprätthålla en så trovärdig förmåga att applicerande av vapenmakt inte framstår som ett alternativ för att lösa meningsskiljaktigheter. Och just attackbeväpningen för svenska JAS 39 Gripen är inte trovärdig.

Carl Bildt är alltså av åsikten att Sverige har bra attackvapen för sitt stridsflyg. Det är en åsikt som sannolikt få yrkesmän delar, svenska eller utländska eftersom man på samma sätt som med ÖB och enveckasförsvaret kan se att det finns allvarliga luckor med några enkla internetsökningar. Använder man sig därtill av de i militära kretsar allerstädes närvarande uppslagsverken ”Jane’s Defence” så blir det mer än tydligt.

Ett tydliggörande av den svenska ”arsenalen” för markmålsbekämpning och alla dess tre olika vapensystem följer nedan.

Robot 15 förevisad till JAS 39A

Robot 15
Robot 15 är en sjömålsrobot med radarmålsökare. Den är svensk och utvecklades på 80-talet framförallt för Marinen, men även för att kunna användas på JAS 39 Gripen. Med Gripens försening kom den även att integreras på Viggen. Robot 15 var en närmast revolutionerande sjömålsrobot när den kom på 80-talet och innehöll då en rad funktioner som inte återfanns hos motsvarande utländska system. Sannolikt har få komponenter i den svenska försvarsmakten verkat så krigsavhållande som just Marinens och Flygvapnets robot 15. Roboten har också blivit en god export där flera länder har köpt robot 15 till sina mariner. En av de senaste kunderna är Tyskland som köpt en mycket utvecklad version med 200 km räckvidd (ca dubbla den svenska) och med möjlighet att slå även mot mål på land, vilket inte den svenska har.

Det har nu gått ca 30 år sedan robot 15 började levereras och mycket har hänt sedan dess. Framförallt så har utländska sjömålsrobotar tagit igen de fördelar robot 15 från början hade liksom även fartygens system för motverkan. Roboten börjar nå slutet av sin livstid. I Försvarsmaktens materielplan 2014-2020, känd som stora önskelistan, ser man att roboten måste ersättas mot slutet av 10-talet. Annars står Sverige utan sjömålsrobotar.

Sverige var också mycket nära att stå utan flygburna sjömålsrobotar redan härom året. ”Långtbortistandoktrinen” i försvarsbeslutet 2004 innebar att sjömålsbekämpning inte var något som Flygvapnet skulle syssla med. Så kom det sig också att robot 15, detta för det nationella försvaret centrala vapensystem, inte integrerades i de första versionerna av JAS 39C utan liksom med markmålsroboten robot 75 skulle dö ut med JAS 39A. Som tur var för Sverige så visade Thailand ett mycket stort intresse för robot 15 varvid Sverige fick lov att integrera den på JAS 39C. I samma veva kom Georgienkriget och kraven på nationell försvarsförmåga återkom. Något år senare så hade det dock varit för sent.

Ja, som Carl Bildt skriver så har robot 15 hållit världsklass. Idag börjar den dock bli till åren både avseende räckvidd och målsökare. Framförallt när det gäller livstid. Förhoppningsvis så är det ett system som Regeringen kan tänka sig att betala för att ersätta.

Automatkanon BK 27
Den automatkanon som återfinns i JAS 39 är av samma modell som man hittar i flera andra europeiska stridsflygplan, en 27 mm Mauser enpipig automatkanon med räckvidd på 2,7 km enligt öppna källor. Automatkanoner är ett sistahandsalternativ när det gäller bekämpning av markmål. Den korta räckvidden gör att man måste komma mycket nära sitt mål och ammunition gör att den mest är lämpad för anfall mot så kallad mjuka mål, det vill säga trupp och konventionella fordon såsom lastbilar. Eftersom träffsannolikheten är hög, vapnet är billigt och risken för collateral damage är låg, är automatkanoner ett relativt vanligt vapen vid direkt flygunderstöd där egen sida har luftherravälde och hotet från marken är lågt, som till exempel i Afghanistan.

Med andra ord. Ett vapen som knappast tar markmålsbekämpningen till nya höjder. De finns därtill endast på de ensitsiga JAS 39C eftersom kanonen fått ge plats åt baksitsen i JAS 39D.

500-punds styrd bomb
I mitten av 00-talet anskaffade Sverige den laserstyrda bomben GBU-12 från USA. GBU-12 är en laserstyrd bomb med 500-punds vikt (ca 250 kg, varav ca hälften är stridsdel). GBU-12 var en av de vanligaste laserstyrda bomberna under Gulfkriget där den huvudsakligen användes mot flygplan på marken och fordon. Det vill säga mindre mål då sprängverkan i bomben är begränsad. I Kosovokriget 1999 visade sig nyttan av GBU-12 och dess större syskon GBU-16 och GBU-10 (1000- respektive 2000 pund) vara begränsad. Det europeiska vädret med låga molnbaser ställde till det eftersom laserstyrda bomber bland annat kräver fri sikt mellan laserbelysare (flygplan) och målet. Däremot introducerades GPS-styrda bomber, vilka då kom till god användning eftersom de kunde användas i alla vädertyper så länge man visste målets exakta koordinater.

Sverige anskaffade ett antal GBU-12 för framförallt direkt flygunderstöd till markförbanden eftersom detta var vad som var i ropet under Långtbortistandoktrinens dagar. Att dessa bomber skulle få svårt stora delar av året i svenskt väder respektive kräva ett taktiskt uppträdande som erfordrade luftherravälde var av mindre vikt. Några år senare anskaffades även den utvecklade versionen GBU-49 med kombinerad GPS- och lasermålsökare, vilket möjliggör användning även i dåligt väder. Fortfarande kvarstår dock problemet med den klena stridsdelen. Drygt 100 kg stridsdel räcker inte långt för den som vill förstöra en större byggnad, bro eller liknande objekt. Räckvidden och kraven på höjd vid fällning gör också att det är med mycket stor risk man anfaller ett av modernare luftvärn försvarat område.

Kan man då inte fälla flera bomber mot ett mål? Javisst. Problemet där är bara att Gripen till följd av sin ringa storlek inte har plats att bära så många bomber under vingarna. Ska man hänga flera GBU-12 eller 49 så blir man av med annan last. Sålunda kan det krävas att två Gripen lastas fulla med vardera fyra GBU-49 för att få samma ammunitionsmängd som t ex en dansk F-16 får med sin normala attacklast med 2 st 2000-punds GBU-31. Det är föga effektivt för ett så litet flygvapen som det svenska, särskilt när man betänker att de två Griparna då inte får med sig någon jaktbeväpning att tala om för att använda för självförsvar. Det är inte för inte som Ungern köpt en av de större varianterna av GBU-12 till sina JAS 39C till skillnad från Sverige.

JAS 39A med 2 st Rb 75 och 2 st BK 90 under vingarna. Båda vapensystemen nu avvecklade

Avvecklade vapensystem för Gripen
Robot 75 var en amerikansk attackrobot avsedd framförallt för att bekämpa stridsvagnar och andra rörliga mål. Med sin TV-målsökare så låste piloten roboten på målet, avfyrade den och kunde därefter manövrera undan för att undvika luftvärn etc. Ytterligare en version anskaffades med minstridsdel (stridsdel som skulle brisera en viss tid efter träff) som skulle användas mot större och hårda mål, till exempel broar och fartyg. Robotarna hade under 00-talet börjat bli gammal i såväl motor som målsökare. Sverige fick då ett mycket förmånligt erbjudande om att renovera och uppgradera existerande robotar med nya målsökare såväl för dager som IR-målsökare för mörker. Anskaffning skedde aldrig då GBU-12 ansågs fylla behoven som bestod i direkt flygunderstöd. Värt att notera är att Ungern köpt moderna varianter av robot 75 till sina JAS 39C för att kunna bekämpa stridsvagnar andra rörliga mål.

Bombkapsel 90 har det skrivits en hel del om på WW genom åren. Detta vapen var framtaget för att kunna fällas från Viggen och Gripen under extrem lågflygning för att undgå fientligt luftvärn. Med sin räckvidd på drygt 5 km skulle bombkapseln själv navigera fram till sitt målområde och där spruta ur sig upp till 72 substridsdelar med verkan mot såväl mjuka som halvhårda mål (stridsfordon). Vapnet var stridstekniskt lämpligt för att använda vid duell mot fientligt luftvärn i svensk terräng utöver att det var mycket lämpligt för att bekämpa luftlandsättningar, underhållsområden, flygbaser och stabsplatser. Eftersom det också var konstruerat för att fälla över svenskt territorium innehöll det också en rad säkerhetsfunktioner för att säkerställa att inte lämna efter sig oexploderad ammunition som i princip blir till minor och orsakar skada på även civilbefolkning. Något som så småningom ledde fram till konventionen mot ”klustervapen”. Tyvärr kom även BK 90 att omfattas av den, varvid vapnet avvecklades.

Summa summarum så finns det alltså idag hela tre st olika vapen för verkan mot markmål för svenska JAS 39 och uppenbara svagheter vad gäller att bekämpa såväl större markmål, som markmål försvarade av luftvärn. En av de intressantaste frågorna blir därmed vem eller vilka det är som förlett Carl Bildt till att hävda att Sverige ”har bra attackvapen för Gripen”. Antingen handlar det om filtrering, det vill säga att befattningshavare medvetet förskönar verkligheten i syfte att framstå i bättre dager (ett de senaste åren alltför vanligt fenomen i Försvarsmakten) eller också handlar det om att Bildt fått informationen från befattningshavare som själva inte vet bättre. Ej heller detta helt otroligt. Ett exempel på det sistnämnda är hur Försvarsmakten förklarade att den svenska kontingenten i Libyeninsatsen medförde ett antal GBU-12 trots att insatsen skulle vara koncentrerad till jaktförvar och spaningsuppdrag.

”Bomberna finns där för att användas i självförsvar mot luftvärn”.

För en oinsatt privatperson kan det säkert låta såväl troligt som förtroendeingivande. För en person med någon insikt i luftkrigföring och flygburna vapen resulterar det i en handflata över ansiktet. Få situationer innebär en så säker död som att försöka duellera med ett luftvärnssystem med en laserstyrd bomb, särskilt när man som i fallet med självförsvar ska göra det i ett efterläge. Trots detta var det ett uttalande som flera gånger upprepades i media och som även användes av högre officerare i intervjuer.

Det är alltså inte helt förvånande att Carl Bildt lever i tron att det är gott ställt med vapen mot markmål till svenska JAS 39 Gripen. Det är dock oerhört beklagligt. Bildt behöver liksom övriga politiker veta att bristande förmåga hos det svenska försvaret även innebär en minskad politisk handligsfrihet.


Uppdatering 5/9 07.30: J.K Nilsson berör samma ämne på sin blogg Väpnaren och på ett mycket ingående sätt. Nilssons avslutning visar också på en intressant aspekt av diskussionen:

”Vad är det vi ska försvara oss mot? Är det mot risken för fjärrbekämpning som försvarsberedning efter försvarsberedning identifierat som det mest troliga militära hotet eller är det mot det minst troliga militära hotet som dessutom identifierats som omöjligt av den politiska nomenklaturan? Vi kan inte göra det första men är rustade för det senare.”


Ingen respekt för veteranmonumentet!


Veteranmonumentet ”Restare” på Djurgården skulle blir en plats för reflektion och läkande av traumatiska upplevelser. I stället skändas platsen av allehanda arrangemang och skräp!

Minnesmonumentet ska hedra Sveriges alla veteraner som deltagit i fredsfrämjande insatser idag och i framtiden och ska användas för årliga ceremonier och veteraners samt anhörigas enskilda besök, både efter och inför en insats. Vid större ceremonier, statscere­monier eller motsvarande, kommer grupper på upp till cirka 2000 personer att delta, bland annat militär paradstyrka och musikkår samt veteraner med anhöriga. …Vid minnesmonumentet kommer kransnedläggningar att göras och människor kommer att lämna blommor, ljus eller annat. Minnesmonumentet ska ge möjlighet till en stunds avskildhet för anhörigas minnestunder men dess utformning ska inte associeras med en gravplats.

Så stod det i riktlinjerna för vad monumentet skulle användas till, och vilka värden det ska stå för. Även om många från början var skeptiska så är platsen väl vald, och man vänjer sig vid utformningen som tidigare fått mycket kritik. Monumentet invigdes så sent som 29 maj i år vid firandet av veterandagen. Men redan nu skändas platsen av konserter, kravallstaket, baja-major, skräp och att plasten används som läktare och picknick-plats. Hur detta kan accepteras är helt obegripligt.

Titta på bilderna som publicerats här på fredsbaskrarnas webbplats, och se bilden i twitterinlägget här nedan. Tänk är in i scenariot att någon samlat kraft för att ta sig till platsen för en stund i enskildhet, för att minnas en stupad vän, för att få en stund i avskildhet, och när man denne person väl är framme möts av detta!

@Sverigesriksdag @fredsbaskrarna @lagersten det är dags att slå ner foten. Monumentet skall respekteras! #svfm pic.twitter.com/aLqh9xR6o6
— Filip Båverud (@FilipBaverud) September 4, 2013

Platsen skulle vara en plats som kanske kunde förmedla hopp och stärka individen i läkande av traumatiska upplev­elser. Så är det i stället nu bara i bland, då inte kommersiella jippon har tagit över platsen, eller när den är fullständigt nerskräpad.

Jag vet inte vem som äger frågan, men Försvarsmakten bör kommunicera med ansvariga och förklara att så här kan vi inte ha det i fortsättningen!

Det är mycket nu

Då har vi passerat in i en mycket intressant och spännande månad vad avser militär aktivitet i vårt närområde. Denna månad kommer bedömt vara en övertidsmånad för många analytiker och stridsledare inom Försvarsmakten på olika nivåer. Analysen bygger enbart på öppnakällor.
Analys
Allmänt.Under september månad kommer det genomföras ett antal stora övningar dels i Sverige dels i vårt angränsande närområde. För huvuddelen är det nog inte okända övningar heller NOCO’13, ACE’13, Dragon’13, Brilliant Arrow och Zapad’13 m fl genomförs alla under denna månad. Jag kommer kortfattat beskriva Dragon’13 och Brilliant Arrow i och med att Sverige ej har något truppbidrag där, därefter lite mer ingående Zapad’13 samt de två övningar som har svenskt truppbidrag NOCO’13 samt ACE’13.
Brilliant Arrowär en flygövning som genomförs i Norge inom ramen för NRF (NATO Response Force) övningen genomförs under perioden 26 Augusti till 5 September 2013. Totalt deltar 9 NATO länder i övningen. Övningen syftar till att förbereda deltagarna för att kunna ingå i NRF. Övningen omfattar cirka 800 deltagare och 50 flygplan av olika typer.
Dragon’13 är en stor Polsk armé övning som går av stapeln under September månad, några exakta datum har jag ej funnit genom öppna gäller utan man talar enbart om September. Övningen är att jämföra med de ASÖ:er (Arméns SlutÖvning) som genomfördes under 90-talet i Sverige. Att man satsar stort på den är tydligt för man kan redan i början av November i fjol (2012) se att övningen nämns. Samt att det är den viktigaste övningen man genomför under 2013 i Polen.
Zapad’13.Detta är en Rysk och Vitrysk samövning som främst syftar till att samöva sina förband samt inom ramen för dess gemensamma försvarsåtaganden öva försvaret av Vitryssland vid ett angrepp. Officiellt har man nu delgivet datumen 20-26 september för genomförandet av övningen.
Likt tidigare så vidmakthåller man att övningen enbart kommer omfatta 12,900 man varav cirka 10,000 skall vara Vitryska och cirka 2,500 ryska och cirka 300 från andra CSTO länder. Man påtalar även att Zapad’13 är indelad i två faser. Varav den första fasen är en uppbyggnadsfas samt den andra fasen är en aktiv fas. Enligt vitryska uppgifter skall man genomföra Zapad’13 på 6 stycken övningsplatser dels i Vitryssland dels i Kaliningrad. Således bör huvuddelen av de nu anmälda ryska trupperna vara ur den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad.
Bedömt kommer man påbörja övningen tidigare likt Zapad’09 som även den var indelad i två faser. Varav den första fasen var samövning och den andra fasen var tillämpning. Bedömt är de delgivna datumen tillämpnings fasen av Zapad’13. Tidsuttaget är ungefär detsamma som under Zapad’09 tillämpningsfas. Vad som ej stämmer med denna rapportering är att man ej nämner något om Barens området som i tidigare rapportering omfattats i Zapad. Detta kan dels bero på att de senaste uppgifterna kring Zapad kommer från Vitrysk rapportering dels kan det bero på att man kommer genomföra en separat övning där som på pappret ej sker inom ramen för Zapad med ledningsmässigt på de högre nivåerna ingår likt 2009 års övning.
Likväl delger man att man har för avsikt att utnyttja cirka 350 bepansrade fordon, varav cirka 70 stycken skall vara stridsvagnar. Man kommer även utnyttja cirka 50 artilleripjäser dels haubits delsraketartilleri samt över 50 stycken luftfarkoster dvs helikoptrar och flygplan. En än mer intressant sak som döljer sig i texten är att man påtalar att detta är en strategisk övning. Zapad 2009 bedömdes som en operativ övning med inslag av strategiska moment, nu säger man således att övningen är på strategisk nivå, något man bör betänka.
En möjlig utveckling här kan vara i och med att övningen skall vara av strategisk karaktär att man genomför ytterligare en beredskapskontroll i något av MD och genomför lufttransport av förband likt tidigare beredskapsövningar till MD V. Under Vostok 2010 genomfördes ett liknande moment dock inte som beredskapskontroll utan för att förstärka MD Ö. Vilket även skulle vara ett troligt scenario i händelse av en konflikt att man flyttar förband från andra mindre utsatta MD till MD V.
Northern Coasts (NOCO) 2013. Detta är en multinationell marinövning där totalt ett 40-tal fartyg, 10 helikoptrar, 25 flygplan och fler än 2500 soldater och sjömän (varav 500 är markstridsinriktad) från 14 olika nationer. Övningen genomförs i södra och mellersta Östersjön under perioden 6-19 September. Övningen syftar till att öva stridsteknik och taktik i mindre fartygsenheter som är sammansatta i en multinationell stridsgrupp. Övningen leds av Tyskland men Sverige är värdnation och genomfört all planering inför övningen.
Utöver detta kommer flygverksamhet utgå från Kallinge (F 17) där bl a målflyg och transportflyg kommer utgå från för att genomföra olika övningsmoment. Mellan perioden 13 och 19 September kommer även Gotland utnyttjas av flygstridskrafter varvid Visby flygplats kommer utnyttjas som flygbas. Lågflygningar, kvälls- och nattflygningar kommer att genomföras över och kring Gotland. Likväl kommer flyg baseras på Skavsta flygplats under vecka 38. Inget stridsflyg kommer deltaga i övningen.
Övningen kommer vara indelad i två faser. Den första fasen omfattar formella övningsmoment samt samövning. Den andra fasen är en tillämpad övning Svårighetsgraden i övningen ökar successivt efterhand. Samövning med andra nationer övas genom hela övningen.
Vad som är intressant här är att man kommer utnyttja Gotland under genomförandet av övningen. Gotlands strategiska vikt har debatterats rikligt varvid det inte kräver någon ytterligare fördjupning. Men att man tydligt väver in Gotland i övningen visar på att man vill markera närvaro, trots avsaknaden av någon egentlig närvaro. Förhoppningsvis får vi se en övning av operativ transport av marktrupp från det Svenska fastlandet med hjälp av transportflyg till Gotland.
Artic Challange Exercise (ACE). Detta är en flygövning som genomförs mellan den 16 september och den 27 september 2013. Cirka 80 flygplan och 1,000 personer kommer deltaga i övningen. Övningen sträcker sig över Norra Norge, Sverige och Finland. Flygplanen kommer vara stationerad på flygbaserna i Bodö, Kallax och Rovaniemi. Deltagande nationer är Norge, Sverige, Finland, USA och Storbritannien.
Det grundläggande scenariot är i grunden en internationell insats med FN mandat. Övningsförutsättningarna kommer vara olika varje dag. En av målsättningarna med övningen är att ge möjligheten att öva i stora förband, en annan målsättning är att öva med utländska förband för att öva sin förmåga att lösa uppgifter i en multinationell miljö.
Under förmiddagarna kommer man främst öva över sitt ordinarie luftrum för att under eftermiddagarna kommer samtliga länder uppträda över Svenskt luftrum. Som mest kommer det vara över 50 flygplan i luften samtidigt.
Vad som är intressant här är att övning ACE genomförs samtidigt som övning Zapad. Samt att del av övning Zapad genomförs i nära anslutning till ACE övningsområde. Detta kan innebära en ökad risk för incidenter beroende på vad som väljs att öva hos de båda parterna.
Sammanfattning
Således runt Sverige samt framför allt i anslutning till de områden där Zapad’13 genomförs kommer västliga stridskrafter även genomföra övningsverksamhet. Vad som är intressant när man studerar datumen för övningarna är att man täckt in hela September månad med olika övningar som löser av varandra ur ett västligt perspektiv. Om det är en tillfällighet eller en konsekvens av att man från Ryskt håll under lång tid enbart meddelat att man under September tänkt genomföra Zapad’13 får vara osagt. Men under hela September har man en hög grundberedskap med dels de svenska Fjärrstridskrafterna (Flottan del av tiden, Flygvapnet del av tiden) dels med NATO stridskrafter. Således kan man luta sig mer åt att man de facto i den västliga sfären höjt sin gard något om än med övningar. Men att gå från övning till skarp verksamhet går snabbt i och med att personalen de facto är samlad på plats.
Vad är riskerna i detta då? Ser man initialt till den flottaktivitet som genomförs så är Östersjön inte ett stort hav. En stor mängd fartyg övar på en begränsad yta, om än separerat något i tid i förhållande till den nu delgivna tidpunkten för Zapad’13 så kommer man bedömt påbörja delövningar under kommande vecka. För att samöva förbanden för att därefter gå in i en tillämpad fas under perioden 20-26 september. Detta innebär att en stor mängd ryska samt västliga fartyg kommer öva samtidigt. Risken för incidenter ökar markant.
Ser man till flygaktiviteten så kommer man aktivt öva under samma period som Zapad’13. Från Ryskt håll har man öppet sagt att man kommer öva i Barensområdet. Vilken aktivitet är dock oklart men ser man till den övningsrapportering som skett under den senaste månad från verksamheten i Norra delen av MD V så är det tydligt att man förövat dels marinstridskrafterna dels flygstridskrafterna. Att således en stor mängd flygplan övar under samma tidpunkt ökar återigen risken för incidenter.
Tillhör det normalbilden att det är så här mycket övningar? Nej det kan man inte påstå men att aktiviteten har ökat är tydligt och det är inte från en lågnivå som vissa vill påskina. Utan övningsaktiviteten har successivt ökat i vårt närområde främst från rysk sida. Därmed har de västliga nationerna också ökat sin aktivitet. Nu är det precis som C INS säger att vi är inte uppe i nivåer som under kalla kriget men det är ur mitt förmenande en helt irrelevant liknelse. Vi befinner oss inte i en kalla kriget liknande situation just nu mellan två stormaktsblock, däremot har vi en stormakt i vårt direkta närområde som genomför en massiv upprustning och markant ökad övningsaktivitet på samtliga arenor. Reagerar man inte således på att man gått från 3-4 händelser per kvartal till 3-4 gånger per månad med kalla kriget liknande incidenter så är det illa, mycket illa. För det är en markant höjning av aktiviteten.
Med de tydliga riskerna att det kan bli incidenter är det då fel att öva samtidigt? Nej, det är enbart ett sätt att öka singrundberedskap, vilket är en konsekvens av det säkerhetspolitiska spelet, man måste helt enkelt se om sitt eget hus när det blåser runt en. Däremot bör man kunna förbereda sig på att Ryssland mycket väl kan tänkas ”spänna musklerna” under Zapad’13 med det menar jag att den senaste tidens händelseutveckling mycket väl kan föranleda att man väljer att visa sin styrka under en övning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Försvarsmakten 1, 2
Svt 1
SR 1, 2
NSD 1
SN 1
Helagotland 1
Jamestown Foundation 1, 2,
Belarusian Telegraph Agency 1, 2
RIA Novosti 1, 2
OSW 1
FOI 1
Brilliant Arrow 2013 1, 2

Den icke-existerande arsenalen

Till Aftonbladet säger Carl Bildt att Sverige inte kommer att delta i en internationell insats mot Syrien, framförallt av ”praktiska skäl”:

”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”

Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.

Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet ”Tungt styrt attackvapen” svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.

JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank

Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.

JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats.

Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.

Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.

Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.

Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.

Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.

SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.

Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM

Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.

Sekvens ur diskussionen

Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.

En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.

Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.


Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Syrien – It has to get worse before it gets better?

I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning. Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, […]

Debattkväll i KÖMS regi

Bild lånad från www.koms.se

Tidigare i kväll höll Kungliga Örlogsmannasällskapet en intressant debattkväll på Försvarshögskolan. Arrangemang likt dessa är mycket välkomna då de gynnar en levande försvarsdebatt, något som är oerhört viktig för Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet!

Uppslutningen hade dessvärre kunnat vara något bättre då enbart ett 50-tal personer hade hittat dit. Är intresset för en levande marin debatt inte större än så?

Primärt låg fokus under kvällen helt naturligt på de debattörer som bidragit med debattartiklar till specialutgåvan av TiS, något som rekommenderas att ta del av via länken här ovan. Tyvärr hade inte alla som bidragit med artiklar möjlighet att närvara.

De som fick möjlighet att redovisa sina alster gjorde det på ett bra sätt, dock inte helt underbyggt i alla avseenden kopplat mot operativa krav. Att Marinen behöver fler fartyg, ny utrustning och att ytstridsförmågan är nedsatt är inget nytt under solen. Ett exempel på vad som hade kunnat belysas är vilka konsekvenser en återgång till en ”lätt flotta” skulle innebära, och hur de påverkar de dimensionerade marina operationstyperna. Avser att utveckla tankar runt detta i ett framtida inlägg här på bloggen.

Nu är det förvisso inte läge att fundera på nyanskaffningar till Marinen just nu. Detta med tanke på gårdagens tråkiga besked, som förtydligats under dagen av Jan Salestrand. Ett förtydligande som behöver förtydligas ytterligare. Vad är det egentligen som avses?

Givetvis kom den heta frågan upp en kväll som denna, men tyvärr gavs inga nya positiva besked som skulle peka på att Aftonbladets kvällstidningsstory från gårdagen skulle vara helt fel. Självklart kommer inte Marinen att läggas ner, om någon nu för en stund hade trott något sådant. Det finns inget politiskt stöd för en sådan manöver, vilket givetvis skulle krävas. Marinen blir kvar!

Det som sägs är att flera marina projekt i materielplanen är skjutna framåt utan att någon ny tidsplan meddelats, något som känns som en förenklad bild av läget. Här behöver marinens företrädare gå ut och förklara för personalen i detalj vad är det som är struket/flyttat! Det är det minsta marinens personal kan förvänta sig nu. Ö som i Öppenhet bör rimligtvis tillämpas.

Vidare lyftes frågan om försvarsbloggar under kvällen. Det är alldeles uppenbart att långt i från alla är positiva till detta ”nya fenomen” som nu existerar. Det talades till och med om att bloggarna enbart till 80% håller sig till fakta? Lite anmärkningsvärt är det att man kan göra en sådan analys ”när man inte ens läser försvarsbloggar”. Jag skulle vilja bemöta påståenden som dessa med att när gammelmedia slirar på sanningen finns det ingen möjlighet att gå in och rätta.

Om försvarsbloggarna skulle drista sig till att slira på sanningen, och inte uttryckligen förmedla att osäkerhet råder eller att fakta saknas på vissa punkter, så kommer det genast att komma någon annan med bättre kunskap och rätta dessa fel genom kommentarer till inläggen. Just detta är styrkan med bloggar då en öppen debatt är möjlig att föra genom inlägg och kommentarer.

Jag välkomnar att alla som anser att något som skrivs på bloggarna är felaktigt, att börja kommentera och ge synpunkter. Det skulle tillföra en redan levande försvarsdebatt ytterligare kunskap och saklighet.

Uppdaterat 22.45: MARINEN ÄR PÅ VÄG ATT LÄGGAS NER!



Ovanstående rubrik kan man i dag läsa på Aftonbladets webbsida. Redan för drygt ett år sedan under Almedalenveckan 2012 aviserade ÖB att han kan tvingas att lägga ner en hel försvarsvarsgren om inte regeringen tillför de pengar som behövs. ”Det är den magnituden vi talar om”. Nu är vi alltså där!

Men för det första måste en del begrepp redas ut i den här soppan. Försvarsmakten äger inte beslutet att på egen hand avveckla en hel försvarsgren som kvälltidningen förmedlar. Det gör riksdagen. För att påvisa hur tågordningen fungerar runt sådana beslut så finns det ett närtida exempel där både regeringen och Försvarsmakten var överens om att SWEDEC i Eksjö skulle avvecklas som förband. Detta stoppades sedan av riksdagens försvarsutskott genom att SD anslöt sig till Socialdemokraterna i frågan och röstade ner Alliansförslaget.

Av ovanstående anledning är jag något tveksam till Aftonbladets ”centrala källa”. Den felaktiga benämningen vapengren samt att det är kvällspressen, och inte de som normalt sett står för den sakliga bevakningen av försvarsfrågorna SvD eller DN, som publicerar informationen tyder på missnöje och oro i de lägre leden, förvisso ett helt befogat sådant.

Oaktat detta så så finns det, och har under en längre tid funnits ett överhängande hot mot hela Försvarsmakten och i synnerhet Marinen! De signaler som förmedlas i Aftonbladet måste tas på största allvar då det inte blir någon rök utan eld. Försvarsmakten måste dessutom fundera på hur man i den här frågan tillämpar Ö som i Öppenhet kopplat till sin egen uttalade värdegrundsambition.

Kollegan Wiseman har nu på förmiddagen skrivit ett mycket viktigt inlägg i ämnet där han helt riktigt konstaterar att det inte alls behöver ske en aktiv nedläggning av Marinen, utan att Marinen kommer att utraderas på naturlig väg när materielen sakta men säkert blir helt obsolet. Jag delar helt Wiseman bedömning. Min övertygelse är att om inte Marinen får den tillförsel av ny materiel som är nödvändig för att kunna finnas kvar i framtiden så kommer försvarsgrenen att dö sotdöden! Det finns ett antal materielärenden som nu ligger på regeringens bord, men där inga beslut fattas.

Det handlar om modifiering/vidmakthållande åtgärder på två korvetter av Göteborgsklass samt två korvetter som skall modifieras till vedettbåtar. Vi har ännu inte sett något byggnadsavtal rörande nya ubåtar. Nya stödfartyg och nya ytstridsfartyg som har legat i materielplanen kan man med nuvarande ekonomiska läge och den nedprioritering av Marinen vi kan utläsa, se sig om bland stjärnorna efter.

Detta sammantaget, tillsammans med en rad andra märkligheter kommer otvivelaktigt leda till att Marinen kommer att dö sotdöden inom ett antal år om inte politiker agerar aktivt här och nu! Det som saknas är pengar, inget annat. Det behövs inte fler utredningar eller flera destruktiva regeringsbeslut som RB5. Att försvarsanslaget nu är nere på rekordlåga 1,15% av BNP (och sjunkande) talar sitt tydliga språk! För den som inte förstått det allvarliga läget kan jag rekommendera bildspelet hos KKrVA från akademiens vintersymposium. Det är sedan länge dags för er politiker att ta ert ansvar för rikets säkerhet!

Att man från regeringens och Försvarsmaktens sida väljer att lägga miljardbelopp på service och viss renovering av ett 40-tal stridsvagnar är för mig i sammanhanget obegripligt. För samma summa hade samtliga fyra korvetter av göteborgsklass kunnat genomgå planerade och nödvändiga åtgärder för att säkerställa marinens (begränsade) förmågor de närmaste 15 åren. Åtgärder som regeringen fortfarande inte fattat beslut om! Dessa fyra fartyg levererar exakt det som regeringen kräver och hela tiden har basunerat ut. D.v.s. ett ”flexibelt, tillgängligt och användbart försvar” här och nu! Fartyg som dessutom skulle kunna bidra till att upprätthålla vår terrotoriella integritet på daglig basis. Istället ligger tre av dessa fartyg vid ”döda skeppens kaj” och förfaller mer och mer för varje dag regeringen inte fattar besluten! Att när kassakistan gapar tom i stället prioritera stridsvagnsrenovering framför dessa fartyg är som sagt obegripligt!

I det läge Marinen befinner sig i just nu är det oerhört viktigt att våra chefer kliver fram och visar ledarskap! 

Amiraler och förbandschefer kan inte längre verka i det tysta utan att kommunicera med personalen. Vi lever i ett informationssamhälle anno 2013 där informationsvägarna är många. Att sitta bakom stängda dörrar och diskutera marinens framtid i en sluten krets duger inte längre. Nu vet personalen att det är svåra tider som stundar. Det är nu ni som chefer måste visa vägen, stå upp för Marinen och dess personal, och ta en öppen debatt. I gengäld kommer ni att få all uppbackning som är möjlig tillbaka!

Jag avslutar i dag inlägget med tre olika citat som i dag är mycket talande för dagen.

”Näst Gud hänger rikets välfärd på flottan” (Gustav II Adolf)

”Sverige är ett land som befolkas av bönder med ryggen vänd mot havet” (Respekterad chef)


”Försvarsmaktens sista fungerande verkansdelar blir väl Försvarets Hudsalva, en orkester och Högvakten” (Sumatra)

Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria TiderExponerat
—————————————-

Uppdaterat 11.30: 
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
—————————————-

Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.

De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!

I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.

Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.

Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?

Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.

Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.

Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.

Av den anledningen anser jag att det – här och nu – är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.

Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
—————————————

Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen ”Marinen kommer inte lägga ner” känns tyvärr mycket amatörmässig.

Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.

Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, bekräftar i dag att ett antal miljarder förskjutits från marinen till andra vapengrenar inom Försvarsmakten. Orsaken till det är att två korvetter från marinens flotta inte kommer att ersättas med nya under försvarets nuvarande tioårsplan. 

Salestrand ser bekymmer i ekonomin men hävdar att budgeten omarbetas varje år och att en avveckling av marinen inte är aktuell.

Här har vi alltså nyckeln till att hela frågan har tagit de propotioner de har gjort under dagen och inom HKV.
De korvetter man talar om skulle i praktiken kunna vara två olika system. Antingen är det ersättare till de gamla korvetterna Stockholm och Malmö, som planeras att utgöras av uppgraderade korvetter Gävle och Sundsvall.
Det andra alternativet är anskaffning av två nya större ytstridsfartyg (korvett/fregatt) som ligger med i nu gällande materielplan. Beställning av dessa var planerad till 2017 och leverans i perioden 2021-2023 till en kostnaden av 4,1-4,9 miljarder kronor.
Min bedömning är att det är de senare alternativet som nu har fått stryka på foten. Detta baserat på att det förstnämnda projektet redan ligger på regeringens bord för beslut. Ett beslut som fortfarande inte är taget. Att stryka detta projekt skulle även innebära att regeringen frångår beslutet som innebär att IO14 ska innehålla sju korvetter. Stryks detta så kommer Försvarsmakten enbart att disponera fem korvetter under överskådlig tid vilket är helt oacceptabelt. En nivå som blir lägre än mycket låg.
Att Försvarsmakten nu stryker utveckling av nya ytstridsfartyg (min bedömning) påverkar inget på kort sikt, men på längre sikt är det ännu ett katastrofalt beslut som kommer att påverka vår försvarsförmåga.
Att det nu finns sjöofficerare på högre nivå som nu är upprörda råder det ingen tvivel om. Se nu till att ta debatten i ett öppet forum.

En försvarspolitik byggd på SMS-lån (uppdatering 23.10)

”Om polisen i Storstockholm skulle bemanna och utrusta sin personal för en högriskmatch i fotboll mellan AIK och Djurgårn på Friends Arena såsom om det rörde sig som en pensionärsprotest i Humlegården mot ojämn skattfördelning för äldre, torde knappast Solnaborna vara tillfreds med utsikterna att ordningsmakten kommer att kunna upprätthålla säkerheten inom kommunen.”

Citat av Peter Neppelberg beskrivandes nuvarande försvarspolitik jämfört med den säkerhetspolitiska utvecklingen kring Östersjön.

I Aftonbladet meddelas idag att Marinen nu riskerar att dö den sotdöd ÖB varnade för under förra sommaren. Bakgrunden står att finna i att försvarsbudgeten under lång tid varit underfinansierad, där den kortsiktiga lösningen varit att skjuta materielanskaffningar framåt i tiden. Detta är en lösning som tagits till nya höjder av Alliansregeringen, vilken spelat på myten om det stora materielanslaget och för att täcka brister i verksamhetsanslaget (övningar, löner etc) överfört medel från materielanslaget. Det är lösningar som i praktiken är att jämställa med att ta nya sms-lån för att täcka andra lån som man inte kan betala tillbaka.

I sitt budgetunderlag för 2014 varnade Försvarsmakten för en allvarlig underfinansiering från och med 2015 för att till år 2019 kunna nå insatsorganisation 2014 (en något absurd mening). Drygt 1 miljard kr per år skulle fattas även om antalet försvarsanställda bantades med några hundra. Utöver denna summa meddelade man att drygt 50 miljarder kr saknades i budgeten för den kommande tio-årsperioden för omsättning av de mest väsentliga materielbehoven, men bedömningen var att organisationen och försvarsindustrin endast skulle mäkta med att ta emot och täcka behov för motsvarande 30 mdr kr. Av dessa utgörs 5 miljarder kr av anskaffningen av JAS 39E, där största delarna av kostnaderna därtill ligger utanför tioårsperioden. Regeringens påstådda kompensation förra hösten för JAS 39E-anskaffningen utgör inte ens normal statlig löneökning för Försvarsmaktens personal.

Den första konsekvensen vi alltså ser är Marinens materielbehov. Regeringens kalla hand till ÖB:s påpekande om bristen på 5 miljarder kr möttes med beskedet att Regeringen minsann har tillskjutit pengar och att det nu bara är att prioritera om, vilket man ansåg vara en smal sak. Marinen har liksom övriga försvarsgrenar ett stort uppdämt materielomsättningsbehov där flera fartyg kommer att behöva tas ur drift om de ej inom något år för genomgå omfattande renoveringar alternativt ersättas. Likaså kommer såväl Marinen som Flygvapnet snart att stå utan sjömålsrobotar när dessa inom några år faller för åldersstrecket. Det behövs alltså inga aktiva beslut för Marinen ska dö ut. Det sker per automatik genom att inte fatta beslut. Exempelvis har också ärendet med gångtidsförlängning och renovering av fartyg länge legat på Regeringens bord för beslut utan att något sådant fattats. Istället verkar det även i år som att Försvarsmakten får lämna tillbaka de pengar som avsatts i budgeten för ändamålet.

Marinen är dock inte ensam om att befinna sig i en mycket allvarlig situation även om det verkar som tiden är först att rinna ut där. Exempelvis varnade flygvapeninspektören i somras för att Sverige nästa år måste ta beslut om det svenska transportflygets framtid. Pengar måste avsättas för att antingen renovera befintliga Herculesflygplan eller för anskaffning av nya. Inom något år kommer Sverige heller inte att kunna utbilda piloter då livstiden för SK 60 runnit ut. Ej heller där finns pengar för någon ersättning.

Dagens ”marina läcka” är otvivelaktigt ett sätt att försöka väcka opinionen att förstå galenskaperna som pågår i försvarspolitiken. Jag tror dock att en framkomligare väg hade varit att vara mer öppen kring vad som pågått i, under och över Östersjön och det svenska närområdet de senaste åren och i en allt mer accelererande takt. En utveckling som utan tvivel ställer krav på svensk marin förmåga.

Lägg därtill också eventuella konsekvenser av Regeringsbeslut 5

Media: Exp

Uppdatering 11.22: Chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand kommenterar Aftonbladets artikel på Försvarsmaktens blogg ”Försvarsmaktens kommenterar”. Jag finner det intressant att Salestrand talar om ”marina företrädare” (därtill plural) då Aftonbladets artikel inte nämner någonting om källans/källornas bakgrund/hemvist. Är det Salestrands tolkning eller är det något han vet?

Uppdatering 23.10: Aftonbladet följer nu upp sin artikel med en intervju med Jan Salestrand. Här får man hoppas på journalistslarv då artikeln skriver så här om Peter Hultqvist (s):

”Enligt Hultqvist står försvarsberedningen nu inför en oerhört stor utmaning för att få ihop budgeten”

Förhoppningsvis är inte de ekonomiska förbehållen så pass uttalade för Försvarsberedningen.

Gästinlägg: Jobbansökan


Ännu ett träffsäkert gästinlägg. Den här gången ett nytt inlägg från signaturen Boatswain som nu söker nytt jobb som politisk sekreterare hos försvarsutskottets vice ordförande tillika försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Platsannonsen fanns att läsa på Moderaternas sida med lediga jobb fram till i går, men är nu borttagen. Bloggkollegan Sjätte mannen hade dock sparat ner en kopia på platsannonsen som finns att läsa här

——————————————————-

Bäste Cecilia Widegren; Jag skriver till er med anledning av att ni utlyst tjänsten som politisk sekreterare och vill härmed anmäla mitt starka intresse. Jag är en man i mina bästa år som tjänstgjort i Försvarsmakten i lite dryga 20 år. Därmed har jag stor insikt i myndighetens verksamhet och tror därför att jag kan bidra till ditt arbete som vice ordförande i Försvarsutskottet och även i erat viktiga värv som ordförande i Försvarsberedningen

Som du ser har jag begåvats med såväl läsandet som skrivandets gåva och borde därmed passa utmärkt som ”kommunikativt stöd” och ”skriva debattartiklar, pressmeddelanden”. Jag kan även ljuga, förvanska och försköna verkligheten vilket är något jag förstått uppskattas i de nymoderata leden.

Ni söker någon som ”gärna har politisk erfarenhet”. Jag har röstat i varje val och har varit på studiebesök i Riksdagen en gång för länge sedan. Det måste väl räcka med tanke på att mina arbetsuppgifter är att basunera ut det nymoderata budskapet tills det korkade folket förstår hur det står till med försvaret av landet.

I hela mitt röstberättigade liv har undertecknad röstat borgerligt och även om jag för tillfället är något politiskt vilsen så tror jag att jag, likt många andra moderater, under partipiskan kan övertygas om att den nymoderata vägen är den rätta.

Tyvärr är min enda ”erfarenhet från ideell organisation” att jag en gång skänkte en slant till Frälsningsarmén men det motsvarar väl ungefär Moderaternas satsningar på Försvarsmakten.

Ni söker någon ”som kan anpassa språk till olika målgrupper”; jag kan svära på ett tiotal språk och har även, från den bedrövliga och icke tillgängliga värnpliktens tid, en god förmåga i att skälla ut människor efter behov. Jag kan tänka mig att ni skulle behöva någon som kan läxa upp de svartmålande (och uppenbart felinformerade) försvarsbloggarna ibland vilket skulle passa mig som handen i stridshandsken!

Ni har skrivit mycket om stridsvagnar den senaste tiden. Vilket sammanträffande. Jag har både sett och åkt en stridsvagn och kan nog (faktiskt bättre än ni) övertyga alla skeptiker att den senast kommunicerade ”satsningen” på Försvarsmakten är av enorm karaktär.

Moderaterna beskriver även investeringen i 60 st JAS Gripen som en stor förmågeuppbyggnad. Detta kan jag också skriva under på då jag faktiskt sett flera gamla JAS på flyguppvisningar. Detta gamla ruckel till flygplan måste vi byta ut, 39C/D har ju knappt levererats och trots min svaga tvåa i mattebetyg från gymnasiet förstår jag att 60 st är fler än 100.

Enligt befattningsbeskrivningen innebär tjänsten att ”planera politiska aktiviteter” vilket jag tyvärr har ringa erfarenhet av. Däremot har jag ofta de senaste åren förundrats över varför inte officerare kan strejka i missnöje mot förd försvarspolitik, det kanske räcker som merit?

Mina löneanspråk är anspråkslösa då jag förstått att min löneutveckling framöver kommer att vara begränsad med tanke på den ack så nödvändiga neddragningen á 500 miljoner av Försvarsmaktens personalkostnader. Dessa soldater och officerare borde veta bättre och arbeta för ära och heder och inte riksdaler som riket och vår Försvars… förlåt, Finansminister, kan behöva bättre.

Om ni önskar att jag flyttar dit plikten kallar så är det inget problem. Jag har flyttat mycket i mina dagar då förband lagts ned och vad jag förstår utesluter ni moderater inte detta i framtiden.

Som du ser när du läser min ansökan är jag mycket väl skickad att ”genomföra research och analys av fakta”. De fakta Försvarsmakten kommer med angående att RB5 skulle påverka den operativa förmågan kan jag lätt genomskåda som en bluff för att de vill ha höjda anslag. Typiskt särintresse!

Referenser kan lämnas på begäran då mina kollegor på kontoret helst ser att jag lämnar dem då yngre förmågor behövs bättre.

Jag kan ibland uppfattas som ironisk men de flesta på min arbetsplats, framförallt jag själv, brukar uppskatta detta.

Med hopp om ett positivt besked!

Mvh

Boatswain

Med svarta pjäser i Syrien

Jag hade tänkt att analysera riskerna för spridning av det regionala ombudskriget i Syrien, men så annonserade president Obama i går kväll att han fattat två beslut: Det ska bli en militär insats mot Syrien och han tänker söka bredda det politiska stödet genom kongressen. Analysen om grannländerna får vänta ett par dagar, för det […]

Putte gör ingen glad

I våras fick svenska folket besked om att ryskt flyg ägnade sig åt avancerade övningar in mot svenskt luftrum. Det faktum att Sverige inte hade någon beredskap att gå upp och möta ryssarna ådrog sig mycket uppmärksamhet. Det ryska agerandet diskuterades inte i samma utsträckning. Den polske utrikesminister kritiserade dock den ryska övningen. Även den lettiske försvarsministern uttryckte oro för att Ryssland, som han menade, övar för att kunna skära av hjälp till Baltikum från väst.

Vladimir Putin tillför nu det ryska försvaret enorma resurser. Under de kommande tre åren ökar försvarsanslagets andel av BNP från 2,9 till 3,9 procent. Inget land på jorden rustar lika snabbt. Parallellt med detta fortsätter en negativ politisk utveckling i landet.

Den gångna sommaren har svenska politiker och folkrörelser med rätta reagerat mot det hårdnande klimatet för sexuella minoriteter i Ryssland. Under VM i friidrott i Moskva målade höjdhopperskan Emma Green-Tregaro sina naglar i Pride-färger för att visa sin avsky över regimens agerande. Den legendariska, ryska stavhopperskan Isinbayeva kritiserade svenskans ”brott” mot Rysslands lagar.

VM i friidrott är inte det enda stora sportevenemanget i Ryssland de kommande åren. Redan nästa år blir det ju Olympiska vinterspel i Sotji. Putin satsar under några år stort på att internationella idrottstävlingar ska hållas i Ryssland.

Den gångna sommaren har Ryssland även givit asyl åt Edward Snowden. Den tidigare NSA-anställde, som i USA misstänks för brott, får nu en rysk fristad på villkor att han inte gör några ytterligare avslöjanden som skadar amerikanska intressen. Följden blev som bekant att Barack Obama ställde in ett planerat besök i Moskva och istället reste till Stockholm. Affären har naturligtvis försämrat de redan dåliga relationerna mellan USA och Ryssland. Å andra sidan har Putins ”ståndaktighet” stärkt hans ställning, både i Ryssland och bland likasinnade vänner utomlands.

Ja, den så kallade ryska påsken fick stor momentan uppmärksamhet i Sverige, men problemet är att den inte på allvar sätts in i ett större sammanhang.

Vad vi nu ser i vårt östra grannskap är en politisk, militär och ekonomisk stormakt som spelar på nationalism och revanschism. Samtidigt utser ledarskapet i praktiken sig självt. Det finns ingen organiserad, politisk opposition, ingen pressfrihet eller rättsstatlighet. Därmed står heller inte de ryska vapnen under demokratisk kontroll.

Attackerna på landets sexuella minoriteter ska ses som ett uttryck för de goda relationerna mellan regimen och den ortodoxa kyrkan i Ryssland. I den har Putin försäkrat sig om en tung bundsförvant. Hans tuffa retorik mot USA och EU har säkert också ett folkligt stöd. Än så länge tyder det mesta även på att Putin kan fortsätta att garantera bröd och skådespel till det ryska folket. Sammantaget sitter han och hans närmaste säkert i sadeln.

När försvarsanslagen snabbt ökar kommer också den ryska närvaron och övningarna att öka i t.ex. Östersjön. Med vad som närmast kan betecknas som automatik leder detta till ytterligare incidenter och kränkningar av andra länders territorium.

Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.

Allan Widman

Chefsrotation inom Marinen?


När en chef inom Försvarsmakten på nivåerna OF5 (Kommendör/Överste) och uppåt börjar röra på sig så leder det ofta till en kedjereaktion av chefsbyten. Inom Marinen ser det nu ut som det är dags för ett sådant pussel igen.

Chefen Prod Marin, flottiljamiral Jonas Haggren ska enligt uppgifter lämna sin tjänst för studier. Således måste amiral Haggren efterträdas av någon ny lämplig kandidat på denna för marinen mycket viktiga post. 
Den kandidat man anser var mest lämpad för det jobbet är Överste Ola Truedsson, nuvarande chefen för amfibieregementet och tidigare Marinbaschef. Således måste en ny chef för Amf 1 utses och analysen ger vid hand att det sannolikt kommer bli Överste Peder Ohlsson, för närvarande chef för FS 25 i Afghanistan som kommer att ta över som förbandschef vid Amf 1 då rotation sker i december. Det innebär även att man inte behöver utnämna någon ny överste. Ohlsson var tidigare även chef för TD01 då amf genomförde en insats i Tchad 
Insatsledaren, chefen J3 på INSS överste Johan Fölstad ska också enligt uppgifter också lämna sin tjänst. Här sägs det att det kommer bli nuvarande chefen för 4.Sjöstridsflottiljen, kommendör Jonas Wikström som kommer att efterträda Fölstad som insatsledare. 
Således måste en ny flottiljchef utses, och här är det ingen högoddsare att det kommer att bli en redan utnämnd kommendör som får ta över rodret på flottiljen. Någon som då ligger nära till hands är Kommendör Bengt Lundgren som i dag tjänstgör som C M3 på MTS, en befattning som då måste tillsättas av någon annan kommendör. Här är sannolikt en nyutnämning att vänta. Det som möjligen talar mot en flytt är kort tid på nuvarande befattning.
På ”annan ort” har vi i dag tidigare chefen för 3.Sjöstridsflottiljen kommendör Anders Olofsson som tjänstgör som militärhandläggare inom EU. Huruvida Olofsson är på väg hem är oklart. Vi har också konteramiral Anders Grenstad vars tjänstgöring vid NNSC i den demilitariserade gränszonen mellan Nord- och Sydkorea avslutas inom kort och ska således (förhoppningsvis) ha en befattning inom Försvarsmakten igen.
Den sistnämnda personen kan bli en nyckelperson för marinens framtid om han placeras på rätt ställe då han är en högt aktad chef och ledare som personalen har mycket stort förtroende för. Placeringen av Grenstad är extremt viktig. Vågar man hoppas på befattningar som C PROD eller C LEDS för Grenstad när nuvarande förordnanden för Mårtensson och Salestrand löper ut? Eller kanske till och med ny ÖB när Göransons förordnande löper ut i mars 2015?

Med förbehåll för ev faktafel runt ovanstående utnämningar då det handlar om kvalificerade spekulationer.

Hitlers kalsonger snart sålda?

Denna fullskaliga kopia av världens enda Horten 229 blev till i samband med National Geographics dokumentär om planet.

Jag är rätt less på allt som börjar med ”Hitlers” men tack och lov råkade det Hitler-program jag senast slog på vara riktigt givande. Jag fick se något jag trodde inte existerade, en bevarad Horten 229.

Att tyskarna under andra världskriget hann designa en bemannad flygande vinge, det visste jag. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att Horten Ho 229 även hann flyga flera gånger och att ett exemplar finns kvar än idag, i ett förråd i USA. Men genom National Geographics dokumentär ”Hitler’s Stealth Fighter”, nyligen visad på svenska Kanal 10, fick jag lära mig en hel del om både Ho 229 och den större men ofullbordade Ho 18. Vad gäller teknik/vapen så är ”Hitler’s Stealth Fighter” nog det mest spännande jag sett. Inte minst gillade jag att se hur de konstruerade kopian i skala 1:1. Skulle tro att programmet sänds fler gånger, men kanske på annan kanal.

Men Hitlers kalsonger då? Tja, inga finns kvar mig veterligen. Men en vacker dag lär de nog dyka upp på någon auktionssajt…

Gästinlägg: A(m)bitioner på villovägar…

Att hanteringen av försvarsfrågan både berör och upprör står klart. De katastrofala konsekvenserna av regeringens senaste dåliga påhitt, regeringsbeslut 5, har tagits upp här på bloggen i de senaste tre inläggen. Det är dock alldeles uppenbart att många, till och med inom Försvarsmakten, ännu inte förstått följdeffekterna som drabbar hela Försvarsmakten när detta beslut förverkligas. Av den anledningen är det av största vikt att ämnet måste lyftas fram i ljuset! 

Någon som förstått detta är dagens gästskribent SeaBear, som även tidigare skrivit läsvärt gästinlägg här på bloggen.

Se även till att följa SeaBear på Twitter.

————————————————————————————————–

Notoriskt fortsätter Cecilia Widegren m. fl (M) att upprepa regeringens ”satsningar” på försvaret. Lika notoriskt fortsätter försvarsminister Karin Enström med att… inte säga någonting alls. Allt är fortsatt rosenskimrande och regeringen stärker den svenska försvarsförmågan med sina enorma satsningar.

Widegren kan vi lika gärna sluta lyssna till, eftersom hon själv slutat lyssna till verkligheten. Snart är väl oljebyten på ”gulskyltade” fordon också en långsiktig satsning som stärker vår försvarsförmåga. Seriöst Cecilia Widegren, det börjar bli pinsamt! Jag skulle bra gärna vilja veta på vilka grunder du och övriga moderata försvarspolitiker drar era slutsatser när det gäller försvarsförmågor. Jag får ofta uppfattningen att ni verkar veta bättre än de som faktiskt jobbar i Försvarsmakten? Hur kan det som för en militär är en reducering, i stället vara en satsning för en politiker?  Eller är det kanske så illa att det finns några karriärsivriga företrädare inom Försvarsmakten som sätter sin egen framtid högre än att återge verklighetens konsekvenser av er förda politik? Låt oss hoppas att det inte är det sistnämnda, då är vi riktigt illa ute! Jag är rädd att Widegren kommer fortsätta med samma retorik. Men så länge hon gör det kommer vi försvarsdebattörer envist fortsätta berätta sanningen.

Lika tjatig som Widegren är i sina budskap, lika tyst är försvarsministern. Det är väl ändå hon som i sitt ämbete ska föra taktpinnen? Om man inte visste bättre skulle man lätt kunna förledas till att tro att hon varken tycker eller tänker alls. För det enda som hörs därifrån är en misstänkt bandspelare inställd på repeat och som matar oss med frasen ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå – från mycket låg nivå – från mycket låg nivå…..”

Jag tillhör de som accepterar att det är de politiska ambitionerna som styr vad vi ska förmå att göra med vårt försvar. Militär verksamhet är inget självändamål, det är ett politiskt instrument och verktyg för att skydda, påverka och stödja oss själva och andra i olika situationer. Oavsett om jag håller med eller inte, måste jag acceptera att det är politiken som dikterar ambitionen och de villkor som försvaret sedan har 
att rätta sig efter.


Vad man dock kan förvänta sig är att våra politiker lyssnar till den verklighet som råder, och inte negligerar vår omvärld bara för att eventuella förändringar med hänsyn till detta inte ryms i de tänkta anslagen. 

Men alldeles oavsett vilka ambitioner man har, måste det vara balans mellan medel och uppgifter. Således borde alltså ett oförändrat anslag innebära förändrade uppgifter i takt med inflationen. Men så är det givetvis inte! Istället satsar ju som bekant moderaterna? Eller hur är det egentligen.

När regeringen nu genom RB5 ger försvarsmakten uppdraget att sänka lönekostnaderna med 500 miljoner kronor fram till 2019 (beräknat på 2013 års prisnivå) förändras givetvis inte ambitionen. Detta skall försvaret klara genom rationaliseringar, och genom att trycka arbetsuppgifter och ansvar längre ner i systemet. I Försvarsmaktens svar på regeringens uppdrag kan man utläsa att en förskjutning skall ske från officerare till specialistofficerare och vidare till GSS. Vad innebär då detta i praktiken?


För det första så är det en generell lönesänkning då man flyttar arbetsuppgifter från officerare till specialistofficerare. Jag tror ju absolut att en specialistofficer kan göra jobbet lika bra som en officer, men varför skulle det vara intressant att göra samma jobb för en lägre lön? Eller ska inte specialistofficerarnas löner växa i takt med det ansvar de får?


För det andra minskas personalen med ungefär 2000-2500 personer vilket i praktiken innebär att ansvar, administration, utbildning och underhåll som dessa haft skall föras över på kvarvarande personal. Är det något personalen i Försvarmakten INTE behöver just nu så är det detta.


För det tredje behöver försvarmakten kontinuitet i sin verksamhet, vilket blivit väsentligt sämre sedan värnplikten avskaffades. Med större andel tidvis tjänstgörande och färre kontinuerligt, vilket är en del i styrningen i RB5, kommer det sannolikt bli ännu sämre.

Möjligheten att efterleva den moderata ambitionen med ett tillgängligt, användbart och flexibelt försvar påverkas utan tvekan negativt av denna besparing. Det är otvivelaktigt så att detta leder till försämrad operativ förmåga, vilket Försvarmakten också pekar på i sitt svar till regeringen. Den moderata ambitionen med tillgänglighet och användbarhet får sig här en riktig törn. Att inta en organisation som är ekonomisk behöver ju inte betyda att förmågan och effekten ökar. Kontentan i detta fall blir bara att obalansen mellan medel och uppgifter växer ännu mer. Tro inte att vi kommer se någon ambitionssänkning från regeringen! (Det är givetvis inget jag vill se.)

Regeringen måste nu börja tala klarspråk. Styrande försvarspolitiker och myndigheten Försvarsmakten måste börja gå i takt, annars kommer vi aldrig få slut på den här cirkusen. 
Man måste istället för att föra ut en massa floskler förklara vad såväl satsningar som ekonomiska åtstramningar faktiskt leder till. Vad blir skillnaden, och hur påverkas försvarsförmågan. Att modernisera och renovera är inte en satsning, det är ett naturligt och nödvändigt sätt att följa teknikutvecklingen. Att ersätta gammal materiel med ny är oftast inte heller en satsning, det är snarare en livstidsförlängning av en förmåga. I min värld är en satsning något som bidrar till att öka förmågan, dvs vi kan göra något mer eller vi kan göra något bättre än tidigare. De satsningar vi erfarit den senaste tiden leder oss snarare i motsatt riktning!

SeaBear

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Resursbrist vid behandling av utsatta veteraner.

Försvarsmakten har, som de flesta vet, sedan några år tillbaka att rätta sig efter en ny lagstiftning rörande stöd till veteraner, såväl nationella som internationella. Numera finns en liten sektion i Högkvarteret, bestående av 2-3 personer, vilka har att driva dessa frågor. Ett förnämligt arbete genomfördes dessförinnan där det nu även skapats anhörigstödjare och veteranhandläggare vid förbanden, dessutom har ett tjugotal psykologer anställts vid de olika försvarshälsorna.

Tyvärr har detta till största delen blivit kulisser. Genom att sluta avtal med Fredsbaskrarna, Invidzonen och Soldathemsförbundet anser sig Försvarsmakten ha tillgodosett behovet av stöd och hjälp till de veteraner som är i behov av detta. I och för sig bra organisationer men alldeles otillräckliga vad avser kvalificerad vård. Försvarsmakten har inriktad sig mer på medaljer och ceremonier. Bra, men det gör inte de skadade speciellt mycket friskare.

Hur många som är i behov av vård är okänt då ingen forskning eller statistik finns i i landet. Försvarspsykiatriker Helena Prochazka uttryckte i gårdagens DN att den vård som finns tillgänglig inte är tillräckligt specialiserad för den typ av psykiska trauman som förekommer. Att bara skicka de som anmäler behov till vårdcentralen och Landstingen är otillräckligt. Utbildning av vårdpersonal, läkare psykologer etc. är nödvändig. Hon har helt rätt men lyssnar någon på henne?

Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne genomförde för två år sedan en studie över vad som behöver göras för veteranerna. Resultatet blev att det behöver skapas ett Veterancenter för alla statens myndigheter vilka är och har varit utsatta i olika miljöer samt att det även måste skapas egna vårdresurser. Försvarsmakten ansåg dock då att den civila sjukvården var tillräcklig, vilket nu visar sig vara helt fel.

Senare i höst kommer Jesper Lindbloms Minne att anordna ett större seminarium där ett av ämnena kommer att vara just behovet av ett Veterancenter. Dessutom kommer ledarskap i olika former att beröras. Ämnena hör ihop.

Försvarsmakten får släppa upp rullgardinen och se ut hur verkligheten egentligen ser ut.
Ytterst är det våra politiker som har ansvaret då problemet  med veteranverksamhet finns i många myndigheter, inte minst UD, SIDA, Polis och Tull, räddningsverk med mera.

Dags för handling med andra ord.

Sydasien – i skuggan av Mellanöstern

Av Johan Larnefeldt, statsvetare Läget i Syrien fortsätter att förvärras och något slags internationell intervention verkar alltmer sannolik. Samtidigt upplever Egypten en dramatisk återgång till styret före de arabiska upproren – men med skarpare konfliktlinjer och radikaliserade aktörer. Det är knappast märkligt att Sydasien inte står i centrum för världens uppmärksamhet. Flertalet av de konflikter […]