Sökresultat för: ryska

En Bild i Moskva

Reflektion
Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll ett anförande vid den årliga säkerhetskonferensen i Moskva den 26-27APR2017. Där han bl.a. berörde hur NATO:s åtgärder/förberedelser för att kunna förstärka dess östra flank påverkade den ryska säkerheten. I en av hans bilder, som visades under anförandet, utvisas både svenskt och finskt territorium som en del NATO:s åtgärder. Således ser Ryssland svenskt och finskt territorium som en förlängd del av NATO, huruvida de ser det som en integrerad del av NATO, får vara osagt. I den ryska militärstrategiskadoktrinen från 2014 och i den nationellasäkerhetsstrategin från 2015 utpekas NATO som ett hot mot Rysslands säkerhet.
Då det kommer till svenskt territorium och svenska förhållanden, är detta inget nytt. I ett flertal svenska böcker som publicerats under 2000-talet, framgår det tydligt att Sovjetunionen under en stor del av det kalla kriget såg Sverige mer eller mindre som en inofficiell NATO medlem. Varpå den nuvarande ryska synen på Sverige som en del av NATO, blir föga förvånansvärt, då Sverige i dagsläget, dels är ett av fem länder med utökade möjligheter till samarbete, dels undertecknat värdlandsavtalmed NATO, samt den tidigare synen kring Sverige och NATO under det kalla kriget får anses ligga kvar i det ryska tänkandet.
Vad som dock blir mer förvånansvärt är synen på Finland att de skulle vara en förlängd del av NATO. Finland har likt Sverige undertecknat värdlandsavtalmed NATO 2014, samt erhållit utökade möjligheter till samarbete. Ur det perspektivet kan det bli förståeligt. Men Finland och Ryssland, uttalar sig då och då om det särskilda förhållande som råder mellan länderna. Den ryske Generalstabschefens bild, blir ur det perspektivet något malplacerade, då den indirekt säger att Ryssland ser Finland som ett hot. Därtill är det väldigt intressant att notera den nyligen uppflammande säkerhetspolitiska debatten i Finland, rörande vilket stödsom kan tänkas ges i händelse av en konflikt i Finlands närområde. Då det sätts i kontexten med den ryske generalstabschefens bild.
Bild 1. Möjlig NATO basering enl. Ryssland.
Vad visade då den ryske Generalstabschefens bild, vid den internationella säkerhetskonferensen i Moskva? Den visade fyra stycken geografiska områden, samt ett möjligt sammanhängande understöds-/baseringsområde. På svenskt territorium utvisades, vid västkusten vad som förefaller vara Varberg eller Halmstads hamn som en understödjande plats för marina förmågor. Vid östkusten utvisas vad som förefaller vara Gävle hamn, som en understödjande plats för marina förmågor. Därtill förefaller den utvisa Sundsvall som en understödjande plats för luft förmåga, därmed Midlanda flygplats. Avslutningsvis på finskt territorium förefaller den utvisa Vasa som en understödjande plats för marin förmåga, samt Kauhava en understödjande plats för luft förmåga. Det sammanhängande understödsområdet som utvisades var vad som förefaller vara Gävle – Sundsvall – Vasa – Kauhava.
I mångt handlar detta om signalpolitik. Ryssland uppvisar sitt missnöje gentemot det svenska och finska säkerhetssamarbetet med NATO. Där en tanke kan vara att Ryssland på detta sätt vill försöka skapa ett tryck mot samarbetet så det avbryts eller minskas. Ett annat alternativ kan vara att man skickar ett budskap, ”Vi vet vad ni förbereder och vi vill att ni skall veta att vi vet det”. Varpå de på det sättet försöker försvåra förberedelser och/eller säkerhetssamarbete.
Inleder vi med den svenska västkusten, är det inte okänt att området är vitalt, dels för införsel av förnödenheter till Sverige både i fred och krig, dels för möjlig styrketillförsel i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, något som berörts tidigare på denna blogg. Dock har huvudfokus på debatten varit kring Göteborgs hamn, givetvis finns möjligheten att lägessymbolen på Gerasimovs bild är felplacerad och egentligen skall visa Göteborg kontra Varberg eller Halmstad. Dock skulle det vara logiskt att ej utnyttja Göteborgs hamn, för basering av marina förmågor eller införsel av förband. Utifrån det faktum att Göteborgs hamn fortsatt kommer vara viktig för införsel av förnödenheter även i ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, varvid andra hamnar kan vara mer lämpliga utnyttja för militära förmågor.
Därefter blir det särskilt intressant att notera dels Gävle hamn, dels Sundsvall – Vasa – Kauhava grupperingen. Inleder vi med Gävle hamn, så kan det tänkas vara en möjlig utskeppningshamn för den förhandslagrade marinkårsbrigaden i Norge, närmare bestämt i Tröndelagsregionen som kan tänkas skeppas ut därifrån till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Det kan även vara basering för marina stridskrafter från Finland och/eller NATO länder, som skall kunna verka i norra Östersjön. Utnyttjandet av Midlanda flygplats får snarare ses som troligt att det avser basering av jakt- och attackflyg. Då det ej får kan anses troligt att USA skulle flyga ut personal därifrån kontra utnyttja flygfält i Tröndelagsregionen, för att förflytta delar av den amerikanska marinkårsbrigaden. Möjligtvis kan det även vara basering av finskaluftstridskrafter på svenskt territorium som utvisas.
Slutligen och vad som dock sticker ut något, är att Vasa skulle utgöra ett marint grupperingsområde för NATO samt vad som förefaller vara Kauhava som understödjande plats för luft förmåga.. Här är det möjligt att det i sådant fall utgör gruppering av marina stridskrafter från Sverige eller NATO länder som omgrupperar och utnyttjar Bottenhavet och Vasa som ett skyddat basområde för att kunna påverka norra Östersjön och Finska viken. Vad som dock får ses något anmärkningsvärt är att inga flygfält i södra eller mellersta Sverige är utmarkerade eller t.ex. Örlogsbasen i Karlskrona. Tar man i beaktande, den numera relativt kända studien av RANDhur ett ryskt angrepp skulle kunna te sig mot de baltiska staterna, så var den tydlig med att flygfält i mellersta Sverige skulle vara tvungen att utnyttjas av NATO, för försvaret av de baltiska staterna.
Här kan det antas att Ryssland anser sig inneha förmågan, att med olika stridsmedel och metoder kunna påverka södra och mellersta Sverige i sådan utsträckning att de ej ser området som ett hot, i händelse av basering med NATO stridskrafter. Kontra de områden som utvisades på Gerasimovs bild, som eventuellt ej kan påverkas i lika stor utsträckning, varvid de då markeras som möjliga stöd- och/eller baseringsområden, eg. utgör ett hot mot den ryska säkerheten.
Härvid blir ombaseringenav de två Bujan-M korvetterna från Svartahavs Marinen (SHM) till Östersjömarinen (ÖM) under hösten 2016 särskilt intressant att notera. Då det de facto innebär att de av Ryssland utpekade områdena på västkusten och norra delen av östkusten kan påverkas med långräckviddiga kryssningsrobotar (Kalibr), utan att andra staters territorium kränks i händelse av en väpnad konflikt, vilket hade varit fallet om t.ex. den förmågan hade utnyttjats av den Norra Marinen (NM).
Vad som i sammanhanget även blir intressant är Sveriges Radios uppgifterfrån tidigare i år, 2017, rörande ökad kartläggning av befattningshavare i Jämtlands länsstyrelse, med koppling mot totalförsvaret. Hur situationen är i Västernorrland finns det inga uppgifter om, men här kan det antas är likvärdigt med uppgifterna från Jämtland, då det geografiska området, måste ses som ett sammanhängande operationsområde, med anledning av Tröndelagsförådden.
Mellersta Norrland, förefaller de facto utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Ryssland varvid det indirekt kommer utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige. Således, från att tidigare haft fem militärstrategiskt viktiga områden har nu Sverige, minst, sex stycken. Det aktualiserar även behovet avseende en ökning av den svenska Försvarsmakten, då vi nu med all tydlighet har ett stridskraftsunderskott, i förhållande till antalet militärstrategiskt viktiga områden.
Två andra förklaringsmodeller går även att frambringa. Den ena innebär att Gerasimovs bild enbart visar konceptuellt att Ryssland ser framför sig att en hamn på väst- respektive östkusten samt ett flygfält kommer utnyttjas på svenskt territorium. Vad som talar emot detta är de övriga uppgifterna som redovisas kring t.ex. de baltiska staterna och de resurser NATO tillfört där. Den andra förklaringsmodellen är att det hela utgör vilseledning, i syfte att få oss att felfokusera på felaktiga geografiska områden. Vilket skulle kunna vara en möjlighet t.ex. på västkusten, dock får det ses som mindre troligt på östkusten maa. Tröndelagsförådden i Norge. Varpå den inledande genomgång kan ses som den mest troliga.
Avslutningsvis är detta inget nytt för de som följt inläggen på denna blogg. Då jag under två års tid pekat på indikatorer som visat att mellersta Norrland varit på väg att bli ett militärstrategiskt viktigt område, något som nu får anses vara bevisat iom. den ryske generalstabschefens bild.
Vilka slutsatser kan då dras av Gerasimovs bild:
  1. Ryssland anser att NATO utgör ett hot mot deras säkerhet i dess doktriner. I och med utpekandet av ett antal geografiska platser på svenskt och finskt territorium som möjliga understödjande områden för NATO, innebär detta att även Ryssland ser Sverige samt Finland som ett hot.
  2. En tydlig militärstrategisk signal har skickats från den ryska militära ledningen, därmed även den politiska nivån, gentemot Sverige och Finland.
  3. Ytterligare ett område, mellersta Norrland, får anses utgöra ett militärstrategiskt viktigt område för Sverige.
  4. En diskussion måste inledas kring vikten av detta militärstrategiskt viktiga område, på politisk nivå. Då det mer eller mindre råder samma säkerhetsvakuum där som på Gotland innan tillförseln av militära förband på permanent basis genomfördes.
Have a good one! // Jägarchefen

En rysk ljusglimt?

av Jan Leijonhielm Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär […]

Bataljonsstridsgrupper

Sammanfattning
Ryssland har en lång tradition avseende utnyttjande av bataljonsstridsgrupper vid genomförandet av strid. Denna tradition får anses vidareutvecklats med införandet av kontrakterade soldater, vilket medgett att de ryska väpnade styrkorna i dagsläget har förmågan att med väldigt kort varsel uppbåda en relativt stor förbandsmassa. Styrkan i dessa bataljonsstridsgrupper förefaller vara den relativt höga graden av verkan som kan utvecklas, medan svagheten är en underdimensionerad ledning samt underhållsfunktion, därtill krävs en högre taktisk ledning om kraftsamling skall genomföras i tid och rum. För att uppnå full handlingsfrihet med dessa bataljonsstridsgrupper krävs sannolikt 36 timmars förberedelsetid, för att täcka de inneboende svagheterna i utformningen av stridsgrupperna. Inom det västra militärdistriktet (MD V) finns det bedömt 30-35 bataljonsstridsgrupper i dagsläget.
Analys
Under inledningen av April månad 2017, publicerade nyhetsbolaget Reuters ett citat ur den Litauiska säkerhetstjänstens, ValstybesSaugumo Departementas, årsrapport, där de konkluderat att Ryssland innehar förmågan att angripa de baltiska staterna inom 24 timmar, här skall tilläggas att den Litauiska bedömningen beskrev 24-48 timmar. Vilket medför att NATO ej bedöms ha förmågan att respondera med andra förband än de som finns gripbara i Baltikum.1
Vad som möjliggör denna snabba förmåga att agera är upprättandet av två eller flera bataljonsstridsgrupper inom respektive manöverbrigad hos de ryska väpnade styrkorna, med kontrakterade soldater.2Det ryska utnyttjandet av bataljonsstridsgrupper, är ingen ny företeelse. Under hela det kalla kriget fanns denna förmåga och den övades även. Under konflikten i Tjetjenien utnyttjades även det konceptet.3 Dock är det inte fören under konflikten i Ukraina som detta koncept börjat accentueras i någon större omfattning och belysas, dock får det anses vara införandet av kontrakterade soldater som gjort att själva konceptet hamnat i en annan dagar. Då det möjliggör att agera snabbare.
Bild 1. Utformning av tidiga bataljonsstridsgrupper intill 2014.
I tidskriften Red Diamond, beskrivs i en artikel dels hur bataljonsstridsgrupper var uppbyggda i slutskedet av det kalla kriget d.v.s. hur de utnyttjades i Afghanistan, dels hur konflikten i Tjetjenien utvecklade bataljonsstridsgrupperna. I både Tjetjenien och Afghanistan har man haft tre stycken mekaniserade/motoriserade kompanier, samt i Afghanistan ett stridsvagnskompani i Tjetjenien utgjorde detta en förmågeförstärkare som kunde tillföras. En annan skillnad mellan Tjetjenien och Afghanistan var att man minskade mängden artilleri från två kompanier till ett kompani. Dock tillfördes i Tjetjenien förmåga att verka med brandstridsmedel.4
Bild 2. Möjlig utformning av bataljonsstridsgrupper från 2014.
Ur Ukraina perspektivet förefaller sammansättningen av dessa bataljonsstridsgrupper ej vara generisk utan kan variera kring vilka förmågor som sätts samman. The Potamac Foundation beskriver att dessa stridsgrupper består av ett stridsvagnskompani, tre stycken mekaniserade kompanier, ett pansarvärnskompani, två eller tre artilleri/raketartilleri kompanier och två luftvärnskompanier.5Medan International Institute for Strategic Studies beskriver att de består av ett stridsvagnskompani, två mekaniserade kompanier, ett artillerikompani och ett raketartillerikompani.6
En bataljonsstridsgrupp bedöms bestå av cirka 700-800 soldater därtill finns det även förstärkta bataljonsstridsgrupper som består av cirka 900 soldater, dessa är kontrakterade soldater vilket skapar den relativt korta responstiden från det att en order ges till det att en uppgift kan börja lösas. Mängden bataljonsstridsgrupper inom de ryska väpnade styrkorna har gradvis ökat sedan 2015 då det fanns 66 stycken, 2016 var siffran 96, för 2017 planerar man att ha 115 och 2018 är planen att 125 stycken bataljonsstridsgrupper skall finnas tillgängliga.7
Bild 3. Tillväxttakt av bataljonsstridsgrupper.
Under inledningen av 2016 bedömdes det finnas 22 stycken bataljonsstridsgrupper inom det västra militärdistriktet (MD V) samt i det södra militärdistriktet (MD S) skulle det finnas cirka 30 stycken bataljonsstridsgrupper.8 Detta skulle innebära att en övervägande majoritet av bataljonsstridsgrupperna fanns inom MD S och V, medan en mindre del fanns i det centrala (MD C) och östra militärdistriktet (MD Ö) under 2015 och inledningen av 2016. Här finns givetvis möjligheten att bataljonsstridsgrupper flyttats från MD C och Ö till MD S maa. konflikten i östra Ukraina. Vid inledningen av 2017 så framkom även uppgifter om att 21 stycken bataljonsstridsgrupper skulle finnas i MD C.9
Om mängden bataljonsstridsgrupper är korrekta för 2016, skulle det innebära om man räknar på 800 individer i respektive stridsgrupp att 76,800 soldater, underofficerare och officerare finns gripbara för att kunna ingå i bataljonsstridsgrupper. Den 01OKT2016 delgavs uppgifter om att mängden kontrakterade soldater och underofficerare i den ryska armén uppgick till cirka 109,000 och målsättningen var att uppnå cirka 130,000 innan årets slut.10 Således skulle mängden bataljonsstridsgrupper som uppgivits för 2016 vara en fullt möjlig siffra, maa. mängden anställd personal.
Sett till den förbandsförstärkning som de ryska väpnade styrkorna genomfört inom MD V sedan inledningen av 2016, bör andelen bataljonsstridsgrupper ökat något.11 Varpå en rimlig siffra torde vara att närmare 30 stycken bataljonsstridsgrupper finns inom MD V i dagsläget. Vilket skulle innebära räknat på 800 individer, en gripbar styrka om cirka 24,000 individer. Utöver detta så finns inom varje luftlandsättningsdivision en gripbar bataljon12och sannolikt finns motsvarande system inom marininfanteriet. Vilket skulle kunna ge en siffra om 30 till 35 gripbara bataljonsstridsgrupper om även luftlandsättningstrupperna och marininfanteriet inom MD V inräknas.
Sannolikt skulle en omgruppering av bataljonsstridsgrupper från MD C kunna genomföras mycket snabbt till MD V. I slutet av 2015 framkom uppgifter att Ryssland, skulle inneha förmågan att under 72 timmar kunna lufttransportera uppemot 60,000 soldater.13Dock är det enbart soldater och viss utrustning, för att förflytta tyngre utrustning innebär det fortsatt järnvägstransporter, vilket ökar tilltransporttiden något. Inom MD V finns dock två brigaddepåer14 som snabbt skulle kunna utrusta influgen personal, vilket skulle kunna innebära att mängden bataljonsstridsgrupper snabbt skulle kunna öka.
Inleder vi med att notera skillnader mellan koncepten från det kalla kriget till nutid, så förefaller man ökat mängden eldkraft hos bataljonsstridsgrupperna, således kan man bedöma att förmågan verkan är mycket god hos dessa stridsgrupper, vilket även rapporter från Ukraina pekar på. Dock har det ej rapporterats något om det stödkompani med ingenjörs-, sjukvårds-, sambands/lednings-, underhålls- och reparationsresurser. Detta ingår troligtvis fortfarande inom bataljonsstridsgrupperna, dock får den anses vara något underdimensionerad för att kunna klara en högre stridsfrekvens.
Med hänsyn till den underdimensionerade stödfunktionen hos stridsgrupperna, får det anses vara troligt att det krävs en fungerande underhållsfunktion i bakgrunden för att kunna lösa stridsuppgifter med en högre stridsfrekvensen såsom mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Därutöver för att kunna kraftsamla och därmed nå ett avgörande kommer det krävas en högre taktisk ledning för att leda bataljonsstridsgrupperna d.v.s. att de förs samman i en brigadliknande struktur och leds av en högre ledningsnivå.
Där kan nästa svaghet eller åtminstone friktion uppmärksammas. Då det ofta innebär friktioner med att tillfälligt föra samman fristående enheter till strukturer och en tillfällig högre ledning. Sannolikt övas dock detta relativt frekvent vid de otaliga beredskapskontroller som genomförs i Ryssland, vilket man även kan läsa mellan raderna, i rapporteringen. Dock att t.ex. ta en brigadsledning och föra samman fyra eller flera bataljonsstridsgrupper från minst två brigader, kommer troligtvis innebära friktioner.
Således, de två stora styrkorna med utnyttjandet av dessa bataljonsstridsgrupper är den korta responstiden det medger samt den tydliga förmågan till att kunna verka med hög eldkraft. Två svagheter är dels den underdimensionerade stödfunktionen, dels för att kunna nå ett avgörande krävs det att dessa bataljonsstridsgrupper tillfälligt inordnas i en brigadliknande struktur, vilket troligtvis kommer medföra friktioner.
Sett till detta så innebär det att en viktig indikator på om någon form av militär operation förbereds är framförandet av, dels lednings- och sambandsförband, dels logistikförband. Då bataljonsstridsgrupperna kan bedömas inneha en underhållssäkerhet om cirka två till fyra dygn högintensiv strid, kommer det krävas att ytterligare logistikförband förs fram för att kunna underhållsersätta stridsgrupperna. På samma sätt kommer det krävas lednings- och sambandsförmåga för att kunna koordinera stridsgruppernas strid.
Sannolikt finns det tillräckligt med kontrakterad personal vid logistikförbanden för att kunna understödja till del, dock får det enbart anses vara begränsat stöd som kan ges. Då det t.ex. kan ses som ett normerande värde att en brigad (innehållande tre till fyra manöverbataljoner) kräver en underhållsbataljon med olika förmågor men även bakre etappförband som kan föra fram drivmedel, ammunition o.dyl. till omlastningsplatser för underhållsbataljonerna.
Vilket innebär att det kommer krävas något mer förberedelsetid än enbart 24 timmar om stridsfrekvensen kan anses vara högintensiv, vilket den sannolikt är mot en högteknologisk kvalificerad motståndare. Givetvis kan en risktagning tas, som innebär att t.ex. logistikförband förs fram efter militära operationer har påbörjats, men det skulle även göra manöverförbanden mycket sårbara och gripbara om tilltransportplaner o.dyl. för logistikförbanden ej fungerar.
Dock accentuerar detta väldigt tydligt att ett konfliktförlopp kan starta väldigt snabbt, tar vi t.ex. en incident över Östersjön mellan NATO och Ryssland, som på något sätt eskalerar och startar en kedjereaktion vilket får ses som det troliga scenariot,15så kan en relativt stor lokal väpnad konflikt vara under uppsegling inom loppet av 24-36 timmar. Med anledning av de förbandsmassor som finns gripbara med kort varsel.
Detta skapar även svårigheter för det svenska beredskapssystemet, där försvarsbeslutet stipulerar att huvuddelen av försvarsmaktens stående- och kontraktsförband skall vara gripbara för att lösa krigsuppgifter inom några dagar,16 detta torde kunna tolkas som 48-96 timmar. Vilket skulle försätta Försvarsmakten i en tydlig efterhandssituation, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen. Vilket kanske skall ses som det mest allvarliga, då den numerär som kan respondera inom 24 timmar inom den svenska Försvarsmakten får ses som relativt låg.
Slutsats
Den ryska utvecklingen av bataljonsstridsgrupper bestående av kontrakterad personal, har medgett att Ryssland i dagsläget besitter en relativt stor styrka med förband, som snabbt kan utnyttjas. Detta skapar förmågan till handlingsfrihet och överraskning för den ryska politiska ledningen och dess generalstab. Detta innebär även att t.ex. en incident mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen, väldigt snabbt kan eskalera till en lokal väpnad konflikt om inte incidenten avhjälps. Fortsatt får det anses vara troligt att förmågan att kunna verka fullt ut, d.v.s. fullhandlingsfrihet, med dessa stridsgrupper ligger inom 36 timmar, men operationer kan inledas inom 24 timmar med viss risktagning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Center For Strategic & International Studies 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
TASS 1, 2(Engelska)
The Potomac Foundation 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Sytas, Andrius. Lithuania says Russia has ability to launch Baltic attack in 24 hours. 2017. http://www.reuters.com/article/us-lithuania-russia-idUSKBN1750Z0(Hämtad 2017-05-02)
Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
2Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
3Grau, Lester W. Restructuring the Tactical Russian Army for Unconventional Warfare. Red Diamond. vol 5. no 2 (2014): 4-8.
4Ibid.
5The Potomac Foundation. Karber, Phillip. Thibeault, Joshua. Russia’s New Generation Warfare. 2016. http://www.thepotomacfoundation.org/russias-new-generation-warfare-2/(Hämtad 2017-05-02)
6International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 184.
7Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6
Interfax. Chislo batal’onnykh grupp, sostoyashchikh iz kontraktnikov, v rossiyskoy armii cherez dva goda dostignet 125 – nachal’nik Genshtaba VS RF. 2016. http://militarynews.ru/story.asp?rid=1&nid=425709(Hämtad 2017-05-02)
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Ministerstvo oborony Rossiyskoy Federatsii. V Moskve sostoyalos’ zasedaniye Kollegii Ministerstva oborony Rossii. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12115980@egNews(Hämtad 2017-05-02)
10TASS. Number of contract servicemen in Russian Army to total 130,000 — commander. 2016. http://tass.com/defense/903401(Hämtad 2017-05-02)
11TASS. Russia to set up 3 divisions to counteract NATO — defense minister. 2016. http://tass.com/defense/873755(Hämtad 2017-05-02)
12Hedenskog, Jakob. Vendil Pallin, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2013, s. 28.
13Center For Strategic & International Studies. Rathke, Jeffrey. ’Can NATO Deter Russia in View of the Conventional Military Imbalance in the East?’. 2015. https://www.csis.org/analysis/can-nato-deter-russia-view-conventional-military-imbalance-east(Hämtad 2017-05-02)
14International Institute for Strategic Studies. Military Balance 2017. London: International Institute for Strategic Studies, 2017, s. 218.
15Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2018 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 3-4.

16Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 66.

Valborgsbetraktelse

Omvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring […]

Desinformation till husbehov

av Claes Arvidsson Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad […]

Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen […]

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel ”Minkriget i Östersjön” (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal – det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt…

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen ”Krigsspel” på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

Organiserat motstånd, igen?

Reflektion
I en artikel av Mikael Holmström, Dagens Nyheter, publicerad den 07JAN2017, beskrivs hur tjänstemän påbörjat utbildning för att återuppbygga ett nytt totalförsvar, utbildningen skall ha påbörjats under 2015 och ett hundratal har redan genomfört den, från totalt 46 myndigheter.1 Denna form av utbildning faller inom ramen för det nuvarande försvarsbeslutet, där återuppbyggandet av totalförsvaret under gällande beslutsperiod särskilt poängteras.2Men vad som är särskilt intressant i artikeln, samt fått oförtjänt lite uppmärksamhet, är följande del, ”Efter att ha varit med om krigsspelet erinras deltagarna om att på besatta områden så ska svenska myndigheter fortsätta motståndet”.3
Vad som ansågs vara en grundförutsättning efter andra världskriget, var att motståndsrörelser var tvungna att vara organiseradredan i fredstid, för att kunna anses inneha en god möjlighet att kunna verka på ockuperat område.4 Därav upprättades den s.k. organiserade motståndsrörelsen i Sverige i slutet av 1940-talet på uppdrag av den då sittande statsministern Tage Erlander.5 Således för att effektivt kunna koordinera det fortsatta motståndet på ockuperat område med den övriga kampen, krävs det att det finns en redan färdig organisation, annars kommer det uppstå stora svårigheter och uppbyggnadsfasen kommer vara mycket lång och problematisk.
Detta gör citatet om fortsatt motstånd, som Mikael Holmström har med i sin artikel, synnerligen intressant. Antingen så förespråkar man på denna totalförsvarsutbildning en ad hoc motståndsrörelse som i grund och botten kan startas av vilken myndighet som helst. Dock är detta, som tidigare berörts, förenat med stora risker och kommer sannolikt leda till stora problem samt förluster i människoliv. Förhoppningsvis är det ej detta man förespråkar, utan en mer strukturerad tanke finns bakom uttalandet.
I modern tid förefaller den organiserade motståndsrörelsen ännu under 1990-talet fortsatt sin verksamhet med oförminskad styrka, både vad avser utbildning av sin personal men sannolikt även med nyrekrytering. Verksamheten förefaller under de sista åren av 1990-talet lagts i malpåse d.v.s. personalen fanns kvar men ingen vidmakthållande utbildning eller nyutbildning genomfördes, slutligen skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet.6
Utgår man från de grundförutsättningar som stipulerades efter andra världskriget, att fortsatt motstånd på ockuperat område måste förberedas i fred samt Mikael Holmströms uppgifter från den genomförda totalförsvarsutbildning, uppstår en intrikat frågeställning, avvecklades ej den organiserade motståndsrörelsen eller har den återuppstått i en ny skepnad? Sannolikt stämmer uppgifterna att verksamheten lades i “träda” under de sista åren av 1990-talet mht. det då rådande säkerhetsläget i vårt närområde, hur gamla var då de senast rekryterade, när organisationen lades i träda?
Vad avser rekrytering så förefaller man rekryterat individer som var bortom krigsplaceringsålder d.v.s. över 45 år.7. Om den organiserade motståndsrörelsen lades i träda under de sista åren av 1990-talet för att senare läggas ned under inledningen av 2000-talet, så torde den senaste rekryteringen genomförts någon gång under mitten av 1990-talet, vilket innebär att dessa individer är i 70 års åldern i dagsläget, vilket ej kan anses vara en lämplig ålder för mer aktivt motståndsarbete i händelse av en väpnad konflikt.
I sammanhanget blir uppgifterna som publicerades i Aftonbladet 2013 att delar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt skall vara aktiv,8 mycket intressanta. Huruvida dessa uppgifter kan stämma, är svårt att värdera då det bygger på en enskildkällas uppgifter. Om de stämmer skulle det i sådant fall innebära att rekrytering fortsatt eller att äldre medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen fortsatt bedrivit verksamhet. Vilket skulle innebära att det var högst ålderstigna medlemmar, som var verksamma 2013, förutsatt att uppgifterna kring åldersnivån vid rekrytering stämmer.
Det finns givetvis ytterligare en möjlighet. Enligt Mikael Holmströms uppgifter skall verksamheten avvecklats under inledningen av 2000-talet, låt oss för enkelhetens skull anta att det var 2004 (jag kommer återkomma till varför längre fram i inlägget). Utåt sett föreföll det fortfarande vid den aktuella tidpunkten, vara ett hägrande lugn i Europa i de mellanstatliga relationer. Trots uppgifter hade framkommit, om en ökad rysk underrättelseverksamhet, i bl.a. Storbritannien 2004.9 Dock kom ett antal händelser under de kommande fyra åren, fundamentalt förändra säkerhetsläget i Sveriges närområde.
Här kommer jag enbart belysa tre saker som kom att förändra säkerhetslandskapet. Under inledningen av 2000-talet kom Ryssland återigen öka sina satsningar på dess väpnade styrkor, med bl.a. intensifierad övningsverksamhet vilket kom att höja dess operativa förmåga. I februari 2007 höll Rysslands dåvarande och nuvarande President, Vladimir Putin, ett tal vid säkerhetskonferensen i München som i efterhand, anses utgjort startpunkt för den nu pågående konflikten mellan Ryssland och Väst. I Juli 2007 kom Ryssland att upphäva tillämpningen av det s.k. CFE-avtalet d.v.s. det avtal som begränsade hur mycket militärutrustning som fick finnas i Europa.10
Försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 inför försvarsbeslutet 2008, förefaller noterat att utvecklingen ej gick i en positiv riktning, varvid de följande, relativt kända, orden skrevs: ”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”.11 Således den positiva säkerhetsutveckling som hade uppstått, åtminstone på ytan, under inledningen av 2000-talet föreföll nu återigen vara på väg nedåt.
Därefter inträffade den rysk – georgiska konflikten, 2008. Redan en månad efter konflikten mellan Ryssland och Georgien, publicerade totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, en rapport avseende konflikten, där de fastslår att, ”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”.12
Ur ett svenskt hänseende kom den rysk – georgiska konflikten föranleda att försvarsbeslutet som skulle fattas under hösten 2008, kom att skjutas upp och en förnyad omvärldsanalys kom att genomföras.13I sammanhanget är det intressant att notera dåvarande överbefälhavaren, General Håkan Syréns, uttalande där han påtalar att Ryssland nu valt konfrontationens väg och att detta får konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.14 I sammanhanget är det värt att notera Håkan Syrén var chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) mellan 1999-2003 varvid han sannolikt hade insyn i den organiserade motståndsrörelsen och sedermera Överbefälhavare mellan 2004-2009.
Vad har då detta att göra med den organiserade motståndsrörelsen? Den organiserade motståndsrörelsen, som tidigare beskrivits, förefaller funnits kvar intill inledningen 2000-talet, sannolikt som en säkerhet då det fortsatt var oklart hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet skulle utvecklas. Sannolikt blev bedömningen att utvecklingen gick i en alltjämt positiv riktning, därav att verksamheten lades i “träda” under slutet 1990-talet för att slutligen avveckla verksamheten inledningen av 2000-talet. Sannolikt skedde denna avveckling i samband med de omfattande förbandsnedläggningarna och ominriktningen av Försvarsmakten vid 2004 års försvarsbeslut.
Om vi fortsätter på antagandet att denna avveckling skedde 2004, så torde det vara ett fullt rimligt antagande att bland de första åtgärderna Sverige skulle kunnat vidta 2008, efter en rad försämringar av säkerhetssituation, var en återstart av den organiserade motståndsrörelsen. Detta antagande baseras på hur pass länge den organiserade motståndsrörelsen trots allt kom att finnas kvar trots det förändrade och förbättrade säkerhetsläget under 1990-talet och inledningen av 2000-talet. Förmågan förefaller setts som viktig ur ett försvarsperspektiv att bibehålla, sannolikt utifrån det faktum att det tar väldigt lång tid att bygga upp.
Det andra argumentet är givetvis att den organiserade motståndsrörelsen lades ned under 2000-talet och den har ej återstartats. Varvid uttalandet från totalförsvarsutbildningen får ses som en uppmaning, att myndigheter i fred bör förbereda sig för fortsatt motstånd. Detta manar dock till ytterligare en fundering. Skall då det fortsatta motståndet på ockuperat område, bedrivas som en ad hoc verksamhet? Då de samlade erfarenheterna efter andra världskriget, tydligt visar på att all form av fortsatt motstånd måste organiseras och förberedas redan i fredstid.
Den amerikanska tankesmedjan RAND Corporation publicerade 2016 en studie kring hur en modern motståndsrörelse skulle kunna vara uppbyggd i de baltiska staterna. Utgångspunkten var att nyttja de ingångsvärden som finns avseende hur den Schweiziska motståndsrörelsen var organiserad och se hur detta skulle kunna appliceras på de baltiska staterna. Slutsatsen blev att det fortsatt fanns ett värde med en organiserad motståndsrörelse. Givetvis skulle det krävas en anpassning gentemot nutid, då de ingångsvärden de utnyttjande för studien baseras på tiden efter andra världskriget och inte kalla krigets slutskede eller dess eftermäle.15
I sammanhanget är det intressant att notera hur studien lägger fram att en organiserad motståndsrörelse i sig utgör en tröskeleffekt.16 Det vill säga vetskapen av att det finns en dold organisation som kommer träda i kraft i händelse av att någon del av ett territorium ockuperar, gör att motståndaren måste ta detta i beaktande, varvid mängden förband som kan krävas kommer visa sig vara för stor, kontra vad man kan tjäna på att ockupera ett område. Vilket är tankvärt m.h.t. Försvarsmaktens i dag begränsade resurser kontra storleken på svenskt territorium, samt mängden militärstrategiskt viktiga områden, både för Västliga länder och Ryssland.
Således, om det ej finns någon organiserad motståndsrörelse nu, så bör det skyndsamt påbörjas ett arbete som återtar denna förmåga. Framförallt mot bakgrund att myndigheter erinras om att motståndet skall fortsätta även på ockuperat område, då erfarenheterna, dels visar på att en sådan kamp kräver förberedelser i fredstid, dels fortfarande är relevanta om än att de kräver en mer modern utformning.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Aftonbladet 1(Svenska)
British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Independent 1(Engelska)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008.
Slutnoter
1Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
2Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Civila myndigheter i Sverige tränas för krig. 2017. http://www.dn.se/nyheter/sverige/civila-myndigheter-i-sverige-tranas-for-krig/(Hämtad 2017-03-29)
4Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 391.
5Ibid. s. 392-393.
6Ibid. s. 417-418.
7Hemlig armé hade baser i Jämtland. Länstidningen Östersund. 1998-10-06. (Hämtad via Mediaarkivet)
8Aftonbladet. Aschberg, Richard. ’Jag offrade hela mitt liv – för staten’. 2013. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17016510.ab(Hämtad 2017-03-29)
9The Independent. Bennetto, Jason. Carry on spying: Russian agents flood UK in revival of intelligence Cold War. 2004. https://web.archive.org/web/20041117093556/http://news.independent.co.uk/uk/politics/story.jsp?story=576076(Hämtad 2004-11-17)
10Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 35.
British Broadcasting Corporation. Watson, Rob. Putin’s speech: Back to cold war?. 2007. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6350847.stm(Hämtad 2017-03-30)
Sveriges Radio. Wadström, Fredrik. Ryssland lämnar nedrustningsavtal. 2007. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1481414(Hämtad 2017-03-30)
11Ds 2007:46. Säkerhet i samverkan Försvarsberedningens omvärldsanalys. s. 36.
12Larsson, Robert L (red). Det kaukasiska lackmustestet : konsekvenser och lärdomar av det rysk-georgiska kriget i augusti 2008. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2008, s. 3.
13Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Försvarsbeslut kommer först nästa år. 2008. https://www.svd.se/forsvarsbeslut-kommer-forst-nasta-ar(Hämtad 2017-03-29)
14Dagens Industri. ÖB: Ryssland på konfrontationens väg. 2008. http://www.di.se/artiklar/2008/9/11/ob-ryssland-pa-konfrontationens-vag/(Hämtad 2017-03-29)
15Osburg, Jan. Unconventional Options for the Defense of the Baltic States. Santa Monica: RAND Corporation, 2016, s. 8-9.

16Ibid. s. 7.

Framåt i natten, utan karta och kompass

av Lars Wedin Som boende utomlands (Frankrike) behöver jag ofta göra försöket att förklara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är inte lätt! Sverige förväntar sig få hjälp från en organisation som landet inte vill vara med i (Nato). Men Sverige vill inte heller betala för ett autonomt försvar (om nu något sådant över huvud taget […]

Bland Bowlinghallar och Fritidsfastigheter

Sammanfattning
Efter säkerhetspolisens avslöjande under det kalla kriget att företaget Matreco utgjorde en fasad för sovjetisk underrättelseverksamhet på svenskt territorium, har det varit ytterst sparsamt med uppgifter om verksamheten med företag som fasader fortsatte, eller om den tog en annan form. Sannolikt tog den en annan form i att fritidsfastigheter införskaffades i militärstrategiskt viktiga områden, där stödverksamhet till sovjetiska jägar-/specialförband kunde genomföras men även inhämtningsverksamhet, i händelse av en väpnad konflikt eller skymningsläge. Sannolikt utnyttjades även dessa faciliteter i fredstid för olika underrättelseoperationer.
Analys
Efter Säkerhetspolisens avslöjande i slutet av 1960-talet avseende utnyttjandet av Matreco som en del i Sovjetunionens underrättelseverksamhet på svenskt territorium, förefaller det varit relativt ont om information hur, dels Sovjetunionen, dels övriga Warszawapaktsländer kan ha byggt upp möjliga stödpunkter, som de facto Matreco förefaller varit, på svenskt territorium. En möjlig öppning för vidare fördjupning inom det området är den östtyska säkerhetstjänsten och utrikes underrättelsetjänstens verksamhet i Sverige under det kalla kriget.
I Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner: stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget, framkommer det att en av individerna som hon berör i boken, som även granskats av säkerhetspolisen (SÄPO), förefaller ägt egendom som kan ha varit möjliga stödpunkter. Denna individ, som inledningsvis förefaller tillhört Stasi men sedan överförts till sovjetisk tjänstgöring,1hade tillförskaffat sig minst två fritidshus. Det ena fritidshuset var placerat intill ett militärt skyddsområde samt militära anläggningar. Den andra fritidsfastigheten var väl placerad i förhållande till militära genomfartsvägar (koncentrationsvägar) men även lämplig för konspirativ verksamhet.2 Här torde trafikräkning kunna vara en uppgift m.h.t. placeringen vid militära genomfartsvägar.
I Christoph Anderssons bok, Operation Norrsken, framkommer det uppgifter om en västtysk GRU agent som genomförde smuggling av varor som var belagda med exportförbud till Warszawapaktsländer. Vad som är intressant i detta sammanhanget är att denna GRU agent under det kalla kriget hade ett sommarställe i Stockholms skärgård, samt kopplingar till ett svenskt bowlingföretag med filialer över hela Sverige.3 Huruvida det finns någon koppling till möjlig stödverksamhet i detta fallet blir svårare att avgöra, då det ej framkommer t.ex. geografiskt vart dessa bowlinghallar finns, men sannolikt hade det gått att utnyttja sommarstället och troligtvis bowlinghallarna i viss omfattning.
I Bengt Nylanders bok, Det som inte har berättats, framkommer det en uppgift att SÄPO, under ubåtsjakten vid Hårsfjärden genomfört kontroll av fritidshus inköpta av utländska medborgare vid kustbandet.4 Vad som är intressant i detta sammanhang är att SÄPO under, åtminstone inledningen av 1980-talet, förefaller, antingen misstänkt eller haft konkreta bevis på att någon främmande makt utnyttjade fritidsfastigheter som möjliga stödpunkter på svenskt territorium i samband med ubåtskränkningar. Vilket gör Christoph Anderssons uppgifter i Operation Norrsken mycket intressanta.
I sammanhanget är det intressant att notera Olof Frånstedts uppgifter, åtminstone under hans tid vid SÄPO, hade de ej tillräckligt med personal för att kunna följa upp den östtyska underrättelseverksamheten i Sverige, eller som han beskriver det, de famlade. Säkerhetspolisen lade allt fokus på den Sovjetiska inhämtningsverksamheten,5 av förklarliga skäl, då det var den dominerande makten inom Warszawapakten. Detta kan även förklara överföringen av östtyska underrättelseofficerare till sovjetisk tjänst, då de åtminstone initialt torde undgått SÄPO:s övervakningsåtgärder.
Frånstedtbeskriver även att SÄPO hade kännedom om att Östtyskland hade s.k. sovande/vilande agenter/underrättelseofficerare i Sverige. Det vill säga individer som skulle börja lösa uppgifter när order kom, oftast i ett kris-, skymnings- eller krigsläge. Här ger han som exempel trafikräkning d.v.s. vilka fordon och hur många passerar och i vilken riktning, stämning inom landet, fartyg som anländer i hamn eller kastar loss, vilken last som lastas eller lossas, hur mobilisering fortgår o.dyl.
Vidare vad avser vilande agenter i Sverige, så beslagtogs en nedgrävd radiosändare i Höganäs i slutet av 1960-talet, som bedömdes tillhöra en vilande agent i Sverige. Då uppgifterna avseende positionen på den nedgrävda radiosändaren härrörde från en i Danmark gripen östtysk medborgare, som kan beskrivas som en kringresande servicetekniker för den östtyska underrättelsetjänst,6 d.v.s. han hade till uppgift att kontrollera dessa radiostationer.
Således, utnyttjade antingen Sovjetunionen eller Östtyskland fritidsfastigheter, ev. även bowlinghallar, som en del av sin underrättelseverksamhet på svenskt territorium. Vilket i grund och botten får anses vara samma sak, då deras underrättelse- och säkerhetstjänster var väldigt nära förenade. Något som tydligt accentueras i fallet med den östtyske underrättelseofficeren som överfördes till den sovjetiska militära underrättelsetjänsten. Vilket för oss till en intressant inledande slutsats, antingen fanns en parallell struktur med fritidsfastigheter samtidigt som Matreco avslöjades, eller så blev det en metod de övergick till.
Som berörts i tidigare inlägg, finns det relativt mycket information publicerat ur det s.k. Mitrochinarkivet. Där det bl.a. finns beskrivit till del hur uppbyggnad av stödverksamheten, för genomförandet av sabotageverksamhet vid ett skymningsläge och en väpnad konflikt, var tänkt. Enligt de uppgifterna som framkommer i det publicerade materialet, förefaller man indelat länder i operationsområden, Italien som ett exempel var uppdelat i fyra operationsområden. Vapenförråd upprättades i respektive operationsområde antingen på mark eller i fastighet/-er, som ägdes av en erfaren agent.7
Då Mitrochinarkivet omfattar uppgifter från KGB arkivet så kan det givetvis finnas skillnader i hur den militära underrättelsetjänsten kontra KGB tänkt agera. Dock får det anses som troligt att det själva taktiska uppträdandet har varit snarlikt. En intressant aspekt är att GRU stödverksamhet främst förefaller koordinerats på militärdistrikt nivå av det s.k. Razvedivatelnoje Upravlenije (RU), d.v.s. respektive militärdistrikt underrättelseorgan, knutet till GRU men arbetade/arbetar med operativ underrättelsetjänst, ansvarade för att upprätta stöd- och agentnät i de operationsområde de var tilldelade.8
Tar vi exemplet med Italien så förefaller respektive operationsområde i sin tur varit indelade i gruppområden. Dessa gruppområden förefaller utgått från en landstignings-/luftlandsättningsplats där samtliga lämpliga mål, för sabotage, kartlades inom en radie av 120 kilometer.9 Här får det förutsättas att enheterna som skulle genomföra sabotage redan innan, hade en huvuduppgift att lösa. Därefter var de övriga kartlagda målen beredduppgifter. Sannolikt låg huvuduppgiften i anslutning till platsen för landstigning/luftlandsättning. I anslutning menas 20-50 km ifrån den plats där gruppen landstigit/luftlandsatt, detta för att ej röjas i samband med ordinarie bevakningsverksamhet i anslutning till viktiga objekt.
Här blir det även intressant att studera svenska reglementen, där det framkommer t.ex. uppgifter för att störa sabotageförband skulle man bl.a. söka i områden som har enskilt belägna fastigheter.10Kopplar vi då samman detta med de inledande uppgifterna om att SÄPO hade kännedom om t.ex. den östtyske underrättelseofficerens, som var överförd till GRU, inköp av fritidsfastigheter, dess eftersökningar i kustbandet vid ubåtsjakt, samt hur sovjetiska special-/jägarförband skulle agera i händelse av krig, så blir exemplet på vart man bl.a. bör eftersöka sabotageförband förståeligt. Därtill går det även att härleda ett systemtänkande. Värdet i dessa uppgifter är att det går att härleda att andra faciliteter än Matreco utnyttjades på svenskt territorium under det kalla kriget, något som fått ytterst lite utrymme i kalla kriget forskningen.
Slutsats
Vad finns det då för värde i alla dessa uppgifter? Troligtvis fanns på svenskt territorium under det kalla kriget ett noggrant genomtänkt system hur Sovjetunionen skulle kunna följa rörelser längs med våra koncentrationsvägar, något som berörts i ett tidigare inläggom Matreco, därtill fanns det troligtvis även utbyggda stödpunkter för Sovjetiska jägar-/specialförband att kunna återhämta, erhålla utrustning inför lösandet av en uppgift i händelse av en väpnad konflikt. Troligtvis övergick man till fritidsfastigheter motsv. efter Matrecos avslöjande.
Det accentuerar även frågan om det finns liknande strukturer som finsk massmedia har rapporteratom de senaste två åren, fast på svenskt territorium. Då det nu går att härleda att Sovjetunionen utnyttjat fritidsfastigheter för underrättelseverksamheten under det kalla kriget på svenskt territorium, så får det ses som troligt det är en metod som dagens ryska underrättelsetjänst även idag skulle kunna nyttja på svenskt territorium, med anledning av den finska rapporteringen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011.
Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok.
Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Slutnoter
1Almgren, Birgitta. Inte bara spioner: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget. Stockholm: Carlsson, 2011, s. 128-129.
2Ibid. s. 130.
3Andersson, Christoph. Operation Norrsken – Om Stasi och Sverige under kalla kriget. Norstedts, 2014, E-bok, s. 106, 109, 113, 130.
4Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
5Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204-205.
6Ibid. s. 196-197.
7Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.
8Nordblom, Charlie. Krig i fredstid. Stockholm: Timbro, 1988, s. 227-228, 245-246.
9Andrew, Christopher M. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 365.

10Försvarsmakten. Kavallerireglemente militärpoliskompani. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 95.

Markstridskrafternas operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

–          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

–          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

–          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Markstridskrafterna operativa betydelse


I det senaste numret av Vårt Försvar har jag skrivit en artikel om markstridskrafternas operativa betydelse. För dem som inte har tidningen återges artikeln nedan. Tidningen utges av Allmänna Försvarsföreningen http://aff.a.se/


Artikel
Att det behövs markstridskrafter till att ta och hålla terräng kräver ingen diskussion. Frågan här är vilken roll markstridskrafter spelar i ett operativt sammanhang.


Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett att antal fartyg är inte operationer. Det är hur dessa taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.


Försvarsmaktens operativa uppgifter

I nuvarande militär- och säkerhetspolitiska läge ser jag tre operativa uppgifter för Försvarsmakten som helhet:

–          avvärja eller försvåra ett ryskt angrepp över Östersjön som syftar till att ta delar av svenskt territorium som ett led i en rysk operation syftande till att gruppera vapensystem på svenskt territorium och därmed hindra Nato att ingripa till försvar av sina baltiska alliansmedlemmar,

–          fördröja ett ryskt framträngande i Övre Norrland som syftar till att utvidga säkerhetszonen kring den ubåtsburna ryska nukleära andraslagsförmågan som finns baserad i Murmanskregionen,

–          under längre tid kunna skydda sådana områden i Sverige dit främmande hjälp kan tänkas anlända eller som är viktiga för att allierade stridskrafter ska kunna verka i och i anslutning till Sverige.


Till detta måste läggas uppgiften att skydda såväl civil som militär infrastruktur. Något som kanske inte kan beskrivas som en operation, men som ändå är avgörande för att militära operationer ska kunna genomföras och det civila samhället fungera.


Markstridskrafternas spelar en avgörande roll i samtliga dessa uppgifter.


Samspelet mellan försvarsgrenarna

I det första fallet, att avvärja landstigning och luftlandsättningsföretag, främst då mot södra och mellersta Sverige, har armén två roller. Den ena är att framtvinga en stor resursinsats hos angriparen, något han tvingas till om han förväntar sig allvarligt motstånd på svensk mark. Därmed minskar de ryska möjligheterna att genomföra operationen överraskande direkt ur en fredsgruppering med ett begränsat antal förband. Det kommer att krävas förberedelser som kommer vara svåra att dölja. Det kan ge oss möjlighet att höja vår beredskap, sprida flygplan och fartyg, kalla in personal mm. Vår förmåga att möta ett angrepp ökar därmed radikalt.
Den andra effekten är att även om angriparen lyckas ”trycka ned” vårt luftförsvar och våra sjömålsbekämpande system i inledningsskedet av en operation, t ex genom intensiv robotbekämpning av våra baser, så kommer han att behöva förstärka och underhålla de stridskrafter han lyckats föra över under detta tidiga skede. En nödvändighet om han tvingas till strid när han når svensk mark. Det i sin tur kommer ge luftförsvaret och de sjömålsbekämpande systemen tillfälle att ”komma igen” även om de fått en ”dålig start”. Att risken för ett mer utdraget förlopp också skulle ge eventuella allierade större möjligheter att ingripa är knappast heller något som ryska planerare skulle välkomna.

Nordkalotten

Den andra uppgiften, att fördröja ett angrepp riktat mot Övre Norrland, lär knappast vara genomförbart med något annat än markstridskrafter understödda av ett väl fungerande luftförsvar. Även här, precis som i det förra fallet, ju mer fördröjning som kan skapas desto bättre förutsättningar för att eventuella allierade också ska hinna att ingripa. Här kanske det finns skäl att påminna om att Norrbotten och Lappland, det område som kan vara intressant ur rysk operativ synvinkel, omfattar en yta av ca 135 000 km2 (30 % av Sverige).

Utländsk hjälp

Den tredje uppgiften, säkerställa att vi kan få utländsk hjälp, är i vissa stycken likartad med den första, att framtvinga en större operation, det får inte räcka för en angripare att han kan nå sina mål genom begränsad överraskande insats.  Här tillkommer dessutom behovet av att kunna fördröja en angripares framryckning från någon plats där han eventuellt har lyckats inledningsvis mot sådana områden som är vitala för att vi ska kunna ta emot hjälp. Dock nu i södra Sverige. En fråga man kan ställa sig här är om andra länders markstridskrafter är den typ av hjälp vi kan förvänta oss, och i så fall hur tidigt i en konflikt?

Kopplat till eventuell utländsk hjälp uppstår också problemet med vem som har det territoriella ansvaret och vem som leder markstriden i det område där utländska markstridsförband uppträder i Sverige. Är det den chef som har, säg, 5000 (brigad) soldater eller den som har 1000 (bataljon)? Här vore det naivt att ha några illusioner vem som kommer att leda verksamheten om det är vi som bidrar med bataljonen. Den som står för resurserna och ledningsförmågan är också den som för befälet.


Slutsatser

Det är försvarsgrenarnas olika förmågor som gemensamt bildar förutsättningarna för att bedriva operationer – uppnå ett övergripande mål. Kvalificerade markstridskrafter är där en avgörande komponent. Det både för att bidra till att övriga försvarsgrenar ska komma till verkan såväl som i kraft av sin egen förmåga.

                                                        *****

Svenskarna i den ANDRA legionen

Emblemet för Spanska legionen, tidigare känd som Spaniens främlingslegion. BILDKÄLLA: Heralder

Historien om svenskarna i Spaniens mindre kända främlingslegion nämns i det nya numret av Populär Historia (4/2017) i huvudartikeln ”Svenskarna som stred mot Franco” av Karl-Olof Andersson. Artikeln tar med några tidigare opublicerade bilder upp en av de större frivilligrörelserna i Sverige under 1900-talet, tre gånger så stor som fenomenet svenskar i Waffen-SS.

Ja, med tanke på att det var drygt 180 svenska medborgare i Waffen-SS men över 550 tjänstgjorde i spanska inbördeskriget, nästan alla mot Franco, kan man kanske tro att de svenska spanienfrivilliga måste ha varit föremål för massor av avhandlingar, böcker och filmer. Men ämnet är inte direkt söndertjatat. Under 1970- och 80-talet utkom visserligen flera böcker om och av svenska frivilliga mot Franco. Men det har inte utkommit många sedan dess. Den gedigna forskningen om dem är också sparsam.

Det är trevligt att det i den nya artikeln hänvisas till Lennart Westbergs och min forskning om de få svenskarna som stred för Franco. För att förtydliga, de var högst ett tiotal. I senare upplagor av vår bok Svenskar i krig 1914-1945 kan man läsa mer om tre av dem. Vad gäller särskilt Frans Wahlberg finns det något att säga om personen bakom namnet, eftersom min medförfattare Lennart Westberg fått fram en hel del om hans senare tjänstgöring i Waffen-SS. När Frans Wahlberg krigade i Spanien måste han ha tjänstgjort i antingen Spaniens främlingslegion – där de flesta utländska frivilliga hamnade – eller i de mer Franco-anknutna falangisterna. Vad gäller Hans Leuhusen finns ingen tvekan om att han tillhörde legionen. Även den svenske aviatören Douglas Hamilton tog sig till Spanien men det är oklart i vilken mån han där tjänstgjorde. Sedan finns det ytterligare sex legionärer mellan 1936 och 1939 vars svenska ursprung kan vara påhittat.

Men för att återvända till den nya artikeln så har den även en högintressant avslutning i form av flera för mig nya uppgifter om svensk vapensmuggling till spanska inbördeskriget (mot Franco). Samtidigt vill man gärna se mer detaljer, mer kött på benen om detta.

Artikelförfattaren nämner inte vad Lennart och jag skrivit om svenskarna mot Franco, som att ett tjugotal av dem tjänstgjorde direkt under sovjetiska officerare, i förband som i ryska källor benämns spetsnaz. ”Specialtjänsten” kallade tydligen de svenska deltagarna den verksamheten – som jag tagit upp mer i boken Ryska elitförband och specialvapen.

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar. Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika […]

Mötessnurra

Reflektion
De senaste tre veckorna, V707-09, har två högre fysiska möten och en telefonkonferens genomförts mellan västliga länder och Ryssland. Det första av dessa två möten genomfördes den 16FEB2017 (1, 2, 3, 4) i Azerbajdzjans huvudstad mellan den amerikanske försvarsstabschefen , General Joseph F. Dunford Jr, och den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, det senaste mötet mellan en amerikansk försvarsstabschef och rysk generalstabschef skedde under Januari månad 2013 i Bryssel.
Mötet kom dels avhandla det rådande läget i de militära relationerna mellan de två länderna, dels kom det avhandla hur de båda staterna skulle etablera och förstärka redan befintliga förfaranden och kommunikationsvägar för omhändertagandet av en incident där de snabbt måste utbyta information, därtill åtgärder för att höja säkerheten i samband med militära aktiviteter då de båda länderna kan tänkas agera inom samma geografiska område. Mötet kom ej avhandla ett ökat bilateralt samarbete mellan USA och Ryssland i t.ex. Syrien. De båda generalerna skall ha kommit överens om att fortsätta kontakten mellan dem.
Det andra mötet (1, 2, 3, 4) genomfördes den 28FEB2017 i Moskva mellan den vice brittiske generalstabschefen, General Gordon Messenger, och den vice ryska generalstabschefen, Generalmajor Alexander Zhuravlyov. Mötet skall fokuserat på hur de båda länderna skall kunna sänka spänningarna mellan dem, samt riskhantering då de båda länderna genomför militär aktivitet inom samma geografiska område. Men även hur de båda länderna skall undvika felbedömningar, sannolikt i händelse av incidenter. Mötet mellan de båda länderna skall skett i konstruktiv anda och de enades om att fortsätta samverkan.
Den 03MAR2017 genomfördes en telefonkonferens (1, 2, 3) mellan ordförande för Natos militärkommitté, General Petr Pavel, och Rysslands generalstabschef, General Valerij Gerasimov. Det var den första militära kontakterna mellan NATO och Ryssland på tre år. De båda kom överens om att bibehålla kontakten. Enligt det ryska försvarsministeriet skall de diskuterat åtgärder avseende riskreducering för incidenter, därtill skall den ryska generalstabschefen tagit upp rysk oro kring den, enligt dem, ökade militära aktiviteten av NATO, i närheten/vid Rysslands gräns. Därutöver delgav även den ryska generalstabschefen när större övningar o.dyl. skulle genomföras under 2017. Båda Generalerna var överens om att det är nödvändigt att vidta gemensamma åtgärder syftandes till att minska spänningarna i Europa.
Således, under loppet av tre veckor har de tongivande militära delarna hos de västliga länderna, som ej haft höga militära kontakter på över tre år med Ryssland, genomfört möten med Ryssland. Detta får anses vara högst intressant. Anledningarna till varför kan givetvis vara många, men ett antal får ses som mer troliga än andra. Den första är ökad militär aktivitet, den andra är behov av kontakter och den tredje är ökadhotbild. Givetvis kan det även vara en kombination av de tre troliga orsakerna.
Inleder vi med den första ökad militär aktivitet, så får det ses som högst sannolikt att den militära aktiviteten i Östersjöregionen kommer öka under kvartal II detta år. Detta med anledning av att, dels NATO militära förstärkningar till de Baltiska staterna anländer och har anlänt vid utgången av kvartalet, dels kommer Ryssland öka sin övningsaktivitet inför årets strategiska övning, Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V). Då sannolikheten för att incidenter bedöms som hög, därtill att det finns en reell möjlighet till eskalering vid incidenter, får det anses som sannolikt att detta är en av de stora anledningarna till att kontakter tagits, för att kunna riskreducera och skapa kanaler för att snabbt kunna deeskalera en incident.
Den andra behov av kontakter, får ses som kraftigt avhängt den första, ökad militär aktivitet. Som påtalatsav den amerikanske försvarsstabschefen, så hade USA och Sovjetunionen under de mest frysta tidpunkterna under det kalla kriget fortfarande kontakt, för att kunna deeskalera incidenter. Då det med hög sannolikhet kommer ske en tydlig ökning i övningsaktiviteten under 2017 främst i Östersjöregionen, ligger det i samtliga parters intresse, att det finns färdiga kontaktvägar för att snabbt kunna deeskalera en incident, så incidenten ej får ett ”eget liv” och situationen eskalerar mellan de involverade parterna.
Utåt sett så har diskussionerna främst avhandlat riskreducerande åtgärder, vad som dock blir intressant i sammanhanget är ett uttalande av Litauens Presidenten, Dalia Grybauskaitė, där hon tillsammans med de övriga baltiska staterna begär ytterligare skydd/stöd från NATO och USA inför året ryska strategiska övning (1, 2, 3). Därtill vill hon att NATO skapar ytterligare försvarsplaner, stationerar ytterligare förband samt skapar en snabbare beslutsprocess. Litauens försvarsminister, Raimundas Karoblis, påtalade även att NATO måste vara beredd att deeskalera provokationer under Zapad-2017. I sammanhanget blir den tidigare SACEUR, General Phillip Breedlove, uppgifter avseende möjligheten att årets strategiska övning kan omfatta så mycket som 200,000 ryska soldater. Vilket gör uttalandet av befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, Generallöjtnant Ben Hodges, avseende att Ryssland bör tillåta observatörer vid årets strategiska övning, i syfte att lugna dess grannar, förståeligt.
Avseende den tredje punkten, ökad hotbild, så förefaller åtminstone de baltiska staterna se en ökad hotbild framför sig, under de kommande månaderna intill och sannolikt en tid efter Zapad-2017. Troligtvis har detta berörts under de tre mötena som genomförts den senaste tiden. Huruvida det finns faktiska belägg för oron är svårt att avgöra, dock kan man förutsätta att det ej är baserat på en känsla utan som minst en bedömning hos de baltiska staternas underrättelsetjänster kring möjliga händelseutvecklingar som kan inträffa under de kommande månaderna i Östersjöregionen, varvid man vill gardera sig.
Slutsatsen man kan dra av de genomförda mötena och annan rapportering är att, de kommande månaderna kan bli mycket instabila, det förefaller även finnas en reell oro att incidenter kan inträffa, som kan eskalera utom kontroll, hos samtliga parter. Vilket även accentueras med mötesverksamheten som varit intensiv på hög nivå, från inget under tre års tid, till tre stycken inom tre veckor.
Have a good one! // Jägarchefen

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven: Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på […]

Stockholm

av René Nyberg Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland.  Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas […]

Nyanser av en linje?

Reflektion


En av de tidigaste säkerhetspolitiska diskussionerna som uppkom med bytet av administration i USA, var huruvida en förändring i relationerna mellan USA och Ryssland skulle uppstå. Många bedömde att en återställning i relationerna mellan de två staterna kunde ske, utifrån den nuvarande amerikanska presidentens uttalanden under sin valkampanj. I sammanhanget är det intressant att notera ett tidigt uttalande av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova.


Till skillnad mot den allmänna glädjeyran som rådde i Ryssland vid tidpunkten för Donald Trumps vinst i presidentvalet, så förefaller åtminstone det ryska utrikesministeriet intagit en mer återhållsam hållning. Där hon beskriver att de kommer invänta och se vilken form av politik den nya administrationen skall ansätta. För som hon säger politiker är politiker, vad de säger under en valkampanj behöver inte innebära att det är den politiken som kommer genomföras. Därutöver beskriver hon att det är just det, de sett vid ett flertal tillfällen när det kommer till USA.


Den första indikationen på en möjlig rysslands linje av den nya amerikanska administrationen har framkommit under V707. Den första delen framkom när Vita Husets presstalesperson, Sean Spicer, uttalade sig vid en presskonferens 14FEB2017. Där delgavs den amerikanska presidentens syn avseende konflikten i Ukraina, ”President Trump har gjort det mycket klart att han förväntar sig att den ryska regeringen trappar ned våldet i Ukraina och återlämnar Krim”. Därtill delgav presstalesperson, att den Amerikanska Presidenten fortsatt såg framför sig och förväntade sig komma överens med Ryssland.


Detta uttalande kom att bemötas 15FEB2017 av det ryska utrikesministeriets talesperson, Maria Zakharova, där hon klargjorde att Ryssland inte kommer återlämna någon del av sitt territorium, hon klargjorde även att Krimhalvön är ett territorium som tillhör den ryska federationen. Kremls talesperson, Dmitrij Peskov, uttalande även sig i ärendet, där budskapet var att Ryssland diskuterar ej sin territoriella integritet med utländska partners, samt frågan kring återlämnandet av Krim är en fråga som ej kommer diskuteras.


Nästa uttalande kom av den nye amerikanske försvarsministern, James Mattis, den 15FEB2017. Där han påtalar att de håller dörren öppen för samarbete med Ryssland men samtidigt säkerställer de att deras diplomater kan arbete från en styrkeposition gentemot Ryssland. Han sade även att USA och NATO försöker föra en dialog med Ryssland, men samtidigt måste de vara beredda att försvara sig i händelse av att Ryssland väljer att agera i strid med internationell rätt. Därtill framförde han att USA är villig att hålla politiska kanaler öppna för, dels samarbete, dels kunna deeskalera spänningar, med Ryssland.


Detta utspel avseende förhandling utifrån en styrkeposition kom att bemötas av Rysslands Försvarsminister, Sergej Sjojgu, den 16FEB2017. Där han påtalar att det ryska försvarsministeriet är redo att återuppta samarbetet med Pentagon, men alla försöka att föra/bygga en dialog med Ryssland utifrån en styrkeposition kommer vara resultatlösa. Därtill förväntade sig den ryska försvarsministern att USA ställningstagande skulle klargöras vid mötet mellan den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, och dess amerikanska motsvarighet, General Joseph Dunford.


Rysslands President, Vladimir Putin, uttalade sig avseende NATO, vid ett möte med FSB den 16FEB2017. Där han sade att NATO har försökt inveckla Ryssland i en konfrontation genom att konstant genomföra provokativa handlingar. Därtill att organisationen över tiden försöker påverka interna förhållanden i Ryssland samt destabilisera den politiska och sociala situationen i Ryssland. För att kort därefter påtala att det var viktigt att återskapa en dialog med USA underrättelsetjänster samt med andra NATO medlemmar, främst inom antiterrorism samarbetet.


Den nytillträde amerikanske utrikesministern, Rex Tillerson, kom att möta sin ryska motsvarighet, Sergej Lavrov, under G20 mötet i Bonn den 16FEB2017. Där uttalade han sig med orden, USA kommer överväga samarbete med Ryssland då det kan hittas områden som gynnar det amerikanska folket, men samtidigt så förväntar de sig att Ryssland skall efterleva Minskavtalet och arbeta för att deeskalera våldsnivån i Ukraina.


Den nye amerikanske vicepresidenten, Mike Pence, uttalade sig även 18FEB2017 vid den årliga säkerhetskonferensen i München. Han försäkrade åhörarna om att USA stödjer NATO och kommer vara orubbliga avseende detta. Han framförde även att fred enbart kan komma genom styrka och att den nya amerikanska presidenten anser att USA väpnade styrkor måste vara starka. Han framförde även att Ryssland skall följa Minskavtalet samt deeskalera våldssituationen i östra Ukraina.


Således under V704 förefaller nyanserna av en utrikes- och säkerhetspolitisk linje gentemot Ryssland, av den nya Amerikanska administrationen accentuerats. I sak framför de samma budskap som den tidigare administrationen framfört, dock med en avgörande skillnad. Man betonar maktspråket mer markant, då ffa. hur USA Försvarsminister menar på att det krävs en styrkeposition gentemot Ryssland vid förhandlingar, och hur den nye vicepresidenten framhävda dels satsning på de amerikanska väpnade styrkorna, dels att enbart fred kan komma genom styrka. Det sistnämnda blir en indirekt påverkan gentemot Ryssland, då Ryssland ej nämns explicit i uttalandet.


Om den tidigare amerikanska administrationen hade en fäbless för s.k. “mjuk makt” så förefaller den nya administrationen mer återgå till klassisk “hård makt” språk. Vad det kan innebära på sikt om det finns substans till en politisk linje i ovanstående uttalanden, är troligtvis att det ej kommer bli någon form av töväder mellan USA och Ryssland. Troligtvis kan de komma överens i olika sakfrågor, likt USA och Sovjetunionen gjorde under det kalla kriget, men fortsätter man på inslagen linje så kommer den generella låsningen mellan de båda parterna bestå.


Dock skall betonas att det är allt för tidigt att se någon form av tydlig linje av den gångna veckans utspel och uttalanden. Det kan vara början på en hårdare linje eller snarare en fortsättning på en inslagen linje med hårdare maktspråk i bakgrunden, eller så kan det lika väl vara ett sätt att genomföra politisk skademinimering utifrån den turbulens som uppstått i och med den nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång. Dock är det i sådant fall ett väldigt högt spel den amerikanska administrationen spelar, vilket gör det troligare att det kan vara den första glimten av denna amerikanska administrations utrikes- och säkerhetspolitiska hållning gentemot Ryssland som visats.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutet på INF?

The New York Times (NYT) publiceradeden 14FEB2017 uppgifter att Ryssland upprättat två bataljoner med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar, vilket brytermot INF-avtalet. Enligt de källor som NYT hänvisar till skall en bataljon fortfarande vara kvar vid det ryska robotövningsfältet Kapustin Jar, medan en bataljon skall ha blivit operativ i december månad 2016 och är nu baserad någonstans i Ryssland. Enligt NYT så skall varje bataljon bestå av fyra stycken avfyrningsfordon och ett stort antal robotar. Avfyringsfordonen skall påminna om Iskandersystemets avfyrningsfordon.

Innan resonemanget fortsätter är det viktigt att poängtera, NYT hänvisar till officiella källor d.v.s. läckta uppgifter ur den amerikanska administrationen. Den amerikanska administrationen d.v.s. staten USA har ej officiellt anklagat Ryssland för att inneha denna förmåga. Ryssland förnekar innehavet av detta, samt påtalar att de strikt följer INF-avtalet, samt påtalar att ingen anklagat Ryssland för att bryta mot avtalet. Således för att kunna problematisera det fortsatta resonemanget görs antagandet att NYT uppgifter stämmer.

Enligt vissa uppgifterskall de första försöken med en markbaserad kryssningsrobot genomförts av Ryssland 2008. Under hösten 2016 så noterade säkert de flesta, som följer den säkerhetspolitiska utvecklingen lite mer noggrant, uppgiftersom framkom att Ryssland ökat produktionen av den kryssningsrobot som bedömdes vara för markbaserat nyttjande. Sett till dagens uppgifter, så måste de uppgifter som framkom under hösten 2016 vara av äldre karaktär, då Ryssland nu förefaller förbandssatt två bataljoner.

Avseende uppgifterna att Ryssland genomförde de första försöken med en markbaserad medeldistanskryssningsrobot 2008, är det intressant att notera Rysslands President, Vladimir Putin, uttalandefrån 2007. Där Presidenten förklarar att Ryssland kan tänkas lämna INF-avtalet, om inte stater såsom Kina även omfattas av avtalet. Sett i retroperspektiv med de nya uppgifterna avseende förbandsupprättande, så torde uttalandet 2007 inneburit en tydlig signal till omvärlden, men även en tydlig startpunkt för ett ryskt återtagande avseende markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Därtill kan ett uttalandeav Rysslands Försvarsminister, SergejSjojgu, från december 2016 i retroperspektiv nu bli väldigt tydligt. Den ryske försvarsministern påtalar där för Rysslands President, att dennes beslut som syftar till att neutralisera hotet från NATO ballistiska missilförsvar har verkställts. Spekulationerna kring detta uttalande har främst cirkulerat kring baseringen av Iskander systemet till Kaliningrad Oblast, då Ryssland vid ett flertal tillfällen tidigare förklarat att de kan utplacera Iskander systemet i Kaliningrad som en motåtgärd gentemot NATO missilförsvar. Varpå det inte kom som en överraskning när det väl genomfördes. Den ryske försvarsministerns uttalande från december, blir mer förståeligt med de nu kända uppgifterna avseende upprättandet av förband med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Ryssland har även anklagatUSA för att bryta mot INF-avtalet, genom att det ballistiska missilförsvar som NATO till del upprättat i Europa skall kunna utnyttjas för att avfyra medeldistanskryssningsrobotar i form av Tomahawk robotar. Men även genom utnyttjandet av långräckviddiga obemannade flygande farkoster som beväpnande plattformar samt utnyttjandet av medeldistansmissiler som övningsmål för ballistiskt missilförsvar.

Således de nu publicerade uppgifterna kommer inte som en överraskning, det har varit en ”följetong” under ett antal år. Vad som dock kan ses som en överraskning är snarare storleken, om nu Ryssland har två bataljoner, så innebär det troligtvis att de innehar en ansenlig mängd med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Varför är nu detta intressant? Kryssningsrobotar av medeldistanskaraktär är som bekant ej förbjudna, utan vad som stipulerats i INF-avtaletmellan Sovjetunionen (ett avtal som övertogs av Ryssland) och USA från 1987 är att det är markbaserade avfyrningssystem som förbjuds. Således fartyg och flygplan kan bära medeldistanskryssningsrobotar, vilket t.ex. kan exemplifieras med överföringenav de två Bujan korvetterna från den ryska Svartahavsmarinen till Östersjömarinen under hösten 2016. Denna typ av korvetter kan bära kryssningsroboten Kalibr, som bedöms kunna verka på avstånd över 1,500 km.

Fartyg och flygplan kan, som bekant, på ett enklare sätt observeras och följas samt de är dyra plattformar att konstruera, varvid mängden oftast blir mindre. Därmed kan man säga att det blir en självreglering kring mängden av medeldistanskryssningsrobotar samt det kan genomföras en relativt god lägesuppföljning av dem, varvid det i sig kan verka dämpande på spänningar i kritiska situationer, man vet helt enkelt var förmågorna finns.

Markbaserade avfyringsplattformar är oftast billigare att konstruera och går därmed även att producera i en helt annan omfattning. Därtill är de även betydligt svårare att erhålla någon form av lägesuppföljning kring. Vilket i förlängningen möjliggör helt andra former av taktiska, operativa och strategiska fördelar samt uppträdanden. De tydligaste faktorerna i detta är att förvarningsfaktorn blir mindre samt överraskningsfaktorn blir betydligt större med markbaserade system. Kontra sjö- eller luftbaserade system som är lättare att observera med olika metoder. Förmågan till verkan ökar även med markbaserade system då omladdningstider samt logistikkedjan blir markant kortare på marksystem kontra sjö- och luftbaserade system.

Detta innebär även att de västliga länderna hamnat i en väldig prekär situation. Då de i dagsläget om NYT uppgifter stämmer innehar ett förmågeglapp vilket i säkerhetspolitiska och militära sammanhang ej är fördelaktigt. De västliga länderna står nu inför några val varav tre stycken får ses som troliga. Antingen framför de bevis för att Ryssland de facto innehar denna förmåga och hoppas på att de självmant kommer avveckla den eller efter förhandlingar. Det andra alternativet är att de själva börjar bygga upp en egen förmåga utan att framföra konkreta bevis, vilket kommer innebära att man i viss mening bryter mot INF-avtalet. Det tredje alternativet är att man drar en gräns, vi kan acceptera detta förmågeglapp men går Ryssland över denna linje så kommer vi vara tvungen att agera på något sätt.

Troligtvis är det de tredje alternativet som är gällande i dagsläget, då det är officiella källor som läckt uppgifter till NYT om upprättande av förband med denna förmåga. Således får det ses som troligt att man har konstaterat att Ryssland i dag har denna förmåga, men man accepterar ett förmågeglapp, då det skulle innebära en större förlust att avslöja vilka inhämtningsförmågor som resulterat i slutsatsen att Ryssland har två bataljoner med markbaserade medeldistanskryssningsrobotar.

Slutsatsen i allt detta blir att Europa, då detta främst är ett problem som berör Europa, kastas in i en än mer instabil situation. Detta kan innebära att den öst – västliga konflikten går in i ytterligare en ny fas.

Have a good one! // Jägarchefen

Brännpunkt Belarus

Sammanfattning
Historiskt har relationen mellan Belarus (kommer hädanefter benämns som Vitryssland m.h.t. enkelhet för läsaren) och Ryssland bestått av toppar och dalar. Sedan 2014 har de bilaterala relationer, som en konsekvens av Rysslands agerande i Ukraina, mellan de båda staterna gradvis försämrat. Denna försämring förefaller accelererat under det avslutandet kvartalet av 2016. Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, försöker sannolikt utnyttja, enligt beprövat modus operandi, de strategiska spänningarna som uppstått mellan Ryssland och de Västliga länderna för att förbättra sin position. Det nu kraftigt försämrade läget mellan Ryssland och Vitryssland kan innebära att Lukasjenko anträtt en farlig väg, som mycket väl kan innebära hans fall.
Analys
Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland har historiskt bestått av toppar och dalar.1 Under de senaste 6-8 veckorna accentueras tydligt en nedåtgående trend i de bilaterala relationerna mellan länderna. Vad som dock utgör en skillnad mot tidigare tillfällen, är mängden med negativa beröringspunkter som uppstått under en kort tid mellan de båda länderna. Dock har det gått att skönja en svagt nedåtgående trend i relationerna mellan länderna, sedan den ryska militära operationen påbörjades 2014 mot Ukraina.2
Startpunkten för detta inlägg utgör ett möte som Vitrysslands President, AleksandrLukasjenko, genomförde med massmedia, politiker och medborgare den 03FEB2017. Vid detta möte berördes ett antal säkerhetspolitiska frågor. Redan i inledningen på den officiella kommunikén, framhäver Lukasjenko att det finns krafter, både inom och utom landet, som ogillar det fridfulla levnadssättet som råder i Vitryssland och vill kasta landet i kaos och konflikt.3
Lukasjenko berörde även relationerna med Ryssland, där han framhävde att så länge han innehar presidentämbetet så kommer inte Ryssland förolämpasav Vitryssland. Därefter övergick han till att förklara den nuvarande situationen i de vitryska-ryska relationerna. Han sade bl.a., ”Detta är en mycket allvarlig fråga. Å ena sidan är jag rädd för att säga för mycket. Å andra sidan, har situationen redan kommit till den grad att jag inte kan dölja vissa saker”. Därefter fortsätter han att säga, ”Jag har aldrig bett om problem. Jag har redan sett en hel del och bränt fingrarna flera gånger. Jag kan dra mig ur och vara flexibel vid behov, men jag kommer aldrig tolerera förolämpningar mot den vitryska staten och folket”.4
Lukasjenko kom även beröra den kommande ryska strategiska övningen Zapad-2017 som genomförs i det västra militärdistriktet (MD V) men även på vitryskt territorium. Under de senaste månaderna har det spekulerats om denna övning skulle kunna utnyttjas av Ryssland för att ockupera Vitryssland eller utgöra en förevändning för ett angrepp västerut. Den vitryska Presidenten bemötte detta, genom att, dels bjuda in observatörer till övningen, dels förklara att de ryska enheter som kommer till Vitryssland även kommer lämna Vitryssland, samt Presidenten tillade att han var övertygad om att Ryssland ej skulle ockupera Vitryssland.5
Den 02FEB2017 publicerade den ryska tidningen Kommersant uppgifter ur en artikel hos Regnum, där de hävdade att Vitryssland skulle lämna, dels Eurasiska ekonomiska unionen (EaEU), dels CSTO (Collective Security Treaty Organization). Det framfördes även spekulationer om att Vitryssland kunde vara på väg att lämna den union6 de ingick i december 1999 med Ryssland.7 Vitrysslands Ambassadör, Igor Petrishenko, i Ryssland, kom den 02FEB2017 att dementera dessa uppgifter i ryska Kanal 1.8 Lukasjenko kom även att dementera uppgifterna avseende planer på att lämna EaEU och unionen mellan Ryssland och Vitryssland den 03FEB2017, vid det tidigare nämnda mötet med massmedia.9
Den 01FEB2017 delgav den ryska federala säkerhetstjänsten, FSB, som även den ryska gränskontrollen sorterar under, att det skulle upprättas gränskontroller gentemot Vitryssland i tre regioner (Pskov, Smolensk och Brjansk Oblast) som angränsar till Vitryssland. Beslutet om detta förefaller fattats redan i December 2016.10Vitryssland kom den 02FEB2017 bemötta detta och ifrågasätta Rysslands egentliga intentioner avseende upprättandet av gränskontroller, samt de framförde att Ryssland nonchalerade ingångna avtal avseende rörlighet och handel.11
Bild 1. Streckad linje, område för gränskontroll.

Enligt det vitryska utrikesministeriet, erhölls ingen förvarning från Ryssland kring upprättandet av gränskontroller vid den rysk-vitryska gränsen.12Enligt ordföranden i utrikesutskottet för Rysslands federala råd, Konstantin Kosachev, skall detta beslut ej påverka in- och utresor till de båda länderna för ryska och vitryska medborgare.13Lukasjenko har även kommenterat det ryska agerandet, med orden att det är ett politiskt drag av Ryssland och att det ej är ett positivt drag.14 Den 09JAN2017, möjliggjorde Vitryssland att medborgare från 80 länder kan resa visumfritt in i landet, vid besök upp till fem dagar.15 Vilket kan vara en bakomliggande faktor till beslutet om gränskontroller.

Sedan inledningen av 2016 har Ryssland och Vitryssland, återigen skall tilläggas, haft en konflikt rörande hur mycket Vitryssland skall betala för dess importerade gas. Vitrysslands inställning är att 132 dollar per 1,000 kubikmeter gas är för mycket och de har betalt lägre summa, sedan inledningen av 2016. Detta kom att föranleda att det ryska oljebolaget Transneft sedan i juli 2016 har distribuerat 40% mindre olja till Vitryssland, jämfört med de första två kvartalen av 2016.16
En av Rysslands vice premiärministrar, Arkadij Dvorkovitj, uttalade sig i ärendet 28JAN2017. Där han påtalade att Vitryssland fortfarande är skyldig Ryssland, 550 miljoner dollar för gasleveranser under 2016.17Den 07FEB2017 uttalade han sig återigen i frågan, enligt honom hade inga framsteg skett i förhandlingarna avseende gaspriset och de såg framför sig att Vitryssland skulle betala sin innestående skuld för 2016.18 Lukasjenko kom även att uttala sig i denna fråga vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017, där han delgav att Vitryssland påbörjat en juridisk process, inom ramen för dispyten avseende gas och oljeleveranserna.19
Lukasjenko skall även instruerat sitt inrikesministerium att påbörja en juridisk process, gentemot chefen för ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten Rosselkhoznadzor, Sergej Dankvert, för hans agerande skall ha skadat den vitryska staten. Denna konflikt grundar sig i att Vitryssland anser att den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten är partisk. Myndigheten upphävde t.ex. import av kyckling och andra typer av kött från fem större vitryska producenter under våren 2016, under sommaren förbjöds även import av mejeriprodukter från ett antal vitryska leverantörer.
Lukasjenko uttalade sig vid det tidigare nämnda mötet, 03FEB2017, med att chefen för den ryska livsmedelsinspektionsmyndigheten, skulle bli varse om vilket beslut det var han tagit efter ett tag i ett vitryskt fängelse (sic!).20 Del i denna konflikt utgörs sannolikt även av att Ryssland anklagar Vitryssland för att exportera livsmedelsvaror till Ryssland från EU länder som det råder importförbud på, som en motsanktion till de västerländska sanktionerna gentemot Ryssland.21
I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från den ryska presidentens presservice. Där de framhåller att de ekonomiska och handelsrelaterade motsättningarna länderna emellan skall lösas med förhandlingar (min fetmarkering). Därtill framförde de även hur mycket bistånd o.dyl. som Vitryssland erhållit från 2011 och framåt av Ryssland. De framförde även hur förbryllad de var över den vitryska presidentens uttalande om att inleda en juridisk process gentemot chefen för Rosselkhoznadzor.22
Den 26DEC2016 genomfördes ett toppmöte i St Petersburg mellan statscheferna för medlemsländerna i både EaEA och CSTO, ett möte som Vitrysslands President även var inbjuden till, men som han uteblev ifrån.23 Den sannolika orsaken till varför Vitryssland uteblev från toppmötet, var p.g.a. ett uttalande från ordföranden, General Leonid Reshetnikov, för Rysslands Institut i Strategiska Studier (RISS). I sitt uttalande förnekade han entydigt identiteten och språket hos det vitryska folket och att Vitryssland fört en alltför självständig politik och därmed riskerade en upprepning av ett ”Ukraina scenario”. RISS utgör även en rådgivande instans till Rysslands President. Detta var första gången som en så pass radikal åsikt framförts av den högre nomenklaturan i Ryssland, vilket troligtvis även speglar åsikterna i de högre och styrande sikten i Ryssland avseende Vitryssland.24
Sedan 2014 har den negativa retoriken gentemot Vitryssland tilltagit, något som det polska institutet för östeuropeiska studier, Ośrodek Studiów Wschodnich, valt att studera. En sannolik anledning till varför det tilltagit är Lukasjenkos kritiska hållning mot Ryssland för dess agerande gentemot Ukraina. Vad som dock skall framhävas är att fortsatt är den officiella hållningen/linjen från Ryssland gentemot Vitryssland att de är ”bröder”.
Vitryssland har intagit en relativt passiv hållning inför denna retorik som både framförts i Ryssland men även av pro-ryska organisationer inom Vitryssland. Denna passiva hållning beror sannolikt på att Vitryssland ej kan överblicka vad konsekvenserna skulle bli av att agera mot de individer och/eller organisationer som framför detta på vitryskt territorium, vilket skiljer sig mot hur Vitryssland agerat mot annan opposition inom landet.25
Vad som dock kan vara en möjlig förändrad attityd är arresteringen, den 08-09DEC2016, av tre vitryska medborgare, som enligt vitryska myndigheter skall ha publicerat nedsättande artiklar om Vitryssland, i syfte att anstifta till motsättningar p.g.a. etnisk, språklig och annat socialt ursprung. De tre skall ha publicerat artiklar hos Regnum, Lenta.ru och EADaily.26 Varken från ryskt eller vitryskt håll förefaller någon hätsk retorik uppstått kring arresteringarna av de tre. Artiklarna skall bl.a. varit riktade gentemot den mer öppna hållningen gentemot väst av Vitryssland.27
Bild 2. Tidslinjal.

Diskussion.Det som kan observeras med blotta ögat är två grundläggande konfliktytor i form av handel med energi och livsmedel mellan de två länderna. Dessa två konfliktytor har varit ett gnissel under ett flertal år, långt innan konflikten i Ukraina uppstod. Vad som tillkommit som en ytterligare faktor är sedan 2014 en icke-officiell negativ retorik gentemot Vitryssland, som framförs av de högre samhällssikten i Ryssland och sannolikt även delas av den styrande eliten i Ryssland.

Denna tredje konfliktlinje är sannolikt två delad, dels uppstod den utifrån Vitrysslands avståndstagande för Rysslands agerande i Ukraina, dels har det tillkommit ytterligare en del i att Vitryssland till del distanserat sig från Ryssland och orienterat sig västerut samt mot Kina. Ur ett geostrategiskt perspektiv utgör Vitryssland en viktig buffert gentemot väst i den pågående Rysk-Västliga konflikten. Om då Vitryssland ur ett ryskt perspektiv börjar distansera sig från Ryssland, uppstår ett tydligt dilemma för Ryssland, det strategiska djupet krymper markant.
Något förefaller inträffat i december månad 2016, eller månaderna innan, men det accentueras tydligt i december. Med ett större vitryskt avståndstagande till Ryssland fr.o.m. då och en hårdare stämning av Ryssland gentemot Vitryssland. Vilket blir till ett crescendo vid det tidigare nämnda mötet 03FEB2017. Där Lukasjenko, retoriskt kraftigt angriper Ryssland, mellan raderna kan man tolka det som att det är den negativa retoriken som framförts gentemot Vitryssland som är anledningen till detta.
Är det då samma gamla vanliga ”trätande” mellan Ryssland och Vitryssland eller är det allvarligare denna gång? En möjlighet finns att Lukasjenko utnyttjar den nu påbörjade styrkeuppbyggnaden av NATO med de fyra bataljonsstridsgrupperna, en i vardera baltisk stat samt en i Polen, som en hävstång. Det vill säga han agerar hårt mot Ryssland för att få de att bli mer tillmötesgående m.h.t. den geostrategiska situationen, vilket skulle vara i linje med hans modus operandi. Dock får det anses som ett väldigt våghalsigt spel av honom, då relationerna gradvis har försämrats sedan 2014. Vilket skulle kunna misstolkas av Ryssland som att Vitryssland är på väg att överge dem och därmed försämra Rysslands geostrategiska situation.
Retoriskt, är som tidigare beskrivit den officiella ryska linjen fortsatt lugn, men den halvofficiella linjen får anses vara på väg att stormkoka. Vad som dock kan anses vara något anmärkningsvärt från den officiella linjen, är hur den ryska presidentens presservice påtalar att motsättningarna skall lösas genom förhandlingar. Givetvis kan det vara så att de åsyftar den av Lukasjenko påtalade juridiska processen. Ordvalet blir dock något malplacerat då det får anses vara en självklarhet att stater skall lösa sina meningsskiljaktigheter genom förhandlingar, vilket skulle kunna innebära en första retorisk förändring även från den officiella linjen.
Således förefaller relationerna mellan de båda staterna gått in i en ny outforskad fas, där ett högre retoriskt tonläge samt olika åtgärder kan inträffa. Oaktat hur utvecklingen kommer fortskrida mellan de båda staterna så är det Ryssland som har överläget gentemot Vitryssland, som i sin tur har ett tydligt underläge, ffa. då de ej kan tänkas påräkna någon större hjälp från västliga länder. Ryssland sitter både på politiska och ekonomiska och i slutändan militära maktmedel (där det med hög sannolikt i sådant fall kommer handla om makt projecering) som de kan utnyttja om de finner det lämpligt, i syfte att betvinga Vitryssland.
Mycket av diskussionerna som förts under de senaste två veckorna, V705-6, har handlat om en möjlig rysk intervention i Vitryssland. I skrivande stund, 10FEB2017, får sannolikheten för det anses som låg. En intervention i Vitryssland, skulle skapa en instabil sydvästlig flank för Ryssland, vid en tidpunkt de upplever att de måste ha en stabil sådan. Vilket sannolikt mycket av denna konflikt handlar om, Ryssland upplever att Lukasjenko ej lever upp till de förpliktelser de anser han har gentemot dem, vilket skapar instabilitet i dess sydvästliga flank.
Det sannolika scenariot, i händelse av konflikten mellan de båda parterna fortsätter och anses skada Rysslands strategiska stabilitet, är en s.k. ”palatskupp”. Vitryssland har i över 20 år utgjort ett totalitärt system med Lukasjenko i ledningen. En sidoeffekt av sådana system är de grupperingar, intriger, maktkamper m.m. som kontinuerligt uppstår. Vad som krävs är oftast att det finns ett yttre stöd och en garant för genomförandet, för att det skall ske.
Det får anses troligt att det existerar både individer och grupperingar som kan tänkas överta makten, trots den vitryska säkerhetstjänsten ageranden mot sådana grupperingar. Något som till del accentueras i den vitryska försvarsdoktrinen från 2015, med ett ökat fokus på s.k. gråzons konflikter. Det skulle inte vara den första och inte den sista ledaren som faller offer för sitt eget system.
Slutsats
Relationerna mellan Vitryssland och Ryssland har sannolikt inträtt i ett försämrat läge och kommer sannolikt så förbli framgent. De försämrade relationerna beror troligtvis på en växelverkan, mellan å ena sidan ett Ryssland som anser att Vitryssland har fallit ur kurs sedan 2014 och ett Vitryssland som anser att de behandlas negativt och förminskas av Ryssland. Vitrysslands President försöker sannolikt utnyttja den nya strategiska situationen kring Rysslands västra och sydvästra flank, som en hävstång för att förbättra sin och Vitrysslands position. Troligtvis har Vitrysslands president beträtt en farlig väg, vilket beroende på hur hårt han väljer att pressa Ryssland, antingen kan innebära framgång eller totalt nederlag för honom.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BeLTA 1, 2, 3, 4(Engelska)
Belarus Digest 1(Engelska)
Kommersant 1 (Ryska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Regnum 1 (Ryska)
Reuters 1, 2, 3 (Engelska)
Rysslands President 1, 2, 3(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 (Engelska)
Vitrysslands President 1(Engelska)
Slutnoter
1Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11.
2Ibid. s. 6.
3President of the Republic of Belarus. Meeting with members of public, Belarusian and foreign journalists Big Conversation With the President. 2017. http://president.gov.by/en/news_en/view/meeting-with-members-of-public-belarusian-and-foreign-journalists-15513/(Hämtad 2017-02-10)
4Ibid.
5Ibid.
6Kommersant. Regnum: Belorussiya namerena vyyti iz YevrAzES i ODKB. 2017. http://www.kommersant.ru/doc/3207730(Hämtad 2017-02-10)
Regnum. Lukashenko gotovitsya vyyti iz YEAES i ODKB. 2017. https://regnum.ru/news/polit/2233858.html(2017-02-10)
7Dagens Nyheter. Ohlsson, Erik. Broderländer bildar union. Ryssland-Vitryssland. Gemensam valuta och nytt unionsparlament införs efter omstritt avtal. 1999. http://www.dn.se/arkiv/politik/broderlander-bildar-union-ryssland-vitryssland-gemensam-valuta-och-nytt-unionsparlament/(Hämtad 2017-02-10)
8BeLTA. Belarus determined to stay part of integration associations. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-determined-to-stay-part-of-integration-associations-98424-2017/(Hämtad 2017-02-10)
9BeLTA. Belarus’ secession from Eurasian Economic Union, Union State described as total fiction. 2017. http://eng.belta.by/president/view/belarus-secession-from-eurasian-economic-union-union-state-described-as-total-fiction-98457-2017/(Hämtad 2017-02-10)
10TASS. FSB head orders to set up border zones in Russian regions neighboring Belarus. 2017. http://tass.com/politics/928540(Hämtad 2017-02-10)
11Reuters. Makhovsky, Andrei. Osborn, Andrew. Belarus says suspects Russia trying to restore post-Soviet border. 2017. http://www.reuters.com/article/us-russia-belarus-idUSKBN15H20W(Hämtad 2017-02-10)
12BeLTA. Belarus’ MFA: No prior notice of Russia’s decision to establish border controls. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/belarus-mfa-no-prior-notice-of-russias-decision-to-establish-border-controls-98421-2017/(Hämtad 2017-02-10)
13TASS. Senator says introducing border controls not to affect Russian, Belarusian citizens. 2017. http://tass.com/politics/928756(Hämtad 2017-02-10)
14BeLTA. Russia’s decision to establish border zone ‘purely political’. 2017. http://eng.belta.by/politics/view/russias-decision-to-establish-border-zone-purely-political-98460-2017/(Hämtad 2017-02-10)
15Reuters. Belarus to allow visa-free entry for short trips for 80 countries. 2017. http://www.reuters.com/article/us-belarus-visas-idUSKBN14T20R(Hämtad 2017-02-10)
16Reuters. Russia and Belarus close to solving gas price dispute – minister. 2016. http://uk.reuters.com/article/uk-russia-belarus-gas-idUKKBN13P0MR(Hämtad 2017-02-10)
17TASS. Russia insists Belarus settles overdue payments for supplied gas. 2017. http://tass.com/economy/927780(Hämtad 2017-02-10)
18TASS. Deputy PM says no progress in gas, oil talks between Russia, Belarus. 2017. http://tass.com/economy/929361(Hämtad 2017-02-10)
19TASS. Lukashenko says Belarus will go to court in oil and gas dispute with Russia. 2017. http://tass.com/economy/928859(Hämtad 2017-02-10)
20TASS. Belarusian official accuses Russian agricultural watchdog agency of bias. 2016. http://tass.com/economy/919465(Hämtad 2017-02-10)
TASS. Belarusian leader orders criminal probe against Russian agriculture watchdog head. 2017. http://tass.com/world/928852(Hämtad 2017-02-10)
21Belarus Digest. Smok, Vadzim. Belarus Smuggles EU Food To Russia Despite Sanctions. 2014. http://belarusdigest.com/story/belarus-smuggles-eu-food-russia-despite-sanctions-19427(Hämtad 2017-02-10)
22TASS. Russia urges Belarus to settle economic disputes peacefully. 2017. http://tass.com/politics/928922(Hämtad 2017-02-10)
23President of Russia. On December 26, Vladimir Putin will take part in the meeting of the Supreme Eurasian Economic Council and a session of the CSTO Collective Security Council in St Petersburg. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53492(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the Supreme Eurasian Economic Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53596(Hämtad 2017-02-10)
President of Russia. Meeting of the CSTO Collective Security Council. 2016. http://en.kremlin.ru/events/president/news/53597(Hämtad 2017-02-10)
24Ośrodek Studiów Wschodnich. Kłysiński, Kamil. The risk of escalating tensions in Minsk-Moscow relations. 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2017-01-04/risk-escalating-tensions-minsk-moscow-relations(Hämtad 2017-02-10)
25Kłysiński, Kamil. Żochowski, Piotr. The End Of The Myth of a brotherly Belarus? Russian soft power in Belarus after 2014: the background and its manifestations. Warsaw: Ośrodek Studiów Wschodnich, 2016. s. 11, 13, 15, 42, 43, 44, 58-60.
26Sledstvennyy komitet Respubliki Belarus. Sledstvennym komitetom rassleduyutsya ugolovnyye dela, vozbuzhdennyye po st.130 Ugolovnogo kodeksa Respubliki Belarus’ (obnovleno). 2016. http://sk.gov.by/ru/news-ru/view/sledstvennym-komitetom-rassledujutsja-ugolovnye-dela-vozbuzhdennye-po-st130-ugolovnogo-kodeksa-respubliki-3704/(Hämtad 2017-02-10)

27Jamestown Foundation, Ioffe, Grigory. Visa-Free Travel to Belarus and the Dawn of a New Era in the (Dis)Information Wars. 2017. https://jamestown.org/program/visa-free-travel-belarus-dawn-new-era-disinformation-wars/(Hämtad 2017-02-10)