Inte bara bombflyg!

Idag har två ryska Tu-22 åter igen flugit över Östersjön, vilket jag via mina källor (mycket kvalificerad civil SIGINT) fick uppgift om när flyget var i luften vid 10-tiden på förmiddagen. 

Senare under dagen, ca fyra timmar senare uppmärksammade även svensk media detta och det har varit dagens nyhet sedan dess. ÖB som var gäst i P4 Extra uttalade sig också om den ryska flygningen liksom att Försvarsmakten gick ut med information på sin webbsida.

I media talas det enbart om ”bombflygplan” vilket i sig är korrekt. Uppgifter gör gällande att det inte bara var bombvarianten Tu-22M3 som var i luften. Minst ett av flygplanen var nämligen en mycket ovanlig variant av flygplanet som inte är avsedd för att bära bomber, nämligen Tu-22MR (eller Tu-22M3R) Backfire-D som istället är avsedd för spaning. Exakt vilken kapacitet flygplanet har är oklart. Flygplanstypen är mycket ovanlig och är tillverkad i ett mycket begränsat antal varav ett enligt uppgift sköts ned under Georgienkriget. I det interna bombutrymmet finns enligt uppgift en rad olika sensorer och kameror.

Intressant är att flygningen med den här versionen av Tu-22 över Östersjön sammanfaller med den finsk-svenska marina övningen FINSWEEX som för tillfället pågår.

Värt att särskilt notera är det förändrade uppträdandet avseende Tu-22 som efter ”ryska påsken” 2013 nu är ett allt mer frekvent återkommande inslag över Östersjön som en del av det NYA kalla kriget. Senast Tu-22 flög över Östersjön var den 24 mars och även då skedde något ovanligt, nämligen att man flög överljud, något man inte gjort tidigare.

Med lögnen som vapen

Av Johan Wiktorin, avdelning I Tyvärr kunde jag konstatera igår kväll att element ur Korridoren till Kaliningrad ger sig tillkänna. TV 4 hade ett inslag med en rysk ”analytiker” som ville se Gotland neutralt eller avmilitariserat. Precis som Fyrans kommentator Stefan Borg sade efteråt, så var det Kremls röst vi hörde. Till och med självaste […]

Man blir förbannad!

I Dagens industri idag visas ett TV-inslag där den ryske ”analytikern” Viktor Kremenyuk föreslår att Gotland inte skall återmilitariseras utan istället få en ”neutral” status. I inslaget förklarar han inte detta närmare än att det med all önskvärd tydlighet framgår att det vore bäst för Ryssland och enligt dem också bäst för Sverige. Han håller en vänligt ton och skrattar nästan fram budskapet vilket gör det extra provocerande att höra. Kremenyuk talar om ”Gotlands neutralitet under 20-talet” och att ”vi” skall utarbeta regler.

Detta är ett exempel på rysk arrogans i dess värsta form. Det finns givetvis inte en enda vettig människa som anser att Gotland, eller någon annan del av Sverige, skall återmilitariseras för att det är så jäkla kul eller för att alla svenskar är militärt överintresserade personer. Skälet är självklart att Ryssland uppträder hotfullt, kränker andra länders territorier och inte minst – invaderar andra länder. Om Kremenyuk istället hade sagt att man nu tydligt kan se att Ryssland uttrycker en mer försonlig ton, man återinför demokratiska rättigheter i landet och man återlämnar det territorium man stulit av Ukraina – då kan vi börja fundera på ett annat handlingsalternativ för Gotland.

Skall man läsa något skrivet av en ryss så är det bättre att välja Sergej Gurievs ledare i DN från igår. Han beskriver hur Ryssland nu börjar knapra på sin reservfond för att klara landets ekonomi. Att dra ner på militära utgifter är det inte tal om. Guriev skriver:

”Att reservfonden nu förbrukas representerar ett avgörande steg i en utdragen debatt om Rysslands militärutgifter. Den började 2011 när dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog att militärutgifterna under en tioårsperiod skulle ökas med 600 miljarder dollar, från under 3 procent till över 4 procent av BNP. Dåvarande finansministern Alexej Kudrin – som hade åstadkommit budgetöverskott, bidragit till att reservfonden byggdes upp och betydligt minskat statsskulden – hävdade att Ryssland inte hade råd med en sådan ökning, varpå han blev avskedad. Planen antogs kort därpå.”

Om detta fortsätter är Ryssland på väg mot mycket svåra ekonomiska trångmål och om inte något mirakel inträffar (som Kina ligger bakom) så innebär det att några av Johan Wiktorins otäcka scenario (sid 17-21) rycker allt närmare.

För övrigt ser vi med stor glädje fram emot Baltops 15. Så väl flygvapnet som marinen har fått känna på ett antal skarpa lägen orsakade av rysk aktivitet under 2014 och 2015 men dessa är ändå små och begränsade händelseförlopp jämfört med hur krig och örlog på Östersjön skulle te sig om Ryssland väljer att invadera ett baltiskt land eller på annat sätt försätter länderna runt Östersjön i en krigssituation.

Övningen pågår under en lång period jämfört med många andra övningar. Och dessutom genomförs den under samma period som många andra Nato-övningar och självklart också ryska övningar. Jens Stoltenberg, Nato’s generalsekreterare, varnade igår för att ryska beredskapsövningar kan trissa upp läget utom kontroll, särskilt när så stora Nato-styrkor övar i samma område.

Under övningen kommer amerikanska marinkåren att landstiga på Ravlunda skjutfält samtidigt som B-52 flygplan kommer att skydda flanken bl a genom att simulera fällning av minor över svenskt territorium. Ett tydligt budskap.

Samtidigt talas det en del om att även hantera den infrastrukturella situationen på Gotland. Bör man kunna spränga hamnen i Slite? Ja, men först om man misslyckas med att i första hand försvara den och i andra hand minera för att skydda den. I sista hand bör man kunna blockera hamnen och en av metoderna är förstås att permanent förstöra lastkajer etc. Tyvärr hjälper det inte mot anfallande marininfanteri men väl för förstärkningar och försörjning. Det kan dock också lösas på andra sätt än att man måste lägga till vid en kaj.

För övrigt anser vi att Sverige bör bli medlem i Nato, även om PfP ger oss möjligheter att öva t.ex. på Baltops.

Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow   Debatt om civilförsvar Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller skydda det civila samhället eller båda delar. Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil […]

Efterlyses: Beredskapsplanering för energiförsörjning

av Ingolf Kiesow   Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos. Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna […]

Tyskland känner sitt ansvar för Europas säkerhet

av Mats Bergquist och René Nyberg   Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet. Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa. Parallellerna till det kalla kriget är […]

Ubåtsjakt i SVT:s guldgruva



SVT har lagt till en hel del intressanta klipp från tidigare ubåtsjakter i sitt öppna arkiv. Här finns även en hel del intressanta granskande program om ubåtskränkningarna. Här nedan tipsar jag om det mest intressanta.


Ubåt U137 på grund 1981
Sändes 5 november 1981 | Längd 6 min 44 sek

Presskonferens från riksdagshuset där statsminister Thorbjörn Fälldin (Centerpartiet) tillsammans med utrikesminister Ola Ullsten (Folkpartiet) tillkännager att den utanför Karlskrona grundstötta sovjetiska ubåten U137 är bestyckad med kärnvapenladdade robotar. Ur Rapport 1981-11-05.

Reportage: Ubåtsjakten i Karlskrona
Sändes 28 februari 1984 | Längd 18 min

Reportage från programmet Magasinet om Ubåtsjakten i Karlskrona 1984.
Reporter: Lennart Anebäck.

Ubåtsjakten i Karlskrona 1984
Saknar sändningsdatum | Längd 35 min

Diverse nyhetsinslag om ubåtsjakten i Karlskrona 1984.

Rapport 1984-02-16: Patrullbåtar, helikoptrar. Intervju med försvarsstabschef Bror Stefenson.
Aktuellt 1984-02-16: Intervju med Bror Stefenson, försvarsstabschef.
Aktuellt 1984-02-19: Bilder från det avspärrade området.

Aktuellt 1984-02-23: Aktuellts reportagebil stoppas av militär.
Aktuellt 1984-02-27: Direktrapport från reporter Mats Weiland.
Rapport 1984-02-27: Patrullbåtar, helikopter. Intervju med kommendörkapten Gunnar Rasmusson.
Aktuellt 1984-02-28: Intervjuer med ögonvittnet Jan Nordström och pressofficer Evert Dahlén.
Rapport 1984-02-28: Kvällspostens förstasida. Intervju med lektor Peter Gerhard.
Aktuellt 1984-02-29: Den fjärrstyrda undervattenskameran Sjöugglan.
Aktuellt 1984-03-01: Främmande grodmän skymtade?
Aktuellt 1984-03-01: Försvarsstaben bekräftar att främmande grodmän troligen varit på Almö.
Aktuellt 1984-03-03: Nyfikna åskådare:
Aktuellt 1984-03-04: Jakten inne i ett intensivt skede.
Aktuellt 1984-03-05: Intervju med partiledare Ulf Adelsohn (m).
Rapport 1984-03-06: Intervju med statsminister Olof Palme (s).
Aktuellt 1984-03-06: Larm om tre okända dykare på Tromtö.
Rapport 1984-03-21: Utrikesdebatt. Uttalanden av partiledarna Ulf Adelsohn (m), Thorbjörn Fälldin (c), utrikesminister Lennart Bodström (s) och partiledare Lars Werner (vpk). Kommentar av Olle Stenholm.
Rapport 1984-05-04: Intervju med ÖB Lennart Ljung.

Reportrarna – Det hemliga ubåtskriget

Sändes 22 september 1996 | Längd 59 min
Samhällsmagasin. Programledare: Bo Holmström. Kvällens ämne: Ryska ubåtar i svenska vatten.

Medverkande:
Velerjan Asejev
Veniamin Bunin
Paul Beaver
Bengt Gustafsson
Willhelm Carlstedt
Lennart Öström
Sten Ramberg
Ingvar Svensson
Mats Cambré

Reportrar:
Jonas Olsson
Bo Holmström

Reportrarna – De hemliga vapnen (med nuvarande marinchefen vid 33.30)
Sändes 5 november 1996 | Längd 58 min

Enligt ryska ubåtsmän placerade sovjetiska ubåtar under det kalla krigets dagar ut fjärrstyrda minor och torpeder i främmande länders vatten, bland annat i Sverige.

Programledare: Bo Holmström
Reporter: Jonas Olsson

Medverkande:
Sergeij (före detta sovjetisk ubåtsofficer)
Vladimir (före detta sovjetisk marinofficer)
Bengt Gustafsson (före detta överbefälhavare)
Valerjan Asejev (före detta sovjetisk kommendör)
Paul Ström (projektledare FOA)
Ola Tunander (freds- och konfliktforskare)
Eugen Charysczak (kommendörkapten)
Karl Andersson (före detta kommendörkapten)
Anders Björck (m – före detta försvarsminister)
Frank Rosenius (amiral kustflottan)



Dilemma – Säsong 3 Avsnitt 2 av 5: Ubåt 137
Sändes 29 april 1998 | Längd 48 min

Arkivtext: Diskussion kring ett hypotetiskt händelseförlopp. Programledare: Carl Hamilton. Kvällens ämne: Ubåt 137.

Medverkande:
Lennart Daléus
Mona Sahlin
Bertil Torekull

Striptease – Caspar Weinberger
Sändes 7 mars 2000 | Längd 14 min

Caspar Weinberger, USA:s försvarsminister 1981-1987, intervjuas av Jonas Olsson i ”Striptease” 2000-03-07 om uppgifterna om att det var NATO-ubåtar som opererade i svenska farvatten under 1980- och 1990-talen.

Striptease11/4 2000Sändes 11 april 2000 | Längd 58 min

Granskande magasin. Programledare: Thomas Lundkvist. Kvällens ämnen: Uppföljning av uppgifterna om att NATO-ubåtar opererade i svenska vatten under 1980- och 1990-talet. Osmo Vallo-fallet, Kosovo, och ny information angående polisens biljakter.

NATO-ubåtar.
Medverkande:
Caspar Weinberger, fd försvarsminister USA
Göran Persson (s), statsminister
Owe Wiktorin
Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap
Björn von Sydow (s), försvarsminister
Sir Keith Speed, marinminister 1979-81, försvarsutskottet 1983-87
Paul Beaver
Stefan Eriksson, reporter
Jonas Olsson, reporter

Aktuellt: Ubåtar
Sändes 15 november 2001 | Längd 5 min 18 sek

Det var fel att peka ut Sovjetunionen för ubåtkränkningarna, NATO:s ubåtar hade lika starka motiv att operera i den svenska skärgården. Det menade regeringens utredare Rolf Ekéus idag, och han riktade samtidigt skarp kritik mot den tidigare moderatledaren Carl Bildts agerande.

Medverkande:
Sven Andersson (s), försvarsminister (ur ”Rapport” 1983)
Carl Bildt (m), ledamot ubåtskommissionen (ur ”Rapport” 1983)
Rolf Ekéus, ubåtdutredare
Sir Keith Speed, fd marinminister Storbritannien
Paul Beaver, talesman Janes
Jonas Olsson, reporter

Putins avsikter och västvärldens svar

av Mats Bergquist   Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen? Egentligen borde denna debatt […]

Sverige importerar minst 25% av oljan från Ryssland

Att Sverige under de senaste decennierna har utökat handeln med Ryssland är väl känt och det var under många år fullt rimligt att med handeln som diplomatiskt och säkerhetspolitiskt instrument verka för fred, frihet och utveckling i det post-sovjetiska Ryssland.

Idag råder emellertid andra förhållanden som de flesta läsare av denna blogg känner till. Putin har gått från att vara George W Bush kompis till att vara en ny Stalin, en maffiaboss som styr Ryssland med kriminella metoder och stöd av en korrupt elit. Minns the Economist artikel efter Karen Dawishas boksläpp om Putins ”Band of Brothers” – 110 personer som kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Det är också samma grupp som kontrollerar staten med de väpnade styrkorna (inklusive kärnvapen), de gigantiska underrättelse- och påverkansorganisationerna FSB, SVR och GRU samt i stort sett hela mediavärlden i Ryssland. Oliktänkande fängslas och mördas, senast den starkaste oppositionspolitikern Boris Nemtsov som mördades precis utanför Kreml. Friheten och demokratin i Ryssland kan idag sägas ha upphört helt. Ryssland har också invaderat Ukraina, dels genom att annektera Krim och dels genom att i samverkan med lokala aktörer invadera östra Ukraina.

Detta land förser alltså Sverige med 25 % av vårt oljebehov. Men det som kanske är mest iögonfallande är att denna utveckling kommit till stånd de senaste tre åren.

Idag skriver SvD om att importen av rysk olja är rekordstor och att detta har uppstått efter 2010. 2011 var importen så liten att den inte ens nämndes i Energimyndighetens statistik. 2012 var den 14 %, 2013 steg importen till 19% och 2014 var den alltså 25% av den total svenska oljeimporten.

Den siffran kan dessutom vara för låg. Oljeprodukter kan tillverkas av rysk råolja och sedan förädlas i ett annat land, t.ex. Finland, och sedan säljas till Sverige. Dessa produkter ingår inte i de ovan nämda 25 procenten.

Svenskt beroende av ryska produkter och handel med Ryssland är inte längre en privat angelägenhet för näringslivet, det påverkar maktbalansen mellan länderna. Därför är det rimligt att gripa in politiskt. Vad anser t.ex. regeringen och Miljöpartiet om detta? Det är väl känt att rysk oljehantering inte är förenlig med miljöhänsyn. Dessutom torde det ligga på Mp:s agenda att minska beroende av olja.

Om scenariot som beskrevs i vårt förra inlägg – Omfall EDMUND – skulle bli verklighet så skulle Ryssland kunna stänga av sin oljetillförsel och förvärra situationen ytterligare. Är beslutsfattare medvetna om det?

För den som är intresserad av hur svenskt näringsliv är exponerat mot Ryssland men även Baltikum och Polen så rekommenderas Johan Wiktorin och Benjamin Ståhls studie i ämnet. Studien kommer inom kort att finnas tillgänglig digitalt, tills vidare kan man med fördel titta på föredraget här: http://www.vinnova.se/sv/Aktuellt–publicerat/Kalendarium/2015/150507-Vad-star-pa-spel/

För den som bättre vill förstå energimarknaden rekommenderas Mikael Tolls gästinlägg hos oss.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Det otillräckliga trendbrottet

Av Johan Wiktorin, avdelning I Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har […]

I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid

Sammanfattning
Fyra faktorer gör att Nordkalotten kommer bli ett än mer säkerhetspolitiskt spänt geografiskt område än Östersjöregionen. Den första är, över hälften av rysk andraslagsförmåga är baserad där. Den andra är USA avyttring av förband i Västeuropa, vilket ger den tredje faktorn, vikten av att kunna genomföra truppförstärkningar till Västeuropa, vilket kräver fria sjöleder i Atlanten. Vilket ger den avslutande fjärdefaktorn, en framskjuten maritim strategi kommer återigen krävas av NATO i Nordkalotten för att säkerställa livlinan från Nordamerika till Västeuropa.
Analys
Allmänt.I det föra inläggetberörde vi de säkerhetspolitiska ställningstaganden som Sverige – Norge – Finland intog under det s.k. kalla kriget. Detta inlägg kommer fokusera mer på nutiden, vilka säkerhetspolitiska ställningstaganden har tagits av främst Sverige och Finland samt vilka säkerhetsintressen har Ryssland på Nordkalotten.
Inledningsvis bör vi beröra de grundläggande strategiska intressena vid Nordkalotten. I huvudsak rör sig detta om naturtillgångar, främst ur ett Norskt – Svenskt – Ryskt perspektiv. Där samtliga tre länder har olika former av naturtillgångar som ger en inkomst till staten. Murmanskområdet med dess isfria hamnar är och har varit ett strategiskt viktig område för Ryssland med dess Norra marin.1
   Bild 1. Nordkalotten.
Sovjetunionens Norra marin kom under det kalla kriget få en allt större strategisk betydelse2 dels för att förhindra amerikanska truppförstärkningar till Europa i händelse av en konflikt.3Dels för att en stor del av Sovjetunionens andraslagsförmåga med kärnvapen kom att baseras hos den Norra marinen.4 Dessa två faktorer är fortfarande giltiga.
Nordkalottens strategiska betydelse kom att accentueras under 1980-talet, utifrån NATO och USA maritima strategi som innebar att man skulle möta upp den Norra marinen på dess eget territorium.5 Det vill säga man skulle förneka Norra marinen att kunna gå ut i Atlanten och påverka förstärkningskonvojer till Europa, likväl skulle man finna och nedkämpa de Sovjetiska kärnvapenbärande ubåtarna i Barentshav.
Ur ett Norskt perspektiv var det krigsavgörande att denna maritima strategi skulle nå effekt, då försvaret av Norskt territorium byggde på överförande av allierade markstridsförband, som annars skulle hotas av den Sovjetiska norra marinen, likväl var tidsaspekten avgörande för överförandet av dessa förband.6Ur ett NATO perspektiv var det krigsavgörande att förbanden från Nordamerika skulle hinna föras över till främst Västeuropa.7
Efter det Kalla Krigets avslut och Sovjetunionens upplösande, påbörjades en massiv nedrustning av de förhandslager för främst Amerikanska förband som fanns i Västeuropa.8 Likväl påbörjades ett hemtagande av främst Amerikanska förband i Västeuropa, vilket kanske tydligast visade sig 2013 då den sista amerikanska stridsvagnen i Tyskland transporterades hem till USA.9 Men även en fortsatt styrkereducering av USA förband i Västeuropa, genomförs trots den uppblossade säkerhetspolitiska konfrontationen mellan Väst och Ryssland.10
USA ses fortsatt som säkerhetsgaranten i Västeuropa, trots i dagsläget en viss motvilja till detta av USA, då man anser att Europa måste börja ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.11Ett försök för att få Europa, att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet bör NATO toppmöte i Wales 2014 ses som. Då man kom överens om att avbryta fortsatta nedskärningar i de NATO anslutna ländernas försvarsbudgetar.12
Sett till den styrkereducering som USA har genomfört i Europa och det försämrade säkerhetsläget, kommer vikten av förmågan till överföring av förband via sjövägarna från Nordamerika till Västeuropa spela en avgörande roll för Västeuropas säkerhet. Ser man till de förslag på nya förhandslagringar som har framlagts så är de inte på långa vägar i närhet av vad som kan krävas i händelse av en än mer försämrad säkerhetssituation.
Detta gör återigen att Nordkalotten och Norska havet samt Nordsjön kommer bli en avgörande skådeplats för NATO å ena sidan och Ryssland å andra sidan. Förmågan att avvärja hotet mot sjövägarna mellan Nordamerika och Västeuropa börjar och slutar vid Nordkalotten och för Ryssland eftersträvar man förmågan att dels skydda sin andraslagsförmåga dels kunna påverka sjövägarna i Atlanten.
Norge.Norges säkerhetspolitiska ställningstaganden har inte förändrats nämnvärt sedan det kalla kriget. Grundbulten i dess säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO, för att dels garantera sin säkerhet dels bibehålla en egen politisk vilja.13Dock har troligtvis dess säkerhetspolitiska situation markant förändrats utifrån det säkerhetsvakuum Sverige har orsakat genom dess totala nedmontering av sitt territorialförsvar.
Sverige & Finland. Både Sverige och Finland kvarstår i dagsläget som militärt alliansfria, den stora skillnaden gentemot situationen under det kalla kriget är ett väldigt tydligt och fördjupat försvarssamarbete. Läser man den nu föreslagna försvarspropositionen, så framgår det bl.a. att samarbetet omfattar ”förberedelser för hävdandet avrespektive lands territoriella integritetoch utövande av rätten tillsjälvförsvar enligt artikel 51 iFN-stadgan.”14
Vidare kan vi försvarspropositionen läsa att: ”Försvarssamarbetetmellan Finland och Sverige börutvecklas till att omfatta operativplanering och förberedelser för ettgemensamt användande av civila ochmilitära resurser i olika scenarier.”15Värdeordet i det citerade stycket är operativplanering. Enkelt beskrivet innebär operativ planering hur man på bästa sätt skall utnyttja olika förband i olika situationer d.v.s. man har gått ned på en form av detaljplanerings nivå.
Vidare kan vi även läsa att: ”Samarbetet innebär enmöjlighet till gemensamt agerande, meninte några utfästelser. Endast underförutsättning att nödvändiga politiskabeslut fattas kan länderna ageragemensamt.”16 Vilket i praktiken innebär inga utfästelser om gemensamma försvarsförpliktelser är gjorda d.v.s. angrips Finland så är det inte säkert att något stöd från Sverige kommer och vice versa.
Inledningsvis bör man beröra det paradigmskifte detta innebär främst för Finland, som från andra världskriget slut intill Sovjetunionens upplösning, var bakbunden både säkerhetspolitiskt, utrikespolitiskt och som en konsekvens av detta fick en märklig inrikespolitisk situation, utifrån VSB-paktens stadgar. Nu endast 20 år senare har man ett bilateralt försvarssamarbete ned till operativ nivå.
Därefter för Sveriges del är fördjupade bilaterala operativa försvarsförberedelser inget nytt, något som vi berörde i det föregående inlägget. Vad som kan ses som nytt är att man öppet deklarerar det i en försvarsproposition, vilket kan ses som ett trendbrott – öppenhet i sakfrågan, men det är inget nytt med operativa förberedelser.
Slutligen blir det lite motsägelsefullt att man påbörjar operativ planering, men man ingår inte ett avtal om försvarsförpliktelser. Väljer man att gå ned på sådan detaljnivå som operativ planering innebär, blir det väldigt verkningslöst och väldigt bortkastad tid om man inte har för avsikt att fullfölja den planering som man de facto kommer genomföra. Dock så har både Finland och Sverige undertecknat Lissabonfördraget, så i praktiken behövs inte ett separat dokument kring förpliktelser, utan man skulle kunna luta sig tillbaka mot dess skrivelser och ur ett svenskt vidkommande den antagna solidaritetsförklaringen.
Ur det Svenska perspektivet blir även vikten av relationen till USA tydligt, vilket framhävs i försvarspropositionen med dessa två skrivelser, ”Regeringen anser att dentransatlantiska länken är avgörandeför Europas säkerhet och börstärkas.” samt ”En väl fungerandetransatlantisk relation är viktig försäkerheten i Sveriges närområde.”17
Vad det innebär mer praktiskt är svårt att avgöra, men vad vi sett av historien så satte Sverige stor vikt på de bilaterala relationerna med USA under hela det kalla kriget, likväl så utvecklades dessa till en försvarsgaranti från USA under 1960-talet.18Således kan vi nog förutsätta att i den nya säkerhetsordning som vi gått in i så tillmäter Sverige samarbetet lika stor vikt som under det kalla kriget.
Vikten av detta bilaterala försvarssamarbete för de båda nationerna, visade sig relativt tydligt då Sveriges och Finlands Försvarsminister, besökte det Amerikanska hangarfartyget Theodore Roosevelt i mars månad 2015. Vilket kanske tydligast uttalades av finska Hufvudstadsbladet, ”Besökte denamerikanska flottands hangarfartyg USSTheodore Roosevelt var en del avFinlands och USA:s försvarspolitiskasamarbete.19
Avslutningsvis Sverige och Finland förefaller i dagsläget försöka skapa en gemensam grund för att kunna försvara varandra med en tydlig transatlantisk länk. Vilket blir både en ny men ändå en gammal lösning. Det nya är att Finland aktivt kan genomföra en sådan säkerhetspolitik, det gamla är att man förefaller lösa en negativ förändrad säkerhetspolitisk situation, utifrån den svenska lösningen under det kalla kriget. Det vill säga bilaterala försvarssamarbeten med operativ planering, utan några försvarsförpliktelser.
Ryssland.Rysslands säkerhetsintressen vid Nordkalotten är tudelad. Dels syftar det till att skydda sin kärnvapenförmåga dels på längre sikt skydda de naturresurser som finns i Arktis som av Ryssland ses som dess framtida valutareserv. Den återmilitarisering vi nu ser ske vid Nordkalotten men även i Arktis av Ryssland, är tätt sammanflätat med de två säkerhetsintressena, dock nämns oftast enbart skyddet av naturresurserna i debatten, vilket i dagsläget är av sekundär betydelse för Ryssland.
Grunden i kärnvapenstrategi är att kunna besvara ett kärnvapenangrepp. Detta förutsätter att man har kvar en förmåga trots ett angrepp har genomförts mot ens kärnvapen, i syfte att kunna genomföra motangrepp. Detta kom att föranleda en utveckling av olika bärsystem för kärnvapen under det kalla kriget. Det första bärsystemet var långräckviddiga flygplan s.k. fjärrflyg, det nästa blev interkontinentalamissiler (ICBM, Intercontinental BallisticMissile) och det sista blev missilbärande ubåtar (SLBM, SubmarineLaunched Ballistic Missile).20
  Bild 2. Kärnvapentriaden.
Dessa tre former av bärsystem för kärnvapen benämns kärnvapentriaden, det ger även en garanterad första- och andraslagsförmåga d.v.s. påbörjar en stat ett angrepp som slår ut t.ex. ens fjärrflyg och ICBM vilket är det troliga vid ett initialt kärnvapenangrepp, så har man fortfarande kvar SLBM för att genomföra ett vedergällningsangrepp. Förmågan att bibehålla en andraslagsförmåga blir såldes en strategiskt viktig uppgift, men även en nationell överlevnadsfråga för en kärnvapenstat.21
Ryssland tillmäter fortsatt sina kärnvapenstyrkor stor vikt för sin nationella säkerhet och kommer troligtvis göra det intill 2018-20, då det nuvarande rustningsprogrammet burit frukt och en reell konventionell avskräckningsförmåga har uppnåtts. Dock kommer behovet fortsatt kvarstå att kunna avskräcka en motståndare med kärnvapen, men dess vikt för att kunna hantera konventionella konflikter bör nedgått efter 2020.22
En faktor som ofta glöms bort i den säkerhetspolitiska debatten dels i Norden dels kring Nordkalotten i dagsläget är att, 62% av Rysslands andraslagsförmåga23 (SLBM) är baserad i den Ryska delen av Nordkalotten. Detta gör att Nordkalotten ur ett ryskt geostrategiskt säkerhetsperspektiv blir ett av de viktigasteområdena, för att kunna garantera sin avskräckningsförmåga i dagsläget.
  Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde.
Således blir skyddet av denna andraslagsförmåga den primära uppgiften för de ryska luft-, sjö- och markstridsförbanden på Nordkalotten. Ser man till den nu pågående militära uppbyggnaden dels på Nordkalotten dels i Arktis så förefaller man skapa dels en utvidgad sensorkedja dels möjligheter till tillfällig basering av dels sjö- dels luftstridskrafter vid främre stödpunkter.24 Det övergripande syftet med detta är bedömt att skydda de kärnvapenbärande ubåtarnas patrullområden samt försvara dess basstruktur.
Skyddet är bedömt indelat i ett fördröjnings- och ett försvarsområde25i vilket en motståndare skall hindras. Till del var det bedömt detta framför allt sjö- och luftstridskrafterna inom det norra militärdistriktet, MD N, övade under den omfattande beredskapskontrollen som genomfördes den 16-21MAR15.
I takt med uppbyggnaden av de främre posteringarna i Arktis så kommer troligtvis fördröjnings- och försvarsområdet utökas i en nordlig riktning, då det nu främst är uppbyggt i en västlig och sydvästlig riktning, den omfattande utprövningen av luftförsvarssystem för arktiska förhållanden är en indikator på detta.
Diskussion.Den nu pågående återupprustningen av dels ryska Nordkalotten dels Arktis är i sig ingen nyhet, Ryssland har sedan 2010 mer eller mindre talat om en återupprustning. Dock kan man se att den har accelererat i takt med den försämrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst ffa. från 2013 och framåt.
Sett ur militära förhållanden bör Ryssland tillmäta Nordkalotten en större geostrategisk vikt kontra Östersjöregionen, utifrån det faktum att över 60% av dess andraslagsförmåga är lokaliserad i det området. Något den nu pågående återmilitariseringen av Nordkalotten bör ses som ett tecken på d.v.s. återupprättandet av ett ”bastionsförsvar” för dess andraslagsförmåga.
Sett till ”bastionförsvaret” så krävs mer än enbart förmåga att kunna påverka sjö- och luftrum för Ryssland i dess fördröjnings- och försvarsområde. De angränsande markområdena måste även kontrolleras. Härvid blir sannolikheten högre att Nordkalottområdet i dagsläget kommer dras in i en konflikt i ett mycket tidigt skede, då Rysslands styrkor i dagsläget är relativt svaga, varvid överraskning och hastighet krävs, för att kunna ta de markområden som krävs för ”bastionförsvaret”.
Man talar ofta om att Gotland kommer involveras tidigt i en möjlig konflikt mellan Ryssland och Väst, Sverige och Finlands territorium i Nordkalotten kommer troligtvis beröras av det innan Gotland berörs. Försvaret av andraslagsförmågan kommer vara en av de mest prioriterade uppgifterna för de Ryska väpnande styrkorna i de norra delarna av det västra militärdistriktet (MD V) och en huvuduppgift för MD N.
Ur ett svenskt säkerhetspolitiskt perspektiv är det mycket olyckligt att diskussionen i mångt, ensidigt har kommit att handla om Östersjöregionen, inte för att förringa de spänningar som finns där. Nordkalotten har dock en än mer inneboende säkerhetspolitisk spänning som kan accelerera den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen då kärnvapen blir en variabel att ta hänsyn till, vilket är en faktor som ej finns i Östersjöregionen.
Man har tidigare talat om det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige orsakat i Östersjöregionen, det är inget mot vad som åstadkommits på Nordkalotten. Rent geografiskt är huvuddelen av Försvarsmaktens förband lokaliserad till mellersta och södra Sverige. I norra Sverige finns idag två (2) mekaniserade bataljoner, två (2) artilleribataljoner (dock utan full beväpning), en (1) jägarbataljon (med nationella uppgifter, ej geografiskt knutna uppgifter), två (2) stridsflygdivisioner och en (1) helikopterskvadron samt ett antal (7) hemvärnsbataljoner och CBRN förband vid Totalförsvarets skyddscentrum.
Centreringen av de Svenska förbanden är kring BODEN – LULEÅ området. Norr och söder om detta till Treriksröset och Mälardalsregionen ansvarar de Nationella skyddsstyrkorna för försvaret av Svenskt territorium. Diskussionen har ofta centrerat kring hur skall förband kunna samlas i Södra Sverige i händelse av en konflikt, diskussionen bör snarare avhandla hur bör en förstärkning genomföras i nordlig riktning.
Sett till geografiska lokaliseringar blir det Svensk – Finska försvarssamarbetet på operativ nivå förståeligt, då dess egentliga landmassa täcker det försvarsvakuum vi har av svenskt territorium, om än med Bottenhavet som en naturlig barriär. Likväl blir den gemensamma beröringspunkten där gräns möter gräns, just Nordkalottområdet för Sverige och Finland.
Slutsatser
Ur ett Ryskt säkerhetsperspektiv så tjänar man på att den geopolitiska kraftmätningen i dagsläget sker i Östersjöregionen, där hotas ej dess andraslagsförmåga, vilken även innebär att man i lugn och ro kan öka de väpnande styrkornas förmåga på Nordkalotten. Skulle dock en tyngdpunktsförskjutning i den geopolitiska kraftmätningen ske i närtid, i en nordlig riktning d.v.s. mot Nordkalotten så kommer den totala säkerhetsbilden snabbt gå i en tydlig negativ riktning.
Ur ett NATO perspektiv kommer troligtvis en återgång till en frambasering av dess sjöstridskrafter ske, för att kunna möta upp den Ryska Norra marinen, vilket skulle kunna hota sjölederna mellan Nordamerika och Västeuropa i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation eller konflikt. Dock kommer frambasering troligtvis ej likna den strategi som togs fram under 1980-talet, då NATO saknar de stora förbandsklossarna i Västeuropa, utan de kommer troligtvis få en annan framtoning för att säkerställa truppförstärkningar till Västeuropa i händelse av en konflikt.
Ur ett Svensk-Finskt perspektiv är man troligtvis inte beredd på de spänningar som kommer uppstå på Nordkalotten, likväl är Sverige mycket dåligt förberedd för en säkerhetspolitiskt spänd situation i sin norra landsända, då huvuddelen av Försvarsmaktens förband är geografiskt lokaliserad till södra Sverige. Sett ur ett samarbetsperspektiv med operativ planering på markarenan mellan Sverige och Finland, bör fokus läggas på Nordkalotten.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
DN 1(Svenska)
European Leadership Network 1(Engelska)
Globalsecurity 1 (Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4(Svenska)
Norges Försvarsdepartement 1(Norska)
Sveriges Regering 1(Svenska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1 (Engelska)
Stars And Stripes 1, 2(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
US Naval War College 1(Engelska)
Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
Slutnoter
3Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 98-99
5Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
6Gjeseth, Gullow. Landforsvarets Krigsplaner Under Den Kalde Krigen. 2012. Sid 276
7Børreson, Jacob. Alliance Naval Strategies and Norway in the Final Years of the Cold War. US Naval War College. 2011. Sid 99-100
Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 35-36
13Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 14, 35
14Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 8
15Regeringen. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. 2015. Sid 24
16Ibid.
17Ibid. Sid 27, 36
18Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 290-291
25Forsvarsdepartementet. Et felles løft. 2015. Sid 20

Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på ”det stora patriotiska kriget”, utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.

Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj

I går, torsdagen den 7 maj ordnade Allmänna Försvarsföreningen ett seminarium på FHS där försvarspropositionen analyserades ur fyra synvinklar. Annika Nordgren Christensen gav sin på den politiskt strategiska betydelsen av propositionen, Niklas Wiklund (Skipper) vad den innebär för Marinen, Carl Bergqvist (Wiseman) innebörden för Flygvapnet och jag hade tillfälle att kommentera den ur en armésynvinkel (där jag avslutade med en mer övergripande reflektion). Manuset till min presentation finns nedan. 

 

                                                         —————

I min presentation tänker ta upp tre saker:

          Vad står det i propositionen om armén

          Några kommentarer till vissa av förslagen

          Det i mina ögon viktigaste i propositionen

Bara en snabb uppräkning av de förslag som berör armén, sedan några kommentarer

          En extra skyttebataljon.

          Organisera en luftburen bataljon.

          Två brigadspaningskompanier.

          Stridsgruppp Gotland, mekaniserat skyttekompani, stridsvagnskompani.

          Stridsvagnar till alla mekbat (fem st).

          Luftvärn med medellång räckvidd till en bataljon.

          Fordonsburna granatkastaretill de mekaniserade bataljonerna.

          Brobandvagnar.

          Ökad pansarvärnsförmåga.

          Stridsvagnsammunition.

 

Tre andra punkter som är viktiga för hela Försvarsmakten, men kanske speciellt för armén.

          Nytt grundutbildningssystem med 9-12 månaders utbildning för soldater.

          Krav på att huvuddelen av Försvarsmakten skall kunna mobilisera inom en vecka (efter anbefalld höjd beredskap).

          Det införs en ny personalkategori ”Pliktsoldater” – på sikt kanske någon form av värnplikt.

Allt det här är bra, i vissa stycken mycket bra, jämfört med hur det är idag. Det är dock fortfarande långt ifrån vad som krävs. Djävulen bor i detaljerna. Några exempel.

Stridsgrupp Gotland

Bra, men en haltande konstruktion.

Så länge den inte har indirekt understöd, men framför allt luftvärn, kommer den knappast ha ”krigföringsförmåga” – kommer inte lura en presumtiv angripare eller annan utländsk granskare. Mycket av en symbolhandling i dagsläget.

Förhoppningsvis tar FM tag i detta och ser till att den får en sammansättning så att den blir ett effektivt instrument för strid.

Dessutom uppsatt först 2018? Har vi den nådatiden?

 

Mobiliseringstid

Att eftersträva en mobiliseringstid på en vecka, efter anbefalld höjd beredskap, obegripligt med den hotbild vi ser framför oss.

Under det Kalla kriget var mobiliseringstiden för våra brigader 24-72 timmar, från djupaste fred.

 

Luftvärn

Ett bra luftvärn med lång räckvidd är en förutsättning för alla försvarsgrenars överlevnad och möjligheter att verka, att då bara sikta på en bataljon till 2020 är oacceptabelt.

Stridsvagnarna

Bra att alla befintliga stridsvagnar nu blir inordnade i de fem mekaniserade bataljonerna. En mekaniserad bataljon utan stridsvagnar har mycket begränsad anfallsförmåga.

Dock.

För tjugo år sedan hade vi nog världens bästa stridsvagn 122 S.

Utvecklingen här dock delvis sprungit ifrån den. Även om vi kommer att köpa ny ammunition till våra stridsvagnar, vilket föreslås i propositionen, kommer de ha klart svårt att bekämpa dagens, för att inte tala om morgondagens ryska stridsvagnar.

Vi borde ha t ex bytt eldrör på vagnarna för flera år sedan för att få bättre genomslag (Tyskland har gjort det, Finland har också ett antal av den modernare varianten).

Problemet med våra stridsvagnars verkansmöjligheter kan visserligen ses som en detalj i det stora hela, men den illustrerar hur urholkad organisationen blivit – vi har inte gjort de kontinuerliga anpassningar som krävs för att våra system skall vara anpassade till dagens och morgondagens hotbild– vi har tjugo år att ta igen. Detta gäller inte bara armén.

Det finns många likartade hål som inte kommer kunna åtgärdas inom de ekonomiska ramar som propositionen föreslår.

 
Det viktigaste i propositionen – något mycket bra – kanske avgörande

Den mycket tydliga prioriteringen att Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige hoppas jag leder till ett förändrat tänkesätt ”mindset” inom Försvarsmakten och övriga försvarsanknutna myndigheter som t ex FOI, FMV och FHS.

Det måste vara krigets krav som åter blir styrande efter 15 år där utlandsinsatser och fredsrationalitet dominerat den dagliga verksamheten och utvecklingen, och där kunskapen om hur utbilda, strukturera och på andra sätt förbereda en organisation som skall kunna genomföra konventionell strid i större förband i Sverige har urholkats kraftigt, och till delar försvunnit.

Nu kommer det åter förhoppningsvis att vid varje förslag till förändring, anskaffning, eller vad det nu må vara ställas några kontrollfrågor av typen:
 
          Vad innebär det om vi skulle råka i krig?

          Ökar det effekten i krigsorganisationen?
 
–      Underlättar det för krigsförbanden?

 

 

Då kanske vi i framtiden slipper företeelser som:  

          ett centralförråd Arboga,

          ett reservdelssystem som bygger på ”just in time delivery”,

          pluton-, kompani- och bataljonschefer som sysslar med administration en stor del av sin tid arbetstid, istället för att utbilda sina underlydande eller själva utbildas,

          ett utbildningssystem för officerare där allmän teori fått ersätta övningar och undervisning som har en klar inriktning på kunskaper och förmågor direkt tillämpbara i krig,

          en organisationsstruktur som består av ”byggklossar” där förbanden skall ”skräddarsys” för varje uppgift, med behov av tidskrävande samövning innan de kan verka,

          militärregionchefer som är tillika regementschefer,

          listan skulle kunnas göra lång.

Personligen tror jag att ett ”mindset”, hos hög som låg, militär som civil, att FM i alla avseenden främsta uppgift är att kunna föra krig kommer betyda avsevärt mer än någon eller några miljarder extra när det gäller att öka Försvarsmaktens krigsduglighet.

Det betyder inte att det inte behövs mer pengar, mycket mer.

Men finns inte detta sätt att tänka så kommer vi få ut måttligt med effekt av de pengar som avdelas, oberoende om det är mycket eller lite.

 

                                                                  *****

 

 

OMFALL EDMUND

—————————————————————————————————————
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det –

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det – maila gärna info@totalforsvar.org
—————————————————————————————————————

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget ”omfall”. Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för ”Omfall EDMUND” (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för ”6:e generationens krigföring” påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste – de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar – framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat ”inbrott” i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som ”stöldgodset” från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en ”honungsfälla” för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV– och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

  • Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt – vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
  • Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
  • Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
  • Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
  • Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
  • Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
  • Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
  • Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
  • Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
  • Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
  • Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
  • Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
  • Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
  • Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
  • Om regeringen tar beslut om mobilisering – vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

    Det är oerhört viktigt att förstå att ovanstående är ett generiskt scenario som är komprimerat till ett fåtal dagar vilket är orealistiskt. Det är också viktigt att förstå att det ur alla synvinklar är hypotetiskt. Men det är också viktigt att sätta sig in i beslutsfattarens sits och fundera på hur man skall agera om man kommer till slutsatsen att ovanstående är ett scenario som faktiskt skulle kunna inträffa om än utdraget över tid. Om det är teoretiskt möjligt så måste också beslutsfattare förhålla sig till det. Kan man dessutom föreställa sig hur man på olika sätt från en angripares håll låter förstå att risken för det ovan beskrivna, minskar om man politiskt går i en viss riktning t.ex. avstår från Nato-medlemskap eller avstår från bilateralt samarbete med USA – så har scenariot nått sitt syfte.

    Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: ”Försvara oss mot vad?”)

    Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala  media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.

    Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.

    Spår av de allierade i Sverige

    ”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

    Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

    För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

    Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

    I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

    Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

    Vi kanske ses i Karlsvik?

    Håll (rätt) gräns!

    Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in. Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej. – Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå […]

    Angriparen

    Idag fortsätter artikelserien om Totalförsvaret.

    Angriparen. Motståndaren. Fienden. Om vi uppehåller oss vid språkbruket en stund så får vi kanske ledtrådar om dagens ämne. Vi militärer har ett ambivalent förhållande till den företeelse som är själva förutsättningen för vår existens. Utan en potentiell fiende skulle vi inte behöva gå till jobbet. Samtidigt kan vi inte låta bli att intressera oss för denna fiende. (Vissa av oss har det t.o.m. som huvuduppgift.) Det beror kanske på att de är så lika oss. De har också gröna kläder och bilar. De har imponerande vapensystem och intressanta strategier. Vi speglar oss i fienden, vi ser oss själva i dem trots att de egentligen är så olika oss. De talar trots allt ett helt annat språk, de kommer ur en annan kultur, en annan historia.

    Det ligger en dold fara i denna identifiering. Men inte som man kan tro, i att vi underskattar fienden. Tvärtom finns det en risk att skickliga officerare överarbetar metoder, strategier och planer för hur fienden kan eller bör mötas – militärt. När det i själva verket inte är det som vi militärer kallar fienden som utgör det riktigt farliga hotet…

    Åter till språkbruket – under det Kalla kriget använde sig fler av begreppet ”angriparen”. Den termen tar oss bort från idrottsliknelser eller näringslivets, från militären inlånade, terminologi. Begreppet angripare beskriver den helhetsapproach som är så viktig att förstå. Därav valet av bilden ovan. Bilden visar omslaget på boken ”Anfall mot Sverige” som skrevs av någon eller några personer som döljer sig bakom pseudonymen Sune Andersson. Boken kom 1987 och hamnade i skuggan av Operation Garbo som rönte stor framgång, åtminstone bland oss i branschen.

    Boken påstås vara skriven av någon med mycket god insyn i det dåvarande svenska totalförsvaret. Det går naturligtvis inte att belägga, däremot kan man förmoda att författaren haft något otalt med Skattemyndigheten (som det hette då) vilket till slut blir lite komiskt. Oavsett vilket så har bokens angripare (Sovjetunionen och Warszawa-pakten) en avsikt att genom underrättelsetjänsten (KGB och HVA) långsamt infiltrera viktiga samhällsfunktioner och därigenom bädda för spetsigare enheter att slå mot känsliga och oskyddade delar av det civila samhället som har stor betydelse för försvarsviljan och tilltron till rikets styre.

    Om vi återkommer till vår egen tid och ser oss omkring; vilka av oss som arbetar för staten och dess fortlevnad har någon erfarenhet av det här totala och allomfattande perspektivet på kriget? Är man en ca 30-40 år gammal officer så har man främst erfarenhet av motståndare och ”insurgenter”; Talibaner, krigsherrar som med tusenåriga maffiametoder håller samman klaner mot andra klaner. De underrättelseofficerare som deltar i Mali-operationen betraktar motståndaren på ungefär samma sätt. Och på Balkan fungerade det på liknande sätt om än med etniska och religiösa förtecken.

    De officerare som ser en Angripare framför sig som sakta och metodiskt använder hela paletten av påverkansmetoder för att förändra en befolkning som slutligen inte längre litar på nationens ledare – börjar bli ganska få. Officerare förresten – vi har ju inte ens uppgiften. Militärer ägnar sig åt militära hot. Och så skall det naturligtvis vara. Men vem tittar på helheten? Vem gör bedömningar av en potentiell angripares avsikter mot övriga delar av samhället?

    Under samma era som begreppet angriparen florerade användes också uttrycket ”Stormakt Röd”. Obegripligt eftersom det självklart handlade om Sovjetunionen och WP. Men uttrycket gjorde det lite enklare att bortse från propagandan och bli saklig. Vad var det som kännetecknade ”Stormakt Röd”? Något som blev övertydligt i böckerna ”Operation Garbo” och ”Anfall mot Sverige” var att man inte tvekade att använda okonventionella metoder som att söka upp flygförare i sina hem och mörda dem där innan de ens hunnit sätta sig i sina AJ-37:or. En annan metod var att man i civila lastbilar dolde signalspaningsutrustning på så sätt kunde ta sig nära intressanta objekt för att fånga upp kommunikation. Men dessa objekt var inte uteslutande militära.

    När man studerar rysk förmågeutveckling så går en röd (!) tråd genom historien och det är att ryssar inte anser att det existerar några ”avgörande slag”. Kriget vinns genom att samordna taktik och operationer för att uppnå strategiska och politiska mål. Militära aktiviteter syftar alltså till att skapa kaos, helst på den politiska nivån. Detta är klart och tydligt uttalat från den ryska militärstrategiska nivån och har så varit i många decennier. Detta har inte på något sätt ändrats efter Sovjetunionens fall.

    Några saker har dock ändrats. Borta är djupanfallsteorin (massinvasion av pansar mot Fulda-passet) och ”brända jordens taktik”. Och det enda som återstår av Ogarkovs tankar om den moderna operationen är att militära och civila mål bekämpas samtidigt.

    Idag utgår den ryska strategiska doktrinen från fyra viktiga målsättningar:

    1) Uppnå initiativ och överlägsenhet i informationsarenan (påverka allmänhet och verka för militär försvagning, t ex nedrustning),
    2) Uppnå överlägsenhet i luften och i rymden (t ex sensor-och flygkrig),
    3) Uppnå överlägsenhet på haven, på marken och genom att besegra och neutralisera motståndarens styrkor och koncentrationer, 
    4) Militär framgång bör konsolideras genom att skapa förhållanden som stöder politiska och diplomatiska medel.

    1 och 2 har vi sett och känt av i Sverige. Däremot saknas ekonomiska möjligheter att åstadkomma 3 idag vilket vi skall vara glada för. Däremot skall vi se upp med 4. Tänk t.ex. på våra vänner här hemma som ansluter sig till den allt röststarkare skara som vill att Sverige fortsatt skall vara alliansfritt (trots att vi officiellt slutade vara det 2009).

    Framgent kommer vi att beskriva på ett konkret sätt hur en angripare kan lamslå Sverige och därmed skapa grund för en politisk förändring i en riktning som är gynnsam för Ryssland. Det är inte sannolikt att det kommer att ske utan det är risken för att det kan ske som är farlig, särskilt när det går upp för politiker vad det innebär.

    Av det skälet – och många andra – anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

    (Lägg gärna Jägarchefens inlägg ”Fait accompli” till ovanstående resonemang)

    Fait accompli

    Reflektion
    General Phil Breedlove, Chef för Amerikanska European Command och Supreme Allied Commander Europe, höll den 30APR15 en föredragning (kortare sammanfattning finns här) för den Amerikanska Senatens försvarsutskott. Föredragningen innehöll ett antal intressanta delar, varav den mest intressanta delen troligtvis är att USA och därmed även NATO enligt honom vid ett flertal tillfällen har överraskats av Ryska övningar, bedömt beredskapskontroller. Det vill säga, man erhöll ingen förvarning kring vad som höll på att ske.
    Detta innebär ett flertal saker, den första är att Ryssland vid ett flertal tillfällen lyckats dupera de samladeunderrättelseresurserna som väst kan uppbåda. Detta är i sig en imponerande bedrift av Ryssland. Dock är det föga förvånansvärt då västlig underrättelseinhämtning i huvudsak är baserad på teknisk inhämtning kontra personbaserad inhämtning. Trots det är det en imponerande bedrift av Ryssland att man lyckats kringgå de västliga tekniska inhämtningssystemen.
    Det andra är att Ryssland troligtvis ej har visat sin fulla förmåga att dupera den västlig inhämtningsförmågan, då man förefaller tillämpat vissa metoder vid ett antal övningar, så kan vi förutsätta att Ryssland har mer avancerade metoder att kunna tillämpa i händelse av en försämrad säkerhetssituation mellan NATO och Ryssland, för att kunna dölja sina avsikter.
    Den tredje faktorn blir ur ett svenskt perspektiv såsom militärt alliansfri stat, om än med bilaterala samarbeteninom underrättelsesfären, att vi troligtvis har en än lägre förmåga att upptäcka överraskande militär rysk verksamhet. Under hela det kalla kriget, framhöll vi vikten av att ha en väl fungerande underrättelsetjänst för att effektivt kunna vidta åtgärder för att möta ett hot. Utifrån de uppgifter som General Breedlove la fram för Senatens försvarsutskott, så kan vi nog förutsätta om NATO samlade underrättelseresurser kan bli ”tagna på sängen”, så är situationen ej något bättre i Sverige.
    I och med den tydliga begränsningen NATO förefaller ha i inhämtningsförmåga mot Ryssland, så har Ryssland därmed i dagsläget uppnått dels ett underrättelseövertag dels ett operativt övertag. Vi har även fått en liknade situation som under 1950 och 60-talet då man talade om ”bomber gap” och ”missile gap”. Då bristfälliga underrättelser gjorde att främst USA trodde att Sovjetunionen hade ett övertag i bärförmåga av kärnvapen. Det vi ser nu, blir istället kopplat till de konventionella styrkorna och dess agerande, vi har således fått ett ”intelligence gap”.
    Underrättelseövertagetinnebär att Ryssland i dagsläget kan påbörja större militära operationer utan att t.ex. NATO underrättelsestruktur erhåller någon förvarning om detta förrän operationen påbörjats. Detta övertag kommer Ryssland bedömt inneha under en längretidsperiod. Då underrättelseförmågor tar år att bygga upp.
    Det operativa övertaget blir en förlängning av underrättelseövertaget. NATO eller enskilda nationer i Rysslands närområde kommer ha små till obefintliga möjligheter att parera Ryska militära operationer, utan att ha stora mängder förband dels i hög beredskap dels på plats. Det försvårar markant även förstärkningsåtgärder d.v.s. förstärkningar kommer troligtvis ej hinna fram innan en händelseutveckling kan vara överspelad.
    Utifrån General Breedlove uppgifter, så blir den amerikanska tankesmedjan RAND Corporations uppgifterrörande scenarion som de studerat kring ett möjligt Ryskt angrepp mot de baltiska staterna mer trovärdiga, då de har gjort en bedömning att de Baltiska staterna i huvudsak skulle kunna vara ockuperade inom 48 timmar från det att ett angrepp påbörjades. Därefter skulle NATO troligtvis ställas inför ett faitaccompli.

    Have a good one! // Jägarchefen

    USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

    ”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

    Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

    När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

    Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

    2015 års Lennart Meri konferens (24-26 april)

     

    Lennart Meri konferensen är den mest betydelsefulla årliga konferensen i vår del av världen som rör regional och global säkerhet. Den genomförs varje år i Tallinn med deltagare från i stort sett alla Nato-medlemmar inklusive USA, Ryssland, de nordiska länderna och även andra länder. I år var t ex Ukraina starkt representerat.

                                                                                   ——-
     
    Som vanligt var konferensen utomordentligt väl arrangerad. Ryssland, Ukraina och Västs reaktioner på den ryska aggressionen var av naturliga skäl huvudtemat. Nedan redovisar jag några av de i mitt tycke intressantaste sakerna som kom upp under konferensen.

     

    Ryssland

    Det finns en ”ideologisk” faktor i dagens ryska politik som inte bör negligeras. Den består av bl a religion, ”rysk kultur”, Ryssland ses som varken en del av Öst eller Väst och den nästan metafysiska betydelse som staten tillmäts.

    För andra är det geopolitiska faktorer som är avgörande (ofta i kombination med ”ideologin”). En Jalta-Potsdam syn. Världen bör hanteras av stormakterna och där de har olika inflytelsesfärer. Ukraina och Baltikum och andra grannländer skulle med ett sådant synsätt vara en del av den ryska intressesfären.

    När det gäller Rysslands militära styrka gick åsikterna isär. Från att Ryssland de närmaste åren skulle sakna förmåga till större militära operationer i Europa, till att 90-100 000 väl utrustade och väl övade soldater borde nog trots allt räcka till ganska omfattande operationer. Diskussionerna här ledde inte till några klara slutsatser.

    Ett område där dock alla tycktes vara överens var att Rysslands militärutgifter nog närmade sig 6 % av BNP, sannolikt mer om man räknade med kostnaderna för operationerna i Donbas och Luhansk.

    I diskussionen om styrkeförhållanden mellan Nato och Ryssland var det någon som fällde kommentaren (gör sig bäst på engelska) “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.  Kanske något värt att minnas.

    Europas reaktioner

    De flesta var besvikna på hur Europa reagerat på aggressionen mot Ukraina. Europa hade mer eller mindre varit defensiva hela tiden, och inte gjort klart för Ryssland att man grovt brutit mot internationell rätt, bl a FN-stadgan och Helsingforsavtalet.  Och att Europa inte agerat utifrån det utan snarare sett till olika länders egoistiska intressen.

    Detta och Europas oförmåga att tala med en röst ”vem skall Putin ringa till” har lett till en situation där Ryssland förlorat respekten för Europa. Europas ovilja, snarast vägran, att utnyttja sin militära potential som ett politiskt medel har inte gjort situationen bättre.  

    Som någon sa ”varför är vi förvånade?”

     

    USA:s/Nato:s prioriteringar

    USA håller på att återuppliva kunskapen om hur man förstärker Europa. Här är det vitalt att man har frihet att kunna genomföra truppförflyttningar, speciellt i Östersjöområdet.

    Övningar som Zapad 2013 (i Östersjön) och annekteringen av Krim har visat på att Nato måste förbättra sin förmåga att till förvarning, och att vi måste ta Rysslands förmåga till elektronisk/cyberkrigföring på stort allvar. Nato:s beredskapsstyrka ”Very high Readiness Joint Task Force (VJTF) är en vital komponent för att möta olika av händelseutvecklingar i Europa. Den måste öva ofta.

     

    Självfallet sas det väldigt mycket mer under konferensen. Följ länken nedan för att se de olika sessionerna på video.

     

    http://lmc.icds.ee/index.php?option=com_content&task=view&id=235&Itemid=351