Etikettarkiv: Kristdemokraterna

Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU

Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU

KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara”

Gästinlägg: KDU – Krigsförbanden måste stå i centrum

Värnplikten är tillbaka. Den kommer utan tvekan att öka volymen på Försvarsmaktens grundutbildning och är efterlängtad, men fokus måste nu ligga på att skapa dugliga krigsförband.

Vi i KDU har länge velat se ett personalförsörjningssystem där frivillighet kompletteras med värnplikt för att säkerställa ett fullt bemannat försvar och övningar med fullskaliga förband. Försvarsmakten ges dock just nu fler värnpliktiga av regeringen än vad förbanden på kort sikt mäktar med. Konsekvensen kommer att bli fler värnpliktiga soldater per officer och bristande kvalitet i utbildningen. Men det kommer även att kännas av på bataljons- och organisationsenhetsnivå. Bataljonsstaberna riskerar att dräneras, med sämre övade stabsofficerare och därmed sämre fungerande bataljoner som följd.

Försvarsmakten och värnplikten ska inte främst ses som ett smidigt sätt att kompensera för bristande uppfostran eller som ett steg för unga in på arbetsmarknaden. Värnplikten finns istället till för att stärka vår försvarsförmåga. Skulle vi röra oss tillbaka mot hur värnplikten fungerade i slutet – där mängder av soldater utbildades utan att krigsplaceras – så blir den snarare en börda än en styrka.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser därför att värnplikten ska fokusera på följande:

– Personalförsörja våra idag beslutade krigsförband med välutbildad personal.
– Personalförsörja en större officerskår, som sedan möjliggör ökade volymer när beslut om att utöka mängden krigsförband tas.
– Skapa personellt underlag för att snabbt kunna skapa nya krigsförband när beslut om detta fattas.

Vi vill öka Försvarsmaktens volym, men då måste först försvarsanslaget öka kraftigt. Vi i KDU kräver därför en snabb stegring mot fördubblade försvarsanslag. Därefter måste vi öka mängden krigsförband. Materiel ska köpas in, infrastruktur byggas och officersbefattningar bemannas. Detta drivs redan av bland annat Kristdemokraterna. Men regeringen vill inget av ovanstående – och att i ett sådant läge kräva att Försvarsmakten utbildar fler värnpliktiga än vad det i dagsläget finns tid och resurser till är inte konstruktivt.

Värnpliktiga soldater är framförallt relevanta i krigsförband. Försvarsmaktens och krigsförbandens behov borde därför få avgöra hur många svenska ungdomar som ska göra värnplikten. Det är inget som godtyckligt ska bestämmas av Peter Hultqvist eller en rödgrön regering.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU Sverige

Adam Jansson, distsriktsordförande KDU Blekinge

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.

Med tanke på den motiveringen förväntar jag mig att det inte blir något knussel från regeringen om markanta ekonomiska tillskott till #svfm

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 27 juli 2017

Peter Hultqvist har genomfört avgörande reformer för försvaret. Vi kommer att fortsätta sätta Sveriges säkerhet främst i en orolig tid.

— Margot Wallström (@margotwallstrom) 27 juli 2017

För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.

Det förundrar mig mig på ett fundamentalt plan. Om nu C säger sig vill ta ansvar – varför möter man inte #svfm krav? De är svar skyldiga.

— Henrik ‹‹S•P•Q•R›› (@mcbenke) 14 augusti 2017

Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.

Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.

Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.

En försvarsöverskommelse är klar mellan regeringen, M och C. Presskonferens i Rosenbad kl 10.https://t.co/82dgwYOZQV#svpol @dagensnyheter

— Mats J Larsson (@MatsJLarssonDN) 16 augusti 2017

Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en ”kärnvapenfri värld”. Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.


 Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU


Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

En pyrrhussatsning

Ikväll kommenterar Skipper och jag dagens försvarsbudgetbesked på SvD Brännpunkt. Det är mer pengar, men det är mindre än hälften av vad Försvarsmakten konstaterade krävdes för att täcka de mest allvarliga bristerna. En pyrrhussatsning, helt enkelt.
För ytterligare historik se inlägget från i förrgår.

ÖB om dagens besked

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.
…
Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.
…
det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.

Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför ”basplattan” skulle innebära ”en oacceptabel risktagning” – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU

Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.

Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.

I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10



Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.

Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.

Försvarsberedningen hade i maj helt rätt om att försvaret bör stärkas på sikt. Men helgens utveckling visar varför det inte är tillräckligt.
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Framöver måste Försvarsberedningens satsningar på 5,5 mdr till 2024 ses som ett golv. Inte ett tak. #svfm #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Valguide 2014: Sammanfattning

Det har blivit hög tid att sammanfatta den försvarspolitiska valguiden här på WW. Observera att denna valguide endast avhandlar försvars- och säkerhetspolitik. Övriga politikområden värderas inte. För er som inte orkar läsa hela inlägget följer här en mycket snabb sammanfattning mellan ytterpositionerna i försvarspolitiken.

– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet.

– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Se även slutkommentarerna för ytterligare vägledning.

Upplägg
Inledningsvis presenteras respektive fråga/frågeområde och därefter sammanfattas svaren. I vissa frågor ge även en liten utblick från mitt perspektiv på frågan. Vill man i detalj läsa respektive partis svar så finns de länkade i kolumnen närmast till höger.

Svensk säkerhetspolitik
Den första frågan avhandlade Sveriges möjligheter att med säkerhetspolitik påverka omvärldsutvecklingen och vad som skulle hända om utvecklingen ytterligare förvärrades. När valguiden skickades ut hade Ryssland ännu inte intervenerat med reguljära förband i Ukraina och heller ej genomfört en snatch-operation mot Estland och därmed synat en av NATO:s röda linjer. Kan man göra så mot ett NATO-land måste allianslösa länder som Sverige och Finland ställa sig frågan vilka spärrar Ryssland har att agera mot andra länder.

Liksom i övriga frågor spretade svaren rejält. C svarade att Sverige anpassat sig kontinuerligt för att hålla sig à jour med omvärldsutvecklingen, vilket M instämde i. F! ville demontera hela säkerhetsbegreppet. Fp, Kd och Sd ansåg att det militära försvaret behöver stärkas för att kunna möta pågående omvärldsutveckling. Till den linjen får man även anse att S och Pp anslöt, om än fullt lika uttalat. Mp uttalade sig inte om framtiden utan om nuläget där man ansåg att EU/NATO var medskyldiga till kriget i Ukraina.

Kommentar: Militära medel är långt ifrån det enda medlet för att bedriva säkerhetspolitik, och får heller ej vara det. Däremot utgör en god egen försvarsförmåga såväl en garanti att bedriva en egen självständig politik där vi främjar de värden Sverige står för. Likaså ger det möjlighet att bistå andra nationer och inte minst möjlighet att genom internationella insatser dämpa kriser.

Svenska försvarsambitioner
Vintern 2013 fick svenska folket reda på att landet endast skulle kunna försvaras mot ett militärt angrepp i en vecka om detta angrepp skedde på en plats, var mycket begränsat i sin omfattning och därtill ägde rum först när insatsorganisation 2014 blivit fullt bemannad och utrustad (ca 2023). Likaså råder fortfarande står oklarhet i VEM som ska komma till Sveriges hjälp efter denna vecka och OM någon kommer. Detta beslut fattades av riksdagen 2009 utifrån ett helt annan omvärldsutveckling än den nuvarande. Att vi fem år senare skulle ha ett mellanstatligt krig i Europa fanns inte på kartan och fokus var därför fortsatt internationella insatser, där hela organisationen skulle slutföra övergången mot detta genom ett nytt personalförsörjningssystem skräddarsytt för detta i högre grad än nationellt försvar. Under valrörelsen har det nu framkommit att 61 % (SIFO) av den svenska befolkningen vill förstärka försvaret.

Fp och Kd såg här ambitionen som för låg och att ett NATO-medlemskap är den enda garanten för hjälp utifrån. C talade om de planerade budgetökningarna och ökat NATO samarbete, liksom M som ifrågasatte att det skulle kunna finnas ett enskilt hot mot Sverige. S var också tveksam till scenariot och instämde med V och Sd i att samarbetet skulle fördjupas med de nordiska länderna och att en vecka var för kort tid. Pp ville se en starkare nationell förmåga så att oberoende av stormakterna kunde garanteras. Mp var mer oroat av livsmedelsförsörjning och ansåg att samarbete först kunde diskuteras när en konflikt väl existerade.

Försvarets finansiering
Frågorna var här hur rådande obalanser i finansieringen av försvaret och redan beslutad förmåga som inte kan uppfyllas ska hanteras, liksom att nu ambitionerna för försvaret kraftigt ökats utan motsvarande finansiering. Såväl Försvarsmakten som Riksrevisionen och FOI har konstaterat att försvarsbeslutet 2009 är kraftigt underfinansierat, långt värre än den nu överenskomna budgetförstärkning som annonserades under våren där samtidigt ytterligare materiel och förmågeambitioner tillkom från den politiska nivån. Frågedelen innehöll också en möjlighet att ångra delar av tidigare försvarsbeslut man varit med att besluta om, vilket mycket få partier nappade på. Som bakgrund till frågan ska sägas att försvarsanslaget idag är ca 1,15 % av BNP och att NATO:s rekommendation är 2 %.

F! sammanfattade här sin ståndpunkt med att försvarsbeslut som ökat militariseringen aldrig är bra och inledningsvis ska försvaret bantas med 10 mdr kr. C och Mp hörde till de partier som inte ville kvantifiera någon ny nivå, samtidigt som M berättade om just de förstärkningar som återfanns i frågetexten. Pp utvecklade inte exakt nivåer men ansåg finansieringen för låg. S utgick från det förslag, man tidigare under våren lagt vilket var strax över regeringens nivå. V talade i Sälen i vintras om att öka försvarsbudgeten med 20 mdr kr, men nu visade det sig vara nere på 0,1-0,2 % av BNP (3-7 mdr kr) givet övriga omprioriteringar i anslaget. Fp angav att ambitionen måste sträva mot 2 % av BNP, medan Kd ville börja med 1,5 % och Sd sade att man redan nu budgeterade för drygt 1,5 %, men kunde tänka sig att höja det mot 2 % längre fram.

Personalförsörjningen var en fråga som många partier såg som en faktor att diskutera vad gäller att påverka rådande ekonomiska obalanser.

NATO
Partierna gavs här möjligheten att ge argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap. Få partier vill dock diskutera frågan ur bägge perspektiven utan svarade bara på det ena. Här framkom egentligen nyheter utan positionerna motsvarade de av partierna tidigare redovisade där Fp, Kd och M är för och övriga emot.

Kommentar: Frågan är om ett medlemskap är intressant eftersom utvecklingen i Ukraina visar att ett starkt partnerland (Ukraina hade närmare partnerställning än Sverige enligt NATO:s generalsekreterare) inte kan påräkna något reellt stöd och därtill kan utsättas för kärnvapenhot. Samtidigt ger inte ett NATO-medlemskap några fullständiga försvarsgarantier. Två dagar efter president Obamas besök i Estland med starka löften om stöd till Baltikum, synade Ryssland NATO:s ställning genom att kidnappa en av Estlands högst meriterade och mest kända säkerhetspoliser från estniskt territorium. Ett medlemskap garanterar därmed inte heller några fullständiga garantier.

Sammanfattningsvis kan man dock dra slutsatsen att om NATO utifrån sitt allianssamarbete kan nöja sig med nivån 2 % av BNP på ländernas försvarsanslag, har ett allianslöst land beläget i det framtida huvudsakliga friktionsområdet i Europa, ett betydligt högre behov av försvarsambitioner. Detta är dock inte ett resonemang man kan återfinna i något partis svar på denna fråga eller den föregående delen.

Internationell insats
Denna fråga hade lika gärna kunnat handla om en insats i Baltikum eller Afrika, men med tanke på IS stora frammarsch under sommaren och det svåra humanitära läget i Syrien och norra Irak föll valet på detta område. Inte minst med tanke på många politiska röster för att ”någon” borde göra något. Skulle denna någon kunna vara Sverige eller bara ”någon annan”?

S, C, Fp, Kd och Pp såg här inte att ett FN-mandat var ett absolut måste för att genomföra en insats om det var påkallat av humanitära skäl. F!, M, Mp och Sd anförde att ett FN-mandat krävs om det ska vara folkrättsligt godkänt att genomföra en militär insats.

Kommentar: Dessa svar bekymrar mig då faktiskt FN-stadgan medger kollektivt självförsvar varvid ett land under angrepp kan fråga andra länder om bistånd. Här visas därmed prov på en dubbel måttstock i svaren. Sverige förväntar sig genom riksdagsbeslut att få militärt stöd i den händelse att landet blir utsatt för ett militärt angrepp. Om man utgår ifrån att Ryssland är inblandat i en sådan konflikt kan man utgå ifrån att något mandat från FN:s säkerhetsråd ej kommer att komma till stånd då Ryssland har veto-rätt. Förväntar sig därmed de fyra sistnämnda partierna att länder skulle bryta mot folkrätten för att hjälpa Sverige, när vi själva inte är beredda till ett motsvarande beslut?

Personalförsörsörjningen
Försvaret som helhet har otippat seglat upp som en fråga i valrörelsen och en fråga som har fått lite mer uppmärksamhet är den om personalförsörjningen och ett eventuellt återinförande av värnplikt.

Här ställde sig C, F!, M och Mp emot ett återinförande av värnplikten. Fp och Sd ville se ett återinförande av värnplikt enligt norsk modell där värnplikt kombineras med yrkesförsvar. Kd och S ville utreda ett system enligt den norska modellen. Pp svarade att man ej haft tid att bestämma sig i frågan.

Kommentar: Frågan om värnpliktens återinförande är av stort intresse bland allmänheten har det visat sig under valrörelsen där nu 54 % (SIFO) vill återinföra värnplikten.

Civilt försvar
Att det militära försvaret kraftigt skurits ned de senaste två decennierna är välkänt, men tyvärr har det inte kommit fram att det civila försvaret under samma period skurits ned i motsvarande eller ännu högre grad.

Här var samtliga partier utom F! överens om att det civila försvaret behövde förstärkas och inte helt förvånande framförde många den stora skogsbranden i Västmanland som exempel. F! svarade att man under den kommande mandatperioden skulle diskutera det civila försvaret, varvid partiets ståndpunkt är okänd.

Slutkommentar
Förhoppningsvis ger denna valguide ett visst stöd i hur man ska lägga sin röst i morgondagens riksdagsval. Är det så att man känner sig låst till ett parti i form av övriga frågor, men ändå vill påverka den försvars- och säkerhetspolitik som förs, bör man utnyttja sin möjlighet att personrösta. Är man t.ex. moderat men besviken på hur partiet agerat i försvarspolitiken, finns det ett antal kandidater med betydligt försvarsvänligare agendor än vad vi sett de senaste åren. Motsvarande möjligheter finns även i andra partier och åt alla håll. Möjligheten till personalval bör man utnyttja och här är SVT:s valkompass ett ypperligt hjälpmedel där man kan se exakt hur 2009 av landets 5400 riksdagskandidater svarat i de 45 frågor som ställs, varav två om försvars- och säkerhetspolitik.

Framförallt bör man utnyttja möjligheten att svara på frågorna i kompassen själv varvid man sedan matchas fram mot lämpliga kandidater, vars svar man kan jämföra sig med. Förstår man inte en fråga finns även hjälp att klicka fram.

Se även SVT partiledardebatt från igår fredag, där de 12 avslutande minuterna ägnades åt försvars- och säkerhetspolitik. Vill man få exempel på ytterligare valguider liknande denna har Folk och Försvar gjort en sammanställning. Varför inte titta på den om zombieapokalypsen?

Svar från 2009 st riksdagskandidater i SVT valkompass

Valguide 2014: Kristdemokraterna

Ikväll är det Kristdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden inför höstens riksdagsval. Svaren levereras av Mikael Oscarsson.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Den säkerhetspolitiska utvecklingen är mycket oroande. Putin är inte klar i Ukraina och det är tydligt att han vill återupprätta Sovjetunionens geografiska inflytande. Utvecklingen i Ukraina har skapat stor oro i Baltikum – precis som Ukraina har Estland och Litauen en stor rysk minoritet. Vi har en skyldighet att ta våra grannländers oro på allvar.

Vi måste inse Sveriges utsatthet. Det är i Östersjön som Nato och Ryssland möts. Vi måste stärka vår förmåga att hantera konflikter i vårt eget närområde. Vi måste därför satsa på åtgärder som ger en ökad militär förmåga här och nu. Våra förband måste bli fullt uppfyllda betydlig tidigare än 2023 som nu är målsättningen. Vi måste satsa på övningsverksamhet. Utan övade förband – ingen effekt. Vi bör också snarast tillsätta en utredning för att förutsättningslöst utreda ett svenskt NATO- medlemskap.

Men det är inte bara den pågående krisen i Ukraina som kan påverka Sverige militärt, men även utvecklingen i Mellanöstern, där det i dag sker något som skulle kunna betecknas som folkmord, kan påverka vår säkerhet t ex i form av ett ökat terrorhot. Våra möjligheter att agera aktivt är begränsade men vi bör göra allt vi kan för att FN och EU skall ges möjligheter att ingripa. Just nu bidrar vi med humanitärt bistånd till Irak, det är bra, men skulle världssamfundet besluta om ett militärt ingripande bör vi inte stå utanför. Vi deltog ju t ex i Libyen för bara något år sedan.

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– För det första så måste vi vara klara över att det ÖB refererade till var en organisation som vi tidigast kan ha intagit efter 2020, och det förutsatt att Försvarsmakten tillförs ytterligare pengar. Idag har vi inte den förmågan. För det andra; att mäta förmåga i tid är inte lämpligt. Tid är en funktion av vad en eventuell angripare är beredd att satsa – det vet vi aldrig i förväg. Vad vi borde inrikta oss på är att skapa en sådan försvarsförmåga att den framtvingar en stor resursinsats från en angripare, inte heller dennes resurser är obegränsade, vi är dessutom sannolikt inte dennes huvudmotståndare. Därmed ökar sannolikheten att vi kan undvika ett angrepp mot Sverige.

Konkret innebär det att ingen del av landet skall kunna tas med endast en begränsad insats och sannolikheten skall var hög att en operation tar så lång tid att främmande hjälp hinner anlända. Att det eventuella stöd som vi kan påräkna måste komma från NATO är för mig uppenbart, men om det inte är väl förberett så lär den knappast komma i tid, eller utveckla någon större effekt.

3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– En hel del borde gjorts annorlunda. Inte minst avvecklandet av vårt försvar på Gotland var ett historiskt felsteg som nu måste repareras. Med facit i hand var det också ett klart misstag att avveckla många av de komponenter som krävs specifikt för nationellt försvar – försvaret av Sverige. Bara för att nämna några exempel; ubåtsjaktförmåga, flygvapnets krigsbassystem och mobiliseringssystemet.

4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Eftersom det i dagsläget knappast kan vara tal om att minska Försvarsmaktens förmåga ytterligare så måste en stor del av lösningen vara att tillföra mer pengar.

Samtidigt vill jag peka på vissa möjligheter att öka förmågan genom att se över en del av de reformer som genomförts de senaste åren. T ex så tror jag att en närmare koppling mellan FMV-resurser och Försvarsmaktens krigsorganisation vore ett steg i rätt riktning. Vi kan inte ha delar av Försvarsmaktens logistik som inte är krigsförband och som inte kan hanteras som vilken operativ resurs som helst.

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

I vårt försvarspolitiska program från förra året, https://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%C3%B6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf som jag rekommenderar till läsning, anger vi att Sverige bör sträva efter samma nivå som vara grannländer Norge, Finland och Danmark, dvs i storleksordningen 1,5% av BNP. Omvärldsutvecklingen är dock sådan att man kanske måste överväga om den nivån är tillräcklig.

Det som just nu är viktigast är dock att vidta åtgärder i närtid, te x i form av repetitionsövningar (med bl a krigsplacerade tidigare värnpliktiga) och att fylla upp akuta brister av ammunition och reservdelar. Långsiktiga mål kan behövas, men just nu krävs åtgärder för att det vi har skall fungera.

6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– En konflikt eller allvarlig kris i vårt närområde kommer beröra alla länder i Östersjöregionen. Att tro att vi skulle kunna hålla oss utanför är inte realistiskt. Att i ett sådant läge kunna vara en del av en allians och där våra och Natos åtgärder är samordnade gör att såväl vår egen som regionens säkerhet ökar. Tröskeln för någon som funderar på äventyrligheter blir mycket högre.

7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Ur säkerhets- och försvarspolitisk synvinkel har jag svårt att finna något. Däremot ser jag det som viktigt att en eventuell NATO-anslutning sker med stor parlamentarisk majoritet. Sveriges säkerhetspolitik kan inte bygga på resultatet i enskilda riksdagsval.

8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– En FN-resolution skulle avsevärt underlätta ett svensk deltagande. Men jag vill inte utesluta att även andra folkrättsligt rimliga lösningar skulle kunna ligga till grund för svenskt militärt deltagande. T ex ett entydigt och gemensamt ställningstagande av EU. Det finns en gräns för vilka vidrigheter och vilket mänskligt lidande som kan accepteras, även om ett beslut skulle blockeras i FN.

9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi har under lång tid fört fram att någon typ av premiesystem måste införas för att få personalen att stanna en längre tid. Alla länder som har ifört en yrkesarmé har ett noga utvecklat premiesystem – utom Sverige. Det är hög tid att ändra på det. Vi ser det också önskvärt att Försvarsmakten ges ökade möjligheter att hjälpa till med bostäder och social service. Det är fel att soldater som kanske bara tjänstgör i fem-sex år skall jämställas med vilken arbetstagare som helst. Snarare borde universitetsvärlden till delar kunna tjäna som modell när det gäller att utforma det stöd som behövs.

Dessutom, veteranfrågorna måste ställas i centrum. Både när det gäller personal som skadats i tjänsten, men också för att hjälpa tidigare soldater till en bra civil karriär efter avslutad tjänstgöring. Att detta kan innebära vissa särlösningar i förhållande till samhället i övrigt får accepteras. Här talar vi om kvinnor och män som är beredda att med livet som insats främja svenska intressen utomlands eller, om så skulle behövas, försvara Sverige.

Ett sätt att fylla upp organisationen med personal, i väntan på att personalförsörjningssystemet blir fungerande, skulle kunna vara att kalla in krigsplacerade före detta värnpliktiga till repetitionsövningar. Det finns anledning att titta på hur det norska systemet fungerar som är en kombination av professionellt försvar och värnplikt.

10.   Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Försvarsmakten har olika fysiska resurser och kompetenser som kan bidra till samhällets förmåga att hantera olika typer av påfrestningar. Dessa Försvarsmaktens förmågor skulle i avsevärt högre grad än i dag kunna utgöra en del av samhällets krisberedskap.

Ett avgörande skäl varför så inte är fallet är den bristande samverkan, i form av övningar, planering och gemensam utbildning, som i dag råder mellan civila myndigheter och Försvarsmakten. Förutom åtgärder vid berörda civila myndigheter som Myndigheten för Samhällsberedskap, länsstyrelser och polismyndigheter för att skapa en ökad samverkan bör de av Försvarsmakten inrättade regionala staberna ges ett ökat ansvar för att utveckla samverkan mellan Försvarsmakten och regionala civila myndigheter.

Erfarenheter från branden i Västmanland måste tas tillvara. Där framkom det frågor kring ledning vid stora kriser, brist på helikoptrar med vattentunnor, stora frågetecken hur frivilliga kan användas på ett effektivt sätt i det civila försvaret och behovet av stora övningar mellan civila myndigheter och försvarsmakten.


Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.

Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.

Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.

Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Försvarspolitiskt morgonpass med Kristdemokraterna

Hos försvarspolitisk Arena arrangeras varje morgon ett morgonpass med samtliga riksdagspartiers försvarspolitiska företrädare samt representant från ungdomsförbunden. Först ut var Kristdemokraterna.

Mikael Oscarsson deklarerade att man inom partiet vill ha en NATO-utredning och att han personligen ansåg att Sverige måste bli medlemmar.

Försvaranslaget måste höjas kraftfullt var budskapet från KD. Minst 10 miljarder var siffran Oscarsson nämnde. Frågan är om detta är sanktionerat i partiledningen?

Den alltid lika pålästa moderatorn Stefan Ring, generalsekreterare i Allmänna Försvarsföreningen, ställde även den viktiga frågan: Gäller RB5 fortfarande? Inte ens Mikael Oscarsson, försvarspolitiker, utskottsledamot och ledamot i försvarsberedningen visste detta(!) Det säger en hel del om (o)tydligheten från försvarsminister Enström i frågan. Ring frågade om det verkligen räcker att man läser något i tidningen där försvarsministern antyder detta, för ett beslut är de facto ett beslut? Oscarsson förutsatte att försvarsministern snarast går ut med ett förtydligande!

Mikael Oscarsson sa även att han ansåg att partiet inte fick igenom sin vilja att få permanenta militära styrkor på Gotland, men att man fick med något? Vad detta innebär i detalj är fortfarande oklart.

Undomspartiets representant Christian Carlsson sa dessutom att man var och är mot personalreformen då man är för värnplikt.

Se seminariet här nedan.

Utför för regeringen inför Almedalen

I en färsk opinionsundersökning som Ipsos gjort för DN inför Almedalsveckan visar det sig att Alliansens mycket låga väljarsiffror kvarstår. Läget börjar onekligen bli mycket illavarslande inför valet om tre månader.

Bryter man ut en enda fråga ur helheten, nämligen just försvarsfrågan, så tror jag faktiskt den kan vara talande för hur (tidigare) alliansväljare ser på regeringen. Under det senaste halvåret har vi sett en allt större säkerhetspolitisk oreda i den nära omvärlden, samtidigt som svenska folket åren dessförinnan matats med budskap om hur fredlig omvärlden är, att det har gått att göra besparingar på försvaret, att försvarets förmåga trots allt är mycket god och så vidare. När då först ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret kommer, följt av att ryska påsken blir offentlig och slutligen Ukrainakrisen, torde detta bidra till öka väljarnas tvivel till regeringens handlingskraft.

Ingen lär vinna ett val på försvarsfrågorna såvida inte världskriget tydligt står för dörren. Likväl är det min övertygelse att bristande handlingskraft och uppfyllande av förväntningar i dessa frågor späder på andra intryck och känslor inför valet av vilket parti man ska lägga sin röst på. Har man redan ett tveksamt eller negativ intryck av ett resultatet inom ett annat politikområde, t.ex. skolan, kommer det att spädas på när det visar sig att den tidigare kärnfrågan försvaret har hanterats så illa. Jag tror därför att det är ett mindre klokt drag att hantera ett ansvarsområde på det sätt som Alliansregeringen har hanterat försvaret.

Ser man också till de opinionsundersökningar som det senaste året genomförts av bl.a. Novus om just försvarsfrågan så finner man att alliansväljarna, med de moderata väljarna i spetsen, har ett mycket lågt förtroende för den förda försvarspolitiken. På samma sätt är alliansväljarna (minus folkpartister) samt sverigedemokrater de som är minst nöjda med beslutet att avskaffa värnplikten. Att ha så missnöjda väljare som successiva opinionsundersökningar om försvaret visat, borde ha rest varningsflagg för länge sedan hos partistrateger, men tydligen inte.

Det torde vara, eller snarare ha varit, ett vist drag att värna om de väljare man redan har.

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Gästinlägg: Sverige är värt att försvara

Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.

Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sverige är värt att försvara

Andreas Braw
Christian Carlsson

Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.

I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.

Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.

Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.

Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.

Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Gästinlägg: #lågnivå

Världen och därmed även den svenska försvarspolitiken och försvarsberedningen har tagits med överraskning av den enorma ryska beredskapskontrollen som nu går mot sin avrundning. Igår utvidgades övningen till att även innefatta enheter i västra militärdistriket där två divisioner av det ryska flygvapnets helt nya attackflygplan Su-34 (jmf amerikanska F-15) ska genomföra kvalificerade attackuppdrag med jakteskort och mot jaktförsvarade områden. Min bedömning utifrån vad som skrivs i de öppna källorna är att detta rör sig om en validering av dessa nya förband och de förmågor de kan tillföra. Till skillnad från tidigare ryskt attackflyg är Su-34 self-escorting och med jaktförmåga snarlik modernare varianter av Su-27. Den andra parallella övningen som drogs igång rör de strategiska robottrupperna. Det är alltså en mycket omfattande militär aktivitet vi ser över hela Ryssland. Läs mer hos Jägarchefen.

 Det för oss in på gästinlägget som berör vad som blivit ett mantra inom den svenska försvarspolitiken och som flera gånger berörts här på bloggen. Försök få en moderat försvarspolitiker att berätta vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag. Det är helt omöjligt. Jag har själv försökt flera gånger, senast igår. Däremot kan man utan problem säga att det handlar om en ökning från låg nivå. Det historiska perspektivet är som bekant ointressant utan det är idag och om tio år som är det intressanta och som vår försvars- och säkerhetspolitik måste formas efter. Väl är att se att detta faktum även börjat uppmärksammas i media.

 Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

#lågnivå

#lågnivå. Det har blivit Twitter-taggen för att ironisera över moderata försvarspolitiker. När Rysslands militära kapacitet diskuteras, skyndar sig dessa och deras meningsfränder att påpeka hur upprustningen sker från en ”mycket låg nivå”. Tyvärr är det oklart vilken skala som används. En ”låg nivå” – jämfört med vad då?

– Jämfört med Sovjet, lyder svaret (senast från Staffan Danielsson, Centern). Och visst, jämfört med Sovjets massarméer ser Rysslands försvar ut att vara blygsamt. Det finns dock en stor skillnad: Sovjet omgavs av starka grannar som matchade dess styrka. Rysslands grannar är nämligen inte i närheten av att vilja satsa motsvarande belopp på sina försvarsmakter. Styrkebalansen ändras således snabbare.

När militär kapacitet bedöms så måste jämförelsen nämligen göras mot omvärlden. Annars blir det omöjligt att föra en rimlig debatt. Är Italien militärt starkt idag? Nej, tänk hur starkt Rom var! Turkiet då? Jämfört med de ottomanska horderna ser det skralt ut. Tyskland? Knappt en spillra kvar av Wehrmacht. Eller ska vi jämföra andra politikområden med det förgångna? Hur är till exempel arbetslösheten i USA idag? Hög, om jämförelsen sträcker sig 30 år bakåt. Låg, om vi jämför med depressionen.

Jämförelsen med Sovjet är inte bara tramsig, den är direkt farlig. Den grundar sig i en föreställning om att omvärlden inte ändras, trots att det är uppenbart att så sker. Numerär som var blygsam 1970 är imponerande idag. Taktik som användes 1970 är förkastad idag. Stater i vårt närområde som var allierade med varandra 1970 är potentiella fiender idag.

Det sägs att vi hela tiden förbereder oss för det förra kriget. Försvarsberedningens moderata ledamöter talar ständigt om den nya hotbilden, det vidgade säkerhetsbegreppet och om hur vi lever i en föränderlig tid. Men vid minsta kritik kryper de tillbaka till jämförelsen med Sovjet. Storskalig sovjetisk landstigningsinvasion, ockupation och annektering står vi iallafall inte för, säger de. Och det var det ju ingen som trodde heller.

När Rysslands styrka kommenteras, jämför man gärna med Sovjets maxnivåer. När Sveriges militära styrka bedöms, jämför samma politiker istället med våra lågvattenmärken under 2000-talet. Det är tramsigt och det är intellektuellt ohederligt. Men mest av allt är det att lägga debatten på en ”mycket låg nivå”.

Andreas Braw
kadett i armén i försvarspolitisk talesperson i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
 (@AndreasBraw)

Gästinlägg: Officersutbildningen och dess reformbehov

Här följer ett gästinlägg om den nuvarande officersutbildningen och dess upplägg med anledning av att utbildningen togs upp i Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport. Officersutbildningen är ett ämne som väckt starka känslor genom åren och den har sedan mitten av 90-talet varit utsatt för en rad upprepade reformer, vissa till det bättre och vissa till det sämre. Fler gästinlägg i ämnet välkomnas.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson, (KD) redogör i ett gästinlägg på Wiseman’s för den Kristdemokratiska försvarspolitiska rapporten (daterad 1 juni 2013). Det finns en hel del intressanta skrivningar i rapporten och om de förslag som framförs blir verklighet så torde de på ett avgörande sätt lyfta den svenska försvarsförmågan från den låga nivå som den befinner sig på nu. Om det sedan finns ekonomiska resurser för att genomföra det hela är en annan sak, något som debatterats på olika bloggar.

Ett område som Oscarsson inte omnämner i sitt inledande gästinlägg men som berörs i rapporten är officersutbildningen. Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram just utbildningen. Det ena är att många av de reformer som (KD) föreslår i sitt program står och faller med försörjningen av en kompetent officerskår. Det andra skälet är att jag anar att (KD) inte kritiskt värderat den information man fått kring officersutbildningen och att man därför kan vara på väg att förorda en modell som i mitt tycke vore förödande för den framtida försörjningen av officerare. Konsekvensen av ett felaktigt val riskerar att effektivt lägga krokben för alla de reformer man föreslår i rapporten.

I rapporten skriver man ”Ominriktningen av officersutbildningen i en mer akademisk, teoretisk riktning accentuerar problemet” (kap 12.2). Problemet man syftar på är sannolikt den minskade möjligheten att öva sig i truppföring under utbildning och efter examen, något som Oscarsson också förtydligar i sitt inlägg på Wiseman’s den 13 juli. Jag delar uppfattningen att den nuvarande officersutbildningen har ett alltför stort inslag av teori på bekostnad av det praktiska hantverket, däremot tycker jag att man begår ett allvarligt misstag då man, medvetet eller omedvetet, blandar ihop bristen på truppföring med akademiseringen av utbildningen. Det finns enligt mitt sätt att se det inget motsatsförhållande mellan ”akademisering” och praktisk utbildning. Jämför gärna med läkarutbildningen.

Tyvärr är den negativa synen på bildning i allmänhet och ”akademiseringen” i synnerhet något som präglar stora delar av dagens officerskår, inklusive många högre chefer. Alltför ofta förs fortfarande resonemang som går ut på att officerare ska vara på sina förband, utbilda trupp eller åka på insats. Utbildning betraktas som ett nödvändigt ont och ska vara så kort som möjligt. Att hänga över böcker, fundera över abstrakta teorier och skriva uppsatser är enligt detta synsätt bara slöseri med tid. Ett sådant synsätt premierar inte framväxten av en kreativ och självständigt tänkande officerskår.

I rapporten framgår också att (KD) kan tänka sig en modell där man delar upp utbildningen så att de teoretiska delarna omhändertas inom den vanliga högskolevärlden och att försvarsmakten skulle fokusera på de mer praktiska delarna. Om man syftar på det som i den svenska debatten benämns som ”Sandhurstmodellen” eller om man täkt sig någon annan konstruktion framgår inte. Man ska dock ha klart för sig att den s.k. Sandhurstmodellen baseras på ett antal kriterier som gör att en svensk övergång till denna sannolikt skulle förvandla dagens redan svaga rekrytering till en fullständig kollaps. Det första man till exempel bör fråga sig är hur attraktiv en officerskarriär ter sig för en nyligen utexaminerad högskolestudent. Om försvarmakten har svårt att rekrytera till officersutbildningen i dag så är jag övertygad om att rekryteringsbasen minskar ännu mer.

Som jag sagt tidigare så delar (KD) uppfattning att officersutbildningen behöver reformeras, men innan man gör det så måste man ha klart för sig vad man egentligen vill åstadkomma och varför. Först därefter fundera på hur man ska uppnå det. Jag upplever att (KD) åtminstone skrapat på ytan avseende ”vad och varför” men då det gäller ”hur” har man nog i för hög grad okritiskt lyssnat på några av akademiseringens ilsknare belackare.

Min uppfattning är att det övergripande målet med dagens officersutbildning (mot OF 1) som det beskrivs i officersförordningen i allt väsentligt är tillfyllest. Däremot behöver försvarsmakten och FHS göra en radikal omtolkning av innehåll och genomförande. I dag består utbildningen inom det krigsvetenskapliga programmet av fyra terminer teori vid FHS/MHS K och två terminer befattningsutbildning, även kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är min uppfattning att tyngdpunkten måste förskjutas till förmån för befattningsutbildningen och då även medge att kadetterna får tillfälle till förbandspraktik under utbildningen. Den ökade praktiska utbildningen behöver inte innebära en försämrad akademisk färdighet, tvärt om. Kurser i stridsteknik, taktik och teknik kan precis som i dag examineras enligt akademiska kriterier. Det viktiga är att fänriken vid examen blivit väl förberedd för den kommande tjänstgöringen.

Skulle det sedan visa sig att utbildningen till OF 1 inte kan ge de 180 hp som nu delas ut så är det inte hela världen, det kanske till och med är bra.

Mycket av utbildningen som genomförs under dagens officersprogram syftar till att ge kadetten kunskaper som ska användas först efter några år in i karriären. Det är min uppfattning att såväl försvarsmakten som individen tjänar på att officeren fortsätter sin utbildning och intellektuella utveckling efter examen. Jag skulle därför förorda ett system där officerare i nivå OF 1 fortsätter att på deltid läsa in de allmänna kurser och poäng som saknas, inklusive en C-uppsats inom egen inriktning. Efter godkänd uppsats kan officeren befordras till OF 2. Värdet med att skriva uppsatsen ca 3 år efter examen är att officeren då har praktiska erfarenheter att bygga sitt arbete på och att det därmed inte bara blir en akademisk metodövning utan även blir ett arbete som har en praktisk förankring i officerens vardag.

En omställning till det system jag skissat på är givetvis inte friktionsfritt, men jag anser att modellen har tillräckligt många fördelar i förhållande till dagens system och definitivt i förhållande till ”Sandhurstmodellen”. Oavsett vilken väg som vår politiska och militära ledning väljer så är det av avgörande betydelse att ni har klart för er vad ni vill åstadkomma och varför innan ni låser in er på hur ni vill åstadkomma det.

Lars Rössle
LSS

Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra


Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.

Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.

Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:

 
  – Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
 – Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
  – Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
  – Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
  – Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
  – Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.

Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
  – Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
  – IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.

Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.

Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? – vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).

Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.

De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.

En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.

KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf

Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen

In från sidan

Skipper har under Almedalsveckan kommenterat försvarspolitiken hos ett stort antal av våra riksdagspartier utifrån deras partiprogram och deras framträdanden på Försvarspolitisk Arena. Det enda partiet som har bemödat sig att i sin tur kommentera Skippers kommentarer är Centerpartiet vilket är lovvärt. Jag kommer således in något från sidan i denna diskussion, men det finns anledning till det.

I sin replik till Skippers inlägg tar Staffan Danielsson upp Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport som populistisk och exemplifierar det med mitt inlägg där jag uppskattade kostnaden för Kristdemokraternas förslag till ca 20 mdr kr årligen i ökad försvarsbudget.

Det är en siffra jag står för – som det överslag det är. Kd-rapporten talar om att först förverkliga insatsorganisation 2014 och därefter gå mot en ny utöka organisation där nivån Armén och Marinen i princip fördubblas och Flygvapnet bibehåller 100 JAS 39. Som alla säkert är medvetna om så saknas det enligt Försvarsmaktens beräkningar från förra året mellan en och två miljarder kr årligen för att verksamhetsmässigt (det vill säga övningar, löner med mera) inta insatsorganisation 2014 till år 2019. Sedan det offentliggörandet har tillkommit uppgifterna om att svårigheter inom personalförsörjningen sannolikt fördröjer med ytterligare fyra år till år 2023, innan den insatsorganisation kan intas som år 2009 av Riksdagen beslutades skulle vara införd till 2014. Utöver underskottet i verksamhetsbudgeten råder ett underskott på uppåt 75 mdr kr avseende materielen för IO 2014. Underskott som tidigare regeringar skjutit framför sig och som den nuvarande i än högre grad bidragit till att skjuta på framtiden. Alla torde vara medvetna om att bara underskottet för den i sammanhanget blygsamma anskaffningen av JAS 39E saknar 5 miljarder kr under perioden, vilket föranlett en massiv omplanering av andra materielprojekt som man också är i skriande behov av.

Ja, jag håller fast vid att Kristdemokraternas förslag kommer att kräva tillskott på uppåt 20 mdr kr årligen om det ska finnas några realistiska planer på att någonsin inta insatsorganisation 2014 och med relevant materiel såsom planerades 2009.

Vad jag beklagar är att inte fler partier sällat sig Folkpartiets och Kristdemokraternas linje (i viss mån även Sverigedemokraternas) att verkligen införa insatsorganisation 2014 och ge finanserna för det. Är det verkligen att beteckna som populistiskt? Om nu Centerpartiet inte längre tror på insatsorganisation 2014, anser jag att man borde tala klarspråk om att vi nu får sikta på en lägre ambition i en ny insatsorganisation. Detta är inte något som kräver en rapport från Försvarsberedningen.

Att det kommer att bli mer pengar till försvaret i höstbudgeten tar jag som givet utifrån tonen i vårens försvarspolitiska debatter. Jag har dock svårt att se att det kommer att vara någonstans i närheten av vad som krävs för att införa insatsorganisation 2014, även om man nöjer sig med en lägre ambition avseende materielen. Jag gjorde tidigare i våras en utfästelse om att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna om det skulle bli en budgethöjning över 10 %, vilket jag ser som något av en skamgräns för insatsorganisation 2014 till år 2019. Jag bedömer dock sannolikheten att så blir fallet som så liten att jag nog kan avvakta ett tag till med att leta reda på ansökningshandlingarna.

Läsvärt från Almedalen

Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

På DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.