Sveriges första stridsvagn var fransk

I dagarna är det 100 år sedan den första stridsvagnen kom till Sverige och den var fransk, inte tysk. Vagnen ifråga var en Renault FT som i Sverige fick namnet "Putte". Här ovan håller jag i "Putte" i Lego. Men varför har många författare, inklusive undertecknad, missat att "Putte" kom före tyska LK II?

Det har fram till i år varit en sanning att den första stridsvagnen i Sverige var tysk och av typen LK II. I den svenska armén fick LK II beteckningen stridsvagn m/21 eftersom de anlände till Sverige i slutet av 1921. Enligt standardverket Pansartrupperna 1942-1992 och alla andra böcker i ämnet var det först två år senare, 1923, som en Renault FT (senare benämnd FT-17) inköptes och anlände. Men, som man kan läsa på Svensk PansarHistorisk Förenings hemsida, så har nyare forskning visat att årtalet 1923 måste bero på ett missförstånd. I själva verket var det någon dag före den 19 juli 1921 (exakt datum ännu oklart) som "Putte" anlände. För säkerhets skull kollade jag själv i DN:s arkiv och där finns samma uppgift, fast en dag efter Aftonbladet.  

Man skulle kunna säga att de nya rönen inte påverkar påståendet att LK II var den första stridsvagnstypen som infördes i svenska armén och därmed blev en verklig del av dess arsenal. Jo, men samtidigt är det, i alla fall för oss pansarintresserade, inte oväsentligt att veta vilken stridsvagnstyp som var först på svensk mark. Hur missförståndet vad gäller årtalet en gång har uppstått och sedan inte korrigerats, förrän nu, är svårt att slå fast. Två möjliga orsaker torde vara att "Putte" bara blev en försöksvagn som inte resulterade i fler inköp, och att "Putte" inte bevarades utan tvärtom blev ett mål som förstördes redan 1926. Det blev visst några "kvarvarande delar" (se länken ovan), men ingen verkar känna till om något av dessa rester har bevarats. Kan det månne ändå ligga lite franskt "skrot" på en vind eller i en källare, kanske i form av en brevtyngd som ingen levande människa idag vet var den kom från?

För övrigt passar jag på att rekommendera ett besök vid Arsenalen nära Strängnäs. Detta centrum för svensk pansarhistoria är ett av besöksmålen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget eftersom pansarfordon från bägge världskrigen och många andra konflikter där finns samlade i trevliga lokaler.

Slutligen vill jag tacka vår son Jarl för att han tillverkade en så stor och fin "Putte" i Lego, och tack även för att du tog bilden!

I efterdyningarna av ett it-angrepp

I efterdyningarna av det it-angrepp som bland annat har drabbat Coop svårt, uppmärksammas samhällets informationssäkerhet och cyberattacker i den offentliga debatten. Det är positivt för många i it-säkerhetsbranschen att insikten om vad som händer om säkerheten ignoreras börjar sprida sig på bred front. Låt mig slå fast redan från start att alla som talar om att det behövs mer fokus och resurser inom it-säkerhet (cybersäkerhetsområdet) naturligtvis har helt rätt! Fler måste göra mer och säkerhet kostar. Den insikten börjar sätta sig i samhällskroppen. Kanske leder konsekvenserna för Coop till nästa nivå i debatten; att osäkerhet och underlåtelse att handla kostar än mer?

Den andra inledande kommentaren är att det i ivern att uppmärksamma de brister som finns – vilket i grunden är mycket vällovligt – ibland manifesteras missförstånd kring vad som finns på plats eller ej i den svenska strukturen. Ibland framförs också förslag som riskerar att medge fortsatt ansvarsflykt och i värsta fall skapa resursbrister inom spetsområden. Alla önskar bättre effekt i arbetet och det finns inte en sanning hur detta ska åstadkommas, men det är viktigt att inte springa fel när det är bråttom. Låt mig komma tillbaka till det i slutet av inlägget.

Cybersoldater – en bredare samhällsnytta

Frågan om kompetensförsörjning är naturligtvis starkt kopplat till förmåga över tid, även om det inte alltid ligger högst på agendan. Glädjande nog uppmärksammar dock DN att Sveriges första värnpliktiga cybersoldater har muckat, att antalet cybersoldater ska öka och att specialistofficersutbildning planeras. Frågor uppstod omgående i sociala medier om Försvarsmakten kommer kunna behålla personalen, med tanke på löneläget för it-säkerhetsspecialister i det civila samhället? Lägger Försvarsmakten pengar på kvalificerad utbildning, bara för att sedan se personalen lämna myndigheten? Jag drar mig till minnes ett inlägg på Försvarsmaktens hemsida från muck, där det uttrycks att det är positivt att Försvarsmaktens förmågeuppbyggnad indirekt stödjer det civila samhället, och ringer upp avsändaren av budskapet, Patrik Sternudd på Ledningsstabens CIO-avdelning. Sternudd har varit med från början av cybersoldatprojektet och av samtalet framgår följande:

Hela poängen är att de ska krigsplaceras, utbildningen syftar inte primärt till anställning i Försvarsmakten. Det är den stora skillnaden mellan grundutbildning med värnplikt och tidigare grundutbildning (GMU), där den befattningsspecifika delen byggdes på under den första tiden som anställd gruppbefäl, soldat eller sjöman (GSS/K). Värnplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Om cybersoldater och värnpliktiga cyberbefäl går vidare till civila anställningar utanför Försvarsmakten ser inte Patrik det som ett problem – då kan de fortsätta utvecklas i branschen samtidigt som de är krigsplacerade, vilket är en kompetensvinst för alla inblandade. Även om det inte är huvudsyftet så är de naturligtvis varmt välkomna att söka anställning i Försvarsmakten. Patrik påminner här om att det finns ett stort antal civilanställda experter i myndigheten, både inom cyberförsvaret och övrig it-verksamhet. Det är alltså inte nödvändigt att ta anställning som soldat eller officer för att tjänstgöra inom cyberförsvaret.

Patrik säger också att att cybersoldatsutbildningen måste ses i ett bredare sammanhang och som en av delarna i cyberförsvarets personalförsörjnings- och karriärsystem. Patrik hänvisar till Försvarsmaktens verksamhetsplan för innevarande försvarsbeslutsperiod (FMVP 21), där man kan läsa att

Införandet av ett för funktionen [cyberförsvaret] sammanhängande personalförsörjnings- och karriärsystem fortsätter. Till detta knyts forskningsverksamhet i syfte att erbjuda personal grund- och vidareutbildning i teknikens framkant. I perioden fullföljs införandet av värnpliktsutbildningen för cybersoldater, som även ska kunna försörja andra myndigheter med roller i cyberförsvaret med krigsplacerade värnpliktiga.

På frågan om inte de utbildade cybersoldaterna behövs i en försvarsmakt i tillväxt, bland annat innebärande fler it-försvarsförband (ITF) och att det kan bli svårrekryterat utifrån löneläget, förklarar Patrik att Försvarsmakten som myndighet självklart måste följa den statliga lönepolicyn, men också att det finns viss flexibilitet inom den, bland annat utifrån arbetsområde och nivå i BESTA-systemet. Erfarenhet visar också att det är helheten i erbjudandet som avgör och att viktig faktor är möjligheten till (och nödvändigheten av) kompetensutveckling kombinerat med kvalificerade arbetsuppgifter inom Försvarsmaktens unika verksamhet och mandat inom cyberdomänen.

Patrik säger också att vidareutbildning gäller samtliga personalkategorier i systemet, vilket i sig bedöms bli en konkurrensfördel för att attrahera och behålla både civil och militär personal. Personalförsörjningsystemet kommer fullt utbyggt att ha utbildningar för alla typer av officerare, inklusive reservofficerare (en reservofficer är en officer eller specialistofficer som arbetar som reservofficer i Försvarsmakten under perioder, och som har sin huvudsakliga sysselsättning någon annanstans).

Slutligen säger Patrik att det är viktigt att komma ihåg att utbildningarna och befattningarna framför allt syftar till att försörja it-försvarsförbanden samt högre staber med cyberförsvarskompetens. Cybersäkerhet och cyberförsvar är inte samma sak. Kärnan i cyberförsvaret baseras på förmågan att genomföra defensiva och offensiva operationer i cyberdomänen, medan cybersäkerhet oftast används som en synonym till it-säkerhet. Cybersäkerhet är upp till alla aktörer i samhället, medan cyberförsvar och cyberoperationer tar sin utgångspunkt i Försvarsmaktens huvuduppgift och ytterst är ett militärt maktmedel, avslutar Patrik Sternudd.

I samband med vårt samtal ber jag Patrik om några tips att förmedla vidare. De återges i slutet på inlägget.

Några nedslag i cybersäkerhetsdebatten

Nu tillbaka till den offentliga debatten och det positiva faktum att många ser behovet av att vidta åtgärder. Förslagen tar dock ibland sin utgångspunkt i ett antal premisser som inte alltid stämmer. Detta kan riskera att ta fokus från både det som redan görs och det som verkligen skulle ge effekt. Det största helt övergripande problemet, som jag ser det, är att verksamheter inte resurssätts i enlighet med ambitionsnivån. Nedan följer ett antal påståenden med medföljande reflektioner.

”Cybersäkerhetsområdet saknar regleringar”

Mandat och ansvar inom cybersäkerhetsområdet är till stor del redan reglerat och följer den svenska förvaltningsmodellen. Även om mandaten i vissa fall kan behöva förstärkas hos befintliga myndigheter så är det största problemet inte brist på föreskrifter, ansvar och rekommendationer utan istället att gällande regler och rekommendationer inte efterlevs i tillräckligt hög utsträckning. Ett exempel är inom säkerhetsskyddsstiftningen som reglerar informationssäkerhet (inklusive cybersäkerhet) för all säkerhetskänslig verksamhet där regeringen i en lagrådsremiss (Ett starkare skydd för Sveriges säkerhet, 18 mars 2021) konstaterar

Det har också framkommit att det finns fall där påpekade brister inte har rättats till (se bl.a. SOU 2015:25 s. 476–478). Detta är inte en acceptabel ordning när det gäller åtgärder som ska motverka risker för Sveriges säkerhet. Regeringen anser därför att det bör införas ytterligare administrativa sanktioner och andra ingripandemöjligheter för att säkerställa säkerhetsskyddslagstiftningens efterlevnad.

De befintliga regleringarna kan grupperas tematiskt, där olika myndigheter utifrån det svenska systemet har olika uppgifter:

  • Militärt försvar, höjd beredskap och totalförsvar (Försvarsmakten, övriga försvarsmyndigheter, MSB, alla aktörer i totalförsvaret (TF)
  • Krisberedskap (MSB)
  • Säkerhetsskyddet utifrån säkerhetsskyddsslagstiftningen (Försvarsmakten och Säkerhetspolisen är föreskrifts- och tillsynsmyndigheter)
  • Samhällsviktiga it-tjänster (MSB och tillsynsmyndigheter)
  • Elektroniska kommunikationstjänster (PTS, med beaktande av TF behov och säkerhetsskydd)
Exempel på regleringar

För säkerhetskänslig verksamhet: 3 kap 4 § i säkerhetsskyddsförordningen (sedan 2019):

4 § En verksamhetsutövare som ansvarar för ett informationssystem som ska användas i säkerhetskänslig verksamhet ska vidta lämpliga skyddsåtgärder för att kunna upptäcka, försvåra och hantera skadlig inverkan på informationssystemet samt obehörig avlyssning av, åtkomst till och nyttjande av informationssystemet. Verksamhetsutövaren ska också se till att spårbarhet finns för händelser som är av betydelse för säkerheten i systemet.

19 § i förordningen om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap (SFS 2015:1052) gäller för alla myndigheter under regeringen:

19 § Varje myndighet ansvarar för att egna informationshanteringssystem uppfyller sådana grundläggande och särskilda säkerhetskrav att myndighetens verksamhet kan utföras på ett tillfredsställande sätt. Därvid ska behovet av säkra ledningssystem särskilt beaktas.

För leverantörer av samhällsviktiga alternativt digitala tjänster gäller lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (SFS 2018:1174) med tillhörande förordning:

13 § Leverantörer av samhällsviktiga tjänster ska vidta ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nätverk och informationssystem som de använder för att tillhandahålla samhällsviktiga tjänster. Åtgärderna ska säkerställa en nivå på säkerheten i nätverken och informationssystemen som är lämplig i förhållande till risken.

Leverantörer av digitala tjänster som varken används för säkerhetskänslig verksamhet eller är samhällsviktiga omfattas istället av 15 § i samma lag, vilken förtydligas genom förordningens 6 §:

6 § Vid bedömningen av om säkerhetsåtgärder enligt 15 § lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster säkerställer en nivå på säkerheten i nätverk och informationssystem som är lämplig i förhållande till risken, ska följande beaktas:

1. säkerheten i system och anläggningar,

2. incidenthantering,

3. hantering av driftskontinuitet,

4. övervakning, revision och testning, och

5. efterlevnad av internationella standarder. […]

”Det borde finnas en enda myndighet med allt ansvar”

Man kan ha olika uppfattningar om huruvida den svenska förvaltningsmodellen är optimal eller ej, men oavsett hur man vill att strukturen ska se ut vill jag varna för föreställningen att samhällets cybersäkerhet kan lösas på central nivå. Det huvudsakliga arbetet behöver bedrivas på bredden och integrerat i verksamhetsutövarnas ordinarie processer. Detta avser hela kedjan från verksamhetsutveckling till säkerhetsarbete inom ramen för säkerhetsskyddslagstiftningen samt alla andra områden, inklusive och inte minst IT-verksamheten i form av behörighetsstyrning, drift- och förvaltning.

Om man vill stärka cybersäkerhetsarbetet inom den befintliga förvaltningsstrukturen – som bygger på ett distribuerat ansvar där olika departement och myndigheter inom sina respektive kompetensområden och samhällssektorer har ansvar för samhällets verksamhet – är utgångspunkten att de befintliga myndigheterna har sakområdeskunskap och kan anpassa de överordnande lagkraven för att skapa förutsättningar för effektiv och säker verksamhet inom respektive område och bransch. Som ett paraply över alla områden finns Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som utifrån säkerhetsskyddslagstiftningen utfärdar föreskrifter och utövar tillsyn för all säkerhetskänslig verksamhet.

Om man vill stärka cybersäkerhetsarbetet genom att förändra modellen, behöver man beakta konsekvenserna av att bryta ut informations- och cybersäkerheten ur strukturen. Samma sak gäller förståelsen för Försvarsmaktens roll och särskilda mandat när det gäller att möta ett väpnat angrepp (som kan jämföras med polisen och dess våldsmonopol som ordningsmakt). Att flytta dessa mandat till en annan myndighet förefaller olämpligt. 

”Staten måste lösa problemet”

Företag och myndigheter har under många år har dragit nytta av digitaliseringen utan att ta höjd för säkerheten. Eller brutalare uttryckt: I vissa fall har man struntat i säkerheten på grund av det anses dyrt och onödigt. Därmed har en omfattande säkerhetsskuld byggts upp, som ökat för varje år man inte tagit hand om den. Riskerna ignoreras fram till dess att det smäller och då reses krav på att staten ska gå in. Det ska den naturligtvis göra för att utreda brott och lagföra brottslingar, men det är tveksamt om det är statens uppgift att återställa systemen till fungerande skick. Staten har däremot en viktig roll i att, där så behövs, ställa krav genom författningar eller ansvariga myndigheters föreskrifter, samt utöva tillsyn genom dess utsedda tillsynsmyndigheter. Dock protesteras inte sällan mot statens regleringar, som genererar kostnader och känns klåfingriga.

En annan dimension handlar om relationen mellan staten och privat verksamhet. När stöd från staten efterfrågas i det generella it-säkerhetsarbetet ska vi minnas att vi har ett antal it-säkerhetsföretag och it-konsultföretag/tjänsteleverantörer med it-säkerhetskompetens i Sverige. Dessa företag bidrar i sin tur till Sveriges samlade kompetens och konkurrenskraft och kan i sig vara ett värdefullt stöd för att öka grundnivån av cybersäkerhet i samhället.

Om man ska vara djävulens advokat finns många ursäkter och undanflykter. Bland annat kompetensbrist, vilket är ett faktum, men om näringslivet ställer krav på utbildningar brukar akademin tids nog lyssna. Ett av problemen är dock att cybersäkerhet ses som en specialistfunktion. Kompetensen behöver integreras i verksamheten och grundförståelsen behöver finnas inom fler yrken är de rent tekniska. En god början kunde här vara att i högskoleförordningen införa krav på grundläggande förståelse inom it-säkerhetsområdet för samtliga yrkesexamina. Att göra en sådan förändring och styrning är uppenbart en uppgift för staten som i förlängningen gagnar alla.

Genom att generellt höja lägstanivån frigörs också resurser, så att de mest kvalificerade förmågorna istället för att användas för brandsläckning av problem som inte borde uppstått kan ägna sig åt att möta de mest kvalificerade hoten och ytterst möta ett väpnat angrepp. Även detta är en uppgift för staten. Att bedriva kostnadsfri it-konsultverksamhet är dock mer tveksamt.

”Det går inte att få hjälp från staten”

Ovanstående resonemang till trots. I vissa fall har statsmakten funnit det lämpligt att ge myndigheter i uppgift att stödja, och it-säkerhetsområdet är ett sådan fall. Att säga att lagen förhindrar stöd från staten är därför felaktigt. Det ropas ibland efter FRA, vilket jag kan förstå då det är en ytterst kompetent myndighet. Däremot är det inte FRA som har uppgiften. FRA är framför allt en försvarsunderrättelsemyndighet som med sin särskilda kompetens inom it-säkerhetsområdet efter begäran kan stödja statliga myndigheter och bolag som ”hanterar information som bedöms vara känslig från sårbarhetssynpunkt eller i ett säkerhets- eller försvarspolitiskt avseende” (FRA:s myndighetsinstruktion).

Vem kan då stödja?

MSB:s myndighetsinstruktion är mycket tydlig att MSB ska stödja med förebyggande arbete, inklusive rådgivning, såväl som vid incidenter.

11 a § Myndigheten ska stödja och samordna arbetet med samhällets informationssäkerhet samt analysera och bedöma omvärldsutvecklingen inom området. I detta ingår att lämna råd och stöd i fråga om förebyggande arbete till andra statliga myndigheter, kommuner och regioner samt företag och organisationer. […]

11 b § Myndigheten ska ansvara för att Sverige har en nationell funktion med uppgift att stödja samhället i arbetet med att förebygga och hantera it-incidenter.

Myndigheten ska

1. agera skyndsamt vid it-incidenter genom att sprida information samt vid behov arbeta med samordning av åtgärder och medverka i det arbete som krävs för att avhjälpa eller lindra effekter av det inträffade,

2. återrapportera till berörda aktörer i samband med att en it-incident har rapporterats, […]

Utöver råd och stöd i det förebyggande arbetet ska MSB årligen lämna en rapport till regeringen med en sammanställning över inrapporterade it-incidenter, samt

[…] även rapportera till regeringen om förhållanden på informationssäkerhetsområdet som kan leda till behov av åtgärder på olika nivåer och områden i samhället.

Stöd från Försvarsmakten?

Inom cyberförsvaret har Försvarsmakten kvalificerade resurser som i många fall är unika. Dessa resurser är i flera avseenden användbara när samhället utsätts för påfrestningar i cyberdomänen och kan användas under kriser eller andra allvarliga händelser. Genom Inriktning för Försvarsmakten 2021–2025 har Försvarsmakten av regeringen fått följande uppgifter

Försvarsmakten ska i fredstid ha förmåga att:

– med befintliga resurser förstärka skyddet av prioriterade kritiska samhällsfunktioner,

– med befintliga resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Motsvarande uppgifter gäller, som redan konstaterats, även i krig. Den sista strecksatsen ingår även i instruktionen till Försvarsmaktens 2 §

Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Lämnande av den första typen av stöd, framför allt i fred, kan kräva särskilda beslut från regeringen och i vissa fall även författningsändringar. För den andra typen finns förutsättningar genom lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning, samt förordningen om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Den sistnämnda förordningen reglerar särskilt att stöd kan lämnas som en ingående del i Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Övrigt stöd

Försvarets materielverk driver ett nationellt certifieringsorgan (CSEC) för it-säkerhet i produkter och system. Materielverkets certifieringsorgan ska i sin verksamhet beakta nationella säkerhetsintressen. Certifieringsorganet ansvarar även för certifiering av anordningar för skapande av kvalificerade elektroniska underskrifter och anordningar för kvalificerade elektroniska stämplar.

Om företag ställer krav på att de it-produkter de använder ska vara certifierade ökar kraven på tillverkarna, vilket skapar incitament för att i större utsträckning ta fram och sälja säkra produkter. I förlängningen kan det leda till att även privatkunder får bättre tillgång till produkter som uppfyller någon form av lägstanivå.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedriver uppdragsfinansierad forskning inom cybersäkerhetsområdet. FOI tillhandahåller även ett antal kurser inom cybersäkerhetsområdet samt utvecklar, på uppdrag av Försvarsmakten och MSB, träningsanläggningen CRATE.

”Myndigheterna måste berätta vad vi ska göra!”

Det har på Internet funnits fritt tillgängliga rekommendationer om vad som krävs för att uppnå god it-säkerhet under hela det innevarande årtusendet – inklusive rapporter om de mest vanligt förekommande hoten/sårbarheterna samt uppdaterade rapporter om vilka attacker som för tillfället förekommer. Avgörs följsamheten av vem som är avsändare eller är det snarare en prioriterings- och resursfråga?

Genom att företagen blir bättre på att skydda sig själva torde resurser och tid frigöras för myndigheter att utveckla sina delar inom föreskrifter, tillsyn, bekämpning av it-brottslighet, skyddet av det mest skyddsvärda samt militärt och civilt försvar.

”Cybersäkerhetscentret är lösningen på allt!”

Det finns ingen quick fix (se tidigare kommentar om övertro på centrala lösningar). Den stora vinsten med centret är samlokalisering och informationsutbyte. Myndigheterna hade dock redan innan centrumbildningen befintliga samarbeten, bland annat genom NSIT och SAMFI. Jag noterar också att mycket av det föreslås att centret ska få i uppgift att göra, redan ingår i uppdraget från regeringen. I regeringsuppdraget bör man särskilt komma ihåg den här skrivningen:

Myndigheterna som samverkar genom cybersäkerhetscentret ska bidra till verksamheten inom ramen för sina befintliga uppgifter. Den fördjupade samverkan inom cybersäkerhetscentret ska inte ta över det ansvar som ligger på de ingående myndigheterna och andra aktörer.

Med andra ord avlövas ingen befintligt ansvar och uppgifter, utan detta ska fortlöpa parallellt med centret, vilket kräver resurser. Myndigheterna som utgör centret kommer av sig själva inte kunna åstadkomma en ökad grundnivå med fler individer som faktiskt utför säkerhetshöjande arbete på bredden. Hela samhället oavsett organisationsform måste kavla upp ärmarna och börjar prioritera de uppgifter som redan är utställda i lag, förordning och föreskrift samt sådana allmänna rekommendationer som får anses vara mer eller mindre standard för it-system år 2021.

Några tips på vägen

Diskussionen hamnar lätt i ett läge där hela samhället förväntas dimensionera och möta de mest kvalificerade hoten, trots att man inte ens har förmåga att hålla sina system uppdaterade med de senaste säkerhetspatcharna. Innan det finns kompetens och processer att hantera de enklare hoten på Internet, och för den delen en effektiv drift, förvaltning – och behörighetsstyrning med tillhörande kontinuitetsplanering, så är det lite av en överkurs.

Man får, som det heter, äta elefanten i bitar och därmed är vi tillbaka till Patrik Sternudds tips. Vad vill han skicka med? Jag får direkt svaret att det inte finns några genvägar. Han jämför med utveckling av it-produkter där det finns det ramverk för mognadsnivåer och hur man stegvis ökar sin förmåga. Där är det mycket tydligt att man inte går från nivå noll till fem i ett steg. Patrik skickar med följande rekommendation:

Försök inte lösa det svåraste först utan börja med det som ger mest effekt på kortast tid. Om det inte finns särskilda regleringar för verksamheten kan det vara värt att titta på Stöldskyddsföreningens rekommendationer (”Cybersäkerhet BAS”). De erbjuder både utbildning och certifiering. Även CIS Controls kan vara en bra startpunkt. Är man en myndighet kan man gå direkt på LIS och ISO 27000-serien utifrån MSB:s föreskrifter. Identifiera vad som är den mest kritiska verksamheten och gör en plan för hur den ska skyddas, men utgå inte från att systemen går att skydda till 100 procent! Räkna med funktionsbortfall och ha en plan för hur kärnverksamheten ska upprätthållas när det händer.

……….

Lästips. Två rapporter från samverkande myndigheter inom området:

Rapporten Cybersäkerhet i Sverige 2020 – Hot metoder brister och beroenden

Rapporten Cybersäkerhet i Sverige 2020 – Rekommenderade säkerhetsåtgärder

I juni 2018 talade jag med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben på Högkvarteret, om den förestående utbildningen av cybersoldater. 

Filmtips: Microsofts Framtidsarena från februari 2021 Överste Ahlgren och MSB:s Åke Holmgren medverkar i en diskussion som bland annat handlar om kontinuitetsplanering.

I efterdyningarna av ett it-angrepp

I efterdyningarna av det it-angrepp som bland annat har drabbat Coop svårt, uppmärksammas samhällets informationssäkerhet och cyberattacker i den offentliga debatten. Det är positivt för många i it-säkerhetsbranschen att insikten om vad som händer om säkerheten ignoreras börjar sprida sig på bred front. Låt mig slå fast redan från start att alla som talar om att det behövs mer fokus och resurser inom it-säkerhet (cybersäkerhetsområdet) naturligtvis har helt rätt! Fler måste göra mer och säkerhet kostar. Den insikten börjar sätta sig i samhällskroppen. Kanske leder konsekvenserna för Coop till nästa nivå i debatten; att osäkerhet och underlåtelse att handla kostar än mer?

Den andra inledande kommentaren är att det i ivern att uppmärksamma de brister som finns – vilket i grunden är mycket vällovligt – ibland manifesteras missförstånd kring vad som finns på plats eller ej i den svenska strukturen. Ibland framförs också förslag som riskerar att medge fortsatt ansvarsflykt och i värsta fall skapa resursbrister inom spetsområden. Alla önskar bättre effekt i arbetet och det finns inte en sanning hur detta ska åstadkommas, men det är viktigt att inte springa fel när det är bråttom. Låt mig komma tillbaka till det i slutet av inlägget.

Cybersoldater – en bredare samhällsnytta

Frågan om kompetensförsörjning är naturligtvis starkt kopplat till förmåga över tid, även om det inte alltid ligger högst på agendan. Glädjande nog uppmärksammar dock DN att Sveriges första värnpliktiga cybersoldater har muckat, att antalet cybersoldater ska öka och att specialistofficersutbildning planeras. Frågor uppstod omgående i sociala medier om Försvarsmakten kommer kunna behålla personalen, med tanke på löneläget för it-säkerhetsspecialister i det civila samhället? Lägger Försvarsmakten pengar på kvalificerad utbildning, bara för att sedan se personalen lämna myndigheten? Jag drar mig till minnes ett inlägg på Försvarsmaktens hemsida från muck, där det uttrycks att det är positivt att Försvarsmaktens förmågeuppbyggnad indirekt stödjer det civila samhället, och ringer upp avsändaren av budskapet, Patrik Sternudd på Ledningsstabens CIO-avdelning. Sternudd har varit med från början av cybersoldatprojektet och av samtalet framgår följande:

Hela poängen är att de ska krigsplaceras, utbildningen syftar inte primärt till anställning i Försvarsmakten. Det är den stora skillnaden mellan grundutbildning med värnplikt och tidigare grundutbildning (GMU), där den befattningsspecifika delen byggdes på under den första tiden som anställd gruppbefäl, soldat eller sjöman (GSS/K). Värnplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Om cybersoldater och värnpliktiga cyberbefäl går vidare till civila anställningar utanför Försvarsmakten ser inte Patrik det som ett problem – då kan de fortsätta utvecklas i branschen samtidigt som de är krigsplacerade, vilket är en kompetensvinst för alla inblandade. Även om det inte är huvudsyftet så är de naturligtvis varmt välkomna att söka anställning i Försvarsmakten. Patrik påminner här om att det finns ett stort antal civilanställda experter i myndigheten, både inom cyberförsvaret och övrig it-verksamhet. Det är alltså inte nödvändigt att ta anställning som soldat eller officer för att tjänstgöra inom cyberförsvaret.

Patrik säger också att att cybersoldatsutbildningen måste ses i ett bredare sammanhang och som en av delarna i cyberförsvarets personalförsörjnings- och karriärsystem. Patrik hänvisar till Försvarsmaktens verksamhetsplan för innevarande försvarsbeslutsperiod (FMVP 21), där man kan läsa att

Införandet av ett för funktionen [cyberförsvaret] sammanhängande personalförsörjnings- och karriärsystem fortsätter. Till detta knyts forskningsverksamhet i syfte att erbjuda personal grund- och vidareutbildning i teknikens framkant. I perioden fullföljs införandet av värnpliktsutbildningen för cybersoldater, som även ska kunna försörja andra myndigheter med roller i cyberförsvaret med krigsplacerade värnpliktiga.

På frågan om inte de utbildade cybersoldaterna behövs i en försvarsmakt i tillväxt, bland annat innebärande fler it-försvarsförband (ITF) och att det kan bli svårrekryterat utifrån löneläget, förklarar Patrik att Försvarsmakten som myndighet självklart måste följa den statliga lönepolicyn, men också att det finns viss flexibilitet inom den, bland annat utifrån arbetsområde och nivå i BESTA-systemet. Erfarenhet visar också att det är helheten i erbjudandet som avgör och att viktig faktor är möjligheten till (och nödvändigheten av) kompetensutveckling kombinerat med kvalificerade arbetsuppgifter inom Försvarsmaktens unika verksamhet och mandat inom cyberdomänen.

Patrik säger också att vidareutbildning gäller samtliga personalkategorier i systemet, vilket i sig bedöms bli en konkurrensfördel för att attrahera och behålla både civil och militär personal. Personalförsörjningsystemet kommer fullt utbyggt att ha utbildningar för alla typer av officerare, inklusive reservofficerare (en reservofficer är en officer eller specialistofficer som arbetar som reservofficer i Försvarsmakten under perioder, och som har sin huvudsakliga sysselsättning någon annanstans).

Slutligen säger Patrik att det är viktigt att komma ihåg att utbildningarna och befattningarna framför allt syftar till att försörja it-försvarsförbanden samt högre staber med cyberförsvarskompetens. Cybersäkerhet och cyberförsvar är inte samma sak. Kärnan i cyberförsvaret baseras på förmågan att genomföra defensiva och offensiva operationer i cyberdomänen, medan cybersäkerhet oftast används som en synonym till IT-säkerhet. Cybersäkerhet är upp till alla aktörer i samhället, medan cyberförsvar och cyberoperationer tar sin utgångspunkt i Försvarsmaktens huvuduppgift och ytterst är ett militärt maktmedel, avslutar Patrik Sternudd.

I samband med vårt samtal ber jag Patrik om några tips att förmedla vidare. De återges i slutet på inlägget.

Några nedslag i cybersäkerhetsdebatten

Nu tillbaka till den offentliga debatten och det positiva faktum att många ser behovet av att vidta åtgärder. Förslagen tar dock ibland sin utgångspunkt i ett antal premisser som inte alltid stämmer. Detta kan riskera att ta fokus från både det som redan görs och det som verkligen skulle ge effekt. Det största helt övergripande problemet, som jag ser det, är att verksamheter inte resurssätts i enlighet med ambitionsnivån. Nedan följer ett antal påståenden med medföljande reflektioner.

”Cybersäkerhetsområdet saknar regleringar”

Mandat och ansvar inom cybersäkerhetsområdet är till stor del redan reglerat och följer den svenska förvaltningsmodellen. Även om mandaten i vissa fall kan behöva förstärkas hos befintliga myndigheter så är det största problemet inte brist på föreskrifter, ansvar och rekommendationer utan istället att gällande regler och rekommendationer inte efterlevs i tillräckligt hög utsträckning. Ett exempel är inom säkerhetsskyddsstiftningen som reglerar informationssäkerhet (inklusive cybersäkerhet) för all säkerhetskänslig verksamhet där regeringen i en lagrådsremiss (Ett starkare skydd för Sveriges säkerhet, 18 mars 2021) konstaterar

Det har också framkommit att det finns fall där påpekade brister inte har rättats till (se bl.a. SOU 2015:25 s. 476–478). Detta är inte en acceptabel ordning när det gäller åtgärder som ska motverka risker för Sveriges säkerhet. Regeringen anser därför att det bör införas ytterligare administrativa sanktioner och andra ingripandemöjligheter för att säkerställa säkerhetsskyddslagstiftningens efterlevnad.

De befintliga regleringarna kan grupperas tematiskt, där olika myndigheter utifrån det svenska systemet har olika uppgifter:

  • Militärt försvar, höjd beredskap och totalförsvar (Försvarsmakten, övriga försvarsmyndigheter, MSB, alla aktörer i totalförsvaret (TF)
  • Krisberedskap (MSB)
  • Säkerhetsskyddet utifrån säkerhetsskyddsslagstiftningen (Försvarsmakten och Säkerhetspolisen är föreskrifts- och tillsynsmyndigheter)
  • Samhällsviktiga IT-tjänster (MSB och tillsynsmyndigheter)
  • Elektroniska kommunikationstjänster (PTS, med beaktande av TF behov och säkerhetsskydd)
Exempel på regleringar

För säkerhetskänslig verksamhet: 3 kap 4 § i säkerhetsskyddsförordningen (sedan 2019):

4 § En verksamhetsutövare som ansvarar för ett informationssystem som ska användas i säkerhetskänslig verksamhet ska vidta lämpliga skyddsåtgärder för att kunna upptäcka, försvåra och hantera skadlig inverkan på informationssystemet samt obehörig avlyssning av, åtkomst till och nyttjande av informationssystemet. Verksamhetsutövaren ska också se till att spårbarhet finns för händelser som är av betydelse för säkerheten i systemet.

19 § i förordningen om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap (SFS 2015:1052) gäller för alla myndigheter under regeringen:

19 § Varje myndighet ansvarar för att egna informationshanteringssystem uppfyller sådana grundläggande och särskilda säkerhetskrav att myndighetens verksamhet kan utföras på ett tillfredsställande sätt. Därvid ska behovet av säkra ledningssystem särskilt beaktas.

För leverantörer av samhällsviktiga alternativt digitala tjänster gäller lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (SFS 2018:1174) med tillhörande förordning:

13 § Leverantörer av samhällsviktiga tjänster ska vidta ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nätverk och informationssystem som de använder för att tillhandahålla samhällsviktiga tjänster. Åtgärderna ska säkerställa en nivå på säkerheten i nätverken och informationssystemen som är lämplig i förhållande till risken.

Leverantörer av digitala tjänster som varken används för säkerhetskänslig verksamhet eller är samhällsviktiga omfattas istället av 15 § i samma lag, vilken förtydligas genom förordningens 6 §:

6 § Vid bedömningen av om säkerhetsåtgärder enligt 15 § lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster säkerställer en nivå på säkerheten i nätverk och informationssystem som är lämplig i förhållande till risken, ska följande beaktas:

1. säkerheten i system och anläggningar,

2. incidenthantering,

3. hantering av driftskontinuitet,

4. övervakning, revision och testning, och

5. efterlevnad av internationella standarder. […]

”Det borde finnas en enda myndighet med allt ansvar”

Man kan ha olika uppfattningar om huruvida den svenska förvaltningsmodellen är optimal eller ej, men oavsett hur man vill att strukturen skulle se ut vill jag varna för föreställningen att samhällets cybersäkerhet kan lösas på central nivå. Det huvudsakliga arbetet behöver bedrivas på bredden och integrerat i verksamhetsutövarnas ordinarie processer. Detta avser hela kedjan från verksamhetsutveckling till säkerhetsarbete inom ramen för säkerhetsskyddslagstiftningen samt alla andra områden, inklusive och inte minst IT-verksamheten i form av behörighetsstyrning, drift- och förvaltning.

Om man vill stärka cybersäkerhetsarbetet inom den befintliga förvaltningsstrukturen – som bygger på ett distribuerat ansvar där olika departement och myndigheter inom sina respektive kompetensområden och samhällssektorer har ansvar för samhällets verksamhet – är utgångspunkten att de befintliga myndigheterna har sakområdeskunskap och kan anpassa de överordnande lagkraven för att skapa förutsättningar för effektiv och säker verksamhet inom respektive område och bransch. Som ett paraply över alla områden finns Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som utifrån säkerhetsskyddslagstiftningen utfärdar föreskrifter och utövar tillsyn för all säkerhetskänslig verksamhet.

Om man vill stärka cybersäkerhetsarbetet genom att förändra modellen, behöver man beakta konsekvenserna av att bryta ut informations- och cybersäkerheten ur strukturen. Samma sak gäller förståelsen för Försvarsmaktens roll och särskilda mandat när det gäller att möta ett väpnat angrepp (som kan jämföras med polisen och dess våldsmonopol som ordningsmakt). Att flytta dessa mandat till en annan myndighet förefaller olämpligt. 

”Staten måste lösa problemet”

Företag och myndigheter har under många år har dragit nytta av digitaliseringen utan att ta höjd för säkerheten. Eller brutalare uttryckt: I vissa fall har man struntat i säkerheten på grund av det anses dyrt och onödigt. Därmed har en omfattande säkerhetsskuld byggts upp, som ökat för varje år man inte tagit hand om den. Riskerna ignoreras fram till dess att det smäller och då reses krav på att staten ska gå in. Det ska den naturligtvis göra för att utreda brott och lagföra brottslingar, men det är tveksamt om det är statens uppgift att återställa systemen till fungerande skick. Statsmaktens har däremot en viktig roll i att, där så behövs, ställa krav genom författningar eller ansvariga myndigheters föreskrifter, samt utöva tillsyn genom dess utsedda tillsynsmyndigheter. Dock protesteras inte sällan mot statens regleringar, som genererar kostnader och känns klåfingriga.

En annan dimension handlar om relationen mellan staten och privat verksamhet. När stöd från staten efterfrågas i det generella it-säkerhetsarbetet ska vi minnas att vi har ett antal it-säkerhetsföretag och it-konsultföretag/tjänsteleverantörer med it-säkerhetskompetens i Sverige. Dessa företag bidrar i sin tur till Sveriges samlade kompetens och konkurrenskraft och kan i sig vara ett värdefullt stöd för att öka grundnivån av cybersäkerhet i samhället.

Om man ska vara djävulens advokat finns många ursäkter och undanflykter. Bland annat kompetensbrist, vilket är ett faktum, men om näringslivet ställer krav på utbildningar brukar akademin tids nog lyssna. Ett av problemen är dock att cybersäkerhet ses som en specialistfunktion. Kompetensen behöver integreras i verksamheten och grundförståelsen behöver finnas inom fler yrken är de rent tekniska. En god början kunde här vara att i högskoleförordningen införa krav på grundläggande förståelse inom it-säkerhetsområdet för   samtliga yrkesexamina. Att göra en sådan förändring och styrning är uppenbart en uppgift för staten som i förlängningen gagnar alla.

Genom att generellt höja lägstanivån frigörs också resurser, så att de mest kvalificerade förmågorna istället för att användas för brandsläckning av problem som inte borde uppstått kan ägna sig åt att möta de mest kvalificerade hoten och ytterst möta ett väpnat angrepp. Även detta är en uppgift för staten. Att bedriva kostnadsfri it-konsultverksamhet är dock mer tveksamt.

”Det går inte att få hjälp från staten”

Ovanstående resonemang till trots. I vissa fall har statsmakten funnit det lämpligt att ge myndigheter i uppgift att stödja, och it-säkerhetsområdet är ett sådan fall. Att säga att lagen förhindrar stöd från staten är därför felaktigt. Det ropas ibland efter FRA, vilket jag kan förstå då det är en ytterst kompetent myndighet. Däremot är det inte FRA som har uppgiften. FRA är framför allt en försvarsunderrättelsemyndighet som med sin särskilda kompetens inom it-säkerhetsområdet efter begäran kan stödja statliga myndigheter och bolag som ”hanterar information som bedöms vara känslig från sårbarhetssynpunkt eller i ett säkerhets- eller försvarspolitiskt avseende” (FRA:s myndighetsinstruktion).

Vem kan då stödja?

MSB:s myndighetsinstruktion är mycket tydlig att MSB ska stödja med förebyggande arbete, inklusive rådgivning, såväl som vid incidenter.

11 a § Myndigheten ska stödja och samordna arbetet med samhällets informationssäkerhet samt analysera och bedöma omvärldsutvecklingen inom området. I detta ingår att lämna råd och stöd i fråga om förebyggande arbete till andra statliga myndigheter, kommuner och regioner samt företag och organisationer. […]

11 b § Myndigheten ska ansvara för att Sverige har en nationell funktion med uppgift att stödja samhället i arbetet med att förebygga och hantera it-incidenter.

Myndigheten ska

1. agera skyndsamt vid it-incidenter genom att sprida information samt vid behov arbeta med samordning av åtgärder och medverka i det arbete som krävs för att avhjälpa eller lindra effekter av det inträffade,

2. återrapportera till berörda aktörer i samband med att en it-incident har rapporterats, […]

Utöver råd och stöd i det förebyggande arbetet ska MSB årligen lämna en rapport till regeringen med en sammanställning över inrapporterade it-incidenter, samt

[…] även rapportera till regeringen om förhållanden på informationssäkerhetsområdet som kan leda till behov av åtgärder på olika nivåer och områden i samhället.

Stöd från Försvarsmakten?

Inom cyberförsvaret har Försvarsmakten kvalificerade resurser som i många fall är unika. Dessa resurser är i flera avseenden användbara när samhället utsätts för påfrestningar i cyberdomänen och kan användas under kriser eller andra allvarliga händelser. Genom Inriktning för Försvarsmakten 2021–2025 har Försvarsmakten av regeringen fått följande uppgifter

Försvarsmakten ska i fredstid ha förmåga att:

– med befintliga resurser förstärka skyddet av prioriterade kritiska samhällsfunktioner,

– med befintliga resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Motsvarande uppgifter gäller, som redan konstaterats, även i krig. Den sista strecksatsen ingår även i instruktionen till Försvarsmaktens 2 §

Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Lämnande av den första typen av stöd, framför allt i fred, kan kräva särskilda beslut från regeringen och i vissa fall även författningsändringar. För den andra typen finns förutsättningar genom lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning, samt förordningen om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Den sistnämnda förordningen reglerar särskilt att stöd kan lämnas som en ingående del i Försvarsmaktens övningsverksamhet.

Övrigt stöd

Försvarets materielverk driver ett nationellt certifieringsorgan (CSEC) för it-säkerhet i produkter och system. Materielverkets certifieringsorgan ska i sin verksamhet beakta nationella säkerhetsintressen. Certifieringsorganet ansvarar även för certifiering av anordningar för skapande av kvalificerade elektroniska underskrifter och anordningar för kvalificerade elektroniska stämplar.

Om företag ställer krav på att de it-produkter de använder ska vara certifierade ökar kraven på tillverkarna, vilket skapar incitament för att i större utsträckning ta fram och sälja säkra produkter. I förlängningen kan det leda till att även privatkunder får bättre tillgång till produkter som uppfyller någon form av lägstanivå.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedriver uppdragsfinansierad forskning inom cybersäkerhetsområdet. FOI tillhandahåller även ett antal kurser inom cybersäkerhetsområdet samt utvecklar, på uppdrag av Försvarsmakten och MSB, träningsanläggningen CRATE.

”Myndigheterna måste berätta vad vi ska göra!”

Det har på Internet funnits fritt tillgängliga rekommendationer om vad som krävs för att uppnå god it-säkerhet under hela det innevarande årtusendet – inklusive rapporter om de mest vanligt förekommande hoten/sårbarheterna samt uppdaterade rapporter om vilka attacker som för tillfället förekommer. Avgörs följsamheten av vem som är avsändare eller är det snarare en prioriterings- och resursfråga?

Genom att företagen blir bättre på att skydda sig själva torde resurser och tid frigöras för myndigheter att utveckla sina delar inom föreskrifter, tillsyn, bekämpning av it-brottslighet, skyddet av det mest skyddsvärda samt militärt och civilt försvar.

”Cybersäkerhetscentret är lösningen på allt!”

Det finns ingen quick fix (se tidigare kommentar om övertro på centrala lösningar). Den stora vinsten med centret är samlokalisering och informationsutbyte. Myndigheterna hade dock redan innan centrumbildningen befintliga samarbeten, bland annat genom NSIT och SAMFI. Jag noterar också att mycket av det föreslås att centret ska få i uppgift att göra, redan ingår i uppdraget från regeringen. I regeringsuppdraget bör man särskilt komma ihåg den här skrivningen:

Myndigheterna som samverkar genom cybersäkerhetscentret ska bidra till verksamheten inom ramen för sina befintliga uppgifter. Den fördjupade samverkan inom cybersäkerhetscentret ska inte ta över det ansvar som ligger på de ingående myndigheterna och andra aktörer.

Med andra ord avlövas ingen befintligt ansvar och uppgifter, utan detta ska fortlöpa parallellt med centret, vilket kräver resurser. Myndigheterna som utgör centret kommer av sig själva inte kunna åstadkomma en ökad grundnivå med fler individer som faktiskt utför säkerhetshöjande arbete på bredden. Hela samhället oavsett organisationsform måste kavla upp ärmarna och börjar prioritera de uppgifter som redan är utställda i lag, förordning och föreskrift samt sådana allmänna rekommendationer som får anses vara mer eller mindre standard för it-system år 2021.

Några tips på vägen

Diskussionen hamnar lätt i ett läge där hela samhället förväntas dimensionera och möta de mest kvalificerade hoten, trots att man inte ens har förmåga att hålla sina system uppdaterade med de senaste säkerhetspatcharna. Innan det finns kompetens och processer att hantera de enklare hoten på Internet, och för den delen en effektiv drift, förvaltning – och behörighetsstyrning med tillhörande kontinuitetsplanering, så är det lite av en överkurs.

Man får, som det heter, äta elefanten i bitar och därmed är vi tillbaka till Patrik Sternudds tips. Vad vill han skicka med? Jag får direkt svaret att det inte finns några genvägar. Han jämför med utveckling av it-produkter där det finns det ramverk för mognadsnivåer och hur man stegvis ökar sin förmåga. Där är det mycket tydligt att man inte går från nivå noll till fem i ett steg. Patrik skickar med följande rekommendation:

Försök inte lösa det svåraste först utan börja med det som ger mest effekt på kortast tid. Om det inte finns särskilda regleringar för verksamheten kan det vara värt att titta på Stöldskyddsföreningens rekommendationer (”Cybersäkerhet BAS”). De erbjuder både utbildning och certifiering. Även CIS Controls kan vara en bra startpunkt. Är man en myndighet kan man gå direkt på LIS och ISO 27000-serien utifrån MSB:s föreskrifter. Identifiera vad som är den mest kritiska verksamheten och gör en plan för hur den ska skyddas, men utgå inte från att systemen går att skydda till 100 procent! Räkna med funktionsbortfall och ha en plan för hur kärnverksamheten ska upprätthållas när det händer.

……….

Lästips. Två rapporter från samverkande myndigheter inom området:

Rapporten Cybersäkerhet i Sverige 2020 – Hot metoder brister och beroenden

Rapporten Cybersäkerhet i Sverige 2020 – Rekommenderade säkerhetsåtgärder

I juni 2018 talade jag med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben på Högkvarteret, om den förestående utbildningen av cybersoldater. 

Filmtips: Microsofts Framtidsarena från februari 2021 Överste Ahlgren och MSB:s Åke Holmgren medverkar i en diskussion som bland annat handlar om kontinuitetsplanering.

Kärnvapenavskräckning till stöd för partnerländer

Reflektion

Doktrinära dokument för nationers Försvarsmakter, Krigsmakter eller om man använda epitetet Väpnade styrkor innehåller, dels en inriktning för vilken väg som anträtts under en längre tidsperiod för samtliga underordnade att anpassa sig efter men även utveckla sig gentemot, dels innehåller det ofta strategiska budskap till andra länder som läser de doktrinära dokumenten. Därav är det intressant att notera vissa skrivningar i den sedan 17APR2020 senast gemensamma gällande doktrinen avseende kärnvapenoperationer (Joint Nuclear Operations) för den amerikanska Försvarsmakten. Vilket eventuellt även kan innehålla en indirekt eller direkt påverkan för Sveriges säkerhetssituation i händelse av en väpnad konflikt, vilket kommer utvecklas längre fram i inlägget.

Inledningsvis bör det påtalas att enligt den amerikanska gemensamma doktrinen för kärnvapenoperationer har tröskeln sänkts för användande av kärnvapen i ett flertal regioner i världen, där kärnvapenstater finns.1 Vilket bör beaktas utifrån vad som även framkommer i den svenska Försvarsmaktens doktrin för gemensamma operationer från 2020 (DGO20). Enligt DGO20 kan en motståndare tänkas inleda en väpnad konflikt mot Sverige genom användandet av så kallade taktiska kärnvapen. Detta i syfte att uppnå en så kallad strategisk chock och/eller för att uppnå ett snabbt avslut på en väpnad konflikt.2 Ur det perspektivet kan det således ses som troligt till sannolikt att Nordeuropa utgör ett av de regionala områdena där risken för användandet av kärnvapen har ökat, om än att det per se inte finns någon kärnvapenstat utöver Ryssland i området. Dock skyddas ett stort antal länder utav USA:s kärnvapenarsenal i och med att de är allierade inom ramen för försvarsalliansen Nato.

I både den nutida men även historiska svenska säkerhetspolitiska debatten förefaller ett argument som förvånansvärt ofta framförs vara det att Sverige kommer vika sig inför användandet utav kärnvapen mot svenskt territorium och/eller den svenska befolkningen. I den debatten förefaller det ofta bortses från att Sverige under en längre tid av det kalla kriget förefaller befunnit sig under USA kärnvapenskydd. En möjlig anledning till detta kan utgjorts utav att Sverige valde att avveckla sitt eget kärnvapenprogram, som var väldigt långt gånget.3 En annan möjlig förklaringsmodell till detta kan utgjorts utav Sveriges geostrategiska position under det kalla kriget för både USA men även Nato. Varvid både en högst reell konventionell säkerhetsgaranti kan ha existerat,4 men även en nukleär sådan.5

Sveriges hållning i nutid förefaller vara att ingen form av säkerhetsgaranti finns utlovad, men även tidigare amerikanska tjänstepersoner förefaller driva den linjen.6 Detta trots att USA Vicepresident under Obama administrationen, Joe Biden, förklarade att svenskt territorium var okränkbart.7 Men även en av USA Försvarsministrar, James Mattis, under Trump administrationen förklarade, om Sverige skulle bli angripet skulle USA komma att stödja Sverige.8 Där det sistnämnda får anses utgöra ett synnerligt tydligt ställningstagande. Men precis som i dåtid, kan det i nutid vara troligt att trots inga offentliga garantier kan de geostrategiska förhållandena vara en tydlig faktor som trots allt ger Sverige säkerhetsgarantier. Att geostrategi fortfarande spelar en tydlig roll kan exemplifieras med den tidigare chefen för USA:s Arméförband i Europa, General Ben Hodges, uttalande sig 2017 avseende Gotland. Där denne officiellt framförde att Gotland kan vara en av de mest strategiskt viktiga öarna i världen.9 Därmed torde även svenskt territorium indirekt påverka USA:s officiella säkerhetsåtagande gentemot dess allierade i svenskt närområde, likt det gjorde under det kalla kriget.

Vad har då detta att göra med kärnvapen? I de två senaste policy dokumenten avseende USA kärnvapenstrategi, dels från 2010, dels från 2018 framförs att både allierade och partners omfattas utav USA säkerhetsgaranti med kärnvapen. Dock framförs inga länder explicit med namn vad avser partnerländer.10 Varvid det inledningsvis bör beaktas att Sverige har ett välutvecklat samarbete, dels med USA,11 dels med NATO.12 Vilket i grund och botten inte skiljer sig något från det kalla kriget, om än att de försvarssamarbeten vi nu genomför är officiella, i förhållande till de inofficiella försvarssamarbetena Sverige genomförde under det kalla kriget. Till detta bör även Sveriges geostrategiska position i förhållande till den nuvarande kraftmättningen mellan västliga länder samt Ryssland beaktas.13 Vad avser den geostrategiska positionen bör även de tidigare amerikanska uttalandena rörande Sverige tas med i åtanke.

Huruvida Sverige kan tänkas omfattas av någon form av amerikansk säkerhetsgaranti med kärnvapen berördes utav Sveriges Television 2018, när det senaste policy dokumentet avseende USA kärnvapen publicerades. Filosofie doktor Robert Dalsjö vid Totalförsvarets forskningsinstitut uttalade sig avseende den frågan för Sveriges Television. Dalsjö såg det som en möjlighet att Sverige kunde tänkas omfattas av en säkerhetsgaranti med kärnvapen. Detta med anledning utav det historiska arv som tidigare berörts i inlägget.14 Ett år efter den nya amerikanska kärnvapenpolicyn hade offentliggjorts kom även en ny amerikansk gemensam doktrin för kärnvapenoperationer, vilket kan antas utgöra en konkretisering utav kärnvapenpolicyn från 2018.

I den gemensamma amerikanska doktrinen för kärnvapenoperationer från 2019 berörs USA åtagande avseende avskräckning mot en motståndare för, dels allierade, dels partnerländer under en separat rubrik. Enligt det avsnittet har USA ett sådant åtagande mot allierade i Asien, Europa och Stilla Havet. Det framförs även att detta åtagande utgör ett medel för att avskräcka eller besegra hot mot partnerländer till USA.15 I utgåvan från 2020 kan en intressant diskrepans noteras. Där berörs enbart partner i avsnittet kring avskräckning i rubriken. Någon ytterligare utveckling likt i utgåvan från 2019 där partnerländer nämns explicit, genomförs ej.16

Vad som dock är intressant att notera i utgåvan från 2020 är hur den amerikanska nukleära fjärrflygsförmågan berörs bland annat som ett sätt för USA att kunna genomföra en tydlig och flexibel nukleär avskräckning mot en motpart samtidigt som det utgör ett sätt att påvisa USA åtagande att genomföra nukleär avskräckning för både allierande men även partnerländer.17 Därutöver framkommer det även att USA enbart kan tänka sig använda kärnvapen under extrema omständigheter för att försvara allierades men även partnerländers vitala intressen i händelse utav att den nukleära avskräckningen misslyckas. Vad som även framförs är att grunden utgörs av att avskräcka en motståndare från att använda kärnvapen mot allierade eller partnerländer. Men även att försvara USA allierade och partnerländer med kärnvapen.18

Således förefaller USA trots att det under rubriken avseende försäkran gentemot allierade och partnerländer avseende amerikanska kärnvapen ej nämnts något explicit land eller länder utav dess partnerländer än mindre att något explicit skrivs vad innebörden är för partnerländer. Inarbetat ett antal budskap i sin nuvarande doktrin för användande av kärnvapen, där även partnerländer förefaller omfattas utav den amerikanska kärnvapenavskräckningen. Vilket sannolikt får ses som ett tydligt strategiskt budskap utav USA gentemot ett antal länder. Där länderna främst kan antas utgöras av Iran, Kina, Nordkorea och Ryssland då dessa benämns som möjliga motståndare till USA i den gemensamma amerikanska doktrinen för kärnvapenoperationer.19

Därutöver när inget explicit partnerland omnämns omfattas utav den amerikanska kärnvapengarantin får det anses öka osäkerheten för de av USA utpekade möjliga motståndarna, vilket åtminstone hypotetiskt skulle kunna verka avskräckande för ett möjligt användande utav kärnvapen av dem. Vad som även bör beaktas ur en svensk kontext är att trots de delade uppfattningar som förekom i Sverige avseende ett undertecknande om Förenta Nationernas avtal för förbud mot kärnvapen, kom Sverige att ställa sig utanför ett sådant avtal. Där bland annat Försvarsmakten som remissinstans menade att ett sådant undertecknande skulle kunna påverka den svenska försvarsförmågan menligt.20 Vilket eventuellt skulle kunna innebära ett tydligt strategiskt ställningstagande utav Sverige som partnerland med, dels Nato, dels USA vad avser användandet utav kärnvapen i händelse av en väpnad konflikt.

Avslutningsvis, finns det något definitivt som pekar på att Sverige omfattas utav det som populärt benämns USA:s "kärnvapenparaply"? Nej det går ej att peka på något explicit. Däremot går det att peka på tidigare historiska exempel samt nutida amerikanska uttalanden och hur vi i Sverige framför det försämrade säkerhetsläget i våra doktriner men även med våra strategiska samarbeten samt vår geostrategiska position. Vägs dessa tillsammans, men även med det uttalade amerikanska stödet till partnerländer avseende nukleär avskräckning. Får det ses som troligt att Sverige även i nutid omfattas utav en amerikansk säkerhetsgaranti innehållande kärnvapen. Vilket bör beaktas i det säkerhetspolitiska samtalet, där det i en svensk kontext förefaller finnas en omfattande beröringsskräck kring kärnvapen. Trots det utgör en högst reell faktor som alltid måste beaktas i både vår försvars- men även säkerhetspolitik samt planering inför en eventuell väpnad konflikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Federation of American Scientists 12 (Engelska)

Försvarsmakten 12 (Svenska)

Dagens Nyheter 123 (Svenska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Sveriges Television 12345 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Svenska förintelsevapen: utvecklingen av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-1970. Lund: Historiska media, 2002.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Slutnoter

1 Joint Chiefs of Staff. Joint Publication 3-72: Nuclear Operations. Washington DC: Joint Chiefs of Staff, 2020, s. I-1.

2 Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2020, s. 18.

3 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Se historien om den svenska atombomben. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-ville-ha-karnvapen (Hämtad 2021-07-11)

4 Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 314-321.

5 Agrell, Wilhelm. Svenska förintelsevapen: utvecklingen av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-1970. Lund: Historiska media, 2002, s. 305.

6 Sveriges Television. Olsson, Jonas. Hultqvist: Inga försvarsgarantier från USA. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-inga-forsvarsgarantier-fran-usa (Hämtad 2021-07-11)

Sveriges Television. Olsson, Jonas. Obamas rådgivare: FN:s kärnvapenförbud försvårar svenskt Nato-samarbete. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/amerikansk-presidentradgivare-svarare-for-sverige-att-samarbeta-med-nato-om-regeringens-undertecknar-fn-s-karnvapenforbud (Hämtad 2021-07-11)

7 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Biden vill att den ryska gasledningen stoppas. 2016. https://www.dn.se/nyheter/sverige/biden-vill-att-den-ryska-gasledningen-stoppas/ (Hämtad 2021-07-11)

8 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Mattis: USA vid Sveriges sida vid ett ryskt angrepp. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/mattis-usa-vid-sveriges-sida-vid-ett-ryskt-angrepp/ (Hämtad 2021-07-11)

9 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Stor amerikansk närvaro i svensk militärövning. 2017. https://www.dn.se/arkiv/nyheter/stor-amerikansk-narvaro-i-svensk-militarovning/ (Hämtad 2021-07-11)

10 Sveriges Television. Olsson, Jonas. FOI:s expert om USA:s nya kärnvapenpolicy: ”Kan omfatta Sverige”. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-s-expert-om-usa-s-karnvapenpolicy-kan-omfatta-sverige (Hämtad 2021-07-11)

11 Skr. 2020/21:56. Internationella försvarssamarbeten. s. 14, 15.

12 Ibid. s. 18.

13 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 32.

14 Sveriges Television. Olsson, Jonas. FOI:s expert om USA:s nya kärnvapenpolicy: ”Kan omfatta Sverige”. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-s-expert-om-usa-s-karnvapenpolicy-kan-omfatta-sverige (Hämtad 2021-07-11)

15 Joint Chiefs of Staff. Joint Publication 3-72: Nuclear Operations. Washington DC: Joint Chiefs of Staff, 2019, s. I-2.

16 Joint Chiefs of Staff. Joint Publication 3-72: Nuclear Operations. Washington DC: Joint Chiefs of Staff, 2020, s. I-5 - I-6.

17 Ibid. s. II-2.

18 Ibid. s. VI, X, III-1.

19 Ibid. s. I-1 – I-2.

20 Sveriges Television. Fock, Carin. Lönnroth, Alexandra. Jansson, Ida. Wallström: Sverige kommer inte att skriva under FN-förbud mot kärnvapen. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-anser-sverige-om-karnvapennedrustningen (Hämtad 2021-07-11)

Sveriges Television. Olsson, Jonas. ÖB:s syn på FN-avtal om kärnvapenförbud: ”Gagnar inte Sveriges intressen”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-om-fn-s-karnvapenforbud-konventionen-gagnar-inte-sveriges-intressen (Hämtad 2021-07-11)

Aningslöshet

Reflektion

För de flesta läsare av denna blogg torde det inte undgått att norra Sverige är i den inledande fasen utav något som skulle kunna benämnas en andra industrialisering.1 En industrialisering som kommer kräva oerhört mycket elenergi under de kommande decennierna.2 Men det förefaller även utgöra en energimängd som i skrivande stund saknas,3 för att kunna genomföra alla de planerade industriella satsningarna i norra Sverige. Denna brist på elenergi går även in i det säkerhetspolitiska området, vilket detta inlägg kommer försöka belysa.

Den 07JUL2021 publicerades en artikel i Norrländska Socialdemokraten där en lösning presenterades på den kommande energibristen med anledning utav den omfattande industrialiseringsvåg som är under utveckling i norra Sverige. Denna lösning kan vara att köpa fossilfri el från Kolahalvön i Ryssland. I artikeln framkommer det att på Kolahalvön råder det just nu ett överskott av elenergi. Dock är kraftledningsnätet föråldrat och därmed uppstår effektförlust, men att kraftledningsnätet förefaller förnyas varvid effektförlusten kommer nedgå, vilket är till gagn vid elförsäljning. Det framkommer även att det genomförs försäljning av el i dagsläget till Finland och Norge från Kolahalvön. I artikeln framkommer det även att den finns två anknytningspunkter in i det nordiska elnätet för Ryssland, dels en i norra Finland, dels en i norra Norge.4 Dock förefaller inget svenskt bolag köpa rysk fossilfri el, i dagsläget.

Vad har då detta att göra med säkerhetspolitik? I den tidigare Försvarsberedningens rapport "Motståndskraft" från 2017 framkommer det att "normal" elförsörjning, det vill säga den vi har till vardags, ej kommer kunna garanteras vid en väpnad konflikt. Detta med anledning utav de effekter olika former av påverkan en motståndare kan tänkas komma att uppnå på så kallad kritisk infrastruktur för elförsörjningen. Det framkommer även att de svenska kärnkraftverken med hög sannolikhet kommer vara tvungen att stängas ned vid ett väpnat angrepp. Därtill framkommer det i den tidigare omnämnda rapporten att det blocköverskridande beslutet om att Sverige 2040 enbart skall ha 100% förnybar energiproduktion kan ge fördelar ur ett totalförsvarsperspektiv, då det kan tänkas frambringa flera oberoende leverantörer av el i Sverige och därmed en ökad redundans.5

Dock publicerades den dåvarande Försvarsberedningens rapport innan de nuvarande satsningarna som är under genomförande i norra Sverige blev beslutade, men framförallt vad det innebär för svensk elförsörjning som helhet. Därtill kommer det sannolikt råda en diskrepans under de närmsta två decennierna mellan vilken faktisk elproduktion Sverige har och vad det faktiska behovet i Sverige är. Framförallt med tanke på de energikrävande satsningarna som är under uppbyggnad i norra Sverige.6 Därutöver berör främst Försvarsberedningens rapport påverkan utav elförsörjningen i Sverige vid en väpnad konflikt. Vad som utelämnas i rapporten är påverkan i ett försämrat säkerhetsläge, inom ramen för vad som populärt benämns gråzon. Det vill säga, en statlig aktör påverkar oss med olika medel och metoder för att uppnå ett eller flera syften som faller denne till gagn när en väpnad konflikt ej råder.7

Varför kan det då vara för negativt att genomföra uppköp eller binda upp del av svensk energiförsörjning på rysk fossilfri energi från Kolahalvön? Den Europeiska Unionens kommitté för utrikesfrågor publicerade 2018 en rapport avseende hur olika stater kunde använda energi som ett påtryckningsmedel. I den rapporten fastställdes det att Ryssland kan använda energi som ett påtryckningsmedel. Rapporten fokuserar främst på gassektorn.8 Dock får det ses som troligt till sannolikt att till exempel fossilfri energi även kan tillämpas som ett påtryckningsmedel mot en annan nation inom ramen för ett så kallat gråzons agerande. Framförallt om ett övertag kan nås för att genomföra effektiv påverkan, syftande till att uppnå egna strategiska målsättningar. Här bör det särskilt beaktas att ur ett ryskt perspektiv vilket även framgår av dess nationella säkerhetsstrategi, dels från 2015,9 dels från 2021,10 utgör en mängd av dess nations områden ett säkerhetspolitiskt intresse. Därmed bör det övervägas noggrant vilka former av samarbeten som genomförs med Ryssland. Detta med anledning utav att det säkerhetspolitiska intresset i mångt förefaller vara överordnande.

Avslutningsvis, att en lokaltidning skriver dylikt kan jag faktiskt ha överseende med. Dock visar det på en viss aningslöshet med tanke på en rad historiska händelser under de senaste 20 åren. Vilket även bör belysas i sådant fall, för att ge en nyanserad bild i en tidningsartikel. Det finns alltid en motsatt sida av myntet men oftast är det en stor mängd nyanser. Därutöver har alla nationer en agenda som främst syftar till att tjäna dess egna syften. Något som aldrig får förbises. Vilket slutligen innebär att ett mer övergripande totalförsvarstänkande krävs i hela det svenska samhället, för vi kan till exempel inte välja att binda upp vår energiförsörjning på någon annan. Då det i slutändan kommer innebära att vi blir beroende av någon annan och därmed påverkansbar eller sårbar. Det är hög tid att börja tänka totalförsvar och inte leverans i tid, eller den billigaste produkten avgör inköpet, och så vidare.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Europeiska Unionen 1 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

Norrländska Socialdemokraten 12 (Svenska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Rysslands President 12 (Ryska)

Sveriges Radio 1 (Svenska)

Sveriges Television 12 (Svenska)

Slutnoter

1 Sveriges Television. Gitz, Randi. Historisk satsning i norr på fossilfri industri – kräver 100 000 inflyttare. 2021. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/historisk-satsning-i-norr-kraver-100-000-inflyttare (Hämtad 2021-07-08)

2 Sveriges Television. Israelsson, Marit. Industrisatsningarna i norr kräver nästan halva Sveriges elförbrukning. 2021. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/industrisatsningar-i-norr-kraver-narmare-halva-sveriges-nuvarande-elanvandning (Hämtad 2021-07-08)

3 Norrländska Socialdemokraten. Vikström, Jonny. Elbristen: Regionen vill ha övergripande roll. 2021. https://nsd.se/artikel/norrbotten-far-storsta-elbristen--nu-vill-regionen-ta-kommandot/r53e96ql (Hämtad 2021-07-08)

4 Norrländska Socialdemokraten. Lidman, Kent. Ryskt elöverskott till Norrbotten?. 2021. https://nsd.se/artikel/ryskt-eloverskott-till-norrbotten-det-ar-marknaden-och-foretagen-dar-som-sjalva-bestammer/lyzwx6pj (Hämtad 2021-07-08)

5 Ds 2017:66. MotståndskraftInriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025s. 165-167.

6 Sveriges Radio. Jensen, Victor. Mindre el kan skickas från norr till söder. 2020. https://sverigesradio.se/artikel/7556731 (Hämtad 2021-07-08)

Sveriges Television. Israelsson, Marit. Industrisatsningarna i norr kräver nästan halva Sveriges elförbrukning. 2021. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/industrisatsningar-i-norr-kraver-narmare-halva-sveriges-nuvarande-elanvandning (Hämtad 2021-07-08)

7 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016. s. 37-38.

8 European Union. Energy as a tool of foreign policy of authoritarian states, in particular Russia. European Union, 2018, s. 2, 35-37.

9 Rysslands President. Rysslands Nationella Säkerhetsstrategi 2015.

10 Rysslands President. Rysslands Nationella Säkerhetsstrategi 2021.

Tyska ubåtarnas sista offer



Till andra världskrigets mest förbisedda hjältar måste de norska krigsseglarna höra. Detta framstår för mig ännu tydligare efter att ha tagit del av deras stora offer även före invasionen av Norge, liksom under krigets sista timmar.

 

Den nordnorske författaren Roger Albrigtsen skildrar i Krigsseilere fra nord: Troms till att börja med den vidriga sänkningen av den norska minsveparen NYMS 382 på kvällen den 7 maj 1945. Ja, chefen ombord på den tyska ubåten U-1023 valde att bara timmar före krigsslutet torpedera det norska fartyget och därmed ta livet av 22 norrmän. Det är inte omöjligt att ubåtsbesättningen missat ordern om att inställa alla angrepp men de kan knappast ha varit okunniga om att krigsslutet nalkades med stormsteg. Ett vittne till denna tragedi, Oluf Johnsen, hade kommit till krigstjänsten genom att först fly på skidor till Kiruna. Johnsen levde så sent som den 13 december 2020 och hann därmed bli intervjuad av Roger Albrigtsen.

 

Till de stora förtjänsterna med boken hör att den tydliggör hur de norska offren till sjöss inleddes långt före den 9 april 1940. Före det ödesdigra datumet totalförliste inte mindre än 50 norska skepp som en följd av krigshandlingar. Man kan till dem också lägga åtta fartyg som under samma period försvann spårlöst. Översatt till människoliv: 394 dödade redan före den 9 april.

 

Det lyser mellan raderna i denna bok hur Albrigtsen har kuskat runt i stora delar av Norge för att samla in starka vittnesmål från veteraner från Troms, och deras närmaste. Hans arbete är inte bara av intresse för dessa utan borde kunna inspirera till både romaner och filmer, eftersom hans detaljer är så gripande. Exempelvis sjömannen som faktiskt gick i döden för att rädda skeppets kattunge. 

 

Boken är välillustrerad och full av fartygs- och personnamn. Den som har specialintresse för ubåtsoperationer, både tyska och franska, har en hel del att hämta i denna bok men för dem, liksom många (lokal)historiker, hade boken blivit ännu mer värdefull genom ett avslutande register. Något att lägga till i nästa upplaga.

Sänkningen den 7 maj 1945, liksom flera andra händelser i Albrigtsens nya bok, får nog mer än en läsare att reflektera över hur relativt lite uppmärksamhet andra världskrigets sjömän har fått och får. Krigsseilere fra nord: Troms är den andra boken i Albrigtsens marina trilogi och för min recension av den första boken så kommer en länk här.

Försvarsmakten säger oftare ja än nej till vindkraft

Försvarsmakten förekommer allt oftare i debatten som den aktör som mest av alla försvårar energiomställningen genom att motsätta sig utbyggnad av vindkraft. Men detta stämmer inte. Aktörer som vill debattera frågan har ett ansvar att hålla sig till fakta, så att var och en kan bilda sig en egen uppfattning som bygger på rättvisande underlag.

Utifrån Energimyndighetens och Naturvårdsverkets statistik blir det tydligt att de flesta avslag vid tillståndsprövning av vindkraftsparker görs utifrån andra aktörers intressen än Försvarsmaktens och landets försvarsintressen. Även markanspråkens storlek för olika intressen bör noteras och jämföras, enligt samma statistik.

När Försvarsmakten uttalar sig om riksintressen företräder myndigheten totalförsvarets militära del som utgörs av Försvarets Materielverk (FMV), Försvarets Radioanstalt (FRA), Fortifikationsverket (FortV) och Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). Försvarsmakten besvarar mellan 200-400 vindkraftsremisser per år och accepterar majoriteten av alla vindkraftverken, exempelvis hade Försvarsmakten inga synpunkter på cirka 75 procent av alla vindkraftverk som mottogs på remiss under 2020 och för ca 80 procent under 2019. Vid tillståndsprövningen accepteras cirka 93 procent av alla tillstånd. Detta innebär att ungefär 7 procent av alla vindkraftsparker avslås på grund av försvarsintressen. Samtidigt avslås ungefär 45 procent av vindkraftsparkerna genom kommunalt veto och ungefär 25 procent på grund av artskyddet enligt rapporten Nulägesbeskrivning – vindkraftens förutsättningar, som publicerades 27 januari 2021.  Försvarsmakten hade redan 2012 accepterat över 20 000 konfliktfria positioner för vindkraftverk.

Försvarsmakten samarbetar framför allt med Energimyndigheten, men också med Naturvårdsverket, när det gäller utbyggnad av vindkraft. Detta görs bland annat genom Energimyndighetens och Naturvårdsverkets nationella strategi för hållbar vindkraft. Denna typ av samarbete med ansvariga myndigheter är viktigt, eftersom det största bidraget till samexistens mellan olika intressen görs vid planeringsprocessen för vindkraft, inte vid samråds- eller i prövningsprocessen. Utöver detta följer Försvarsmakten, i den mån det är möjligt, Energimyndighetens rekommendationer för hur Försvarsmakten kan bidra till energiomställningen på bästa sätt.

Som ett exempel på samarbete med ansvariga myndigheter kan nämnas att det riksintresse för vindbruk som Energimyndigheten preciserade 2013 var mycket väl genomarbetat tillsammans med Försvarsmakten. Det fanns i huvudsak inga konflikter med totalförsvarets intressen och överskred då vida behovet av 20 TWh på land. När det gällde planeringsförutsättningarna till havs konstaterades att årsmedelvinden och bottendjupet var tillfredställande längs stora delar av den svenska kusten. Därför bedömde Energimyndigheten att det inte vore relevant att bearbeta och peka ut ett motsvarande riksintresse på land. Men myndigheten förtydligade tidigare utpekade geografiska områden och vissa enskilda projekt fick riksintressestatus, med hänvisning till att någon form av projektering pågick.

Försvarsmakten har även deltagit i den havsplanering som leds av Havs- och vattenmyndigheten och accepterat flertalet områden som är prioriterade för vindkraft. Detta kan dock inte tas som intäkt för att myndigheten kan acceptera enskilda vindkraftverk som riskerar att påtagligt skada verksamhet och riksintresse för totalförsvarets militära del.

Johan Svensson
Generallöjtnant
Försvarsmaktens produktionschef

Hotet från obemannade flygande farkoster

Reflektion

Inledningsvis skall det framföras att undertecknad ej har någon insyn i vilka skyddsåtgärder Försvarsmakten eller andra statliga myndigheter vidtagit eller kan tänkas kontinuerligt vidta för att möta en hotbild från så kallade obemannade flygande farkoster, utöver vad som är officiellt publicerat. Detta utgör, av undertecknad, en inlaga för att belysa en sannolik hotbild utifrån en rad redan internationellt inträffade händelser. Detta inlägg kommer enbart fokusera på så kallade obemannade flygande farkoster, obemannade undervattensfarkoster utelämnas i detta inlägg.

Den 27JUN2021 skall en indisk flygbas i regionen Kashmir blivit utsatt för angrepp med hjälp av mindre obemannade flygande farkoster, den/de farkoster som antas brukats skall vara tillgängliga för gemene person att införskaffa. Ett förnyat försök till angrepp förefaller även genomförts den 28JUN2021, dock skall det angreppet bemöts med så kallat truppluftvärn det vill säga att handeldvapen användes av soldater mot den eller de flygande farkosterna. De obemannade flygande farkosterna skall då avbrutit sin verksamhet. Vid angreppet den 27JUN2021 skall två indiska soldater blivit skadade.1 Angrepp med dylika farkoster utgör inte ett nytt fenomen, Ryssland har till exempel även blivit angripna utav obemannade flygande farkoster vid sin flygbas i Syrien under 2018.2

Varför är då detta intressant? 1986 publicerades boken Spetsnaz utav Vladimir Rezun under psudonymen Viktor Suvorov,3 1989 publicerades även en svensk översättning av denna bok. I denna bok beskriver Rezun i ett hypotetiskt scenario hur de sovjetiska spetsnazförbanden skulle kunna tänkas använda mindre radiostyrda flygplan med sprängladdningar för att påverka Förenta Staternas högsta ledning.4 Således är tankarna kring att använda till synes civila radiostyrda obemannade flygande farkoster för att genomföra militära angrepp inget nytt, utan dessa tankar förefaller funnits en längre tid inom militära organisationer och numera även hos irreguljära grupperingar.

I Sverige har även problematiken kring så kallade obemannade flygande farkoster identifierats, varvid skyddslagen har förändrats för att medge att skyddsvakter med våld får påverka dessa farkoster om de finns invid eller över ett skyddsobjekt.5 Men även användande av störsändare förefaller använts under den senare delen av 2010-talet för att kunna påverka obemannade flygande farkoster.6 Obemannade flygande farkoster förefaller även vid minst ett tillfälle utgjort ett allvarligt problem vid av Försvarsmakten planlagd och annonserad verksamhet i form av Försvarsmaktsövningen Aurora-2017,7 men även vid andra tillfällen som delgivits utav svensk media.

Att särskilt anpassade obemannade flygande farkoster, med uppgiften att flyga in i ett mål och detonera, kan uppnå en god verkan bevisades onekligen under konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan under slutet av 2020.8 Ett annat exempel är användandet av dylika farkoster vid angreppet mot Saudiarabisk oljeinfrastruktur under hösten 2019.9 Obemannade flygande farkoster som kan inhandlas av privatpersoner har även använts som vapensystem, dessa har då modifierats för att bära olika former av explosiva laddningar där kanske det tydligaste exemplet på detta utgörs av mordförsöket mot Venezuelas President, Nicolás Maduro, i augusti 2018.10 Varvid det sistnämnda exemplet visar på hur ett fåtal individer, om än med tekniskt kunnande, kan skapa en högst påtaglig hotbild.

Hotbilden avseende det sistnämnda kan antas varit känd länge i Sverige med anledning utav den förändrade lagstiftningen för att kunna påverka dylika farkoster, vilket berörts ovan. Dock som det visades vid till exempel angreppen mot den Saudiarabiska oljeinfrastrukturen 2019 har kvalificerade luftvärnssystem en låg förmåga att verka mot dylika farkoster,11 såsom det svenska Luftvärnssystem 103.12 Utan likt i Indien kom truppluftvärn även att användas i Saudiarabien 2019.13 Vid angreppet mot Venezuelas President, 2018, förefaller ett elektroniskt störsystem utgjort det skydd som avvärjde angreppet.

Häri uppstår således en intressant problematik som troligtvis till sannolikt kommer vara tvunget att omhändertas. Utgående från till exempel ett eskalerande gråzonsscenario på väg mot ett väpnat angrepp kan det tänkas att en angripare använder sig utav olika former av grupperingar för att iståndsätta vad som tillsynes kan utgöra terrordåd,14 med hjälp utav enkla kommersiella obemannade flygande farkoster som förändrats till en vapenplattform, mot för totalförsvaret skyddsvärda objekt och/eller individer. Dessa farkoster kan även användas för att skapa en destabliserade och demoraliserande effekt inför ett väpnat angrepp genom aktioner mot det så kallade civilsamhället. Sammantaget kan det tänkas utgöra en delmetod, bland många andra asymmetriska, för att forma stridsfältet inför ett väpnat angrepp.

Därutöver bör hotbilden beaktas för att dylika kommersiella farkoster även kan tänkas användas i ett snabbt eskalerande scenario, både i gråzon eller vid en incident, utav en motståndare redan i fredstid utplacerad personal i Sverige.15 Detta kan tänkas genomföras mot till exempel Flottan samt Flygvapnet i dess fredsgrupperingar innan ett så kallat spridningsbeslut tagits för de tidigare nämnda stridskrafterna. Detta skulle kunna påverka den faktiska tröskelförmågan på ett högst märkbart sätt. Detta kan dock motverkas genom en god underrättelsetjänst, och sannolikt även säkerhetstjänst, vilket framförs i doktrin för gemensamma operationer från 2020.16 Dock har historien vid upprepade tillfällen visat på att en försvarare ofta väljer att negligera varningssignaler om ett förestående angrepp, varvid överraskande angrepp eller så kallade strategiska överfall tenderar att bli framgångsrika, då de ofta även innehåller ej förutsedd teknik eller taktik.17

Avslutningsvis, hotbilden utav dylika enkla system bör ses som ett högst reellt hot. Framförallt då det får ses som en asymmetrisk åtgärd mot kvalificerade system. I stället för att ta fram än mer avancerade system, utnyttjas svagheter hos en motpart med enkla system. Vilket till exempel Ryssland officiellt varit tydlig med utgör en metod för hur de kommer möta dess upplevda hotbild.18 Således kan vi inte enbart stirra oss blind mot hot från kryssningsrobotar eller ballistiska system och köpa system eller vidta andra åtgärder mot dessa.19 Utan återigen medel föder motmedel därför krävs en så kallad "skyddslök",20 när hotbilden är multidimensionell. Varvid en rad olika system men även mänskligt tänkande och agerande krävs för att motverka en rad sannolika hot mot våra stridskrafter i ett inledande skede av en väpnad konflikt. Hot som kan påverka oss synnerligen menligt, när dessa analyseras mer ingående.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Associated Press 1 (Engelska)

Cable News Network 1 (Engelska)

Center for Strategic and International Studies 1 (Engelska)

Dagens Nyheter 1 (Svenska)

Försvarshögskolan 1 (Svenska)

Försvarsmakten 1234 (Svenska)

Joint Special Operations University 1 (Engelska)

Reuters 123 (Engelska)

Sveriges Radio 1 (Svenska)

Sveriges Television 12 (Svenska)

The Guardian 1 (Engelska)

Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge: Harvard University Press, 1988.

Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.

Slutnoter

1 Reuters. Bukhari, Fayaz. India chases away more drones in Jammu a day after blast at air base. 2021. https://www.reuters.com/article/us-india-kashmir/india-chases-away-more-drones-in-jammu-a-day-after-blast-at-air-base-idUSKCN2E41F9 (Hämtad 2021-06-29)

2 Reuters. Russia downs drones that attacked its Syria air base: news agencies. 2018. https://www.reuters.com/article/us-mideast-crisis-syria-russia-idUSKBN1KC0BB (Hämtad 2021-06-29)

3 The Guardian. Harding, Luke. ‘Will they forgive me? No’: ex-Soviet spy Viktor Suvorov speaks out. 2018. https://www.theguardian.com/world/2018/dec/29/ex-soviet-spy-viktor-suvorov (Hämtad 2021-06-29)

4 Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, s. 232-233.

5 Försvarsmakten. Tillträde till skyddsobjekt. 2019. https://www.forsvarsmakten.se/sv/kontakta-forsvarsmakten/tilltrade-till-skyddsobjekt/ (Hämtad 2021-06-29)

6 Sveriges Radio. Polisen ska störa ut drönare i Almedalen. 2017. https://sverigesradio.se/artikel/6714679 (Hämtad 2021-06-29)

7 Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Misstänkt spioneri i stor skala mot militärövningen Aurora. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/misstankt-spioneri-i-stor-skala-mot-militarovningen-aurora/ (Hämtad 2021-06-29)

8 Center for Strategic and International Studies. Shaikh, Shaan. Rumbaugh, Wes. The Air and Missile War in Nagorno-Karabakh: Lessons for the Future of Strike and Defense. 2020. https://www.csis.org/analysis/air-and-missile-war-nagorno-karabakh-lessons-future-strike-and-defense (Hämtad 2021-06-29)

9 Sveriges Television. Lönnroth, Alexandra. Dubbel drönarattack mot världens största oljebolag – oljeproduktionen halverad. 2019. https://www.svt.se/nyheter/dubbel-dronarattack-mot-varldens-storsta-oljebolag (Hämtad 2021-06-29)

10 Cable News Network. Inside the August plot to kill Maduro with drones. 2019. https://edition.cnn.com/videos/world/2019/03/13/drone-attack-venezuela-nicolas-maduro-nick-paton-walsh-pkg-vpx.cnn (Hämtad 2021-06-29)

11 Reuters. Kalin, Stephen. Westall, Sylvia. Costly Saudi defenses prove no match for drones, cruise missiles. 2019. https://www.reuters.com/article/us-saudi-aramco-security-idUSKBN1W22FR (Hämtad 2021-06-29)

12 Försvarsmakten. Ehn, Linus. Luftvärnet får världens mest avancerade luftvärnsrobot. 2021. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2021/06/luftvarnet-far-varldens-mest-avancerade-luftvarnsrobot/ (Hämtad 2021-06-29)

13 Associated Press. Gambrell, Jon. Saudi Arabia: Drone attacks knocked out half its oil supply. 2019. https://apnews.com/article/middle-east-yemen-ap-top-news-persian-gulf-tensions-international-news-d20f80188e3543bfb36d512df7777cd4 (Hämtad 2021-06-29)

14 Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 35.

15 Försvarsmakten. Grundkurs Motståndaren – Specialförband. Försvarsmaktens läroportal. 2020.

16 Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2020, s. 17.

17 Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim's perspective. Cambridge: Harvard University Press, 1988, s. xiv-xv.

18 Stringer, Kevin D (red). Napier, Glennis F (red). Resistance Views: Tartu Resistance Seminar Essays on Unconventional Warfare and Small State Resistance, 2014. Macdill Air Force Base: Joint Special Operations University, 2018, s. 16.

19 Sveriges Television. Holmin, Maria. ÖB om ryska robotarna: Vi försöker hantera hoten. 2016. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ob-om-ryska-robotarna-vi-forsoker-hantera-hoten (Hämtad 2021-06-29)

Försvarsmakten. Ehn, Linus. Luftvärnet får världens mest avancerade luftvärnsrobot. 2021. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2021/06/luftvarnet-far-varldens-mest-avancerade-luftvarnsrobot/ (Hämtad 2021-06-29)

20 Andersson, Kurt. et al. Lärobok i Militärteknik, vol. 4: Verkan och skydd. Stockholm: Försvarshögskolan, 2009, s. 15.

Ett större skandinaviskt bedrägeri

Om man skriver en bok om en person som aldrig har existerat är det väl en roman av något slag? Men den nya boken om den "svenske" SOE-agenten "Birger Sjöberg" är en högst seriös faktabok, som borde utgöra grunden för en spelfilm med kända skådepelare och stor budget.

Storyn i Tormod Hallerakers och Fredrik Horn Akselsens bok Det fullkomne bedrag är nämligen som ett starkt filmmanus. Nordnorge, Special Operations Executive (SOE) och dess norska sektion Kompani Linge - dessa ingredienser känner vi igen från böckerna och filmerna om Jan Baalsrud, senast "Den 12:e mannen". Men i den sanna berättelsen om "Birger Sjöberg" är det en annan del av Nordnorge som är i fokus, Helgeland intill Västerbotten. Sedan är det en annan typ av drama, med två huvudpersoner, två SOE-agenter som blir förälskade i varandra. Den ene av dem är Nils Berdahl, som lyckas lura i både de tyska ockupanterna, sin agentfru Liv och så gott som alla på den allierade sidan att han är en svensk frivillig vid namn Birger Sjöberg. 

Bedrägeriet som Nils Berdahl, en kriminellt belastad norrman i Sverige, satte igång 1937 har faktiskt ännu inte helt upphört. För drygt tjugo år sedan, då jag första gången skrev om honom, var beskeden jag fick från norska institutioner och flera norska och brittiska böcker att han var en svensk frivillig som kämpat för Norge. Den svenske SOE-veteranen Allan Mann lät också rista in Sjöbergs namn på minnesmärket i Oslo över de hundratalet svenskarna som stupade för Norge 1940-1945. Emellertid hade det då också utkommit en lokalhistorisk och en populärhistorisk norsk bok som hävdade att Sjöberg inte var svensk utan egentligen var Nils Berdahl. Å andra sidan så står det än idag (2021) på Birger Sjöbergs gravsten att han hette just så och var "svensk frivillig". Det finns, vad jag vet, ännu ingen skylt intill gravstenen som föklarar vem som verkligen vilar i graven. 

För två år sedan var jag också själv med då ett nytt minnesmärke sattes upp av norrmän på den plats i norska fjällen där Nils Berdahl stupade i strid den 9 juni 1944. På det nya minnesmärket står det dock enbart "Birger Sjöberg". Kanske inte helt fel eftersom både tyskar och allierade (med ett fåtal norska undantag) då trodde att det var en viss Birger Sjöberg som hade stupat.

Tack vare Det fullkomne bedrag står det dock nu fullständigt klart hur det var med "Birger Sjöberg". Författarna har på ett metodiskt sätt nystat upp en fantastisk och långlivad bluff - som kanske började på grund av rent egoistiska motiv hos Nils Berdahl men som under tjänstgöringen för SOE skyddade hans familj och släktingar. Genom att tyskarna inte hade en aning om vem Berdahl verkligen var hade de ingen möjlighet att hota hans närmaste för att påverka honom. 

Varför var då tyskarna intresserade av Sjöberg? Birger Sjöberg var en nyckelfigur för att med nordnorska motståndsgrupper understödja Winston Churchills drömmar om att återta Norge genom en invasion i Nordnorge, långt före 1945. Man nog säga att 1942 var det år som Churchills drömmar var som mest aktuella. Trots Churchills många försök att övertyga allierade militärer, inte bara brittiska, så misslyckades han. Det var dock inget som Churchill egentligen erkände, vilket var en fördel för allierade vilseledande operationer med syfte att säkerställa att så många tyskar som möjligt blev kvar i Norge istället för att förstärka tyskarna i Frankrike och på andra fronter. Man skulle kunna säga att Churchills nordliga ambitioner omvandlades till en blodig teaterpjäs där Birger och Liv Sjöberg spelade två av de viktigaste rollerna och för Birgers del mycket längre än vad han egentligen ville och längre än vad som egentligen borde ha varit möjligt. Han dödades ju först några dagar efter den högst verkliga allierade invasionen, den i Normandie. 

Nils Berdahl hade alltså ett mörkt förflutet och bedrog både fiender och vänner. Men genom att först ställa upp som frivillig i finska vinterkriget, under försvaret av Norge 1940 och sedan som regional chef för SOE bevisade han om och om igen var han stod i förhållande till friheten, särskilt Norges frihet.

Det fullkomna bedrag lyckas ge en bild av den människa som "Birger Sjöberg" och senare även andra har försökt att undanhålla från historieböckerna. Förhållandet mellan Nils och Liv tecknas också på ett mycket  gripande sätt. Utan överord, mest genom citat och fakta. Det är bara att gratulera författarna men samtidigt vill jag påpeka att de inför kommande upplagor av boken bör korrigera siffran över antalet svenskar som under striderna i Norge 1940 blev frivilliga för Norge. Som framgår av Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig 1914-1945 var de fler. Uppskattningsvis drygt 300 svenska medborgare korsade gränsen 1940 i syfte att bli frivilliga för Norge. Kring 150 som lyckades bli det har jag personuppgifter om, och jag räknar med att kunna registrera fler. Slutligen behöver kartorna i Det fullkomne bedrag förbättras, inte minst med tanke på de läsare som vill besöka platsen för "Birger Sjöbergs" sista strid. Min fjällvandring dit 2019 kan du läsa om i detta gamla inlägg.

För övrigt är jag helt medveten om den fina norska dramadokumentär som ifjol gjordes om Liv Grannes ovanligt dramatiska liv, "Nordlands Jeanne d'Arc". Den skulle dock behöva kompletteras med en spelfilm, anser jag, en film som fokuserar både på Liv och Nils.

Interoperabilitet och en döende krigskonst

I frågesporter stöter vi ibland ihop med ett moment där vi utifrån fyra bilder eller fyra ord ska motivera vilket som inte hör ihop med de andra. Tempo, initiativ, interoperabilitet och flexibilitet.Dessa har alla samma syfte, de är alla viktiga delar av svensk operationskonst och menade att tillsammans förstärka varandra.[1] Under historien har de alla [...]

Ännu ett steg taget i den gemensamma sjömålsbekämpningen

Foto: Damon Grossvenor Att i striden till sjöss kombinera sensorer och vapen från olika plattformar kallas för gemensam sjömålsbekämpning. Genom att knyta samman sensorer från sjön, luften och marken kan motståndarens läge, kurs och fart bestämmas. På grundval av denna lägesbild och inom sitt våldsmandat fattar sjöstyrkechefen beslut om att bekämpa motståndarens fartyg. Målvalen görs [...]

Politiker och statsmän

Niccolò Machiavelli (1469-1527) skrev boken Fursten som alltjämt studeras. Källa: Wikimedia Commons (Porträtt av Santi di Tito.) När man idag blickar ut över Europas och den demokratiska världens huvudstäder kan man konstatera att de flesta staterna i denna gemenskap styrs av hyggligt kompetenta personer. Men finns det någon som redan nu skulle kunna kvalificera sig [...]

Nytt om Hitlers V2 i Småland

Flygvapensoldat med delar av den V2-robot som exploderade över Småland 1944. FOTO: Flygvapnet/Krigsarkivet

Den 13 juni 1944 blev Småland helt oväntat en del av rymdåldern. Detta genom att en okänd flygfarkost exploderade över småländska Bäckebo. Ifjol släppte britterna en nyhet om händelsen, men uppgiften har mig veterligen ännu inte uppmärksammats av svenska medier. Nu är det kanske dags?

Att en tysk V2-robot exploderat över Sverige är rätt välkänt, liksom att undertecknad har ett specialintresse för händelsen på grund av att jag länge varit intresserad av både rymden och Tysklands "Wunderwaffen". Detta märks nog i avsnittet om händelsen i min reseguide 200 svenska sevärdheter från andra världskriget. På dess omslag finns den enorma modell av roboten som står intill kratern i den mörka svenska skogen. Men när jag skrev den boken ifjol hade den officiella historiken Hitler´s V-weapons ännu inte publicerats. I den finns en del uppgifter som så vitt jag förstår ännu inte har uppfångats av några svenska redaktioner. 

Vad är då det nya och för svenska läsare mest relevanta i den brittiska boken? Jo, det har tidigare enbart uppgetts att Sverige lät skicka resterna av den tyska långdistansroboten till de allierade, till brittiska raketexperter i Farnborough. Men Hitler´s V-weapons uppger även att Sverige kort efter explosionen i Småland tillät att två brittiska tjänstemän inom militärteknisk underrättelsetjänst fick komma till Sverige och här genast igångsätta undersökandet av V2-delarna. Med andra ord skedde den första allierade granskningen av en V2 inte på engelsk mark, utan svensk. Detta ligger i linje med hemlighållandet i allmänhet av allierad verksamhet på svensk mark. Jag tänker nu särskilt på verksamheten på Öland och i nordligaste Sverige (för detaljer se mina böcker).
 
Förresten, vore jag ansvarig för turismen i trakten av Bäckebo skulle jag ordna mer vägskyltning till den krigshistoriska platsen med dess V2-modell, liksom en utställning med några av de V2-delar som idag finns hos flera privatpersoner. Det finns förhoppningsvis tillräckligt många personer som skulle kunna låna ut eller skänka delar. Det behöver väl inte byggas någon ny lokal utan delarna skulle väl kunna utställas i närmaste befintliga museum?

Putins ”röda linje” och hotet mot Ukraina

Utvecklingen av konflikten mellan Ryssland och Ukraina måste tyvärr tolkas i ödesdigra termer. I det tal som president Putin höll i Duman för en tid sedan skickade han en mycket tydlig varning till Väst sedan den mycket stora ryska militära uppladdningen längs Ukrainas östgräns tonats ner. Han yttrade bl a att Väst väl vet var hans [...]

Memorial Day – tid för reflexion efter 20 år ”War on Terror”

Veterandag i Sverige och Memorial Day i USA – alltid en anledning till reflexion över vad som varit, vad som presterats och vad som offrats. Men denna minnesdag just detta år, 2021, ger särskilt för USA:s del anledning till särskild eftertanke, bekymrad eftertanke förvisso. Det sammanhänger med att minnesdagen i år inträffade i ett läge [...]

Kultur bygger stridsduglighet

Varför tycks det vara helt omöjligt för vissa stater att föra krig på ett effektivt eller logiskt sätt? Den gåtan möter åtskilliga svenska soldater varje år under internationella uppdrag. När vi ser på värdnationernas förband så hopar sig frågorna. Varför tar inte plutonchefen befälet? Varför tar inte gruppcheferna några initiativ? Varför anmäler inte soldaterna att [...]

Finlands stridsflygupphandling

Vilken stridsflygplantyp kommer Finland att välja som efterföljare till F 18? Robin Häggblom granskar denna fråga. Foto: Shutterstock.com Finlands jaktplansupphandling, det så kallade HX-programmet, är nu officiellt inne på slutrakan i och med att de slutliga anbuden kommit in till de finska myndigheterna. Anskaffningen, som täcks av en tilläggsbudget om ungefär 101 miljarder SEK som [...]

Varning för Rysk-kinesisk försvarsallians

Två grannländer med ett förflutet av ömsesidig misstänksamhet, konkurrens och territoriella konflikter deklarerar ideologisk samverkan och hotar försiktigt med en försvarsallians. Foto: Shutterstock.com Gränsstrider fortsatte sedan tsarväldet i Ryssland på 1800-talet hade erövrat östra Sibirien från Kina och pågick även sedan kommuniströrelser tagit makten i båda länderna. Även sedan Sovjetunionen hade upplösts och ersatts av [...]

Nato och hotet från Kina

Nato samlar sig till ännu ett toppmöte i mitten av juni och en sak är säker: det lär bli betydligt lugnare än under de senaste fyra åren, när Donald Trump på det ena eller andra viset lyckades skapa tumult och oro runt mötesbordet. Mycket står som vanligt på agendan för de 30 stats-och regeringscheferna; däribland [...]