Gästinlägg: Tre kronor, Lejonet och Dubbelörnen


Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid funktionsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Håkan är dessutom mycket historieintresserad vilket tydligt framgår i nedanstående gästinlägg. 

/ Skipper

----------------------------------

Ryssland visar sin återvunna styrka på många fronter nu. Kidnappningen av den estniske underrättelseofficeren Eston Khover på estniskt territorium, kränkningarna av olika länders luftrum och interventionen i Ukraina för att nämna några. Omvärlden svarar med fördömanden och sanktioner men är det verkligen en framkomlig väg?
Jag vill i detta gästinlägg ge min syn på denna sak utifrån främst ett historiskt perspektiv och redogöra för vad jag tror är ett smärtsamt men nödvändigt förhållningssätt. Ryssarna är inte som vi, säger många. Ja det är sant men de är definitivt människor av kött och blod som många andra och upplever även de glädje och sorg så varför tänker vi då så olika? Enligt mig så finns det två stora skillnader och båda har sitt ursprung i medeltiden.

Det ena är skillnaden i metoden att styra stater. Det medeltida Europa var ett lapptäcke av olika statsbildningar där det krävdes samarbete för att tillvaron skulle fungera. Makten utgick ifrån att man kontrollerade landområden som kunde nyttjas för att genom samarbete med andra som också kontrollerade land uppnå egna fördelar. Detta krävde förhandlingar och överenskommelser som skulle följas vilket banade väg för vad vi i dag betecknar som fungerande demokrati. Härskaren var sällan helt enväldig utan stormän, adel eller borgare hade inflytande över politik och ekonomi.

I Ryssland utvecklades samhället genom vad vi idag skulle kalla totalitarism d.v.s att all makt utgick från en enväldig Storfurste, Khan, Tsar etc. Stormän och adel var underkastade härskaren på ett helt annat sätt än i de västra och centrala delarna av Europa. Rysslands ursprung i Kievriket och storfurstendömet Moskva som båda dels influerades från det av enväldig kejsare styrda Bysantinska riket och av den hårdhänta mongoliska ockupationen skapade ett samhälle med stark gruppkänsla, lydnad mot överheten och med mycket litet fokus på individen. Undantaget här är stadsrepubliken Novgorod som tyvärr dukade under för det framväxande Storfurstendömet Moskva på-talet. I Ryssland var för de flesta människor fram till tvångskollektiviseringen på 1920-talet byn det centrum kring vilket livet kretsade. De gamla bysammanslutningarna heter Mir på ryska och ordet för fred är det samma. Byn slöt sig samman och var underkastad en sällan trevlig storman/adelsman i området. Detta skapade absolut ingen grogrund för någon större individualism. Byns mål var att leva i fred och det tror jag fortfarande gäller i det ryska samhället.

Det som hände var i praktiken att Ryssland missade all denna dynamiska utveckling som medeltiden och renässansen skapade i Europa när det gäller umgänge mellan stater, dess befolkning och ekonomi. Istället blev det en stormakt som gång på gång härjades av mongoler, korsriddare, polacker, svenskar, turkar, fransmän och tyskar. Detta bidrar tror jag till att Ryssland prioriterar säkerhet och stabilitet framför allt annat. Man accepterar inte risken att få NATO eller EU med sitt militära samarbete endast 45 mil från Moskva vilket skulle ha blivit faktum om Ukraina anslutit sig till EU eller NATO. Man upplever säkerligen även de baltiska staternas medlemskap som ett tillräckligt besvärande faktum.

Jag tror inte på detta med sanktioner mot Ryssland. De har upplevt betydligt värre saker än brist på franska ostar. Att vidmakthållna kontakter både kulturella och ekonomiska ger på lång sikt bättre resultat än sanktioner. Europa skall inte försämra sin ekonomi genom minskad export till Ryssland (krigsmateriel undantaget) eftersom Europa behöver pengar för att skaffa sig i Rysslands ögon trovärdiga försvarsmakter samtidigt som Ryssland behöver tydliga signaler om att det inte finns något intresse av att invadera det heliga Moder Ryssland. Det senare är helt självklart för oss men inte för dem.

Det kommer en tid av demokrati och positiv samhällsutveckling i Ryssland tror jag men det kommer att ta kanske 30,40,50 år? Det viktiga är att vi inte stänger dörren för kontakter utan att betonar vårt gemensamma historiska arv t.ex genom den ickehelt belagda skandinaviske vikingahövdingen Rurik som ger upphov till Rysslands första fursteätt eller ännu mer konungadottern Ingegärd Olofsdotter som slutar som maka till Jaroslav den vise av Kiev och ryskt-ortodoxt helgon för att nämna några. Ryssland är en levande produkt av sin historia och historia består inte bara av konflikter utan även av fredliga relationer och dessa måste vi bygga på. Vi måste även komma ihåg att ryska officerare har en lång tradition som regimmotståndare i Ryssland ända från Dekabristupproret 1825 till kuppen 1917. En opposition som kanske dyker upp igen i framtiden?

Gällande utvecklingen i närtid är jag övertygad att vi inom en inte avlägsen framtid kommer att se ryska kustrobot och luftvärnsrobotbatterier på de f.d finska öarna i inre Finska viken.Dessa batterier skulle omedelbart kunna stänga Finlands tillförsel av olja som till största delen går via Borgå. Att Ryssland skulle placera dylika på dessa öar är bara en fortsättning på den innan revolutionen existerande Tsar Peters Sjöfästning som omfattade befästningar i både nuv. Finland och Estland i syfte att skydda St. Petersburg som är lika viktigt för Ryssland då som nu. Att både Finland och Estland skulle vara medlemmar av NATO skulle definitivt mötas av motåtgärder från Ryssland. Finska vinterkriget bröt ut just ur en liknande situation där Sovjetunionen krävde Finland på territorium angränsande mot Leningrad men när ifall det inträffar en gång till skall Sverige sluta upp på Finlands sida fullständigt och inte bara som ”icke-krigförande”

Min uppfattning är att Ryssland inte bryr sig om sanktioner. De vill ha stabila grannstater som kan hävda sitt eget territorium mot kränkningar från alla håll och som klart och tydligt deklarerar att dessa stater eftersträvar fredliga och jämbördiga relationer med Ryssland. Med långsiktigt stabila förbindelser kommer vi att på sikt kunna exportera vårt tänkande kring fred och konfliktförebyggande arbete även öster ut men det kommer att ta mycket lång tid och krävas mycket tålamod.

Samtidigt med detta måste Sverige bli en tydlig spelare på den försvarspolitiska planen. Att hantera säkerhetspolitiken enl. principen ” Älskad av alla. Respekterad av ingen ” går inte längre

Jag anser av konungariket Sverige skall:
  1. Motarbeta EUs sanktioner mot Ryssland (förutom vapenexport) utan upprätthålla ekonomiska och kulturella förbindelser med Ryssland.
  2. Höja försvarsanslagen med mellan 15-20% för att skapa en trovärdig försvarsmakt med betoning på sjö och flygstridskrafter för att skapa territoriell trovärdighet samt trovärdighet som allierad till Finland.
  3. Allians med Finland. Här måste dock våra politiker vara tydliga med att denna alliansen är defensiv och ej en språngbräda för NATO mot Ryssland. Vi vet det men Moskva litar inte på oss
  4. Påbörja planering för att vid behov aktivera värnplikten. Här kommer våra anställda soldater och sjömän att utgöra en utmärkt professionell kader för att bli chefer på grupp, tropp och plutonsnivå samt specialister av olika slag som behövs för att snabbt expandera FM med tillförda värnpliktiga och med detta visa att vi kan förstärka FM rejält om det skulle behövas.
/ Håkan Lindberg.

VV-eliten återfick KGB:s största namn


Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.

DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.

DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij - grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet "vitfinnar" om de finska motståndarna.

På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av "massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden".

Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).

Lite pang för pengarna?

Expressen fortsätter idag att täcka in den svenska incidentberedskap och Rysslands militära förehavanden över Östersjön, där man idag tar upp att den svenska jaktincidentberedskapen i normalfallet endast är beväpnad med automatkanon. Det är en stor skillnad mot grannländer som alltid bär jaktrobotar, i värsta fall bara korthållsrobotar. Detta bör inte vara några nyheter för den politiska nivån eftersom Försvarsmakten berättat detta åtskilliga gånger. För den i allmänheten som velat informera sig har uppgifterna funnits även på Försvarsmaktens sidor på nätet (t.ex. här). Det är sålunda inte något nytt, men definitivt en fråga värd att diskutera. Vilken ambitionsnivå och hur avskräckande ska den svenska incidentberedskapen vara? Vilka möjligheter till insats ska man ha mot kränkningar och för den delen också rogue aircraft liknande 11 septemberdåden? Här bör den politiska nivån snarast lämna ett entydigt och öppet svar. Att döma av reaktionerna nu, liksom i än högre grad efter ryska påsken har tydligen allmänheten haft helt andra förväntningar på sitt försvar än vad som uppvisats.

Foto: US DoD



Frågan om beväpnade flygplan och det alltmer oroande säkerhetspolitiska utvecklingen fick mig att reflektera kring ett pressmeddelande från amerikanska försvarsdepartementet om nattens flyganfall mot IS i Syrien. På bilden nedan syns verkan från 2 st 500 kg gps-styrda bomber fällda av en F-22 mot en byggnad. Bedömt har de varit temperade till inträngningsbrisad (dvs att brisera några millisekunder efter anslag mot taket) i syfte att nå verkan inne i målet. Den mindre carportliknande byggnaden bär spår efter sekundär verkan från den bomb som träffat i den större byggnadens närmaste hörn. Sannolikt skulle man ha löst denna uppgift med de större 1000 kg bomber som används på konventionella amerikanska stridsflygplan, men F-22 kan ej bära dessa i sitt interna bombutrymme.

Här finns utrymme för reflektion kring svensk förmåga med JAS 39. I dagsläget finns inga andra attackvapen mot markmål anskaffade till JAS 39 än 250 kg bomber av vilka man kan bära fyra st per flygplan om man är villig att offra sin egen jaktförmåga. Valet av 250 kg bomb gjordes då detta sågs som det bästa för close air support (direkt flygunderstöd av markförband) i internationella insatser då även risken för collateral damage (skada på tredje part/civila) av förklarliga skäl när verkansdelen är mindre.

Värt att reflektera över är därför vilka måltyper svenska flygplan med 250 kg bomber kan nå verkan mot givet den i sammanhanget rätt ringa verkan som uppnås med 500 kg bomb samt att man liksom här förutsätter inflygning över ett målområde som kan vara försvarat med kvalificerat luftvärn (normalt inte ett problem vid internationella insatser som exempelvis Afghanistan).

Sverige bör följa i Finlands och sedan igår även Polens fotspår och anskaffa flygburna kryssningsrobotar och allra helst också betydligt tyngre bomber än dagens "kina-puffar".

Försvarspodden


Podcast är tydligen väldigt populärt numera. Det flesta kanske tänker humor a la diverse Filip & Fredrik-figurer. Men floran av ämnen utökas uppenbart och numera finns det även en "försvarspodd" i regi av Oscar Jonsson som doktorerar i krigsvetenskap på Department of War Studies, King’s College London.

I går kväll medverkade jag och Annika Nordgren Christensen och för den intresserade så kan man lyssna på mig, Oscar och Annika HÄR när vi bland annat pratar om kränkningar av svenskt territorium, ryskt maktspråk och om Försvarsmaktens öppenhet, eller rättare sagt motsatsen runt händelser så som kränkningar av svenskt territorium.

I Försvarsmakten pågår ett arbete med att se över rutinerna för att kunna bli mer öppna med viss information vilket jag och många andra välkomnar.

För er som inte redan läst så skrev jag under gårdagen ett inlägg om rysk flygaktivitet över Östersjön och i morgon kommer det ett gästinlägg här på bloggen så håll utkik.

Hög aktivitet över Östersjön under dagen


När de flesta av oss svenskar njöt av en skön ledig söndag med sen frukost så har det ryska flygvapnet inte legat på latsidan. Baserat på rapportering från bl.a. Lettiska Försvarsmakten och extremt kompetenta privata signalspanare har vi under dagen kunnat följa ett antal ryska flygföretag över Östersjön. Temat från "ryska påsken" då strategiska bombflygplan eskorterade av jaktflyg övade kärnvapenanfall mot mål i Sverige kändes igen.

Runt klockan 09.45 kom den första rapporten om ett ryskt flygföretag som (bedömt) från ryskt territorium flög ut över finska viken. Kort därefter kom rapporter om att den finska incidentroten med F-18 Hornet startade, och därefter startade även en rote ur BAP (Baltic Air Policing) som i dag (bedömt) utgjordes av en rote F-16 från portugisiska flygvapnet. Finska roten hade uppenbart så bråttom att man orsakade en ljudbang över östra Finland så "att löven föll från träden".

Mest sannolikt startade även den svenska incidentroten ungefär samtidigt, men runt detta finns det ej några officiella uppgifter vilket det aldrig gör när svensk incidentrote startar. Dock är det svårt att dölja en flygplansstart hur mycket man än kanske vill. Jag blev själv överflugen ungefär samtidigt som de första rapporterna om det ryska flygföretaget kom.

Det ryska flygföretaget som (bedömt) flög ut i centrala Östersjön och som därefter svängde sydvart efter den baltiska kusten var inget annat än den numera välkända sammansättningen av två strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 eskorterade av två jaktflygplan av typen Su-27. Vid ytterligare två tillfällen senare under dagen startade BAP QRA från Šiauliai, varje gång mot en rote Su-27. Enligt data från roten F-16 (gick att följa på FlightRadar 24) så såg det ut som att man engagerade roten Su-27 utanför Liepaja och började manövrera i det som för en amatör (bedömt) skulle kunna liknas med någon enklare/snällare form av kurvstrid.


Men det mest intressanta är givetvis varför man flyger runt med strategiska bombflygplan av typen Tu-22 i Östersjön en söndag?

Att det inte handlar om någon vanlig ferry-flight, d.v.s. förflyttning av flygplan från punkt A till punkt B inser man snabbt när det även finns uppgifter som gör gällande att det förekommit omfattande radiotrafik mellan flygplanen och det ryska strategiska bombflygkommandot inkluderande användning av diverse koder. Detta tyder möjligen på att man inom ramen för övningen har erhållit order under flygningen. Vilka order, och vilka mål det handlade om kan man bara spekulera runt. Flygföretaget med Tu-22 uppträdde (bedömt) över södra Östersjön fram till någon gång efter lunchtid.

Enligt uppgifter under dagen så har förutom den finska och baltiska QRA även tysk och dansk incidentjakt varit uppe för att möta det ryska flygföretaget. Man har således fått upp det mesta som kunde starta i Östersjöområdet, vilket också (bedömt) kan ha varit ett av ändamålen.

Möjligen kan det även vara så att flygföretaget var en del i den ryska övningen Vostok 2014 som just nu pågår i de östra delarna av Ryssland. Där har strategiskt bombflyg ingått som en komponent och det kan inte uteslutas att man genomfört en långdistansflygning i en helt annan strategisk riktning än där den huvudsakliga övningen pågår.  De Tu-22 som ingår i Vostok har enligt uppgift burit robotar av typen Kh-22 (Nato: AS-4 Kitchen) en långräckviddig överljudsrobot (mach 4,5) som finns både som konventionell robot med en stridsdel på 1000 kg såväl som med en nukleär laddning på ca 1000 kt.


Samtidigt som detta pågår över Östersjön har kustförsvarsförbanden i Kaliningrad sedan i fredags genomfört en övning omfattande 1250 man och ett stort antal fordon m.m. Man övar även kustartilleriet utanför Baltijsk.
“The purpose of the exercises is to improve the crews’ combat skills, the artillery units’ teamwork abilities, and the commanders’ practical skills in organizing offensive and defensive operations. Crew members will go through all stages of combat training, from individual prep work to joint tasks"
Det här tyder på att man nu i olika omgångar övar samtliga delar av de väpnade styrkorna inkluderat det fasta försvaret av Kaliningradenklaven. Om man i den kontexten tar del av den västliga retoriken, den här gången från Polen där man säger att man kan ta Kaliningrad inom 48 timmar, så inser man snart att läget i Östersjöområdet är minst sagt spänt.

Många röster säger att vi är på väg mot ett nytt kallt krig i Östersjön. När vi om några år analyserar läget och blickar bakåt så tror jag att vi då kommer att konstatera att vi i september månad 2014 att vi var mitt i det, men inte hade förmågan att inse det. 


Media: Ilta Sanomat, YLE

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).





Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som "den ryska påsken".


Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.




Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Den ryska önskedrömmen

Med förträfflig tajming har ryskt stridsflyg kränkt svenskt luftrum. Rysslands ambassadör kallas upp för formell protest, avgående utrikesminister Bildt bloggar om att det är den allvarligaste kränkningen under hans tid på UD och Försvarsmakten informerar. Det är märkvärdigt hur snabbt en ny ”normalbild” sätter sig och gissningsvis är det tur för fredagsmyset att vi inte vet lika mycket om vad som pågår under Östersjöns yta, som över den.

Frågan är vilken skruv det tar den här gången? Om man ska se till nyss nämnda normalbild kommer det väcka uppståndelse en stund innan det läggs det till handlingarna i breda lager medan ”Försvarssverige” får ytterligare en referens – vid sidan av bombflyget under Ryska Påsken – att fäktas med i försöken att inskärpa allvar i den politiska verklighetsuppfattningen.

Å andra sidan kan det faktiskt ha sin effekt i de svenska strukturerna, om än under den mediala radarn. Man ska inte underskatta det faktum att den allvarligaste luftrumskränkningen på länge sker strax efter undertecknandet av värdlandsavtal med NATO med efterföljande ”guldkort”, mitt under brinnande regeringsbildning och i svallvågorna efter valet. Frågan är bara vad det är för signal Kreml vill skicka och hur Sverige kan manövrera smartast så att vi inte bjuder på den effekt man vill uppnå?

Just nu pågår regeringsförhandlingar som ska resultera i en statsbudget och därmed försvarsbudget för 2015. Den kommande regeringen måste också bli överens om grundplåten till det arbete som sker i regeringskansliet inför den inriktningsproposition som riksdagen ska fatta beslut om under våren, innan diskussioner inleds med de borgerliga partierna. Försvars- och säkerhetspolitiken framstår som ett av få riktigt säkra blocköverskridande samarbetsområden, efter utsträckta händer på ömse sidor i just detta politikområde. Den tillträdande regeringen ska dessutom ta ställning till om man ska ge Försvarsmakten nya ingångsvärden – bland annat vad gäller budget, inriktning för personalförsörjning samt besparingarna inom densamma – inför det underlag myndigheten ska lämna i november. Betänk i detta sammanhang att det senaste inriktningsbeslutet fattades 2009 och att allt nu är förberett för en förlängning av det till våren. Betänk sedan hur mycket ovan nämnda ”normalbild” har förändrats sedan dess, inklusive vad vi vet om modern rysk krigföring och ambitioner.

Det är med andra ord mycket nu. Och det är här den ryska påminnelsen spelar in. Som Jägarchefen påminner om skriver Försvarsmakten i perspektivplanen 2013 (sid 20):

Sverige kan dock komma att i ökande utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar. Ett inslag i dessa påtryckningar kan utgöra hot om våld eller styrkedemonstrationer med marin- och luftstridskrafter eller bruket av andra militära maktmedel.

Man ska inte luras att tro att det enda ryssarna lyckas med när det gäller flygföretagen mot Sverige, är att ställa till med höjda – eller i varje fall inte sänkta – försvarsutgifter och därmed avfärda det hela som ett exempel på kontraproduktivt agerande. Man bör inte heller försvinna ut i teoretiska resonemang som är så komplicerade att man aldrig hittar tillbaka. Sverige måste agera på det vi vet, helt enkelt. Och vad vet vi?

Närmast till hands ligger förmodligen markeringar mot de svenska NATO-relationerna och ett underförstått hot inför eventuella nya äventyr med den västliga alliansen. Till detta kommer säkert det inbakade testet av det svenska systemet vad gäller reaktioner och konsekvenser, särskilt om man provtrycker det inför nya mått och steg i Baltikum, som på goda grunder är nervöst. På ett övergripande plan bröstar man sig högljutt och deklarerar att EU var herre på täppan, men att den tiden är över, eller med andra ord: Ryssland vill förändra maktrelationerna och vår perception av landet (och oss själva), inte bara agera på ett nytt sätt inom ramen för desamma.

Höjda svenska försvarsanslag och ett mentalt och organisatoriskt nationellt återtåg till landgräns är inte något som skrämmer Ryssland, det kan man tvärt om mycket väl leva med – särskilt om det kombineras med fortsatt sårbarhet inom vitala samhällsfunktioner och mycket goda möjligheter till manipulation av opinioner och centrala beslutsfattare. Ett starkt försvar – valfritt vad man lägger i det begreppet – är avskräckande i sig själv till en viss gräns. Men om man har testat det svenska reaktionsmönstret en tid och kommit fram till att ett eventuellt starkare militärt försvar (som man uppenbarligen är beredd att indirekt medverka till), ändå kommer kombineras med inställningen att Sverige kommer avvakta med kraft, ja då undermineras värdet som säkerhetspolitiskt instrument.

Ett Sverige som ser till att täppa igen de största civila och militära hålen i det nationella systemet samtidigt som man resolut bygger expeditionär förmåga i sinne och praktik – för att snabbt, gemensamt och solidariskt försvara landet, grannländer och värden – och som gör solklart att de svenska säkerhetspolitiska vägvalen är just svenska, torde vara mycket mer dämpande på de ryska framstötarna. Ett överraskande drag i den riktningen kan t.ex. vara att en S och MP-regering tackar den nu pågående enmansutredningen för genomförd analys av Sveriges militära samarbeten och lägger resultatet i en ny Försvarsberednings knä för politisk behandling. Kalla det NATO-utredning eller någonting annat, men ge den – för en gångs skull i dessa sammanhang – fritt mandat att tänka själv! I den bästa av världar bildar man sedan en gemensam finsk-svensk beredning om både läget och vägvalen, kanske som en naturlig förlängning av de redovisningar om hur samarbetet kan utvecklas som respektive försvarsmakter ska redovisa i närtid.

Då, men inte förr, blir kränkningar som onsdagens kontraproduktiva ur ryskt perspektiv.

När det bränner till direkt framför näsan är det särskilt viktigt att lyfta sig i håret och se de stora perspektiven, nämligen varför är det såhär? och hur kan vi långsiktigt främja våra intressen? För sådant krävs strategisk förmåga och framsyn inom Regeringskansliet – och politiker som ser längre än till nästa personvalskampanj (och i varje fall det förstnämnda kan politiken besluta om, när det gäller vilka funktioner som ska utvecklas i förvaltningen). Det är alltför enkelt att plocka upp och damma av en verktygslåda som varit relevant förut, när allt i situationen påminner om gamla förhatliga kalla krigs-tider. Förmodligen är dagens beslutsfattare dessutom så långt och lyckligt avlägsnade från denna tid att alla påminnelser därom bara stöts bort. För att nå dem krävs något annat än röda anfallsriktningspilar över Östersjön, säga vad man vill om den saken. Samtidigt har det blivit nästintill omöjligt att blunda hårt och förfäkta sänkta försvarsanslag. Summan av denna ekvation kan leda till en klassisk svensk kompromiss, det vill säga lite mer av samma. Det ska man förvisso inte förringa om man betänker alternativet, men det räcker inte. Med begränsad budget och stora behov behöver man vara smart utifrån det man har att tillgå och då handlar det ofta om att tänka nytt utifrån gamla insikter och erfarenheter.

Detta är min svenska hotbild: Man fortsätter enligt plan, med några smärre tillägg som kanske inte i första hand höjer den reella försvarsförmågan, men som ändå visar lite flagg. Obalansen mellan uppgifter och resurser fortsätter och fördjupas över perioden. Frågan om samhällets samlade motståndskraft försvinner i rök och damm efter revirstrider och alltför besvärliga och impopulära beslut. Försvarsmakten används fortsatt allt mindre, sånär som en ganska hårt ansträngd incidentberedskap, eftersom den politiskt understödda devisen försvaret av Sverige börjar i Sverige sätter sig allt djupare i kombination med resursbrist. Detta påverkar i förlängningen en redan svajig svensk övertygelse om solidaritetsförklaringens grunder, vilket i sin tur gör fler länder än Finland tveksamma när det gäller vad det svenska handslaget är värt. Och till sist: Ryssland dikterar det svenska handlingsutrymmet och NATO:s öppna dörr blir till ett symboliskt nålsöga.

Sammantaget bör detta vara ett slags drömscenario i Moskva. Frågan är hur motsatsen ser ut och svaret på det bör utgöra den nya regeringens första överenskommelse.

 

PS. Det var ett tag sedan denna blogg uppdaterades och jag vågar inte utlova bättring, men ambitionen är i alla fall att försöka avsätta lite tid till att sätta tankar på pränt under vad som allt att döma blir en händelserik höst. Den senaste tiden har jag skrivit i andra fora, hos Folk och Försvar och i Försvarets forum och nyligen hade jag glädjen att medverka i Oscar Jonssons Försvarspodden.

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

Den Ryska Hösten Del 2

Sammanfattning

Den av Ryssland genomförda kränkningen med attackflyg, 140917, var bedömt en politisk påtryckning med hjälp av öppna militära maktmedel. Påtryckningen syftar bedömt till att hindra ett fortsatt fördjupat Svenskt NATO samarbete. Likväl kan den genomförda kränkningen ingått i ett övningsmoment i den pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast syftande till att slå en utlöpande sjöstridsstyrka från Karlskrona med hjälp av flyg- och sjöstridskrafter.

Analys

Denna vecka, 438, har bjudit likt många tidigare på en hel del säkerhetspolitiska överraskningar. Vad som givetvis är den största händelsen är den i onsdags, 140917, genomförda kränkningen av svenskt luftrum med ryskt attackflyg, en (1) rote SU-24, vid Öland. Vad som gör denna händelse intressant är att kränkningen skedde samtidigt som en beredskapskontroll var beordrad i Kaliningrad Oblast för den ryska Östersjömarinens kustförsvarsförbanden. Övningen består/bestod av över 1,000 soldater och 250 olika materielslag såsom stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o dyl. Utöver detta är även korvetten Soobrazitelnyy ur Östersjömarinen till sjöss, bedömt även ytterligare ytstridsfartyg. Bedömt hör den genomförda kränkningen och den beordrade beredskapskontrollen samman. För de som följt med den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen, så drar ni er säkert till minnes att Ryskt attackflyg under hösten 2013 genomförde övningsangrepp mot Sverige, i Svensk Flyginformationsregionen, så dessa övningsförfaranden under hösten verkar vara ett återkommande fenomen.

En möjlig förklaringsmodell till den genomförda kränkningen kan gå att finna i den senaste veckans allt mer hätska retorik mellan Ryssland och de baltiska staterna. Likväl det svenska Host Nation Support (HNS) medlemskapet med NATO samt vår särskilda partnerskapsstatus med NATO och den tidigare planerade försvarsplanen av Baltikum, OP GUARDIAN EAGLE. Troligtvis hör samtliga dessa skeden samman, till vad som lett fram till kränkningen och vad man troligtvis övar i Kaliningrad Oblast just nu.

Börjar vi med GUARDIAN EAGLE så framkom 2010 dessa planer något i ljuset i och med Wikileaks avslöjande av diplomatisk korrespondens där dessa planer framgick. I stort är detta den operation NATO kommer igångsätta i händelse av att Artikel 5 måste utnyttjas för att skydda de baltiska staterna. Denna planering igångsattes inte förrän efter kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Enligt Edward Lucas ingår även utnyttjandet av Svenskt luftrum i dessa planer sedan 2011. Trupptillförsel sker bedömt med dels luftfarkoster dels fartyg till de Baltiska staterna i händelse av ett iståndsättande av denna operation.

Ser vi vidare till det ingångna HNS mellan Sverige och NATO så framgår det med all tydlighet att det inte enbart handlar om att kunna mottaga trupp från NATO länder, för att kunna genomföra multinationella övningar utan även kunna bistå dessa vid transporter i händelse av kris och krig. Här bör ni läsare nu beakta GUARDIAN EAGLE och sambandet med HNS mellan Sverige och NATO. Geografiskt finns det en smal landremsa mellan Polen och Litauen som möjliggör trupptillförsel till de Baltiska staterna, denna landremsa ligger dock mellan Kaliningrad Oblast och Vitryssland. I händelse av en konflikt kommer denna landremsa med all sannolikhet stängas, varvid möjligheten till tillförsel av förband omöjliggörs. Likväl är det en logistisk svårighet att snabbt få förband till Estland landvägen från Polen. Varvid utnyttjandet av Svenskt territorium dels med luftfarkoster dels med fartyg öppnar stora möjligheter att snabbt tillföra förband till Baltikum.

Utöver detta har även Sverige erhållit en särskild status med ett fördjupat samarbete som partner land till NATO, vad detta fördjupade samarbete de facto innebär har än ej offentliggjorts, men att en tyngdpunkt kan ligga kring att möjliggöra GUARDIAN EAGLE utifrån det ingångna HNS avtalet är ingen omöjlighet, sett till den senaste tiden spänningar som återkommit mellan Ryssland och de Baltiska staterna. Här blir det viktigt att återkoppla till Rysslands Premiärminister Dmitrij Medvedev uttalande i Juni 2013. Ett svenskt och/eller finskt närmande till NATO kommer kräva en motåtgärd frånRyssland, var vad han sa, lägger man samman dels HNS dels ett fördjupat samarbetsavtal mellan Sverige och NATO, så klarnar bilden till varför en tydlig kränkning av Svenskt luftrum har genomförts. Häri skall särskilt även beaktas att Finland även har ingått HNS med NATO samt även fått ett fördjupat samarbetsavtal med NATO, vilket kan förklara en stor del av kränkningar som genomförts de senaste månaderna av finskt luftrum från rysk sida.

Likväl har den retoriska tonen under de senaste veckorna mot de baltiska staterna från rysk sida blivit markant hårdare, denna hårdare retoriska ton påbörjades efter kidnappningen av den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver. Vari föranlett att NATO varit mycket tydlig med att en upprepning av det ryska agerandet på Krimhalvön fast i Baltikum mycket väl kan medföra att NATO kommer utnyttja Artikel 5 enligt NATO stadgan. Vilket återigen medför att vi kommer åter till GUARDIAN EAGLE.

Sist men inte minst skall vi återkomma till den pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast. En viktig faktor man skall ha med sig är att det är kustförsvarsförbanden som utnyttjas i denna beredskapskontroll, sett ur förbandssammansättning så förefaller det vara en förstärkt bataljonsstridsgrupp som övas, inga uppgifter har framkommit rörande utnyttjande av kustrobot i dagsläget. Detta ger på hand att det troligtvis är en övning som syftar till att mäta förmågan att slå en landstigen motståndare eller försvara ett kustparti mot landstigning. Detta skulle även förklara varför korvetten Soobrazitelnyy befinner sig till sjöss just nu.

Sett till beredskapskontrollen och det genomförda luftstridsföretaget så kan man mycket väl övat med sjö- och luftstridskrafter ett anfall mot en utlöpande sjöstyrka från Karlskrona, häri ligger nu det intressanta var det en Svensk sjöstyrka eller en NATO sjöstyrka som agerar inom ramen för GUARDIAN EAGLE med svenskt stöd utifrån HNS? Dock förklarar det inte den genomförda kränkningen, ett sådant övningsagerande kan lika väl genomföras utan att kränka svenskt luftrum, likt den "ryska påsken". Härvid blir det troligare att själva kränkningen var ett öppet riktat budskap till den svenska statsledningen, sen om det är ödets ironi eller en väldigt riktad signal att den genomfördes samtidigt som Försvarsutskottet fick information rörande utvecklingen i Östersjön av bl a C MUST, kan man enbart sia om, men det skulle vara ett väldigt ryskt agerande så definitivt inte omöjligt.

För om det nu förefaller som är det troliga att Ryssland valt att genomföra en övertydlig maktdemonstration mot Sverige pga ett närmande till NATO, så har man återfallit till ett beteende likt det under Kalla Kriget, vilket styrker tesen kring ett paradigmskifte i Östersjöregionen, för Sovjetunionen visste mycket väl att Sverige hade ett välutvecklat om än dolt samarbete med NATO och att vi ideologiskt då som nu var mer inriktat mot Europa och USA kontra Sovjetunionen och nu Ryssland. Vilket i sig gör det Ryska agerandet kontraproduktivt, den fastslagna linjen kommer inte ändras, den gjorde det ej under det kalla kriget trots upprepade påtryckningsförsök och denna linje kommer bedömt ej heller ändras nu. För de facto man försöker genom dessa påtryckningar enbart få Sverige att välja sida, NATO eller Ryssland, varvid den kulturella och ideologiska hemvisten bedömt kommer vara styrande för valet, vilket är västerut och ej österut.

Likväl är det en ödets ironi att den Ryska kränkningen sammanfaller med ett regeringsskifte likt Hårsfjärdsincidenten 1982 gjorde, då den av centern ledda regeringen hade besegrats i valet av Socialdemokraterna. För vad som blir tydligt är att den Socialdemokratiska regeringen nu står inför ett tydligt vägval, skall man välja att prioritera en av klassiska uppgifterna för staten dvs hävda dess territorium, vilket kommer kräva stora omfördelningar av statsmedel, eller skall man välja att negligera denna kränkning som en engångsföreteelse, 1982 blev valet väldigt tydligt, man valde att åter satsa på Försvaret av Sverige efter ett dryga decennium med neddragningar utifrån en sedd avspänning, likt vi har sett nu under dryga två decennier.

Avslutningsvis vill jag påminna om vad Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013 sa, det är mycket troligt att Sverige kommer utsättas för påtryckningar med militära maktmedel för att påverka dess politiska inriktning från Främmande makt. Detta är vad vi precis fått se exempel på, utnyttjande av militära maktmedel öppet för att påverka, frågan är då, hur mycket sker dolt?

Slutsatser

Bedömt är den Ryska kränkningen en maktdemonstration mot Sverige, för att öppet med militära maktmedel påverka vår nuvarande linje med ett närmande till NATO för att därigenom lösa en del av vår utsatta säkerhetspolitiska situation. Bedömt har man valt att utnyttja den nu pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast som ett led i denna påtryckning. Härvid hoppas man på att skapa en opinion hos det svenska folket mot att dels avbryta ett närmande till NATO dels inta en neutral ställning i Östersjöregionen, vilket på sikt skulle gynna Ryssland.

För Sveriges nya Socialdemokratiskt ledda regering, krävs nu ett tydligt försvars- och säkerhetspolitiskt ställningstagande om man vill kunna bevara sin egen förmåga att fritt kunna agera och ej tvingas in i någon annans agerande. Detta är den enskilt viktigaste frågan för dem att omhänderta i dagsläget, för omhändertas ej denna fråga, kommer de övriga frågorna som de vill kunna driva under 4 år ejkunna realiseras.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Aftonbladet 1(Svenska)
Expressen 1, 2,3(Svenska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3(Ryska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
SvD 1, 2, 3(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Deception, Lucas Edward, 2012

Nytt läge i flera avseenden!

Su-24 Fencer


Rubriken syftar på att vi snart har en ny regering, och förhoppningsvis också en ny och bättre försvarspolitik. Rubriken syftar även på dagens nyhet om att ryska stridsflygplan har kränkt svenskt luftrum.

Att vi har ett mycket svårt parlamentariskt läge har nog inte undgått någon. I dag fick Stefan Löfven och Socialdemokraterna uppdraget att försöka bilda regering och därmed också det svåra uppdraget att få igenom en budget. Det enda samarbetet som verkar finnas, det mellan S och MP väger väldigt lätt i sammanhanget. Om Vänstern lägger ner sina röster och/eller Sverigedemokraterna röster mot Löfvens budget så har Löfven misslyckats med sitt uppdrag. Vadsom helst kan således hända och det är långt i från klart.

Om vi ändå förutsätter att Stefan Löfven trots alla hinder lyckas lägga ett pussel som gör att vi får en Socialdemokratisk regering i Sverige så tror jag det är Peter Hultqvist som till slut kommer att erhålla försvarsministerposten och som därmed kommer frigöra Karin Enström från hennes börda på Jakobsgatan. När den nya regeringen är bildad så tror jag att alla försvarsdebattörer bör ge regeringen viss arbetsro innan vi börjar skjuta skarpt igen. Om vi isolerar frågan till försvarspolitiken så är det givetvis lätt att redan på förhand döma ut det som omöjligt att lyckas med ett regeringsalternativ där Milöjöpartiet ingår, eftersom de tidigare aviserat kraftfulla nedskärningar. Men att bilda regering handlar om att åstadkomma kompromisser, och jag är övertygad om att Socialdemokraterna inte kommer att vika sig från sin tidigare ståndpunkt som har varit att Alliansregeringens försvarspolitik har varit skadlig för Sverige. Kopmpromisserna kommer att ske inom andra områden.

Jag tror inte ett ögonblick på att Socialdemokraterna kommer att frångå det man kommit överens om inom försvarsberedninen, och jag tror dessutom att en ny S-regering kommer att öka anslagsnivån till utgiftsområde försvar jämfört med vad Alliansregeringen kunde åstadkomma, om än marginellt bättre. Peter Hultqvist hade fått mandatet från partiet att i förhandlingarna i samband med försvarsberedningen öka anslagsnivån med 900 miljoner mer än Alliansens bud fram till 2018. Det var då Cecilia Widegren kontrade med ett bud på 75 miljoner och därmed kraschade försvarsberedningen. Jag bedömer därmed att Socialdemokraterna tar med sig dessa +900 miljoner in i kommande budgetförhandlingar.

Redan under valnatten deklarerade både C och FP att man kunde tänka sig att göra upp med Socialdemokraterna i vissa frågor, och försvarsfrågan nämndes särskilt. Folkpartiet kommer garanterat att stödja ett ökat anslag, men jag är inte lika säker på att Centerpartiet gör det då man inte på något sätt profilerat sig i försvarsfrågorna under de senaste mandatperioderna utan har istället lydigt gått i Moderaternas koppel och hållit sig helt till den moderata agendan. Oavsett så är det en styrka att man så tidigt i processen pratat om blocköverskridande överenskommelser inom försvarspolitiken, för det kommer att krävas.

Men alldeles oavsett budgetutfall och partitillhörighet så tror jag att Peter Hultqvist kommer bli en mycket bra försvarsminister som dessutom kommer att bli omtyckt av Försvarsmaktens personal. Det är förhoppningsvis slut med skönmålningarna och sakernas tillstånd kommer sannolikt att beskrivas på samma sätt som de upplevs av personalen på insidan. Det skulle inte förvåna om Hultqvist kommer att ses som en ny Anders Björck framöver.

Läget i vårt närområde 

I går hade försvarsutskottet ett extrainsatt sammanträde tillsammans med utrikesutskottet. På agendan fanns bland annat dragningar från Carl Bildt (UD) och Gunnar Karlsson (C MUST) om läget i Ukraina och vårt närområde. Även ÖB, C LEDS och C INS fanns med vid mötet och hade sina egna punkter på ärendelistan.  Det hör inte till vanligheterna att försvarsutskottet informeras om pågående verksamhet av dessa befattningshavare. Normalt sett rapporterar ÖB och MUST direkt till regeringen.

Det är däremot helt nödvändigt att våra politiker får dessa dragningar, och jag är förvånad att det inte sker oftare med hänsyn till nuvarande läge. Mina kontakter säger att det för många blev en ögonöppnare, vilket tyder på att informationen var både viktig och förmodligen också oroväckande. 

Samma dag som detta möte hölls släppte Försvarsmakten information om att man nu vill ha färre hemligheter, d.v.s. bli mer öppna med vad man håller på med på marken, till sjöss och i luften. Detta är något som vi försvarsdebattörer efterfrågat länge och något som Försvarsmakten själva tidigare tagit upp.

Men det hann inte ens gå ett dygn innan den första rapporten kom allmänheten till livs.  Alldeles nyss fick vi information om att flera ryska stridsflygplan under gårdagen har kränkt svenskt luftrum. Huruvida det är Försvarsmakten som har lämnat uppgifterna till media eller om det är en läcka likt under "ryska påsken" framgår inte. Det mesta tyder tyvärr på det senare alternativet.

Händelsen ska enligt media ha inträffat i går vid lunchtid, d.v.s. exakt samtidigt som försvarsutskottet satt och fick information från högsta militärledningen om läget i Östersjön. Möjligtvis bara en slump... Eller?

Enligt uppgifter ska det ha varit en rote Su-24 (attackflygplan) som startat från Kaliningradenklaven och flugit mot svenskt luftrum. Kränkningen ska ha skett ett antal kilometer in i svenskt luftrum i närheten av Öland (sannolikt ej över Öland eftersom svenskt luftrum sträcker sig 12 distansminuter/22 kilometer ut från svenskt landterritorium, eller för att vara helt korrekt från baslinjen). Det ryska flygföretaget ska senare ha mötts upp av svenskt jaktflyg.

Min bedömning är att detta är en högst medveten kränkning vilket skulle innebära att vi ånyo har ett helt annat läge än tidigare och att vi nu går mot samma läge som råder i Finland där kränkningarna har ökat i stor omfattning den senaste tiden. Att en rote Su-24 som startar i Kaliningrad och flyger mot svensk kust inte skulle ha koll på sitt eget läge ter sig osannolikt. I media spekuleras det om det möjligen var en test av den svenska incidentberedskapen, något som förefaller sannolikt. Detta var normalbilden under kalla kriget, men då vek man av innan man närmade sig svenskt luftrum. Att fortsätta in över svenskt territorium avviker från normalbilden.

Försvarsmakten kommer att lämna rapport till UD enligt normalrutin. Återstå att se om detta dokument offentliggörs i enlighet med Försvarsmaktens uttryckta önskemål under gårdagen om mer öppenhet.

Från ryska ambassaden i Stockholm säger man till Aftonbladet att 

– Vi kan tidigast ha en kommentar i morgon bitti. Men inte ens då är jag säker på att vi kommer att släppa något uttalande.

Vi har som sagt ett nytt läge i flera avseenden. Vi ett svårt parlamentariskt läge och en ny regering har inte råd att slarva bort försvarsfrågan i förhandlingar med försvarsfientliga partier så som Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Situationen i stort med krig i Europa och ett oroligt närområdet påminner till del om Hårsfjärdenincidenten 1982 som inträffade precis i regeringsskiftet då regeringen Palme tog över efter regeringen Fälldin. Även om det i skrivande stund inte är lika dramatiskt som då, så har vi trots allt ett skarpt läge som inte får schabblas bort.



Fippla inte med materielen!

Fippla inte med materielen!

En order som många svenska soldater genom åren känner igen alltför väl. På allmänsvenska betyder det att man ska hålla ordning på sina grejor så att de inte går sönder eller försvinner.


Fortfarande finns det vissa som envist tror att Ryssland inte deltar/deltagit aktivt i kriget i Ukraina eller förser de pro-ryska styrkorna med utbildning och materiel. Mängder av redogörelser från såväl ryska soldater som deras foton och videor visar på motsatsen liksom rapporter från journalister och därtill också fordonsvrak på slagfältet. Här följer dock en något annan historia som visar på krigets friktioner och osäkerhet.

För ca en månad sedan kom de första rapporterna om att större förband börjat gå över den ryska gränsen in i Ukraina. Den ukrainska krigslyckan vände mycket snabbt i östra Ukraina efter att man tidigare haft Donetsk och Lugansk närmast helt inringade. På några dagar vände situationen helt och de tidigare helt överlägsna ukrainska styrkorna började retirera. Den som följde läget via t.ex. http://liveuamap.com kunde se en inringning börja ta form runt staden Illovajsk (det går utmärkt att använda sidan datum-funktion för att backa tillbaka och följa utvecklingen dag för dag). De ukrainska styrkorna drog sig dock aldrig ur i tid. I förhandlingarna i Minsk i slutet av augusti som ägde rum parallellt med motoffensiven i östra Ukraina uppmanade Putin till en humanitär korridor för ukrainska trupper ut ur Illovajsk. När reträtten till slut inleddes genom den påstådda korridoren visade den sig vara allt annat än humanitär med stora förluster som följd för de ukrainska styrkorna.

Här är ett tv-reportage från ett tyskt tv-team som följde den sista ukrainska bataljonen in i Illovajsk och vars bil blev det enda fordonet att ta sig ut ur Illovajsk.



Här är ett annat klipp från ett av utbrytningsförsöken från inringen filmat från ukrainsk hjälmkamera.



Det här reportaget av VICE News visar tydligt den enorma förstörelsen som plötsligt drabbade de ukrainska styrkorna. Notera de mångaelevers eldrören på de utslagna vagnarna. Det är den vedertagna internationella signalen för att man är icke-stridande ung. motsvarande parlamentärflagg. VARNING för mycket obehagliga bilder!




Under striderna i området rådde som ofta i krig viss förvirring i form av krigets friktioner där information inte alltid går fram som den ska, materiel går sönder, fienden dyker upp på oväntade platser och situationer misstolkas. En ukrainsk överste redogjorde nyligen för sina upplevelser i samband med ett av utbrytningsförsöken, där han fann sig opererandes en ny rysk stridsvagn av typen T-72B3. Den som har bra minne, minns att i augusti blev det visst rabalder när brittiska reportrar såg ett kolonn med ryska reguljära stridsfordon köra över den ukrainska gränsen på natten. Runt denna tidpunkt filmades en annan kolonn inne i Ukraina med ett antal T-72 stridsvagnar, där den sista var av just T-72B3 variant med det modernare reaktiva pansaret Kontakt-5, som är mycket lätt igenkänt på sin speciella spetsiga form. En modifiering som ukrainska armén inte har på sina stridsvagnar. T-72B3 är nämligen endast något år gammal och är ett resultat av den ryska krigsmaterielimporten från Västeuropa då vagnen bland annat har uppgraderats med nya IR-sikten för vagnchef och förare. Siktena benämns Sosna-U och tillverkas i Vitryssland, men med komponenter från franska Thales.

Den ukrainske överstens förband lyckades enligt hans uppgifter skadskjuta en T-72B3 i strider med ryska förband och när dessa retirerade övergav de den aktuella vagnen, som ukrainarna då lyckades reparera hjälpligt även om vissa systemkomponenter slagits ut. Tv-kanalen Espresso TV gjorde detta reportage om händelsen där de ukrainska soldaterna visar upp diverse ryska dokument man funnit i vagnen. Reportaget har fått kritik på ryska bloggar för att vara felaktigt, men i kommentarerna återfinns också kommentarer som pekar på detaljer som tyder på att vagnen skickats direkt från fabrik till striderna i Ukraina.



Under utbrytningsförsöket ska den ukrainske översten ha använt just denna stridsvagn då han var en av få med T-72 erfarenhet. Vagnen fick sedan åter överges under utbrytningen sedan den skadats. När man först läste historien kändes den stimulerande, men kanske inte nödvändigtvis sann och det behöver den fortfarande inte vara.

Dock dök igår denna video upp från den pro-ryska sidan där pro-ryska soldater stolt klättrar på sitt ukrainska krigsbyte som de nu försöker reparera och vad syns på videon om inte just en T-72B3 där man till och med filmar Sosna-U siktet inne i vagnen, vilket därmed bekräftar den som rysk. Det behöver dock inte vara samma vagn som den ukrainska översten beskrev.

Vad videon gör är dock att den bekräftar att ryska stridsvagnar av en modell som bara funnits något år finns inne i Ukraina där de vita igenkänningsstrecken på sidorna visar att vagnen dessutom hunnit vara i ukrainska händer. Det är därmed inte helt omöjligt att det är överstens vagn eller åtminstone en på filmen ovanför.

Slutsats: Det gäller att personalen inte fipplar med materielen om man ska kunna upprätthålla fasaden att Ryssland inte deltar aktivt i kriget i Ukraina.




Mer om T-72B3 inkl detaljerade bilder på bl.a. Sosna-U

Så här tyckte för övrigt ett av mina mest aktiva ryska troll om att jag twittrade om denna T-72B3.





Försvarspodden I: Vad händer efter valet?

Gladeligen kan jag meddela att Försvarspodden gör världspremiär idag. För er som saknar försvars- och säkerhetspolitik på morgonpendlingen eller vid matlagningen är räddningen här: …eller ladda hem här som Mp3: Försvarspodden I: Vad händer efter valet? Det går att manuellt lägga in … Continue reading →

It’s Russia, stupid!

Valet är över, och vi har en ny politisk verklighet att förhålla sig till.

En ny regering har att hantera många viktiga frågor som ekonomisk utveckling, skolan och omsorgen. Men, elefanten i rummet är försvars- och säkerhetspolitiken. Inget annat område har så stora brister i förhållande till behoven. Den lilla bristen är en strukturell underfinansiering av 2009-försvaret på 5 GSEK/år. Men, den strategiska förändringen av omvärlden kräver betydligt mer för att undvika att vi ska tappa relativ handlingsfrihet.

Vi har en långsam maktförskjutning i världen från väst mot öst. På kort och medellång sikt innebär det att vi har tre områden eller poltiska entiteter att förhålla oss till. Asien/Kinas möjliga expansion, Mellanöstern/Balansen mellan Iran, Saudiarabien, Egypten och Turkiet samt Europa/Ryssland.

Med amerikanskt tvång att balansera Asien och Mellanöstern blir det Ryssland som faller på Europas lott med Mellanöstern som tvåa. Den pågående och svårlösta konflikten i Mellanöstern mellan flytande allianser kommer naturligtvis att bli besvärligt under lång tid även för Sverige. Det är framförallt risken att våra medborgare på besök i regionen kan drabbas liksom att vi drabbas av våldsdåd på hemmaplan.

Men, i jämförelse med Ryssland bleknar dessa risker. Ryssland är en expansiv auktoritär makt med kärnvapen och allt starkare väpnade styrkor. Det är Europas mest folkrika land, världens största land till ytan och en stor ekonomi, inte minst om man räknar in köpkraft. Landet har stora råvarutillgångar, framförallt på energiområdet, men framförallt har man en revanschism och en slags religiös nyväckelse bland etablissemanget.

En ny svensk regering måste förhålla sig till Ryssland med öppna ögon. Tyvärr har vi tappat mycket tid sedan omsvängningen började. Jag har gjort en kort sammanställning av viktiga skeenden i rysk politisk utveckling och jämfört detta med vad våra regeringar har uttryckt om Ryssland i sina regeringsförklaringar varje höst åren 2005-2014.

Året innan hade Ryssland och Europa avslutat sina samtal om möjligt strategiskt partnerskap. 2004 innehöll också ett dramatiskt steg mot mörkare tider när Putin avskaffade möjligheterna till folkliga val av landets guvernörer. I fortsättningen var det presidentens uppgift.

Tabellen nedan visar vad som hände sedan. Eftersom vi ännu inte har hört regeringsförklaringen för nästa riksdagsår, så redovisar jag här nio år. Det är anmärkningsvärt att Ryssland bara förekommit fyra gånger i totalt sex meningar under dessa nio år, mindre än hälften av tillfällena. Källorna hittar du längst ned.

Bild1Rysslands utveckling – Svenska regeringsförklaringar

De två extra meningarna som var med 2008 på grund av Georgienkriget löd:

”Utvecklingen i Södra Kaukasus illustrerar vikten av att slå vakt om folkrätten och betona att dess regler gäller lika för alla. Händelserna vi nu bevittnat är en attack på den internationella rättsordningen.”

Känns tongångarna igen?

……………….

En av nycklarna i den framtida försvars- och säkerhetspolitiken är Miljöpartiet. Efter att tidigare ha varit ganska realistiska på politikområdet har man efter språkrörsbytet svängt iväg i en annan riktning.

Nu väntar nya tider och ett eventuellt regeringssamarbete med socialdemokraterna. Ansvar att styra ett land brukar tona ned idealism väsentligt, särskilt i länder med utvecklat myndighetsväsende som i Sverige.

Så här har Miljöpartiet låtit i försvars- och säkerhetspolitiken under 2014.

Peter Rådberg, DN 3 mars:

”Att föreslå en förstärkning av försvaret på Gotland med anledning av det som händer på Krim känns helt fel, säger han och menar också att svaret på det som händer nu inte kan vara att Sverige ska rusta upp.”

Avvikande uppfattning, Peter Rådberg 15 maj

”Miljöpartiet anser det är viktigt att Sverige har en så bred majoritet som möjligt i synen på hur svensk försvars- och säkerhetspolitik ska bedrivas……..Vi anser att det är högst olämpligt att i sista stund lägga in så viktiga delar, som att föreslå tio nya JAS 39E och en ny ubåt, utan bredare säkerhetspolitisk analys.”

Peter Rådberg kommenterar det kommande värdlandsavtalet med NATO i SvD 27 augusti

”Men Miljöpartiet är ändå kritiskt och tycker inte att regeringens initiativ har förankrats i riksdagen. ”Det här ökar spänningarna i Östersjön snarare än tvärtom”, säger MP:s försvarstalesperson Peter Rådberg till TT.”

Detta urval visar att man kan anta två perspektiv på Miljöpartiet. Det vanligaste från ett försvarsintresserat perspektiv är att partiet har en orealistisk hållning fjärran från övriga regeringsfäiga partier. Den mer optimistiske fäster ögonen på den sensationellt lilla avvikande uppfattningen som levereras i Försvarsberedningen.

Ett tankeexperiment som Miljöpartiets ledning kan göra är att tänka sig att Tjernobyl hände nu, 2014. Hur hade man agerat om ett stort plötsligt radioaktivt utsläpp hade skett i Ukraina? Vilken dimension hade partiets krav på omläggning av svensk energipolitik då haft, i synnerhet om säkerheten vid kärnkraftverk på andra ställen som i Moldavien, Vitryssland och till och med de baltiska staterna ifrågasattes?

Det hjälper ytterligare om man dessutom inser att den ryska regimen är eoner bort från den frihetliga synen på människan som 2000-talets Miljöparti bär på. Allt vad partiet står för i dessa frågor bekämpar Kreml med alla medel. Den ryska regimen borde med miljöpartiets värderingar ses som ”Rysslandsdemokrater” som övar kryssningsrobotanfall på Sverige. Och det finns inget som tyder på att de har för avsikt att stanna där. Upprustningsprogrammet fortsätter, Kreml är till och med beredda att ställa in en del pensionsutbetalningar. Vad ska de med alla vapen till?

…………..

Hur den socialdemokratiska ledningen tolkar omvärldsläget när man trängt sig fram till kassakistorna blir avgörande. Som tidigare visat här på F&S överträffar bristerna säkerligen Stefan Löfvens mörkaste farhågor. Det blev dock tydligt under valnatten att alliansen och socialdemokraterna är överens om att Försvarsberedningens överenskommelse håller. Ur det perspektivet är Miljöpartiets hållning på ytan därmed inte lika viktig, men kan ändras om ganska egensinniga gräsrötter i miljöpartiet i regeringsställning försöker pressa sin partiledning till eftergifter.

Min bedömning är att Miljöpartiets ledning kommer att ta sitt ansvar för Sverige under sådana förhållanden. Problemet är att vi har startat för sent. Uppmaningen blir därför:

Längre steg, och oftare!

…………………………………..

Källor:

Regeringsförklaringen 2005
Regeringsförklaringen 2006
Regeringsförklaringen 2007
Regeringsförklaringen 2008
Regeringsförklaringen 2009
Regeringsförklaringen 2010
Regeringsförklaringen 2011
Regeringsförklaringen 2012
Regeringsförklaringen 2013

Stalltipset

Så här tror jag slutresultatet i valet blir:

M    21%
C      8%
FP    7%
KD   5%

Alliansen   41%

S     29%
MP   9%
V      5%

Rödgröna   43%


SD   11%
FI      4%
Övr   1%


Vi får väl se när det hela är klart om några timmar....



Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag

Av Herman Fältström, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin och hedersledamot Kungl Örlogsmannasällskapet

Ingen rapport är bättre än de enskilda delarna. Jag kan konstatera att rapportens enskilda delar inte håller ihop. Vad nyttar de fina orden om nuvarande säkerhets- och försvarspolitiska situation till (som förnekades 2004 och 2009) om inte orden omsätts till hårdvara i förband (materiel och utbildad personal). Försvarsberedningens förslag om ”Försvarets uppgifter”, antalet förband och ekonomi stämmer inte överens. Det är som vanligt tre skilda områden. Rapporten är därmed ett jasså! Var finns kompetensen som kan slå ihop dessa tre områden?

Diskussionen om anslutning till NATO löser inte Sveriges behov av ett försvar. Det är inte en anslutning till NATO som avgör den svenska försvarsförmågan. I stället är det tillgängliga förband samt förband som finns i reserv och som genom inkallelse av utbildad personal blir insatsberedda som utgör grunden.

Försvarsberedningen borde ha frågat sig ”har Sverige ett försvar som gör det möjligt för Regering (och Riksdag) att fatta självständiga säkerhets- och försvarspolitiska beslut?”.

Hur stort försvaret bör vara går inte att svara på. Däremot går det, utgående från svensk geografi, att göra en bedömning hur stort försvaret minst bör vara. Svaret är i grunden enkelt. Sverige är i princip en ö. Det innebär att varje form av angrepp kräver transporter till del med flyg men i huvudsak på fartyg. Detta lägger en grund för utformningen. Marina förband och flygförband måste finnas insatsberedda såväl i väster, söder som i öster. Till detta kommer behovet av flygförband i norr.

Nästa steg är också enkelt. Sverige har fem områden som är viktiga. Det är Göteborg, Skåne, Gotland, Stockholm och norra delen av Sverige. De marina förbanden och flygförbanden måste kompletteras med minst en insatsberedd allsidigt sammansatt armébataljon utgångsgrupperad inom vardera av dessa områden. Armébataljonerna skall kunna kompletteras med inkallelse av personal till reservbataljoner som ger en markstridsstyrka motsvarande en brigad.

När det gäller ekonomin ger de olika alternativen långt ifrån de ekonomiska resurser som krävs för att bygga upp det försvar som avskaffades i slutet 1900-talet och under 2000-talets första decennium. Skall vi realisera försvarskommitténs futuristiska inriktning måste tidiga investeringar göras såväl i personal som materiel. Det handlar om att anskaffa materiel till de nya förbanden då materiel som tidigare fanns såldes ut som överskottsmateriel eller skrotades. Först därefter kan personalen utbildas att handskas med den nya materielen.

Ett talande exempel är ubåtsjakthelikoptrar. All erfarenhet pekar tydligt på att detta tar 15 till 20 år att åstadkomma insatsberedda förband. Har vi inte materielen och förbanden, hur skall vi då kunna utbilda den personal som behövs? För att detta skall vara möjligt krävs ökat anslag på 3 till 4 miljarder per år plus erforderliga investeringar för materieltillförseln.

Försvarsberedningen får underkänt av mig. Den beskriver tre från varandra helt skilda områden utan koppling dem emellan. Önskemål om förmågor är en del. Behovet av förband är en annan del. Ekonomin är ytterligare en tredje del. Delarna hänger inte ihop.

Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag.

Varför är PRIO stängt?

Bloggaren Cornucopia? frågar sig i ett blogginlägg hur det kan ta tre veckor att uppgradera systemet och inte en natt? Rebecca Ingmarsdotter, chef för PRIO vid Högkvarteret svarar här på frågeställningarna.

PRIO är nedstängt under totalt 16 dagar (inklusive 3 helger, dvs 10 arbetsdagar). Inte pga uppgradering utan PRIO kommer under denna period att utvecklas med ny funktionalitet samtidigt som ca 11 000 materielposter från gamla system kommer migreras över.

Nedstängningens längd är bestämd gemensamt med PRIO styrgrupp och är ett beslut för att hantera risker. Avvägningen har varit mellan minimal verksamhetspåverkan och kontrollerad säker migrering. Nedstängningen tar hänsyn till båda dessa faktorer. Verksamheten står dock inte still under denna period. Åtminstone inte på de verksamhetsplatser som jag hittills har besökt under perioden (F21, HKV, HRC).

Detta mycket tack vare att ett stort planeringsarbete har skett innan systemet stängdes ner vilket resulterade i bland annat att resor har beställts, materiel har tagits ut, övningar har planerats och kan genomföras med rätt utrustning, mat är beställd, upphandlingar och inköp gjorda etc etc.

Varför övertid, planeringsunderlag och andra lönepåverkande händelser skall in så tidigt som den 3 oktober är på grund av att det är två veckors arbete för HRC (som annars hade skett kontinuerligt) som nu måste genomföras samtidigt som deras ordinarie arbete skall ske i och med lönekörningen i oktober. Detta är en engångsföreteelse och gäller endast för oktober månad. Arbetet har planerats i detalj, all personal är väl informerad och anledningen är även här att personalen på förbanden och verksamheten skall påverkas minimalt. Tillägg, övertid och andra ersättningar skall inte dröja för den enskilde medarbetaren.

Vi är fullt medvetna om att PRIO har ett svårt och ovant användargränssnitt, vilket är något som Högkvarteret, tillsammans med ett antal förband, arbetar med. En testförsök med mer användarvänligt gränssnitt (SAP Screen personas och Fiori för den insatte) kommer genomföras under senhösten för att se vilken effekt Försvarsmakten kan få ut av dessa nya programvaror.

Den 22 september när PRIO slås på igen för användarna kommer det redan nu vara mer användarvänligt, för både chefer och medarbetare, med flertalet nya digitala formulär vilket gör att betydligt mindre pappersdokument behöver skickas till förbandet HRC. Inrapportering kan istället ske direkt med hjälp av PRIO. Systemet kommer innehålla mer materiel vilket ger logistiken större helhet och i slutändan ökad effektivitet. Försvarsmakten kommer också ha ett nytt lönesystem, SAP LÖN, som är mer framtidssäkrat än det föregående.

LEDS PRIO är alltid nyfikna på personer med rätt kompetens, bra idéer eller som vill vara med och påverka Försvarsmaktens framtida systemstöd och verksamhetsutveckling, hör av er på: prio@mil.se.

Rebecca Ingmarsdotter
Chef för PRIO vid Högkvarteret

Varje annan regering…

kommer att vara sämre för försvaret än den som nu sitter. Det är det enda som är riktigt säkert i valrörelsens sista timmar. S, eller rättare sagt Peter Hultqvist, må ha goda intentioner, men dessa kommer snabbt att malas ned av hans partikamrater och alla de olika ismer som krävs för att bilda en rödgrön regering.

Det blir ingen värnplikt, inget Nato och inga ökningar av försvarsanslaget. Jag brukar inte tala illa om mina politiska medtävlare och gör det inte nu heller. Det är ren och sakligt grundad produktupplysning.

Vi kan alla önska förändring. Och den önskan förvrider lätt vår verklighetsuppfattning. Vad som helst måste vara bättre? Men det är det inte. När Jonas Sjöstedt lovar höjda försvarsanslag sent i en valrörelse - vad är det som driver honom? Fruktan för fosterlandet eller doften av Rosenbad? Hans partivänner uttrycker "förståelse" för Rysslands känsla av omringing, vilket Lars Ohly (V) och Walter Mutt (MP) gjorde i Lund i onsdags. Eller, för att vara övertydlig, citerar jag Torbjörn Björlund (V), försvarspolitisk talesperson; "vi måste komma ihåg att inte ett enda skott föll vid annekteringen av Krim". Så talar man i oträngt mål.

Ni har säkert alla redan röstat. Men, om inte, tänk Er noga för. Önskan om förändring kan komma att slå in...

Allan Widman

Sanningens minut närmar sig…



Om det möjligen har undgått någon så stundar valet till Sveriges riksdag, kommuner och landsting och framåt natten mot måndag så kommer vi få svaret på hur röstfördelningen ser ut. Huruvida vi redan under natten kommer att få svar på vem/vilka som kommer att styra Sverige under de kommande fyra åren är dock inte lika självklart om man tittar på hur de senaste opinionssiffrorna ser ut. Det ser ut att vara ett parlamentariskt kaos som väntar.


I dagsläget handlar det inte om vilket block som vinner valet och som därmed kommer att styra Sverige eftersom inget av blocken ser ut att få egen majoritet. Det rödgröna blocket som inte ens har en intern uppgörelse når inte högre än 46,4% enligt Ipsos senaste mätning.  Detta genererar åtminstone tre större problem. För det första ska S komma överens med MP vilket inte lär vara snutet ur näsan. För det andra så kräver en regeringsbildning med dessa siffror stöd av Vänsterpartiet, vilka Stefan Löfven egentligen inte vill ha med i en regering. För det tredje så kommer ytterligare stöd att krävas i syfte att åstadkomma majoritet i riksdagen. Från vilket parti då kan man undra?

Att det borgerliga blocket skulle gå från mätningens 39,6% till att få egen majoritet är enligt min bedömning en praktisk omöjlighet. Därmed så är båda blocken beroende av "någon annan" för att få igenom sin politik och därmed är det parlamentariska kaoset ett faktum.

Ett annat stort problem omkommer att uppstå är om Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen. Detta av flera anledningar. Jag har dock svårt att tro (jag vill ej tro) att Socialdemokraterna skulle vända sig till Gudrun Schymans mans- och försvarshatande gelikar i syfte att få igenom sin politik. Skulle han vända sig dit så tror jag det kommer bli oerhört svårt att få igenom den politik som Socialdemokraterna driver. FI vill som bekant bl.a. avveckla hela försvaret och i ett första steg vill man skära ner det med en fjärdedel.

Återstår då att se hur stor del av rösterna Sverigedemokraterna kommer att få och om man ånyo blir vågmästare i riksdagen, något som partiet givetvis hoppas på. Det skulle inte alls förvåna mig om partiet blir det tredje största partiet i riksdagen och att man får röstsiffror som ligger runt 12% och därmed kommer att mer än fördubbla sina mandat i riksdagen. Anledningen till att opinionssiffrorna inte är sådana i dag är givetvis att det finns många som vid opinionsmätningar inte vill uppge att man avser rösta på SD.

Kaoset lär bli stort och jag utesluter inte alls att det kan bli ett nyval (eller extraval som den korrekta termen är) om regeringspartierna inte får igenom sina beslut och sin budget under det första kvartalet. Senaste gången vi hade ett nyval i Sverige var 1958.


Försvarspolitiken

Riksdagsvalet i morgon (och därmed kommande budget för 2015) kommer även att utgöra den näst sista enskilda tidpunkten inom överskådlig tid för våra folkvalda politiker att kunna vända den ständigt nedåtgående trenden när det kommer till finansieringen av vårt försvar och därmed också skapandet av försvarsförmåga. Den sista hållpunkten under överskådlig tid blir försvarsbeslutet som kommer att beredas och fattas under 2015.

Men att sitta ner och göra ingenting för att invänta ett försvarsbeslut 2015 kan vara farligt och bli oerhört ödesdigert när det samtidigt pågår ett krig i Europa. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uttalade i dag vid en internationell konferens i Kiev att "Vi är fortfarande i stadiet krig, och den huvudsakliga angriparen är Ryska federationen. Putins mål är att ta hela Ukraina. Ryssland är ett hot mot världsordningen och hela Europas säkerhet." Dessa realiteter för ett av Europas länder tycks tyvärr återigen ha blivit helt underordnat debatten om skatter, vård, skola och omsorg här hemma i det lugna och trygga Sverige.

Är man intresserad av försvarsfrågor och anser att dessa är helt eller delvis avgörande för hur man ska rösta i morgon kan man med fördel ta del av sammanfattningen av de olika partiernas försvarspolitik hos Wiseman. Men det räcker egentligen att läsa det andra och tredje stycket för att den försvarspolitiska novisen ska kunna skapa sig en tillräckligt god uppfattning om var partierna står.
– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet. 
– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Jag vill dock göra ett tillägg angående Kristdemokraternas relation till ett medlemskap i NATO. För inte alls så länge sedan var KD ett parti som var uttalad motståndare till NATO. I dag har man svängt och verkar i dag för att utreda ett medlemskap. Inom partiet är man dock fortfarande splittrade. Partiets försvarspolitiska talesperson Mikael Oskarsson är en stark förespråkare av ett medlemskap samtidigt som partiets utrikespolitiska talesperson Désirée Pethrus är mer skeptisk. Partiledaren Hägglunds uppfattning är att frågan skall utredas och därmed tar han inte ställning i dagsläget. Jag delar Wisemans uppfattning att partiet är NATO-vänliga, dock inte i den omfattning som krävs för att kunna stämplas som klara med frågan.

Min slutsats av den analysen landar därför i att Folkpartiet därmed är det enda partiet som vill öka försvarsanslaget (om än för lite och för sent) och samtidigt aktivt driver frågan för ett medlemskap i NATO. Inom Folkpartiet är det slutgiltiga ställningstagandet redan avklarat. Folkpartiet blir således det enda partiet med en kombination som kan skapa en ökad egen säkerhet inklusive att det skulle ge verkliga säkerhetsgarantier och inte de luftslott som samarbeten inom EU och Norden i praktiken innebär. Folkpartiet har som det mindre regeringspartiet dock varit bakbundna av den nymoderata synen på försvar och säkerhet och har bedömt fått stå tillbaka för att få igenom sin skolpolitik under innevarande mandatperiod. Hur man kommer att agera i en framtida regering eller vid en valförslust är något oklart.

Försvarsdebatten

Med bakgrund av det ständigt försämrade omvärldsläget och det faktum att försvaret mot alla odds blev en valfråga så är det ändå underligt att försvarsdebatten förs på en så pass låg nivå som den gör. Partiledarna för de två stora partierna, Reinfeldt och Löfven är de som sticker ut mest då de upplevs som både ointresserade såväl som som dåligt pålästa, två faktorer som förvisso hänger samman.

På tal om låg nivå så verkade Stefan Löfven ha tagit över just mantrat "låg nivå" från Cecilia Widegren när han i gårdagens debatt uttalade just denna fras i samband med att Rysslands upprustning skulle beskrivas.

Fredrik Reinfeldt var inte bättre då han skulle framhäva regeringens personalförsörjningsreform som helt avgörande för vår försvarsförmåga. Inte nog med att han ondgjorde sig över hur dåligt försvaret var tidigare ("det gick ju inte att använda") innan Alliansen tillträdde så förklarade han även att hans nya försvar ska övas mer och kunna användas direkt och behöver helt annan och modern materiel. Tyvärr var det ingen som upplyste Reinfeldt om några grundläggande fakta. Insatsorganisationen IO14 är inte finansierad. Inte ens enligt "krona för krona- principen" Dessutom blir det extra beklämmande att den moderna materiel som han tar upp har växt sig till ett ofinansierat berg av materiel som under hans två mandatperioder vid makten växt till över 50 miljarder. När det kommer till övningsverksamheten så var det inte heller någon som hade förmågan att förklara att pengar till förbandens övningsverksamhet har minskat med 144 miljoner jämfört med föregående budgetår. Så var det med dessa satsningar på det användbara försvaret.

Tyvärr fokuserar försvardebatten ofta på helt fel saker. Politikerna fastnar i frågeställning som är enkla att förhålla sig till. Ett exempel från gårdagen är att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror att anskaffningen av "Super-JAS" är den stora frågan som måste debatteras, men så är det givetvis när man varken vill eller har förmågan att ta till sig de realiteter som styr försvar- och säkerhetspolitiken. Sjöstedt försökte till och med vända frågan till att den skulle handla om klimathot... Det är därför synd att inte frågorna i debatterna handlar mer om den grundläggande frågan om hur relevant vårt eget försvar är givet omvärldsläget, Rysslands agerande och det pågående kriget i Europa?

De enda av partiledarna som uppenbart verkade behärska frågorna i försvarsdebatten på ett relevant sätt var Jan Björklund, men även Jimmie Åkesson. Åkesson var den enda som egentligen svarade på Anna Hedenmos fråga huruvida vi kan försvara oss. Åkessons svar var ett rakt och tydligt JA, med tillägget "på ett ställe på en vecka om nio år".

Sammanfattningsvis....

...så konstaterar jag att valet kan komma att bli en rysare i flera aspekter, och i synnerhet när det kommer till försvarsfrågan. Om Alliansen tar hem en valseger så vet vi redan nu hur det blir. Då kommer vi att få ett tillskott om 5,5 miljarder till försvaret men den lilla detaljen att detta tillskott kommer att effektueras först år 2023, d.v.s. om 9 år. Innan dess har vi haft tre riksdagsval, 2014, 2018 och 2022 och innan valet 2018 så har "satsningen" inte ens överstigit 1 miljard... Detta manifest presenterades efter att Ryssland annekterade Krim bör också tilläggas. Trovärdigheten runt Alliansens "satsning" på försvar och säkerhet faller därmed tungt till botten.

Socialdemokraterna vill mer än Alliansen här och nu vilket jag har respekt för, även om det inte är några stora pengar det handlar om. Men hur det blir med detta i praktiken vet vi egentligen väldigt lite om innan det blir skarpt läge. Dessutom ska Socialdemokraterna komma överens med sina bästa kompisar i Miljöpartiet som både vill skära ned samtidigt som man vill skapa ett "ickevåldsförsvar" vad nu det kan vara...

Det inrikespolitiska läget när det kommer till försvarsfrågan kan nog inte bli värre med tanke på vad som händer i ett land på andra sidan Östersjön. 

Ett annat problem med försvarsdebatten är att väldigt få människor i Sverige begriper vad man talar om eftersom de flesta inte känner till referensen, d.v.s. var tar debatten sitt avstamp? För att fullt ut kunna förstå och förhålla sig till de saker som debatteras så måste man känna till vilket försvar och därmed vilken nivå på säkerhet vi har i dag.

Jag har under den senaste tiden ställt vissa kontrollfrågor till personer jag känner, men som inte har någon insyn i försvaret. Jag har bland annat frågat hur många större stridsfartyg de tror att vi har i flottan? Svaret är att de inte har en aning och när jag har bett om en gissning så har svaret flera gånger landat runt 50 fartyg. När jag berättat att den verkliga siffran är sju (7) så tappar många hakan av förvåning. Jag har även ställt samma fråga om antalet stridsflygplan och flera personer har hänvisat till att eftersom vi faktiskt har haft världens fjärde största Flygvapen så måste det nog fortfarande vara rätt så stort och siffror mellan 200-500 flygplan har nämnts. Den verkliga siffran är som bekant 100 och kommer genom riksdagsbeslut att krympa ytterligare till 60 inom kort.

Det jag vill säga med ovanstående resonemang är att kunskapen om vårt försvar bland svenska folket är på tok för låg. Kunskapsnivån runt försvarsfrågorna och insynen i Försvarsmakten kommer dessutom att minska ytterligare när effekterna av värnpliktens avskaffande har fått verka genom fullt ut. Det är också därför som våra politiker i direktsänd TV kan tillåtas att stå och hävda att man genom diverse reformer satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. utan att någon höjer på ögonbrynen. Därmed så kan folket i stugorna koppla av och känna sig trygga i vetskapen om att vår beredskap är god - allt till våra politikers belåtenhet så att skattekronorna kan läggas på andra samhällsreformer där det enskilda partiet kan samla pluspoäng inför kommande val. 

I morgon vet vi åtminstone hur rösterna är fördelade, alltid något...

Se gårdagens debatt om försvaret här nedan.