Så tar vi hand om våra veteraner

Den senaste veckan har frågan lyfts ibland annat i Sveriges radio P1 och på SVT:s debattsida om hur vi i Försvarsmakten tar hand om våra utlandsveteraner, den personal som kommer hem efter internationella militära insatser. Vi välkomnar debatten, och berättelserna från våra veteraner och deras anhöriga berör starkt.

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Veteran- och anhörigstöd är ett område där mycket energi har lagts ner de senaste åren, och jag är den första att skriva under på att våra veteraner förtjänar både Försvarsmaktens och det övriga samhällets respekt, stöd och erkänsla.  Jag har själv gjort fem utlandsinsatser, bland annat på Balkan och i Afrika och vet hur det kan kännas att komma tillbaka hem till Sverige med mängder av intryck och upplevelser, både positiva och negativa i bagaget. Jag är också pappa, make, anhörig och son till en bortgången utlandsveteran, jag har kommit att förstå att alla dessa perspektiv är centrala och viktiga i veteran- och anhörigarbetet.

Som en följd av den veteranpolitik som bedrivits de senaste åren har Försvarsmakten bland annat inrättat den veteranenhet där jag själv är chef.  Psykologer och experter på rehabiliteringsstöd har anställts vid våra förband. Sedan 2011 högtidlighålls årligen Sveriges veterandag vid vårt nationella veteranmonument, som 2013 invigdes av Hans Majestät Konungen, vid Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm. Tillsammans med andra myndigheter som har veteraner, som Folke Bernadotteakademien, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Kriminalvården, Försvarshögskolan, Polisen och Sida med flera uppmärksammas alla Sveriges veteraner. Där delar vi bland annat ut våra ädlaste medaljer, den för särskilt förtjänstfulla insatser och medaljen för sårad i strid. Medaljerna har delats ut retroaktivt för insatser så långt tillbaka som Sinai på 1950-talet och Kongo på 1960-talet. Medaljen för sårad i strid kan delas ut för ”synliga och icke synliga skador”. Man kan alltså få den om man skadats fysiskt i strid eller om man drabbats av mental belastningsskada som posttraumatisk stress(PTSD) på grund av upplevelser under insatsen.

Mycket är alltså gjort, men det finns också områden där vi behöver bli bättre och göra mer. I Sverige finns knappt 100 000 utlandsveteraner och varje individ har sina unika upplevelser. Enligt en studie som presenterades i slutet av förra året så är över hälften av de tillfrågade nöjda med det veteran- och anhörigarbete som Försvarsmakten bedriver redan i dag. Många känner sig stärkta av sin utlandsinsats och kommer hem med erfarenheter och kunskaper de har stor nytta och glädje av på hemmaplan. Samtidigt visar de historier som vi fått ta del av via media, och också de berättelser vi som arbetar med veteranstödet hör i vår dagliga kontakt med dem som tjänstgjort i våra internationella insatser, att det finns enskilda fall där personer fått betala ett oacceptabelt och allt för högt pris.

Ett antal större forskningsprojekt har satts igång på området, några har avrapporterats, andra fortsätter framöver. Det handlar bland annat om en registerstudie som Karolinska institutet genomför på uppdrag av Försvarsmakten om kopplingen mellan militär utlandstjänstgöring och ohälsa. Ett första delresultat presenterades förra året där det mest extrema uttrycket för psykisk ohälsa, självmord, undersöktes. I studien jämförs en grupp utlandsveteraner med en kontrollgrupp bestående av personer som mönstrat, men inte gjort internationell militär insats. Delresultatet visade att svenska militära utlandsveteraner hade ungefär 40 procent lägre självmordsrisk än kontrollgruppen vilken i sin tur har lägre risk än allmänbefolkningen. Liknande resultat framkommer i den delstudie gruppen gjort avseende antidepressiva läkemedel. Bland andra forskningsprojekt som pågår kan nämnas Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) studie om den andra Bosnienbataljonen samt Kristianstad högskolas studie om anhöriga.

Vi är flera som har ansvar och en roll att fylla i veteranfrågan. Försvarsmakten har som arbetsgivare ett särskilt uppföljningsansvar och ska ge information, vägledning och vid behov stöd. Det särskilda, lagstadgade ansvaret omfattar en tid av fem år efter avslutad insats, men kan vara livslångt om och när särskilda behov föreligger. Vid sidan av Försvarsmaktens ansvar ligger ansvaret hos veteranernas hemkommuner, hos primärvården i Landstinget och Försäkringskassan. Det är de folkvalda politikerna som beslutar om vilka insatser vår personal ska medverka i. Det är också veteranpolitiken som ligger till grund för hur vi som myndighet bedriver vårt veteran- och anhörigstöd.

Vi tillsammans, Sverige, behöver göra mer och annorlunda. Det är aldrig för sent att bli klokare. Låt oss ta utgångspunkt i veteranen och dennes anhöriga, eller om man så vill i pilens spets. Låt oss alla som har roll och ansvar i detta; myndigheter, politiker, kommuner och landsting med flera tillsammans hjälpas åt för att ge våra veteraner den uppskattning och det stöd de förtjänar.

Anders Stach
Chef för Försvarsmaktens veteranenhet

Mer om Försvarsmaktens veteranstöd på: www.forsvarsmakten.se/veteran

Borde inte Försvarsmakten vara större?

I ett blogginlägg frågar sig Skipper om inte Försvarsmakten borde vara större. En relevant fråga som förtjänar ett utvecklat svar.

Jag kan förstå att det kan tyckas märkligt att i tider som denna som präglas av stor osäkerhet inte föra resonemang om att Försvarsmakten inte ska utökas. Vår uppfattning är att den struktur och volym av insatsorganisationen som beslutades i FB 09 var rimlig utifrån det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld. Vid en eventuell väpnad konflikt i vårt närområde måste man beakta alla aktörerers agerande. Samtidigt har vi före händelserna i Ukraina betonat att det finns inget i omvärldsutvecklingen som motiverar lägre försvarsambitioner relativt 2009 utan snarare tvärtom.

Den stora skillnaden i FB 09, som vi välkomnade, var att samtliga förband ska ha en beredskap som gör att de ska kunna användas vid oförutsedda konflikter. Före FB 09 hade 40 % av organisationen en beredskap på tre år där det inte fanns krav på krigsplacerad personal, materieluppfyllnad och därmed övningar. Nu är målet att inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg.

Försvarsmakten bedömer att IO14, fullt utbyggd, är operativt relevant, men det kräver just det, fullt utbyggd. Därför är det särskilt angeläget att tillföra medel för att personellt och materiellt säkerställa IO14, så som den är beslutad i riksdagen. De förband vi har ska vara operativt relevanta, vilket innebär att vi fortsatt ska utveckla insatsorganisationen. Vi har tydligt i vår perspektivrapport redovisat att vi prioriterar kvalitativa förband som klarar framtida stridsmiljöer, framför en organisation som på pappret kan te sig större, men som inte har operativa förutsättningar att möta en kvalificerad motståndare.

Det förtjänar att påminnas om att det materielbehov som FM redovisat som minsta behov i svaret till RB7 är förknippat med mycket höga kostnader. För närvarande ökar behovet efterhand då vi alltjämt tvingas skjuta förnyelse framåt. Därför är det Försvarsmakten mening att IO14 bör finansieras som den är beslutad. Detta kommer att kräva stora resurstillskott. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten men då gäller det att den är finansierad så att vi inte flyttar problem inom myndigheten som resulterar i en försämrad operativ förmåga.

Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret

Gästinlägg: Ansvar

Vem är ansvarig för svenska medborgares säkerhet vid externa hot? Om något händer som innebär att den militära säkerheten äventyras, vem ska då ställas till svars? Om konflikten mellan Ryssland och Ukraina sprider sig så att ryska grupperingar lite varstans kräver självstyre så vet vi nu med all önskvärd tydlighet hur Putin kommer att agera, och vi är inte redo att svara. Detta skulle ju vara minst 10 år bort.

De med insikt i försvarspolitik vet att en viktig del av anledningen till den svenska oförmågan att - trots en god ekonomi - Sverige inte kan försvara sig mer än en vecka är den djupa förtroendeklyfta som sedan en tid finns mellan politiker och försvarsmaktsledning. Man kan dividera orsakerna till detta, och vem som har rätt, men det spelar mindre roll. Det finns ett ansvar som är större än detta sandlådekäbbel och någon måste ta detta ansvar.

Man kan alltid hävda att ansvaret ligger hos politikerna, som trots allt bestämmer. Politiker kan byta ut militärer, men inte tvärt om. Men politiker har sin verklighet och försvarsmakten har sin. Försvarsministern har ansvaret att lösa konflikten i egenskap av chef för försvarsdepartementet men av någon anledning sker inte detta. När två parter tvistar om verkligheten så behövs yttre hjälp att lösa konflikten. Tvisten handlar till största del om synen på det allmänna säkerhetsläget i vår omvärld och hur pass byxad Försvarsmakten är att möta den. Den första av dessa borde nu vara avgjord.

Konflikten kan enbart lösas med kunskap och respekt för sanningen. Här tycker jag att media har en viktig uppgift, en som de kanske inte riktigt levt upp till än. Kostnaden för de inblandade att säga halvsanningar som passar den egna agendan är alldeles för låg. Få journalister verkar tillåtas att utreda om det som sägs är korrekt, eller ens rimligt. Jag ser få giftiga frågor till debattörer. Som sakkunnig förvånas jag över vad som tillåts sägas och framförallt vad som inte bemöts.

Bloggare som Wiseman är en mycket viktig källa till information. Men den är trots allt mest tillgänglig för de som söker den. Opinion drivs vare sig man vill det eller inte i de stora tidningarna som når ut till väljare som inte aktivt söker informationen. De som läser om försvarsdebatten i förbifarten till en annan nyhet är fortfarande betydligt fler än de som läser försvarsinriktade bloggar. Och när det kommer till val har vi alla en röst.

Så kanske är medias ansvar när det gäller vår militära säkerhet den yttersta? I alla fall som en garant för att samtalet sker med okluven tunga. Media kan ställas till svars för vad de skriver, men kritiseras sällan för vad de inte skriver, även om det är minst lika viktigt.

Alltför länge har det varit enkelt att komma undan med kulisser i svensk försvarspolitik, något som tjänar få och riskerar många. Jag hoppas att nu är vändpunkten för detta.

Mikael “Duke” Grev
F.d. Gripenpilot i Försvarsmakten

ÖB: Inriktning mot IO14 gäller (Uppdaterat)

Överbefälhavaren besökte idag Marinen och Amf 1 under sin nu påbörjade rundresa till Försvarsmaktens förband. Ett bra initiativ! ÖB kommenterade under sitt besök vid förbandet även den senaste tidens utveckling i Europa och indirekt även inrikesdebatten om rösterna som nu höjs för ett förändrat och förstärkt försvar.

​Under besöket deklarerade ÖB tydligt och helt korrekt att pågående inriktning mot IO 14 gäller. Han uttryckte att målet är att ha en fullt utvecklad IO14, både vad gäller personal, materiel och övningar med rätt operativ effekt dimensionerad för vår omvärld. ÖB:s uttalande under dagen (Källa: Emilia) förvånar mig dock i två avseenden (min fetstil).
– Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.

Den ena är hur ÖB så säkert kan slå fast att Försvarsmakten inte kommer att utökas? Detta trots att politiker från båda blocken nu öppnar upp för justeringar av försvarsanslaget och att regeringen dessutom förlängt försvarsberedningens tid för att arbeta med sin kommande rapport? Är inte det att stänga dörren för tidigt?

Det andra är att ÖB, trots att omvärldsläget nu har förändrats i grunden genom att Ryssland visat vad man är beredd att göra, anser att IO 14 utgör en relevant operativ förmåga. Jag skrev i går ett inlägg vilka åtgärder jag personligen anser behöver vidtas för att åstadkomma ett operativt relevant försvar.

För att vara konkret. Grunden för nuvarande insatsorganisation lades i samband med FB-04 då världen såg helt annorlunda ut även om en viss justering gjordes 2008. Vårt försvar är numera primärt dimensionerat för internationella insatser och inte för försvaret av Sverige, helt i enlighet med tidigare politiska beslut. Jag håller inte med ÖB i hans bedömning om att IO 14 fortfarande är operativt relevant. Främst baserat på den oroväckande utvecklingen som egentligen startade redan 2007 då Ryssland deklarerade att man inte avsåg följa CFE-avtalet.

I nyårsintervjun med SvD uttryckte ÖB själv vid Mikael Holmströms påståendet att vi alltså klarar ett begränsat angrepp i en vecka? "– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre".  För mig ter det hela sig därför något märkligt när ÖB i dag anser att organisationen ändå är operativt riktig och att Försvarsmakten inte kommer att utökas.

Försvarsfrågan får inte präglas av prestige, den är alldeles för viktig för det. Det handlar om svensk framtida säkerhet, och det är nu hög tid att åstadkomma något bättre än det "enveckasförsvar" som debatten under lång tid har handlat om, och som Försvarsmakten själva deklarerat ändå aldrig kommer att uppnås....


UPPDATERING 2014-03-06:

Försvarsmaktens informationsstab arbetar föredömligt snabbt. C LEDS går nu ut och kommenterar ovanstående inlägg på FM bloggen "Försvarsmakten kommenterar".

Det Jan Salestrand påpekar rörande ökad beredskap för stående förband är en viktig detalj som ibland slarvas bort i debatten.

Jag om någon är realist, så även försvarsmaktsledningen. Det saknas oerhörda summor, framför allt materiellt för att förverkliga IO 14. Jag köper resonemanget att det är viktigt att intagande av IO 14 genomförs (finansieras) så snabbt som möjligt, något som tagits upp åtskilliga gånger på den här bloggen. Dock anser jag fortfarande att det är nu finns ett "window of opportunity" att skruva något på IO 14. Jag vidhåller fortfarande att det till och med är nödvändigt. Materiellt är utökad luftvärnsförmåga på land och till sjöss, anskaffning av attackvapen till flygstridskrafterna, ett återuppsatt kustrobotbatteri samt en utökad marin numerär är saker som borde kunna realiseras inom ramen för en justerad IO 14 om politikerna nu uppenbart är villiga till att göra justeringar. I ett sådant läge är det dumt att stänga dörren.

För övrigt så ska Försvarsmakten och IO 14 reduceras ytterligare genom regeringsbeslut 5 (FM Org 18). Det bidrar inte till ökad operativ förmåga och relevans. Detta beslut måste definitivt hävas.

Men ska jag vara helt uppriktig och realistisk så är min bästa bedömning att ett eventuellt tillskott till försvarsbudgeten (som nu politikerna inte kommer att kunna backa ifrån efter senaste tidens utveckling) i praktiken kommer att bli så pass marginellt att IO 14 trots allt ändå inte blir finansierad fullt ut.

Hur detta utvecklar sig återstår att se.


Bloggar:
Sjätte mannen
Jagarchefen
Wiseman
Johan Forssell

Media:
SvD
DN (Gotland)
SvD
SvD (Fresker)
AB
AB
SR (Gotland)
Sydsvenskan (NATO)
SVT Debatt (Wollstad om personalfrågan)
TV4

Militärgeografi vs Strategiskt värde

Reflektion

Allmänt.Först och främst så vill jag säga att jag bedömer inte risken för en konflikt mellan Sverige och Ryssland som trolig i dagsläget, dock så skall vår Försvarsmakt ha en konfliktdämpande effekt samt möjliggöra att vi har en säkerhetspolitisk frihet att kunna agera utefter vår egen vilja, därvid har vi en Försvarsmakt likväl som att vi måste titta på de hot som finns i vårt närområde. Anledningen till detta inlägg är ett för mig lite kryptiskt uttalande av Sven Hirdman i Svt Forum idag, där han ansåg att Ryssland ej såg Sverige som ett strategiskt objekt. Nu är det svårt att avgöra exakt vad han menade med detta och i vilken kontext han avsåg det, dock så ser jag lite annorlunda på saken åtminstone på ett område bör Ryssland se på Sverige strategiskt. Nu bemöter jag inte på något sätt Sven Hirdmans uttalande i och med jag har svårt att se i vilken kontext han avsåg det utan jag försöker enbart nyansera bilden något, likväl har jag full respekt för hans Rysslands kunskaper.

Väl och ofta när den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska diskussionen kommer igång i Sverige så landar den in kring hotbilden från Ryssland. I sak rätt, ser man till vårt närområde så är det just nu enbart Ryssland som genomför en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik och gjort det under ett flertal år, således att hotbilden kring just Ryssland blir normerande faller för mig som ett klart faktum. Däremot divergerar uppfattningarna kraftfullt kring varför en spänd situation eller ett väpnat angrepp mot Sverige skulle kunna ske från Rysslands sida.

Att Ryssland skulle genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige faller på sin orimlighet, Sverige som nation har ytterst få strategiska tillgångar, definitivt inga sådana som Ryssland saknar. Således ett Ryskt angrepp mot Sverige kräver antingen att A) En större konflikt mellan Ryssland och NATO har inträffat eller B) Risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO är överhängande varvid Ryssland väljer att säkerställa sin egen position genom ett isolerat angrepp mot Sverige. Således det är bedömt de två krigsfall där Sverige och Ryssland kan hamna i strid med varandra. Observera nu att fall B är ett isolerat angrepp mot Sverige men det är avhängt en negativ omvärldsutveckling mellan Ryssland och NATO länderna. Således vad är det då som gör att Ryssland skulle genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det benämns militärgeografi dvs geografin och terrängen utifrån ett militärt syfte eller ändamål.

Ser man då till Sveriges geografiska läge vilket kommer vara konstant, så finns det i dagsläget tre (3) geografiska områden som kan få strategisk betydelse för Ryssland i händelse av en konflikt med antingen något land eller part i Västeuropa. Område A) Nordligaste Sverigesom en del av Nordkalotten B) Gotland och avslutningsvis C) Östersjöutloppet. Samtliga dessa tre geografiska positioner har historiskt även varit av strategisk betydelse för olika parter. Dock har den bakomliggande orsaken till varför det varit strategiskt viktigt, skiftat genom tidens gång.

Inledningsvis då dessa tre geografiska punkter är identifierade så skulle jag göra bedömningen att Punkt B, är högst trolig vid ett isolerat angrepp dvs krigsfall B, detta för att dels säkerställa sitt eget läge dels visa NATO att man menar allvar, vilket i sig skulle kunna deeskalera en konflikt mellan Ryssland och NATO, dock är Sverige förloraren i denna deeskalering. Punkt A och C är bedömt enbart troliga vid en fullständig konflikt mellan Ryssland och NATO dock återigen så dras Sverige in i denna konflikt oaktat vårt ställningstagande mht att militärgeografin dikterar att så blir fallet.

Område A. Varför blir då Norra Sverige militärgeografiskt ett område av strategiskt värde för Ryssland i händelse av en konflikt med NATO. Av två anledningar blir detta område det pga dels Rysslands andraslagsförmåga delsRysslands ekonomiska intressen i Barens Hav. Vad avser andraslagsförmågan så utnyttjar Ryssland främst Barens Hav samt delar av Arktis för att hålla den dold. För att skydda den mot NATO jaktubåtar och ubåtsjaktresurser krävs det att Ryssland förnekar NATO möjligheten att verka med dessa resurser där. Härvid krävs det att del av Norge besätts, i norra Norge finns det militärgeografiskt hindrande Lyngepasset. Två sätt finns att passera detta om det är hindrande, vilket det bedömt kommer vara i en konflikt mellan Ryssland och NATO. Antingen genom en amfibisk kringgångsrörelse eller en kringgångsrörelse genom Sverige. Amfibisk operation är fullt möjlig men alla amfibiska operationer är stora risktaganden varvid risktagandet rent taktiskt och operativt att gå igenom Sverige är lägre dock blir konsekvensen om Sverige innan det ej är en stridande part i konflikten så får Ryssland ytterligare en motståndare vilket på det strategiska planet blir en riskfaktor. Likväl för att skydda dels sina ekonomiska tillgångar dels den militära infrastrukturen i Murmanskområdet krävs det att man förnekar NATO möjligheten att kunna verka där. Det enklaste sättet för detta är att återigen besätta delar av Norge för att tvinga NATO stridskrafter att få ett längre avstånd till detta område. Varvid det tidigare resonemanget kring att skydda andraslagsförmågan blir giltig.

Område B. Gotlands strategiska läge har avhandlats förtjänstfullt av Johan Wiktorin så jag kommer inte ge mig in i några djupare förklaringar, dock belysa det. Behärskar man Gotland kan man dels med robotsystem (mark, sjö, luft) dels med luftstridskrafter. Således kan man basera dessa system på Gotland förnekar man en motståndare att säkert kunna genomföra sjö eller luftförflyttning i Östersjön. Likväl när man väl har tagit Gotland kommer man bedömt säkerställa att man har en slagkraftig och i huvudsak autonom stridsgrupp baserad på Gotland mht försörjnings- och förstärkningsproblematiken som uppstår i en konfliktsituation samt enbart problematiken att försörja militära förband på en Ö. Dock kommer det bedömt vara mycket svårare att återta Gotland om inte omöjligt mht problematiken en amfibisk operation innebär, för att återta Gotland luftleds bedömer jag till svårt om inte omöjligt.

Område C.Östersjöutloppet är strategiskt viktigt ur två hänseenden dels att förneka förstärkning av NATO sjöstridskrafter in i Östersjön dels möjliggöra att delar av Östersjöflottan kan löpa ut i Norska havet för att förstärka Norra Flottan eller att Norra Flottan kan förstärka Östersjöflottan. Detta görs främst med hjälp av dels luftstridskrafter dels med sjörobotsystem. Således genom att stänga Östersjöutloppet så gör man Östersjön till ett sant innanhav och de sjöstridskrafter som finns inom Östersjön är de som kommer kunna verka där varvid utgången för båda parter dvs NATO och Ryssland blir oviss initialt. Om Ryssland dock lyckas med operationen att säkra Östersjöutloppet ökar chanserna att kunna tillföra förstärkningar ifrån Norra Flottan och utgången kan tippas över till Rysslands favör.

Slutsatser.Således att bortse från Sveriges militärgeografi gör att man bortser från ett under minst två (2) decennium framåt strategiskt värde. Dock så är detta strategiska värde avhängt av att en konflikt uppstår mellan två parter dvs Ryssland och NATO, vilket i dagsläget förefaller osannolikt, dock med den nuvarande omvärldsutvecklingen så kan vi mycket väl stå i en situation med två militära block (NATO vs CSTO) mot varandra och två ekonomiska block (Euroasiska Unionen vs Europeiska Unionen) mot varandra inom en snar framtid om inte spiralen vänder till en mer uppåtgående trend kontra nedåtgående som nu är fallet. Blir så fallet att vi hamnar i denna block situation blir det strategiska värdet av dessa tre militärgeografiska platser än mer konstant, kontra en mer avspänd omvärldssituation.

Avslutningsvis vill jag bara återigen säga att jag bedömer konfliktrisken mellan Sverige och Ryssland samt Ryssland och NATO som mycket låg. Det ovanstående är bedömt vad som sker i händelse av en konflikt, därmed inte sagt att en konflikt är förestående.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1(06:42:00)

Spetsnaz på Krim


De ”mystiska” soldaternas varningsskott. De skjutande är ryska soldater men exakt förbandstillhörighet oklar.

Under gårdagen avlossades de första skotten - av ”okända” trupper mot obeväpnad ukrainsk flygvapenpersonal. Tack och lov bara varningsskott. Den ukrainska militären har nu släppt uppgifter om vilka de ryska förbanden på Krim är, bland annat ingår en spetsnaz-brigad.

President Putin talade igår länge inför ryskspråkiga journalister. Han sade bland annat att de trupper som belägrat respektive intagit ukrainska baser med mera inte är ryska, utan ”lokala självförsvarsstyrkor”. Han sade även att Ukrainas militära styrkor på Krim nu helt ”är i Krimbefolkningens händer”.

Jag har kontrollerat vad Putin sade och har gått igenom hans framträdande i skrift, bild och ljud. Kort sagt stämmer svenska och andra mediers rapportering om Putins besynnerliga påståenden.

Var och en kan dock lätt konstatera att betydande mängder ukrainsk militär på Krim, sannolikt flertalet, inte har bytt sida. Alla som känner den moderna ryska militären kan av tusentals bilder och filmklipp tagna på flera platser även se att det inte bara är de omärkta ryska uniformerna (av senaste modell) som kommer från den ryska armén, utan även kevlarhjälmarna, automatvapnen och holografiska sikten stämmer in helt på ryska styrkor. En av hjälmtyperna finns enbart inom ryska elitförband, modellen 6B26.

Lägg därtill de fordon som det nu kommit ut allt fler bilder av, och särskilt då den pansarbil som syns på många bilder och i klippet ovan, GAZ ”Tigr” från Ryssland. Fordonet ifråga finns i den aktuella regionen enbart i rysk tjänst. Närmsta andra land som har GAZ ”Tigr” är Armenien.

Att en betydande andel, sannolikt det absoluta flertalet, av de ”lokala självförsvarsstyrkorna” kommer från Rysslands väpnade styrkor, till stor del från ryska elitförband, är kalla fakta. Av uniformer och utrustning går det att se att många ryska soldater är från luftburna förband och marininfanteriet. Ukrainas militär har nu också släppt uppgifter om mer exakt vilka förband som tillförts de ryska styrkor som helt legitimt fanns på Krim sedan tidigare. Enligt dessa uppgifter rör det sig om den 31:a luftburna brigaden ur VDV, den 18:e mekaniserade brigaden (pansar) och den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden.

Vi författare av boken Ryska elitförband anser att de ukrainska uppgifterna är sannolika, både på grundval av alla bilder och filmklipp och de utpekade förbandens karaktär. Den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden råkar vara en av de brigader som Joakim von Braun och jag beskriver mer ingående i vår bok (s. 67-68). Den är kort sagt särskilt stridserfaren - hade på sovjetisk tid personal i både Angola och Afghanistan. På senare år har den stridit i Tjetjenien och Georgien. Som vi skriver i boken ingår i denna brigad även en grupp för psykologiska operationer.

Frågan man nu verkligen kan ställa sig är varför Rysslands president och ryska statsmedier fortsätter att desinformera om soldaternas nationalitet. För det andra, existerar fortfarande möjligheten för Ryssland att dra sig tillbaka till utgångsläget, om man nu skulle önska göra det? Förtroendet mellan de ryska och ukrainska styrkorna på Krim måste vara så gott som omöjligt att återupprätta, och därmed kommer en av parterna att inom kort försvinna, på ett eller annat sätt. Att den ryska parten helt skulle försvinna från Krim är fullständigt otänkbart av en lång rad skäl.

För att återvända till Kremls insisterande på att kalla sina egna trupper för ”lokala självförsvarsstyrkor” skrev igår Johan Wiktorin en extremt läsvärd lägesanalys och särskilt dessa ord i den tog jag till mig: ”Tänk om det var detta som han ville förmedla? Vem vill utmana en galning med kärnvapen?” Det är en möjlig tolkning av de till synes utomjordiska uttalandena. Men hur rationellt är det egentligen att vilja projicera en bild av att man är irrationell? Är det inte irrationellt?

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken



Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som "rysskräck". Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att "vem som helst kan ju köpa en uniform". Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!


Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för "ytterligare förstärkningar". Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad "Skaraborgssatsning" där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut  och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.


Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett "plusförslag" och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.


Vad kostar då ökad försvarsförmåga?  

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet - det kommer att kosta - väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.


Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är "helt fel" (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.


  • Ansök om ett medlemskap i NATO omgående
  • Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)
  • Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående - här finns inte tid att vänta
  • Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående
  • Säkerställ svensk ubåtsförmåga
  • Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet
  • Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan
  • Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna 
  • Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO

Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.


Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)


Ukraina – Strategisk kommunikation och icke-kinetska attacker mot Sverige

Tempot har gått ned något i Ukraina, men med farliga underliggande spänningar kvar, i synnerhet stora truppförbandsrörelser utanför Ukrainas östra gräns. Ryssland underblåser bedömt demonstrationer i nyckelstäder i södra och östra delarna av landet, för att vid behov skaffa sig en förevändning för att skydda ryssar i dessa städer.

Om Ryssland skulle gå in, så är min bedömning att de skulle ta en linje från Odessa till Donetsk.[Edit 140305 kl 11:40 Slarvfel av mig! Kharkiv ska det vara, inte Donetsk[Slut edit]. [Edit 140305 kl 17:15 (Hamnen i) Odessa tas i så fall genom en operativ amfibieoperation från Novorossoysk. Kharkiv och Donetsk till delar via marken med delar via luften. [Slut edit] Syftet med detta skulle vara att skära av resten av Ukraina från Svarta havet och därmed skära av landets viktigaste handelsflöde (jfr Göteborg).

En sådan operation är inte förstahandsvalet för president Putin i dagsläget, eftersom han fortfarande har det strategiska initiativet. En inmarsch är riskabel, eftersom den dels kan möta på visst motstånd i mindre fickor av området och dels binder Ryssland i så fall upp stridskrafter minst några veckor.

Om Putin beslutar sig för inmarsch, så kommer trupperna att initialt försöka sig på samma uppträdande med låg profil som på Krim. En parentes i sammanhanget är att de relativt lätta förbanden som tagit över stora delar av Krim inte anfallits av ukrainska pansarförband med artilleriunderstöd, eftersom Ryssland med hjälp av bland annat masirovka har manövrerat bort den militära och politiska ledningen.

………………….

Strategiskt initiativ. Genom en blandning av deployering av robusta stridskrafter, diplomati och publik, strategisk kommunikation samt den särskilda ryska delen av österländsk krigskonst som vilseledning, propaganda och desinformation har Putin tagit tillbaka detta sedan snart en vecka och håller fast vid det.

Det finns flera intressanta saker att beröra kring Ukraina när det gäller STRATCOM, som det kallas i NATO. Det är hur den politiska och militära ledningen kommunicerar sina budskap till omvärlden för att uppnå sina mål och avskräcka motståndare från att motsätta sig den viljan. Genom korrekt, men noga utformad information försöker man skapa stöd hos egna och respekt hos andra bland annat genom att uppnå en hög trovärdighet. Med hjälp av Public Affairs med pressträffar, intervjuer av nyckelpersoner och foton försöker man skapa en positiv bild. Här hittar du en samlingsresurs, om du vill botanisera vidare.

Här följer några reflektioner: USA, som normalt sett brukar excellera i Public affairs och liknande komponenter har i mina ögon gjort ett mycket ovanligt misstag när president Obama talade med sin ryske kollega i telefon under 90 min.

Obama talar med Putin 03-02

Varför har inte kameran och presidenten bytt plats? Presidenten, som på kortet är felklädd för att vara en statschef som hanterar sin största internationella kris under sina fem år. Han ska vara klädd i kostym, om bilder ska tas. Bilden signalerar helgledighet – ”Pappa ska bara in på kontoret” – vilket inte undgår noggrannt granskande ryska ögon, vilket de är väldigt duktiga på.

Ännu värre, bilden signalerar dessutom ensamhet. Jag menar inte att man ska dra in hela kongressen i Ovala rummet, det eskalationsutrymmet ska man spara. Däremot borde det i soffan suttit någon relevant minister, någon hög flaggofficer och den nationelle säkerhetsrådgivaren för att markera att här har man Management Attention och det är ett hyggligt team som jobbar med frågan. Jag hade kastat in Energiministern för att göra något oväntat, så hade Moskva fått något att fundera på.

Vladimir Putin har däremot antagligen gjort nästan allt rätt, även om de flesta kanske inte håller med mig.

Först var han knäpptyst fram till helgen, vilket skapar osäkerhet och därmed ger plats för egna föreställningar. Efter detta ringde han några samtal, där han enligt tredjehandsuppgifter enligt viskningsleken ”Merkel sa till Obama som sa till x som sa till reporter” att ”han verkade leva i en annan värld”.

Detta fortsatte under dagens presskonferens, där den generella bedömningen var att han var förvirrad och lögnaktig, nästintill galen.

Tänk om det var detta som han ville förmedla? Vem vill utmana en galning med kärnvapen? Under mellankrigstiden upplevde Europa en brutal diktator som växlade mellan charm och fullständiga (spelade) vansinnesutbrott i det internationella umgänget.

Sätt detta uppträdande på presskonferensen i kontrast den sedvanliga, årliga maratonkonferens som genomfördes med president Putin nyligen. Jag såg huvuddelen, och det var en skärpt, påläst president som med hög intellktuell kapacitet levererade logiska svar på det mesta (så länge man bortsåg från en hel del premisser).

Han kan naturligtvis ha blivit sjuk eller vara äkta stressad, men jag lutar åt att det bara är ett skådespel.

”Bluffen som inslag i den internationella maktutövningen kommer därför få en tillfällig renässans.”

skrev jag i fredags.

……………………

När vi ändå är inne på området, så vill jag göra er uppmärksamma på vad jag uppfattar som en mycket allvarlig trend, psykologiska operationer med grund i fientlig propaganda som har sin udd mot Sverige.

Under ledning av Dmitry Kiselev har den statliga TV:n Rossiya bedrivit sedan en tid tillbaka en kampanj mot Sverige i allmänhet och vår utrikesminister i synnerhet. Carl Bildt har beskyllts för att vara CIA-agent och att han iscensatt oroligheterna i Ukraina redan i november. Sverige utmålas som ett synnerligen dekadent land. Dmitry Kiselev, som talar svenska, har nyligen blivit befordrad till chef för det statligt ägda internationella nyhetsbyrån och kan nu arbeta med ännu mer resurser.

Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladets korrspondent, Anna-Lena Lauren, fick häromdagen smaka på de uppiskade stämningarna i vissa grupper av ryssar mot Sverige och svenskar.

Blev anfallen av en armé rasande babusjkor i Sevastopol.De kallade mig provokatör&ropade om Poltava.Sade att jag är fr Finland.Hjälpte inte.

I helgen fanns det en artikel i Komsomolksaya Pravda, som är i täten i upplagestriden bland ryska tidningar. Artikeln behandlar svenska nazister i Kiev, svenska demonstrationer i Stockholm mot Ryssland och naturligtvis hur Carl Bildt och Sverige konspirerar samt finansierar mot Ryssland i Ukraina och andra områden i forna Sovjetunionen.

I den avslutande delen är tonen direkt obehaglig (mina kursiveringar):

”Therefore, today’s statement by the head of the Swedish Ministry of Foreign Affairs on Twitter can be considered provocative: ”Clearly the Russian military intervention. Probably the immediate goal of intervention – to establish a pro-Russian government majority in the Crimea. ”Carl Bildt words can be seen as inciting ethnic hatred.”

Originalartikeln. Artikeln ovan Google-översatt som service.

[Edit]Till detta kan läggas det förlöjligande av försvaret som vi utsattes för i rysk TV för ett år sedan, där man bland annat försökte göra narr av ÖB efter diskussionen om försvarsförmågan. Inslaget blev mycket uppmärksammat här, vilket ökar risken för att en känsla av underlägsenhet biter sig fast hos några. Målet med inslaget var givetvis att vi ska tvivla på vårt försvar.[Slut edit]

Att utmåla sina motståndare i negativa ordalag har alltid varit en del av krigföringen. 2014 är vi en måltavla för den ryska statsmakten, och även om det är icke-kinetiska attacker är det här ett område som vi måste hålla ögonen på i framtiden. Historien är trots allt inte slut.

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.


Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

"Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009."


Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.


Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu?

Det känns som en evighet sedan det var Rikskonferens i Sälen och statsminister Reinfeldt ganska arrogant från scenen avvisade allianskollegornas krav på mer pengar till försvaret. Inget av partierna hade faktiskt lagt fram det som ett skarpt förslag – inte i någon enda budgetförhandling – och det skulle inte ske i fortsättningen heller, sade han. Det var i januari. Sedan inträffade Ukraina och nu öppnar både statsministern själv och samtliga partier utom MP för ökade försvarsanslag. Samsynen verkar vara lika yrvaket ny som omedelbart kanaliserad till Gotland, dit alla pekar. Mest konkret kring hur de nya friska pengarna ska användas på ön är Björklund (FP), som talar om ”ett återförande av framför allt luftvärn och kustförsvar” . Vidare talar Björklund om behovet av ett doktrinskifte och säger till DN att ”Vi måste återigen säga att det är försvaret av Sverige som är huvuduppgiften för svenskt försvar.” Detta med det upplevda återtåget till Sverige är också något som hörs över snart sagt hela linjen.

Några saker kan konstateras:

Att tala om paradigmskifte är helt enkelt fel: Redan försvarsbeslutet 2009 utgick från idén om försvar av Sverige, i närområdet och internationellt. Uppgiften är redan given, men resurser tillfördes inte för att förverkliga inriktningen. Detta bör inte politiken ges möjlighet att mörka genom att nu låtsats som om Försvarsmakten inte har förväntats försvara Sverige de senaste åren.

Försvarsberedningen kommer avisera ökade försvarsanslag i sin kommande rapport, något annat är helt omöjligt när man uttrycker sig som man nu gör från regeringspartierna – vilket Allan Widman (FP) får illustrera i slutet av den diskussion som han och jag deltog i  Agenda i söndags.

Det faktum att så gott som alla nu pekar i riktning mot Gotland när det gäller behov av satsningar, visar att det trägna opinionsarbete som pågått kring öns strategiska betydelse har fått ett mycket konkret fäste. Och det visar i sin tur att främst Moderaterna och Försvarsmaktens försök att påvisa behovet av rörliga förband som kan sättas in ”här som där”, som viktigare än var exakt de baseras, inte har övertygat. Samma sak gäller beskedet att det är huvudstaden som man ska kraftsamla till, om så bara under en vecka, men jag har ännu inte hört någon tala om hur det står till med försvaret av Stockholm i skenet av Rysslands agerande i Ukraina. Försvarsetablissemanget vill ha förbandssatta materielsystem på plats i Östersjön, annars räknas det inte, punkt slut.

En försvårande omständighet är dock att den militära professionen inte har dömt av hur mer pengar skulle användas för maximal försvarseffekt. Den relativt färska perspektivplanen utgick som bekant från en prolongerad ekonomi, något som har kritiserats från olika håll.

Det vore därför intressant att höra hur ÖB:s militära råd skulle lyda, när det gäller hur ett begränsat tillskott med pengar gör bäst operativ nytta. Det är inte säkert  pengapåsen landar på Gotland. Den centrala frågan om var det politiska beslutsfattandet bör övergå till professionens bedömning, hamnar därmed i blixtbelysning.

Försvarsberedningen har ännu inte fått något nytt direktiv, eller förlängd tid till sitt förfogande. Det kan ändra sig de närmaste dagarna, men tills annat besked ges ska rapporten lämnas senast den 31 mars med direktiv som bl.a. lyder:

Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. (…) Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. (…) Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader” (mina kursiv.)

Vid avlämnandet av rapporten kommer naturligtvis frågan ställas om hur beredningens ledamöter har förhållit sig till sin anvisning och hur dessa direktiv rimmar med händelseutvecklingen i Europa. Hur förutsättningslös har beredningen kunnat vara, med tanke på vad som har hänt mellan den säkerhetspolitiska rapporten och inriktningen till det försvarsbeslut som ska fattas om ett år?

Försvarspolitiken brottas med förtroendeproblem på flera plan. Vi har undlåtenhetssynder som t.ex. manifesteras i MSB:s Opinioner från januari, där det framgår att så många som 52 procent har mycket eller ganska dåligt förtroende för den förda försvarspolitiken. Detta är alltså det läge försvarspolitiken har att jobba upp sig utifrån. Vem kommer allmänheten lyssna på om läget förvärras? Och kommer man känna sig bekväm med att samma försvarspolitiker som har förfäktat nuvarande tempo i omställningen av försvaret och bedömt Ryssland de senaste åren, nu har att hantera vad som lanseras som ett ”helt om”? Och vad gäller oppositionen har ju inte den heller lagt fram genomarbetade förslag på alternativa försvar. Således är det i mångt och mycket ett gemensamt ansvar att vi är där vi är, även om det naturligtvis ytterst är regeringen som styr.

En annan trovärdighetsfråga rör kopplingen mellan säkerhetspolitisk bedömning och åtgärder på hela bredden: Försvarspolitiker har ansvar även för civil krishanteringsförmåga och civilt försvar, men kring Ukrainakrisen talas det enbart om behov av att stärka det militära försvaret – som är helt beroende av det civila samhällets förmåga. Detta är vare sig trovärdigt eller bra, särskilt inte om man nu menar allvar med en mörkare omvärldsbedömning.

Så, vad gör vi nu?

Försvarsberedningen bör provtrycka sin säkerhetspolitiska analys mot händelseutvecklingen och inte låta det bli en ny Georgiensituation, dvs.  att partierna faktiskt aldrig fick omhänderta den och därmed kunna ta ansvar för eventuella justeringar (några av oss i den dåvarande beredningen krävde att Försvarsberedningen skulle utreda konsekvenserna, men det avvisades och istället gick uppdraget till Försvarsberedningens dåvarande huvudsekreterare).  Centralt i denna revidering bör vara att kontrollera om de utgångspunkter som försvarspolitikens inriktning och försvarets utformning vilar på, har ändrat sig i förhållande till händelserna i Georgien och omvärldens reaktioner. Ska vi konstatera att EU är slut som artist? Att USA:s röda linjer knappt är gupp? Att ekonomiska (egoistiska) hänsyn i Europas huvudstäder är viktigare än samlade åtgärdspaket? Och om svaret är ja på ett helt pärlband av smärtsamma tryckpunkter, vad betyder det för Sverige – ska vi ge upp idéerna om de sammanflätande beroendenas säkerhet eller kraftsamla för en sista strid om europeiskt samarbete och transatlantisk länk? Oavsett vägval innebär det stora konsekvenser och inte minst en stor opinionsbildningsuppgift.

Nästa råd är att inte påbörja nya stora omtagsprocesser som slukar tid, kraft och… ännu mer tid. Se till vad vi faktiskt har – utan skygglappar och prestige – och bygg utifrån det. Vilka är de mest uppenbara luckorna? Fyll dem! Om inte Försvarsberedningen får mer tid till sitt förfogande så tillför åtminstone fler personella resurser från Försvarsmakten och MSB för att gemensamt jobba fram en målbild kring hur de tillkommande resurserna används för bäst försvarseffekt och samhällssäkerhet.  Kör inte in på ett kortsiktigt spår som i bara farten råkar sänka samhällets krishanteringsförmåga, till förmån för symboliska beslut för att visa politisk handlingskraft.

Vi är bara i slutet av början på Ukrainakrisen – om ens det – och vi kan vara säkra på att nästa kris inte ser ut som den här. En sak är dock säker: Vi kan inte ha en försvars- och säkerhetspolitik som känns så ryckig som den framstår nu. Det är naturligtvis bra och rätt att politiken är lyhörd för händelser i vår nära omvärld, men var i hela friden brister det i kedjan inhämtning, analys och försvarspolitisk praktik, om hela Försvarssverige uppträder som de senaste dagarna? För egen del tänker jag fortsätta tjata om en hotbildsoberoende civil och militär grundförmåga.

Uppdaterat kl. 1657: Försvarsberedningen får mer tid till sin rapport, 15 maj är ny deadline och det är den säkerhetspolitiska bedömningen som är i fokus. Direktiven i övrigt verkar ligga fast.

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären "I Stalins skugga" om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina...). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå - "svenska nynazistgrupper" lyfts fram för att motivera Kremls agerande - att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i "världens modernaste land" väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, "I Stalins skugga" av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Beredskapskontroll 140226 – 0303 – "I Skuggan av Krimkrisen"

Likt tidigare analyser av denna typ vill jag poängtera att denna bygger på öppna uppgifter enligt de som redovisas i källorna, likväl är den på inget sätt knyten till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke-statlig verksamhet. Under dagen (140304) kommer ytterligare förbandsbilder på ingående förband i beredskapskontrollen att tillföras, jag vill poängtera att dessa är de förband man kan finna information om i öppna källor, som deltagit i beredskapskontrollen, ytterligare förband kan mycket väl ha deltagit, dock är numerären i beredskapskontrollen bedömd utifrån de nu kända förband som har deltagit.

Sammanfattning

Mellan 140226-0303 genomförde de Ryska väpnande styrkorna i MD V och MD C en beredskapskontroll. Samtliga försvarsgrenar förefaller ha deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har genomförts i två (2) steg, steg ett (1) omfattande intagande av högsta stridsberedskap, steg två (2) omfattade typförbandsövningar. Förbanden inom MD V bedöms ha en hög marschberedskap och därmed också en högre stridsberedskap utifrån de moment som genomförts. Likväl bedöms del av förbanden inom MD V ha en mycket hög förmåga att lösa kvalificerade stridsuppgifter med ont om tid till förfogande.

Analys

Allmänt.Klockan 14:00 140226 beordrade Rysslands President Vladimir Putin att en beredskapskontroll skulle genomföras inom MD V samt MD C. Inom MD V skulle enheter ur 6. och 20. Armékåren kontrolleras samt inom MD C enheter ur 2. Armékåren. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att säkerställa att stridskrafterna har förmåga att snabbt kunna möta ett uppkommet hot mot Rysslands nationella säkerhet. Likväl skulle antiterror operationer samt stöd till civila samhället övas. Övningen genomfördes mellan 140226 - 140303 och samtliga förband skall senast vara åter sin utgångsgruppering 140307.

Mark-, Sjö- och luftstridskrafter har deltagit i beredskapskontrollen. Beredskapskontrollen har varit indelad i två (2) skeden. Skede ett (1) var mellan 140226-27 vilket omfattade att förbanden skulle utgångsgruppera till koncentrationsområden, likväl som krigsbaser. Väl på plats där skulle förbanden vidta sådana åtgärder att de kunde inta högsta stridsberedskap. Skede två (2) var mellan 140227-0303 vilket omfattade stridsövningar utifrån respektive förbandstyp, understödsförbanden har stött de stridande förbanden.

Ryssland anmälde att upptill 150,000 man skulle prövas i beredskapskontrollen, 80 fartyg, 90 stridsflygplan, över 120 helikoptrar samt cirka 880 pansarskyttefordon och stridsvagnar skulle även delta i beredskapskontrollen. Ryssland har även varit noga att påtala att man följer de regler som är uppsatta enligt 2011 års Wiendokument. Likväl skall man ha meddelat sina grannländer avseende beredskapskontrollen likväl skall dessa även erhållit en mer detaljerad information avseende vilka förband, uppgifter m m som övats. Likväl skall även OSCE blivit informerad om beredskapskontrollen samt vissa utländska försvarsattachéer skall även blivit inbjudna att följa beredskapskontrollen. Detta sammantaget anser man från Ryskt håll visar på stor öppenhet avseende verksamheten samt visar på att den ej är riktad mot någon specifik part eller nation.

Vad avser utnyttjandet av beredskapskontroller börjar dessa nu bli en rutin för de Ryska väpnade styrkorna, likväl är detta i sig en motivationsfaktor till förbandscheferna att säkerställa och genomdriva utbildning av sina förband, så att de kan lösa de mest troliga uppgifterna de kan ställas inför som ett minimum inför en beredskapskontroll. Detta gör att förbanden håller en högre kvalitet.

Bild 1. Identifierade markstridsförband.
Mark.Arméförband i bl a Arktis, Kaliningrad, Samara, Leningrad, Pskov, Kursk, Voronezh, Lipetsk och andra områden har omfattas av beredskapskontrollen. Det första steget i beredskapskontrollen har varit att säkerställa att ingående förband intagit högsta stridsberedskap inom dess anvisade koncentrationsområden. Förflyttning har genomförts både med hjälp av järnväg samt som landsvägsmarsch av ingående arméförband.

76. Gardesluftlandsättningsdivisionen i Pskov omfattades även av beredskapskontrollen. När kontrollen påbörjades ansatte de delar av divisionen utmarsch till koncentrationsflygfält. För att där påbörja förflyttning till Leningrad Oblast. Totalt utnyttjades sextio (60) stycken helikoptrar (MI-8, MI-24, MI-26) och cirka tjugo (20) stycken IL-76 för att förflytta förbandet och dess materiel från Pskov till övningsområdena i Leningrad Oblast.

Norra Flottans avdelta mekaniserade brigad omfattades även av beredskapskontrollen, med över 500 man dvs en bataljon. Förbandet har övat rörlig försvarsstrid i kustmiljö mot en landstigande motståndare. Förbandet har utnyttjat indirekt bekämpning dvs artilleri och granatkastare i försvarsstriden. Likväl har man även övat rädföretag samt förbandet har prövats i fältarbetstjänst (maskering och skydd) under beredskapskontrollen.

Avdelta ingenjörsbrigaden i Nakhabino omfattades även av beredskapskontrollen. De delar i brigaden som omfattades av beredskapskontrollen genomförde en förflyttning på cirka 400 km från sin grupperingsplats till övningsterrängen. Övningsscenariot för ingenjörsbrigaden är att genomföra stöd till det civila samhället vid en naturkatastrof. Enligt övningsscenariot har det skett kraftigt regnfall som följts av nederbörd i form av två (2) meter snö. Härvid måste förbandet genomföra fältarbeten för att underlätta situationen.

Avdelta CBRN brigaden i Kursk omfattades även av beredskapskontrollen. Dessa har även genomfört en förflyttning på 400 km utifrån dess utgångsgruppering. Deras uppgift under beredskapskontrollen har varit att genomföra insatser inom ramen för stöd till civila samhället i händelse av naturkatastrof. De har även haft samma scenario som ingenjörsbrigaden, dock har de genomfört moment inom ramen för kemiska utsläpp som kan ske i händelse av naturkatastrofer.

Under de första timmarna genomförde militärpsykologer ett antal kontroller på soldater ur järnvägstrupperna för att utröna dess moral och inställning till den påbörjade beredskapskontrollen. En slutsats som militärpsykologerna dragit är att dessa beredskapskontroller skapar förbandsanda och höjer moralen på förbandet. Likväl kände de sig väl utbildade att ta sig an uppgifterna (80% av kontraktsanställda, 70% av värnpliktiga), detta berodde i hög grad på den höga professionalismen hos officerskåren enligt militärpsykologerna. Att beakta att Röda stjärnan gör gällande att denna form av psykisk stridsvärdes kontroll var mer omfattande än enbart Järnvägstrupperna.

Utöver psykiska undersökningar, har man genomfört psykiska förberedelser inför strid av den deltagande övningspersonalen. Respektive soldat ur deltagande markstridsförband i MD C har tilldelats en pamflett, där olika tekniker för att öka uppmärksamheten och effektiviteten samt minska de mentala spänningarna inför strid. Likväl har man för förbanden inom MD C vid de olika förläggningsplatserna tilldelat fälttidning, genomfört totalt fyra (4) stycken konserter, likväl har korum (fältgudstjänst) genomförts.

140303 Genomfördes ett mycket komplext övningsmoment i Kaliningrad Oblast där Sjö, Mark och luftstridskrafter samordnat i tid och rum genomförde strid mot en motståndare på marken. Vid det specifika övningsmomentet övades över 3,500 man, över 450 olika fordon (stridsvagn, pansarskyttefordon m m) och vapensystem (artilleri, raketartilleri m m) samtidigt exkluderat luft- och sjöstridskrafterna. Sjöstridskrafterna genomförde understöd med fartygsartilleri för markförband samtidigt som strid mot fientliga fartyg samt luftfarkoster genomfördes likväl genomfördes ubåtsjakt parallellt med detta. Luftstridskrafterna genomförde understöd av marktrupp. Egna markförband mekaniserat infanteri genomförde anfallsstrid med understöd av indirekt bekämpning (raketartilleri, granatkastare samt artilleri) mot den tilltänkta motståndaren.

140303 Genomfördes en samövning mellan 104. Luftburna regementet samt 138. Mekaniserade regementet vid Kirillovskiy övningsfält i Leningrad Oblast. Mer än 1,800 soldater deltog i övningsmomentet samt över 30 stycken T-72B3, 20 BMD-2, 4 SU-34, 1 SU-24MR1, 47 MI-8, 32 MI-24, 1 MI-26. Totalt utnyttjades vid övningsmomentet över 2,000 olika materielslag dvs artilleripjäser, raketartilleri m m. Övningen skulle inledes med att fallskärmstrupp luftlandsattes detta ströks dock i sista stund mht säkerheten, därefter luftlandsattes luftburen trupp med helikopter, därefter isolerades motståndaren för att slutligen slås.

Ur MD C har 15. och 23. Mekaniserade brigaden deltagit i beredskapskontrollen. Brigaderna har genomfört en 800 km lång förflyttning till sitt övningsområde. Likväl har IL-76 utnyttjas för att förflytta särskild materiel för de bägge brigaderna till övningsområdet. Totalt har cirka 300 fordon genomfört landsvägsförflyttning till övningsområdet. Brigaderna har förflyttats till övningsområde i Samara Oblast, dock gör vissa uppgifter gällande att brigaderna befinner sig vid Belgorod Oblast dvs nära Ukrainas gräns.

Det är nu tydligt att de två (2) till tre (3) senaste åren med intensiv övningsverksamhet har börjat ge frukt, framför allt verkar man kunna leda större förband obehindrat och i samverkan med andra försvarsgrenar. Detta i sig visar på att de Ryska markstridskrafterna har en mellan till hög nivå, vad visa förband saknar är dock modern materiel, dock skall detta i huvudsak vara avhjälpt till 2020 då den nuvarande försvarsreformen skall vara avklarad. Dock rent truppföringsmässigt besitter cheferna förmågan att föra befälet över större förband och lösa komplexa stridsuppgifter.

Luft.Arméflyget har övat med över 80 stridshelikoptrar av typen MI-24 och MI-8. Vid beredskapskontrollens början spred dessa enheter ut sig på ett avstånd upptill 500 km från dess ursprungsgrupperingar till krigsbaser. Dessa enheter kommer utöver den taktiska förflyttningen som genomfördes öva moment såsom flygräddning och strid mot markmål, i okänd övningsterräng.

Jaktflyget inom MD V spred ut sig till krigsflygbaser när beredskapskontrollen påbörjades. Jaktflyg lastade beredskapslast och genomförde kontinuerlig patrullering i det egna luftrummet där bl a lufttankningsförmågan övades mot IL-78. Likväl har luftförsvarsuppgiften därmed övats genom att kontinuerligt ha jaktflyg i luften.

Likväl har jaktflyg övat att identifiera och nedtvinga flygplan som utsätter det Ryska luftrummet för kränkning. Övningsmoment avseende detta som prövades var att en TU-134 lyfte från Moskva mot Voronezh, när planet lyft så fick det order om att ändra flygrutten mot flygbasen Besovets i Karelen, transponder slogs även av. Jaktflyg (SU-27) lyfte från flygbasen i Besovets för att identifiera det flygplan som närmade sig flygbasen, så gjordes samt planet tvingades även ned till flygbasen under eskort.

Likväl har man över Barens hav övat lufttankning med fem (5) stycken IL-78 som lufttankade sex (6) stycken MIG-31. MIG-31 Förbandet kom från flygbasen vid Monchegorsk samt IL-78 från flygbasen vid Olenegorsk. Utöver detta har MIG-31 förbandet genomfört luftstridsövningar över Barens hav, motståndaren har varit ur Marinflyget som kommit från flygbasen i Severomorsk.

Jaktflyg skall även ha genomfört eskort av strategiskt bombflyg under beredskapskontrollen. Bombflyget bestod av TU-95MS, varvid jaktflyget skyddade dess anflygning mot sitt mål. Luftstrid skall ha övats under själva eskort momentet. Luftstriden genomfördes på ett sådant sätt att eskorten nedkämpade motståndaren på gränsen av valt vapensystems räckvidd.

Vad avser luftstridskrafterna har dessa övat enligt gängse rutin dvs jaktuppgifter samt understöd av markförband. Vad som är intressant att notera är att man valde att genomföra en taktisk förflyttning med 104. Luftburna regementet ur 76. Luftlandssättningsdivisionen från Pskov till Leningrad Oblast med hjälp av helikopter. Detta visar på att luftlandsättningsförbanden är och förblir Rysslands främsta snabbinsatsförband mht de korta tidsförhållandena detta genomfördes under. Likväl måste man börja ta hänsyn kring detta i sin egen beredskapsplanering i angränsande länder till Ryssland.

Bild 2. Identifierade sjöstridskrafter.
Sjö.Totalt har cirka 80 olika typer av fartyg ur Norra Flottan och Östersjöflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Fartygen har satts samman i behovssammansatta enheter, utifrån de uppgifter som skall lösas. Övningsmoment som genomförts har varit skyddstjänstövning på fartygen, ubåtsjakt, luftförsvar, strid mot sjömål samt eskortering. Marininfanteriförband har övat landstigning samt kustförsvarsförband har övat rörligt försvar mot en landstigande motståndare. En tyngdpunkt har varit på att utvärdera ledningsmetodiken av sjöstridskrafterna under hela beredskapskontrollen.

Inom Norra Flottan har marinflyget övat ubåtsjakt i samverkan med sjöstridskrafter i Barens hav. Ubåtsjaktflygplanen av typslag II-38 och TU-142 samt ubåtsjakthelikopter av typslag KA-27PL har utnyttjas för att lokalisera ubåt. Samverkan mellan de luftburna ubåtsjaktdelarna och sjögående delarna har genomförts. De sjögående delarna har bestått av ubåtsjaktfartygen Snezhnogorsk och Brest. Ubåtsjaktövningen genomfördes stundtals under mycket svåra förhållanden. Lokaliserings och bekämpnings förfarandet har varit att ubåtsjaktflygplanen har fällt sonarbojar för att få indikation på vart ubåten är, därefter vid indikation har ubåtsjakthelikoptern lokaliserat och därefter har bekämpning genomförts med fartygen. Motståndaren de har jagat har varit en (1) atomubåt ur Norra Flottan.

Marininfanteriet i Norra Flottan har även övat landstigning mot oförsvarad kust i mörker vid GRYAZNAYA, från landstigningsfartyget AleksandrOtrakovskiy. Enheten som övades var luftlandsättningskompaniet ur marininfanteriregementet med över 100 soldater och 15 BTR-80. När beredskapskontrollen påbörjades avmarscherade kompaniet till mötesplats med landstigningsfartyget där genomfördes ilastning och avtransport till övningsområdet med landstigningsfartyget.

Inom Östersjöflottan har man utnyttjat en stridsgruppen med tre (3) Projekt 20380 korvetter, Soobrazitel'nyy, Boykiy och Steregushchiy. Likväl har minsveparna Aleksey Sobolev och BT-212 utnyttjas likväl som ubåtsjaktfartygen Kalmykiya och Aleksin. Övningsmoment som genomförts har bl a varit ubåtsjakt och minsvepning. Samverkan mellan ubåtsjaktfartygen samt ubåtsjakthelikopter av typen KA-27PL har även genomförts.

Likväl har man inom Östersjöflottan genomfört antipiratoperationer. Scenariot har varit att ett Ryskt fartyg har övertagits av pirater, varvid Östersjöflottan skall frita det. För att genomföra detta har helikoptrar (KA-27 and KA-27PS) utnyttjas likväl som ytstridsfartyg. För att få piraterna att släppa fartyget utnyttjade man inledningsvis finkalibrig eld från helikoptrarna därefter utnyttjas tung kulspruta och 30 mm AKAN från ytstridsfartygen varvid piraterna slutligen gav upp.

Vad avser sjöstridskrafterna så har dessa enligt tidigare beredskapskontroller genomfört likartade övningsmoment. Vad som sticker ut i denna beredskapskontroll är Östersjöflottans understöd av markstridskrafter från havet. I och med att detta har övats under en beredskapskontroll bör man kunna se att man återigen har börjat tillmäta amfibisk förmåga en hög grad av prioritering. Dock är det bedömt taktisk sådan dvs att man skall kunna understödja en kringgångsrörelse till havs med markstridsförband och ej operativ eller strategisk landstigningsförmåga man har som prioritering.

Ledning.Stor vikt har lagts på att utöva ledning av både luft, sjö och markstridskrafterna samt att ledningen har utövats på militärdistriktsnivå av de tre Försvarsgrenarna. Likväl har utövandet av ledningen inom de olika försvarsgrenarna ned på lägre nivåer även varit av vikt att pröva och utvärdera under beredskapskontrollen.

Signaltrupperna har upprättat digital kommunikation mellan de olika förbanden så att ledningen skall kunna utövas av dem. Det som upprättades var ett autonomt sambandsnät byggt i flera lager som band samman samtliga enheter både fältgrupperade och inomhusgrupperade över hela det västra militärdistriktet. Sambandssystemet knöt samman så väl mark, sjö som luft. Detta möjliggjorde att man på militärdistriktsnivå snabbt och enkelt kunde få information rörande de övande förbanden och grafiskt enkelt åskådliggjort.

Likväl påtalar man hur väl det nya logistikledningssystemet har fungerat, systemet tar in värden från samtliga enheter som är anslutna till nätverket och därmed genomförs beräkningar på hur mycket underhåll som måste flyttas fram, från de bakre underhållsförbanden. Fördelen med detta system är att det dels ej blir ett överskott som trycks fram dels så kan man kraftsamla underhållet till de punkter som är i mest behov av det. Varvid en effektiv ledning av underhållstjänsten kan skapas.

Logistik. Vad avser transporttjänst så skall cirka tolv (12) ton materiel och cirka 5,000 soldater ha genomfört lufttransport. Järnvägstransport har även genomförts av olika förband till sina koncentrationsområden, omfattningen av dessa är i dagsläget (130304) ej kända likväl bedöms till del fartyg även ha utnyttjas för att genomföra transport, likväl där är omfattningen ej heller känd i dagsläget (130304). För att koordinera landsvägsmarscherna har över tjugo (20) stycken trafikregleringsplatser upprättas samt över tio (10) stycken uppsamlingsplatser för att effektivt kunna genomföra förbandens förflyttning.

Normal underhållstjänst har genomförts inom brigadstrukturerna hos markstridsförbanden. Det vill säga, reparations-, drivmedels, ammunitions- och förplägnadstjänst har utövas. En sak som belyses är att trots privatiseringen av t ex förplägnadstjänsten på kasern så fungerar den i fält enligt biträdande Försvarsminister General Dmitriy Bulgakov.

Likväl vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna så verkar detta fungerat mycket bättre än under sommarens beredskapskontroll inom MD Ö då man hade stora problem att koordinera verksamheten mot de civila flygplatserna. Under denna beredskapskontroll poängterar man att t ex tankning av flygplan fungerar utan problem vid dessa flygplatser nu. Vad avser underhållstjänsten för luftstridskrafterna i övrigt så har dessa genomförts inom ramen för egen struktur vid krigsflygbaserna.

Under beredskapskontrollen har även förmågan att deployera fältsjukhus övats. Inledningsvis genomfördes en landsvägsmarsch från Podolsk till militära flygfältet i Chkalovskiy. För att där ilasta fordon och personal i sex (6) stycken IL-76. Därefter genomfördes flygtransport till Arkhangelsk Oblast, där ytterligare fordonsmarsch genomfördes. För att slutligen upprätta fältsjukhuset. Fältsjukhuset har förmåga att kunna behandla 100 st patienter och ingår i ett snabbdeployeringskoncept vad avser sjukvård för de Ryska väpnade styrkorna.

Slutsatser avseende beredskapskontroll

Vad avser styrkeantalet 150,000 man som man anmält in bör detta ses som det absoluta taket man hade avseende övad personal. En mer rättvisande siffra bör ha varit att man övat någonstans kring 30,000 – 60,000 soldater om man ser till antalet reducerade markstridsförband o dyl som utnyttjas under övningen. Likväl så blir detta en reducering av den bedömning jag gjort tidigare i antalet soldater som övats. Dock skall man särskilt beakta att detta är en ansenlig mängd materiel och soldater som omedelbart har ställts på krigsfot och nästintill direkt ur marschgruppering har påbörjat lösande av stridsuppgifter. Således tyder det på att man inom MD V har en hög beredskap på sina stridskrafter för att kunna möta ett hot.

Efter ett (1) års genomförande av beredskapskontroller kan man nu identifiera några huvudmoment som man väljer att kontrollera och därmed säkerställa att förbanden har miniminivå inom, detta är att jämställa t ex vid strid med de tidigare Grundläggande StridsSituationer (GSS) som BrigR A serien gav gällande. Vad avser markstridsförbandenär dessa, längre förflyttning (400 - 800 km), strid ur marschgruppering, fältarbeten för egen överlevnad (maskering och skyddsvärn) och rörlig försvarsstrid (vad som förefaller vara antingen luftlandsatt eller landstigande motståndare). För sjöstridskrafterna omfattar de skyddstjänst, ubåtsjakt, strid mot luftmål samt strid mot sjömål. För luftstridskrafternaomfattar det dels jaktuppgift delsmarkunderstödsuppgift (CAS).

Vad som är mest intressant under denna beredskapskontroll är övningsmomentet som genomfördes i Kaliningrad Oblast 140303, där sjö, mark och luftstridskrafter koordinerat i tid och rum stred mot samma mål och under komplexa förhållanden. Detta tyder på att förbanden numera har en hög nivå vad avser ledning och förmåga till väpnad strid med ont om tid till förberedelser. Att samtidigt i tid och rum kunna koordinera dessa tre arénor kräver en hög förmåga främst avseende ledning och vad som är utslagsgivande är att detta är under en beredskapskontroll. Således kan man tillskriva åtminstone de deltagande enheterna under detta moment en hög nivå.

Ett intressant moment är genomförandet av kontroll av deltagarnas psykiska stridsvärde direkt vid påbörjande av beredskapskontrollen för att utröna på vilken nivå det låg. Samt därefter efterföljande åtgärder för att höja detta samt bibehålla om det låg på en hög nivå. Mig veterligen är detta första gången man har gett deltagarna fälttidningen genomfört fältkonserter med fältartister under en beredskapskontroll, att man genomför det under t ex Zapad eller motsv övning är självklart mht övningens längd totalt sett, men en beredskapskontroll har i Ryska mått mätt enbart varit ca fem (5) dagar lång. Detta kan tyda på att man tillsätter ett högre värde av dessa förberedelser för förbanden inför strid.

Under 2013 i MD V genomfördes flertalet övningar avseende lufttankningsförmåga för luftstridskrafterna. Detta har övats fullt ut under beredskapskontrollen och inom hela MD V. Enligt rapporterna verkar detta ha förflyttit mycket väl, varvid man kan dra slutsatsen att luftstridskrafterna utan tvekan numera besitter denna förmåga och på en bred front. Således möjliggör detta en högre uthållighet samt aktionsradie hos de Ryska luftstridskrafterna inom MD V.

Vad avser sjöstridskrafterna verkar ubåtsjakt varit huvudfokus hos både Norra Flottan samt Östersjöflottan under denna beredskapskontroll. Vad avser detta bör man kunna dra slutsatsen att man inom den Ryska Flottan har uppmärksammat ett tydligt hot från ubåtsvapnet och vidtar åtgärder för att aktivt kunna möta det. Mest troligt utifrån att detta utgör en utmärkt inhämtningsplattform i underrättelsearbetet samt att man således även haft indikationer på att sådan verksamhet genomförts dels i Östersjön delsi Barens hav mot ryska intressen.

Vad avser ledningsförmåga verkar man nu tillslut lyckats komma tillrätta med de problem man hade under 2013 med sitt nya ledningssystem. Likväl har man tillmätt ledning av de olika stridskrafterna en stor vikt, vilket man även gjort vid de tidigare beredskapskontrollerna. Således vad avser ledning blir slutsatsen att man tagit steget in i en modern ledningsförmåga. Vad avser logistik har det återigen visats att man besitter en relativt god förmåga för att kunna genomföra förflyttningar av förband längre sträckor och väl på plats underhålla dessa förband, vilket i sig ej är en nyhet utan det visade sig med all tydlighet under beredskapskontrollen i MD Ö 2013.

Slutsatser avseende Ukraina

Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen vad avser Ukrainas läge:
  • I och med att den s k beredskapskontrollen har fått genomföras utan yttre friktioner, har Ryssland under som minst sex (6) dagars tid haft möjlighet att höja sina förbandsstridsvärde avsevärt. Detta gör att de förband som deltagit i beredskapskontrollen helt klart är lämpade för att utnyttjas vid skarp väpnad strid mot en motståndare. Likväl har man bedömt även haft möjlighet att öva mot sina respektive första hands uppgifter i händelse av ett angrepp, varvid dessa är förövade och därmed har man drastiskt ökad sannolikheten att lyckas med sin strid. Således har man till del lyckats maskera sina egentliga förberedelser under förevändningen beredskapskontroll.
  • I och med att beredskapskontrollen skall vara avslutad 140303 och förbanden senast åter 140307 vid sin utgångsgruppering utifrån vad som har blivit anmält från det Ryska Försvarsministeriet så kommer en ansenlig mängd förband påbörja förflyttningar. Denna förflyttningsrörelse möjliggör för Ryssland att maskera åtminstone till del förbandsrörelser mot Ukraina, likväl kommer en ansenlig mängd transportflyg vara i luften vilket även möjliggör att t ex insättande av luftlandsättningsförband initialt kan maskeras som förbandsrörelser utifrån en återmarsch.
  • En klart oroväckande punkt är att man dels har mätt förbandens psykiska stridsvärde vid beredskapskontrollens påbörjande dels att man framför allt genomfört åtminstone vid förbanden från MD C som bedömt är framgrupperade mot Ukrainas landgräns, psykiska förberedelser inför strid. Detta bör ses som en tydlig indikator att man förbereder förbanden för skarp väpnad strid.

Således övergår den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina till väpnad strid bedömer jag att de Ryska förbanden som deltagit i beredskapskontrollen och om de utnyttjas i ett angrepp har goda möjligheter att lyckas vid genomförandet av sin strid åtminstone vad avser lösandet av sina första hands uppgifter. Likväl har förbanden haft relativt lång tid på sig att bygga upp förbandsanda och därmed anda och moral för lösandet av sin uppgift vilket i sig är en nyckel till framgång vid all form av väpnad strid.

Slutsatser avseende eget närområde

Nedan följer några slutsatser utifrån den genomförde beredskapskontrollen avseende eget närområde kopplat till den nuvarande utvecklingen i Ukraina:
  • Vad avser markstridskrafter inom eget närområde så befinner sig bedömt en förstärkt luftburen bataljon i Leningrad Oblast som är samövad samt transporthelikoptrar finns baserade i anslutning till förbandets grupperingsområde. Detta möjliggör för Ryssland att snabbt insätta ett rörligt förband utifrån helikoptrarnas räckvidd och därmed etablera ett brohuvud. Den luftburna bataljonen bedöms ha högt stridsvärde. Till del består materielen av äldre sort.
  • Likväl finns bedömt en reducerad brigadstridsgrupp i Kaliningrad Oblast vilket är samövad och antingen kan transporteras sjöledes för att insättas eller genom markförflyttning kan insättas. Den reducerade brigadstridsgruppen bedöms ha ett högt stridsvärde. Dock består materielen av äldre sort. Avseende stridsvärde på övriga markstridskrafter som ingått i beredskapskontrollen är det svårt att bedömma ett korrekt stridsvärde, varvid jag undviker detta dock bedömer jag det ej som högt.
  • Vad avser sjöstridskrafter finns minst en (1) stridsgrupp om tre (3) korvetter ur Projekt 20380 klassen i Östersjön, likväl finns en (1) ubåtsjaktgrupp samt en (1) minröjningsgrupp. Detta möjliggör som minst eskort av begränsad mängd landstigningsfartyg samt begränsade åtgärder tillfälliga sjömineringar som kan upprättas. Ser man grupperna som en samlad sjöstridsgrupp bedöms den vara relativt samövad åtminstone vad avser ubåtsjakt insatser samt till del eskortering.
  • Vad avser luftstridskrafterna var de 140303 fortfarande baserade på krigsflygbaser samt del av dessa var kontinuerligt luftburna med hjälp av lufttankningsförmåga. Jaktinsatser samt markinsatser har övats likväl eskort av strategiskt bombflyg. Vad avser de luftstridskrafter som deltagit i beredskapskontrollen bör man kunna bedöma att dessa förband har ett högt stridsvärde, vad avser övriga luftstridskrafter som ej deltagit bör dessa bedömas till en lägre skala dock ej låg.

Således finns det i vårt eget närområde just nu en ansenlig mängd samövade förband på samtliga arenor. Utifrån händelseutvecklingen kan dessa utnyttjas dels offensivt dels defensivt. Ett offensivt utnyttjande skulle innebära att det är någon form av väpnade strid. Det defensiva utnyttjandet är att möjliggöra egen (Ryssland) handlingsfrihet i någon riktning främst rörande situationen i Ukraina. Det sistnämnde alternativt är det jag bedömer som troligt. Ryssland vill ha någon form av maktfaktor vänd mot väst för att möjliggöra att man kan slutföra sin insats i Ukraina. NATO artikel 5 står som en tydlig stopplinje för Ryssland varvid man själv garderar sig för att ej bli utsatt för några påtryckningar men man kommer bedömt ej utmana NATO eller Västeuropa förutom retoriskt. Dock skall man ej negligera möjligheten till att man har egen handlingsfrihet att offensivt snabbt kunna genomföra en begränsad styrkeinsats mot något mål för att själv försätta sig i en mer gynnsam position, dock bedömer jag denna sannolikhet som låg mht tidigare resonemang avseende främst Artikel 5.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23(Ryska)
Röda Stjärnan 1, 2 (Ryska)
OSW 1(Engelska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Tvzvezda 1, 2(Ryska)

Soldatkvart – Strategiska indikatorer Ryssland

Välkommna till den nya serien Soldatkvart som kommer att uppträda oregelbundet. Meningen med denna är att vid tillfälle lite lättsamt ”utbilda” den intresserade. Verktyg kommer bland annat vara minnesramsor för att underlätta utantillkunskaper.

Detta innebär att vi har fyra serier löpande:

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön
Hej Matematik!
Försvarsberedningens öden och äventyr
och nu alltså Soldatkvart

………………………………..

Soldatkvart Strategiska indikatorer Ryssland

Tidigare minnesord (GUBBE) för Strategiska indikatorer för Ryssland, som redovisades bland annat i Sälen, har uppdaterats med hänsyn till händelseutveckling i Ukraina. Det nya minnesordet är GUUBBE. Justering har dessutom gjorts av upprustningsbeslut – som nu är upprustningsprogram.

Georgien
Ukraina
Upprustningsprogram
Brott fördrag CFE
Beredskapsövningar
Ekonomiska hot

Minnesordet GUUBBE kan användas vid diskussioner med din omgivning kring riskbedömningar av Ryssland på medellång och lång sikt för Sverige.

Kom ihåg att lyssna på din medmänniska för att försöka förstå hur denne tänker. Rapportera in nya vinklar som andra kommer med till din chef. Dessa vinklar kan bidra till en utveckling av kunskaper, och i förlängningen också till en justering av minnesramsan. ”Sverige är värt att försvara” är en bra avslutning på alla diskussioner i ämnet.

Nya insikter kan dock upplevas som en chock. Om din diskussionspartner förlorar medvetandet på grund av överväldigande intryck – glöm inte dina kunskaper i sjukvård! Lyft benen så att blodet strömmar tillbaka till huvudet, när denne ligger i plant läge.
Visa hänsyn och vänta flera dagar innan du tar upp ämnet igen.

………………………………

För fördjupningsstudier i generella strategiska riskbedömningar rekommenderas professor Agrell i dagens SvD.

Ryskt angrepp på Ukraina – Dag 4

Nyhetsflödet från Ukraina är i skrivande stund enormt. Det är dessutom svårt att avgöra vad som är korrekt information just nu. Normalt sett brukar jag hinna med att bevaka och kommentera aktuella händelser, men just nu är det mer eller mindre omöjligt att hinna med. Då det finns andra som är bättre skickade att kommentera säkerhetspolitiken så kommer jag den närmaste tiden försöka inrikta mig på att försöka bevaka skeenden och utspel runt den svenska försvarspolitiken kopplat till vad som nu händer i Europa.

När Ukraina står på randen inför ett fullskaligt krig och Ryssland genomför ytterligare truppförflyttningar till Krim, samt flyttar trupp till Ukrainas östra gräns så börja våra svenska politiker att tänka om, och förhoppningsvis tänka rätt.

Men klokskapen är minst sagt ojämn. I går gjorde statsministern ett minst sagt olyckligt uttalande i media när han sa att "Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar". Något som kritiserades hårt av Wilhelm Agrell. I dag hade han blivit något klokare och öppnade även upp för att förstärka försvarsanslaget. 

Karin Enström säger i dag till media att det som nu sker måste påverka svensk försvars- och säkerhetspolitik och att regeringen nu är beredda att höja försvarsanslaget, men upprepade sig själv två gånger med orden att "regeringen redan har höjt anslaget två år i rad".

Men när nu regeringspartiet tillsammans med Centern och Folkpartiet öppnar upp för ökningar så är det socialdemokrater och Vänsterpartister som tvekar. Är det månde den stundande regeringsställningen som gör att man tvekar. Jonas Sjöstedt öppnade upp för ökningar, med tillägget "men inte just nu". Han ville vänta och se om läget blir värre. Ett ypperligt tecken på individer som inte förstår hur ett försvar fungerar och vilka ledtider som gäller mellan beslut om upprustning till dess att verklig försvarsförmåga uppnås. För att möta det som händer just nu på med en rimlig försvarsförmåga så hade det krävts att försvarsbeslutet 2004 aldrig hade ägt rum.

Även socialdemokraternas förmåga att förstå helheten verkar tyvärr vara begränsad. Riksdagsledamoten och ledamoten i försvarsutskottet samt försvarsberedningen Åsa Lindestam fördömer det som händer i Ukraina likt alla andra. Hon menar även att Sverige behöver stärka försvarsförmågan och att åtgärder behöver vidtas. Men hon är inte säker på att anslagen behöver ökas(!) Ekvationerna går inte ihop.

Allan Widman är tydlig likt Staffan Danielsson. Båda uttalar att anslagen måste öka och att man måste se över vad som nu krävs för att få ordning på den svenska försvarsförmågan. Även Peter Hultqvist verkar förstått situationen och de som förstått har samtliga en gemensam nämnare. De pekar alla på vikten av att säkerställa försvaret av Gotland.

För drygt ett år sedan skrev försvarsberedningens ordförande på twitter att "Europa är säkrare än på länge. Ryssland drar sig österut". Lite senare skrev samma ordförande att beredningens omvärldsanalys hyllas. Allt detta känns i dag väldigt främmande. Även om vi är några som under lång tid nu höjt ett varningens finger för Ryssland så hade nog inte ens vi i vår vildaste faktas kunnat föresälla oss att Ryssland under helgen militärt skulle gå in och ta över en stor del av Ukrainas territorium, närmare bestämt hela Krim.

Vad är den viktigaste slutsatsen att dra av detta då?

Det är som tidigare uttryckts här, att vi aldrig får stirra oss blinda på vad som utgör ett hot här och nu. Det som istället måste vara dimensionerande för vår eget försvar är den militära förmåga som finns i vårt närområde. I synnerhet om förmågan återfinns i länder utan ett demokratiskt och civiliserat synsätt på sin omgivning. Med en kraftfull militär förmåga kan viljan att använda den förändras över en natt och först vid detta tillfälle utgör den ett hot. Det är precis det här vi nu sett i Ukraina, och det är detta vi i framtiden kan komma att få se på ännu närmare håll. Av den anledningen måste vi nu se över svensk försvarsförmåga innan det är för sent. Det är nu eller aldrig som gäller.

Försvarsberedningen under ledning av Cecilia Widegren bör få ytterligare respit vad avser inlämningstiden. Detta då beredningens arbete med stor sannolikhet nu måste revideras mht helgens snabba utveckling. Försvarsberedningens rapport kommer att vara helt avgörande och måste därmed vara tillräckligt kvalitativ för att utgöra grunden för nya beslut.

I kväll blir det inte mer skrivet än så här.


Media: 
DI Ledare
SvD Brännpunkt (Wiseman)
SvD Kultur (Agrell)
Studio 1 (Enström + Odenberg)
P1 Morgon (Widman + Lindestam + Neretnieks)
TV4
TV4
TV4
SVT

Bloggar:
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Jägarchefen
BrixSki

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.


Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en "värderad partner" och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

"Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att  kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga." (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Räddat från Newsmill: Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp



Då nyhetssidan NEWSMILL till synes helt har avvecklats och att webbsidan numera även ligger nere så har jag under kvällen försökt rädda mina artiklar som jag under de senaste åren skrivit på den platsen. Dessa artiklar kommer jag att återpublicera här på egen bloggplatsen.

Med anledningen av den pågående utvecklingen i Ukraina så är det intressant att blicka tillbaka på den egna synen på Ryssland. Återkommer senare med ett inlägg om händelser kopplat till utvecklingen i Ukraina 

Nedanstående artikel skrev jag på Newsmill den 25 juni 2012.




SKIPPER OM FÖRSVARSPOLITIKEN

Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Publicerad: 2012-07-25 07:07, Uppdaterad: 2012-08-09 21:08

Officer: Försvarsdebatten tenderar att fastna i detaljfrågor som JAS Gripen. Vad vi främst bör debattera är den allra mest grundläggande frågan - klarar vi att försvara vårt land?



Att kunna hävda sitt territorium och vid behov kunna försvara sitt folk mot ett väpnat angrepp är grundläggande förutsättningar för en stat. Detta bör således vara den högsta och övergripande militära målsättningen för alla stater som förfogar över en försvarsmakt, så även för Sverige.

Den pågående försvarsdebatten tenderar att ofta fastna i detaljfrågor så som "madrassdebatten", frågor om personal och materielsystem. Att detta är viktiga saker att debattera råder det inget tvivel om, men fråga är om inte gemene försvarsdebattör i allmänhet, och den politiska nivån i synnerhet, bör lyfta blicken med jämna mellanrum och ställa sig frågan: klarar Sverige ett väpnat angrepp?

Att Försvarsmakten i första hand skall vara dimensionerad för att kunna möta ett väpnat angrepp på hemmaplan är nog de flesta rörande överrens om. I andra hand ska Försvarsmakten, om den politiska viljan och behovet finns, även kunna verka utanför Sveriges gränser i samverkan med andra.

Men när den primära uppgiften tenderar till att bli sekundär, om ens det, så måste man reagera. När försvarspolitiker utan tveka svarar JA på frågeställningen "klarar Sverige ett väpnat angrepp?" blir man minst sagt förvånad, till och med förfärad. ÖB har ända sedan 2008 tydligt deklarerat att Sveriges förmåga att möta det väpnade angreppet börjar begränsas. Då var Håkan Syrén ÖB och Sten Tolgfors försvarsminister. Sedan dess har ytterligare nedmontering av förmågor skett och det faktum att man övergått till ett yrkesförsvar har inte på något sätt ökat förmågan till att möta det väpnade angreppet. Möjligen har det blivit lättare att skicka förband på så kallade "långtbortistan-insatser".

Under årets Almedalsvecka tydliggjorde ÖB åter igen, den här gången Sverker Göransson, på ett mycket konkret och begripligt sätt att försvarsanslaget efter 2015 måste ökas om ens nuvarande (låga) nivå på Försvarsmaktens kapacitet ska kunna bibehållas. I annat fall kommer avveckling av hela försvarsgrenar (armén, marinen eller flygvapnet) att vara ett tvunget grepp. Hamnar man i ett sådant läge kommer Sverige definitivt inte att kunna möta ett väpnat angrepp.

Även andra personer med djup kompetens i ämnet är ännu tydligare än vad ÖB kan vara utan att tvingas lämna sin post. Generalmajor Karlis Neretnieks, f.d. rektor vid Försvarshögskolan och rådgivare vid Försvarsdepartementet, hävdade nyligen i en SVT-intervju att försvarsförmågan i allmänhet är mer eller mindre obefintlig och att det numera helt demilitariserade och oförsvarade Gotland skulle falla inom sex timmar(!).

Samtidigt som många är oroliga för ovanstående faktum och kritiska till den försvarspolitik hävdar nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) att Östersjön är ett fredligt hav och att länderna i vårt närområde minskar sina försvarsutgifter och att Rysslands försvarsreform mycket påminner om Sveriges men i större omfattning. Ja, det sista var åtminstone helt rätt. Ryssland avser att satsa 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna de närmaste åren. Man deklarerade dessutom alldeles nyligen att man ökar försvarsbudgeten med 25,8% nästa år. Det fredliga Östersjön patrullerades under den gångna veckan av ryskt strategiskt bombflyg (Tu22) med kryssningsrobotar. Något som Ryssland dessutom är väldigt noga med att deklarera öppet i media.

Något som inte Karin Enström skyltar med, är det faktum att Sveriges försvarsanslag i förhållande till BNP är det lägsta i Norden med sina 1,2%. Det innebär en halvering sedan 1996. Till detta faktum ska tilläggas att Sverige som bekant är alliansfritt vilket ställer ytterligare krav på egen förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Oavsett nuvarande alliansfrihet kommer inte Sverige ensamt att kunna kasta en angripare tillbaka ut i havet. Det handlar om att kunna stå emot det initiala angreppet och fördröja luftlandsättning och överskeppning till dess att hjälp från "någon annan" förhoppningsvis anländer.

En av få positiva saker avseende den politiska inriktningen av Försvarsmakten är det tydligt uttalade närområdesperspektivet som ska gälla för marinen och flygvapnet. Detta måste dessutom omsättas i praktiskt handlande där försvarsmaterielanskaffningar, personalförsörjning och övningar måste möta den inriktningen. Våra Visbykorvetter saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Flygplansflottan måste inom ett antal år uppgraderas i syfte att kunna stå i paritet till vad som utvecklas för annat land i vårt närområde.

För ÖB krav på utökade försvarsanslag bortom 2015 i syfte att kunna omsätta försvarsmateriel visar politikerna ringa intresse för. En uppgradering av flygplansflottan, av media kallad Super-Gripen, eller E/F kommer att kräva medel utöver det ordinarie försvarsanslaget. Till detta har redan finansminister Anders Borg sagt nej till, vilket bekräftats i TV av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Sista hoppet för att möjligen kunna återta viss förmåga till att möta ett väpnat angrepp får sättas till den kommande försvarsberedningen som ska ledas av Cecilia Widegren (M). Resultatet av den utredningen kommer att vara helt avgörande för Försvarsmaktens, och således Sveriges framtida försvarsförmåga. Vågar man hoppas på att utredningen därefter leder till att närområdesperspektivet förstärks ytterligare, att Gotland åter får stående förband och att en större satsning på såväl markbaserade som sjöburna luftvärnssystem genomförs, samt att det är definitivt slut med tiden av förbandsnedläggningar?

Det dimensionerande för Försvarsmakten måste vara den militära kapaciteten som finns i vårt närområde, inte den nuvarande viljan att använda den. Som bekant utökas kapaciteten nu i en nästintill oöverskådlig omfattning. Militär kapacitet tar åratal att bygga upp, samtidigt som en vilja kan förändras över en natt. Kommer försvarsberedningen att ta hänsyn till detta? Låt oss åtminstone hoppas!

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 9 Vindkantring

”The history of the failure of war can almost be summed up in two words: too late. Too late in comprehending the deadly purpose of a potential enemy, too late in realizing the mortal danger, too late in preparedness, too late in uniting all possible forces for resistance, too late in standing with one’s friends.” – General Douglas MacArthur

…….

För tre månader sedan skrev jag en artikel i tidskriften Axess om svensk försvarspolitik, där jag berörde risken för ryska maktdemonstrationer kring Ukrainas vägval:

Den ökade nationalismen i Europa kan ställa till problem som har att göra med etniska minoriteter. Den ryska regeringen har lagt fast i sin doktrin att med militärt våld kunna skydda sina minoriteter i ”det nära utlandet” liksom sina handelsflöden.

På kort sikt är det framför allt fråga om vart Ukraina tar vägen. Den som har den minsta kunskap om rysk självbild inser att sannolikheten för maktdemonstrationer i Rysslands närområde ökar kraftigt, om Ukraina kommer att välja EU före den Euroasiatiska Unionen.

Trots detta har den ryska aggressionen överraskat mig något. Även om de gör en del tricks för att framstå som att de håller sig inom basavtalet, så har de med hot om våld tagit över Krimhalvön utan legitimitet.

Statsministerns olyckliga uttalande igår;

Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. (I den första versionen hette det ”ryska Ukraina”)”

hade gått att bättre förstå, om etniska ryssar förföljdes och dödades på Krim (vilket hade varit oacceptabelt). Hittills har dock skeendet på Krim karaktäriserats av ett osedvanligt lugn, för att vara grund för en R2P-insats.

I det första inlägget om Ukraina i onsdags hade jag uppe de täta banden mellan ukrainska och ryska officerare som möjlig konfliktdämpande faktor och än så länge verkar det vara så på Krim i alla fall. De känner varandra i de högre skikten.

Hur många gånger har inte ukrainska officerare antagligen varit inbjudna på Svarta havsflottans officersbaler och andra arrangemang? Det är inte förvånande att det här har gått relativt städat till, och att vissa till och med byter sida. Detta kan naturligtvis vända på tio minuter, men hittills är det den enda ljusglimten att ingen dött sedan de ryska styrkorna gick in.

För närvarande är det nämligen inget krig mellan Ryssland och Ukraina, utan en skickligt utförd specialoperation med olika slags kommandostyrkor i bästa ryska stil (Prag 68, Kabul 79, Pristina 99). Det hela understöds av ett fundamentalt batteri i den ryska krigskonsten, nämligen: Propaganda, provokationer och desinformation.

…………

Ur regeringens perspektiv är timingen rent usel när det gäller den ryska aggressionen. Så sent som veckan före presenterade finansminister Anders Borg ett generellt sparbeting som också drabbade försvaret.

Positionerna är oklara. Utrikesministern med sin erfarenhet hade en annan syn än statsministern när han ombads kommentera i gårdagens Agenda vad denne sagt. Ingen av de andra partiledarna har sagt något som märkts i rapporteringen. Regeringen har inte haft något sammanträde.

Min slutsats är att regeringspartierna tappat balansen inför detta skeende som slår undan benen på den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken (som det finns stor, blocköverskridande enighet om).

1. Ryssland har återigen visat politisk vilja att använda militära maktmedel för att lösa konflikter i strid mot folkrätten. Ryssland lever sin doktrin att ”skydda” ryssar varhelst de finns eller sina handelsflöden.
2. Landet har på kort tid ökat sin förmåga att leda och genomföra koncentrationstransporter med stora styrkor över långa avstånd på kort tid samt tagande av infallsportar med väldisciplinerade förband.
3. Ryssland har dessutom uppvisat förmåga att genomföra förberedelser för dessa operationer på ett sådant sätt att avsikten ej upptäckts av Västs underrättelsetjänster i tid.
4. Ukraina har en liknande säkerhetspolitisk modell som Sveriges, men ännu har ingen miliär hjälp kommit från Väst. Ukraina har bland annat varit med i PfP från början och haft trupp ute i de flesta internationella operationerna inkl Irak. Landet har dessutom ett visst skydd av Budapestöverenskommelsen 1994.
5. Europa har inte kunnat formulera en enhetlig strategi för sådana här kriser på kontinenten och den europeiska militära förmågan vittrar bort. Alltför många europeiska och svenska politiker har utgått ifrån att Europa är säkrare än på länge.
6. Ryssland visar än så länge förmåga och beslutsamhet att fullfölja sitt våldsamma upprustningsprogram, tvärsemot den prognos som hittills ligger till grund för våra beslut. Framemot 2020 kommer den militära förmågan ha ökat kapitalt. Om de från låg nivå kan göra detta idag – hur kommer det då se ut 2018? 2023? Ryssland kommer att göra allt som är nödvändigt för att hålla energipriserna uppe för att ge avkasning till stadsbudgeten (och de egna fickorna), var så säkra.

Till detta kommer ytterligare besvärliga faktorer på hemmaplan:

A. Försvarsreformen ligger långt efter planen. Försvarsbeslutet 2009 var/är underfinansierat.
B. Försvarsmakten har heller inte levererat i den omfattning som kan förväntas när det gäller uppbyggnad av insatsorganisationen eller övningsverksamheten.

Oppositionen slipper inte heller undan kritik. Regeringar utvecklar inte sin politik, om inte de utsätts för utmaningar och alternativa förslag som når längre eller är effektivare. Vänsterpartiet verkar i och för sig ompröva sin tidigare politik, men verkar upptagen med att vända bössorna mot väst. Lite märkligt, eftersom USA knappt varit synligt under krisen.

Miljöpartiet har gått från att vara konstruktiva till att lyfta fram ett icke-våldsförsvar som lösningen på Sveriges eventuella militära säkerhetsutmaningar. Hur en miljöpartiledd regering med detta skulle kunna kontrollera sitt territorium enligt folkrätten är en outredd fråga. Socialdemokraterna har ännu inte visat korten när det gäller ekonomin och ska eventuellt regera med någon/bägge av ovanstående, om man vinner valet.

Mina rekommendationer:

1. Politiken måste byta inriktning för Försvarsberedningen. Den skulle arbeta i enlighet med inriktningen i FB 2009 enligt uppdraget. Även om de internationella operationerna på långa vägar inte är avslutade, så måste dimensioneringen utgå från närområdet och dess realiteter. Personalförsörjningen behöver antagligen justeras kraftigt.
2. Tyvärr måste därför beredningen få förlängd tid med några månader för att omhänderta detta. Men, bättre rätt än fort och fel. Anslå under tiden ett tillägg i vårbudgeten för utbyggd underrättelsetjänst, övningsverksamhet och anskaffning av vitala reservdelar.
3. Genomför en svensk beredskapsövning av två skäl: Använd de väpnade styrkorna som ett säkerhetspolitiskt instrument, svenska folket förväntar sig detta och visar omvärlden svensk försvarsvilja. Få en värdemätare på statusen inom vitala funktioner för att kunna avhjälpa brister (se nedan).
4. Genomför planering för en förvärrad situation. Om situationen i Ukraina eskalerar (strider på Krim eller inmarsch i östra Ukraina), så ska det finnas en plan för hur beredskapskrediten i Riksgälden på upp till 40 Mdr SEK ska kunna användas. Riksdagen har bemyndigat regeringen att kunna använda denna vid ”krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden”, och jag avser då det sistnämnda.

Som det heter i det ryska ordspråket:

För en enad hjord är vargen ofarlig

…………

[Edit 08:54] For the record, jag bedömer fortfarande att det denna gång blir en förhandlingslösning. Den ryska aptiten kommer dock inte vara slut när den möts med upplevd svaghet. [slut edit]