Beredskapskontroll vs "Krimkrisen"

Reflektion

Detta inlägg kring vad jag vill benämna ”Krimkrisen” får bli ett av karaktären reflektion, ett större inlägg kring beredskapskontrollen kommer under närmsta dagen med koppling till vad det innebär/inneburit för den nuvarande händelseutvecklingen i Ukraina.

Vad jag kan uppleva saknas i den Svenska debatten för tillfället är kopplingen mellan den s k beredskapskontrollen och vad som händer i Ukraina. Inledningsvis genomfördes rapportering kring den, men detta har mattas av fullständigt och fokus ligger totalt på vad som sker i Ukraina och främst Krimhalvön. Med all rätt, jag säger inte att vi skall bortse från vad som händer där, men det som möjliggör att Ryssland kan agera som de gör just nu, är i mångt och mycket denna s k beredskapskontroll.

Bedömt har Ryssland cirka 80,000 - 100,000 man på krigsfot just nu inom MD V och MD C, siffran 150,000 är bedömt överdriven om man ser till rapporteringen kring reducerade brigader som har ställts på krigsfot så siffran 80 - 100,000 är bedömt mer rättvisande. Dock skall man ha klart för sig att det är en ansenlig mängd personal och materiel. De förband som är satta på krigsfot inom MD V har tryckts västerut och söderut således dels mot Finland och Baltikum dels mot Ukraina. Förbanden genomförde inledningsvis under de två första dygnen åtgärder för att erhålla högsta stridsberedskap därefter har diverse stridsövningar genomförts. Särskilt att beakta är att CBRN förbanden har genomfört övningar av ROTA karaktär, vilket kan tyda på att man räknar med att genomföra SIB (Strid I Bebyggelse).

Således när beredskapsövningen avslutas imorgon (140303) officiellt är dessa förband samövade och har övat bedömt specifika moment som krävs i händelse av att man väljer att gå vidare i Ukraina mot vad som kan bli en mer väpnad konflikt. Parallellt med detta har NATO och ej militärallians anslutna länder i Europa agerat "tafatt", det är riktigt att ej öka spänningarna genom att genomföra drastiska beredskapshöjningar, men selektiva bör har genomförts, nu är Västeuropa i efterhand.

Likväl skall man ta i beaktande att de ryska luftstridskrafterna är utgångsgrupperade vid krigsflygbaser samt ett stort antal hålls flygande över tiden genom lufttankning, bedömt för att undgå bekämpning i händelse av angrepp mot bassystemen samt för att snabbt kunna genomföra insatser i händelse av att t ex signalspaningsflygplan blir för närgångna m m.

Vad avser marinstridskrafterna i Östersjön så uppträder just nu en stridsgrupp (3 st) av den senaste typen korvetter ur Projekt 20380 klassen, likväl en (1) ubåtsjaktgrupp samt en (1) minröjningsgrupp. Det kan vara fler fartyg som ligger till havs ur Östersjöflottan dock är dessa bekräftade via OSINT. Således framförallt en slagkraftig ytstridsgrupp som ligger ute till havs just nu. Likväl är 336. Marininfanteribrigaden satt i högsta stridsberedskap och skall enligt uppgift även ilastat del av förbandet i landstigningsfartyg.

Således har vi en ansenlig mängd förband inom det västra militärdistriktet som är satt på krigsfot och har haft möjlighet till samövning under ett antal dagar för att höja sitt stridsvärde dvs möjliggöra att de kan lösa uppgifter mer effektivt i väpnade strid, likt hur vårt eget mobiliseringssystem tidigare var uppbyggt.

Således vad innebär då denna beredskapskontroll, För det första det innebär att Rysslands västra flank i mångt och mycket är säkrad, en ansenlig mängd förband är satt på krigsfot och har samövat att lösa stridsuppgifter. Detta möjliggör dels att de är en påtryckningsfaktor, Västeuropa kommer passa sig för att öka spänningarna genom att själva genomföra selektiva beredskapshöjningar dels möjliggör det att Ryssland själva skapar sig handlingsfrihet genom detta. Med handlingsfrihet avser jag här att man kan agera mer offensivt dels retoriskt delspraktiskt mot Ukraina.

För det andra det har ökat Rysslands egen förmåga att genomföra offensiva stridsföretag mot Ukraina. Ukrainas krigsmakt är ej vad man kan tro den är om man tittar enbart på förband och antal stridsfordon m m. Den är illa samövad och därmed saknar den förmåga att genomföra väpnad strid effektivt. Således har de Ryska förbanden haft möjlighet under drygt en vecka att höja sitt eget stridsvärde och därmed möjliggöra egen strid mot en väpnad motståndare. Vilket i sig också gör att de möjliggör handlingsfrihet. Förbanden kanske bara måste flyttas närmre Ukrainas gräns för att att den sittande Regeringen skall ge vika.

För det tredjeskulle det vara så att denna konflikt trappas upp till det otänkbara (vilket inget tyder på just nu vill jag poängtera), dvs en öppen väpnad konflikt mellan Ryssland och Västeuropa, så kommer Ryssland mycket snabbt kunna säkra dels Baltikum delsGotland vilket skulle försvåra NATO stridsinsatser markant i hela dess nordöstra flank. Detta i sig är också en signaleffekt utåt från Ryssland mot Västeuropa, vilket bedömt ingen av de västliga underrättelsetjänsterna har bortsett från.

Dessa tre  faktorer i sig gör att Västeuropa samt USA kommer och har intagit en passiv inställning till själva konflikten i Ukraina. Nu är detta en av många faktorer till varför de intagit en passiv inställning men det är en mycket tungt vägande sådan. Således att benämna detta som en beredskapskontroll är en ordvits, en direkt mobiliseringsåtgärd från Rysk sida är det bättre att kalla den, samt ett säkerhetspolitiskt påtryckningsmedel för att påtvinga en motståndare sin vilja.

Således slutsatsen blir tappa inte fokus på vad som sker i vårt eget närområde just nu, för det är klart oroväckande att en sådan ansenlig mängd personal och materiel är satt på krigsfot i symbios med den övriga händelseutvecklingen i Ukraina. Likväl det som kan te sig vara en s k beredskapskontroll kan mycket väl vara startskottet till något helt annat. Som jag skrev på Twitter för några dagar sedan, om detta hade varit för 30 år sedan hade grundorganisationen (GRO) intagit beredskapssteget "Givakt" omedelbart i händelse av något liknande.

Have a good one! // Jägarchefen

Krisen i Ukraina måste få konsekvenser för svenskt försvar


Den ryska interventionen i Ukraina är definitivt oacceptabel. Det ryska agerandet strider mot folkrätten. Beslutet i det ryska federationsrådet som gick mycket snabbt och ger president Putin mandat att agera militärt i hela Ukraina påminner oss alla om mentaliteten under det kalla kriget.
Beslutet i federationsrådet motiverades bl a med att ryska minoriteter ska skyddas. Signalen till de baltiska republikerna som också har rysktalande befolkning är inte positiv. För svensk del kan vi notera att militär makt används i ett land som gränsar till våra grannländer.
Självklart måste detta få konsekvenser i den försvarsberedning som nu arbetar. Den säkerhetspolitiska analysen om allvaret och målmedvetenheten bakom den ryska upprustningen och även viljan att använda förmågan i det egna närområdet måste skärpas. Det som nu sker påverkar Sveriges och Nordens säkerhetsmiljö.
Det som sker i Ukraina visar också vikten av att värna stabiliteten i Östersjöområdet. Vikten av vårt krav på en högre svensk militär närvaro på Gotland understryks nu ytterligare. Vid en eventuell krissituation har Gotland en mycket stor strategisk betydelse. Detta måste nu försvarsberedningen som ska vara klar med sitt arbete den sista mars ta till sig.
Tyvärr så utvecklas vår närmiljö i mörkare konturer än vi alla hoppats på. Visst måste alla diplomatiska möjligheter för att kyla ned situationen i Ukraina tas i anspråk. Men vi måste också inse att Ryssland under Putin rustar upp och har för avsikt att använda sin militära förmåga när det anses gagna landets intressen. Vi har sett det tidigare i Georgien och nu i Ukraina.
Andra bloggar om:

Gästinlägg: Ringar på vattnet och en klump i magen




Det rasar en kris i östra Europa och vi beskådar en situation som vi inte varit i närheten av på mycket länge. Senast vi såg något motsvarande var det på Balkan, men det finns en väsentlig skillnad denna gång då det är Ryssland som utövar aggressionen. Vi hade ju lagt kalla krigets dagar bakom oss och säkerheten i Europa och dess närområde tolkades av vissa som säker och orubblig.

Men hur säkert är det egentligen?! Just nu gräver krisen i Ukraina ett djupt dike mellan öst och väst, och vi börjar se frukten av det vissa av oss länge befarat. Ryssland har under de senaste åren gått mot ett allt frostigare förhållande till väst, och man kan i vissa fall se tendenser till vad som kan ses som proxykrigföring, dvs att de indirekt gäckar väst. Ett exempel på detta var oviljan att agera mot Syrien och Assadregimen. Putin har utan tvekan ambitioner att återta en stormaktsposition och kommer sannolikt inte ge efter om det innebär en försvagning. Men hur långt är Putin villig att driva konflikten, är vi på väg mot ett krig, och vad blir följderna av detta i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att säga, men man måste nog ändå våga förstå att konflikter skapar ställningstaganden, ställningstaganden skapar motsättningar, och motsättningar kan skapa fler konflikter….och så sprider sig ringarna på vattnet! Vi får inte blunda inför detta och vara så naiva att vi gör antaganden att vi i fredliga Sverige aldrig kommer att påverkas.

Men det är just precis dessa antaganden våra politiker gör. Försvarsberedningens rapport från 2013 pekar visserligen på en oro för utvecklingen i Ryssland sedan Putin kom till makten, och man konstaterar att Ryssland med alla till buds stående medel kommer eftersträva och upprätthålla en stormaktsposition. Man ser detta, man oroas inför detta faktum men man avfärdar riskerna!

Vi lever i ett av världens mest gynnsamma områden. Vi har god ekonomi, levnadsstandard och miljö, och vi har levt i fred i 200 år. Detta är ju i grunden positivt, men det för oss också in i en villfarelse att vi är immuna mot framtida kriser och konflikter. Det är enligt min mening en farlig tanke, och vi riskerar att stå inför en konflikt utan att ha de rätta verktygen gripbara!

Det är många som skriver om krisen i Ukraina nu, och likaså om paralleller till våra baltiska vänner på andra sidan östersjön. Men jag vill ändå relatera till detta exempel och påpeka att det faktiskt är möjligt (gud förbjude!) att samma sak händer där. Det kan handla om ryska minoriteter som vädrar morgonluft av en utveckling som den i Ukraina. Det kan vara av energi och geopolitiska skäl där Baltikum fortfarande har en beroendeställning mot Ryssland. Man kan även tänka sig att Ryssland i sin misstänksamhet mot väst vill säkerställa tillgänglighet till handelsvägar och försörjning i väst, samt sörja för framtida militär handlingsfrihet. Glöm inte bort att ryska hamnar i östersjöområdet består av två ”flaskhalsar” varav den ena en enklav. Om jag hade dessa förutsättningar, och misstänkte att någon skulle vilja påverka eller skära av mina hamnar hade jag varit allt annat än nöjd! Inte helt osannolikt att Ryssland skulle välja att agera om diket mellan öst och väst fördjupades, och vilka skulle då bli trampade av den ryska björnens tassar!

Att Sverige skulle hamna i en direkt konflikt är kanske osannolikt. Däremot är sannolikheten inte obefintlig att vi indirekt dras in i en konflikt då vi har historiskt starka band till de baltiska staterna, och dessutom en solidaritetsklausul att förhålla oss till. Med den deklaration vi gjort där kommer vi inte stå passiva och vända våra vänner ryggen. En kris eller krigssituation i vår del av Europa skulle påverka oss, och vår neutralitet är ingenting värd då vi med solidaritetsklausulen lovat bort oss till snudd på samtliga NATO-länder. Inget ont i detta, Sverige bör också ta del i ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa!

Men om vi skulle hamna i ett prekärt läge, där vi direkt eller indirekt engageras i en konflikt i vårt närområde, vad skulle vi då göra? Räcker det med god svensk diplomati? Har vi ett försvar dimensionerat för att hantera en sådan situation? 

Diplomati i all ära, och den ska vara vårt förstahandsalternativ. Men vi måste också inse att vissa (läs Ryssland) inte tänker som vi vill att de ska tänka. De pratar inte samma språk som oss när vi diskuterar rätt eller fel, det är bara att titta på vad som händer nu och likaså när Syrien diskuterades i FN säkerhetsråd. Vi har olika kultur och synsätt och vi kommer sällan eller aldrig kunna pådyvla dem vårt sätt att betrakta saker. Vi ser nu tydligt att det ryska sättet att spänna musklerna innefattar militära maktmedel, prioriteringen är inte att ta förhandlingarna kring bordet. Man ska inte glömma bort att även om diplomati anses vara första valet för att lösa en konflikt, får man sällan tillräcklig tyngd i diplomatin utan uppbackning av militär förmåga. Vi måste kunna sätta emot, och om de drar sina vapen måste tröskeln av vår försvarsförmåga vara så hög att de överväger fortsatt diplomatisk lösning. De ska tvingas inse det – inte vi! För oss är den lösningen redan en övertygelse!

Våra försvarspolitiker måste förstå att vår säkerhet inte är för given, att freden inte är oändlig och att politiska floskler inte räcker för att upprätthålla den. Jag har senaste dagarna följt twittrande från ett antal moderater som uttrycker fördömanden och hänvisar till brott mot folkrätten och FN-stadgan och att Ryssland måste visa respekt mot Ukraina osv. Jag håller med dem i allt, men det är inte dessa självklarheter vi behöver höra eftersom vi svenska ”twitterföljare” redan tycker likadant. Om Putin mot förmodan skulle läsa deras twitter skulle han skita fullkomligt i dem. För Putin, han tycker INTE likadant!

Vad som däremot vore önskvärt är att dessa istället för att twittra politiska floskler, kavlade upp ärmarna och tog sig en funderare på hur vi åstadkommer ett försvar värt namnet, och som kan utgöra den efterfrågade tröskeleffekten. Jag vet att moderata försvarspolitiker framhåller att vi förbättrat beredskapen och ökat försvarsförmågan, och att nu vi skulle hantera en situation som denna bättre än för 8 år sedan.

För många av oss FM-anställda är vi inte i närheten av det ljus som försvarsminister Enström o Co ser. Men visst har vi förbättrat våra rutiner avseende beredskap, och med den försvarsreform vi genomgått får vi snabbare våra förband på fötter. Men vi har inte tillräcklig numerär av vare sig plattformar eller soldater/sjömän för att utgöra relevant effekt. Vi har inte all materiel och teknik som vore nödvändig för att inneha avgörande förmågor, och även om vi hade det måste man vara medveten om att teknik inte rakt av ersätter numerär.

Ibland får jag känslan att våra politiker tror att försvaret kan anpassas efterhand vår omvärld förändras, även i korta perspektiv. Nu är utvecklingen oroande i östra Europa, kanske kommer det påverka våra politikers syn och prioriteringar avseende försvars- och säkerhetspolitik. Men detta politikområde måste vara långsiktigt och inte bara reagera på enskilda händelser. Vi måste hålla en tillräcklig förmåga över tiden, och vi ser nu tydligt att ett par dagar räcker för att vända bilden av vår säkerhet ut och in. Inom andra politikområden agerar vi mestadels internt inom landet, vi äger alltid initiativet och kan anpassa och parera politiken efterhand utan att allt faller igenom. Vi kan nu konstatera att när det gäller försvar – och säkerhetspolitik äger vi inte initiativet och vi kommer inte hinna parera snabba förändringar i vårt säkerhetsläge.

Slutsatser

Efter de senaste dagarnas utveckling måste vi nu erkänna att säkerhetsläget i vårt närområde kan förändras mycket snabbt. Konflikter som inte direkt innefattar oss kan snabbt få följder som påverkar oss och vår egen säkerhet, detta får inte förringas. Vi måste ha de rätta verktygen att hantera sådana situationer, vilket är såväl professionell diplomati som relevanta militära maktmedel. Våra politiker måste få upp ögonen och inse att försvaret idag inte har tillräcklig förmåga. De måste inse att vi FM-anställda inte är försvarshypokondriker som inbillar oss att vi inte har tillräcklig förmåga, börja lyssna på oss istället!

Jag vill att Sverige ska ha en försäkring som garanterar vårt land och våra medborgare trygghet. Den försäkringen tecknar man inte per telefon och man gör det inte samma dag som krisen kommer.

Man hoppas nu att Ryssland och Putin ska lyssna på omvärlden och att situationen på Krim-halvön och övriga Ukraina svalnar. Ringarna på vattnet av denna konflikt hoppas jag inte når oss denna gång, för det vet jag inte om vi kan hantera.

Jag avslutar där med en klump i magen!
// SeaBear


---------------------------------

Läs även detta viktig inlägg hos Wiseman om att inhämtning pågår. Måste läsas av alla försvarsanställda och alla som arbetar med svensk försvar och säkerhet på något sätt.

/ Skipper




Inhämtning genomförs

Detta är inget jag normalt sett skulle ta på nätet, men detta är bedömt det bästa och snabbaste sättet att få folk att vakna och tänka efter och förhindra att aktören får den information man är ute efter.

På Twitter har under dagen bedrivits inhämtning mot svenska konton som får antas innehas av svensk militär personal. Arbetsmetoden har varit att man kontaktar kontoinnehavaren från ett konto som presenteras som någon som är intresserad av att få "statlig anställning" (ej normal svensk strävan att bara allmänt jobba i staten. En svensk talar oftast om ett yrke) för att sedan när kontakt via direktmeddelande kunnat upprättas, ställa frågor om andra konton och vad den personen bakom kontot jobbar med. Bara en sån sak får ju förhoppningsvis nackhåren att resa sig. När motsidan märker att man inte kommer någon vart avregistreras senare kontot.

Metoden har använts mot flera personer och kommer därför sannolikt att prövas flera i en eller annan variant och även på andra sociala medier. Det är samtidens tavelförsäljare, men i cyberrymden istället för på cykel.

Det finns ett stort intresse från andra aktörer i vad Sverige gör och inte minst den svenska Försvarsmakten med tanke på vad som nu sker i omvärlden. Var vaksamma.


Betänk gärna också Försvar och Säkerhets rader från i fredags i inlägget om upptakten till det vi nu sett i helgen:

Andra nygamla grepp kan vara propagandistiska inslag baserad på sedvanlig god underrättelsetjänst. Utan egna tekniska bevis vill jag framhålla att de inspelningar av telefonkonversationer vi hört den senaste tiden gynnar ryska intressen. Victoria Nulands samtal med den amerikanska ambassadören i Kiev med sina recensioner av ledande politiker och invektiv mot EU förlorar USA och i förlängningen också EU på.

Likaså måste någon med hög kapacitet knäckt Erdogans kryptotelefon när han instruerar sin son att gömma pengar i en inspelning som verkar vara äkta.

Att den turkiske premiärministern försvagas i detta läge gynnar ryska intressen, eftersom Turkiet ser Krimtatarerna som sina skyddslingar. Något som framgår av den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglo’s uttalande igår.

Så därför vill jag sluta med en vädjan till våra folkvalda, statsråd och regeringstjänstemän med viktiga befattningar i försvars- och utrikespolitiken med tanke på skeendet och Försvarsberedningens överläggningar.

Tala inte i telefon om svenska angelägenheter som är hemliga, dit räknas även kvalificerade, privata bedömningar. Skicka inte dessa uppfattningar eller uppgifter på mail heller. Våra intressen kan skadas, människor kan utsättas för risker och du kan få höra din röst på BBC. Informationskriget blir alltmer brutalt och på andra sidan Östersjön pågår en våldsam upprustning.



Bild: AntePH?

Veteranen med PTSD

Jag bryter bevakningen av utvecklingen i Ukraina för ett tips.

Sveriges radio har gjort en intervju med soldaten Kongo Magneli som lider svårt av kronisk PTSD efter sin insats i Afghanistan. Intervjun bör lyssnas på av alla som har intresse av eller anser sig kunna något om strid, internationella insatser och soldater. Det är en skrämmande historia.


FS19 som Kongo genomförde var en på många sätt tuff och jobbig insats som skördade liv både under och efter insatsen. Undrar hur stort ohälsotalet egentligen är?

/C

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 8 – Boktipset

Utvecklingen kring Ukraina går i fortsatt högt tempo sedan gårdagens inlägg. Den avsatte presidenten Viktor Janukovitj höll en presskonferens i Ryssland, president Putin talade med de viktigaste europeiska ledarna i telefon och president Obama gjorde ett kort uttalande som omedelbart kritiserades för undfallenhet. Under tiden strömmade ryska förband in på Krimhalvön via havet och luften.

Mycket att reda ut således.

Vi börjar på marken, där de lokala styrkeförhållandena kan växlas in i strategiska fördelar – om de är tillräckligt ojämna. Detta håller just nu på att ske.

2010 förlängdes det tidigare avtalet kring Svart havsflottans basområde på Krimhalvön. Det medger att Ryssland kan stationera upp till 25 000 man i Sevastopol, Theodosia och Mikolajow, 388 örlogsfartyg (varav 14 ubåtar) och 161 flygplan och/eller helikoptrar på Hvardiis’ke och Kacha – flygplatser som normalt är under ukrainsk kontroll.

Förbanden vi kunde se igår ta kontroll över de största flygplatserna Belbek (militär) och den internationella utanför Simferopol verkar vara en blandning av underättelseförband och privata militära företag – som ju naturligtvis inte räknas in i nivåer och gör att man på typiskt Pravdamanér kan hävda att ”inga ryska trupper finns vid X”.

Eftersom begreppet ”säkerhet” kan användas vitt och brett är det väldigt svårt att fastslå om och när Ryssland bryter mot avtalet. Är förekomsten av personal vid förvaltningsbyggnader ett sätt att se till att funktionalitet med olika tillstånd för Svarta havsflottan fungerar? Eller är det för att skydda rysk samverkanspersonal? Eller är det ens ryska förband som gör detta?

Stridsberedskapen vid de ryska förbanden och annan personal har hittills hursomhelst varit förhållandevis måttlig. CNN:s upphetsade bilder från i natt på ryska ”stridsvagnar” var bilder på den amfibiska bandhaubitsen 2S1 med 122 mm kaliber. Det är sedvanlig rysk taktik att låta dessa gå fordonsmarsch, eftersom vagnarna både kan skjuta indirekt och direkt eld.

Avtalsförlängningen som gäller fram till 2042, med option till 2047, ratificerades av de bägge parlamenten strax efteråt och är giltigt. Men, det finns i den ukrainska konstitutionen en artikel som förbjuder utländska baser och en artikel som tillåter det temporärt. För att undanröja konflikten måste presidenten eller regeringen göra en appell till Konstitutionsdomstolen som då kan pröva denna och meddela utslag.

Så långt Ukrainas konstitution, jag vet inte hur den ser ut när det gäller undantagslagar. Det går ju tänka sig att de nya makthavarna helt sonika säger upp avtalet, men de yttre, strategiska styrkeförhållandena är emot de nya makthavarna i Kiev.

Väst kommer inte att gripa in militärt på Ukrainas sida, eftersom befolkningarna är krigströtta, den militära förmågan exklusive USA är för låg och det ryska intresset för starkt. Om du tar en linjal och mäter avståndet mellan Moskva och Damaskus och sedan jämför med avståndet till Kiev, så får du en skattning av hur långt Ryssland är beredda att gå.

Därför är president Obama noga med att inte sätta upp några röda linjer igen, som vid överträdelser skulle innebära en ytterligare försvagning av trovärdigheten. Nu använde president Obama begreppet ”uncontested arrival”, vilket påminner om våndan kring etiketten på statskuppen av den egyptiska militären. Användandet av ord kan förbinda statsledningar till agerande eller innebära automatiska åtgärder föreskrivet i lagar.

…..

Jag hade förmånen under min tjänstgöring vid Försvarshögskolan för cirka tio år sedan att flera gånger gå i befattning som Röd Befälhavare på de största stabs- och ledningsövningarna som Försvarsmakten hade under dessa år. Informationsoperationerna var alltid lika spännande att utforma och roliga att genomföra.

Det är uppenbart hur Ryssland nu dikterar hela skeendet när det gäller de psykologiska operationerna. Hela världen, till och med USA:s president, måste förhålla sig till när rysk diplomati och militära dispositioner skär in på Krimhalvön balanserande på gränsen mellan juridiska avtal och masspsykologin.

Med en kraftig förstärkning i basområdet kommer Ryssland tillsvidare att influera hela Krimhalvön och bortom. Dessutom har man stöd i det ekonomiska beroende som finns på Krim av baserna. Många människor får sin utkomst från dessa och nu är det ytterligare 7000 -8000 trupper (+ civila adminstratörer?) som ska försörjas. Bedömningarna före revolten bröt ut låg på att Svarta havsflottan hade 17 000 – 18 000 stationerade i området, så mina pengar går på att Ryssland kommer att hålla sig under taket om inget oväntat sker.

……

Kievs enda chans att hålla ihop detta är att arbeta genom det ukrainska folket, det har Ryssland mycket svårare att kontrollera. Problemet är att ekonomin antagligen kräver drastiska omstruktureringar som kan späda på folkligt missnöje. Ryssland har dessutom möjligheter att förvärra sådana plågor med strypning av gasleveranser och tullar/handelsförbud när det gäller import av ukrainska varor.

Särskilt svårt att hantera konsekvenserna av sådana åtgärder kommer det av vara i områden, där etniska ryssar är i minoritet. Precis som jag skrev igår, så är den mest sannolika av de farliga utvecklingarna att Ryssland intervernerar för att skydda dessa. Att de nya styrande i Krimregionen har begärt ryskt skydd är mycket illavarslande. Vi riskerar att få ett nytt Abchazien på Krimhalvön eller ännu värre, ett Kosovo.

Vad ska omvärlden göra om Krims befolkning, där c:a 6 av 10 är ryssar, i ett val om en månad (30/3, enligt nya uppgifter) röstar för att utträda ur Ukraina? Kommer det sen också att följas av att ryssar i Narvaområdet, Estland vill ha beskydd? Eller det omvända, att ryssar i Kaliningrad vill bli självständiga från centralmakten, och till och med ansluta till Tyskland?

En del av det vi ser på Krim kring detta är spel som syftar till att sätta press på Ukraina och omvärlden att tillmötesgå ryska intressen. Men, den stora frågan är om vi har äntrat en instabil period i europeisk politik, där starka nationalistiska, minoriteter utträder ur statsbildningar och bildar nya. Skottland, Katalonien, områden på Balkan, Ungern med flera.

Försvarsberedningens rapport, dagen efter Krimomröstningen, överlämnas till försvarsminstern den sista mars. På lediga stunder under det hårda arbetet för leverans rekommenderar jag beredningens ledamöter att läsa Strindberg:

Ett drömspel

Aftonbladet

Dags att höja tröskeln – del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)

I gårdagens inledande inlägg om att skapa tröskelförmåga lovade jag att del 1 skulle avhandla förmågan att neka en motståndare det luftherravälde denne behöver för att genomföra operationer såväl i luften som på havsytan. Det är en förmåga som kommer att kunna åstadkommas med Gripens nya radarjaktrobot Meteor som levereras inom något år. För att man ska förstå vilken tröskelförmåga Meteor medför krävs det att man har vissa grundläggande kunskaper.

Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab

Grunder BVR-strid*
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.

BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.


Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).

Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.

Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid

Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.

För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.

Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.

Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet

Efter att ha avfyrat roboten svänger flygplanet till vänster vänster så att målet precis kan behållas inom radarns sökområde i syfte att minska närmandehastigheten och därigenom öka avståndet till motståndaren och dennes vapen vid egen robots träff. Motståndaren har precis nått så nära att denne kan avfyra sin robot.

Det vänstra flygplanets robots målsökare har nu nått ett avstånd där den själv kan låsa på målet, medan målet fortsatt måste hålla kurs mot det vänstra flygplanet om bekämpningen ska kunna fullföljas. Resultatet blir att det högra flygplanet blir bekämpat





Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.

I det här fallet har flygplanet till höger agerat på varning från sin varnare och valt att fly undan det vänstra flygplanets robot. Länkningen av måldata till högra flygplanets robot går därmed förlorad och den kommer inte att hitta sitt mål. Det vänstra flygplanet kan därmed fortsätta framåt och har ett övertag inför framtiden. Detta är också ett exempel på hur en "pusher" kan nyttjas.

Lägg också märke till att det vänstra flygplanet ej längre kan bekämpa det högra då skjutavstånd mot ett flyende mål är betydligt kortare än för ett kommande mål
Efter att ha svängt undan för den första roboten försöker nu det högra flygplanet åter ge sig in i striden. Det vänstra flygplanet skjutavstånd växer därmed åter ut och en robot kan därmed åter skjutas vilket görs med framförhållning i syfte att ge bästa möjliga prestanda. Det högra flygplanet måste fortsätta sin vänstersväng för att dess radars sökvolym ska omfatta det vänstra flygplanet. Detta skulle innebära en manöver rakt in i roboten samtidigt som det vänstra flygplanets robot då kommer att ha öppnat sin målsökare och det vänstra flygplanet kan fly, lämpligtvis med en högersväng då detta skulle försvåra än mer

Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.


Lastalternativ av jaktrobotar för Su-35 som nyligen börjat levereras och kommer att vara ryggraden i ryska flygvapnet under 2020-talet. 8 st AA-10c kan bäras. RVV-AE är en aktiv rysk radarjaktrobot, men med inte alltför imponerande räckvidd. Bild: KnAAPO


Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.

Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.

Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.


Meteor

När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.

Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.

Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.

För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.

Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.

Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.

Sidmonterad AESA-radar som kompletterar den framåtvända radarn i nosen. Med dessa tre radarelement kommer PAK-FA att ha radartäckning i hela den främre hemisfären och förmodligen lite till. Enligt vissa uppgifter på nätet finns även element riktade bakåt. Utöver detta lär lågfrekventa radarelement finnas i vingarnas framkanter för att upptäcka andra stealth-flygplan.


Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.

Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.


Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.

Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.


Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.


För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.


*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset


Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.

Putins hjältar på Krim

De mystiska soldaterna som jag diskuterade utan att kunna se dem.

En dramatisk dag går mot sitt slut och jag vill passa på att kommentera vad jag tidigare idag sade till Aftonbladet om den nu pågående militära konflikten på Krim.

Artikeln (som gjordes igår och publicerades imorse, länk ovan) blev bra men mina kommentarer i Aftonbladets TV-inslag om Krim, som ses via samma länk, blev delvis lite konstiga eftersom jag inte hade sett bilderna som diskuterades i sändningen - jag var nämligen bara med per mobiltelefon utan stor skärm, eftersom jag inte var hemma. Väl hemma har jag nu kunnat granska bilderna. Jag föreslår att du som äger ett exemplar av Ryska elitförband tar fram den från bokhyllan och spanar in sidorna 146 och 154 och själv jämför med klippet ovan. Kort sagt är min bedömning nu att de yngre soldaterna i klippet antingen tillhör ryska GRU-spetsnaz eller VDV, luftlandsättningstrupperna, alternativt marininfanteriet. Är det VDV lutar jag mot att det är spaningssoldater ur VDV, alltså VDV-spetsnaz.

Sedan skulle jag vilja påpeka att konflikten nu har en till "spelare" eftersom Putins favorit-MC-klubb Nattvargarna (på engelska Night Wolves) nu är på väg in i området. Klubben har särskilda band både till presidenten och den ryska flottan, som klippet nedan från 2011 påminner om.

Putin hos Nattvargarna och ryska flottan vid Svarta havet, missa inte Putins slutord.

En typisk medlem i Nattvargarna ser ut ungefär som "Oddball" i filmen "Kellys hjältar" och apropå det heter ledmotivet i den filmen "Burning Bridges"...

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?



Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

-------------------------------------


”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland." (Försvarsberedningen 2007)


I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver  så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer". Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain


För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar. 

KC-390 – Flygplanet Sverige INTE behöver just nu.

KC-390 vs C-130. Kampen om Sveriges taktiska transportflygförmåga.

I SvD näringsliv idag kan man läsa om att Brasilien hoppas på att Sverige ska för återköp i JAS-affären köpa KC-390. Säkerligen är det även många inom SAAB (inklusive dess ägare)som tycker att detta är en alldeles utmärkt affär att genomföra. Detta då man i publikt rum har kunna läsa om hur dåliga våra nuvarande C-130 är. Detta faktum att så egentligen inte är fallet har jag tidigare beskrivit här på bloggen och att det vore ett ekonomiskt vansinne att "slänga bort" 8 st flygplan som har kring 50 % av sin livslängd kvar. Jo, viss modifiering är behövlig. Men Vad skulle då Sverige få om man köper KC-390? Det första som slår en är ju att man köper grisen i säcken. Dvs att flygplanet har fortfarande ännu inte haft sin jungfrufärd. Därigenom så vet man ju inte ens om flygplanet har möjlighet att nå de prestanda som specifikationen Embraer utlovar. Jämför med Airbus A400M som nu är överlämnat till Franska flygvapnet till utprovning. Med tanke på de förseningar som drabbat A400M så är det troligt att KC-390 kommer att ha en liknande framskridningshastighet i projektet vilket kommer att försena första leveransen till ca 2019 eller senare. 
Priset för KC-390är uppskattat till ca US$50 miljoner (Ca 350 miljoner svenska kronor) medan C-130J kostar US$62 miljoner (Ca 434 miljoner svenska kronor). Observera att prissättningen är motsvarande då du köper en ny bil hos din bilhandlare. Till detta kommer sedan extrautrustning i form av lufttankning, fällningsutrustning, navigeringsstödsutrustning etc. etc. Listan kan göras precis hur lång som man själv vill och priset växer multipelt. 
Priserna är med reservation då de är hämtade från internet men ger ändå en uppskattning i om vilket område kostnaden är i. 

Idag finns det ännu ingen underskriven order från någon operatör/nation utan bara överenskommelser om vilja att upphandla. 

Vad kan då de olika flygplanen göra?

Ja de kan flyga last och passagerare ( i en bullrig miljö):

    

           KC-390       C-130J          C-130H (TP84)

Last       23,6 ton      19,96 ton       19,05 ton
Passag     88             124              88
Jägare     64              92              92
Palett      6               8               6

Om man jämför KC-390 med dagens TP 84 så är det marginella skillnader i last som den kan bära. Detta gör att om man satsar på detta nya KC-390 så kommer det att medföra enorma kostnadssatsningar på ny infrastruktur på flygplats då dagens hangarer inte kommer att räcka till alls. Dessutom så ska man till detta addera all den utrustning som behövs för att man ska göra tillsyn(reparera och underhålla) på flygplanen i Sverige. Dessutom så kommer Sverige likt idag med TP 84 inte kunna vara kapabel att klara av de större reparations och underhållsarbetena som måste utföras på flygplanen utan att dessa måste göras i Brasilien (TP84 i England). Idag finns det ingen verkstad i Europa som kan detta vilket kommer att medföra stora transportkostnader och långa bortavaroperioder för flygplanen.

Vad finns det då för alternativ?

I huvudsakligen är det ett alternativ som är kostnadseffektivt men som inte utestänger ett senare inköp av rätt flygsystem. Med rätt flygsystem menar jag ett flygsystem som kan transportera den materiel som Försvarsmakten har och kommer att ha framöver.

Hur då göra? Jo, modifiera den nuvarande flygplanflottan till en standard som är acceptabel till de krav på operativt uppträdande inom ett operationsområde och de krav som de civila luftfartsmyndigheterna ställer för att få kunna flyga i deras luftrum. Detta är en kostnad som kommer att ligga väl under de kostnader som kommer att uppstå vid en nyanskaffning samtidigt som Sverige kommer att kunna i en högre utsträckning vara operativ med sina flygplan. 
Denna modifiering kommer att ge en förlängd livslängd på mellan 15 och 25 år fram till ca 2030 - 2040. Härigenom så kommer Sverige att utnyttja sina transportflygplan optimalt både vad gäller tillgänglighet och ekonomi. 10 år efter att man har genomfört modifieringarna så är det dags att påbörja en studie om vilket flygsystem som ska ersätta denna modifierade TP84. Då har man mellan 5 och 15 år på sig att kunna upphandla ett flygplansystem om passar Sverige och uppgifterna som det ska lösa. Dessutom så är då samtliga idag möjliga flygsystem operativa i andra försvarsmakter runt om i världen så förhoppningsvis så har de flesta "barnsjukdomarna" kunnat åtgärdas. Dessa fel tar ofta en stor del av operationseffekten samt fördyrar underhållet då modifieringar måste införas. De flygsystem som då skulle vara aktuella är i så fall: KC-390, C-130J och A400M. Utan en djupare analys men med det man hör från de som opererar C-130 idag är det A400M att föredra då man kan transportera mer utrustning åt Armén vars utrustning de senaste 60 åren har blivit bredare, tyngre men framförallt högre. Detta medför att man i KC-390 och i C-130 inte kan lasta denna utrustning vilket är en riktigt stor begränsning i sig. Då återstår det att leasa in flygplan som kan transportera denna utrustning och med ett sådant scenario så har man väl köpt sig en felaktig produkt.

Förhoppningsvis så har försvarsmaktens ledning kurage nog att motstå den lobbying som pågår för att snarast införskaffa KC-390 för att inte riskera att man i framtiden har köpt något som man inte kan använda fullt ut till det man behöver.

Ryssland och Omvärlden del 1 – Upptakten


Sammanfattning

Bedömt har Västerländska intressen kolliderat kraftigt med Ryska intressen från 2010 och framåt. För att under 2013 mer och mer öppet likna en öppen konflikt. Dock har vägen dit startat långt innan. Fyra (4) faktorer har främst varit drivande till att föra Väst och Ryssland till en retorisk och maktspels punkt med inslag av kalla kriget liknande händelser. Dessa fyra (4) är 1) USA missilförsvar, 2) NATO Utvidgning, 3) EU Utvidgning och 4) Utnyttjandet av "Soft Power" från väst i Ryssland för att utöva påverkan. Bedömt har inte väst förutsett Rysslands agerande och att Ryssland tryckts mot en punkt där man tydligt anser att Väst är ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, där Rysslands inre säkerhetssfär påverkas av väst. Likväl har vi i Sverige även negligerat tydliga säkerhetspolitiska förändringar från Ryssland, vilket på sikt kan sätta Sveriges säkerhetspolitiska situation i trångmål.

Analys

Allmänt.Under 2013 och framför allt under de två sista kvartalen av 2013 har det ofta talats om världen är på väg in i ett nytt kallt krig mellan Öst (Ryssland och Kina) och Väst. Alla verkar haft en åsikt och alla verkar ha varit lika kluvna, å ena sidan de som hävdar att så är fallet och vi befinner oss redan i det, å andrasidan de som hävdar att så ej är fallet men dock med stundtals inslag av kalla kriget liknande agerande.

Vad som framförts som ett tyngre argument är att det ej är en kamp mellan ideologier såsom det var under det första kalla kriget mellan öst och väst där två -ismer mötes mot varandra. Två (2) faktorer kan peka på att detta stämmer. Den första faktorn är att den av Ryssland anpassade strategin efter andra världskriget att ha en buffert mellan sig och en presumtiv motståndare har fallerat. Detta innebär att i det här fallet väst och ur rysk synvinkel är detta EU och NATO angränsar mot Rysslands territorialgräns. Den andrafaktorn är att det är en kamp mellan ekonomiska maktblock å ena sidan EU å andra sidan Ryssland med dess Euroasiska union. Dock bör man ställa sig frågan om det återigen inte är två -isemer som står mot varandra. Å ena sidan den Ryska neo-eurasianismen å andra sidan den Västerländska Liberalismen. Där den ena -ismen vänder sig mot den Västerländska Liberalismen och allt vad den står för. Vad som är farligt i detta är att dessa tongångar råder hos den Ryska politiska eliten.

Några faktorer kan dock identifieras som varit styrande och lett Ryssland och dess omvärld mot den retoriska punkt vi nu befinner oss vid, där man talar om ett nytt kallt krig eller en omvärldssituation med inslag av kalla kriget liknande agerande. De tre tydligaste är 1) USAmissilförsvar 2) NATO utvidgning 3) EUutvidgning och 4) Utnyttjandeavsoftpower” (kommer ej beröras i detta inlägg utan ett senare) för att förändra det Ryska styrelseskicket. Dessa fyra har orsakat en händelseutveckling som jag bedömer att varken USA, NATO eller EU hade förutsett vid sitt initiala agerande.

Att Ryssland ser väst som ett hot exemplifieras tydligt av t ex Rysslands Försvarsministers Sergei Shoigu uttalande från September 2013 visar på. Där han tydligt pekar ut NATO som ett tydligt hot mot Rysslands säkerhet. Då främst avseende dels utbyggnad av NATO infrastruktur (läs missilförsvar) nära Ryssland dels NATO försök till utvidgning i anslutning till Rysslands gränser (läs Georgien och Ukraina). Likväl Rysslands President Vladimir Putins uttalande från Februari 2013, visar på att även han ser NATO som ett hot och då dess östliga expansion, mot Rysslands själva landgräns.

Således existerar ett antal faktorer för att skapa en konflikt mellan öst och väst som återigen kan ge en återgång till ett kallt krig. Utgången kan man enbart bedöma i dagsläget. Men den tydliga historiska kopplingen man gör i Ryssland att man vill återta det man förlorade vid Sovjetunionens kollaps samt hur man väljer att utmåla det västerländska agerandet mot Ryssland, möjliggör en spiral av händelser där hastigheten gradvis har ökat under framför allt 2013 som kan leda fram till ett nytt kallt krig.

EU Östliga expansion. Kollapsen av det kommunistiska systemet i Östeuropa samt Sovjetunionen kom att få påverkningar även för den Europeiska Gemenskapen (EG). Initialt handlade det om att ta hand om flyktingströmmar för Öst som sökte en bättre tillvaro i Västeuropa. Den första riktiga synliga påverkan var när Östtyskland upphörde som nationalstat och Tyskland blev åter en stat när Väst- och Östtyskland återförenandes och då även som en enad stat var medlem i EU.

I Februari 1992 kom EG att omformas genom Maastricht fördraget och bli den Europeiska Unionen (EU) dels togs beslut om en gemensam valuta delsvalde man att utforma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt rätts- och medlemsstaternas inrikespolitik kom knytas närmre till EU gemensamma målsättningar.

Detta är som EU själva säger en milstolpe i organisationens utveckling, varför är det då detta? Enkelt förklarat handlade den Europeiska Gemenskapen (EG) om att möjliggöra handel och genom handel undvika framtida konflikter på den europeiska kontinenten. Vad som sker med Maastricht fördraget är att EG blir EU och en tydligare maktfaktor med dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, man börjar spela på den globala arenan och kan mäta sig mot stormakter såsom USA och Ryssland inom arenor som traditionellt enbart berörts av nationalstater. Således ställs nu Ryssland inför två säkerhetspolitiska aktörer i dess närområde dels NATO delsEU.

I December 1997 kommer EU att påbörja medlemsförhandlingar med tio (10) länder (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Ungern) i Central- och Östeuropa. Förhandlingarna kom att pågå till 2004 av de tio ursprungliga länderna kom åtta (8) länder få medlemskap den 1 maj 2004, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. Vad avser de då åtta (8) nya medlemsländerna i EU var det med stora brister de togs med i unionen. Enligt EU gällande stadgar så skall inte så vara fallet, dock så valde man att negligera detta och anslöt länderna trots allt. Något som vissa medlemsländer höjde röster mot.

Anslutningen samt vägen till den av forna satellitstater till Sovjetunionen i EU kom att väcka oro i Ryssland rörande händelseutvecklingen. Vad avser ”klimatet” mellan Ryssland och EU strax innan anslutningen av de åtta (8) länderna, så låg de på en lika låg nivå som under de lägsta noteringar som uppmäts under Sovjettiden. Den Ryska oron för utvidgningen av EU 2004 kom främst att handla om de ekonomiska förluster detta skulle medföra m h t EU handelsregler med ej anslutna stater. Likväl kom detta att medföra att en ny mur mellan Ryssland och det nya Europa upprättats, likväl så projicerades en bild av att EU så Ryssland som en andra klassens stat som enbart stod för billig energi. Ett intressant faktum var att retoriken var hård främst mot NATO utvidgningen som genomfördes samtidigt men Rysslands största oros källa var trots allt under den aktuella tidpunkten EU utvidgning in i de forna satellitstaterna, som tidigare utgjort en tydlig buffertzon mellan Ryssland och Väst. Denna oro skall främst ses ur perspektivet kring oron för den ekonomiska utvecklingen för Ryssland. Ryssland hade vid den aktuella tidpunkten påbörjat en återhämtning efter 1998 års ekonomiska krasch.

Således fanns det en reell oro och motvilja kring den EU utvidgning som genomfördes 2004, dock så var Ryssland bedömt fortfarande så pass svagt vid denna tidpunkt att man enbart kunna genomföra retoriska åtgärder mot EU och Väst i frågan. Kontra det agerande som vi sett under 2013 mot EU och då främst kring det östeuropeiska samarbetet som EU genomfört för att upprätta frihandelsavtal med bl a Ukraina. Det agerandet har varit mer resolut samt uppvisat olika former av åtgärder inom både det mjuka och hårda spektrumet från Ryssland.

Den 1 Januari 2007 ansluts slutligen de två (2) sista länderna av de ursprungliga tio (10) som påbörjade sina medlemsförhandlingar 1997, Bulgarienoch Rumänien. Nästa stora milstolpe inom EU är undertecknandet av Lissabonfördraget av EU 27 medlemsländer i December 2007. Lissabonfördraget syftar till att dels göra EU mer demokratiskt, effektivt och transparent dels möjliggöra att unionen skall kunna möta t ex säkerhetspolitiska förändringar i en alltmer föränderlig omvärld.

Vad som tydligt kom att framgå vid den första utvidgningen av EU vid 2004 var att man från Ryskt håll särskilda på närområdet och nära utlandet. EU fick en tydlig fingervisning av Ryssland att man ej skulle tolerera en utvidgning av unionen i t ex Ukraina, Georgien och Moldavien dvs Rysslands direkta närområde.

Vad som händer runt den Europeiska Unionens (EU) gränser påverkar givetvis EU. Likväl måste EU arbeta för att uppnå en stabil omvärldsutveckling i dess närområde. För detta har EU främst två utvecklingsprogram delsEuropean Neigbourhood Policy (ENP) dels The Eastern Partnership (EaP). Likväl är det ett sätt för EU att kunna påverka situationen i dessa angränsande länder till att anta ett ofta mer västerländskt synsätt dvs kring demokrati, rättssäkerhet och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Som ett led i utvidgningen av EU 2004 kom man att skapa ENP. Tanken bakom ENP är att de angränsande länderna till EU ej skall uppleva att det bildas en mur mot dem. Utan att man genom avtal o dyl så skall man försöka harmonisera förhållandena mellan unionen och dessa länder, utan att för den skull att länderna blir fullvärdiga medlemmar i EU. EaP kom att påbörjas 2009 som dels ett EU projekt delsett projekt av enskilda EU anslutna länder. Det riktar sig mot Östeuropeiska länder som har ett intresse att närma sig EU och göra detta genom politiska, ekonomiska och kulturellavägar.

Ser man till Rysk misstro och ett kraftfullt agerande från Ryssland så är det, det Östeuropeiska samarbetsprojektet från EU sida som varit en nål i ögat för Ryssland. Där själva samarbetsprojektet hade lett fram till ett frihandelsavtal skulle undertecknas i November 2013. Detta frihandelsavtal skulle öppna upp för att på sikt medge medlemskap i EU för ett antal länder. Detta kom Ryssland att kraftigt motsätta sig under hela 2013. Vilket kom att föranleda två tydliga handelskonflikter dels mellan Ryssland och Ukraina delsmellan Ryssland och Litauen.

Sammanfattningsvis kan man se att Ryssland gradvis ökat sina egna insatser delsretoriskt dels genom faktiska handlingar mot EU desto närmre EU kommit Rysslands territorialgräns och därmed mer direkt kunna påverka Ryssland. Detta i sig är ju en del i det som lett fram till den mycket tragiska händelseutvecklingen som sker och skett i Ukraina under slutet av 2013 och början av 2014. Likväl måste man ta i beaktande att Ryssland ekonomiskt blivit starkare under hela perioden vilket möjliggjort att de främst från 2010 och framåt har kunnat vara mer aktiv i dess utrikes- och säkerhetspolitik på alla plan.

Dock så ser man bedömt ej EU som ett militärt hot, dock ett säkerhetspolitiskt sådant i och med att EU försöker införa ett västerländskt synsätt som ej rimmar väl med hur man i Ryssland och traditionellt dess satellitstater ser på rättssäkerhet m m. Detta innebär att den nuvarande regimens stabilitet kan omkullkastas om detta synsätt får ett ökat fotfäste, det är ur bl a denna synvinkel man bör se den s k "agentlagen". Den största hotet EU utgör mot Ryssland är ett ekonomiskt hot vilket skulle kunna omkullkasta Rysslands nuvarande ekonomiska situation som får betecknas som något stabil jämfört med hur den har sett ut tidigare. Detta vet Ryssland och man försöker påverka situationen så att EU planer omkullkastas.

NATO Östliga Expansion. Under det delade Tysklands och Sovjetunionens sista skälvande timmar, skede förhandlingar och ett spel i bakgrunden kring Försvarsalliansernas framtid dvs NATO och Warszawapakten. Ingen förutsatte att Warszawapakten skulle upphöra som allians i och med Tysklands återförenande och de fria valen som skedde i Sovjetunionens satellitstater.

Under det politiska spelet som skedde i bakgrunden kom Väst enligt Ryssland (dåvarande Sovjetunionen) att ge sken av att en utvidgning av NATO ej skulle ske. Dock så kom Väst ej ge några utfästelser kring att en expansion av NATO österut ej skulle samt inget nedtecknades rörande detta. Huvudfrågan kom att vara det delade Tysklands återförening samt hur ett medlemskap i NATO för ett enat Tyskland skulle hanteras. Dock så kom man i bakgrunden tala om att NATO ej skulle utvidgas in i Östeuropa, något som många Ryska politiker som var med under den aktuella tidpunkten nu vänder sig mot och tydligt hänvisar till för att påvisa att man ej kan lita på utfästelser som kommer från Väst.

I och med Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning kom många Östeuropeiska länder (främst de som varit satellitstater till Sovjetunionen) att söka sig mot NATO för att säkerställa dess egen säkerhet likväl för att integrera sig med resten av Europa och utvecklas till demokratiska stater. NATO kom inledningsvis att erbjuda dialog och partnerskap genom North Atlantic Cooperation Council (vilket kom att döpas om till Euro-Atlantic Partnership Council 1997) som grundades 1991.

Nyttan av att öppna upp NATO för fler medlemsländer debatterades flitigt under den första halvan av 1990-talet inom organisationen, 1994 gav NATO således beskedet att organisationen var öppen för att anslutna nya medlemmar. De som varit för en utvidgningen av organisationen såg det främst ur perspektivet att det skulle öka stabiliteten i Europa. De som var emot en utvidgningen av organisationen såg det främst utifrån perspektivet att man skulle skapa nya konfrontationslinjer och därmed skapa en instabilitet i Europa.

NATO kom 1995 att delge resultaten av en studie som genomförts kring en fortsatt utvidgning av organisation, slutsatsen av studien var att en fortsatt utvidgning av organisationen skulle öka stabiliteten och säkerheten inom hela det Euroatlantiska området. En utvidgning skulle tvinga länderna främst i Central- och Östeuropa att genomföra demokratiska reformer, införa civil och demokratisk kontroll över dess Försvarsmakter, skapa en anda och beteende som främjade samarbete mellan nationer samt troligtvis bidra till goda relationer till grannländer m m.

Studien pekade även på ett antal grundläggande faktorer som ett presumtivt nytt medlemsland för NATO var tvungen att uppfylla för att kunna upptas i gemenskapen. Dessa var, 1) ett fungerande demokratiskt politiskt system baserat på marknadsekonomi 2) en rättvis behandling av minoritetsgrupper 3) ett engagemang för fredliga lösningar i konflikter 4) förmågan och viljan att genomföra militära bidrag i NATO gemensamma operationer och 5) uppvisa ett engagemang för demokratiska civila-militära relationer och institutionella strukturer.

Exakt hur många länder som skulle anslutas vid den första omgången kom att debatteras flitigt inom organisationen, vissa europeiska stater kom att anse att en större mängd stater skulle anslutas medan USA ansåg att en mindre mängd stater var att föredra med optionen att senare ansluta fler stater. Det sistnämnda alternativet var det som kom att väljas. Vid NATO toppmöte i Madrid 1997 kom organisationen att erbjuda Tjeckien, Ungern och Polen att påbörja förhandlingar för en anslutning till organisationen. Dessa tre länder valdes ut för att de ansågs uppfylla kriterierna bäst utifrån den studie som redovisades 1995. Det vill säga de var etablerade demokratier, sågs ha goda relationer med sina grannländer samt de väpnade styrkorna stod under en effektiv civil kontroll. Tjeckien, Ungern och Polen kom att anslutas till NATO i Mars 1999 och därmed kom uppdelningen i Öst och Väst som grundlades vid Jaltakonferansen 1945 att upphöra.

Ryssland kom tydligt att reagera på att NATO valde att öppna upp för en utvidgning Österut in i Central- och Östeuropa. Detta kom föranleda att ett utrikespolitiskt konsensus kom att uppstå i den annars så splittrade ryska politiken, samtliga partier motsatte sig en utvidgning av NATO österut dock av olika skäl men den bindande punkten var att NATO skulle ej utvidga. Vad som kan ses avgörande för att retoriken dock höll sig sansad och att det ej skede några mer aktiva åtgärder från Rysk sida vid den första NATO utvidgningen är att denna utvidgningen enbart skulle ta sig in i Centraleuropa och ej ta sig direkt till den Ryska landgränsen. Vad som dock påtalas är risken för nationalistiska strömningar som NATO utvidgningen kan ge i Ryssland under den aktuella perioden. Det dock båda sidor påtalar är om t ex Baltikum kommer att anslutas till NATO så kommer bedömt retoriken vara en helt annan.

Således kan vi se att både inom NATO som organisation och från Ryssland fast det ett motstånd att släppa in nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Medan från dessa stater fanns det en tydlig vilja och strävan att komma in i organisationen för att ej ligga i ett säkerhetspolitiskt vakuum som de upplevde hade uppstått efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning. Att den Ryska motreaktionen blev så pass tam mot den första NATO utvidgningen berodde bedömt på två faktorer dels att utvidgningen kom ej att beröra den Ryska landgränsen bortsett från Kaliningrad Oblast dels var Ryssland mycket svagt vid den aktuella tidpunkten samt den Ryska ekonomins krasch 1998 kom bedömt även att försvaga dem än mer.

Nästa steg i NATO östliga utvidgning kom i April 1999 då man lanserar Membership Action Plan (MAP) som ett program för att hjälp länder att nå sin målsättning med att kunna upptas som fullvärdiga medlemmar i NATO. Sju (7) Östeuropeiska länder kom att ansöka om att ansluta sig till MAP detta var Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Kroatien kom ansluta sig till MAP 2002. På NATO toppmöte 2002 i Prag kom de sju (7) första MAP länderna att påbörja förhandlingar för en anslutning till NATO. Dessa sju (7) länder kom även att anslutas till NATO i Mars 2004.

Denna utvidgning av NATO kom mer direkt att beröra Rysslands gränser, dock uteblev en kraftfull respons mot NATO under själva upptakten till anslutningen, dock påtalade man från Rysk sida att man skulle ej tolerera att infrastruktur för NATO skulle byggas upp i anslutning till Rysslands gränser. Jämför man retoriken med den tidigare expansionen av NATO österut så kom denna att bli mer svag. Detta berodde i sig på att dels var Ryssland fortfarande militärt svagt dels var detta fortfarande i inledningsskedet av USA "krig mot terrorn" vilket gjorde att Ryssland kunde åtnjuta en viss särställning med utbyte av information o dyl.

Dock så kom vid valen 2003 en stor mängd nationalister röstas in i Duman. Detta komma att märkas vid tidpunkten för anslutningen 2004, då man i Duman röstade igenom ett beslut på att om NATO fortsatte att ignorera Ryssland så skulle man vara tvungen att omvärdera sitt säkerhetspolitiska förhållningssätt. Detta beslut kom att stödjas av 305 ledamöter, 41 röstade mot förslaget medan 2 la ned sina röster. Detta skulle enligt beslutet kunna innebära att man skulle förstärka den Ryska truppnärvaron vid Rysslands gräns mot Baltstaterna samt öka mängden trupp i Kaliningrad Oblast. Likväl skulle man rekommendera regeringen att stärka Rysslands kärnvapenstyrkor. Således en betydligt tydligare respons än under själva upptakten till anslutningen av de sju (7) nya medlemsländerna och främst kopplat till att de Baltiska staterna anslöts som tidigare varit Sovjetiskt territorium. Dock var President Vladimir Putin mer nyanserad i sin kritik, han påtalade att man från Rysk sida ej godtog den nya utvidgningen av NATO men att det ej skulle få påverka Rysslands och NATO relationer.

Således det vi kan se vid denna andra östliga expansion av NATO är att i slutändan blir Rysslands reaktion relativt kraftfull, man börjar yttra sig om att man kommer förstärka dels de konventionella styrkorna västerut dels förstärka sina kärnvapenstyrkor. Denna reaktion beror bedömt dels på att en stor mängd nationalister tagit sig in i Duman dels på att NATO nu stod fysiskt vid Rysslands västliga landgräns. Likväl skulle en fortsatt expansion av NATO österut lägga sig direkt an mot Rysslands landgräns vilket skulle få Ryssland än mer omringad.

Nästa steg i NATO östliga expansion kom dels 2005 med fördjupade förhandlingar med Ukraina för ett eventuellt medlemskap dels 2006 med samma förhandlingar med Georgien för ett eventuellt medlemskap. Här kom Ryssland att genomföra ett betydligt kraftigare agerande. I fallet Georgien så kom det gå så långt att man valde att begränsa de diplomatiska förbindelserna, utvisa Georgiska medborgare m m. Detta kom i slutändan leda fram till det mycket korta kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Ryssland har efter detta krig tydligt aviserat att man ej kommer tolerera en anslutning av Georgien till NATO. Likväl vad avser Ukraina kom Rysslands retorik vara mycket mer kraftfull än under de tidigare förberedelserna till anslutning, bl a uttalade sig President Vladimir Putin att Ryska kärnvapen mycket väl skulle kunna bli riktade mot Ukraina om de valde att ansluta sig till NATO. Nu kom Ukraina att välja en annan väg då de 2010 valde att avstå från att ansluta sig till någon militär allians och antog ett alliansfritt förhållningssätt.

Således kan vi se att ju närmre NATO kom Rysslands fysiska landgräns desto tydligare och kraftfullare blev maktspråket från dess sida. Likväl dess fysiska agerande som kom att bli allt mer tydligt och aggressivt ju närmre man kom. Detta har nu lett till att bedömt NATO ej kommer fortsätta någon östlig expansion, man nåde sin gräns vid Georgien då Ryssland med all tydlighet visade vart dess gräns gick någonstans. Likväl så har graden av demokratisering i Ryssland avtagit i samma takt som NATO har utvidgats österut detta i sig kan även spela in i hur Ryssland har valt att agera.

Missilförsvaret. Vad avser utvecklingen av missilförsvar i Europa bör man se de detta ur två utvecklingslinjer dels den Amerikanska utvecklingen av missil försvar med främst nationellt intresse delsNATO utveckling av missilförsvar över Europa. Det som kommer beröras är NATO utveckling i och med att dessa två trots allt är mycket sammanvävda och i mångt och mycket samt i huvudsak är det amerikansk materiel som används av NATO vad avser detta system.

Vad avser NATO påbörjade organisationen utvecklingen av sitt missilförsvar under 1990-talet, då var det främst inriktat på att skydda insatta förband och kom som ett svar på den ökade oron att massförstörelsevapen med ballistiska missiler som bärare kunde komma på drift. Detta kom vid NATO toppmöte i Prag 2002 att få ytterligare en inriktning till att även kunna skydda medlemsländernas territorium och befolkning, således har NATO två stycken utvecklingslinjer på sitt missilförsvar ett för att kunna skydda insatta förband och ett för att kunna skydda medlemsländerna. 

NATO mobila missilförsvarssystem skall kunna nedkämpa ballistiska mål på såväl korta som mellan långa avstånd, dvs avstånd upptill 3,000 km, likväl skall mål kunna bekämpas på låg och hög höjd. Medlemsländerna skall bidra med sensorsystemen samt vapensystemen medan NATO kommer bidra med BMC3I (Battle management, Communications, Command and Controll and Intelligence) förmågan samt säkerställa att systemen kan interagera med varandra.

Ryssland har kontinuerligt sedan planerna på ett missilförsvar landsatts, motsatt sig dessa och sett dessa som riktad mot sig och ej t ex Iran som ofta utnyttjats som ett exempel. I sak har Ryssland rätt här om man ser till det Amerikanska missilförsvaret, länder såsom Iran m fl har i dagsläget ej förmågan att nå det Amerikanska fastlandet med ballistiska missiler dock kan allierade till USA såsom stater i Europa nås av dessa.

Ser man till konsekvenser så är det främst de Amerikanska planerna för missilförsvaret som har gett mest Ryska motreaktioner till skillnad mot NATO och EU utvidgningen och vilket på sikt kan göra säkerhetssituation i Europa mer instabil. Dels har Ryssland lämnat CFE avtalet som en konsekvens dels har de meddelat att de kan lämna START avtalet som en konsekvens.

Likväl har det lett till en tydlig utveckling främst hos de ledande politikerna i Ryssland att driva på utvecklingen för de Ryska kärnvapenstyrkorna att erhålla system som kan verka utan att bli påverkad av det tilltänkta missilförsvaret. Utvecklingen skall ses i ljuset av Dmitry Rogozin uttalande från April 2013, där han förklarade att Ryssland har löst problematiken med hur man kan penetrera missilförsvaret och därmed nå verkan mot avsett mål. Den metod som möjliggör detta kan vara det nyutvecklade ledningssystemet för Rysslands ballistiska missiler, Vozzvaniye, vilket möjliggör omriktning i realtid efter avfyring av missilen. Likväl är nyutvecklingen av RS-26 missilen som skall komplettera Topol-M och Yars missilerna anpassad mot att kunna förbigå missilförsvaret dels vad avser stridsspetsar delssjälva missilen. Denna missil typ kan även vara det man åsyftade var anpassat för att kunna förbigå missilförsvaret.

Utöver detta så är utnyttjandet av 9K720 Iskander (SS-26 Stone) i debatten ett tydligt tecken på den Ryska motviljan till missilförsvaret. Likväl att man från Rysk sida uttalat att man har för avsikt att utnyttja systemet för att nedkämpa infrastrukturen för missilförsvaret vid en konflikt. Detta kom att ställa sig på sin spets då den tyska tidningen Bild presenterade uppgifter att Iskander system skulle finnas i Kaliningrad Oblast. Några uppgifter som stödjer detta har än ej presenterats. Dock finns Iskander system i det Västra militärdistriktet vilket Ryssland själv öppet medger.

Likväl har effektiviteten av missilförsvaret ifrågasatts från Rysk sida delsdå man enligt uppgift enbart genomfört försök men antiroboten under så störningsfria förhållanden som möjligt dels då man enligt ryska uppgifter skall behöva minst fem (5) till sju (7) stycken SM-3 för att kunna nedkämpa en Topol-M missil, varav USA i dagsläget har trettio (30) stycken utpositionerad, tjugosex (26) stycken i Alaska och fyra (4) stycken i Kalifornien.

Återigen kan vi här se hur en sak som Väst anser är rätt dvs rätten till självförsvar mot t ex stater som kan komma att förfoga över ballistiska missiler med förmåga att bära kärnvapen och hur det ses av Ryssland som ett hot mot dess intressen. Det är självklart att NATO och USA missilförsvar ej har förmågan att i någon större omfattning kunna mäta sig mot Rysslands arsenal av ballistiska missiler, det kan Ryssland själv se, dock utnyttjas det av Ryssland som en hävstång att hävda att Väst motsätter sig Ryssland och skapar en instabil säkerhetspolitisk situation.

Slutsatser

Från och med att Ryssland som nation återuppstod efter Sovjetunionens kollaps har man haft en negativ inställning till dels EU dels NATO. Denna grundar sig bedömt på att båda organisationerna hotar Rysslands självbild som en stormakt dels på det ekonomiska planet dels på det militära planet. Ryssland har konsekvent motsatt sig båda organisationernas utvidgning.

Inledningsvis hotade varken EU eller NATO östliga utvidgningen ur Rysslands sinnesbild själva moderlandet, utan man trängde sig in i de forna satellitstaterna som utgjorde den tidigare bufferten mot Väst under Sovjettiden. Denna expansion österut bemöttes initialt enbart med retoriska protester. Att det enbart rörde sig om retoriska beror bedömt dels på att Ryssland var ekonomiskt svagt delsmilitärt svagt under perioden från 1990 intill 2004. Likväl var det inte förrän 2004 som de båda organisationerna stod vid Rysslands gräns.

Dock kom bedömt en brytpunkt 2004 när både NATO och EU nästan samtidigt utökade sin sfär genom att båda organisationerna nu låg direkt an mot Rysslands landgräns. Likväl visade båda organisationerna inga tecken på att hejda sin utvidgningen österut och därmed bedömt ur den Ryska sinnebilden än mer isolera Ryssland både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Likväl syns detta på Rysslands försvarsutgifter mellan åren 2004 och 2005 som tar ett rejält kliv uppåt för att därefter gradvis öka mycket markant till dagens nivåer som är mycket höga. Således kan man även se att en tydlig brytpunkt för det s k tioåriga återtagandet sker samtidigt som man nedmonterar det svenska totalförsvaret och börjar tala om återtagningsprincipen. Således principen kring återtagande skulle trätt i verket samtidigt som man lanserade den, vilket visar på svårigheten i att bedöma händelseutvecklingar på lång sikt och visar tydligt att en stabil och långsiktig säkerhetspolitik krävs för att kunna möta hot.

Likväl har de fyra punkterna som berörts i analysen dvs EU och NATO utvidgning, Missilförsvaret samt påverkan med "Soft Power" gjort att Ryssland anser att de är under kraftig påverkan från Väst. Dock så har bedömt väst sett det hela som att man ej utsätter Ryssland för någon form av påverkan. Väst har således gravt missbedömt Ryssland, likväl bedömer jag att Väst har levt i tron att när väl Sovjetunionen föll så skulle ett västerländsk synsätt omfamnas av Ryssland och andra stater. Att sudda ut ett kulturellt arv görs ej över natt, således är den situation som vi nu bl a ser i Ukraina en konsekvens av ett i all välmening agerande från väst för att skapa en bättre situation som möter ett synsätt där allt som kommer från väst är av ondo. Således varje handling får en konsekvens i slutändan någonstans och ett västligt synsätt är ej lika med ett östligt synsätt på handlingen.

Således står nu väst i en brytpunkt kommer man låta de stater som finns kring Ryssland välja sin egen väg dvs att ansluta sig till EU och NATO om de så vill eller kommer man böja sig för det Ryska maktspråket. Böjer man sig för det Ryska maktspråket åsidosätter man grovt sina egna ideal och som dessa stater söker efter att få vara en del av. För i grunden handlar detta om att självständiga stater måste få välja sin egen väg, något som Ryssland i dagsläget ej medger då det kommer till de stater som angränsar dess territorialgräns. Risken för en eskalering av hela konflikten mellan öst och väst är tydlig, väljer väst att sätta hårt mot hårt mot Ryssland kommer Ryssland att öka insatsen, för deras självbild dels som stormakt dels deras egen suveränitet står på spel. Således finns grund ingredienserna för en modern tappning av "Skotten i Sarajevo" på plats. Dock bedömer jag konfliktrisken som liten i dagsläget men under hela 2013 har vi sett att hastigheten i spiralen har ökat kraftigt, vilket ingen kan bortse ifrån, allt annat vore naivt och blåögt.

Vad man i Sverige nu måste ta ställning till är om det fortfarande är lugnt och stabilt i vårt närområde som motiverar en rätt medioker försvars- och säkerhetspolitik. Kan man inte göra kopplingen inom Försvarsberedning mellan vad som skett i Rysslands agerande mot dess grannländer under 2013 och dess upprustning är det mycket beklämmande, för just nu ser vi effekten av det i Ukraina där man genom en gradvis förmågeökning vågar ta sig oerhörda friheter, man litar på att dess Väpnade styrkor kan hantera en eskalering av situationen mot väst, för man bör göra liknelsen med revolterna under det kalla kriget som slogs ned av Sovjetunionen. Att man genomfört en s k beredskapskontroll är inget annat än ett sätt att säga till Väst lägg er inte i våra interna angelägenheter och se vår krigsmakt är redo att möta er om ni lägger er i.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

BBC 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14(Engelska)
CNN 1(Engelska)
Der Spiegel 1, 2(Engelska)
European Security Forum 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
Global Beat 1, 2(Engelska)
INSNEWS 1
NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
OECD 1
Radio Free Europe 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)
Russia Today 1, 2, 3(Engelska)
The European Union 1, 2, 3, 4(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
The Washington Post 1, 2(Engelska)
SIPRI 1(Engelska)
Svt 1, 2, 3(Svenska)
Svd 1(Svenska)
Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)
Wall Street Journal 1(Engelska)

Rysk intervention i Ukraina del 2; Pest eller Kolera?

Temperaturen steg avsevärt i Ukraina när uniformerade OCH icke-uniformerade enheter har tagit kontroll över Simferopols och Sevastopols flygplatser. Vid lunchtid rapporterade DN att fler trupper är påväg dit från Sevastopol. Det är ännu icke-bekräftat deras nationalitet, men projektledaren för FOI:s Rysslandsprogram … Läs mer

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 7 – Ukraina

Sedan jag publicerade inlägget i förgår em har läget i och omkring Ukraina utvecklats snabbt.

Mest notabelt är den ryska beredskapsövningen som startade strax före publiceringen, den avsatte presidenten Janukovitj uppdykande i Ryssland och skärmytslingar med dödlig utgång på Krimhalvön, då ockupanter besatte delar av den regionala parlamentsbyggnaden.

Med beredskapsövningen i västra och centrala militärdistriktet har Ryssland försökt att återta det tappade initiativet. Omvärlden ska få förhålla sig till det ryska uppträdandet med vädjanden om att Ryssland måste respektera Ukrainas territoriella integritet. Och det kommer Ryssland att göra tills vidare är min bedömning. Genom att val nu är utropade både i Ukraina och på Krimhalvön, så arbetar tiden för president Putin.

Precis som Oscar Jonsson skrev igår så går det att se två tillfällen, då Ryssland går in i Ukraina. Det ena är om Svarta havsflottans bas hotas, vilket är ganska osannolikt med tanke på att den nu hyser ovanligt mycket trupp. Den ukrainska krigsmakten har dessutom haft många ekonomiska utmaningar och omorganisationer sedan självständigheten som drabbat samövningsförmågan negativt. Precis som att landets militära ledning vägrade att ingripa mot protesterna i Kiev, så kommer den nya militära ledningen vara lika tydlig mot de nya makthavarna att inte provocera Ryssland. De ryska militära manövrarna är till för att underblåsa dessa slutsatser, för att kunna flytta fram positionerna.

Det andra, mer sannolika, fallet är om etniska ryssar dödas vid strider mellan civila. Ryssland har som jag påpekat tidigare i sin doktrin en skrivning om att skydda sina minoriteter utanför Ryssland, med militärt våld om det anses vara nödvändigt. Här har de nya makthavarna genomfört en stupid manöver genom antagandet av en språklag som gör att det ryska språket mister sin självklara ställning jämte det ukrainska.

Men, rimligen kommer en hel del press också sättas från den militära sidan i Ukraina på den nya regeringen för att kontrollera eventuella friskaror som försöker att göra upp med ”interna fiender” till Ukraina. Farligaste området är den norra delen av Krimhalvön, där etniska ryssar är i minoritet.

Problemet är att den ryska maktutövningen brukar excellera i grenarna provokationer och desinformation. Även här finns det möjligheter för det ryska etablissemanget att vrida av och på trycket på Kiev när det gäller Krim.

Igår anlände den ökände pro-ryske ledaren Kadyrov från Tjetjenien och erbjöd patrullering av ”fredsbevarande” enheter. Dessutom passade Krims nye premiärminister, Sergej Aksenov, på att meddela att han bara tar order av ”president Janukovitj”

Ett annat steg för framtiden i syfte att öka pressen vore att låta Vladimir Zjirinovskij ta plats på scenen, ett grepp som Ryssland använt sig av förut enligt taktiken – Bad cop, good cop. Vi får dessutom räkna med att Viktor Janukovitj ännu inte slängt in handduken, åtminstone kan Ryssland hämta nya för att försöka försvaga legitimiteten för de nya makthavarna i Kiev.

…..

Beredskapsövningen är intressant av flera aspekter. Dels deltar inte det södra militärdistriktet i denna, vilket innebär att den ryska generalstaben förutom denna övning leder truppförflyttningar inom det södra distriktet och också genomför strategiska transporter som de tre landstigningsfartygen av Ropuchaklass ur Östersjöflottan som igår stävade genom Bosporen mot Krimhalvön.

Nästa sak är att flygstridskrafterna i västra militärdistriktet efter sin aktivering till förstahandsuppgiften genomförde spridning till krigsflygbaser. När övade vi detta senast?

Men, det mest intressanta är själva övningens storlek och belägenhet. I förhållande till sommarens mastodontövning är denna enligt min bedömning c:a 80 % i omfattning, men då tillkommer som sagt det södra militärdistriktets samtidiga förflyttningar och förberedelser. Summa summarum är den ryska aktiviteten rekordhög sedan kalla krigets slut och motsvarar koalitionens invasion av Irak 2003, som ju krävde betydligt mer förberedelser.

Eftersom Försvarsberedningen för svenska folkets räkning nu går in i sitt slutskede och alla ledamöterna känner sitt stora ansvar för landets framtida säkerhet, så kan det vara på sin plats att påminna om hur tongångarna gick efter övningen i somras.

I höstas intervjuades Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), i Tidningen Hemvärnet (sidan 17) och sa bland annat så här om denna:

”Vad gällde beredskapsövningen i den asiatiska delen är att det är enorma spänningar i den delen av världen. Det märkte vi när vi var i Kina och Japan. Där är det mer eller mindre normalitet att de varje vecka och skjuter med vattenkanoner på varandra över territoriella dispyter och ryssarna markerar med en beredskapsövning som är större än på många år. Hela världen noterar detta, men det är ett spänningsförlopp som vi inte har i vår del av världen just nu. Här slåss vi inte om gränser och territorium på det sättet som man gör i Asien.”

Wiseman citerade i somras ett uttalande som Försvarsmaktens representant i beredningen, generalmajor Dennis Gyllensporre, sades ha yttrat under ett seminarium i Almedalen:

”Det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”

Tyvärr verkar inte originaltweetet finnas kvar från åhöraren, men jag kommer också ihåg det från rapporteringen och ingen har dementerat yttrandet.

Detta borde innebära att sannolikheten har ökat för att Försvarsberedningen kommer att omvärdera den ryska förmågan inför presentationen av sin slutrapport. Annars riskerar eftermälet att bli som efter Försvarskommittén 1978 eller ännu värre Försvarsbeslut 1936, i vars kölvatten vi med nöd och näppe samt hänsynslös realpolitik undkom direkta stridshandlingar under andra världskriget. 1943 var vi någorlunda ifatt vad avser nödvändig krigföringsförmåga.

Det som svenska politiker verkar ha svårt att se är att det har börjat växa fram en ideologisk klyfta mellan Väst och Ryssland. En mycket stark falang i det ryska säkerhetsetablissemanget drömmer om att skapa en ny människa, den euroasiatiska människan, som ska vara allt annat än liberal – det vill säga dess antites.

Man är i dessa kretsar övertygade om att Väst är dekadent och vekt, och därför kommer att vika sig för våld, om inga vitala intressen hotas. Bluffen som inslag i den internationella maktutövningen kommer därför få en tillfällig renässans.

Andra nygamla grepp kan vara propagandistiska inslag baserad på sedvanlig god underrättelsetjänst. Utan egna tekniska bevis vill jag framhålla att de inspelningar av telefonkonversationer vi hört den senaste tiden gynnar ryska intressen. Victoria Nulands samtal med den amerikanska ambassadören i Kiev med sina recensioner av ledande politiker och invektiv mot EU förlorar USA och i förlängningen också EU på.

Likaså måste någon med hög kapacitet knäckt Erdogans kryptotelefon när han instruerar sin son att gömma pengar i en inspelning som verkar vara äkta.

Att den turkiske premiärministern försvagas i detta läge gynnar ryska intressen, eftersom Turkiet ser Krimtatarerna som sina skyddslingar. Något som framgår av den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglo’s uttalande igår.

Så därför vill jag sluta med en vädjan till våra folkvalda, statsråd och regeringstjänstemän med viktiga befattningar i försvars- och utrikespolitiken med tanke på skeendet och Försvarsberedningens överläggningar.

Tala inte i telefon om svenska angelägenheter som är hemliga, dit räknas även kvalificerade, privata bedömningar. Skicka inte dessa uppfattningar eller uppgifter på mail heller. Våra intressen kan skadas, människor kan utsättas för risker och du kan få höra din röst på BBC. Informationskriget blir alltmer brutalt och på andra sidan Östersjön pågår en våldsam upprustning.

[Edit kl 13:20] Det slumpar sig så att Försvarsberedningen har ett inplanerat internat dessa dagar utanför Vara. Kommer beredningen att skjuta upp sin rapport med någon månad eller tar man direkt höjd för ytterligare osäkerhet?

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin twittrade om oroväckande nyheter från Ryssland, där en ledande parlamentariker från svenska (s) kusinparti A Just Russia föreslår en ny lag som gör det möjligt för territorier utanför Ryssland att ansluta sig till Ryssland. Inget bra tecken, tänk Narva i Estland och Lettland.

I övrigt har en viss styrkeuppbyggnad skett under dagen, där trupper under rysk kontroll har tagit kontrollen kring den militära flygplatsen Belbek utanför Sevastopol och den internationella flygplatsen vid Simferopol. Trupperna uppträder professionellt och med måttlig beredskap, bland annat finns flera foton där soldaterna inte har laddade vapen.

Under dagen har också den nye ukrainske generalstabschefen försvunnit, officiella uppgifter säger hjärtattack, men jag misstänker att denne inte samarbetat när det gäller utvecklingen kring Krim. Se ovan.

Omvärlden tvingas att acceptera att Ryssland kommer att sitta på flottbasen, alldeles oavsett vad Kiev säger om detta. Historien lär oss att ryssarna hårdnackat försvarar de militära installationerna. Det kostade Tyskland 100 000 soldater under 6 månaders strider 1941-42 för att inta staden.

Med ökad beredskap och truppförflyttningar ökar risken för att känslorna svallar på marken. Låt oss hoppas att de inblandade håller huvudet kallt och har kontroll över de sina. [Slut edit]

Aftonbladet
Aftonbladet
SvD
DN
DN

Dags att höja tröskeln – del 1


FOI publicerade i veckan en riktigt läsvärd rapport om tröskelförmåga och dess krigsavhållande effekt. Det enda förargliga med rapporten är att FOI förekom de inlägg jag planerat om just tröskelförsvar men det är ju en högst personlig aspekt på det hela. Rapporten rekommenderas i alla fall varmt. Precis som författaren Krister Andrén konstaterar har Försvarsmaktens krigsavhållande effekt försvunnit som uppgift sedan millennieskiftet för att istället fokuserar på fredstida produktion och internationella insatser. Något som jag också tagit upp i Prolog-serien här på WW.

I och med det allt mer osäkra omvärldsläget i vårt närområde ökar dock behovet av att ha ett trovärdigt nationellt svenskt försvar med stark tröskelförmåga. Målet med ett försvar av det egna territoriet bör vara att övertyga en motståndare om att chanserna med att lyckas med sina avsikter är alldeles för dåliga och kostsamma för att överhuvudtaget påbörja ett agerande. Där är vi inte idag efter ett antal försvarsbeslut som fokuserat på helt andra områden och med en nuvarande situation där utvecklingen i vårt närområde tyvärr inte verkar gå åt rätt håll samtidigt som Försvarsmakten idag förfogar över en ytterst ringa numerär där kvaliteten är på väg att bli frånåkt av alla andra länder.

Försvarsmakten uttalade i sin perspektivstudie i höstas att man inte längre kan upprätthålla en kvantitativ bredd utan istället bör en satsning på kvalitet göras. Att satsa på något annat än kvalitet låter sig absolut inte göras, men tyvärr finns inte riktigt heller någon kvantitet att växla in efter ett antal successiva försvarsbeslut med just denna ledstjärna. Än viktigare blir det då att höja kvaliteten på det som finns kvar och verkligen satsa på materiel som ger hög avkastning vad gäller tröskelförmåga och jag hoppas innerligt att Försvarsberedningen har insett det när man nu i slutet av mars ska lägga fram sina rekommendation inför försvarsbeslutet 2015.


I sin rapport tar Krister Andén upp några materielsystem som han anser tröskelhöjande. Jag anser dock att han missar vissa bitar. Å andra sidan tror jag inte att Andrén haft för avsikt att vara heltäckande. Vad jag framförallt vill rekommendera läsning av är Andréns resonemang om hur sårbar infrastrukturen är i ett modernt samhälle, särskilt ett högt utvecklat sådant som det svenska. Det är det jag brukar referera till som fallhöjd och som gör att användande av t ex luftmakt inte tillnärmelsevis fungerar lika bra i Afghanistan som det skulle göra på Sverige.

Ser man till förmågor som Försvarsmakten idag fortfarande besitter och som har stark tröskeleffekt så står flygstridskrafterna och ubåtsvapnet ut som två av de främsta. Ej lokaliserade ubåtar, särskilt i Östersjöns hydrologiska förhållanden, riskerar att bli ytterst kostsamma för marina operationer. Stridsflyg med långräckviddiga kryssningsrobotar kommer att ha förmågan att påverka en angripares infrastruktur på ett för denne mycket kostsamt sätt och kompletterar man detta med ubåtsbaserade kryssningsrobotar höjer man tröskeln ytterligare. I fall en angripare har tänkt sig att även genomföra sjö eller markoperationer mot Sverige är denne beroende av luftherravälde i det aktuella operationsområdet. Kan detta luftherravälde förnekas blir det ett oerhört riskspel att genomföra en luftlandsättning eller överskeppning, vilket påvisas av otaliga historiska exempel. På samma sätt som kryssningsrobotar kan utnyttjas för att angripa en motståndares infrastruktur så kan motsvarande uppnås med ett offensivt cyberförsvar.

För att en tröskelhöjande förmåga ska vara relevant måste den överleva till det tillfälle då den kan nyttjas, vilket även Andrén tar upp i sin rapport. För Sverige är detta en klart begränsande faktor. Vi har inte den offensiva småstatens tradition som t ex Israel innebärande att man kan nyttja förmågan redan preventivt när tecknen börjar komma att motståndaren ska påbörja en operation. Istället måste förmågan skyddas och överleva till dess ett avgörande kan anbringas, på samma sätt som mycket stora resurser under Kalla kriget lades på den under ÖB direkt underställda attackeskadern skulle överleva till dess att den kunde sättas in på det mest effektiva sättet.

Jag kommer imorgon att börja inläggsserien med en tröskelförmåga som är enkel att uppnå och även på god väg att realiseras, nämligen med svensk förmåga att förneka en motståndare luftherravälde i det svenska närområdet. Detta är nämligen en förmåga som redan finns planlagd att existera hos Försvarsmakten inom något år i och med införandet av den nya radarjaktroboten Meteor. Införandet av Meteor är den åtgärd som enskilt innebär den kraftigaste förmågeökningen hos det svenska försvaret under överskådlig tid. Mer om detta imorgon, som sagt.