Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 1

I en uppmärksammad artikel innan Folk och Försvars rikskonferens konstaterade SvD:s Mikael Holmström att övningsverksamheten sjunkit sedan Alliansen tog över makten 2006. Sedan 2006 har flygtiden för Försvarsmaktens helikoptersystem sjunkit med 30 % och för stridsflyget med 12 %. Allra värst är dock tappet inom Armén där antalet körmil med stridsvagn 122 sjunkit med 73 % sedan 2006.

Övning ger färdighet. Om inte krigsförbanden övas spelar det mycket liten roll vilken materiel de har eller om de är bemannade med värnpliktiga eller anställda soldater. De kommer inte att kunna lösa sina krigsuppgifter eftersom de helt enkelt inte är övade i hur de ska göra det. Att ha anställda soldater med motiveringen att dessa blir så mycket mer professionella än sina värnpliktiga motsvarigheter håller inte om man inte kan öva.

Mikael Holmström backar dock bara bandet till 2006. I själva verket ser det än värre ut, vilket jag avser belysa i en kommande serie inlägg. Detta gäller nämligen även för materielsystem där numerären varit närmast konstant under den överblickbara perioden. Värst är att man under år efter år arbetar upp en kompetensskuld som man aldrig klarar av att återhämta.

Slår man ut siffrorna år för år och läser de konsekvenser som presenteras i respektive års årsredovisning, finns det ingen anledning att bli bekymrad, men när man lägger ihop att drygt decenniums årsredovisningar och de konsekvensbeskrivningar som där listas, ser det mycket allvarligt ut. Det finns ett mycket allvarligt systemfel inbyggt. Nedan kommer uttaget av flygtid i Försvarsmakten att granskas då det inom detta går att följa historien genom öppna uppgifter i Försvarsmaktens årsredovisningar. Tyvärr listas inte system inom mark- och sjöstridskrafterna på samma sätt alla år, vilket försvårar granskning. Tyvärr listas ej heller produktionsmålet för respektive år, vilket också är att beklaga då normen under den granskade perioden varit att målet kommit att sänkas successivt under året.

För den som heller inte är van vid att uttolka Försvarsmaktens verksamhet och verksamhetsredovisning är det svårt att utläsa vilken kvalitet som ligger bakom siffrorna. Försvarsmakten använder sig tyvärr av kvalitetsmåttet PersQ där krigsförbandschefen bedömer sitt eget förbands förmåga. Tyvärr blir detta mått mycket subjektivt och lär variera kraftigt mellan olika förband och individer. Här kan man t ex utläsa att år 2008 (ett mycket mörkt ekonomiskt år) förbrukades 1700 körmil med stridsvagn 122 där förbanden uppnådde PersQ 2. Där nivå 5 innebär full förmåga (förbandet har alla de kunskaper och färdigheter som kan förväntas och kan agera under alla typer av förhållanden med både konventionella och okonventionella metoder), så innebär PersQ 2 endast viss förmåga. Förbandet har begränsade kunskaper och färdigheter och kan endast agera i vissa typsituationer och med handledning och utan tidspress. Som jämförelse kan nämnas att enligt SvD artikel producerades endast 995 körmil med stridsvagn 122 år 2012. Tyvärr nämns inget om PersQ i årsredovisningen 2012.

Siffrorna i årsredovisningarna visar heller inte på hur många av JAS 39-systemens timmar som läggs på exportstöd, dvs utbildning av utländska piloter. Näst skarpa insatser är detta den högst prioriterade verksamheten för Försvarsmaktens JAS 39-verksamhet, varvid svängningar i flygtidsproduktionen endast får konsekvenser för svenska förband. Sålunda kan också en högre siffra i flygtidsproduktionen komma av att man det året utbildade ett högre antal utländska piloter.

Diagrammet nedan visar hur flygtiden för olika materielsystem utvecklats sig Flygvapnet under perioden 2001-2012. Viggen och Draken-systemen har avgränsats. Avvecklade helikoptersystem har tagits med för att visa på det glapp i övning som uppstår när system avvecklats innan de nya införts. Märk väl att t ex Hkp 14 enligt ursprungsplanen skulle ha varit slutlevererad 2008, men att Försvarsmakten först nu har mottagit det första serieexemplaret.


Data ur Förvarsmaktens årsredovisningar (klicka för större bild)

Som synes av diagrammet är det en allmän nedgång som skett (Innan 2005 kompletterades också tiden för stridsflyg med JA 37 och AJS 37) och tyvärr finns inga tecken till att trenden kommer att brytas. Tyvärr är inte 2013 års siffror offentliga än och 2014 verkar tyvärr bli ett nytt 2008 och så även 2015 i än högre grad. Det är inte någon överraskning utan helt i linje med det ÖB Sverker Göranson sedan flera år uttryckt – pengarna räcker inte efter 2015. Tyvärr verkar de inte heller riktigt räcka 2014.

I diagrammet syns de försenade leveranserna av Hkp 15 och uteblivna leveranserna av Hkp 14 mycket tydligt, liksom påverkan av den förtida avvecklingen av flera helikoptersystem (avvecklade enligt urspruglig plan trots att Hkp 14 och 15 ej kunnat ta över). Man ser också hur 2008 var ett ekonomiskt mycket svårt år. Likaså kan man 2011 och 2012 skönja effekterna av PRIOs införande i logistiken och hur Hkp 16 införande är vad som åstadkommer ett visst trendbrott i total flygtid för helikoptersystemen. För JAS-systemet ser man också påverkan då JAS 39A/B avvecklas innan JAS 39C/D har slutlevererats.

Här förtjänar det att förtydligas att sedan 2004 har antalet JAS-divisioner varit konstant. Likaså har antalet Tp 84 Hercules varit konstant i Försvarsmakten sedan mer än 30 år.

I nästa del kommer jag att avhandla den konsekvensbeskrivning som gjorts år för år i Försvarsmaktens årsredovisningar för att i en senare del avhandla orsaker och vad som kan göras för att komma till rätta med problemen.



Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?

Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel,  men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.


Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

- Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.
Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer - inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg - utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som "satsningar".

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?
Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?
Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?
Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med "professionella och kompetenta soldater"(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?
 Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då "långtbortistandoktrinen" var påtaglig under den strategiska "time-outen". Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?
Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som "officer sluta som byråkrat" i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige. 

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som "satsningar".

I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.


Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.
Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser. 
Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett "bondetåg" likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.

Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir. 
Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir "påhoppad" är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

2:a brevet om Sveriges försvarsidé

Idag har jag svarat på Oscar Jonssons brev om Sveriges försvarsidé. En mycket angelägen diskussion som Oscar tog initiativet till. Vi hoppas att läsarna engagerar sig med tips, tankar, förslag för att frågan vidare. Vi är i stort behov av en försvarsidé som bär, och är begriplig.

I mitt svar försöker jag komma in i ämnet via tillståndet fred och försöker diskutera försvarets funktion som jag finner vara fredsskapande. Från detta går jag sedan vidare och funderar kring målsättningar och lanserar några förslag. Detta är vitalt för att kunna hushålla med våra resurser och skicka rätt signaler till omgivningen och svenska folket – signaler om trovärdighet och stabilitet. Den nuvarande ordningen med ”otydlighetens bekvämlighet” måste upphöra.

Här kan du läsa det andra brevet om Sveriges försvarsidé på Oscars blogg – Säkerhetspolitiska Reflektioner.

Bondetåget 2014

Bondetåget 1914
Den sjätte mannen uppmärksammar att det är 100 år sedan Bondetåget då 32 000 personer tågade till kungliga slottet i Stockholm i syfte att manifestera för ett starkare försvar. Den då sittande regeringen ansågs ha agerat för senfärdigt i försvarsfrågorna och skjutit avhandlingen av försvarsfrågor på framtiden, vilket oroade de tågande då de ansåg att oroliga tider stod för dörren. Tyvärr fick de också rätt då första världskriget kom att bryta ut ett halvår senare.

Med anledning av 100-årsminnet av Bondetåget och den allvarliga situationen för det svenska försvaret uppmanar därför den sjätte mannen till ett nytt bondetåg, denna gång i digital form. Läs själv hos sjätte mannen och avgör om det är något ni vill ta ställning för. ÖB har gång efter annan påpekat att det svenska försvaret inte kommer att få ekonomin att räcka till från och med 2015, men redan i år är detta ytterst tydligt. Tillförs inte mer pengar till försvarsbudgeten snarast kommer Försvarsmakten att krympa ytterligare till följd av förbandsnedläggningar och så därmed även försvarsförmågan.

Fallskärmsjägare och nyttig atlas

Detta är en trailer för den engelska versionen, den svenska har givetvis svensk text.

Vill bara slå ett slag för två nyheter med anknytning till både Normandie och Norden. En av dem har man direkt nytta av.

Har du varit i Normandie eller ska dit så bör du inte missa den nya och svenskproducerade dokumentärfilmen "Slaget om Normandie" som erbjuds i senaste Pennan & Svärdet. Till skillnad från många amerikanska dokumentärer så kommer här både den allierade och tyska sidan till tals. Fokus ligger på sexton veteraner som intervjuats av Michael Johansson från Luleå. Särskilt intressanta är intervjuerna med fallskärmsjägarna och inte minst Alexander Uhlig, se ovan, som även var med vid Narvik 1940.

Det andra erbjudandet är ytterst prisvärt och är referensverket Historisk atlas över andra världskriget. Den kostar via SMB bara 98,- förutsatt att man köper någon annan bok eller film ur samma nummer av Pennan & Svärdet. Undervisar man i historia, skriver i ämnet eller spelar strategispel är detta en bok man har stor nytta av. Vi som bor i Norden har inte glömts bort utan både Finland och Norge har egna kartor och förutom kartor ingår en hel del foton och texter som sammanfattar olika slag och skeenden. Inte bara en atlas alltså.

En politiskt styrd organisation….

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.


Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.



Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"

Att orka ända fram

Igår på Folk och Försvars seminarium om det svenska försvarets förmåga var frågan vilken arena som framgent borde prioriteras; mark, luft eller sjö. För egen del ansåg jag att beslutet redan var fattat. Ställer man den investering som nu sker i stridsflygets förmågelyft i relation till de kommande tio årens materielanslag blir detta mer än tydligt.

Problemet är ju bara att förmågelyftet på själva plattformen också kräver andra förmågelyft, främst avseende flygtidsuttag och beväpning. Den höjning av försvarsanslaget som blir oundviklig vid nästa års försvarsbeslut måste därför innehålla en "flygtidsmiljard" och en "flygstridsmiljard". Ännu mer till Flygvapnet? Ja, om inte de snart 200 miljarder som sammanlagt investerats i Gripen ska bli helt bortkastade krävs det också att vi kan hålla flottan i luften och att vi, bland annat, får tillgång till långräckviddig, tung och precis attackförmåga. Taurus KEPD är redan utprovad på Gripen och tillräckligt bra.

Flygtidsraset handlar om reservdelar och flygtekniker. Har de senaste veckorna ägnat betydande tid och kraft åt flygverkstaden i Kallinge. Denna oansenliga beståndsdel av det svenska försvaret illustrerar verkligen problematiken. Vi betalar vad som helst för en plattform, men orkar inte med de sista miljonerna till verkstaden. Det är politikens natur.

På gårdagens seminarium pekade Stefan Ring ut de nordiska ländernas viktigaste områden för incidentberedskap. För Sveriges del handlade det om egentliga Östersjön; söder om Åland och öster om Bornholm. Den flottilj som ligger närmast till föreslås dock förlora sin flygverkstad, oaktat att bristen på flygtekniker inom det främre underhållet tycks vara störst just där.

I veckan läste jag att Hans Majestät Konungen förlänat medaljer av olika slag till bland annat Thomas von Brömssen, Joakim Berg i Kent och Pär Nuder. Det fick mig att tänka på den medalj för utomordentlig internationell insats som regeringen för snart fyra år sedan beslutade skulle inrättas för våra veteraner. Den har ännu inte sett dagens ljus.

Hur länge ska Översten 1 Ulf Henricsson behöva vänta på den?  

    

Försvarets förmåga är inte tillräcklig

Igår var det dags för Folk och Försvars seminarium om försvarets förmåga med fullsatt lokal. Mitt anförande hittar du här (Nedre klippet vid c:a 41.30). Bildspelet i pdf hittar du här.

Försvaret av Sverige börjar utanför Sverige med internationella samarbeten och insatser av olika slag. Utformningen av våra väpnade styrkor sker däremot med närområdet som grund.

Jag startade egentligen genomgången genom att gå igenom stegen i en omvärldsbedömning. Om tiden hade medgett det hade jag exemplifierat hur vi tog hänsyn till förändringar i kapacitet, vilja och tillfälle (sammanhang) vid Sovjetunionens och WP upplösning. Den militära kapaciteten accelererade sitt förfall, militärgeografin förändrades när Polen och de baltiska staterna blev fria. 2004 blev dessa dessutom medlemmar i NATO, och Sverige fick därmed en ytterst gynnsam situation samtidigt som Östersjöområdet var extremt stabilt.

Den ryska upprustningen som ökat farten efter hand är på väg att förändra läget över tid. Fortsätter denna trend med fortsatt nedgång i området när det gäller amerikansk och europeisk styrkeprojektion, så kommer spelplanen mot 2020 börja se annorlunda ut. Det är därför tråkigt att se politiken famla med svaren, eftersom den inte tillämpar samma regler vid uppgång av militära kapaciteter som den gjorde vid nedgången. Eftersom kapacitetsuppbyggnad tar tid är det riskfyllt att halka alltför långt efter den upprustning som sker målmedvetet.

När jag förberedde mig för seminariet hittade jag ett uttalande av utrikesministern, då denne 1985 besökte Sovjetunionen. Carl Bildt vittnade vid denna tidpunkt om hur han funnit att ledarna var maktorienterade. ”Här räknar man resurserna” var utrikesministerns sammanfattning då. Om den maktorienterade kulturen inte förändrats är min slutsats att satsningen på upprustning är till för att kunna projicera makt på medellång sikt.’

Förvisso har Ryssland stora utmaningar i Kaukasus, men PAK-FA, ubåtar, Iskander och avancerade luftvärnsrobotar är avsedda för en annan slags stridsmiljö. Ögonen på kapaciteten alltså.

…………

Efter lite turer kring krigföringen i stort och konfliktspektrat exemplifierade jag en del kring teknikutvecklingen. Framförallt i de blå försvarsgrenarna är den av stor betydelse. Samtidigt finns en fara att bli indragen i en slags kapprustning med stormakterna som vi inte klarar.

Jag försökte peka på några nyckelområden som jag bedömer att vi ska hålla oss väl framme i som undervattensstrid, telekrigsförmågor, radar och signaturanpassning. En begränsade faktor just nu är materielförsörjningsstrategin (köpa från hyllan) som är svår att tillämpa på flera av systemen, eftersom de är omgärdade av stark sekretess och svensk teknik ligger långt framme på några av dem.

…………

Utvecklingen inom krigföringen ska dessutom sättas i en kontext. En rimlig ansats å ena sidan är att vi lättast kan förstärkas av flygstrids- och därefter sjöstridskrafter, vilket innebär att vi borde satsa på en stark markstridsfunktion. Å andra sidan har militärgeografin som sagt förändrats. Förr var WP:s andrahandsmål Atlantkusten, idag är Rysslands motsvarighet vid en konfrontation möjligen kring svensk ostkust och Östersjöutloppen (Baltic Straits). Detta ställer krav på svensk fjärrstridsförmåga. Summa summarum talar detta för en någorlunda balanserad lösning.

Oavsett dessa inbördes avvägningar måste vår krigföringsförmåga öka, eftersom den alltid ska ses i relativa termer. Under hösten har jag på olika sätt visat att vi i mångt och mycket måste lita på egna kapaciteter initialt. Eftersom vi alla hanterar kriser samtidigt, så är vi inte tillsammans med andra utan jämsides med varandra. I rättvisans namn ska sägas att detta också innebär att all kraft inte heller kommer att riktas mot oss.

Och alldeles oavsett om vi är med i NATO eller inte, så tar det 2-3 veckor innan förstärkning kan anlända, under förutsättning att den inte går till allierad istället, när/om vi är utanför alliansen.
I både tid och rum har vi därför behov en förmåga att kunna värja oss vid en kris i närområdet.

………

Sista delen av föredraget använde jag till att lyfta upp några förslag att titta närmare på. Ett av dessa var ett riktigt operativt samarbete mellan Finland och Sverige. Finland som lider av samma dilemma som oss, nämligen: Hur ska en strategiskt defensiv småstat hantera den möjlighet till strategiskt överfall som teknikutvecklingen medger?

I mina exempel är den bärande idén i mångt och mycket att öka det ömsesidiga djupet. Finländska marin- och luftstridskrafter skulle alltså kunna omgruppera till svenska baser. Svenska marinstridskrafter skulle kunna använda finländsk skärgård. Man skulle till och med kunna tänka sig att finländska markstridskrafter grupperas i Sverige i exempelvis ett gemensamt operationsområde på Nordkalotten.

Detta löser inte de bägge ländernas alla problem, men är ett sätt att hantera ett par av dem inom ramen för den gemensamma förmågan.

Nästa förslag var att upprätta en permanent Host Nation Support/Logistikbas i Halmstad för att öka möjligheterna att ta emot hjälp. I Halmstad finns all infrastruktur med kajer, lagringsytor, järnvägsspår och en före detta militär flygplats. Den militära logistikförmågan skulle flytta in under det luftvärnsparaply som finns (i framtiden förstås med högre kvalitet).

Vidare skulle basen kunna användas för utskeppning till de internationella operationerna och flottan skulle få en extra förtöjningsplats. En annan fördel är att den militära logistiken separeras från den civila försörjningen över Göteborgs hamn, som därmed svårligen skulle kunna räknas som ett militärt mål.

Att ha en fast utpekad HNS/Logbas ökar dessutom möjligheterna till upprättande av planer och övningar av desamma i ett multinationellt format.

Det tredje förslaget var att integrera Hemvärnet och de nationella skyddstyrkorna i Armén för att öka flexibilteten i markstridskrafterna. Förutom bevakningstjänst, försvar och spaning är det dags att fundera på hur ordningen i samhället upprätthålls om den obefintliga civila krisberedskapen brakar samman. Har Hemvärnet en roll att fylla här? En sak som jag inte hann ta upp är problemet på sikt med utbildningstider för Hemvärnet. Idag lever organisationen i hög grad på den gamla värnpliktsutbildningen och erfarenheter från internationella insatser. Hur säkerställer vi en utbildningsståndpunkt när huvuddelen i grunden har tre månaders utbildning?

Det sista förslaget var en skiss på en något utökad markstridsfunktion grupperade i de fem prioriterade områdena Stockholm, Gotland, Skåne, Göteborg och Boden. Jag föreslog olika typer av stridsgrupper (Mek – Gotland & Skåne & Boden), (Mot stadsskytte – Stockholm & Göteborg) (Delvis luftburen brandkårsstyrka i södra Sverige). Dessa grupper understöddes i förslaget av olika funktioner med utökning av artilleri och luftvärn.

Efter vi kommentatorer var klara med våra inlägg vidtog sedan en debatt om försvarets förmåga. Tyvärr fick vi inga tydliga svar på vad de olika partirepresententerna ansåg när det gällde seminariefrågan: Är försvarets förmåga tillräcklig?

Mitt svar är nej, både idag och än mindre i morgon. Vi släpar efter våra planer idag med en övningsverksamhet som inte alls står i proportion till vad som torgfördes när reformen klubbades igenom. Den senaste gången den operativa ledningen övade i stort format inklusive betjäningsförband var 2004 och den senaste gången vi övade i brigad var 2007.

På sikt brottas vi med omsättning av materiel och utveckling av nya förmågor för att kunna svara upp mot utmaningar på tio års sikt. Det finns få tecken på medvetenhet att den klyftan kommer att öka allteftersom den ryska reformen framskrider, nu på tidtabell. Vi måste hjälpa våra försvarspolitiker att förstå, och att förklara för sina väljare och partikamrater varför vi behöver öka premien.

Sverige är fantastiskt och vårt sätt att leva är värt att försvara!

Skipper kommenterar seminariet

Konfliktens konsekvenser

Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (baksidan)

Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (baksidan)

Sverige har varit en del av den internationella insatsen i Afghanistan sedan 2002. Inom ramen för det svenska bidraget har 9 475 män och kvinnor, på riksdagens uppdrag, aktivt deltagit i operationer som periodvis varit mycket påfrestande. Många av de inblandade har beskrivit vissa strider som de mest intensiva för svensk del sedan Kongoinsatsen i början av 1960-talet. De som följt rapporteringen genom åren vet att det var som tyngst åren 2009 till 2011 med flertalet svenska stupade och sårade soldater.

Konflikten är inte ”hemlig”. Förutom Försvarsmaktens egen rapportering, var mediauppmärksamheten under angiven period stor. Försvarsmakten har också till regeringen och till riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott kontinuerligt redovisat vad som skett. Utskottsledamöterna har haft gott om tillfällen att själv ställa frågor för att skapa sig en uppfattning om läget, både på plats i Afghanistan och här hemma.

Det är säkert så att enskilda händelser i en lång konflikt kan vara obekanta men inte helhet eller sammanhang för den som följt Sveriges engagemang i Afghanistan. Det är olyckligt att varje rapportering om konflikten fortfarande väcker förvåning. Det finns därför anledning att betona att Försvarsmaktens entydiga uppfattning är att våra soldater och sjömän, i de konflikter Sverige deltar i, följer de handlingsregler (insatsregler eller Rules of Engagement, ROE) som är beslutade för varje insats.

Varje människas liv är värdefullt och ska skyddas så långt det är möjligt. Det gäller både egna liv och en eventuell motståndares. Men samtidigt som jag konstaterar detta så kan ingen blunda för att krig och konflikter är destruktiva till sin natur och användandet av militära maktmedel leder till att människor mister livet. Att motståndaren förlorar sina liv är inte med automatik, eller ens aldrig, ett tecken på att våra soldater begått ett fel eller brutit mot någon order utan därför att konsekvenserna, resultatet, av en väpnad konflikt är sådana. Det är därför just Försvarsmakten används i konfliktområden som statens säkerhetspolitiska instrument i syfte att uppnå fred och stabilitet.

Antalet förluster på motståndarsidan är alltid en uppskattning i moderna konflikter. Försvarsmakten redovisade i slutet av 2010 och i början av 2011 såväl bedömningar om motståndarens förluster som filmer från stridsmoment för att ge en bild av vad våra reguljära förband varit med om i Afghanistan. Då som nu är det en omöjlig uppgift att med bestämdhet avgöra förlustsiffror. Detta beroende på hur striderna har sett ut; långa avstånd och fjärrstridsmedel i kombination med motståndarens dolda uppträdande. Men det beror också på att motståndaren omhändertar sina döda. Ingen lämnas på slagfältet och det går därmed inte heller att med säkerhet bekräfta eller förneka dödstal, ej heller går det att undersöka alla delar av ett stridsområde med de risker detta i sig skulle innebära. Antalet motståndare som dödats i Afghanistan är och kommer att vara en uppskattning, även om det som i brigadgeneral Molins fall i DN:s artikel om specialförbanden är en professionell bedömning av det egna förbandets insatser.

Försvarsmaktens specialförband har strid som en av sina huvuduppgifter och har deltagit i operationer som resulterat i stridssituationer där motståndare dödats. Operationerna i fråga var arresteringsoperationer, ledda av afghansk polis och rättsväsende. Försvarsmaktens specialförband har inte deltagit i operationer där syftet varit att nedkämpa individer eller grupper av individer, men genom den nära samverkan med afghansk specialpolis och stridernas intensitet har motståndaren förlorat liv.

Samtliga operationer som Försvarsmaktens specialförband deltagit i har beslutats av högre chef inom Isaf och motsvarande afghanska befattningshavare. Samtliga operationer är därmed beslutade, ordersatta, godkända och inordnade i Isaf:s mandat och insatsregler (ROE). Som utrikesministern säger bygger insatsen på folkrätten och ÖB konstaterar att regelverket följs. Samtliga operationer som Försvarsmaktens specialförband deltagit i har redovisats i rapporter såväl till Isaf som Försvarsmakten.

Försvarsmaktens specialförband har inte haft något bilateralt samarbete med USA i Afghanistan. Allt samarbete med andra nationer, inklusive det med den afghanska polisen, har skett inom ramen för Isaf. Vad gäller samarbete med andra länder har Sverige och Försvarsmakten de kontakter som krävs för att lösa ställda uppgifter.

Överbefälhavarens möte med försvarsutskottet den 6 mars var planerat sedan tidigare och är inte föranlett av någon publicering nyligen i Dagens Nyheter.

Sverige har genomfört en stor insats i Afghanistan där varje soldats göranden och låtanden förtjänar samhällets respekt och uppskattning.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Texten korrigerad 31 januari. Efter vänligt påpekande från riksdagen är försvarsutskottet ovan ändrat till sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

 

Folk & Försvar: Är försvarsförmågan tillräcklig?

Under dagen höll Folk & Försvar ännu ett intressant och viktigt seminarium som en direkt uppföljning på det tidigare med fokus på förmågan inom respektive försvarsgren, men hur tänkte man från Folk & Försvars sida när Magnus Christiansson valdes ut för att analysera den marina förmågan? Här kommer en kort sammanfattning med mina egna kommentarer.


Analys Flygvapnet
Efter att Lars Ekeman gick igenom samma typ av bilder som vi sett vid tidigare tillfällen fick de tre olika försvarsgrenarna en genomgång av tre olika utvalda herrar. Först ut var Stefan Ring som gick igenom Flygvapnet. Han tryckte på det uppdämda behovet av medel- och långräckvidigt luftvärn och lyfte fram det för mig hutlöst korkade exemplet från den förra försvarsberedningen där man föreslog att man skulle avveckla RB-97, ett system som trots antik status behölls. Annars hade Sverige i dag stått helt utan luftvärnsförmåga. RBS-70 i all ära.

Ring visade också på behovet av offensiva attackvapen likt vad Finland nu anskaffar. Stefan Ring påpekade även att det saknas ett "system av system tänk" något man inom Flygvapnet tidigare varit mycket duktiga på, och som varit en naturlig del. Ring menade att systemtänket mer eller mindre har försvunnit och att detta är något som måste åtgärdas, något jag helt instämmer i.


Analys Armén
Överste Jan Mörtberg från FHS presenterade därefter sin analys av arméns förmågor och brister och även han pekade på bristen av "system av system". Funktionsförbanden artilleri, ingenjörer och luftvärn har som bekant nått en kritisk massa som dessutom är skilda från de förband så att gemensamma övningar blir mer eller mindre omöjliga utan omfattande transporter.

Han pekade även på den bristande ekonomin, och avsaknad av övningar i högre förband. Kända men bekymmersamma fakta. Jan Mörtberg påpekade även på det faktum att inget av försvarsbesluten har blivit genomförda, vilket gör att man inte kan ta avstamp i något konkret vi nya förändringar.


Analys Marinen
Sen var det analysen av Marinens förmågor som skulle presenteras av Magnus Christiansson(?)
och nu undrar jag Folk & Försvar, hur tänkte ni här? Att Magnus har oerhört mycket att tillföra i en debatt om försvar och säkerhet råder det inga tvivel om. han har många gånger tidigare visat på att han briljerar i ämnet. Men att sätta Magnus på att analysera Marinen är ett feltänk av stora mått, och jag anser till och med att det för Marinens del var oerhört orättvist då de övriga två försvarsgrenarna p.g.a. att det var rätt personer som gjorde analysen erhöll mer sakliga och konkreta analyser med kopplingar till just försvarsförmågan och dess brister.

Marinen erhöll därför ingen djupare förmågeanalys då Christiansson ägnade mer än halva sin tid åt att ställa den retoriska frågan "Vad är försvar"? Intressant, men tyvärr fel fokus den här gången. Därefter visade han några av CM bilder från förra seminariet och pekade på några få men förvisso viktiga detaljer, men någon analys av marina förmågor blev det tyvärr inte mer än att det möjligen inte finns någon marin alls bortom 2025 om inte materiel tillförs snarast.


Johan Wiktorin
Därefter var det dags för alltid lika intressanta Johan Wiktorin. Han visade på vad omvärldsbedömningen måte utgå från. Nämligen kombinationen av kapacitet (långsam), vilja (snabb) och tillfälle. Något att ta med sig!

Han visade också på ett tydligt exempel där en avsaknad av ett systemtänkande kan få ödesdigra konsekvenser. Exemplet på att ta bort en komponent, i Wiktorins exempel- ubåtsjakthelikoptrar, så innebär det inte bara att vi kommer att sakna luftburen ubåtsjakt. Det innebär också att våra ubåtar  inte kommer att bli rätt övade. Då kan man fråga sig när en svensk ubåt senast hade en aktiv sonar från en svensk ubåtsjakthelikopter mot sig? Det korrekta svaret är 2006, d.v.s. hela åtta år sedan! Resterande analys får läsaren göra själv på egen hand.


Jan Salestrand
Salestrand höll ett mycket bra anförande. Frågan jag ställer mig är varför ÖB själv allt mer sällan framträder i sammanhang som dessa? Men man kanske vill spara på honom till större forum, och kanske också hålla honom från att tvingas kritisera politisk nivå mer än vad som är nyttigt för relationerna?

Jan Salestrand berömde Wiktorins anförande och analys, vilket är ett gott betyg till Johan. Mycket av detta framgår även i Försvarsmaktens egen perspektivplanering. Salestrand pekade även på att Försvarsmakten med nuvarande ekonomi inte kommer att kunna möta ett begränsat väpnat angrepp på längre sikt. Pengarna räcker helt enkelt inte till. Mellan raderna kunde det dock tydligt utläsas att Försvarsmakten anser att nuvarande läge är katastrofalt, men framförde det ändå på ett professionellt sätt.


Efterföljande debatt
I efterföljande debatt deltog i panelen Allan Widman, Anna-Lena Sörensson, Johan Forsell och Peter Rådberg. En hel del bra frågor från publiken ställdes till panelen.

Intressant var att höra Sörensson anklaga Moderaterna för skönmålning och att Johan Forssell i sin tur beskrev satsningarna. Att likt försvarsministern nu även Johan Forssell tar upp bestyckningen av Visbykorvetter med sjömålsrobotar som en satsning och en ökning av försvarsförmågan gör mig uppriktigt arg. Vi har gått från 30 robotbärare till fem under en 10-årsperiod. Det som Forssell glömmer att säga är att den robot som nu - ett tiotal år för sent - monteras på Visbykorvetter är exakt samma robot som vi förfogat över sedan slutet av 90-talet, samt att den inom några år faller för åldersttrecket nämns inte med ett ord.

Försvarshögskolans Eva Haldén, som alltid ställer knivskarpa frågor grillade politikerna med frågan vad de anser att de har för ansvar när det konstateras att IO14 inte kan genomföras? Några konkreta svar fick hon tyvärr inte.

Officersförbundets Daniel Skoglund ställde en annan viktig fråga, den som berör hur man avser förhålla sig till att försvarsreformen nu inte kan genomföras i en prolongerad ekonomi. Den som svarade mest ärligt på denna var Anna-Lena Sörensson, som konstaterade att en ökning av försvarsanslaget ska manglas i partiet och därefter vägas av mot vård, skola och omsorg m.m. Av just den anledningen är jag rädd för att vi i framtiden istället för att få se en ökning av anslaget, istället kommer att få se en reducerad ambitionsnivå.

I slutet tyckte jag mig se och höra Magnus Haglund? Han (om det nu var han) var nog i tanken inte med på samma seminarium som övriga deltagare utan valde att ha ett eget seminarium med helt andra frågeställningar än de rubricerade, något som Lars Ekeman tack och lov avstyrde snabbt.


Sammanfattning
Mer än detta avser jag inte skriva just nu. Seminariet rekommenderas att se via Folk & Försvars webbsida. Orkar man inte se allt så prioritera då följande punkter i programmet.
1. Jan Salestrand
2. Johan Wiktorin
3. Den efterföljande debatten

Seminariet var intressant, men det är egentligen helt otroligt att alla inblandade parter ändå lyckades undvika att svara ett konkret JA eller NEJ på seminariets huvudfråga huruvida vår försvarsförmåga är tillräcklig.

För övrigt skall tilläggas att Peter Hultqvist (s) i dag har KU-anmält regeringen för sitt sätt att hantera försvarsreformen.

Rekryteringen i DDR

Amatörfilm från ett östtyskt GST-läger år 1987.

Med Börje Johansons tillstånd ska jag nu citera ur ett brev från honom angående artikeln "Soldaterna man inte fick skriva om" i min artikelserie MILITÄRT!

I artikeln berättar jag om hur rekryteringen till de sovjetiska elitförbanden till stor del började i den stora paramilitära sportorganisationen DOSAAF. Börje Johansson berättar hur han fick veta en hel del om GST, Össtysklands direkta motsvarighet till DOSAAF:

"År 1985 arrangerade Sverige och DDR gemensamt det civila världsmästerskapet i skytte (arrangemanget genomfördes i Suhl och Skövde). Organisatoriskt ansvarig i DDR var Vizeadmiral Kutschebauch. Jag hade som vice ordförande i organisationskommittén flera tillfällen till samspråk med amiralen. Det visade sig att han var ordförande i “Gesellschaft für Sport und Technik (GST)”. De grenar som främst stod på deras program var förutom skytte: fallskärmshoppning, segelflyg, simning och kanske några sporter till. För mig, som hade agerat i samband med ubåtskränkningarna åren innan, var det en intressant kombination av militära förmågor och civila kontakter."

Apropå DDR och Sverige kan jag varmt rekommendera alla skåningar och andra med intresse för Skåne att skaffa den nya boken Ystads historia i kartor, eftersom den bland annat innehåller en fin östtysk karta över kusten mellan Trelleborg och Skillinge. Boken fanns med i senaste Pennan & Svärdet.

Politikerna visar återigen sitt misstroende mot ÖB

DN publicerade i lördags en stor artikel om de svenska specialförbanden och då främst det nya SOG, Särskilda Operationsgruppen. Förutom att artikeln förefaller att vara ett led i rekryteringen till Försvarsmakten verkar den på det hela taget väldigt initierad i vad förbandet sysslar med. I och för sig inga direkta hemligheter men sammantaget och mellan raderna kan en hel del utläsas över hur förbandet är tänkt att användas och används. Det som är märkligt är att det nämns siffror, om än dock ungefärliga, på antalet nedkämpade fiender under olika strider. Försvarsutskottets politiker reagerade som vanligt med bestörtning och förvåning över vad de fått läsa i DN, precis som om de inte redan visste. Raskt kallar man indignerat på ÖB och kräver en förklaring och en försäkran att dessa bekämpningar var i nödvärn. Återigen visar politikerna sitt svaga förtroende för Försvarsmakten. Det man redan visste men nu blivit känt måste naturligtvis bli en teater för svenska folket med insinuationen att Försvarsmakten gjort saker de inte fick göra. Vad tror svenska politiker Försvarsmakten sysslar med när de av samma politiker skickas ut i ett krig? Bjuder på choklad i någon vägspärr och klappar småbarn på huvudet?

Schultes motsägelser



I dag skriver moderaten Fredrik Schulte sitt årliga blogginlägg om försvaret. Mycket läsvärt om man vill erhålla en nymoderat bild av synen på försvarsfrågan. Dessvärre är han ånyo ute och balanserar på slak lina utan skyddsnät. För ganska precis ett år sedan när Schulte senast gav sig ut i försvarsdebatten slutade det med att han fick utstå mycket kritik och erkände därefter att försvarsfrågor nog inte var hans starka sida. Nu är det då dags igen. Tilläggas ska göras att jag gillar Schulte för sitt sätt att helt orädd ge sig ut på ett område som han uppenbart inte behärskar särskilt väl. Det är modigt!

I sitt nya inlägg rörande försvaret så börjar Schulte med att göra ett statement. "Alliansens försvarsreform var rätt". Man ska tro på det man gör. Det gör Fredrik. Men man måste också kunna inse när saker och ting blev väldigt fel och därefter korrigera. Inom Alliansen ser det mer och mer ut som att det nu enbart är Nymoderaterna och Centern som fortfarande står bakom försvarsreformen. Folkpartiet och Kristdemokraterna har en betydligt mer klarsynt inställning och har insett alla brister som kan radas upp. De sistnämnda två partierna öppnar dessutom upp för att börja korrigera de felaktigheter Alliansen har begått inom försvarspolitiken under sina två mandatperioder i regeringsställning. Men Fredrik Schulte anser precis som partikollegorna Widegren, Forssell och inte minst fru försvarsminister att reformen är briljant.

Schulte fortsätter på inslagen bana likt vad han gjort i tidigare blogginlägg , men verkar nu satsa hårt på att få epitetet motsägelsernas mästare. I årets försvarspolitiska debattinlägg radar han upp både motsägelser och märkliga slutsatser. Han skriver bland annat "Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk".

Helt rätt Fredrik, det var de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 under ledning av den socialdemokratiska regeringen som la grunden för att rasera försvaret. Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti. Men när Moderaterna hade chansen att vända den katastrofala trenden, och istället blev "nya" har det istället inneburit att man kört sönder de sista spillrorna av försvaret vilket Aftonbladets Anders Lindberg på ett lättbegripligt sätt förklarar i sin krönika "Reinfeldt har kört sönder försvaret". Det hela Försvarsmakten, åtminstone fotfolket ute på förbanden nu får göra är att läcktäta och släcka bränder efter bästa förmåga och samtidigt försöka motivera och behålla de anställda. Att regeringen och nymoderata politiker i stället lägger kraft på att skönmåla bilden av försvaret är det i särklass största problemet. Det är runt detta faktum själva "larvet ligger - för att tala klarspråk". 

Apropå försvarsförmågan så är det fortfarande ingen som ställt den viktiga frågan hur den ser ut just i dag? Det enda vi fått veta är att vi kan försvara Stockholm i en vecka - tidigast 2023 - och om stora summor tillförs Försvarsmakten. Den totala beredskapskontroll som många med mig efterfrågat, och som skulle ge ett kvitto på nuvarande försvarsförmåga lyser fortfarande med sin frånvaro.

Schulte menar i sitt inlägg att man gått från ett omodernt till ett modernt försvar under Alliansregeringen. Det vore intressant om Schulte kunde påvisa vad som var det omoderna, som under Alliansregeringen blivit modernt utöver att materiel som faller för åldersstrecket, eller varit rent av farliga att använda, och som således har krävt omsättning? Om det moderna är att byta batterier och renovera stridsvagnar och stridsfordon (som dessutom då halveras i antal) så har vi nog olika referensramar angående definitionen på vad ett modernt försvars innebär. Eller är det att öka stridsflygsystemets förmåga, men bara lite,  och samtidigt gå från 100 till 60 flygplan utan att kompensera med kvalificerat luftvärn enligt ÖB:s tydliga analys? Ett modernt försvar för mig innebär att man i ett eller flera avseenden ökar förmågan. Moderaternas paradnummer har i stället varit att renovera och halvera.


Jag avser inte dissikera Schultes inlägg i sin helhet, för då hade jag fått skriva flera timmar. Inlägget får stå för sig själv, men en sak kan jag dock inte undvika att påvisa, nämligen den största paradoxen av alla.

Schulte har räknat på försvarsanslagets olika poster och kommit fram till att materielanslaget under Alliansregeringen minskat med hela 15% vilket inneburit att vi under har skjutit ett finansierat materielberg framför oss, vilket i sin tur innebär att den av regeringen beslutade IO14 inte kommer att kunna förverkligas, något Försvarsmakten slog fast i perspektivplanen (PerP). Underskottet avseende materiel ligger nu närmare 50 miljarder, d.v.s mer än en hel försvarsbudget!

Detta kommenterar Fredrik Schulte så här.
Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden.
Slutsatsen är således att man anser att materielanslaget har varit onödigt högt. Paradoxen blir då näst intill generande då Schulte i resterande delen av inlägget på flera ställen gör följande (helt korrekta) konstateranden.

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar
Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning.
Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt.

Här anser jag att Fredrik Schulte fångar hela den nymoderata försvarspolitikens innersta kärna. Att i fina ordalag förklara vad man vill att Försvarsmakten ska åstadkomma, men sen vill man inte betala för det man har beställt. Hade den vanliga människan tillämpat samma metod genom att handla på kreditkort och sedan inte betalat fakturan hade det hela stämplats som bedrägeri. 

Frågan man då ställer sig är om det inte faktiskt är så att Moderaterna berdrar Svenska folket med sin försvarspolitik?

Bloggar: Cornucopia?

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, "Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan", undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till "några dussin" är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige - tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.