Politikerna visar återigen sitt misstroende mot ÖB

DN publicerade i lördags en stor artikel om de svenska specialförbanden och då främst det nya SOG, Särskilda Operationsgruppen. Förutom att artikeln förefaller att vara ett led i rekryteringen till Försvarsmakten verkar den på det hela taget väldigt initierad i vad förbandet sysslar med. I och för sig inga direkta hemligheter men sammantaget och mellan raderna kan en hel del utläsas över hur förbandet är tänkt att användas och används. Det som är märkligt är att det nämns siffror, om än dock ungefärliga, på antalet nedkämpade fiender under olika strider. Försvarsutskottets politiker reagerade som vanligt med bestörtning och förvåning över vad de fått läsa i DN, precis som om de inte redan visste. Raskt kallar man indignerat på ÖB och kräver en förklaring och en försäkran att dessa bekämpningar var i nödvärn. Återigen visar politikerna sitt svaga förtroende för Försvarsmakten. Det man redan visste men nu blivit känt måste naturligtvis bli en teater för svenska folket med insinuationen att Försvarsmakten gjort saker de inte fick göra. Vad tror svenska politiker Försvarsmakten sysslar med när de av samma politiker skickas ut i ett krig? Bjuder på choklad i någon vägspärr och klappar småbarn på huvudet?

Schultes motsägelser



I dag skriver moderaten Fredrik Schulte sitt årliga blogginlägg om försvaret. Mycket läsvärt om man vill erhålla en nymoderat bild av synen på försvarsfrågan. Dessvärre är han ånyo ute och balanserar på slak lina utan skyddsnät. För ganska precis ett år sedan när Schulte senast gav sig ut i försvarsdebatten slutade det med att han fick utstå mycket kritik och erkände därefter att försvarsfrågor nog inte var hans starka sida. Nu är det då dags igen. Tilläggas ska göras att jag gillar Schulte för sitt sätt att helt orädd ge sig ut på ett område som han uppenbart inte behärskar särskilt väl. Det är modigt!

I sitt nya inlägg rörande försvaret så börjar Schulte med att göra ett statement. "Alliansens försvarsreform var rätt". Man ska tro på det man gör. Det gör Fredrik. Men man måste också kunna inse när saker och ting blev väldigt fel och därefter korrigera. Inom Alliansen ser det mer och mer ut som att det nu enbart är Nymoderaterna och Centern som fortfarande står bakom försvarsreformen. Folkpartiet och Kristdemokraterna har en betydligt mer klarsynt inställning och har insett alla brister som kan radas upp. De sistnämnda två partierna öppnar dessutom upp för att börja korrigera de felaktigheter Alliansen har begått inom försvarspolitiken under sina två mandatperioder i regeringsställning. Men Fredrik Schulte anser precis som partikollegorna Widegren, Forssell och inte minst fru försvarsminister att reformen är briljant.

Schulte fortsätter på inslagen bana likt vad han gjort i tidigare blogginlägg , men verkar nu satsa hårt på att få epitetet motsägelsernas mästare. I årets försvarspolitiska debattinlägg radar han upp både motsägelser och märkliga slutsatser. Han skriver bland annat "Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk".

Helt rätt Fredrik, det var de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 under ledning av den socialdemokratiska regeringen som la grunden för att rasera försvaret. Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti. Men när Moderaterna hade chansen att vända den katastrofala trenden, och istället blev "nya" har det istället inneburit att man kört sönder de sista spillrorna av försvaret vilket Aftonbladets Anders Lindberg på ett lättbegripligt sätt förklarar i sin krönika "Reinfeldt har kört sönder försvaret". Det hela Försvarsmakten, åtminstone fotfolket ute på förbanden nu får göra är att läcktäta och släcka bränder efter bästa förmåga och samtidigt försöka motivera och behålla de anställda. Att regeringen och nymoderata politiker i stället lägger kraft på att skönmåla bilden av försvaret är det i särklass största problemet. Det är runt detta faktum själva "larvet ligger - för att tala klarspråk". 

Apropå försvarsförmågan så är det fortfarande ingen som ställt den viktiga frågan hur den ser ut just i dag? Det enda vi fått veta är att vi kan försvara Stockholm i en vecka - tidigast 2023 - och om stora summor tillförs Försvarsmakten. Den totala beredskapskontroll som många med mig efterfrågat, och som skulle ge ett kvitto på nuvarande försvarsförmåga lyser fortfarande med sin frånvaro.

Schulte menar i sitt inlägg att man gått från ett omodernt till ett modernt försvar under Alliansregeringen. Det vore intressant om Schulte kunde påvisa vad som var det omoderna, som under Alliansregeringen blivit modernt utöver att materiel som faller för åldersstrecket, eller varit rent av farliga att använda, och som således har krävt omsättning? Om det moderna är att byta batterier och renovera stridsvagnar och stridsfordon (som dessutom då halveras i antal) så har vi nog olika referensramar angående definitionen på vad ett modernt försvars innebär. Eller är det att öka stridsflygsystemets förmåga, men bara lite,  och samtidigt gå från 100 till 60 flygplan utan att kompensera med kvalificerat luftvärn enligt ÖB:s tydliga analys? Ett modernt försvar för mig innebär att man i ett eller flera avseenden ökar förmågan. Moderaternas paradnummer har i stället varit att renovera och halvera.


Jag avser inte dissikera Schultes inlägg i sin helhet, för då hade jag fått skriva flera timmar. Inlägget får stå för sig själv, men en sak kan jag dock inte undvika att påvisa, nämligen den största paradoxen av alla.

Schulte har räknat på försvarsanslagets olika poster och kommit fram till att materielanslaget under Alliansregeringen minskat med hela 15% vilket inneburit att vi under har skjutit ett finansierat materielberg framför oss, vilket i sin tur innebär att den av regeringen beslutade IO14 inte kommer att kunna förverkligas, något Försvarsmakten slog fast i perspektivplanen (PerP). Underskottet avseende materiel ligger nu närmare 50 miljarder, d.v.s mer än en hel försvarsbudget!

Detta kommenterar Fredrik Schulte så här.
Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden.
Slutsatsen är således att man anser att materielanslaget har varit onödigt högt. Paradoxen blir då näst intill generande då Schulte i resterande delen av inlägget på flera ställen gör följande (helt korrekta) konstateranden.

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar
Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning.
Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt.

Här anser jag att Fredrik Schulte fångar hela den nymoderata försvarspolitikens innersta kärna. Att i fina ordalag förklara vad man vill att Försvarsmakten ska åstadkomma, men sen vill man inte betala för det man har beställt. Hade den vanliga människan tillämpat samma metod genom att handla på kreditkort och sedan inte betalat fakturan hade det hela stämplats som bedrägeri. 

Frågan man då ställer sig är om det inte faktiskt är så att Moderaterna berdrar Svenska folket med sin försvarspolitik?

Bloggar: Cornucopia?

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, "Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan", undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till "några dussin" är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige - tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.

Solidarisk, men med vad?

Finska vpl

Hos Wiseman förs nu en debatt bland kommentarerna till flera trådar om värnplikten, dess för- och nackdelar och om det är en särskilt klok idé att återinföra den i någon form.

Vid sidan av alla militära, ekonomiska, praktiska, tekniska mm argument och teorier som snurrar runt kommer också rättvise- och moralfrågor med i svängen.

Ett ofta återkommande argument mot värnplikt i någon form är att i ett modernt samhälle ska vi inte tvångsrekrytera människor till något så potentiellt farligt som soldat/sjöman. Ett annat är att det dessutom är synnerligen orättvist gentemot dem som inte tas ut till tjänstgöring och som följaktligen kommer minst ett år före i det livslånga racet mot lycka, välstånd och pension. Sammantaget är, anser tydligen motståndarna, värnplikt inte värdigt ett modernt, demokratiskt samhälle. De som med enstaka rösters marginal i riksdagen röstade bort värnplikten använde bl.a. dessa argument.

Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.
– – – -
– – – -
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.
Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet

Så formuleras grundbulten i svensk försvars- och säkerhetspolitik, den förkättrade s.k. solidaritetsdoktrinen. I dessa frågor förväntas solidaritet från andra stater och organisationer, utan några som helst avtal eller pakter. Av solidaritet med oss förväntas andra stater sända sina värnpliktiga soldater till vår hjälp samtidigt som värnplikten i Sverige fasats ut, bl.a. med argumenten att den inte är riktigt moraliskt/etiskt försvarbar och dessutom orättvis.

Det svenska samhället sägs vara uppbyggt på jämlikhetens och solidaritetens grund. Vi ska solidariskt betala våra skatter, stödja de svaga och efter bästa förmåga hjälpa till att upprätthålla en adekvat standard på exempelvis mantrafunktionerna vård skola och omsorg.
Samtidigt är det tydligen, enligt många, inte moraliskt försvarsbart att utkräva denna medborgerliga solidaritet vad gäller försvaret av det egna landet. Den solidaritetsgärningen överlåter vi åt värnpliktiga från andra länder.


Ett förslag som innebär utökat mandat för försvarsgrenscheferna?



Ju längre tiden går desto tätare hörs rösterna som önskar en en tydligare rollfördelning inom Försvarsmakten, bland annat genom återinföra försvarsgrenscheferna med ett tydligt mandat att hålla samman respektive försvarsgren. en uppfattning som inte delas av försvarsmaktsledningen som tydligt argumenterat mot en sådan återgång. Frågan har den senaste tiden kanske varit mest aktuellt i rekryteringssammanhang. 

I en färsk rapport föreslår nu ekonomistyrningsverket ESV en åtgärd som skulle vara ett steg på vägen mot en återgång till att renodla försvarsgrenarna, något som Försvarsmakten centralt tar kraftfullt avstånd från.

Det finns tydliga exempel på att centralisering inte alls fungerar särskilt bra i praktiken är införandet av Helikopterflottiljen och därmed avvecklingen av Armé- och Marinflyget. För Marinen och i synnerhet för alla före detta marinflygare har denna sammanslagning varit försvårande och hämmande något som märks allt mer när sjöoperativ verksamhet ånyo börjar bli verklighet då Hkp 14 snart införs vid skvadronerna. Sviterna efter förmågeglappet som uppstod då Hkp 4 avvecklades i förtid börjar bli smärtsamma. I dag bedrivs istället all helikopterverksamhet i Flygvapnets regi, d.v.s. inom den enda "försvarsgrenen" som "inte behöver" någon egen helikopterverksamhet sedan flygräddningen lades över på en civil entreprenör. Ett beslut som i sig själv kan ifrågasättas å det grövsta. Mer om helikopterverksamhet kommer i ett senare inlägg. Slutsatsen är att det givetvis hade varit betydligt enklare om respektive "försvarsgren" hade fått äga sina egna helikoptrar.

Rekrytering har varit en annan het potatis under många år. Jag har inte hört en enda anställd i Försvarsmakten som anser att kampanjer som "vad håller du på med" är rätt sätt att rekrytera de mest lämpade individerna till Armén, Marinen och Flygvapnet. Röster höjs nu för att de avvecklade försvarsgrenarna istället ska få genomföra sina egna rekryteringskampanjer likt vad som tidigare gjordes för att ge en så bra bild av yrket som möjligt, och samtidigt paketera det på ett tilltalande sätt. Vill man rekrytera piloter gör man det förmodligen bättre på det här sättet. Jag är helt övertygad om att ett enkelt sätt för att öka urvalet vore att låta respektive försvarsgren sköta sin egen rekrytering.

Vid årsskiftet togs ett något oväntat beslut, nämligen det att inspektörerna, d.v.s. AI, MI och FVI åter igen fick benämningen "chefer" genom att man vid årsskiftet ändrade benämning till Arméchef, Marinchef och Flygvapenchef. För den som varit med ett tag vet att dessa chefer tidigare då man var försvarsgrenschefer förkortades CA, CM och CFV. Men så enkelt fick det givetvis inte vara. I stället vände man på bokstavskombinationen till AC, MC och FVC. Måhända ett sätt att påvisa att ex MC minsann inte är Chef för Marinen (med tillhörande ekonomiska medel) utan enbart är Marinchef (främste företrädare). Semantik på hög nivå... AC har för övrigt, åtminstone inom Marinen, tidigare inneburit avdelningschef då man hade en minkrigsavdelning.

Men nu över till det intressanta och inläggets kärna. Den 5 juni 2013 gav regeringen ESV ett uppdrag (Fö2013/1169/ESL) att utreda hur den finansiella styrningen och uppföljningen av Försvarsmakten och den avgiftsfinansierade stödverksamheten, som utförs av Försvarets materielverk (FMV), kan förändras och förtydligas. 

Uppdraget var tredelat fördelat på förbandsanslaget där ESV ska föreslå en lämplig indelningsgrund för ytterligare anslagsposter samt pröva möjligheterna att genom preciserade återrapporteringskrav, villkor etc. åstadkomma en tydligare ekonomisk uppföljning. Det andra var att titta på posten för internationella insatser, något man efter dialog med regeringen har strukit. Den tredje och sista delen var att titta på materielanslaget där man enligt uppdraget ska utreda hur nuvarande finansieringsmodell förhåller sig till kraven på utveckling och rationalisering av stödverksamheten, hur beställningsbemyndiganderamarnas innehåll kan förtydligas i förhållande till begreppet ”ekonomiskt åtagande för staten” i budgetlagen, hur den ekonomiska uppföljningen kan bli tydligare samt huruvida indelningen mellan anslagen kan förtydligas.

Utan att gå in på snustorra detaljer runt detta så är det intressanta i ESV svar att man föreslår en uppdelning av anslagsposten 1.1 (förbandsanslaget) till att istället för att som i dag omfatta två delar (förband och MUST) istället omfatta sju poster. ESV skriver följande.

Förbandsverksamhetens betydelse för förverkligandet av den nya förvarspolitiska inriktningen i kombination med Försvarsmaktens indikationer om långsiktigt otillräckliga anslagsramar ställer enligt vår bedömning väsentligt högre krav på den finansiella styrningens utformning. Mot bakgrund av detta har vi uppfattat att uppdraget efterfrågar en väsentlig förbättring av den finansiella styrningen på detta område.

Istället föreslår ESV följande uppdelning av anslagsposten för förbandsverksamhet och beredskap.

Ap. 1 Arméförband
Ap. 2 Marinförband
Ap. 3 Flygvapenförband
Ap. 4 Lednings- och underrättelseförband
Ap. 5 Logistikförband
Ap. 6 Nationella skyddsstyrkorna
Ap. 7 Gemensam administration

Denna indelningsgrund har likheter med den vapengrensstruktur som det militära försvaret före bildandet av myndigheten Försvarsmakten var indelad i. Det är enligt ESV dock en väsentlig skillnad mellan dåvarande modell med självständiga myndigheter och vapengrenar i förhållande till en gemensam Försvarsmakt vars förbandanslag är underindelat i anslagsposter. Indelningsgrunden ska därför betraktas som en anpassning till ett en ökad betoning av förbanden i resultatstyrningen, inte som en återgång till de tidigare vapengrenarna (läs försvarsgrenarna /Skipper).

ESV förslag har även gått på remiss till såväl statskontoret som till riksgälden som inte haft några invändningar utan istället bejakat ESV förslag.

Några som däremot har haft kraftfulla synpunkter på förslaget är Försvarsmakten. I en kommentar till  sitt remissyttrande den 20 januari så avråder myndigheten Försvarsmakten regeringen i mycket tydliga ordalag från att gå den väg som ESV nu föreslår.

Försvarsmakten avråder bestämt från de förändringar som Ekonomistyrningsverket föreslår till regeringen avseende anslaget för förbandsverksamhet och beredskap.

- Möjligheten att genomföra en rationell förbandsverksamhet i sin helhet skulle försämras, likaså möjligheterna att öva med sammansatta förband och samordna materielanskaffning till förbanden.


I sin kommentar skriver Försvarsmakten att tidigare erfarenheter då anslagen var fördelad på försvarsgrenar skulle försvåra den interna styrningen i myndigheten. Det beror bland annat på att Försvarsmakten på egen hand inte har rätt att flytta pengar mellan olika anslagsposter. 

Man pekar också på att förslaget avviker från Försvarsmaktens ekonomimodell och skulle kräva "omfattande anpassningar i system PRIO"....

Jag avser inte ge mig in på några detaljer huruvida jag anser att ESV förslag är bra eller dåligt, eller för den delen analysera Försvarsmaktens svar. Detta då jag inte har kunskap och kompetens inom området. Men en sak kan jag konstatera. Frågan är uppenbart känslig för Försvarsmakten då det dels skulle påverka den struktur man nu är på väg in i, men sannolikt också p.g.a. att det skulle innebära en utökad förskjutning mot att försvarsgrenscheferna (jag väljer att benämnda dem så) får utökat mandat med en egen anslagspost, något jag inte tror FML är intresserade av. Även om ESV är tydliga med att just detta inte är avsikten så bedömer jag det som att det indirekt ändå skulle leda till det. I synnerhet då försvarsgrenscheferna nu dessutom gått över från INS till PROD.

Detta ämne lär vi få anledning att återkomma när vi ser hur regeringen väljer att hantera svaren man nu får in från ESV men också från Försvarsmakten.


Till detta skall läggas att regeringen den 23 januari gett ESV ett tilläggsuppdrag att utreda hur de finansiella transaktionerna inom materielförsörjningen kan koncentreras till en myndighet, Försvarsmakten eller Försvarets materielverk. Detta är en fördjupad studie av ESV tidigare förslag där motivet är att finansieringsmodellen för materielförsörjningen behöver förenklas i syfte att ge bättre förutsättningar för den finansiella styrningen. 

--------------------------

För övrigt måste jag passa på att lyfta fram denna eminenta egenkomponerade musikvideo signerat Amfibieregementets soldater i Afghanistan. Sannolikt från FS25. BZ!


Dagens Nyheters reportage om specialförbanden

Övning med specialförband

Övning med specialförband

Dagens Nyheter publicerar idag, i bilagan “Dagens Nyheter. Lördag“, och på nätet ett långt reportage om Försvarsmaktens specialförband. Reportaget ger en bild av Särskilda operationsgruppens (SOG) verksamhet, under såväl utbildning och träning i Sverige, som i insatser internationellt. Försvarsmakten kommenterar normalt inte Särskilda Operationsgruppen eller specialförbandssystemets verksamhet, men har i det här fallet valt att låta DN skildra förbandet.

Öppenhet är en del av Försvarsmaktens värdegrund och det är viktigt, så långt som det är möjligt, att berätta om den högt kvalificerade verksamheten som bedrivs i Försvarsmakten. Det omfattar även specialförbanden, även om begränsningarna med naturlighet är och kommer att vara stora.

Bedömningar av Försvarsmaktens möjligheter att visa sin verksamhet görs utgående från den sekretess som i varierande grad omfattar vår verklighet och dagliga gärning. Detta gäller i synnerhet specialförbanden som i mycket baserar sina faktorer för operativ framgång på andra parametrar än våra reguljära förband.

I det här fallet valde Försvarsmakten att låta DN få inblick i specialförbandssystemet efter att ha vägt en lång rad olika faktorer mot varandra. En sådan avvägning görs varje gång media eller företrädare för andra sektorer i samhället ber att få inblick i verksamhet som omgärdas av sekretess.

Försvarsmakten har säkerställt att reportaget inte innebär att några uppgifter röjs som kan innebära en risk för personalen, försvåra en möjlig framtida insats eller innehåller annan skyddsvärd information enligt gällande regelverk. Den sekretess som normalt omgärdar Försvarsmaktens specialförband gäller fortfarande och aktuell publicering innebär alltså inte någon förändring i Försvarsmaktens generella ställningstagande rörande sekretessen runt specialförbandssystemet.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

”Piranjan i skandinaviska fjordar”


I ”Undervattensninjor” syns flera spetsnaz-undervattensfarkoster. De mest intressanta bilderna kommer efter 11 minuter och de viktigaste citaten kommer efter 33 minuter. Filmens första minuter handlar till stor del om föregångarna i den italienska marinen.

Dokumentärfilmerna i detta blogginlägg kommenteras i den senaste artikeln i serien militart.nu (går ej att få om man inte redan är prenumerant) men några saker kan lämpligen här tilläggas om vilka TV-kanaler det är som har visat dessa dokumentärer.

Det är REN-TV och Rossija 2, två av landets större TV-kanaler. Ingen av dessa kanaler är riktad till en utländsk publik, som RT och Zvezda. Därför är det först efter att några för oss okända privatpersoner lagt upp filmerna på Youtube under 2012 och 2013 som vi, författarna av Ryska elitförband, har upptäckt dem. De har enligt eftertexterna visats i rysk TV 2006, 2007 (?) respektive 2012. Men anledningen till att dokumentärernas citat är så intressanta är inte främst att de visats i rysk TV, utan att vi känner till flera av de intervjuade från andra källor - som vi haft före vi upptäckte filmerna.


I ”Undervattensdiversanter” (diversant = sabotör) återanvänds material från ”Undervattensninjor” men därtill finns det ett högintressant citat av speakern om ”Piranjan i skandinaviska fjordar” efter 5:12 (se artikeln).

Dokumentärfilmen här nedanför, ”Diversanter”, är inte citerad i artikeln, utan de väsentliga citaten från den filmen kommer längst ner här.


I ”Diversanter” efter 11:30 Arkadij Tjikin, marinveteran nu marinhistoriker: ”Det måste sägas angående de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara några få.”

Gästinlägg: Materielförsörjningen – En teknikers bektraktelse

Försvarsmakten materielanskaffning fortsätter att vara omdiskuterad, inte minst politiskt då socialdemokraterna vill se att vissa större materielsystem direktupphandlas av svensk försvarsindustri. Budgeten för materielanskaffning har sjunkit det senaste decenniet och än kraftigare har budgeten för forskning och utveckling sjunkit. Liksom andra områden inom försvarspolitiken tål även materielanskaffningen att diskuteras djupare och fler perspektiv att belysas.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Materielförsörjningen (en teknikers betraktelse)


De väsentliga uppdragen till FMV för materielobjekt kopplat mot operativ materiel/-förmågor har traditionellt bestått i:

1. FoT

2. Materielsystemledning (MS-led)

3. Systemutveckling

4. Driftstöd

5. Nya behov, utveckling anskaffning


Jag vill inte ge intryck att detta är en fullständig vy av hur det fungerar utan det får utgöra min betraktelse av hur jag upplevt att det fungerar. Andra delar av FMV och andra personer kan ha upplevt en annan bild än den nedan.

Försvarsbeslut 1996 (FB 96) pratade om anpassningsförsvar. Man skulle inte omsätta materiel i betydande mängd man skulle istället utveckla teknologier fram emot demonstratorer och om omvärldsförändringen så krävde hade man en god teknologisk grund till att framställa krigsmateriel på kortare tid. Samtidigt skulle önskade man på detta sätt vidmakthålla industriell kompetens. Detta synsätt gällde under FB-perioden men kom att överges relativt snart. Det fanns i mina ögon en relativ tjuskraft i detta arbetssätt då det genererade teknisk kompetens samt ledde till ett ökat utbyte mellan FMV och FOI samt slutligen även industrin. Det förekom även ett större bilateralt utbyte med bla Storbritannien och USA som gav mycket tankar och idéer kring framtiden som i alla fall utvecklade mig. FMV hade god kunskap och följde/drev teknikutvecklingen inom olika väsentliga militärteknologiska områden och detta till en ganska blygsam kostnad i relation till det totala materielanslaget. Utöver detta så fans det större utrymme till prov och försök som genererade väsentligt bättre miljökännedom än vad dagens förutsättningar medger. Idag har FMV spillror av budgeten kvar avseende FoT finansiering.

Vidare hade man inom respektive ”materielsystem” en budget som möjliggjorde en mer systemspecifik vidareutveckling. Denna genererade förutom förbättringsförlag och åtgärder även att myndigheten hade god teknisk kompetens på operativ materiel. Inte sällan användes personal vid FMV som lärare vid teknisk utbildning i Försvarsmakten. Detta arbete och utbyte samt att FMV ofta lånade in personal från Försvarsmakten genererade väsentlig miljökunskap kring användandet och behoven. Denna ekonomi kom att tas bort kring sekelskiftet.

Därutöver har man har man haft driftstöd och materielsystemledningsuppdrag (MS-led). MS-led är det uppdrag som genererar planeringsunderlag till försvarsmaktens materielplanering. Det inbegriper bl.a omvärldsuppfattning om teknikutveckling. Driftstöd har inbegripit att vidmakthålla underhållsavtal med industrier samt förvaltning av konfiguration och teknisk livslängd, "end of life" (EOL), och liknande. Dessa uppdrag har idag slagits ihop och benämns ”Systemstöd”. Systemstödet har idag även fått uppdraget att genomföra all ”produktionsberedning” dvs att alla upphandlingar finansieras till dess att industrin inkommit med bindande offerter på kommande beställningar så att FMV kan ge Försvarsmakten offerter på materiella behov i materielplanen, som då bygger på bindande offerter från industrin. Detta för att kunna ge Försvarsmakten ”bättre” planeringsförutsättningar avseende leveranstider och ekonomi. Det har ju varit en del av den kritik statsmakterna har ställt till FMV och Försvarsmakten. Denna sista del är den väsentligaste omkostnaden på Systemstödet idag. Kvar till systemvidmakthållande finns då inte så mycket medel.

Inom ramen för Systemstödet har då årligen FMV levererat en Systemlivscykelplan SLCP som redogjort för statusen av materielen, baserat på årsberättelserna från Försvarsmaktens tekniska kontor som genomfört driftuppföljning. FMV meddelar då eventuella brister och förslag på hur dessa skall åtgärdas. Från att en brist redovisas till att en åtgärd kan vara genomförd blir det då en administrativ tid på minst 2,5 år. Till detta skall läggas en produktionstid samt en verifieringsperiod samt ett införande. Allt klart efter c:a 5 år totalt. Jag kan förstå att detta måste upplevas mycket frustrerande på förbanden. ”But my hands are tied”.

Vidare äger inte FMV rätt att komma med förslag på förmågehöjande ändringar eller nya förmågor avseende anskaffningar eller utveckling. Dessa frågor äger försvarsmakten och FMV skall endast sitta nöjd och vänta på uppdrag. Det innebär att om FMV har god marknadskunskap och en hyfsat teknisk omvärldsuppfattning så påverkar detta inte de materiella förslag FMV lämnar till Försvarsmakten. Det blir inga förslag på vad det nu vara månde för nya teknologier som kan förändra Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten har brister i finansiering till att underhålla befintliga system så någon verksamhet som syftar mot framtiden finns det idag knappt några spår av. När det gått tillräckligt långt ii diskrepansen mellan är- och börläge så skall omsättning till betydande belopp ske genast och något tålamod att det kan ta tid finns inte. Detta riskerar enligt mig leda till en för stor riskaptit och att oprövade teknologier tvingas fram och leveransförseningar kan uppkomma. Alternativ att man inte tar steg framåt i tillräcklig omfattning och att Försvarsmakten på sikt kommer att cementera gamla stridssätt och doktriner.


Mina förslag är följande:

1. FMV utgör Försvarsmaktens enda leverantör av FoU med koppling till materielplaneringen och teknisk omvärldsuppfattning. FMV leder därmed FOI forskning som styrs genom uppgifterna från Försvarsmakten. På detta sätt äger Försvarsmakten även fortsättningsvis forskningens inriktning men ett sammantaget ansvar för att FoU nyttiggörs kan utkrävas av FMV. Det ger även att FMV får en medverkan i FoU som deltagare i dess planering och genomförande samt möjligheter att låta FOI medverka även i den kommande industriella utvecklingen samt inom ramen för förmågetillväxt i operativ materiel.

2. FoU anslaget utökas till en nivå som ger adekvat innehåll inom viktigare funktions-/förmågeområden. Inom civil industri ligger FoU normalt kring 5-10% av omsättningen inom Försvaret är idag FoU-anslaget i höstbudgeten 623 miljoner kr av en total försvarsbudget på 43,2 miljarder kr. Med andra ord 1,44 % av det totala anslaget.

3. Större omsättningar alternativt modifieringar föregås av riskminimeringsfaser där man kan arbeta ända fram mot prototyp innan väsentliga beslut om införande och produktion tas. Beroende på hur mycket risk man anser det föreligga inom respektive område.

Kontentan av mitt förslag är att jag anser att man behöver flytta fokus och satsa mycket mer i tidiga faser innan väsentliga kostnader uppkommit så att beslut och kontrakt kan få större chans att lyckas. Detta gäller även om man skall konkurrensupphandla materiel då man kan ha kontrakt där man utprovar och låter dessa prov och försök vara en del av utvärderingen. I slutändan bör detta leda till att FMV som kund på marknaden har en bättre kompetens att värdera leverantörer och tekniska lösningar och därmed undvika eventuella fallgropar på ett bättre sätt. Förutsättningarna till detta torde i alla fall förbättrats.

Jag ser intresserat fram emot den eventuella debatt som detta inlägg kan skapa och den negativa respons jag misstänker detta kan få. Den tar ju kanske inte så stor hänsyn till nuvarande materielförsörjningsstrategi som den borde.

Handläggaren

Marinstridsdagarna 2014

Det här blir en mycket kort sammanfattning av den första gemensamma dagen på det årliga återkommande Marinstridsdagarna som genomfördes inför 700 personer i Karlskrona konserthus i dag.

Marinchefen Jan Thörnqvist inledde med ett anförande och gav sin syn på sakernas tillstånd inom Marinen. Han belyste inledningsvis alla bra saker som genomförs dagligen och vad Marinen levererar, något man inte ska glömma bort. Men det mest glädjande är att han nämnde mer eller mindre samtliga punkter jag igår skrev om och hoppades skulle avhandlas. Det enda som inte berördes var FM Org 18 och dess påverkan på Marinen, men i övrigt avhandlades mer eller mindre alla ämnen där svar fanns.

Det var gottgörande för all personal att Marinchefens beskrivning av läget kunde kännas igen av personalen i Marinen. Det var en saklig, ärlig och en icke skönmålande beskrivning som gavs. Han uttryckte stor oro över alla strukna materielprojekt samt oro för de projekt där marinen inväntar regeringsbeslut. Utan åtgärder innebär det på sikt att marinen per automatik kommer att läggas ner då man kommer att sakna materiel. Han pekade särskilt på att ubåtsaffären måste lösas.

I sin presentation pekade han även på brister/fördelar runt grundläggande förmågor. Bilden som användes var identisk med den som Johan Wiktorin visade vid Folk & Försvars seminarium om Marinen i december. Skillnaden var att marinchefens cirklar med uthållighet (numerär) och skydd var illröda = mycket problematiska.

Jag uppfattade att många efter Marinchefens anförande erhöll en sorts "vi-känsla" med innebörden av att "nu spottar vi i nävarna och gör det bästa av saken". Att leverera många mörka bilder inför en osäker framtid och ändå skapa en sådan stämning bland de som var på plats är ett gott betyg till Jan Thörnqvist i egenskap som Marinchef.

Detta följdes av två briljanta anföranden. Först av Christian Allerman (RO/KK) f.d. attache i Ryssland, som beskrev utvecklingen och den militära förmågeuppbyggnaden. Han pekade särskilt på att begreppet "låg nivå" kan sluta att användas. Som vanligt mycket givande. Jag har sagt det tidigare. Alla politiker borde tvingas lyssna på Allermans anförande. Det behövs! Värt att notera är att Allerman lyfte fram Jägarchefens blogg som bra läsning om utvecklingen i Ryssland och i synnerhet rapporteringen efter Zapad. För övrigt höll Allerman på att bränna ner konserthuset (något överdrivet beskrivet) när han på scenen tände ett "Arne Weise-ljus" och senare använde det som bokstöd för sitt manus. Men som sjöofficer var han givetvis välutbildad i skyddstjänst och kunde själv snabbt släcka "branden".

Nästa anförande stod FHS Tomas Ries för. Även detta en mycket proffessionell säkerhetspolitisk analys med fokus på Ryssland. Jag ska inte ge mig in på att referera Ries, mer än att konstatera att det var ett mycket sevärt anförande.

Fler föreläsare följde under dagen som jag väljer att inte kommentera i detalj.

Intressant var även att Marinchefen själv valde att kommentera försvarsbloggar och den försvarsdebatt som pågår. Jag uppfattade att han generellt sett ställde sig positiv till försvarsdebatten och uppmanade alla att delta, men ansåg att det numera ofta förekommer personangrepp på hans chefer och mot politiker, något han tog avstånd från. Detta var även något som C 4. tog upp i sitt senaste veckobrev, vilket tyder på att ämnet möjligen varit uppe för diskussion i den marina chefsgruppen?

Jag vill därför kort ge min syn på frågan då det dels är ett viktigt ämne, och dels p.g.a. att denna blogg möjligen är en av de bloggar som Marinchefen avser i sitt uttalande. Som alla återkommande läsare vet så tar den här bloggen avstånd från alla personangrepp, viket också framgår i reglerna för kommentarer. Det är många kommentarer med rena personangrepp som refuseras, något som dock ej syns för er som läsare. Av den anledningen granskas alla kommentarer. Ibland är det dock en hårfin gräns vad man ska släppa igenom.

Jag skulle i sammanhanget vilja ställa en motfråga till er som är bekymrade över den ibland hårda tonen i debatten. Vad anser ni utgör det största problemet av följande två ?
- Är det ansvariga politiker och ministrar som ibland står mycket långt från sanningen i sina skönmålningar om tillståndet i Försvarsmakten och det som rör rikets försvarsförmåga?  
- Eller är det att tonen i vissa kommentarer ibland är hård - ofta på grund av ovanstående?  


Jag uppmanar för övrigt alla chefer som önskar att delta i debatten. Ta chansen att bidra med er syn på sakernas tillstånd! Det fina med bloggar och tillhörande kommentarsfält är dessutom att det enkelt går att korrigera någon man anser far med osanning.

Marinchefen (MC) meddelade för övrigt att han i samband med att han erhållit en ny titel - inte kommer att gå runt på stan med en skinnväst med MC SWEDEN på ryggen.... Humor!

Tack Sjöstridsskolan för ett bra arrangemang!

Flygtidsuttag

Den observante har kunnat notera de senaste årens kraftiga fall i flygtidsuttaget.

Viss förklaring står säkert att finna i PRIO, även om det kanske hörs mindre om denna problematik just nu. Därtill hävdar de med stor insyn i FV att exportkunderna alltid är prioriterade när det gäller reservdelsförsörjningen till stridsflyget. Därmed kan man nog anta att detsamma gäller för en annan bristvara, nämligen flygteknikerna.

Just nu nås jag av oroande information angående flygverkstaden i Kallinge. Tidigare har det från försvarsministern hetat att hon "noga följer utvecklingen", men uppgifter gör nu gällande att ett nedläggningsbeslut fattas av FMV inom någon vecka. Genom chefen FV har Försvarsmakten för sin del accepterat ett sådant beslut.

För mig blir det lätt obegripligt att en regering, som i budgetpropositionen just pekar på bristen av flygtekniker som en viktig förklaring till minskat antal flygtimmar, inte ingriper. En nedläggning i Kallinge motsvarar i runda tal en tredjedel av verkstadskapaciteten. Det trettiotal flygtekniker som arbetar där kommer knappast att i någon större utsträckning flytta sina familjer till Såtenäs eller Kallax.

Givet det faktum att varje reparation på Kallinge i fortsättningen ska ske på annan flottilj leder en nedläggning naturligtvis inte heller till några besparingar. Snarast tvärtom. Efter mina tämligen talrika besök på landets flygflottiljer genom åren är det mitt intryck att våra Gripar (liksom varje annat spetsigt stridsflyg) kräver mer eller mindre ständig tillsyn. Väl minns jag när Sten Tolgfors skulle flyga just i Kallinge för några år sedan. Det första planet hade någon form av materielfel och försvarsministern fick vackert kliva ur och in i en annan Gripen som stod längre ned i raden...

Visst ska man ha respekt för ett politiskt beslut om besparingar på det bakre underhållet. Men det får inte leda till att också rent idiotiska förslag accepteras. Föreslagen nedläggning av en flygverkstad är ett sådant.

Samtidigt är den mera långsiktiga situationen också bekymmersam. Schweiz ska ha C/D Gripar i avvaktan på Gripen E. Uppgifter gör gällande att Brasilien ska ha detsamma. Hur många Gripar blir då kvar för att omhänderta den ökande incidentberedskapen, övning och utbildning här hemma? Och hur kommer flygtidsuttaget att påverkas om Brasilien och Schweiz ska prioriteras med reservdelar på samma sätt som Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Thailand?

Samtidigt ska man hålla i minnet att Gripen E till viss del ska konstrueras med återanvändning av C/D Gripar. Att vända flygtidsuttaget under dessa premisser blir ingen liten sak.

SAAB hävdar att man kan producera fler konvertiter A2C. Det vore en bra och ansvarsfull lösning som medger svensk, operativ förmåga samtidigt som exporten kan fortsätta. Kanske inte så billig, men frågan är vilken annan lösning som står ett litet allianslöst land till buds?

Allan Widman

 

 

  

Inför Marinstridsdagarna

Bild: Försvarsmakten

I morgon startar årets upplaga av Marinstridsdagarna där stora delar av Marinens personal samlas under tre dagar för att träffas och lyssna till föreläsningar. Den första dagen är gemensam för alla medan de efterföljande går längre ner i detaljer inom varje skrå i Marinen. Jag ska i detta korta inlägg skriva ned vad jag personligen anser bör dryftas i det större perspektivet.

Inför framtiden är min förhoppning att en del av marinstridsdagarna ska bli Marinens motsvarighet till Folk & Försvars rikskonferens där intressanta anföranden för Marinen aktuella ämnen efterföljs av paneldebatter med åhörarnas aktiva deltagande. Det hade gjort ett redan bra arrangemang ännu bättre.

Vissa saker i årets program är mer intressanta än andra. Marinchefens och marintaktisk chefs inledning är helt central och borde ges betydligt mer tid kan jag tycka. Det finns oerhört många viktiga frågor som bör dryftas, diskuteras och debatteras. Jag ska ge några exempel på vad jag anser bör tas upp inom områdena materiel, personal och verksamhet och där till kopplad ekonomi. Om inte denna gång, så i framtiden. För problemen lär nog tyvärr bestå ytterligare en tid.

Men inledningsvis vill jag ge marinchefen Jan Thörnqvist en eloge för att han i en intervju med Expressen för en dryg vecka sedan officiellt har officiellt deklarerat oro inför framtiden. Bra!

Ilskan pyr i leden
Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist, S:

- Det var länge så att vi hade ett helt orimligt spänningsförhållande mellan försvarsmaktens ledning och försvarsdepartementet. Det var negativt för Sverige och kommenterades i andra länder, det var synnerligen anmärkningsvärt,. 
När statsminister Fredrik Reinfeldt åker till Folk och försvar, som startar i Sälen i morgon, pyr ilskan ännu i försvarsleden.
- Många i försvarsmakten tycker att ÖB har vikt ner sig i och med att han fått en mer foglig ton. Även om det utåt råder viss vapenvila har regeringen samtidigt tagit beslut om att man ska spara en halv miljard på minskade lönekostnader. Det har irriterat många inom försvaret, säger en källa.
Oroad över framtiden
Chefen för marinen, Jan Thörnqvist är oroad:
 
- Vi jobbar för att utveckla marinen för framtiden. Men där har vi väldigt stora osäkerheter delvis med tanke på ekonomi. Och de prioriteringar man gör här, och på försvarsdepartementets sida.
- Det är fler än jag som med all rätt är oroliga för framtiden.

Med detta i bakhuvudet får man nog ändå anse att bottenplattan är lagd, och att det är här en seriös och nödvändig debatt med fokus på Marinens framtid bör ta sitt avstamp. Detta oavsett om Marinens personal och Marinchefen har ringa påverkansmöjlighet på sakernas tillstånd.


Materiel

Säga vad man vill, men det är inom materielområdet Marinen inom en mycket snar framtid har de absolut största problemen. Exemplen är många.

- Ubåtsanskaffningen avseende A26 har avstannat. Varför vi har hamnat i denna situation är sannolikt inte känt av alla och behöver förklaras. Vilka blir konsekvenserna för Marinen om man inte finner lösningar och kan genomföra anskaffningen?

- På fartygssidan har samtliga marina nybyggnadsprojekt strukits ur materielplanen. Det gäller stödfartyg som i framtiden skulle ersätta de äldre fartygen HMS Trossö och HMS Carlskrona. Det gäller även anskaffning av nya framtida ytstridsfartyg. Båda dessa projekt återfanns i den långsiktiga materielplanen som sträckte sig fram till 2020. I den senaste som sträcker sig fram till 2021 finns således inga marina nybyggnadsprojekt kvar. Hur kommer detta att påverka Marinen och dess operativa förmåga i framtiden?

- I det korta perspektivet är det lika illa. Regeringen fattar inte nödvändiga beslut för att de två vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ska kunna realiseras. Inte heller tas beslut för att möjliggöra för att Marinen efter 2014 (innevarande år) ska kunna innehålla riksdagens beslut om att hålla sju korvetter i insatsorganisationen. Konsekvenserna runt detta närtida problem bör definitivt dryftas.  

- Om inte ovanstående beslut kommer, vad gör vi då? Kommer man att lägga pengar på att vidmakthålla de gamla fartygen ytterligare en tid. Kommer den 40 år gamla HMS Jägaren att få fira sin 50 årsdag, och är det möjligt att vidmakthålla BevB 80 om inte beslut om vedettbåtar kommer? Frågorna är många.


Personal

Kopplat till avsaknad av beslut om modifiering/ombyggnad av fartyg, hur ska förbanden kunna planera sin personal om man inte ens vet vilka fartyg man har att spela med i den nära framtiden?

Bemanningen av Marinens insatsförband. Det kan behöva diskuteras hur Marinen har hamnat i en situation där det gapar tomt på så många stolar på insatsförbanden p.g.a. att man tvingas skicka individer på bemanningsuppdrag i basorganisationen. Det finns många kloka synpunkter på hur situationen skulle kunna förbättras genom att man gör saker lite annorlunda.

De väntade konsekvenserna av regeringsbeslut 5 (FM Org 18) måste kommuniceras på bred front. Vad innebär detta för Marinen - konkret? Vilka delar/funktioner ska tas bort, och vem ska göra det jobbet istället? Innebär det ytterligare tomma stolar på fartygen?


Verksamhet (Ekonomi)

Hur ska förbanden kunna planera verksamhet i framtiden om man inte vet vilka spelkort (fartyg) man har att spela med?

Hur ska personalen kunna behållas, i synnerhet GSS i en krympande ekonomi och därmed reducerad verksamhet till sjöss? 2014 blir kärvt, och framtiden ser än mer bister ut.

Hur påverkas den operativa nationella förmågan om förbanden inte tillåts att öva i tillräcklig omfattning, i synnerhet om man inte tillåts göra det i en nationell kontext (SWENEX) med nationella insatsregler och procedurer i samverkan med varandra, med helikoptrar och stridsflygplan?

Vad är det påbörjade marina samarbetet med Finland avsett att leda till? Hur ser vägen framåt ut vad avseende interoperabilitet mellan två icke NATO-nationer som inte har samma insatsregler, metodik, system och krypton m.m. Sådana "detaljer" måste redas ut om det hela inte ska sluta i PFP-verksamhet anno 90-tal.


Sammanfattning

Till synes finns det många frågor att diskutera och belysa inom Marinen. Det är givetvis också som så att ingen kan förvänta sig att Marinens högre chefer ensamma ska sitta på alla svar, därav så behövs det ett deltagande av flera nyckelpersoner i ett större forum. Det vore också välgörande om man i den Marina debatten kunde benämna problem som problem, och utmaningar som utmaningar. Att blanda begreppen felaktigt är enbart vilseledande.

Marinstridsdagarna är ett ovärderligt forum som inbjuder till oändliga möjligheter att diskutera de verkligt viktiga frågorna. Detaljer i all ära, dessa är också viktiga. Men det är sällan, eller rättare sagt aldrig det ges möjlighet att förklara storheterna. Oavsett om det handlar om saker som Marinen med dess chefer själva inte kan påverka så behövs forumet för att skapa förståelse och medvetenhet om sakernas tillstånd inom hela Marinen. 

Försvarssamarbeten i fina ord kontra verkligt utfall



I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.


På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.
Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.
Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.

Men hur har det nordiska försvarssamarbetet fungerat hittills? Har det varit så framgångsrikt som riksdag och regering hoppas på? Hur ser det ut inom materielområdet där man har hoppats på stora hemtagningar avseende så kallade effektiviseringsvinster? Låt oss titta bakåt och se vad som egentligen har hänt.

Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp "det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO" som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.

Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.



NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.

Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.


Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet.  Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.


Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland  i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.

Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.

AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.

TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.

Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.


Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.


Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.

Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.
Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.

När man hör sådant från personer med insyn så börjar man verkligen undra hur det är ställt på vårt materielverk och hos tillverkaren. Har man tagit sig vatten över huvudet?

Som lök på laxen har denna gemensamma upphandling fått andra följdeffekter för Sverige och Försvarsmakten. I samband med affären tvingades Sverige till motköp, något som är rutin vid affärer likt denna. Problemet är att Sverige tvingades att anskaffa vapenstation 01 - PROTECTOR från norska Kongsberg utan en konkurrensutsatt upphandling. Det fjärrstyrda vapensystemet ska placeras på Archer, Pansarterrängbil 360 och Galten. Det är tyvärr få som anser att Protector är det bästa tänkbara systemet på marknaden. Många med sakkunskap förespråkar istället Bofors LEMUR eller SAABs TRACKFIRE. Det här är ytterligare en faktor som direkt påverkar användaren Försvarsmakten i negativ bemärkelse då man inte får möjligheten att själv välja system.

Att samarbetet runt Archer går i graven är inte bra för Sverige och i synnerhet inte för Försvarsmakten. För vem kommer att få betala för de tjugofyra pjäser som Norge nu inte köper?  SvD rapporterar att Norge nu är bereda att förhandla om ekonomin, men det finns inget som utesluter att även Försvarsmakten kommer att drabbas negativt av detta när det kommer till ekonomin runt driftskostnader, direkt eller indirekt. Försvarsmakten kommer nu tillsammans med FMV att utreda konsekvenserna av ett havererat samarbete.


Lastbilar
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.

När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en "veteranbilsflotta.  Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.

Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att "detta är en bättre lösning" som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt. 

En person med insyn säger att.
I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.
Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.

Så här är reaktionerna på detta från samma person.
Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.
En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen. 
Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.


NORDEFCO och andra samarbeten

SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens  önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.

Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.

Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att "hitta samarbetsområden" inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.


Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm - minst sagt.

Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.


Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.

Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.

För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.

Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.

När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.


Media: SvD, SvD, SvD,



”Skönmålning upphör” kommenderat i Norge

I Norge har landets nya försvarsminister Ine Eriksen Søreide kommenderat ”skönmålning upphör” i den norska försvarspolitiken och Forsvarets situation. I sitt nyårstal vid Oslo Mililitære Samfund chockade Eriksen Søreide med att beskriva en helt annan bild av det norska försvarets operativa förmåga än vad som varit aktuellt under den förra regeringen.


”Ved inngangen til et nytt år er det derfor godt å kunne slå fast: vi har et forsvar som holder en svært høy kvalitet.

Så langt er bildet gjenkjennelig. Dette er en historie som er blitt fortalt flere ganger før, også fra denne talerstolen. De siste årene har denne beskrivelsen blitt krydret med uttrykk som «at omstillingen er fullført», «fullfinansiert forsvar» og at vi er i «full balanse».

Fra tid til annen har jeg tenkt at slike fyndord ikke utgjør hele virkeligheten - at de virker tilslørende. Alt for ofte har vi blitt presentert for det jeg vil kalle en «redigert virkelighet».



Jeg er ikke her for å skjønnmale. Jeg vil snakke om de utfordringene Forsvaret har i dag og framover. Jeg vil ha utfordringene opp på bordet. Bare slik kan vi løse dem.”



För den som inte hängt med i norska försvarspolitik kan meddelas att den liksom den svenska genomgått en kraftig omsvängning mot internationella insatser. En kalldusch utgjordes bland annat av det norska deltagandet i Operation Allied Force där det visade sig att landets flygvapen inte hade den erforderliga förmågan att delta i flygoperationerna över Jugoslavien utan istället fick en mer tillbakadragen roll. Nu har hela den norska försvarsmakten omorganiserats på ett sätt liknande den svenska mot mindre insatsförband framförallt inriktade mot internationella insatser. Dock har under de senaste åren återtagning skett mot nationellt försvar och en tyngdpunktsförflyttning norrut i det militära försvaret. Även om ett antal NATO-övningar genomförts i Nordnorge visar det sig dock nu att det funnits allvarliga brister i den norska militära förmågan, därav försvarsministern ord.

I torsdagens Aftenposten bekräftade Norges nye ÖB den bild Eriksen Søreide förmedlade och konstaterar att emedan förmågan till internationella insatser har varit god, så finns det stora brister det nationella norska försvaret. Allvarligast är att grundorganisationen har en för låg bemanningsgrad i fredstid för att kunna hålla hög beredskap.

Det är en situation vi känner igen från Riksrevisionens rapporter i Sverige om bland annat bemanningen av Flygvapnet och Marinen samt Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser. Kännetecknande är t ex Marinens problem med att bemanna sina fartyg, då samma personal som ska bemanna fartygen i den nya slimmade organisationen av kostnadsskäl också ska bemanna skolor och staber med resultatet att fartygen ligger för kaj. Tyvärr uppvisar Norge samma problem med sina fregatter.


Det vore tillnyktrande om man i Sverige kunde ta lärdom av den norska utvecklingen inom försvarspolitiken, allra helst omedelbart då vi inom kort står för en mycket viktig milstolpe i svensk försvars- och säkerhetspolitik. I slutet av mars ska nämligen Försvarsberedningen presentera den rapport som ska ligga till grund för kommande försvarsbesluts avseende Försvarsmaktens organisation.

Att det föreligger en mycket stor diskrepans avseende läget i det svenska försvaret var alltför tydligt under Folk och Försvars nyss genomförda rikskonferens i Sälen. Värst är att denna diskrepans inte bara råder mellan partierna utan att Regeringen, försvarsmaktsledningen, Försvarsmaktens personal och inte minst Riksrevisionen har vitt skilda uppfattningar om läget. Det bådar inte gott för ett nytt försvarsbeslut eftersom det då blir näst intill omöjligt att avhjälpa de brister som finns.

På detta problem finns bara en enda lösning och det är att man sväljer stoltheten och istället tar lärdom av det ryska exemplet och genomför flera och regelbundna beredskapskontroller. Utan den omfattande beredskapskontroll som genomfördes hösten 2009, ”av en händelse” samtidigt som den ryska övningen Zapad 2009, skulle läget i Försvarsmakten ha varit än värre. Tyvärr verkar en av lärdomarna från beredskapskontrollen ha varit att detta var så effektivt att vi inte har råd att göra om det.


En tragisk tradition i Försvarsmakten över de senaste 20 åren har varit att använda just övningsverksamhet som budgetregulator. Detta har varit tydligt tidigare, inte minst hösten 2013, men kommer att bli än tydligare i år eftersom Försvarsmaktens ekonomi är mycket ansträngd. Vi har en regering som berömmer sig om att ta kontroll över utgifter, vilket bland annat lett till omfattande detaljstyrning i Försvarsmaktens materielanskaffning. Tyvärr inte sällan med förmågeglapp och reduktioner som följd. Att från och med 2008 bryta ut ett särskilt anslag för internationella insatser från verksamhetsanslaget är också ett exempel på detaljstyrningen.

Regeringen har under åren blivit allt tydligare i vad man förväntar sig i övningsverksamhet av Försvarsmakten och detta accentueras ytterligare i regleringsbrevet för 2014. Detta är välkommet.


Mitt förslag för att tillse att Försvarsmakten övar mer kvalitativt är därför enkelt.

Bryt ut ytterligare ett särskilt anslag i försvarsbudgeten, nämligen ett anslag för kvalificerade övningar. 


Kvalificerade övningar utgörs av de respektive stridskrafternas övning: Flygvapenövningen, dess marina motsvarigheter Swenex och Joint Challenge. Inte minst bör anslaget användas till just en till två försvarsmaktsgemensamma beredskapskontroller årligen och en större försvarsmaktsgemensam övning, vilket är något Försvarsmakten länge saknat. Det är nu nämligen över 20 år sedan Försvarsmakten genomförde en större försvarsmaktsgemensam övning.


Genom avdela ett särskilt anslag minskar möjligheten att övningar såsom dessa används som budgetregulator, vilket alltid är fallet idag. Det är inte en samtränad pluton eller JAS-rote som gör Försvarsmakten effektiv. Det är förmågan att leda och logistiskt försörja samtränade bataljoner, brigader, flyg- och marinstridskrafter och att använda dessa i gemensamma operationer.


Att öva i sitt förband och i den roll man anställts för vad som ger också den stolthet och känsla av mening hos personalen som Försvarsmakten så illa behöver för att just kunna behålla personalen.


Mer om det aktuella läget i Norge: Forsvars- och sikkerhetsbloggen. Det tål att läsas och att samtidigt reflektera över såväl läget i svensk försvarspolitik som det säkerhetspolitiska läget i Sverige och Östersjön.

Mer läsning på söndagen: Kvällspostens Amanda Wollstad om problemen i försvarspolitiken, Bo Pellnäs i UNT om utsikterna för ett nordiskt försvarssamarbete

Folk & Försvar 2014 – Dag 3



Så var då Folk & Försvar 2014 avslutat för den här gången. Eftersom jag tidigare har utlovat ett inlägg från den tredje och sista dagen får jag hålla löftet och summera även om det blir några dagar sent. Den sista dagen präglades av renodlad försvarspolitik vilket var mycket intressant att ta del av.

Försvarsminister Karin Enström var inledningstalare och lade således grunden för dagen med sitt tal. Karin Enström har fått utstå mycket kritik från den här bloggen, men den här gången vill jag ge hennes anförande ett förhållandevis gott betyg om man ser det isolerat. Möjligen har den massiva kritiken från alla håll haft viss påverkan på ministern om att inte skönmåla läget inom Försvarsmakten. Givetvis så framkom det som vanligt att regeringen genomför satsningar på försvaret och försvarsförmågan var som vanligt god, men det var inte lika frustrerande att lyssna på som intervjun i radions P1 från tidigare i veckan. Även om själva talet får godkänt så kom ministen inte med några nyheter i sitt tal, snarare tvärt om.

Karin Enström trampade under sitt tal rejält i klaveret vid ett tillfälle. Detta då hon raljerade över alla de som kritiserar regeringens försvarsreform och att försvarsförmågan är låg. Ministern påstod att dessa uttryck var "ett hån mot personalen". Något hon uttryckte stor ilska över.

Det Karin Enström uppenbart inte har koll på är att kritiken ute på förbanden inte riktas mot de som försöker beskriva reformen och försvarsförmågan, exempelvis ÖB (fram till januari 2013). Den massiva kritiken riktas istället åt ett helt annat håll, exakt var den riktas behövs knappast beskrivas närmare.

På det större planet när det kommer till regeringens försvarspolitik så har det nu gått så långt att ministern nu helt öppet kritiseras av såväl Mikael Odenberg som Anders Björck - båda två tidigare moderata försvarsministrar. Detta måste vara helt unikt inom svensk politik i modern tid.

I intervjun från samma dag med Expressens Niklas Svensson så blev försvarsministern rejäl grillad, och på frågan hur hon ställer sig till riksrevisionens rapport så framgick det att hon inte delade slutsatserna i rapporten och att de gör fel bedömning "Vi hade mätt på ett annat sätt" säger försvarsministern. I samma intervju säger Karin Enström också att när hon besöker Marinens fartyg så möter hon fartygschefer som säger att "Vi når upp till en förmåga som vi aldrig skulle kunna nå med värnpliktiga". Av det sistnämnda drar jag en slutsats. Politiker kommer alltid att ta med sig citat från förbandsbesök som stödjer och bekräftar den egna politiken, i det här fallet personalförsörjningsreformen. För det andra så måste man fråga sig om ministern avser förmågan på den enskilda sjömannen eller förmågan som helhet. Det är nämligen två helt skilda saker.


Nästa talare var ÖB Sverker Göranson

ÖB gör som vanligt ett bra framträdande. Han är lugn, trygg och påläst. Han har dessutom en mycket god förmåga att lätta upp stämningen i lokalen. Det som däremot är alldeles uppenbart, och blev tydligt redan i Almedalen i somras, är att ÖB bytt taktik och blivit mer återhållsam i sin kritik. Den sker nu på annat sätt. I andra forum och i dokument som perspektivplaneringen etc.

Problemet blir att ÖB vid en snabb anblick uppfattas som han bytt ståndpunkt och backat i sina ekonomiska krav på regeringen för att kunna sätta upp en fungerande försvarsmakt. Att myndigheten Försvarsmakten närmar sig regeringen är i grunden positivt, men det är olyckligt att man som ÖB i vissa fall gör, pekar på att att läget inom Försvarsmakten är gott. Sannolikt har Försvarsmakten bestämt sig för att enbart utgå från vad man verkligen är ålagda att lösa för uppgifter och inte fokusera på vilket försvar Sverige de facto skulle behöva. Tittar man enbart på ålagda uppgifter blir bilden givetvis något ljusare. Men om "hela Sverige ska försvaras" bör debatten och beskrivningen av läget se ut på ett helt annat sätt.

Även om rekryteringen når sina mål så blir detta helt obsolet om man inte lyckas behålla personalen. Det är detta som borde mätas och diskuteras - inget annat. Att regeringen reducerar Försvarsmaktens i numerär (stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, fartyg - listan kan göras lång) nämndes inte över huvud taget. Att 2014 ser ut att bli ett mycket kärvt år ekonomiskt och övningsmässigt borde ÖB tryckt på hårdare. Att man är ålagda att reducera personal genom regeringsbeslut 5 togs inte upp i någon större omfattning.

Sammanfattar man ÖB och hans tal så framstår läget i Försvarsmakten som relativt gott. Jag känner inte igen mig i den uppmålade bilden, och jag tror få andra gör det. Den senaste temperaturmätningen FM VIND tyder även den på något helt annat än att allt är gott. Detta tog förvisso ÖB upp som ett problem man nu avser att hantera vilket är bra och nödvändigt.

Att ÖB inte pratar problem, utan lägger fokus på det som är bra och det som fungerar kan inte bero på annat än att han vill gjuta mod i personalen och minska klyftan mellan Försvarsmakten och regeringen. Det är en bra ambition, men den har också vissa baksidor då personalen idag är mycket upplysta och har en bättre förståelse för helheten än vad man kanske hade för 5-10 år sedan.    


Därefter var det försvarspolitikernas tur att tycka till

Peter Hultqvist var i den skaran först ut. han tryckte som vanligt, och helt korrekt på att skönmålningen av läget inom Försvarsmakten måste upphöra. Han ville inte säga något om några ekonomiska ökningar av försvarsanslaget utan ville invänta försvarsberedningens rapport där man just nu jobbar med underlag som direkt påverkar den framtida ekonomin.

Precis som Peter Hultqvist gjorde argumenterade vänstern genom Torbjörn Björlund mot ett NATO-medlemskap. Vänstern har däremot aviserat kraftfulla anslagsökningar. Märkligt och oväntat vid en första anblick. Men min analys ger vid hand att detta är ett sätt att förhindra ett eventuellt NATO-medelmskap. För vänstern är ett Alliansfritt Sverige mycket viktigare än att man tvingas skjuta till mer pengar till försvaret. Märkligt kan tyckas, men helt i linje med vänsterpolitiken.

Centerns Staffan Danielsson höll ett bra tal där han konstaterade en mängd oroväckande fakta som framkommit i försvarsdebatten och i försvarsmaktens dokument. Staffan är saklig och påläst men radar enligt normalrutin ett antal fakta, men uttrycker alltför sällan sin egen åsikt om vad och hur saker borde åtgärdas. Min analys ger vid hand är att Staffan personligen vill åtgärda det prekära tillståndet, men att han inte har partiets mandat att uttala sig i konkreta termer av anslagsökningar. (även om han berörde det under frågestunden). Minns historien att det var just Centern som inför bildandet av Alliansen var det parti som mest av alla drev på att försvarsanslaget skulle minskas!

Sverigedemokraternas Mikael Jansson var inte rädd för att prata om ett ökat försvarsanslag vilket är glädjande i dessa tider. Problemet med Sverigedemokraterna är att man fortfarande tror att det nordiska försvarssamarbetet ska fungera och är mot NATO. Det förstnämnda är som bekant problematiskt. Det andra är Sverigedemokraternas akilleshäl. Vänder man i den frågan kommer SD att bli en tung spelare inom försvarsområdet.

Även kristdemokraternas Mikael Oskarsson höll ett bra tal och framstår nu allt mer som de gamla Moderaterna. Här är man konkret och efterlyser mer öppenhet runt problemen i försvaret och ett mer nationellt fokus. Att Oskarsson pekar på vikten av luftvärn är mycket vitaliserande. Kristdemokraterna tillsammans med Folkpartiet står i försvarspolitiken nu mycket långt ifrån Moderaterna, det är alldeles uppenbart.

Peter Rådbergs tal innehöll inget av större intresse, och inget nytt, varför det inte kommenteras närmare.

Folkpartiets Allan Widman höll det mest udda talet genom att peka på alla brister som måste åtgärdas tillsammans med en mängd konstateranden. Allt uttalat i korta meningar eller enbart enstaka ord. Detta måste ses då det inte går att förklara på ett begripligt sätt.


Försvarsberedningens Cecilia Widegren och Johan Wiktorin

Cecilia Widegren berättade om försvarsberedningens arbete. Det var tyvärr slätstruket och intetsägande. Vilket parti Widegren tillhör råder det ingen tvivel om ens när hon uttrycker sig i rollen som ordförande i försvarsberedningen. Jag är inte säker på att alla ledamöter skriver under på alla beskrivningar. Jag bedömer att det kommer att krävas många kompromisser för att samtliga ledamöter ska kunna skriva på beredningens rapport och stå bakom den. Jag bedömer det även som att den kommer att innehålla åtskilliga reservationer.

Senare på dagen var det tur för Johan Wiktorin att ge sin syn på sakernas tillstånd. Som vanligt mycket bra, i synnerhet det förslag till anslagsökning i en stigande trappa som successivt ska stämmas av mot det säkerhetspolitiska läget. Ett bra exempel på ett finansieringsalternativ som flera av riksdagens partier bör kunna skriva under på. Detta då förslaget får en konkret och direkt förankring i verkligheten. Jag rekommenderar att alla tittar på just Johan Wiktorins anförande.


Man kan mycket kortfattat sammanställa det som framkommit under konferensen så här..

Moderaterna inkluderat statsminister och försvarsminister anser att allt är väl. Försvarsförmågan stärks, man satsar på försvaret och försvarsreformen går riktigt bra. En bild som få delar med Moderaterna.

Försvarsmakten har i sin tur förändrat sin retorik när man nu närmat sig regeringen och uttrycker sig mer försiktigt. Att ÖB samtidigt påpekar att det enbart är Stockholm som skall (och kan?) försvaras inom ramen för det en-veckasförsvar som aldrig kommer att kunna uppnås tyder på vad man egentligen anser om den faktiska försvarsförmågan - men det säger man inte längre lika öppet som tidigare.

Socialdemokraterna anser att läget är bekymmersamt, men vill inte utfästa några anslagsökningar. Vänstern vill förvånansvärt öka anslaget, Miljöpartiet vill minska anslaget. Här blir ett trovärdigt regeringsalternativ och en överenskommelse inom försvarspolitiken ett rejält problem efter nästa val.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och till viss del även Centern anser att utvecklingen i Ryssland är oroväckande och att anslagsökningar behövs! Här står man långt från Moderaterna varför en framtida eventuell uppgörelse ser mycket svårartad ut.

Sverigedemokraterna vill som bekant öka anslaget kraftfullt. Hamnar man i en vågmästarroll efter valet kan partiet få stor påverkan även inom försvarspolitiken. Men hur det blir med den saken återstår som sagt att se.


Sammanfattning

Med förra årets något slätstrukna konferens i minnet så har jag inför denna konferens önskat mer spets i arrangemanget genom att uppmuntra till debatt och inte bara torra anföranden. Jag vill verkligen ge arrangören en eloge för att man genom ett mer smakfullt program och en professionell moderator i egenskap av Pernilla Ström tillsett att det så har blivit. Huruvida man från Folk & Försvars sida har tagit intryck av åsikterna från denna blogg låter jag vara osagt. Det vore förmätet att tro det. Men jag är som sagt mycket positivt överraskad och hoppas på en fortsättning på samma spår inför nästa års konferens.

Tack Folk & Försvar för en väl genomförd konferens som verkligen väckt försvarsfrågan till liv igen. Nu är det upp till oss andra att hålla debatten vid liv fram till Almedalen där försvarsfrågan ånyo kommer att hamna i fokus. Lita på det!



Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar - Dag 2
Folk & Försvar - Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media
SvD - Därför är krisen för försvaret så djup
SvD Brännpunkt - Karin Enström & Carl Haglund: Nu fördjupar vi samarbetet
SvD Ledare - Claes Arvidsson: Lika hård som ett löskokt ägg
SvD - Mer försvarssamarbete med Finland
SvD - ÖB: Rubba inte försvarsreformen
SvD - Folkpartiet vill skapa ny värnplikt
DN - Mest uppseendeväckande är att V vill höja försvarsanslaget
DN - Folk & Försvar: Frapperande dålig stämning
DN - MP tänker inte stoppa JAS affären
DN - S skjuter besluten framför sig
Expressen - Carl Bildt ger sig in i debatten om försvaret
Expressen - Allan Widman stöttar kritiken mot försvaret
Expressen - Anders Björcks hårda kritik mot Karin Enström
Expressen - Rödgröna sprickan i försvarsfrågorna
Expressen TV - Sprickan i Alliansen över försvarsfrågan
Expressen TV - Karin Enströms svar på den hårda kritiken
Aftonbladet - Reinfeldt sågas av egen ex-minister
Aftonbladet - Anders Lindberg: Svenska soldater ska nog inte bara sparka grus
Aftonbladet - Anders Linberg: På Folk & Försvar har redan regeringen avgått
Aftonbladet - Anders Linberg: Elefanten i rummet är värnplikt
Aftonbladet TV: Karin Enström
Aftonbladet TV: Wiseman
Aftonbladet debatt: Johan Forssell
BLT - När försvaret blev en slagpåse
BLT - Löfvén är bakbunden
BLT - Låt inte nostalgin styra
VLT - Kan Sverige försvaras
UNT - Många skäl till Allianser
YLE - Samarbete ett mantra på försvarskonferens
SVT - Norskt beslut försvårar NATO-samarbete
SVT - Karin Enström: Vi fortsätter stärka försvarsförmågan
SVT - Reaktioner på Stefan Löfvéns tal
SVT - Försvarsministern och ÖB
SVT - Stefan Löfvéns tal
SVT - Försvarspolitiken en plåga för Reinfeldt
SVT - Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT - De egna leden (Mikael Odenberg) kritiserar försvarspolitiken
TV4 - Vänsterpartiet vill återinföra värnplikt - vilket får starkt stöd i mätningar
TV4 - Sammanfattning av Folk & Försvar
TV4 - Försvarsministerns tal vid Folk & Försvar (Se talet!)
TV4 - Fler säker sig till försvaret
DT TV - Så vill Peter Hultqvist forma försvaret
Dala Demokraten - Hultqvist föreslår webbmönstring
DI - Odenbergs sågning får stöd i Alliansen
Ny Teknik - Archer dröjer till 2015
SR - ÖB varnar för förändringar av försvaret
SR - Studio ett: Anders Björck & Mikael Odenberg

Bloggar
Wiseman
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Allan Widman
Rolf K Nilsson
Cecilia Widegren
Sjätte mannen
PJ Anders Linder

Försvarsmakten videblogg
ÖB
ÖB (Anförande)
C PROD (Anders Silwer)
C MUST (Gunnar Karlsson)

Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare "littorals", "brown waters").

Resonemanget bygger på följande antaganden:
  • Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
  • Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
  • Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
  • Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 
Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:
  1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
  2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
  3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
  4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.
En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:
  • Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
    • Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
    • Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
    • Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
    • Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
    • Passiva sonarbojar.
Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.
    • Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
    • Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
    • Talkrypto för telefoni.
  • Framdrivning:
    • Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
  • Vapensystem:
    • Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
    • Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
    • Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
    • Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
  • Övrigt:
    • För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
    • Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
      • Chef
      • 2x Vaktchefer
      • 2x Ledningssystemoperatör
      • 2x Radar/stridsledningsoperatör
      • 2x Ubåtsjaktofficer
      • 2x HMS/passiv sonaroperatör
      • 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
      • 3x Maskinister, inkl Chief
      • 3x Systemtekniker
      • 2x Kockar/sjukvårdare
      • 2x Manöverofficerare
      • 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare
Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

    Sälen – ett par reflektioner

    Ett av de områden som var mest debatterat under Sälen var personalförsörjningen som jag kommenterade här inför Rikskonferensen.

    I konferensens slutskede fick jag klart för mig att Försvarsmakten har en annan definition av rekryteringen till Försvarsmakten än vad jag använde. Försvarsmakten menar att rekryteringen pågår till dess den enskilde påbörjar den Grundläggande Militära Utbildningen (GMU), och jag antog att det var när den enskilde skrev på ett anställningsavtal. FM definition innebär att ÖB har rätt och jag har fel – Försvarsmakten har inga rekryteringsproblem när det gäller Gruppbefäl, Soldater och Sjömän.

    Men tyvärr innebär detta att Försvarsmakten i så fall har stora problem med att vidmakthålla denna grupp. Om 20 % försvinner under GMU och 70 % av de återstående skriver på avtalet, och det försvinner 15-20 % av de anställda varje år så innebär detta upp till en personalomsättning kring 50 % första 15 månaderna (en del av de 15-20 % torde inte vara nyanställda).

    Eftersom tillväxten av deltidssoldater släpar, så kom det flera olika förslag på hur detta skulle kunna förändras genom olika ingrepp. ÖB vädjade om lugn och ro, vilket jag förstår. Här handlar det om att betala först och främst för den organisation som vi beslutat om – inte minst på materielsidan, vilket statsministern påstod sig vara beredd att göra när han talade i Sälen. Precis som jag skrev i söndags, så måste alla ta ansvar. Försvarsmakten kan heller inte fortsätta med dessa vidmakthållanderesultat under de tre första månaderna.

    Jag menar att resonemanget kring vad som är rekrytering och så vidare visar att det ligger alltför mycket fokus på tillförseln (input) och alltför lite på vad vi får ut för effekt (output). Det är dugligheten i krigsförband som är byggstenen i de väpnade styrkornas krigföringsförmåga.

    Precis som Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sa i sitt tal, så kan vi inte vänta i tio år på en fungerande insatsorganisation. Av ÖB:s tal kan vi sluta oss till att hälften av GSS finns på plats, medan den andra hälften när det gäller dessa befattningar består av värnpliktiga fortfarande.

    Det gäller alltså att med delvis ett resurstillskott, och delvis kraftiga förbättringar i Försvarsmaktens sätt att arbeta för att få igång den nödvändiga tillväxten. Under tiden skulle man kunna genomföra ett par av de förslag som framfördes i debatten.

    Jag tänker då på Folkpartiets ”plikt” när det gäller att behålla tidigare anställda GSS i deltidsrollen, vilket sannolikt görs genom avtal. Detta kräver också en del ekonomiska resurser. Vidare går det också att genomföra Socialdemokraternas förslag med mönstring för att i första hand skaffa sig handlingsfrihet inför framtiden, om situationen i omvärlden skulle kräva en ansträngning.

    …….

    Mitt intryck av Sälen är att det pågår en slags positionsförflyttning i politiken när det gäller försvarspolitiken. Vänsterpartiet överraskade de flesta genom att öppna för en anslagsökning, något som F&S läsare visste genom intervjun som gjordes i förra veckan.

    De stora skillnaderna mellan partierna ligger i fyra olika frågor: NATO, Vapenexporten, Ryssland och tillståndet i Försvarsmakten.

    Som det ser ut just nu, så lär inte NATO-frågan röra sig före valet. Såväl stats- och utrikesministern har klargjort att det inte finns några förutsättningar för ett medlemskap. Vapenexporten lär de stora partierna försöka låsa in genom en överenskommelse för att inte få konvulsioner vid regeringsbildningen efter valet, oavsett konstellation.

    När det gäller Ryssland, så vet vi från öppna källor att såväl FM som FOI nu bedömer att den ryska militärreformen kommer att uppnå sina mål. Politiken kommer att se mera på intentionerna, och därför kommer detta inte heller att röra på sig – om inte den ryska underrättelse- och övningsverksamheten blir än mer påträngande.

    Därför är det medvetenheten och bilden av Försvarsmaktens kapacitet som blir avgörande när politiken de närmaste månaderna slutförhandlar den försvarspolitiska rapporten. I Sälen var bilden starkt divergerande. Den 30/1 anordnar Folk och Försvar ett seminarium om försvarets förmåga, där bland annat jag kommer att tala och fortsätta utveckla mitt resonemang från Sälen. Flera ledamöter i Försvarsberedningen deltar i seminariet om denna viktiga fråga.

    Vi är på intet sätt ofarliga, men tillståndet är långt ifrån den ökända utvärderingen från NATO om vår plan. Jag efterlyser därför fortfarande en stor beredskapsövning för att få en värdemätare som komplement till beslutsunderlagen.

    Sälen


    Gott Nytt år. Under Sälen fick undertecknad några minuter att sammanfatta försvarspolitiska prioriteringar.

    Frågan om personalförsörjning kom upp. Den hade dagen innan berörts av Jan Björklund. Han nämnde att nuvarande system, efter justeringar, borde kompletteras med reservister, som med plikt inställer sig till repetitionsövningar efter avslutad tjänst.

    Det finns inget som hindrar att den anställde vid slutande av anställningsavtal förpliktas att inställa sig till övning tre eller fyra år efter att tjänsten avslutats. Precis som för reservofficerare kan incitamentet för sådan tjänstgöring vara återbetalningsskyldighet avseende tidigare utbetald premie.

    Detta är ingen allmän värnplikt, men det är en plikt grundad i den starka samhälleliga föreställningen om allas skyldighet att bidra till det egna landets försvar.

    Håkan Syrén yttrade vid ett tillfälle under plikttiden att han inte ville utbilda en enda soldat som inte kunde användas vid internationell insats. Folkpartiets uppfattning är att inte en enda soldat heller ska utbildas, om han eller hon inte kan nyttjas för vårt nationella försvar. 


    Allan Widman


    Värnplikt igen – ja eller nej?

    Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

    Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

    Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som "dom" håller på med. Det är alla "vi" som utgör landet.

    En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

    Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

    Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

    Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.


    Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

    Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

    Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges "ringa" befolkning.


    Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.


    Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

    Sälen 2014: Den yttersta garanten – ÖB anförande

    ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

    ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

    Det talade ordet gäller!

    Ärade statsråd, konferensdeltagare,

    Det är något speciellt att stå här igen, precis som det är något speciellt med att vara en del av gemenskapen i Försvarsmakten. Det unika med den militära professionen är storskalig legitim våldsutövning. Vi är redo 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om och kan agera i händelse av en kris eller konflikt här hemma eller utanför rikets gränser.

    Sveriges demokrati vilar på olika fundament. Fundament som utvecklats och förstärkts i vårt land under mycket lång tid.

    Försvarsmakten är ett av dessa fundament. Att arbeta i Försvarsmakten är att vilja och kunna göra skillnad. Det är att till det yttersta vilja värna vår demokrati och våra svenska intressen – hemma, i närområdet och längre bort. Försvarsmakten är den yttersta garanten för demokrati, fred och frihet!

    Det låter kanske storvulet att säga så när Sverige har haft förmånen att ha haft fred under tvåhundra år och när vi lever i en av världens mest utvecklade demokratier. Men det är just därför jag gör det. Vi i Sverige har varit och är ytterst priviligierade. Det är just därför det är så viktigt att minnas Försvarsmaktens uppgift.

    Försvarsmaktens uppgift är att bidra till att skapa säkerhetspolitisk handlingsfrihet och därmed skapa rådrum i händelse av ett skärpt omvärldsläge eller en kris. Den snabbt föränderliga omvärlden påverkar givetvis hela samhället och därmed även Sveriges säkerhets-och försvarspolitik, något som ju redan betonats av flera talare under konferensen.

    Som en funktion av omvärldsförändringen står vi mitt upp i den omfattande försvarsreformen. Och det är en reform som är mycket mer än en försvarsreform, mot bakgrund av ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt svenska samhälle!

    Vi i Försvarsmakten har all anledning att sträcka på oss och känna stolthet när vi tittar tillbaks på vad vi med gemensamma krafter genomfört sedan det nya personalförsörjningssystemet infördes 1 juli 2010. Vårt hårda arbete har givit resultat och förtjänar all uppmärksamhet. Det är tack vare Försvarsmaktens kunniga och engagerade personal som vi kan genomföra alla våra uppgifter med så hög kvalitet!

    Jag vågar hävda att det är en av de snabbast genomförda försvarsreformerna i västvärlden. På kort tid har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har även utarbetat strukturer och börjat genomföra det nya övningssystemet.

    Dessutom har vi återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för utformningen av Försvarsmakten och våra förmågor. Och givet att svenska intressen ska kunna försvaras både hemma och borta, har vi också infört internationell tjänstgöringsskyldighet för alla försvarsanställda.

    Men reformarbetet har inte varit, är inte och kommer inte att vara friktionsfritt. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, arbetstempot och förändringstakten är mycket intensiv. Kraven på vad Försvarsmakten ska leverera är höga.

    Ska Försvarsmakten kunna fortsätta leverera med samma höga kvalitet som vi gör idag, måste det finns en balans mellan arbetsuppgifter och resurser. Detta gäller personal, det gäller ekonomi och det gäller materiel. Och eftersom Försvarsmakten sammantaget är ett system av system, måste det också finnas balans mellan de olika systemen.

     

    Vi har under hösten genomfört en medarbetarundersökning. Ur mitt perspektiv visar resultatet att alltför många av våra medarbetare upplever stress i sin dagliga arbetssituation. I längden är inte detta en hållbar situation. Att exakt sätta fingret på vad den upplevda stressen grundar sig i, är inte helt enkelt. Men jag bedömer att det finns ett antal bakomliggande enskilda eller sammanlänkande orsaker.

    Förutom det ansvar jag själv har för myndigheten utgörs viktiga delmängder av att Försvarsmaktens personal genomför ordinarie arbetsuppgifter parallellt med att de står mitt uppe i ett omfattande reformarbete, samtidigt som det pågår fortsatta personalförändringar. Arbetsbelastningen är alltså hög.

    Samtidigt uppfattar våra medarbetare en otydlig målbild för vår verksamhet även om målet för reformen är tydligt beskriven i 2009 års försvarsbeslut. Det är inte så konstigt när det dagliga arbetet växlar mellan här- och nu -uppgifter och mer långsiktiga frågor. Det är inte alltid helt enkelt att se hur dessa två skilda världar sammanfaller.

    Har vi inte en gemensam bild i Försvarsmakten om vart vi är på väg, blir det så mycket svårare att förklara innebörden av de åtgärder vi vidtar inom ramen för reformarbetet. Vi kommer därför internt att tydliggöra vår målbild för personalen. Det handlar även om att lyfta fram vår militära identitet och den militära professionen, honnörsord som är nära kopplade till vår trovärdighet. Vi ska vara stolta över att ha ansvaret att vara en av demokratins yttersta försvarare, men också att kunna bistå övriga samhället i händelse av kris eller krig.

    Vår målsättning är att Försvarsmakten ska vara en attraktiv arbetsplats som lockar de bästa och mest lämpade. Vi ska vara en organisation som präglas av tydliga mål och bra arbetsklimat där alla anställda känner framtidstro och stolthet. Därför har jag initierat ett arbete för att åtgärda de orsaker vi som arbetsgivare själva kan påverka. Det handlar till exempel om att upprätta en åtgärdslista över de saker som våra medarbetare tycker är mest besvärliga i den dagliga verksamheten. Och denna lista kommer vi att följa upp regelbundet!

    Vi bygger också med kraft vidare på den insatsorganisation som sjösattes för knappt fyra år sedan!

    Det är krigsförbanden som ska personalsättas, materielsättas och övas! Krigsförbanden står också i fokus när vi arbetar vidare med vår tillväxtplan.

    Vi har i årets budgetproposition sett ett trendbrott, givet att regeringen tillfört riktade medel för just utbildning och övning inom ramen för förbandsanslaget. Detta är bra och välkommet.

    Det intensiva arbete vi gemensamt lagt ned för att bygga grunden för försvarsreformen börjar nu ge resultat! Vi har med gott  resultat genomfört förra årets övnings- och  utbildningsverksamhet, både enskilt och tillsammans med andra länder och organisationer. Det är glädjande att se på vilken nivå det svenska försvaret övar, oavsett om det är i eller utanför Sverige. Det må vara övningar som Joint Challenge 13, Northern Coasts eller Arctic Challenge Exercise. Här ser man betydelsen av förband som har hög personell kvalitet. Det är något vi fått genom anställda soldater och sjömän. Det återstår dock fortfarande att genomföra övningar på brigad- och försvarsmaktsnivå, vilket också talare på konferensen påpekat.

    Försvarsmaktens stöd till samhället, och då inte minst hemvärnets insatser, får numera extra stadga genom de regionala staberna som inrättades vid förra årsskiftet. Genom sina mångfacetterade uppgifter utgör Hemvärnet grunden för det nationella och territoriella försvaret av vårt land. Hemvärnets förmåga har också ökat inte minst då vi har genomfört 40 krigsförbandsövningar under förra året.

    Verksamheten under det år som vi just lämnat bakom oss har karaktäriserats av högt tryck, inte minst vad gäller rekrytering och övningar. 2013 var det första året som vi genomförde verksamhet med samtliga nya personalkategorier. När vi summerar året ser vi att verksamheten fått balanseras mot såväl tillgänglig ekonomi som tillgängliga personella resurser. I ekonomiska termer pekar prognosen mot att vi kommer att utnyttja en del av den anslagskredit som är tillgänglig för förbandsanslaget.

    Detta är något jag valt att göra för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings – och attraktionskraft. Nu tar vi med oss dessa erfarenheter och kommer att använda dem för att balansera verksamheten under 2014.

    Vi ska också glädja oss åt att rekryteringen faktiskt går över förväntan, även om jag är väl medveten om att det återstår frågor som måste lösas. Detta kunde ni också läsa om i min debattartikel i lördagens DI.

    Bedömningen är att Försvarsmakten kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov under de närmaste åren. Jag vill vara tydlig med detta eftersom det nya personalförsörjningssystemet ofta får kritik för att just rekryteringsmålen inte uppnås.

    Försvarsmakten ligger just nu över målsiffran 2013 på 5 200 heltidsanställda soldater och sjömän. Vi ligger just nu också över målet för våra deltidssoldater och sjömän där prognosen pekar mot några hundra över vårt årsmål 2013 på 2 500. Det är särskilt glädjande att rekryteringen av deltidssoldater nu tagit fart. Vårt fokus måste nu läggas på att få fler att fortsätta sin tjänstgöring efter godkänd grundläggande militär utbildning, GMU. Alltför många väljer att inte fortsätta trots att en överväldigande majoritet förklarar sig mycket nöjda med utbildningen.

    Nu när vår rekrytering börjat finna sina former gäller det också att vi kan behålla våra soldater och sjömän över tid. Vi får inte i förtid tappa den kompetens vi bygger upp och investerar i. Det gäller inte minst de kvinnor som påbörjat GMU eller befattningsutbildning! Vi tappar nämligen procentuellt fler kvinnor än män under hela rekryteringscykeln. Vi måste fortsatt arbeta med att få fler kvinnor att stanna och utvecklas hos oss! Vi vet att en jämnare könsfördelning ger bättre operativ effekt inom flera områden.

    Givet att Försvarsmaktens uppdrag är att försvara de mest centrala uppgifterna i en demokrati, ska Försvarsmakten avspegla hela det svenska samhället. Nu när vi bygger det nya försvaret ska vi  också bygga ut våra arbetsformer med de frivilliga försvarsorganisationerna.

    Att vi nu börjar finna samverkansformer och slutit olika avtal med ett flertal civila arbetsgivare kring våra deltidssoldaters tjänstgöring är en viktig nyckel till en fungerande framtida personalförsörjning. Just denna förankring visar också att försvarsreformen verkligen är en samhällsreform. Erfarenheterna visar också att både Försvarsmakten och den civila arbetsgivaren drar nytta av denna typ av anställning.

    Vi vill för arbetsgivarna särskilt lyfta fram värdet av att anställa personal som i Försvarsmakten erhåller ledarskapsutbildning och också träning i självständigt agerande och arbete i grupp.

    Men vad är det då för framtida miljö som vår personal kan förvänta sig att verka i? Vi ser att det strategiska intresset ökar för vårt närområde, något som också diskuterats här under de föregående dagarna.

    Det ökade strategiska intresset är något vi märker inte minst i och kring Östersjön där övningsverksamheten och andra aktiviteter ökar i intensitet. Under den gångna hösten har bl.a. den stora ryska övningen Zapad, vår egen Northern Coast-övning och NATO-övningen Steadfast Jazz genomförts.

    När antalet övningar ökar måste också förtroendeskapande åtgärder genomföras mellan de övande. Gemensamma marinövningar och olika örlogsbesök utgör en viktig komponent i detta förtroendebyggande arbete för att skapa tillit mellan parterna. Detta är något som jag tagit upp i samtal med, och fått kvitterat, från min ryske motsvarighet. Nu får vi se om ryssarna lever upp till det sagda.

    I vårt närområde vill jag, liksom flera tidigare talare här på konferensen, särskilt lyfta fram den fördjupningspotential som det svensk-finska samarbetet har. Det gäller inte minst inom det marina området. Detta är något som jag också diskuterat med min finske kollega under 2013, och som vi nu går vidare med.

    Det är också viktigt att visa flagg och därtill ha en god lägesuppfattning. Därför arbetar Försvarsmakten kontinuerligt med alla stridskraftslag för att upprätthålla vårt lands territoriella integritet.

    Försvarsmakten bedömer att utvecklingen i närområdet är långsiktigt osäker. Ryssland genomför en militär upprustning och modernisering med uppbyggnad inom de flesta områden.

    Förmågan att uppträda i sammansatta förband i komplexa systemmiljöer har ökat under de senaste åren. Med detta följer en ökad aktivitet och övningsmönster. Detta är i sig inget onormalt eller anmärkningsvärt.

    De ryska övningarna följer detta mönster och visar på den tydliga viljan och ambitionen att vara en maktfaktor i det som uppfattas som ryska intresseområden. Övningarna behöver ytterligare analyseras för att kunna bedöma resultat och påverkan för och i vårt närområde.

    Som jag också sagt flera gånger tidigare, är hot en kombination av förmåga, intention och inte minst politisk vilja. Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt  militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde. Här vill jag understryka att en fokusering på enstaka händelser eller smala analyser inte är ett svar på hur nuläget eller framtiden kan gestalta sig. Enstaka händelser ger inte heller generella svar på Försvarsmaktens förmåga eller behov av framtida förmågeinriktning.

    Den ökade aktiviteten i vårt närområde innebär också att det nationella perspektivet och närområdet blir dimensionerande för Försvarsmaktens verksamhet. Försvarsmaktens kontinuerliga bidrag till en hög tröskeleffekt är helt central för Sveriges säkerhetspolitik.

    De flesta av oss här idag har varit med Försvarsmaktens resa från kalla kriget till ett fokus nästan enbart på internationella insatser. Och nu när denna pendelrörelse delvis har svängt tillbaka blir de nationella uppgifterna mer framträdande. Vi måste kontinuerligt ha en balans mellan nationell försvarsförmåga och förmågan att internationellt hävda svenska intressen.

    Här vill jag vara tydlig. Internationella insatser och övningar bidrar i mycket hög grad till kompetens för såväl enskilda som för uppträdande i förband såväl hemma som borta. Det svenska deltagandet i Reserve Forces Pool (RFP) inom ramen för NATO Response Force (NRF) blir också ett synnerligen viktigt verktyg för att vidmakthålla och utveckla Försvarsmaktens förmåga att agera tillsammans med andra länder nu när antalet större utlandsinsatser minskar till antal och storlek.

    Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt är något som vi utvecklar i den Perspektivstudie (PerP) som vi på regeringens uppdrag skrivit och lämnade in till regeringen under hösten.

    När man läser PerP:en måste man komma ihåg att detta är ett dokument som diskuterar framtiden. Det är en studie, inte ett planeringsdokument.

    Resonemangen och slutsatserna i PerP:en följer den röda tråd som Försvarsmakten följt i tidigare inlämnade underlag till regeringen. Kombinationen av oförändrade anslagsramar baserat på budgetpropositionen 14 och bedömd kostnadsutveckling avseende främst materiel men även övning, utbildning och personal leder ofrånkomligen till att den långsiktiga utvecklingen av Försvarsmakten står inför flera vägval. Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är nämligen så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av samtliga stridskrafters uppgifter.

    I dessa vägval med en oförändrad ekonomi förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras före en större förbandsvolym utrustad med materiel som inte klarar av att möta en framtida motståndare, samt att vi får en balans mellan uppgifter och resurser.

    Vissa har tolkat det som om att Försvarsmakten anser att en reducering av vår insatsorganisation är möjlig. Så är inte fallet! Utifrån den utveckling som pågår i vårt eget närområde kan jag som överbefälhavare inte rekommendera en mindre förbandsvolym. Jag vill fortsätta utveckla IO 14! Men om det inte tillförs högre anslag leder detta oundgängligen till ett vägval mellan degraderad förmåga eller bibehållen kvalitet men då med mindre volym än IO 14.

    Vägvalet innebär också fördjupade militära samarbeten för att efter politiska beslut kunna verka tillsammans med andra. Jag vill här understryka att Försvarsmakten inte tar ställning till ömsesidiga försvarsförpliktelser.

    Ett närmare samarbete kräver också fördjupad samordning, transparens och utbyte av relevant information. Detta blir än mer aktuellt när vi inom några år måste börja ta ställning till hur vi ska ersätta de materielsystem och plattformar som nu närmar sig  slutet av sin livslängd.

    Knäckfrågan är hur vi nationellt optimerar balansen mellan våra flygvapen, mariner och arméer, givet att vi har ett behov av att samarbeta och samverka inom flera olika områden – såväl mellan nationer som mellan organisationer. Samverkan måste då också omfatta hur vi ska agera i gemensamma operationer och inte enbart inom ramen för utbildning och materielsamarbeten.

    Vidare skriver vi i PerP:en att framtida konflikter bedöms uppstå allt mer plötsligt och i mer komplexa och svårkontrollerade operationsmiljöer. Därtill bedöms gränserna mellan de traditionella operationsmiljöerna mark, sjö och luft bli mindre relevanta och de blir mer sammanlänkade med förmågor inom cyber- och rymdområdena.

    Därför är en avvägning som strävar efter att tillgodose helheten i Försvarsmaktens samlade operativa förmåga en grundbult för mig som ÖB. Med en begränsad ekonomi och med ett omfattande materielomsättningsbehov, är detta en svår avvägning. Om förra årets avvägning var komplicerad är årets ännu svårare.

    Den utveckling Försvarsmakten rekommenderar ställer krav på att vi har hög kvalitet och teknologinivå på vår materiel. Vi måste hitta en balans mellan materielförsörjningsstrategin och hur vi skapar förutsättningar för materiell förnyelse. Vi måste också ha möjlighet att introducera nya förmågor.

    Utöver själva teknikaspekten bidrar även forskning och  utveckling till att Sverige är ett efterfrågat samarbetsland. Men vi måste också fokusera och kraftsamla på vissa utvalda FoU- områden, givet att vi inte kommer att satsa mer pengar. Jag bedömer också att utveckling av ny materiel i första hand kommer att ske i internationellt samarbete. Nationella utvecklingssatsningar görs endast undantagsvis.

    Det är alltså flera komplicerade beslut och avvägningar kring Försvarsmaktens framtida utformning som måste göras inför nästa försvarsbeslut 2015. När dessa beslut fattas vill jag betona vikten av att tänka långsiktigt. Vi har nämligen långsiktigt inte råd att vara kortsiktiga!

    Därför kan jag inte nog understryka betydelsen av försvarsberedningens slutsatser inför det förestående försvarsbeslutet 2015! Försvarsbeslutet kommer att behöva ta ställning till olika vägval för hur Sveriges försvar fortsatt ska utformas. Givet de obalanser vi ser för Försvarsmakten är det min starka förhoppning att beredningens rapport kommer att ta ett långsiktigt helhetsgrepp för både ekonomi, uppgifter och förmågor.

    Det är därför angeläget att förberedelserna för nästa års försvarsbeslut pågår fortlöpande under hela 2014. Förhoppningen är att Försvarsmakten kan ges planeringsanvisning så tidigt som möjligt, allt i syfte att kunna utarbeta nödvändiga underlag.

    Vägvalen för Sveriges framtida försvar blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer. Det handlar om en balans mellan uppgifter och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbete med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.

    Detta är de viktiga frågorna. Frågor som inte får trängas undan i debatten om Sverige försvars- och säkerhetspolitik!

     

    Tack!