Försvarsbloggare

Bloggaktiviteten har varit lite låg de senaste två veckorna på grund av viss ledighet, men till Almedalen ska det bli några inlägg. Detta inlägg är en fristående fortsättning till de tidigare inläggen Den oövade armén och Armén – I det nakna ljuset av RB 5. För god översikt för hela Försvarsmakten – se även Skippers senaste inlägg om den krokiga vägen mot FM nya organisation (FM Org 18).

……………………..

Strax före månadskiftet lämnade Försvarsmakten in sitt svar på sitt uppdrag att redovisa hur lönekostnaderna kan sänkas i Försvarsmakten enligt det så kallade Regeringsbeslut 5/2013. Detta beslut har varit ett av de mest omdebatterade beslut som regeringen fattat inom försvarspolitiken den här mandatperioden. Regeringens förvåning/irritation var under 2012/2013 möjlig att förstå. Steg för steg blev uppenbart att det var en ganska stor skillnad på Försvarsmaktens inlämnade underlag 2009 och vad som efter hand blev de verkliga behoven.

Men regeringen har lyckats med att slarva bort förtroendet i sakfrågan av två skäl. Dels tajmade försvarsministern sin första större insats i frågan illa genom att skriva en debattartikel i DI som publicerades samma dag som Försvarsmakten lämnade in ett underlag om myndighetens lönekostnader. Sedan dess har regeringen framhärdat i frågan för att genomdriva sin vilja och ta Regeringsbeslut 5, trots de kraftiga varningar som skett för de interna konsekvenserna och trots de betydande förändringar som skett i vår säkerhetsmiljö medan uppdraget utförts av Försvarsmakten. Sammantaget ger detta ett tondövt intryck, där inget ska få rucka kartan.

På sitt sätt utgör hela hanterandet av RB 5 ett symtom på de kommunikationsproblem som har funnits mellan den största myndigheten och den politiska ledningen. Försvarsmakten väljer i sitt svar att i praktiken inte svara på frågan om -500 miljoner annat än att avfärda tanken blankt. Men, 225 miljoner/år kan man spara – fast då får det förstås också konsekvenser som Försvarsmakten sedan redovisar som FM Org 18.

Studerar vi Försvarsmaktens underlag lite närmare, så ser man hur ytterligare försämringar införs utan uppmärksamhet utifrån. När det gäller armén, så visade jag i inlägget Armén – I det nakna ljuset av RB 5 hur arméchefen Anders Brännström förgäves försökte få gehör internt i organisationen för svåra konsekvenser för basorganisationen. Det verkar som om generalmajor Brännströms varningar klingat ganska ohörda hittills. Det blir en reducering i arméns basorganisation i förhållande till dagens redan underdimensionerade organisation, men även insatsorganisationen får känna av den bittra smaken av nedskärningarnas sötma i det politiska köket.

I en liten passus på sidan 8 i bilaga 1 står det:

”I samband med detta övergår de mekaniserade förbanden från 4- till 3-indelning inom kompani och pluton.”

Detta innebär att det i arméns mekaniserade förband ska bli tre grupper istället för dagens fyra i varje skyttepluton som i sin tur ska vara tre stycken istället för fyra på varje kompani. Jag har kontrollerat uppgiften med mina källor inom Försvarsmakten och fått bekräftat att planeringen/konsekvenserna är sådana. Meningen är att vi ska få en betydande ökning av antalet stridsvagnar för att öka förmågan till verkan och skydd i insatsorganisationen genom att dra ned på antalet stridsfordon 90 och soldater.

Om Regeringsbeslut 5 blir verklighet, så minskar uthålligheten kraftigt när motsvarande två bataljoners skyttetrupp och vagnar trollas bort i ett slag. Om vi räknar med fem mekaniserade bataljoner som vardera förlorar en pluton per kompani och en grupp i varje återstående skyttepluton, så återstår 5 x 9/16 = 45/16 ≈ 3 bataljoner. 5 x 7/16 = 35/16 ≈ 2 bataljoners skyttekapacitet försvinner. Vi kommer alltså att ha totalt 90 (5 bat x 2 komp x 3 plut x 3 grupper) mekaniserade skyttegrupper i landet.

Om detta vore den optimala arméorganisationen, så borde den varit införd för länge sedan eller åtminstone något som påminner om denna. Men nu är lönekostnader i centrum och då räknas varje soldat med lupp.

Det går att diskutera graden av tyngre mekanisering kopplat till de krav på operativ rörlighet som få förband genererar och de lättare förband som Ryssland allt tydligare satsar på, men huvudansvaret för denna urholkning vilar hos politiken.

Försvarssatsning var ordet, sa Bull.

”The art of war is of vital importance to the State. It is a matter of life and death, a road either to safety or to ruin. Hence it is a subject of inquiry which can on no account be neglected.” – Sun Tzu

För ett par veckor sedan uppmärksammades Svenska Dagbladets intervju med den ryske statsvetaren Sergej Markov. Den ryske presidentens sändebud hade budskapet att russofobin i Väst skulle kunna starta ett tredje världskrig.

Veckan efter följde DN upp med en intervju med den nytillträdde ryske ambassadören Viktor Tatarintsev om de rysk-svenska relationerna. Denna intervju hade ett annorlunda tonläge och det är det som är meningen.

Sergej Markov har nära band till FSB och spelar rollen som den hotfulle, medan den nye ambassadören är betydligt mer verserad. Med Markovs ord ringande i öronen ska vi få större förtroende för ambassadören är planen. Viktor Tatarintsev har mycket stor erfarenhet av Sverige, då detta är hans fjärde sejour här.

Det kan behövas, då Sverige fortsatt är i flera politiska intressekonflikter med Ryssland som Oscar Jonsson skrev så träffsäkert om tidigare i veckan.

Den upptrissade stämningen har varit märkbar på och över Östersjön den senaste veckan. En period som den finska försvarsmakten betecknar som den mest intensiva det senaste decenniet.Vi har kunnat se bilder på ryska SU-27 Flanker med full last hängt på planet liksom ett företag med bland annat åtta tunga attackplan av typen SU-34 Fullback.

Västmakterna har samtidigt övat i både övningen BALTOPS liksom SABER STRIKE, så den militära aktiviteten har varit hög i regionen. Den ryska förmågan att genomföra både stora och kvalificerade övningar har överraskat de flesta. Igår beordrade president Putin ännu en beredskapsövning, denna gång i det centrala militärdistriktet. Övningen omfattar 65 000 soldater och ska pågå i en vecka.

Detta är knutet till två viktiga datum den kommande veckan. Den 22 juni 1941 anföll Hitlertyskland sin paktpartner Sovjetunionen och den 27 juni i år är det meningen att Ukraina ska underteckna avtal med EU.

Det finns tydliga tecken på att krisen i Ukraina därför kan förvärras hastigt. Det har börjat komma in rapporter om mindre konvojer i östra Ukraina med stridsfordon och enstaka raketartilleripjäser som inte tillhör den ukrainska krigsmakten. Med ukrainska märkningar skulle sådana enheter kunna användas för provokationer som beskjutning av reguljära ryska enheter i Ryssland.

En sådat manipulerat händelseförlopp skulle sedan kunna följas av en inmarsch med ”fredsbevarande” trupper för att ”stabilisera kaoset och efterkomma befolkningens vädjanden om skydd”. För oss som försöker förstå hur den ryska politiska och militära ledningen tänker skulle detta vara en viktig indikation på detta tänkande. I den ryska militära debatten anses introducerandet av fredsbevarande styrkor vara lämpligt när det gäller att fullborda en framgång.

Att läget är allvarligt kan också läsas ur den ukrainske presidenten Porosjenkos utlysande av en ensidig vapenvila i en vecka samtidigt som denne fotograferas i uniform vid olika besök vid ukrainska förband. För dryga tre månader sedan publicerade Jägarchefen, Observationsplatsen och jag en bedömning av hur en utvidgad rysk operation skulle kuna se ut. Här första delen med länk till fortsättning.

För Ukrainas del ser läget svårt ut. Dess ledning har försökt att gå en balansgång mellan att inte provocera Ryssland och att göra något. Med undantaget kring oklarheterna om det ryska språkets ställning har man lyckats mycket väl, men flera faktorer talar emot ett lyckat slut.

Infiltrationen av den ukrainska säkerhetstjänsten har varit omfattande och korruptionen i landet är mycket stor. Det innebär att effektiviteten i landets åtgätder undermineras i många fall. Separatisterna kan få förvarning om planer eller ukrainska befälhavare kan överdriva motståndet eller anmäla att man behöver mera resurser för att rycka framåt.

Det största problemet är dock att landet är uppe mot stormakten och grannen Ryssland. En vanlig generalisering i tänkandet kring upprorsbekämpning är att det är helt centralt att skära av gerillans logistiska stöd från utomstående. Eftersom Ukraina har en gräns på 230 mil med Ryssland innebär det att den uppgiften är övermäktig och att Ryssland därför i stor utsträckning kan reglera flödet av vapen och människor.

Har Kreml i det här läget dessutom ett negativt mål som att förhindra ukrainsk kontroll över de östra delarna av landet, så blir det ännu svårare för Ukraina att gå segrande ur detta på kort sikt och medellång sikt. Det betyder inte att Ukraina ska ge upp eller lägga ned vapen, snarare tvärtom. Det handlar mer om att förstå på djupet hur krävande det kan bli att stoppa den ryska aggressionen, så att man mentalt är inställd på denna kamp.

Det är man i Ryssland. När den nya åldersklassen skulle rycka in till värnpliktstjänstgöring i början av juni passade den ryska krigsmakten att kalla in en stor del av sina parlamentsledamöter till reservofficersutbildning.

Syftet med inkallelsen sades vara att visa de patriotiska känslor som Dumans och senatens ledamöter har. Utbildningen omfattade förutom fysisk träning och skjutning med olika vapen, även föreläsningar om global utveckling, informationssäkerhet och de senaste militärstrategiska koncepten. Deltagare i kursen var bland annat kommunistpartiets ledare Gennadij Ziuganov och Vladimir Zjirinovskij, ledaren för det populistiska nationalistpartiet Liberaldemokraterna (!).

………………………………….

Ett perspektiv i försvarsdebatten här hemma när det gäller den ryska förmågeutvecklingen och ledningens avsikter är att det sällan utkrävs något ansvar av de som har haft fel gång på gång i sina bedömningar av dessa. Man slätar över, talar om låg nivå, säger något pliktskyldigt om skydd för civilbefolkningen eller att Ryssland gjorde fel när man annekterade Krim. Sen fortsätter man med samma energi i samma TV-soffor att argumentera för att nu kommer det att lugna ned sig och att Ryssland inte kan vara så dumt att det drar på sig sanktioner.

En del av detta är en funktion av att man upplever att det finns andra, mer prioriterade behov. Man vill att denna mardröm för den europeiska säkerheten ska försvinna, om vi bara kunde tala Kreml ur detta.

Men, gör inga illusioner. För den ryska statsledningen, som läst sin Sun Tzu, är hela skeendet, hela tillvaron en kamp på liv och död.