Sökresultat för ”fjärrstridsmedel” – Sida 2

Fall Gotland

Sammanfattning

Modern rysk militär operationskonst utnyttjar samtliga arenor för att möjliggöra ett snabbt krigsförlopp främst med lätta förband och fjärrstridskrafter. Förberedelserna inför ett angrepp är dock långsiktiga syftandes till dess snabba förlopp. Häri ligger även dess svaghet, ett väl fungerande säkerhetsarbete kan försvåra denna krigföring markant och åskådliggöra den för omvärlden. Detta arbete krävs även för att vi skall kunna respondera i tid, utan det kommer vi aldrig hinna agera med våra stridskrafter.

Analys

Inledning. Varför är Gotland så viktigt? Denna fråga ställer sig allt fler och fler och har Gotland något egentligt geostrategiskt värde för Ryssland och har Ryssland förmågan att ta Gotland och i sådant fall vid vilken situation eller situationer skulle Ryssland nå den punkt så man väljer att angripa Sverige? Detta är frågor som kommer upp snart på daglig basis dels för mig dels för andra försvarsbloggare och twittrare. I detta inlägg kommer jag försöka ge min syn på dels varför Gotland är geostrategiskt viktigt för Ryssland dels varför man mycket väl i en relativt nära framtid kan tänkas ta Gotland.

Först och främst måste vi klara ut den stora frågan, finns det ett hot mot Sverige, enligt säkerhetspolisen förefaller det så, enligt dem genomför Ryssland krigsförberedelser mot Sverige. Då måste vi klara ut vad innebär krigsförberedelser i praktiken? Det innebär t ex att man redan i fred finner strategiska mål att slå ut för att lamslå ett land, nyckelpersoner som måste nedkämpas, lämpliga luftlandsättnings- och landstigningsområden, iordningställa dolda agentnät som aktiveras i händelse av krig för att få underrättelser m m.

Således det är en rätt omfattande apparat som Ryssland nu återigen har satt igång, dessa förberedelser har ett övergripande syfte vilket är att vinna ett krig snabbt. Med detta i bakhuvudet, finns det då ett hot? Ja onekligen måste ju Sverige i vissa sammanhang ses som ett hot mot Ryssland annars hade man aldrig valt att sätta igång denna apparat mot vårt land. För underrättelseverksamhet som syftar till krigsförberedelser kostar oerhörda summor, det är inte bara att flyga över med en satellit och tro att man löst problemet, vi talar om att fysiskt på plats mäta, avbilda m m, fastställa levnadsmönster hos prioriterade personmål osv. Således ja det finns ett hot mot Sverige utöver terrorism så kommer detta hot från Ryssland utifrån SÄPO redovisning. Likväl är de ju fler som ser Ryssland som ett hot numera, Storbritannien kommer under de närmsta veckorna klassa upp Ryssland till högst hotnivå mot samväldet.

Vid vilket läge skulle Ryssland kunna tänkas sig att angripa Sverige för att ta Gotland? Först måste vi klara ut att Ryssland kommer aldrig ensidigt genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det kommer alltid finns ett övergripande strategiskt syfte som är riktad mot NATO vid ett ryskt angrepp på Sverige. Sverige i sig saknar värde för Ryssland, däremot har vi vissa geostrategiska punkter som Ryssland måste behärska för att fullfölja ett angrepp på NATO. Likväl behöver detta angrepp på Sverige ej ske samordnat med ett samtidigt angrepp på NATO, utan mer troligt kommer ett angrepp på Sverige ske dygn upptill veckor tidigare. Främst utifrån det faktum att NATO saknar förmågan att snabbt tillföra förband till Baltikum som ett exempel, men även Tyskland. Detta utifrån att de sista egentliga förbands föråden i Europa avvecklades (förutom de norska) ifjol. Således Gotland tas för att omintetgöra truppförstärkningar till Baltikum, likväl kan ett angrepp på Sverige och Gotland vara ett led i att försvaga NATO och förbättra sina egen geostrategiska position, främst utifrån det faktum att Sverige just nu är en ”ö” mitt i NATO, tar man delar av den ”ön” så destabiliseras organisationen oerhört, trots att Sverige inte är en medlem i NATO.

Slutsatsen så här långt är att det finns ett hot från Ryssland mot Sverige, i och med att man påbörjat och genomför krigsförberedelser, det just nu geostrategiskt viktiga området för Ryssland som Sverige besitter är Gotland. Denna del av Sverige får sin geostrategiska tyngdpunkt i och med att förhållandet är sådant att Sverige som militärt alliansfri nation ligger inklämd mellan NATO område och kan de facto påverkas av Ryssland genom sin geografiska position. Behärskar man Gotland omintetgör man dels förstärkningar till de Baltiska staterna både sjö- och luftledes dels är det fullt möjligt att man omintetgör NATO förmåga att genomföra artikel 5 i de baltiska staterna och även slår in en kil i organisationen som gör att den destabiliseras i dess grundvallar. Dessa slutsatser är viktiga att ha med sig i den fortsatta fallstudien kring ett möjligt angrepp på Gotland, för det utgör den strategiska essensen, utan dessa är sannolikheten för ett Ryskt angrepp mycket låga.

Modern rysk krigskonst. Denna krigföring som vi till del fått ta del av på Krimhalvön och i östra Ukraina, är en operationskonst som skiljer sig till del från den klassiska Sovjetiska operationskonsten, dock skall man ha klart för sig att egentligen handlar det om en viss tyngdpunktsförskjutning i vissa faser, likväl har vi ej bevittnat dess fulla potential dvs utnyttjandet av de reguljära stridskrafterna i dess slutgiltiga fas, dock är detta något man troligtvis från Rysk sida vill undvika, vilket blir själva essensen i dess nya krigföring, om möjligt skall den vara kontaktlös, dock kan det kontaktlösa innebär att man utnyttjar sig av t ex fjärrstridsmedel istället för t ex mekaniserade förband.

Den moderna ryska operationskonsten kan sammanfattas i åtta (8) stycken faser:

Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns ’special forces’). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).

Det vi kan se är att krigföringen är i huvudsak ”kontaktlös” och genomförs i en stor huvuddel av underrättelsetjänstens personal i många av faserna, utnyttjandet av de privata säkerhetsföretagens personal, sker bedömt i nära samverkan med underrättelsetjänsten, likväl kan man utnyttja rysktalande minoritetsgrupper såsom genomförs i Ukraina. Därutöver är huvuddelen av krigföring dold för en motståndare, det övergripande syftet blir att förleda en motståndare in i det längsta, innan konflikten öppet sker, utnyttjandet av t ex destabilisering i mållandet är en del i denna förledning för att få mållandet att fokusera på inhemska problemområden istället för att missa externa hot. Likväl uppnår man en tydlig kraftsplittring med denna destabilisering, säkerhetsfunktionerna inom mållandet kommer vara fokuserad på de inhemska hoten.

Detta innebär således att om en konflikt mellan Sverige och Ryssland kommer uppstå, så har ett relativt långt förarbete genomförts, detta ställer oerhört höga krav på t ex säkerhetspolisens verksamhet att kunna följa upp Rysslands verksamhet, för att kunna indikera hur utvecklingen är. Likväl innebär detta att, vi kommer ej ha en lång förvarningstid för konflikten (bedömt handlar det om enstaka dygn som mest), främst utifrån det faktum att det är förband som arbetar med hög sekretess, vilket är svår att följa, i huvuddelen av faserna. Svagheten är om man har en fungerande säkerhetstjänst, så kan faserna upptäckas i tid och om den politiska nivån har förmåga att agera så kan hotet kvävas i sin linda.

Konfliktorsak. I vårt redan förda resonemang har vi identifierat att ett ensidigt riktat angrepp mot Sverige är osannolikt, däremot kan en konflikt inledas med ett riktat angrepp mot Sverige för att i ett senare skede utvidgas för att involvera NATO, det övergripande syftet kommer alltid vara att påverka NATO. Men i vilket sammanhang kan dagens politik föras till den gräns att man väljer att genomföra ett väpnat angrepp på Sverige?

En faktor som man måste ha med sig innan man börjar titta på konfliktorsaker är geostrategi/geopolitik något som Ryssland drivs av. Rysslands landområden har aldrig varit så små som de är nu sedan 1700-talet. Ryssland har hela tiden drivits av att utvidga sina landområden för att säkerställa naturliga försvarsbarriärer mellan sig och sin omvärld. Dagens Ryssland har inte dessa naturliga försvarsbarriärer såsom Sovjetunionen hade, som t om utvidgade dessa med buffertstater mellan sig och den presumtiva motståndaren. Det är med detta perspektiv man bl a måste se President Vladimir Putins uttalande om att den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet var Sovjetunionens sönderfall.

Med geostrategin i bakhuvudet kan man finna minst en orsak som kan föranleda en konflikt i Östersjöregionen. Den mest uppenbara är det av Ryssland uttalade hot man upplever från NATO, då främst den östliga utvidgning av militäralliansen som genomförts och en fortsatt möjlig sådan, lägg därtill möjligheten kring en markant förhandslagring av materiel (såsom stridsvagnar, stridsfordon o dyl) främst i de östliga medlemsländerna och en permanent basering av förband, så kommer Rysslands upplevda hotbild te sig mycket realistisk. Detta ger i förlängningen ökade spänningar mellan Ryssland och NATO vilket i sin tur kan föranleda en konflikt.

En annan faktor som kan vara upphov till en konflikt i Östersjöregionen är om Rysslands handelsförbindelser i Östersjön på något sätt hotas dels ovan ytan dels under ytan. En stor del av Rysslands export sker dels i Östersjön dels via Östersjön vidare ut i världen. Östersjöregionen kommer vara av strategisk betydelse för Rysslands export kapacitet till omvärlden intill minst 2030 enligt vissa bedömningar. Härvid försvåras Rysslands export i Östersjöregionen kommer det få stora påverkningar på dess ekonomiska utveckling, detta i sig kan leda fram till en konflikt i Östersjöregionen.

Ett Svenskt eller Finländskt närmande till NATO kommer även vara ett möjligt skäl till en konflikt i Östersjöregionen. Varav troligtvis ett Svenskt närmande kommer vara mer kritiskt för Ryssland kontra ett Finländskt detta utifrån det faktum att Sveriges kust omfattar hela västra delen av Östersjön samt det kritiska Östersjöutloppet. Ett svenskt medlemskap i NATO skulle förvandla Östersjön till ett NATO innanhav varav två kritiska sårbarheter uppstår för Ryssland dels dess omfattande sjötransporter som utgör en stor del av dess BNP dels dess missilbanor kan mycket lätt påverkas mht att Sveriges landgräns täcker en stor del av dessa banor i Nord-Sydlig riktning. Dock skall ej ett Finländskt medlemskap i NATO som hotbild sett från Ryssland förringas, detta skulle de facto innebär att Rysslands hela västra landgräns angränsar mot NATO. Dock skulle ej Östersjön bli ett NATO innanhav, vilket skulle vara ett skäl för att det ej blir en konflikt, men skulle Sverige vid en sådan situation yttra sig rörande NATO medlemskap i positiva ordalag, är det troligtvis en överhängande krigsrisk som uppstår.

Således har vi tre (3) tydliga scenarion som kan utvecklas till en konflikt mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen där Sverige mest troligt kommer dras in i konflikten. Vad som är än mer troligt är att Gotland involveras. Gotland är just nu nyckeln i Östersjön och nyckeln till många geostrategiska situationer. Behärskar man Gotland behärskar man de centrala delarna av Östersjön, det man dock ej behärskar är Östersjöutloppet. Men att behärska Gotland innebär också att man omintetgör truppförstärkningar till Baltikum dels via sjövägen dels via luftvägen. Detta innebär att NATO kommer få stora problem att förflytta förband i händelse av en säkerhetspolitisk spänd situation i Baltikum.

Stridskrafter. Ryssland har en ansenlig mängd stridskrafter inom det västra militärdistriktet (MD V) som kan utnyttjas mot dess angränsade länder, dessa stridskrafter kan förstärkas från andra militärdistrikt (MD) dock är det främst det centrala militärdistriktet (MD C) som är tänkt att användas som strategisk reserv samt andra (2) echelong. Nedan redovisas i stora drag mängden arméstridskrafter i MD V/C. Utöver dessa tillkommer främst generalstabens spetsnazförband dels markbaserade dels maritima.

Vad vi kan se är att huvuddelen av dessa förband lämpar sig ej för de initiala stegen enligt den nya ryska operationskonsten, utan det är främst specialförbandsbrigaderna samt luftlandssättningsdivisionerna som är lämpade för denna form av krigföring samt generalstabens spetsnazförband samt övriga operativa underrättelseförband som sorterar under de. I ett senare skede kommer främst markrobotbrigaderna att utnyttjas för att kunna genomföra den kontaktlösa krigföringen och absolut sist kommer de mekaniseradeförbanden att utnyttjas för att rensa upp kvarvarande motståndsfikor i mållandet.

Utnyttjas förbanden inom MD V kommer MD C förband att framgruppera, detta genomförs främst genom enbart trupptransport, därefter utrustas de på plats inom MD V vid färdiga depåer där tyngre utrustning såsom pansarskyttefordon, stridsvagnar, artilleripjäser o dyl redan finns placerade. Således kan en truppförflyttning från MD C ske med mycket kort varsel samt förbanden kan även med mycket kortvarsel väl på plats vara stridsdugliga (läs inom 24-48 timmar). Detta korta tidsintervall gör att man kan påbörja en öppen väpnad konflikt i ett mycket sent skede, vilket gör att mållandet ej kan vidtaga adekvata förberedelser.

De mest troliga förbanden att utnyttjas mot Gotland explicit är spetsnazförbanden dels brigadförbaden dels generalstabens. Därefter luftlandsättningsdivisionerna och marininfanteribrigaden (336. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad Oblast). Detta utifrån Gotlands geografiska placering, detta kräver inledningsvis att det enbart är lätta förband vilket luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden är, dessa är mycket lätt rörliga och är anpassade för operativa förflyttningar.

Efterföljande truppförstärkningar består bedömt av minst en reducerad mekaniserad brigad, en luftvärnsbrigad, en markrobotbrigad och bedömt minst en kustrobot bataljon vilket formar en effektiv stridsgrupp som håller Gotland och förnekar NATO stridskrafter möjligheten att genomföra luft- och sjörörelser runt Gotland till de Baltiska staterna.

Genomförande. Ett angrepp riktat mot Sverige och främst Gotland, kan utifrån den nu gällande ryska operationskonsten, som vi till del sett prov på i Ukraina, te sig på följande sätt. Inledningsvis genomförs en omfattande bearbetning av dels svenska beslutsfattare såväl civila som militära (denna fas har redan passerats och det finns konkreta exempel på detta) dels en bearbetning av media främst nyhetsredaktörer samt framträdande journalister med det övergripande syftet att erhålla en vinklad nyhetsrapportering och vad avser beslutsfattare att möjliggöra förledning i en felaktig riktning som gör att felaktiga beslut fattas. Parallellt i denna fas påbörjas krigsplanläggning/förberedelser vilket syftar till att kartlägga kritiska sårbarheter i det svenska samhället, syftande till att snabbt kunna lamslå det Svenska samhället, ytterligare en faktor som är uppfylld.

Därefter kommer fokus läggas på att utnyttja de socioekonomiska spänningarna som finns i det svenska samhället. Underrättelsepersonal kommer indirekt påverka olika grupperingar att agera mot varandra. Parallellt med detta kommer media utnyttjas för att underblåsa dessa socioekonomiska spänningar som till del är självgenererad av det svenska samhället till del är underblåsta av underrättelseorganisationer. Det övergripande syftet är att destabilisera det svenska samhället och utmatta den svenska säkerhetsstrukturen som kommer fokuseras på de socioekonomiska spänningar och därmed ökar möjligheterna för dolda förberedelser inför ett angrepp. Parallellt med detta genomförs rekrytering av civila och militära beslutsfattare samt andra viktiga samhällsaktörer för att i ett senare skede kunna genomföra subversiv verksamhet syftande till destabilisering.

Därefter påbörjas subversiv verksamhet troligtvis iform av våldsamma upplopp som syftar till att destabilisera landet ytterligare. Parallellt med detta påbörjas vissa mindre sabotage som främst kommer vara inriktad på att överanstränga den svenska säkerhetsstrukturen. De våldsamma upploppen kommer därefter eskalera och tidigare rysk militär personal kommer understödja de olika grupperingarna dels logistiks med utrustning dels med kunskap/utbildning. För att i ett senare skede övergå till att genomföra aktiva insatser vid upploppen för att ytterligare destabilisera. I avslutningen av detta skede kommer bedömt dels Ryssland påbörja en media kampanj riktad mot Sverige dels kommer en riktad aktion mot ryska intressen genomföras på svenskt territorium för att möjliggöra en ”legitimitet” i att öka de säkerhetspolitiska spänningen mellan nationerna. Detta kan dock utebli främst utifrån vilket agerande man väljer.

Därefter påbörjas i en riktad desinformationskampanj för att förleda ytterligare de civila och militära beslutsfattarna detta syftar på den civila sidan att vänta med att vidta beredskapshöjande åtgärder iform av inkallelser och att övergå till beredskapslägen inom den civila administrationen. Den militära desinformationen syftar till att förleda de militära beslutsfattarna kring vilka intentioner man har dvs när, var och hur genomförs ett väpnat angrepp. Parallellt med denna fas transporteras specialförbandsenheter in i landet för att genomföra de avslutande förberedelserna inför ett angrepp. Begränsade epidemier för även förutsättas i slutet av detta skedde, främst i rikets tre största städer, för att inkapetisera dels stora befolkningsdelar dels den svenska sjukvården vilket kommer vara utmattad när väl konflikten påbörjas.

Slutligen genomförs omfattande specialförbandsinsatser mot kritiska sårbarheter (personella som materiella mål) i Sverige vilket syftar till att lamslå civil och militärbeslutsfattning. Vad avser Gotland kommer bedömt inledningsvis marinfanteriförband dels luftlandsättningsförband ta infallsportar på ön. Dessa förband kommer bedömt genomfört sk dold ilastning och intransport dvs t ex luftandsättningsförbanden kommer utnyttja angränsande luftleder samt civila transponderkoder för att i ett sent skede avvika från dessa och genomföra luftlandsättning på liknande sätt kommer marininfateriförbanden intransporteras. Ilastning av dessa förband kommer ske dolt och helst på annan plats än i MD V. Punktmålsbekämpning med fjärrstridsmedel kommer genomföras mot samtliga flyg- och marinbaser med syftet att nedkämpa de svenska fjärrstridskrafterna.

Slutsatser

Den moderna Ryska operationskonsten bygger på långsiktiga förberedelser som genomförs dolt syftandes till ett snabbt genomförande av den väpnande konflikten. Utnyttjandet av desinformation och den civila arenan har fött en ökad betydelse i de långsiktiga förberedelserna jämfört med tidigare operationskonst. Likväl utnyttjandet av fjärrstridsmedel. Häri ligger den stora skillnaden. Dessa utnyttjades tidigare också men de har fått en ökad betydelse i den nya operationskonsten.

Detta innebär att en högra grad av säkerhetsarbete krävs för att följa Rysk underrättelseverksamhet på Svensk mark i syfte att tidigt kunna identifiera om förberedelser inför ett angrepp har påbörjats och hur långt gånget detta är. Detta kommer även innebära en vägvalsfråga vart skall tyngdpunkten på säkerhetsarbetet ligga, följa Främmande makts underrättelseverksamhet eller terrorism, varav tyngdpunkten just nu ligger på det sistnämnda. Sveriges resurser är begränsade och en omfattande uppföljning av båda är orealistisk.

Ett angrepp mot Sverige kommer således ej ske som en blixt från klar himmel, det är ett långsiktigt agerande men själva striden kommer bli intensiv. Finns dock ingen säkerhetsuppföljning så kommer angreppet te sig som en klar himmel. Härvid krävs ett omfattande säkerhetsarbete och en ökad grad av medvetenhet dels hos beslutsfattare dels hos allmänheten som helhet för att försvåra denna form av krigföring. Finns inte denna så kommer vi aldrig kunna reagera i tid och därmed omöjliggörs försvaret av Gotland, för vi kommer ej hinna få över förband till ön för att skydda den.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FOI 1, 2(Svenska)

Finländska FHS 1(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Janes 1(Engelska)

Lettiska FHS 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3(Engelska)

Russia Today 1, 2(Engelska)

Sveriges Radio 1(Svenska)

The Guardian 1(Engelska)

Putin rustar Ryssland, Elfving Jörgen, 2014

Rysk Krigskonst, Ulfving Lars, 2005

Långräckviddig bekämpning

Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R–98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation”.

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.

Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”

Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.

IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades. (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?

Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.

Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.

Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.

Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.

Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.

IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.

Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg

Konfliktens konsekvenser

Sverige har varit en del av den internationella insatsen i Afghanistan sedan 2002. Inom ramen för det svenska bidraget har 9 475 män och kvinnor, på riksdagens uppdrag, aktivt deltagit i operationer som periodvis varit mycket påfrestande. Många av de … Continue reading →

Ett rop på hjälp

Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på […]

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.

Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.

Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)

Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.

”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”

Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor.

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.

Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.

Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.

Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner ”fall 3”: Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.

Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 2 Det flexibla försvaret

Försvarsbeslut 2000

Nu lämnar vi anpassningsförsvaret till förmån för det ”Flexibla försvaret”, det så kallade invasionsförsvaret har vid det här laget varit borta ifrån scenen under några år.

Prop. 1999/2000:30 inleds med de politiska utgångspunkterna för försmaktens utveckling och formuleras enligt följande:

”Mot denna bakgrund är regeringens bedömning att vi nu kan skapa ett modernt, flexibelt och rörligt försvar grundat på allmän totalförsvarsplikt. De förband och system som behövs i framtiden skall kunna användas såväl för att försvara det egna landet som för internationella insatser. Därför föreslår regeringen i denna proposition att våra försvarsresurser förändras och utformas så att de motsvarar de nya kraven. Försvarsmakten har efter ett omfattande utredningsarbete i olika underlag lagt fram förslag till hur resurserna bör utformas för att svara mot de uppgifter och ekonomiska villkor som beslutades i kontrollstationen våren 1999. Det handlar om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur.

Som en följd härav föreslår regeringen avsevärda förändringar vad gäller bl.a. krigsorganisationens utformning, grundorganisationens storlek, personalbehov och utbildning av totalförsvarspliktiga. En styrgrupp med deltagare från Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har analyserat och föreslagit grundorganisatoriska förändringar. Förbandschefer inom Försvarsmakten samt länsstyrelser, kommuner och personalorganisationer har under utredningsarbetet framfört synpunkter. I rapporten Ny grundorganisation för Försvarsmakten redogör styrgruppen för hur den framtida grundorganisationen bör utformas

…

Konflikten i Kosovo våren 1999, där Nato ingrep för att stoppa den jugoslaviska statsledningens allt svårare förföljelse av kosovoalbanerna, har visat på den typ av kriser och hantering av dem som kan aktualiseras i dagens Europa. Stundtals har de senare årens säkerhetspolitiska framsteg i Europa upplevts som hotade, t.ex. vad gäller Rysslands relationer till Natoländerna. Vad som hänt har samtidigt illustrerat betydelsen av att det internationella samfundet förmått att agera och hålla ihop, något som även Ryssland till sist betydelsefullt bidragit till.

Den osäkerhet som är förknippad med det bräckliga ryska samhället har under hösten gjort sig påmind genom den omfattande militära insats och bekämpning av mål i Tjetjenien som den ryska statsledningen initierat där. Att denna konflikt inte kunnat lösas med politiska medel går ut över människors säkerhet och har skapat omfattande flyktingströmmar. Den inrikespolitiska osäkerheten drabbar i första hand Ryssland självt och dess befolkning men kan få konsekvenser också för grannländer och det internationella säkerhetssystemet.”

Man beskriver alltså den övergripande politiska dimensionen som Försvarsmakten skall verka i och att trots goda framsteg finns det en osäkerhet i vårt område som Försvarsmakten måste förhålla sig till och som vi ser nedan så fortsätter man att accentuera hotet ifrån fjärrstridsmedel.

”Bland de fjärrstridsmedel som en eventuell angripare kan utnyttja i framtiden ingår även kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Försvar mot sådana vapensystem ställer särskilda krav. Regeringen avser ge Försvarsmakten i uppdrag att utreda frågan vidare.

Jaktflyg och luftvärn i samverkan behövs i luftförsvaret. Jaktflygets styrka är dess förmåga att möta även ett kraftsamlat hot som snabbt koncentrerats till utvalda områden. Luftvärnets styrka är bl. a. att det tvingar fientliga flygstridskrafter att uppträda så att utnyttjande och verkan av attackvapen reduceras. Med ett rörligt uppträdande, där angripande flygstridskrafter hålls i ovisshet var luftvärnet finns grupperat, ger luftvärnet skyddande effekt även över områden där det inte har grupperats. Luftvärn med allvädersförmåga behövs på grund av att den internationella vapentekniska utvecklingen medför en kraftigt ökad allvädersförmåga för attack- och bombflyg. Denna utveckling beror bl.a. på nya billigare attackvapen som också har god precision.”

”Regeringens förslag: Vad avser uppgiften försvara Sverige mot väpnat angrepp skall Försvarsmakten

– ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser,

– ha förmåga att minska verkningarna vid en insats med NBCstridsmedel,

– ha förmåga att i samverkan med övriga delar av totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid begränsade insatser mot civila och militära mål,

– ha förmåga att hantera informationskrigföring och bidra till samhällets totala motståndsförmåga mot informationsoperationer och

– ha förmåga att möta intrång på vårt territorium.

Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort sikt (högst ett år) kunna utveckla förmåga

– till skyddsåtgärder som medför att samhället kan motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur och

– att möta insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmakten skall vidare på medellång sikt (inom fem år), efter beslut om anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Försvarsmaktens skall vidare skapa en grund för att på lång sikt (mer än tio år) kunna utveckla förmåga mot flera olika typer av väpnade angrepp.”

Gott så, kan tyckas att man beskriver vikten att kunna hantera hot i luftarenan. Omedelbart mot fjärrstridskrafter. Ett år efter beslut utbilda för att möta en kombination av förbekämpning och luftlandsättning eventuellt tillsammans med stridsflygförband. Efter fem år så ska Försvarsmakten kunna möta en komplext sammansatt fiende och på tio år kunna ha förmåga att storskaligt kunna möta en sådan fiende. Regeringen använder principen om upprustning då man avyttrar den överflödiga materielen. Ur minnet så angav FOI i tidskriften framsyn att om den materiel som avvecklas skulle packas i 24 meters lastbilsekipage som ställs kofångare mot kofångare blir konvojen lika lång som sträckan mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Men som vi ser nedan så verkar man tappa fokus på försvar i luftarenan,

”Skälen för regeringens förslag

Grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap

Ett invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig, som tidigare nämnts, inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren, förutsatt att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Vi måste fortfarande på kort sikt räkna med en kvarstående risk för begränsade militära angrepp. Det skall vara möjligt att möta väpnade hot som direkt kan beröra Sverige vid en kris som utvecklats ur nuvarande omvärldsläge. För att göra detta måste Sveriges försvar ha en sådan beredskap att förmåga i nedanstående avseenden kan uppnås inom någon vecka.

För att ha förmåga att upptäcka, analysera och möta begränsade insatser mot Sverige som sker med i första hand fjärrstridsmedel, eller hot om sådana insatser, fordras en lednings-, underrättelse- och luftförsvarsfunktion med den kvalitativa inriktning som redovisats ovan. Luftförsvarets beredskap skall anpassas med hänsyn till utvecklingen i omvärlden så att tillräckligt antal jaktflygplan och luftvärnsförband kan möta ett sådant hot.

…

Grundläggande försvarsförmåga med ett års beredskap

Det finns behov av att kunna möta begränsade väpnade angrepp mot Sverige i ett läge där internationella kriser utvecklats under viss tid som bl.a. medfört att en eventuell angripare haft viss förberedelsetid. Sveriges militära förmåga skall vara sådan att en tänkt angripare måste vidta omfattande förberedelser för att kunna hota Sverige.

Försvarsmakten skall ha beredskap att inom ett år kunna utveckla förmåga att möta insatser med fjärrstridsmedel, bestående av främst stridsberedda flygstridskrafter som finns grupperade i närområdet. För att åstadkomma en sådan förmåga behöver luftförsvaret kunna verka med ytterligare jaktflyg och luftvärn.”

Som resultat av de styrande faktorerna valde regeringen att föreslå Riksdagen att utforma den s.k. grundorganisationen enligt följande:

”Anpassning

En viktig del i Försvarsmaktens framtida organisation är förmågan till tillväxt. En förutsättning för att insatsorganisationen skall kunna anpassas genom att tillväxa är att det finns dels kompetenser, dels grundorganisatoriska möjligheter. Regeringen behandlar frågan om kompetenser i avsnitt 5.2. I fråga om de grundorganisatoriska möjligheterna anser regeringen att en grundorganisation med den utformning som föreslås i denna proposition kommer att ha den volym och infrastruktur som behövs för att genom flexibilitet och planering kunna utnyttjas även i en tillväxtsituation. Regeringen anser vidare att det vore direkt olämpligt att bibehålla ytterligare ett antal etablissement i form av kasernområden för att på så sätt ha en inbyggd potential för tillväxt. En sådan modell skulle föranleda alltför stora kostnader. Däremot är det angeläget att behålla dimensionerande övnings- och skjutfält. Regeringen bedömer att det även i en tillväxtsituation – trots det omvärldsläge som då råder – skulle vara förenat med betydande svårigheter att på kort tid anskaffa ytterligare övnings- och skjutfält.

Regeringen anser att det i det medellånga perspektiv som riksdagen har lagt fast – dvs. det femåriga perspektivet – däremot borde vara möjligt att åstadkomma förläggningskapacitet genom t.ex. utnyttjande av barack- och containerlösningar eller motsvarande för att bedriva den utbildningsverksamhet som inte kan inrymmas inom den befintliga infrastrukturen.

Redan idag finns en icke obetydlig förläggningskapacitet vid vissa större övnings- och skjutfält. I sammanhanget kan också erinras om att regeringen i en anpassningssituation har möjlighet att i enlighet med 1 kap. 5 § miljöbalken fatta vissa beslut i miljöhänseende. Härutöver bedömer regeringen att behovet av centraliserad samövning mellan olika enheter inom ramen för grundorganisationens ordinarie verksamhet kommer att öka i framtiden. Även denna aspekt understryker vikten av att dimensionerande övnings- och skjutfält behålls.

Dimensionering

Mot bakgrund av dessa övergripande resonemang förordar regeringen att följande dimensionering ligger till grund för detaljutformningen av Försvarsmaktens grundorganisation.

– Sex enheter för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade förband.

– En enhet för internationell utbildning, med vilken samlokaliseras viss grundutbildning.

– En enhet för respektive specialtruppslag inom markstridskrafterna, dvs. artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- respektive trängförband. För att säkerställa vinterkompetens erfordras utbildningskapacitet i Norrland för samtliga funktioner.

– Två enheter för utbildning av jägarförband.

– Två enheter för utbildning av kustartilleriförband.

– Två baser för utbildning av sjöstridskrafter. Därutöver erfordras möjlighet för tidsbegränsad basering på ytterligare en plats.

– Fem flygflottiljer. [varav fyra med stridsflyg, Väpnarens anmärkning]

– Två enheter för helikopterförbanden, varav en för markoperativ verksamhet och för sjöoperativ verksamhet. Därutöver skall det finnas en mindre enhet.

– Två militärhögskolor från och med år 2002.”

Som vi ser i det här förslaget så innebär det att bl.a. Luftvärnets utbildningsorganisation krymper avsevärt. Det verkar som att regeringen anser att Luftvärnet och Flygvapnet kan säkerställa att inom ett år möta förbekämpning och landsättning av trupp med 2 st Luftvärnsbataljon Rb 77/97, 1 st Divisionsluftvärnsbataljon Rb 90/70 och 4 st Brigadluftvärnsbataljon Rb 90/70 tillsammans med 8 stycken stridsflygdivisioner JAS39 som betjänas av motsvarande 3 st samtida (Fb2000) flygbasbataljoner. Intressant för luftvärnets del så talar man också att om inte Rbs23 kan realiseras med ”DGA – Digital gruppantenn” efter 2004 så skall man överväga en direktanskaffning.

I en tillväxtfas har man tänkt använda den överkapacitet som finns på skjutfält och man har tänkt sig kunna öka organisationens storlek genom att hyra in motsvarande byggbaracker för att förlägga personal och containrar för personal och materiel. Till detta ska också en ambitiös materielplan läggas och man poängterar anpassningsförmågan, i andra ord: Förmågan att rusta upp genom att leveranssäkert anskaffa materiel till en utökad inkallning för grundutbildning av värnpliktiga soldater.

Jag är ambivalent, en något anorektisk organisation med hög ambitionsnivå. Man verkar vilja anpassa en grundberedskap mot det politiska hotet, inte det reella hotet som med tanke på de materiella resurser kan användas. Jag brukar kalla den här målsättningen och grundorganisation för en skamgräns för att kunna försvara Sverige.

J.K Nilsson